Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
1
IV:o 15.
Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1875, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1874 församlade Reviso¬
rers berättelse, angående granskning af Statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1872. (I. A.)
Stats-Utskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberät¬
telse, jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och
myndigheter till Kongl. Maj:t i underdånighet ingifna utlåtanden och
förklaringar, blifvit remitterad, får nu, efter att hafva tagit kännedom
af dessa handlingar och inhemtat de för ärendenas utredning i öfrigt
erforderliga upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af Revi-
sorerne gjorda framställningar, som från Utskottets sida ansetts påkalla
yttranden'; följande Utskottet vid uppställningen häraf i allmänhet den
ordning, som är i revisionsberättelsen iakttagen.
Gripsholms Kongl. lustslott.
§ 1.
(Rev.-ber. pag. 6. Uti. pag. 258.)
Vid granskning af räkenskaperna för detta lustslott har det fästat
Revisorernes uppmärksamhet att vid försäljning af skogsprodukter olika
förfaringssätt vid särskilda tillfällen iakttagits, i det ved, gärdsel och '
Bih. till Riksd. Prof. 1875. 4 Sami. 1 Afd. 12 Haft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
stör samt några mindre poster sågtimmer blifvit å auktion försålda, men
deremot vida större partier virke under hand afyttrats; och då vid auk¬
tionen 244V2 famnar ved i medeltal betingat 9 Kronor 50 öre, men
4,946 kubikfot furutimmer under hand försålts för 1,163 Kronor, 150 st.
vrak-ekar å 4 kronor 50 öre för 675 kronor, 6,752 kubikfot aspvirke
å 16 öre för 1,080 kronor 32 öre och 20,003 kubikfot dylikt virke å
4 öre för 800 kronor 12 öre, har det synts Revisorerne, som skulle det
varit för slottskassan fördelaktigare, likasom det varit med god ordning
mera öfverensstämmande, om jemväl sist berörda skogseffekter blifvit
å auktion försålda.
I det utlåtande Intendenten å Gtripsholms lustslott med anledning
häraf afgifvit, har han anfört: »att, då efter årets trakthuggning ett
större parti ved eller timmer skolat försäljas, det funnits vida fördel¬
aktigare att afyttra en del deraf under hand än att utbjuda alltsammans
på auktion, enär i senare fallet inträffat, det prisen blifvit af de fåtaliga
spekulanterna så nedtryckta, att virket icke ens kunnat vid auktions-
tillfället försäljas, af hvilken orsak ock under år 1872 en del furutim¬
mer (4,946 kubikfot) blifvit under hand försåld för 1,163 kronor, hvilket
pris, med betraktande af den långa och svåra transporten från skogen till
lastageplatsen, torde kunna anses ganska högt och betydligt öfverstiga
det belopp, som kunnat erhållas, om hela partiet skolat å virkesauktion
utbjudas, enär ortens behof vore små och spekulanter från andra håll
sällan eller aldrig infunne sig;
att hvad försäljningen af vrak-ekarne och aspvirket beträffar, dessa
skogseffekter ansetts ej böra utbjudas å auktion, emedan ekarne varit
af den dåliga beskaffenhet, att de knappt ersatt kostnaden att upphug¬
gas till ved, samt aspvirket till den grad var behäftad! med innanröta,
att vid afmätningen af hela partiet lör året (26,755 kubikfot) endast
6,752 kubikfot friskt virke kunnat erhållas; samt
_ att det öfriga skadade virket (20,003 kubikfot) upphugget i ved och
utbjudet å auktion, helt säkert ej skulle funnit köpare eller åtminstone
icke kunnat afyttras så fördelaktigt som nu skett genom dess försälj¬
ning på rot och tillsammans med friskt virke.»
Ehuru Utskottet ej vill bestrida befogenheten af Revisorernes an¬
märkning och Utskottet jemväl för sin del ansett, att sådana virkes-
försäljningar, hvarom fråga är, böra, särdeles om de äro af större be¬
tydenhet, ske genom auktion, har dock Utskottet, som föreställer sig
att, efter hvad nu förekommit, ett slikt förfaringssätt torde komma att
för framtiden iakttagas, ansett sig böra tillstyrka, att Riksdagen må låta
vid den afgifna förkaringen bero.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
3
Kongl. Fångvårdsstyrelsen.
§ 2.
(Rev.-ber. pag. 12. Uti. pag. 259.)
Vid granskning af Kongl. Fångvårdsstyrelsens räkenskaper hafva Ang. de s su-aff-
Revisorerne funnit sig böra anmärka, att det dagsverkspris, hvartill fån- gel&erna intagna
garne vid statens straff- och arbetsfängelser under revisionsåret varit betsför tjenst.
uttingade till enskilde personer eller bolag synts Revisorerne allt för
lågt. Så hade t. ex. befunnits, att fångande vid fängelset å Långholmen
varit uttingade för 15, 25 å 35 öre om dagen åt Kaptenen Berg samt
för 15 å 30 öre om dagen åt Reimersholms yllefabriks-aktiebolag, vid
fängelset i Norrköping för 20 å 30 öre om dagen åt Drags aktiebolag
och åt trikotfabriken derstädes, vid fängelset i Göteborg för 25, 27 å
30 öre, vid fängelset i Malmö för 20 öre, vid fängelset i Landskrona
för 12‘A öre o. s. v.; och vore detta allt hvad staten bekommit för fån-
garnes arbete, hvarförutom dock arbetsgifvarne varit förbundne att un¬
der namn af premier betala särskilda afgifter för öfverarbete vid beting,
hvilka premier, uppgående till ganska betydliga belopp, till större de¬
len användts till beredande af förbättring i fångarnes mathållning och
till tobak o. s. v., men endast till eu mindre del afsätta till besparin¬
gar, att fångarne tillhandahållas vid deras utträde ur fängelset. Så
hafva t. ex. premierna af ofvannämnde båda arbetsgivare vid fängelset
å Långholmen uppgått till 52,887 kronor 82 öre, under det att statens
behållning uppgått till 53,784 kronor 80 öre; premierna vid Norrköpings
fängelse till 7,100 kronor 22 öre och statens behållning till 11,496 kro¬
nor 47 öre; premierna vid Göteborgs fängelse till 2,634 kronor 81 öre
och statens behållning till 5,304 kronor 75 öre, samt premierna vid
Malmö fängelse till 20,818 kronor 96 öre och statens behållning till
21,481 kronor 60 öre.
Revisorerne hade föreställt sig, att såsom grundsats borde följas,
att de i straff- och arbetsfängelserna på statens bekostnad underhållna
fångars arbete i främsta rummet tillhörde staten och borde ske för dess
räkning; och torde det, enligt Revisorernes åsigt, kunna ifrågasättas,
huruvida denna grundsats alltid blifvit följd i hela den utsträckning,
som varit lämplig och möjlig.
Blott då staten ej kunde sysselsätta fångarne borde dessa, efter
Revisorernes mening, uttingas åt enskilda personer eller bolag; men
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
dervid staten dock borde tillförsäkra sig största möjliga inkomst, såsom
bidrag till de betydliga och alltjemt stegrade fångvårdskostnaderna.
Detta synes åter ej på lämpligare sätt kunna åstadkommas, än att offent¬
ligen och till fri täflan mellan arbetsgifvarne utbjuda fångarnes arbete.
Huruvida Kongl. Fångvårdsstyrelsen alltid iakttagit ett sådant för¬
faringssätt, hade Revisorerne ej kunnat utröna. Af flera omständig¬
heter ville det emellertid synas, som om uppgörelse med arbetsgifvarne
mera skett enskildt och under hand, än genom fri och offentlig täflan.
Detta antagande funne Revisorerne i någon mån bekräftadt genom Sure
vid deras berättelse i afskrift fogade kontrakt, af hvilka det ena blifvit
afslutadt med Reimersholms aktiebolag för tiden från och med den 2
Januari 1867 till den 1 Mars 1880 samt det andra med Kaptenen Berg
från den 1 Juni 1868, med ett års uppsägningsrätt å den senares sida;
dock att uppsägning å Kaptenen Bergs sida icke finge ske förrän sex
år tilländagått, efter det kontraktet trädt i verkställighet; och hade vid
båda kontrakten Fångvårdsstyrelsen förbehållit sig sex månaders upp¬
sägningsrätt. Båda dessa kontrakt hade tillkommit på det sätt, att
entreprenörerne, som haft äldre kontrakt, ej ansett sig kunna betala
de högre dagsverkspris, som der varit bestämda, samt derför hos Kongl.
Magt anhållit om nedsättning, hvilken äfven dem beviljats, utan att, så
vidt Revisorerne kunnat utröna, fångarnes arbete förut blifvit till offent¬
lig täflan utbjudet.
Med åberopande deraf att sedan dess dagsverksprisen i betydlig
mån stegrats, och att under revisionsåret, likasom för närvarande, 3
kronor torde i Stockholm kunna anses såsom ett medelpris på dags¬
verke, hafva Revisorerne anfört, att under sådana förhållanden ett dags¬
verkspris af 15 till 35 öre förefölle orimligt lågt, äfven om man tilläde
premierna och toge i betraktande den omständigheten, att täflan in-
skränkes derigenom, att arbetena måste verkställas inom fängelset eller
åtminstone i dess nära grannskap och under bevakning af dess militär¬
styrka. Att priset verkligen vore för lågt, bevisades, enligt Revisorer-
nes åsigt, för öfrigt bäst derigenom att, enligt hvad till deras känne¬
dom kommit, en af entreprenörerne i sin ordning uttingat ett ej ringa
antal fångar till andra entreprenörer för en dagspenning af 60 å 75 öre
och derutöfver. Derjemte borde ej lemnas oanmärkt, att flera af dessa
entreprenörer kostnadsfritt fått begagna en mängd lokaler inom fängel¬
set till verkstäder.
Slutligen hade Revisorerne ansett sig ej kunna underlåta att ifråga¬
sätta det s. k. premiesystemets lämplighet till alla delar. Om derige¬
nom allenast åvägabragtes, att den flitige erhöll lättnader och den late
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
5
underkastades försakelser, vore det utan tvifvel fullt berättigad! Men
bär synes mera insigt i vissa väl betalda yrken eller den större arbets¬
skickligheten åt innehafvare deraf skänka fördelar, som de öfrige utan
eget förvållande måste undvara. Derigenom beginges utan tvifvel mot
de senare en orättvisa, som vore staten ovärdig och som sträckt sig
utom fängelsedörrarne, då de fångar, som icke ega någon arbetsskick-
. lighet, äfven måste sakna de besparingar, som kunde hindra dem att
efter fängelsetidens slut för lifsuppehällets vinnande genast ånyo be¬
träda brottets bana. Om premiesystemet fortfarande skulle användas,
syntes följaktligen i detsamma en modifikation böra försökas, hvarige¬
nom, så vidt möjligt vore, alla, som ådagalade samma grad af flit, er-
hölle samma lättnader, hvarförutan det borde åligga staten att vid fån¬
gars frigifvande alltid lemna dem något understöd till deras uppehälle
intill dess de hunne bereda sig arbetsförtjenst.
Häröfver har Kong! Fångvårdsstyrelsen sig förklarat, och dervid
anfört: »att så väl premiesystemet som dagsverksprisen berodde af om¬
ständigheter, hvilka icke läte sig förändra efter den tillfälliga pristeg-
ring, som under sista tiden egt rum», i hvilket afseende styrelsen erinrat:
att bland fångarne många af vana vid ett sysslolöst lefnadssätt, eller
till följd af ålder, sjukdom eller lyte eller ock efter längre tids vistelse
i cell, ega ringa elier nedsatt arbetsförmåga och i allmänhet sakna fär¬
dighet i de yrken eller handtverk, vid hvilka fångarne skola användas;^
att för fångens inöfning i handtverk åtgår större eller mindre del af
strafftiden, hvarunder arbetsgifvaren har föga gagn af fångens arbetskraft
och mången gång endast uppoffring af tid och arbetsmateriel, helst
den i flesta fall nu mera ganska korta strafftiden, deraf minst sex måna¬
der skola tillbringas i cell, ej lemnar lång tid öfrig för utöfning af det
yrke, som kunnat inläras; att arbetsgifvaren vid användandet af fången
måste underkasta sig de inskränkningar i tid och sätt, hvilka fängelse¬
disciplinen ovilkorligen fordrar, äfvensom den stora olägenheten att
icke på förhand kunna beräkna storleken och beskaffenheten af den ar¬
betsstyrka, hvilken under en följande tid blifver lör honom att tillgå,
samt att rättigheten att i arbete använda ett större antal, exempelvis
200 till 300 fångar, således på långt när icke har enahanda värde som
ett lika antal arbetare.
För Styrelsen hade uppgifvits, att vid arbeten för fortifikationens
räkning ett dagsverke af fri arbetare i allmänhet lemnade lika arbets¬
produkt som tre till fyra fångdagsverken. Detta förhållande, hvilket
icke hindrade att bland fångpersonalen funnes individer med både god
arbetsförmåga och yrkesskicklighet, vore ungefär lika i alla länder och
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
föranledde öfverallt, der fångarne, på sätt som här i riket sker, upp¬
låtas till entreprenörer, till vida lägre dagspenning än för fria dags¬
verken, och borde man icke missledas af förhållandet i England, der
fångdagsverkena, som vid de större straff-fängelserna utgöras åt staten,
bokföras till lika värde, som vore de af fria arbetare utgjorda, enär en
sådan åtgärd skulle vara lika betjenande, som om de fångdagsverken,
hvilka vid Waxholm, Borghamn och Carlskrona utgjordes till fortifika¬
tionen och flottan, äfvensom alla de, hvilka användas å arbete för fång¬
vårdens räkning, bokfördes efter för den frie arbetaren gällande dags-
verkspris.
Men utom de allmänna förhållanden, som förringa värdet af fång-
dagsverken, i stort taget, tillkomme inom Sverige den betydelsefulla
omständighet, att vid de flesta straff-fängelserna saknades arbetslokaler
för mera än en mindre del af fångantalet, hvadan vid fångarnes ut¬
tagande till användning i arbete täflan i allmänhet måste inskränkas
till det mindre antal personer, som antingen redan haft eller varit be¬
redda att i granskapet af fängelset anskaffa arbetslokaler, eller ock
kunnat använda fångarne under bar himmel, förnämligast med spräng¬
ning eller bearbetning af granit.
Vid sådan sysselsättning vore den dagliga arbetstiden under den
mörkare delen af året inskränkt till 6 å 7 timmar, äfvensom af väder¬
leksförhållanden, hvarjemte, hvad särskilt beträffade Långholmen, för
transport af en del fångar till och från ett aflägse beläget arbetsställe
en ej ringa tid medtoges. Bristen på tillräckligt antal arbetslokaler
hade tvungit till den begagnade utvägen att i massa, eller hundradetal,
bortarrendera fångarne till sysselsättning af entreprenörer. Den enskilde,
som underkastade sig kostnaden för uppförande af arbetslokaler och
anskaffande af dyrbara maskinerier eller af stenbrott, verktyg och af
transportmedel, måste ju beräkna möjligheten att få sina förskott er¬
satta, och detta läte sig göra endast genom beräknad vinst af fångar¬
nes arbete under en längre kontraktstid. På det entreprenörer af fån-
garne måtte erhålla afl den arbetsprodukt, dessa förmå åstadkomma,
måste entreprenörerne förbehålla sig rättighet tilldela fångarne arbets-
premier eller flitpenningar. I Frankrike, der. såsom hos "oss, gemen-
samhetsfängelser användas för alla på längre tid dömda, men staten
likväl tillhandahåller arbetslokaler, vore fångarne likaledes öfverlåtna
till sysselsättning af entreprenörer mot eu relativt ganska låg afgift och
fångarne tilldeltes så väl i Frankrike som i Belgien premier efter en
viss skala från 3/10 till 5/io af brutto-arbetsförtjensten. Enär detta bruk
egde rum i Belgien, der den största omsorg egnades fångvården, torde
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
7
sådant visa, att premiesystemet svårligen kunde undvikas, så vida icke
andra medel att förmå fången till flit anlitades, såsom i England och
Irland, der fångarne sporras till arbetsamhet genom utsigten att kunna
vinna afkortning i strafftiden eller lättnad i fängelsetvånget, men eu
sådan anordning, som tillhörde det progressiva fängelsesystemet, förut¬
satte för det första att straff-fängelserna vore försedda med tillräckligt
antal nattceller och arbetslokaler, samt vidare att helt andra och jem-
nare grunder vid bestämmande af straffets längd följdes, än som i se¬
nare tid hos oss gjort sig gällande. Men, jemte dessa orsaker till den
låga betalning för fångdagsverken i allmänhet, måste vid bedömande
af de vid svenska fängelserna gällande arbetspris ihågkommas den om¬
ständighet, att, såsom en förklaringen bilagd redogörelse närmare utvi¬
sade, de kontrakt, hvarigenom arbetsprisen blifvit bestämda, icke blifvit
ingångna under den sista tiden, då arbetspriset varit högt, utan under
en föregående, då icke blott arbetslönen i allmänhet varit låg, hälften
eller tredjedelen af den Revisorerne antagit såsom den nu gällande,
utan då till och med tillfälle till arbete saknats för många bland den
fria befolkningen; och att vid den tiden det varit fördelaktigt för Kro¬
nan att hos redbara arbetsgivare finna användning för fångarne för
den lägre betalning kontrakten bestämma. Att arbetsprisen under tiden
stigit utöfver hvad någon kunnat förutse, torde väl lända entreprenö-
rerne till någon fördel; men detta, likasom det af Revisorerne anförda
förhållande, att en bland entreprenörerne vid Långholmen, som för ett
fångdagsverke öfverhufvud erlägger 30 öre, haft fångar till andra per¬
soner uttingade mot ersättning af G0 till 75 öre per dag, hade ej under
de vid kontraktets ingående gällande prisförhållanden kunnat förutses,
och om utaf 350 fångar, öfver hvilka den nämnde entreprenören enligt
kontrakt haft att förfoga, 60 till 80 egt eller under deras möjligtvis
längre strafftid hunnit förvärfva någon större arbetsfärdighet, torde så¬
dant ej ådagalägga, att den öfverenskomna dagsverksafgiften för samt¬
liga fångarne varit betingad lägre, än som kunnat erhållas. Utan möj¬
lighet att åtminstone under vissa förhållanden kunna erhålla någon vinst
på en del af personalen, skulle väl ingen vilja ingå på det besvärliga
och i många afseenden äfventyrliga företaget, att omhänderhafva och
förlägga arbete för fångar. Dessutom hade, såsom förut blifvit antydt,
bristen på arbetslokaler icke medgifvit Fångvårds-styrelsen att i mindre
antal utarrendera fångarne till flera särskilda personer. En entreprenör,
som öfvertoge en större mängd fångar, måste naturligen förbehålla sig
rättighet att begagna de få vid fängelset befintliga arbetslokalerna. Eu
fördelning af fångarne emellan flera entreprenörer skulle, om den i öf-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
rigt läte sig göra, vara af Stort men för fängelsedisciplinen, enär, efter
hvad erfarenheten visat, ej blott hvarje entreprenörs sträfvan är att få
begagna de fångar, som ega största arbetsdugligheten, än ock fångarne
försöka alla utvägar att komma i användning hos den arbetsgifvare, der
tillfälle vore att förtjena högsta flitpenningen.
Statsrevisorernes uppgift, att för fångdagsverken betalas af kapten
Berg och Stockholms yllefabriks aktiebolag stundom allenast 15 öre,
vore ej beledsagad af upplysning om de förhållanden, hvarunder en
sådan iåg betalning tillfälligtvis kunde ifrågakomma. Endast för det
fall, att, sedan entreprenörerne bekommit sitt fulla antal af 550 fångar,
och de för fängelset och fångvårdens räkning erforderliga öfverskott
skulle förefinnas, hade såsom en förmån för fångvården betingats, att
entreprenörerne jemväl åt dessa, af hvilka en del förvaras i cell, skulle
bereda, någon sysselsättning och derför betala 15 öre per dagsverke.
Under sista året hade emellertid icke ens det antal fångar varit att
tillgå, som entreprenörerne enligt kontrakt egt sysselsätta.
Styrelsen har vidare meddelat, att dels hela styrkan försvarslösa
vid Vaxholm och Borghamn, äfvensom det vid Carlsborg förlagda di¬
sciplinkompaniet och af fångarne vid Carlskrona straff-fängelse så många,
som för flottans behof tagits i anspråk, blifvit för kronan använde, och
att derförutan ett ganska betydligt antal fångar användts för fängelser¬
nas behof, för förfärdigande af persedlar för fångvården, samt att _ de
försök, som tillförene gjorts att vid fängelserna för kronans räkning
bedrifva industriela arbeten, i allmänhet lemnat ofördelaktigt resultat.
Derest ändamålet med straffarbetet endast vore att söka bereda
staten den största möjliga inkomst af fångarnes arbete, skulle enligt
Styrelsens åsigt den af Revisorerne föreslagna åtgärd att till offentlig
och fri täflan utbjuda detta arbete kunna anses lämplig, men då lag¬
stiftningen sedan längre tillbaka fordrat, att fångbehandlingen i möjli¬
gaste måtto skall medföra förbättring för fången och följaktligen huf-
vudsakligt afseende måste fästas å ordning, redbarhet och öfriga mo¬
raliska förhållanden hos den eller de personer, som ega använda fån¬
garne, hade Fångvårds-styrelsen hvarken hitintills ansett sig kunna
göra bruk af eller för framtiden förorda tillämpning af den utaf Revi-
sorerne tillstyrkta grundsats, hvilken skulle innefatta fullkomligt åsido¬
sättande af straffets högre ändamål.
Vidkommande Revisorernes anmärkning derom, att Styrelsen icke
begagnat sig af rättigheten att uppsäga ett med kaptenen Berg ingån¬
get, på sex månaders uppsägning stäldt arbetskontrakt, har Styrelsen
erinrat, att det af kapten Berg disponerade fångantalet varit afsedt att
Stats-Utsicottets Utlåtande N:o 15. 9
använda,s till utförande al det större, redan påbörjade byggnadsarbete,
hvartill anslaget vid 1873 års riksdag beviljats, samt att, sålunda skäl
icke forefunmts att, uppsåga kontraktet förr, än fångarne för detta ar-
bete erfordrades; hvadan, och då i fråga varande byggnadsarbete komme
att under innevarande år bedrifvas i större omfattning, kontraktet blif¬
va till upphörande med nästa April månad uppsagdt.
i ?oeVaf åberopade, vid berättelsen i afskrift bilagda,
den 28 December 1866 upprättade kontrakt, hade med år 1869 upphört
att vara gällande, och vore enligt Kongl. Brefvet den 7 December
nämnda år, nytt kontrakt med Stockholms yllefabriks aktiebolag afslu-
tadt, hvarigenom arbetsstyrkan ökats från 150 till 200 man, och dags-
verksafgiften, som, enligt Kongl. Brefven den 31 Januari 1860 och den
22 Januari 1861 för 150 man skulle utgå med 25 öre, för samtlige 200
fangarne blifvit forhojd till 30 öre, samt i öfrigt stadgats, att bolaget
So 6 uegua !rSltt anbe,te mtiU den 1 Mars år 1876 dagligen sysselsätta
200 och derifrån till den 1 Mars 1880 150 fångar, allt utan uppsäg-
mngsratt från Fångvårdsstyrelsens sida.
Statsrevisorernes anmärkning derom, att, i afseende å möjligheten
att erhålla mer eller mindre flitskilling, sådant syntes beroende af in-
r-lgt 1 j1®sa mera betalda yrken, eller af den större arbetsskickligheten,
föranledde Styrelsen endast till den erinran, att det lika litet i afseende
a fangars arbete som eljest lär kunna förekommas, att olika slag af
arbete, äfvensom olika grad af arbetsförmåga och skicklighet lemna olika
arbetsinkomst.
Olägenheten af fångarnes öfverlåtelse i större antal åt entreprenö¬
rer och det deraf beroende premiesystemet hade emellertid ingalunda
vant åt fångvårdsstyrelsen förbisedd, utan vid flera tillfällen framhål¬
len såsom motiv för Styrelsens yrkande på anskaffande af ändamåls-
enhga fängelser och jemväl ingått bland grunderna för de i senare tid
tor sadant ändamål beviljade anslag.
Med anledning af den anmärkning 1873 års Revisorer gjort, att
den arbetsförtjenst, som, under olika benämningar, kommit de å straff-
och arbetsfangelserna intagne fångar till del, visat sig kunna uppgå till
sa höga belopp, att de torde öfverstiga hvad den frie arbetaren i all¬
mänhet kan såsom besparing påräkna, hade redan vid sistlidet års riks¬
dag Utskottet till en del tagit dessa frågor i öfvervägande, men enär
dervid upplystes, det Kongl. Fångvårdsstyrelsen redan då skulle varit
betänkt pa åtgärder vidtagande till åstadkommande af andra förhållan-
dcn, hade Utskottet ej funnit sig då böra tillstyrka vidtagande af någon
åtgärd från Riksdagens sida. Då frågan nu emellertid åter blifvit före-
Bih. till Riksd. Prof. 1815. 4 Sami. / Afd. 12 Haft.
2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
mål för Riksdagens pröfning, har Utskottet ansett sig böra å densamma
fästa Riksdagens synnerliga uppmärksamhet.
I likhet med Revisorerne är Utskottet af den tanke, att, derest
straffångarnes arbete ej lämpligare kan för statsverkets egen läkning
användas, utan måste ' till enskilde mot ersättning upplåtas,. statens
anspråk på erhållande af den högsta möjliga inkomst af fångarnes
arbetskraft bör i väsentlig man ingå bland de faktorei, som skola be
stämma antagandet af entreprenör, i hvilket hänseende l' tskottet för sm
del ej funnit något att väsentligen erinra vid Revisorernes förslag, det
i fråga varande arbete borde offentligen och till fri täflan mellan aibets
gifvare utbjudas; och Kongl. Fångvårdsstyrelsens i den afgifna oför kla
ringen mot ett sådant förfaringssätt gjorda invändning, att hufvudsak
ligt afseende måste fästas på ordning, redbarhet och öfriga egenskaper
hos den eller de personer, som ega använda fångar samt att förty
fångarbetets offentliga utbjudande skulle innefatta fullkomligt åsidosät¬
tande af straffets högre ändamål, har så mycket mindre kunnat pa Ut¬
skottets åsigt inverka, som det hvarken kan eller bör i fråga sättas, och
ej heller torde varit af Revisorerne åsyftadt, det Styrelsen skulle ovil-
korligt tillförbindas att antaga eu entreprenör derföre, att dennas anbud
vore det till siffran högsta, utan det väl skulle tillkomma Styrelsen att,
efter pröfning af de inkomna anbuden, gilla och antaga det, som vore
i alla hänseenden fördelaktigast.
Revisorerne hafva vidare, som ofvan synes, i fråga satt lämpligheten
af det så kallade premiesystemet. Denna fråga synes Utskottet vara af
eu serdeles maktpåliggande vigt. Man har nemligen på senare tider
från mer än ett håll och, efter hvad Utskottet vill tycka, ej utan skal
hört det påstående framställas, att straffarbete, såsom detta straff nu¬
mera hos oss verkställes, medför en föga afskräckande verkan, dervid
jemväl i fråga satts, huruvida ej den utspisning, som åt fångarne bestås,
'är rikligare och bättre än den, som under vanliga förhållanden faller
på den fattige men ärlige arbetarens lott. Under sådana omständighe¬
ter är till och med att befara, det straffängelset kan, åtminstone under
tider af nöd, af en eller annan komma att betraktas snaiaie som en
efterlängtad försörjningsanstalt än som en anstalt att frukta, i hvilket
hänseende de ej få exempel, man haft derpå, att frigifva fångar, de der
återfallit till brott, såsom anledning till återfallet uppgifvit sin önskan
att återkomma till fängelset, torde böra i hög grad beaktas. Läggei
man nu härtill, att genom premiesystemet, såsom det, efter hvad de
handlingar, Utskottet haft tillgängliga, synas utvisa, hos oss tillämpas,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
11
fången sättes i tillfälle att än ytterligare förbättra sin ställning, så torde
detta systems lämplighet verkligen kunna med fog i fråga sättas.
Att emellertid, så väl der entreprenadsystemet användes, som eljest,
belöningar för visad flit kunna vara gagneliga, såsom utöfvande infly¬
tande på fångarnes förbättring, är Utskottet, villigt att medgifva, och
har derföre ej något att mot premiesystemet i och för sig invända, men
detta system' borde ej och torde ej heller utan fara kunna utsträckas
derhän, att fångarnes arbeten derigenom komma att medföra större för¬
delar än de fries, och belöningarnes storlek liksom fångarnes rätt och
frihet att, vare sig under fängelsetiden eller under den närmaste der¬
efter använda desamma, bör derföre vara till en viss grad begränsad,
så vida ej straffets karakter skall helt och hållet gå förlorad.
Af Styrelsens förklaring vill emellertid synas, som skulle Styrelsen
hittills betraktat detta system såsom en entreprenörerne tillkommande
rättighet, hvilken de måste förbehålla sig för att dymedelst af. fångar ne
n ti t t i i 1 i fl — fl c -m w. A 1 /~\ vvi n o 1 d o ti o fn i rv o n Q XXi
ernå uou . -------- --------- ^ • i
entreprenörerne egde en slik »rättighet», de ock skulle kunna 1 dess
vidsträcktaste omfattning utöfva densamma, blefve deraf en följd att,
om ofvan nämnda åsigt vore riktig, bestämmandet af fhtpennmgarnes be¬
lopp skulle vara antingen entreprenörernes ensak, eller en affär emellan
dem och fångarne, hvarmed Fångvårdsstyrelsen ej hade något att skaffa,
och dervid vinstbegäret å båda sidor kunde leda derhän, att flitpennin-
garne stegrades till mångdubbelt mot hvad staten för fångens aibete
erhåller. Ett dylikt missförhållande synes Utskottet genom lämpliga
begränsningar af premiesystemet böra kunna förekommas.
Vidkommande sättet för användande af i fråga varande flitpen.nin.gar,
vill Utskottet erinra, hurusom under frågans behandling vid sistlidne
års riksdag omförmälts, att Fångvårdsstyrelsen dels meddelat bestäm¬
melse}’, enligt hvilka det e] skulle vara fånge ellei kionoarbetskarl tilla
tet att under fängelsetiden deraf uttaga mera, än som ansags behöflig!;
till förstärkande af kosten under ett ansträngande arbete, dels ock i
afseende å vården af behållningen vid frigifningen hos Kongl. Maj:t
hemstält, att fånges besparade medel Ange öfverlemnas till veder¬
börande kommunalnämnd med rättighet och åliggande för denna att ut¬
betala medlen endast småningom i mån af behof eller på sätt, som för
den frigifne eljest ansåges gagneligt,
I anledning af sistberörda hemställan har Kongl. Maj:t den 9 Ukto
ber sistlidet år meddelat det beslut, att, enär särskild föreskrift ej erfoi-
drades derom att Styrelsen vore oförhindrad föranstalta, att. med frigif¬
ven fånges begifvande dennes besparingar användes på eif. fö)' hans
all den arbetsprodukt, desse förmå lemna. Då naturligen,
12 ' Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
framtid fördelaktigt sätt, samt hvad Styrelsen hemstält, förutsatte, att
den frigifnes besparingar förvärfvats under vilkor och förbehåll, som
berättigade till den föreslagna inskränkningen i hans dispositionsrätt
otver desamma, men dylika vilkor eller förbehåll icke varit hittills
stadgade, alltså och då i anledning af Styrelsens för en längre tid till¬
baka afgifna förslag till reglemente angående användandet af arbetspre-
imer och flitpenningar för alla till allmänt arbete dömde personer,
Kong} Maj:t den 14 November 1873, med förklarande att samma för¬
lag lc^e då kunde läggas till grund för någon lagstiftningsåtgärd af
Kong! Maj:t, anbefallt Fångvårdsstyrelsen att, efter noggrann utredning
i hvad män de i. förslaget behandlade frågor vore af beskaffenhet att
föreskrifter derutinnan borde af Kongl. Maj:t meddelas, med yttrande
och nytt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma, Kong!. Makt funne
Styrelsens framställning icke kunna för det då varande till någon åtgärd
föranleda. °
Att, på sätt Styrelsen sålunda redan förordnat, af flitpenningarne
en mindre del, som ju kan vara bestämd i förhållande till deras summa
men dock ej öfverstiga ett visst belopp för vecka, under fängelsetiden
ma åt fångande, i enlighet med de föreskrifter Styrelsen derför medde¬
lat eller kan komma att meddela, till deras nytta användas, har Utskot¬
tet funnff vara med ändamålet af dessa flitpenningar förenligt. Och
hvad angår Styrelsens omförmälda förslag rörande sättet för användande
åt den ^arbetsförtjenst, en fånge kan- vid sitt frigifvande hafva bespa¬
rad, star detta förslag i öfverensstämmelse med de åsigter som blifvit
dels af sistlidet års Riksdag, dels ock af Revisorerne uttalade, hvadan
det synts Utskottet särdeles förtjent af uppmärksamhet, och föreställer
sig Utskottet att, då, på sätt genom förenämnde Kongl. beslut är för¬
ordna^, frågan ånyo kommer att blifva föremål för utredning och pröf¬
ning, behörigt afseende kommer att vid samma förslag fästas.
På grund af hvad sålunda är anfördt, hemställer Utskottet,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kong]. Maj:t täcktes, efter det ofvan anmärkta
förhållanden vunnit behörig utredning, i nåder med¬
dela Fångvårdsstyrelsen de föreskrifter, som må fin¬
nas af omständigheterna påkallade.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15,
13
Kong].. Arméförvaltningen.
§ B.
(Rev.-ber. pag. 43. Uti. pag. 266.)
Vid granskning af Arméförvaltningens räkenskaper hafva Reviso-
rerne funnit åtskilliga icke obetydliga utgiftsposter upptagna för trans¬
porter landvägen med kronoskjuts af ammunitionspersedlar, gevär o. s, v.
Under revisionsåret 1872 förekomme t, ex. i medlet af Maj månad en
dylik transport ifrån Upsala till Gefle och sedermera utmed kustvägen
till Gumboda, hvilken förorsakat en kostnad af 1,487 kronor 62 öre.
Under år 1871 förekomme likaledes i Maj en sådan transport utmed
samma linie ända till Piteå, som medfört en utgift af 2,850 kronor 53
öre; vidare uti Juni en från Upsala till Hernö med en kostnad af 205
kronor 52 öre och slutligen i Januari månad från Vesterås till Stock¬
holm med eu kostnad af 117 kronor 1 öre. Under år 1870 funne man
transporter i början af Maj från Upsala till Gefle, i medlet af Juni från
Upsala och vidare utefter mera nämnde linie till Piteå, i medlet af Okto¬
ber från Umeå till Gumboda och i senare hälften af November från
Gefle till Upsala med en sammanlagd kostnad af 867 kronor 55 öre.
Äfven under åren 1873 och 1874 skulle ammunitionstransporter strax
före eller under sjöfartens öppnande egt rum utmed norrländska kusten.
Häraf ville synas, att icke allenast hvarje vår en större fora under förra
hälften af Maj och strax före sjöfartens början från Upsala afgått till
Gefle och sedermera utmed Norrlands kust ända till Piteå, utan äfven
att dylika landtransporter egt rum på andra tider af året och å andra
linier, der sjölägenhet funnits. Ehuru Revisorerne ansett troligt, att
förut nämnda norrländska vårtransporter afsett forsling af exercisammu¬
nition till de i Norrland belägna öfningsplatser för indelta arméen, hade
de ej kunnat undgå att i fråga sätta, huruvida ej för dessa transporter
lämpligare tider kunnat väljas. Om de ej kunnat uppskjutas till sjö¬
fartens öppnande, hvilket till Umeå vanligtvis eger rum i medlet af Maj
och till Piteå i slutet af samma månad eller början af Juni, hade Revi¬
sorerne föreställt sig, att de skulle kunnat verkställas föregående höst
med Kronans fartyg, hvarefter ammunitionen kunnat öfver vintern för¬
varas i mötesplatsernas ammunitionsbyggnader eller i andra dertill lämp¬
liga Kronans lokaler; och skulle dylika lokaler fattas, torde den för
Ang. utgifter
för transporter
landvägen af
ammunition,
trosspersedlar,
gevär m. m.
14
Stats-Utskvttets Utlåtande N:o 15.
deras uppbyggande behöfliga kostnaden för en gång blifva obetydlig i
förhållande till de årligen återkommande transportkostnaderna.
Men dylika transporter med Kronans fartyg under den tid sjöfarten
är öppen torde icke allenast åvägabringa besparing i statens utgifter,
utan måste äfven bereda en betydlig lättnad åt den utmed kustvägen
boende befolkningen, hvilken nu tvunges att för den alldeles otillräck¬
liga ersättning, hvarmed kronoskjutsen betalas, vanligtvis flera gånger
å rad rycka sina dragare från det brådaste vårarbetet, der ytterligare
borde tagas i betraktande de långa vägar, de skjutsande i anseende till
befolkningens gleshet måste tillryggalägga till samlingsplatsen.
Revisorerne hafva derför ansett sig böra fästa uppmärksamheten
vid detta förhållande, för den händelse Riksdagen med anledning deraf
skulle vilja hos Kongl. Magt göra någon framställning angående dylika
transporters verkställande å lämpligare sätt och dermed i sammanhang
stående åtgärder.
Kongl. Arméförvaltningens Artilleri-departement har i häröfver af-
gifvet utlåtande, under åberopande af Kongl. Förordningen af den 1
Oktober 1858, enligt hvilken ångfartyg, som fortskaffa resande, ej få
intaga krut till större myckenhet, än som erfordras för fartygets eget
behof, och sådan vara ej heller må af resande derå medföras annor¬
lunda, än efter förutgången anmälan hos fartygets befälhafvare och till
belopp af högst 10 skålpund, samt med förmälan att lastångare sällan
vore att för ändamålet tillgå och dessutom betingade mycket högre
fraktbelopp, än Departementet ansett sig böra betala, och att fartygs-
befälhafvare i allmänhet ogerna och endast för dryg godtgörelse ville
transportera krut eller annan ammunition, emedan do vore underkastade
större risk än annars, så väl med hänseende till sjelfva varan som i
betraktande af alla iakttagelser och försigtighetsmått, andragit att vid
sådant förhållande i allmänhet annat transportmedel än kronoskjuts, icke
varit att tillgå, helst erfarenheten ådagalagt, att begagnandet af Kro¬
nans fartyg vore förenadt med betydliga kostnader, och har Departe¬
mentet på dessa skäl i fråga satt, huruvida de af Revisorerne anmärkta
olägenheter vid i fråga varande ammunitionstransporter kunnat, om man
fäster afseende vid kostnaderna, afhjelpas genom af dem föreslagna åt¬
gärder, enär uppförandet -af stora krutkapell, i stället för nu i Norrland
befintliga, och anläggandet derstädes af betydligare ammunitionsförråd
skulle påkalla särskild, dyr bevakning och tillsyn, hvarjemte Departe¬
mentet underdånigst anmält, att kronoskjuts i och för transport af krut,
ammunitionseffekter och gevär, in. in., endast användes då annat trans¬
portmedel icke kunde fullt betryggande och på rimliga vilkor anskaffas.
15
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
Med anledning af livad i sistberörda afseende är i förklaringen an-
fördt, och då, med den lättnad i samfärdsel, som redan genom öppnan¬
det af jernväg till Gefle åstadkommits samt framdeles, allt eftei som
arbetet med norrländska jernbanorna fortskrider, än vidare kommer att
ökas, antagas kan, att den af Revisorerne påpekade olägenhet för fram¬
tiden kommer att minskas samt till slut alldeles upphöra, har Utskottet,
ehuru det för sin del funnit Revisorernes framställning befogad, dock
ansett sig böra hemställa,
att densamma ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholms Stads kronoräkenskaper samt länens landsböcker.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 70. Uti. pag. 270.)
Då Revisorerne, vid granskning af de särskilda länens landsböcker
funnit, att i landsböckerna från 12 län, nemligen Upsala, Östergötlands,
Gotlands, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs, Örebro, Verm-
lands, Vestmanlands, Kopparbergs och Vesterbottens län för revisions-
året inbalanserats andra belopp än de, som i näst föregående årets lands-
böcker finnas utbalanserade, och då räkenskaperna icke lemna någon
upplysning om anledningarne till dessa skiljaktighetei, hafva Reviso
rerne ansett sig böra förhållandet anmärka.
Uti de förklaringar, Kongl. Mapts Befallningshafvande i nämnda
län afgifvit, och till hvilka Utskottet, da det skulle vala föi vidlyftigt
att här omförmäla deras innehåll, får hänvisa, har visserligen sådana
upplysningar om anledningarne till de af Revisorerne anmärkta skiljak¬
tigheter lemnats, att Utskottet deraf funnit, det någon förlust för Stats¬
verket ej genom i fråga varande sätt för räkenskapernas förande uppkom¬
mit, men då detta sätt emellertid afviker från det för eu ordentlig bok¬
föring i allmänhet vedertagna, samt kontrollen i hög grad försvåras,
om ett slikt förfaringssätt fortfarande skulle komma att ega rum, har
Utskottet funnit rättelse i berörda hänseende böra vidtagas, och vill
Ang. b ok färing s-
sätlet i länens
landsböcker.
derföre föreslå:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes meddela vederbörande
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
sådana föreskrifter, som för framtiden leda till ett or¬
dentligare ocli redigare bokföringssätt.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 72. Uti. pag. 292, 294.)
*7wi l\tx specialräkningen öfver kronouppbörden för revisionsåret i
dringar af de i ^ 5" »lands fögderi af Östergötlands län finnes, under titel »arrende-
Ä mede;J at kungsgårdar och andra kronolägenheter,)) iemlikt Ivongl. Bref-
ÄÄ£vet d®n..14 Februan 1856 lnom hnien balanserad en post å 62,813 kro-
n.(j)r 25 öre, utgörande f. d. arrendatoren af Bråborgs kungsgård, från
riket afvikne förre Löjtnanten Aug. Linnströms skuld till Kronan för
aren 1843 1867; och då räkenskaperna icke visa, att vederbörande upp¬
bördsman, för fordringsrättens bevakande, iakttagit de i Kong], Förord¬
ningen den 4 Mars 1862 stadgade föreskrifter, hafva Revisorerne ansett
sig böra detta förhållande anmärka.
ter rörande sät¬
tet för deras bi¬
behållande vid
gällande kraft.
Likaledes hafva Revisorerne vid granskning af Kongl. Kammar¬
rättens aktoratsräkning (Rev.-ber. pag. 121 § 1, 2:dra mom.) funnit sig
höra anmärka att i de fall, der den person, som åsamkat sig balans,
vant redan vid utslagets afkunnande förrymd, Advokatsfiskalsembetet
synes hafva ansett öfverflödigt att, för bevarande af Kronans fordringsrätt
vidtaga de åtgärder,, som i nämnda Kongl. Förordning finnas stadgade.
Af de i anledning af först omförmälda anmärkning afgifna förkla-
imgar har Utskottet i afseende å Löjtnanten Linnströms skuld till stats-
veiket inhemtat, att ©medan densamma enligt Kongl. Brefvet den 14
Febr. 1856 skall i räkenskaperna föras inom linien, Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande ej ansett sig höra dermed taga vidare befattning än
att tillse, det balansposten blifvit till siffran rätt införd, samt att, enär
Lmnstiöm, som redan före år 1856, då han från riket afvek, vid an-
stälda utmätningsförsök befunnits sakna tillgång, sedermera skall hafva
å utländsk ort aflidit, vederbörande ansett fordrans bibehållande vid
gällande kraft vara utan ändamål.
I afseende å de i .Kammarrättens aktoratsräkning upptagna balan-
ser, som gifvit anledning till den andra af förenämnda anmärkningar,
tiar Kammarrättens Advokatsfiskalsembete i afgifvet utlåtande (pag. 303)
anfört att anmärkningen ej torde syfta på andra eller flera balanser än
dels Kronouppbördskommissarien J. A. L. Fristedts, afgjord genom
Kongl. Kammarrättens utslag den 13 Maj 1850, dels ock Ammunitions-
iörvaltaien A. F. Hahrs, faststäld genom Kongl. Kammarrättens ut-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
17
slag den 28 Oktober 1857; och ville i afseende å dessa mål advokat-
fiskals-embetet upplysa, att advokatfiskals-embetet uti ett den 31 Decem¬
ber 1859 till Kammarrätten afgifvet memorial gjort framställning om
balansernas afskrifning ur aktoratsräkningen, dervid anförande, beträf¬
fande Fristedt, att då denne rymt ur riket och all hans här qvarlem-
nade egendom blifvit realiserad och redovisad, samt Kong!. Kammar¬
rätten genom utslag den 30 December 1856 ogillat det af advokatfiskals-
embetet mot Fristedts uppbördskontrollanter anstiilda åtal, balansbelop¬
pet icke längre torde böra i räkenskaperna qvarstå, och, i fråga om
Hahr, att till gäldande af balansbeloppet någon tillgång icke funnes
eller kunde beredas, enär Hahr, som icke stält någon uppbördsborgen,
ej i riket qvarlemna! någon känd tillgång och ej heller, till följd af
Kongl. Brefven den 26 Maj och den 27 Oktober 1832 samt Krigskollegii
för artilleriförrådens styrelse och vård samt redovisning den 15 Novem¬
ber 1832 gifna instruktion, annan person kunde tillförbindas att ersätta
ifrågavarande uppbördsbrist; att Kongl. Kammarrätten öfver denna
framställning sig utlåtit den 27 November 1860 och, emedan de ifråga-
rande balansposterna vore upptagna i räkenskaperna hos vederbörande
förvaltande myndigheter, hvilka det således borde tillhöra att, efter
advokatsfiskals-embetets erinran och meddelanden, derest sådant erfor¬
drades, vidtaga åtgärd för beloppens afföring, förklarat advokatfiskals-
embetets framställning härutinnan icke till vidare yttrande föranleda;
och att, ehuru den gjorda framställningen således icke vunnit Kammar¬
rättens bifall, kunde detta Kammarrättens beslut, med afseende derå
att detsamma icke innefattade någon pröfning af de utaf advokatfiskals-
embetet till stöd för dess framställning anförda skäl, utan hvilade på
formela grunder, i det afskrifningsfrågan förklarades tillhöra annan myn¬
dighets behandling, för advokatfiskals-embetet icke innebära ringaste an¬
ledning att frångå dess en gång uttalade åsigt, att dessa två balanser
befunne sig i det skick, att någon annan åtgärd än afskrifning af de¬
samma icke borde ifrågakomma, vid hvilket förhållande det icke ansetts
nödigt, att, äfven om de i Kongl. Förordningen den 4 Mars 1862 gifna
föreskrifter skulle, emot hvad stadgandet i förordningens 19 § senare
mom. synes föranleda, ega tillämplighet på mål af sådan beskaffenhet
som de ifrågavarande, söka genom vidtagande af någon af de i för¬
ordningen omförmälda åtgärder åt kronan bevara en fordringsrätt, hvars
fullkomliga värdelöshet icke torde vara tvifvel underkastad.
Ehuru Utskottet visserligen ej kan annat än medgifva befogenheten
af Revisorernes ifrågavarande anmärkningar, har dock Utskottet, på
grund af hvad i förklaringarne blifvit anfördt och under förutsättning,
Bill. till Rilcsd. Prof. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
Am/, tiden för
utlysande af
auktioner u fler¬
årig afvik¬
ning sr ätt till
skog.
att, etter hvad nu förefallit, anledningar till slika anmärkningar ej vi¬
dare skola förekomma, samt att, derest motsatsen skulle inträffa, saken
då ej kan undgå att blifva föremål för kommande revisioners synner¬
liga uppmärksamhet, ansett sig ej böra för närvarande tillstyrka någon
åtgärds vidtagande från Riksdagens sida, utan hemställer,
att Riksdagen ville låta vid de afgifna förklaringarna
bero.
Kongl. Skogsstyrelsen.
§ 6.
(Rev.-ber. pag. 131. Uti. pag. 308.)
Då eu den 27 September 1872 inför Kong!. Maj:ts Befallningshaf¬
vande i Jemtlands län hållen auktion till försäljning af flerårig afverk-
ningsrätt å kronoskog, befunnits vara först den 9 i samma månad af
Skogsstyrelsen kungjord, hade sådant väckt Revisorernes uppmärksam¬
het, hvadan de funnit sig böra i ämnet infordra upplysningar, och se¬
dan de dervid, på sätt revisionsberättelsen utvisar, fått utredt, det auk¬
tioner å ganska betydliga virkebelopp blifvit så sent kungjorda, att till¬
räckligt tillfälle icke varit lemnadt hugade spekulanter att taga känne¬
dom om de i fråga varande skogarnes beskaffenhet, i vissa fall knap¬
past att från södra eller mellersta delen af riket hinna till afverknings-
orten framkomma, hade Revisorerne på grund häraf och då det synts
dem icke oantagligt, att vid flera af dessa auktioner högre pris kunnat
betingas, i händelse tillräckligt rådrum varit spekulanterne beredt, fun¬
nit sig böra fästa uppmärksamhet på vigten deraf att auktioner af före¬
varande beskaffenhet må i god tid förut kungöras.
Uti häröfver afgifvet utlåtande har Kongl. Skogsstyrelsen anfört
bland annat, att Styrelsen uti memorial den 2 November sistlidet år till
Kongl. Maj:t afgifvit förslag till bestämmelser rörande ordningen för
kungörandet af slika auktioner; och har Utskottet inhemtat, det Kongl.
Maj:t under den 4 derpåföljde December i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med hvad Styrelsen hemstält, förordnat bland annat, att sådana
auktioner hädanefter skola genom Styrelsens försorg kungöras i all¬
männa tidningarne, första gången vårtiden minst fyra månader före auk¬
tionen, samt att denna kungörelse samtidigt må"så väl i det län, der
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
19
skogen är belägen, som i de dertill angränsande genom Kongl. Maj:ts
Befallningsliafvandes försorg införas ej mindre i länens allmänna kun¬
görelser än äfven i hvardera ortens mest spridda tidningar.
Då alltså rättelse för framtiden i anledning af Revisorernes anmärk¬
ning redan följt, har Utskottet funnit sig endast böra förhållandet
för Riksdagen anmäla.
Kolonien S:t Barthelemy.
§ 7.
(Rev.-ber. pag. 142.)
Då Utskottet funnit sig böra handlägga den framställning, Reviso- Amj. niomen
rerne angående kolonien S:t Barthelemy gjort, i sammanhang med euS:t Bar,Mem«-
inom Andra Kammaren väckt motion om anvisande af medel till under¬
stöd åt samma koloni med mera, kommer Utskottet framdeles att i äm¬
net afgifva särskildt utlåtande, hvilket Utskottet
får för Riksdagen tillkännagifva.
Seminarium för bildande af lärarinnor.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 168. Uti. pag. 313.)
Emedan uti räkenskapen för bemälda seminarium balanseras obe- AnrJ. baiamera-
talda terminsafgifter till sammanräknadt belopp af 2,330 Kr., deraf 60 ^sSarZt
Kr. belöpa för år 1868, 225 Kr. för år 1869, 495 Kr. för år 1870, 750förmrmim«raf
Kr. för år 1871, samt 342 Kr. 50 öre för vårterminen och 457 Kr. 50
öre för höstterminen 1872, och då det torde ligga i sakens natur, att
fordringar af ifrågavarande slag blifva under årens lopp mer eller
mindre osäkra samt det dessutom synts Revisorerne oegentligt, att så-
kallade terminsafgifter balanseras, hafva Revisorerne ansett, det rättelse
torde i anmärkta förhållandet böra vidtagas.
Uti häröfver afgifven förklaring har direktionen öfver seminariet
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
andragit hvad beträffar det förhållande, att resterande terminsafgifter
uti räkenskaperna balanseras: att Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt,
uti skrifvelse af den 18 September 1867 meddelat direktionen en vid
granskning af 1866 års räkenskaper uppkommen anmärkning derom,
att, ehuru beloppet af terminsafgifterna blifvit af dåvarande förestån¬
darinnan uppgifvet till 7,175 Kr., uti räkenskaperna dock upptagits en¬
dast 7,120 Kr. såsom influtna; att, sedan dåvarande räkenskapsföraren
med anledning häraf förklarat, det de anmärkta 55 Kr. vid 1866 års slut
icke varit inbetalda och förbundit sig att för framtiden uti räkenska¬
perna riktigt balansera resterande terminsafgifter, anmärkningen blifvit
genom utslag af den 4 Februari 1868 af Kongl. Kammarrätten fast-
stäld, med föreskrift att ifrågavarande 55 Kr. skulle uti nästa års rä¬
kenskaper uppdebiteras, samt att ett dylikt förfaringssätt vid räken-
skapsföringen alltsedan iakttagits, och då det vore svårt att inse, huru
eljest skulle förfaras, om vid bokslutets uppgörande terminsafgiftsbelopp
ännu funnes resterande, torde, efter Direktionens åsigt, Revisorernes
anmärkning om oegentlighcten deraf, att terminsafgifter balanseras, fin¬
nas sakna befogenhet.
Beträffande åter Revisorernes anmärkning derom, att dessa fordrin¬
gar blifva under årens lopp mer eller mindre osäkra, ville Direktionen
fästa uppmärksamheten dervid, att dessa fordringar vanligen uppkomma
i följd deraf, att föräldrar, hvilkas barn åtnjöte undervisning i skolan,
under barnens skoltid råkat i obestånd, ehuru dock kunde anses möj¬
ligt, att de genom lyckligare omständigheter sattes i stånd att fram¬
deles erlägga den resterande afgiften, hvarför densamma blifvit såsom
en läroverkets fordran balanserad, hvilket under alla omständigheter
måste blifva nödigt för de afgifter, som för höstterminen blifva obe¬
talda, och att under det att Direktionen icke ansett skäl att genom
några tvångsåtgärder söka utbekomma afgifter, der ingenting varit att
få, och derigenom endast ådraga läroverket kostnader, Direktionen dock
tvekat att alltför hastigt afskrifva resterande terminsafgifter, så länge
någon förhoppning förefunnits att föräldrarnes lefnadsvilkor kunde för¬
bättras, hvarigenom den balanserade summan under åren 1868—1872
vuxit till det af Revisorerne uppgifna belopp, hvarvid dock bort upp¬
märksammas, att, enär afgifterna vid normalskolan vore mycket högre,
än vid statens öfriga läroverk, antalet af resterande lärjungar icke vore
större än 13, hvilket bland en lärjungeskara af emellan 200 och 300
icke torde kunna anses öfverdrifvet under loppet af 5 år, och hade Di¬
rektionen i detta hänseende velat påpeka, att beloppet af resterande
terminsafgifter, som balanserats från år 1868, utgjort 610 Kr., men nu
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
21
utgör 60 Kr.; att det för år 1869 resterande beloppet, 707 Kr. 50 öre,
numera sjunkit till 225 Kr.; att, då balansen för år 1870 utgjorde 1,372
Kr. 50 öre, utgör den nu 495 Kr.; samt att det från år 1871 resterande
beloppet, som utgjorde 1,367 Kr. 50 öre, sjunkit till 750 Kr., eller att,
under det sammanlagda beloppet af resterande terminsafgifter för of-
vannämnda 4 år, om intet afdrag egt rum, skulle utgjort 4,057 Kr. 50
öre, det nu faktiskt utgjorde vid 1872 års slut 1,530 Kr. Beträffande
de resterande afgifterna från 1872, eller 800 Kr., har Direktionen upp¬
lyst, att de under år 1873 minskats till 480 Kr. utom det att resterande
utgifter för 1873 icke uppgingo till högre belopp, än 477 Kr. 50 öre,
hvaraf numera 247 Kr. 50 öre blifvit inbetalda, så att hela resten från
sistnämnda år uppgår till 230 Kr., hvaraf allt framginge, att beloppet
af resterande afgifter under de två sista åren icke ökats, emedan de
rester, som uppstått, understigit det belopp, som afgått å förut balan¬
serade afgifter.
Klart är att, derest, såsom ett oeftergifligt vilkor för elevers mot¬
tagande och tillträde till skolan fordrats, det ofvannämnda afgifter sko¬
lat för hvar termin vid dess början erläggas, några balanser af nu an¬
märkta slag ej kunnat uppstå, och då det är att antaga att, sedan upp¬
märksamheten nu blifvit derå fäst, ett sådant förfaringssätt kommer att
för framtiden iakttagas, får Utskottet, med hänsyn jemväl till hvad i
förklaringen anförts rörande balansernas årliga minskning, hemställa
att Revisorernes anmärkning ej måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Domkyrkorna.
§ 9.
(Rev.-ber. pag. 200. Uti. pag. 318.)
I afseende å det sätt, hvarpå domkyrkornas räkenskaper föras, Ang. sältel,
hafva Revisorerne anmärkt att de upprättas efter sinsemellan helt olika tylZmasTå-
formulär och att några af dessa äro så föråldrade, att räkenskap erna s*"'s<afOT',,’,“s'
granskning derigenom väsendtligen försvåras. Så upptages t. ex. uti
räkenskaperna för domkyrkan i Skara inkomsterna af hemmansräntor
och kronotionde efter kronovärdi, och införes sedermera enligt särskilda
förvandlingskonton »gewinsten» eller skilnaden mellan nämnda värde
Ang. tidigare
eifslutande af
allmänna rä¬
kenskaperna.
22 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
och årets medelmarkegångspris. Äfven räkenskaperna för Upsala, Lin¬
köpings, Göteborgs, Wexiö och Westerås domkyrkor föras efter mer
eller mindre otillfredsställande formulär. För åstadkommande af enkel¬
het och reda hade Revisorerne ansett lämpligt att samtliga domkyrko-
räkenskaperna fördes efter samma formulär, och då i flera stift det för
konsistorierna och elementarläroverken anbefalda räkenskapssätt blifvit
användt, har detsamma synts Revisorerne kunna äfven för de öfriga
stiften tjena till efterrättelse.
Under medgifvande af den gjorda anmärkningens befogenhet hafva
samtliga de myndigheter, som i anledning deraf sig förklarat, uttalat
sitt gillande af den åtgärd, Revisorerne föreslagit, och får Utskottet,
som jemväl delar Revisorernes mening, hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela vederbörande föreskrift derom,
att det för Konsistorierna och Elementarläroverken
faststälda räkenskapsformulär jemväl bör i tillämpliga
delar vid domkyrkoräkenskapernas upprättande iakt¬
tagas.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 239.)
Beträffande den vid flera föregående revisioner behandlade vigtiga
frågan om tidigare afslutande och granskning af allmänna räkenskaper,
derom 1871 års Riksdag till Kongl. Maj:t aflåtit underdånig skrifvelse,
hafva Revisorerne funnit sig böra tillkännagifva dels att, efter hvad de
inhemtat, det jemlikt Kongl. brefvet den 26 Augusti 1873 faststälda
nya formulär för Förvaltningens af sjöärendena räkenskap under år
1874 kommit under tillämpning, så att först i början af innevarande år
kunde bedömas, huruvida det vid upprättande af samma formulär följda
system vore för detta och andra embetsverks bokföring fullt ändamåls¬
enligt, dels ock att den för reglering af landtstatens löneförhållanden
m. in. tillsatta komité jemväl vore sysselsatt med utredning af frågan,
huruvida länsstyrelsernas redovisning må kunna så ordnas att, så vidt
på dem ankommer, rikshufvudboken må kunna för hvarje år under det
näst följande afslutas.
Utskottet, som i anledning häraf förskaffat sig upplysningar om
den punkt, hvarpå denna fråga, hvars vigt och betydenhet ej torde af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
23
någon förbises, nu sig befinner, har dervid in bene tat, att, med anled¬
ning af Riksdagens den 10 Maj 1871 afgifna skrifvelse, inom Kongl.
Finans-departementet utarbetats en promemoria rörande några åtgärder,
som, i afseende å bokföring ansetts kunna till befrämjande af det åsyf¬
tade ändamålet iakttagas, hvilken promemoria jemte transsumt af Riks¬
dagens skrifvelse sedermera under November månad 1872 blifvit till
Statskontoret och Kongl. Kammarrätten för afgifvande af gemensamt
utlåtande öfverlemnad.
Enligt förenämnda promemoria, deraf Utskottet fått kännedom, hade
man i Finans-departementet tänkt sig, att det vigtiga önskningsmål,
som i Riksdagens skrifvelse åsyftats, skulle genom sjelfva bokföringen
kunna befrämjas, och hade man ansett de åtgärder, som i sådant hän¬
seende skulle finnas lämpliga, böra vara:
begränsning af bokens omfattning till hvad som vid den tid, då
man önskar dess afslutning, kan vara fullt utredt och bestämdt;
införande af hvad som rörer ett års förhållanden, men till följd af
förestående begränsning ej kan blifva i det årets bok intaget, på det
sätt i påföljande års bok, att det tydligen särskiljes från antecknin-
garne om det sistnämnda årets transaktioner och det oaktadt ej stör
helgjutenheten af den bild, som hvarje års bok bör lemna öfver till¬
ståndet vid årets början och vid dess slut samt öfver hvad som under
året passerat; samt
öppet lemnadt tillfälle för bokföraren att under årets lopp utarbeta
de delar af bokföringen, som ej tillhöra sjelfva afslutningen eller äro
af densamma beroende; varande i afseende på sättet för dessa åtgär¬
ders vidtagande åtskilliga med exempel belysta förslag uppgifna, men
tillika såsom ett väsendtligt vilkor för ändamålets ernående framhållet,
att bokföraren skall erhålla frihet från allt annat arbete och endast be¬
höfva sysselsätta sig med sin bok. Medgåfves detta och finge han så¬
ledes ostörd året om egna sig åt bokföringen och den i sammanhang
dermed stående redovisningen af förskotten, borde han mycket tidi¬
gare, än nu varit möjligt, kunna afsluta boken och alltså det af Riks¬
dagen framstälda syfte vara, för så vidt på bokföringen ankomme, till-
godosedt.
I afseende å den utredning af en del af frågan, hvarmed, såsom
Revisorerne omförmält, den för reglering af landtstatens löner m. in.
tillsatta komité för närvarande är sysselsatt, har för Utskottet uppgif¬
va, att ett förslag i ämnet från komitéen snart nog vore att förvänta,
och då Utskottet ej kan föreställa sig annat än att de förarbeten, som
inom Statskontoret och Kong]. Kammarrätten möjligen ansetts erfor-
24
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.
Ang. aflemnan¬
de till Reviso-
rerne af räken-
skapssamman-
drag frän de
olika verken.
derliga, innan det .af Kongl. Maj:t äskade utlåtande kunde afgifvas,
numera torde vara undangjorda, så att med insändandet till Kongl.
Maj:t af berörda utlåtande ej torde komma att särdeles dröja; alltså och
då, med anledning af hvad sålunda förekommit, antagas kan, det frå¬
gan i hela dess omfattning inom kort blifver föremål för Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning, har Utskottet velat detta
för Riksdagen tillkännagifva.
§ 11.
(Eev.-ber. pag. 240.)
Då större delen af berättelsen öfver verkstäld granskning af stats¬
verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, sty¬
relse och förvaltning, utgöres af kortfattade, i tabellform uppstälda
redogörelser för allmänna verks och inrättningars inkomster och utgif¬
ter under revisionsåret samt deras ställning vid början och vid slutet
af samma år, och sammanfattningen och utskrifningen af dessa redo¬
görelser sysselsätter under revisionstiden en stor del af Statsrevisio¬
nens kanslipersonal samt påtagligt vore att en betydlig minskning i
denna personals arbete skulle åvägabringas, om vederbörande verk och
inrättningar erhölle föreskrift att vid sina för Statsrevisionen afgifvande
berättelser foga räkenskapsutdrag i den form, som för revisionsberät¬
telserna antagits, då för Revisorernes kansli endast återstode att kon¬
trollera, det dessa utdrag vore med räkenskaperna öfverensstämmande,
hafva Revisorerne till Riksdagen hemställt, huruvida skäl funnes vara
för handen att hos Kongl. Maj:t anhålla, det samtliga embetsverk och
inrättningar måtte åläggas att vid de berättelser, som af dem för Stats¬
revisionen afgifvas, foga räkenskapssammandrag, affattade i samma form,
som i berättelsen angående näst föregående Statsrevision begagnats;
Och enär Utskottet för sin del funnit sig böra till alla delar gilla Revi¬
sorernes i berörda hänseenden gjorda framställning, föreslår Utskottet,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t måtte anbefalla vederbörande att vid
de berättelser, som af dem för Statsrevisionen afgif¬
vas, foga räkenskapssammandrag, affattade i samma
form, som i berättelsen angående nästföregående Stats¬
revision begagnats.
Siats-Utskottets Utlåtande N:o 15. 25
Hvad Revisorerne i öfrigt anmält eller erinrat, har Utskottet funnit
dels vara i afgifna förklaringar nöjaktigt besvaradt, dels ej varit af den
vigt att, om än fullt tillfredsställande förklaring ej ingått, någon åtgärd
från Riksdagens sida af förhållandet påkallats, dels ock slutligen ej fi ån
Utskottets sida erfordra yttrande.
Stockholm den 22 Februari 1875.
På Stats-Utskottets vägnar:
ARV. FR-.SON POSSE.
Reservationer:
vid § 2 (angående Fångvårdsstyrelsen) af Herr Grefve A. Mörner;
vid § 4 (angående länens landsböcker) af Herrar Friherre J. St jer il¬
bud, Grefve L. af Ugglas, Friherre C. Skogman, Grefve A. Mörner, F,
Brusewitz, F. Reder stjerna, R. Montgomery Cederhielm, L. Nordenfät,
Grefve G. Sparre och J. Widén; _
vid § 10 (angående åtgärder för ett tidigare bokslut) åt Herr Carl
Anders Larsson: »Då den i 10:de punkten intagna förmodan om. föi-
beredande åtgärders vidtagande, från auktoriteternas sida, i verklighe
ten icke förefinnes, utan utgör från början till slut en uppenbar »ironi»
mot de ifrågavarande embetsvorken; så tager jag mig friheten fästa
Riksdagens uppmärksamhet på nödvändigheten att vidtaga kraftigaie
åtgärder för vinnande af detta, på flera statsrevisioner upprepade, önsk-
ningsmål. — Revisorerne, som icke vågade misstänka de muntliga upp¬
lysningar som lemnades, saknade anledning att foimulera anmärknin
gen på annat sätt än som berättelsen innehåller; men sedan handlin-
o-arne blifvit inom Stats-Utskottet tillgängliga, så ställer sig saken helt
O
olika. . . . ,
Af dessa handlingar framgår: Att Riksdagen i underdånig skrif¬
velse den 10 Maj 1871 anhållit, det Kong!. Maj:t täcktes anbefalla så¬
dana åtgärder som ledde till räkenskapernas afslutande ett år förr än
som hittills egt rum; att Kongl. Maj:t den 18 Oktober 1872 genom nå-
Bih. till Riksd. Prof. 1815. 4 Sand. 1 Afd. 12 Haft. 4
26
Stats-Utslcoltets Utlutande N:o 15.
dig resolution anbefallt Statskontoret och Kammarrätten afgifva gemen¬
samt underdånigt utlåtande öfver Riksdagens framställning i fråga om
tidigare, afsilning och revision af allmänna räkenskaper; att Kongl.
Maj:t vid remissen bifogat en i Finans-departementet uppgjord prome¬
moria rörande några åtgärder som ansetts kunna till befrämjande af
ändamålet vidtagas; att dessa handlingar, som ankommit till Kammar¬
rätten den 5 och der föredragits den 6 November 1872, hvarvid be¬
slutats. att handlingarne skulle till Statskontoret öfverlemnas, jemväl
kommit detta embetsverk till hända den 8 i samma månad, och att Stats¬
kontorets alla hittills vidtagna åtgärder synas bestå deruti, att Kongl.
remissen Nm 100 den 19 November 1872 remitterats till Riksboksluts-
kontorets utlåtande, på sätt en vid remissen fastsatt papperslapp utvisar.
—- Att Kongl. Maj:t fördröjt ärendet närmare ett och ett hälft år, in¬
nan resolution derå meddelades, kan förklaras af de mångfaldiga skrif¬
velse1' hvarmed regeringen öfverhopas; men att tvänne bland våra för¬
nämsta embetsverk vågat, under mera än två hela år, trotsa Kongl.
Maj:ts nådiga befallning, detta är i och för sig så anmärkningsvärdt, att
man knappast vågar eu gissning om det innersta motivet derför. — Att
detta motiv icke kan vara sådant som vid revisionen muntligt medde¬
lats, nemligen: nya formulärets för Förvaltningen af sjöärendena prak¬
tiska tillämpning samt komiténs för reglering af landtstatens löner m. m.
väntade utlåtande, detta framgår af den nådiga remissen, ty Kongl.
Maj:t. har deruti icke nedlagt någon rätt för embetsverken att egen¬
mäktigt. försinka frågans lösning, utan ålagt dem att afgifva utlåtande
öfver Riksdagens skrifvelse samt den dervid bifogade promemorian.
Det . är med anledning häraf och på det att denna fråga må, sna¬
rast möjligt, bringas till. ett önskvärdt slut, jag vågar vördsamt föreslå,
att Riksdagen, med anledning af hvad numera upp¬
lyst blifvit, ville i underdånig skrifvelse anhålla det
Kongl. Maj:t täcktes j nåder vidtaga de mera kraftiga
åtgärder som må erfordras för att förmå ofvannämnda
embetsverk att genast afgifva det af Kongl. Maj:t in¬
fordrade utlåtande, samt derefter företaga frågan till
slutligt afgörande.))
Herr E. eif Klint har begärt få antecknadt, att han inom Utskottet
icke deltagit i behandlingen af 1—7 §§ af förevarande utlåtande.
Stockholm, Ivar Hceggströms Boktryckeri, 1875.