RIKSDAGENS PROTOKOLL
1875. Första Kammaren. N:o 40.
Fredagen den 14 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 1/111 f. m.
Justerades protokollet för den 5 dennes e. m.
Företrädde de Herrar ledamöter af Kammaren, hvilka blifvit af
Herr Grefven ock Talmannen anmodade att i egenskap af Kammarens
deputerade kos Hans Maj:t Konungen begära utnämnande af vice Tal¬
man efter Herr Statsrådet Lagerstråle; ock tillkännagaf deputationens
ordförande, Herr von Ehrenheim, att Hans Maj:t Konungen beliagat
till vice Talman utnämna Herr Fåhrceus, kvilken i deputationens
närvaro inför Konungen aflagt den i 33 § Riksdagsordningen före-
skrifna ed.
Sedan Herr Grefven ock Talmannen till Herr vice Talmannen
framfört Kammarens välkomsthelsning, yttrade
Herr vice Talmannen: Då jag nu åter beträder denna plats
utber jag^mig att få till Kammaren afgifva en kort ock uppriktig för¬
klaring. För mig kar det varit berömmelse ock hugnad nog att kafva
blifvit stöld i ledet med de aktade män, som jemte mig befolkat
Riksdagens Första Kammare. Att eventuel kunna blifva stöld fram¬
för fronten är eu utmärkelse, som för mina beräkningar varit utom
min synkrets ock helst nu på min lefnads sena afton. Då emellertid
Konungen ånyo behagat att anförtro mig uppdraget att vara Kam¬
marens vice Talman, kar jag, utom det förtroende som uppdraget ut¬
märker, haft två skäl att icke undandraga mig detsamma: det ena
att antagligen blott en ganska kort tid återstår till riksdagsarbetets
afslutande, ock det andra den lyckliga erfarenhet, som jag allt till¬
förene egt, att hafva åtnjutit så väl vår vördade Talmans som Kam¬
marens ärade ledamöters välvilliga undseende, som jag hoppas äfven
fortfarande må komma mig till del.
Första Kammarens Prat. 1875. N:o 40.
1
N:o 40.
2
Fredagen den 14 Maj.
Lanätför¬
svarets ord¬
nande.
Företogs val af eu Kanslideputerad efter Herr Thyselius; och be-
fans, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedd:
Herr Holmberg med 41 röster.
Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets den 13 dennes bord¬
lagda betänkande N:o 10, i anledning af väckt motion om förändrade
bestämmelser i afseende å taxeringen af försändelser af myntadt guld
eller silfver, som genom postverket befordras mellan inrikes orter.
Föredrogs och bifölls Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets
den 13 dennes bordlagda betänkande N:o 2, i anledning af väckt
förslag om frihet i vissa fall från stämpelpappersafgift vid lagfart af
testamenterad fast egendom.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 13 dennes bordlagda utlåtande
N:o 8, i anledning af väckt förslag om revision af gällande föreskrifter
rörande eder.
Föredrogs och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den
13 dennes bordlagda utlåtande N:o 9, i anledning af väckt fråga
om bestämmande af viss tid för folkskoleläraretjensters af- och till¬
trädande.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 13 dennes bordlagda utlåtande
N:o 10, i anledning af Andra Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 19, angående försäljning af sprit- och ether-
haltiga vätskor.
Fortsattes öfverläggningen rörande första punkten samt första
stycket i andra punkten af Särskilda Utskottets utlåtande N:o 2.
Grefve Mörner, Carl Göran: Lika med flere af de före¬
gående talarne bar jag äfven varit en af dem, hvilka, så vidt i min
förmåga stått, sökt motverka det beslut, som föranledde den ofta
omtalade skrifvelsen år 1873; och jag beklagar ännu detta beslut
Fredagen den 14 Maj. 3
derföre, att man derigenom åtminstone för närvarande blifvit beröfvad
möjligheten att vid den förestående omorganisationen af vårt militär¬
väsende taga i beräkning den tillgång, hvilken kunde vara att hemta
från de två inkomstkällor, som, derest 1873 års skrifvelse komme till
verkställighet, skulle helt och hållet försvinna; men deraf har jag, för
min del, icke kunnat hemta anledning att söka motverka lösningen
af den nu föreliggande frågan, i den riktning, som det Kongl. för¬
slaget anvisar, desto hellre, som jag under de förhandlingar i ämnet,
hvilka under de föregående åren egt rum, nogsamt varit i tillfälle
att hos mig stadga den öfvertygelsen, att värnpligten utgör den enda
grund, på hvilken ett betryggande försvar nu mera kan byggas. Åt¬
skilliga antydningar hafva visserligen under diskussionen blifvit här
gjorda derom, att man ‘borde ytterligare försöka att bygga på den
gamla grund, som det nuvarande indelningsverket erbjöd; men de
fleste af eder, mine Herrar, hafva, lika med mig, deltagit i de öfver-
läggningar och de strider, som nästan allt sedan det nya representations-
skickets början egt rum angående denna angelägenhet, och hvarvid
man städse utgått från denna förutsättning. Dessa strider hafva
emellertid alla slutat dermed, att man icke funnit något nöjaktigt
sätt att i det nya urverket inpassa kugghjulen från det gamla verket,
frågan om lösningen af detta problem har varit öfverlemnad i så
skickliga händer, att några bättre eller dertill mera passande säker¬
ligen icke kunnat finnas, och denna angelägenhet har äfven af den man,
hvilken fick sig densamma ombetrodd, varit med sådan värma, hän¬
gifvenhet och kärlek omfattad, att visserligen icke någon annan skulle
kunnat deråt egna ett mera lefvande intresse, men detta oaktadt har
det svåra problemet blifvit olöst. Det är således, enligt min åsigt,
fruktlöst att nu mera söka kasta sin blick tillbaka på detta gamla.
Framåt måste vi. Det är då frågan, huru man skall komma framåt?
Vi hafva från Kongl. Maj:t fått emottaga ett förslag, hvilket jag hört
sakkunnige män, hvilkas insigter i detta fall vi alla måste erkänna,
på det högsta loforda för många goda egenskaper, ja nästan för allt
hvad man af ett förslag i den vägen kan begära. Det torde således
vara djerft af den, som icke tillhör yrket och icke heller haft tillfälle
att åt hithörande ämnen egna några studier, att ändå tillåta sig ut¬
tala den enskilda åsigt, att detta förslag, oaktadt sina många förtjenster,
likväl icke torde bereda oss ett så betryggande försvar, som man velat
påstå, enär det, åtminstone för min uppfattning, vill synas föga sanno¬
likt att, med endast ett års öfning såsom norm, specialvapnen skola
blifva försedda med individer så kunnige och utbildade, som önskligt
och nödigt torde vara för att af dem bilda eu fast stam. Men, obe¬
roende af denna min enskilda åsigt, möta för antagandet af detta
förslag två andra svårigheter, nemligen att det kommer att medföra
så ofantliga kostnader för statsverket och att det blir onödigt betun¬
gande för landets befolkning. Onödigt betungande kallar jag ett för¬
slag, som fördrar af den enskilde större uppoffringar af tid och arbets¬
krafter, än att staten vid tillfälle af behof kan tillgodogöra sig desamma,
och den följden synes mig skola komma att inträffa, när man fördrar,
att hela den svenska manliga befolkningen skall utan undantag under.
N:o 40.
Landiför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:0 40.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
4 Fredagen den 14 Maj.
kastas den långvariga öfning förslaget upptager. Jag kar kört sak¬
kunnige män i denna Kammare just framhålla denna allmänna ock
långvariga öfning såsom en förtjenst; men komiterade sjelfve angifva
i sitt utlåtande något annat. Jag skall närmare komma dertill fram¬
deles, ock inskränker mig nu att blott uttala den öfvertygelse, att icke
keller landet skulle emottaga ett sådant förslag annat än med den
största motvilja. Då jag således för min del icke kan gifva min röst
för det Kongl. förslaget, kar jag måst taga i betraktande de särskilda
förslag till besvarande af den nådiga propositionen, kvilka under dis¬
kussionen klifvit i denna Kammare framstälda. Dessa förslag äro kuf-
vudsakligen två; det ena, som går ut på ett svar i öfverensstämmelse
med Herr Rosensvärds reservation med det af Herr von Geijer före¬
slagna tillägg, att ordet JmfvndsaMigen skulle inskjutas framför ordet
fotadt, ock det andra, som klifvit af Grefve Hamilton framstaldt ock
som Herr De Maré sedermera upptagit såsom sitt. Båda dessa förslag
sammanstämma, enligt min åsigt, deri, att de äro så obestämda, åt:
man i dem kan inlägga nära nog hvilken som helst af de särskilda
meningar, som här blifvit uttalade.
Om det dock är Kammarens önskan att genom det svar, som gifves
Kongl. Maj:t på Hans proposition, lemna Honom en vägledning till
kännedom om Riksdagens sanna ock verkliga mening, tyckes mig icke
någotdera af dessa förslag till svar uppfylla ett sådant ändamål. Det
af Grefve Hamilton framstälda förslag tyckes peka på, att det utom
de värnpligtige skulle inrättas en särskild stam. Jag vet icke när¬
mare, huru denna stam skulle åstadkommas; men om det är meningen
att erhålla den medelst legning, förekomma emot ett sådant förslag-
alla de inkast, hvilka under diskussionen blifvit framstälda emot
hvarje förslag att emot vedergällning i penningar anskaffa soldater.
Det andra förslaget deremot uppmanar Kongl. Maj:t att gifva ett
förslag hufvudsakligen fotadt på samma grunder, som det nu meddelade,
således med vidhållande af en lika och allmän öfning för alla de
värnpligtige med alla de ofantliga kostnader, som deraf bkfva en
följd. För min del tror jag, att det vore riktigt, att Riksdagen ut¬
talade en bestämd mening, som verkligen kunde tjena till vägledning
vid den omarbetning, som skulle företagas med det nu framlagda
förslaget; men i frågan om innehållet af en sådan bestämd mening, får
jag till en början tillkännagifva, att jag för min del ingalunda kan
vara med om att i denna bestämda mening skulle innefattas någon
antydning, sådan som af en representant från göteborgsbänken blifvit
gjord derom, att i lagen skulle, såsom kan behagade yttra sig, uttalas
garantier deremot, att icke den nya kärstyrka, som skulle komma åt:
bildas, kunde blifva använd annorlunda än till försvarskrig. Det är
Herrarne nogsamt bekant, att en föreskrift i sådan syftning fans i
1772 års Regeringsform; men det är Herrarne också kunnigt, hvartill
den föreskriften ledde. En armé, som resonnerar, när den står emot
fienden, är ett oting. Yi finna också ett ogillande omdöme om en
sådan anordning af härväsendet uttalade af en af Sveriges mest fram¬
stående militära celebriteter för mera än hundra år sedan, nemligen af
Grefve Augustin Ehrensvärd. Han var i fråga att erhålla uppdraget
Fredagen den 14 Maj;
5
N:o 40.
att anföra de svenska trupperna i Pommern, men afgaf den 27 Febru¬
ari 1701 till Rikets Ständer ett motiveradt anförande, deri lian, under
förklarande att han “skulle handla bedrägligt om han åtoge sig ett
öfverbefäl, som han trodde icke kunna utföras till fäderneslandets
nytta, landsmäns tillfredsställelse och egen heder,“ tillkännagaf sig icke
kunna och icke vilja emottaga befälet för denna armé sådan den då
var. Han säger nemligen om densamma, bland annat:
“Man vill icke tro, att en fri man kan stå under sträng krigs¬
tukt och likväl vara fri; och man begriper ej, att utan en sådan
ordning måste hvarje krig misslyckas. Från denna fördom kommer
mycken ömtålighet och tillika en ofta ådagalagd metafysisk fyndighet
att i slika fäll tillerkänna sig åtskilliga ganska betänkliga rättigheter,
och Gud nåde den, som vågar vidröra denna deras ögonsten. “ An¬
gående den indelta soldaten yttrar han vidare: “Fordom lefde ock
soldaten i, för och af krig. Nu har han syssla och boställe såsom
ett näringsfång, vid hvilket han under fredstiden kan med trefnad
förkofra sig; och han blifver följaktligen missbelåten, när han der¬
ifrån ryckes ut till krig; och det än mer till ett krig, såsom nu, tomt
på ära men fullt af umbäranden och nöd. Sådan är vår här. “
Detta var den beskrifning, som vid nu uppgifna tidpunkt fram¬
lades för Rikets Ständer af en af landets mest framstående militära
befälhafvare, hvilken dock sedermera oaktadt förnyade afsägelse!' tvin¬
gades att åtaga sig det ifrågavarande befälet. Fn annan befälhafvare
i samma krig, hvilken äfven är känd af Herrarne, nemligen Grefve
Axel von Fersen, har i sin berättelse om samma pommerska krig
gjort en skildring af den indelta soldaten, deri han tecknat dennes
så väl förtjenster som -fel på ett sätt, som torde förtjena att vid detta
tillfälle ej alldeles förbises, ehuru jag villigt måste erkänna, att af
de fel, som då lades den indelta soldaten till last, icke så få nu mera
försvunnit och andra ej på långt när framstå såsom så svåra, som
skildringen gifver anledning antaga att de fordom varit. Men det
torde i allt fall vara skäl att vi något göra oss reda för innehållet
af denna skildring, såsom utvisande, att äfven för så lång tid tillbaka
voro icke meningarne bland de sakförståndige odelade om förträfflig¬
heten af det dåvarande.
Grefve von Fersen säger nemligen: uti 8:de delen af hans historiska
skrifter, pag. 85:
“Svenskarne hafva insomnat på sina förfäders bleknade lagrar,
och nationen ser ännu såsom genom en prismas lysande färgskiftning
sin fordna makt och ära. De hafva en blind tillit till deras tapperhet
och inbillade fallenhet för krig; de räkna sig bland de mest krigiska
nationer, utan att det, minsta bry sig om truppernas organisation,
öfning, underhåll eller vård. Nationen är fri och njuter af sina rättig¬
heter, och krigshären är ingenting annat än en vanskaplig militär¬
republik, der soldaten utgör den verkligen bästa och aktningsvärdaste
beståndsdelen. Svenska soldaten är verkligen tapper; han är långsam
att uppretas, men okufiig när han kommit i låga. Han är flegmatisk,
tillitsfull, tålig och uppför sig, i sin lilla verksamhetskrets, redligt,
menskligt och med gudsfruktan, egenskaper, som finnas hos sjelfva
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
6
Fredagen den 14 Maj.
Land tför- folket. Hall är mycket tillgifven sill officer och lyder utan att klandra.
svarets ord- flan är stark och danad till hvarje slags hårdt arbete. Corpsandan
(Forts*) bibehåller honom vid sina vanor och åsigter, och detta sinnelag är en
följd af den indelta truppens sammansättning. Hvarje regemente bär
namn efter ett landskap och består också af soldater från detsamma,
deraf flera fördelar uppstå: truppen blir mera solid, rymningar äro
mindre att befara, den bibehåller sig bättre, och kämpar för äran
och kärleken till fäderneslandet vid alla krigstillfällen, der det kan
komma i fråga. Tapperheten herskar mera allmänt inom en dylik
trupp än vanligen bland milisoldater.“
•‘Emellertid äro dessa den svenska indelta soldatens egenskaper
skiftande med fel, som sällan upptäckas af hans landsmän. Han är
lat, trög, osnygg, tungsint och hittar ej sjelf på någon ting för att
förströ, eller sysselsätta sig; han är föga meddelsam, glupsk, supig,
sömnen utgör hans förnämsta vederqvickelse. Han angripes lätt af
hemsjuka, han dukar lätt under för krigets mödor och vänjer sig
med svårighet att marschera, svälta och vaka. Han är ömtålig för
dålig väderlek; hetta eller köld plåga honom lika. Han angripes ofta
af frossor och rötfebrar, skörbjugg, bröstsjukdomar och bensår. Alla
dessa benägenheter eller fel, som tyckas göra honom mindre lämplig
till krigare, än hvad han i sjelfva verket är, härröra mindre af hans
natur än af den krigiska uppfostran, man gifvit honom."
"Det felas den 'indelta soldaten krigstukt och öfning; det felas
honom befälets uppsigt; öfverlemnad åt sig sjelf på roten, är han der
helt och hållet jordbrukare, och tillbringar sitt lif med dithörande
sysslor, att bruka jorden, skörda säden, hugga ved o. d. m. Han är
familjefader och får vanor och njutning deraf. Hans föda och dagliga
lefnadssätt äro i skriande motsats till hans yrke, som krigare. Det
fordras två till tre fälttåg för att befria honom från ofvan antydda
lyten, för att han skall glömma sina hemvanor och bilda sig för
kriget. De soldater, hvilka derefter öfverlefva den hårda lärotiden,
äro goda, till och med utmärkta."
Af det nu upplästa synes således, att redan för så lång tid till¬
baka, som för mer än ett hundra år sedan, de brister, som vidlådde
vårt indelningsverk, icke voro för de sakförståndige alldeles obekanta
eller af dem förbisedda. De lagrar, som den indelta armén förvärf-
vat sig, skuros egentligen på den tid, då, såsom Grefve Ehrensvärd
i sin skrifvelse yttrat, soldaten lefde i, för och af krig. Vid öfver¬
vägande af nu anförda och öfriga omständigheter har jag för min
del kommit derhän, att jag icke tror på möjligheten af att på den nu¬
varande grunden uppföra ett fullt betryggande försvarssystem, och då
det äfven förefallit mig, som om det förslag, hvilket Kongl. Maj:t
nådigst behagat framlägga, oaktadt sina många och stora förtjenster,
likväl fordrar större uppoffringar, både personliga och pekuniära, än
att de lemna en deremot svarande valuta, har jag måst se mig om
bland de öfriga förslag, som blifvit framstälda, och jag har då icke
kunnat finna annat, än att, om man vill gå i den riktning, som nu
blifvit anvisad, man måste tillgripa den utvägen att indela de värn-
pligtige i två klasser med olika öfningstider, hvarvid jag hemtat stöd
Fredagen den 14 Maj. 7
för denna min åsigt från hvad de för granskning af härordnings-
förslaget utsedde komiterade yttrat uti deras underdåniga utlåtande pag.
3, så lydande: “Man har sökt minska tungan af detta system genom
att dela de värnpligtige i tvenne delar, af hvilka den ena, hvars storlek
bestämdes af krigsbudgetens tillgångar, erhölle fullständig öfning, och den
andra antingen ingen eller blott några månaders; så i Frankrike, i Italien,
till eu del i Österrike och, i viss mening, äfven i Preussen. Är den öfvade
delen så stor, att genom uppkallande af alla dess årsklasser en tillräcklig
fältkår med nödiga ersättningstrupper kan erhållas, så är obestridligt
en dylik anordning både militäriskt god och statsekonomiskt fördelaktig'
Det har visserligen sagts, att i en sådan åtgärd att indela de värn¬
pligtige till olika öfning skulle ligga något obilligt. Jag kan dock icke
inse detta. Skyldigheten är gifven för alla, utan undantag, likasom
friheten att åtaga sig den längre tjenstetiden står öppen för hvar och
en, som dertill vill sig anmäla, och om icke tillräckligt många göra
sådan frivillig anmälan, inträder åter igen skyldigheten för alla att
till fyllande af bristen underkasta sig lottning - en utväg bekant,
såsom komiterade säga, redan ifrån Roms och Greklands demokratier.
Alla hafva följaktligen lika rättigheter och lika skyldigheter, och
mera tror jag för min del icke att man kan begära. — Lottningen
är, efter mitt förmenande, oundviklig såsom det yttersta medlet,
derest man vill bilda en armé icke blott på papperet utan äfven i
verkligheten. Det har visserligen emot densamma anmärkts, att till
följd deraf skulle den del af de värnpligtige, som blifvit utlottad,
vara tvungen att underkasta sig lifvet i kasern, och att en sådan
uppfostringsanstalt skulle vara så farlig genom den smitta, som deri¬
från skulle spridas, äfvensom att de, som der uppfostrades, icke skulle
lämpa sig till ledare för de öfrige. Hvad då först beträffar sistnämnda
anmärkning, att de, som varit i kasern intagne, icke skulle vara lämp¬
lige såsom ledare, får jag blott fästa uppmärksamheten derpå, att mig
veterligen icke någon anmärkning framstälts derom, att någon farlig
smitta spridt sig till beväringsynglingarne från de garnisonstrupper,
med hvilka de för närvarande införlifvas, så väl i Stockholm som i
Göteborg och på andra ställen i landet. Till min kännedom har
åtminstone icke kommit, att några betänkliga följder deraf uppstått,
och, efter mitt förmenande, har man vida mindre att befara sådant
af den nya stam, som kan komma att uppstå, då denna kommer att
utgöras af värnpligtige och icke af på krogar och andra dylika ställen
köpta soldater. Man lärer för öfrigt väl icke kunna bilda något
försvarssystem, huru detta än må vara beskafiädt, utan att någon del
af dem, som skola utgöra stamtruppen, måste en längre tid öfvas och
för sådant ändamål uti dertill särskild! afsedda uppfostringsanstalter
sammanföras. Men man säger: dessa skola för penningar anskaffas!
de få icke lottas ut! det får icke träffa mina barn! Härtill svarar
jag blott: det är fäderneslandet, som fordrar ett försvar, och detta får
ingen undandraga sig. Man må icke säga, att man handlar rätt eller
fosterländskt om man ställer så till, att man utsätter en viss del af be¬
folkningen för svårigheter, från hvilka man vill fritaga sina egna
barn. Jag delar då hellre den spartanska modrens åsigt, då hon
N:o 40.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
8
landtför-
ivareis ord¬
nande.
(Forts.)
Fredagen den 14 Maj.
. Surnade skölden åt sin son med de orden.- Antingen med denna eller
pa denna. Och jag tror, att våra svenska mödrar skulle blygas, om
de trodde att man misstänkte dem för att så uppfostra sina söner,
att de icke skulle vara villige att uppoffra sig för ett älskadt foster-
lands försvar. Anordmngarne till detta få icke så göras, att vissa
klasser skulle framför de ofnga beredas frihet att kunna draga sig
undan att dertill lemna sm kontingent. Jag har blott en son, och
an ‘d,rv. sa un°’ att På honom kan troligen det nya system komma
att tillampas, hvilket kan blifva faststäldt, Jag finnes icke då, men
.J Ue Au?f, grai?a 0m han skulIe sä vanslägtas från sina
förfäder, af hvilka många blödt på slagfälten för fäderneslandet och
dess ara, att han skulle vilja undandraga sig fullgörandet af den
pligt, som fäderneslandet med afseende häruppå kan af honom fordra.
^ . °r att nu i korthet sammanfatta min mening, så består den
( V1ora afrada en bestämd åsigt, men icke gå in i några
små detaljer eller gorå några sifferuppställningar, hvartill vi hvarken
hafva tid eller nödiga material^. De stora dragen åter för en ny
härordning, dem kunna vi antyda, och om vi göra detta öppet och
uppriktigt, kan detta möjligen tjena till ledning för dem, hvilka frågans
afgörande framdeles kommer att tillhöra. Jag har sökt gifva uttryck
åt denna min mening i följande förslag till underdånigt yttrande:
1 tt Riksdagen måtte besluta underdånig skrifvelse, deruti Riks-
dagen under förklarande att Riksdagen funnit sig icke kunna i oför-
f ''|d ,?hck antaga det förslag till lag om härordningen, som af
Kongl Maj;t blifvit för Riksdagen framlagdt, anhåller att Kong).
Maj.t tacktes taga frågan om härordningen under förnyad ompröfning
och för en kommande Riksdag i berörda hänseende framlägga ett Hytt
förslag, dervid Riksdagen tillåter sig underdånigst hemställa, att Kongl.
Mapt behagade i nådigt öfvervägande taga ej mindre huruvida de värn-
phgtige icke skulle, i fråga om ofnmgstiden, kunna delas i 2 klasser
de mera ofvades och de mindre öfvades — än ock om ej lämpligt
voie att till den längre ofmngens undergående borde i främsta rummet
uttagas de varnpligtige inom liniens f#rsta årsklass, hvilka frivilligt
dertill anmalte sig samt att, endast i den händelse ett tillräckligt
fyllas 6J eih° 6S’ den brist’ som kunde uppstå, skulle genom lottning
Fastän jag framstått detta förslag, vill jag dock icke för närva¬
rande derå begära proposition, skulle detsamma icke inom Kammaren
vinna något understöd, må det i protokollet qvarstå blott såsom ett
bevis på min uppfattning af frågan — ett slags testamente — då denna
tillfälle^deltaga.6 “ ^ S1St3’ 1 hvarS förhancllingar jag kommer i
Grefve Hamilton, Henning: Det händer visserligen någon gång,
... man yttrar sig inom Kammaren, att man får eu anmärkning och
till och med en ganska hård anmärkning, som man icke anser sig
hora besvara icke af missaktning för den, som framstått anmärk¬
ningen, men dels derföre att må hända man kan i afseende på omdöme
i frågan anse sig med honom någorlunda jemngod, dels också derföre
Fredagen den 14 Maj.
9
N:O.40.
att man föreställer sig, att hans ord icke utöfvat på Kammaren något
väsendtligt inflytande. Men får man en sådan anmärkning från den,
som i den föreliggande frågan utan tvifvel både eger och förtjenar
Kammarens allra största förtroende, och för hvilkens omdöme man
icke blott i denna fråga utan i allmänhet i alla frågor har sjelf den
största aktning, då blir det en skyldighet att svara, och jag ber
derföre, att med några ord få upptaga den anmärkning, som i går
afton mot mig framstäldes från den högt ärade representanten från
Kalmar län. Herr Björnstjerna underkastade visserligen icke det af
mig framstälda yttrandet någon granskning, men han förklarade helt
enkelt, att det stod på samma linie som den sista af reservationerna
vid det Särskildta Utskottets betänkande. Jag har i några och tjugu
år varit militär och under den tiden sökt att, så godt jag förmått,
sätta mig in i dithörande frågor, åt hvilka de senare åren gifvit mig
ökad anledning att egna min uppmärksamhet. Det skulle under sådana
omständigheter vara hårdt, om jag nödgades erkänna, att jag framstält
ett förslag, jemngodt med det, hvilket jag, för min del, icke ur mili¬
tärisk synpunkt kan tillerkänna något värde. Granskar man nu detta
förslag, som innehålles i den sista reservationen, så karakteriseras det
af två förhållanden, det ena, att det yrkar en värfvad stam, och det
andra att det, för de värnpligtige, hvilka på grund af lagen skulle
inträda i armén, föreslår eu högst begränsad öfningstid. Nu vågar
jag till Kammaren hemställa, om i mitt förslag finnes något, som i
ringaste mån antyder någon slägtskap eller likhet dermed. Jag har
visserligen sagt, att jag anser en stamtrupp för den samtliga bevärin-
gen vara behöflig, och jag skall bedja att litet närmare få försvara
detta. Jag har också ansett Riksdagen kunna till Kongl. Maj:t hem¬
ställa, om icke för de öfrige värnpligtige, så vidt stamtrupperna komma
att bestå af sådana, en mindre öfningstid skulle kunna fastställas än
för stammen. I detta hänseende synes mig, att jag ligger ganska
nära den siste talaren, men det är så långt från mig att hafva tänkt
mig. en värfvad stam, att jag just på grund af den frivillighet, som
åtskillige reservanter och äfven den siste talaren velat göra till källa
för stammen, nödgats förkasta alla dessa förslag. Jag har icke utfört
mitt förslag, derföre att jag väl visste, att personer med vida större
erfarenhet och sakkunskap skulle komma att yttra sig i denna fråga;
men då jag har kunnat blifva till denna grad missförstådd, måste
jag, för min egen skull, något närmare förklara, huru jag tänkt mig
saken såsom möjlig, och hvarför jag tror, att Riksdagen på detta
ställe af betänkandet icke behöfver säga mera, än hvad som i mitt
yttrande är sagdt.
^ Ursprungligen har jag varit emot denna sammanbindning af
frågorna om indelningsverkets upphörande och grundskatternas afskrif¬
ning med försvarsfrågan, hvilken sammanbindning ännu står för
oss såsom något, på hvilket man vid alla förslag måste fästa
afseende. Men skulle det efter mångfaldiga försök för närvarande,
ty det kan komma derhän, att sådant blifver möjligt, visa sig
omöjligt att uteslutande på den allmänna värnpligtens grund bilda
ett för oss betryggande försvar, så finnes till följd af mitt förslag,
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
10
Fredagen den 14 Maj.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
deri jag icke yttrat mig hvarken om indelningsverket eller om värn-
pligten såsom princip för systemet, en möjlighet att åtminstone ännu
någon tid söka utbilda försvaret på de grunder, som nu äro gällande.
Sedan Kongl. Maj:t likväl till främste mannen i sitt råd tagit just
den, hvars namn gjort en sammanknytning af de olikartade frågorna
möjlig, så måste man antaga såsom gifvet, att det är regeringens
fasta afsigt att icke öfvergifva denna ståndpunkt utan fullfölja frågans
utveckling på den af honom en gång godkända grund. Det är då
nödvändigt för hvar och en, som vill sätta sig in i frågan, att se till
hvad som i sådan händelse är att göra, och min mening är den, att,
om vi skola öfvergå på ett värnpligtssystem utan alla inskränkningar,
så få vi icke taga det på lek utan på fullt allvar och då måste vi
ställa så, att, vid ett krigs utbrott, bland de värnpligtige finnes åtmin¬
stone eu enda soldat. Det är sant, att Kongl. Maj:t velat förskaffa
oss några sådane genom de förslagna eliterne, men äfven dessa skulle
vara frivillige, och om icke sådane erhölles till ett tillräckligt antal,
skulle lottning ega rum. Man skulle således anlita lottning för att få
eliter; men redan i dessa båda uttryck ligger en motsats, som gör det
svårt för mig att förena dem. För min del tror jag det är alldeles
omöjligt att af de värnpligtige på ett år bereda soldater. Man kan,
såsom jag i går yttrade, bibringa unga och raska karlar på ett år
alla de färdigheter, som fordras af eu soldat; men att gifva dem de
militäriska egenskaper, som en sådan måste ega om han skall vara
fullt pålitlig emot fienden, det kan ingen befälhafvare gorå på eu
sådan tid. Jag tror derföre, att, om vi verkligen på allvar vilja hafva
värnpligt, måste tjensten blifva obligatorisk för alla, och tiden derför
utsträckas till minst tre år. Men derföre att alla skola öfvas tre år,
anser jag det icke nödvändigt att alla skola så länge hållas under
vapen. Det skulle vara att göra systemet olidligt för oss, och derföre
tror jag att man genom lottning kunde befria ett så stort antal, att
de återstående, vore tillräcklige att bilda en stam för de sålunda be¬
friade, för hvilka åter endast en mindre öfning vore behöflig. Ett
sådant förslag har icke blifvit framstäldt, och man kan derföre ganska
lätt förklara hvarföre ingen trott, att under mina ord kunde ligga
något sådant. För militärer kan detta förslag emellertid icke vara
främmande, emedan ungefär så tillgår i Preussen, och jag tror, att
den erfarenhet, man der vunnit, är den enda på hvilken man kan
grunda något omdöme, då man icke har en egen erfarenhet.
Skulle ett sådant förslag antagas, då är klart, att man skulle
kunna inskränka stammens styrka ganska betydligt, enär man uti
den erhölle verkliga soldater, som i händelse af krig kunde tjena till
ledning för de värnpligtiges öfvande dels efter den vanliga ordningen
och dels något mera före krigets utbrott, äfven om man icke hade
tillfälle att gifva dem den grundligare krigsbildning, som vore önskvärd.
Huruvida nu genom ett sådant system en nedsättning i kostnaderna
skulle kunna vinnas, lemnar jag derhän. Jag vill icke bestämdt påstå
något sådant, men jag anser det möjligt, och i alla händelser skulle
man derigenom vinna tillgång på arbetskrafter inom landet, hvilket
Fredagen den 14 Maj. 11
är något som vi just i hög grad sakna. Men i min ovisshet om denna
del af frågan har jag endast såsom min enskilda mening framstält
ett förslag till skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga
frågan i öfvervägande.
Hvad åter beträffar öfningstiden för dem, hvilka genom lottning
befrias från att deltaga i den längre tjenstgöringen, så har jag derom
icke yttrat ett ord, och min mening, så vidt jag uttalat den, öfverens-
stämmer således icke heller i det fallet med de reservanters, med
hvilka jag blifvit jemförd. Jag har icke heller i mitt förslag till skrif¬
velse i ringaste mån yttrat mig derom, utan endast anhållit, att Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, hvilken öfningstid kunde för desse vara
nödvändig. Nu säger man, att detta förslag innehåller ingen vägled¬
ning för Kongl. Maj:t, utan det är endast en ny tanke, som kan gifva
anledning till nytt arbete, som åter af Riksdagen skall förkastas, då
det kommer till afgörande. Jag fruktar för att, hvilket förslag än
kommer att utgå från Riksdagen, det må vara det ena eller andra, så
skall man stanna vid samma bedröfliga resultat, nemligen att rygga
tillbaka, då man får se hvarhän tillämpningen af detsamma leder.
Men skulle Riksdagen våga uttala en tydligare mening, än som ligger
i mitt förslag till skrifvelse, hvilket en ledamot af Kammaren sedan
upptagit till sitt, så hafva vi- tillfälle dertill i värnpligtslagen, som
ännu icke varit föremål för öfverläggning, och uti hvilken man kan
inlägga alla de bestämmelser, om hvilka man kan vara så viss, att
man icke behöfver öfverlemna dem till Kongl. Maj:ts pröfning, utan
om dem kan uttala eu egen åsigt.
En ledamot af Kammaren yttrade i går, att han ansåg de an¬
märkningar, som blifvit framstälda mot Kongl. Maj:ts förslag, vara så
obetydliga, att han kunde sätta upp dem alla på en helt liten pappers¬
lapp, som han företedde. Jag kan just icke finna, att detta är något
försvar för den Kongl. propositionen; ty om man skrifver fint och har
skarpa anmärkningar att framställa, kan man verkligen få rum för
dem på en temligen liten lapp.
Men nu vill jag för min del medgifva, att jag gifvit ett så be¬
römligt vitsord åt Kongl. Maj:ts förslag, som jag kunnat, men detta
har jag gjort, icke derför att jag anser det försvar, som detta förslag
erbjuder, tillfredställande, utan derför att det är med synnerlig omsorg,
fullständighet och konseqvens utarbetadt, och om det emot min me¬
ning skulle blifva lag, så torde erfarenheten snart komma att lära oss
hvilka förbättringar det behöfver, och dessa kuuna då tid efter annan
införas.
Den vigtigaste anmärkningen har jag framstält redan förut, nem¬
ligen farhågan att vi väl finge många skicklige krigsmän, men icke
någon soldat. Denna anmärkning besvarades af den ärade talaren
dermed, att så verkligen blefve förhållandet, och dock anser jag denna
anmärkning nästan vara den svåraste af alla, som kunna göras. Eu
annan anmärkning är den, att det blifver mycket dyrt, och derpå
svarade talaren, att det verkligen blir så. Går man sålunda igenom
anmärkningarne och det befinnes, att de äro ganska svåra och att de
samtlige blifvit bekräftade, så reduceras ju försvaret väsendtligen och
N:o 40.
Landtför¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:0 40.
Landtför¬
svarets ord¬
nande.
(Fort».)
12 Fredagen den 14 Maj.
man kommer till det resultat, att man, oaktadt de stora förtjenster,
som utmärka det Kongl. förslaget, val behöfver betänka sig, innan
man till detsamma lemnar sitt bifall. Jag har nu i korthet sökt
redogöra för min ställning till frågan för att befria mig från den an¬
klagelse, som riktats emot mig, att jag skulle framkastat ett så obe¬
tänkt förslag, att det förtjente ställas i jembredd med den sista re¬
servationen i Utskottets betänkande.
Herr Hallenborg: Hå jag tillhörde den fraktion inom denna
Kammare, hvilken biträdde den vid 1873 års riksdag aflåtna under¬
dåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t, har jag ansett mig böra yttra några
ord med anledning af hvad här under frågans behandling förekommit.
Eu ärad talare yttrade i går, att han ansåg, att, derest de, som bi¬
fallit denna skrifvelse, kunnat föreställa sig, till hvilket svar. den
skulle föranleda, hade de säkerligen önskat, att skrifvelsen icke afgått.
Jag tror tvärtom, att de af denna Kammares ledamöter, hvilka del-
togo i ifrågavarande beslut, hade fullt klart för sig hvad som dervid
åsyftades, och får för min del säga, att jag mycket väl visste, att ett
förslag grundadt på den allmänna värnpligten ovilkorligen måste fram¬
kalla så stora kostnader och uppoffringar, som vi nu se vara förhål¬
landet, och att det visserligen skulle kunna hända, att man ryggade
tillbaka vid förslagets första framläggande; men då man år efter år
talar om nödvändigheten af‘ett starkt försvar, anser jag det godt, att
man eu gång får en bestämd uppgift på, huru ett sådant försvar
skulle kunna ordnas, för att möjligen eu gång komma från ord till
handling. En annan talare har beklagat, att frågan om grundskatterna
blifvit sammanbunden med försvarsfrågan. Jag tror nu, såsom då, att
denna sammanbindning är särdeles lycklig. Allt sedan det nya stats¬
skicket infördes, hafva dessa två frågor ständigt stått på programmet
och jag tror, att det fortfarande är ett önskniugsmål att få dem af-
gjorda. Om de icke sammanbundits, så är det temligen sannolikt,
att man skulle i första rummet hafva sysselsatt sig med den lättaste
af dem, eller frågan om afskrifningen af grundskatterna och följden der¬
af hade troligen blifvit den, att grundskatterna blifvit afskrifna utan
att något blifvit gjordt för vårt försvar. Jag tror derföre, att de, som
beklaga sig öfver att man mot grundskatternas afskrifning velat köpa
sig ett försvar, kunna trösta sig dermed, att detta är bättre, än om
grundskatterna afskrifvits, utan att vi fått vårt försvar ordnadt.
Hvad sjelfva frågan beträffar, tror jag ingen har förestält sig,
att den vid denna riksdag skulle få en lösning. Tvifvel derom visade
sig redan, då det Kongl. förslaget framlades, och alla illusioner i den
riktningen försvunno när Särskilda Utskottets betänkande såg dagen.
Hvad det Kongl. förslaget beträffar, så har det en förtjenst, som jag-
skattar så högt, att jag anser mig icke nog kunna uttrycka min tack¬
samhet derför mot de män, som utarbetat detsamma, nemligen den
anda af ärlighet, som genomgår detsamma och ingifver förtroende hos
den, som tager kännedom deraf. Det hade varit lätt att, endast för
att tillfredsställa de uttalade önskningarne, framlägga ett förslag, som
så mycket som möjligt dolt alla dermed förenade svårigheter; men nu
Fredagen den 14 Maj. 13
hafva desse män i stället med största omsorg och noggrannhet full¬
gjort sitt uppdrag, och om detta förslag också icke nu kan antagas,
kan det dock komma att ligga till grund för framdeles framkom¬
mande förslag i samma syfte.
Men om jag sålunda icke kan i allt instämma i Kongl. Maj:ts
förslag, så finner jag Utskottets ännu mindre tillfredsställande. Först
och främst står det helt och hållet i strid med 1873 års skrifvelse;
tv då man afiät denna skrifvelse med underdånig anhållan att få för¬
svaret ordnadt på allmänna värnpligtens grund, så väntade man icke
att få ett förslag grundadt på införandet af en värfvad armé, och så
tror jag förhållandet vara med det nu föreliggande förslaget. Då man
vill aflyfta ett onus, emedan det är för tungt, bör man icke ställa sig
så, att man skapar ett annat, som blir så betungande, att, äfven om
det fördelas på samhället i sin helhet, den qvot, som belöper sig på
nuvarande rote- och rusthållare, blir större än den börda, hvaraf de
nu äro betungade. Men detta förslag är särskildt derför opraktiskt,
att dess bestämmelser icke låta sig tillämpas; ty då det visat sig,
huru svårt det är att underhålla rekryteringen, bör det väl vara tyd¬
ligt, att det är omöjligt att underhålla värfning. Det är dessutom
vådligt att skapa eu armé, som saknar den grundton, som redan nu
genomgår indelningsverket och hvilken i ännu högre grad skulle ge¬
nomgå en värnpligtig armé, nemligen den medborgerliga anda, som
måste finnas inom hären, och kanske sålunda anser kriget såsom ondi.
ej såsom ett önskningsmål. Eu värfvad armé deremot ser alltid i
sjelfva kriget ett medel till framgångar och bildar derföre en stat i
staten, som har med denna helt och hållet olika intressen. Det för¬
vånar mig att personer, som jag hört uttala den fruktan, att vår nu¬
varande armé skulle kunna göras till ett villigt redskap för eu krigs-
lysten konungs planer, nu vilja vara med om inrättande af en värfvad
här, som säkerligen i ändå högre grad skulle vara behjelplig icke
allenast i sådant afseende, utan äfven, der det behöfdes, att med våld
genomdrifva grundlagsändringar, som icke på laglig väg kommit till
stånd.
En ärad talare från Göteborgs och Bohus län yttrade i går några
satser, af hvilka jag till besvarande måste upptaga en eller annan.
Han uttalade det generela omdöme, att beväringsynglingarne af be¬
fälet icke behandlas så väl, som de hafva rättighet att fordra. Oaktadt
det är längsedan, jag både äran tillhöra arméens befäl, vågar jag
dock påstå, att denna hans uppgift icke är med verkliga förhållan¬
dena öfverensstämmande. Det kan visserligen någon gång hända, att
sådant inträffar; men vid många andra tillfällen, då en yngling borde
blifva straffad, har han undgått sitt straff, och i allmänhet behandlas
desse snarare med öfvervägande mildhet än med stränghet. Samme
talare yttrade äfven, att han ansåg det vara omöjligt att införa en
allmän värnpligt förr än våra krigslagar blifvit ändrade och det i den
syftning, att de, enligt hans tanke, alltför stränga disciplinära be¬
stämmelserna blefve mildrade. Jag ber honom sätta tro till män,
som sjelfva erfarit disciplinens nytta. Det är just under freden man
måste lära sig detta, på det att, när farans stund kommer, man må
N:o 40.
Landtför¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
14 Fredagen den 14 Maj.
vara så införlifvad med vanan att lyda, att man då med så mycket
större tillförsigt fullgör sina skyldigheter. Börjar man inlåta sig på
filosofiska betraktelser öfver de befallningar som af befälet gifvas och
anser sig berättigad att på grund af sitt eget bättre omdöme inlåta
sig på den väg att följa sina egna åsigter i stället för att utan knot
lyda, så förledes man i striden lätteligen till den reflexionen, att det
är bättre fly än illa fäkta, och en armé, som har sådana föreställ¬
ningar, är i sig sjelf på förhand demoraliserad och för en sådan armé,
som saknar disciplin, må vi bedja Gud oss nådeligen bevara. Jag
hoppas visserligen, att våra krigslagar lika som alla andra lagar skola
undergå en revision, så att de blifva tidsenliga och öfverensstämmande
med det allmänna rättsmedvetandet, ty endast derigenom kunna de
hållas i aktning, men jag hoppas tillika, att de, som skrifva våra
krigslagar, icke skola låta leda sig af de känslor, som ömsinta för¬
äldrar hysa för klemiga pojkars klagomål; ty då blir följden, att all
ambition försvinner, och då är det vida bättre att till produktiva för¬
slag använda de millioner som försvaret kostar, än att underhålla en
här, som icke är i stånd i farans stund gifva något försvar.
Ehuru man icke har hopp att nu kunna genomdrifva detta för¬
slag, bör man dock fortfarande och oupphörligen arbeta på frågans
lösning, och när stunden är inne, och ett antagligt förslag en gång
blir framlagdt, går det igenom med vida större lätthet än man nu
kan föreställa sig. Då denna Kammare alltid har velat ett starkt
försvar, bör den äfven uttala sådana åsigter, att den gifver regeringen
lust att fortsätta med arbetena i detta syfte, och då från Riksdagens
sida något beslut bör fattas, som kan leda till det önskade målet,
ber jag få förena mig i yrkandet om den skrifvelse, som af Herr Ro¬
sensvärd är föreslagen, men med den modifikation deri, som Herr
von Geijer framstält. Jag tror att man genom antagandet af detta
förslag gifver Konungen tillfälle att betrakta frågan ur en vidsträck¬
tare synpukt.
Herr Rosensvärd: Sedan jag sist hade ordet, hafva så många
anmärkningar mot det Kongl. förslaget blifvit framstälda och åter
vederlagda, att jag tvekar, om jag ytterligare ens skall vidröra denna
del af frågan. Det ligger i sakens natur, att ett så omfattande förslag,
hvilket skapar en ny härordning, grundad på bestämmelser, hvilka hit¬
tills varit hos oss så godt som okända^måste framkalla anmärkningar.
Det är omöjligt att ett så genomgripande förslag kan tillfredsställa
alla. Det är äfven naturligt att, då anmärkningar framställas mot
förslaget, man i vissa fall måste medgifva, att de äro grundade och
sanna, ehuru olägenheterna motvägas af fördelar i andra hänseenden,
och gifver man vika för de befogade anmärkningarne, måste man alltså
vidtaga andra åtgärder för att förekomma de olägenheter, som af för¬
ändringen förorsakas. Det blir händelsen med alla möjliga förslag,
som kunna kallas genomgripande. Hvad man här egentligen anmärkt
mot det föreliggande förslaget har varit, för det första, att den öfning,
som enligt detsamma skulle komma att lemnas de värnpligtige, icke
vore tillräcklig med afseende på en de! vapen, hvilka erfordrade en
Fredagen den 14 Maj. 15
längre öfning. Men jag har dock icke hört något bestämdt förslag
framställas om längre öfningstider för dessa vapen. Man har väl talat
om möjligheten att afhjelpa olägenheten af denna bristande öfning
genom antagande af något, som egentligen icke tillhör ett värnpligts-
system, nemligen ett slags kadersoldater. Menar man dermed sådana,
som jag ville kalla rekapitulanter, eller de som efter fullgjord öfning
frivilligt qvarstanna vid det vapen, der de förut tjenstgjort, för att
vinna ytterligare utbildning, hvarigenom dessa vapen således skulle
erhålla mera stadga, så är derom redan taladt i det Kongl. förslaget
till värnpligtslag, der det i 29 § heter: “Värnpligtige, som dertill an¬
mäla sig, kunna vid fotfolket, artilleriet, trängen och flottan till högst
tio procent samt vid gardet, rytteriet och ingeniörtrupperna till högst
tretio procent af årsklassen, medgifvas qvarstanna uti oafbruten tjenst¬
göring vid rytteriet 2 år och vid öfriga vapen 18 månader." Anser man
detta procenttal för litet, tror jag icke att någon af förslagets vänner
har något emot att öka det samma äfvensom tjenstetiden. Skälet
hvarföre antalet af de sålunda antagne frivillige äfvensom öfningstiden
för dem ansågs böra fixeras, var att det derförutan varit omöjligt att
uppgöra något kostnadsförslag.
Vidare har mot förslaget anmärkts, att den lika öfning för alla
värnpligtige, som enligt detsamma skulle ega rum, är ett för stort
onus, som drabbar landet för hårdt och beröfvar detsamma för mycken
arbetskraft. Ja, man kan icke neka, att alla vämpligtiges fullstän¬
diga öfning, äfven om denna inskränkes så mycket som enligt det
Kongl. förslaget skulle ske, verligeu kräfver stora uppoffringar af pen¬
ningar och arbetskrafter. Det är gifvet; men då man i stället skall
föreslå. något annat, delar man sig i två partier. Det ena säger: vi
skola icke öfva alla, utan endast en del; vi skola uttaga denna del
så stor, som behöfs, och lemna de öfrige utan öfning. Så tillgår i
andra länder. Men, mine Herrar, äro vi verkligen ännu på den punkt
att vi våga göra detta. Ett sådant förfaringssätt skulle nemligen
ovilkorligen framkalla lottning, och en lottning af den svåraste art,
nemligen mellan verklig tjenstgöring icke blott under fred utan äfven
i krig och fullkomlig frikallelse derifrån, ty om ock den till öfning
icke uttagne skulle ega skyldighet att utgå i händelse af krig, kunde
han dock ej såsom oöfvad inkallas förr än i sista hand, hvilket nästan
vore att anse såsom befrielse. Således skulle lottningen framträda
under sin värsta skepnad. Vore det antagligt, att ett sådant förslag,
åtminstone för närvarande, skulle hafva mera utsigt att vinna Riks¬
dagens bifall än det förslag, som för densamma nu är framlagdt. Det
andra partiet vill dela årskontingenten i två afdelningar, af hvilka
deu ena öfvas mindre, den andra mera. Men dervid är att anmärka,
att, utom det att den så mycket omtalade lottningen derigenom skulle
komma att framträda i en värre skepnad än enligt det Kongl. för¬
slaget, så blir den öfning, man vill gifva det stora flertalet af värn¬
pligtige, så liten, att man icke hört någon, icke ens upphofsmännen
till detta. förslag, vilja påräkna desse värnpligtige såsom soldater i
första linien. Det är således egentligen för depoterna som dessa
N:o 40.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
16
Fredagen den 14 Maj.
Landtför-
svaret-i ord¬
nande.
(Forts.)
mindre öfvade värnpligtige vore att påräkna. Men då bör väl åt¬
minstone den öfriga delen vara så väl öfvad och så talrik, att den
utgör en verklig armé, som kan ställas i första linien mot fienden.
Vidare måste denna armé hafva en verklig reserv, som kan bringa
den ett kraftigare understöd än hvad förhållandet skulle blifva med
de värnpligtige, bvilkas öfning fördelades på tre år och kanske först
en 5 eller 6 år derefter komme att inkallas för att utgöra denna
reserv. Ty med den hastighet, hvarmed krig nu föras, är gifvet, att
om den styrka, som sättes i främsta linien, är nätt och jemnt hvad
som behöfs, erfordras eu ganska betydlig reserv, som hastigt kan er¬
sätta de uppkomna förlusterna.
Det är sådana grunder man framstält för ordnandet af vårt för-
svarsväsende. De äro icke omöjliga att antaga, men de måste tillämpas
på helt annat sätt än. som blifvit förutsatt. De fordra först och främst,
att arbete på deras närmare utveckling nedlägges, och om de äfven
skulle kunna tillämpas så, att genom dem vinnas samma betryggande
egenskaper, som det Kongl. förslaget innehåller, tror jag dock, att för-
delarne deraf i afseende på lättandet af den tunga, som en ny här¬
ordning anses medföra för landet, icke skulle blifva så särdeles stora;
och i öfrigt qvarstår alltid en sak, som måste besinnas: äro vi mogna
att underkasta oss ett system, hvilket medför så betydligt olika
bördor för de värnpligtige, som för eu del af dem den öfning och
utbildning, som erfordras för att utgöra en verklig här, och för eu
annan del den öfning, som kräfves för att möjligen vid behof kunna
inträda i eu depot. Jag tror det icke. Om Utskottet hade kommit
till ett resultat, som i det stora hela varit någorlunda tillfredsställande,
så att omkring detsamma inom representationens båda Kamrar kunnat
samla sig en majoritet, som önskade ett godt och starkt försvar samt
ett hastigt genomförande af detsamma, så skulle jag för min del varit
beredd att göra några eftergifter för den goda sakens skull och för
att få slut på denna fråga och erhålla, om icke det allra bästa, dock
något, som varit antagligt. Så är emellertid icke förhållandet. Vi
hafva ett utskottsbetänkande, som knappast någon vill erkänna. Dervid
äro fogade reservationer af den mest stridiga beskaffenhet, och vi veta
icke sjelfva i denna stund hvad vi om några timmar komma att be¬
sluta i frågan och ännu mindre hvad beslut Medkammaren kommer
att deri fatta. Under sådana förhållanden kan jag för min del icke
gifva efter en hårsmån af ett förslag, som äfven från det håll, der
man bestrider detsamma, erkännes vara ett godt förslag.
Det har nyss blifvit af eu talare anmärkt, att detta förslag icke
lemnade soldater. Väl skulle, sade lian, enligt detsamma komma att
öfvas och utbildas värnpligtige, men inga egentliga soldater skulle genom
denna öfning erhållas. Ingen kan mer än jag ur rent militärisk syn¬
punkt önska, att tjenstetiden för de värnpligtige kunde utsträckas sä
långt som t, ex. i Tyskland. Men månne icke framställandet af ett
förslag i den riktningen vore detsamma som en hemställan, hvilkens
godkännande icke af någon menniska kunde sättas i fråga. När det
mött så många svårigheter att godkänna i medeltal ett-åriga öfningar,
huru svårt skulle det icke då vara att samla ens en liten minoritet
Fredagen den 14 Maj. 17
för ett förslag om tre års oafbruten tjenstgöring. Jag ber att med
anledning häraf få nämna, att det Kongl. förslaget icke så helt och
hållet förbisett nödvändigheten af att icke blott lemna en fullständig
soldatbildning utan äfven att hos den värnpligtige bibehålla känslan
af att han under sin tjenstetid tillhör armén. Detta är afsigten med
de repetitionsöfningar, som den värnpligtige, under de sex år han
tillhör linien, måste undergå till och med fjerde året. Dessa öfningar
utgöra således en påminnelse för honom, att han under dessa år verk¬
ligen är soldat. Han skulle enligt det Kongl. förslaget derigenom
gorå längre regementsmöten, än den indelta armén nu har, och hans
förberedelse för repetionsöfningarne, omfattande en tid af tio och eu
half månader, skulle motsvara en ganska lång del af den tid, hvar¬
under den indelta armén verkligen gör tjenst. Derjemte till ytter¬
mera säkerhet att den, som fullgjort sina öfningar under fyra år, icke
skall anse, att han icke vidare har något med saken att skaffa, åter¬
komma i landtvärnsklassen två repetitionsöfningar. Jag tror alltså
att i det Kongl. förslaget icke är så litet sörjdt för, att den värn¬
pligtige under sin tjenstetid verkligen skall känna, att han har skyldig¬
heter såsom soldat.
Ett ytterligare skäl för mig att i detta ögonblick hålla strängt
på det Kongl. förslaget eller att åtminstone icke genom något bestämdt
uttalande göra eu eftergift är, att man, genom den såväl i Utskottets
betänkande som i dervid fogade reservationer förekommande delning
af de värnpligtige i två kategorier, sträfva-!1 att undanskjuta verklig¬
heten för den kategori, som skulle erhålla den längre öfningen och att
i stället införa en värfvad stam. Under sådana förhållanden tror jag
icke tiden är inne att antaga grundsatsen om en delning af de värn¬
pligtige, ty skali en sådan delning ske, måste man vara öfverens om,
att äfven den längre öfningen skall vara effektiv och en verklig pligt.
Då först kan man tänka derpå, men i ett ögonblick, då, såsom nu,
begreppen derom äro så litet klara, kan man efter min öfvertygelse
icke våga ett sådant steg.
Såsom äfven i komiténs betänkande medgifves, uppstå admini¬
strativa olägenheter deraf, att årskontingentens storlek vexlar, hvilket gör
det svårt att på siffran beräkna densamma. Detta är ett faktum, som
icke kan bestridas, men olägenheten af denna vexling är dock icke
alldeles omöjlig att öfvervinna. Se vi efter orsaken till de vexlingar
som inträffa, icke på grund af den progressiva tillökningen i ålders¬
klasserna, föranledd af befolkningens växande styrka, utan till följd
af andra orsaker, så visar det sig, att man hittills icke funnit den
råtta grunden dertill, ty de största vexlingarne uppstå genom de
approberande myndigheternas olika uppfattning af gällande före¬
skrifter. Det är emellertid tydligt, att, till följd af den stora tunga
som en utsträckt värnepligt, måste medföra, äfven ett strängt regle¬
mente för approbation och kassation måste finnas, hvarjemte hela ut-
skrifningsförrättningen, sådan som den enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle blifva ordnad, är en garanti för att helt andra grunder än per¬
sonliga tycken skola göra sig gällande hos den, som närmast hafva
Första Kammarens Prof. 187o. N:o 40. 2
N:0 40.
Landtfför¬
svarets ord¬
nande.
(F orts.)
N:o 40.
La nät för¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
18 Fredagen den 14 Maj.
bestämmanderätt i detta afseende, eller mönsterherren och läkaren.
Således antager jag att de vexlingar, som af nu påpekade omständig¬
heter föranledas, till största delen skulle komma att försvinna. De'
vexlingar åter, hvilkas orsaker man icke lyckats att fullt utgrunda,
och hvilka, äfven efter antagande af det Kongl. förslaget och dermed
följande strängare kontroll på de värnpligtiges vapenduglighet, skulle
komma att stå qvar, äro icke särdeles stora. Jag antager, att kontin¬
genten kan vexla med omkring 2,000 man om året. Fördela detta
antal på alla utskrifningsområden och alla vapenslag, så tror jag, att
man skall finna, att faran icke är så stor. På det stora hela kommer
naturligtvis denna vexling att göra verkan, men för den praktiska
utförbarketen är den icke af så stor betydelse, att man derföre nu
behöfver öfvergifva systemet.
Jag vill icke vidröra några anmärkningar, som framstälts af eu
ledamot i mitt granskap, hvilken slutade med att förena sig om mitt
förslag, dock med modifikationer så stora, att jag icke kan godkänna
det understöd, han välvilligt velat lemna detsamma. Jag vill dock i
största korthet påpeka, att, ehuru jag knappast skulle önska det för
vårt land, ställningen likväl nu vore en helt annan, om vi hade Europas
garanti på vår neutralitet. Min tro är likväl den, att den sjelfkänsla
och kraft, nationen bör ega, skall den söka hos sig sjelf och icke i de
europeiska makternas garanti af dess fred.
Jag ber nu att få öfvergå till det förslag, som blifvit framstäldt
af en talare på södermanlandsbänken, Grefve Hamilton, och hvilket
sedan blifvit af andra talare understödt, dock med modifikationer i
formen. Jag kan icke neka, att, då detta förslag framstäldes, jag icke
kunde fatta detsamma. Herr (trefven har sedermera lernnat en för¬
klaring, som varit fullt tillfredsställande i det fallet, att jag väl inser,
huru hans förslag icke bör fattas, men jag erkänner, att jag fort¬
farande är urståndsatt att se, huru det bör fattas. Af förklaringen
framgick, att det icke var meningen att få en uteslutande genom värf¬
ning anskaffad stam med en ringa öfvad beväring. Deremot kan i
förslaget ligga, att man skulle hafva en indelt stam eller en stam, i fall
den så kan benämnas, bildad af den del af de värnpligtige, som under¬
gått den längre öfningen, men emellan dessa alternativ kunna också
ligga andra modifikationer. Den förste talare, som instämde i detta
förslag, antydde ganska klart, att lian gjorde det derföre, att den in¬
delta stammen kunde uti detsamma inbegripas. Eu annan aktad
ledamot, som ock förenade sig om samma förslag, gjorde det, om jag
fattade honom rätt, med hänsyn till betydelsen af 1878 års skrifvelse.
Jag ber då att få säga, att jag icke med min röst bidragit till nämnda
skrifvelse af det enkla skäl, att jag icke fann dess innehåll så klart
och tydligt, som innehållet i en sådan skrifvelse bor vara. Då för¬
hållandet så är, skulle jag naturligtvis kunnat anse mig lika obunden
som någon annan af hvad som förut tilldragit sig i frågan. Det bär
jag likväl icke gjort. Det är ett obestridligt faktum, att 1873 års
skrifvelse blef Riksdagens beslut, och att den ock blifvit af Regeringen
godkänd visar det förslag, som nu af densamma blifvit framlagdt, lik¬
som det äfven otvetydigt framgår af motiveringen till detsamma. Jag
Fredagen den 14 Maj.
19
N:o 40.
bär derföre icke kunnat frånse, att åtminstone hufvudtanken i 1873
års skrifvelse måste anses vara båda statsmakternas gemensamma be¬
slut. Huruvida detta med afseende på sammanbindningen af grund¬
skattefrågan och frågan om försvarets ordnande var lyckligt eller icke,
bär jag ansett icke egentligen tillhöra den fråga, som nu är före, men
det bar jag ansett vara gifvet, att ett förslag, bygdt på indelnings¬
verket såsom grund, numera icke är möjligt att tänka på. Jag skulle
ock tro, att det icke heller är härom frågan nu gäller. Klart är
emellertid att, om det är Kammarens mening att ett nytt härordnings-
förslag bör af Konungen framläggas, bygdt på indelt stam och beväring,
så måste, efter hvad här förefallit, sådant uttryckligen sägas, ty under¬
förstås kan det icke. Långt ifrån att jag varit emot något dylikt,
anser jag tvärtom, att det hade varit önskvärdt, om man redan för
många år sedan hade beträdt den banan, att, med bibehållande af
vår nuvarande indelta och värfvade stam, småningom öka värnpligts-
bördan allt mer och mer. Försvaret hade derigenom småningom vuxit
i styrka, visserligen icke på ett fullt tillfredsställande sätt, men det
både dock vuxit; och då den tidpunkt förr eller senare kommit, att
de gamla institutionerna måste gifva vika för den nya tidens kraf,
hade man redan haft något i den vägen inrättadt och icke behöft taga
ett så stort steg, som nu blir fallet. Men månne det med afseende
på den ståndpunkt, hvarpå vi befinna oss, vore lyckligt för frågans
lösning, om man ginge tillbaka och började på nytt att arbeta på att
få ett förslag, bygdt på helt andra grunder än det nu framlagda. Skulle
vi göra om det sjuåriga arbete, Riksdagen haft med denna fråga?
Vore det icke att undanskjuta frågan till en alltför aflägsen framtid?
Man säger, att det icke är antagligt, att ett sådant språng skall kunna
göras, som ifrån det nuvarande till det, som enligt det Kongl. försla¬
get skulle sättas i stället derför. Det är beklagligt att ett språng
måste göras, men förr eller senare måste det ske, huru stora svårig¬
heter än deremot nu uppresa sig, ty då man försummar att taga de
små stegen framåt, nödgas man slutligen att taga ett stort steg, för
att icke blifva efter. Tiden står icke stilla, allraminst i militäriskt
hänseende; den har medfört ofantliga framsteg i alla länders härord¬
ningar. Stodo vi efter för tio år sedan, så stå vi nu så långt efter,
att vi icke kunna med tuppfjät närma oss målet, utan ovilkorligen
måste vidtaga kraftiga åtgärder. Det fins ingen annan väg för alla,
som med lif och värme omfatta denna sak, än att söka efter för¬
måga till de djupa lederna sprida öfvertygelsen om, att här icke kan
vara fråga om att göra små uppoffringar utan stora. Ett stort steg
måste tagas, om Sverige skall kunna häfda sin ställning bland Euro-
ropas nationer. Det är nedslående att få höra sådana uttryck af
missaktning för vårt gamla Sverige, som fällas af utländingar med
anledning af beskaffenheten af våra militära inrättningar. Jag
sträfvar visserligen icke efter, att vårt land skall intaga ett rum bland
Europas stormakter, utan endast att det skall åtnjuta aktning bland
folken, och ty värr är det nu så att den, som ej har kraft i armen,
har intet att säga i politiken.
Landtför-
svarets ord-
natt de.
(Forts.)
N:0 40.
20
Lnndtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
Fredagen den 14 Maj.
Jag ber nu efter detta att få öfvergå till min reservation och
det deri gjorda yrkande. Jag begärde, då jag förra gången hade ordet,
att Kammaren ville, med atslag å första och andra punkterna i Ut¬
skottets förslag, antaga slutorden i min reservation, men då Utskottet
i denna första punkt hemställer, att Riksdagen måtte förklara sig icke
kunna i oförändradt skick antaga det förslag till lag om härordningen,
som af Kongl. Maj:t blifvit för Riksdagen framlagdt, bör och kan jag.
som icke heller yrkar att det Kongl. lagförslaget måtte i oförändrad
form antagas, icke yrka afslag å punkten.
Jag frångår således detta yrkande och anhåller blott, att Kamma¬
ren behagade, med anledning af Utskottets förslag i första och andra
punkten, fatta följande beslut, “att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t för en kommande Riksdag täcktes
framlägga förslag till ny härordning, fotad t på det nu meddelade för¬
slagets grunder.“ För min enskilda del hade jag visserligen varit
beredd att antaga det Kongl. förslaget oförändradt, men genom Kong!.
Maj:ts nådiga proposition N:o 18 sammanbands detsamma med frågan
om en grundlagsförändring, hvilket åter gjorde, att härordningsförslaget
uppstäldes i en sådan form, att det nu svårligen kan i sin helhet an¬
tagas eller ens komma under behandling. Då således en ny behand¬
ling af denna fråga måste ega rum hos Kongl. Maj:t, om ock endast i
iormelt hänseende, trodde jag, att de ordalag, hvari begäran om eu
.sådan behandling framstäldes, borde vara så beskaffade, att de, pa
samma gång de utgjorde en verklig ledning för Kongl. Maj:t och
uttalade att det Kongl. förslagets grunder icke mött något egentligt
motstånd utan i sin helhet blifvit godkända, dock icke skulle vara
så bindande, att man ej vid omarbetningen i formen skulle kunna
vidtaga några förändringar, med anledning af den behandling som
frågan rönt i Riksdagen. Jag ville med ett ord, att, jemte det Kongl.
Ms)j:t skulle kunna lemna fram ett nytt förslag, om lian så funne
för godt, sådant denna Riksdag sett det, icke i form åt' lag, utan i
den form som vore ändamålsenligast derför, man tillika vid detta
arbete skulle knnna göra de förbättringar, som alltid vid eu revision
kunna komma i fråga, äfvensom man skulle kunna taga hänsyn till
de anmärkningar, som blifvit inom Riksdagen framstälda. Jag vågar
tro, att de ordalag, jag föreslagit, i sådant afseende äro ganska lärnp-
liga; man begär, att Kongl. Maj:t för en kommande Riksdag ville fram¬
lägga ett förslag, fotadt på summa grunder som det nu föreliggande.
Det är då ingenting som hindrar att göra mindre förändringar. En
talare, med livilka åtskilliga andra sedan förenat sig, har önskat in¬
skjuta ordet “hufvudsakligen-'; hade detta ord stått der ursprungligen,
hade jag icke haft någonting deremot, men då åtskilliga andra talare
förenat sig om den af mig framstälda reservation, äfven sedan ändrings¬
förslaget framkommit, och då dertill kommer, att mitt skrifvelseförslag
vunnit godkännande från statsrådsbänken, finner jag mig naturligtvis
förhindrad att deri göra någon förändring. Derjemte måsfe jag fästa
uppmärksamheten derå, att detta ord “hufvudsakligen" tyckes kunna
tolkas pa mycket olika sätt. då vi här finna, att talare af de mest
olika åsigter uppträdt för att försvara det. Kan det tydas så olika,
N:0 40.
Fredagen den 1-1 Maj. 21
som Lär skett, måtte det icke hafva någon betydelse, och då kunna
de olika åsigterna lika väl rymmas i de ord jag föreslagit. Af alla
dessa skal qvarstår jag fortfarande vid min reservation i oförändrad
}?., I.se ock således förnya min anhållan om proposition på bifall
till densamma.
i..11Her„r Hedlund: Då jag begärde ordet var det blott för att fram-
,s*a „ .-nu111 H'!<aude .dva(l JaS 1 gå1' förslagsvis framstälde, nemligen
biiali till Harr Rosensvärds reservation, dock med följande inskränkande
tillägg: “med betydlig minskning i deu allmänna öfningstiden för
de varnpligtige samt med uteslutande af lottning14.
Jag ber att ^ nu få yrka bifall till detta förslag, men ber på
samma gång få _ bemöta några mot mitt yttrande gjorda inkast. En
talare bär anmärkt helt riktigt, att meningen skulle vara att till
Kong!. Maj:t i skrifvelse framställa åtminstone eu föreställning om ett
förslag, som skulle kunna en gång vinna Riksdagens bifall. Har man
den uppfattning som jag har, icke grundad på mitt subjektiva om-
Gome, utan på hvad jag erfarit genom samtal med en mängd fram¬
stående personer i Andra Kammaren, att ett förslag, som innehåller
lottning och som fastställer en öfningstid så lång, som deri nu före¬
slagna, hvilken öfvergår den allmänna öfningstiden i hvarje annat land
i Europa ej kan vinna framgång, så bör väl också Riksdagen uttala
detta. Eller menen I, mme Herrar, att man kan gå in till Kong!.
Maj.t med framställning om en sak, och sedan, när Kongl. Maj:t på
grund deraf utarbetar sitt förslag, ej låta det få framgång? Det är ej
att gifva ledning åt Kongl. Maj:ts omdöme, utan att missleda det.
Jag tog mig friheten i går anmärka och ber att ytterligare få fästa
uppmärksamheten derpå, _ att de ord, som jag tillagt, ej utesluta för
ongl. Maj:t utrymme till eu härbildning på de grunder, som redan
aro lagda. Jag kan t. ex. ej inse, att icke äfven det förslag, som
Grefve Hamilton vackt, kan inrymmas i detta. Det är blott lottnin-
gen och den långa allmänna öfningstiden som afses. Jag ber att i
afseende å lottning få ytterligare anföra ett skäl, som för Herrar
mihtarer oor ega betydelse, nemligen att våra krigsskolor skola lida
betänkligt men af den omständighet, att lottning qvarstår ens såsom
en möjlighet. Det är klart att, för att få frivillige i dessa skolor,
måste det ligga alla mycket om hjertat att hålla skolorna i möjligast
basta skick, . ej blott i afseende å det materiela och undervisningen,
utan äfven. i afseende å allvarlig och human behandling. Ser man,
att man ej kan erhålla personer dit annat än på frivillighetens väg,
måste man lagga, största omsorg på den moraliska vården, men kan
man om också blott såsom yttersta utväg, få folk genom lottning, så
minskas mycket detta moraliska tvång. Detta synes mig vara ur
militärisk synpunkt en vigtig omständighet. Jag vill tillägga, att den
Siste ärade talaren, till hvars anförande jag, liksom hela Kammaren,
tys-nacfe med synnerlig uppmärksamhet, gifvit mig ytterligare skäl att
vidhålla mitt amendement, dä han sagt, att han ej vill gifva efter en
hårsmån åt sitt förslag, och när jag tillika har svårt att fatta, huru
man kan saga, att ett förslag, fotadt. på dessa grunder, skulle kunna
Lan dl för¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
22
Fredagen den 14 Maj.
Landtför¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
upptaga en mycket minskad öfningstid, tror jag, att Riksdagen bör ut¬
tala eu närmare bestämd mening än reservationen innehåller.
Då jag nu har ordet, ber jag att få upptaga vidare ett och annat
inkast. Eu talare, till hvars ord denna Kammare alltid med vördnad
lyssnar, vände i går emot mig en anmärkning derom, att jag fält
yttranden i fråga om våra officerares sätt att sköta beväringsynglin-
garne, hvilka jag skulle “smärtsamt ångra'1. Vore det fallet, så skulle
jag genast hafva bedt om ursäkt, men jag tror, att så väl hans ytt¬
rande som eu annan talares i dag bero på missförstånd. Jag har
talat om de värnpligtiges införande i skolor, jag har talat om de
starka garantier, som alla föräldrar, hvilka ega söner, måste fordra
om god behandling och vård, ocli jag frågade: gifver den sextioårig^
erfarenheten af det sätt, hvarpå beväringsynglingarne blifvit behand¬
lade, någon sådan garanti? Härpå har jag visserligen svarat nej. Detta
var mitt yttrande. Jag har dermed ej velat förolämpa eller under¬
känna någon, men det finnes traditioner och en och annan vana, sota
ej är god, och man kan klandra dem utan att derför säga en föro¬
lämpning. Skulle man betrakta hvarje sådant klander såsom en per¬
sonlig förolämpning, så skulle vi ej få något oskick utrotadt i våra
samhällsförhållanden, vare sig i ena eller andra riktningen, ty då man
uppträdde med en anmärkning, skulle man genast slås i synen med
förebråelsen: du förolämpar. Vi må gerna se våra egna fel i ögonen,
men ej slå oss för vårt bröst med fariseisk ofelbarhetskänsla och säga
oss vara personligt förolämpade af en anmärkning, som gäller ett all¬
mänt förhållande.
Några ord om det schweiziska systemet hafva yttrats. Jag visste
mycket väl, huru mitt yttrande derom skulle upptagas. Jag ber dock
att få anmärka, att Schweiz’ härordning ej behöfver mitt försvar, ty
den försvarar sig sjelf och, hvad bättre är, den försvarar sitt land.
Den har visserligen brister, såsom att den saknar fasta kadrer, men
de skulle kunna afhjelpas i ett land med gamla militäriska institu¬
tioner. Då man från högt aktade militärers sida ej vill höra talas
om denna organisation, ber jag dock få nämna, att en mycket stor
militärisk auktoritet yttrat sig med aktning om densamma, nemligen
Fältmarskalken Moltke. Den, som läst den preussiska generalstabens
berättelse om 1870—1871 års krig, har det ej säkert undgått, att i den
der omnämnda 1869 års mobiliseringsplan af Grefve Moltke upptages
Schweiz’ goda milis, såsom ett väsentligt hinder för Frankrike att
göra ett anfall från söder. Jag tror dock, att inför en sådan aukto¬
ritet behöfver man ej betrakta den såsom en dåre, hvilken har Schweiz’
organisation lör ögonen. Man säger, att den ej är pröfvad. Jo, det
är den, tv Schweiz åtrår ej annat än att häfda sin neutralitet och
det gjorde Schweiz 1870, då det hade 40,000 till 60,000 man under
vapen i flera månader och ej blott skyddade sina gränser, utan också
afväpnade och internerade 80,000 man af den franska armén. Schwei¬
ziska armén har mobiliserats två gånger under de sista årtiondena,
den ena gången 30,000 man på en dag och den andra 100,000 man
på ett par veckor. Hvad snabbheten vid mobiliseringen ankommer,
torde man således ej kunna få något bättre. Man har talat om de
Fredagen den 14 Maj.
23
N:o 40.
brister, som yppade sig i den schweiziska härordningen under det
sista kriget, och att sådana finnas vill jag erkänna, men man må ej
glömma, att mycket värre brister uppenbarade sig i t. ex. Belgiens
härorganisation, då fråga der var om mobilisering, men derom har man
icke haft mycket att säga. Detta har jag i korthet velat nämna till
försvar för ett härväsende, som jag tror, att vi dock en gång skola komma
att taga till förebild, trots det löje som nu från vissa håll egnas deråt.
För min del skulle jag äfven vilja tillägga det amendement, som
i går föreslogs af en talare på stockholmsbänken derom, att i skrif-
velsen borde ingå eu anhållan om en utredning af landets finansiela
tillstånd och om möjligheten af att kunna bära så dryga nya bördor.
Dock vill jag här öppet uttala., att i så fall närmar jag mig till Ut¬
skottets mening, att jag under vissa omständigheter ej vore rädd för
de omedelbara kostnaderna, dock beroende af den beskattning, under
hvilken kostnaderna kom me att utgå. Man finge då tillfälle att in¬
lösa det vackra tal, som i går här hördes, att man vill “offra allt
för fosterlandet11. En sådan beskattning vore en förmögenhetsskatt.
I allmänhet tror jag, att när vi resonnera öfver härväsendet
under lugna och fredliga förhållanden, så behöfva vi ej kalla upp de
stora historiska skräckbilderna från de tider, då fosterlandet var i krig
och fara. Står krig för dörren och är fienden i landet, skall jag,
såsom den spartanska modern, ej tveka uppmana min son att do för sitt
land och, det kan hända, att den gråhårige fadern, om han dertill
egen kraft, går med ut för att i sina armar emottaga den döende
sonen eller do i hans. Men vi stå lyckligtvis ej inför sådana brinnande
och högtidliga tilllällen, utan vi kunna i allt lugn öfverlägga om, huru
vårt försvar skall ordnas, utan att vår materiela utveckling störes, och
utan att menniskan åsidosattes. Och jag påstår, att det finnes mensk-
liga existenster, som kunna gå under i ett kasernlif, men de böra
sparas till högtidligare tillfällen.
Jag har ett ord att tillägga i afseende å min tanke om disciplin.
Jag har den uppfattning, att en armé utan krigstukt är ett lika stort
oting, som det visade sig under sjuåriga kriget, då flere officerare
under brinnande krig lemnade armén och reste hem, hvarom både
Ehrensvärd och A. von Fersen hade svåra klagomål att framställa.
Jag vill hafva en allvarlig manstukt i armén, ej blott från de lydandes
sida mot de öfverordnade, utan från de öfverordnades sida mot lagen,
men för att lagen skall efterlefvas, måste den vara någorlunda i jem-
bredd med rättsmedvetandet. Detta är den dock ej, om det kan
hända, att ett subordinatioflsbrott, framkallad! af kitslig behandling,
drabbar lagöfverträdaren med straffarbete för ett eller annat år, som
gör hans existens för alltid förlorad, men drabbar den, som framkallat
brottet, med 8 dagars arrest, hvarifrån han kanske förskonas under
mötet för att ej gå miste om dess förströelser. Jag häntyder här på
en verklig tilldragelse, som gifver allt skäl att tala om barbari. Också
torde ej någon militär vara okunnig om, att efter sista kriget har
Tyskland fått omarbeta sina krigslagar i den riktningen att skärpa
straffen för det befäl, som framkallar subordinationsbrott och mildra
straffet för de brott, som deraf framkallats. De missförhållanden,
landtfför¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:0 40.
24
Fredagen den 14 Maj.
L mdtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
som förefinnas i våra krigslagar, åstadkomma ej disciplin utan mot¬
satsen. Olydnad skall allvarligt bestraffas, men äfven de som fram¬
kalla den höra straffas. Äfven har jag att framställa anmärkningar i
afseende å våra krigsdomstolar, dessa specialrätter, som numera val
qvarstå endast för krigsmakten. De hvila på den grundsats, att man
skall dömas af sina likar, men soldaten dömes ej af sina likar, utan
af befälet, äfven i de frågor der befälet är part. Jag vill ej tala om
dessa majorsförhör, af hvilka jag sjelf bar en sorglig erfarenhet. En
revision af krigslagarne är sålunda i högsta grad af behofvet påkallad,
och jag tror att en sådan i sammanhang med utarbetande af värn-
pligtslagen är ett af de första vilkor, som af svenska föräldrar fordras.
Ännu ett enda ord om eu fråga, som för öfrigt ej har så mycket
att göra med den förevarande, nemligen den om sammanbindning af
grundskatterna och försvarsverket, som blifvit klandradt. Jag har tagit
mig friheten att redan vid riksdagens början framställa för personel’,
som då hade till en del frågan i sin hand, ett lätt sätt att på en
gång slita detta band. Det är att lägga fram förslag till grundskat¬
ternas afskrifning, oberoende af frågan om härordningen. Jag är öfver-
tygad om, att.Andra Kammaren gerna skulle mottaga ett sådant för¬
slag. Men, säger man, det är ju en orimlighet; då hafva vi ju redan
förut skänkt bort det vederlag, hvarmed vi skulle framtvinga en ny
härordning. Men höra vi då klandra det ena partiet, som fordrar
grundskatternas afskrifning såsom vilkor för härordningen, när vi fordra
härordningen såsom vilkor för grundskatteafskrifningen ? Är det ena
ett köpslagande, så är väl det andra det äfven. Röjer det ena miss¬
troende, så gör väl det andra det äfven.
Från mina vänners sida hafva flere röjt eu benägenhet att antaga
Herr Rosensvärds reservation, med insättande af det af Herr von Geijer
föreslagna ordet “hufvudsakligen11. Jag skulle ogerna vilja skilja mig
från dem, och om i detta “hufvudsakligen“ kunde ligga eu reservation
för den mening jag uttalat, skulle jag icke tveka. Hade den ärade
reservanten, som sist yttrat sig, accepterat uttrycket, så hade jag ej
kunnat biträda det, men jag skall möjligen kunna det, om det kom¬
mer in såsom en modifikation af reservationen, såsom ett litet inpass,
som dock bevarar frihet för dem, som tänka olika med reservanten.
Jag ber dock få fästa deras uppmärksamhet, som ej stå på min sida,
på det falska läge, hvari vi, som ogilla lottning och den långa öfnings-
tiden, skulle komma, om vi ginge in på Kongl. Maj:ts grunder utan
vidare invändning, emedan vi nog sedan, när samma grunder åter
framkomma, skulle få höra, att vi eu gång antagit dem. Jag tror så¬
ledes, att försigtigheten bjuder dem, som ej vilja gå in på de grunder
Kongl. Maj:t föreslagit, att nu antaga det förslag, som jag framstält.
Grefve Mörner, Oscar: Jag betviflar ingalunda, att både Kongl.
Maj:ts regering och de män, hvilka utax-betat det förslag till ordnande
af vårt liärväsende, som nu föreligger till bedömande och afgörande,
varit lifligt genomträngda af öfvertygelse, icke allenast om duglig¬
heten och värdet af förslaget, utan äfven om möjligheten af att det¬
samma skulle kunna förmodas blifva antaget af svenska folket. Det
Fredagen den 14 Maj.
25
N:o 40.
är då smärtsamt för mig, och jag gör det endast derför att jag anser
det vara eu pligt, det är smärtsamt, säger jag, att nödgas uttala, att
ett förslag, bygdt på de grunder Kong]. Maj:t framstäf, icke under
närvarande förhållanden har någon utsigt att blifva antaget. Denna
min öfvertygelse är icke grundad endast på subjektiva skäl, utan på
allt hvad jag kunnat erfara under mitt vistande i olika delar af landet
vid beröringen med olika menniskor, och motståndet kommer att gifva
sig luft, om icke i denna Kammare, så helt visst i Medkammaren.
Detta är derföre icke min enskilda mening om förslaget, ty för min
del skulle jag vara böjd att antaga detsamma, men då det nu synes
vara alldeles klart, att förslaget icke vid denna riksdag kan komma
att antagas, utan att det kommer att öfveriemnas till ytterligare be¬
handling af Regeringen, synes det mig vara hvarje representants pligt
att frambära hvad han tror sig veta, på det regeringen, så mycket
på henne ankommer, icke måtte lemnas i okunnighet om ställningen
i landet. Det är derför som jag ansett mig böra framhålla, att, enligt
min uppfattning, ett förslag sådant som detta icke har någon utsigt
att på länge kunna antagas. Men hvad vill då svenska folket? Vill
det icke försvara sig? Vill det icke bevara sitt oberoende? Vill det icke
göra några uppoffringar härför? Jo, mine Herrar, det vill det göra,
men vi äro försoffäde af en lång fred; förslaget behöfver någon tid
för att mogna; allmänheten har icke sett några olyckor af det nuva¬
rande tillståndet, och det är denna allmänhet som bestämmer valen
till eu del af representationen, snart till håla. Denna allmänhet har
ännu icke kommit till en bestämd öfvertygelse om nödvändigheten af
åtgärder, som förefalla densamma så motbjudande och hårda som att
hela landets befolkning skulle gä under vapen, icke endast under ett
kort beväringsmöte, utan på fullt ‘allvar till en slags verklig krigstjenst.
Skall det väl komma en tid, då en sådan åsigt hunnit mogna? Ja,
men icke så snart. Hvad är då nu att göra? Jo, regeringen och de
män som stå henne nära böra, så vida de äro så lifligt öfvertygade
om behofvet nu genast af en ombildning, att de anse saken icke kunna
för någon tid undanskjutas, sätta sig i spetsen för rörelsen, klart och
oemotståndligt frambära sina åsigter, icke komma med ett kalffärdigt
förslag eller endast till hälften utbildade åsigter. De måste kunna
säga, detta vilja vi, detta fordras för att bevara Sveriges sjelfständighet, för
att bevara dess plats bland de fria nationernas antal, och när då förslaget
är helgjutet, då regeringens ledamöter stå för detsamma såsom en man, då
är det kanske möjligt, att denna regeringens hållning utöfvar en sådan på¬
tryckning, att den tager folket med sig. Med halfmogna förslag åter vinner
man ingenting; då det gäller ett stort mål, måste man gripa sig an med
kraft, ali tvekan måste då vika, eu hvar måste inse att frågan är att
segra eller falla. En talare yttrade, att saker mogna, man vet icke
huru, det som varit främmande och oberedt har blifvit inplantadt i
folkmedvetandet, och saken har då gått fram. Ja, det är sant att så
har det tillgått, men huru har detta då skett? Icke så att man nött
ut saken, utan så att man väckt den till lif, icke genom ett ideligt
upprepande af ett och detsamma, utan derigenom att man under hand
medelst skrift och tal sökt hålla frågan lefvande hos folket. På sådant
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 40.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
26 Fredagen den 14 Maj.
sätt kan det hända, att saken eu dag befinnes mogen. Så skedde med
representationsreformen; sedan man arbetat med densamma vid 1848
och 1851—1858 års riksdag var frågan liksom död i nära 10 år, men
då visade det sig, att den under tiden lefvat hos svenska folket, då
framstod den som en jätte och qväfde allt motstånd. Kan man väl tro, att
det är nyttigt, att regeringen riksdag efter riksdag framkommer med
halffärdiga förslag för att få dem förkastade, och att på sådant sätt
hos allmänheten undergräfves tron på regeringens förmåga att göra
upp ett dugligt förslag? Antingen skall regeringen, om den tror, att
frågan icke tål något uppskof, samla alla sina krafter till att utarbeta
ett nytt, i alla hänseenden fullfärdig! förslag och sedan uppbjuda all
sin förmåga för att få det antaget, eller ock skall hon, om det kan
ske utan skada för landet, låta frågan ligga nere några år, men egna
den en trägen, fast tyst och stilla uppmärksamhet, tills den åter kan
i en läglig tidpunkt komma fram för att slutligen afgöras.
Jag är icke militär, kan ej uppgöra någon försvarsplan och har
derföre afhållit mig ifrån att ingå med mitt yttrande på det egentliga
militära området, men som svensk kan jag icke vara likgiltig för det
sätt, hvarpå eu för fäderneslandet så djupt vigtig fråga behandlas.
För närvarande må utsigterna vara mörka att få Sveriges försvar väl
ordnadt, men vi skola hoppas, att äfven i detta hänseeende en gång
må dagas, och Sverige, tryggt i känslan af egen ordnad och inöfvad
kraft, med lugn kunna emotse händelsernas gång i Europa. Men
Sveriges folk får icke invagga sig i den tro, att allt kan länge fort¬
fara såsom det är, ty våra yttre angelägenheter kunna vi icke på¬
räkna att få alltid bestämma sjelfva. Måtte emellertid Försynen vaka
öfver Sveriges öden.
Herr af Klint: Då jag med min röst biträdde den underdåniga
skrifvelse, som 1873 afläts från Riksdagen till Kongl. Maj:t, har jag
också ansett det vara min pligt att upptaga några af de yttranden,
som här blifvit fäkta i afseende på denna skrifvelse.
Min enskilda tanke kan visserligen vara den, att grundskatternas
afskrifning ej är öfverensstämmande med full rättvisa, men då jag
aldrig gjort och ej heller gör anspråk på att ega statsekonomiska
kunskaper, så har jag underordnat min egen tanke deras, söm hafva
förstått dessa saker bättre än jag. Jag har kunnat göra det så mycket
mer, som jag funnit åsigterna ej blott sammanstämmande bland Riks¬
dagens ledamöter utan äfven accepterade af Regeringen. När således
frågan om denna afskrifning blifvit väckt, och då min tro var och
ännu i detta ögonblick är, att en afskrifning af grundskatterna för
med sig en afskrifning af indelningsverket, så var också mitt beslut
fattadt att träda på deras sida, som sammanbundo frågorna och gjorde
till vilkor för grundskatternas afskrifning en för landets försvar be¬
tryggande härorganisation, byggd på allmän värnpligt. Långt ifrån att
ångra det beslut, som då fattades, är jag ännu i denna stund djupt
öfvertygad om, att detta beslut var riktigt, och skulle jag ett ögonblick
hafva dragit i tvifvel om det var rätt eller orätt, så har den öfver¬
läggning, som försiggått i denna Kammare, derom förvissat mig. Nu
Fredagen den 14 Maj,
27
N:o 40.
hafva vi åtminstone något att sätta emot en sådan afskrifning; vi Landtför-
hafva hopp om att kunna få ett försvar. Efter min öfvertygelse ligger
icke grunden till det dilemma, uti hvilket vi möjligen nu befinna oss, (Forts.)
i 1873 års skrifvelse. Söken den längre tillbaka, mine Herrar! Den
ligger i det olyckliga ordet “lindring“, uttaladt vid 1867 års riksdag.
Det är det ordet, som fört oss in på den banan, att vi ej kunna på
det gamla bygga något nytt, äfven om detta gamla varit fullt öfver¬
ensstämmande med nutidens fordringar. Indelningsverket lam bestå,
men orubbadt. Det är välvist uppgjordt och alla dess delar hänga så
tillsamman, den ena med den andra, att det tål ingen jemkning. I
samma stund man talar om lindringar i indelningsverket och på dessa
vill bygga landets försvar, i samma stund har man upplöst indelnings¬
verket, ty lindring för en är utgift för en annan; dessutom beträdes
derigenom eu bana, der alla med samma fog kunna begära samma
lindring, och ingen kan beräkna hvar det slutar. Jag tror således,
att, om man vill vara uppriktig, så gör man orätt i att skylla 1873
års skrifvelse för det obehag, hvari man nu kan anse sig vara. Jag
tror likaledes att uti den vigtiga fråga, som nu utgör föremål för våra
öfverläggningar, vi icke skola ingå i några vare sig loftal eller klander
af den nuvarande institutionen. På dessa ord bygger man sannerligen
ej någon arméorganisation.
Uti sjelfva frågan ber jag, för att ej göra mig saker till att allt
för länge upptaga Kammarens tid, att få helt och hållet hänföra mig
till de Herrar, som hafva stridt för Kongl. Maj:ts nådiga proposition
eller, hvilket, till följd af den formela behandling, man här gifvit
frågan, är detsamma som Herr Rosensvärds reservation. Några om¬
ständigheter anser jag dock icke kunna alltför ofta upprepas och ber
således att derom få yttra ett eller annat ord.
Man har klandrat det Kongl. förslaget derför att det icke är
fast; det säges vara alltför löst. Man säger att det ej bildar soldater.
Den talare på vermlandsbänken, som i dag haft ordet, har efter mitt
begrepp så riktigt och tydligt besvarat detta inkast, att jag icke skulle
behöfva dertill lägga något, så vida han ej glömt att göra eu jem¬
förelse mellan den öfning, som det Kongl. förslaget erbjuder den värn-
pligtige, och den som i närvarande stund gifves åt den värfvade armén.
Räknen, mine Herrar, det antal månader, som den värfvade soldaten
är under vapen, och jemfören dermed den öfning, som det Kongl.
förslaget upptager för den värnpligtige. Jag tror icke, att man skall
kunna säga, att komiterade, och med dem Kongl. Maj:t, hafva varit
alltför sparsamma i det uppgjorda förslaget. Derom är ej fråga att
icke jag, och troligen äfven mina medkomiterade, önskat en vida ut-
sträcktare öfning, men man får ej begära mera, än man anser vara
högst nödvändigt. Man har klandrat det i härordningsförslaget upp¬
tagna rytteri; ej heller detta'skulle blifva tillräckligt öfvadt. Äfven i
afseende härå måste jag såga, att det skulle hafva varit önskligt att
erhålla större öfning, men jag tror, att det ej är billigt att klandra
den föreslagna, om man, såsom här också blifvit påpekadt. dermed
jemför den öfning som nu i allmänhet bestås svenska rytteriet. Rytteri-
sqvadronerna äro derjemte förstärkta med ett ganska betydligt antal
N:0 40.
28
landtför-
svarets ord¬
nande.
(Ports.)
Fredagen den 14 Maj.
befäl och dessutom med s. k. rekapitulanter. Om jag skulle hafva
orätt i clenua sak, och om det Kongl. förslaget ej innehåller i sig till¬
räcklig fasthet, så må det tillåtas att vända mig till motförslagen.
Hvad erbjuda dessa? Man jemför reservanternes förslag med det
Kongl. förslaget och säger, att på den väg som reservanterne gå får man
samma styrka, som det Kongl. förslaget upptager. Ja, det är en sanning,
hvad beträffar antalet, men hurudan blir den af reservanterne före¬
slagna ^ styrka? Med den öfning, som det Kongl. föslaget erbjuder de
värnpligtige, kan Kong], Maj:t, i händelse den olyckan inträffade, att
den svenska hären behöfde mobiliseras, genast uppställa en stridsfärdig
arme till samma styrka som reservanterne ansett tillräcklig, men med
den skilnad att, enligt det Kongl. förslaget, skulle den, som varit längst
från öfning, ej varit detta längre än ett år, då deremot, enligt reser-
vanternes förslag, man måste för att komma till samma siffra mobili¬
sera med dem, som sedan 6, 7 eller 8 år varit från vapenöfning be¬
friade.
Man bär mycket klandrat lottning, och specielt lottning af eliter:
man har till och med deri funnit en motsägelse. Detta beror på upp¬
rättningen af ett ord. Jag kan också erkänna, att ordet det möjligtvis
icke är det bäst valda, men om ej något annat hakar, så skaffa ett
annat ord! det blir dock icke så lätt. De som påstå, att utlottning
af befäl föreslagits, begå ett misstag. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
utlottas, under vissa förhållanden, ett antal män, bland hvilka befäl
sedan utgallras; detta är allt och Herrar reservanter hafva nödgats
gå i samma spår; skilnaden är blott den, att de taga en något större
siffra.
Jag vill ej längre uppehålla mig med jemförelse emellan det Kongl.
förslaget och motförslagen, men ber deremot att få yttra några ord
med anledning af de särskilda förslag till beslut, som här blifvit formu¬
lerade. Anda ifrån första gången denna fråga uppstod, har jag varit
af den mening, att den ej löses på en riksdag. Deremot har jag tillhört
d®rasDant1al, som varit lifligt öfvertygade om, att den borde framläggas
till Riksdagen, oberoende deraf, om den kunde vid samma riksdag
iösas eller icke. Jag tror, att det varit nyttigt för svenska folket och
dess ombud att få se hvart det bär och hvad de kunna vänta af en
genomförd, på värnpligtens grund hvilande härordning. Jag är således
for mm del tacksam för att förslaget blifvit framlagdt, och vill äfven
tillägga, att, huru splittra^ det vid förslagets behandling än varit inom
Utskottet, jag dock funnit att genom alla de divergerande förslagen
dessa yttringar från olika håll — går dock en tråd till förmån
för det hela; den goda viljan att komma till ett godt mål genomgår
otvetydigt alla förslagen. Det är detta som vi skola taga vara på.
Men enligt min förmening kunna vi ej nu begära en sammanjemkning
åt de olika åsigterna, huru gerna vi än skulle önska det, och huru
lifligt den enskilde representanten kan vara öfvertygad, att han med
fodt samvete kan obetingadt bifalla Kongl. Majrts proposition. Vi
hafva sett hvilka olika meningar gjort sig gällande inom Utskottet och
inom dennä Kammare, och jag förmodar, att åsigterna inom Andra
Kammaren ej aro stort mera öfverensstämmande. Jag hyser derföre
29
Fredagen den 14 Maj.
den lifiiga öfvertygelse, att för frågans framgång och slutliga lösning
det ej finnes något klokare att nu göra, än att bifalla Herr Rosensvärds
reservation.
Hvad skulle val ett sådant beslut innefatta? Det innefattar ju
intet annat än en till följd af grundlagens bud nödvändig omklädnad
af ett uppskof till nästa riksdag? Alla äro vi ju ense om nyttan, fa
nödvändigheten af att eif sådant tillstånd vore uti grundlagen med¬
gift. _ Frågan är för stor, för att vid eu riksdag afgöras." Må den
hvila till nästa år och, efter min tro, återkomma helst i samma skick,
som den nu föreslagits. Då förefinnes den fördel, att ny valperiod
inträffar; det blir således nyvalde personer, som derom få yttra sig;
och möjligen kan regeringen då hemta något stöd i eu gemensam
åsigt om de grunder, på hvilka landet önskar att en härordning må
byggas. Nu kan den det icke, Riksdagen må aflåta hvilken under¬
dånig skrifvelse som helst. Det ena och det andra förslaget är lika
ofullständigt för att af regeringen kunna behandlas, och jag skulle på
det allra högsta beklaga, om regeringen toge för godt något af de för¬
slag, som komma att ur voteringsurnan framgå. För att bevisa ofull¬
ständigheten af de framlagda förslagen, tillåter jag mig att beröra det
af min högt ärade granne, Grefve Hamilton, framlagda.
Det framstäldes i går och har blifvit förklarad! i dag, men ei
bättre, än att en af förslagets författares största antagonister i denna
fråga, eu representant från Göteborgs län, ansett sig kunna krypa in
i detsamma. Vidare har blifvit sagdt, att man borde antaga Herr Ro¬
sensvärds förslag med det af Herr volt Geijer gjorda tillägg af ordet
“hufvudsakligen11. Jag hemställer om det finnes någon regering i
verlden, som kan öfversätta hvad det ordet betyder? Finnas °ej nära
på lika många öfversättningar på detta ord som ledamöter i denna
Kammare? Hvartill tjenar det då att framlägga ett sådant förslag
för regeringen ? Grefve Mörner, som med sådan känsla yttrat sig om
frågan i hela dess stora vidd, har äfven framstäf ett 'förslag. Här
har talats om, att nationell icke är mogen att antaga Kongl. Maj:ts
proposition. Jag frågar Eder, mine Herrar, på ära och tro: är na¬
tionen mera mogen för Grefve Mörners förslag? Kanske är Grefve
Mörner sjelf färdig att innan veckans slut ändra några ord i sitt eget
förslag! Och ett sådant förslag, eller något af de framstälda, skulle
vi framlägga för att narra regeringen att tro — i fall den är så god¬
trogen— att det innefattar vår mening! Nej, låtoin oss förena oss
om bifall till Herr Rosensvärds reservation. Låtom oss besluta ett upp¬
skof, så sorgligt det än är. Detta betingas äfven deraf, att denna
fråga ej kan lösas med mindre, än att den stora frågan om skatte-
1 ludring samtidigt förekommer. Må förslaget, sådant det är, hvila till
nästa riksdag; möjligen kunna då framställas några grunder, på hvilka
man kan bygga. Jag anhåller om bifall till Herr Rosensvärds reservation.
Herr Mannerskantz:
Grefve Po sse: Då äfven jag var eii af dem, som bidrogo till
1873 års skrifvelse, anser jag för min skyldighet att med några ord
säga, huru jag kommer att votera i dag. I likhet med flere föregående
N;o 40.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
N:0 40.
30
Fredagen den 14 Maj.
Landiför -
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
talare måste jas naturligtvis känna mig tacksam emot regeringen, som
i den Kongl. propositionen framkommit med förslag till ny härordning,
men min tacksamhet skulle varit större, om i förening med detta för¬
slag äfven följt förslag till grundskatternas och indelningsverkets af¬
skrifning äfvensom förslag, huru medel till dessa stora kostnader
skola anskaffas jemte förslag till öfvergångsstadganden, och innan så¬
dana framkommit i ett sammanhang, känner jag, för min del, mig
förhindrad att votera för något som helst beslut i afseende på för¬
ändring af härordningen.
Hvad beträffar, huru erforderliga penningar skola anskaffas, kommer
man genast att svara, att “vi få icke se på hvad det kan kosta att
försvara vårt land," eu sats som så många gånger blifvit använd, att
från att vara sublim den nära nog öfvergått att blifva trivial. Men
här är dock en omständighet som gör, att penningefrågan spelar en
icke ringa roll. Det förhållande, om hvilket man i allmänhet strider,
är. huruvida vi skola betala med penningar eller med våra personer,
och vid sådant förhållande är det temligen klart, att penningefrågan
spelar en icke ringa roll i afseende på frågans slutliga lösning, “ty det
är naturligt, att .om vi hafva godt om penningar, kunna vi vara mera
villiga att betala med penningar än eljest, i motsatt fall måste vi be¬
tala med våra persöner. Min ståndpunkt är sålunda den, att jag önskar
uppskof med frågau. Hade vi i vår Riksdagsordning ett stadgande,
som sade, att frågor kunde uppskjutas från en riksdag till en annan,
skulle jag, om ett sådant förslag gjordes, rösta med dem, som yrkade
att frågan skulle uppskjutas till nästa riksdag. Något sådant är
dock nu icke möjligt; men då bland reservanternes förslag det af
Herr Rosensvärd framstälda bland många andra goda egenskaper
äfven har den, att innebära ungefär detsamma som ett uppskof med
frågan, sluter jag mig till dem, som yrka bifall till Herr Rosensvärds
förslag; men på det icke må kunna sägas, att jag bundit mig vid de
hårda vilkor, som det Kongl. förslaget innehåller, anhåller jag att
något tå säga, hvad jag menar med de grunder, hvilka jag velat an¬
taga i Kongl. Maj:ts förslag: dessa grunder äro, att det innehåller all¬
män värnpligt, att det har en god befälsstam, samt att alla enligt
detsamma skola exercera lika, och att sålunda lottning ej ifrågasättes
i någon nämnvärd grad.
På dessa tre grunder är det jag förenar mig med Herr Rosen¬
svärd, och i fall vi antaga detta, äro vi ju också öfverens med rege¬
ringen i afseende på att försvaret skall ställas på allmän värnpligt,
då äro vi också öfverens med regeringen, att det icke bör vara någon
lottning, öfverens med regeringen i fråga om en befälsstam m. m.
Men nu kommer en fråga, och det är, huru långt den allmänna värn-
pligten skall utsträckas. Derom äro vi af olika tankar — betydligt
olika — men det är emellertid endast denna sak, som regeringen kan
vara i tvekan om, i fall detta beslut nu drifves igenom i denna Kam¬
mare. Nu säges, att om regeringen får Herr Rosensvärds förslag, så
vet regeringen ändå icke till fyllest Riksdagens mening, emedan denna
skrifvelse rymmer många åsigter.
Detta är sant, så vida man får antaga, att regeringens ledamöter
Fredagen den 14 Maj.
31
N:o 40.
icke taga kännedom om annat än den ankomna skrifvelsen, men ehuru Landtför-
det just icke kan vara något intressant arbete att gå igenom Riks- svarets ord'
dagens protokoll, och man icke kan begära, att regeringens ledamöter (Forts.')
skola göra det i allmänhet, så tror jag dock, att i en sådan fråga,
de icke få se på besväret; och genomläsa Re protokollen angående
denna fråga, få de eu god ledning angående hvad som är Riksdagens
mening, då jag antager, att åtminstone största delen af Kamrarnes
ledamöter gifvit sin åsigt till känna. Således finnes det i skrifvelsen
gemensamt med dessa protokoll tillräcklig ledning för regeringen att
erfara, huru Riksdagen vill hafva denna fråga ordnad.
Jag vill icke framställa något yrkande. Här har blifvit mycket
taladt om, att en del värnpligtige borde öfvas mera och en del mindre.
1 allt detta vill jag ej göra något yrkande, än mindre framställa något
förslag, som kan hafva den allra minsta pretention att vinna gehör,
utan blott framställa en mycket beskedlig fråga till de Herrar Gene¬
raler som i närvarande stund förkasta dessa 90 dagars öfning, som
medgifves af alla. Samme Herrar hafva för några år sedan förklarat,
att den indelta armén vore en utmärkt inrättning; och denna armé
hade under den tiden icke större öfning, innan rekryten förklarades
fullfärdig, än just dessa nittio dagar. Om sålunda svenska folket nu
erbjuder sig att i stället för de tjugufyra tusen man, som indelnings¬
verket kan uppställa, öfva hela nationen lika mycket, så vore det
visserligen långt ifrån mig att påstå, att vi fått ett tillräckligt försvar,
men jag påstår dock, att antingen måste det hafva varit en humbug,
då man sade, att den indelta armén var så förträfflig, eller också är
det en humbug, då man säger, att denna öfning duger till intet. Jag
bär blott velat inlägga denna tanke, utan att derpå begära svar och
utan att göra något yrkande; men nog bör häraf vara klart, att jag
ej vill antaga Kongl. Maj:ts förslag, förr än det undergått eu betydlig
förminskning i anspråk vid den allmänna värnpligten, och sedan jag
nedlagt denna reservation, förklarar jag mig villig rösta för General
Rosensvärds förslag.
Herr von Geijer: Jag hoppas, att Kammaren tillåter mig att
med några ord bemöta de anmärkningar, som blifvit gjorda vid mitt
amendement till Herr Rosensvärds reservation. Och ber jag få åter¬
kalla i minnet, huru olika verkan af detta amendement blifvit upp¬
skattad af de talare, hvilka varit enige om att antaga Herr Rosensvärds
reservation oförändrad.
Eu talare yttrade under gårdagens plenum, att ordet “hufvud¬
sakligen “, insatt i den af Herr Rosensvärd föreslagna underdåniga
skrifvelsen, icke i ringaste mån förändrade meningen och derföre vore
helt och hållet öfverflödigt, hvilken åsigt ock delas af Herr Rosen¬
svärd sjelf, enär lian, i sitt anförande för en stund sedan, förklarade,
att han icke skolat haft något emot att gifva den underdåniga
skrifvelsen eu sådan lydelse som jag önskat, om framställning derom
skett, innan han skref sin reservation, men att han nu icke ville gå
in på att ändra densamma. Ryss förr än jag uppropades yttrade sig
en talare på ett sätt, som nödgar mig antaga, att han funnit amen-
N:0 40.
32
Fredagen den 14 Maj.
Landtför-
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
elementet förkastligt derföre, att den underdåniga skrifvelsen, när ordet
“hufvudsakligen“ insattes, blifver till den grad oklar, att, i fall den¬
samma så affattad kommer att af Kammaren antagas, Regeringen icke
får någon upplysning om, hvad Kammaren egentligen har för mening
i frågan.
Ingendera af dessa tvänne sins mellan motsatta åsigter rörande
verkan af mitt framstälda amendement torde vara riktig.
Ett bifall till Herr Rosensvärds reservation skulle sannolikt, på
sätt framhållits under diskussionen, fattas af Kongl. Maj:t såsom vore
det Första Kammarens önskan, att det nu meddelade härordnings-
försiaget framlades till nästa Riksdag i oförändradt skick.
Om deremot reservationen, ändrad såsom jag föreslagit, blefve
Kammarens beslut, torde Kongl. Maj:t deraf finna, att Kammaren håller
i hufvudsak fast vid nu föreliggande Kongl. förslag, utan att derföre
anse det ju icke modifikationer i någon del af detsamma lämpligen
böra kunna vidtagas såsom en sammanjemkning af Kamrarnes olika
åsigter i denna stora fråga. Jag har haft för afsigt med mitt amen¬
dement att gå en medelväg emellan Herr Rosensvärds och Friherre
Stjernblads reservationer, och jag har dertill haft ett särskildt skäl, som
jag omnämnde, när jag förra gången hade ordet, och nu ber att få
å nyo något framhålla.
Det skälet är, att i Friherre Stjernblads reservation beaktas Riks¬
dagens yttrade önskan, att den nya härordningen måtte upptaga stam¬
soldater vid specialvapnen, hvilka soldater skulle antagas på frivillig¬
hetens väg och erhålla aflöning af statsverket, hvarom det nu med¬
delade Kongl. förslaget icke, så vidt jag kan finna, någonting inne¬
håller.
Jag kan visserligen icke så mycket undra på, att Regeringen utan
vidare gått förbi denna punkt i Riksdagens underdåniga skrifvelse af
den 24 Maj 1873, ty det vill synas mig som densamma står något i
strid med de grunder för den nya härordningen, som Riksdagen i
öfrigt uppstält. Men frågan om stamsoldater vid specialvapnen torde
säkert komma att göra sig starkt gällande inom Andra Kammaren och
torde kanske derföre böra af Regeringen tagas under noga ompröf¬
ning.
Med hänsyn till hvad jag nu likasom förut haft äran anföra, tror
jag, att det ord jag velat inskjuta i Herr Rosensvärds reservation kan
väl försvara sin plats.
Grefve Hamilton; Jag skall blott uppehålla Kammaren ett
ögonblick och ber att få begagna det för att i anledning af anmärk¬
ningen, att Herr Hedlund krupit in i mitt förslag, till protokollet få
erinra derom, att till ersättning Grefve Posse krupit in i Herr Rosen¬
svärds förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden nemligen:
Ro) af Herr Rosensvärd, att Kammaren måtte för sin del be-
Fredagen den 14 Maj. INcO 4U.
sluta, det Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong!. ^
Maj:t behagade för kommande Riksdag framlägga ett förslag till ny
härordning, fotadt på det nu meddelade nådiga förslagets grunder: ?Fl„-0
2;o) af Herr von Geijer, att Herr Rosensvärds förslag skulle antagas
med den förändring, att ordet hufvudsakligen infördes framför ordet
fotadt; 3:o) af Herr Hedlund, att Kammaren måtte bifalla Herr Ro¬
sensvärds förslag med följande tillägg: “dock med betydlig inskränk¬
ning i de värnpligtiges allmänna öfningstid samt med uteslutande åt
lottning*-; 4:o) af Herr Wallenherg, att Kammaren, med bifall till den
första punkten, måtte besluta, att Riksdagen skulle i underdånig skrif¬
velse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga frågan om ny härordning
under förnyad ompröfning; samt slutligen 5:o) af Herr De Mars, att
Kammaren skulle fatta ett så lydande beslut: “Riksdagen, som fort¬
farande anser nödigt, att kraftiga åtgärder vidtagas för försvarsvasen-
dets stärkande och tidsenliga utveckling, anhåller underdånigst, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke detta kunde
med mindre kostnad vinnas derigenom, att, jemte^ det de värnpligtige
i allmänhet öfvades under en kortare tid ån Kongl. Maj:ts nådiga
förslag innehåller, en för härordningens fasthet nödig stamtrupp be¬
reddes, som under ett visst antal år gjorde krigstjensten till yrke."
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen törst proposi¬
tion på bifall till första punkten och första stycket i andra punkten
af förevarande utlåtande, hvarvid svarades talrika nej jemte några ja,
sedermera proposition på antagande åt Herr Rosensvärds förslag, då
svaren utföllo med många ja och nej i blandning, vidare proposition
på Herr von Geijers yrkande, hvilken proposition likaledes besvarades
med många så väl ja som nej, ytterligare .proposition på Herr Hed¬
rande förslag, hvartill svarades nej, vidare proposition på Herr Wal-
lenbergs yrkande, hvartill jemväl svarades nej, och slutligen proposition
på antagande af Herr De Mar ds förslag, då svaren utföllo med tal¬
rika nej, blandade med många ja; hvaruppå, och efter det proposition
på bifall till Herr Rosensvärds förslag förnyats samt med många både ■
ja och nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Etter förmälan, det Kammaren egde att bestämma hvilketdera åt
de öfriga yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den blif¬
vande voteringen, framstälde Herr Greiven och Talmannen proposition
derå, att Herr De Marcs förslag skulle intagas i kontrapropositionen;
och då dervid svarades många ja och nej i blandning, förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
Åtskillige ledamöter begärde votering om kontrapropositionens
innehåll.
Sedan Herr Grefven och Talmannen framstält proposition derå,
att Herr von Geijers förslag skulle utgöra nej-propositionen vid vo-
Första Kammarens Prat. 1875. N:o P‘
N:o 40.
Fredagen den 14 Haj,
öringen om kontrapropositionens innehåll, samt härtill svarats många
»mule. Ja Jem^e åtskilliga nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
dill följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:
Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till det förslag,
Herr Rosensvärd i anledning af första punkten och första stycket i
andra punkten åt Särskilda Utskottets utlåtande N:o 2 framställ
kontrapropositionen skall innehålla antagande af Herr De Marés i
frågan afgifna förslag, röstar
Den, det ej vill, röstar
J a 5
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren såsom kontraproposition vid vote¬
ringen det af Herr von Geijer framstälda förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 49.
Nej — 63.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition för
hufvudvotermgen:
Den, som vill, att Kammaren, med anledning af första punkten
och första stycket i andra punkten af Särskilda Utskottets utlåtande
N:o 2, skall bifalla Herr Rosensvärds förslag, att Riksdagen må i un¬
derdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t behagade för kommande
Riksdag framlägga ett förslag till ny härordning, fotadt på det nu
meddelade nådiga förslagets grunder, röstar
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren ifrågavarande förslag, med den
förändring, att ordet hufvudsakligen införes framför ordet fotadt.
Vid denna omröstnings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 45.
Nej — 67.
35
N:o 40.
Fredagen den 14 Maj.
Återstående delen af andra punkten eller mom. a—m.
Herr Rosensvärd: Med anledning af det beslut, som Kam¬
maren fattat, och. som i hufvudsak är detsamma, som det jag be¬
gärt, får jag anhålla, att de nu upplästa momenten måtte anses för¬
fallna. De lämpa sig naturligtvis icke till det beslut, som nyss af
Kammaren fattats.
Proposition på bifall till detta yrkande framstäldes och be¬
svarades med Ja.
Den vidare föredragningen af utlåtandet uppskjöts härefter till
nästa sammanträde.
Ledighet från nksdagsgöromålen beviljades Herrar Storckenfelt,
JornerJvjelm, Hammar och Nilsson under åtta dagar från den 17
dennes samt Herrar Lenning och Christoffer Olsson under fjorton
dagars tid, räknad från samma dag.
Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets memorial N:o 11,
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af
Utskottets betänkande N:o 7, angående stämpelpappersafgiften;
äfvensom Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 27, i anledning af förslag till lagstiftning för sparbanker;
N:o 28, i anledning af väckt förslag om ändring af 9 § 1 inom
i Kongl. forordmngen angående grunderna och vilkoren för hemmans¬
klyfning och jordafsöndring cleu 6 Augusti 1864;
N:o 29, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af de en-
hgu lag och författningar gällande bestämmelser i fråga om rättighet
or vederbörande eller nabo att lösa försåld eller pantvis uppbuden
fastighet i stad;
N:o BO i anledning af väckt motion om upphäfvande eller än¬
dring åt gällande bestämmelser angående husförhör; samt
N:o 31, i anledning af väckt förslag om ändring i 52 8 af gäl¬
lande legostadga. b
Land!för¬
svarets ord¬
nande.
(Forts.)
Herr Grefven och Talmannen hemstälde, att de i dag för första
gången bordlagda målen skulle uppföras främst på föredragningslistan
N:0 40.
36
Fredagen den 14 Maj.
till nästa sammanträde, samt att de ärenden,
gång bordlagts, skulle sättas nederst å samma
som i dag för andra
lista; hvilket bifölls.
Justerades fem protokollsutdrag; hvarefter Kammaren åtskildes
kl. Va 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Stockholm, Isaac Hareris Boktryckeri-Aktiebolag, 187o.
Yttrande till Första Kammarens Protokoll den 14 Maj 1875.
(Häftet \:o 40.)
Herr Mannerskantz. Herrarne måste tillåta mig att få
säga några ord. Det blef i går afton under öfverläggningen yttradt,
att jag skulle kafva framstält eller förenat mig uti ett förslag, som
icke innehöll något betryggande för vårt lands sjelfständighet, och en
anmärkning af sådan beskafienhet kan jag ej lemna oemotsagd. Det
är svårt att kunna uttala och, så att såga, på stående fot styrka mot¬
satsen till den beskyllning, som emot mig blifvit gjord, men jag ön¬
skar att framtiden må komma att bedöma mitt handlingssätt i detta
afseende och vill derför, i likhet med hvad som skett i åtskilliga re¬
servationer, få till protokollet lemna några siffror, kvilka må vittna
om, huruvida det verkligen kan sägas vara en svag härorganisation,
som af mig blifvit förordad. Jag har derför uppgjort en beräkning
öfver det antal stridande, som komme att finnas uti en på krigsfot
försatt här, hvilken bildas genom ett årsuttag af 20,000 värnpligtig,
hvaraf den ena hälften underkastas längre och den andra kortare öf¬
ning, och denna beräkning lemnar följande resultat:
Do) Aktiv linie.
a)
b)
c)
d)
e)
Officerare och fanjunkare ..................
Underbefäl...........................
Eliter och stamsoldater ...................
Fullt öfvad värnpligtigt manskap ................
Trenne klasser mindre öfvadt värnpligtigt manskap . . .
3,360.
7,756.
9,000.
29,298.
25,746.
Summa aktivlinie 75,160.
2:o) Aktivt landtvärn.
f) 6 klasser landtvärn, som undergått längre öfning ■ ■ ■ ■ 40,130.
Aktiv här Summa stridande 115,290.
Tillkommer:
3:o) Rekryter
g) som undergått längre öfning .
h) som undergått kortare öfning
4:o Reserv
. . . 10,000.
. . . 10,000.
Summa 20,000.
i)
k)
af mindre öfvadt manskap ur liniens årsklasser ..... 16,108.
af mindre öfvadt manskap ur landtvärnets årsklasser . . 37,930.
Summa 54,038.
2
Hela härordningen lemnar således omkring 190,000 man, hvaraf
115,000 äro sådana, att de i första ögonblick, då krig utbryter, kunna
föras mot fienden.
Jag har icke kunnat begära att Herrarne skulle kunnat fästa i
sitt minne dessa af mig nu angifna siffror, och långt mindre här bedöma
deras tillförlitlighet; men jag har velat låta införa dem i protokollet
för att de må kunna i framtiden undergå granskning, då det kan
blifva fråga om efterse, huru den ene eller andre representanten hand¬
lat vid ett så vigtigt tillfälle som detta, och äfven för att de möjli¬
gen skola kunna tjena till ledning vid frågans fortgående behandling.
Med stöd af dessa siffror påstår jag emellertid att den organi¬
sation, som jag föreslagit, alldeles icke bör kunna anses som allt för
svag, och att den i ett mycket väsendtligt afseende medför större
styrka än det Kongl. förslaget, nemligen derigenom att den innefattar
en verklig fast stamhär, som bildas genom ett år efter år skeende
uttag af ett bestämdt antal rekryter ur de värnpligtiges led. Detta
stammanskap, som antages för en tid af tre år, erhåller derunder först
full rekrytbildning med efter de olika vapenslagens fordringar rättad
olika öfningstid, och kan efter slutade öfningar hemförlofvas, men till¬
hör dock arméen såsom soldater under sin återstående tjenstetid —
hvartill kommer, att fem eller sex tusen af de mest skicklige bland de
antagne fullt krigsbildade stam soldaterna skola efter slutet af de¬
ras treåriga tjenstetid ännu under de återstående år, som de i linien
qvarstå, fortfarande bibehållas i aktiv tjenst och derigenom bereda
mera kontinuitet i härens sammansättning. Det kommer sålunda att
alltid finnas 40 a 50,000 man verklig linie, verklig aktiv här, i tjenst
varande och med uniform försedd, samt tagen ur de värnpligtiges led,
hvilket efter mitt omdöme ovilkorligen är eu styrka framför det Kongl.
förslaget, som hvad manskapet angår, utom det lilla antalet eliter, blott
kommer att bestå af rekryter, som aldrig hinna mogna till vid ord¬
ning och lydnad säkert invande soldater. Derjemte måste jag
erinra om att mitt förslag är bygdt derpå, att de värnpligtige, som
öfvas mindre, dock skola öfvas så länge, att de utan betänkande genast
vid ett krigsutbrott kunna sättas in i den mera öfvade delen af hären,
så förstärkt som jag nu nyss har omtalat, och att detta, jemfördt med
hvad Utskottet och de fleste bland öfrige reservanter ifrågasatt, är en
förbättring, måste väl erkännas; men skulle emot hvad jag tror det
icke gå an insätta värnpligtige, som öfvats 4 å 5 månader i den aktiva
härens leder — då måste hela förslaget öfvergifvas, att dela de värn¬
pligtig0 i tvänne afdelningar med olika öfning. Jag kommer nu till
något som är en hufvudsak vid bedömandet af det från Utskottet af-
gifna förslaget. En talare på skånebänken yttrade i går, att Utskot¬
tets förslag skulle stå i strid med 1873 års skrifvelse. Detta är den
politiska sidan af saken, som jag ber att något få lägga märke till, och
jag tillåter mig då att först uppläsa en del af 1873 års skrifvelse,
hvilken lyder sålunda:
“Riksdagen; som redan i det föregående i allmänhet yttrat sig
om de svårigheter, som möta för indelningsverkets bibehållande, har, i
likhet med hvad det för försvarsfrågans behandling vid 1871 års
3
urtima riksmöte tillsatta Utskott yttrat, ansett, att indelta arméen
icke är tillräcklig för landets försvar, icke heller lämplig såsom be-
fälsstam för en armé, bestående af värnpligtige. När en ersättning
för det indelta manskapet i detta afseende skall ur de värnpligtiges
led vinnas, bör, efter Riksdagens åsigt, för erhållande af eu duglig
befälsstam, hvarmed lärer förstås icke blott öfverbefäl utan äfven un¬
derofficerare, korporaler, vice korporaler och kadersoldater, och hvil¬
ken befälsstam i sjelfva verket måste blifva föga mindre talrik än den
nuvarande indelta arméens effektiva styrka, frivilligheten i främsta
rummet tagas i anspråk, mot den ersättning af statsverket, som för
sådant ändamål kan blifva behöflig, äfvensom de hvilka komma att
underkastas en större och långvarigare öfning än som åligger samtlige
värnpligtige, såsom t. ex. de, hvilka tillhöra specialvapnen, synas böra
efter samma grunder antagas och godtgöras."
Då jag kom in i Utskottet erfor jag genast huru man åtmin¬
stone ifrån Utskottets ena sida var angelägen att noga se till om
Kongl. Maj:ts förslag var så affattadt, att det öfverensstämde med
1873 års skrifvelse, och under de fortgående öfverläggningarne blef
man från flera båll erinrad om en sådan jemförelses anställande.
För min del har jag icke heller kunnat uppfatta denna vigtiga skrif¬
velse annorlunda än såsom resultatet af en öfverenskommelse mellan
båda partierna inom det då varande Stats-Utskottet, derifrån skrif-
velseförslaget hade utgått. Jag ansåg att man hade uppgjort vissa
hufvudgrunder, hvarpå förslaget till en på allmän värnpligt fotad
härordning skulle byggas, och att indelningsverket och grundskatternas
afskrifning skulle utgöra vilkoret för en sådan härordnings genomfö¬
rande. Dessa, läst vid ett så vigtigt aftal icke nog klara och
bestämda grunder, som man då 'både uppgjort, har jag ansett vara
sjelfva hufvudvilkoret för hela öfverenskommelsen, i följd hvaraf de
äfven borde iakttagas, och på dem är också Utskottets förslag huf¬
vudsakligen bygdt. Jag tror icke att man kan kalla ett sådant hand¬
lingssätt annat än riktigt, att följa en uppgjord öfverenskommelse, och
fast jag ej deltagit deri, har jag dock ansett den böra vara bin¬
dande äfven för mig. Jag tror ock att det icke blott varit rätt att
så handla, utan att det äfven skall visa sig lända till landets sanna
intresse samt bidraga att snarare bringa den vigtiga frågan om en
betryggande förstärkning af vårt försvar till en sådan lösning, som
både motsvarar försvarets fordringar och landets krafter, och hvarom
det allmänna tänkesättet kan förena sig, att ett förslag nu blifvit
framstäldt, som, bygdt på den allmänna värnpligtens enligt 1873 års
skrifvelse utstakade grund, från den ena sidan har anmärkts erbjuda
en allt för ringa och otillräcklig försvarsorganisation, men från
den andra sidan förklarats innefatta, äfven med hänseende till det
högre pris som för dess åtagande skulle erläggas, alltför mycket stora
och svåra uppoffringar. Och skulle — såsom väl är att förmoda —
den Andra Kammaren icke godkänna Utskottets förslag, derföre att det
efter den Kammarens åsigt fordrar mera än landet kan och vill gifva,
men denna Kammare deremot förkasta förslaget, derföre att det icke
fullt nöjaktigt lemnar hvad för försvaret fordras — då kan väl ingen
4
annan slutsats häraf dragas, än att en öfverenskommelse Kamrarne
emellan på 1873 års grund icke är möjlig att utföra eller vidhålla —
men när det ingångna aftalet sålunda blifvit brutet, måste väl hvar
och en, som inser det oeftergifliga behofvet att vårt lands försvar så
snart och så kraftigt som möjligt förstärkes, finna sig föranledd och
manad att åter vända in på den väg, som aldrig bort öfvergifvas,
eller nemligen att söka genom delvis skeende förbättringar, med väl
afpassade steg gå fram emot och närma sig det stora målet för oss
alla — ett säkert betryggande försvar för vårt lands sjelfständighet.
STOCKHOLM, ISAAC HARCUS1 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAB, 1875.