RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Ändra Kammaren. N:o 14.
Tisdagen den 29 Februari.
Kl. 7*3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 21 i denna månad.
§ 2.
Upplästes två så lydande protokoll:
År 1876 den 26 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän
för att utse Riksdagens Justitieombudsman; och befunnos, efter
valsedlarnes öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:
Förutvarande Justitieombudsmannen, Herr Advokatfiskal
Nils August Fröman 44 röster;
till följd hvaraf Herr Advokatfiskal Fröman blifvit till
Riksdagens Justitieombudsman utsedd.
Patric Beutersvärd. Arthur M. Kock.
Charles Dichson. Fr. von Bosen.
År 1876 den 26 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän
för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens Justitie¬
ombudsman, i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstalt nytt
val af Justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva
embetet under den tid Justitieombudsmannen kan vara af svår
sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad; och befunnos.
efter valsedlarnes öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:
Herr Advokatfiskal Ture Arvid Billberg 38 röster.
Herr Revisionssekreteraren August Östergren 6 „
till följd hvaraf Herr Advokatfiskal Billbergh blifvit till
Riksdagens Justitie-ombudsmans efterträdare utsedd.
Patric Beutersvärd. Arthur M. Kock.
Charles Diclcson. Fr. von Bosen.
Dessa protokoll lades till handlingarne; och skulle under-
Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 14. 1
N:o 14.
2 Tisdagen den 29 Februari.
rättelse om de skedda valen meddelas Herrar Deputerade för
Riksdagens kansli, med anmodan att uppsätta förslag till så väl
förordnanden för de valde som skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anmälan om ifrågavarande val.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
5 (i samlingen N:o 11);
Stats-Utskottets memorial N:is 14 och 24 samt utlåtanden
Nås 25 och 26; och
Banko-Utskottets memorial N:o 6.
§ 4.
Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden, nemligen:
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 20, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
sjette hufvudtitel; och
N:o 21, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
sjunde hufvudtitel;
Samma Utskotts memorial N:o 27, i anledning af Kamrarnes
vid behandlingen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 6, angående
beräkning af Statsverkets inkomster, fattade skiljaktiga beslut i
afseende å inkomsttiteln Bergverkstionde; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 2 (i samlingen N:o 12), angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om tillägg till Kongl. skrifvelsen den 22 Ok¬
tober 1875 till Generalpoststyrelsen, rörande försändelser under
band; och
N:o 3 (i samlingen N:o 13), om skrifvelse till Kongl. Maj:t,
angående öfverenskommelse emellan Sverige å ena sidan samt
Tyska riket, Danmark och Norge, eller endast Norge å andra
sidan i fråga om hemortsrätt.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter de val, som, enligt derom förut
fattadt beslut, vid början af nämnda sammanträde komme att
företagas.
3
N:o 14.
Onsdagen den 1 Mars.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Peter Olsson
under 5 dagar från och med denna dag.
... Äfvenledes erhöll Herr S. G. von Geyer, hvilkens förut be-
viljade ledighet från riksdagsgöromålen tilländagick den 5 instun¬
dande Mars, ytterligare 8 dagars sådan ledighet, räknadt från
och med nyssnämnda dag.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. :i/4 3 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Onsdagen den 1 Mars.
Kl. 1 e. m.
§ 1.
Herr Gustaf Carlsson anmäldes hafva den 27 i förlidne må¬
nad anländt till hufvudstaden för att deltaga i Riksdagens för¬
handlingar.
§ 2.
Justerades protokollet för den 23 nästlidne Februari.
§ 3.
Herr Statsrådet m. m. E. O. Weidenhielm aflemnade nedan-
nämnda Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:
l:o, angående pensioneringen af arméens befäl med veder¬
likar; och
2:o, angående pensioneringen af flottans befäl och underbefäl
med vederlikar samt af flottans och lotsverkets gemenskap.
Herr Talmannen mottog dessa Kongl. propositioner med för¬
klarande, att Kammaren skulle egna desamma grundlagsenlig be¬
handling.
N:o 14.
4 Onsdagen den 1 Mars.
§ 4.
Föredrogs och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, N:o 4, till Fullmäktige i Riksgäldskontor,
angående Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som för¬
flutit sedan början af 1875 års riksdag.
Äfvenledes godkändes Sammansatta Banko- och Lag-Utskot¬
tets förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelse, N:o 3, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående Norges
anslutning till den emellan Sverige och Danmark ingångna mynt¬
konvention.
5.
Företogs, enligt derom förut fattadt beslut, val af tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens Fullmäktige i Riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter; och blefvo dervid till valmän utsedde:
Herr Gustaf Jonsson.......med 152 röster
Gustaf Jonsson
E. Key.........
Ola Månsson .......
0. B. Olsson.......
And. August Andersson. . . .
Anders Andersson i Smedbyn .
Hans Andersson i Kyrkås . .
Johannes Andersson i Knarrevik
C. W- Berglind......
Johan Ericfczon......
Lars Ersson.......
L. J. Fahlander......
J. F. Fredricson......
P. O. Hörnfeldt......
Johannes Jonsson......
Hans Larsson.......
1. Lyttkens........
Pehr Pehrsson .......
Anders Persson......
J. Sandstedi.......
J. Smedberg.......
C. F. Tall........
A. W. Iller........
A. W. Westerdal......
152
152
152
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
102
och
Dernäst förrättades val af sex suppleanter för nämnde val¬
män, hvarefter Herr Gumcelius, som, derom af Herr Talmannen
anmodad, biträdt vid namnsedlarnes öppnande och granskning,
begärde ordet och anförde:
Jag har deltagit i öppnandet af valsedlarne, och det har der¬
vid förekommit några omständigheter, på hvilka jag anhåller att
få fästa Kammarens uppmärksamhet.
Onsdagen den 1 Mars.
5
jNt:o 14.
Det långt öfvervägande antalet sedlar var öfvertryekt och
upptog namnen Fosser, Hellgrén, Jönsson, Larsson, Lind och
Mejenqvist, dock med den skiljaktighet sedlarne emellan, att på
större delen af dem namnet Fosser var delvis öfvertryekt och
delvis med bläck kompletteradt, så att det verkligen stod Fosser
under det att å ett mindre antal eller 17 förekom namnet Tosser,
hvilket namn icke någon ledamot af Kammaren bär. För min
del skulle jag vid sådant förhållande med bibehållande af min
förutvarande ståndpunkt i frågan, vilja yrka, att alla sedlar, som
äro rättade, d. v. s. det stora flertalet, skola godkännas, men der¬
emot de 17, som upptaga namnet Tosser, och således äro origtiga,
kasseras.
Det förekom ytterligare en sedel, på hvilken i öfvertryck
fnnnos namnen Bergström, J. E. Jansson m. fl.; men ett af dem
var öfverstruket och i dess ställe skrifvet namnet L. Jönsson i
Sandby. Jag hemställer att äfven denna sedel måtte gillas, lika¬
som de sedlar, hvilka innehöllo namnet Tosser rättadt till Fosser.
Jag kan väl tänka mig att från den sida, som i denna sak
hittills förfarit mycket strängt och påyrkat att alla sedlar, som
innehölle något, om än aldrig så obetydligt tillskrifvet, skola
kasseras, ett yrkande motsatt mitt kan komma att framställas,
men hoppas, att någon votering om denna sak nu för tredje gån¬
gen icke skall komma i fråga, utan att Kammaren skall med¬
gifva, att de sedlar, å hvilka namnet Tosser blifvit ändradt till
Fosser, godkännas, men de öfriga 17 kasseras.
Herr Ola Andersson yttrade: För min del anser jag mig
oförhindrad yrka, att de nu ifrågavarande öfvertryckta valsed-
larne, å hvilka namnet Fosser med bläck rättadt förekommer,
måtte godkännas, helst jag förut då en liknande fråga i Kamma¬
ren förekom, uttalat enahanda åsigt. Men jag har för öfrigt äf¬
ven en annan anledning till ett sådant yrkande, den nemligen,
att på den nyss godkända listan med namn på ordinarie valmän för
utseende af Banko- och Kiksgäldsfullmäktige, hvilken lista börjar
med namnet J. Andersson i Häckenäs, förekom namnet Petre,
hvilket namn ju ingen af Kammarens ledamöter bär (enligt ka¬
lendern), i stället för Petré. Jag anser, att man icke bör fästa
sig vid dylika småsaker, ty det visar sig ju leda till orim¬
ligheter.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt Kam¬
maren, att de 17 namnsedlar, å hvilka namnet “Tosser" förekom-
me, skulle kasseras.
Utgången af det sednare valet blef derefter och sedan lott¬
ning anstälts för bestämmande af ordningen mellan de ledamöter
som erhållit lika antal röster, för Kammaren tillkännagifven; och
hade vid detta val utsetts till suppleanter:
Herr Lasse Jönsson........med 56 röst«r
„ A. P. Lind.........„ 55 „
N:o 14.
6
Onsdagen den 1 Mars.
Ang. indrag¬
ning af krono-
fogdetjen-
sterna.
Herr Pelir Larsson .
„ C. Mejenqvist .
„ N. Fosser . .
„ P. A. Hellgrén
med 55 röster
55
55
55 „
7?
7?
7?
och
§ 6.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden N:is 20 och 21 och memorial N:o
27; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:is
2 och 3 (i samlingen N:is 12 och 13).
Herr vice Talmannen yttrade: Jag tager mig friheten
hemställa, att Stats-Utskottets nu 2:dra gången bordlagda ut¬
låtanden Nås 20 och 21 angående reglering af utgifterna, det förra
under Sjette och det sednare under Sjunde hufvudtiteteln, måtte,
i den ordningsföljd de här ofvan upptagits, uppföras främst bland
de andra gången bordlagda ärenden å Kammarens föredragnings¬
lista för sammanträdet nästkommande Lördag.
Kammaren biföll Herr vice Talmannens förslag; och komme
alltså Stats-Utskottets nu för andra gången bordlagda utlåtanden
N:is 20 och 21, att å föredragningslistan för sammanträdet nästa
Lördag sättas främst bland de ärenden, som då, i den mån deras
föredragning medhunnes, ovilkorligen borde till afgörande före¬
tagas.
§ 7.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 6), rörande väckt för¬
slag om anställande af polis å landet samt om fjerdingsmanna-
bestyrets öfverflyttande på sådana polismän.
§ 8.
Skedde föredragning af Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 7) angående indrag¬
ning af kronofogdetjensterna och öfverflyttande af kronofogdarnes
tjenstegöromål på länsmännen.
Utskottet hade hemställt:
att Herr Johannes Jonssons motion N:o 100 — hvaruti före¬
slagits, att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Onsdagen den 1 Mars.
l\T:o 14.
Maj:t anhålla, att kronofogdetjensterna, i mån af afgång, måtte Ang. indrag-
indragas och kronofogdarnes tjenstegöromål på länsmännen öfver- ning af krono*
flyttas — icke för närvarande måtte till någon Riksdagens åtgärd /°?de~
föranleda. &
Motionären Herr dohannes Jonsson anförde: Då Till¬
fälliga Utskottet icke funnit skäl tillstyrka bifall till min motion,
så är det väl föga utsigt för att Kammaren skall kunna bifalla
densamma. Men då Utskottet, åtminstone i viss mån, lemnat mo¬
tionen sitt erkännande, då det säger: “Om nu äfven hvad motio¬
nären sålunda anfört i viss mån kan vara förtjent af uppmärk¬
samhet etc.“, har Utskottet ju sålunda just på samma skälj hvarpå
jag grundat min motion, stödt sin motivering för tillstyrkande af
afslag å densamma, “eller att min motion för närvarande icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda11.
Det är sant, att, sedan jag tagit kännedom om denna digra
lunta, som innefattar det af dertill i nåder förordnade komiterade
den 13 sistlidne Oktober afgifna underdåniga betänkande och för¬
slag, angående dels allmän tjenste- och lönereglering för lands¬
staten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet för länen, så
erhöll jag också en osökt anledning att afgifva föreliggande för¬
slag om kronofogdetjensternas indragning och deras tjenstegöro-
måls öfverflyttande på länsmännen. Ehuru ifrågavarande under¬
dåniga betänkande ännu icke blifvit inom riksdagen utdeladt, så
förmodar jag att Herrarne litet hvar i hufvudsakliga delar, genom
referat i tidningarne, hafva sig bekant hvad detsamma innehåller,
likasom den lilla resumé deraf, som iag tillåtit mig anföra i
motionen.
Utskottet, som just af den omständigheten, att denna fråga
är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, ansett min motion för
närvarande icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda, har
sålunda alls icke anfört något skäl för afslag af min framställ¬
ning,..utan snarare tvärtom, för bifall till densamma.
Ändamålet med min motion om kronofogdetjensternas indrag¬
ning är helt enkelt den: att Riksdagen genom en underdånig
skrifvelse skulle låta Kongl. Maj:t få veta hvad Riksdagen vill i
detta afseende, innan en Kongl. proposition i frågan kommer att
till Riksdagen aflåtas.
Hvad nu sjelfva saken angår, så synes mig det af komiterade
uppgjorda förslaget åtminstone i de delar jag i min motion tagit
mig friheten påpeka, vara allt annat än tillfredsställande. Att
borttaga länsmännen och kasta de flesta af deras tjenstegöromål
på fjerdingsmännen, samt icke allenast bibehålla de öfverflödiga
kronofogdarne, utan jemväl tillsätta ännu flere jemte en och två
fullmäktige hos hvarje fogde, är ett sätt för frågans lösning, som
jag för min del icke kan gilla. Att på detta sätt centralisera
göromålen kan ej heller gagna allmänheten, om än de nya krono¬
fogdedistrikten skulle blifva mindre än enligt den gamla fögderi-
indelningen. Följden af det nya förslaget kan ej blifva annan,
än att allmänheten skall komma att betungas med större resekostna-
N;o 14.
Onsdagen den 1 Mars.
Ang. indrag¬
ning af krono-
fogde-
(jensterna.
(Forts.)
der vid exekutiva förrättningar med mera, samt att kronofogdarne
med sina fullmäktige i frid ock ro skulle sitta på kronofogde¬
kontoren och utdela befallningar till fjerdingsmännen och låta
dem verkställa allt, för hvilket ingen reseersättning vankades.
En sådan fjerdingsman, som, efter komiterades förslag, skulle er¬
hålla omkring 250 kronor i fast lön, att utgå efter den för kom-
munalutskylder i allmänhet stadgade grund, torde kanske på
många ställen icke kunna erhållas för ens 3 ä 4 gånger denna
summa, helst han skulle blifva underkastad examen och fullgöra
nästan samma tjenstepligt, som våra nuvarande länsmän.
Uti den af komiterade föreslagna fjerdingsmannainstruk-
tionen förekommer bland annat, att kommunerna hvarken sjelfva
skulle få välja sina fjerdingsman eller bestämma deras aflöning;
men deremot få de nog betala det belopp, som af vederbörande
kommer att bestämmas.
Af hvad jag sålunda nu och i motionen anfört framgår, att
jag för min del anser att, med bibehållande af häradsskrifvare,
länsmän och fjerdingsman såsom tillförene, kronofogde^ensterna så¬
som öfverflödiga böra indragas, och a.tt deras tjenstegöromål må
kunna på länsmännen öfverflyttas. Jag vågar således hemställa,
att Kammaren med afslag å Utskottets hemställan ville bifalla
min motion.
Herr Clairfelt: Utskottet har uti sitt utlåtande erkänt,
att uti motionen finnas uttryckta tankar, som äro i viss mån värda
uppmärksamhet. Men då, enligt hvad allmänt bekant är samt
motionären sjelf nyss medgifvit, frågan om en ny tjenstereglering
inom landsstaten och landtpolisens ordnande för närvarande är
beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, samt Kongl. Maj:t
infordrat samtlige sina befallningshafvandes utlåtande öfver det
af de för ofvan berörda ändamål utsedde komiterade den 13 Ok¬
tober 1875 afgifna betänkande, kan det ju hända, att Kongl. Maj:t
med anledning af dessa utlåtanden för Riksdagen kommer att
framlägga ett helt annat förslag i frågan än det af komiterade
uppgjorda. För öfrigt har det aldrig varit brukligt, att Riksda¬
gen, under det en fråga varit beroende på Kongl. Maj:ts pröf¬
ning, derom aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t. På dessa af Ut¬
skottet anförda skäl yrkar jag således bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Ofverläggningen var slutad; och blef, sedan propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, Utskottets hemställan af Kam¬
maren bifallen.
§ 9.
Efter föredragning dernäst af Andra Kammarens Andra Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 8), i fråga om
åläggande för de statens embetsverk, hvilkas räkenskaper gran¬
skas af statens revisorer, att i räkenskaperna under särskilt konto
Onsdagen den 1 Mars.
9
N:ö 14
upptaga från dem utbetalade anslag med eventuel återbetalnings-
skyldighet, biföll Kammaren Utskottets deruti gjorda hemställan;
och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.
§ io.
Föredrogo.s och biföllos nedannämnda af Andra Kammarens
Andra Tillfälliga Utskott afgifna utlåtanden, nemligen:
N:o 4 (i samlingen N:o 9) angående väckt förslag om tillägg
till instruktionen för provincialläkare den 13 Juni 1822; samt
N:o 5 (i samlingen N:o 10), angående ändring i sättet för
klockares aflöning samt upphörande af dem åliggande brefbärings-
skyldighet.
§ 11.
Föredrogs och biföllls Banko-Utskottets memorial N:o 5, i
fråga om förläggande af en afdelning af Riksbankens hufvud-
kontor till Norrmalm.
§ 12.
Förekom till behandling Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 11), i anledning af
väckt fråga om biskopsskrudens, de så kallade korkåpornas och
messdrägtens afskaffande.
Herr Ivar Månsson hade i sin till Utskottet hänvisade motion
N:o 92 föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes KongL Maj:t vidtaga åtgärder för att bruket af biskops¬
mössor, biskopskåpor och så kallade korkåpor samt messkruden
måtte inom vår svenska kyrka afskafifas; och var af Utskottet,
som ansett denna fråga i främsta rummet tillhöra Kyrkomötet,
hemstäldt:
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
. I?err 0Ivar Månsson, hvilken såsom ledamot af Utskottet
låtit å utlåtandet anteckna sin reservation mot nämnda hemställan,
begärde nu ordet och anförde: Utskottet har visserligen i sitt be¬
tänkande medgifvit, att dessa nu ifrågavarande drägter ej längre
ega en sådan betydelse i allmänna tänkesättet, att deras bibe¬
hållande deraf betingas; men genom detta medgifvande, för hvil-
ket jag är Utskottet tacksam, har Utskottet dock endast gjort
ett uttalande i frågan, utan att anse nödigt att något deri åtgöres.
För min del anser jag dock, att just den nuvarande tidpunkten
särdeles lämpar sig för Riksdagen att i frågan uttala sin åsigt-
Ang. afskaf'*
fande af
biskopsskru-
den m. m*
N:o 14.
10
Onsdagen den 1 Mars.
fande af
biskopsskru-
den m. m.
(Forts.)
Mg- afskaf- Yi veta nemligen hurusom sistförflutna kyrkomöte, der denna
fråga förevar till behandling, endast med ett par rösters plu¬
ralitet beslöt afskaffandet af ett visst slag af' ifrågavarande
drägter, nemligen biskopsmössor, biskopskåpor och s. k. korkåpor,
äfvensom att Kongl. Maj:t, i anledning af kyrkomötets härom
aflåtna skrifvelse, låtit deröfver höra samtliga konsistorierna i
riket, hvilka jemväl i frågan afgifvit utlåtanden. Flertalet af
konsistorierna hafva visserligen i sina utlåtanden afstyrkt bifall
till kyrkomötets beslut; men flera af dessa utlåtanden åtföljas
dock af reservationer i motsatt rigtning och grunda sig dessutom
dels på den omständigheten, att kyrkomötets ifrågavarande beslut
fattats med en pluralitet, som icke uppgick till af mötets
ledamöter, ehuru afskaffandet af nämnde drägter kräfde förän¬
dringar i kyrkohandboken och enkel pluralitet således icke varit
för frågans afgörande tillräcklig, dels derpå att frågan hade bort
afgöras endast i sammanhang med frågan om afskaffandet af
messkrudarne. Några konsistorier deremot — som jag tror till
ett antal af fyra — hafva slutligen helt och hållet tillstyrkt
bifall till kyrkomötets ifrågavarande beslut.
Af hvad jag nu anfört framgår således att äfven inom kon¬
sistorierna den åsigten gjort sig gällande, att dessa drägter icke
numera äro tidsenliga, utan böra afskaffas, och att intet enda
konsistorium afstyrkt kyrkomötets beslut derföre att de ansett
dem böra bibehållas utan endast till följd af de utaf mig nyss
antydda formela betänkligheterna mot deras afskaffande. Just med
anledning af hvad sålunda förekommit, är det också som herr
statsrådet och chefen för Ecklesiastik-departementet afstyrkt Kongl.
Maj:t att i ämnet vidtaga någon åtgärd. Vid sådant förhållande
och då man häraf finner att för uppnåendet af det åsyftade ändamålet
erfordras en pluralitet af % af kyrkomötets medlemmar, tror jag
det är att hoppas att en sådan pluralitet förr än annars uppnås,
om Kongl. Maj:t på grund af en från Riksdagen aflåten skrifvelse
för kyrkomötet framlägger förslag i ämnet eller en enskild motio¬
när inom kyrkomötet med stöd af ett sådant uttalande från
Riksdagens sida, i den antydda rigtningen väcker motion. Vill
man afskaffa dessa drägter, finnes det derför intet hinder för
Riksdagen att nu uttala en sådan åsigt och derom underrätta
Kongl, Maj:t.
Ingen lärer väl heller vilja påstå, att dessa drägter stå i
någon öfverensstämmelse med den enkelhet och anspråkslöshet,
som, så vidt jag förstår, bör inom vår kyrka iakttagas och som
vår lära föreskrifver. Också är, åtminstone inom den ort, jag
tillhör förhållandet sådant, att ingen numera sätter något värde
å dessa drägter; de verka, i stället för att verka godt, snarare
motsatsen, menligt för- sjelfva saken, religionen. Visserligen har
man invändt att, om än dessa drägter icke medföra någon nytta,
de dock icke äro skadliga, men för min del tror jag— hvilketväl
icke heller så lätt torde kunna vederläggas — att de verkligen
utöfva en skadlig verkan. Det har nemligen visat sig att vid de
tillfällen, då andakten borde vara den aldra största och sinnet
Onsdagen den 1 Mars.
11
N:o lé.
fästadt vid något högre, just sådana kostymer som de ifrågava¬
rande draga uppmärksamheten från det håll, hvarpå densamma
borde vara rigtad, och sjelfva blifva ett föremål för åtlöje, således
från det på hvilket uppmärksamheten borde vara rigtad, religions-
utöfningen, till något annat och sämre, — dem sjelfve.
Jag hoppas dessutom att då nu frågan blifvit väckt i Andra
Kammaren, denna Kammare icke måtte visa sig mera konservativ
än kyrkomötet, utan deruti uttala sig i samma syftning.
För min del vågar jag på de skäl, jag nu anfört och i öfrigt
blifvit för saken uttalade, yrka afslag å Utskottets hemställan
och bifall till min i ämnet väckta motion.
Grefve Björnstjerna: Jag anhåller att först få fästa
uppmärksamheten vid inledningen till och sedan vid sjelfva
motionen.
Motionären säger, att “vid den lutherska lärans införande i
vårt land var det säkerligen nödvändigt bibehålla en del utaf
de katolska sedvanorna'1, deribland dessa biskops- och messkru¬
dar, och straxt derefter yttrar han: “Jag är förvissad om att de
utmärkte män, som införde den kristna läran, ej lade någon vigt
eller betydelse vid dessa drägter". Motionären anser således
katolikerna icke vara kristne. Nog har jag hört, att under refor¬
mationens första tid en och annan, särskildt de skotska reforma-
torerne, plägade utmåla påfven såsom antikrist; men att någon,
såsom motionären, velat påstå katolikerna icke vara kristne, det
har jag aldrig förr än nu förnummit. Jag ogillar en dylik oför¬
dragsamhet och finner således redan häri en anledning till klander
mot motionen.
Motionären säger vidare, att dessa drägter icke äro omtyckte
och att deras användande förorsakar förargelse. Jag vill vid be¬
mötandet af detta påstående icke fästa mig vid biskopsskrudarne,
då de ju så sällan äro i bruk, utan allenast vid messkrudarne.
Hvad desse sednare beträffar, torde om deras användande någon¬
städes förorsakar förargelse, uppfattningen härom vara väsent¬
ligen olika inom olika landsorter. I mellersta Sverige, med hvars
förhållanden jag, såsom egendomsegare der, icke bör vara alldeles
obekant, har jag åtminstone aldrig hört att messkrudarne ses med
ovilja; tvärtom tyckes man der vara af den meningen, att lika¬
som enskilda personer på högtidsdagar äro annorlunda och bättre
klädde än eljest, äfven presterskapet vid större kyrkliga högtider
bör vara iklädd en annan drägt än den de vanligen bära. Jag
har för min del aldrig hört någon för dessa skrudar missgynsam
stämning hos folket uttalas och är öfvertygad om, att någon så¬
dan icke heller finnes, detta så mycket säkrare, som de flesta
messkrudar blifvit af allmogen gifna och ännu i dag af samma
allmoge gifvas till kyrkorna.
Efter mitt omdöme saknar således denna motion verklig grund.
Men härtill kommer det besynnerliga i att Riksdagen skall syssel¬
sättas med en sådan obetydlig, jag vill nästan säga, “uniforms-
fråga" som denna. Lika litet som det är skäl för Riksdagen att taga
Ang. afskaf-
fande af
biskop sskru-
den m. m.
(Forts.)
N:o 14.
12
Onsdagen den 1 Mars
Ang. afskaf¬
fande af
biskopsskru-
den m. m.
(Forts.)
befattning med arméens uniformering, lika litet böra vi förstöra
en dyrbar tid genom att sysselsätta oss med presterskapets em-
betsdrägter. För min del anser jag att Utskottet handlat full¬
komligt rätt, då det afstyrkt motionen och får sålunda hemställa
om bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Rundgren: Likasom hvarje annan fråga har äfven
den nu förevarande sin historia och, kan man säga, både en gam¬
mal och en ny. Frågans nyare historia är antydd så väl af
motionären som af Utskottet; men den har utöfvat ett olika in¬
flytande, i det att den gifvit motionären anledning yrka, det bru¬
ket af omförmälda skrudar måtte afskaffas, men deremot föranledt
Utskottet till dess hemställan, att motionen icke måtte till någon
åtgärd föranleda. Jag finner Utskottet hafva rätt uppfattat frå¬
gan, då det velat öfverlemna den åt kyrkomötet, dervid tillika
meddelande att kyrkomötet redan till Kongl. Maj:t ingått med för¬
slag i den af motionären önskade syftning. Det skulle nemligen
utan tvifvel förefalla högst besynnerligt, om Andra Kammaren
skulle anse denna fråga vara af så stor vigt, att Kammaren, sedan
kyrkomötet, som i denna fråga just är rätta forum ingått till
Kongl. Maj:t med förslag i ämnet, skulle finna sig böra göra en
ytterligare framställning i samma syftning. Detta hvad angår
sakens nyare historia .
Hvad åter beträffar den äldre, så torde vara skäl, att vid
detta tillfälle vidröra åtskilliga förhållanden, som verkligen gå
djupare än man vid första betraktandet menar sig finna. Jag
bör dock för min egen personliga del förutskicka den upplysnin¬
gen att jag, långt från att med förkärlek hålla på dessa skrudar,
mången gång funnit mig tryckt af dem, och att jag således inga¬
lunda kommer att här uttrycka några rent personliga sympatier.
Här, såsom i många andra fall, måste man emellertid under¬
ordna sina personliga tycken under det allmänna; sådant gäller
icke blott i politiskt utan jemväl i kyrkligt hänseende. Så under¬
ligt det än kan låta, sammanhänger bibehållandet af dessa nu om¬
förmälda skrudar med sjelfva beskaffenheten af den kyrkorefor¬
mation, som genomfördes af Gustaf I. Det torde nemligen icke
vara obekant, utan tvertom en allmänt erkänd sak, att Gustaf I
med vis försigtighet behandlade den religiösa frågan, särskildt
just i afseende på sådana saker, som i och för sig kunde synas
likgiltiga, men på hvilka man från den motsatta sidan lade syn¬
nerlig vigt. Otvifvelaktigt skulle ock reformationen hafva mött
betydligt starkare motstånd just från allmogens sida, om konungen
velat i detta afseende genomföra en så grundlig reform som nästan
samtidigt vidfogs inom den reformerta kyrkan. Med Gustaf I:s
uppfattning af dessa angelägenheter sammanhänger dessutom hela
den lutherska kyrkans uppfattning, hvilken i mycket utgår från
samma princip som den reformerta kyrkan, men som i afseende
å de yttre förhållandena högst väsentligt skiljer sig från densamma.
Den reformerta bekännelsen fordrar nemligen en viss kalhet och
tomhet i allt som rörer gudstjensten, det gudstjenstliga rummet
Onsdagen den 1 Mars.
13
>:o 14.
m. m. dylikt, samt lägger synnerlig vigt just vid detta, under det
att den lutherska bekännelsen, på samma gång den skarpt skiljer
sig från den katolska deruti att den icke lägger vigt vid yttre
ståt, dock erkänner, att menniskoanden kan känna något upp¬
lyftande äfven af det yttre, Om vi jemföra våra kyrkliga för¬
hållanden med de reformerta ländernas’, skola vi finna att i detta
hänseende en stor olikhet eger rum.
Det är således, enligt min tanke, någonting som vi i sjelfva
verket icke böra yrka på, att förvandla hela den lutherska kulten
i detta afseende till någonting likartadt med den reformerta, ty
genom borttagande af det yttre kan lätteligen hända att man jem¬
väl borttager mycket af det inre.
Hvad nu särskildt beträffar biskopsskrudarne, så — äfven om
det skulle förhålla sig som motionären säger att de icke vidare
uppbäras af det allmänna medvetandet — ligger eller kan enligt
min tanke, uti deras begagnande ligga den betydelsen, att det
rent personliga försvinner under embetsdrägten. Inom den engel¬
ska episkopal^ kyrkan är det något karakteristiskt, att der aldrig
kommer i fråga att nämna en biskop vid namn, utan man säger
biskopen af den eller den staden; dermed betecknas det successiva
i.embetet. som gör att det rent personliga träder tillbaka. Någon¬
ting dylikt kan man tänka sig i fråga om skrudens begagnande,
enär det är endast vid högtidliga tillfällen inom kyrkan biskopen
uppträder i sin embetsdrägt. Det är således episkopatet som
träder fram vid embetsförrättningen, skymmande undan biskopens
personlighet. På samma sätt förhåller det sig äfven med mess-
drägten: embetet framträder; personen skymmes undan. Månne
nu icke i detta kan ligga någonting att taga vara på.
För öfrigt måste jag säga, att min erfarenhet inom det stift,
jag tillhör, icke sagt mig, att vare sig biskops- eller messkruden
icke längre uppbäres af folkets medvetande. Jag bekänner, att,
sedan allmänna kyrkomötet fattat sitt beslut, att ingå till Kongl.
Maj:t_ med begäran om afskaffande af biskopsskrud med tillbe¬
hör, jag icke i mitt stift begagnade denna skrud under afvaktan
på hvad Kongl. Maj:t skulle komma att i ämnet resolvera; men
lag får tillika säga, att jag dervid kände på mig sjelf, att folket
hade den fordran på mig att jag i min embetsutöfning skulle upp¬
träda i denna drägt. Jag tror att detta möjligtvis kan vara fallet
mångenstädes. Tänker man sig en kyrkoinvigning — det enda
tillfälle, då enligt kyrkolagens föreskrift denna skrud måste be¬
gagnas — då menigheten till större antal är samlad i festlig stäm¬
ning, och allt bör bidraga att åt akten gifva en dylik prägel, så
ökas utan tvifvel det högtidliga i sjelfva akten derigenom att den
tjenstförrättande biskopen uppträder i sin embetsskrud. Men jag
fäster mig icke så mycket vid detta, utan jag ställer fastmer hela
denna fråga tillsammans med hvad jag förut nämnt om den luther¬
ska kyrkans uppfattning af dess yttre och inre förhållanden. Jag
tror derför, att ingen skada sker, om skrudarne behållas; men der¬
emot förefaller det mig temligen oklokt, om, sedan nu kyrkomö¬
tet, som haft rätta befogenheten att i frågan yttra sig, ingifvit
Ang. afskaf¬
fande af
biskopsskru¬
den m. m.
(Forts.)
N:o 14.
Ang. afskaf¬
fande af
iiskopsskru-
den m. rn.
(Forts.)
14 Onsdagen den 1 Mars.
en framställning i ämnet till Kongl. Maj:t, Andra Kammaren för
sin del skulle finna denna sak vara af den vigt att ytterligare
skrifvelse i ämnet borde till Kongl. Maj:t ingå, och anhåller der¬
före vördsamt, att få tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr Jöns Pehr sson: Då jag första gången såg motionä¬
rens förslag uti detta ämne, sade jag honom straxt, vill jag min¬
nas, att förslaget icke borde vinna framgång, emedan det icke var
nog omfattande, så vidt han nemligen dermed afsåg att i någon
mån inverka på eller till någon del afskaffa den lyx, som nu för
tiden i mer än ett afseende gör sig gällande. Det finnes nemligen
många andra omständigheter, som är o lika störande för andakten
vid religiösa ceremonier, som de af motionären påpekade förhål¬
landena, såsom då man får se, hvilket mer än en gång varit fallet,
en kyrkans tjenare vid embetsförrättningar vara behängd med en
mängd prydnader, ordensband, stjernor och dylikt. Jag hemställer,
om detta är uppbyggligare att skåda än t. ex. de gamla korkå¬
porna eller biskopsskrudarne. Då motionären icke velat gå längre,
bör han sålunda kunna lugna sig och vara nöjd med Utskottets
hemställan; jag åtminstone anser, att hans förslag denna gång
icke bör vinna framgång. Jag föreställer mig dessutom, att den
upplystare tiden snart skall vara inne, då så många hiskopar,
som nu finnas, icke anses behöfliga för att bibehålla religionens
sanningar vid makt; och när den tiden kommit, skola biskops¬
skrudarne försvinna på samma gång som biskoparne. Såsom sa¬
kerna nu förhålla sig, skulle jag emellertid, om jag hade varit
motionär, snarare hafva velat varna för att borttaga denna pryd¬
nad; ty huru skulle väl kröningen t. ex., hvilken, såsom vi erinra
oss, för några år sedan härstädes egde rum, men hvilken ceremoni
vi hoppas icke ofta skall återkomma, hafva tagit sig ut, om icke
biskoparne vid den varit utstyrda på annat sätt än andra dödliga
menniskor? Vill motionären eller någon annan reformer i detta
hänseende, så tror jag, att de böra sträfva derhän, att kyrkans
tjenare skola förkunna det dyra ordet, klädda rätt och slätt så¬
som andra menniskor. Frågan blir dock i alla fall till sist en
smakfråga så väl som så många andra. Huru som helst, så kostar
den kyrkliga uniformen, om jag ej misstager mig, staten ganska
litet. I andra fäll deremot, t. ex. i fråga om vår krigshär, är
kostnaden för staten i och för uniformen ganska betydlig; och
det vore bättre att tänka på, huru denna kostnad kunde undvikas.
Många af oss minnas säkerligen, hurusom för några år sedan en
motion väcktes om förminskning af denna kostnad; och denna
motion antogs enhälligt af denna Kammare, men förkastades med
hån af Första Kammaren; men sedermera har frågan icke afhörts
och synes vara bortglömd. Men vill man införa en stark national-
beväpning, så tror jag, att man också bör tänka på att förenkla
härens nuvarande öfverdådigt luxuriösa uniformsväsende. Kanske
är det emellertid på detta som på andra områden nödvändigt, att
något finnes, som imponerar på känslan; kanske är o arméens uni¬
former såväl som domare-, borgmästare-, landshöfdinge- och adels-
15
N:o 14.
Onsdagen den X Mars.
uniformei’na nödvändiga artiklar för att imponera på massan af Ano- afskaf~
befolkningen? fande af
Såsom jag förut sagt, må motionären nu icke tänka på någon
framgång åt sitt förslag, då han deri begärt så ytterst litet, utan (Forts.) '
anhåller jag för min del på denna grund om bifall till Utskottets
hemställan.
Herr Biesert: Det formela skäl, som föranledt Utskottet
att afstyrka bifall till ifrågavarande motion, synes mig icke utgöra
något hinder för Andra Kammaren att uttala en opinion motfort-
varon af bruket att vid särskilda religiösa tillfällen begagna bi-
skopsskruden och de s. k. korkåporna, som — vi medgifva det ju
alla — förefalla och äro löjliga och narraktiga. Den tid är länge¬
sedan förbi, då dessa yttre prydnader fordrades för att höja kyr¬
kans män i allmänhetens ögon; jag för min del tror, att den sanna
och varma religions)äran numera når sitt höga och vigtiga mål
vida bättre och säkrare genom att enkelt och anspråkslöst fram¬
hålla religionens höga och sanna läror. Drägten betyder dervid
föga. En narraktig drägt kan passa på maskeraden och för snob¬
ben, men aldrig för en kyrkans tjenare.
Jag kan icke annat än vid detta tillfälle yttra min förvåning
öfver den sega konservatism, som råder hos statskyrkans prester¬
skap. Detta presterskap synes icke beakta tidens fordringar utan
tyckes tro, att de seder och de yttre bruk i religiöst hänseende,
som voro passande på 1600-talet, äfven skola vara det för alla
tider.
Jag vill nu icke längre upptaga Kammarens tid, ehuru mycket
kunde vara att tillägga i frågan, utan anhåller endast att Kam¬
maren måtte, med afslag å Utskottets hemställan, bifalla den i
ämnet väckta motionen.
Herr Jöns .Rundbäck: Jag har egentligen begärt ordet för
att genmäla en talare på stockholmsbänken, beträffande några af
honom fälda yttranden mot motionären. Jag tror nemligen icke,
att den sistnämnde gjort sig skyldig till hvad samme talare till-
vitat honom, bland annat att hafva utkastat den mot katolska
kyrkan och dess anhängare sårande beskyllningen, att katolikerna
icke vore christne. ^Hvarifrån den ärade talaren fått detta kan
jag icke förstå; åtminstone innehåller motionärens framställning
ingenting som kan gifva anledning till en sådan anklagelse; han
säger endast sig vara förvissad, att de utmärkte män, som införde
den christna läran, ejl lade någon vigt vid dessa biskops- och
mess-skrudar. Till bevis för sanningen häraf vill jag anföra en
auktoritet — utan tvifvel den förnämste här i landet inom detta
område^ och som man icke gerna kan misstänka att hafva velat
göra nå,gra sårande anmärkningar mot andra religionsbekännare,
- nemligen aflidne Sven Beelter, domprost i Wexiö, som utgifvit
en diger afhandling om kyrkoceremonierna. Han omtalar der,
i kapitlet om “messekläder“, hurusom under de fyra första århun¬
dradena efter den christna tideräkningen presternas klädnad icke
N;o 14.
16
Onsdagen den 1 Mars.
Ang. afskaf¬
fande af
biskop ssleru-
den m. m.
(Forts.)
synes hafva varit åtskild från den allmänna klädedrägten äfven¬
som huru den katolska biskopen Caelestinus i Rom år 428 utgaf
ett bref, deri han förehöll biskoparne, “att de borde skiljas från
menigheten med sin lärdom, uppförande och sinnets renhet, men
icke med kläder och utvärtes anseende11. Först med den christna
lärans förklarande af kejsar Constantin den Store för statsreligion
påbjödos de olika prestskrudarna, och hvilken öfverdrift använ¬
dandet deraf sedermera nått inom den katolska kyrkan, veta vi
alla. Med reformationen inträdde en större enkelhet i detta af¬
seende och kläderna gjordes så, att de på ett värdigare sätt än
hittills öfverensstämde med den religion, i hvars tjenst de begag¬
nades.
Såsom ytterligare bevis om uppfattningen äfven under äldre
tider om dessa mess-skrudar torde ej heller böra lemnas oanmärkt,
det Olaus Petrus förklarade sjelf, på sätt motionären jemväl an¬
fört, “att messekläder vore antagne och behållne för de oförstån¬
diges skull, kvilka borde hafva något för ögonen, hvaraf de kunde
döma om sakens höga vigt11. Mess-skruden liar således, enligt
Olaus Petri, tydligen tillkommit icke för de förståndiges, utan de
oförståndiges skull.
Frågan är visserligen icke af någon så stor betydelse, men
den är dock ej att skämta med. Och då nu alla de konsistorier,
som blifvit hörda i ämnet, i sina yttranden deröfver, gifvit full¬
komligt stöd åt motionärens uppfattning, så finner jag ingenting
orätt deri att egna motionen den uppmärksamhet, den förtjenar.
För min del skall jag icke vidare uppehålla Kammaren; med
hvad jag nu yttrat har jag endast afsedt att visa grundlösheten
af de beskyllningar, man här gjort motionären.
Herr Lind: Efter genomläsande af motionärens nu förelig¬
gande förslag kunde jag icke annat än instämma i hans åsigt om
önskvärdheten deraf, att biskoparnes både vidskepliga och vid¬
underliga uniform, som hos hvarje förnuftig medborgare väcker
åtlöje, måtte blifva ju förr dess hellre afskaffad. Men märkvär¬
digt nog har den här i ämnet förda diskussionen och särskildt
genom en biskops, biskopens från Carlstad, anförande kommit mig
att ändra åsigt så till vida, att jag anser det bättre att biskops-
skruden ännu en tid bibehålies. Herr Rundgren yttrade nemligen,
bland annat, att borttagandet af det yttre skulle möjligen med¬
föra förlust af det inre, såsom orden ungefär folio sig. Detta
yttrande har öfvertygat mig, att bibehållandet ännu en tid af
biskoparnes från topp till tå vanprydliga drägt skulle påskynda
försvinnandet af sjelfva de dyrbara och öfverflödiga biskopsem-
betena. _ Af detta skäl och då för öfrigt en återremiss icke skulle
lända till annat resultat, än det hvartill Utskottet redan kommit,
får jag för min del yrka bifall till utlåtandet.
Herr Casparsson: Jag hade i början icke ämnat yttra
mig i denna fråga, men då striden tyckes vilja — så att säga —
Onsdagen den 1 Mars. 17
“engagera. sig“, är det i sin ordning att åtminstone någon bland
Utskottets ledamöter tager dess utlåtande i försvar.
Det är ganska naturligt att, då man kommer in på frågor,
oom helt och hållet bero pa tycke och smak — och en sådan
fråga är obestridligen ur många synpunkter den nu föreliggande —
åsigterna skola vara mycket olika. Utskottet har för sin del be¬
traktat motionen uteslutande ur formel synpunkt och ansett att
■då den svenska kyrkan uti Kyrkomötet erhållit sin särskilda repre¬
sentation, åt detta Kyrkomöte också bör öfver)emnas en fråga, som
ovilkorligen faller inom dess verksamhetskrets, emedan den afser
ändring i kyrkohandboken. Riksdagen borde — så syntes det
Utskottet — icke blanda sig i dylika frågor.
Sådan har varit Utskottets ståndpunkt vid motionens behand¬
ling^ Motionären åter har betraktat henne ur en kombinerad
estetisk-kyrkohistorisk synpunkt. Efter en kortfattad historisk
inledning, säger han nemligen bland annat om ifrågavarande skru-
dai, att de numera äro “föremål för åtlöje och mången, gång
störande för den allvarliga uppmärksamheten'1. Han anser de£
före lämpligast, att de öfverlemnas åt "riksmuseum", ehuru han
uppgifver till hvilkendera afdelningen, de sköna konsternas
eder den historiska, men jag antager han menar den senare.
För min del vill jag ej härutinnan gå så långt som motionären,
ty om dessa skrudar komma att afskaffas, tror jag att dvlika
donationer först efter mycket strålig kritik böra af staten “mot¬
tagas.
Motionären säger vidare: “emellertid hafva under tidernas
lopp åtskilliga af dessa påfviska qvarlefvor blifvit afskaffade, och
i detta syfte togs antagligen det största steg af senaste prestmöte,
(kyrkomöte?) då detta beslöt afskaffande af biskopsskruden--“.
Här tror jag, att motionären åter igen öfverskattat betydelsen af
biskopsskruden och äfven betydelsen af senaste Kyrkomötes be¬
slut i frågan, men deremot underskattat de tre sista seklernas kyrko-
reformatoriska arbete; ty enligt mitt förmenande är detta steg
långt ifrån det största, som i nämnda syfte blifvit “under tidernas
lopp" vidtaget. Äfven i det afseendet har motionären tillmätt sa¬
ken en större betydelse än den verkligen förtjenar.
Motionären åberopar också Carl den niondes yttrande, att
han ansåg messkruden såsom en sed, “den påfven lånt af Gamla
lestamentets levitiska gudstjenst". Jag vill icke ingå i någon
kontrovers angående biblisk fornkunskap, vare sig med motio¬
nären eller med konung Carl den nionde, för hvilkens minne jag
hyser den största respekt, men om uppfattningen är rigtig, och
dessa skrudar således hafva anor, hvilka förlora sig nära nog i
förhistoriskt dunkel, då hemställer jag, om det kan medföra någon
ilsk för svenska kyrkan eller staten, att låta frågan om deras
vara eder icke vara anstå ännu två år, till dess Kyrkomötet
åter tar taga saken om händer. Jag bestrider för ingen del Riks¬
dagens formela rätt att skrifva till Kongl. Maj:t i dylika frågor-
den är obegränsad, vare sig det gäller biskoparnes kåpor eller
Andra Kammarens Prof- 1876. N:a 11. 2
N:o 14.
Ang. afskaf¬
fande af
biskoiisskriÅ-
den m. m.
(Forts.)
\:o 14. 18 Onsdagen den 1 Mars.
Ang. afskaf- påfvens skägg, men jag tror att det är mindre välbetänkt af Riks-
fande af dagen, att blanda sig i dylika saker. Skulle Kammaren hafva
biskofsskru- en annan uppfattning, lofvar jag dock att ej lägga en dylik mot-
(Fort«)”' gång på sinnet. Inom Riksdagen håller jag temhgen strängt pa
det formela, men annars har äfven jag sinne för estetik; och om
Andra Kammaren anser, att . det estetiska intresset här i första
rummet hör tillgodoses, skall jag, som sagdt, icke sörja, ehuru jag
nu med vidhållande af ntskottsmajoritetens åsigt, anhåller om
bifall till föreliggande betänkande.
Herr Lars Johan Larsson: Ända från ungdomen, hafva
vi ansett dessa grannlåter härleda sig från påfvedömets gamla
tider. Jag tror verkligen icke, att evangelii ljus sprider ett hem¬
ligare sken med denna mycket omordade biskopsskrud, än utan
den; men då vi ju hafva ett kyrkomöte och detta, redan tagit det
första steget i den af motionären angifna rigtningen, anser jag
det nästan vara förmätet att här vid Riksdagen väcka frågan,
som för öfrigt är rent utaf en sådan gycklaresak, att vi borde
anse det under vår värdighet att bortspilla tiden dermed.
Jag anhåller om bifall till Utskottets utlåtande.
Grefve Björnstjerna: Jag skulle ej hafva begärt ordet
för andra gången, om icke en talare från Göteborgs och Bohus län
beskylt mig för ett orätt citat ur .motionen. Jag tror ej, att jag
gjort mig skyldig till något dylikt. Om den värde talaren be¬
hagar läsa den omnämnda punkten till slut, skall han också säker¬
ligen finna att jag har rätt. Punkten i sin helhet lyder nemligen:
“Jag är förvissad om att de utmärkte män, som införde.den krdstna
läran, ej lade någon vigt eller betydelse vid dessa biskops- och
messkrudar, utan ansågo dem, såsom oskadliga för sjelfva saken,
böra bibehållas för att ej för mycket bryta mot forna, vanor och
ceremonier". Motionärens mening är således, att biskops- och
messkrudar funnos före den tid, då kristna läran infördes. Häri
ligger den öfverdrift, jag påpekade, förra gången jag hade ordet.
Hvad i öfrigt beträlfar den intressanta föreläsning öfver upp¬
komsten af kyrkoskrudarne, som samme talare höll, var densamma
alldeles icke framkallad af mitt yttrande. Jag har icke sagt, att
dessa drägter äro af någon betydelse för gudstjensten, utan endast
påstått — och jag påstår det fortfarande, att messkrudarne, d. v. s.
de drägter, presterne vid högtidliga tillfällen begagna vid al.tar-
tjensten, och hvilka motionären velat bland annat borttaga, icke
äro stötande eller af allmogen betraktas med ovilja; snarare tvärt¬
om. Slutligen framhöll jag såsom hufvudargument, det saken är
af så ringa vigt, att den ej bör upptaga Riksdagens dyrbara tid.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf, enligt
de meningar, som derunder förekommit, propositioner så väl på
bifall till Utskottets hemställan, som ock på yrkandet att, med
afslag å samma hemställan, det förslag måtte bifallas, som.motio-
nären framstält; och fann Herr Talmannen den förra af dessa
Onsdagen den 1 Mars.
19
Ji:o 14.
propositioner vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef Ang. afskaf-
emellertid begärdoeh företogs enligt en nu uppsatt och af Kam- fande af
maren godkänd så lydande voteringsproposition: bithopubru-
• (Forts)
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens .Fjerde Tillfälliga
Utskott hemstält i dess utlåtande N:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hem¬
ställan, bifallit motionärens framställning i ämnet.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 109 Ja mot 51 Nej •
i följd hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
§ 13.
Vid föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 14, med
hemställan om anvisande af tillgång för bestridande af förefallande
utgifter till forsellönsersättning och begrafningshjelp m. m., blef
hvad Utskottet hemstält i punkterna 1-—3 af Kammaren bifallet
samt punkten 4 lagd till handlingarne.
§ 14.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 24, om
anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor.
15.
Till afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 25, i Ang. eftergift
anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition angående Westerås af en statens
domkyrkokassas befriande från erläggande af ränta och amor- /ZteZ <Z
tering a ett år 18o8 beviljad! statslån. kfkZff
I anledning af en utaf domkyrkokommissionen i Westerås
uti underdånig skrifvelse den 30 December 1874 gjord framställ¬
ning om statsbidrag för omläggning af taket å Westerås dom¬
kyrka, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen, att domkyrko-
kassan måtte från och med början af år 1876 befrias från erläg¬
gande af ränta och amortering å ifrågavarande lån, hvarå kapital¬
återstoden den 1 Januari 1876 utgjorde 13,594 kronor 10 öre-
och hade Utskottet under förutsättning, dels att Westerås och S't
Ilians församlingar — hvilka å kyrkostämma den 25 Oktober
1874, i ändamål att grunda en kyrkoreparationsfond, förbundit
sig att från 1875 års början tills vidare höja den af församlin-
garne dittills med 800 kronor årligen erlagda bänkhyresersättning
till 1,600 kronor, dock med förbehåll att det sålunda tillagda be-
N:o 14.
20
Ang. eftergift
of en statens
fordran hos
Westerås dorn-
Jcyrkokassa.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars.
loppet, 800 kronor, skulle åter minskas i den man domkyrkan
komme i besittning af de genom nådigt bref den 31 Oktober 1862
domkyrkan tillerkända tillgångar, hvilka ännu icke till henne åter¬
fallit, eller gården N:o 26 i Westerås samt räntorna af hemmanen
Jädrä N:o 1 och Gillfors — förklarade sig afstå från berörda af
dem gjorda förbehåll, och dels att domkyrkokommissionen, mot
erhållande af den ifrågasatta eftergiften från erläggande af ränta
och amortering å det år 1858 domkyrkokassan beviljade statslån,
åtoge sig att börja och, utan anspråk på vidare statsbidrag, fuli-
borda domkyrkotakets omläggning med koppar, i enlighet med
ett af Professoren E. von Eothstein upprättadt förslag, i före¬
varande utlåtande hemstält:
att, med bifall till Kong]. Maj:ts förslag, domkyrkokassan
måtte från och med början af år 1876 befrias från erläggande åt
ränta och amortering a det ar 1858 kassan af staten beviljade lan.
Rörande denna fråga anförde
Herr Linder: Jag anhåller med anledning af nu förelig¬
gande utlåtande rörande efterskänkande af ett sta.tslan pa om¬
kring 13,000 kronor, som Westerås domkyrka erhållit, att få yttra
nå°ra ord i frågan. Det torde vara denna Kammare bekant, ait
domkyrkokommissionen till Kongl. Maj:t gjort framställning om
erhållande af ett anslag å 50,000 kronor till bekostande af ett nytt
koppartak å Westerås domkyrka. , „ .
Med anledning af denna underdåniga framställning har Kong!.
Makt afgifvit nådig proposition till Riksdagen med begäran att
det lån, som år 1858 beviljades domkyrkokassan måtte afskrifvas
eller, rättare sagdt, att återstående annuiteter derå måtte efter¬
skänkas. Det är tydligt att om hvad Kongl. Maj:t föreslagit och
Utskottet tillstyrkt af Riksdagen bifalles pa de_ vilkor Utskottet
för sitt tillstyrkande förutsatt, domkyrkokassan icke erhaller till¬
räckliga medel för det i fråga varande ändamålet. Återstoden
skulle då tagas, hvarifrån? till äfventyrs från församlingarme, t\
domkyrkan sjelf eger icke tillräcklig egendom för bestridande af en
sådan utgift.’ Jag tror att domkyrkokommissionen egt en viss
befogenhet, att vända sig till Kongl. Maj:t för erhållande af detta
understöd, då såsom här är fråga om kyrkans monumentala bi¬
behållande. , .
Undersöker man nemligen, huru det förhaller sig med denna
domkyrka så väl som med de öfriga äldre domkyrkorna, finner
man, att des^a — de äro fyra eller fem till antalet, om jag undan¬
tager Lunds domkyrka — ursprungligen egt en rätt ansenlig för¬
mögenhet; men denna förmögenhet beröfvades dem under Gustaf
Wasa, då det mesta af deras egendom under hvarjehanda före¬
vändningar indrogs och användes för statens behof. En del af
denna egendom hade blifvit testamenterad till kyrkorna och hek
med anledning deraf, efter vissa af Gustaf faststälda giunaei.
Onsdagen den 1 Mars.
21
N:o 14.
återfalla vare sig till enskilde eller till staten. Men Konung Gustaf a»g- eftergift
stannade icke vid att indraga endast dylik egendom: han indrog “( en statens
jemväl den som kyrkorna hade kontant inköpt. Hvad särskildt angår
Westerås domkyrka, så finnas ännu uti Riksarkivet förvarade kyrkokassa.1
köpebref på mer än 60 hemman, gårdar, lägenheter och jordar, (Forts.)
som berörda kyrka för egna medel inköpt. Äfven dessa egendomar
indrogos alltså af Gustaf Wasa till staten. Staten har dock efter
denna tid faktiskt erkänt sin skyldighet att, då han beröfvat
nämnda kyrkor deras egendom, sörja för deras underhåll. De
så kallade domkyrkokommissionernas uppkomst och sammansätt¬
ning, som blefvo följden af dessa indragningar, grunda sig nem¬
ligen på statens erkännande af sin skyldighet att till gengäld för
de indragna kyrkogodsen underhålla kyrkan. Landshöfdingen,
som är ordförande i dessa kommissioner, skall enligt gamla för¬
författningar och kyrkolagen hos Kongl. Maj:t anmäla frågor,
som kunna yppa sig angående vidmakthållande eller reparation
af. domkyrkorna. Detta erkännande af statens skyldighet här¬
utinnan upprepades af 1858 års Riksdag, som medgaf att staten
borde i monumentala delar vidmakthålla ifrågavarande kyrkor.
Befogenheten af Westerås domkyrkokommissions begäran fram¬
går sålunda, utom af hvad jag nu tagit mig friheten omförmäla,
jemväl af att det faktum, att staten verkligen erkänt sin skyldig¬
het, att åtminstone i viss mån återgälda domkyrkorna hvad han
för sitt behof fordomtima beröfvat dem.
Man har sagt, att församlingarne för rättigheten att få begagna
domkyrkorna borde vidkännas utgifterna för kyrkornas byggnad
och underhåll. Jag vågar dock påstå att denna rättighet hafva för¬
samlingarne i och med det, att kyrkorna äro deras och ingen an¬
nans. De äro icke statens kyrkor. Det är icke heller staten, som
bygt dem. De äro ursprungligen uppförda för församlingarnes
egna medel, ehuru genom de utvidgningar, de sedermera erhållit,
hvar och en af dem med tiden tillvuxit dels genom skänker och
dels genom insamlingar inom vederbörande församlingar, och der¬
med blifvit katedral, stiftskyrka, medelpunkten för det kyrkliga
lifvet inom det till ett biskopsstift vordna omgifvande distriktet.
För att nu särskildt fästa mig vid Westerås domkyrka, har, så-
vidt jag vet, staten icke det allra ringaste bidragit till hennes
byggande. De. gods, domkyrkan innehade såsom sin egendom,
tillhörde naturligtvis henne och de församlingar, Westerås och
S:t Ilians, som hon sjelf tillhörde. När nu domkyrkan blifvit ge¬
nom en särskild statens åtgärd beröfvad sina egendomar och staten
med anledning deraf erkänt sin skyldighet att bidraga till hennes
underhåll, kan jag för min del icke inse, med hvad rätt staten
just nu skall undandraga sig fullgörandet af denna skyldighet, i
synnerhet som det väl numera är föga sannolikt, att såsom skäl
härför skulle kunna anföras den politiska nödvändighet i detta
hänseende _ som_ under Gustaf Wasas tid förefans. Gustaf Wasa
hade nemligen icke samma statsmannavyer, som här i denna Kam¬
mare från vissa håll synas vilja göra sig gällande, eller att man
N:o 14.
22
Onsdagen den 1 Mars.
Ang. eftergift säkrast störtar biskoparne genom att rycka af dem deras skrudar,
af en statens u^an pan menade det bäst ske genom att beröfva dem deras egen-
foi-dran hos ^om deras gods och förläningar; de kyrkor, vid hvilka de reside-
hjrkoVassT rade, och dessas egendom, fingo följa med på köpet. Dermed full-
(Forts.) följde han från sin sida och för sina ändamål hvad mäster Olof
och lians broder Lars å sin sökte uträtta. Man menar, att den
församling, som begagnar en kyrka, också bör anskaffa bidrag till
hennes underhåll. Ja, naturligtvis, dels ur kyrkokassan, dels ge¬
nom sammanskott.
Men hvilken församling i riket bidrager väl årligen och direkt
med större belopp till sin kyrkas underhåll än Westerås och S:t
Ilians församlingar till sin? Svaret derpå torde man bli mig skyldig.
Som bekant, anlitas för dylika ändamål i första hand kyrkornas
egna kassor, och om Westerås domkyrka hade fatt behålla sin
kyrkokassa (de sextio för egna medel inköpta hemmannen), så skulle
hon mycket väl sjelf kunnat bekosta sitt underhåll. Då nu emeller¬
tid, som sagdt är, största delen af denna kassa blifvit indragen
till staten och hopblandad med statskassan, torde det väl icke
vara mera än billigt, att staten något bidrager till kyrkans under¬
håll, när behofvet sådant påkallar.
Säkerligen är det flertalet af denna Kammares ledamöter be¬
kant, att Kongl. Maj:t till innevarande Riksdag afgifvit en propo¬
sition med begäran om ett anslag af nära 70,000 kronor för en
annan domkyrkas behof. Denna domkyrka har dock icke på sin
tid lemnat på långt när så stor tribut till statens skattkammare
som Westerås domkyrka. Om nu Riksdagen, icke så mycket genom
afslag å Kongl. Maj:ts nu förevarande proposition, som fastmer ge¬
nom förvägran af hvad domkyrkokommissionen sökt erhålla och hvad
domkyrkan behöfver en gång för alla gör det omöjligt för Westerås
domkyrkokommission att framkomma med ansökan om ytterligare
understöd för domkyrkans bibehållande i dess monumentala delar,
hvad skall Riksdagen då i det nyss omnämnda fallet göra? Icke kan
han väl behandla den senare domkyrkan njuggt eller orättvist,
men lemna den andra, hvad som för henne ansetts skäligt och
hehöfligt. Ett sådant sätt att gå till väga tror jag icke skulle
vara rigtigt, så mycket mera, som, enligt hvad jag nyss förut ta¬
git mig friheten påpeka, ingen af de gamla domkyrkorna af sta¬
ten blifvit beröfvad så mycket af sin egendom^ och bragt till
sådan fattigdom som just Westerås domkyrka. På grund af det
sagda, och för att ej betaga vederbörande domkyrkokommission
tillfälle att utöfver de 13,000 kronor, som i den Kong], propositio¬
nen afses, för domkyrkotakets omläggande ytterligen ansöka om
erforderligt statsbidrag, får jag hos Herr Talmannen vördsamt
anhålla om proposition på bifall till Stats-Utskottets hemställan
med borttagande af den andra af de förutsättningar, som Utskot¬
tet i motiveringen näst före klämmen uppstält såsom vilkor för
förslagets antagande, från och med orden “dels att dorakyrkokom-
missionen etc.“ till och med orden “professoren von Rothsteins
förslag.11
Onsdagen den 1 Mars.
23
>:o 14
Herr Svensén: Det förefaller mig verkligen som om vi-%- eftergift
hade dessa domkyrkor endast för våra synders skull; detta har 0/w" *‘ntfns
jag redan en gång förut tagit mig friheten nämna i denna Kam- ,/^X
mare och jag vidhåller det ännu. Hvad nu Westerås domkyrka fy,-kokas*a
beträffar, "befinner den sig ingalunda i så tryckta omständigheter, (Forts.)
som man här velat låta påskina; församlingarne hafva i allmän¬
het lemnat högst obetydliga bidrag till dess underhåll. För
min del kan jag icke heller finna annat än rigtigt, att de förut¬
sättningar, som Utskottet uppstält för antagandet af dess för¬
slag, äfven intagas i Kammarens beslut, ty detta är ju alldeles
öfverensstämmande med hvad som af församlingarne sjelfva blif-
vit begärdt, och det förefaller mig derföre högst egendomligt, att
man så här på stående fot framkommer med ett förslag att staten
skall göra ännu större uppoffringar. Man kan väl icke påstå, att
en 800 eller 1600 kronors bidrag till kyrkans underhåll från det
samhälle, som begagnar henne, skulle vara för mycket. Om
samhället sjelf skulle uppföra en ny kyrka, tror jag att omkost¬
naderna derför skulle uppgå till åtminstone ett par hundratusen
kronor; och i sådant fall ginge ju endast räntan å byggnadskost-
naderna upp till vida högre belopp än det nyssnämnda bidraget.
1 min tanke har Utskottet anfört fullt giltiga skäl för sitt för¬
slag, och jag får derföre hemställa om bifall till desamma i oför-
ändradt skick.
Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke gilla det slut, hvartill
Utskottet i denna fråga kommit. Högst egendomligt, är det för¬
hållande, hvari dessa domkyrkor stå till staten. Ar det fråga
om sådana domkyrkor som äro obemedlade och i behof af om¬
byggnad eller större reparationer, så talar man oupphörligt om,
att de äro statens egendom; och att staten följaktligen är skyldig
att afhjelpa dessa behof. Är det åter fråga om sådana dom¬
kyrkor, som hafva öfverflöd af förmögenhet då hör man aldrig
ens nämnas, att de äro statens egendom, undantagandes endast
att det tillätes statsrevisorerne att afgifva sina utlåtanden om
deras ekonomiska ställning. Då man nu vet, att domkyrkorna i
riket hafva sammanlagdt en årlig inkomst af 220,000 kronor, kan
man väl med skäl anse dem dermed kunna underhållas och repa¬
reras, då de icke äro flere än tolf till antalet.
Jfg vet mycket väl att de rika domkyrkornas styrelser, de
s. k domkyrkokommissionerna, förskansa sig bakom privilegier,
donationsbref eller dylikt; och jag anser det icke för närvarande
kan komma i fråga att taga från den ena domkyrkan och lägga
till den andra någon del af deras tillgångar, men jag tror att
Kongl. Maj:t har rätt att utanordna lån på billiga vilkor från
den ena domkyrkokassan åt den andra och att återfordra dessa
lån, när så behöfves för den långifvande kyrkans iståndsättande.
Hvad särskildt beträffar Westerås domkyrka, har en föregående
talare visserligen sagt att densamma blifvit på det mest orättvisa
sätt behandlad af staten, men jag tycker att, åtminstone på de
sista tiderna, det lyckats denna domkyrka att tillskansa sig icke
X:o 14.
24
Onsdagen den 1 Mars.
A>ig. eftergift gå litet af' statens medel. Vid 1858 års riksdag beviljade nem-
*'J ej,*tatfo‘ ligen Rikets Ständer till utförande af en större reparation å
Waterås dom- nämnda domkyrka ett anslag af 45,000 kronor, äfvensom ett lån å
kyrkokassa. 22,500 kronor, att innehafvas räntefritt till 1860 års slut och der-
(Forts.) efter återbetalas genom erläggande af sex procent å lånesumman,
deraf 4 procent skulle beräknas såsom ränta och två procent så¬
som amortering. A detta lån återstå nu 13,594 kronor 10 öre.
Nu begäres att domkyrkan skall blifva alldeles befriad från såväl
amortering som ränta å denna återstod. Jag anser emellertid
att någon annan af domkyrkokassorna väl skulle kunna förskjuta
det belopp, som är för Westerås domkyrka erforderligt; och detta
bevisas deraf, att, enligt hvad jag tror mig veta, samtliga dom¬
kyrkokassorna för närvarande hafva en tillgång af öfver 600,000
kronor, hvaraf 367,000 kronor äro utlånta. Äfven från den sidan
sedt, kan det således icke vara lämpligt att statsverket vidare be¬
tungas med bekostandet af domkyrkornas reparationer.
Nyss nämnda anslag, som af Rikets Ständer vid 1858 års
Riksdag beviljades, skulle fullkomligt räcka till. den då ifråga¬
satta reparationen, enligt då uppgjordt och af Öfverintendents-
embetet samt andra myndigheter granskadt kostnadsförslag; men
det oaktadt upplyste domkyrkokommissionen året derpå att en
brist uppstått af 42,500 kronor och anhöll, att Kongl. Maj:t måtte
för ändamålet utanordna nya medel. Rikets Ständer beviljade då
ånyo ett räntefritt lån å 28,000 kronor, som ännu är statens fordran,
och församlingarne garanterade de återstående 15,000 kronor, så
att reparationen kunde afslutas.
Äfven i det nu föreliggande förslaget har Utskottet gått
längre än Kongl. Maj:t i frikostighet. När Kongl. Maj:t till 1874
års Riksdag inkom med förslag om afskrifning af 1858 års lån, på
sätt jemväl nu af honom blifvit föreslaget, så föreslog Kongl.
Maj:t uttryckligen att afskrifningen skulle räcka endast så länge,
till dess domkyrkokassan ånyo finge tillgångar att dermed för¬
ränta och amortera lånet. Denna gång är väl icke i den Kongl.
propositionen ett så bestämdt förbehåll gjordt, dock säges deri att:
derest kyrkan “på sätt“ som vid 1874 års riksdag föreslagits
o. s. v. Detta har Utskottet dock alldeles förbigått; Utskottet
har, utan att säga att befrielsen från amorteringens betalande
kan i visst fall upphöra, endast tillstyrkt befrielse från betalande
af både ränta och amortering å nämnda lån. Jag anser att Ut¬
skottet antingen hade bort tillstyrka ett beslut, lika med det
förslag Kongl. Maj:t för 1874 års Riksdag framlade, eller ock
föreslå en ren afskrifning af hela den återstående lånesumman.
En annan sida af saken finner jag ännu märkvärdigare. Kongl.
Maj:t visar nemligen i sin proposition nödvändigheten af att ett
nytt koppartak lägges på kyrkan. En talare har redan framstält
den frågan, hvarifrån medlen härtill skulle tagas, om Riksdagen
endast befriar kyrkokassan från utgifvande af ett belopp af om¬
kring 1,300 kronor årligen. Jag borde till Utskottet framställa
samma fråga, ty kyrkokommissionen upplyser derom, att kyrkan
har dessutom en skuld af 3,700 kronor, hvars betalning de beklaga,
Onsdagen den 1 Mars.
N:o 11.
sig icke längre kunna få uppskjuten. Antages nu Utskottets för¬
slag, så har Riksdagen dermed sagt att koppartaket skall på¬
läggas, kostnaden derför skall domkyrkokassan vidkännas, den
må blifva huru stor som helst; men Riksdagen har derigenom
också förbundit sig att fylla den brist i domkyrkans tillgångar,
som kan komma att uppstå. Om man tänker sig att kostnads-
förslaget nu är uppgjordt på samma sätt, som förra gången, då
reparationen erfordrade hälften så mycket till, som föreslaget var,
eller 42.500 kronor mera än som från början var beräknadt, anser
jag således att Riksdagen bör bereda sig på att få betala omkring
75,000 kronor till koppartakets omläggning, om Stats-Utskottets
förslag bifalles.
På grund af de skäl jag sålunda anfört får jag yrka rent af-
slag å Stats-Utskottets förevarande framställning.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: För min del tror jag icke
att det vore välbetänkt af Riksdagen att afslå Stats-Utskottets
förslag, ty då det är alldeles otvifvelaktigt att domkyrkan i Ve-
sterås är en statens egendom, så måste också staten se till att
den hålles i godt skick och icke förfaller. Inom Utskottet har
jag derför också med min röst bidragit till att staten skulle —
på sätt Stats-Utskottet föreslagit — söka afhjelpa de brister som
för närvarande å denna kyrka förefinnas. Men deremot har jag-
inom Utskottet varit af alldeles motsatt mening med den förste
ärade talaren, som förklarat sig vilja hafva bort den senare delen
af Stats-Utskottets i betänkandet fogade motivering, som inne¬
håller: att Vesterås samhälle skulle frånträda sitt vilkor, att de
åtagna afgifterna af ytterligare 800 kronor för begagnande af
kyrkan, skall åter minskas så snart kyrkans tillgångar sådant
medgifva. I motsats mot honom, som ville helt och hållet hafva
bort de strängare bestämmelser, som Utskottet uppstält i detta
fall, skulle jag tvärtom önska, och har äfven inom Utskottet för¬
fäktat den åsigten, att Riksdagen skulle tydligen uttala den åsig-
ten att församlingarne oförtöfvadt skulle öka sina afgifter för begag¬
nandet af kyrkan ännu mer än som skett och således ännu starkare
betona, att de nuvarande afgifterna äro för ringa för Westerns
samhälle, och att det således borde bestämmas att de skola be¬
tala mera till domkyrkan än som hittills varit förhållandet, för
att derigenom sätta domkyrkan i tillfälle att icke allenast för
framtiden utan statens mellankomst underhålla sig sjelf, utan der¬
jemte förränta och amortera de af staten erhållna lån. Om man
uppmärksammar hvad Kongl. Maj:ts proposition i frågan inne¬
håller, skall man finna att Yesterås samhälle intill 1875 års början
icke betalat mera än 800 kronor årligen för domkyrkans begag¬
nande, men det oaktadt fått använda kyrkans medel under en
lång följd af år till för henne helt och hållet främmande ända¬
mål, nemligen till aflönande af åtskilliga vid gudstjensterna för
församlingarnes behof anstälde tjensteman, och kyrkans upplys¬
ning m. m. De tvenne domkyrkoförsamlingarne, Westerås och
S:t Ilians, hafva sålunda under en lång följd af år varit i åtnju-
Andra Kammarens Prof- 1876. N:o 14. 3
Ang. eftergift
af en statens
fordran hos
Westerås dom
kyrkokassa.
(Forts.)
X:o 14.
26
Onsdagen den 1 Mars.
Ana. eftergift tande af en del utaf' domkyrkans inkomster, som användts för för-
«/ en statens gamlingarnes enskilda behof, och således hafva de kostnadsfritt
WeJteråsdom kegagnat sig af kyrkan, samt till och med derutöfver af kyrkans
kyrkokassa! inkomster gjort sig en pekuniär vinst, som under de senare åren
(Forts.) uppgått till 101 kronor 00 öre, då församlingarne ej i bänkhyra
erlagt mer än 800 kronor, men deremot uppburit från kyrkan, som
användts för församlingarnes enskilda behof, 901 kronor 60 öre.
Församlingarne hafva nu beslutat att hos Kongl. Maj:t an¬
hålla och genom domkyrkokommissionen hos Kongl. Maj:t hem¬
ställt om anslag till verkställande af ett större reparationsarbete
å domkyrkan och deremot åtagit sig att höja de från dem utgå¬
ende afgälderna till henne från 800 till 1,600 kronor, intilldess
hon kommit i besittning af större inkomster från sina egendomar,
och dervid fogat det vilkor att dessa afgifter skola till förra be¬
loppet 800 kronor återställas i den mån som kyrkans inkomster
dertill lemna tillfälle. Jag för min del tror dock, att den afgäld,
som Westerås samhälle åtagit sig att bekosta för begagnande af
kyrkan, om man jemför den med andra kyrkor i riket, och med
de utgifter till dem som deras församlingar få vidkännas, är så
ringa, att det skulle på det allra högsta förvåna mig, om We¬
sterås och S:t Ilians församlingar för all framtid skulle slippa
undan med eu så ringa afgift för den nuvarande kyrkans begag¬
nande. Jag föreställer mig att, om Westerås skulle bygga sig ett
nytt tempel, detta tempels byggnad och framtida underhåll skulle
blifva förenadt med så mycket större kostnader i jemförelse med
hvad staden nu får för sin kyrka vidkännas, att staden borde
vara tacksam om den kommer i åtnjutande af de förmåner Stats¬
utskottet nu åt den föreslagit.
För min del skulle jag således snarare hafva velat göra ett
yrkande i motsatt rigtning mot den förste talaren, men då jag
icke vunnit något understöd för denna mening i Utskottet, och det
således, åtminstone icke för närvarande, har någon synnerlig utsigt
för sig till någon framgång, och då det i alla fall står Riksdagen
öppet att framdeles när som helst besluta det Yesterås samhälle
framdeles skall öka sitt bidrag för begagnande af domkyrkan, så
skall jag för tillfället inskränka mig till att anhålla om bifall till
Stats-Ut.skottets förslag.
Herr Linder: Utan att vilja förlänga diskussionen utöfver
hvad nödigt är, måste jag dock anhålla att med anledning af den
siste talarens yttrande få göra en liten korrektion. Han sade
nemligen att åtskilliga aflöningar till domkyrkans betjente äfven¬
som några andra årliga afgifter utgingo från domkyrkokassan och
dermed till för henne" helt främmande ändamål, och att församlin¬
garne sålunda sluppit ifrån att sjelfve betala sina kyrkobetjente.
Denna uppgift är alldeles origtig. Det är visst sant att förut
under många år från domkyrkokassan utgått en del af allöningen
till församlingarnes klockare, kyrkvaktare och ringare, m. fl.; men
detta har dock alltid endast varit en ringa del af aflöningen i
dess helhet, och skälet härför har varit att denna domkyrka, lik-
Onsdagen den 1 Mars.
27
N:o 14.
som alla andra domkyrkor, är biskopens kyrka, är katedral, oeh^s- eftergift
som sådan, skall stå till hans förfogande att användas vid alla "•/ e’! stalens
episkopal förrättningar. \Vesterås dom.
Detta var orsaken, hvarför dessa anönmgsbidrag utgingo frän kyrkokassa.
domkyrkokassan. Då Riksdagen emellertid för några år sedan (Forts.)
fäste det vilkor vid beviljandet af det då sökta statsanslaget, att
dessa aflöningar skulle upphöra att utgå från kyrkokassan och
helt och hållet utgöras af församlingarne sjelfva, så gingo försam¬
lingarna in härpå och medgåfvo att dessa utgifter skulle för fram¬
tiden på dem öfverflyttas. Församlingarne lemna nu också bidrag
till domkyrkans underhåll och aflönandet af de vid densamma
anstälde betjente, äfven för så vidt denna kyrka skall begagnas
och fortfarande kommer att disponeras af biskopen för alla de
förrättningar han i sådan egenskap skall i domkyrkan fullgöra.
Jag har ansett mig böra meddela denna upplysning till undan¬
rödjande af det missförstånd, som genom den siste värde talarens
yttrande möjligen skulle kunnat hos en eller annan af Herrarne
uppstå.
Den afgift som församlingarne nu årligen betala till domkyrko¬
kassan och dermed äfven till domkyrkans byggnad och underhåll
utgör öfver 3,000 kronor, nemligen först och främst 1,600 kronor
i bänkhyresersättning och vidare 900 kronor som de öfvertagit
från kyrkokassan samt slutligen 700 ä 800 kronor i afgifter för ring¬
ningar, hvilka sistnämnda medel fortfarande såsom tillförene ingå
oafkortade till kyrkokassan utan att församlingarne på dem gjort
några anspråk.
Medan jag har ordet, ber jag få nämna en annan omständig¬
het, som gör att Westerås och St. Ilians församlingar samt dom¬
kyrkan kunna hafva ett visst anspråk på att afseende bort fästas
vid en framställning om erhållande af nu ifrågavarande statsbidrag.
En del af kyrkans egendom, nemligen kyrkans återstående hem¬
man äfvensom hennes tre gårdar i staden Westerås, har blifvit
anslagen till underhåll för elementarlärarne vid Westerås högre
läroverk, således till ett för kyrkan och församlingarne fullkom¬
ligt främmande ändamål. Genom ett Kongl. Maj:ts nådiga beslut
är visserligen bestämdt, att afkastningen af dessa egendomar skall
återgå till kyrkan i den mån de lärare, som nu innehafva dem,
gå bort; men tiden härför ligger ju i det obestämda, hvadan så¬
ledes ännu i denna stund detta bidrag från kyrkan till elementar-
lärarne, d. v. s. till ett statens, icke kyrkans ändamål, utgår.
Äfven detta förhållande innebär ett skäl för hvad jag tagit mig
friheten framställa.
Jag har emellertid sedan jag sist hade ordet kommit på den
tanken, att om man borttoge hela den andra delen af förutsätt-
ningarne för Utskottets förslag, man möjligen skulle kunna in¬
vända, att om den nu ifrågasatta friheten medgåfves, vore dermed
domkyrko-kommissionen icke ålagdt att vidtaga några åtgärder
för kyrkans nya takläggning, och anhåller således att få ändra
mitt förut afgifna förslag i så måtto, att endast orden “utan an¬
språk på vidare statsbidrag" derur utgå.
N:o J
28
Onsdagen den 1 Mars.
Ang. eftt gi; '
af en statens
fordran hos
Westerns dom-
rkohassa.
(Forts.)
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag ber att få bestrida att
min af Herr Linder nyss korrigerade uppgift är origtig. Detta är
så rnycket mindre förhållandet, som densamma fullkomligt öfver-
ensstämmer med Riksdagens år 1874 uttalade åsigt i frågan. Jag
r dessutom fullt förvissad om att, i händelse Westerås samhälle
haft det ringaste skäl till att motsätta sig åtagandet af dessa af-
gifter, staden icke skulle hafva ingått på att betala desamma.
Uti det belopp, som Westerås samhälle med anledning af Riks¬
dagens beslut förbundit sig att utbetala till domkyrkan, eller 901
kronor 6 öre om året, ingår äfven aflöning till organisten, klockare,
kyrkovaktare, orgeltrampare och ringkarlar, för tornurets uppdrag¬
ning, till ved för sakristians uppvärmning, kyrkans städning och
belysning m. m. Men jag hemställer huruvida domkyrkan kan
hafva någon skyldighet att underhålla eller bekosta allt detta eller
ens någon del deraf. Organistens likasom de andra tjenstemännens
aflöning samt kyrkans uppvärmning och belysning m. m. dylikt
faller ensamt på församlingens lott att bekosta, då så väl i ena
som andra fallet dessa utgifter tillkommit ensamt för församlin-
garnes behof vid deras gudstjenster. Jag anhåller således få vid¬
hålla att min uppgift icke grundade sig på något misstag, utan
var fullkomligt rigtig.
Herr Jöns Pehrsson: Det kan väl hända, att Utskottet
icke kunnat göra annat än hvad det gjort, då det lemnats i valet
mellan att låta kyrkan i fråga förfalla eller att bifalla regeringens
förslag. Men då, såsom vi hafva hört, ej ens domprosten i Westerås
är belåten med hvad Utskottet i saken åtgjort, tror jag det skulle
vara rättvisast att för denna gång helt och hållet afslå Utskottets
förslag. Jag vill visst ej påstå, att staten borde stänga kyrkan
för Westerås’ samhälle, men nog eger den rätt att säga: “så myc¬
ket skolen I betala för att få begagna kyrkan". Man kunde å
andra sidan också gerna skänka hela kyrkan, åt Westerås’ sam¬
hälle; deremot skulle jag icke under sådana förhållanden som nu
hafva något att invända. Utskottet har visserligen sökt försäkra
sig om att denna domkyrka skulle blifva försedd med ordentligt
tak; och det är nog godt och väl, men Utskottet borde på samma
gång hafva föreskrifvit, att kyrkan skalle för all framtid under¬
hållas af församlingen, så länge den nemligen ville begagna kyrkan.
Men staden skulle nog betacka sig för den gåfvan, ty det skulle
nog ej dröja länge, förrän kyrkans räkenskaper ställde sig så, att
brist ånyo uppstode och nya lån beköfdes för erforderliga repara¬
tioners verkställande; bättre vore nog att då, som nu, få begagna
kyrkan för intet, utan att aflöna hvarken klockaren eller den öfriga
ringare kyrkobetjeningen. Jag skulle dock naturligtvis i hvilket
fall som helst önska att församlingen helt och hållet underhöll sin
kyrka, i stället för att begagna den nästan för intet. Yi på lands¬
bygden få dock ju aflöna alla våra kyrkotjenare utan något bi¬
drag dertill af staten. Jag vet ej huruvida Kammaren kommer
att bifalla eller afslå Utskottets hemställan; men jag tror att det
bästa vore att afslå densamma, helst domkyrkans tak i sitt nuva-
Onsdagen den 1 Mars.
29
3\':o 14.
rande skick. väl lärer kunna stå sig åtminstone ännu ett år och Ang. eftergift
domprosten i Westerås då kanske får tid att besinna sig litet när- «/ en statens
mare på saken. Jag yrkar följaktligen afslag å Utskottets för- l°rdraf *os
slag, isynnerhet som representanten för Westerås icke är nöjd
med detsamma. (Korts.) ’
Sedan . öfverläggningen härmed förklarats slutad och propo¬
sitioner gifvits i öfverensstämmelse méd de yrkanden, som under
densamma blifvit gjorda, biföll Kammaren Utskottets förslag oför-
ändradt.
§ 16.
Till bordläggning anmäldes:
Kongl. Maj:ts under § 3 här ofvan omförmälda propositioner;
äfvensom
Stats-Utskottets utlåtande N:o 28, angående föreslagna stats¬
bidrag till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbygg¬
nader samt vattenkommunikationer äfvensom sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag; och
Lag-Utskottets utlåtanden och memorial:
N:o 15, i anledning af väckt förslag om förbud för ledamot
af underrätt att inför samma rätt föra andras talan;
K:o 1.6, i anledning af väckt förslag om rättighet för svenska
kyrkans medlemmar att ingå borgerligt äktenskap;
N:o 17, i anledning af väckt förslag om förändrad lydelse af
16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya strafflagens införande,
i hvad samma lagrum angår stöld af hästar;
N:o 18, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande
N:o 8, angående skärpning af stadgad påföljd för förfallolöst ute¬
blifvande af part och vittne vid underrätt; samt
N:o 19, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande
N;o 6, om upphäfvande af gällande stadganden rörande införsel
i embets- och tjenstemäns löner för deras enskilda skulder eller
andra förbindelser.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.
§ 17.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde
fattade beslut.
Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 14.
4
X:o 14.
30
Onsdagen den 1 Mars.
§ 18.
och
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Ch. Christensson under 14 dagar från och med denna dag
„ Jonas Andersson „ 11 „ „ „ den 6 i
denna månad
„ J. G. Brolin „ 14 „ „ „ „ den 7 i
denna månad.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 8/'{ 4 e- m.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1876.