6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
N:o MO.
Af Herr Joll. Er. Johansson: Om revision af nu gällande
folkskolestadga.
Under den tid, som förgått, sedan Kong]. Maj:ts nådiga stadga den
18 Juni 1842, angående folkundervisningen, begynte att tillämpas, hafva
både utvägarne och intresset för folkupplysningens främjande företett en
stark utveckling. Sjelfva folkskolestadgan bär vittne derom i så måtto,
somj hon tid efter annan undergått, än i en, än i en annan del, sådana
förändringar, att hon numera ej har synnerligen mycket, som qvarstår i
den form, hvari det ursprungligen stadgades. Följden häraf har blifvit
den, att hvad hon vunnit i detaljbestämmelser har hon, åtminstone till
någon del, förlorat i helgjutenhet, öfverskådlighet, uppfattlighet och deraf
beroende tillämplighet. Jag vill först fästa mig vid, att i nämnda stadga
ännu talas om »sockenstämmor» och »skolstyrelse» in. m. Men hon lider
äfven af den olägenheten, att hvarjehanda andra bestämmelser deri nu
mera antingen äro af andra stadgande!! gjorda öfverflödiga eller otydliga,
eller ock äro de antiqverade, eller i sig sjelfva olämpliga. Såsom exem¬
pel på både eu och annan af de antydda olägenheterna torde kunna få
gälla: stadgandet i § 2 mom. 1 om val af skolstyrelse; § 3 om val af
läge för skolan (i vissa vidsträckta församlingar finnas ända till tolf folk¬
skolor och derutöfver; de kunna ej alla, såsom föreskrifvet är, läggas
»nära intill ordförandens i skolstyrelsen bostad».) § 4 mom. 2 om ko-
fodersersättning, som säges skola utgöra värdet af fem tunnor spanmål,
ehuru ej uppgifves, efter hvilken grund detta värde skall beräknas; § 5
mom. 1, 2, 3, 5, 6, om seminarier, seminarieundervisning och domkapit¬
lens förhållande till ledningen af denna undervisning in. in.; § 6 mom.
1, om antagande af vid seminarium icke pröfvad sökande till folkskole¬
lärarebefattning; § 8 mom. 5 om alternativ myndighet, inför hvilken tred-
Motioner i Ändra Kammarton, M:o 140.
1
åkande i afseende å gifna föreskrifter om skolgångs skyldighet skola
varnas; § 11 mom. 2 om lärares pensionering af församlingen.
Hvad som i synnerhet erbjuder svårighet i afseende på tillämpning
är stadgans föreskrift om den närmare beskaffenheten af och det rätta
förhållandet emellan olika arter af folkundervisningsanstalter, särdeles de
lägre. Som bekant är, finnas för närvarande i landet (utom de högre
folkskolorna) dels folkskolor, dels småskolor, dels så kallade ersättniugs-
skolor. Tager man i betraktande hvad folkskolestadgan innehåller i § 1
inom. 3, (enligt lydelsen i Kongl. kungörelsen den 29 September 1853)
och § 4 mom. 4, 8, § 6 mom 2, 5 samt § 9 mom. 2, och dermed jem-
för bestämmelserna i Kongl. kungörelsen den 23 April 1858, den 11 De¬
cember 1863 och den 29 Maj 1874, samt i Kongl. cirkuläret den 22
April 1864 och den 15 Oktober 1869, finner man visserligen omnämnda,
dels »folkskolor», dels »mindre skolor», dels »småskolor», dels ett slags
»roteskolor» (§ 9 mom. 2); men någon fast gräns emellan det ena
och det andra slaget finner man ej uppdragen. Uppenbart är dock, att
en sådan gränsuppdragning är ytterst behöflig, både med afseende på
undervisningens ändamålsenliga ordnande och med afseende på de sär¬
skilda slagens af skolor befogenhet att för sig påräkna statsbidrag.
Slutligen finnes i folkskolestadgan en bestämmelse, som nu mera
ej kan anses vara för förhållandena tidsenlig och lämplig. I § 4 mom.
5 stadgas en afgift af minst 2 och högst 6 skillingar banko, att af hvarje
skattskrifven person i församlingen utgöras. Nu mera, sedan utgifterna
för folkskoleväsendet växt till ansenliga belopp emot hvad de ursprung¬
ligen voro, sedan arbetsprisen betingas mycket högre än förr, och sedan
intresset för folkupplysningen så pass mycket slagit rot hos vårt lands
befolkning, att väl ingen finnes, som bestrider nödvändigheten af eu god
och ändamålsenlig folkundervisning, nu mera ligger det i sakens natur,
att de personliga bidragen kunna och böra sättas ej obetydligt högre
än hittills varit fallet, eller att, i likhet med hvad som är föreskrifvet
rörande det personliga bidraget till fattigvården, en årlig afgift af högst
femtio öre för man och tjugufem öre för qvinna, som inom skoldistriktet
inantalsskrifven är och fylt aderton år, må kunna åläggas, att af kommunal¬
nämnden utdebiteras och uppbäras. I sammanhang med nyssberörda stad¬
gande föreskrifves i samma paragraf och moment, med vissa undantag,
äfven eu afgift för hvarje barn som begagnar folkskolan. I många, ja,
måhända de flesta skoldistrikt i riket utgår nu mera icke denna afgift,
emedan bestämmandet och upptagandet deraf visat sig vara förenadt
med obehagligheter och svårigheter af flera slag; på några ställen är
afgiften bestämd ända till tre (3) kronor per barn. Föreskriften om
8 Motionär i Andra Kammaren, N:o 140.
denna afgift borde ur folkskolestadgan utgå, emedan jag anser densamma
helt och hållet motverka skolans intresse och ändamål.
På grund af hvad jag nu anfört vågar jag vördsamt föreslå:
att Riksdagen ville i underdånighet anhålla hos Kong].
Maj:t om sådan revision af nu gällande folkskolestadga
hvarigenom:
dels vissa med särskilda stadgar nu mera oförenliga
bestämmelser borttoges och andra af gängse bruk och
vedertagen sed öfvergifna föreskrifter utginge eller jern -
kades efter nu rådande förhållanden;
dels förhållandet mellan folkskola och mindre skola,
eller hvad man kallar ersättningsskola, samt småskola
noggrant bestämdes;
dels den personliga folkskoleafgiften sattes till högst
femtio öre för man och tjugufem öre för qvinna, som
vore inom skoldistriktet mantalsskrifven och fylt ader¬
ton år; jemte det att särskild afgift för hvarje skol-
besökande barn upphörde.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 Januari 1876.
J. E. Johansson
från Westmanlatu].
N:o 141.