RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1876. Andra Kammaren. N:o 10.
Lördagen den 19 Februari.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverläggningen Ang. införsel
angående Lag-Utskottets utlåtande N:o 6, i anledning af väckt förslag * tjenstemäns
om upphäfvande af gällande stadganden rörande införsel i embets- och löner-
tjenstemäns löner för deras enskilda skulder eller andra förbindelser; (Forts-)
och lemnades ordet, enligt förut skedd anteckning, till
Herr Jöns Pehr sson, som anförde: Denna fråga är af sådan be¬
skaffenhet, att den väl behöfver skärskådas och behandlas på mera än ett
sätt, synnerligast som den åsigten från vissa håll här sökt göra sig gäl¬
lande, att embets- och tjenstemäns inkomster af deras arbete skulle vara
aldeles oåtkomliga för deras borgenärer. En sådan åsigt bör dock, efter
min tanke, icke vinna framgång; ty i sådant fall borde äfven andra med¬
borgare än embets- och tjenstemännen få undantaga en viss del af sina
ofta små inkomster, hvilka icke skulle få tillgripas för betalande af
deras gäld. Denna grundsats vore naturligvis origtig och skall, hop¬
pas jag, ej heller någonsin göra sig gällande i denna Kammare. Jag
anser således icke, att nu stadgade rätt till införsel i tjenstemännens
löner bör borttagas och dessa deras tillgångar derigenom undandragas
borgenärernas anspråk. En dylik befrielse tror jag dessutom skulle
vara kränkande för tjenstemännen sjelfve; jag tror knappast, att de
skulle vilja mottaga densamma; den skulle åtminstone vara förnärmande
för den redbara karakter, som måste finnas hos hvarje embets- och
tjensteman, och en sådan förtjenst kau och bör icke vara mera helig
eller mera skyddad för att kunna användas till betalande af tjenste¬
männens gäld, än hvilken annan arbetares inkomst som helst till gäl¬
dande af hans skuld.
Nu veta vi, att denna införselrätt åstadkommer många och stora
besvär, och den, som vill göra sig besvär med att genomse Statskonto¬
rets handlingar, skall kunna få se hundratals akter, i hvilka embets-
och tjenstemän gifvit införsel i sina löner. Detta är ett oskick, som
förr eller senare måste afskaffas: men sådant bör icke ske på det sätt,
att derigenom skulle proklameras den grundsatsen, att embetsmännens
Andra Kammarens Prol. 1876. N:o 10.
1
N:o 10. 2
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Ang. införsel löner icke på något vilkor skulle få användas till gäldande af deras
i tjenstemäns siculcier. Jag skulle visserligen kunna instämma med Herr Ola Anders-
i°ner son j detta "fall, till hvilkens yttrande i frågan icke mycket kan vara
(b orts.) att j^gga. men ja jag märker af diskussionen, att man hyser det an¬
språk, att densamma såväl som det beslut, Kammaren kommer att i
frågan fatta, skall komma att ligga till grund för Lagberedningens blif¬
vande förslag i ämnet, så torde det vara skäl att i afton, då man har
god tid, så noggrant som möjligt behandla frågan. Det skulle ju eljest
kunna inträffa, att den komité, som har att behandla utsökningslagarne,
kornme fram med sådana grundsatser, rörande embets- och tjenstemäns
löner, att hela utsökningslagen för dessa grundsatsers skull måste af-
slås, och dess antagande derigenom kanhända i många år förhindras.
Såsom här yttrats, tror jag visserligen icke, att Utskottet valt de
bästa motiv för sin afstyrkande hemställan, men Utskottets förslag-
bör likväl för denna gången bifallas; ty jag vill icke vara med om att
införselrätten skall borttagas och tjenstemännens löner således blifva
oåtkomliga för deras borgenärer; jag vill, att den skall borttagas på
sådant sätt, att dessa löner, då de äro intjenade, blifva lika tillgängliga
till skulders betalande som hvilken annan persons tillhörigheter som
helst kunna vara.
Detta är, hvad jag velat i frågan yttra; och jag vill icke annat
än att Utskottets förslag för denna gången må bifallas.
Herr Anders Persson: Då jag i förmiddags begärde ordet,
gjorde jag det endast för att fästa uppmärksamheten på en omständig¬
het, som, så vidt jag hört, ännu icke under diskussionen blifvit uppmärk¬
sammad, nemligen att, då nya Lagberedningens ordförande här förkla¬
rat, att vi inom kort hade att förvänta Lagberedningens förslag till
lag i ämnet, det torde vara alldeles nödvändigt att vi finge del af de
motiver, den för sitt förslag anfört.
Af diskussionen framgår alltför väl, att allmänna meningen ännu
icke är så mogen för antagande af motionärens förslag, som åtskillig^
talare här påstått. Då man dessutom väl icke kan tro det vara möj¬
ligt för Lag-Utskottet att så till sägandes på rak arm vidtaga alla de
förändringar i gällande lag, som skulle blifva en följd af förslagets
antagande, bland hvilka jag särskild! vill påpeka hithörande stadgan-
deu i Konkurslagen, så torde i dessa omständigheter ligga ett fullt till¬
räckligt skäl att för närvarande bifalla Utskottets afstyrkande hem¬
ställan.
I sjelfva saken vill jag nu icke uttala mitt sista ord. Jag erkän¬
ner dock, att jag lutar mera åt bifall till motionärens förslag än afslag
derå; men dessförinnan vill jag, som sagdt, åtminstone hafva fått reda
på alla de motiv, nya Lagberedningen för sitt förslag i ämnet anfört.
Herr von Schoultz: Om det är en rigtig definition på kapital,
som en ärad reservant, grefve Sparre, framstält, den nemligen, att
kapitalet, i hvilken form det än framträder, såsom fast eller lös egen¬
dom, är ingenting annat än verkstäldt arbete, så synes det mig vara
alldeles uppenbart, att nu gällande lagbestämmelser om införsel i embets-
mäns löner är alldeles principvidrig. Att gifva införskrifning i ett ännu
Lördagen den 19 Februari, e. m.
3 N:o 10.
icke verkstäldt arbete, kan rlå icke vara principenligt. Man skulle Ang. införsel
visserligen, synes det mig, till en början kunna bestrida- rigtigheten af ‘ tjenstemäns
denna definition, sådan den af den ärade reservanten blifvit framställd; hmer'
men för min del måste jag vid närmare öfvervägande bekänna, att jag (lorts'-)
icke förmår bestrida dess vigtighet, och kommer således till den slut¬
sats, att den ifrågavarande lagbestämmelsen är principvidrig. En och
hvai', hvars embetsställning satt honom i tillfälle att lemna bifall till
dylika sökta införskrifningar, torde nogsamt kunna intyga den mängd
af obehagliga förhållanden som deraf äro en följd, förhållanden, hvilka
— jag vågar påstå det — understundom uppenbarat sig under ganska
svåra former. Att en tjensteman begagnar sig af denna i lagen honom
gifna rättighet och till följd deraf verkligen blir betydligt hindrad i den
normala utöfningen af sin tjenstebefattning, är ett förhållande, ganska
värdt att betänkas och belijertas. För min del skulle jag således, med
den erfarenhet i detta hänseende jag på ett ganska obehagligt sätt
gjort, gerna önska att nu oinhandlade lagbestämmelse kunde häfvas.
Jag medgifver villigt, att den af Lag-Utskottet såsom skäl mot motio¬
närens förslag framhållna grundsats, att med hänsyn till nya Lagbered¬
ningens nu pågående arbete pavtiela lagiörändringar icke höra vidtagas,
är i allmänhet rigtig; men mot en alltför sträng tillämpning af denna
allmänna grundsats hafva dock, såsom mig synes, under förmiddagens
diskussion flera ganska talande skäl blifvit anförda, Jag skulle således,
för min enskilda del, helst vilja förena mig med dem som yrkat åter-
remiss af betänkandet.
Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan propositioner gifvits i
öfverensstämmelse med de meningar, som under densamma blifvit fram-
stälda, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
§ -■
Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets memorial N:o 2, angående
verkstäld granskning af Riksbankens tillstånd och förvaltning.
§ 3.
Efter föredragning dernäst af Lag-Utskottets utlåtande N:o 7, i
anledning af väckt förslag om upphäfvande af 45 § i 14 Kap. Straff¬
lagen, blef samma utlåtande af Kammaren bifallet,
§ 4.
Företogs till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 8, i anledning Ang. ändrin-
af väckta förslag om skärpning af stadgad påföljd för förfallolöst ute- gar i Rätte-
blifvande af part och vittne vid underrätt. ' gångsbalken.
I detta utlåtande både Utskottet yttrat sig öfver dels Herr P.
Engmans motion IST:o 19, deruti föreslagits, att Riksdagen måtte besluta
de ändringar uti Rättegångsbalkens 12, 14, 17 och Rf kapitel, att part,
som förfallolöst uteblifver från underrätt, skall bota från 10 till 20 kro¬
no)’, samt vittne, som likaledes förfallolöst uteblifver, skall bota från 10
till 15 kronor, och dels Herr Jan Magnussons motion N:o 143, innehål-
N:o 10. 4
Ang. ändrin¬
gar i Rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
Lördagen den 19 Februari, e. m.
lande det förslag, att Riksdagen ville för sin del besluta en sådan för¬
ändring i 12 Kap. 2 § Rättegångsbalken, att part, som förfallolöst ute-
blifver vid underrätt, måtte bota 5 kronor, och i 17 Kap. 3 § samma
balk, att vittne, som vid underrätt förfallolöst uteblifver, måtte bota 3
kronor; och hade Utskottet på anförda skäl hemstält:
att de ifrågavarande motionerna ej mätte till någon vidare åtgärd
föranleda.
Mot hvad sålunda blifvit hemstäldt var reservation inom Utskottet
afgifven af Herr Itibbing, med hvilken Herrar Grefve Sparre, friherre
Åkcrhidm, Ehrenborg och Magnus Jonsson förenat sig.
Beträffande detta ärende yttrade nu
Herr P. Ungman: för min del har jag icke genom nu förelig¬
gande betänkande kunnat blifva öfvertygad om obehötligheten af det
förslag som af mig i förevarande ämne blifvit väckt. Jag är tvärtom
fullt öfvertygad om — och det torde för öfrigt för de fleste af lierrarne
vara en bekant sak — att rättskipningen ganska mycket uppehälles
genom de låga böter för parter och vittnen, som nu äro_ stadgade för
förfallolöst uteblifvande vid underrätt. Utskottet säger visserligen, att
det äfven med nuvarande lagstiftning låter sig göra att döma tredskande
part, som har för afsigt att genom sitt uteblifvande förlänga rättegån¬
gen. Men jag hemställer till lierrarne, i huru många fall sådant verk¬
ligen kan låta sig göra. Det kan endast ske, om tvisten gäller en
skuldfordran* och denna grundar sig på något fullt giltigt fordrings-
bevis, såsom t. ex. skuldsedel eller vexel, samt i brottmål aldrig.
I alla andra fall tror jag att underrätten blifver tvingad att upp¬
skjuta ärendet. Då, såsom vi veta, i åtskilliga landsdelar, t. ex. i de
norrländska orterna, hållas endast ett eller två ting om året, kan så¬
ledes en tredskande part uppehålla målet länge nog, ett helt år eller
mer, utan att det förfallolösa0uteblifvandet för honom medför annan
påföljd än 2 kronors böter. Å andra sidan kan jemväl ett vittne undan¬
draga sig inställelse och böter då ett obetydligt belopp af 1 Kr, 50 öre.
Att rättegången af dylika anledningar, parts eller vittnes uteblifvande,
ofta blifva försinkade och att någon ändring i härför stadgade bötes-
bestämmelser måste vidtagas i syfte att afhjelpa bristen, är således
uppenbart. Det är derföre min öfvertygelse att Lag-Utskottet ej hade
bort så snöpligt som skett affärda min motion, oaktadt man från det
hållet visserligen är temligen van vid ett dylikt förfarande. Första
Kammaren har, efter hvad jag har mig bekant, redan bifallit Utskottets
hemställan, och något i sak torde således ej vid denna riksdag kunna
i frågan åtgöras, men jag anhåller ändå att Andra Kammaren måtte,
såsom en opinionsyttring, för sin del besluta de ändringar i Rättegångs¬
balkens 12, 14, 17 och 19 kapitel, att part, som förfallolöst uteblifver
från underrätt, skall bota 10 kronor, samt vittne, som likaledes för¬
fallolöst uteblifver, 5 kronor, och anhåller jag hos Herr Talmannen om
proposition på detta förslag.
Grefve Sparre: Äfven i afseende på nu förevarande utlåtande
har jag varit af olika mening med utskottsmajoriteten. Det synes mig
5 N:o 10.
Lördagen den 19 Februari, e. m.
alldeles uppenbart, att de böter, 1734 års lag stadgar för förfallolöst Ang. ändrin-
uteblifvande af part eller vittne vid underrätt, med afseende på då sy
varande penningevärden någorlunda verksamma, nu alldeles icke äro 9n”,yo"u
det, till följd af de under tiden förändrade penningeförliållandena. 01
4 daler silfver var icke så litet på den tiden. Hvar en känner att
parter stundligen genom att uteblifva från domstolen få saken upp¬
skjuten och derigenom vinna den fördelen, att åtminstone ännu någon
tid få sitta qvar i besittning af den orättfärdigt inneliafda egendomen,
till skada för den rätte egaren. Enligt min öfvertygelse är det derföre
af största behof påkalladt, att lagstiftaren vidtager någon åtgärd till
förekommande af detta uppenbara trots mot lagen. Tillika anser jag
mig böra framhålla, att för detta ändamål alldeles icke behöfs någon
omarbetning af lagen i dess helhet. I sammanhang med nu ifråga¬
satta skärpningar i bötesbeloppen för förfallolöst uteblifvande böra vis¬
serligen äfven några andra bötesbestämmelser jemkas; men någon sådan
grundlig omarbetning behöfves ej, att vi derföre skulle nödgas afvakta
Lagberedningens förslag till ny rättegångsordning, utan vi kunna obe¬
roende af sistnämnda omfattande lagstiftningsärende vidtaga en lag¬
förändring med afseende å de nu ifrågavarande bötesbestämmelserna,
hvarigenom ett slut göres på det oefterrättlighetstillstånd, hvaröfver så
bittert klagas. Jag "vill derföre tillstyrka återremiss. Kammaren kan
nemligen, förmodar jag, naturligtvis ej vara beredd att nu på en gång
bestämma de förändringar i bötesbeloppen, som må kunna föranledas
af motionärernes förslag, utan synes mig ärendet böra återsändas till
Lag-Utskottet för att derifrån få ett förslag i sådant syfte.
Herr Torpadie: I likhet med den förste ärade talaren får jag
förklara, att jag icke funnit mig öfvertygad af de skäl, Utskottets ma¬
joritet anfört för afstyrkande af motionerna i ämnet. Utskottet säger
bland annat “att lagen tillåter, det tvistemål, oaktadt svarandens ute¬
blifvande, afdömas på de skal, käranden företer.11 Ett stadgande i
denna rigtning finnes visserligen i 12 kap. 3 § rättegångsbalken, men
det tillämpas endast i tredskomål, d. v. s. enkla skuldfordringsmål, och
någon allmän tillämpning af detta lagrum på alla tvistemål, kan nu¬
mera icke ens sättas i fråga. Utskottet framhåller vidare, i detta be¬
tänkande liksom förut i flera andra, att Lagberedningen är sysselsatt
med utarbetandet af ny rättegångsordning. Så är också förhållandet,
men jag ser icke deri något tillräckligt skäl att, då lagförändringen
är behöflig och utan olägenheter kan särskildt vidtagas, saken oupp¬
hörligt skall skjutas undan i afbidan på ett lagförslag af så stor om¬
fattning som en ny rättegångsordning, och om hvilket vi i sjelfva verket
icke veta när det kommer.
Utskottet har äfven framstält den anmärkningen “att ifrågavarande
böter stå i ett afmätt förhållande till andra i rättegångsbalken utsatta
bötesbelopp, så att en förhöjning af de förra icke kan ega rum utan
rubbning af det system, som bör finnas emellan lagens särskilda an¬
svarsbestämmelser.11 För detta skäl böjer jag mig, ty det är fullkom¬
ligt sannt. Men jag tror likväl icke, att det skälet är af så öfver¬
vägande betydelse, att Utskottet af den anledningen beliöft afstyrka
motionärernas förslag. Jag är visserligen alltför nykommen i represen-
N:o 10. 6
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Ang. ändrin- tationen för att kunna afgöra, huruvida i formelt afseende det vore
3ctr rigtigt att i anledning af motionerna höja med viss procent alla bötes-
-- r bestämmelser i rättegångsbalken; men de viten, som i detta fall äro
101 föreslagna, synas mig icke vara högre än att de skulle kunna insättas
i lagen, utan att verka rubbning i det nödiga sammanhanget mellan
ifrågavarande lagens bestämmelser. För närvarande taga sig de höga
bötesbestämmelserna i strafflagen i alla händelser ganska illa ut i
jemförelse med de låga bötesbestämmelserna i rättegångsbalken.
Det är emellertid svårt — såsom Grefve Sparre anmärkte — att
på stående fot här i Kammaren formulera ett förslag till lagförändring
i nyssnämnda rigtning, och jag instämmer derföre i yrkandet på åter-
remiss, i ändamål att fä framlagdt ett förslag till sådana skärpta hötes-
bestämmelser, hvartill motionärernas förslag kunna gifva anledning.
Herr Philips son: Man brukar i allmänhet ofta rigta förebråelser
mot Lag-Utskottet derföre att, såsom man säger, Utskottet alltför lätt
affärdar de motioner Utskottet till behandling mottagit, men det ligger
ju i sakens natur att Lag-Utskottet, som naturligtvis måste bedöma
frågorna ur en mera omfattande synpunkt än motionärerne i allmän¬
het göra, ofta skall finna, att den eller den motionen, sålunda be¬
traktad, icke lämpligen bör föranleda till någon direkt åtgärd. Lag¬
stiftningen måste gå tillväga med uppmärksamhet och varsamhet, på
det att icke alltför stora ändringar må ske i vissa delar af en lag,
under det andra dermed sammanhängande blifva oförändrade, och öfver-
ensstämmelsen mellan lagens särskilda delar sålunda äfventyras, hvilket
ju kan inträffa, om ändringar göras i somliga lagbestämmelser, under
det andra dermed gemenskap egande stadganden lenmas oförändrade.
Just detta förhållande är det, som så ofta tvingar Lag-Utskottet att
afstyrka lagförändringsförslag, framlagda i form af enskilda motioner,
ty Utskottet kan omöjligen under den korta tid, dess verksamhet varar,
gå tillväga på samma grundliga sätt som t. ex. Lagberedningen, hvil¬
ken är en permanent, hela året om verksam institution, enkom afsedd
för utarbetandet af nya lagar eller ändring af gamla.
Såsom bevis på att de af Lag-Utskottet i nu föreliggande betän¬
kande afstyrkta ändringsförslagen stöta på svårigheter vid tillämpningen,
vill jag endast åberopa innehållet af de tvänne i ämnet väckta motio¬
nerna, Under det den ene motionären, Herr Engman, vill göra ändrin¬
gar i 12:te, 14:de, 17:de och 19:de kapitlen Rättegångsbalken, inskrän¬
ker sig den andre, Herr Magnusson, till ändring i 12:te och 17:de
kapitlen. Med afseende å bötesbeloppen föreslår Herr Magnusson en
förhöjning till 5 kronor för part och 3 kronor för vittne, Herr Eng¬
man deremot från 10 till 20 kronor för part och 10 till, 15 kronor
för vittne. Här föreligger' således den väsendtliga skilnad mellan de
begge motionerna, att deri ene motionären föreslår fixa bötesbelopp, den
andre åter förordar latitudsystemets införande äfven i rättegångsbalken.
Huru skall väl sådant kunna gå för sig? Huru skall domaren kunna på för¬
hand taga i öfvervägande alla de omständigheter, som skola bestämma det
högre eller lägre bötesbeloppet för förfallolöst uteblifvande? Eller skulle
beloppet af böterna få bero på sakens större eller mindre betydelse?
En omständighet, som skulle kunna anses såsom ett skäl mot Ut-
7 N:o 10.
Lördagen den 19 Februari, e. m.
skottets hemställan och som jag äfven för min del anser vara af en A»g- ändrin-
viss vigt, är den att — såsom här också redan blifvit anmärkt — en \R?!te~
parts uteblifvande vid underdomstol på landet kan verka derhän, att rjs
rättegången blir uppskjuten till och med ett helt år. Men om det är
fråga om vigtiga intressen och svaranden finner stor fördel vid att
söka få rättegången förlängd så mycket som möjligt, så torde han an¬
tagligen icke rätta sig efter de stadgade bötesbeloppen, äfven om de
höjas till 10—20 kronor; han uteblir nog ändå i alla fall. I städerna
deremot sammanträder domstolen oftare och der kan ej blifva fråga
om något uppskof på längre tid. Kallelsen kan förnyas till åtta dagar
efter uteblifvandet. Här är således stor olikhet mellan land och stad,
och böterna kunna derföre icke stadga lika för båda, om den åsyftade
verkningen skall inträffa. -Bifölles motionärernas förslag skulle följden
alltså blifva, att olika bestämmelser för land och stad måste införas.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på ett annat ställe i rätte¬
gångsbalken, der böter stadgas. I 9 kapitlet film domare rättegångs-
timma försummar11 stadgas för domare trettio daler, eller 15 kronor i
böter för förfallolöst uteblifvande. Om nu uteblifven part skall bota
20 kronor, så kan man väl icke underlåta att också höja böterna för
domaren, ty i annat fäll skulle denne komma att bota endast 3/4 af
hvad parten bötar. Det är visserligen derjemte föreskrifvet, att domaren
i händelse af förfallolös frånvaro skall vidkännas skadeersättning, men
parten är äfven utsatt för samma äfventyr, om han vid målets afgö¬
rande blir ålagd att betala rättegångskostnaderna.
Vidare får jag fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att, i fråga
om åläggande för part att iakttaga stämning, det beror på domaren
att, om en part förfallolöst uteblir af tredska och för att uppehålla
saken, genast ålägga honom inställelse vid högt vite. Domstolen har
således redan nu ett medel i sin makt att tvinga tredskande part att
fullgöra sina förpligtelse!’. Ett annat äfven ganska verksamt medel
ligger i stadgandet att, oaktadt svarandens uteblifvande, tvistemål kunna
afdömas på de skäl, käranden företett. Att detta sistnämnda stad¬
gande icke i sin fulla utsträckning tillämpas, är icke lagens fel.
Med anledning af hvad jag nu anfört och med åberopande af hvad
Lag-Utskottet yttrat i föreliggande betänkande, yrkar jag bifall till
Utskottets hemställan och motsätter mig en återremiss, hvilken dess¬
utom, vid det förhållande att Första Kammaren redan bifallit Utskottets
förslag, icke skulle leda till någon åtgärd.
Herr Nils Pettersson: Efter det yttrande, herr Philipson nu
afgifvit, har jag icke särdeles mycket att tillägga. Vid första påseendet
synes motionärernas förslag visserligen — jag vill ej bestrida det —
hafva skäl för sig. Det kan nemligen ej förnekas att — åtminstone
efter hvad min kännedom om förhållandena i hemorten gifver vid han¬
den — de flesta parter försumma att infinna sig första gången eller
vid s. k. stämning och sålunda mången gång lyckas få rättegångens
afgörande uppskjutet. Höjda viten för dylik försummelse skulle således
antagligen verka större skyndsamhet i rättegången, emedan parter och
vittnen i så fall skulle mera ordentligt iakttaga inställelse. Hade för¬
slaget blifvit väckt för fyra år sedan, skulle det också, i min tanke,
N:o 10. 8
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i Rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
haft _ mera hopp om framgång, ty då hade ej ännu inträffat den för¬
ändring, som nu är vidtagen, nemligen att underdomstolarne på landet
hålla så täta sammanträden, att i de flesta delar af landet ett sådant
förekommer nästan i hvarje månad. Detta förändrar saken betydligt
och jag har på den sista tiden ej hört några särdeles stora klagomål
öfver långsamhet i lagskipningen vid domstolarne inom den ort, jag
tillhör. Man har invändt att i de norrländska orterna ingen förändring
inträffat med afseende å hållandet af tätare domstolssammanträden, och
att derstädes finnas härader, der endast ett eller två ting hållas om
året och der parterna hafva betydliga våglängder till tingsstället. Men
det skulle blifva ganska svårt, att i denna sak vidtaga en lagförändring
med fästadt afseende endast på de norrländska förhållandena och på
samma gång göra de nya bestämmelserna fullt lämpliga för det öfriga
landet. Vitesbestämmelserna måste i så fall, för att i Norrland dermed
något skulle uträttas, sättas vida högre än någon af motionärerne före¬
slagit och detta skulle ej vaia behöflig! eller lämpligt för landet i all¬
mänhet. Jag förenar mig med Herr Philipsson i yrkandet om bifall till
Utskottets utlåtande.
Herr Hellgrén: Det kan måhända synas öfverflödigt för mig att
taga ordet, då så många framstående män redan yttrat sig i saken;
men såsom gammal åklagare torde jag möjligen något litet kunna bi¬
draga till sakens belysande. Jag vill då anföra endast ett exempel.
En person instämmes till underrätt å landet för oloflig bränvinsförsälj-
ning. Han uteblifver vid första tinget. Åklagaren har icke ansett be-
köfligt att till detta ting instämma några vittnen. Det gör att vid
detta ting hvarken part eller vittne komma tillstädes. Tinget derpå
komma vittnena, men icke svarande parten. Vittnena höras emellertid
med öppen jäfsrätt och tillerkännas ersättning för inställelsen, men
svarandens uteblifvande gör att ytterligare uppskof blir nödigt för lians
hörande med anledning af vittnesmålen. Han kommer då till påföljande
ting, men för att ytterligare komma fri förklarar han att hvad vittnena
sagt är osanning och om dessa vittnen då icke varit sammanstämmande,
så dömes svaranden till edgång och dag utsattes till nästa ting för
edens fullgörande. Svaranden har sålunda lyckats uppehålla målet
genom flera ting till stor kostnad för det allmänna men ringa eller
ingen för sig sjelf. Förhöjda böter för uteblifvande anser jag för min
del vara ett icke overksamt korrektiv och får jag derföre förena mig
med de herrar, som i sådant syfte yrkat förslagets återremitterande.
Grefve Sparre: Om den metod att gå till väga, som den ärade
representanten från Göteborg nu föreslagit, skulle accepteras af Lag¬
utskottet, så blefve i sanning dess uppgift ganska lätt. Det är ingen
svårighet att i motioner, som väckas af riksdagsmän, livilka icke alltid
kunna anses vara fullkomligt lagfarne, upptäcka en eller annan liten
brist, t. ex. den att de icke påpekat alla de lagparagrafer, som be¬
höfva ändras, o. s. v. Vid sådant förhållande tror jag — och så har
man också hittills alltid ansett — att det är Lag-Utskottets skyldighet
att pröfva förslagen och tillse i hvad mån de stå i sammanhang med
öfriga lagens stadganden samt föreslå de jemkningar i dessa senare, livilka
Lördagen den 19 Februari, e. m.
9 N:o 10.
i sådant afseende erfordras, och sålunda, såsom Riksdagsordningen sä- Ang. ändrin¬
ger, “utarbeta11 de till Utskottet remitterade förslagen. Om man åter * Rätte-
vill följa det andra systemet att, så snart man upptäckt den minsta rJan<Jshaiken-
brist i ett förslag, aflifva detsamma, så kommer man till det resultat, (Forts-)
hvartill Utskottet denna riksdag verkligen kommit, ty jag tror att vi
i Utskottet redan hunnit att aflifva öfver hälften af dit remitterade
motioner. Detta system torde likväl i allmänhet icke komma att till¬
fredsställa Kamrarne, ty de vänta af Utskottet, att det skall noga öfver¬
väga och utarbeta de förslag, som till detsamma remitteras.
Jag tillåter mig härefter något litet recensera de skäl, som den
omnämnde talaren anfört mot de afgifna förslagen. Den ärade talaren
sade att Herr Ungman begått det felet att hafva föreslagit latitudinära
bötesbelopp. Må vara att detta är ett fel i förslaget, men det felet
är lätt afhjelpt, ty den andre motionären, Herr Jan Magnusson, har
ju föreslagit bestämda bötesbelopp. Utskottet hade således ej behöft
tillstyrka någon latitud, utan kunnat välja mellan de siffror Herr Ung¬
man föreslagit och Herr Magnussons. Skulle nu Utskottet af den obe¬
tydliga anledningen, att en motionär föreslagit större eller mindre till-
lämpning af latitudssystemet, finna tillräckligt skäl för förslagets afstyr¬
kande? Tro Herrarne väl då att ett lagförslag, som framkommit i form
af motion, någonsin skulle af Utskottet kunna tillstyrkas? Tro Herrarne
icke att Lag-Utskottet alltid behöfver åtminstone i någon mån tumma
på de förslag Utskottet får att behandla? Och den förändring i för¬
slaget, som i följd häraf skulle behöfts, skulle ju hafva varit så obetyd¬
lig och icke hafva kostat Lag-Utskottet mycket besvär!
Vidare yttrade den ärade talaren, att det bör finnas olika viten
för landsbygd och för stad. Jag för min del kan dock icke förstå
annat än att, antingen man bor på landet eller i stad, man är skyldig
att parera en stämning, och, om stadsbon, som blott har några steg
att gå upp till domstolen, vill tredskas och uteblir, så må han gerna
fällas till alldeles samma böter som den tredskande på landet. Jag
kan således icke finna det ringaste skäl att i detta hänseende införa
någon skilnad mellan stad och landsbygd. Lydnad för lagen fordrar
jag lika mycket af stadsbon som landsbon.
Den ärade talaren yttrade äfven, att domstolarne på landet genom
höga viten kunna ålägga eu tredskande part att nästa ting komma till¬
städes. Ja, detta är verkligen en skön resurs, om det icke blir ting
på ett år! Parten får då sitta i fred och ro ett helt år och har så¬
lunda vunnit ändamålet med sitt uteblifvande.
Slutligen sade den ärade talaren, att domstolarne kunna döma på
de skäl, som kärandeparten företer. En hvar, som har någon erfaren¬
het åt domstolarne, vet dock mycket väl, att så sker endast i enkla
skuldfordringsmål. Det är åtminstone ytterst sällan — jag vet knappt
exempel derpå — som detta dömande på de skäl käranden företer
eger rum i andra mål än de nyss nämnda, och de skäl käranden företett
äro i öfrigt sällan så beskaffade, att domstolarne kunna på dem döma,
Dessa äro de fyra skäl, Herr Philipson anfört för bifall till Ut¬
skottets framställning om afslag å motionerna. Jag hemställer till
Herrarne litet hvar hvad värde de kunna ega. För öfrigt anser jag
det icke ovigtig!, att Kammaren nu tillkännagifver den mening, som
N:o 10. 10
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i Rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
Kammaren har i denna fråga, äfven om det skulle vara sannt, såsom
det uppgafs från Göteborgsbänken, att betänkandet blifvit bifallet af
Första Kammaren. Ty, mine Herrar, om Herr Engman kommer nästa
riksdag med samma motion, så kunna vi vara temligen öfvertygade om
att den nya Lagberedningens rättegångsbalk icke heller då är färdig.
Vi hafva nemligen räknat ut i Lag-Utskottet, huru många år innan
dess skulle förflyta, och vi hafva funnit dem blifva legio. Om således
Herr Engman ånyo framkommer med sin motion vid nästa riksdag, är
det alldeles klart, att Lag-Utskottet såsom ytterligare skäl för den¬
sammas afstyrkande då skulle anföra just det att Utskottet i afvaktan
på den nya rättegångsordningen förra gången afstyrkte motionen och
att detta bifallits af begge Kamrarue. Jag tror derföre, att det är
mycket vigtigt, att till Utskottet, såsom jag anhåller, återremittera be¬
tänkandet, just för att åstadkomma den opinionsyttring i frågan, som be-
höfves. Skulle Kammaren deremot bifalla betänkandet, så skulle jag
åtminstone i likhet med hvad flere talare på förmiddagen i en annan
fråga yrkat, vilja att detsamma, med ogillande af Lag-Utskottets och
Herr Philipssons motiver, lades till handlingarna.
Herr Axell: Jag är till största delen förekommen af den siste
talaren, men anhåller dock att få begagna ordet för att i första rum¬
met vitsorda det stora praktiska behof i synnerhet för de norra orterna
som ifrågavarande motioner afse att tillfredsställa. Detta behof tror
jag till stor del skulle blifva tillgodosedt genom den föreslagna förhöj¬
ningen af böter för uteblifvande. Ty oaktadt Utskottet ansett “att den
part, som har för afsigt att genom sitt uteblifvande förlänga rättegån¬
gen, sällan skulle låta sig rätta genom äfventyret af en eller annan
kronas högre bötesansvar“, så är jag för min del öfvertygad, att parter
och vittnen, hvilka instämmas till häradsrätt på landet, icke hunnit till
en sådan ringaktning för penningen, att icke den ifrågasatta förändrin¬
gen skulle kunna utöfva ett helsosamt inflytande. Jag kan icke finna
någon skälig anledning till det yttrande, som fälldes af eu utaf Lag¬
utskottets ledamöter, nemligen att den omständigheten att de begge
motionerna äro af olika innehåll skulle hafva kunnat föranleda dertill,
att Utskottet icke kunnat egna motionerna behandling och föreslå nå¬
gon förändring. Det är onekligen mycket beqvämt för Utskottet att
på detta sätt krypa bakom Lagberedningen och skjuta från sig de
ärenden som till Utskottet öfverlemnas. Jag föreställer mig att det
knappast finnes någon enda motion, som till Lag-Utskottet hänvisas,
hvilken icke eger mer eller mindre samband med allmänna lagen och
sålunda skulle kunna lika lätt affärda*. Lag-Utskottets verksamhet skulle
på sådant sätt blifva ganska inskränkt och dess platser lätta att _ fylla.
På grund af hvad jag nu i korthet yttrat, ber jag att få förena
mig med motionärerne och Grefve Sparre samt anhåller att Kammaren
måtte afgifva en opinionsyttring till förmån för motionerna.
Herr Åke Andersson: Då klubban föll för Lag-Utskottets ut¬
låtande N:o 6 höll jag på att begära ordet, men jag kom för sent.
Jag ber derföre få börja med detta utlåtande och uttala min tillfreds¬
ställelse öfver Kammarens beslut i den frågan, ty vi veta af erfarenhet
Lördagen den 19 Februari, e. m.
11 N:o 10.
att då det varit fråga om tjenstemännens löner har sådant gått ganska Ang. ändrin-
fort ifrån regeringen äfvensom i de flesta fall i Kamrarne. I nämnde snJr
utlåtande åberopade Utskottet Nya Lagberedningens tillvaro såsom skäl 5’0"®s ” 'en-
för sitt afstyrkande, och då det äfven nu är tjenstemännens löner som ^'01 s''
är i fråga, torde möjligen Lagberedningens arbete derigenom påskyndas.
Kan nu äfven detta Lag-Utskottets afstyrkande i detta betänkande bi¬
draga något dertill, så vill jag blott af detta skäl yrka bifall till Ut¬
skottets afstyrkande.
Herr Berg: Redan då jag i en föregående fråga — just den¬
samma som den förre talaren vidrörde — yttrade mig, gaf jag tillkänna,
att jag för min del icke kunde godkänna, att frågor, som kunde anses
vara af trängande behof påkallade, skulle uppskjutas till dess det stora
och verkligen vidtomfattande arbete, som blifvit till Lagberedningen öf-
verlemnadt, blifvit fullbordadt. Om det således skulle ligga någon vigt
uppå att förändra nu ifrågavarande paragrafer i rättegångsbalken, så¬
som motionerna afse, tror jag derföre att man ej bör dröja till dess
Lagberedningen hunnit få sitt förslag till ny rättegångslag färdigt samt
detta blifvit underkastadt vederbörlig granskning.-
Då jag emellertid vet, att Första Kammaren bifallit Utskottets för¬
slag och det beslut, som denna Kammare kan komma att fatta, följ¬
aktligen icke kan föranleda till någon åtgärd synes mig en återremiss
vara utan allt ändamål, så vida man icke, såsom den siste talaren ytt¬
rande, kan hoppas, att Lagberedningens arbeten derigenom må kunna
påskyndas. Men lika litet som jag förmår inse huru en sådan verkan
skall kunna af återremissen åstadkommas, lika litet tror jag de af rno-
tionärerne öfverklagade uppskofven i rättegångar för parters och vitt¬
nens uteblifvande, kunna förekommas endast genom uppropsböternas
förhöjning med en eller annan krona. För detta ändamål torde vara
nödvändigt att vidtaga helt andra och mera väsendtliga förändringar i
lagstiftningen. Kan eu svarande part genom sitt uteblifvande uppe¬
hålla en vigtig rättegång, lär han icke afhållas derifrån af fruktan för
ett bötesansvar af 15, ja äfven 50 kronor, och ej heller lärer ett dylikt
bötesbelopp vara till fyllest för att tillhålla ett tredskande vittne att
iakttaga inställelse. Tillämpas ej mot en uteblifven svarande det stad¬
gade äfventyret att saken algöres på de skäl käranden företer, och var¬
der ej ett tredskande vittne hemtadt eller ålägdt att ersätta de kost¬
nader, som uppstå genom dess uteblifvande, lär icke rättegången kunna
påskyndas. Då jag derföre tror, att man med det förslag, som nu är
framlagdt, icke kan vinna det dermed afsedda syftemålet, och då det¬
samma dessutom af Första Kammaren redan blifvit förkastadt, synes
mig någon vidare diskussion i frågan icke vara af nöden. Jag yrkar
bifall till Utskottets förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Det ser verkligen ut att vara ett
ganska beqvämt sätt, att så snart en lagförändring kommer i fråga,
ställa sig bakom Lagberedningen — dit skola alla lagfrågor lemnas.
Lag-Utskottet må icke befatta sig med dem, men med den erfarenhet
vi hafva af Lagbyrån, der åtskilliga lagförslag under åratal förblefvo
hvilande, torde det kanske dröja länge nog innan frågorna komma åter
N:o 10. 12
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i Rätte¬
gångsbalken.
(Forts.)
äfven ifrån Beredningen; och vi hafva åtskilliga förslag, som lagts ner
uti den, om hvilka man sedermera ej hört ett ord.
Nu är det visserligen sannt, hvad den siste ärade talaren yttrade,
att vi nu icke vinna något resultat genom att bifalla en återremiss af
ärendet till Lag-Utskottet, då Första Kammaren redan bifallit Utskot¬
tets afstyrkande förslag, och frågan således för denna riksdag redan
fallit. Men man vinner åtminstone så mycket, såsom ock redan påpe¬
kats, att, då frågan en annan riksdag ånyo kommer före, man då så¬
som skäl för ett förnyadt afstyrkande från Utskottets sida icke har
något föregående, båda Kamrarnes sammanstämmande godkännande af
Utskottets framställning att åberopa. Det är också ett ganska besyn¬
nerligt påstående man här hört, att det nemligen icke skulle hjelpa att
höja böterna för part eller vittne, som uteblifva från rätten, från 1 Kr.
50 öre eller 2 kronor till 15 eller 20 kronor. Men något bör väl denna
skilnad ändock göra. Jag ber att för min del få vitsorda de uppgifter
här framhållits om de stora olägenheter, som äro förenade med nu
gällande bestämmelser om böter för parts eller vittnes uteblifvande.
Det är nära nog regel, att då ett mål af någon betydenhet förekom¬
mer, inställer sig icke svaranden: och i fall denne sjelf kommer, så kan
det åberopade vittnet uteblifva. Den uteblifne får betala böter och
man får sålunda målet uppskjutet på ett år. På många ställen är emel¬
lertid förhållandet, att ej mera än ett ting om året infaller. Nu säger
man, att den uteblifne parten eller vittnet kan åläggas att vid högre
vite inställa sig; men hvem garanterar, att parten eller vittnet lefver
ett år efter första rättegångstillfället. Man säger vidare, att det kan
dömas på redan företedda skäl; men det åberopade vittnet kan vara
af afgörande vigt och jag kan möjligen icke visa min rätt förrän jag
får in vittnet till rätten;' och då kan detta, som sagdt, dö under tiden.
Det är icke heller någon småsak för mig såsom part att resa 10 till
12 mil för nöjet att komma fram och få höra, att mitt vittne är borta
och få resa samma väg hem igen och så undan för undan. Icke heller
begriper jag hvem som skulle få olägenhet af den ifrågasatta bötes-
förliöjningen. Den försumlige får endast antingen betala mera för ute-
blifvandet eller ock ställa sig lagen till efterrättelse; men detta är ju
hans ensak, såsom beroende på hans fria val. Jag får således, enär jag
anser den föreslagna förändringen af behofvet oundgängligen påkallad,
förena mig med de talare, som yrkat återremiss af betänkandet.
Herrar (Jarl Johansson och Johan Erik Johansson instämde med
Herr Diss Olof Larsson.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden, som
derunder blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på återremiss, dels jemväl
på bifall till det förslag, som Herr Engman under öfverläggningen fram-
stält; och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förstnämnda meningen. Votering blef då begärd, i anledning
hvaraf och sedan yrkandet på återremiss antagits till kontraproposition
en voteringsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades och
anslogs:
Lördagen den 19 Februari, e. m.
n N:o 10.
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i dess utlåtande
NV. 8,
röstar Ja;
Den, det ej vill
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren återremitterat Utskottets ifrågavarande
hemställan.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 40 ja mot
98 nej; och hade Kammarens alltså fattat beslut i enlighet med nej-
propositionen.
§ 5.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 9, i anledning af väckt
förslag om upphäfvande af frälseränteegares lösningsrätt vid försäljning
af skatte-frälse- och frälse-skatte-hemman.
Utskottet hade hemstält:
att Herr C. J. Svenséns motion, N:o 101, uti hvilken berörda för¬
slag blifvit framstäldt, måtte lemnas utan afseende.
Herr Svenson anförde: Det är ganska betecknande, då man åter¬
kommer till riksdagen efter några års frånvaro, att finna det gamla
Lag-Utskottet nästan mera konservativt än någonsin tillförene. Jag
har funnit detta i denna fråga, då Utskottet helt kort och enkelt af-
styrkt min motion.
Denua fråga är gammal; den förskrifver sig ända från de gamla
riksståndens tid. Redan för 20 år sedan blef ett sådant förslag som
jag nu framställt bifallet af Borgare- och Bondestånden; men det föll
i de två första stånden. Utskottet har såsom motiver för sitt afslag
begagnat sig af ett par små lätta skäl. Det ena är att »lagstiftaren
bör söka befordra, det den åtskilda eganderätten till jorden och räntan
åter varder i en band förenad». Detta är ett skäl som nästan alltid
blifvit framdraget, då frågan förevarit. Jag hade också beredt mig
på att detsamma äfven nu skulle framställas och säger derföre också i
min motion: »i motsats till den gamla åsigten, att återföreningen af en
spridd eganderätt läge till grund för lösningsrättens bibehållande, hafva
senare och som jag tror rigtigare grundsatser gjort sig gällande inom
lagstiftningen i fråga om hemmansklyfning och jordafsöndring, då
»eganderättens spridning» möjliggjorts i ganska stor utsträckning, och
det vill alltså vara klart att ett dylikt skäl numera bör hafva förlorat
all kraft». Men icke förty har Lag-Utskottet nu begagnat detsamma
såsom hufvudskälet för sitt afslag — ty det andra lilla skälet kan jag
verkligen icke räkna för något skäl alls. Om man vore rigtigt noga
med formerna, skulle man väl möjligen kunna säga, att detta vore ett
formelt skäl att afslå motionen: »på det jord- och ränteegare må ega
lika rättigheter och fördelar i omförmälda hänseende och att lösnings¬
rätten må vara ömsesidig»; men enligt min tanke är detsamma något
lösligt ihopakommet och icke heller rigtigt väl valdt, ty mig har det
alltid förefallit att lösningsrätten i fråga om frälseränta!! vore af mindre
Om frälse¬
ränteegares
lösningsrätt.
N:o 10. 14
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Om frälse-
ränteegares
lösningsrätt.
(Forts.)
Ang. ändring
i byggnads¬
stadgan för
städerna.
vigt, men deremot lösningsrätten till jorden af större, och clet är just
denna senare lösningsrätt jag afsett. Jag ber att få återföra i minnet
hvad som rörande Lag-Utskottets då i frågan afgifna betänkande ytt¬
rades vid 1856 års riksdag, det vill säga för 20 år sedan. Inom Bor¬
gareståndet hade man beslutat återremiss på grund deraf att, »enär
ostridigt vore det frälseränteegare aldrig egt skattejorden eller haft nå¬
gon laglig rätt dertill, laglig grund äfven saknades till försvar af hans
lösningsrätt, om sådan rätt i lagen afsåges; — att deremot ett annat
förhållande egde rum i afseende på frälseskattejord, till hvilken en
ömsesidig lösningsrätt kunde vara skälig; — och att man följaktligen borde
väntat sig ett understöd af motionen hvad skattefrälsejorden angår».
Inom Bondeståndet hade man återremitterat frågan ocli sagt »att grund¬
satsen om konsolidering af eu spridd eganderätt ej förtjenar afseende,
enär, ju mer egendomen delas, desto fördelaktigare vore det för landet;
och att de lösningsrätter af ifrågavarande art, som tillkomma vissa
fromma stiftelser, likaledes bort upphöra». Sedan allt detta i Lag-
Utskottets utlåtande N:o 32 vid 1856 års riksdag blifvit anfördt för
förslaget, blef frågan återremitterad till Utskottet, men emedan två stånd
.bifallit Utskottets afstyrkande hemställan, stannade Utskottets majoritet
vid samma beslut som förut, och frågan förföll. . Den återkom, då frå¬
gan om bördsrätten i allmänhet kom på tal och då hade man också
några dylika skrupler som nu, men man lemnade då frågan om frälse-
ränteegares lösningsrätt å sido för att icke splittra frågan om den all¬
männa bördsrätten.
Nu är det visserligen sannt att på vissa orter inga olägenheter af
frälseränteegares lösningsrätt kunna uppstå, emedan inga hemman fin¬
nas som äro underkastade en sådan lösningrätt, men på många andra
ställen, i synnerhet i mellersta Sverige, uppstå deraf oerhörda svårig¬
heter och obehag. Jag har icke kunnat precis få reda på huru många
hemman inom landet, som ännu befinna sig i denna ställning, men jag
har mig bekant att år 1871 utgick från dem i räntor 216,955 kronor,
således icke någon obetydlighet. Jag vet verkligen icke om jag kan
påräkna så mycket understöd inom Kammaren, att jag kan våga be¬
gära återremiss till Utskottet, och fruktar att dermed icke är mycket
att vinna, att döma efter de åsigter i frågan jag hört uttalas af vissa
medlemmar af Lag-Utskottet, men icke desto mindre måste jag anhålla
om proposition på återremiss till Utskottet, i syfte att sålunda få mo¬
tionen vid en förnyad behandling af Utskottet tillstyrkt.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf först proposition på bifall
till Utskottets hemställan och derefter, enligt Herr Svenséns yrkande,
på återremiss; och blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
§ G.
Skedde föredragning af Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Ut¬
skotts utlåtande K.-o 1 (i samlingen N:o 1) angående ändring i Kongl.
Ivlaj:ts nådiga byggnadsstadga för rikets städer.
Herr Torpadie hade i sin till Utskottet hänvisade motion K:o 50
föreslagit: »att Riksdagen ville, i underdånig skrifvelse, hos Kongl.
Lördagen den 19 Februari, e. in.
15 N:o 10.
Maj:t begära ett tillägg till Kongl. byggnadsstadgan för rikets städer ändring
af det innehåll att, derest i äldre stadsdel i något fall sådana särskilda 1 h'JSrJnads-
förhållanden inträffade, att byggnadsstadgans föreskrifter icke kunde 6 ‘staderna'
utan verkligt men för den byggande tillämpas, byggnadsnämnden, uppå ^orts)’
anmälan derom, kunde tillåtas medgifva undantag, så framt icke der¬
igenom annans rätt förnärmades, säkerhet för eldfara äfventyrades eller
skäligt anspråk på prydlighet åsidosattes»; och var af Utskottet, som i
förevarande utlåtande yttrat sig öfver nämnda motion, i anledning af
densamma den hemställan gjord:
det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Magt an¬
hålla om sådan ändring i eller tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer, att, hvad änginge äldre stadsdelar, i byggnadsordning måtte ej
mindre meddelas bestämmelse om boningsrums höjd, än äfven medgifvas
undantag från de i 34 § meddelade föreskrifter, derest sådant af om¬
ständigheterna påkallades.
Rörande denna fråga uppstod öfverläggning, hvarunder anfördes- af
Herr Clairfelt: Ehuruväl jag i allmänhet icke är vän af att
lappa på eu lag, som är så ny, som Kongl. Majds nådiga byggnads¬
stadga för rikets städer den 8 Maj 1874 och ehuruväl jag är öfver-
tygad om att olägenheterna eller fördelarne af denna byggnadsstadga
ännu icke blifvit tillräckligt insedda i de flesta af våra städer, så skulle
jag likväl af aktning för motionärens erfarenhet hafva biträdt hans för¬
slag om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, derest detta
skrifvelseförslag hade varit af Utskottet affattadt mera i öfverensstäm¬
melse med motionärens förslag. Motionären föreslår nemligen att,
»derest i äldre stadsdel i något fall sådana särskilda förhållanden in¬
träffade, att byggnadsstadgans föreskrifter icke kunde utan" verkligt
men för den byggande tillämpas, byggnadsnämnden, uppå anmälan der¬
om, kunde tillåtas medgifva undantag, så framt icke derigenom annans
rätt förnärmades, säkerhet för eldfara äfventyrades, eller skäligt anspråk
på prydlighet åsidosattes». I detta förslag har motionären åsyftat be¬
stämmandet af vissa gränser för byggnadsnämndens rättighet att bevilja
afvikelse!' från byggnadsstadgan. Utskottet vill deremot att i byggnads¬
ordningen skulle ej mindre meddelas bestämmelse om boningsrums höjd
än äfven medgifvas undantag från de i 34 § af byggnadsstadgan med¬
delade föreskrifter, derest sådant af omständigheterna påkallades. Ut¬
skottet bar härigenom lagt helt och hållet i byggnadsnämndens händer
att bevilja de undantag från samma stadga, som den anser behöfiiga.
Jag tror emellertid det vara ganska vådligt att åt byggnadsnämnderna,
i synnerhet i småstäderna, lemna större makt, än hvad Kongl. Magt
redan gjort, och anser, att man i första rummet bör se på samhällets
och först i det andra på den enskildes fördelar. Då jag således icke
kan bifalla Utskottets hemställan i dess nuvarande skick, yrkar jag att
Kammaren måtte återremittera utlåtandet till Utskottet, för att detsamma
måtte blifva i tillfälle att inkomma med nytt skrifvelseförslag i ämnet.
Sjelf tilltror jag mig ej att nu på stående fot formulera ett sådant för¬
slag, men skulle önska, att deri intoges mera bestämdt den rigtning, i
hvilken önskade förändringen borde gå, och att man tydligen begrän-
N:o 10. 16
Lövdagen den 19 Februari, e. m.
Ang. ändring säde
i byggnads¬
stadgan för
städerna.
(Forts.)
de tillfällen, då byggnadsnämnden skulle ega rätt att medgifva
byggnadsstadgan.
undantag från föreskrifterna
Herr Strömberg: Då jag tillhör ett samhälle, som under senaste
tiden hemsökts af eu stor eldsolycka, har jag också varit i tillfälle under
de pågående nybyggnadsföretagen att uppmärksamma så väl de många
och stora fördelar, hvilka den nya byggnadsstadgan för rikets städer
innehåller, som ock de olägenheter, densammas tillämpning i icke ringa
mån medför. I nyreglerade stadsdelar äro fördelame både inånga och
betydande, men i de äldre kvarstående stadsdelarne äro de olägenheter
icke få som stadgan medför. Såsom vi alla veta, råder för närvarande
i alla våra städer bostadsbrist. Personer med måttligt kapital äro vis¬
serligen benägna att bygga, derest kostnaden derför ställer sig något
så när drägligt, men om den nya byggnadsstadgan skall tillämpas i all
sin stränghet måste de, i stället för att kunna i äldre stadsdelarne full¬
följa sitt företag och bygga nya hus eller inreda äldre med boningsrum
af 9 och vindsrum af 8 fots höjd, för de ökade kostnadernas skull der¬
ifrån afstå. Följden deraf blifvcr då, att den stora mängden fattigt
folk, som mest lider af bostadsbristen, måste qvarbo i barackerna eller
de barackartade bostäderna. Detta är eu olägenhet, som är alldeles
påtaglig, då förhållandet är sådant, som i den kommun jag tillhör. Jag
är motionären tacksam för hans ifrågavarande förslag, men hyser i lik¬
het med den siste ärade talaren vissa betänkligheter mot sjelfva formu¬
leringen af det förslag till skrifvelse, Utskottet framlagt. Denne talare
ansåg sig icke böra föreslå ett nytt redaktionsförslag och det kan der¬
före synas djerft af mig att våga försöket. Emellertid anhåller jag att,
till den kraft och verkan det kan medföra, få föreslå följande formule¬
ring, nemligen: att Riksdagen må i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om sådan ändring i eller tillägg till byggnadsstadgan för
rikets städer, att, hvad angår äldre stadsdelar, undantag må kunna, på
förslag af byggnadsnämnden, af stadsfullmäktige eller af allmän råd¬
stuga medgifvas, ej mindre med afseende på livad § 32 innehåller om
rummens höjd, än äfven beträffande de föreskrifter, som meddelas i §
34 af nämnda förordning.
Herr Bro den: Då den nu i föreliggande motion yrkade förändring
uteslutande rörer städerna och deras befolkning och således af lätt för¬
klarliga skäl icke synes kunna påräkna samma lifliga intresse hos lands¬
bygdens representanter, så torde det desto mera vara i sin ordning, att
städernas representanter yttra sig i frågan och, i den mån deras erfa¬
renhet går i samma rigtning som motionärens, jemväl lemna sina bi¬
drag till belysning och bestyrkande af de sakförhållanden, som gifvit
anledning till Herr Torpadies motion. Och, ehuru jag icke betvifla!'
att denna motion skall genom sin billighet sjelf skaffa sig framgång,
torde likväl ett understödjande vittnesbörd från andra stadssamhällen,
än det Herr Torpadie tillhör, icke vara utan sin betydelse för frågans
lyckliga lösning. Jag öfvergår derföre till enskildheter. Det hände
sistlidne vår i den stad, der jag är bosatt, att en tomtegare ville med
en liten tillbyggnad på några alnar, bestående, hvilket är väl att märka,
icke af timmer utan endast af bräder med resvirke till stöd, förlänga
Lördagen den 19 Februari, e. in. ' 17
eu på hans gård förut befintlig uthusbyggnad. Han anmälde sin afsigt
hos byggnadsnämnden, som tog platsen i skärskådande och utan svå¬
righet fann, att tillräckligt utrymme gafs på egarens gård, för den till¬
tänkta tillbyggnaden, äfven med iakttagande af de utvidgade rumförhål¬
landen, som 1874 års byggnadsstadga föreskrifver. Men då å den ena
sidan grannens hus stötte nära intill, kunde byggnadsnämnden, med 34
§ af Byggnadsstadgan för ögonen, icke tillåta tillbyggnaden med mindre
en brandmur fördes upp mellan denna och grannens hus. Antaga vi
nu att tomtegaren fogade sig i detta vilkor, så komme derigenom en
brandmur på 5 eller 6 alnar att uppföras mellan hans tillbyggnad och
grannens hus, under det att hela den äldre delen af byggnaden stode,
såsom den i många år stått, utan någon sådan säkerhetsanstalt, alldeles
intill den nästgränsande tomtens åbygguadcr, och då kunde man väl
fråga, hvartill denna bit brandmur skulle tjena! Ville deremot tomt¬
egaren icke finna sig i det af byggnadsnämnden bestämda vilkoret, sä
hade han icke mer än två saker att välja på, antingen att afstå från
det tilltänkta byggnadsföretaget eller också hos Kongl. Maj:t för det
ifrågavarande fallet söka undantag från gällande stadga, en både kost¬
sam och tidsödande samt, med afseende på utgången, ganska osäker
utväg. Jag skulle kunna anföra många andra exempel af samma eller
liknande slag, men jag finner icke skäl att dermed upptaga Kamma¬
rens tid.
Vill man nu invända att genom ett bifall till motionärens yrkande
genomförandet af den rekonstruktion af äldre stadsdelar, som 1874 års
byggnadsstadga ibland annat afser, skulle komma att försenas, är detta
visserligen icke att förneka; men lika visst borde vara, att lagstiftaren
icke kan hafva ombildningen i och för sig såsom sitt enda ögonmärke,
utan äfven måste, så vidt det utan skada för samhället kan ske, afse
deras rätt och bästa, som äro innehafvare af äldre stadsdelar, och som
af sin tomt eller tomtelott icke sällan hafva sin enda inkomst. Jag
föreställer mig, att man i detta afseende hör gå tillväga hufvudsakligen
på samma sätt som vid reformerandet af de större samhällsangelägen¬
heterna, så nemligen, att visserligen i första rummet samhällets bästa
ses till godo, men derjemte i andra rummet den enskildes rätt beaktas
och skyddas, och det så mycket mer som genom ett motsatt förfarande,
genom våldsamma omstörtningar eller onödiga uppoffringar af den en¬
skildes rätt samhället sj eif t kommer att skadas, icke att vinna.
För att återgå till den särskilda, för tillfället föreliggande frågan,
finner jag ganska väl, att motionären och Utskottet sträfva till samma,
mål, ehuru på något olika vägar. Motionären önskar nemligen den
förändring i byggnadsstadgan, att i sådana fäll, dä denna stadgas före¬
skrifter icke kunna utan verkligt men för den byggande tillämpas,
byggnadsnämnden må kunna ega rätt att under vissa förutsättningar
medgifva undantag från dessa föreskrifter. Utskottet åter föreslår den
förändring, att vissa modifikationer skulle få införas i byggnadsorduin-
garne. Dessa sätt att lösa saken hafva hvardera sina fördelar och sina
olägenheter. Så är det en fördel, att de föreslagna modifikationerna
blifva intagna i byggnadsordningen, och deras tillämpning således mindre
beroende af byggnadsnämndens godtfinnande. A andra sidan finner jag
en nog stark begränsning i det som Utskottet föreslagit. Utskottet talar
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 10.
N:o 10.
Ang. ändring
i byggnads¬
stadgan för
städerna.
(Forts.)
2
N:o 10. 18
Lördagen den 19 Februari, e. ni.
Ang. ändring nemligen endast om två punkter, nemligen först om boningsrummens
i byggnads- 0ch sedan om alståndet mellan en tomtegares lins och grannens.
Stsfäder/a°r Gent emcd denna skarpa begränsning måste jag tillerkänna motionärens
(VmO)' yrkailde företrädet framför Utskottets. Motionären talar val icke ut-
01 b' tryckligen om flera än dessa tvenne punkter, men det är för mig all¬
deles klart, att då lian nämnt dessa två fall, lian gjort detta endast
exempelvis och dervid tänkt sig att modifikationer skulle kunna genom
byggnadsnämnden beviljas äfven i andra afseenden än de tvenne nyss¬
nämnda — en väsentlig fördel för de byggande. Skulle jag således
välja emellan Utskottets förslag, sådant det nu föreligger, och motionä¬
rens yrkande, kommer jag utan synnerligt betänkande att föredraga det
senare. Men Utskottets förslag torde kunna vinna genom omarbetning
och är i formelt hänseende äfven i behof af en sådan.
Deri förekommer nemligen ett uttryck, som, såvidt jag förstår,
måste vara origtigt, och, taget efter orden, antingen säger ingenting,
eller kommer i strid med i byggnadsstadgan redan meddelade bestäm¬
melser. Utskottet hemställer nemligen, »att hvad angår äldre stads¬
delar i byggnadsordning må ej mindre meddelas bestämmelse om bo¬
ningsrummens höjd nr m.» Nu är likväl i byggnadsstadgans 32 §, 2
mom. denna höjd bestämd, om jag minnes rätt, till nio fot samt för
vindsrum till åtta fot. Således skulle, som sagdt, Utskottets förenämnda
hemställan, såsom den nu är redigerad, antingen åsyfta en reproduktion
i byggnadsordningen af de i byggnadsstadgan redan meddelade före¬
skrifterna, eller, då det icke kan vara meningen, åsyfta införandet af
andra modifierade bestämmelser. I sådan händelse borde dock framför
»bestämmelse» ett härpå syftande ord hafva tillagts, och det är bri¬
sten på ett sådant ord som andra, mildare eller något dylikt som jag
icke kunnat underlåta att i Utskottets förslag anmärka.
Af ofvan anförda skäl föranlåtes jag att förena mig med dem, som
yrkat återremiss af betänkandet.
Herr Torpadie: Då jag väckte motionen i fråga var jag mycket
tvehågsen, emedan jag väl hade reda på hvad en talare i frågan anfört,
nemligen att man icke gerna vidtager reformer i författningar som så
nyligen utkommit som den af mig afsedda. Också är jag Utskottet
särdeles tacksam för det tillmötesgående, Utskottet visat mig; och hade
icke andra talare uppträdt med anmärkningar mot Utskottets hemstäl¬
lan, i anledning af motionen, skulle jag så mycket mindre hafva gjort
det, som densamma i sjelfva verket ej innebär något så farligt, som en
eller annan talare påstått. Jag tror nemligen icke att det är farligt
att intaga de af Utskottet föreslagna bestämmelserna i byggnadsstadgan,
då det ju, enligt samma stadga, i allt fall tillkommer stadsfullmäktige
att uppgöra förslag till byggnadsordning, och jag tror ej att stadsfull¬
mäktige i detta fall skulle gå längre än stadens intresse fordrade.
Sedan jag nu gifvit Utskottet detta erkännande, må det å andra
sidan icke förtänkas mig, om jag hyser någon faderskärlek för mitt
förslag, och detta så mycket hellre som byggnadsstadgan, sådan den nu
är, sätter våra städer, i synnerhet de mindre, i en i många afseenden
ganska svår ställning. Jag vet nemligen icke någon, städerna och deras
förhållanden rörande författning, som väckt sådan uppmärksamhet som de
Lördagen den 19 Februari, e. in.
19 N:o 10.
år 1874 utkomna, angående Irand-, byggnads- och helsovårdsväsendet;
och jag befarar att man genom författningarne i fråga just tillskapat
en tvångströja, som hindrar den utveckling man velat befrämja. De i
byggnadsstadgan förekommande detaljbestämmelserna erinra nemligen
ingalunda om det 19:de århundradets lagstiftning, utan snarare om några
skrifvelser från Gustaf Wasas tid, såsom t. ex. den i hvilken han före¬
brådde oss, Smålänningar, »för det vi, riket till skada, utförde för många
oxar till Blekinge», samt den, uti hvilken han, beträffande våra hästar,
förklarade att vi »borde skämmas att vilja fordra en hel daler för hvad
man förut kunnat köpa för några öre». Skulle jag nu gå i detalj,
kunde jag omnämna åtskilliga fall från nästlidet år, hvarunder jag hade
förtroendet att vara ordförande uti byggnadsnämnden i Kalmar. Jag
vill dock inskränka mig till att omtala följande: En person, som hade
inköpt en större fastighet i staden, hvarest då rådde stor bostadsbrist,
ville, i sammanhang med husets reparation i öfrigt, inreda ett par, å
nedra botten t ena sidan om portgången, å hvars andra sida redan fun-
nos boningsrum, befintliga, till magasin eller dylikt ändamål förut använda
lägenheter om 7 å 8 fots höjd, till boningsrum. Då byggnadsnämnden
likväl icke kunde, i strid mot byggnadsordningen, tillåta detta, sökte
huscgaren med anledning häraf ändring i nämndens beslut hos Konun¬
gens Befallningshafvande, som dock förklarade detsamma vara lagligen
grundadt, hvarefter klaganden slutligen besvärade sig hos Kongl. Maj:t,
som fann byggnadsnämndens och Konungens Befällningshafvandes åsigt
rigtig, men likväl, på grund af förekomna omständigheter i nåder pröf-
vade skäligt tillåta klaganden att till boningsrum inreda lägenheterna
i fråga. — Det är alldeles uppenbart att vid sådant förhållande bygg¬
nadsnämndens ställning i längden blir ohållbar. Ty då den störa all¬
mänheten får höra att, såsom uttrycket lyder, klaganden »vunnit hos
Kongl. Maj:t», men ej har reda på att dervid tillika förklarats, att de
underordnade myndigheternas beslut i frågan varit rigtigt, och att det
följaktligen är nämndens skyldighet att i andra, likartade fall vidhålla
sin mening, kommer nämnden lätt att beskyllas för bråk och krångel.
Med anledning af en ärad talares på Yestgötabänken yttrande, att
föreliggande motion endast berörde städernas intressen, ber jag att få
erinra, det detta yttrande blott till hälften är med sanna förhållandet
öfverensstämmande. Sista § i Byggnadsstadgan för rikets städer inne¬
håller nemligen några dofva åskknallar, som visa, att blixten äfven kan
slå ned på landsbygden, i ty att sagda § föreskrifver att stadgans be¬
stämmelser äfven kunna tillämpas på köpingar, hamnar, fisklägen och
andra ställen med en större sammanträngd befolkning, då fråga derom
väckes och Konungens Befallningshafvande sådant pröfvar skäligt samt
beslutet af Kongl. Maj:t fastställes.
Såsom jag redan i början af mitt anförande yttrat, skulle jag för
min ringa del varit nöjd med Utskottets förslag. Men då den af Herr
Strömberg föreslagna formulering af skrifvelse till Kongl. Maj:t synes
mig vara bättre, har jag ingenting emot att biträda hans yrkande.
Herr Linder: Kär det gäller eu så ny författning, som den un¬
der den 8 Maj 1874 af Kongl. Maj:t utfärdade Byggnadsstadgan för
rikets städer, kan det tydligtvis vara rätt vanskligt att redan år 1876
Avg. ändring
i byggnads¬
stadgan för
städerna.
(Forts.)
N:o 10. 20
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Aiuj. ändring deri vidtaga förändringar. Huruvida sådana förändringar som de nu
t byggnads-, påyrkade böra ega ruin eller icke, är en fråga som naturligen måste
4 ‘städerna. vai'a beroende på intensiteten af den erfarenhet, man redan varit i till-
(Forts.) fälle att göra vid tillämpandet af denna stadga, och särskildt af de
bestämmelser deri som beröras i motionen, d. v. s. dels stadgandet i
34 §, »att byggnad af annat material än sten eller dermed jemförligt
brandfritt ämne icke må, äfven om sådant eljest skulle vara tillåtet,
uppföras» etc., och dels föreskriften i 32 § 2 monn: »att boningsrums
böjd ej får göras mindre än 9 fot från golf till tak». Från dessa be¬
stämmelser har motionären velat erhålla vissa undantagsstadganden, som
Utskottet tillstyrkt, bland annat på den grund att en del af dessa be¬
stämmelser för äldre stadsdelar icke gjorts gällande ovilkorligen, utan
endast så vidsträckt omständigheterna medgifvit.
Med anledning af den erfarenhet jag varit i tillfälle att göra
inom det stadssamhälle, jag har äran tillhöra, tror jag mig veta, —
och detsamma har jag erfarit vara förhållandet inom andra städer —
att mänga svårigheter mött vid tillämpningen af byggnadsstadgans före-
näranda 34 §.
Det är nemligen en känd sak, att en stor del af våra småstäder
blifvit så uppförda, att gårdar, hus och lägenheter hopgyttrats och sam¬
manförts på ett sådant sätt, att det måste tillskrifvas en särskild för¬
synens skickelse, att icke dessa städer kommit att brinna upp allesam¬
mans, utan endast några få af dem drabbats af ett dylikt olycksöde.
Det var alltså på tiden, att lagstiftningen satte en gräns för den ohej¬
dade fortgången af ett sådant sätt att bygga städer. Dock bör nödig
anståndstid med stadgans fulla tillämpning förlänas, på det att öfver-
gången från det gamla till det nya ej må blifva allt för brådstörtad
och outhärdliga olägenheter derigenom städerna beredas. Derföre tror
jag ock, att motionärens yrkande om tillåtelse för byggnadsnämnden
att under de i motionen angifna förhållanden i hvarje särskildt fall
medgifva undantag från föreskrifterna i sagde 34 g, är så befogad!, att
det kan anses grundadt i den erfarenhet man redan varit i tillfälle att
göra om paragrafens otillämplighet för närvarande. Deremot skulle jag-
för min del icke vilja följa dem, som yrkat medgifvandet af undantag
äfven från bestämmelserna i 32 § 2 mom., att boningsrums höjd ej
må vara mindre än nio fot från golf till tak, dervid hänförande mig
till den af Utskottet för dess hemställan framlagda motivering.
Eu sådan öfverlåtelse som den ifrågasatta skulle, gifven åt städer¬
nas byggnadsnämnder, kunna blifva ganska farlig för städerna sjelfva.
Bostadsbristen är visserligen en ganska ledsam sak, men å andra sidan
skulle densamma, om förslaget i denna del bifölles, hunna lemna spe-
kulatiousandan och konsiderationerna ett allt för stort spelrum; alla
möjliga lägenheter, äfven do som förut varit obebodda, såsom t. ex.
uthus, om än aldrig så låga och illa belägna, skulle då, befarar jag, i
strid mot byggnadsstadgans afsigt, komma att inredas till bostäder för
menniskor; medgifvandet skulle med ett ord komma att medföra en
våda, mycket större än den, som ligger i bostadsbristen, eller den eld-
lara för städerna som måste blifva en följd deraf att byggnaderna ärt)
uppförda nära intill hvarandra, såsom förhållandet oftast är, särskildt i
de äldre stadsdelarne.
Lördagen den 19 Februari, e. m.
21 N:o 10.
Det är allmänt känrlt att arbetsfolk i städerna ofta bo antingen i
ett enda rum eller på sin höjd i ett rum och kök. Hvilken här när¬
varande stadsrepresentant som helst kan utan. tvifvel intyga att rätt
talrika arbetarefamiljer ofta inrymmas i ett enda rum. Ju mindre ut¬
rymmet är och ju mindre luft det finnes att tillgå för hvarje medlem
af en dylik i ett enda rum inhyst talrik familj, desto osundare blir en
sådan bostad. Vådligt måste det följaktligen i sanitärt hänseende anses
vara att upplåta sådana redan befintliga lägenheter till bostäder åt
huru talrika familjer som helst; ännu vådligare att föröka dessa bostä¬
ders antal. Det torde ingalunda vara rådligt att öfverlemna åt städerna
sjelfva att bestämma undantagen från stadgandet i 32 § 2 mom. Bygg¬
nadsstadgan rörande rummens höjd. Jag skulle derföre för min del
vilja yrka bifall till Utskottets hemställan i afseende på det undantag,
Utskottet föreslagit måtte beviljas från byggnadsstadgans bestämmelser
i 34 §, men att deremot Utskottets förslag rörande undantagen från 32
§ 2 mom. måtte af Kammaren afslås. Mitt yrkande blifver således på
bifall till Utskottets hemställan i den senare delen af dess förslag, men
afslag å hvad Utskottet i förra delen föreslagit, eller tillåtelse till un¬
dantag från Byggnadsstadgans 32 § 2 mom.
Herr Clairfelt: Lemnande allt erkännande åt Herr Strömbergs
försök att här på stående fot formulera förslag till beslut i denna fråga,
kan jag för min del ändock icke biträda detsamma. Jag tror att hans
mening varit god och att han velat bespara oss en ytterligare diskus¬
sion i frågan; men jag tviflan på att Herrarne kunnat tillräckligt sätta
sig in i hans förslag för att nu på rak arm godkänna detsamma. Så¬
som jag nyss nämnde kan jag för egen del icke biträda förslaget, ty
jag vill icke i vidsträcktare mån än Kongl. Maj:ts Byggnadsstadga be¬
stämmer inblanda stadsfullmäktige och allmän rådstuga i frågor som
röra byggnadsväsende! i städerna.
Vi hafva nyss hört en talare yttra betänkligheter mot ändring af
32 § 2 mom. Byggnadsstadgan, och hvad han sagt torde väl böra be-
lijertas. lian ville stympa Utskottets förslag, något som likväl icke
torde vara lämpligt; utan bättre är då att Utskottet sättes i tillfälle
att, efter erhållen kännedom om denna diskussion, uppsätta ett mera
bestämdt. och tydligt förslag till skrifvelse, deri jag, såsom jag förut
nämndt, önskar la uttryckt viss begränsning af de undantag från Bygg¬
nadsordningen, byggnadsnämnden efter förekommande omständigheter
må tillåtas göra.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
Ilerr A. Rundbäck: Jag skulle måhända kunna inskränka mig
till att instämma i hvad motionären sagt, men jag vill äfven yttra
nagra ord för att framhålla betydelsen af det utaf honom omnämnda
missnöje, som råder inom städerna, öfver de tre senast utfärdade politi-
förfättningarne. Dessa författningar hafva på ett betänkligt sätt kring-
skurit vår frihet och på ett lika betänkligt sätt ingripit i vår urgamla
rätt att oss sjelfva beskatta. Jag vill till exempel nämna helsovårds-
stadgan, som ålägger oss en mängd nya utgifter, utan rättighet att
dertill saga nej. 1 det lilla stadssamhälle jag tillhör hafva vi t. ex. på
Ang. ändring
i byggnads¬
stadgan för
slädarna.
(Forts.)
N:o 10. 22
Lördagen den 10 Februari, e. m.
Ang. ändring att enda år måst utgifva 12,000 kronor för att efterlefva denna stadga.
i byggnads-. Dylika utgifter borde (let icke tillkomma Kongl. Maj:t att ensam be-
5 städerna"’ slllta» utan svenska folket borde sjelft få säga hvad det i dessa hän-
fForts) seenden anser nödvändigt.
Hvad angår den nu förevarande frågan om byggnadsordningarne,
så påstår jag, att motionären begärt det minsta, som kan begäras; och
Utskottet har äfven i sitt förslag gått hans önskningar till mötes. En
talare från Westerås har emellertid förklarat det vara mycket olämp¬
ligt att medgifva stadsfullmäktige och stadskommunen rätt att sjelfve
besluta i en sak, hvarom de hittills alltid kunnat besluta, nemligen
huru städerna må byggas. Jag tror det icke vara behöflig!, att stä¬
derna mer än landsbygden i detta fall underkastas något förmynderskap
från statens sida. Visserligen är det sant, att t. ex. en stor arbetare¬
familj ofta bor i ett litet ram, der det blott tinnes knapp tillgång på
luft, men å andra sidan inträffar det äfven, att mången fattig enka
ensam kan få bebo sitt lilla rum, derföre att detta lilla rum är billi¬
gare att hyra och lättare uppvärmes. Vill man inrymma hvarje fattig
arbetare i palatslika rum, är det fara värdt, att man drifver dem ut
ur städerna, och de hafva redan blifvit drifna mot städernas utkanter.
Detta är ytterligt obilligt mot de fattige; och derför besväras också
Kongl. Maj:t gång efter annan med nådeskrifter med begäran om un¬
dantags medgifvande från den gällande byggnadsstadgan. Kongl. Majt:s
hjerta röres, och han säger ja! och medgifver det begärda undantaget
från regeln, helt naturligt derföre att det är nödvändigt att från ab¬
strakta teorier ibland i praxis göra afvikelse. En annan gäng der¬
emot finner Kongl. Maj:t icke skäligt medgifva en dylik eftergift. Af
allt detta uppstår en mängd förvecklingar, som måste lösas. Jag hade
derföre äfven helst önskat en revision af byggnadsstadgan i dess hel¬
het; men då detta icke later sig göra, instämmer jag, som genom detta
mitt yttrande endast velat gifva ett uttryck åt det i städerna allmänt
rådande missnöjet med de af byggnadsstadgan framkallade missförhål¬
landen, till alla delar i motionärens yrkanden.
Herr Torpadie: Sedan den talare, som näst före mig hade ordet,
bemött hvad här blifvit yttradt mot Utskottets tillstyrkande af min
motion, kunde jag visserligen nu afstå från ordet, men jag ber dock
att få erinra, att den af Herr Linder påpekade faran icke gerna kan
vara af någon särdeles stor betydelse, enär byggnadsstadgan i detta
fall hänvisar till lielsovårdsstadgan, hvilken åter innehåller alldeles till¬
räckliga bestämmelser för att förekomma, det icke i någon stad till
boningsrum må kunna inredas lägenheter, som äro för helsan absolut
skadliga. Det är dessutom, enligt min öfvertygelse, ytterst skadligt att
stifta lagar med retroaktiv verkan, men detta har man gjort, då man
förbjuder en husegare att till boningsrum inreda inom hans egendom
befintliga lägenheter, som skulle kunnat dertill användas, endast derföre
att desamma icke innehålla en höjd af nio fot från golf till tak. Jag,
för min del, kan icke inse, hvilken fara skulle ligga deruti, att en per¬
son, som på ena sidan om portgången liar boningsrum under nio fots
höjd, begagnar till boningsrum äfven å andra sidan om portgången
befintliga lägenheter, äfven om icke heller dessa skulle innehålla den
Lördagen den 19 Februari, e. m.
23 N:o 10.
i stadgan bestämda höjd. Jag kan derföre icke heller firma mig öfver-
tygad af hvad som biifvit anfördt, för att motivera ett afslag ä denna
del af motionen, som jag anser fullt lika vigtig som den andra delen.
Jag ber att särskild! fä erinra, hurusom i den landsort, derifrån
jag är, det å landet mycket ofta är vanligt, att man såväl i byar som
köpingar uppför tvåvåningshus, men låter inredandet af öfre våningen
bero på framdeles inträffande omständigheter. Skulle byggnadsstadgan
i dylika fall tillämpas och en egare af ett sådant större hus alltså för¬
bjudas att, om rummen vore för låga, inreda den öfre våningen i samma
bus, fruktar jag att användandet af en dylik makt kom me att smaka
mera af våld än rättvisa.
Herr Strömberg: Om det hade varit fråga om en förändring af
sjelfva byggnadsstadgan för rikets städer, så skulle jag hafva tvekat att
yttra 111ig och än mera att afgifva förslag i den rigtning, jag nu gjort.
Men hvad jag mot Utskottets förslag här framlagt åsyftar i sjelfva
verket intet annat än att bereda eu möjlighet att åstadkomma undan¬
tag från byggnadsstadgans bestämmelser, derigenom att det i vissa spe-
ciela fall skulle bero af stadsfullmäktige att, efter uppgjord t förslag af
byggnadsnämnden, kunna afhjelpa vissa svårigheter vid byggnagsföretag.
Då emellertid knappast något understöd biifvit mig i detta hän¬
seende lemnadt, anhåller jag att få förena mig med Herr Clairfelt i
hans yrkande om återremiss.
Herr Jöns Pehr sson: Den ärade motionären såväl som ö frige
stadsrepresentanter kunna vara öfvertygado om, att vi, landtmän, icke
ämna motsätta oss deras vilja i denna fråga; ty så mycket känna vi
dock till densamma, att vi inse orimligheten af vissa bestämmelser i
den nya byggnadsstadgan. I vissa hänseenden är denna stadga till och
med så omensklig, att jag icke kan fatta, huru någon förnuftig menniska
velat framkomma med sådana bestämmelser. Eller kan icke ett bonings¬
rum vara lika sund t och treflig!, om det innehåller eu höjd af endast
B1,2 eller 8 fot som om höjden uppgår till det i byggnadsstadgan be¬
stämda mått 9 fot, en måttbestämmelse som i sanning är onaturlig.
För min del tror jag, såsom en talare före mig sagt, att då stä¬
dernas styrelser och innevånare i öfrig! biifvit tillerkända så många
och stora rättigheter, de väl äfven kunde ega rättighet att tillse hvad
i detta hänseende är för hvarje stad klokast. Byggnadsstadgan har
vid sina föreskrifter angående nya byggnadsföretag, tagit hänsyn till de
nya palatslika byggnader, som här i Stockholm uppföras; men förmö¬
genheten är tyvärr icke i alla städer så stor, som den kanske här är.
Det gläder mig emellertid, att motionen vunnit så mycket under¬
stöd, och jag för min del är nästan lika belåten, om ena eller andra
förslaget bifalles. För min del skulle jag visserligen velat i frågan gå
så långt som möjligt, men då stadsrepresentanterna sjelfva förklarat sig
nöjda med hvad som nu föreslagits och jag om frågan icke eger den
vidsträckta kännedom, som fordras för att sjelf kunna deri afgifva för¬
slag, vill jag icke yrka vidare förbättringar, än de nu föreslagna.
Ang. ändring
i byggnads¬
stadgan för
städerna.
(Forts.)
N:o 10. 24
Lördagen den 19 Februari, e. m.
Ang. ändring
i byggnads¬
stadgan för
städerna.
(Forts.)
Herr Linder: Då jag icke önskar bidraga till att splittra me-
yingarnc uti denna fråga, som efter min åsigt är af ganska stor vigt,
så obetydlig hon vid första påseendet än må synas, ber jag få afstå
från det yrkande, jag förut framstält, och i stället förena mig med
dem, som yrkat återremiss af ärendet, under förhoppning, att hvad jag
i frågan yttrat måtte inom Utskottet vinna erkännande.
Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan Herrar Strömberg och
Linder frånträdt sina särskilda meningar, återstod nu icke något annat
yrkande än det på återremiss; och beslöt Kammaren, efter det Herr
Talmannen gifvit propositioner först på bifall till Utskottets hemställan
och derefter på nyssnämnda yrkande, att återförvisa utlåtandet till
Utskottet.
§ "i-
Till bordläggning anmäldes:
Kongl. Maj:ts i dag aflemnade och under § 4 i protokollet för för¬
middagens sammanträde omförmälda propositioner till Riksdagen;
äfvensom följande från Utskott inkomna ärenden, nemligen:
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 10, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder, hvilka
kunna och böra vidtagas mot anledningar till olyckor till sjös;
N:o 11, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t om vidtagande af åtgärder för utfärdande af en fullständig Han-
delslagbok för Sverige; och
Nio 12, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition (N:o 7) med
förslag till förordning angående eganderätt till skrift;
Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
Nio 1 (i samlingen Nio 2), i anledning af Herr J. Mallmins motion,
N:o 141, om förändrade stadganden angående utarrendering af boställs-
hemman och kronolägenheter;
N:o 2 (i samlingen N:o 3), angående väckt fråga om uppförande å
mötesplatsen Ränneslätt af vissa byggnader för Kongl. Smålands Husar¬
regementes räkning;
Nio 3 (i samlingen Nio 4), i anledning af väckt fråga om skrifvelse
till Kongl. Maj:t om utfärdande af formulär till valprotokoll för elek¬
torer vid riksdagsmannaval; samt
Nio 4 (i samlingen Nio 5), angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om förbud mot gårdfarihandel!!.
Samtliga bär ofvan omnämnda ärenden, som nu bordlädes, skulle
sättas främst å den föredragningslista, som för nästa sammanträde koinme
att upprättas.
Lördagen den 19 Februari, e. m.
25 N:o 10.
§ 8.
. , Hf'r Ä- J- Enande>■ hade anmält, att hans hustru betänkligt in¬
sjuknat, samt i anledning deraf anhållit om ledighet från riksda<rsgöro-
måien under nästa vecka; och blef, på derom af Herr Talmannen gjord
framställning, denna begäran af Kammaren bifallen.
§ 9.
v ?eiw Wcsteräal afgaf en motion, angående skrifvelse till
Kong!. Maj:t-med anhållan om författning rörande kostnaderna för
svensk undersåtes sjukvård i Norge.
bordlag™8, m°^°n’ som erl1011 ordningsnummern 164, blef på begäran
§ 10.
hållit U^eitl^CS 1)10^0^0^su^^iaS lör do sammanträden, som denna dag
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 9 e. m.
In fidem
Gu stuf West däld.
Andra Kammarens Prat. 1870. K:o 10,