RIKSDAGENS PROTOKOLL
1875. Första Kammaren. N:o 35.
Onsdagen den 5 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f'. m.
Upplästes justeringsprotokollet för den 28 sistlidne April f. m.,
hvarefter anfnälde sig och yttrade:
Grefve Mörn er, Axel: Jag anhåller att få göra ett tillägg till
det af mig förra onsdagen afgifna yttrande angående Kommerskolle¬
gium,_ hvilket yttrande finnes intaget i det protokoll, som nu är till
justering uppläst. Det anfördes under diskussionen, att ett af stats¬
revisorerna år 1870 ur statsrådsprotokollet hemtadt uttryck, som skulle
utvisa, att frågan om Kommerslcollegii indragning vore beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning, icke i statsrådsprotokollet äterfunnes. Det ar
i afseende härpå, som jag anhåller att få göra ett tillägg. Det lär
verkligen icke återfinnas i statsrådsprotokollet för den 4 Juni 1868,
såsom i revisionsberättelsen uppgifves; men deremot återfinnas dessa
ord i det protokoll öfver civilärenden för den 4 Januari 1868, som
finnes bilagdt Kongl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
statsverkets tillstånd och behof. Uti bilagan N:o 5 pag. 2 till berörda
proposition_ läses följande: »att Kongl. Maj:t förklarat sig framdeles
vilja taga i nådigt öfvervägande, huruvida eu sådan anordning kunde
ske, att de till Kommerskollegium hörande mål och ärenden skulle,
utan uppoffring af deras ändamålsenliga handhafvande, kunna på an¬
nat, till besparing i statsutgifterna ledande sätt pröfvas och afgöras».
Det är samma ord, som återfinnas i revisorernas berättelse. Det 'är
sannolikt att, när revisorernas berättelse uppsattes, man skrifvit den
4 Januari 1868, hvilket vid tryckningen blifvit ändradt till den 4 Juni
1868.
Då det äfven gjordes anmärkning emot det af revisorerna afgifna
förslaget att till Riksbanken öfverflytta bestyret med utlåningen af
manufakturdiskontfondens medel, och att detta förslag icke skulle
grunda sig på sakkännedom, torde jag få anmärka, att detta förslag
hafva revisorerna upptagit som sitt, men att det finnes uti ett af
Statskontoret den 31 December 1869 afgifvet utlåtande öfver Riks¬
dagens framställning om förändrad organisation af statens fonders för¬
valtning. Detta förslag är således ursprungligen kommet från Stats¬
kontoret.
Första Kammarens Prot. 1875. N:o 35.
1
N:o 35.
2 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Proposition på protokollets godkännande framstäldes härefter och
besvarades med ja.
Föredrogs och godkändes Stats-Utskottets den 4 dennes bordlagda
memorial N:o 79, med förslag till voterin^spropositioner i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende a Utskottets utlåtande N:o
69, angående anslag för veterinärundervisningens behof in. in.
Förslag till Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 1 och 3 dennes bordlagda
voterings- memorial N:o 74, med förslag till voteringsproposition i anledning af
proposition J£amrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets utlåtande N:o 45, an-
skjutsväsen- gående forandrad reglering åt skjuts väsendet.
dels reglering.
Herr Rydin: Med den voteringsproposition, som nu blifvit före¬
slagen att af Kammaren antagas, är första steget taget på en ny väg
i afseende på gemensamma voteringar. Förut har man stannat vid att
låta sådana frågor komma till gemensam votering, i hvilka Riksdagen
har rättighet att endast framställa önskningar. Man måste väl anse,
att dessa frågor också borde förfalla, när en Kammare stannat emot
den andra i olika beslut; men ett och annat prejudikat i motsatt rikt¬
ning förefinnes, och sem Kongl. Maj:ts rätt är att härvid taga sådana
frågor i fullt öfvervägande och fatta det beslut, som § 89 Rege¬
ringsformen honom medgifver, och han således kan röra sig fritt i af¬
seende på så beskaffade frågors afgörande, har ett genom gemensam
votering tillkommet beslut intet väsendtligt inflytande på den väckta
frågans afgörande.
Här åter har man gjort till föremål för gemensam votering en
vigtigare fråga, nemligen att Riksdagen skall fatta ett beslut, som
gäller allmän lag och således ej kan såsom lagförslag komma till stånd
och ej heller af Konungen sanktioneras, utan att båda Kamrarne varit
om beslutet ense, hvadan detsamma till följd af de olika meningar,
hvari båda Kamrarne stannat, ovilkorligen måste anses hafva förfallit,
och som, derest det framlägges för Konungen, blir för honom miss¬
ledande, hvarjemte, derest Konungen bifaller detsamma, en lagför¬
ändring skulle komma till stånd i strid emot grundlagens fordran på
öfverensstämmelse. mellan Konung och Riksdag samt båda Kamrarne
sins emellan. Här är nemligen fråga om att godkänna grunderna för
skjutsningsväsendets ordnande, för skjutningsskyldighetens utgörande,
grunder af den beskaffenhet, att de lagar, som bestämma dem, stiftas
af Konung och Riksdag gemensamt och fordra båda Kamrarnes bifall,
för att ett Riksdagens beslut skall åstadkommas. Hvad först angår
skjutsniugsskyldighetens utgörande, äro lagstadgandena derom intagna i 28
Kap. Byggningabalken af 1734 års lag; vidare äro landstingens rättighe¬
ter och skyldigheter föremål för kommunalförfattningarne, likasom det
sätt, hvarpå landstingen skola anskaffa medel, är föremål för kommunal-
beskattningen, hvilken är afhandlad i landstingsförordningen. Den
grund, som Stats-Utskottet antagit, innebär att öfverflytta den be¬
handling af dessa frågor, som tillkommer häradsrätten enligt lag, till
landstinget. Vidare är det stadgadt i nu gällande lag, att sjelfva de
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 3 y;0 3^
belopp som resande skola utgifva för åtnjuten skjuts, skola utgå efter Fardag till
skalig lega, som bestämmes antingen af Konungen och Riksdagen ge- voterings-
meusamt eller enligt antagen praxis af Konungen ensam; detta belopps ?r°P°sition
ovilkorliga bestämmande genom entreprenadauktion, men med rätt för ‘Jfu/svLT
landstinget att bestämma maximum, innebär eu ny ändring i B.yggninga- de ts reglering.
balkens 28 Kap. Slutligen är föreslaget, att grunden för ifrågakommande (Forts.)
understöds utgörande af landstinget skall ske i samma ordning, som
landstingsförordningen för beskattning bestämmer, hvilket innebär eu
utvidgning af landstingets makt utöfver hvad det nu eger. Alla dessa
grunder äro således af den beskaffenhet, att de utgöra föremål för
Konungs och Riksdags gemensamma beslut. De måste således förfalla,
när bada Kamrame stannat i olika beslut och kunna ej framläggas
för Konungen såsom vore.de lagförslag, hvilka erhålla giltighet genom
Konungens sanktion. Till följd häraf presenterar sig denna voterings-
proposition pa följande sätt: »att Riksdagen, med godkännande af de
i Stats-Utskottets utlåtande N:o 45 angifna, af Riksdagen redan för¬
kastade grunder, ställer till Kongl. Maj:ts disposition å sjette hufvud-
titeln ett särskild! förslagsanslag af 25,000 kronor till förändrad regle¬
ring af skjutsväsendet, och anhåller, att åtgärder måtte vidtagas ”till
regleringens genomförande, på hvad sätt? Jo, enligt nämnda af Riks¬
dagen förkastade grunder.» Således är hela det beslut, som Riks-
dagen skulle komma att fatta i denna punkt, af noll och intet värde ;
och om någonsin principium contradictionis må anses tillämplig och
skall anses förfallit, är det just i detta afseende. Till följd
häraf far jag, för min del, yrka, att Kammaren måtte anse, att frå-
gau om votering i denna punkt har förfallit, emedan här gäller att
bifalla dispositionen af ett anslag till ett föremål, som är af samma
beskaffenhet som Kellgrens Lydia, att det icke finnes till hvarken in-
för förnuftet eller i verkligheten.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Jag får anhålla, att genom
sekreteraren erhålla upplysning, om denna voteringsproposition blifvit
åt Andra Kammaren godkänd.
I anledning häraf tillkänna^af undertecknad, att enligt ankommet
protokollsutdrag Andra Kammaren godkänt den ifrågavarande vote-
ringspropositionen.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Utan att ingå i någon gransk¬
ning _ af den lärde ledamotens af Konstitutions-Utskottet anförande,
tror jag likväl, då 65 § Riksdags-ordningen i detta fäll synes alldeles
tydhgi att Utskottet icke kunnat gå till väga på annat sätt, än som
skett, eller att framställa denna voteringsproposition. Den 65 § Riks¬
dagsordningen stadgar, att »när i fråga om statsutgifter eller bevill¬
ning eller angående Riksbankens eller Riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrame fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt Utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge Kamrame hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat». Att här är fråga om en statsutgift är på-
tågligt, och jag anser derför tydligt, att voteringspropositionen måst
i
N:o 35.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Förslag till uppställas, såsom äfven förut i flera fall egt rum; och jag vill endast
voterings- påminna om ett fall vid 1872 års riksdag, som i inånga afseenden
proposition liknade detta. Det var då fråga om eu motion i Andra Kammaren
'sicjutsväsen- af Herr Nordenskiöld, att en mängd specialskolor skulle sammanslås
dels reglering, till en högre teknisk anstalt, och att för detta ändamål ett belopp af
(Forts.) 5,000 kronor skulle anvisas. Denna motion blef af Stats-Utskottet af¬
styrka och Första Kammaren biföll Utskottets hemställan, hvaremot
Andra Kammaren biföll motionen med ändring af beloppet till 3.000
kronor. Derefter uppstäldes voteringsproposition med å ena sidan
Andra Kammarens beslut om beviljande af 3,000 kronor och it andra
sidan afslag. Denna voteringsproposition blef efter någon diskussion
af Kammaren utan votering godkänd. Här finnes, enligt min åsigt,
icke heller något annat att göra än att godkänna denna voterings¬
proposition. Då vi skola komma ihåg, att grundlagen icke förutsätter
någon domare Kamrarne emellan, och det i alla händelser skulle vålla
en ganska ledsam rubbning i det goda förstånd, som _ bör ega rum
mellan de båda Kamrarne, om denna voteringsproposition, utan att
vara stridande mot grundlagen, biet åt denna Kammare utslagen, far
jag yrka, att densamma måtte af Kammaren godkännas.
Herr von K och: På sätt den siste talaren anmärkt, anser äfven
jag det vara en sak, hvarpå man mycket bör betänka sig, nemligen
att komma i kollision med Medkammaren. Här är nu fråga om, att
vi skulle ogilla ett beslut, som blifvit fattadt af Medkammaren; men
jag tror, att vi lyckligtvis hafva ett annat sätt att komma ifrån
hvarandra, när vi tänka olika i frågor sådana som denna, än att
ändra hvarandras beslut, ehuruväl det är tydligt, att om saken är
grundlagsvidrig, bör man icke vika för någon makt. Hvad grundlags¬
enligheten angår, hafva vi till talmän edsvurne och erfarne personer,
till hvilka vi hysa förtroende, och de hafva till pligt att tillse, att icke
någon grundlagsvidrig proposition framställes. I detta fall tror jag,
att vi kunna vara öfvertygade, att vår högt aktade och mycket erfarne
talman icke släpper fram något, som är grundlagsvidrigt. Skulle han
finna sig böra vägra proposition, men Kammaren vara af en annan
tanke, har man den utvägen att gårtall Konstatutions-Utskottet, som
i sista hand får afgöra saken, och denna utväg skulle under närva¬
rande förhållande^ förefalla mig såsom den mest praktiska och den
minst farliga. Således skulle jag kunna inskränka mig att öfverlemna
denna sak i talmannens hand.
I afseende på lagligheten, då den blifvit ifrågasatt af en sådan
ledamot som Herr Rydin, får jag dock yttra mina tankar, kläde han
rätt, att skjutsen, derför att den står omtalad i 28 Kap. Byggninga-
balken, verkligen är af cml-lags natur, skulle jag icke hafva något att
säga mot honom; men nu vet lian, bättre än jag, att åtskilligt, som
står i 1734 års lag, sedermera ansetts vara af ekonomisk natur och
äfven blifvit ändradt genom ekonomiska författningar. Gör man af¬
seende på auktoriteter och professorsauktoriteter, har jag en sådan att
åberopa i Professor Bergfalk, hvilken, likasom lag-komiténs och lag¬
beredningens alla andra ledamöter, varit ense om att utesluta hela 28
Kap. Byggningabalken från förslagen till ny civillag. Der finnes
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
5
N:o 35.
icke något om skjutsen; ty den är helt och hållet af dels ekonomisk
och dels beskattnings natur; det har alltså alltid varit Kongl. Maj:t,
som ytterst i administrativ väg ändrat ett skjutslag vid ett gästgif¬
veri, d. v. s. ökat eller minskat antalet af de hemman, som i stället
för krono- borde utgöra reserv- eller hållskjuts. Jag tror, att om Riks¬
dagen bifaller detta anslag, kan Kongl. Maj:t på grund af sin ekono¬
miska beslutande rätt säga, att det är godt och vill, men jag bryr mig
icke om att använda detta anslag.
Vidare har blifvit anmärkt, att antagande af denna voterings¬
proposition skulle vara stridande emot kommunallagärne. Det vore
betänkligt, om så vore; men nu står det likväl i 2 § af Landstings-
förordningen, att landstinget tillkommer »att rådslå och besluta om
för länet gemensamma angelägenheter hvilka afse---ans) alter
för kommunikationsväsendets befordrande---såvidt dessa an¬
gelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myn¬
dighets embetsåtgärd». Skjutsen måtte väl vara en kommunikations-
anstalt, och derest Konungen bifaller den föreslagna skrifvelsen, tillhör
derefter ingen annan offentlig myndighet, »att befatta sig med hvad
som Landstingen genom båda statsmakternas beslut ålagts bestyra».
Att det skulle behöfvas någon ändring i Landstings-förordningen hvarje
gång man lemnar Landstinget ett nytt uppdrag, kan jag icke finna.
Man har, utan att någon ändring i Landstings-förordningen skett, upp¬
dragit åt Landstinget att utse deputerade för markegångssättningen,
hvarigenom det fått makt att medelbart på ett mycket väsendtligt sätt
bestämma skatter. Dessutom vore det litet besynnerligt, då man med-
gifvit Landstinget att besluta beskattning icke blott för byggandet af
jernvägar utan äfven för fortkomsten med ånghästar på dessa jern-
vägar, att Landstinget icke skulle få besluta om anslag för fortkomst
med vanliga hästar på våra gamla, länge kända, af Landstingen städse
omhuldade landsvägar. Nät Konung och Riksdag i detta ämne ge¬
mensamt besluta i den ordning, som jag tror är lämpligast, eller att
Riksdagen beslutar om anslaget och Kongl. Maj:t om-den administra¬
tiva delen af saken, så lära nuvarande grundlagsstadganden iakttagas.
Jag är dock den siste som bestrider, att bättre form för analoga frågor,
för hvad jag ville benämna finans-lagars stiftande, borde tillvägabringas.
Jag anhåller, att Kammaren måtte godkänna ifrågavarande vote¬
ringsproposition.
Grefve Hamilton, Henning: I likhet med Herr Rydin tror jag, att
65 § Riksdagsordningen har blifvit missbrukad, dock kanske mindre af
Kamrarne än af enskilde motionärer. Det har nemligen blifvit en sed, att
då en riksdagsman önskar väcka en motion, hvilken endast i önsknings-
väg kan till Kongl. Maj:t framkomma, samt han fruktar af slag i den
ena Kammaren, men har något hopp att kunna vinna vid en gemen¬
sam votering, han med denna motion förenat framställningen om nå¬
got större eller mindre anslag, hvarigenom frågan slutligen har kunnat
bringas under 65 § Riksdagsordningen. Ett likartadt förhållande eget- här
rum. Frågan skulle behandlas vare sig i form af lagfråga eller såsom ett
rent önskningsmål, hvad sjelfva grunden beträffar, men derigenom att
motionären med densamma förenat frågan om ett anslag, stäldt till
Förslag till
voterings¬
proposition
i frågan om
skjutsväsen-
clets reglering»
(Forts.)
N:o 85.
6
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Förslag till
voterings¬
proposition
i frågan om
slcjutsväsen-
dets reglering.
(Forts.)
Kongl. Maj:ts disposition, har han beredt den Kammare, som velat i
större eller mindre mån bifalla detta anslag, tillfälle att få sin mening
pröfvad. Då denna fråga var föremål för öfverläggning inom talmans¬
konferensen, yttrade en af Andra Kammarens ledamöter ganska rik¬
tigt och spetsigt, att det är alldeles omöjligt att votera om ett anslag
utan att på samma gång votera om anslagets föremål. Har man rätt
att få anslaget under gemensam votering, då är klart, att sjelfva före¬
målet, som i detta fall utgöres af grunden för skjutsningsbesvärets ut¬
görande, måste följa med. Med afseende å frågan om landstings-
författningen och behofvet af en förändring i densamma, tror jag, att
någon otydlighet förefinnes i motionärens af Stats-Utskottet anförda
framställning. Hade motionären verkligen haft för afsigt att Riksda¬
gen med Konungens samtycke skulle kunna besluta, att landstinget
skulle åtaga sig eu skatt för att derigenom få skjutsningsskyldigheten
reglerad, på sätt han föreslagit, då vore verkligen nödvändigt att göra
en ändring i landstingsförfattningen, men en ändring, som jag för
min del skulle med min ringa förmåga motsätta mig, ty det vore att
gorå landstinget till ett beskattningsmaskineri, hvarigenom skatter, som
Konung och Riksdag besluta, skulle på ett eller annat sätt af lands¬
tinget utkräfvas och fördelas. Detta är dock icke motionärens mening,
om man ser närmare på saken, utan meningen är blott den, att om
landstinget vill åtaga sig en sådan skatt för att underlätta de skjuts-
ningsskyldige, så skall det ske på det sätt, att de skjutsningsskyldige
åtaga sig en viss del och landstinget den andra, men alltid beroende
på landstinget att låta skjutsningsbesvär^ utgöras såsom hittills eller
antaga den reglering, som här är föreslagen. Således, om man rätt
tolkar Utskottets betänkande, tror jag icke att i det hänseendet ligger
någon fara. Det kan likväl icke nekas, att, äfven om man, såsom
jag anser mig tvungen, bifaller voteringspropositionen, ett besynnerligt
förhållande uppstår. Kongl. Maj:t får eu skrifvelse från Riksdagen
med framställning om vissa grunder, livilka, om de icke varit åtföljda
af anslag, hade blifvit förkastade. Riksdagen har med den majoritet,
som grundlagen för eu sådan fråga bestämmer, förkastat dem, och det
oaktadt ställer Riksdagen till Kongl. Majrts förfogande ett anslag för
att bringa samma grunder till utförande. För att förekomma olägen¬
heterna deraf ser jag ingen annan utväg, i händelse Andra Kamma¬
rens mening skulle genom samfäld votering blifva antagen, än att
Riksdagen i den skrifvelse, som till Kong!. Maj:t aflåtes, helt Öppet
gafvel' till känna på hvilket sätt beslutet blifvit fattadt. Det blir då
tillfälle för Kongl. Maj:t att pröfva, om detsamma förtjenar det afse¬
ende, som man i allmänhet måste önska, att en Riksdagens skrifvelse
måtte tillvinna sig. För min del kan jag icke annat än bifalla vote-
ringspix >p< »sitioneu.
Herr Rydin: Jag skall endast anhålla att få bemöta hvad före¬
gående talare anfört. Först och främst har man anmärkt, att i tal¬
mannens rättighet och skyldighet att vägra proposition skulle ligga ett
så starkt korrektiv i detta hänseende, att frågan, huruvida en propo¬
sition är grundlagsenlig eller ej, icke skulle kunna blifva föremål för
diskussion inom Kamrarne. Så kan jag likväl icke fatta grundlagen,
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
N:0 85.
ty den bestämmer blott, att talmannen tiar att tillse, att lian vägrar Förslag till
att framställa proposition, då denna strider emot grundlagens lydelse, roterings-
Föl.jden af detta tolkningssätt skulle blifva, att det icke skulle kunna
blifva fråga om någon diskussion angående lagligheten eller olaglig- JZäsen-
heten i en proposition, hvilket ju ofta sker, utan att man endast egde dels reglering.
sluta sitt yrkande med en anhållan att talmannen måtte tillse om pro- (Forts.)
position bör vägras eller ej. Nu frågas: hvartill tjena!- det då att ett
utskottsbetänkande af sådan art, som detta, öfverlemnas till Kamma¬
ren för att derom fatta beslut, om den skulle kunna besluta blott på
ett sätt, nemligen bifalla hvad Utskottsbetänkande! innehåller? Lär
då Stats-Utskottet vara allsvåldig^? Sådant kan icke vara tänkbart.
Man måste ovilkorligen hafva rättighet att i detta fall pröfva propo¬
sitionens laglighet, och anser man saken vara af den beskaffenhet, att
den fråga, som är föremål för anslag, har förfallit eller icke ens fin¬
nes till, då måste naturligtvis också sj elfva frågan om ar slaget hafva
förfallit. »Causa sublata tollitur effectus.»
Vidare här man anmärkt, att frågan om skjutsningsskyldigheten
icke skulle höra under den allmänna lagstiftningsrätten. Jag frågar
då: kan Kongl. Maj:t hafva rätt att förordna, det andra personer än
de, hvilka det enligt Byggninga-balken åligger att utgöra denna skyl¬
dighet, skola deruti deltaga? Nej, dertill fordras Riksdagens samtycke,
och frågan är således icke en rent ekonomisk fråga. Samma förhål¬
lande gäller med afseende på alla allmänna besvär, skjuts, väghållning,
inqvartering o. s. v. Alla dessa onera äro af den beskaffenhet, att
sättet för deras utgörande är föremål för Konungs och Riksdags ge¬
mensamma beslut. De äro likväl icke derföre af civillags natur. Att
beslut derom skall fattas i den form, som för allmänna lagfrågor är
bestämd, derpå hafva vi tydlig lag. I Kongl. förordningen om stånds-
privilegierna af den 6 Juni 1£10 finnes nemligen stadgadt, att de
onera, som finnas vid de särskilda hemmansnaturerna, skola förblifva,
och det är förklarad! i 114 § Regeringsformen, att ändring eller upp¬
häfvande af dessa privilegier ej må ske utan Konungens och Riksda¬
gens sammanstämmande beslut samt med särskilda vilkor, derest det
är fråga om Ridderskapet och Adelns eller Presterskapets privilegier.
Det är således alldeles klart, att det onus, som heter skjuts, väghåll¬
ning eller inqvartering in. m., är af den beskaffenhet,"att Kongl. Maj:t
i detta hänseende icke kan ensam vidtaga någon slags förändring,
hvarigenom den ena samhällsklassen får en större tunga eller fördel
emot den andra, utan att dertill fordras Konungs och Riksdags gemen¬
samma äfvensom båda Kamrarnes öfverensstämmande beslut. "Det är
för eget med denna ekonomiska lagstiftning, ty så snart det blir fråga
om att göra ändring i bestämmelserna för densamma, så säger man,
att den är af sådan natur, att Riksdagen bör deltaga deri, och att
Konungen ej bör få ensam besluta; men blir det åter som bär fråga
om, att man vill indraga en beskattningsfråga på lagstiftningens om¬
råde och genom att föreslå ett litet anslag söka få fram eu lagförän-
dring, då finnes intet hinder för Riksdagen att afhända sig en rätt
som tillhör den; då blir det Konungen som har all makt och Riksda¬
gen kan ej göra något. Detta är ett besynnerligt sätt att resonnera,
som jag dock ingalunda vill påstå, att den näst siste talaren har an-
N:o 85.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Förslag till
voterings¬
proposition
i frågan om
skjutsväsen¬
dets reglering,
(Forts.)
vän dt, men han har gått i den riktningen, och kanske en annan kart
derur draga vådliga konseqvenser i andra likartade frågor.
Hvad beträffar den ärade talarens uppgift, att skjutsningsskyldig-
heten icke skulle vara upptagen i Lag-komiténs och Lag-beredningens
.förslag till Byggningabalk, är skälet härtill det, att denna skyldig¬
het är ett allmänt kameralt onus, som icke tillhör civilrätten, utan
de lagar som ordna statens och undersåtarnes förhållanden till hvar¬
andra.
Skulle man nu anse, att, med afseende på den nu föreliggande
frågan, man skulle kunna göra sjelfva föremålet för anslaget beroende
af detta anslag, då skulle man också hafva rätt att gå till väga på
samma sätt med andra onera, såsom inqvarteringen, väghållningen, till
och med de ordinarie skatterna, man binder blott ett anslag vid dem,
och slutligen går man ännu längre, man gör ändring äfven i civil¬
lagen på det sätt, att man gör ett lagförslag och förbinder detsamma
med tolf öres postporto för dess öfversändande till Kong]. Maj:t. Ett
anslag är då bifogadt lagförslaget och på det sättet skall man få frå¬
gan under gemensam votering! Det är derföre af största vigt, att
man icke låter saken fortgå på detta sätt, och det har varit för att
fästa Kammarens uppmärksamhet härpå, som jag ansett mig böra eu
stund taga Kammarens tid i anspråk.
Jag samtalade för eu tid sedan med eu dansk jurist, och jag kan
icke neka, att jag ansåg mig hafva skäl att berömma våra nuvarande
statsrättsförhållanden, då jag jemförde dem med de danska. Detta
medgaf han visserligen, men anmärkte tillika, att det funnes eu sak
hos oss af ganska betänklig natur, nemligen de gemensamma voterin-
garne. »Då», sade han, »hafva vi större trygghet i vårt Landsting,
som har veto och således kan förhindra en sak, som är skadlig, att gå
igenom, än ni, som genom en gemensam votering kunnen få hvilken
fråga som helst genomdrifven mot Första Kammarens beslut.» Af vigt
blir således, att man noga håller på grundlagens anda och mening här¬
utinnan och ej tillåter eludering af den samma. Ty huru man än må
resonnera, är det likväl omöjligt att kunna anse, att man genom stats-
regleringen har rättighet att gå längre än till anslags beviljande till
föremål, som lagligen kunna genom anslaget främjas. Man har icke
rättighet att i statsregleringsväg göra ändring i gällande lag, utan
detta måste ske i lagstiftningsväg. Hvarje försök att förbinda eu
statsregleringsfråga med eu lagstiftningsfråga blir inkonstitutionel! och
blir på samma gång betänkligt, och om det skulle vidare fortgå på
detta sätt, kan Riksdagens hela karakter blifva förvandlad.
Man har slutligen anfört, att den åtgärd, som nu är i fråga att
vidtagas, icke skulle strida mot landstingsförordningen, och den ärade
talare, som yttrade detta, åberopade 2 § i nämnda förordning; men
jag vill då fästa uppmärksamheten vid 47 §, der det står: »I fråga
om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana företag eller
åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman och fastighet
utgå, eller i afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas uttaxe¬
ring äro faststälda, gäller till efterrättelse hvad i ty fall stadgadt är.»
Denna lag angående skjutsningsskyldigheten gäller således till efter¬
rättelse, till dess deu blir i laga ordning upphäfd. Man må dock härom
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
9 Nso 35.
vara af den ena eller den andra meningen, qvarstår dock såsom klart Förslag till
att här är fråga om att i statsregleringsväg bringa till stånd eu än-
äring af lag, som bör i lagstiftningsväg ändras. På sätt den siste i'frågan°om
talaren nämnde, blir det derföre en nödvändighet att, om i gemensam skjutsväsen-
votering bifalles hvad Andra Kammaren beslutat, i den underdåniga dets reglering.
skrifvelse, som då kommer att aflåtas, omtalas, att Första Kammaren (Forts.)
afslagit dessa grunder, men att Andra Kammaren antagit dem i förening
med det ifrågasatta anslaget, samt att således klart framstår, att Riks¬
dagens beslut ej kan innebära förslag till en lagförändring, hvilken den
i sjelfva verket förkastat. Jag yrkar fortfarande, att frågan om vote¬
ring skall anses hafva förfallit, men om icke detta vinner Kammarens
bifall, kommer jag, derest Andra Kammarens mening blir gällande i
voteringen, att vid justering af den underdåniga skrifvelsen yrka att
i densamma måtte intagas huru detta beslut kommit till stånd, hvilket
är eu nödvändighet för att ej detta anslag skall tillmätas eu utsträck¬
ning, som detsamma ej lagligen tillkommer. Kong! Maj:t lemnas eljest
i okunnighet om förhållandet. Kong!. Maj:t har icke rättighet att gå
in i Riksdagens förhandlingar och der åberopa grunderna för sin upp¬
fattning om ett besluts giltighet eller ogiltighet, såvida icke skrifvel-
sen innehåller något derom.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr (tref¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels god¬
kännande af den föreslagna voteringspropositionen och dels afslag å
densamma, framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition på
voteringspropositionens godkännande, och då dervid svarades många
ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
färdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. in.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande Ändringar i
N:o 6, angående tullbevillningen. Tulltaxan.
61:sta och 62:dra punkterna.
Biföllos.
G3:dje punkten.
Grefve Hamilton, Hugo: Jag anhåller om afslag å denna punkt.
Herr Bennich: Ehuru jag icke hyser stor förhoppning, att
Kammaren skall frångå det förfaringssätt, som i allmänhet gjort sig
gällande vid behandlingen af detta betänkande, kan jag icke under¬
låta att fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att här föreligger en
artikel, hvilken senaste tidens erfarenhet visat vara allt mer och mer
behöflig att införskrifvas från andra länder; och den lagstiftning, som
nu finnes och belägger med tull detta till skyddande af menniskors
Nso 35.
10
Ändringar
Tulltaxan.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
lif och egendom så nyttiga redskap, står aldeles enstaka mot hvad är
stadgadt angående tullfrihet för redskap och maskiner. Det har' blif-
vit ett behof att förse i synnerhet städerna med ångsprutor; dessa till¬
verkas i England och införskrifvas den ena efter den andra; men då
kommunerna anstränga sig för att förskaffa sig dessa förträffliga red¬
skap, säger staten: I skolen derför betala skatt. Hittills har tullen
härför icke utgjort mer än 2,200 kronor om året i medeltal, och det
är en statsinkomst, som synes mig vara allt för ringa för att dervid
fästa sig och hemta ett skäl till afslag. Jag har under den sista tiden
varit nödsakad afstå ansökningar om tullfrihet för dylika redskap,
hvilka blifvit hit införda, och jag tror, att, om Kammaren egnar någon
uppmärksamhet åt det egendomliga i detta afseende, Kammaren väl
skulle kunna frångå sin allmänt hyllade åsigt och bifalla Utskottets
betänkande i denna punkt.
Sedan undertecknad, uppå begäran af Herr Rydqvist, tillkänna-
gifvit, att, enligt ankommet protokollsutdrag, Andra Kammaren af-
slagit den förevarande punkten, yttrade
Herr Rydqvist: Sedan vi nu fått denna upplysning, och då
tullen på dessa ångsprutor utgör endast fem procent af värdet, vid
hvilket förhållande denna tull icke inverkar det ringaste på importen,
samt för undvikande af en onödig gemensam votering, anhåller jag
om afslag på Utskottets hemställan i denna punkt.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes först
proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej jemte
åtskilliga ja, samt sedermera proposition på afslag derå, då svaren ut-
föllo med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
64:de, 65:te och 66:te punkterna.
Åfslogos på yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo.
67:de punkten.
Uppå yrkande af Grefve Hamilton, Hugo, biföll Kammaren Ut¬
skottets hemställan om afslag å Herr Hedlunds ifrågavarande förslag,
men afslog punkten i öfrigt.
68:de punkten.
Bifölls.
69:de och 70:de punkterna.
Åfslogos, uppå yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo.
71:sta punkten.
Bifölls.
Onsdagen deu 5 Maj, f. in.
il Nso 35.
72:dra punkten.
Grefve Ha mil ton, Hugo: Jag anser visserligen tobak vara ett
särdeles lämpligt föremål för beskattning ocli skulle ingalunda gå in
på en nedsättning af tullen å sjelfva råvaran, men bär är icke fråga
om att nedsätta denna tull utan blott att borttaga den onaturliga skil¬
nad, som nu förefinnes mellan tullen å oarbetad tobak och tullen å
cigarrer, i det den förra endast utgår med 29 öre per skålpund emot
1 R:dr 80 öre skålpundet af det senare. Sistnämnde tullsats synes
vara alltför hög, och jag har anledning tro att genom, en nedsättning
deraf • tullinkomsterna på denna artikel komma att ökas i stället för
att minskas. Vid sådant förhållande och då Kammaren vid flera före¬
gående tillfällen beslutat förändringar i tulltaxans bestämmelser och
således frångått principen, att icke vid denna riksdag vidtaga några
ändringar uti tulltaxan, anser jag mig böra yrka bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.
Herr Rydqvist: Jag anhåller att få upplysning om, huru denna
fråga blifvit afgjord i,Andra Kammaren.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att Andra Kamma¬
ren afslagit den förevarande punkten.
Herr Rydqvist: Vid det förhållande, att Andra Kammaren af¬
slagit Utskottets hemställan i denna punkt, torde man icke behöfva
vara vidlyftig vid behandlingen af densamma. Eu ungefär likartad
framställning om nedsättning af tullen å tobaksfabrikater, som den
Utskottet här gjort, framkom äfven för två år sedan, men föll vid
gemensam omröstning. Jag förmodar, att förhållandet skulle blifva
detsamma i år. Här är nemligen icke fråga om något obetydligt be¬
lopp, alldenstund den summa, som genom den af Utskottet föreslagna
tullnedsättniug ensamt å cigarrer skulle komma att frångå statskassan,
uppgår till 29,782 kronor efter 1873 års förhållanden. Man bör der¬
jemte ihågkomma, att artikeln tobak i alla länder är föremål för en
ganska dryg beskattning, och detta med rätta, hvartill kommer ett
särskildt förhållande, som med afseende på denna beskattning förtjena!'
att noga beaktas. I England fiiis för närvarande ingen annan skydds¬
tull än för tobak, en tull som är vida högre än den svenska å samma
vara, ty då i England tullen på råvaran utgör 3 sh. å 3 sh. 6 d. per
engelskt skålpund, utgör tullen på cigarrer 5 sb. sterl. eller 1 '/2 å
2 sh. sterl. högre än tullen på råvaran. Samma är förhållandet med
artikeln snus, hvarå tullen utgår med 3 sh. 9 d. å 4 sh. 6 d. Herrarne
finna således, att i detta frihandelns förlofvade land den inhemska
tobaksfabrikationen är skyddad på ett vida kraftigare sätt än här i
Sverige. Vid dessa förhållanden, och då Andra Kammaren redan af¬
slagit Utskottets förslag i denna punkt, yrkar jag ock afslag derå.
Herr Bennich: Den siste talaren behagade meddela oss en myc¬
ket intressant upplysning om förhållandena i England i afseende på
tobakstullarne, men han drog en oriktig konklusion deraf. Han upp-
Ändringar i
Tulltaxan.
(Eorts.)
N:o So.
12
Onsdagen deri 5 Maj, f. m.
Andringar
Tulltaxan.
(Forts.)
i lyste, att tullen derstädes utgör på råvaran 3 sh. å 3 sh. 6 pence och
på cigarrer 5 sh. allt per engelskt skålpund, hvilken sistnämnda tull¬
sats icke på. långt när är dubbelt så hög som den förstnämnda; och
detta kallade lian ett kraftigt skydd. Enligt Bevillnings-Utskottets
föreliggande förslag skulle tullen på cigarrer blifva tre gånger så stor
som tullen på oarbetad tobak, och den af Utskottet föreslagna tullsats
å cigarrer är således relativt mycket högre än den engelska å samma
vara. Den hos oss nu gällande tullen å cigarrer är sä hög, att denna
artikel icke kan blifva föremål för någon i förhållande till förbruk¬
ningen nämnvärd import. Vi hafva afstått från den inkomst, vi kun¬
nat hafva af tullen på cigarrer, för att befria våra tobaksfabrikanter
från täflan med andra länder. Frågan är således den: År det skäl
att Svenska staten genom sin lagstiftning ställer så till, att den icke
får en inkomst af denna artikel, som den under andra förhållanden
borde hafva, utan deremot lägger i •tobaksfabrikanternes händer att
beskatta konsumenterna. Det är denna fråga, som måste besvaras,
och Utskottet har gjort det på samma sätt som vid 1873 års riksdag,
då denna Kammare biföll ett af dåvarande Bevillnings-Utskott fram-
stäldt förslag om nedsättning i tullen å arbetad^ tobak, hvilket förslag
Utskottet i allt hufvudsaklig^ ånyo upptagit. Jag föreställer mig, att
Kammaren är mån om statens inkomster, och att det är månheten
derom, som under behandlingen af förevarande betänkande dikterat
de flesta utslag ä Utskottets framställningar om tullnedsättningar. Men
om påtagligt är, att eu nedsättning i tullen å tobak skulle medföra
ökade statsinkomster, bör väl Kammaren bifalla en dylik nedsättning.
Den omständigheten att Andra Kammaren afslagit Utskottets hem¬
ställan i denna punkt är af särdeles stor betydelse med afseende på
den aktning, som vi alltid hysa för Andra Kammarens mening, men
så långt skola vi väl icke gå i denna aktning, att vi afsåga oss akt¬
ningen för våra egna beslut. På grund häraf, och då jag icke kan se
annat än att det är i statskassans intresse att bifalla förslaget, får
jag derom framställa yrkande.
Herr Hallenborg: Jag är till alla delar förekommen af den
siste talaren och inskränker mig derföre att med honom yrka bifall
till Utskottets föreliggande förslag.
Herr Ödelberg: Jag kan icke låta den näst föregående talarens
yttranden gå oanmärkta förbi. Han resonnerade så, att derföre att
tullen i Sverige a arbetad tobak är tre gånger så hög som tullen på
råvaran, skulle skyddet här vara större än i England, der tullen på
fabrikatet är endast dubbelt så hög som tullen å råvaran. Jag vill
då fästa hans uppmärksamhet på, hvartill ett sådant resonnement leder.
Om man nemligen antager, att tullen på råvaran vore ett öre och på
fabrikatet tre öre, så skulle detta enligt hans åsigt utgöra ett större
tullskydd, än då tullen är 29 öre på råvaran och 85 öre på fabrikatet.
Det är ett besynnerligt resonnement. Jag vill nemligen tro, att tull¬
skyddet beror icke på, huru många gånger man dubbla!- tullen på rå¬
varan för att få den tullsats, som är åsatt fabrikatet, utan på diffe¬
rensen mellan tullen på råvaran och tullen på fabrikatet. Nu är tullen
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
13 N:o 35.
i England på råvaran 3 sh. 6 pence och på fabrikatet 5 sb., således
en skilnad mellan dessa båda tullsatser af 1 1?2 sh. sterl. eller omkring
1 krona 30 öre. I Sverige utgör tullen på råvaran 29 öre och på fa¬
brikatet 1 krona 30 öre, då skilnaden således endast blir 1 krona. Jag
betviflar derföre tillförlitligheten af hvad Herr Bennich behagade säga,
att tullskyddet för arbetad tobak är större här än i England. Dess¬
utom sade samme -talare, att cigarrer hittills icke varit föremål för
någon nämnvärd import, och att vi åsidosätta den fördel, vi skulle
hafva af en fri täflan med andra länder. Jag ber med anledning häraf
att få fästa hans uppmärksamhet på en sak, som för alla rökare är
väl bekant, att nemligen i Sverige fås bättre cigarrer och för bättre
pris än på andra ställen, emedan det, tack vare den höga skyddstullen,
här fins så många fabrikanter, som täfla med hvarandra, att någon
täflan mellan dem och utländska fabrikanter icke är nödvändig.
Jag yrkar för min del afslåg å Utskottets förslag.
Friherre af Ugglas; Sedan Kammaren i allmänhet bibehållit
öfriga tullsatser oförändrade, skulle jag beklaga, om Kammaren med
afseende på denna punkt skulle frångå den grundsats, som i allmänhet
vid denna Riksdag genomgått Kammarens beslut rörande tulltaxan.
Hvad sjelfva saken beträffar, så vill jag öppet tillstå, att, då jag del¬
tog i Bevillnings-Utskottets förhandlingar föregående riksdag, jag må¬
ste gifva nuvarande vice ordföranden i nämnda Utskott rätt deri, att
de tullsatser, som här blifvit föreslagna, innefatta mer än tillräckligt
skydd, och att eu nedsättning i nuvarande tullsatser skulle snarare
öka än minska statens inkomster, enär den dryga tullen på cigarrer
förhindrar en betydligare import deraf, men icke desto mindre måste
jag uppmana Kammaren att icke bifalla Utskottets förslag. Jag kan
nemligen icke finna något skal, hvarföre, då man afslagit tullnedsätt-
ning å garn m. m., man i afseende på denna artikel skulle frångå eu
allmänt uttalad grundsats. Tullen derå drabbar hufvudsakligen den
förmögnare delen af befolkningen och denna må gerna betala några
ören mera för sina cigarrer. Jag tror väl, att denna tull måste vid
en allmän revision af tulltaxan nedsättas, men jag anser icke rätt att
nu bryta den grundsats, som Kammaren vid denna riksdag i fråga
om tull-lagstiftningen velat göra gällande, och på detta skäl anhåller
jag om afslag å Bevillnings-Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Rydqvist: Jag vill blott göra två anmärkningar vid hvad
den ärade talaren på jemtlandsbänken nyss yttrade. Den ena är, att
han jemförde skyddstullen å tobak i England med den tull, samma
vara drager i Sverige. Herr Odelberg har visserligen redan till be¬
svarande upptagit denna fråga, men jag anser mig dock böra fästa
uppmärksamheten derpå, att här är endast fråga om skilnaden mellan
tallen på råvaran och tullen på fabrikatet, och då faller sig förhållan¬
det så, att under det i Sverige enligt nu gällande tulltaxa tullen utgår
för råvaran med 29 öre och för cigarrer med 1 krona 30 öre per
skålpund, således eu skilnad mellan dessa båda tullsatser af cirka 1
krona, så är skilnaden mellan motsvarande tullsatser i England minst
1 >/2 skilling sterling, utgörande i svenskt mynt 1 krona 33 öre, och
Andringar
Tulltaxan,
(Forts.)
N:o 85.
14
Onsdagen den o Maj, f. m.
Ändringar
Tulltaxan.
(Forts.)
i kan uppgå ända till 2 shilling sterling eller 1 krona 80 öre, med
hvilket belopp tullen å cigarrer der således öfverskjuter tullen på oar¬
betad tobak. Således är ovilkorligen det tullskydd, som artikeln cigarrer
åtnjuter i England, mycket högre än hvad förhållandet är i Sverige.
På samma sätt förhåller det sig med snus, som i Sverige är belagdt
med en tull af 50 öre per skålpund, under det i England denna tull
uppgår till 3 kronor 42 öre å 4 kronor 10 öre per engelskt skålpund,
eller öfverskjuter tullen å råvaran med 64 å 91 öre. I öfrigt före¬
faller det mig något eget, att från den ärade talaren, med den stora
sakkännedom han onekligen besitter, få höra, att det för statskassan
skulle blifva en stor fördel, om en tullnedsättning egde rum på tobaks-
fabrikater eller, med andra ord, att importen derigenom skulle tilltaga
högst betydligt. Jag vill blott påpeka, att enligt statistiska uppgifter,
hemtade ur Kommerskollegii berättelser, införseln af cigarrer och
cigarretter år 1873 utgjorde 66,182 skålpund, ett belopp som väl icke
kan anses vara litet. Samme ärade talare har vid liera tillfällen, då
tullfrågor här förevarit, förklarat, att numera just till följd af den
tullagstiftning, som hos oss blifvit följd sedan 1865, smuggling så godt
som upphört. Vid sådant förhållande förefaller det mig som att före¬
speglingen om en mycket betydligare import af cigarrer och snus, i
fäll en tullnedsättning sker, vore en chimére. Under åberopande af
hvad jag nu och förra gången jag hade ordet i frågan yttrat samt på
det af Friherre af Ugglas anförda skäl, att Kammaren icke måtte
begå den inkonseqvensen, att, sedan den afslagit nästan alla tullned-
sättningar i andra hänseenden, den skulle, med frångående af den
härutinnan följda grundsats, nu bifalla en sådan uti ifrågavarande fall,
får jag fortfarande yrka afslag å den föredragna punkten.
Herr Bennick: Jag anser mig skyldig besvara de förebråelser,
som blifvit riktade mot mig af eu ärad talare, representant för Stock¬
holms län, derom, att jag skulle lemnat en sanningslös uppgift, då jag
nämde, att, enär i England tullen på fabrikatet utgjorde 5 shillings
och på råvaran 3 shillings 6 pences, denna tull icke skulle lemna ett
så högt skydd som här i Sverige, der den utgör 1 krona 30 öre, eller
efter Utskottets förslag 85 öre å cigarrer och cigarretter samt 29 öre
å råvaran. Men den ärade talaren synes hafva gått ut ifrån det an¬
tagandet, att ett skålpund tobak skulle lemna ett skålpund cigarrer.
Om det vore händelsen, skulle jag verkligen lemnat en oriktig — san¬
ningslös är ändock för mycket sagdt — men eu oriktig uppgift, om
jag förklarat, att skyddet vore större hos oss än i England. Men nu
är förhållandet ett annat — och jag tillåter mig fästa uppmärksam¬
heten derpå —• det nemligen, såsom äfven omnämnes i Utskottets be¬
tänkande, att ett skålpund råtobak gifver icke ett skålpund cigarrer,
utan dertill erfordras nära två skålpund råtobak. Låtom oss emeller¬
tid för lättare räkning antaga, att det åtgår jemnt två skålpund rå¬
tobak till ett skålpund cigarrer, och att dessa två skålpund råtobak i
England äro belagda med tull af tillsammans 7 shillings, så utgör ju en
tullsats af 5 shillings på ett skålpund cigarrer alls icke något skydd, icke
ens betäckning af den erlagda råtobakstullen, då deremot hos oss icke
blott den dubbla råtobakstullen, 58 öre, lägges på cigarrerna, utan der-
lo N:o 3o.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
utöfver eu skyddstull, enligt Utskottets förslag, af 2.7 öre per skålpund.
Det är öfverskottet utöfver den för råvaran erlagda tullen, som blir
skydd, men icke den afgift, som blott motsvarar råvarutullen.
Den ärade f. d. ordföranden i Bevillnings-Utskottet täcktes med¬
gifva, att Utskottet hade rätt både deruti, att den nuvarande tullsatsen
vore orimlig såsom skydd betraktad, och äfven deri, att om man ned¬
satte den, skulle statsverket derigenom fa ökade inkomster. Men oak¬
tadt dessa medgifvanden, hvaraf den naturliga konseqvensen icke borde
vara tvifvelaktig, förmenade han, att derföre att Kammaren afslagit
andra förslag, hvilka icke hade stöd i Kammarens tidigare beslut,
borde Kammaren nu i konseqvens med sina senast fattade beslut afstå
förslag, som öfverensstämma med Kammarens tidigare beslut. Detta
ma vara hans resonnement; mitt är det icke. Jag anser att, då denna
Kammare förut uttalat sig för den nu ifrågavarande nedsättningen,
kali denna åsigt väl icke blifva oriktig i dag, derföre att Kammaren
i afseende å andra artiklar icke velat gå så långt som Utskottet. Hall
jemförde vidare det skydd, som nu blifvit bibehållet å åtskilliga andra
fabriksartiklar, såsom garn in. m., med det skydd, som är tobaken
lemnad; men denna jemförelse är fullkomligt oriktig, enär det i hela
vår tulltaxa icke finnes någon artikel, som åtnjuter ett så onaturligt
skydd som tobaksfabrikaten. Men hvarföre har man då icke jemkat
denna tull? Jo, derföre att, då det varit fråga derom, har man myc¬
ket allmänt upprest sig deremot under förebärande, att denna artikel
vore särdeles lämplig att beskattas. Men man har dervid förbisett,
att man genom att bibehålla den nu varande höga tullen ingalunda beredt
statskassan någon inkomst genom anlitande af det så lämpliga skatte-
föremålet, utan helt simpelt öfverlemnat beskattningsrätten åt fabri-
kanterne. Det är för att undvika detta, som Utskottet nu upptagit
ett förut .framstäldt förslag att sätta tullen till sådant belopp, att
varan verkligen beskattas till förmån för staten, men icke blott till
förmån för fabrikanterne.
Grefve M örn er, Carl Göran: Den siste ärade talaren uppre¬
pade i sitt nyss gjorda anförande, hvad han redan förut omförmält,
nemligen att till fabrikation af ett skålpund cigarrer skulle åtgå två
skålpund råtobak, och att det derföre vore nödvändigt att antaga Ut¬
skottets förslag. Jag känner visserligen icke till den nu ifrågavarande
fabrikationen; men det skulle mycket förvåna mig, om skilnaden mellan
den qvantitet råmaterial, som han omnämnde, och den del deraf, som
blir till cigarrer förädlad, skulle vara helt och hållet förlorad och icke
kunna tillgodogöras. Jag kan icke tro annat, än att man får detta i
marknaden utbjudet i form af snus eller tuggtobak eller på annat sätt
beredt, och då måtte väl värdet af råmaterialet i dessa fabrikat åt¬
minstone räcka till att betacka den derå belöpande tullafgift. Det
vore önskligt, om någon af här närvarande Herrar tobaksfabrikanter
behagade upplysa oss om, huruvida en sådan misshushållning vid tobaks-
fabrikationen verkligen eger rum, att hela det belopp råtobak, som
öfverstiger hvad som uppgifvits blifva till cigarrer förvandladt, helt
och hållet försvinner. Om min förmodan är riktig, att detta belopp
verkligen på ett eller annat sätt tillgodogöres till värdeegande produkt,
Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)
N:o 35. 16 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ändringar i så ligger kanske ändock något missledande deruti att, när man rau-
Tulltaxan. talar, huru mycket råtobak som åtgår till cigarrer, alldeles förbigå en
(Forts.) sådaa omständighet. Jag tror, den ärade talaren kan hafva rätt deri,
att det skydd, cigarrfabrikationen för närvarande åtnjuter, är väl stort;
men då man icke kan komma derhän att höja tullen pa sjelfva toba¬
ken, så må vi, under afvaktan af tillfälle härtill, icke nu bry oss om
att göra den föreslagna tullnedsättningen. Den störa massan af folket
får icke något godt af förändringen, och om de, som röka fina cigarrer,
få betala dessa något dyrare, rör detta åtminstone icke mig.
Herr Wsern: Jag kan icke underlåta-att fästa uppmärksamheten
på den här omtalade konsekvensen. Första Kammaren har vid en
föregående riksdag, efter mogen öfverläggning och utredning äf frågan
ansett, att tullen på cigarrer och andra tobaksfabrikat är alltför hög.
Vid denna riksdag har man ifrågasatt nedsättning af tullen pa flera
artiklar; men Första Kammaren har icke funnit tiden dertill lämplig,
utan ansett, att någon vidare utredning bör ega rum, innan man tager
ett sådant steg. Hvad har väl denna senare åsigt att göra med den
förraV Eller bör icke hvarje sak gälla hvad den kan? Vore det icke
den skarpaste kritik på hvad Riksdagen gjorde förra gången frågan
förevar, om vi nu folie på den idén att sätta ned tullen? Det är ju
detsamma som att säga, att vi da bure oss illa åt. I ör min del tror
jag, att, när det är utredt, att tullen på tobaksfabrikat är för hög,
då° finnes endast eu konseqvens, nemligen att vidhålla den åsigt man
verkligen hyser och icke kasta bort den för eu annan. Jag tillstyrker
bifall till Utskottets förslag.
Herr Svanberg: Jag är i liufvudsaken helt och hållet förekom¬
men af Grefve Mörner och ber derföre endast fa nämna, att det föi-
vånar mig, att Herr vice ordföranden i Bevillnings-Utskottet kunnat
komma till den åsigt, att, om eu tobaksfabrikant här i Sverige inför
till exempel 100,000 skålpund tobak och deraf förfärdigar cigarrer till
ett belopp af 55,000 skålpund, han skulle derigenom helt och hållet
kasta bort de återstående 45,000 skålpunden. Jag ber fa försäkra, att
de ingalunda kastas bort, utan de förmalas till snus^ eller användas på
annat sätt. Här anser jag mig skyldig ännu en gång böra i minnet
återkalla, att man har vid föregående punkter ideligen tala! om, att
man skulle se till den stora massans eller konsumenternas intresse, sa
att de finge varorna för så billigt pris som möjligt. Vid denna tull¬
bestämmelse kan väl icke komma i fråga, att detta skulle gälla såsom
skäl, och jag har icke heller hört det åberopas; men då jag af många
tobaksförbrukare hört, att cigarrer till ett värde af 6 kronor per 100
stycken tillverkade i Sverige äro af bättre qvalitet än lika dyra cigar¬
rer, som tillverkats i andrå länder, ber jag få fästa uppmärksam¬
heten på, att det således redan nu icke lönar sig att importera billiga
cigarrer, utan endast de dyrare sorter, som af de mera bemedlade
förbrukas.
Jag yrkar utslag äfven å den nu föredragna punkten.
Herr Beunich: Till svar på den siste talarens anförande får
Onsdagen den 5 Maj, f. in. 17 N:o 85.
jag förklara, att mig förvånar intet yttrande från det hållet, om icke Ändringar
det, att han åberopar ett förhållande, som ytterligare stärker de satser, Tulltaxan.
jag förfäktar. Jag vet lika väl som han, att en tobaksfabrikant icke (Forts0
kastar bort de omförmälda 45 procent tobak, för hvilka han betalar
tull, utan använder dem pa bästa sått; men tagel’jag detta förhållande
med i beräkningen, så ökas skyddet för honom ännu mer. Den ärade
talaren motiverade vidare sitt afslag dermed, att man endast borde
medverka till nedsättning i skatter för den fattige. Men det är icke
till förman för den fattige, utan för statskassan, jag anser Utskottets
förslag böra vinna bifall. Denna är visserligen för närvarande ganska
förmögen, men hon kan möjligen komma att sitta emellan, och i allt
fall måste vi ju se till, att hon får allt, hvad hon bör få.
Grefve Mörner: Den ärade talaren var i sitt föregående an¬
förande icke fullt så liberal som i sitt sista yttrande. Han nämnde,
såsom bevis för att skyddet i Sverige vore större än det i Eng¬
land, det förhållandet, att tullen för råtobak utgjorde i England 3
shillings 6 pence, så att då två skålpund råtobak erfordrades för
att erhålla ett skålpund cigarrer, skulle således ett skålpund cigarrer,
tillverkade inom landet, betalas med en tullafgift af mellan 6 och 7
shillings, under det att till England importerade cigarrer blott skulle
vidkännas en tullafgift af 5 shillings. Nu erkänner den ärade talaren
emellertid, att denna uppgift innebar ett misstag, och att den engelske
tobaksfabrikanten visst icke kastade bort de 45 procent råtobak, som
icke blefve till cigarrer förvandlade, utan på bästa sätt använde dem.
Huru den värde talaren vid sådant förhållande kunnat vara berättigad
att lägga hela tullen för de två skålpund råtobak endast på den del
af denna tobak, som blifvit såsom cigarrer tillgodogjord, och låta den
återstående, . äfven på vinstgifvande sätt använda delen, förblifva från
all tull befriad, har ej för mig och troligen ej heller för någon annan
blifvit klart. Låter man deremot hvarje parti råvara fortfarande drab¬
bas af den för densamma erlagda tullafgift, så lärer vid jemförelse
emellan den tull, som i England erlägges för den råtobak, hvilken
verkligen åtgår till ett skålpund cigarrer, och den för ett skålpund
derstädes importerad sådan vara bestämda tull, det vara obestrid¬
ligt, . att skilnaden mellan dessa tullsatser är större i England än i
Sverige.
Herr Svanberg: Då vice ordförandens i Bevillnings-Utskottet
yttrande • nyss blifvit besvaradt af Herr Grefve Mörner, är det öfver¬
flödigt för mig att derom yttra något vidare; jag inskränker mig till
att nämna, hvad jag vill rimligtvis äfven hade rätt att hoppas, alt
hvar och en skulle förstå, det jag naturligtvis med prisuppgifterna
menade jemförelse!! mellan det skydd, cigarrer åtnjuta i Sverige och i
England.
Herr Storckenfelt: På de skäl, Herr Bennick anfört, tillstyr¬
ker jag bifall till Utskottets förslag; men jag ber få åberopa ett ytter¬
ligare skäl för denna åsigt. En ärad talare har ansett det vara
mycket vigtigt att genom att afslå den nu föredragna punkten visa
Första Kammarens Prof. 1875. N:o 35.
2
N:o 85.
18
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ändringar i oss vara riktigt renhåriga protektionister. Detta är för mig ett ytter-
Tulltaxan. ]j„are skäl att önska bifall till Utskottets förslag.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Tref¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten och dels att Kammaren, med bifall till
Utskottets hemställan om bibehållande af tullen å oarbetad tobak,
skulle afslå punkten i öfrigt, framstälde Herr Grefven och Talmannen
proposition på bifall till punkten, och då dervid svarades många ja,
blandade med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 72:dra punkten i Bevillnings-Utskottets betän¬
kande N:o 6, löstal¬
ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifaller Kammaren Utskottets hemställan om bibehål¬
lande af tullen å oarbetad tobak, men afslår punkten i öfrigt.»
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 55.
Nej — 39.
73:dje punkten.
Bifölls.
74:de punkten.
Grefve Hamilton, Hugo: Jag anhåller om afslag å den nu
föredragna punkten.
Friherre Nordenfalk: Jag ber få erhålla upplysning om, hvad
beslut Andra Kammaren fattat i denna fråga.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att enligt ankommet
protokollsutdrag Andra Kammaren bifallit den förevarande punkten.
Friherre Nordenfalk: Då vid flera föregående punkter såsom
skäl för afslag anförts, att Andra Kammaren afslagit af Bevillnings¬
utskottet föreslagen tullnedsättning, och Kammaren derpå utan något
annat angifvet motiv bifallit yrkandet om afslag^ tager jag mig fri¬
heten att, utan att trötta med anförande af något annat skäl^än
Andra Kammarens bifall till denna punkt samt lädertullen, anhålla
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 19
om bifall till den nu föredragna punkten, då gemensam votering
derom undvikes.
Grefve Hamilton: Det skäl, som af den siste ärade talaren
blifvit anfördt-, har vid föregående punkter icke inverkat på Kamma¬
rens beslut, och jag anhåller derföre fortfarande om afslag å Utskottets
förslag i denna punkt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder morda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels Slag derå, framstälde Herr
(trefven och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvar¬
vid svarades många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition
på afslag derå, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja §om
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Friherre Norden fälle begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 74:de punkten i Bevillnings-Utskottets betän¬
kande N:o 6, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja 5
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.»
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 46.
Nej — 36.
75:te och 76:te punkterna.
Afslogos, uppå yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo.
77:de punkten.
Bifölls.
78:de punkten.
Åfslogs, uppå yrkande af Grefve Hamilton, Hugo.
79:de punkten.
Herr Odelberg: Jag anhåller om upplysning angående Andra
Kammarens beslut i denna fråga.
N:o 35.
Andringar i
Tulltaxan.
(Forts.)
t
N:o 35. 20 Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Ändringar i I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att den förevarande
Tulltaxan, pakten blifvit af Andra Kammaren bifallen.
(Ports.)
Herr Odelberg: Jag vill icke framställa något yrkande, utan
ber endast få fästa uppmärksamheten på den mindre gynsamma be¬
handling, våra näringar i allmänhet äro underkastade. Såsom exempel
derå ber jag få åberopa, huru, enligt 9 § i tulltaxeunderrättelserna,
vid utförsel af maskinsydda bomulls- och linneartiklar, såsom skjortor,
kragar, manchetter, med flera, under vilkor att de icke hufvudsakligen
bestå af lägre tullbeskattad väfnad än oblekt bomullsväfnad, restitueras
25 öre per skålpund. Enligt gällande tulltaxa betalas likväl i tull för
dessa artiklar 65 öre per skålpund; men när de blifva förarbetade till
skjortor, kragar, manchetter och dylikt, låter staten betala 25 öre.
Detta är ju mycket liberalt. Enligt tulltaxan betalas vidare 29 öre i
tull- för ett skålpund tobak; men när tobaken exporteras, restitueras
14 öre. Detta är ju också till näringames fördel. För en butelj punsch
restitueras 19 öre'. För tillverkningen af en butelj punsch åtgår, en¬
ligt erhållna uppgifter, råvaror som förtullats med 28 öre. Jag be-
höfver icke anföra flera exempel för att visa, huru, enligt hittills gäl¬
lande grundsatser, våra näringar behandlas med afseende på restitution
af tull, som blifvit erlagd.
Herr Bennich: Då icke något yrkande framställs har jag ej
något skäl att försvara Utskottets hemställan i den nu föredragna
punkten, men, då deri beskyllning riktats mot den svenska tullag¬
stiftningen att den icke i afseende ä restitutioner tillgodoser de svenska
näringarne tillräckligt, ber jag att få lemna den upplysning, att Be-
villnings-Utskottet, så väl denna riksdag som föregående riksdagar,
då framställning gjorts om tullrestitution för artiklar tillverkade af
utländska, tull underkastade råvaror, alltid sökt åstadkomma sådana
bestämmelser att industriidkaren Unge igen hvad han verkligen betalat
i tull, men icke mera. Något premium, det tillstår jag, har Utskottet,
så långt jag kan minnas tillbaka, icke varit böjdt att föreslå för den
ena eller andra industrigrenen. Jag tror verkligen ej att det kan vara
skäl att gå derhän att man låter staten och svenska folket betala
till industriidkarne och låter andra länders konsumenter taga eu del
af våra skatter. Det är derför som jag icke ansett mig kunna biträda
Herr Odelbergs i denna punkt omförmälda motion, hvilken går ut på
att bevilja en premie vid utförseln af här i landet rektificeradt brän¬
vin. Man må hafva hvilken åsigt som helst om det svenska närings-
lifvets underlägsenhet under andra länders, och man må underkasta
oss huru tyngande beskattning som helst för att vi skola få åtnjuta
förmånen att förbruka andra länders produkter, men skulle vi, jemte
det vi få skatta för att industriidkarne hemma skola få taga pen-
ningarne ur våra fickor, äfven få betala premie när de föra ut sina
varor, vore det att gå väl långt, och jag hoppas att vi aldrig skola
komma derhän.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
21 N:o 35.
80:cle punkten.
Bifölls.
Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)
81:stci punkten.
Herr Odelberg: Jag ämnar naturligtvis ej annat än yrka bifall
till denna punkt, men jag skulle dock här vilja uttrycka min för¬
våning öfver att denna fråga understälts Riksdagens pröfning. I den
nyssnämnda § 9 i tulltaxeunderrättelserna står tydligt, att en sådan
tullrestitution redan är beviljad under vissa vilkor, som Generaltull¬
styrelsen eger bestämma; det heter nemligen:
»Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma
i annorlunda bearbetadt eller förädladt skick, än här ofvan sägs, land-
eller sjövägen åter utföra och den vid införseln erlagda tullafgiften tillika
återbekomma, må sådant vara tillåtet under vilkor, att en dylik afsigt
med införseln redan i sammanhang dermed vid varans angifning till
tullbehandling skriftligen anmäles, samt att varuegaren i öfrigt ställer
sig till efterrättelse de föreskrifter, hvilka Generaltullstyrelsen eger
meddela till förekommande af missbruk utaf en sålunda medgifven
förmån; skolande derjemte, för tillgodonjutande af denna förmån, åter-
utförseln hafva egt rum och sådant behörigen styrkas inom natt och
år efter det införseln skedde.»
När lagen är så tydlig finner jag det högst besynnerligt att icke
en näringsidkare, som velat utföra här omförmälda varor, kunnat er¬
hålla tillstånd dertill af Generaltullstyrelsen, och jag kan ej godkänna
åtgärden att underställa frågan Riksdagen, men, då så likväl skett, vill
jag i öfverensstämmelse med min åsigt i ämnet, gerna bifalla hvad
Utskottet föreslagit. p
Herr Bennich: Jag ber att få upplysa Herrarne om att frågan
om rätta tolkningen af det nyss upplästa momentet varit underkastad
Kongl. Maj:ts pröfning och att Kongl. Maj:t dervid förklarat att mo¬
mentet icke kunde tolkas så som Herr Odelberg förmenade. Det är
också mycket naturligt, ty det upplästa momentet i § 9 afser restitu¬
tion vid utförsel af någon viss inom landet förädlad tullbeskattad ut¬
ländsk vara, i afseende hvarå det tillkommer Generaltullstyrelsen att
föreskrifva huru indentiteten skall vid utförseln styrkas, men att styrka
indentiteten af de kakaobönör, som ingå i ett skålpund chokolad, eller
af de mandlar och det socker, som ingå i ett skålpund konfekt, lär icke
vara möjligt för någon, och derför är ej heller föreliggande fråga hän-
förlig under det moment af tulltaxeunderrättelserna som Herr Odelberg
åberopat. Det är af dessa skäl som det varit nödvändigt underställa
frågan Riksdagens pröfning. Då framställningen blifvit gjord i nä¬
ringens intresse och då icke någon anmärkning framstälts mot punkten,
. kan jag ej annat än yrka bifalla till densamma.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
N:o 85.
22
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)
Landtpolisens
ordnande.
82:dra punkten.
Herr Bennieh: Då Kammaren icke godkänt den nedsättning i
tullen för garn, på grund af hvilken nedsättning i restitutionen här
blifvit föreslagen, hemställer jag att Kammaren ville afslå Utskottets
förslag i den nu framstälda punkten, under förklarande att restitutions-
beloppet skall bibehållas oförändradt.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten afslogs.
83:dje punkten.
Herr Bennick: Då det blifvit upplyst, att Andra Kammaren
medgifvit tullfrihet för artikeln risgryn, men Första Kammaren afslagit
förslaget härom, och frågan följaktligen kommer att bero på en sam¬
fäld votering, men Be villnings-Utskottet, under förutsättning att tull¬
frihet skulle bland annat beviljas för artikeln risgryn, här uteslutit
denna artikel från de provisionsartiklar, som finnas omnämnda i § 10
af tulltaxeunderrättelsema, hemställer jag att Kammaren ville åter¬
remittera den nu föredragna punkten på det Utskottet framdeles må
kunna komma in med det förslag som blir en följd af voteringens
utgång.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 28 sistlidne April och den 1
dennes bordlagda memorial N:o 71, i anledning af erhållen återremiss'
å Utskottets utlåtande N:o 55, angående väckta motioner om ordnande
af landtpolisen in. m.
Herr Fröman: Jag torde till en början få i Herrarnes minne
återkalla hvad förut i detta ärende förelupit. Så väl inom Första som
Andra Kammaren äro motioner vid denna riksdag i ämnet väckta.
Fn af dessa motioner går ut derpå, att Riksdagen måtte besluta ett
skyndsamt inrättande af en på fjerdingsmanna-institutionen grundad
talrikare och mera användbar landtpolis, samt åtaga sig de deraf föl¬
jande prestationer, och föreslår derjemte att Riksdagen till nödiga ut¬
gifter i och för detta ändamål måtte ställa en summa af 100,000 kronor
till Kongl. Maj:ts disposition; en annan motionär har föreslagit, att
Riksdagen skulle till Kongl. Maj:ts förfogande för år 1876 ställa ett
reservationsanslag af 50,000 kronor för att användas till efterspanande
och gripande af allmänt efterlysta personer; en tredje har föreslagit,
att Riksdagen måtte medgifva, det de kronofogdar, länsmän eller
fiskaler, som utom egna tjensteoinråden företaga resor för brottslingars
gripande och desamma till straff befordra, erhålla godtgörelse af stats¬
medel för sådana resor jemte biträde efter räkning å verkliga rese- •
kostnaden; slutligen har en fjerde föreslagit att från och med inne¬
varande år måtte till hvarje länsstyrelses förfogande årligen ställas
2,000 kronor, att i mån af behof användas i och för efterspanande och
23
N:o 35.
Onsdagen deri 5 Maj, f. in.
gripande af brottslingar. Öfver dessa motioner har Stats-Utskottet i
sitt utlåtande N:o 55 yttrat sig och, med erkännande af de anförda
omständigheterna, som ådagalägga behofvet af att något i detta af¬
seende göres för betryggande af allmänna säkerheten till person och
af hemfriden, anfört, att den af Kong! Maj:t nedsatta komité för af¬
gifvande af förslag till förändrad tjenste- och löneglering för landsstaten
lärer i det utlåtande, den kommer att i ärendet afgifva, jemväl in¬
rymma frågan om ett nöjaktigt ordnande af landtpolisen, och att det
således till en kommande riksdag torde vara att förvänta, att denna
fråga varder i fullständigt utredt skick af Kongl. Maj.-t understäld
Riksdagens pröfning. I följd häraf anser Utskottet de fyra motionerna
icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Vid detta utlåtande
finnes bifogad en reservation, som föreslår, att på extra stat för år
1876 måtte till Kongl. Maj:ts disposition anvisas 50,000 kronor, att
användas till efterspanande och gripande af allmänt efterlysta personer.
När denna fråga förra gången här förevar, uppträdde flere talare
och vitsordade sanningsenligheten af de upprörande skildringarne af
osäkerheten i rättstillståndet och de ofta förekommande kränkningarne
af den personliga säkerheten och hemfriden. Hvad de framlagda för¬
slagen beträffar omfattade en talare det om ett fullständigt ordnande
af landtpolisen; en annan förordade en särskild ersättning till ofvan
omförmälda kronofogdar, länsmän och fiskaler för deras åtgärder i och
för brottslingars gripande; en tredje föreslog ett bestämdt anslag för
att befordra efterspanande och gripande af allmänt efterlysta personer.
Jag tog mig äfven friheten framställa ett förslag till beslut i ämnet,
men Kammaren stannade efter någon diskussion slutligen vid att åter¬
remittera frågan till Utskottet. Sedan frågan nu återkommit och
sedan jag vid den föregående öfverläggningen haft tillfälle inhemta
Kammarens åsigter rörande detta ärende, har jag nu vågat uppgöra
ett nytt förslag till beslut för Kammaren. Det synes vara klart att
de skildringar, vi här hafva hört rörande rättstillståndet, utgöra bevis
på att ett trängande behof finnes att . på något sätt afhjelpa det öfver-
klagade onda. Det har derför äfven synts mig lämpligt att de medel,
som skulle kunna för ändamålet befinnas nyttiga, genast borde an¬
vändas, och jag kommer derför att föreslå, att det anslag som kan
finnas nödigt må få utgå redan från och med innevarande år. Visser¬
ligen har Kammaren, sedan ärendet sist här förevar, beslutit ett lag¬
förslag innefattande förändrade föreskrifter om häktning, hvilket förslag
äfven inom Andra Kammaren vunnit bifall, men om ock detta förslag
skulle blifva lag, hvilket dock ej kan ske så snart, förutsätter det för
att kunna blifva fullt verksamt, att det skall finnas någon polisstyrka,
som verkställer häktningarne. Jag kommer derför äfven att föreslå
anställandet af eu särskild polisstyrka på de orter, der sådant för ord¬
ningens och säkerhetens upprätthållande kan finnas nödigt. En sådan
åtgärd är dock icke tillräcklig, och jag har derför trott, att man borde
fästa något afseende vid det väckta förslaget, att kronofogdar, läns¬
män och fiskaler, hvilka utom egna tjensteområden företogo resor för
brottslingars gripande och desammas befordrande till straff, skulle er¬
hålla godtgörelse för sina kostnader, men jag har icke ansett, att det
skulle ske i den form att för hvarje resa, som kunde komma i fråga,
Landtpolisens
ordnande.
(Forts.)
N:o 35.
24
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Landtpolisens vederbörande skulle hafva ett bestämdt anspråk på ersättning, utan
ordnande. jag tror det bör vara i form af en belöning för utmärktare förtjenster
(Forts.) gröfre brottslingars upptäckande eller gripande. Jag bär med flit
skilt mellan efterspaningarne och sjelfva gripandet, då det kan hända
att efterspaningarne verkställas med så mycken flit och skicklighet att
de väl kunna förtjena en belöning, äfven om de icke krönas med fram¬
gång, liksom ock sådana omständigheter kunna förekomma vid en
brottslings gripande, som berättiga till belöning äfven om vederbörande
icke deltagit i efterspaningarne. Det är på dessa grunder, som jag
nu vågar föreslå, att Riksdagen måtte för hvardera af åren 1875 och
1876 på extra stat uppföra och till Kongl. Maj:ts förfogande ställa
20,000 kronor att, i mån af behof användas dels till aflöning och
underhåll åt särskild polisstyrka, som, till ordningens och säkerhetens
uppehållande, kan, i följd af särskilda förhållanden, behöfva anställas
å eu och annan ort i landsbygden, dels ock till belöningar åt krono-
och polistjenstemän och betjente samt andra, hvilka inlagt utmärktare
förtjenst om gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande
eller gripande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grof¬
ven och Talmannen, att Herr Fröman hade yrkat, att Kammaren för
sin del måtte fatta ett så lydande beslut:
»att Riksdagen skulle för hvardera af åren 1875 och 1876 på
extra stat uppföra och till Kongl. Maj:ts förfogande ställa tjugu tusen
kronor, att i män af behof användas dels till aflöning och underhåll
åt särskild polisstyrka, som till ordningens och säkerhetens uppehål¬
lande kali, i följd af särskilda förhållanden, behöfva anställas å en
och annan ort i landsbygden, dels ock till belöningar åt krono- och
och polistjenstemän och betjente samt andra, hvilka inlagt utmärktare
förtjenst om gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande
eller gripande.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposi¬
tion på bifall till Stats-Utskottets utlåtande N:o 55, hvarvid svarades
talrika nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på antagande
af Herr Frömans i ämnet afgifna förslag, då svaren utföllo med tal¬
rika ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfver¬
vägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
»Den, som vill att Kammaren, med anledning af Stats-Utskottets
memorial N:o 71, skall bifalla samma Utskotts utlåtande N:o 55, hvari
väckta motioner om ordnande af landtpolisen in. in. afstyrkas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
25 N:o 35.
Vinner nej, antager Kammaren det förslag Herr Fröman i frågan Landtpolisens
fr amstält.» ordnande.
(Forts.)
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 18.
Nej — 72.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 1 och 3 dennes
bordlagda memorial N:o 73, i anledning af Statskontorets underdåniga
berättelse angående statsverkets spanmålsrörelse, undsättningsfonden
och f. d. magasinsfon den, samt en af fullmäktige i Riksgäldskontoret i
afseende å bokföringen af undsättningsmedlen gjord framställning.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sammansatta öfverflyttning
Stats- och Banko-Utskottets den 1 och 3 dennes bordlagda utlåtande af Riksaälds-
N:o 1, i anledning af dels Riksdagens år 1874 församlade revisorers lånerörelse
förslag angående öfverflyttnifig till Riksbanken af Riksgäldskontoret till Riks-
nu åliggande lånerörelse och dels en inom Andra Kammaren i samma banken.
ämne väckt motion.
lista punkten.
Herr Carlson: Den åtgärd, som här blifvit af Sammansatta Stats-
och Banko-Utskottet föreslagen, har redan vid flera föregående riks¬
dagar varit föreslagen, senast vid 1872 års riksdag, men städse blifvit
af Riksdagen afslagen. Förslaget är nu upptaget af sistlidna höst för¬
samlade revisorer. Deröfver hafva Fullmäktige i Riksgäldskontoret af-
gifvit sin förklaring, som jag tror också hufvudsakligen besvara de
skäl, hvilka blifvit af revisorerna anförda. Nu har det Sammansatta
Utskottet, efter att hafva hört Bankofullmäktige, återupptagit förslaget
i något förändrad form. För min del kan jag icke annat än anhålla
att få så väl vidhålla som ytterligare med några skäfc stödja den öfver¬
tygelse, som samtlige Riksgäldsfullmäktige i denna fråga uttryckt.
Det hufvudsakliga skäl, som talar mot den nu föreslagna åtgärden,
är, att den skulle leda till eu sammanblandning af statsverkets medel
med Riksbankens. Vårt land har haft en alltför sorglig erfarenhet i
detta afseende för att man åter skulle beträda samma bana. Jag tror,
att hvad man hittills i nyare tider vidhållit, nemligen att statsförvalt¬
ningen, och särskildt finansförvaltningen, går sin gång och bankens för¬
valtning sin, är helsosamt, och att ett stadgande, som leder till sam¬
manblandning i båda hänseendena, vore den ock af annan art än den
som tillförene egt rum, leder till ganska betänkliga följder. Detta är,
såsom jag tror, redan ett tillräckligt skäl till afslag å förevarande be¬
tänkande.
Vidare må jag hafva äran anföra, att en penningeförvaltning, så
inrättad som Riksgäldskontoret med dess på obestämda tider inflytande
N:o 85.
26
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
öfverflyttning störa inkomster och likaledes betydliga, men äfven till belopp och tid-
af Riksgälds- punkter obestämda utgifter, rör sig vida bättre och lättare om den får
lånerörelse r‘>ra sig fullt oberoende. Detta har hittills skett. Riksgäldskontoret
till Riks- har upptagit sina lån, bestämt tiderna derför, kunnat jemföra den
länken, ränta, som skall erläggas, med den ränta, hvilken skall erhållas och
(Forts.) de medel, som kunna hållas allmänna rörelsen tillhanda. På det sättet
har Riksgäldskontor lätt kunnat röra sig med jemn öfversigt af det
hela, och utan att tynga rörelsen, emedan dess medel vid utlåning
fördelats på många och spridda håll.
Nu är visserligen anfördt, att det skulle vara lätt för Riksgälds¬
kontor att bestämma tiderna för sina utgifter, emedan, då den
extra statsregleringen numera ej tillhör Riksgäldskontor, Statskon¬
toret skulle kunna på förhand bestämma tiderna för sina reqvisitioner.
Men detta påstående öfvereusstämmer icke med erfarenheten. De
största utgifter, som skola till Statskontoret utgöras af Riksgäldskon¬
tor, komma på obestämda tider. År 1874 hade Riksgäldskontor
att utbetala för jernvägsbyggnader 7,245,000 kronor, tillskott till det
löpande årets statsreglering 1,153,109 kronor, och statsfyllnadssummau
2,150,000 kronor. Statskontoret har att reqvirera dessa summor i
obestämda belopp och på obestämda tider; oaktadt det vänliga för¬
hållande och den kommunikation, som eger rum mellan Statskontoret
och Riksgäldskontor, är det omöjligt för Statskontoret att på förhand
bestämma sig, alldenstund det i sin ordning beror af andra verk, såsom
Jernvägsbyggnadsstyrelsen, Arméförvaltningen, Förvaltningen af Sjö¬
ärendena, m. fl., hvilka hafva betydande utgifter, som de ej på förhand
kunna bestämma. Med en sådan rörelse är det ändamålsenligt att hafva
fria händer och ej vara bunden af ett annat verks fördel och behof, om
äfven detta verk är så betydande som Riksbanken. Detta är hvad
hittills egt rum. 1 sjelfva verket, när en inrättning finnes, som be¬
handlat en lånerörelse, hvilken icke ledt till ett enda öres förlust och
som kan fullgöra detta åliggande i nära samband med sin öfriga och
hufvudsakliga sysselsättning, synes mig icke skäl finnas för att vidtaga
någon rubbning.
Vidare och för det tredje har den lånerörelse, som legat i Riks-
gäldskontorets hand, gifvit en icke obetydlig inkomst för staten. Under
1873 lemnade ddh en inkomst af 420,000 kronor och den har från sin
början på 1840-talet lenmat 6 l/2 million. Nu heter det visserligen, att
denna vinst skulle äfven uppkomma genom Riksbanken, men dels är
detta, såsom jag tror, alldeles ovisst, dels kommer denna inkomst icke
att visa sig på rätt ställe. Det finnes i detta afseende eu grundsats,
sanktionerad af Riksdagen, som, efter min uppfattning, snörrätt strider
mot vidtagande af den föreslagna åtgärden, nemligen att hvarje statens
verk skall sjelft uppbära fulla inkomsten af sin rörelse och framvisa
resultaten af sin verksamhet. Denna grundsats tillämpades sist för
några få veckor sedan just i förhållandet mellan Riksgäldskontoret
och Riksbanken, genom bifall till det memorial N:o It!, som Banko-
Utskottet, på Bankofullmäktiges hemställan, aflåtit i fråga om den
ränta Riksgäldskontoret till Riksbanken erlade på sitt kreditiv.
Det förekommer mig, att denna grundsats i sig sjelf är riktig, att
dessa verk både kunna och böra samverka, men, såsom jag tror, fri-
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
27
JÖO 85.
villigt och icke med det tvång, som skulle uppkomma genom bifall till
Utskottets förslag.
Slutligen synes det mig, att allmänna rörelsen har ett intresse i
föreliggande fråga. För närvarande har Riksgäldskontoret lån ut-
lemnade till nitton särskilda landsortsbanker, fyra bankinrättningar
här i staden och två bankfirmor, och det förekommer mig som om
medlen på det sättet spridda, skulle utöfva ett ganska välgörande in¬
flytande på penningeställningen. Det är också lättare att indraga
dem, om de äro spridda på många håll, än om de, med hela sitt be¬
lopp, tynga på en enda penningeanstalt. Det är visserligen sant, att
Riksbanken också kan låna till orterna och till enskilda banker, men
dels måste detta, för närvarande åtminstone, ske under helt andra
former, och dels tror jag, att det skulle föranleda till svårigheter i ett
annat hänseende, som hade till följd, att medlen ej kunde blifva an¬
vända såsom de för närvarande äro, ty större omgång måste föranleda
Riksgäldskontoret att beräkna större reserv, än när det vet, att det
ögonblickligt, eller efter kort uppsägning, kan disponera sina medel
och sålunda beräkna hela sin rörelse i alla grenar, i stället för att i
vissa grenar vara bundet. Ur hvilken synpunkt man än betraktar
frågan, förekommer det mig klart att förhållandena ej böra rubbas.
Jag bör vidare hafva äran upplysa, att, om Utskottets förslag
verkställes, det ingalunda skall, såsom Utskottet synes hafva förestält
sig, utöfva något inflytande på regleringen af göromålen inom Riks-
gäldskontoret, ty ifrågavarande lånerörelse hvila!' egentligen på Full¬
mäktige, och tjenstemännen bestrida, utan nämnvärd tillökning i göro¬
mål, den bokföring, inkassering och utbetalning, som deraf följa. I
detta afseende! uppstår således icke någon vinst. Det förefaller mig
också att, såsom beslutet nu är formuleradt, dess antagande skulle
hafva inflytande icke blott på Riksgäldskontorets allmänna kassa, eller
den som är insatt å dess bankoräkning Nio 1, utan äfven på rånte- och
amortissementsfonderna, eller de medel som äro insatta å bankoräk¬
ningen N:o 3, ehuru dessa fonder hafva en alldeles särskild ställning
i följd af utfärdade kungörelser och genom de särskilda kontrakt
som afslutats om de utländska lånen, i följd hvaraf en årlig afkast¬
ning af dessa fonder beräknas.
Utskottet har vid sitt förslag helt och hållet utgått från syn¬
punkten af Riksbankens fördel, men frågan bör otvifvelaktigt bedömas
äfven ur andra synpunkter. Jag vill gerna medgifva, att Banko¬
fullmäktige hafva svårt att vägra mottaga betydliga penningesummor
om de erbjudas, för att öka sin rörelse och möjligen stärka bankens
ställning. Jag tror dock, att det är ganska tvifvelaktigt, huruvida eu
så betydlig och ojemnt inflytande penningetillgång som denna, verkar
helsosamt på en bankrörelse. Summan af dessa medel har vexla!
emellan en och tolf millioner årligen och det ligger i sakens natur,
att hon måste vara i hög grad vexlande. Det kan också vara ganska
sannolikt, att enskilda depositioner ej skola kunna mottagas till så
starka belopp, om det ålägges Riksbanken att utan inskränkning mot¬
taga de depositioner, som Riksgäldskontoret gör.
Ytterligare hafva några skäl anförts, hvilka jag endast skall i
största korthet bemöta. Ett är, att ifrågavarande rörelse ej skulle stå
Öfverflyttning
af Riksgälds-
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
11:0 35.
28
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
öfverflyttning i något samband med Riksgäldskontorets öfriga göromål. Tvärtom
afkontoretsförefaller det mig att, då Riksgäldskontorets hufvudgöromål är upp-
läneröreise 1;Vlin& det är ganska riktigt, att kontoret också får förvalta de pen-
tiii Riks- ningar, hvarom här är fråga, genom utlåning och såmedelst reglera
banken, det ena med det andra. Vidare har anförts, att Utskottets förslag
(Forts.) skulle innebära större trygghet för. medlen, men jag föreställer mig,
att större trygghet ej kan uppnås än att icke ett enda öre förloras, och
så har varit fallet under de 30 år, under hvilka Riksgäldskontoret skött
ifrågavarande utlåning. Man har äfven sagt, att Riksdagens inrättningar,
Riksgäldskontoret och Riksbanken ej böra i sin verksamhet träda hvar¬
andra i vägen eller att ej det ena verket, genom ensidigt fa ihållande
af egna syften, inskränker och motverkar det andra verkets uppgifter.
Såvidt jag känner förhållandena, har Riksgäldskontoret ej gjort sig
skyldigt till något sådant," "‘men det förefaller mig, att statsförvalt¬
ningens linansiela oberoende, uttryckt i den förvaltning, som åligger
Riksgäldskontoret, måste och kan fasthållas._ utan att man der¬
igenom gör sig skyldig till eu förebråelse. Äfven har anförts det
förhållande, att vexelköpen nu äro gemensamma för Riksgäldskontoret
och Riksbanken och att enahanda förhållande borde vara med utlånin¬
gen. Förhållandet med vexelköpen är dock något helt annat. Det
är en utväg, som begagnats af båda verken frivilligt och till gemen¬
sam fördel, hvaremot en rubbning i den fria dispositionen af de medel,
som det åligger det ena verket att förvalta, ej kali härmed ställas i
jemförelse. Det förekommer mig att förvaltningen af de båda verken
böra gå hvar sin gång och att, med bibehållande af den hittills stad¬
gade ordningen, det hela skall fortgå till bådas bästa. Såsom jag-
redan haft äran yttra, bör Riksdagen betrakta denna fråga ej ute¬
slutande ur synpunkten af bankens fördel utan tillika och i främsta
rummet från statsförvaltningens synpunkt, och då jag för min del ej
kan föreställa mig, att en åtgärd, som hittills städse befunnits icke
vara gagnelig, nu kan blifva nyttig för statsförvaltningen, anhåller jag-
om utslag å den föredragna punkten.
Friherre Stjelkblad: I den af mig med flere afgifna reserva¬
tionen mot Utskottets betänkande har jag redan varit i tillfälle att
utveckla mina åsigter i denna fråga, och jag kunde således inskränka
mig till att åberopa reservationens innehåll och de skäl, hvarpå den¬
samma sig grundar, men då frågan enligt min uppfattning är af stor
och ingripande betydelse, har jag önskat att äfven för framtiden —
utgången må blifva hvilken som helst, — få till protokollet nedlägga
min reservation mot det framstälda förslagets antagande.
Såsom den siste talaren nämnt, är sjelfva tyngdpunkten i frågan
den, huruvida man må inblanda statens fmansiela angelägenheter med
Riksbankens. Grundsatsen att så icke bör ske har vunnit trefjerdedels
sekels häfd och har funnit ett uttryck i 1809 års Regeringsform som
bestämmer för hvartdera af Riksbanken och Riksgäldskontoret alldeles
särskilda verksamhetsområden. Denna bestämmelse har icke blifvit
införd i grundlagen af eu slump utan är förestafvad af en sorglig
erfarenhet från förgångna tider, och den princip, som derutinnan blif-
vit af svenska representationen erkänd, finnes ännu i dag bevarad i
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
29
N:o 35.
37 § af Riksgäldskontorets reglemente, der Riksbanken uttryckligen öfverflyttning
är utesluten från dem, som ega att af Riksgäldskontoret bekomma lån. af Riks9älds-
Att sammanblanda statens och en låneinrättnings affärer är naturligt- lånerörelse
vis alltid oklokt, men hvad skall man då säga om ett förslag att icke till liihs-
allenast sammanblanda utan oupplösligt sammanbinda dem? Ty här banken.
är icke fråga om att Riksgäldskontoret skall få sätta in penningar hos (Ports.)
Riksbanken utan äfven att Riksbanken skall för att kunna betala
Riksgäldskontoret ränta å dem, inblanda dem i sin rörelse; och detta
skulle föranleda ett sammankedjande af de båda verken, mot hvilket
man på allt sätt bör varna' och hvaremot både erfarenhets- och för¬
nuftsskäl tala; och kasta vi en blick ut kring andra länder, skola vi
icke kunna upptäcka ett enda land, der sådant förekommer. Engelska
banken mottager visserligen statens penningar, men betalar sannerligen
ingen ränta derför, icke heller franska banken godtgör staten någon
ränta å dess penningar.
Gå vi till våra grannar norrmän och danskar; icke förvaltar ban¬
ken der statens tillgångar. Nej, de ligga i finansministerns händer.
Sålunda, hvart vi än vända oss, kunna vi dock icke 'finna ett sådant
förhållande som det af Utskottet förordade, och det oaktadt detsamma
kunde vara mera rättfärdigadt än hos oss, ty ingen af de nyss nämnda
bankerna är statens bank utan de hafva blott sina statuter stadfästa
af staten och stå under statens kontroll. Riksbanker äro de ingalunda
såsom hos oss, der egaren och lagstiftaren är samma person. Jag tror
sålunda att det föreslagna steget vore mera vådligt än i andra länder,
och erfarenheten har tyvärr visat hvarthän det kan leda. Detta är
det hufvudsakliga skäl, hvarför jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Äfven en annan grundsats, som af den siste talaren berördes, är
att hvarje statens verk också bör få visa resultatet af dess verksamhet,
och denna grundsats har också af Riksdagen blifvit häfdad, men kl¬
af mera underordnad vigt.
Deremot är den tredje punkten, som af samme talare vidrördes,
af långt större betydelse, nemligen den inflytelse Riksgäldskontorets
utlåning hittills haft på utvecklingen af våra näringar och på penninge-
rörelsen i sin helhet. Det riktiga i detta utlåningssätt erkändes redan
af 1860 års Riksdag, som förklarade att den lånerörelse, Riksgälds¬
kontoret bedref, att utlåna medel till landsortsbankerna måste krafti¬
gare verka till åstadkommande af mindre vexling i penningerörelsen
än om dessa medel skulle utlånas direkt till enskilde personer; och
denna åsigt har alltid sedermera af följande Riksdagar blifvit hyllad.
Då Utskottets betänkande skrefs, hade Riksgäldskontoret sina pennin¬
gar utlånta till, om jag minnes rätt, 15 landsortsbanker och 4 banker
i Stockholm; det är således 19 bankinrättningar, hvarifrån dessa pen¬
ningar utströmmat i allmänna rörelsen. Att genom detta förfaringssätt
den allmänna rörelsen på ett lättare, beqvämare och mera verksamt
sätt skall tillgodoses, är ju alldeles påtagligt, ty om äfven, på sätt
Bankofullmäktige yttrat och Utskottet i sitt betänkande anmärkt, det
allmänna behofvet af penningar, ecb begärligheten efter dem är lika
stark, om utlåningen sker direkt från Riksbanken eller från andra
inrättningar, hvilket ju är sanning, fattas dock en sak, och det är att
penningarne icke äro lika tillgängliga i förra fallet som i det senare.
N:o 35.
30
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
öfverflyttning Det är ju eu stor skilnad om dessa penningar finnas att tillgå i alla
afl Riksgälds- landsdelar mot om den enskilde måste söka dem endast hos Riksbanken.
lånerörelse Riksbanken har naturligtvis, den liksom hvarje annan bank, sin
till Riks- »rayon», och för öfrigt är det väl klart att vid hvarje indragning,
länken, som Riksgäldskontor måste göra, — och sådana förekomma ofta, —
(Forts.) skall sådant kännas vida mindre, om den fördelas på tjugo ställen än
om den sker på ett. Vore deremot fråga om att gifva särskilda före¬
skrifter att Riksbanken icke skulle få utlåna de från Riksgäldskonto-
ret kommande penningar på annat sätt än Riksgäldskontoret hittills
gjort, kunde en sådan öfverflyttning naturligtvis vara temligen likgiltig,
men jag frågar då: hvarför skulle man då göra någon ändring? Vore
detta icke hardt nära ett misstroendevotum mot de förtroendemän,
som under en tid af 34 år skött denna rörelse så, att icke ett öre gått
förloradt, och som hittills behandlat saken så, att ingen anledning till
klagomål någonsin förefunnits. Detta vore icke rätt, t}7 fullmäktige i
Riksgäldskontoret måste ovilkorligen känna sig mindre behagligt be¬
rörde af ett sådant förfaringssätt, i synnerhet som det står i strid
med fullmäktiges deröfver afgifna betänkande. Det är icke af liten
betydelse att hafva fullmäktige i Riksgäldskontoret, som känna sig
uppburne och icke nedsatte, ty hos dem tages ofta i anspråk en ganska
hög intelligens, kanske väl så stor som hos Bankofullmäktige. Staten
lägger ju i alla händelser hela sin upplåning i deras händer; detta
innebär ett högt förtroende, och man bör då icke söka att oupphörligt
kringskära deras funktion.
Nå väl, om jag af dessa o skäl icke kan finna anledning att bi¬
träda Utskottets betänkande, utan tvärtom, och jag tror icke att hvad
jag nu sagt kan jäfvas! hvad kan då vara orsaken att ett sådant för¬
slag framkommit? Den kan ju icke sökas annorstädes än i revisorernes
berättelse och i föreliggande betänkande och bankofullmäktiges me¬
morial. Häraf finna vi, att egentliga grunden är att man sett frågan
endast ur Riksbankens synpunkt och förespegla! Riksdagen eu högre
vinst på statens penningar. Gå vi till revisorernes berättelse finna
vi der två skäl. Det ena att Riksgäldskontorets utlåningsrörelse skulle
menligt inverka på Riksbankens metalliska kassa och förorsaka svårig¬
heter att uppehålla myntvärdet i landet och det andra, att den ifråga¬
satta förändringen skulle befordra Riksgäldskontorets reorganisation.
Hvad angår det första af dessa skäl, eller att Riksgäldskontorets utlå¬
ning skulle trycka på Bankens metalliska kassa, så vill jag tro att
Herrarne kunna genom att kasta en blick på vår reservation tydligt
finna att så icke kan vara förhållandet, ty Riksgäldskontoret eger
icke en sedel, som icke Riksbanken redan förut utleinnat och dervid
beräknat att få inlösa den, samt tagit i betraktande huru detta skall
inverka på den metalliska kassan, och beklagligt vore väl, om det för¬
hållande skulle uppstå att den, som innehade en riksbankssedel, det
må vara Riksgäldskontoret eller en enskild, icke skulle fritt och opå¬
verkad kunna deröfver disponera. Riksbankens metalliska kassa får
icke skyddas genom sådana prohibitiv^ åtgärder, utan detta kan och
bör ske genom minskning i Banken» egen sedelemission. För min del
måste jag bekänna, att jag icke ett ögonblick hyst fruktan för något
sådant tryck å den metalliska kassan. Se vi derefter på den förespeg-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
31 N:o 35.
lade möjligheten af högre fördel för staten, så är det väl sant att,
om Riksbanken mottager dessa penningar och använder dem i sin rö¬
relse, staten kan på detta sätt tillgodogöra sig en ökad bankovinst.
Men är det rimligt att statens medel inkastas i en rörelse, som otvif¬
velaktigt är vansklig, och till följd af sin natur måste innebära en risk.
Förluster kunna icke undvikas, och i det fallet tror jag, att Riksbanken
icke är den penningeinstitution, som gör de minsta. Jag vill visst icke
klandra detta; tvärtom är det helt naturligt, emedan Riksbanken ut¬
sträcker sin rörelse långt utom en banks vanliga rayon.
Riksdagen har nu på dessa sina penningar tillfredsställande ränta,
det vill säga den högsta depositionsräuta, som betalas i bankerna.
Kan staten begära mera för sin kassa än detta? Hvarje försök att
få mera är ett äfventyrlig! företag, som icke bör vågas. Således tror
jag, att man gör klokt i att afsåga sig dessa förespeglade fördelar och
vara nöjd med den ränta, man hittills haft.
Låtom oss nu tillse huru förhållandet skulle blifva för Riksbanken,
om den föreslagna förändringen antoges. I sådant hänseende yttrar
Sammansatta Utskottet att Banken derigenom skulle erhålla ett medel
att utveckla sin depositiohsrörelse. Så blefvo dock icke förhållandet;
tvärtom skulle det lägga hinder i vägen för denna rörelse, ty en de-
positionsrörelse, som är af den beskaffenhet att man i dag tager in
flera millioner och kanske snart igen måste lemna dem tillbaka, är
det största förderf för eu bank som finnes, då deremot en naturlig
depositionsrörelse, som är stadd i ständigt växande, utgör en styrka,
ty den vexlar icke. Riksbanken har hittills icke lagt an på denna
rörelse; orsaken vet jag icke, men att så icke skett är tydligt. Af de
sista bankrapporterna se vi, att denna rörelse är i ständigt stigande
hos de banker, som icke hafva eu så onaturlig rörelse som den här
föreslagna, utan som endast söka tillegna sig besparingarne inom dess
omkrets. Under loppet af endast 3 månader har deras depositioner
ökats med omkring 10 millioner.
Man har vidare sagt att tryggheten att återfå de utlemnade pen-
ningarne skulle vara större om de insattes hos Riksbanken än hos
öfriga banker, och man har såsom skäl dertill angifvit, att Riksbankens
större kapital-styrka skulle utgöra en borgen härför. Detta kan vara
sant om man jemför Riksbanken med hvar och en af de enskilda ban¬
kerna, men förhållandet ställer sig annorlunda om man jemför Riks¬
banken med alla de öfriga bankerna tillhopa. Så stor Riksbanken är
vid den förra jemförelse!!, så liten är den vid den senare. Ty Riks¬
banken har ett inbetaldt kapital eller grundfond af 30 millioner med
en reservfond af 5 millioner, samt upplupen bankovinst, det hela upp¬
gående till 38 å 39 millioner, samt medel insatta på deposition och
upp- och afskrifningsräkning 6,900,000. Gå vi derefter till de en¬
skilda bankerna och aktiebolagen, finna vi att de hafva ett inbetaldt
kapital af 70 millioner, en reservfond af nära 15 millioner, eller cirka
85 millioner med ett depositions- och upp- och afskrifningsbelopp af
något mer än 1^9 millioner kronor.
Detta måste, då man later siffror tala, säga att bankrörelsens
stora tyngdpunkt ligger, icke hos Riksbanken, utan hos de samfälda
bankerna. De enskilda bankerna böra i detta fall icke betraktas hvar
Öfver flyttning
af Riksgälds-
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 35.
32
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
öfverflyttning och en såsom något afskildt för sig, utan man måste se dem kollektivt,
af Riksgälds- ^ tror då att tryggheten är lika stor om pemiingarne insättas
■ontorets j10g (jem gom ]10S Riksbanken.
Jag tror, att de medel, som Riksgäldskontoret utlånar, icke skulle
kunna, om de öfverlemnades till Riksbanken, komma att stärka den¬
samma, ty af hvad jag sagt torde Herrarne inse, att enligt mitt för¬
menande det icke finnes mer än två sätt att stärka en bank, nemligen
antingen genom förökande af det inbetalda kapitalet eller genom en
ständigt stigande depositionsrörelse. Alla andra medel, man använder,
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
äro tillfälliga och verka icke i den riktningen.
nu Riksgäldskontorets medel verka för Riksbanken
nödgades afsåga sig
Hvad skulle
i detta fall? Jo, att Riksbanken efter viss tid
att taga emot penningar på deposition af den stora allmänheten, eu
af dess allra värderikaste faktorer, ty huru skall Riksbanken kunna
från Riksgäldskontoret mottaga ofantligt stora summor vissa tider med
förbindelse att derå betala minst lika stor ränta som till allmänheten,
och på samma gång hålla en jemn upplåningsrörelse med allmänheten
vid makt? Den kan väl ej upptaga mera penningar än som kunna
användas. Detta är alldeles omöjligt. Jag tror derför att Herrarne,
efter hvad jag redan anfört, skola finna, att det ur ren statsekonomi
synpunkt är alldeles fördömligt att sålunda sammankedja dessa båda
inrättningar, och på vårt näringslif kali detta icke verka annat än
ytterst skadligt och förlamande, äfvensom att ett sådant förfarings¬
sätt ej kan vara Riksbanken till gagn. Af detta skäl är det som jag
på det lifligaste afstyrker Utskottets förslag. Deremot amen frivillig
samverkan mellan dessa båda verk ytterst önskvärd och till och med
nödvändig. Vi hafva sett detta i fråga om vexelrörelsen. Hvarför
kan man icke göra så äfven i detta fall? Något sådant skall jag med
glädje understödja. Det vore visserligen ett steg mot 1809 års princip
att medgifva Riksgäldskontoret att i Riksbanken mot ränta insätta
sina belopp, men det läge ju i de två verkens händer att ordna förhål¬
landena dem emellan på det för dem båda bästa sätt och att samverka
så, att det hela måtte få den största fördel. När Riksgäldskontoret
hade mycket penningar disponibla, hvad vore då naturligare än att
Riksbanken, om den med fördel kunde använda dessa för Riksgälds¬
kontoret för tillfället obehöfliga medel, finge använda dem. Hade
Riksgäldskontoret deremot icke några medel innestående, men Riks¬
banken af en händelse behöfde förstärkning — en bank kan nemligen
icke vara fullt viss att icke så kan -inträffa, hvad är då lättare än att
— om Riksbanken vänder sig till Riksgäldskontoret med förfrågan:
har ni något att disponera, och Riksgäldskontoret svarar: nej, men
vi hafva en fordran på t. ex. 10 millioner i landet, som vi delvis
kunna indraga — en tjugondedel eller tiondedel deraf indrages. Riksban¬
ken kan derigenom få en stor och värderik hjelp. På detta sätt kan
största fördel i ekonomiskt afseende erhållas; statsverket får högsta
afkastning af sina penningar på samma gång som den allmänna rörel¬
sen på bästa sätt tillgodoses. *
Med anledning af hvad jag nu yttrat anhåller jag hos Herr Grof¬
ven och Talmannen om proposition derpå, »att fullmäktige i Riksgälds¬
kontoret må bemyndigas att, jemte bibehållande af de i § 37 af Riks-
Onsdagen den B Maj, f. in. 33 Jf:0 3^
ipldsköntorets reglemente stadgade sätt lör förräntning af kontorets öfverflyttning
behållningar, etter öfverenskommelse med fullmäktige i Riksbanken “/ ^iksgälds-
göra kontorets medel och behållningar fruktbärande jemväl genom haontorets
deras insättning mot ränta i Riksbanken; och torde, om denna hem- mmu-
stallan bifalles, åt Stats-Utskottet uppdragas att föreslå den ändring i banken
Riksgäldskontor reglemente, som häraf kan blifva eu följd». (Forts.)
Frihene von Schwerin: Jag far erkänna, att jag i denna fråga
nästan var färdig att »jurare in verba magistri», då jag såg den mot
Utskottets beslut afgifna reservationen vara undertecknad af personer
med större erfarenhet i penningeaffärer och bankförhållanden än jag
sjelf; men da jag^ funnit, att desse reservanter i sjelfva »klämmen»
kommit till den åsigt, att eu större samverkan mellan Riksgälds-
kontoret och Riksbanken än som hittills egt rum är nödvändig, samt
så godt som erkänt, att det ena verket bör hafva inflytelse på det
andra, en åsigt, som för öfrigt äfven framgår af sjelfva reservationen,
sa star jag fast pa min utgångspunkt, nemligen Utskottets förslag.
Det lärer väl vara en erkänd finansiel sanning inom bankväsendet
att, då metalliska reserven hotas inom en bank, man reder sig der¬
igenom, att diskontot ökas, räntan höjes. Derigenom stäfjas penninge-
rörelsen och affärsverksamheten. _ Meu jag hemställer pa hvad satt
Riksbanken skall kunna reda sig i sådant fall, om bredvid honom
linnes en annan inrättning, som, utan att måhända fästa det minsta
afseende å Riksbankens ställning, just dä kan kasta millioner i rörel¬
sen. Förmår Riksbanken skydda sin metalliska kassa under sådana
förhållanden? Visserligen säga reservanterne, att inga andra sedlar
komma i rörelsen än dem, som äro af banken utgifna. Det är sant,
men banken kan hafva utgifvit dem under gynnsamma tider, och då
banken sedermera under förändrade konjunkturer vill höja diskontot
för att reglera den metalliska valutan, kan Riksgäldskontoret omöjlig¬
göra detta genom att utsläppa sedlarne i rörelsen.
Vidare hafva reservanterne sagt, att det blefve omöjligt att be¬
räkna,^ huru länge Riksgäldskontorets medel kunde få hos banken
qvarstå. Detsamma yttrade äfven den näst siste talaren. Jag får lof
att säga, att detta påstående ingalunda är bevisadt. Jag kan icke
finna, ^ hvarför staten skulle vara den ende, som icke skulle kunna
ungefär beräkna, när dess utgifter påkomma. Särskildt nämndes Jern-
vägsstyrelsen. Men den bör kunna i följd af ingångna kontrakter,
antalet använde arbetare och andra förhållanden med någorlunda sä¬
kerhet kunna saga, när den behöfver sina kapital. Följaktligen tyckes
denna anmärkning vara af ringa betydelse.
Dernäst hafva reservanterne yttrat, att det vore vådligt att lemna
alla Riksgäldskontorets tillgångar till eu enda penningeanstalt, i syn-
neihet derför, att dess affärei’ voro sa vidsträckta. Ja, om medeln
lemnas till en eller flera anstalter är väl likgiltigt; det måtte väl vara
summan, som väger, och da man tager i betraktande hvilken anstalt,
som säkrast kan återbetala medlen pa utsatt dag, är jag öfvertygad
ätt Riksbanken måste erhålla företrädet. Riksbanken har nemligen
tvenne (2) reserver, portföljen af utländska vexlar samt så väl svenska
Första Kammarens Prof. 1875. N:o 35.
3
34
Ä!0 Bo.
Onsdagen den 5 Maj, f. na.
Öfverflyttning Horn utländska statsobligationer. ..Dessa uppgå till vida högre be-
af Riksgälds- lopp än den summa, som Riksgäldskontoret kali antagas komma att
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
till banken öfverlemna. . . 011 .
Reservanterne säga vidare, att Riksgaldskontorets behållningar ai o
utlånade till banker i alla olika delar af landet, och att Riksbanken
icke skulle kunna bereda medlen en sådan spridning som Riksgaids-
kontoret nu kan genom att utlemna dem åt de olika bankmrattnm-
o-arne. Hvarför icke? Det är alldeles icke bevisadt, att icke banken
kan o-öra det. Jag vet icke, hvarför icke bankerna i landsorten kunna
vånda sio- till Riksbanken. I fråga om säkerheten är sagdt att luks-
o-äldskontorets medel blifvit så förvaltade, att på 34 ar icke ett ore
Sätt förloradt. Men hvad bevisar detta? Jo, att det funnits goda
säkerheter, men äfven Riksbanken eget ju pröfva små säkerheter.
Vidare säga reservanterne, att de större bankerna, som hafva lätt
tillgång till hypotek för sina lån, komma säkerligen att hellre begagna
dessa säkerheter för att med utländska krediter eller pa annat satt
fylla sina tillfälliga lånebehof etc. Det är ett Banco-spöke, som man
frammanade från forna tider; det var länge sedan man skrämde sven¬
ska folket för busen: utländsk kredit. Hvad ar utländsk kredit, sedd
ur statsekonomisk synpunkt? Den är ej annat ån en maskin, som
verkar, och om denna är utländsk eller svensk betyder foga. Jag kan
icke finna att det ligger
någon fara i, om jag spänner en dansk häst
för min plog i stället för eu svensk. För resten anser jag icke olyck¬
ligt, om de större bankerna komme att begagna utländsk kredit, och
jag tror att de i detta fall som i andra endast behöfva använda för¬
stånd och försigtighet. Göra de icke det, så blir det för dem
ganska surt, i synnerhet då de nu äro alagda att betala med kli
gande mynt. , , , ,, , • i i
I reservationen förekommer vidare det yttranderätt hvarje bank,
äfven Riksbanken, har sitt begränsade naturliga område, och att detta
skulle vara ett hinder för Riksbanken att kunna utlåna de man Riks¬
gäldskontoret ingående penningarne. Det bär aldrig vant lian och
icke heller någon annans mening, att Riksbanken skulle direkt oka
sin egen rörelse, utan man har tänkt' sig att Riksbanken skulle låta
dessa medel fortfarande användas af de enskilda bankerna, och under
sådana förhållanden tror jag, att man kan saga, att om de enskilda
bankerna hafva sina områden, sii sträcker sig Riksbankens område tran
^Sedermera kommer jag till det egentliga skälet, som här blifvit
användt, ett riktigt slagord, som skulle bestämdt bevisa, att atgarden
vore lättsinnig, nemligen att man sammanblandar statens och Riks¬
bankens affärer med hvarandra. Kan verkligen någon pasta, att den
att Riksgäldskontoret insätter sina medel hos Riksbanken ligger eu
sammanblandning af statens och bankens affärer? I Belgien, Frank¬
rike och England insätter staten sina medel hos bankerna, som besörja
utlåningen; äro derför deras affärer sammanblandade? Man sager att
sammanblandningen skulle ligga deri, att Riksbanken skulle betala
ränta. Således, om jag insätter mina penningar mot ranta i en en¬
skild bank, vare sig i Sverige eller i utlandet, sa sammanblandar jag
mina enskilda affärer med denna banks. Det kan jag icke finna.
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 35
Deremot, om staten begagnar bankens kredit, utvidgar dess sedel-
emission för verkställandet af sina liqvider utan att kafva lenmat någon
valuta, är detta farligt ock innebär ett öfverskridande af bankens be¬
fogenhet, hvithet kostat sa manga länder deras kredit. Exempel derpå
hafva vi sett i Ryssland, Italien, Österrike m. fl. och här i Sverige.
Men jag kan för min del icke finna, att det skulle ligga någon våda
i att Riksgäldsbontoret finge mot ränta insätta sina medel i banken.
Det kunde vara mycket att tillägga, men jag förmodar att andra komma
att fortsätta ungefär der jag slutat.
Man säger, att Riksgäldskontor skulle få svårt att verkställa
sina upplåningar, emedan det icke kunde göra bestämda kalkyler rö¬
rande medlens utlånande. Huru kan Riksgäldskontor gorå dessa
kalkyler nu? Onekligen måste väl detta verk hafva mindre öfversio-t
öfver penningeställningen i dess helhet än Riksbanken, och det synes
mig . derjemte, ^att Riksgäldskontor^ bör nu kunna så mycket säkrare
ga till våga, da det bestämdt kan placera medel hos Riksbanken, än
om det sjelf, såsom nu, har att placera sina fonder på olika händer.
Särskild! har man framhållit, att det borde vara eu frivillig sam¬
verkan mellan Riksgäldskontor^! och banken. Det kan äfven vara en
frivillig samverkan, om Riksgäldskontoret skall sätta in sina medel
hos Riksbanken. Sedan Riksgäldskontoret upphört att sjelf köpa vex-
lar pa utlandet, ske vexelsluten till större båtnad för landet än förut.
Särskild! talades nyss om att frågan var egentligen tillkommen
för Riksbankens fördel. Ludvig den fjortonde säde: »1’état Rest moi!»
Om Riksbanken kommer i den ställning att kunna med egen fördel
vaka öfver eu sund penningerörelse i landet, så är bankens väl lan¬
dets väl.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Jag fick eu högtidlig stämning af den siste
talarens yttrande om staten och Ludvig XIV med mera, men den var
öfvergående, ty det ligger icke inom min fattningsgåfva att inse, huru
det af honom anförda kan anses höra hit. Jag håller mig hellre till
Bankofullmäktiges, till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets afgifna
utlåtande och vill anföra åtskillig! derur, som förtjenar uppmärksam¬
het, och som jag hoppas, att jag skall kunna belysa i riktig dager.
Fullmäktige börja helt anspråkslöst med att säga, att »fuflmäk-
tig-e, som icke anse sig behöfva ingå i pröfning af spörjsmålet, huru¬
vida den, fullmäktige i Riksgäldskontoret åliggande, förvaltning af Riks-
gäldskontorets medel och tillhörigheter bör anses med nödvändighet
innefatta skyldighet att för medlens fruktbargörande anlita flera bank-
inrättningar, samt för hvar och en af dessa pröfva erbjudna säkerhe¬
ter, eller om Riksdagen egen rätt att i de särskilda reglementen, hvar¬
efter förvaltningen skall handhafvas, medelst föreskrift om medlens
insättning i Riksbanken befria fullmäktige i Riksgäldskontoret från
detta med deras öfrig» åligganden föga sammanhängande bestyr, till¬
låta sig först framhålla att, beträffande rätta sättet för utlåning af
Riksgäldskontorets . tillgängliga behållningar, är, efter deras uppfatt¬
ning, frågan rätteligen den, huruvida den bankrörelse, hvartill dessa
till Riksdagens förfogande stående medel af Riksgäldskontoret utlern-
>:o 35.
Of ver flyttning
afl Riksgälds¬
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 85.
36
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Öfverflyttning nas, bör åt Riksdagen drifvas af Riksbanken, dess egen bankinrättning,
af Riksgälds- e]jer af åtskilliga enskilda bankinrättningar». Det är en missuppfatf-
kontorets n‘ug ge saken uteslutande från låntagarnes sida. Deri ligger ett
m ms- stort fel. Yi skola so saken från långifvarens sida, och långifvaren
banken, är Riksgäldskontoret. Det ligger alldeles icke något fel deri, att Riks-
(Forts.) gäldskontoret utlånar dessa medel på ett sådant sätt, att Riksgälds¬
kontoret har dem till sitt förfogande, när medlen behöfva Derifrån
skall saken ses i första rummet, och derefter i afseende på det gagn,
de utlånade medlen gjort den allmänna rörelsen. Man föreskrifver,
att Riksgäldskontoret skall göra lediga penningar räntebärande, och detta
har Riksgäldskontoret gjort på ett så tillfredsställande sätt, att eu be¬
tydlig ränteinkomst uppkommit, utan att Riksgäldskontoret hvarken
gjort någon förlust på utlåningen eller fått vänta på inbetalning af
lån som blifvit uppsagda. Bättre kan icke någon penningrörelse mot¬
svara sitt ändamål. Af den förste talaren anfördes, att Riksgäldskon¬
toret icke kan på förhand bestämma sina utgifter, som äro beroende
af regeringens beslut att verkställa den ena eller andra utbetalningen,
hvartill Riksdagen stillt till Regeringens förfogande medel genom Riks¬
gäldskontoret, och att det derföre vore bättre hafva medlen insatta i
Riksbanken. Då frågar jag: är det sannolikt eller rimligt, att Riks¬
banken skall kunna på kort tid taga hela den utlånade summan, der¬
för att det lyckats Riksgäldskontoret att på 15 till 20.händer placera
10 å 15 millioner kronor emot säkerhet, som af fullmäktige godkän¬
nes? Jag kan för min del icke inse, att deraf kan härflyta någon
fördel för Riksbanken och ännu mindre för den allmänna rörelsen;
ty den blir utsatt för mycket starkare fluktuationer i penningmarkna¬
den än de som förut egt ram. Att Riksbanken allena skulle fruktbar-
göra Riksgäldskontorets tillfälligtvis lediga medel, skulle, i fall sådan
ränta skulle gifvas som Riksgäldskontoret genom egen förvaltning lyc¬
kats sammanbringa, förrycka Riksbankens egen lånerörelse.
Det står i den del af detta betänkande, som innefattar Utskottets
förslag: »egande dock fullmäktige i Riksgäldskontoret jemväl att för
sådana medel uppköpa antagliga obligationer, som förfalla inom viss
bestämd tid och anses kunna utan svårighet och kapitalförlust vid in¬
träffande behof föryttras». Jag skulle bedja att få veta, huru sådana
obligationer se ut, ty i allmänna rörelsen finnas de icke; de vore nå¬
got, som man skulle skapa, eller som någon kuriös tilldragelse skulle
föranleda att de uppkommo. Men, om jag nu antager, att sadana
papper verkligen funnes, hvad vore det då för en olycka om de fun¬
nes såsom hypotek till kapprocksreverser, utgifna af en bankinrättning
på t. ex. fjorton dagars uppsägning? Vidare och i sammanhang med
det ofvan anförda hafva fullmäktige afgifvit eu slags säJcerhetsförkla-
ring om Riksbanken. Jag skulle i fullmäktiges ställe, aldrig hafva
vidrört den frågan, ty hvarför söka bevisa en sak, som ingen bestridt;
för öfrigt hafva bankofullmäktige andragit att Riksbanken är säkrare
än någon enskild bank. Men det har ej blifvit ifrågasatt att . lemna
Riksgäldskontorets alla millioner till eu enda enskild bankinrättning
och utan hypotek, såsom nu är i fråga satt, att det skall göra det till
Riksbanken. Således haltar jemförelse!!. Jag har lanat penningar i Riks¬
gäldskontoret, men jag har ännu icke erbjudit annan säkerhet än att
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
37 N:o 35.
långifvaren kunnat kasta bort kapprocksreversen och varit fullt belåten öfverflyttning
med hypoteket. Det är icke fråga om annat än att få fram saken i “/ Riksgålds-
sitt rätta ljus, eller att anse låntagarens revers såsom kapprock och lånerörelse
statens eller hypoteksbankens obligationer eller annan säkerhet, som till Ribs-
fullmäktige godkänt, såsom hypotek. Att fullmäktiges granskning af banken.
de lemnade hypoteken icke varit släpphänd!, det måste man erkänna, (Ports.)
då man icke lian uppgifva, att Riksgäldskontoret på denna utlåning
under mer än trettio år gjort någon förlust. Den föreslagna för¬
ändringen förefaller mig såsom, då man vill söka förbättra något, som
redan är bra, men råkar att göra motsatsen.
Nu har jag sett saken från Riksgäldskontorets synpunkt; men
ännu eu sak tillkommer. Riksgäldskontoret handhafver statens upplå¬
ning, och det är af stort intresse för Riksgäldskontoret att derför kunna
öka begärligheten efter statens obligationer, hvilket åter Riksgälds¬
kontoret gör derigenom, att i tider, då det är trångt om penningar,
detsamma företrädesvis belånar Svenska statens obligationer, och hvad
blir följden, jo, att alla söka att förskaffa sig Riksgäldskontorets obli¬
gationer att hafva bland sina reserver. Detta är alldeles solklart och
gagnar ju Riksgäldskontoret.
Jag kommer nu till den större vinst, som skulle tillskyndas Riks¬
banken genom den föreslagna förändringen; och bankofullmäktige yttra
med afseende härpå, att Riksgäldskontorets »uppgift måste i hvarje
händelse inskränkas till att i flere eller färre bankinrättningar, helst
så få som möjligt, deponera penningarne mot största möjliga ränta och
bästa möjliga säkerheter». Om detta vore ett önskningsmål, sä är det
naturligt, att man slutligen kommer till en bankinrättning, ty det är
det minsta möjliga antalet; men jag kan icke inse, att någon bank¬
inrättning kan. draga fördel af att, på kort uppsägning, påtaga sig så
stora summor som här äro i fråga.
På sidan 10 i betänkandet framhålles af bankofullmäktige, att
hvarför skulle, »när Riksgälds-kontoret för närvarande betingar sig 5
procent å de utlånta medlen, hvilka af de enskilda kreditinrättningarne
åter utlånas mot 6y2 procent till 7 procent, Riksdagen ej hellre
låta Riksbanken använda dem i sin bankutlåning till 5 j/., å 6 procent
och sålunda sjelf tillgodogöra sig denna högre vinst?»" Men det är
en omständighet att iakttaga, eller att, om jag t. ex. delar ut eller
placerar fem millioner på tio händer, så hafva dessa tio händer sina
olika låntagare, och det är lättare för dem att göra medlen fruktbä¬
rande, än om jag lägger dem på en enda bank, och ännu svårare blir
det, när man på en hand skall taga ut ett par millioner. Vidare fästa
banko fullmäktige uppmärksamheten på att »de nu gällande stadgarne
för utlåningen i Riksbanken lägga intet hinder i vägen för deras ut¬
lemnande i rörelsen på för hvarje affärsman fullt antagliga vilkor».
Vidare anföra bankofullmäktige: »Det torde till och med kunna an¬
tagas, att i afseende a lanevilkor och räntesatser allmänheten ofta nog
skulle finna sig mera belåten med Riksbankens utlåning af Riksgälds¬
kontorets depositionsmedel än med att uppsöka dem i andra kredit¬
anstalter.» Jag skulle tro, att denna punkt utgör eu fullkomlig veder¬
läggning^ af hvad Friherre von Schwerin yttrat, då han icke visste,
hvarför icke bankerna kunde vända sig till Riksbanken lika väl som
N:o 35.
3S
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
öfverflyttning till Riksgäldskontoret. Det är alldeles tydligt och klart, att fullmäk-
ak'ho 1CtSrJa\dS~ ^unua utlåna sina medel i stora summor emot högsta möjliga
lånerörelse rauta, som för tillfället kan ernås. Det är min öfvertygelse, att banko-
tili Riks- fullmäktige hafva tänkt sig att göra Riksbanken till en centralbank,
banken, men längre hafva de icke tänkt, och det är ett faktum, att Eiksgälds-
(Fortä.) kontoret har under många år fungerat såsom centralbank och på det
sättet gjort otroligt mycken nytta i syftning att stödja den större pen-
ningerörelsen. Jag hyser den förhoppning och öfvertygelse, att denna
bankofullmäktiges mening att göra Riksbanken till en centralbank,
måtte blifva en verklighet; men någon synnerlig början dertill finner
jag icke vara gjord och det af ett par skäl. Först och främst sträfva!
Riksbanken att få all den Ulla rörelsen, och då kan man naturligtvis
icke räcka till äfven för den stora, som Riksbanken skjutit ifrån sig,
exempelvis då den icke ansett sig kunna betala de enskilda bankerna
och kreditbolagen eu procent upp- och afskrifningsränta på cirka åtta
millioner kronor; och för det andra, har det allmänna föreställnings¬
sättet inom Riksbanken städse varit, att de privata penniuginrättnin-
garne äro nödstälda, då de vända sig till Riksbanken. Man har en viss
farhåga och obenägenhet att gripa till utvägen att vända sig till Riks¬
banken, ty man anses då alltid vara i yttersta nöd och i ett nära på
hjelplöst tillstånd. Sådant är förhållandet ännu. Jag hoppas, att för¬
domen skall öfvervinnas, och att vi skola komma derhän, att Riks¬
banken blir en verklig centralbank, ty icke är det en centralbank, som
till och med bjuder så hög upp- och afskrifningsränta som tre pro¬
cent åt enskilde, men ingen ränta åt andra bank- och kreditbolag.
Dylikt gör icke någon centralbank i verlden, och hvilket efter min
uppfattning icke lättar rörelsen och icke på något vis motsvarar det
begrepp, som man gör sig om eu bank, som vill stödja den större rö¬
relsen, då det nemligen icke är nog att blott täfla om den lilla. Banko¬
fullmäktige åberopa, att »de tider äro förbi, då Riksgäldskontorets full¬
mäktige af intresse för kontorets fördelar å vexelbörsen uppträdde så¬
som medtäflare med Riksbanken»; och nu åberopas ytterligare, att Riks-
gäldskontoret får på förmånliga vilkor köpa vexlar af Riksbanken. De
nämnda tiderna äro förbi, men detta har icke varit beroende af hvad
Bankofullmäktige ansett, utan är en följd af de personalförändringar,
som Riksbankens styrelse undergått, en omständighet, som glädje! oss
alla. Det har varit tider, då Riksbanken ansåg Eiksgäldskontoret som
en främling, och då det var ganska svårt för Riksgäldskontoret att få
bestämdt besked, om det kunde få af Riksbanken köpa vexlar eller
icke, och man kan icke förundra sig att Riksgäldskontoret då sökte
sig utvägar i den allmänna vexelmarknaden; men huru den frågan
kan höra hit, må Bankofullmäktige upplysa. Jag kan icke inse, att
det finnes någon anledning till jemförelse. Det är rätt bra, att Riks¬
banken undergått eu väsentlig förändring i den vägen, och ingen kan
villigare än jag erkänna, att, såsom Riksbankens vexelaffärer nu skötas,
hafva de aldrig förr varit skötta, och derför är det mycket lätt nu¬
mera för allmänna verk att skicka till Riksbanken och få bestämdt
besked, om och till hvad pris de kunna få vexlar, och det är det. allra
beqvämaste sätt. Men upp- och utlåningsrörelsen är något annat. Det
har visat sig, att Riksbanken antingen alls icke eller högst ogerna mot-
Onsdagen den 5 Maj, f. in. 39 NSO 35.
tager betydliga summor uti sin upplåning. Men Riksgäldskontorets öfverflyttning
summor förekomma alltid i klumpar. Skola de nu ovilkorligen insättas nf Riksgåids-
på deposition i Riksbanken, så när Riksgäldskontoret behöfver några {^rTeL
millioner, som Riksbanken, för att få högsta ränta, utlånat i den lilla tiu Rifcs_
rörelsen, måste dessa lån indragas eller räntan höjas. Deraf blir banken.
en påtryckning, och ju större maskinen är, som användes, desto större (Forts.)
blir klämmen.
Jag är öfvertygad derom, att Riksgäldskontorets minskning i in¬
komster blefve vida större än Riksbankens tillökning i inkomst, och
jag är angelägen att få uttala detta, på det att de, som lefva, skola
kunna gorå jemförelse och få se huruvida jag icke haft rätt.. Tillät
mig nu redogöra för huru berörda Riksgäldskontorets penningctillgång,
ehuru af tillfällig natur, verkar på den större rörelsen. När det fin¬
nes penningar i Riksgäldskontoret och således en möjlighet för den
större rörelsen att emot fullgoda säkerheter kunna få tillfälliga lan,
så kunna banker och kreditbolag lita på sina kassareserver uti obli¬
gationer, men när det icke finnes penningar i Riksgäldskontoret, nöd¬
gas alla ligga med starkare kassor, ty kassareserver i obligationer äro
oanvändbara; och detta förorsakar eu ränteförlust för bankerna, för¬
utom att utlåningen måste minskas. Om vi tänka oss, att vi hafva
tjugu enskilda banker, och att enhvar af dem vet, att den när som
helst kan få låna 100,000 kronor, så kan det hända, att det ej behöfver
finnas mer än 400,000 eller 500,000 kronor för att det skall verka så,
som om de alla kunde få 100,000 kronor hvardera; men deremot, om
det icke finnes någon sådan tillgång, som verkar såsom en central¬
bank, så är det tydligt, att alla måste ligga med dessa 100,000 kronor
mera i kassa, och att det följaktligen dertill erfordras två millioner,
hvilka dragas ur rörelsen.
Något, som väl icke blifvit här utsagdt, men tilläfventyrs, ehuru
i ett mer outveckladt skick, ligger innerst i den tanke, som funnit ett
uttryck i detta förslag, är, att Riksgäldskontorets göromål eu gång-
skola samt och synnerligen för centralisationens skull öfverflyttas till
Riksbanken. Det får jag dock säga, att skola vi upplösa Riksgälds¬
kontoret, blir det efter min öfvertygelse nödvändigt att lemna upp¬
låningen för statsverket och statsskuldens förvaltning i händerna på
regeringen; ty blefve allt lagd! i Riksbankens hand, är det temligen
visst att något komme att inträffa, som ingen af oss skulle tycka om,
nemligen att staten för sina lån finge vidkännas högre ränta och
sämre lånevilkor än förr. Jag vågar derföre påstå, att det är eu miss-
kalkyl att påräkna vinst för statsverket af Riksgäldskontorets upplös¬
ning och öfverflyttning af statens upplåning till Riksbanken, och der¬
till utgör det nu föreliggande förslaget en början. Jag vill icke säga,
att detta är meningen med förslaget, men det ser ut att vara det,
och jag säger bestämdt att, om förslaget har en sådan syftning, är det
en ganska beklaglig företeelse. Jag tror, att i dylikt fall de, som här
kunna verka något, skulle göra klokt i att använda sitt inflytande för
att så godt först som sist få statens låneaffärer lagda i regeringens
händer, och jag föreställer mig, att regeringen aldrig komme att hafva
andra medel inneståeude i Riksbanken, än sådana som äro räntelösa,
hvilket naturligtvis är det mest ändamålsenliga för Riksbanken, som
N:o 35.
40
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
Öfverflyttning då får hela räntevinsten, men också det mest ändamålsenliga för dem»
° kontorets"' som sh°la ansvara för statsskulden.
lånerörelse Här år eu punkt uti Bankofullmäktiges anförande, som är en
till Rilcs- verklig gengångare från förflutna tider, men som jag icke ogerna ser
banken, åter komma på tal. I det Bankofullmäktiges yttrande, som åberopas
(Forts.) i Utskottets betänkande, talas nemligen om »den osunda öfverspeku-
lation, som i hvarje land periodvis framkallar kriser och förlägenhe¬
ter», och derefter heter det: »da öfverspekulationens och krisernas van¬
liga följd, behofvet att med klingande valuta gälda förbindelserna till
utlandet, direkt inverkar på Riksbankens metalliska kassa, då Banko¬
fullmäktige bära ansvaret för vidmakthållandet af denna landets me¬
talliska reserv, måste de äfven hafva ett stort intresse vid alla de ope¬
rationer, hvarigenom på ett eller annat sätt landets kapitalförhållan¬
den bestämmas». Ja! det är just detta, man bjuder för sig, och som
jag enskildt hört sägas skall vara sjelfva hufvudskälet, hvarföre man
vill hafva Riksgäldskontorets tillgängliga medel under Riksbankens
förmynderskap. Men deremot vill jag först och främst erinra derom,
att de enskilda bankerna hafva blifvit genom lag ålagda att sjelfva
invexla sina banksedlar med guld, och att det således icke är Riks¬
banken ensam, som numera har guld i sin kassa, eller som ensam be-
höfver tänka pa guldtillgången, utan att det åliggandet numera är
fördeladt äfven på de enskilda bankerna, eller blir det, sedan den nya
banklagen trädt i allmän tillämpning. För öfrigt är det för mig all¬
deles klart, att den bank, som begagnar sin banksedelutgifningsrätt
på det sätt att andra institutioner eller den allmänna rörelsen behöf-
ver lämpa sig efter de utelöpande banksedlarne, den banlcen missbru¬
kar sin banksedelutgifningsrätt.
Jag anhåller för närvarande om afslag, men vill förbehålla mig
att framdeles få tillkännagifva, om jag finner mig böra votera för den
afgifna reservationen eller rent afslag.
Herr Ribbing, Carl: Då en föregående talare, eu veteran i
bankväsendet, förklarat sig besvärad af att bryta med den gamla la¬
tinska satsen »jurare in verba magistri», huru skall väl jag då känna
mig till mods, då jag nu ber att få tillkännagifva de tankar, jag hyser
i denna fråga? Jag har likväl ansett mig böra göra detta, då jag
varit ledamot af det Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet och
kommit till samma slut som Utskottets pluralitet. Jag ber således om
några ögonblicks uppmärksamhet af Kammaren och vill derunder uppe¬
hålla. mig vid några moment i denna vigtiga fråga, hvilka jag anser
har icke hafva blifvit tillit utredda. Det har under denna diskussion
på båda sidor varit minst tal om det så kallade hufvudskälet för för¬
slaget. Det är en erkänd sanning, som jag med bestämdhet påminner .
mig hafva lärt just af den siste ärade talaren, att det för en sedel-
utgifvande bank är en omständighet af största vigt att dess sedlar få
strömma in och ut ur banken så obehindradt som möjligt. För att nu
tillämpa denna sats på förevarande fall, så är det väl gifvet att, då
det finnes ett verk inom landet, som, att jag så må säga, uppfiskar
Riksbankens sedlar för att utsläppa dem i eu utlåningsrörelse, dessa
sedlar icke få sin naturliga strömning ut och in i den sedelutgifvande
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
41
N:o Bo.
banken, här Riksbanken. Detta skäl för den af Utskottet föreslagna
förändringen, hvilket jag tror är ovederlägglig^ har nu af Herrar re¬
servanter gendrifvits dermed, att det ju dock vore »alldeles klart, att
de enda riksbankssedlar, Riksgäldskontoret kan sätta i omlopp, äro
de redan af Riksbanken utgifna». Ja! detta är visserligen eu sanning,
men det var icke derom man skulle tala. Hvad som här skulle söka
åstadkommas, var att håfva hindren för den fria strömning ut och in
i Riksbankens hufvudkontor, som riksbanksedlarne höra ega.
Det har af en föregående talare, Friherre Stjernblad, blifvit sagdt,
att det sätt för .förräntande af Riksgäldskontorets öfverskottsmedel,
som nu eger rum, fortgått under tre fjerdedel sekel och är väl be-
pröfvadt; men jag tror, att man kan se den saken ur en annan syn¬
punkt, och är för min del af den åsigt, att det varit ett tre fjerdedel
sekels missbruk, som bör häfvas. För att visa detta, tillåter jag mig
begagna en bild, som jag tror är slående. Antag, att jag i en ström,
hvars kraft är samlad i en dam med lucka, har rätt att för drifvande
af ett nedanför beläget verk fritt disponera vattnet, men någon skulle
tillåta sig att ofvanom i strömmen bygga eu annan dam och derifrån
leda vattnet ur den rätta strömfåran eller när lian behagar hämma
dess lopp, skulle icke detta verka förlamande på den vattenkraft, jag
hade till min disposition? Månne icke det är ett alldeles analogt för¬
hållande, när Riksgäldskontoret tillätes att, på sätt som nu sker, upp¬
fånga och i en särskild rörelse qvarhålla en del af Riksbankens stora
sedelstock? För att rätta detta missförhållande och låta strömningen
af sedelemissionen blifva normal, är det nu, som detta förslag af Ut¬
skottet framlagts.
De många andra invändningar mot förslaget, som gjorts i reserva¬
tionen, hafva af föregående talare blifvit bemötta, och jag skall icke
tillåta mig att upptaga tiden med att upprepa hvad dessa talare yttrat.
En motståndare mot förslaget, som här haft ordet, har till och
med satt i fråga, att grundlagen i 71 § Riksdagsordningen skulle lägga
hinder i vägen för ett beslut i den syftning, förslaget afser. Häremot
vill jag erinra, att det, på sätt det nämnda grundlagsbudet utvisar,
är enligt ett särskilt reglemente, som Riksgäldskontorets medel af
dess fullmäktige skola förvaltas, och, om Riksdagen i detta särskilda
reglemente behagar intaga bestämmelser om att de nu omhandlade
öfverskottsmedlen skola göras fruktbärande genom insättning i Riks¬
banken, finner jag för min del icke någonting i grundlagen, som läg¬
ger hinder för ett sådant åtgörande.
Den föreliggande frågan är otvifvelaktigt af en ganska stor be¬
tydelse,. och, då jag här ser två af fullmäktige i Riksbanken när¬
varande, hvilka i många afseenden mycket bättre än Utskottets leda¬
möter kunna försvara de tankar, som äro uttryckta i fullmäktiges af
Utskottet åberopade yttrande, är jag öfvertvgad, att de icke skola un¬
derlåta att tiR besvarande upptaga de anmärkningar, som mot detta
yttrande blifvit gjorda.
För egen del skall jag, då här blifvit så mycket taladt, icke vidare upp¬
taga tiden, utan inskränka mig att yrka bifall till Utskottets betänkande.
Herr von Ehrenheim: Det kan nu icke vara särdeles angenämt
Öfver flyttning
afl Riksgälds¬
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
>ko 85.
42
Onsdagen den 5 Maj, f. ra.
Öfverflyttning för deri, som har äran att vara ledamot af Riksbankens styrelse, att
afl Riksgälds- gynag vilja fråntaga Riksgäldskontorets fullmäktige, hvilka utgöra sty-
lånerörelse re^sen för ett annat Riksdagens verk, någon del af deras verksamhet,
till Riks- hvilken de tyckas sätta värde på att bibehålla; men jag anser irrig
banken, dock icke höra underlåta att yttra några ord i denna fråga, och detta
(Forts.) så mycket hellre, som jag icke var närvarande, då det yttrande af
Bankofullmäktige afgafs, för hvilket i Utskottets betänkande är redo-
gjordt, och min tystnad måhända skulle kunna tolkas såsom ett bevis,
att jag icke hufvudsakligen delade de åsigter, som af mina medfull-
mäktige uttalats.
Det vill då synas mig, som om vid behandlingen af denna fråga
tillräckligt afseende icke blifvit fästadt derå, att Riksbanken och Riks¬
gäldskontor äro två skilda verk, hvilka tillhöra samma principal,
och att det följaktligen måste vara eu alldeles obestridlig rättighet
för denna principal att ordna samverkan mellan dessa verk så, att
den länder till det för principalen bästa resultat. Jag tror således
icke, att man har' rätt att, såsom de högt ärade reservanterne gjort
i denna fråga, tala om prohibitiva åtgärder; ty sådana höra icke kunna
ifrågakomma mellan verk, som hafva samma principal. Det vore unge¬
fär som om man ville säga, att en bruksegare, som hade en masugn
och ett stång]ernsverk, gjorde sig skyldig till prohibitism, om han icke
sålde sitt tackjern till främmande, utan tillgodogjorde sig detsamma
vid sin stångjernstillverkning.
I reservationen har vidare blifvit framhållen en sanning, som är
så stor och så ofta upprepad, att det är nödigt att något fästa sig vid
densamma, då man icke kan godkänna det sätt, hvarpå den här blifvit
tillämpad. Det är nemligen den sanningen, att Riksbankens inbland¬
ning i statsverkets hushållning icke varit lyckobringande. Det är
ovedersägligt, att denna inblandning medfört mycket ogynsamma följ¬
der; men detta har, såsom redan anmärkts, varit vid sådana tillfällen
då statsverket af Riksbanken lånat medel, vida öfverskjutande de till¬
gångar, Riksbanken kunde undvara, och då följaktligen lånet till staten
utlemnats i Riksbankens egna förbindelser — förbindelser, hvilka
Riksbanken sedermera icke alltid kunnat inlösa. Helt annorlunda har
förhållandet varit i de fall, då Riksbanken varit gäldenär hos stats¬
verket eller statsverkets medel varit innestående hos Riksbanken, hvilket
städse egt rum i mycket stor utsträckning och ännu är lagligen före-
skrifvet i afseende å en stor del statsmedel.
Det har vidare sagts, att den allmänna rörelsen skulle komma att
lida derigenom, att Riksgäldskontorets medel icke längre kunde vara
tillgängliga för do enskilda bankerna och således utflyta i de inånga
särskilda kanaler, som genom dessa banker löpa ut i landet. Jag tror,
att det är nogsamt kändt, att jag är en stor och varm vän af privat¬
bankerna, att jag städse ansett, att” de gjort stor nytta, likasom jag är
öfvertygad om att de fortfarande komma att göra det; men jag ber
att få fråga, hvarföre kunna icke dessa banker låna äfven hos Riks¬
banken? Jag får bekänna, att jag icke är i stånd att fatta, hvari
hindret derför ligger, och detta så mycket mindre, som det förekommer
mig alldeles uppenbart att, om Riksgäldskontorets medel, på sätt här
blifvit föreslaget, öfverflyttas till Riksbanken, kommer Riksbanken nöd-
43
N:o 35.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
vändigt att med en stor del af dessa medel drifva eu annan rörelse Öfverflyttning
än den, Riksbanken nu hufvudsakligen drifver. Just det målet, som
eu talare på stockholmsbänken uppstält för sig, eller att i möjligaste lånerörelse
måtto göra Riksbanken till en centralbank — ett mål för hvilket jag till Riks-
är mycket varmt intresserad — det målet tror jag befordras derigenom banken.
att i Riksbankens hand koncentreras större belopp af medel, och medel (Forts.)
hvilka icke gerna kunna i sin helhet fruktbargöras annat än genom
en centralbanks verksamhet. Erkänner man nu, såsom nämnde talaren
gjorde det, • att Riksgäldskontoret genom den utlåningsrörelse, detta
verk nu drifver, fungerar såsom en centralbank, och i denna sin egen-*
skap gjort stor nytta, så kan jag icke fatta, hvarföre icke Riksbanken
i samma egenskap skulle göra ännu större nytta; ty det är väl obe¬
stridligt, att Riksgäldskontorets öfverskottsmedel och Riksbankens medel
tillsammans skulle bilda en utomordentligt mycket större tillgång föl¬
en lånerörelse, än de medel ensamt, hvaröfver Riksgäldskontoret nu
förfogar. Det lärer väl äfven vara alldeles obestridligt att, om Riks¬
gäldskontoret lånar ut sina tillgängliga medel åt de enskilda bankerna
och sedermera vid något tillfälle åter behöfver draga in dem, så blir
Riksgäldskontoret, som icke har andra tillgångar än dessa åt de en¬
skilda bankerna utlånta medlen, nödgadt till strängare åtgärder, än
hvad förhållandet skulle blifva med Riksbanken, som jemte dessa medel
skulle till sitt förfogande ega betydliga andra tillgångar och särskild!
stora kassareserver. Jag kan således för min del icke föreställa mig
annat, än att de rubbningar i allmänna rörelsen, som föranledas genom
indragningar af dessa från Riksgäldskontoret till enskilda penninge-
inrättningar utlånta medel, måste minskas derigenom, att utlåningen
skedde från en större penningeinrättning än Riksgäldskontoret.
Densamme ärade talaren på stockholmsbänken yttrade, att allmän¬
heten icke fått klart för sig att Riksbanken vill blifva en centralbank.
Det kan allmänheten icke gerna få, förrän Riksbanken får full möj¬
lighet att blifva det. Men huru den ärade talaren kunde påstå, att
det väckte undran, då någon bank presenterade sig i Riksbanken och
nästan ansågs såsom ett bevis på mer än svåra penningebekymmer,
det vet icke jag, och hvar talaren fått detta ifrån torde han sjelf få
redogöra för.
Vidare yttrades det, om jag icke hörde orätt, att Riksgäldskon¬
toret företrädesvis lemnade lån på sina egna obligationer, och att det
i hög grad bidroge till dessa obligationers spridning, att man kunde
få låna på dem. Förmodligen föreställer den ärade talaren sig väl
icke, att Riksbanken ratar dessa obligationer, hvilka i Riksbanken så¬
som annorstädes måste betraktas såsom första och bästa klassens sä¬
kerheter.
' Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid, utan får endast för
min del tillkännagifva, att jag icke finner mig ega anledning att fram¬
ställa annat yrkande än om bifall till Utskottets betänkande.
Herr Ekman, Johan Jakob: Om man vill ändra ett förhål¬
lande, som i långliga tider existerat, som verkat till allmän belåten¬
het och medfört ganska stora fördelar, så bör man väl tillse, att det
man sätter i stället åtminstone är lika godt eller helst bättre än det
N:o 85.
u
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
öfverflyttning man afskaffar. Hela den diskussion, som här egt rum, äfvensom alla
kontoret c^e fråänkaiulen från olika håll, som bildat utgångspunkten för denna
lånerörelse diskussion, synas mig ådagalägga, att man visserligen anser, att det
till Riks- från jrevisorerne utgångna förslaget låter sig genomföras, men också,
banken, enligt min tanke, ingenting vidare; ty så vidt jag kunnat förstå, har
(Forts.) ingen kunnat bevisa eller ens såsom troligt framhålla, att en dylik
förändring som den här ifrågasatta skulle åstadkomma det minsta
gagn. Deremot synas mig många skäl tala för, att den skulle kunna
ganska skadligt inverka på penningerörelsen i landet, för att icke tala
-om Riksbankens egen ställning. Det skäl, vid hvilket revisorerne i
främsta rummet fäst sig och hvilket är egentligen det enda, som de
framhållit såsom ett hufvudargument, är följande: »då Riksbanken,
som hade det vigtiga åliggandet att upprätthålla myntvärdet i landet,
för uppfyllandet af denna sill förnämsta bestämmelse måste, när me¬
talliska kassan nedginge till sitt minimum, minska sin sedelansvarig¬
het genom indragning efter hand af den lånerörelse, som densamma
bedrefve, så skulle Riksgäldskontoret, till följd af ofvan nämnda skyl¬
dighet att utlåna sina kassabehållningar, endast söka att bereda sig
räntevinst utan afseende på Riksbankens bemödande att minska den
sedelansvarighet, som tryckte på metalliska kassan, och således genom
sin utlåning sätta sedlar i omlopp, Indika motverkade det ändamål,
hvartill Riksbanken nödgades sträfva, eller minskad påtryckning på
metalliska kassan.» Jag vill visst icke neka, att, om Riksgäldskontoret
utlemnade större lån vid samma tid som Riksbanken ansåg sig tvun¬
gen att minska sin utlåning, det vill säga att icke i lånerörelsen ut¬
lemna sådana medel, som den fått in, skalle en sådan åtgärd af Riks¬
gäldskontoret kunna motverka bankens syftemål; men jag får på
samma gång tillägga, att jag icke kan tänka mig, att dessa två fall
skulle samtidigt inträffa. Ty vid ett tillfälle, dä Riksgäldskontoret
utlemna!- stora lån, har kontoret naturligtvis förut fått in motsvarande
medel och, då dessa medel sannolikt upptagits genom lån på utrikes
ort, fått in dem i guld, och sålunda blir vid ett sådant tillfälle Riks¬
banken, som antagligen köper detta guld, i det allra bästa tillfälle att
inlösa de sedlar, som banken derför utgifvit, och hvilka Riksgälds¬
kontoret möjligen kunde komma att i allmänna rörelsen utsläppa. Det
lämpliga handliafvandet af dessa bestyr skulle således efter min tanke
bäst tillgodoses genom det fria aftalet mellan Riksgäldsfullmäktige och
Bankofullmäktige; och på sådant sätt skulle de båda verkens intressen
icke komma i strid med hvarandra, utan tvärtom skulle fullmäktige
kunna, såsom äfven hittills skett, i samverkan med hvarandra främja
sina respektive verks ömsesidiga fördelar. Dessutom synes mig ett
antagande, att Riksbanken skulle kunna komma i svårighet att inlösa
sina egna sedlar, vara ett alldeles oberättigadt förnärmande af bankens
förmåga att infria sina förbindelser. Revisorerne hafva äfven ett
annat skäl, som de väl icke anse vara af samma betydenhet, men som
de dock anfört såsom i sin mån talande för bifall till deras förslag,
och det är, att den af dem ifrågasatta åtgärden skulle medverka till
åstadkommande af en omorganisation af Riksgäldskontoret. Jag vill
nu icke yttra mig om, huruvida eu sådan omorganisation af Riksgälds¬
kontoret må vara önskvärd eller icke; men jag kan för min del icke
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
45
N:o 85.
fatta, att Riksgäldskontoret skulle kunna upphöra, utan att något
annat verk sattes i stället. Och då detta verk i så fäll naturligtvis
skulle hafva sig uppdraget bestyra med upplåning af medel för statens
räkning, så synes det mig vara alldeles gifvet, att samma verk borde
med lika eller ännu större lätthet kunna sköta bestyret med utlånin¬
gen af dessa medel, hvilket naturligtvis fordrar mycket mindre insigter
och vana än den vida svårare operationen att verkställa upplåningen.
Ty att skilja dessa båda bestyr, så att Riksgäldskontoret har att sköta
upplåningen och derefter insätta de upplånta penningarne hos Riks¬
banken, för att sedan, när de behöfvas, åter uppsäga dem, hvilket i
sin ordning föranleder, att banken uppsäger dem hos sina låntagare,
det kan efter min uppfattning blott medföra onödiga omvägar och
besvär, som omöjligt kunna leda till något gagneligt resultat. Man
bör vidare icke förbise, att Riksgäldsjjullmäktiges ställning blir en helt
annan, om man fråntager dem det vigtiga bestyret med de för Riks¬
gäldskontoret disponibla medlens handhafvande, och endast lemnar åt
dem åliggandet att upptaga erforderliga lån. Förhållandet är nemli¬
gen, enligt hvad jag tror mig veta, nu, att då Fullmäktige finna, att
ett lån kan med fördel upptagas och samtidigt med fördel utlemnas i
den allmänna rörelsen, så anse sig Fullmäktige befogade att utsluta
upplåningen. Men skulle den nu ifrågasätta förändringen blifva an¬
tagen, så blefve förhållandet helt annorlunda. Då skulle naturligtvis
Fullmäktige först underrätta sig hos Riksbankens' Fullmäktige huru¬
vida det vore för banken fördelaktigt att mottaga lånebeloppet; deras
ställning blefve icke så sjelfständig som nu; de skulle icke hafva den
tillfredsställelsen att hafva beredt det allmänna någon fördel eller in¬
komst, och det kunde icke undvikas att deras intresse för handhaf¬
vande! af sina göromål blefve mindre än det nu är. — Vill man vi¬
dare söka bedöma den relativa säkerhet man kan vinna genom ut¬
låning af Riksgäldskontorets tillgängliga medel antingen direkt från
Riksgäldskontoret eller genom Riksbanken såsom mellanhand, så har
man dervid icke att blott och bart hänvisa på Riksbankens ställning,
som naturligtvis är obestridligt god, utan man måste taga i betrak¬
tande, huruvida de banker eller enskilde, som låna af Riksgälds¬
kontoret, äro mera eller mindre säkra än de bolag eller personer, som
komme att låna af Riksbanken. 1 sådant fall torde vi hafva mycket
svårt att afgöra, på hvilketdera hållet den största säkerheten ligger,
då det gäller ett förhållande, som ännu icke egt rum och om hvilket
vi sålunda icke kunna hafva någon erfarenhet. Men vi hafva åtmin¬
stone den erfarenheten, att Riksgäldskontoret allt sedan år 1841 icke
förlorat ett enda öre, hvilket är mera än man kan säga om Riks¬
banken, som icke så sällan gjort ej obetydliga förluster. Detta må
icke upptagas såsom ett klander; men det är dock ett faktum. Jag
kan sålunda icke förstå, att den föreslagna åtgärden skulle i afseende
på säkerheten vara till någon fördel för staten; snarare tvärtom.
Jag vill icke bedöma Bankofullmäktiges utlåtande så strängt som
en föregående talare gjort. Jag har förestält mig, att då Fullmäktiges
yttrande i deuna fråga infordrades, hafva Fullmäktige varit angelägne
att ställa svaret så, att de icke kunde beskyllas för att vilja afvisa
från sig ett bestyr, som onekligen komme att vålla dem besvär; och
Öfverflyttning
afl Riksgälds¬
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 35.
46
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Öfverflyttning då de sålunda velat försöka att ådagalägga lämpligheten af att Fuli-
kontorets6' mäktige fiuge sig detta bestyr uppdraget, hafva de kanske blifvit för-
lånerörelse ^ddu att framlägga skål, som vid en närmare pröfning torde visa sig
till Riks- icke hålla stånd. Huru man kunnat tänka sig, att genom utlåning
banken, af Riksbanken statsverket skulle vinna mera än Riksgäldskontoret har
(Ports.) i ränta eller antagligen kommer att få, kan jag för min del icke be¬
gripa. Enligt hvad vi af Utskottets betänkande finna, har Riksgälds¬
kontoret på alla de medel, som äro utlånade, eller tillhopa omkring
10 millioner, nu eu ränta af 5 procent. Om vi nu se till, hvad Riks¬
banken har på sin Zåwe-rörelse — vi skilja de öfriga rörelsegrenarne
derifrån — så torde det också vara ungefär 5 procent. Om nu Riks¬
gäldskontoret skulle insätta sina medel hos Riksbanken, så finnes det
egentligen icke mera än två sätt, hvarpå det kunde ske; det ena ki¬
pa deposition mot ränta, det a^idra på så kallad folio-råkning. Det
är naturligt, att Riksbanken icke skulle kunna erhålla dessa medel på
deposition på bestämd tid, eller rättare sagdt, Riksgäldskontoret af¬
hända sig dem på sådant vilkor, annat än till ett begränsadt belopp.
Det återstår således för resten blott folio-räkning. Men på dessa medel
får Riksgäldskontoret icke någon ränta, och hvad värre är, Riksbanken
icke heller; ty de få icke utlånas, utan beräknas såsom utelöpande.
Ränta kunde således icke erhållas på andra medel än dem, som voro
insatta på deposition; detta blefve således den vinst, som Riksgälds¬
kontoret skulle få; och dertill kunde sedan läggas för bankens vid¬
kommande den vinst, den på samma medel kunde förskaffa sig utöfver
hvad den sjelf betalade i depositionsränta. Att dessa båda vinstbelopp,
Riksgäldskontorets och bankens, sammanlagdt skulle uppgå till mera
än 5 procent, det antager jag i vissa fall kunde vara möjligt och troligt.
Men dä det blott gäller en del af Riksgäldskontorets medel, så kan
jag icke annat finna, än att vinsten i det hela taget skulle genom
den föreslagna åtgärden reducera sig till mindre än den nu är. —
Men allt detta är dock af mindre vigt i jemförelse med det skadliga
i den princip, som skulle komma att göra sig gällande genom anta¬
gandet af det af Revisorerne framstälda förslaget. Eu föregående ta¬
lare har redan anmärkt det olämpliga i att på detta sätt samman¬
blanda Riksgäldskontorets och Riksbankens affärer, och jag tror, att
det ligger mycken styrka i denna anmärkning. Jag ser knappast,
huru man, om man tager det nu påyrkade steget att öfverlemna till
Riksbanken utlåningen af Riksgäldskontorets medel, skall kunna und¬
vika att i framtiden öfverlemna äfven upplåningsbestyret åt Riks¬
banken; ty dessa två funktioner synas mig så nära förknippade med
hvarandra, att de icke gerna kunna i längden åtskiljas. Och jag tror
icke, att någon af oss skulle önska en sådan öfverflyttning, hvarigenom
statens hela penningerörelse skulle komma på en hand. Yi kunna
icke bedöma Bankofullmäktige och deras åtgärder annat än efter de
män, som för tillfället hafva denna ansvarsfulla befattning sig anför¬
trodd; och om vi äfven äro ense om, att omdömet tor närvarande ut¬
faller på det gynsammaste, så kan det dock icke förnekas, att säker¬
heten för framtiden blifver större, om de olika rörelsegrenar, som till¬
höra banken och Riksgäldskontoret. fortfarande skötas af hvar sin skilda
korporation, än om de skulle handhafva^ af blott en.
47
N:o 35.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Äfven ett annat skäl tyckes hafva föresväfva! dem, som påyrkat
det föreliggande förslaget, ehuru det ej blifvit tydligen uttaladt. Man
tyckes nemligen hafva förestält sig, att Riksbanken, om den finge
Riksgäldskontorets medel till sitt förfogande, skulle kunna utöfva ett
starkare inflytande på de enskilda bankerna än den nu är i tillfälle
att göra. Jag bestrider på det högsta, att så skulle blifva förhållan¬
det. Jag anser tvärtom, och tror mig äfven kunna bevisa det, att
svårligen någon åtgärd kan vidtagas, som är mera gagnelig för de
enskilda bankerna än just denna. Det är temligen gifvet, att om
Riksbanken på en gång skulle mottaga ett belopp af 10 millioner,
skulle banken icke kunna behålla de medel, som nu äro insatta på
deposition derstädes, utan blefve tvungen att skilja sig från åtminstone
en stor del deraf. Enligt rapporten af den 31 Mars 1875 voro i Riks¬
banken på deposition mot ränta insatta medel till belopp af 5,615,000
kronor, hvaremot de enskilda bankerna hade icke mindre än 128,000,000
kronor. Skulle nu Riksgäldskontorets penningar insättas i Riksbanken
och banken använda dem i sin utlåuingsrörelse, såsom af Bankofull¬
mäktiges utlåtande synes att de vilja och anse sig kunna göra, så
måste banken, såsom nämn dt, ovilkorligen skilja sig från en stor del
af de medel, som nu innestå på deposition; och följden deraf blefve
naturligtvis den, att dessa medel i stället inströmmade i de enskilda
bankerna, som derigenom finge rätt höga belopp, hvilka de kunde på¬
räkna såsom säkert innestående, medan det deremot för Riksbanken,
som i stället erhållit Riksgäldskontorets penningar, vore ganska ovisst,
huru länge dessa kunde blifva stående.
Jag får på dessa af mig nu framlagda grunder yrka bifall till det
förslag, som reservanterne afgifvit. Jag anser det rättare att bifalla
detta förslag,, än att rent afstå betänkandet; ty det skulle efter min
tanke vara lika olämpligt att bibehålla den nuvarande paragrafen i
Riksgäldskontorets reglemente, som förbjuder kontoret att insätta sina
medel i Riksbanken, som det vore att i enlighet med Utskottets för¬
slag ovilkorligen ålägga Riksgäldskontor att göra det. Jag anser,
att det fria aftalet mellan dessa båda myndigheter, som böra verka
med enhet och samdrägt, är i denna fråga den bästa vägen att följa.
Herr Rydqvist: Då jag först genomläste detta Stats- och Banko-
Utskottens betänkande, fick jag genast deraf det intrycket, som jag
vågar tro delas af Herrarne samt och synnerligen, att hufvudfrågan
här icke är, huruvida Riksgäldskontoret fortfarande skall förränta de
statsmedel, detta verk har om händer, eller om lämpligare vore att
nämnda medel insattes mot ränta i Riksbanken och förräntades af dess
fullmägtige. Att detta icke är hufvudfrågan, har ock framgått af hela
den diskussion, som här egt rum, och ingen lärer väl heller betvifla,
att de ifrågavarande medlen, vare sig de förvaltas af fullmäktige i
banken eller af fullmäktige i Riksgäldskontoret, blifva fullt räntebä¬
rande till det allmännas fördel. Nej! man skall läsa mellan raderna,
och då finner man snart, hvad här också från flera håll påpekats, att
hufvudfrågan är en helt annan. Om det af Utskottet framställda för¬
slaget bifölles, blefve ännu ett af de stöd, som hittills funnits för
Riksgäldskontorets bibehållande, undanröjdt. Detta måste naturligtvis
öfverflyttning
afl Riksgälds-
Jcontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 35.
48
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Öfverflyttning till hvarje pris förekomma*, och dertill kommer uu ännu ett annat
af ^‘^al(ds' mäktigt intresse, hvars fördelar här kunna vedervågas, nemligen de
lånerörelse enskilda bankernas och bankirernas, hvilka under de 32 åren Riks-
tui Riks- gäldskontoret drifvit utlåningsrörelse varit dess låntagare och funnit
banken, sig särdeles väl af att hafva att göra med Riksgäldskontor^ fullmäk-
(Forts.) tige såsom långifvare. Hufvudfrågan blir då: skall man fortgå på den
väg, som nyligen blifvit beträdd, att småningom reducera Riksgälds¬
kon torets göromål, så att detta verk snart nog må kunna upphöra,
och skall man våga att röra vid en så ömtålig sak, som privatbanker¬
nas intresse? Hvad nu den förra frågan beträffar, är det väl Herrarne
samt och synnerligen bekant, att någon inrättning, motsvarande Sveri¬
ges Riksgäldskontor, icke finnes i hela den öfriga verlden, likasom att
detta verk ursprungligen och ända till 1841 var endast en skuldsätt-
ningskonnnission, och ingenting annat. Att denna tillika skulle vara
och fortfarande förblifva eu utlåningsinrättning, är i sjelfva verket så
besynnerligt, att det förvånar mig, att så utmärkta finansierer, som
åtskilliga af dem, hvilka här uppträdt, kunna vilja försvara den saken.
Det måtte väl vara eu öfvervunnen ståndpunkt, att en så beskaffad
skuldsättningskommission skall tillika vara eu bankinrättning. Jag
påminner mig i det fallet de yttranden för fem eller sex år sedan,
som fäldes af en aktad ledamot på stockholmsbänken, hvilken i dessa
frågor är mycket sakkunnig. Han förklarade då flera gånger, att det
vore något abnormt, att ett Rikskollegium, Kommers-kollegium, hade
en särskild utlåningsrörelse för fabriksnäringarnes understödjande, och
han väckte af detta skäl riksdag efter riksdag motion om manufaktur¬
diskontens upphörande, som han ock lyckades genomdrifva. Att samme
man nu, då det är fråga, icke om fabriks- och manufakturnäringarne,
utan om prvvatbanksröreisen, försvarar ett sådant der särskild! fack
eller låda, som han, då det gällde Kommers-kollegium, högligen beskär¬
made sig öfver och ogillade, det kan icke annat än förundra mig.
Konseqvent är det åtminstone icke.
Den föreliggande frågan har under diskussionen blifvit med iller
än vanlig ifver och värme omfattad af de ärade ledamöterne, ordföran¬
den för fullmäktige i Riksgäldskontor, ordföranden i styrelsen för
Sveriges största privatbanksinrättning i landsorten, och verkställande
direktören i Stockholms enskilda bank, att icke säga dess factotum.
Det vill synas som hyste dessa ärade ledamöter af Kammaren någon
slags fruktan för, eller som om det åtminstone vore för dem något
motbjudande, att de ifrågavarande medlen, hvilka naturligen icke kunna
skrinläggas, komme att utlånas af bankofullmäktige i stället för af full¬
mäktige i Riksgäldskontor. Skälet har jag icke kunnat utfundera;
men det måste finnas något sådant, eftersom de med lif och blod för¬
svara den åsigt i frågan, som blifvit uttryckt af reservanterne.
Då diskussionen å ömse sidor varit så utförlig, skall jag icke vi¬
dare förlänga densamma. Jag har blott för min del velat till proto¬
kollet anföra, att, såsom jag ser denna sak, det icke iir hvad som inne-
hålles i Utskottets betänkande, som här utgör hufvudfrågan, utan de
kombinerade Riksgäldskontor- och privatbanksintressena.
Grefve Mörner, Carl Göran: Ehuru det för flertalet af Kam-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
49 N:o 85.
in arens ledamöter icke torde vara svårt att på förhand veta, på hvil¬
ken sida jag i en fråga söm denna kunde komma att ställa mig, har
jag dock icke kunnat afhålla mig från att taga till ordet, då jag ser
ett förslag framställas, som efter mitt förmenande är af den vådliga
syftning, att det nästan kan sägas utgöra början till ett kullkastande
af hvad vi för vårt penningeväsendes ordnande sedan tretio år tillbaka
med mycken omsorg och under icke fä svårigheter uppbyggt. Den
realisation, som då beslöts och hvilken sedermera kommit till stånd, är
Kammaren nu på väg att sätta i fara genom det beslut, som är i fråga
att fattas; och för mig synes det icke vara någon småsak, om en åt¬
gärd i sådan riktning skulle komma att vidtagas. Hvad gör man väl,
om man stannar vid ett sådant beslut, som det, hvilket sammansatta
Utskottet föreslagit Riksdagen? Jo! man befaller Riksgäldskontoret
att till Riksbanken utlemna sina penningar; icke blott de nu befint¬
liga utan äfven de, som framdeles kunna dit inflyta, men icke nog
dermed, man befaller det äfven att inom nästa år indraga allt hvad
det på andra händer har utlånadt. Det fria aftalet kontrahenter emel¬
lan, på hvilket man eljest brukar sätta så mycket värde, får härvid
icke gälla något. Jag vill visserligen för min del gerna antaga, att
de personer, som hafva Riksbankens styrelse sig anförtrodd, icke skulle
komma att missbruka den makt, som komme att läggas i deras händer;
men vi hafva dock redan vid denna riksdag haft tillfälle att se, med
hvilken hård hand Riksbanken gått till väga mot det beskedliga mynt¬
verket. Och skulle den nu också få sin hand utsträckt öfver Riks¬
gäldskontoret, så kunde lätt hända, att äfven detta verk inom kort
finge erfara, att det fått sin husbonde. För min del fruktar jag på
det högsta denna sammanblandning emellan Riksgäldskontorets och
Bankens angelägenheter. Bankens förvaltning har efter min ta,like
alls intet att göra med det sätt, hvaruppå den förras angelägenheter
skötas. Riksbanken bör stå fri och på egna fotter, utan främmande
stöd, på det man med full säkerhet må veta, att den banksedel man
har i sin hand äfven verkligen har det värde som den representerar.
Och vilja vi detta, böra vi icke låta förleda oss att såsom en hjelp
sätta i bankens händer dessa Riksgäldskontorets medel, hvilka när som
helst kunna återkräfvas, och som för Riksbanken kunna blifva farliga
icke blott genom den förlägenhet, som genom ett sådant tilläfventyrs
oförutsedt och hastigt påkommande återkräfvande kan uppstå, utan fast¬
mera derigenom att den olyckliga föreställningen om. bankens och Riks¬
gäldskontorets förmåga och skyldighet att räcka hvarandra en hjelp¬
sam hand tilläfventyrs kan föranleda dertill, att vi eller de, som fram¬
deles efter oss här föra talan, kunna vid tillfällen, då det kniper för
Riksgäldskontoret, finna sig befogade att låta Riksbanken återgälda
det förut åtnjutna understödet, med en ränta och på ett sätt, som icke
allenast kan komma att vida öfverstiga värdet af denna förmån, utan
hvarföre hela landet och hvarje dess innevånare kan få sitta hardt
emellan. Det är ur den synpunkten, att, oaktadt eu talare i mitt
grannskap förklarat den nu föreslagna åtgärden icke utgöra någon
sammanblandning af bankens och Riksgäldskontorets affärer, densam¬
ma dock efter min tanke innebär början till en ganska väsentlig och
Första Kammarens Prot. 1875. N:o 35. 4
Öfverflyttning
af Riksgälds¬
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 85.
50
Onsdagen den 5 Maj, f. ni.
Öfverflyttning
af Riksgälds¬
kontor ets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
vådlig sådan, som jag för min del måste allvarligt sätta mig emot det
af Utskottet framlagda förslaget. Det är ju ganska klart, att den, som
lånat ut sina penningar till en person, hvilken sedermera icke blir i
tillfälle att återgälda desamma, får härigenom erfara följderna af eu
för honom rätt obehaglig sammanblandning af hans egna affärer med
den insolvente gäldenärens. — Hvad för öfrig! beträffar den af Re v i-
sorerne framhållna synpunkten, att den ifrågasatta åtgärden skulle för
Riksbanken vara af så stor vigt, derför att Banken derigenom skalle
kunna bättre än hittills efter behag minska eller utsträcka sin rörelse,
så tror jag för min del icke, att det är så alldeles nyttigt att ställa så
till, att Riksbanken möjligen anser sin skyldighet att vid sina opera¬
tioner gå med varsamhet till väga, vara förminskad. -— Jag tror, att
det längsta, hvartill man i denna fråga bör gå, är att bifalla det för¬
slag, som reservanterne framstält. Helst skulle jag velat lägga min
röst äfven emot detta, tör att alldeles undvika all början till samman¬
blandning af de båda verkens affärer. Men, efter man så önskar, må
man göra ett försök med detta förslag. Att deremot besluta den tvångs¬
åtgärd emot Riksgäldskontoret, som Utskottet ifrågasatt, det tror jag
vore i högsta grad olyckligt. Jag får således förena mig med dem,
som yrkat bifall till reservanternes förslag.
Herr Dufva: Jag skall icke förlänga öfverläggningen vidare än
som fordras för att i korthet få besvara några af de anmärkningar,
livilka blifvit framstälda mot det af bankofullmäktige i ärendet afgifna
yttrande. Det var i synnerhet en talare på Stockholmsbänken, som
vände sig mot fullmäktige med åtskilliga anmärkningar. Så klandra¬
des fullmäktiges yttrande att frågan rätteligen vore, huruvida den bank¬
rörelse, hvartill dessa Riksdagens medel af Riksgäldskontoret utlemnas,
borde åt Riksdagen drifvas af dess egen bankinrättning eller af åt¬
skilliga enskilda bankinrättningar, under förmenande att detta vore
att se saken från låntagarnes sida, då den deremot skulle böra ses
från långifvarnes sida. Men hvarför skall frågan nödvändigt ses från
någon af dessa sidor och icke betraktas sådan den verkligen är och
fullmäktige jemväl angifvit såsom en fråga om huruvida fördelen att
förfoga öfver Riksdagens medel skall öfverlemnas åt enskilda penninge-
inrättningars delegare eller förbehållas åt Riksdagen sjelf i och för
dess egen bankinrättning.
Det yttrades vidare, att Riksgäldskontoret icke kunde bestämma
sina utgifter på förhand, och detta har varit en kardinalpunkt i öfver¬
läggningen. Jag vill icke med någon bestämdhet yttra mig om huru
härmed för närvarande kan förhålla sig. Men jag har för ett antal
år sedan någon tid deltagit i Riksgäldskontorets styrelse och vet, att
det den tiden åtminstone gick an att beräkna utgifterna temligen på
förhand och derefter rätta utlåningen. Och för öfrig! borde det väl
ej falla sig svårare att låta medlen åratal innestå i Riksbanken och
försigtigt derifrån återfordras, än sådant gått för sig i afseende på en¬
skilda anstalter.
Det klandrades äfven, att fullmäktige talat om säkerheten för de
ifrågavarande medlen, derest de i Riksbanken insattes, och den nämnde
talaren yttrade, att derom icke vore fråga. Men om han icke satte
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
Öl
N:o 35.
säkerheten i fråga, så tiar detta dock skett från åtskilliga andra håll
under diskussionen. Eller hvad ligger eljest uti det myckna talet om
vådan af inblandning emellan statens och Riksbankens penningeförhål-
landen, hvilket skulle medföra äfventyr för säkerheten. Så vidt jag
kan bedöma, leinnar erfarenheten icke någon grund för ett sådant an¬
tagande. Det är sant, att Riksbanken kommit i förlägenhet någon
gång, derigenom att den blifvit inblandad i statens affärer; men detta
har berott på helt andra förhållanden. Man har tvingat Riksbanken
att ikläda sig förbindelser för statsverkets räkning, hvilka statsverket
sedan icke uppfyllde. Att på det sättet Riksbanken fått låna sin firma
åt statsverket för dess bankrutter, är något vida annat än hvad nu
ifrågasattes. Här gäller det icke att Riksbanken skulle ikläda sig för¬
bindelser utan erhållen valuta, utan fast hellre att anförtro valutor åt
Riksbanken, och huruvida deruti kan vara någon fara. Så vidt jag
lyckats uppfatta, har icke någon uttalat, att skäl finnes att deruti se
fara eller våda, och Riksbanken har under sin närvarande ställning
icke gifvit någon anledning att antaga, att den icke skulle kunna
återgälda hvad den af statsverket finge emottaga. Man har endast
talat om inblandningen, men att det för öfrigt icke är så farligt med
detta tal om sammanblandning och inblandning kan slutas deraf, att
just det yrkande, som framstälts af dem, hvilka mest fäst sig vid denna
sida af frågan, går derpå ut att öppna dörren för eu sådan inbland¬
ning, fastän det skulle ske under form af det s. k. fria aftalet. Det
må vara under hvilken form som helst, ligger det dock klart att är
dermed någon fara förenad, bör det icke tillstädjas utan ovilkorligen
förhindras. Men då man under ofta återkommande tal om faran af
inblandningen, sjelf yrkar att tillfälle dertill skall beredas, visar man,
att det icke är så allvarsamt med talet om faran.
Det yttrades vidare, att skälet hvarför Riksgäldskontoret borde
hafva denna utlåning om händer vore, att kontoret hade upplåningen
i sill hand, och att det derför vore af vigt att kontoret egde medel
till förfogande att belåna statens obligationer och derigenom upprätt¬
hålla begärligheten att köpa desamma. Jag ber att derpå få svara,
att statens obligationer äro städse betraktade såsom de bästa säkerhe¬
ter, hvilka Riksbanken, så långt tillgångarne medgifva, i första rum¬
met belånar, hvarför också medlens öfverlemnande till Riksbanken icke
lärer blifva något hinder för det angifna syftets vinnande, helst Riks¬
gäldskontoret sjelft utlånt den vida betydligare delen af perm in garn p
emot helt andra säkerheter än sina egna obligationer.
Likaledes klandrades fullmäktige för att de i sitt utlåtande tala,
om den större vinsten, som skulle kunna komma Riksdagen till godo
genom medlens öfverlemnande åt Riksbanken, i sammanhang hvarmed
fullmäktiges yttrande, att bankoreglementet ej lade hinder för medlens
utlånande på antagliga vilkor till affärsmän, förmenades bevisa, att full¬
mäktige ej ämnade utlåna medlen åt enskilda hanker och att fullmäk¬
tige endast sträfvade efter högsta möjliga ränta. Yinst och förlust är
något, som beror på kommande förhållanden, om hvilka hvarken full¬
mäktige eller andra kunna på förhand utfästa något, och det hafva
fullmäktige icke heller åtagit sig. Men så vidt man får sluta af den
erfarenhet fullmäktige hatt, ligger det temligen i dagen, att Riksda-
Öfverflyttning
af Riksgälds¬
kontor et s
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 35.
52
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Öfverflyttning gen bord© hafva att vänta mera fördel genom penningarnes insättande
af Riksgälds- j Riksbankens rörelse, än genom att lemna eu del af deras afkastning
lånerörelse åt enskilda penningeiurättningar eller personer. Hvad åter beträffar
"tiURils- uttrycket att Riksbankens penningar kunna utlemnas åt affärsmän, så
banken, anse fullmäktige styrelserna för enskilda penningeinrättningar såsom
(Forts.) »affärsmän», hvadan nämnda uttryck alls icke berättigar till de slut¬
satser talaren deraf ville draga. Och vidkommande påståendet om full¬
mäktiges sträfvan efter högsta möjliga ränta, är det, åtminstone för
de lånsökande, väl bekant att Riksbanken i detta afseende villigt lem-
nar försteget åt de enskilda penningeinrättningarne.
Talaren anförde vidare, att man önskade det Riksbanken skulle
blifva eu centralbank, och att han trodde det fullmäktige ville att så
skulle ske, men att hindret derför bestode i den farhåga enskilda ban¬
ker förmenades hysa emot att hos Riksbanken uppträda såsom lån¬
tagare, på den grund att den, som vände sig till Riksbanken, skulle
anses nära nog såsom hjelplös. Om denna framställning är riktig, lig¬
ger ju hindret emot att Riksbanken ej är hvad talaren kallar central¬
bank, icke hos fullmäktige, utan hos dem, som hysa sådana fördomar,
som talaren omnämnde. Men i detta afseende tror jag mig kunna,
på grund af erfarenhet, påstå att det är ganska få, som hänga fast
vid den nämnda fördomen.
Äfven det förhållande att Riksbanken för närvarande betalar tre
procent ränta på upp- och afskrifningsmedel klandrades. Men om detta
möjligen kan hafva befunnits oangenämt för en eller annan, icke lärer
det kunna bedömas såsom ofördelaktigt för Riksgäldskontor, derest
dess penningar skulle komma att i Riksbanken insättas.
I afseende på talarens påstående att en jemförelse mellan nu i
fråga komna förhållande och sättet för skötande af Riksgäldskontorets
utländska vexelaffär®- icke vore berättigad, skall jag, med. afseende
på Kammarens önskan om snart slut på öfverläggningen, inskränka
mig till att åberopa hvad fullmäktiges yttrande derom innehåller.
Hvad jag nu tillåtit mig anföra, har jag yttrat för att bemöta en
del af de anmärkningar, som riktats emot fullmäktiges, åt vederbörande
Utskott infordrade yttrande, men har för egen del icke något yrkande
att i saken framställa.
Herr Wallenberg: Den siste talaren har missuppfattat mig,
då han yttrade att jag skulle hafva sagt, att jag ville att regeringen
skulle drifva någon lånerörelse. Mitt yttrande var, att om statens
upplåningsrörelse skulle läggas i regeringens hand, sa skulle Stats¬
kontoret sköta denna affär på samma sätt som i många andra fall
och att det är tydligt att det då kommer att hafva räkning i Riks¬
banken, men att deremot icke är säkert att det insätter penningarne i
Riksbanken på deposition mot ränta.
Vidare har en annan ärad bankofullmäktig behagat yttra, att
Riksbanken »icke skulle vara sträng, som Riksgäldskontoret måste
vara». Jag har icke hört, att någon har begärt clemeuce, utan jag
har trott, att alla skulle honorera sina förbindelser. Jag har icke
hört talas om någon respitmånad för lån af Riksgäldskontoret. Det
är icke ett sådant system, som jag har försvarat. Här är nu fråga
53
N:o 35.
OnsdageD den 5 Maj, f. m.
om att gorå Riksbanken kapitalstarkare. Men, mine Herrar, tänk nu öfverflyttning
på att Riksbanken hopar räntorna åt' sina kapitaler det ena året efter af ^
det andra. Den har fått behålla hälften af sin vinst för år 1874 och u;merörcise
den andra hälften vill man icke pålägga den att betala ut 1875, utan till mks-
först år 1876, och äfven under det året vågar Riksdagen icke bestämma banken.
tiden när utbetalningen skall ske, så att Riksgäldskontoret vet när medlen (Forts.)
kunna påräknas, utan detta är beroende på Bankofullmäktiges be-
pröfvande. När nu detta fortgår, blir ju Riksbanken tillräckligt rik
ändå, utan att behöfva blifva förmyndare för Riksgäldskontoret.
Skall nu, såsom jag hoppas, Riksbanken blifva en centralbank, är
det likväl en vigtig omständighet, som dessförinnan bör tagas i betrak¬
tande, och det är, att bankoreglementet, under form af att gifva ökad
frihet åt Bankofullmäktige, lemnar Riksbanken vid sfi väl upp- som ut-
låningsräntans bestämmande den fullständigaste frihet, icke blott att
tid efter annan vidtaga ändring i räntefoten, hvilket är alldeles lägligt,
utan äfven att på samma dag och timma taga olika ränta af olika
personer. Denna frihet betecknas till exempel deraf, att, såsom synes
af officiela tryckta redogörelser för första qvartalet af innevarande är,
»kreditiv af giften i Riksbanken är */2 å */« procent eller derutöfver».
Ja! detta är något som lämpar sig för eu bankirfirma, men icke för eu
centralbank. Vidare står i bankoreglementet, att lånekontoret i Wisby
eller det i Göteborg kan hafva en annan räntefot än den i Riksbanken
gällande. Är detta rätt? 1 Frankrikes bank är förbjudet för filial-
afdelningarne att hafva annan räntefot än den officiela vid hufvud-
kontoret. Det första vilkoret för att kunna blifva eu centralbank är
också, att Riksbanken skall hafva sin utlåningsränta officielt kungjord
och att derifrån icke afvikes förrän styrelsen beslutat och kungjort
ändring uti räntefoten, äfvensom att med afseende på upplåningen
räntan icke sättes högre, än att banken kan taga mot de summor som
erbjudas, ty vid insättningar på deposition borde väl allas penningar vara
för eu centralbank lika välkomna. Att nu till exempel gifva tre pro¬
cent ä upp- och afskrifningsräkning för att derigenom draga till sig
småsummor, men i stället begära att större institutioner skola betala
för att få sina medel förvarade i Riksbanken, — hvad är väl detta?
En stor bankir, men icke en centralbank! Nej, första vilkoret der¬
för är, att man skall hafva en annonserad fix räntefot för så väl iu-
som utlåning, så länge den är lämplig och utan anseende till summan.
Endast på det sättet inverkar man modererande såsom en centralbank
på penningemarknaden.
Det har många gånger blifvit sagdt, att det skulle vara lika lätt
att låna af Riksbanken som af Riksgäldskontoret, men det finnes i
detta afseende en väsendtlig skilnad, beroende på dessa bägge in¬
rättningars olika ändamål och behof. Riksbanken kan hafva ondt om
penningar, utan att Riksgäldskontoret har ondt om penningar, och
tvärtom. Jag vill återkalla i Herrarnes minne händelser, som icke äro
längre aflägsna, än att hvar och en kan komma i håg dem. Om Riks¬
gäldskontoret nu skall sättas under förmynderskap, så må det ske,
men såsom en gärd af aktning för dess verksamhet måste man er¬
känna det goda, som Riksgäldskontoret, i saknad af en centralbank, under
de förflutna tiderna gjort, och jag säger Eder, mina Herrar, att det
N:o 35.
54
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
öfverflyttning göda, som Riksgäldskontor^ gjorde åren 1857 och 1866 hade aldrig
af Riksgälds- Riksbanken kunnat göra, ty den var alldeles icke i en sådan ställning
lånerörelse »tt den kunde hafva gjort det, äfven om den haft Riksgäldskontorets
till Riks- medel insatta på deposition och utlemnat dem i allmänna rörelsen.
banken. Det är denna väsendtliga skilnad i omständigheter, som ligger till
(Forts.) grund för Riksgäldskontorets rörelse och Riksbankens. Följden af en
sammanblandning dem emellan skulle blifva häftiga fluktuationer inom
penningemarknaden, hvilket ingalunda kan vara af nytta för vår handel
och våra näringar. Jag anhåller att få förena mig med dem, som
yrkat bifall till reservanternes förslag.
Herr Wsern: Jag skall icke ingå i bemötande af de argumenter,
som blifvit anförda för det bankmessiga i förslaget; men då det synes
mig af den förda diskussionen, att frågan har tagit större dimensioner,
än man från början föreställt sig, anser jag mig böra säga några ord.
Motionären har sagt, »att dessa medel kunde betraktas såsom stående
fonder, dem Riksbanken bättre än Riksgäldskoutoret vore i tillfälle
att hålla ute i sin lånerörelse». Vidare har, angående den fråga, som
blifvit uppkastad, huruvida någon sammanblandning af statens och
Riksbankens affärer vore möjlig, blifvit förklaradt af ordföranden i
Utskottet och två af fullmäktige, att något sådant icke vore möjligt,
då det icke vore fråga om, att penningeverket skulle lemna penningar
till staten, som kanske en gång icke kunde betala dem igen, utan det
vore fråga om att staten skulle lemna penningar till penningeverket.
Derom är icke frågan; men just detta tal om stående fonder och ut¬
låning af statens medel genom Riksbanken samt detta yttrande att
koncentrera lånerörelsen för att få en centralbank häntyder på, att det
skulle blifva eu bestående institution, och att dessa penningar, som
tillfälligtvis stå i Riksgäldskontoret, skulle alltjemt utlånas af Riks¬
banken; men då anser jag mig böra uppträda och varna för ett så¬
dant beteende. Vi hafva upplånat penningar för att anlägga jernvä-
gar och det har varit en tillfällighet, att de varit inne i kassan och
bort förräntas; men om dessa lemnas till Riksbanken, för att göra den
till en centralbank, och betraktar man dem såsom stående fonder, så
upptaga vi jernvägslån för att bedrifva lånerörelse, hvilket jag, för
min del, måste på det bestämdaste afstyrka, då jag icke tror, att det
befrämjar vår kredit.
Friherre Stjernblad: Da jag kanske har utsträckt mitt yrkande
något långt och jag tror, att reservanternes yrkande skulle kunna de¬
las, på det sätt att sista satsen deraf utgår, får jag anhålla om propo¬
sition derå att, med afslag å Utskottets förslag, fullmäktige i Riks¬
gäldskontoret må bemyndigas att, jemte bibehållande af de i § 87 af
Riksgäldskontorets reglemente stadgade sätt för förräntning af konto¬
rets behållningar, efter öfverenskommelse med fullmäktige i Riksban¬
ken göra kontorets medel och behållningar fruktbärande jemväl genom
deras insättning mot ränta i Riksbanken.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
•trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
55
N:o 85.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
yrkanden, nemligen: l:o) att den förevarande punkten skulle bifallas;
2:o) af Friherre Stjernblad, att Kammaren, med afslag å Utskottets
hemställan, måtte för sin del besluta, att Fullmäktige i Riksgälds-
kontoret skulle bemyndigas att, jemte bibehållande af de i § 37 af
Riksgäldskontorets reglemente stadgade sätt för förräntning af konto¬
rets behållninger, efter öfverenskommelse med Fullmäktige i Riks¬
banken, göra kontorets medel och behållningar fruktbärande jemväl
genom deras insättningar mot ränta i Riksbanken; samt 3:o att punk¬
ten skulle afslås.
Herr Carlson anmälde sig och yttrade:
Herr Carlson: Jag afstår från mitt yrkande och instämmer med
dem som yrkat reservationens antagande.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades talrika nej jemte åtskilliga ja,
och sedermera proposition på afslag derå samt antagande af Friherre
Stjernblads förslag, då svaren utföllo med talrika ja jemte åtskilliga
nej; Och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Friherre von Schwerin begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller l:sta punkten i Sammansatta Stats- och Banko-
Utskottets Utlåtande N:o 1, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren punkten och bifaller det förslag
Friherre Stjernblad framstäf.»
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 15.
Nej — 69.
2:ära och 3:djc punkterna.
Återförvisades uppå yrkanden af Friherre Stjernblad.
Kammaren åtskildes kl. */., 4 e. in.
Öfver flyttning
af Riksgälds-
kontorets
lånerörelse
till Riks¬
banken.
(Forts.)
Iu fidem
O. Brakel.