RIKSDAGENS PROTOKOLL
1875. Andra Kammaren. N::o 35.
Lördagen den 17 April.
Kl. 10 f. m.
§ i-
Justerades det i Kammarens sammanträde den 10 i denna månad
torda protokoll, äfvensom protokollsutdrag rörande de beslut, som under
gårdagen af Kammaren fattades.
§ 2.
Vid föredragning af Herr Sven Nilssons från Österslöf motion,
N:o 174, om vidtagande af åtgärder för utfående från Danmark af der
befintliga handlingar rörande sådana svenska provinser, som förr till¬
hört Danska riket, blef berörda motion hänvisad till Kammarens Tredie
Tillfälliga Utskott.
§ 3.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel; och förekom dervid i ordningen
25:te punkten: ,
Angående löne-
Utskottet både föreslagit: anslag åt en
att Köngl. Maj:ts nådiga framställning om uppförande å Sundhets- r",ukem>sL
kollegii stat åt 4,500 kronor såsom lön för eu rättskemist måtte endast
på det sätt åt Riksdagen bifallas, att till bekostande af rättskemiska
undersökningar skulle lör år 1876 "på extra stat anvisas ett belopp af
3,000 kronor.
I anledning af denna hemställan yttrade
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet Wen-
nerberg: År 1823 faststälde Kongl. Maj:t ett af Sundhetskollegium
framstäldt förslag till stadgande om hvad iakttagas borde vid niediko-
legala besigtningar å döda kroppar och dervid bestämdes, att en sådan
undersökning skulle verkställas af vederbörande läkare, biträdd af
apotekaren eller provisorn på närmaste apotek. Redan under den tid
Beizelius här i Stockholm vid Carolinska institutet sysselsatte sig med
den vetenskap, som af honom nära nog blifvit framdragen från sitt
intet, och än mer under den senare tiden, da Berzelii lärjungar ytter-
Andra Kammarens Prof. 1875, N:o 35, ' i
2
Kso 35.
Angående löne¬
anslag åt en
rättsJcemist.
(Forts)
Lördagen den 17 April, f. in.
likare utvecklat densamma, fann man, att en sådan undersökning icke
kunde vara fullt tillförlitlig, hvarföre också år 1845 utkom en anvis¬
ning, huru man skulle kunna säkrast på kemisk väg upptäcka och
undersöka olika gifter i döda kroppar. Sedan dess hai föiiunnit mei
än ett fjerdedels sekel, under hvilket densamma tjena! till ledning vid
rättskemiska undersökningar.
Man trodde sig, att börja med åtminstone, härigenom hafva kommit
på det klara i denna vigtiga sak, men kemiens hastiga utveckling har
redan länge visa! omöjligheten af att alltid kunna med hittills be¬
gagnade hjelpmedel bestämma, huruvida i en död kropp förgift finnes
och varit anledning till döden eller icke; åtminstone har detta vant
förhållandet och skulle blifva det i en mängd mycket svårt igenkänna
fall. Detta har så väl inom rättsskipningen, som i synnerhet hos den
främsta medicinska myndigheten väckt mycket bekymmei, hvaiföie
Sundhetskollegium också allt ifrån ar 1870 ansett det föi sin skyldig¬
het att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om statsanslag^ för
att derigenom blifva satt i tillfälle att kunna uppdraga de lättskemiska
undersökningarna åt en särskild sakkunnig person, som uteslutande åt
dem kunde egna sin tid. Anslaget har under ett par år föist utgått
med 2,000 kronor och sedan med 3,000 kronor, men dock befunnits
otillräckligt. Orsaken, hvarför detta fortfarande är _ förhållandet och
hvarföre anslaget nu, mera än förut, kräfver en tillökning, torde i
väsentlig män vara den, att den person, som tidigare haft detta upp¬
drag sig anförtrodt, för egna medel utan synnerlig _ svårighet kunnat
anskaffa sig de för dessa undersökningar så högst vigtiga laboratoni-
rummen, samt sjelf egt de utensilier o. d., Indika för hvarje sådan
medikolegal undersökning äro nödvändiga. o .
Det har af Sundhetskollegium i en tidigare underdånig framställ¬
ning till Kongl. Maj:t blifvit framhållet, hurusom, vid de af veder¬
börande läkare med biträde af apotekare förrättade undersökningai
af döda kroppar, mer än en gång inträffat, att arsenik förgiftning af
arsenik under form af korn eller grus är så lätt att upptäcka, att
undersökningen utan fara kan öfverlåtas åt hvarje provincialläkaie och
apotekare — det har inträffat, säger jag, att vid dylika .undersök¬
ningar arsenik icke blifvit funnen, oaktadt symptomema föie döden,
liksom liköppningen, ja, till och med den brottsliges egen bekännelse
utvisat, att en arsenikförgiftning egt rum, och att arsenik sålunda äfven
hade bort kunna upptäckas. I andra fall åter har arsenik veikligen
blifvit af läkaren och apotekaren vid obduktionen funnen, men arse¬
nikens närvaro i den dödes kropp derföre ej bevisad, enär densamma
härrört eller kunnat härröra från helt andra omständigheter,^ såsom
t. ex. af genom arsenik förorenade undersökningsredskap. h örhållandet
är nemligen det, att på de vanliga apoteken laboratorierna maste
hållas öppna och begagnas för hvarjehanda andra ändamål än lätts¬
kemiska, hvarigenom lätt kan hända, att instrumenten och reagen-
serna förorenas af främmande ämnen, så att det icke alltid blii lätt
att bestämdt afgöra, huruvida en förgiftning egt rum eller icke. En
svensk medborgares timliga väl eller ve kan således, betänkligt nog,
bero på en dylik undersökning, vid hvilken, som jag nämnt, kan in¬
träffa, antingen att i den mördades kropp vid obduktionen icke an-
Lördagen den 17 April, f, m.
3
N:o 35.
träffats något förgiftningsmedel, eller ock, om detta varit förhållandet, gående Um-
att anledningen dertill legat uti en illa verkstäld undersökning, hvilken ans}as å\m
dock icke kunnat ske bättre, emedan lämpligt laboratorium och goda
kemikalier icke funnits på stället att tillgå.
Det nu sagda gäller redan det förgiftningsmedel, som dock är
lättast att upptäcka, arsenik; men det gäller i ännu högre grad om
de förgiftningsmedel, hvilka äro vida svårare att igenkänna, såsom t. ex.
blåsyra och fosfor. Dessa äro nemligen, derest icke undersökningen
verkställes snart och med stor noggranhet, nästan omöjliga att igen¬
finna, ty de försvinna efter en kortare tid utan att lemna spår efter
sig i den döda kroppen.
För verkställandet af rättskemiska undersökningar här i Stockholm
insändas ofta inelfvor af lik, hvilka legat lång tid i jorden och uti
hvilka, just derföre att de icke tidigt nog blifvit undersökta, måhända
hvarje spår af förgiftning försvunnit inför en vanlig undersökning, och
der således en så beskaffad undersökning är alldeles förfelad.
Stats-Utskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande anfört, att
»frågans ställning icke sedan sista riksdagen undergått någon för¬
ändring». Ser man på Stats-Utskottets motivering för sitt afstyrkande
förra riksdagen, så finner man denna bestå deruti, att Utskottet då
ansåg, att det visserligen stora antalet af årliga medikolegala under¬
sökningar under föregående tid i framtiden torde komma att nedgå
och således icke borde föranleda till anställande af någon särskild
rättskemist med lön på ordinarie stat. För att visa det verkliga för¬
hållandet i afseende härå, ber jag att få anföra några siffror, hemtade
ur Sundhetskollegii underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1871.
Af densamma framgår att antalet af giftundersökningar år 1868 upp¬
gått till 79, 1869 till 66, 1870 till 56, och 1871 till 55. 1 bilagan
till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till innevarande Riksdag är upp¬
lyst, att dessa undersökningar från 1 November 1872 till samma dag
1873 uppgått till 72, och från den 1 November 1873 till samma dag
1874 till 75. Antalet har således icke visat sig vara i nedgående,
utan alltjemnt hållit sig vid ungefärligen samma siffra. Bland dessa
undersökningar hafva visserligen årligen förekommit omkring 20 sa.
grafva fall af arsenikförgiftning, att redan undersökningen af veder¬
börande provincialläkare i landsorten varit tillfyllestgörande, men de
öfriga undersökningarne, i medeltal uppgående till ett antal af femtio
eller något derutöfver, hafva måst här i Stockholm verkställas. Då
det är af högsta vigt, att dessa undersökningar icke uppskjutas, utan
genast företagas, så är den tjenstgörande rättskemisten tvungen att
hela året om i hufvudstaden närvara, utan att någonsin kunna påräkna
några ferier. Han måste vara beredd på att mottaga sändningar från
landsorten när som helst och att genast, äfven om lian derföre skulle
nödgas att anlita nätterna, verkställa undersökningarne. Och dessa
undersökningar äro dessutom i många afseenden ganska ansträngande.
Somliga af dem kräfva visserligen icke mer än några dagars arbete, andra
deremot veckors och någon gäng till och med månaders; men för alla
fordras mycken noggranhet och icke obetydliga omkostnader för labora¬
torium och instrument. Härtill kommer att dessa sändningar äro af den
beskaffenhet, att den, som skall verkställa undersökningarne, mycket
N:o 35.
Angående löne¬
anslag åt en
rättskemist.
(Forts.)
4 Lördagen den 17 April, f. m.
sällan får laborera på ett och samma ställe synnerligen länge. Inne¬
hållet af dem är nemligen så vidrigt, och illa luktande samt granskapet
med laboratoriet så litet inbjudande, att hyresvärden ganska snart
ledsnar vid sin hyresgäst, och möjligheten för denne att anskaffa nödig
lokal mot en icke alltför mycket öfverdrifven hyra således ganska be¬
tydligt försvåras. Beräknar man vidare i allmänhet 4 å 5 dagar för
hvarje dylik undersökning, och antalet af dem i medeltal till 50 om
året, så finner man redan af denna omständighet, att rättskemisten
måste på dessa undersökningar använda största delen af året. Och
huru ansträngande och svår rättskemistens tjenst är, derpå vill jag-
såsom ett exempel anföra, att, efter hvad jag fått höra af den person,
som för närvarande har sig uppdraget att verkställa dessa undersök¬
ningar, under dagande näst före jul till honom inkommo nio sändningar,
eller burkar, innehållande förruttnade inelfvor. Han måste genast
börja undersökningarne och använda hela julhelgen på detta vidriga
arbete. Men hurudant ifrågavarande arbete än må vara, låtom oss
dock icke glömma att det gäller en mycket vigtig sak, nemligen den
att kunna gifva stöd åt en dom rörande en svensk medborgares lif
eller ära.
Det anförda torde vara nog för att framhålla den vigtigaste sidan
af saken. Kongl. Magt bär nu föreslagit, att anslaget skulle förhöjas
från 3,000 kronor till 4,500 samt på ordinarie stat uppföras. Den
begärda tillökningen är i sjelfva verket ringa; och kan man väl här,
om någonsin säga, att, derest man vill göra den lilla besparing, som
ligger i skilnaden emellan det föreslagna och det nu utgående be¬
loppet, man gör en förlust äfven i ekonomiskt afseende, ty redan vid
den härefter blifvande första undersökningen skulle måhända bespa¬
ringen förvandlas till en utgift. På hastigheten af nu ifrågavarande
undersökningar beror nemligen huru länge den för förgiftning miss¬
tänkte personen skall hållas häktad, och staten, som får vidkännas
kostnaden för den anklagades underhåll under ransakningen, skulle lätt
nog få utgifva mera penningar, än som erfordrats för ett snabbare
verkställande af den rättskemiska undersökningen. Dessutom är det
ju för rättsskipningens behöriga gång af högsta vigt, att så litet dröjs¬
mål, så liten osäkerhet som möjligt, vid densamma eger rum.
Den inom sitt fack framstående man, som hittills egnat en stor
del af sin verksamhet åt rättskemiska undersökningar, har sjelf varit
nog lycklig att ega ett eget laboratorium, men har lemna! befattningen,
måhända på grund af den ofrihet, som densamma ålagt honom, må¬
hända också på grund af den alltför ringa ersättning, hvarmed hans
arbete blifvit af staten gäldadt.
Jag tror mig icke behöfva säga något vidare i frågan. lag vill
endast tillägga att Första Kammaren, på anförda skäl, redan bifallit
ifrågavarande proposition, och betvifla!’ icke, att äfven denna Kammare
af det nu sagda skall finna sig öfvertygad om att det är billigt, rätt
och klokt att lemna sitt bifall åt den af Kongl. Maj:t gjorda fram¬
ställningen.
Herr Törn fel t: Jag instämmer fullkomligt uti det som den före¬
gående ärade talaren nu andragit om vigten och värdet af det nu
Lördagen den 17 April, f. m.
5
N:o Sb.
ifrågavarande anslaget, men jag kärr dock icke underlåta att uttala Angående lön»-
min förvåning deröfver, att man icke velat bekosta ett anslag för f*.e*
undersökningar inom handelskenriens område, likaväl som inom rätts- ’“F60ret™?'
kemiens. För min del anser jag att detta hade varit af behofvet på-
kalladt, ty de kläder vi begagna, de tapeter med hvilka vi pryda väggarne
i våra rum, den mat och dryck vi förtära, allt detta kan ju ofta inne¬
hålla giftiga ämnen och bör således om så påfordras kunna underkastas
en kemisk undersökning. Utskottet säger, att erfarenheten ännu icke
ådagalagt behofvet att för de rättskemiska undersökningarne inrätta
en ordinarie tjenstebefattning. Ja man dricker förgiftadt vin eller för-
giftadt Öl och insuper så småningom giftet och förstör på detta sätt
sin helsa, utan att sjelf märka det. När så kan vara förhållandet,
så vore det godt att på den väg jag nu omförmält få erfarenhet om
saken. Emellertid är det vigtigare än man i allmänhet föreställer sig,
att såväl rättskemiska som handelskemiska undersökningar kunna åväga¬
bringas. Dessa sistnämnda undersökningar gälla icke själens odling
och de sköna konsterna, hvarför man icke tyckes hafva någon smak,
utan lifslefvande kött och blod; och sådana undersökningar är man
väl angelägen om att få.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till Kong!.
Maj:ts proposition.
Herr Hörnfeldt: Summans obetydlighet gör, att man icke bör,
då man vill anföra de skäl, som föranledt Utskottet att till en del
afstyrka Kongl. Maj:ts proposition, länge upptaga Kammarens tid; men
några ord torde emellertid tillåtas mig att yttra derom.
Jag vill då erinra Kammaren hvad säkert är enhvar bekant, att
Kongl. Maj:t sistlidne riksdag för aflöning åt en rättskemist begärde
samma summa, som nu blifvit för ändamålet äskad; men att Utskottet
åd afstyrkte bifall dertill på de grunder, som återfinnas i Stats-Ut-
skottets förlidna riksdag afgifna utlåtande N:o 20, der det heter:
»Med anledning af de utaf Kongl. Maj:t faststälda förändrade stad-
ganden rörande rättskemiska undersökningars verkställande, har Ut¬
skottet väl ansett, att nödiga medel böra anvisas för den nya anord¬
ningens upprätthållande. Emellertid har, så vidt Utskottet kunnat
bedöma, erfarenheten ännu icke ådagalagt, att de rättskemisten till¬
hörande göromål äro af den trägna beskaffenhet, att för deras skötande
allt framgent fordras en persons odelade arbetskraft. Vid sådant för¬
hållande har Utskottet funnit sig icke kunna för närvarande biträda
förslaget om inrättande af en för ändamålet afsedd ordinarie tjenste¬
befattning, utan ansett, att de medel, som för bekostande af ifråga¬
varande undersökningar äro behöfliga, böra tillsvidare på extra stat
anvisas. Hvad angår beloppet af dessa medel, torde detsamma skäligen
kunna inskränkas till den af Sundhetskollegium för innevarande år
begärda summa af 3,000 kronor». I enlighet hvarmed Utskottet hem-
stälde, att Kongl. Maja - ofvanberörda nådiga framställning måtte endast
på det sätt bifallas, att för bekostande af rättskemiska undersökningar
anvisas för år 1875 på extra stat ett belopp af 3,000 kronor.
Denna Utskottets motivering godkändes af Riksdagen, och dess
hemställan bifölls. Och då man nu finner af bilagorna till Kongl.
N:o 35.
6
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående /<™e-Maj:ts proposition i ämnet, hvad' ock blifvit af Herr Ecklesiastik-
"Tättskenust ministern medgifvet, att de rättskemiska undersökningarne sedan sista
)a(For™) ’ riksdagen icke i nämnvärd män ökats, så är det naturligt, att Ut¬
skottet nu icke kunnat lemna annan tillstyrkan än som skett; och då
jag, oaktadt jag medgifver, att Herr Ecklesiastikministern anfört åtskilliga
skäl, som tala för bifall till propositionen, likväl tror, att man för när¬
varande kan nöja sig med hvad Utskottet tillstyrkt, får jag yrka, att
Utskottets förslag måtte af Kammaren bifallas.
Herr blossander: Det torde icke vara mycket att tillägga till
hvad Herr Ecklesiastikministern i denna fråga yttrat; men då jag i
likhet med alla andra läkare under min studietid haft tillfälle att se
sådana undersökningar som dem, hvarom nu är fråga, verkställas, kan
jag såsom ögonvittne och till och med såsom deltagare i några sådana
intyga, att de äro icke endast de vidrigaste utan äfven de besvärligaste
undersökningar, man kan företaga sig. Det är fullkomligt sant, att
sådana undersökningar, då de gälla en så vigtig sak, fordra en oaf¬
låtlig tillsyn, och det är icke möjligt för en person att, då han håller
på med dem, bestrida jemväl en annan befattning eller tjenst, af hvad
beskaffenhet den vara må, som kan föranleda till hans aflägsnande ur
det rum, der han skall följa undersökningens gång. Det har också
faktiskt visat sig, att så icke kunnat ske. Det är icke heller så full¬
komligt riktigt att påstå, det några nya fakta i saken icke, sedan
sista Riksdagens beslut i frågan fattades, tillkommit.
Att de uttalade åsigterna om, att undersökningarnes antal då skulle
vara oproportionerligt högt och sannolikt i framtiden icke blifva högre
utan lägre, varit ogrundade, har Herr Ecklesiastikministern redan på¬
pekat; men för den, som känner sakens inre förhållanden, tillkommer
ett annat skäl. Herr Ecklesiastikministern antydde, att den person,
som innehaft denna befattning, och äfven egt eget laboratorium, likväl
lemna! den, ja, det är fullkomligt sant, att denna person, som der¬
jemte hade en annan tjenst, lät inreda åt sig i sitt hem ett särskildt
laboratorium endast för att kunna fylla sin plats såsom rättskemist,
som han för tillfället åtagit sig. Han trodde, att det skulle vara
möjligt för honom att fylla denna plats, då han hade laboratoriet i sin
egen våning, på samma gång han skötte sin andra befattning; men
det befanns vara omöjligt, och, oaktadt de stora kostnader han ned¬
lagt, har han nu lemnat rättskemistbefattningen och återgått till den
andra, då lönen för den förra var liten och den ställning, den med¬
förde, osäker. Nu är en annan person, hvilken också innehar annan
befattning, förordnad till rättskemist; och det lider intet tvifvel, att
icke äfven han, om han ställes i valet mellan rättskemistbefattningen
och en annan ordinarie befattning med lika eller större inkomster,
skall välja den senare och på samma sätt afgå såsom rättskemist.
Man kan dessutom icke begära, att han, såsom fattig karl, skall åt
sig inreda laboratorium, hvilket han kunde och borde göra, ifall han
blefve tillräckligt afiönad. Om han nu träder tillbaka, sä är min öfver¬
tygelse, att det skall blifva ganska kinkigt att få platsen åter besatt;
ty hvarje läkare och kemist kan icke sköta platsen, dertill fordras en
7 N:o 37',
Lördagen den 17 April, i. m.
läkare, som på samma gång är skicklig kemist, då det gäller att verk-
ställa de difficilaste undersökningar man kan tänka sig. _ . Tättslemist.
Herr Törnfelt gjorde en vigtig och välgrundad anmärkning, i åt- (Forts.)
seende å begreppet rättskemist. Jag kan icke inse, att man behöfver
fasthålla vid begreppet rättskemist endast den betydelse eller den art
af undersökningar som Herr Ecklesiastikministern antydt. Jag finner
det icke vara främmande för en rättskemist att verkställa åtminstone
en del af de undersökningar, hvarpå Herr Törnfelt hänsyftat. Det
är sannolikt, att, om denna tjenst eu gång blir tillräckligt aflönad, sa
att man kan ställa några pretentioner på dess innehafvare, Kongl.
Maj:t äfven kan till denne tjensteman remittera andra undersökningar
än sådana som nu tillkomma honom att verkställa på lik. Om nem¬
ligen någon anför klagomål öfver förgiftade viner, kläder, tapeter in. in.,
och rättslig behandling af sådant mål blir inledd, sä kan jag icke finna
annat än att rättskemisten är både befogad och skyldig att i dylika
fall verkställa nödiga undersökningar. För sadana klagande finnes nu
ingen annan vån, än att Kongl. Maj:t skickar dem till Teknologiska
institutet, der man, så långt tiden medgifver, föranstaltar om sådan
undersökning. Jag tror icke, att lärarne vid denna institution undan¬
draga sig att i dylika fall verkställa de nödiga undersökningarne, men
det är naturligt att i den mån de hafva annat att göra, sådant icke
kan ske med den skyndsamhet, som ofta betingas af omständigheterna,
alltid förutsatt sådana fall, der en domstolsfråga föreligger, ett fall af
förgiftning, som ej medfört dödlig utgång. Dessutom kan det vara
fråga om, huruvida icke, i afseende å den organiska kemien, det kan
vara lämpligare att en rättskemist verkställer dit hörande undersök¬
ningar. Jag tror sålunda, att man ganska väl kan utsträcka begreppet
rättskemist längre än man hittills gjort. Pa den instruktion, som
framdeles kan komma att utfärdas för rättskemist, beror naturligtvis,
Indika förökade anspråk man skall kunna ställa på denna tjenst. Jag
tycker således, att så många skäl tala för Kongl. Maj:ts förslag, och
då jag känner de svårigheter som för närvarande finnas för att med
eu fullt qvalificerad person få denna plats tillsatt, så hemställer jag
att Kammaren ville på det sätt antaga Kongl.^ Maj:ts förslag, att till
bekostande af rättskemiska undersökningar må för år 1876 pa extra
stat anvisas ett belopp af 4,500 kronor.
Jag har icke någon farhåga att sätta detta anslag pa extra stat,
ty behofvet af en sådan rättskemist kommer nog allt framgent att
finnas. Och eftersom det nu är modernt att uppföra alla nya anslag
på extra stat, så skall jag icke motsätta mig ett sådant förfarande
äfven i detta fall.
Herr Key: Då den summa, hvarom man här tvistar, är sa obe¬
tydlig som 1,500 kronor, och då såväl Herr Ecklesiastikministern som
den siste talaren anfört så bevekande omständigheter, att det skulle
kunna gifva anledning till den förmodan, att Stats-Utskottet har visat
sig allt för småaktigt, så ber jag att till hvad Herr Hörnfeldt anfört
få lägga några få ord. Frågan ställer sig på det sätt, att Sundhets¬
kollegium i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj it af den o December
1873 hemstält, »att Kongl. Maj:t måtte täckas hos Riksdagen göra fram-
N:o 35.
8
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående^ lönt- ställning om lön på stat, motsvarande en professorslön, för innehafvare!!
aräZ**‘r af nämnda befattning, eller ock, derest Kongl. Maj :t skulle finna endast
(Forts.) ebb års erfarenhet i fråga om mängden och beskaffenheten af de rätts-
kemisten åliggande göromål vara otillräcklig för att derpå grunda den
sålunda föreslagna framställningen, höja rättskemistens arvode för år
1874 till 3,000 kronor.»
Nu välde Riksdagen i fjor det senare af dessa alternativ. Af bi¬
lagan till Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof inhemta^, att under loppet af 1873 hafva förekommit 53 rätts-
kemiska undersökningar, omfattande 77 särskilda föremål, Indika blifvit
af lättskemisten handlagda. Under tiden från 1 November 1873 till
samma dag J.874 hafva oo rättskemiska undersökningar förekommit,
omfattande 75 särskilda undersökningsföremål. Således har, efter hvad
Herr Ecklesiastikministern sjelf erkänt, undersökningarnes antal i fjor
stält sig på samma punkt som året der förut; ja, de hafva till och
med varit i någon obetydlig mån mindre under år 1874 än för år 1873.
Vid sådant förhållande ansåg Utskottet, då inga nya omständig¬
heter tillkommit, sig böra uppföra denna utgiftspost till samma belopp
som hittills. Skulle emellertid Kammaren vilja omfatta Herr Rossanders
förslag om beviljande af 4,500 kronor för det afsedda ändamålet, så
skall jag icke hafva något deremot. Jag vill blott med anledning af
Herr Departementschefens yttande, att dessa rättskemister till följd af
beskaffenheten af deras sysselsättning vore snart sagdt förskjutne af
Stockholms hyresvärdar,. nämna, att, för den händelse man anser att
genom bifall till den ifrågasatta förhöjningen af anslaget, denna
olägenhet i någon väsentlig mån kunde afhjeipas, jag ej vill motsätta
mig detta. Men jag fruktar, att om det verkligen är så illa stäldt
for denne tjensteman, att han till följd af beskaffenheten af sina göro¬
mål är snart sagdt en landsflykting, utan hus och hem. så är det icke
nog med anslagsförhöjningen, utan Riksdagen skall förr eller senare
blifva tvungen att åt honom bygga ett särskildt hus med laboratorium,
pa det han icke vidare den ena gången efter den andra må blifva
uppsagd till aflysning utan må kunna vara förvissad om att utan af¬
brott fä vistas under tak.
Men, som sagdt, om Riksdagen vill med 1,500 kronor förhöja det
anslag som för närvarande utgår till bekostande af rättskemiska under¬
sökningar, så skall jag för min del ej motsätta mig en sådan för¬
höjning på sätt Herr Rossander föreslagit.
Herr Lyttkens: Herr Törnfelt har fört frågan in på ett gebiet
som förut vant främmande för densamma, nemligen på handelsrätts-
kemiens område. I England pågår för närvarande en stor strid i detta hän¬
seende. Der i parlamentet har olika åsigter sökt göra sig gällande,
i det en. del yrkat att det allmänna bör skydda den enskilde för de
allt mer tilltagande förfalskningar, som inom så val handelns och in-
dustiiens omiade som i fråga om förnödenhetsartiklar yppa sig och
verka skadligt.
De som strida emot detta hafva gjort gällande den satsen, att
»eten som icke ser upp med ögonen får se upp med pungen» d. v. s.
att det bör vara öfverlemnadt åt den enskildes egen omtanka att icke
inköpa förfalskade lifsmedel och andra förnödenheter. Detta kan väl
Lördagen den 17 April, f. tn.
9
N:« 35.
låta sig sägas, men det låter sig sannerligen icke lika lätt göras. Angående lön»
Med den utveckling förfalskningarne hunnit står den enskilde snart nnslaff d\en
sagdt alldeles rättslös emot sådana förfalskningar; det förekommer att
matvaror, kläder, tapeter äro blandade med giftiga eller skadliga
ämnen, snart sagdt alla öfriga varor äro utsatta för mer eller mindre
uppblandningar, och allmänheten tillfogas deraf stor skada såväl i
sanitärt som ekonomiskt hänseende. Allt detta fordrar kraftig tillhjelp
som blott kan vinnas genom noggrann kemisk undersökning, men frå¬
gan är: skall den enskilde sjelf draga försorg härom eller är det statens
skyldighet att härvid mellankomma? I Sverige har i vissa orter saken
kommit in på eu rätt väg derigenom att. enskilda korporationer och
sällskap tagit saken om hand. Så hafva landtbruksskolor, hushåll¬
ningssällskap in. fl. beredt tillfällen för undersökningar af ifrågavarande
art å ämnen som tillhöra jordbruket, såsom gödningsämnen, frösorter
och dylikt. Men detta är icke tillräckligt för alla, utan att man har
derföre sökt att vinna statens medverkan. Vid Landtbruksakade-
miens senaste sammankomst med deputerade från hushållningssällskapen,
väcktes förslag att Landtbruks-akademien skulle ingå till Regeringen-
med begäran att den måtte väcka förslag derom att, derest landsting
eller län eller hushållningssällskap ville bestrida kostnaden för ett labo¬
ratorium samt hälften af årliga utgifterna för kemistens lön m. in., så
skulle staten tillsläppa den andra hälften. Detta tyckes mig vara den
riktiga och mest praktiska vägen för frågans lösning, ty kostnaderna
blifva så betydliga att utan statens mellankomst det knappt låter sig göra,
ty jag kan upplysa Herrarne om att ett sådant laloratorium kostar minst
emellan 1 och 2,000 kronor. Hvad Herr Törnfelts förslag angår, anser
jag detsamma icke lämpligt, emedan rättskemistens tid skulle genom dessa
»handelsrättskemiska» besigtningar sannolikt så mycket upptagas att
det icke blefve någon öfver för hans hufvudsakliga och vigtigaste för¬
rättningar, nemligen rättsmedicinska undersökningar.
I Stockholm erfordras icke något handelsrätt.skemiskt laboratorium,
ty der finnas redan två, nemligen vid Landtbruks-akademiens expe¬
rimentalfält och på Teknologiska Institutet, hvarest med någon utvidgning
och omorganisation af tjenstgöringen detta behof kan fyllas. Stockholm
är sålunda väl gynnadt; hvaremot hela det öfriga landet är i detta
hänseende lottlöst. Nu säger man visserligen att varorna kunna skickas
för undersökning till Stockholm, men det är icke nog med att rätts-
kemisten sålunda besigtiga!' de ämnen som tillsändas honom, utan skall
han göra rätt nytta, så bör han af sig sjelf uppleta varor som han
kan misstänka såsom skadliga eller förfalskade, och besigtiga desamma
samt varna allmänheten för deras inköp, hvarför dylika personer böra
anställas åtminstone i alla våra större importstäder. För min del anser
jag saken af stor vigt, och jag skulle önskat att på samma gång kommit
från Regeringen ett förslag om ordnandet af denna angelägenhet för
hela riket. Då så icke skeft, så, oaktadt min stora benägenhet för
sparsamhet och inseende vigten och värdet af en rättskemists anstäl¬
lande och på det något må vinnas, vill jag yrka bifall till Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i ämnet.
Herr Casparsson: Såsom skäl för sitt afstyrkande har Utskottet
anfört, att frågans ställning sedan sista riksdagen icke undergått någon
tf:o 35.
10
Lördag»!! den 17 April, f. m.
Angående löne-
anslag åt en
rättskemist.
(Forts.)
förändring, och vid förra riksdagen erkände Utskottet att nödiga medel
borde anvisas för den nya anordningens upprätthållande, men att, så
vidt Utskottet kunnat bedöma, erfarenheten ännu icke ådagalagt, att
de rättskemisten tillhörande göromål äro af den trägna beskaffenhet,
att för deras skötande allt framgent fordras en persons odelade arbets¬
kraft».
Nu tror jag dock att erfarenheten ådagalagt svårigheten för en
rättskemist att med sina göromål såsom sådan förena andra. Ty,
såsom redan under diskussionen är upplyst, har den person som inne¬
haft denna befattning nödgats afsåga sig densamma, emedan han har
annat att sköta som upptager hans tid, och detta kommer sig helt
enkelt deraf, att den arbetsfördelningens lag, som gör sig gällande
inom öfriga lofliga yrken, icke är tillämplig för dem, som bedrifva det
olofliga yrket att förgifva andra eller sig sjelfva. De göra icke detta
på bestämda tider utan efter stundens hugskott, och deraf kommer det
sig att rättskemisten vissa tider möjligen kan hafva tillfälle att egna sig
åt annan sysselsättning, men deremot andra tider måste arbeta både natt
och dag. Denna omständighet gör att platsen fordrar en person som
odeladt kan deråt egna tid och krafter.
Så goda skäl hafva här anförts för saken att jag i det fallet kan
inskränka mig att åberopa hvad som förut yttrats. Jag vill endast,
hvad den förmenta besparingen angår, göra den anmärkningen, att så
snart en sak anses behöflig man icke bör alltför mycket pruta derpå.
Jag ber få anföra några exempel, som visa hvartill ett sådant prutande
kan leda.
Vid 1870 års riksdag begärde Kongl. Maj:t 14,500 R:dr till upp¬
förande af ridhus vid Karlsborg. Det beviljades icke, men förra riks¬
dagen äskades för samma ändamål 48,500 Rall', i hvilken summa vis¬
serligen gjordes någon nedsättning, men det beviljade beloppet öfver-
steg dock ganska betydligt hvad som vid 1870 års riksdag begärdes.
Vid 1873 års riksdag begärdes 50,800 R:dr till uppförande af ridhus
och stallbyggnader i Kristianstad. Det beviljades icke, men i fjor
fingo vi en räkning på 260,000 R:dr för sagda ändamål, för hvilket
äfven då anslogs 200,000 R:dr. Jag tror således, att »besparingarne»
på fjerde hufvudtiteln icke varit mycket uppmuntrande, och jag fruktar
för att »besparingarne» på den åttonde sannolikt icke skola blifva det
mera. Jag hemtar ytterligare stöd för mitt antagande i detta fall af
hvad som nyss yttrades af en statsutskottsledamot i fråga om möjligen upp¬
kommande anspråk på anslag till uppförande af ett särskild! laboratorium
åt rättskemisten. Om anslaget afslås nu, så kommer nog rättskemisten
igen, men han kommer då kanske icke ensam, utan i sällskap med ett helt
laboratorium med retorter, kolfvar, deglar, m. m., och då blir den
summa som såsom erforderlig äskas, betydligt högre än don nu begärda.
Kan man derföre nu få en rättskemist för det billiga priset af 4,500
kronor, så synes det mig allt skäl ej pruta på denna summa. Derföre,
för besparingens skull, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Leijer: Frågan synes mig numera så pass utredd, att jag
icke behöfver säga många ord derom, och jag kunde gerna hafva af-
stått från ordet; men då jag sjelf är läkare och i denna egenskap har
Lördagen den 17 April, f. m.
11
N:o So.
haft mig ålagdt att afgifva yttranden i sådana frågor som tillkomma Angående lön«-
rättskemisten här i Stockholm, så har jag ansett mig böra uttala min anslag åt en
åsigt i saken. Jag har nemligen förr varit stadsläkare och många
gånger fatt yttra mig öfver förgiftade varor och förfalskade födoämnen
och dylikt, men måste erkänna att jag dervid icke kunnat väl tillfreds¬
ställa de anspråk som stälts på mig. Jag vill fästa Kammarens upp¬
märksamhet på att, med den utveckling läkarevetenskapen och dess
hjelpvetenskaper tagit, det för läkaren i landsorten, hvilken icke, så¬
som läkarue i hufvudstaden, kan uteslutande egna sig åt en specialitet, utan
måste sysselsätta sig med alla de till läkarens område hörande vetan¬
den, är hardt nära omöjligt att följa med alla. Så t. ex. är det
omöjligt att följa med den kemiska vetenskapens framsteg så att han
i sådana frågor skall kunna yttra sig med nödig säkerhet. Han får
vara glad om han kan underhålla sitt kemiska kunskapsmått till hus¬
behof för läkepraktiken. Jag erkänner det gerna. Under sådana för¬
hållanden är det naturligt att vi behöfva en rättskemist ex professo,
och då vi fått den upplysningen att en sådan icke lärer kunna erhål¬
las för den hittills anslagna lönen 3,000 kronor, så kan jag för min del
icke annat än förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Jag vill nu endast — och derföre begärde jag ordet — fästa
Kammarens uppmärksamhet på ett yttrande af en värd talare på små-
landsbänken. Denne talare ansåg att Stats-Utskottet varit i sin goda
rätt, då det fortfarande tillstyrkt allenast 3,000 kronor, emedan Sund-
hets-kollegium föreslagit alternativt en lön motsvarande en professors-
lön eller ett arvode af 3,000 R:dr, och på grund häraf Riksdagen för-
lidet år beviljat endast detta belopp. Detta är visserligen sant, men
den värde talaren glömde att ur den Kongl. propositionen uppläsa
ännu en rad, och jag ber att fä göra det i hans ställe.
Det heter nemligen att Sundhets-kollegium ej blott anhållit, att
Kongl. Maj:t såsom ena alternativet »behagade för instundande år förhöja» ■
arvodet till 3,000 kronor, utan äfven tillagt följande rad: »hvarigenom
dock, enligt kollega förmenande, frågans afgörande endast komme att
för ett år blifva uppskjutet». Detta berodde derpå att det då fans
en person som för denna summa ville åtaga sig befattningen. Nu
deremot är detta ej vidare förhållandet, och Kollegium har sålunda
haft fullkomligt rätt i sitt förmenande.
Jag vill nu icke längre trötta Kammaren utan inskränker mig till
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Törnfelt: Jag vill hemställa intill Herr Hörnfeldt, huru¬
vida icke, om Stats-Utskottet såsom motiv endast har att åberopa
den uppfattning, det vid eu föregående riksdag i ämnet haft, deruti
ligger blott en skälunge så liten, att den vid kemisk undersökning
torde alldeles försvinna. Jag vidblifver vid mitt!förra yrkande.
Herr Santesson: Den diskussion, som redan egt rum i denna
fråga, kunde göra det för mig öfverflödigt att yttra mig i densamma;
men jag bär begärt ordet derföre att, då jag i egenskap af apotekare
måst biträda stads- och provincialläkaren vid undersökning i sådana
förgiftningsfall, der lagen påkallar rättskemisk undersökning, jag kan
Un: 35.
12
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående löne- vitsorda det störa obehag som med dessa undersökningar är förenadt
och den stora kostnad de förorsaka, en kostnad som på långt när
(Forte )*' betäckes af den enligt gällande taxa derför anslagna ersättning.
Jag vill i så fall hvad kostnaderna beträffar instämma med hvad
den ärade Ecklesiastik-ministern och Herr Rossander anfört, att det
icke är för mycket att rättskemisten blir ersatt på det sätt att han
är för sina kostnader fullt betäckt. Hvad den Kongl. propositionen
beträffar, så, då den icke upptagit ersättningen till honom med mera
än 4,500 kronor, och då det blifvit här under diskussionen ådagalagdt,
att han har ganska svårt att anskaffa passande lokal för undersök-
ningarnes utförande, samt dessutom man får taga i öfvervägande att
de apparater och dylikt, som för detta ändamål erfordras, kosta icke
obetydligt och en ökning i anslaget måste ega rum, så får jag, då
dertill kommer att utgiften icke är betydlig, för att icke upptaga Kam¬
marens tid, endast vördsamt hemställa att Kammaren måtte lemna
sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Lundström: Herr Talman! Mine Herrar! Jag har begärt
ordet med anledning af en uppgift, lemnad af en statsutskottsledamot
här midt emot, som, om jag fattade honom rätt, framdrog ur bilagan
till statsrådsprotokollet för den 12 December 1873, att Sundhets¬
kollegium skulle vid förra riksdagen hafva begärt endast 3,000 kronor
åt rättskemisten; men detta är icke förhållandet, ty Sundhets-kolle-
gium har yttrat sig på följande sätt:
»På nu anförda skäl bär Sundhets-kollegium i underdånighet hem¬
stält, att Kongl. Maj:t behagade hos Riksdagen göra framställning
om lön på stat för eu rättskemist, hvilken lön icke torde kunna sättas
lägre än den för professorer vid universiteten och dermed jemförliga
läroanstalter bestämda».
Det var således ett belopp af 4,500 kronor, som då af Sundhets¬
kollegium föreslogs. Sedermera säger Kollegium, att om icke erfa¬
renheten ännu visat behofvet af en löneförhöjning till detta belopp,
så ansåg Kollegium att åtminstone 3,000 kronor för det året måtte
beviljas, under förhoppning, att detta belopp dock snart nog måtte
höjas till förstnämnda summa. Nu har emellertid det nämnda året
förgått, och jag tror att erfarenheten visat att rättskemisten är höge¬
ligen behöflig. Det har visserligen yttrats af en ledamot på norrlands¬
bänken, att erfarenheten icke visat sig så, emedan rättskemisten skall
under det sista året hafva haft ett fall mindre att behandla, än under
det nästföregående, och Utskottet har i år lika som i fjol ansett dessa
göromål icke upptaga en persons hela tid. Jag är dock af motsatt
åsigt och anser att de upptaga den allra största delen af hans tid,
och han har, utom de arbeten, hvarom här talats, enligt hvad jag med
egna ögon sett, ganska trägna skrifgöromål för att uppsätta protokoll
och intyg öfver de af honom verkstälda undersökningarne samt be¬
rättelser öfver sin verksamhet. Jag kan äfven intyga att den man,
som haft detta uppdrag, nödgats dertill använda två rum och eu sal samt
stundom ännu ett rum, så att vid vissa tillfällen fyra rum erfordrats.
Dessa rum äro försedda med kostbar inredning för att kunna användas
till detta ändamål, och härför, likasom för inköp och underhåll af erfor-
Lördagen den 17 April, f. in.
13
K:o 35.
derliga apparater, äro ganska betydliga kostnader använda. Dessutom Angående löne-
måste eu sådan person som en rättskemist följa med sin vetenskaps ansla9 å\en
utveckling, och dertill erfordras att föröka sitt bibliotek med veten-
skapliga arbeten för flera hundra riksdaler om året.
Hvad beträffar den ifrågasatta handelskemisten, som skulle gå
allmänheten tillhanda med att göra kemiska undersökningar å varor,
så håller detta behof på att undanrödja^ på enskild väg, i det att en
kemist ingått till Stockholms stads fullmäktige med ansökning att få
till sig kostnadsfritt upplåten en lämplig lokal mot skyldighet för ho¬
nom att mot viss taxa betjena allmänheten med kemiska undersök¬
ningar. Det är klart att eu del af dessa undersökningar kunna falla
inom rättskemistens område, men endast sådana likväl, som afse varor,
hvilka redan visat sig vara för allmänheten af vådlig beskaffenhet.
Jag vill nu icke uppehålla Kammaren längre, utan slutar med att
yrka afslag å Stats-Utskottets betänkande samt bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan, dels på afslag derå och bifall i
stället till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, dels ock på det af Herr
Rossander gjorda yrkande; och som svaren utföllo med öfvervägande
ja för bifall till den Kongl. propositionen, både Kammaren således,
med afslag å Utskottets hemställan, för såvidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts förslag, bifallit samma förslag oförändradt.
26:te punkten:
Angående an-
Med anledning af Kongl. Maj:ts förslag om uppförande på ordi- ”af"
narie stat af ett anslag å 1,500 kronor, att af Sundhetskollegium dis-undervisning i
poneras till aflöning åt en kompetent tandläkare, hvilken skulle ega tandläkare-
att vid af honom underhållen poliklinik meddela undervisning i tand- tennsten.
sjukdomarnes igenkänningstecken och behandling samt i de till yrket
hörande praktiska och tekniska delar, hade i denna punkt Utskottet
hemstält, att berörda förslag icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Beträffande denna fråga anförde
Herr Rossander:; . Jag är“verkligen ledsen öfver att ännu en gång
i en medicinsk fråga behöfva besvära Kammaren med att tigga om
beviljandet af ett nytt anslag, men det är nu en gång sä med dessa
anslag såväl stora som små, att de alltid fylla någon lucka, och jag kan
i fråga om det behof här gäller att afhjelpa, anföra det gamla ord¬
språket: »den som bär skon, vet också bäst hvar den klämmer.» För¬
hållandet är nemligen att jag under 20 år haft äran att vara exami¬
nator i tandläkareexamina, och det är således naturligt att jag ganska
väl känner till alla dermed förenade omständigheter och förhållanden
och har derföre både rättighet och pligt att nu uppträda såsom måls¬
man för tandläkarne. Jag kan verkligen försäkra eder, mine Herrar, att
det behof af anslag till en person, som skulle lemna undervisning i
tandläkarekonsten, hvilket Sundhetskollegium nu icke för första gången
X:o 35.
14
Lördagen den 17 April, f. in.
Angående, an-
slag för med¬
delande af
undervisning i
tandläkare-
konsten.
(Forts.)
framstält till Kongl. Maj:t, är lika grundadt som trots något annat.
Stats-Utskottet uppgifver såsom hufvudsakligt skäl för sitt afstyrkande,
att tandläkarekonsten icke kan anses beröra något statsändamål, och
vore detta sant, så vore det alldeles riktigt att icke gifva något an¬
slag, men nu är förhållandet icke så. Jag vill upplysa om, att Kongl.
Maj:t genom två särskilda författningar utfärdat påbud om examina,
hvilka tandläkareelever hafva att undergå innan de få blifva prakti¬
serande tandläkare, nemligen en kandidat- och en tandläkareexamen,
af hvilka den senare här hos oss är så svår, att det icke i andra länder
finnes någonstädes någonting motsvarande för tandläkare. Det bästa
beviset härpå är att tandläkareeleverna stundom resa utomlands för
att taga examen, ty dels äro sjelfva examensfordringarne här hemma i
sig sjelfva ganska stora, och dels kan jag försäkra eder, mine Herrar,
att vi examinatorer icke lägga fingrarne emellan. Att nu staten for¬
drar af dessa personer, att de skola underkasta sig en så svår examen,
utan att tillika anvisa dem tillfälle att inhemta hvad som utgör pröf-
ningens föremål, anser jag vara ganska obilligt, så mycket mera som
dessa personer icke hafva den ringaste utsigt att anställas i statens
tjenst. Helt annat är förhållandet med länsmännen, hvilka äfven skola
undergå en af staten påbjuden examen, utan att dessförinnan på statens
bekostnad hafva fått någon föregående för deras embete lämplig under¬
visning, ty de anställas dock sedermera i statens tjenst. Utom dem
finnes icke, så vidt jag har mig bekant, någon klass som har skyl¬
dighet att underkasta sig någon statsexamen, utan att staten gifvit
honom tillfälle att inhemta de ämnen i hvilka häri skall undergå pröf¬
ning. Detta är det vigtigaste skälet hvarför jag tillstyrker det begärda
anslaget, för att vi skola få en anstalt, der tandläkareeleverna kunna
erhålla den nödiga undervisningen. En sådan anstalt finnes väl deri¬
genom att Stockholms stad anslagit en summa åt en person som är
skyldig att hålla en slags polyklinik, der de unge tandläkareämnessven-
nerna kunna erhålla undervisning i de till yrket hörande praktiska och tek¬
niska delar och der medellösa personer kostnadsfritt mottagas till behand¬
ling. Detta anslag är dock ganska litet, endast 300 kronor, efter hvad
jag vill minnas, och det är verkligen eget att det kan finnas personer, som
för så liten ersättning vilja underkasta sig ett sådant onus, men hvad som
är säkert är, att ingen står ut dermed på längden, och det har också funnits
tider, då hela saken fått ligga nere, emedan ingen velat åtaga sig detta
uppdrag. Ett sådant anslag är nödvändigt, och man får icke tro att tand¬
läkareyrket icke behöfver uppmuntras och omhuldas. Det är visserligen
sant att läkarne kunna verkställa eu del operationer som tillhöra
tandläkarne, men till tandläkareyrket höra dock en del tekniska göro¬
mål, som den vanlige läkaren icke kan verkställa, äfven af det skäl
att han icke erhållit någon undervisning häri och de i öfrigt falla utom
hans område. Blir tandläkarekonsten mera utbredd och bekant, så
skall litet hvar nog finna, att det är bättre att gå till en upplyst
tandläkare för att få en tandoperation verkstäld, än att, såsom ibland
händer, gä till eu smed, hvilket visat sig kunna hafva mycket bedröf-
liga följder. Utskottet förmenar att det föreslagna beloppet skulle vara
för ringa och snart skulle kräfva förhöjning, men det tror jag deremot
icke, ty dä man kunnat hjelpa sig med 300 kronors anslag förut, är
Lördagen den 17 April, f. m. 15 ~N':o 35.
det val troligt att man nu för 1,500 kronor kan få en person, som är Angående an
villig att mottaga unge elever, för att lära dem det tekniska i yrket
och meddela en ordentlig undervisning. __ .... n , „ undervisning
Jclg Vill ätven Hälft II 9.tt Sv61’i§6 är d.Gt Gliclcl ClVlllSGlclu.6 lcHlQ, tandläkare-
der sådana undervisningsanstalter icke finnas, och häri tycker jag äfven bönsten.
ligger en lucka som bör fyllas. Jag vet visserligen att saken redan (Lorta.)
fallit i Första Kammaren, men då det finnes en sådan mängd frågor
som gå igenom i Första men falla i Andra Kammaren, tycker jag det
till och med skulle ligga något piquant uti om motsatsen för en gång
skulle ega rum, och då för öfrigt hela saken endast kostar 1,500 kro¬
nor, tycker jag att Kammaren gerna kan bestå sig detta lilla nöje,
hvarför jag föreslår att Kammaren måtte afslå Utskottets förslag och
bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Häruti förenade sig Herr Leijer.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet
Wennerberg: Till det sakrika anförande, som nyss i ämnet blifvit
hållet af Herr Rossander, har jag blott att tillägga några ord.
För att icke tala om Amerika, der vid åtskilliga universitet finnes
en hel fakultet inrättad för ifrågavarande ändamål, emedan den prak¬
tiske amerikanaren väl vet, af huru stor vigt för hans helsa det är,
att munnen och tänderna vårdas och blifva riktigt skötta, sa finnes
äfven i Europa på flera ställen vid universiteten särskilda professorer
och docenter, som meddela undervisning i detta ämne, såsom uti Berlin,
Breslau och Halle.
När begäran om ifrågavarande anslag från Sundhetskollegium in¬
kom, tvekade jag ganska mycket, om jag skulle inför Kongl. Maj:t
förorda den till nådigt bifall; ty jag fann genast, att_ den gaf uppslag
till en stående anslagsfordran, och då saken ännu icke kunde anses
vara fullt utredd, trodde jag den kunna fortfarande handhafva^ genom
frivilligt biträde af Stockholms tandläkare. Dock förklarade jag mig
vilja understödja densamma, såvida upplysas kunde, att kostnadsfri
vård åt fattiga kunde gifvas; och med anledning deraf erhöll jag snart
den upplysningen, att för omkring tio ar tillbaka Stockholms tandläkare
erbjudit sig ej mindre att frivilligt bidraga till bildande åt dugliga ele¬
ver i yrket, utan äfven att lemna fattiga personer hjelp kostnadsfritt,
samt att en sådan hjelp påkallats icke blott åt nödlidande inom Stock¬
holm, utan äfven från landsorten, derifrån många, som förut vändt sig
till qvacksalvare, Indika ej bättre skött sin sak, än att de lemnat
sina patienter med förstörda tandlådor och såsom offer för eu ihållande
värk, slutligen måst vända sig till verkliga tandläkare härstädes, hvilka
endast med mycken möda kunnat afhjelpa eller mildra deras onda.
Då jag således insåg, att man, genom beviljandet af detta anslag,
kunde bereda ej mindre kostnadsfri undervisning i tandläkarekonsten
till gagn för det allmänna, än äfven kostnadsfri vård för enskilde fat¬
tige, drog jag icke i betänkande att inför Kongl. Maj:t förorda Sund-
hetskollegii hemställan. Och då Kongl. Maj:t till densamma lemnat
sitt bifall, vore det önskligt, om äfven Riksdagen gjorde detsamma.
N:o 85.
IG
Lördagen den 17 April, f, in.
Angående an- Herr Jons Pehrsson: Det kan val hända, att denna sak och
slag för med- många andra kunna vara nyttiga, men jag tror ändå icke att vi precis
delande af _ här för denna gången behöfva taga det på hand. Ty det förefaller
tandläkare- mig temligen klart, att har ar fråga om någon som star särdeles val
konsten. och som skall hafva en uppmuntran. Oaktadt tandläkareyrket visser-
(Forts.) ligen är ett speciel studium, vill jag likväl icke tro, att läkarebild¬
ningen i allmänhet är så klen, att icke läkarekonsten åtminstone kan
taga reda på, hvarifrån tandsjukdomarne hufvudsakligen härleda sig.
Förrän man vet huruvida anslaget är behöfligt, böra vi väl icke anslå
några medel.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Hörnfeldt: Det torde icke just löna mödan att tala i
denna fråga, isynnerhet som jag för min del förmodar, att Kammaren
efter det beslut, som nyss fattades i afseende på rättskemisten, kommer
att bifalla Kong!. Maj:ts proposition. Detta så mycket mera, som vi
hört dels utaf Herr Ecklesiastikministern och dels af en fackman, Herr
Bossander, framställning göras om det oundgängliga behofvet af medel
till undervisning i tandläkarekonsten. Men jag ber att få fästa Her-
rarnes, och särskildt Herr Ecklesiastikministerns uppmärksamhet på
att, för den händelse man nu lemnar detta anslag åt tandläkare, det
törhända icke torde vara ur vägen, att Regeringen till en kommande
riksdag vore betänkt på en framställning angående anslag för under¬
visning i liktornsoperationskonsten. Ty man vet, att dylika knölar äro
mycket ömtåliga och att de böra skötas skickligt, om man blifvit
trampad på foten.
Herr Key: För den händelse Kammaren icke vill bifalla Stats-
Utskottets hemställan om afslag, utan bevilja detta anslag, ber jag
endast få hemställa, att det då måtte blifva uppfördt på extra stat
och icke såsom vid förra punkten inträffade, der jag för min del får
förklara, att jag ansåg Herr Rossanders förslag förtjent af ett bättre
öde, än det rönte. Låtom oss för all del vara en smula konseqventa, mine
Herrar; så att vi icke, medan vi förfäkta principen att sätta anslag på
extra stat, i en hastig vändning, såsom nyss skedde, votera ett anslag
på ordinarie stat. Skola Herrarne bevilja detta anslag, så sätten det
åtminstone på extra stat.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dels att, med afslag å s a in in a*h e in s t äl I a n, Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning måtte bifallas,gdels ock slutligen
att det äskade anslagsbeloppet måtte för år 1876 på extra stat an¬
visas. Efter upptagande af dessa meningar och, i öfverensstämmelse
med dem, framstälda propositioner, förklarade Herr Talmannen sig
anse röstöfvervigt förefinnas för den sistnämnda meningen. Votering
blef då begärd och, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
på bifall till Utskottets hemställan, skedde omröstning enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd voteringsproposition, lydande så¬
lunda :
Lördagen den 17 April, f. m.
17
K:o §5.
»Den, som vill, att Kammaren skall till aflöning åt en tandläkare
för år 1876 på extra stat anvisa ett belopp af 1500 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit hvad Stats-Utskottet i fråga
om berörda anslag hemställt i 26:te punkten af utlåtandet N:o 10.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 54 ja mot 109 nej; i
följd hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
27-.de och 28:de punkterna:
Blefvo likaledes bifallna.
29:äe 'punkten:
Lädes till handlingar^.
•30.-de — 32lära punkterna:
Biföllos.
33:dje punkten:
Utskottet, som i denna punkt utlåtit sig öfver Kongl. Maj:ts fram¬
ställning om anvisande af ett årligt reservationsanslag af 6000 kronor
till reseunderstöd åt lofvande tonkonstnärer samt till honorarier åt
inhemske tonsättare för arbeten af högre konstvärde, hade, på anförda
skäl, hemställt,
att berörda nådiga framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Mot hvad sålunda blifvit föreslaget var reservation inom Utskottet
afgifven af Iierr Jöns Rundbäck, hvilken yrkat, att Kongl. Maj:ts
proposition måtte på det sätt bifallas, att till stipendier åt behöfvande
och skicklige elever vid Kongl. Musikaliska Akademien samt till hono¬
rarier åt inhemske tonsättare för arbeten af högre konstvärde skulle
beAaljas ett reservationsanslag af 6000 kronor.
Efter punktens föredragning yttrade
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet Wen-
nerberg: Vi hafva ofta hört anmärkas i denna Kammare, liksom i
den Första, att den tiden är förbi, då Sveriges namn gjorde sig kändt
i Europa genom vapenklang under tappra och stora bedrifter. Den
tiden kommer ej lätt tillbaka och vi önska den ej heller åter. Sverige
har dock alltsedan, oaktadt sin ringa folkmängd och oaktadt det med
skäl en tid bortåt kallats ett fattigt land, vetat att häfda sin forna
stormakts-ställning i afseende på vetenskap och konst
Svenska staten har i förhållande till landets tillgångar ej allenast
befordrat allmän bildning med aldrig tröttnadt nit, utan äfven gifvit
en högst värdefull uppmuntran åt enskilda utmärkta anlag, och egnat
Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 35. 2
Angående an¬
slag för med¬
delande af
undervisning i
tandläkare-
konsten.
(Forfca.)
Angående un¬
derstöd åt
inhemske
tonsättare.
K;o 35.
18
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående ' un
derstöd åt
inliemsTce
tonsättare.
(Forts.)
- dem sådan omsorg att de, befriade från alltför stora näringsbekymmer,
kraftigt kunnat arbeta i vetenskapens eller konstens tjenst och till ett
älskadt fosterlands gagn och ära.
Så har staten — oafsedt inrättandet af de stora institutioner för
bildning, som tid efter annan tillkommit — särskilt för uppmuntran
af framstående vetenskapsidkare, beviljat betydliga årliga anslag, som
ständigt ökats, dels på grund af landets tillväxande förmåga och större
tillgångar, dels ock till följd af det ökade antalet af dugliga personer,
som egnat sig åt lärda studier, samt för närvarande anslagit 24,000
kronor till utdelning bland unga män, som vid Universiteten eller
Carolinska Institutet gjort sig förtjente af offentligt understöd. Theo-
loger, läkare, jurister, matematici m. fl. få vara med om denna årliga
utdelning, hvarmed afses att sätta dem i tillfälle att i utlandet fort¬
sätta sina studier under ledning af vetenskapens skickligaste målsmän,
eller att för dem möjliggöra utgifvandet af något lärdt arbete af sådan
beskaffenhet, att blott ett fåtal köpare deraf kan beräknas, hvarföre
det eljest endast med förlust för den vanligen fattige författaren skulle
kunnat utgifvas och derföre ej fått se dagen, om ej staten derom dragit
försorg. Många af dessa arbeten af unga män, hvilkas namn ännu
äro för allmänheten okända, upptagas ej blott i våra egna lärda tid¬
skrifter utan äfven i utlandets, och så har mången svensk yngling i
vetenskapens tjenst redan skaffat sig erkännande i utlandet, innan hans
sträfvan ländt honom inom fosterlandet till ära.
Men staten har icke stannat härvid. Anlagen äro många och olika.
Det finnes högt begåfvade, hvilka icke äro fallna för de exakta, veten¬
skapliga studierna, hvilkas håg mera ligger åt de litteraturhistoriska,
de estetiska eller de rent poetiska sysselsättningarne. Äfven för en
lättad utveckling af sådana anlag har staten sörjt. Såsom vi veta
utdelas nemligen genom Svenska Akademien åt personer, som visat
begåfning i denna riktning och som äro af sådant understöd i behof
årligen 6000 kronor.
Staten har gått ändå längre i sin omsorg om utvecklingen af
framstående anlag. För de unge män, som egnat sig åt utöfningen
af byggnads-, bildhuggeri- eller målarekonsten, har Riksdagen med
samma frikostighet anvisat årligt reseanslag af 6000 kronor, hvarigenom
dem beredes tillfälle att i främmande länder se hvad konsten der fram-
bragt herrligast samt sedan, med intryck häraf, i hemlandet fortsätta
sina sträfvanden. Men icke nog härmed. På det att de sjelfva måtte
kunna framträda såsom skapare af ädla och sköna verk — ty, mine
Herrar! utan detta är konstnärens lif öde och eländigt —- har Riks¬
dagen anslagit den betydliga summan af 9,000 kronor årligen för inköp
af våra bildande konstnärers förnämsta arbeten. Uppmuntrade häraf
hafva de också visat sig häraf värdige. Från att förut hafva nästan
uteslutande sysselsatt sig med mindre uppgifter, för hvilka det kunde
lyckas dem att finna en och annan enskild köpare, hvarigenom små¬
ningom konstens stora intressen nedtrycktes, framträda våra konstnärer
numera med arbeten, på hvilka man egen rätt att fästa stora anspråk.
Denna uppmuntran från statens sida har eggat dem att försöka sig på
större ämnen; —• och i de flesta fall hafva dessa ämnen utgjorts af
fosterländska. Yi se redan häraf hvilken vigt det ligger derpå, att
Lördagen den 17 April, f. m.
19
N:o 35.
staten visar sig angelägen att genom materiel understöd sätta fattige, Angående un-
men rikt begåfvade ynglingar i tillfälle att utveckla sina anlag och derstod åt
sålunda gagna sitt land och höja ej blott dess anseende, utan — hvad tonsättare
mer gäller — den allmänna nationalkänslan. (Forts.) '
Yi hafva på senare tid^r haft den fröjden att i vårt National¬
museum se vår gamla gudasaga och förfädrens bragder behandlade af
både bildhuggare och målare, att se stora händelser ur vårt lands hi- %
stöna på duken framställda. Så. var ej förhållandet förr. Om då ett
större konstföretag någon gång kom i fråga, var det ej ett af konst¬
nären sjelf valdt ämne, utan merendels någon hög festlig ceremoni,
som på nådig befallning framställdes, och som betaltes af Regenten.
Nu betalar staten, och hvar och en konstnär eger att fritt täfla om
priset och får godtgörelse efter sitt arbetes värde. Ty det är en sträng
pröfningsnämnd, som bedömer detta.
Man kan således med skäl hysa det hoppet, att ej blott veten¬
skapen, utan äfven konsten skola under sådant hägn gå framåt, och
det till stort gagn ej mindre för de enskilda anlagen, än för det all¬
männa intresset, ty all konst har en förundransvärd förmåga att höja
och förädla sinnet, samt lifva känslan för fosterlandet, för dess minnen
och dess ära.
Det finnes dock en klass af konstidkare, nemligen tonkonstnärerne,
som ännu ej gjorts delaktiga i detta statens hägn; och detta är för¬
underligt nog hos ett folk, som af andra folk ansetts såsom synner¬
ligen rikt begåfvadt i musikaliskt afseende. Man synes nästan tro sig
hafva gjort nog för tonkonstens idkare, då man anslagit medel till
uppförande af en byggnad för en Musikalisk Akademi. Detta är vis¬
serligen godt, men dock ej tillräckligt; och för att visa det, frågar
jag endast, om man icke gjort något mer för målare, bildhuggare,
skulptörer, poeter, litteratörer, vetenskapsmän? Jo, visst. Det man
gjort för dem, har man ej ännu gjort för tonkonstnärerne. Häruti
ligger en påtaglig, jag vill icke säga orättvisa, men glömska, och det
synes nästan som om man trodde, att de musikaliska anlagen vore så
stora, att de icke behöfde något materiel understöd. Men måhända
har det just varit bristen på detta materiela understöd, som gjort att
denna konst i Sverige ännu ej höjt sig från marken så som de andra
konsterna, utan att dess förmågor ännu äro anmärkningsvärdt små, i
förhållande till utlandets. Sverige kan ej uppvisa en enda kompositör,
hvars namn är allmännare kändt i främmande land. Huru många
sådana känna vi deremot icke från Tyskland, Frankrike och Italien!
Yi kunna ej uppvisa ett enda värdefullt musikaliskt-arbete som vunnit
en allmännare spridning, ty i samma mån som det varit ädelt, upp-
höjdt och stort, i samma mån har det ock varit omöjligt att få för¬
läggare till detsamma. Med ett ord, vi nöja oss ännu med att i denna
konst stå på samma punkt som vi förut stodo inom de öfriga konsterna,
innan desamma genom statens mellankomst uppmuntrades.
Det är ej fullt exakt af Utskottet att tala om »inköp af inhemska
tonsättares arbeten». Här är ej fråga om några »inköp», utan endast
om möjligheten att få ett större musikaliskt arbete utan förlust för
författaren tryckt. Hos oss är inkomsten för en sådan ringa eller
ingen, under det att en utländsk kompositör, som lyckas vinna sitt
N:o 35.
20
Lördagen den 17 April, f. in.
Angående u
derstöd åt
inhemske
tonsättare.
(Forts.)
lands bifall, merendels kali på grund deraf samla en betydlig förmögen¬
het. Ett sådant fall inträffar aldrig hos oss inom musikens område;
men val hafva vi inom andra konster fått so, hurusom deras idkare
lyckats att på grund af duglighet och förtjenst ernå nödig bergning,
till och med välstånd. Tonkonstnären ^deremot får endast betalning
för sitt arbete, och denna oftast så sparsam som möjligt. Jag tror
dock att man derutinnan handlar hvarken rätt eller sparsamt, ty ett
folk, liksom en enskild, bör taga vara icke endast på penningar, utan
äfven på anlag.
Jag har trott att detta skulle vara ett' välkommet tillfälle för
Riksdagen att fylla en brist i sin omsorg om den fosterländska odlingen
genom att lemna sitt bifall till den Kongl. propositionen. Måhända
borde en sådan framställning långt före detta hafva blifvit gjord, och
jag deltager sjelf uti en undran öfver att så ej skett. Det vore
mig kärt, om de fleste delade densamma.
Inom Första Kammaren har Utskottets afstyrkande framställning
vid votering segrat med 49 röster mot 32. Detta är visserligen led¬
samt, men kan likväl genom denna Kammares välvilja hjelpas; och
jag vågar derföre hemställa, huruvida icke de skäl jag anfört må
anses vara af den beskaffenhet, att de förtjena att synnerligen beaktas
af Kammaren och således förmå någon af dess ledamöter att yrka
bifall till Kong]. Maj:ts proposition.
Herr Jöns Rundbäck: Äfven om jag egde förmåga, hvilken
jag helt och hållet saknar, skulle jag i detta fall upptaga Herrarnes
dyrbara tid med några vältaliga ord för den sak, som bär är i fråga,
eller genom några ljufva, mäktiga ackorder söka stämma Herrarne till
välvilja för denna sak, derföre att jag är fullt öfvertygad derom, att
de fleste af denna Kammares ledamöter nogsamt känna, hvilken stor
röl musiken, såsom konst och bildningsmedel betraktad, spelar och har
spelat hos alla folkslag under alla tider och ej minst i vår. Helt visst
finnes intet, såsom konst och bildningsmedel betraktadt, som kan jem-
föras med musiken och hvad dertill hörer. Det är ej blott kyrkan,
skolan, teatern in. fl. allmänna inrättningar, som måste hafva målsmän
för densamma, utan äfven i hvarje bildadt hem, för hvarje enskild
individ, som har öra för musik och hjertat på rätta stället, måste be-
hofvet af detta bildningsmedel förefinnas. Då nu detta bildningsmedel
spelar eu så stor röl i menskligheten, torde det vara skäl, att något
mera än som hittills skett tillgodose detsamma. Jag vill icke förneka,
att Riksdagen på:, senare tider i någon mån visat sig mera frikostig i
detta hänseende än förut, t. ex. genom att bevilja anslag till byggnad
åt Musikaliska Akademien, och jag vill särskildt hembära Riksdagen
min tacksamhet derför, att den låtit musiken, som alltid lidit af bo¬
stadsbrist, ändtligen få tak öfver hufvudet. Det var i sanning ej för
tidigt. Men derföre att hon fått hus, kan hon dock icke uppfostra
sina barn till hvad de böra blifva, och jag tror derföre, att detta an¬
slag är af behofvet påkalladt, Jag ber att i Herrarnes minne få åter¬
kalla hvad som i går, då fråga var om inrättande af skolor, så många
gånger framhölls, nemligen nödvändigheten af att dessa skolor ej lades
allt för långt ifrån hvarandra, utan så, att tillfälle till undervisning
Lördagen den 17 April. f. m.
21
X:o 85.
på ej för stort afstånd från hemmen bereddes ungdomen både i städer-
och landsbygd. Ett sådant skäl är verkligen talande. Låtom oss kasta
eu blick på den enda skola för idkande af musik, vi i Sverige egal
Huru lång väg hafva de som skola besöka denna skola, dit? Jo, så
lång som Sverige är långt och bredt, ty det finnes, som sagdt, ej mer
än denna skola, der undervisning i musik meddelas, och den är i sitt
slag visserligen icke rikt utrustad. Då man dessutom vet, att flertalet
af dem, som besöka denna skola eller Akademien, äro fattiga yng¬
lingar och vanligen förblifva det —• ty belöningen för deras sträfvande
blir ringa — synes det mig, som om man icke borde lemna dem utan
understöd, då man i andra fall visat sig så frikostig mot konst- och
vitterhetsidkare. Från seminaristen, som har 50 kronor om året i sti¬
pendium, och upp till dem, som vistas vid Universitetet, vetenskaps¬
männen, finnas rese- och andra stipendier; konstnären, militären, ja,
hvarje skola i Sverige har stipendier eller understöd i någon form.
Musikaliska Akademien ensam har det icke, hvarken af enskilde eller
af staten. Dess 200 fattiga elever erhålla aldrig någon uppmuntran,
än mindre något materielt understöd af det allmänna, den enda upp¬
muntran de någon gång kunna få sker derigenom att någon enskild
vid examen lemnar medel dertill. År då den kurs, de hafva att ge¬
nomgå, så obetydlig? Kostar den icke något? Jag påstår, att t. ex.
orgelnist-examina vid Musikaliska Akademien icke kunna absolveras
på mindre, än 5 års tid. Och äfven om han icke ville tillbringa hela
denna tid vid Akademien, måste lian på egen bekostnad skaffa sig
den förberedande bildningen.
Ser jag åter på de förnödenheter, som härvidlag erfordras, instru¬
menter, musikalier, afgifter för lektioner m. in., så äro dessa så stora,
att de ej på något vis hafva sin motsvarighet uti någon annan under-
visningsbranche.
Vid en föregående punkt af detta betänkande har Kammaren väl¬
villigt lemnat anslag till inköp af mikroskop åt unga vetenskapsidkare,
men åt eleverna vid Musikaliska Akademien vill man icke egna någon
uppmuntran. Ett mikroskop kostar ej så särdeles mycket, men musi¬
kaliska instrument kunna ofta icke erhållas för mindre än tusentals
kronor. En musikelev har jemväl många andra dryga omkostnader för
sin utveckling. En musiklärare af mera framstående duglighet nöjer
sig säkerligen icke med mindre än 3 kronor i timman och den unge
fattige eleven skall sjelf skaffa sig medel till bestridande af alla dessa
omkostnader och då kursen är genomgången, väntar en framtid, som
för musikidkaren, oftast är allting annat än lysande. Eleven må vara
aldrig så högt begåfvad, så måste han, för att skaffa sig namn och
rykte, efter slutad kurs vid Akademien göra en utländsk resa och
vid något af de stora utländska konservatorierna vidare utveckla sig.
Hvad det kostar att för sådant ändamål vistas i Paris, Leipzig eller
Briissel, derom kunna säkerligen många inom denna Kammare vittna.
Säkert är det icke öfverdrifvet om man beräknar den årliga kostnaden
till 7 å 8,000 kronor.
Författarskapet i musik rör sig jemväl under helt andra förhål¬
landen än annat författarskap. Herrarne torde erinra sig att för nå¬
gra år sedan Riksdagen på Kongl. Maj:ts framställning beslutade en
Angående un¬
derstöd åt
inhemske
tonsättare.
(Forts.)
]tf:o 35.
22
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående it
der stud åt
inhemska
tonsättare.
(Forts.)
>- lag angående förbud mot efterbildning af plastiska och tekniska konst¬
alster. Man ville genom lagstiftning förebygga att en konstnär be-
röfvas lönen för sitt arbete derigenom att andra taga kopior af hans
konstverk. Med afseende å musikverk bär förgäfves påyrkats att
samma bestämmelser skulle göras gällande. Uppå de motioner, som
derom blifvit väckta, har Lag-Utskottet och Kammaren svarat att man
icke kan finna någon lämplig utväg att åstadkomma ett lämpligt skydd
äfven för kompositören. Följden har blifvit den att det är nästan
omöjligt för kompositören att få en förläggare, som är villig att betala
något större honorarium, ty utom det att sjelfva utgifvandet af musik¬
verk är ganska dyrt, så måste förläggaren vara beredd på att, om
kompositionen eger något högre värde, efter förloppet af en kort tid ut¬
härda konkurrens med den billighetsupplaga som icke brukar låta vänta
på sig t. ex. från någon tysk ort och som säljes 50 å 60 procent under
originalupplagan. Musikspråket är ett universalspråk, som kan läsas
och styras öfver allt i verlden, och en tysk billighetsupplaga kan der¬
före genom den oerhörda spridning, den erhåller, uttränga den upplaga,
hvilken ursprungligen med kompositörens medgifvande blifvit utgifven,
och hvaraf den förra helt enkelt utgör ett aftryck. Då en dylik indu¬
stri opåtaldt kan försiggå, är det klart att den, som har kallelse och
förmåga för komposition, icke kan egna sina bästa krafter åt denna
konst, emedan den icke bereder en anständig bergning. Ett skydd mot
efterbildning är således äfven inom denna konstgren nödvändigt, men
om det icke kan åstadkommas, så finnes ingen annan utväg att under¬
stödja den i vårt land än att direkt gifva ett anslag, som efter Kong!.
Maj:ts pröfning må användas till honorarier och understöd åt tonkon¬
stens idkare.
Af dessa skäl och på grund af hvad Herr departementschefen nyss
så vältaligt framhållit, hoppas jag att Kammaren lemnar bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, likvisst med den förändringen, som
jag hoppas att Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
icke motsätter sig, nemligen att anslaget utom till honorarier åt in-
hemske tonsättare, äfven bör användas till stipendier åt elever, i stället
för af Kongl. Maj:t föreslagna reseunderstöd åt lofvande tonkonstnärer.
I händelse Kammaren fattar beslut jemlikt mitt förslag, står det
naturligtvis öppet för Kongl. Maj:t att gifva understöd för resor
utrikes utaf anslaget, men derigenom öppnas äfven en utsigt för skick¬
lige, men medellöse elever att erhålla understöd, ehuru de till följd af
omständigheternas makt icke äro i tillfälle att resa utrikes.
Jag anhåller vördsamt om bifall till min reservation.
Herr Westerdal förenade sig med Herr Rundbäck.
Herr Jöns Pehrsson: I motsats till den senaste talaren hoppas
jag, att man oaktadt vackra anföranden icke skall lyckas att vinna
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i den nu föredragna punkten. Herr
Ecklesiastikministern uppräknade alla de vetenskapliga grenar, som fått
understöd af Riksdagen och kom till det resultat, att det endast funnes
denna enda, som Riksdagen icke kommit ihåg; men om så är, anser
jag det vara bäst att spara med detta anslags beviljande, på det Eclde-
Lördagen den 17 April, f. m.
23
K:o 3&.
siastikministern må hafva något förslag att vid nästkommande Riks¬
dag framlägga; och det är således på goda grunder, som man kan
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag. Jag tror för öfrigt, att det
icke står så illa till med de sköna konsterna och den musikaliska för¬
mågan inom vårt land; ty jag erinrar mig att vi vid nästlidna års
riksdag beviljade pension åt Otto Lindblads enka och den mannen
hade utbildat sin musikaliska talang vid den undervisning, som nu före¬
finnes, och likväl varit mäktig att komponera musiken till folksången.
Vill man nu åter se på den stora befolkningen, så tror jag, att för
hvar och en efter dagens mödor och besvär skulle hafva godt af, om
den kundoe sysselsätta sig med någon mera upplyftande själsnjutning af
musik. Åtminstone vore detta förhållandet med mig, men detta låter
sig ej göra för mängden, de måste finna sig ändå. Och för öfrigt böra
vi icke frånse, att den kyrkomusik vi hafva på landet ingalunda är
att förakta samt att det i alla händelser icke kan anses på ringaste
sätt riksvådligt att afslå, hvad Kongl. Maj:t i förevarande framställ¬
ning begärt. Jag kan icke heller tro, ätt hufvudstadens innevånare
trakteras med så dålig musik, att deras fina öron icke skulle kunna
tåla vid att ännu något år vänta på bättre.
På grund af dessa skäl får jag vördsamt hemställa om bifall till
Utskottets förslag i den nu föredragna punkten.
Herr T örn fe It: Om en enskild riksdagsman väcker motion om
understöd för tonkonsten, då svarar Stats-Utskottet blott att frågan
icke är utredd och att man derför icke kan göra något åt saken; men
om förslaget kommer från Regeringen, då anses frågan hafva fått en
officiel utredning och då kan icke Utskottet svara så, utan då heter
det, att tonkonsten blifvit tillräckligt tillgodosedd, sedan den fått tak
öfver hufvudet. Om nu Stats-Utskottet sjelf finge åtnöja sig med
endast tak öfver hufvudet; jag undrar, huru det då skulle reda sig!
Emellertid är det bedröfligt att det kan finnas så litet insigt och känsla
för hvad som utgör civilisationens högsta blomma, de sköna konsterna
och i främsta rummet tonkonsten, att man kan pruta på 6,000 kro¬
nors anslag. Jag kan icke fatta eller förstå detta och jag hemställer
vördsamt om bifall till Kongl. Maj:ts proposition, sådan reservanten i
sitt förslag tillstyrkt densammas antagande.
Häruti instämde Herr Wedberg.
Herr Sjöberg: Äfven om jag för ögonblicket förmådde att när¬
mare angifva de skäl, som synas mig tala för bifall till Kongl. Maj:ts
nådiga framställning i ämnet, skulle jag likväl anse detta såsom ett
missbruk af tid, då Herr Chefen för Ecklesiastik-departementet, enligt
min uppfattning, på ett i allo så lysande och fullständigt sätt fram¬
hållit vigten af den fråga, som nu är under pröfning. Jag tillåter mig
emellertid fästa den ärade Kammarens uppmärksamhet på en enda om¬
ständighet, den nemligen, att sedan för lång tid tillbaka den fira, vi
vunnit på slagfälten, kan sägas vara glömd af den öfriga verlden, så
har Sverige inom tonkonstens område lyckats på sig fästa utlandets
uppmärksamhet och i hög grad förvärfva sig sympatier genom de ut¬
märkta förmågor, som från vårt land utgått och på denna väg gjort
Angående un¬
derstöd åt
inhemska
tonsättare.
(Fo$s.)
K:o 35.
Lördagen den 17 April, f. in.
24
Angående un
der stöd åt
inhemsk#
tonsättare.
(Forts.)
Uti detta yttrande förenade sig Herrar Walldén, Casparsson, Ham¬
marberg och Grenander.
Herr Lytli: Jag anhåller endast att få till Herr Ecklesiastik¬
ministern hembära min tacksamhet för det utmärkta sätt, på hvithet
han, såsom målsman för tonkonstnärerne inom vårt land, i denna fråga
uppträdt och jag har endast velat tillkännagifva, att jag för min del
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition med det af reservanten dervid
fastade vilkor.
Herrar A. Staaff och Lindstedt instämde med Herr Lyth.
Herr Liss Olof Larsson: Jag var icke närvarande i Utskottet
vid behandlingen af denna punkt och tror mig således, då jag icke del¬
tagit i Utskottets beslut, nu böra tillkännagifva min åsigt i frågan.
Dä Herr Ecklesiastik-ministern slutat sitt vältaliga anförande i ämnet,,
så var jag, liksom troligen äfven mången annan här i Kammaren litet
tveksam, huruvida Utskottet haft rätt eller icke; men jag får bekänna,
att, sedan herr Jöns Rundbäck, denna som det vill synas enda aukto¬
riteten i dylika frågor, som finnes bland oss riksdagsmän, här i Kam¬
maren yttrat sig i en annan riktning än herr Ecklesiastik-ministern,
jag blifvit tveksam, huruvida Kongl. Maj:ts förslag är riktigt. I hvil-
ket fall, som helst — det må nu vara herr Rundbäck eller herr Eckle¬
siastik-ministern, som förfäktat den rätta åsigten — anser jag dock
det för närvarande vara bäst, att icke nu afgöra frågan utan vidare
utredning och hemställer således om bifall till Stats-Utskottet förslag,.
Herr Jöns Rundbäck: Herr Liss Olof Larssons omdöme om
mig, att jag skulle vara en auktoritet i denna fråga, var verkligen lika
smickrande, som oväntadt. Men förhållandet är helt annorlunda, Hvad
jag med min reservation och mitt yttrande nyss åsyftat var endast att
hos Kammaren bönfalla, att Kammaren måtte behjerta behofvet af det-
nu i fråga varande anslaget. Skilnaden mellan mitt och Kongl. Maj:ts
förslag är egentligen ingen annan än den, att jag velat utsträcka Kongl,
Maj:ts rätt, att af anslaget utdela understöd äfven till de tonkonst¬
närer och tonsättare som icke resa utrikes, utan här hemma syssel¬
sätta sig med musikaliska arbeten. Jag vill emellertid icke tvista om
den saken, utan afstår gerna från mitt förslag, blott ändamålet med:
detsamma vinnes, och instämmer i herr Sjöbergs förslag, hvars syfte
är det samma som mitt, ehuru formen är olika.
det kändt. Det är derför jag vågar till Kammaren hemställa, huruvida,
icke, då hvarje annan art af skön konst är föremål för understöd af
staten, äfven de rika musikaliska anlagen och musiken må vara för-
tjenta af någon uppmuntran.
På dessa skäl vågar jag vördsamt yrka, att Kongl. Maj:ts i fråga-
varande framställning må på det sätt af Riksdagen bifallas, att till
det i den nådiga propositionen afsedda ändamål anvisas till Kongl,
Maj:ts disposition för år 1876 ett extra anslag af 6,000 kronor.
25
X:o 35.
Lördagen den 17 April, f. in.
Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan Herr J. Hundbäck Angående ««■
frånträdt sitt särskilda yrkande, återstodo numera blott tvänne menin-
gar i enlighet med hvilka propositioner af Herr Talmannen gåfvos dels tonsättare.
på bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag å samma hem- (Forts.)
ställan och bifall i stället till det af Herr Sjöberg under öfverlägg¬
ningen framställda förslag. Den senare af dessa propositioner ansag
Herr Talmannen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Emel¬
lertid begärdes votering, i följd hvaraf, och sedan beslut fattats derom
att bifall till Utskottets förslag skulle upptagas såsom japroposition,
nu uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af föl¬
jande lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 33:dje punkten
af utlåtandet N:o 10, «
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar ISTej;
Yinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, pa
det sätt bifallit Kongl. Maj:ts framställning, att till det i den nådiga
propositionen afsedda ändamål anvisas till Kongl. Maj:ts disposition
för år 1876 ett extra anslag af 6,000 kronor.
Omröstningen företogs i vanlig ordning och visade, vid samman¬
räkningen af rösterna, 98 ja mot 74 nej, och *hade således Utskottets
hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
Efter det Herr Talmannen nu aflägsnat sig och Herr vice Talman¬
nen öfvertagit ledningen af Kammarens förhandlingar, skedde före¬
dragning af
34:de punkten: 0m stipenchi-
1 anslag för
Utskottet hade här hemställt: Zfnskaplif'
Q . studier.
att Herr H. L. Bydins motion, med förslag om anvisande pa ordi¬
narie stat af ett anslag ä 3,000 kronor till resestipendium för idkande
af rätts- och statsvetenskapliga studier i utlandet, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Ordet begärdes af
Grefve Sparre: Under den nyss afslutade diskussionen hörde vi
ofta talas om den ära, som Sverige skulle kunna skörda genom att
uppmuntra tonkonstens idkare till resor i främmande länder. Jag för
min del anser likväl, under obetingadt erkännande af det förra, det
vara ännu vigtigare att befordra de vetenskapsgrenar i vårt land,
N:o 35.
26
Lördagen den 17 April. f. in.
Om stipendii- hvilka för samhällets bestånd och utveckling är ännu mera oundgäng-
rätts-oc/etats.^en nödvändiga» 0C,J ibland dessa intager, enligt min öfvertygelse,
vetenskapliga räRs vetenskapen första rummet. Det bär flera gånger yttrats bär,
studier. och jag vågar nu upprepa det, att rättsvetenskapen i Sverige ingalunda
(Forts.) står på samma ståndpunkt som i andra länder, der på senare tider
flera särskilda grenar af denna vetenskap, sSsom handelsrätten och
egendomsrätten m. fl., utvecklat sig på ett sätt, hvarom vi i Sverige
icke hafva något begrepp. Det är således efter min föreställning all¬
deles nödvändigt, att genom studium af denna vetenskap i andra länder
söka att sätta oss i någon mån i nivå med vetenskapens ståndpunkt
derstädes.
Stats-Utskottet har afstyrkt det derom väckta förslaget på det
skäl, att anslag redan vore beviljadt till understöd för resor i veten¬
skapligt ändamål, eller såsom bidrag till läroböckers och lärda verks
utgifvande. Hvad nu det sistnämnda eller utgifvandet af lärda verk
angår, så förekomma de tyvärr icke på det juridiska området i Sverige;
och hvad understödet för resor i vetenskapligt ändamål beträffar, sa
är det tyvärr så ytterst sällsynt, att någon vetenskapsman på det ju¬
ridiska området uppträder, att något understöd till en sådan i jem¬
förelse med öfriga brancher af vetande icke kan komma i fråga. Jag
säger icke för mycket, linne Herrar, om jag påstår, att rättsveten¬
skapen är för flertalet af våra jurister alldeles fremmande; jag säger
icke för mycket, om jag förklarar, att allt deras juridiska vetande in¬
skränker sig till ett litet studium af lagberedningens arbeten.
Och med lagberedningen förhåller det sig på följande sätt. Efter
slutet af förra århundradet och i början af detta tillkom den s. k.
Code Napoleon, som på den tideii ansågs vara blomman af visdom i
juridik. Vid den tiden och innan Franska väldet störtade tillsamman,
nedsattes vår lagkomité år 1813, och man kunde icke begära att deras
ståndpunkt i juridiken skulle vara någon annan än den på hvilken
vetenskapen då stod. De män, som sutto qvar i Lagkomité!! och seder¬
mera i Lagberedningen ända till slutet af 1840-talet stannade på samma
ståndpunkt, som vetenskapen innehade år 1813. Men i hela det öfriga
Europa gjorde under de 50 år, som följde på de franska krigen, rätts¬
vetenskapen oerhörda framsteg, om hvilka vår lagkomité beklagligen
hade föga kännedom; livilket icke var underligt, dä, såsom bekant,
man lätt stannar på den ståndpunkt, man intagit, då man kommit
till sin mannaålder, till hvilken komiténs ledamöter också vid inträdet
i densamma hade kommit. Häri ligger orsaken, hvarför rättsveten¬
skapen, som i öfriga europeiska länder under de senare åren gått framåt
med jättesteg, här icke följt med tiden, enär som sagdt, nästan hvarje
jurist inskränker sig till att läsa lagberedningens arbeten. Om man
läst dem, tycker man sig hafva läst allt, men det är ovanligt litet
man derigenom inhemta^ då man tänker på de ofantliga framsteg
denna vetenskap under det sednaste seklet gjort.
Det vore således af högsta vigt, att ett understöd beviljades för
de studier, motionären ifrågasatt; men jag hyser likväl någon tvekan,
om jag skall våga yrka bifall till motionärens förslag. Framställningen
är icke gjord af Kongl. Maj:t; och med afseende på den ståndpunkt,
Regeringen intager, och det nit för vetenskapen i allmänhet, som jag
Lördagen den 17 April, f. in.
27
K:o 35.
gläder mig att erkänna lios Ecklesiastik-ministern, liar jag kanske ingen Om stipendu-
förhoppning derom, att utan understöd från det hållet en enskild anslatJ för
motionärs förslag skall bifallas. ram-och staf*.
Jag ber att ta påminna Herrarne derom, att jag redan vid sist- studier.'
lidna riksdag väckte förslag om nedsättande af eu komité för att ut- (Forts.)
reda behofvet af och sättet för ett reformerande af den juridiska under¬
visningen i Sverige.
Detta förslag föll sannolikt af samma skäl, eller att det icke
blifvit framstäldt af Kongl. Maj:t. Herr Ecklesiastik-ministern har denna
gång hos Kongl. Maj:t gjort framställning om inrättande af två nya
professioner. Detta förslag har af Riksdagen blifvit bifallet, Jag gläder
mig deröfver, men kan icke undgå att anmärka, att Herr Ecklesiastik¬
ministern i går yttrade, att det vigtigaste af hvad som blifvit begärdt
vore just att få en profession i processrätt för att såmedelst bilda en
brygga mellan teori och praktik. Jag ber om förlåtelse; men jag tror
ingalunda att detta är tillräckligt. Hvad vi behöfva är en verklig
teori, och icke blott en profession i processrätt. Man säger så ofta,
att något är rätt i teorien, men icke i praktiken. Detta är, enligt min
föreställning, alldeles falskt. Den teori, som icke tager sig ut i prak¬
tiken, är icke någon teori; det är ett oting. Det är just praktiken
som utgör det rätta kriteriet på teoriens hållbarhet. Men icke nog
dermed. För att rycka upp vetenskapen och bringa den på den stånd¬
punkt den bör intaga måste, på sätt jag i går antydde, undervisnings-
planen helt och hållet förändras. Hvad som i främsta rummet be-
höfves på alla praktiska banor, för militärer såväl som läkare, är att
de under fortgången af sina studier låta praktiken gå i jemna steg
med teorien. Detta gäller i synnerhet jurister. Det är ett fel, att icke
hos oss som i flera andra länder de unga ämnessvennerne i juridik
hafva att genomgå flera pröfningar. I Tyskland hafva de att undergå
tre särskilda pröfningar. Sedan de absolverat sin första examen vid
juridiska fakulteten, skickas de ut att praktisera någon tid. På samma
sätt tillgår efter den andra pröfningen, och först efter det den tredje
examen blifvit aflagd tillätes den unge juristen att på eget ansvar
utöfva domarekallet,
Om jag nu icke vågar yrka bifall till motionärens framställning,
då Kongl. Maj:t icke afgifvit proposition i ämnet, så afhåller jag mig
derifrån endast på den grund, att jag hyser den fasta öfvertygelsen,
att Herr Ecklesiastik-ministern med sitt upplysta nit för vetenskapen
icke skall dröja att lägga hand vid den så väl behöfliga reformationen
af den juridiska undervisningen i Sverige. Jag tillägger, att, om jag
än olyckligtvis förut vid något tillfälle genom mitt uppträdande i denna
fråga råkat stöta icke blott en Justitiestatsminister utan ock flera af
hans kamrater och bland dem möjligen äfven Herr Ecklesiastik-ministern
— ehuru jag den gången icke bestred den Kongl. propositionen utan
endast framstälde några anmärkningar mot motiveringen i densamma —■
jag likväl, så länge min stämma ljuder på detta rum, hvarje år skall
påyrka den nyss nämnda reformen, ända till dess jag får se, att något
göres för dess förverkligande. Herrarne behagade finna, att det icke
är för ro skull, som jag den ena gången efter den andra bringar på
tal ett ämne, som icke kan vara behagligt för en mängd af de embets-
K:o 35.
28
Lördagen den 17 April, f. m.
Om stipendii-
anslag för
rätts- och stats•
vetenskapliga,
studier.
(Forte.)
bröder, med hvilka jag idkat en lång och vänskaplig förbindelse. Men
jag är redan en gammal man, mine Herrar! Jag har så många år sett
det bedröfliga tillstånd, hvaruti den juridiska bildningen i vårt land
befinner sig. I hafven sjelfve bevittnat detsamma, mine Herrar. I
hafven sjelfve sett de framställningar, som af Justitie-ombudsmannen
blifvit gjorda angående några vid våra domstolar utfärdade beslut på
grund af anstälda voteringar, hvilka icke härrört af något annat än
bristande vetenskaplig insigt. Ty det rätta är icke mer än ett, och
meningarne kunna icke vara olika derom.
Om, säger jag, allt detta tvingar mig att uttala min åsigt, hoppas
jag, att ingen skall misstyda den.
Jag har, med hvad jag yttrat, velat framlägga det, efter min
öfvertygelse, trängande behof, som legat till grund för den nu väckta
motionen. Om icke någon annan ledamot af Kammaren påyrkar bifall
till densamma, vågar icke jag ensam göra det. Jag har åtminstone i
detta ämne uttalat mina åsigter, hvilka — jag är derom öfvertygad —
förr eller senare skola ådraga sig den allmänna uppmärksamheten i
vårt land.
Herr Carl Ifvarsson: Bör man månne ändock få antaga, att
det verkligen skall stå så illa till med rättsvetenskapen i vår land,
som Grefve Sparre gång efter gång synes antyda. Jag börjar tro,
att detta ständiga idislande af en och samma sak går något för långt.
Jag är visserligen icke så hemmastadd i ämnet, att jag kan betvifla,
att ju icke många fel och brister möjligen finnas, som behöfva af-
hjelpas, men jag hörde förliden gårdag, att han sade sig vara den
sämste af Herrar jurister och, da vi alla likvisst känna, att lian är
rätt bra såsom sådan, tror jag, att man också kan antaga, att det
står ganska väl till med de öfriga juristerne i vårt land, och att juri¬
diken således icke befinner sig å en så låg ståndpunkt, att vi derom
behöfva tala den ena gången efter den andra och nedsätta domar-
korpsen i landet.
Hvad nu beträffar det ifrågasatta anslaget till reseunderstöd för
utbildande af skicklige jurister, tillåter jag mig betvifla, att man ge¬
nom detta anslag skulle vinna det syftemål, man önskar. Tvärtom
föreställer jag mig, att detta bäst vinnes på inhemsk grund, tv vår
lagstiftning hvilar hufvudsakligen ä inhemska källor, och så tror jag
det också blir hädanefter, hvilket passar bäst för landets befolkning.
Jag tror derföre, att vi icke behöfva anvisa något särskildt reseanslag,
men, om sådant skulle erfordras, har Utskottet visat, att det verkligen
förut finnes ett anslag för dylika ändamål beviljadt, och under sådana
omständigheter tror jag det icke vara nödvändigt att anvisa ytterligare
anslag för samma ändamål. Jag tillåter mig derföre yrka bifall till
Utskottets förslag.
Innan jag slutar, vill jag erinra, att vi nu hela förmiddagen i dag
och förliden gårdag både för- och eftermiddagen hållit på med denna
åttonde hufvudtitel, utan att ändock hafva medhunnit att afgöra mera
än 33 punkter af de 76, som betänkandet innehåller, och jag hem¬
ställer till en hvar, om det kan vara rätt lämpligt att så grundligt
som hittills skett behandla de särskilda punkterna.*
Lördagen den 17 April, f. in.
29
N lo
Jag inskränker mig derföre till hvad jag nu sagt och yrkar bifall
till Utskottets hemställan.
Herr Åke Andersson instämde med Herr Carl Ifvar.sson.
Herr Hörn feld t: Då Grefve Sparre uppträdde med ett långt
och vackert föredrag till den ifrågavarande motionens försvar, trodde
jag, att han ämnade framställa yrkande om bifall till densamma och
jag begärde derföre ordet. Då han emellertid slutade utan att göra
något yrkande torde det vara öfverflödigt att belasta protokollet med något
svar å hvad han sagt. Jag vill endast bedja att få upplysa att, då denna
fråga behandlades i Första Kammaren, motionären fann sig föranlåten
att uppträda och förklara sig belåten med det resultat, hvartill Ut¬
skottet kommit, och då tycker jag också, att Grefve Sparre bör vara
belåten.
Herr Jöns P e h r s s o n: Det kunde visst vara öfverflödigt att yttra
sig i denna fråga, men då man alltid från ett visst håll hör jerimiader
öfver den juridiska bildningens ståndpunkt i vårt land, kan jag icke
underlåta att protestera mot en sådan sorglig uppfattning.
Om det nu skulle lyckas så väl, att detta anslag beviljades, är
den största skada dock, att den ärade Wenersborgs representanten
sannolikt icke kan komma att blifva delaktig af detsamma. För några
år sedan, då fråga var om förändring af våra utsökningslagar, och eu
person skulle sändas till utrikes orter för att inhemta upplysning om
utsökningsväsendets ställning der, blef han den lycklige, som utsågs
dertill; men jag tror, att vi icke sett något så särdeles stort resultat
af denna resa. Det vore ju derföre särdeles uppmuntrande att låta
Grefve Sparre få resa ut en gång till, så låta nog resultaten vänta
på sig.
Herr Albert Staaff: Jag har icke något yrkande att göra och
vill visst icke bestrida nyttan af det ifrågasatta anslaget. Jag har
endast begärt ordet för att nedlägga en protest mot ett af Herr Grefve
Sparre nyss fäldt yttrande. Jag kan nemligen icke låta passera oan¬
märkt, att Herr Grefven, bland de skuggor han kastat på den svenska
rättsvetenskapens tillstånd, äfven framkastat den, såsom jag anser,
orättmätiga beskyllningen, att ledamöterne af 1813 års lagkomité ännu
vid 1840-talet qvarstodo på samma vetenskapliga ståndpunkt, som då
de inträdde i denna komité, hvilket vill säga detsamma som att de
icke följt med sin tid och den utländska juridiska litteratur, som stått
dem till buds. Jag bestrider detta yttrande, så långt jag kan göra
det utan jäf.
Jng påstår, att Johan Gabriel Richert och Olof Zenius med vaken
uppmärksamhet och lifligt intresse alltid följde med sin tids in- och
utländska juridiska litteratur.
Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.
Om stipendii-
anslag för
vätts- och stats-
vetenskapliga
studier.
(Forts.).
N:o 35.
BO
Lördagen den 17 April, f. m.
Om dyrtids-
tillägg åt dom¬
kapitlens
tjensteman.
35:te—39:de punkterna:
Blefvo jemväl bifallna.
40:de punkten:
I anledning af Kongl. Maj:ts förslag, att såsom dyrtidstillägg åt
domkapitlens tjensteman måtte för år 1876 anvisas ett belopp af 5,574
kronor, motsvarande 30 procent å beloppet af samtliga från statsverket
utgående kontanta bidrag till desse tjenstemäns aflöning, var af Ut¬
skottet i förevarande punkt hemstäldt:
att Kongl. Maj:ts berörda nådiga förslag måtte endast på det sätt
af Riksdagen bifallas, att såsom dyrtidstillägg för domkapitlens tjen¬
steman anvisades till Kongl. Maj:ts disposition för år 1876 ett extra
anslag af 3,716 kronor.
I denna fråga anförde:
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet
Wennerberg: Vid förliden riksdag begärde, såsom Kammaren har
sig bekant, Kongl. Maj:t 30 procents förhöjning såsom dyrtidstillägg
för de tjensteman, som äro uppförda på Åttonde hufvudtitelns stat.
För konsistoriinotarierna eller, rättare sagdt, konsistorii-expeditionernas
tjensteman, tillsammans utgörande 26, uppgick hela den summa, som
Kongl. Maj:t begärde, till det ringa beloppet af 5,574 kronor på grund
deraf, att man icke kunde beräkna dyrtidstillägg på annat än det till
dem utgående statsanslag. Men Riksdagen beviljade endast tvåtredjedelar
af detta belopp eller 3,716 kronor. Kongl. Maj:t har nu, med afseende
på den dryga tjenstgöring som åligger domkapitlens tjensteman, gjort
ett särskilt undantag för dem med afseende å dyrtidstillägget för
1876 samt af Riksdagen ånyo äskat det vid förra riksdagen begärda
beloppet eller 5,574 kronor, Stats-Utskottet har dock icke ansett sig
böra förorda mer än 3,716 kronor eller samma belopp som förra året
utgick, och det skäl Utskottet anfört är, att »några förändrade för¬
hållanden sedermera icke tillkommit, som kunnat föranleda Utskottet
att understödja Kongl. Maj:ts framställning om förhöjning i dyrtids¬
tillägget».
Några förändrade förhållanden hafva också icke inträdt, och just
på grund häraf är det, som Kongl. Maj:t äfven vid denna riksdag
äskat 30 procents förhöjning. Det qvarstår nemligen för dessa tjenste¬
man samma stora arbete och samma ringa aflöning som förut.
Kongl. Maj:t begärde vid förliden riksdag att medlen skulle ställas
till hans disposition för att utdelas der Kongl. Maj:t fann sådant för
godt, emedan domkapitlens tjensteman äro högst olika aflönade. Deraf
skedde, att af dessa tjensteman somliga fingo dyrtidstillägg och andra
icke. Nu har Kongl. Maj:t åter begärt att medlen må sammalunda
ställas till hans disposition för att åt de mest behöfvande utdelas.
Då jag har mig bekant, att såsom skäl för Utskottets afslag lärer
anförts, att många af konsistoriinotarierna hafva ganska stora inkom¬
ster, sa tillåter jag mig påminna derom, att, ehuru detta visserligen
31
Lördagen den 17 April, f. m.
X:o 35.
e<|er sin riktighet, det dock finnes många, hvilkas inkomster äro gan- Om dyrthU-
ska små, och att det är just de, som ha större inkomster, hvilka icketlUä'J9 åt dom-
blifvit delaktiga af dyrtidstillägget. Så fingo konsistoriinotarierna i l:aPitlens
Upsala, Linköping,_ Strengnäs, Westerås, Wexiö, Lund och Göteborg
ingenting af det förra årets anslag. Större delen användes att upp¬
hjelpa k o n ,s i s t or i i a man u e n s e r n as högst bedröfliga lönevilkor, men äfven
några, af konsistoriinotarierna, som hade i jemförelse med de öfriga,
som jag nyss uppräknat, små inkomster, blefvo liulpna. Det är otvif¬
velaktigt Kong!. Majrts mening att med de medel som kunna beviljas
i ar förfara pa samma sätt som i fjor, eller att tillse, att icke några
af dessa tjensteman få alltför litet i jemförelse med de andra, som
redan kunna anses hafva tillräckligt.
Hvad beträffar Utskottets skäl för sitt afstyrkande, så kan jag
för mm del icke godkänna dem, dels på grund af hvad jag redan an-
lört och dels emedan jag finner att Utskottet åt andra tjensteman
tillstyrkt, utan att Kongl. Maj:t begärt det, dyrtidstillägg uppgående
till 30 procent af lönen och derutöfver.
.lag hoppas alltså att Kammaren skall behjerta de skäl som blifvit
»anförda och, äfven i betraktande af den obetydliga summa, som är i
flaga,, icke lata dessa svagt aflönade tjensteman gå i mistning af ett
väl hell lifligt tillägg i deras inkomster, hvarföre jag hemställer, att den
af Kongl. Maj:t föreslagna procentberäkning vid dyrtidstillägget måtte
af Kammaren godkännas.
lierr Abraham Rundbäck: Det tjenar i allmänhet till bra litet
att försöka uppträda emot Stats-Utskottet, då det afstyrker ett anslag,
och det finnes flere inom denne Kammare, som anse, att man beter sig
pa samma sätt som den, hvilken olofligen sticker handen i en annans^
nämligen folkets fickor, då man tager sig före det orådet att försvara
eu Kong!, proposition gent emot det suveräna Utskottet. Här förelig¬
ger likväl nu en sådan fråga, att jas anser för min oeftergifliga pligt
att uppträda till försvar för densamma. Jag ber att få fästa Kam¬
marens uppmärksamhet uppå, att detta är det enda fall under hela
8:de hufvudtiteln, der Kongl. Maj:t för andra gången återkommer och
begär ett anslag, som en gång förut af Riksdagen blifvit tillbakavisadt.
Man far väl tänka sig, att icke Kongl. Maj:t för andra gången utsätter
sig för ett utslag, såvida icke behofvet af anslaget är berättigadt. Man
kan val ock lätt förstå, att icke Stats-Utskottet, som har en sådan
mångfald af olikartade förslag och ärenden, att på kort tid behandla,
kan i hvarje särskilt fall pröfva frågorna lika noggrant som Kongl.
Maj:t, och derför bör man väl anse, att regeringen förtjenar åtminstone
lika stort förtroende som Utskottet. Utskottet har i afseende å 8:de
hufvudtiteln gjort sig skyldig till sådana inkonseqvenser vid till- och
afstyrkandet af anslag, att förtroendet till detsamma borde hafva blif¬
vit betydligt rubbadt. Man har anfört flera fall, då på begäran af en¬
skilde motionärer om beviljande af anslag, Utskottet afslagit motionen
pa den grund att den saknade fullständig utredning. Så har varit
fallet i t :de punkten med Herr Rossanders motion och vidare i 12:te
punkten med Herr Törnfelts motion om förhöjda löner för lärarne i
musik och teckning, men på samma gång har Utskottet, utan att an-
>':o 35.
Om dyrtids-
tillägg åt dom-
kapitlen* tjen¬
steman.
(Forts.)
32 Lördagen den 17 April, f. in.
fora detta skal tillstyrkt vida större summor, såsom till exempel i 22:dra
punkten med anledning af Herr Fahléns motion om beviljande af för-
höjdt anslag till högre folkskolor, eller pa grund af Herr Lytlis motion
i 23:dje punkten der Utskottet anslagit 120,000 kronor till småskolorna
och vidare i 44:de och 59:de punkterna, der man på förslag af enskilde
motionärer beviljat tjensteman under denna liufvudtitel 30 procent i
dyrtidstillägg, utan att Kongl. Maj:t framlagt proposition derom. I ett
annat hänseende har Utskottet deremot handlat mera konseqvent, näm¬
ligen derutinnan att Utskottet med synnerlig trohet i grundsatser af-
styrkt små anslag, under det att det tillstyrkt stora, och Riksdagen
har följt Utskottets exempel och silat mygg, men sväljt kameler. Då
9:de hufvjidtiteln behandlades inom Kammaren afslog man pension åt
5 stackars enkor och ansåg sig derigenom hafva räddat fäderneslandet
från ruin och på denna liufvudtitel har man afslagit Kongl. Maj:ts pro¬
position om förhöjning i anslaget till bibliotekarierne vid de högre
läroverken, som hafva från 50 till 200 kronor i arvode och sålunda
tillämpat bibelns lära, att den, som mycket bär, honom skall ännu mera
varda gifvet, men den som ingenting har från honom skall till och
med varda taget det lilla lian eger. Med ett ord jag upprepar, att*
man icke kan sätta den lit till Utskottet, att man på grund af den lilla
rad, som står i början af 23 sidan i Utskottets betänkande såsom skäl
för afslag, bör tillfoga Regeringen den dekonfituren att för andra gången
hafva förgäfves till Riksdagen inkommit med begäran om ett anslag
af 1,858 kronor. För min del yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts pro¬
position.
Herr Albert Staaff: Herr vice Talman! Jag får i hufvudsak
instämma med den föregående talaren och yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
Herr Törnebladh: Herr vice Talman! Mine Herrar! Jagskall
endast bedja att få fästa uppmärksamheten på ett par omständigheter,
som under den föregående diskussionen icke blifvit nog vidrörda. Jag
erinrar således, att den förhöjning af 30 procent, som Regeringen be¬
gärt, är tagen i klump och icke beräknad för hvarje särskild tjenste-
mans lön. Riksdagen begår således icke någon inkonseqvens, om den
beviljar denna anslagsförhöjning, hvilken är ämnad att af Kongl. Maj:t
fördelas på de tjensteman, som deraf äro i behof, likasom Riksdagen
förut beviljat ett särskildt anslag till upphjelpande af vissa landsstats-
tjenstemäns löner. Det är således ett helt annat förhållande med
denna förhöjning af 30 procent, än med de öfriga dyrtidstilläggen, som
uträknades efter 30 procent på hvarje särskild lön. Vidare förekom¬
mer, att en del af dessa tjensteman äro aflönade med sportellöner,
hvilka dock i många fall uppgå till högst ringa belopp, och just dessa
löner skulle genom detta anslag hjelpas, hvaremot på de ställen, der
sportelinkomsterna äro större, någon lönetillökning tydligtvis icke kom¬
mer att ega rum.
För öfrigt vill jag nämna, att i flera, om ej i de flesta stift, en
del af konsistorii-expeditionernas aflöning bekostas af presterskapet inom
stiftet och elementarlärarne sjelfve, hvilka frivilligt underkastat sig en
Lördagen den 17 April, f. in. 33 jf:o ;»rK
beskattning, som icke borde förekomma i något annat embetsverk, i ty Om dyrtids-
att embetsverket sjelf bidrager till kanslipersonalens aflöning. Det tillägg åt dom-
är ett felaktigt förhållande, och man får icke undra på, om mån tyc- laPitlem tien'
ker, att detta på längden är betungande. Följden är också att i ett (Forts.)
stift, som jag bestämdt känner till, presterskapet och elementarlärarne
uppsagt sin skyldighet att betala något bidrag till konsistorii-expedi-
tionen.
Under sådana förhållanden, och på de skäl Herr Statsrådet och
Chefen för Ecklesiastik-departementet anfört, får jag yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, erinrande, att här är ett helt annat förhål¬
lande än med den vanliga 20 procents tillökningen.
Ofverläggningen var slutad. Under densamma hade endast yrkats
att, med afslag å Utskottets hemställan i hvad den skilde sig från
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, samma nådiga proposition måtte
oförändrad bifallas. Herr vice Talmannen gaf emellertid först propo¬
sition på bifall till Utskottets förslag och derefter på nyss omförmälda
yrkande; och förklarade Herr vice Talmannen sig anse den förra pro¬
positionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering be¬
gärdes; och skedde alltså nu uppsättning, justering och anslag af en så
lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 40:de punkten
af utlåtandet N:o 10,
Den, det ej vill,
röstar Ja;
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan
i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition, bifallit samma
proposition oförändrad.
Omröstningen försiggick och visade 113 ja mot 45 nej; i följd
hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Utstå punkten:
Blef jemväl af Kammaren bifallen.
42tära punkten:
Angående re-
Beträffande Kongl. Maj:ts framställning om anvisande för år 1876 u9i<>nsvård åt
af ett extra anslag af 10,000 kronor, att i de fall, då de för ända-^™”^™ vid
målet nödiga medel icke enligt meddelade föreskrifter borde från annatS °företag* *"
håll utgå, användas för beredande af religionsvård åt arbetare, som
utom sin hemort sysselsattes vid arbetsföretag inom riket af större
omfattning, hade Utskottet i denna punkt föreslagit:
Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 35.
3
J
N:o 35. 34
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående ve- a
ligionsvård åt
personalen vid
större arbets-
att nämnda nådiga framställning icke måtte vinna Riksdagens
företag.
(Forts.)
I anledning af detta förslag yttrade:
Herr Å. Staaff: Då vi för någon tid sedan i Kammaren före-
hade till öfverläggning ett af en enskild motionär väckt förslag om
vidtagande af åtskilliga bestämmelser och åtgärder med afseende å de
arbetare, som voro långt skilda från sina hem och anstälda vid större
arbetsföretag, nödgades jag, såsom ledamot af det Utskott, som hand¬
lagt ärendet, motsätta mig förslaget, emedan jag ansåg att frågan ännu
ej var tillräckligt utredd, och jag ej kunde göra för mig klart, hvad
man skulle begära eller huru man skulle ställa med saken. Jag tog
mig då friheten påpeka, att, efter min uppfattning, det enda botemedel,
som kunde finnas för det öfverklagade onda — detta sjelfsvåld och
dessa oordningar, som naturligtvis måste uppstå der, hvarest en mängd
arbetare och löst folk utan något egentligt hem äro samlade — vore
att söka uti beredandet af ökadt tillfälle till åtnjutande af religions¬
ed! sedlighetsvård, och jag hänvisade i detta fall till den begäran, som
af Kongl. Maj:t framstälts om anvisande af ett belopp;^!' 10,000 kronor
att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, för att i män af behof an¬
vändas till arvode åt sådana prestman, som, utrustade med för¬
måga att kunna inverka på dessa arbetareskaror, för detta ändamål
komme att anställas på olika orter. Denna Kongl. Maj:ts begäran
härledde sig ytterst från eu skrifvelse af Kyrkomötet till Kongl. Maj:t,
deri Kyrkomötet på ett, såsom mig synes, öfvertygande sätt visar be-
hofvet af en sådan förbättrad religionsvård.
Jag får bekänna, att, då jag hänvisade till detta botemedel, jag
icke hyste den ringaste fruktan för, att icke Stats-Utskottet skulle till¬
styrka. och Riksdagen bifalla en begäran om ett så måttligt anslag till
en så stor och, efter min tanke, vigtig sak. Så har emellertid icke
inträffat, och jag kan icke annat än beklaga, att Utskottet icke funnit
sig kunna tillstyrka detsamma. Utskottets skäl derför har, såsom mig
synes, hufvudsakligen varit det, att, hvad beträffar allmänna arbets¬
företag, redan nu skulle, enligt 1858 års förordning, finnas tillfälle
öppet för Regeringen att anlita vissa medel för ifrågavarande ändamål,
och att, i fråga om enskilda arbetsföretag, vid beviljande af konces¬
sioner för sådana, kunde bifogas det vilkor, att de, som stodo i spetsen
för desamma, vore skyldige att sjelfva bekosta den nödiga religions¬
ed! sedevård, hvarom här är fråga. Nu är emellertid förhållandet, att
de medel, som vid de allmänna företagen finnas att disponera^ äro
otillräckliga, och att, i fråga om de enskilda, koncessioner för många
af dem redan äro beviljade och icke vidare kunna ändras.
Sålunda qvarstå förhållandena oförändrade, och hjelp är åt behof-
vet påkallad för det stora antal arbetare., som på olika orter sakna
tillfälle till kristlig undervisning och uppbyggelse. Kammaren må icke
tro, att jag sätter allt för stor förtröstan till den inverkan, som en
framställning af Guds ord genast skall kunna hafva på dessa arbetare,
eller att med anställande af predikanter all skada vore häfd. Sä sangvi¬
nisk är jag ingalunda, men mycket skulle likvisst dermed efter hand
Lördagen den 17 April, f. m.
35
N:o 35.
uträttas. Efter den erfarenhet jag gjort, kan jag säga, att det är märk- Angående re-
värdigt att se, hurusom på rätt råa och förvildade personer en Yarmli9ionsvdrd dt
religiös framställning ganska ofta kan verka förbättring och ofta sna-PersonaleM vid
rare an man skulle vara benägen att tro. Man ser huru dessa arbe- ' företag.
tare på olika orter sakna trefnaden, tillfredsställelsen och så att säga ‘(Förta!)
välsignelsen af att ega ett hem. Det är sant, vi kunna icke genom
ett beslut här ersätta dem detta. Men jag tror mig icke öfverdrifva,
då jag påstår, att redan i den omständigheten, att dessa arbetarskaror
hafva ibland sig prestman, som åt dem egna sina omsorger och kring
hvilka de sammansluta sig, redan deri, säger jag, ligger något af hem¬
mets lifsluft. Jag tror sådant verka mycket fördelaktigt på arbetarne, och
det skulle helt visst icke obetydligt medverka att så. småningom bort¬
taga de nu så ofta och på många ställen med skäl öfverklagade följ¬
derna af dessa sammanskockningar af arbetare på samma ställe.
Vid sådant förhållande, och då den Kongl. framställningen rör ett
så ringa anslag, samt jag icke kan finna, att^Stats-Utskottet framlagt
några rätt giltiga skäl emot detsamma, vågar jag, för min del, väd¬
jande till Andra Kammarens varma behjertande af frågans vigt, bedja,
att Kammaren måtte unna dessa arbetare ett tillfälle till undervisning
och uppbyggelse, till bön och gudstjenst genom att nu anslå den af
Kongl. Maj:t begärda summan, hvartill jag vördsammast yrkar bifall.
Häruti förenade sig Herrar Linné, Hammarberg och Lytli.
Herr Tolk Jag känner mig på det lifligaste uppmanad att uttala
mitt beklagande öfver Utskottets afslag å Kongl. Maj:ts proposition i
detta ämne. Jag gör detta så mycket hellre, som jag var i tillfälle
att vid senaste kyrkomöte med min röst bidraga till det beslut, som
nu till en del är anledningen, hvarföre frågan ligger under Kammarens
behandling. Det skulle på det högsta hafva gladt mig, om Utskottet
kunnat jäfva den erfarenhet, som från olika trakter af landet ropat på
åtgärders vidtagande just i detta afseende. Man har, då fråga förut
vid riksdagen förevarit om vidtagande af lagstiftningsåtgärder för
hämmande af superiet, som för många af våra arbetare innebär stora
frestelser, och för deras återförande till en annan ställning, än deras
nuvarande, litat dels på den ökade upplysningens kraft och den inne¬
boende sedlighetskänslans makt; och väl vore, om denna förtröstan
visade sig riktig, men jag befarar, hvad sedlighetskänslan angår, att
densamma, saknande religionens lifsluft, skall, liksom ljuslågan i ett
lufttomt rum, slockna. Så vidt jag kunnat iakttaga, hafva ock af de
hundratals arbetare, hvilka till största antalet oförderfvade lemnat
hembygden, de fleste, utkomne på arbetsfältet, snart nog dukat under
för inflytelsen af det dåliga sällskap och den sociala öfvergifvenhet,
hvari de kommit.
Man har sagt, att Kongl. Maj:t vid beviljande af blifvande kon¬
cessioner å enskilda arbetsföretag skulle kunna lämpligen ålägga ar-
betsgifvarne att draga försorg om arbetarnes religions- och sedlighets-
vård; och detta kan väl vara sant hvad beträffar jernvägsanläggningar,
men många arbetsföretag äro af den beskaffenhet, att koncessioner å
dem hvarken kunna eller behöfva meddelas, t. ex. skogsarbeten af
N:o oä.
36
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående re-
Ugionsvård åt
personalen vid
större arbets-
företaq.
(Forts.)
större utsträckning, och jag påstår, att just de vid dessa arbeten an-
stälde lösa arbetarne råka i det största förvildningstillstånd, och att
der, liksom öfver hufvud vid alla större arbetsföretag, ett rikt missions-
fält erbjudes för den kyrkliga verksamheten.
Det har äfven antydts, att man kunde öfverlemna åt arbetsgif-
varne att bestämma, när behofvet af kyrklig hjelp och uppbyggelse för
arbetaren inträder, men jag anser sådant vara, minst sagdt, olämpligt.
Yi veta ju litet hvar, att i fråga om sådana arbetsföretag arbetsgif-
varen, sedan han fått arbetet verkstäldt och betalat arbetaren derför,
anser sig vanligen icke hafva något vidare att med honom skaffa.
Vackra undantag gifvas naturligtvis, men ditåt tenderar det i allmän¬
het allt mer och mer. Under sådana förhållanden måste det vara
statens pligt att till arbetarnes förmån ingripa.
På grund af hvad jag sålunda andragit, och då jag är öfvertygad
om nyttan och behofvet af den åtgärd, som Regeringen i detta fall
föreslagit, yrkar jag afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Med Herr Toll instämde Herr Nyblams.
Grefve Posse: De föregående ärade talarne måste ursäkta, att
jag icke kali fatta hvad de egentligen så djupt beklagat sig öfver.
Det låter, som om Stats-Utskottet skulle alldeles förbisett nyttan och
nödvändigheten deraf, att personer, som äro samlade vid större arbets¬
företag, åtnjuta religionsvård och religionsundervisning den tid, de äro
vid arbetet anstälde; men så är ju ej förhållandet. Utskottet har ju
uttryckligen erkänt detta behof och påpekat, att, hvad angår de all¬
männa arbeten, som för statens räkning eller enskildes med statsbidrag
utföras, redan finnes en Kongl. förordning, som föreskrifver att dylik vård
och undervisning skall vara för arbetarne att tillgå, och att deraf för¬
orsakade kostnader skola bestridas af de till arbetsföretaget anslagna
medel. Hvad åter angår religionsvården vid andra större arbeten, har
Utskottet ansett hinder icke förefinnas för Kongl. Maj:t att, vid bevil¬
jande af koncessioner å dylika företag, föreskrifva sådana vilkor, att
religionsvården icke åsidosattes.
Beträffande nu de arbeten, som verkställas för statens räkning
eller med statsbidrag, är det väl likgiltigt, genom hvilka medel reli-
gionsvårdens uppehållande bland arbetarne vid dessa bekostas, och den
blifver väl ej bättre och ändamålsenligare anordnad derigenom att ett
särskilt anslag derför beviljas, än om Kongl. Maj:t dertill använder en
del af de medel, som till arbetsföretaget äro anslagna. Och ingen lärer
väl bestrida Kongl. Maj:t rätt att för sådant ändamål använda en del
af dessa medel, om sådant befinnes nödvändigt. Detta hvad angår de
allmänna arbetsföretagen. Vidkommande åter de öfriga, om hvilka
här är fråga, kan väl den invändning, som nyss framkastats, vara
riktig, nemligen att många sådana redan erhållit koncessioner, utan att
dylika vilkor, som ofvan nämnts, dervid fogats; men dessa arbeten
skola väl ej fortgå så länge och, om jag undantager ett af dessa eller
anläggningen af Bergslagsbanan, torde alla vara afslutade vid den tid,
då detta anslag, om det beviljades, skulle utgå. Jag tror derföre man
37
Lördagen den 17 April, f. m.
N:o 35.
kan vara lugn för att ingen fara förestår, om Kongl. Maj:ts proposition Angående re-
afslås, och det förefaller mig; nästan, som skulle man under denna ögionsvård åt
hufvudtitel vilja urgera på bifall till hvarje anslagsfråga, utan att alls ^sonaten vid
taga hänsyn dertill, att Stats-Utskottet tillstyrkt så många af dem,
att man torde kunna vara belåten, äfven om ej sista skillingen i stats- (Forts.)
kassan utgår.
Herr Lasse Jönsson förenade sig i det yttrande, som afgifvits af
Grefve Posse.
Herr Astrand: Om jag ock instämmer i den siste talarens me¬
ning derom, att, beträffande anordningen af religionsvård vid större
arbetsföretag, Regeringen kan, om arbetena bekostas af staten, utaf de
medel, som för deras utförande äro tillgängliga, föranstalta om dylik
religionsvård, eller, i fråga om enskilda arbets företag, vid koncessions
meddelande göra det förbehåll, att särskild religionsvård för arbetarne
bör föranstaltas, så skiljer jag mig från honom deri, att icke så liten
vigt ligger jemväl derpå, att religionsvård må kunna beredas vid de
arbetsföretag af större omfång, hvilka af enskilde redan äro påbörjade
samt komma att fortgå flera år framgent. Ty om det också icke gäller
mer än ett större byggnadsföretag med en arbetsstyrka af mer än 1,000
man — och dertill uppgår numerären vid den omnämnda Bergslags-
banan — men vi veta att detta arbete icke kan afslutas på flera år,
så lärer väl ingen vilja bestrida, att Riksdagen bör träda emellan och
lemna Regeringen makt i händerna att, så vidt möjligt är på denna
väg, söka förekomma och mildra de oordningar, som med fog kunna
tillvitas dessa stora arbetsflockar, hvilka äro, så att säga, lemnade helt
och hållet åt sig sjelfva. Jag vänder mig härvid icke mot vederbörande
arbetsbefäl, hvilket man härutinnan i de flesta fall icke kan tillskrifva
felet. Men dessa arbetareskaror förläggas ofta på trakter långt af¬
lägsna ifrån orter, der allmän gudstjenst upprätthålles, hvadan det blir
nära nog omöjligt för dem att deltaga deri och komma i åtnjutande
åt den välsignelse, som dermed är förenad. Och är denna offentliga
gudstjenst välsignelsebringande i sedligt afseende, hvaruti val ingen vill
jäfva mig, så måste det också vara Riksdagens pligt att till Rege¬
ringens förfogande ställa det för nu afsedda ändamål erforderliga an¬
slaget.
Det är derföre icke sagdt, att detsamma kommer att utgå; åt¬
minstone torde blott en mindre del deraf behöfva användas, då det väl
endast är två eller tre jernvägsbyggnadsföretag, som behöfva understöd
i dylikt hänseende. Och som anslaget alltid är af öfvergående natur,
hviiket ju icke kan bestridas, så indrages det naturligtvis, när det be-
finnes vara öfverflödigt.
Jag anser således, att man kan önska lemna regeringen medel i
händerna att på religionens väg stäfva ett hotande ondt, utan att man
derföre behöfver utsättas för den beskyllningen att vilja taga »sista
skillingen»,^ af hvad vi kunna hafva att lemna i anslagsväg. Hvad
detta påstående beträffar, anser jag, att vi i går beviljade många
mycket större, men af behofvet långt mindre påkallade anslagsbelopp,
N:o 35.
Lördagen den 17 April, f. m.
Angående re-
ligionsvård åt
personalen vid
större arbets¬
för etag.
(Forts.)
än det, hvarom nu är fråga. Jag yrkar bifall till Kong!. Maj:ts pro¬
position i ämnet.
I detta yttrande instämde Herr Santesson.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet Wen-
nerberg: Jag anhåller, att Kammaren i mitt ständiga uppträdande
icke måtte se någon långt drifven envishet att söka bereda framgång
åt hvarje Kongl. proposition. Jag har nemligen för sed, hvilket jag
ock anser vara riktigt, att efter förmåga försvara hvarje Kongl. pro¬
position, hvars framläggande till Riksdagen jag inför Kongl. Maj:t till¬
styrkt. Och så önskar jag att, trots Utskottets afstyrkande, äfven nu
få yttra några ord.
Jag är öfvertygad, att denna Kammare, hvilken likasom hela vårt
folk har den stora fördelen att utgöras af kristna medborgare, icke
skall tvifla på Guds ords stora och förunderliga kraft att verka på
menniskohjerta^ ej heller derpå, att vi under svåra och brydsamma
förhållanden måste känna ett inre behof att taga vår tillflykt dit, äfven
om ock mången gång för våra ögon dess verkan synts ringa. Ett
sådant fall, der någon tvekan om behofvet af Guds ords inflytande
på menniskosinnet ej kan ega rum, föreligger nu. Med oro, ja fasa,
hafva vi sett, huru de stora arbetsföretagen på senare tider tjenat till
uppfostringsskolor i en ganska betänklig ritkning. Ynglingar och
män begifva sig till dem från de särskilda kommunerna och hemmen,
i moraliskt afseende oförderfvade och i fysiskt kraftiga, men de af
dem, som vända tillbaka, återkomma i ett uti dessa båda afseenden
högst sorgligt tillstånd. De fleste återkomma dock icke; de stryka
omkring, och skarorna af dem växa oupphörligt, allt efter som de
stora arbetsföretagen afslutas. Ilvilka oordningar, vi i en framtid häraf
kunna hafva att vänta, behöfver jag ej framhålla — men jag vågar-
påstå, att dessa oordningar kunna blifva hotande för lugnet ej blott
inom kommunerna, utan äfven inom landet.
Här hjelpa icke blotta föreskrifter. De hittills i detta fall gäl¬
lande hafva, lrur goda de än varit, icke burit frukt, helt enkelt i följd
deraf, att man icke begagnat sig af dem eller efterlefvat dem. Jag
åsyftar härmed den år 1858 just i detta afseende utgifna Kongl. för¬
ordning. Den har icke till mycket tjenat; åtminstone har dess verkan
visat sig ganska ringa. Nämnda Kong!, förordning lernnar arbetsgif-
varne tillfälle att, om de så finna behöflig!, efter anmälan hos veder¬
börande konsistorium eller kontraktsprost, erhålla prestman för guds-
tjensts hållande vid arbetsstationerna och nattvardens meddelande åt
arbetarne. Under senaste kyrkomötet upplystes emellertid, att ingen
enda af dessa arbetsgivare begagnat sig af denna förmån, som sålunda
kunde beredas till arbetarnes uppbyggelse. Så ringa aktning för den
kraft,^som Guds ords predikande skulle kunna utöfva, hafva arbets-
gifvarne hittills visat. Detta är icke mitt påstående; jag anför det
endast från Kyrkomötet, men tror på sanningen deraf, ty något hvar¬
af oss äro vi behäftade med likgiltighet och otro i nämnda hänseende,
och jag fritager mig sjelf ingalunda derifrån. Detta lyte visar sig ock
i förevarande fall, deruti att man icke tror, att det äskade anslaget
Lördagen den 17 April, f. in. 39 JJ:» 38.
skulle till något tjena. Yi kunna väl icke veta, hvilken välsignelse Angående n-
ljud vill gifva åt ett sådant anslag, men vår skyldighet är det dock Kffionsvård åt
att gifva det, och om det ock skulle synas gifvet förgäfves, så hafva^iinTarbet/
vi likväl icke alldeles undandragit oss att göra hvad på oss ankommer. ' företag."
Jag tror icke rätta sättet vara att söka skaffa presterliga biträden (Forts.)
för denna angelägenhet från konsistorierna eller kontraktsprostarne; tv
om ock icke den rådande prestbristen försvårade en sådan anordning,
så hafva dock ej alla prester ett sä lefvande och outtröttligt nit, att
de kunna med kraft och framgång verka bland lössläppta skaror af
förvildade arbetare. Sådana prester finnas likväl, och om man ställer
anslaget till Kongl. Maj:ts förfogande, hyser jag den förhoppningen,
att det skall lyckas erhålla sådana och derigenom något uträtta till
gagn ej blott för dessa menniskor, som nu förstöras vid de stora ar¬
betsföretagen, utan ock för deras familjer, som då kunde slippa ifrån
sorgen att taga tillbaka i hemmet, än en försupen far, än en för brott
straffad son.
Äfven om man ej tror sig kunna uträtta något med dessa 10,000
kronor — och jag dristar säga, att det ej är något hedrande uti att
hafva en sådan tro — bör Riksdagen dock, enligt min åsigt, bevilja
dem för att fullgöra en kristlig skyldighet. Kongl. Maj:t har äskat
summan i ett högt och landsfaderligt syfte; och Riksdagen vall val ej
neka att lemna densamma till Kongl. Maj:ts disposition åtminstone för
anställande af ett försök. Lyckas detta försök, huru väl använda
10,000 kronor! Lyckas det icke, huru godt att i någon mån hafva
gjort sin pligt!
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de yr¬
kanden som derunder förekommit, gaf Herr vice Talmannen, enligt
dem, propositioner så väl på bifall till Utskottets hemställan som jem¬
väl på afslag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
nådiga framställning; och fann Herr vice Talmannen svaren hafva ut¬
fallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering blef
emellertid begärd, hvadan nu godkändes och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 42:dra punkten
af utlåtandet N:o 10,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts framställning i den fråga, hvarom förevarande
punkt handlar.
Voteringen försiggick härefter och befans vid röstsedlarnes sam¬
manräkning, att 86 ledamöter röstat ja mot 60 som röstat nej; och
hade således Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
N:o 35.
40
Lördagen den 17 April, f. m.
43:dje punkten:
Kammaren biföll äfven det i denna punkt framstälda förslag.
44:de punkten:
I anledning af dels Kongl. Maj;ts framställning om beviljande
JuniversiteteZjemväl för år 1876 af dyrtidstillägg åt professorer, adjunkter in. fl.
tjensteman vid universiteten med 20 procent af deras löner och dels
en af Herr H. L. Ryclin inom Första Kammaren väckt motion (N:o 31),
deruti ett detaljerad! förslag till lönereglering för universiteten blifvit
framlagdt, hade i förevarande punkt Utskottet hemstält:
a) att Riksdagen måtte för år 1876 till Kongl. Maj:ts disposition,
anvisa ett extra anslag af 65,528 kronor, att, enligt de af Kong!. Maj:t
och Riksdagen för innevarande år godkända bestämmelser, användas
till dyrtidstillägg åt universitetens lärare och tjensteman; och
b) att Riksdagen jemväl måtte på extra stat för år 1876 anvisa
till Kongl. Maj:ts disposition ett förslagsanslag af 30,000 kronor, att
under benämning tjenstgöringspenningar, hvilka vid tjenstledighet borde
till vikarier afstås i de fall Kongl. Maj:t funne skäligt närmare be¬
stämma, användas för att till ett belopp af 6,000 kronor höja aflö-
ningen för de vid universiteten anstälde professorer, hvilkas inkomster
af tjensten icke redan uppginge till detta belopp, äfvensom för biblio-
tekarierne och räntmästarne.
Efter det först föredragning skett af Utskottets förslag under litt,.
a, blef detsamma af Kammaren bifallet.
Vidkommande dernäst den af Utskottet under litt. b gjorda hem¬
ställan, mot hvilken, enligt hvad utlåtandet utvisade, Herrar Diss Olof
Larsson, Carl Ifvarsson, P. O. Hörnfeldt, Jan Andersson, P. Olsson
och Carl Anders Larsson inom Utskottet reserverat sig, afgåfvos nu
yttranden af
Herr Hörnfeldt: Det är hufvudsakligen af formela skäl jag ansett
mig böra reservera mig mot Stats-Utskottets förslag i mom. h af
den nu föredragna punkten. Såsom Herrarne behagade erinra sig, fram¬
lade Kongl. Maj:t vid förra riksdagen en begäran om 30 procent dyr¬
tidstillägg äfven åt lärarne vid universiteten. Riksdagen biföll detta,
förslag så till vida, att universitetslärarne på samma sätt som åtskil¬
liga andra tjenstemannacorpser erhöllo 20 procent dyrtidstillägg. Jag
förmodar, att detta beslut innefattade, att Riksdagen ansåg ett dyr¬
tidstillägg af 30 procent för stort och 20 procent lagom. En professor
erhöll härigenom tillsammans 5,400 kronor i aflöning. Under anta¬
gande, att denna min uppfattning är riktig, förefaller det mig minst
sagdt besynnerligt, om Riksdagen på grund af enskild motion skulle
vilja lemna sitt bifall till en löneförhöjning, som icke stannar vid hvad
Kongl. Maj:t förra året förgäfves äskade, utan går ännu längre, nem¬
ligen till 33 % procent. Detta skulle se så mycket mera betynnerligt ut,
som Riksdagen torde genom Herr Rydins motion hafva sig bekant, att
kanslersembetet ingått till Kongl. Maj:t med begäran om en proposi¬
tions framläggande för Riksdagen i samma syfte, motionären afsela
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare m. fl.
Lördagen den 17 April, f. m.
N:o 35.
41
Under sådana omständigheter torde det vara skäl att lemna frågan å Om Uneför•
sido, tilldess den efter skedd utredning af Kongl. Maj:t framlägges.
Dessutom synes det mig inkonseqvent af Utskottet att tillstyrkat™™te™ån M
en ren löneförhöjning åt professorer, bibliotekarier och räntmästare, men VMioersiuten.
deremot afstyrka motionärens förslag i hvad det afser de mindre väl (Ports.)
aflönade adjunkterne. I allmänhet har Riksdagen vid meddelandet af
dyrtidstillägg haft till grundsats att i första rummet tänka på tjenste¬
man med lägre löner. Här utgår likväl Stats-Utskottet från den mot¬
satta grundsatsen och tillstyrker förhöjning endast åt de bättre aflö¬
nade. Jag finner ett sådant tillvägagående mindre konseqvent.
På grund af hvad jag haft äran anföra, yrkar jag afslag å Stats¬
utskottets hemställan i mom. b.
Herr Diss Olof Larsson: Sedan Herr Hörnfeldt yttrat sig i
frågan, har jag icke många ord att tillägga, enär jag instämmer med
honom i alla delar.
Då jag i Stats-Utskottet läste utgifts-afdelningens förslag uti mom.
b af nu föredragna punkt, fann jag med den största förvåning,
att man kunnat komma till ett dylikt resultat, helst motiveringen icke
blott i denna utan äfven i tredje punkten tyckes tala emot hvad här
blifvit tillstyrkt. Och jag kunde för min del så mycket mindre lemna
mitt bifall till afdelningens hemställan, som jag ej kunde annat än
finna detta förslag lindrigast sagdt förnärmande såväl för Regeringen
som Riksdagen. Kongl. Maj:t begärde nemligen vid nästlidna års riks¬
dag dyrtidstillägg af JO procent för ifrågavarande tjensteman, såsom Herr
Hörnfeldt också mycket riktigt påpekade. Både Stats-Utskottet och
Riksdagen förklarade då, att 30 procent tillökning vore för mycket,
och att 20 procent borde anses såsom det högsta, h vilket kunde åt ifråga¬
varande tjensteman anslås. Detta skedde för ett år sedan. Nu föreslår
emellertid Stats-Utskottet, att 3 ' procent skulle beviljas utöfver de 30
procent Kongl. Maj:t vid förra årets riksdag begärde, eller att samman¬
lagda tillökningsbeloppet uti de ifrågavarande tjenstemännens löneförmå¬
ner skulle uppgå till 33 V., procent af deras förut faststälda lön. Men
Indika omständigheter hafva väl tillkommit sedan förra året, som kunnat
betinga en dylik förhöjning? Hvarföre skulle man val nu bevilja 33 1/.{
procent förhöjning, då förra året 30 procent ansågs för mycket och 20
procent tillräckligt? Jag har icke i Utskottets betänkande kunnat finna
något giltigt skäl för en dylik förhöjning; ty icke lär väl det kunna betrak¬
tas såsom ett skäl för Utskottets förslag, att en komité varit tillsatt
för att utarbeta en förändring i universitetens statuter, som sedermera
understälts Kongl. Maj:ts pröfning, utan innebär väl detta snarare ett
skäl för afslag å Utskottets hemställan, då det åberopas uti tredje
punkten af föreliggande betänkande, att »ganska väsendtliga förändrin¬
gar i universitetens nuvarande anordning, särdeles med hänseende till
lärareplatsernas antal och beskaffenhet, förestå.» Nu kan det visser¬
ligen invändas, att andra likstälda tjensteman fått högre löner; men
denna omständighet saknar här all betydelse, då den förefans redan
förra året, samt den ekonomiska ställningen i landet och konjunktur¬
förhållandena för närvarande icke kunna anses mindre gynsamma än
under senaste riksdag. Om det nu vore fråga om en definitiv löne-
Ji:o 35.
42
Lördagen den .1.7 April, f. in.
Om löneför- reglering, skulle väl detta kunna åberopas såsom ett skäl att före-
bättring åt in- s]ä ett belopp utöfver hvad som i fjor ansågs såsom det högsta; men
t 'ens fontän^vid ^an väl detta kallas ett definitivt löneregleringsförslag, om det
■universiteten. ock kan hafva sken af att vara det, då det sönderfaller i bestämd lön,
(Forts.) dyrtidstillägg och tjenstgöringspenningar. Jag tror för öfrigt, att, innan
man företager en dylik lönereglering, sådan Utskottets flertal tänkt sig
den, frågan bör hafva undergått ett helt annan och fullständigare ut¬
redning än den som nu föreligger; ty om också ett slags utred¬
ning vid sjelfva universitetet egt rum, lär väl icke Riksdagen kunna
vara nöjd dermed, då behofvet icke blifvit prölvadt af Kongl. Maj:t
utan endast af dem, som af den förändrade löneregleringen komme att
hafva gagn.
Utskottet framhåller visserligen, bland annat, att den åtskillige
professorer tillkommande boställsförmån, hvilken i staterna beräknas
till endast 300 kronor, synts böra till 600 kronor uppskattas; men
äfven denna beräkning torde väl tåla vid en närmare utredning, innan
man beviljar den ifrågasatta löneförhöjningen; ty vanligen brukar vid
frågan om dylik förhöjning såsom ett bland hufvudmotiven åberopas
de dyra hyrorna, som stigit till en sådan ofantlig höjd; men icke håller
väl detta streck, om det är sant, hvad Utskottet säger, att bo-
ställsvåningarne för desse professorer icke äro vårda mer än 600 kro¬
nor om året. Det är för öfrigt, på sätt under öfverläggningen redan
anförts, jemväl i åtskilliga andra afseenden, som en utredning vore er¬
forderlig, och särskildt torde i fråga om tjenstgöringspenningarne be-
höfvas ytterligare föreskrifter utöfver dem Utskottet föreslagit. Jag
anser för min del, att detta icke borde till Kongl. Maj:ts bepröfvande
ensamt öfverlemnas, utan att, sedan Kongl. Maj:t beträffande sättet för
regleringens genomförande gjort framställning, Riksdagen må ingå i
pröfning af frågan och fastställa ett löneregleringsförslag.
Skulle man nu höja inkomsterna för professorerne med 33 1/.j procent,
så skulle man icke fästa det ringaste afseende vid hvad i statsråds¬
protokollet, sid. 55, bil. 7 a, som åtföljde Kongl. Maj:ts proposition
om statsverkets tillstånd och behof förra året, finnes anfördt vid fråga
om en dylik förhöjning; ty der säges, att »universitetens samtlige lärare
och tjensteman äro så aflönade, att lönetillägg icke för någon af dem
bör komma i fråga till högre belopp än 30 procent». Der står således
alldeles uttryckligt, att icke mer än 30 procent lönetillökning för ifråga¬
varande tjensteman bör ifrågakomma, och då jag redan påpekat, att
förhållandena icke kunna anses förändrade sedan i fjor, anser jag att
Riksdagen uti Kongl. Maj:ts egen proposition kan hemta det krafti¬
gaste stöd för afslag å Utskottets hemställan.
Jag vill icke längre upptaga tiden, utan jag slutar med att vörd¬
samt yrka afslag å Stats-Utskottets förslag uti den nu föredragna
delen af föreliggande punkt.
Herr Aug. Pettersson i Hasselstad förenade sig med Herr Diss
Olof Larsson.
Herr Grefve Posse: Vid behandlingen af denna punkt inom
Stats-Utskottet hafva, såsom Herrarne torde finna af reservationerna,
Lördagen den 17 April. f. m.
43
>’:<) 35.
dess ledamöter icke varit synnerligen eniga. Det är ett förhållande, °"1}om{or-
som jag för min del beklagar, men jag kan icke hjelpa det. Jag har ar™9ma'fla
emellertid stannat vid min åsigt, ochjag skall söka att gifva skäl derför. tjenstemän vid
Det torde väl medgifvas, att bland alla tjenstemän i landet, på universiteten.
Indika man har något högre anspråk, professorerne vid våra akademier (Forts.)
äro nära nog sämst lottade med afseende å lönevilkoren. Det är väl
icke rimligt, att en person som måste använda sä mycken kostnad pa
sin uppfostran, så mvcket arbete lör att förvärfva sig vetande framför
andra, skall, då han når målet för sitt lits sträfvande;!, afspisas med
4,500 kronor i årlig lön.
Ingen lärer väl på allvar vilja ifrågasätta, att lärarnes vid uni¬
versiteten nuvarande löner sta i ett rimligt förhållande till de löner,
öfrige med dem jemförlige embets- och tjenstemän uppbära. Tv, äfven
om eu professor skulle få ett dyrtidstillägg al 20 procent, såsom alla
andra tjenstemän erhållit, sä blefve i allt tall hans lön icke större än
5,400 kronor och sålunda mindre än lönerna för t. ex. vissa tullför¬
valtare, byråeheferne i Post- och Tull-styrelserna, bibliotekarien vid
Kotigl. biblioteket, riksarkivarien, d. v. s. betydligt lägre än den,
motsvarande embetsman inom andra corpser och stater åtnjuta. Men är
detta eu sanning, så torde man val ock böra medgifva, att de nu
ifrågavarande embets- och tjenstemännens behof af förbättrad aflöning
äfven bör blifva tillgodosedt. Nu säger man visserligen, såsom den
förste talaren: deremot hafva vi ingenting att invända — det är en¬
dast af rent formela skäl, som vi icke vilja bevilja den ifrågasätta
lönetillökningen, vi anse oss böra afvakta den lönereglering, som är
att i sammanhang med regleringen af sjelfva tjenstgöringen från Kong!.
Maj:t förvänta; då först blir det tid att höja lönerna. Invändningen
är riktig, jag vill icke bestrida det, men å andra sidan saknas dock
icke den faktiska erfarenheten, att. man äfven gått annorlunda till väga,
det vill säga provisoriskt höjt lönerna i afvaktan på en blifvande löne¬
reglering; och ett sådant förfarande är väl i nu förevarande tall så
mycket rimligare, som aflöningen för de nu ifrågavarande tjenste-
männen är så orimligt låg.
Vidare har man sagt, att det vore olämpligt att tudela löne¬
förbättringen i dyrtidstillägg och tjenstgöringspenningai\ Detta kan jag-
dock för min del icke inse, ty bland dessa tjenstemän finnas både så-
dane, som äro mera, och sådane, som äro mindre nitiske i tjensten,
en del som verkligen gör tjenst, eu annan del åter, som icke gör det,
utan sköter andra uppdrag eller andra åligganden. Att de senare
skola komma i åtnjutande af förhöjda lönebelopp, anser jag icke rim¬
ligt. Jag tror således, att den af Stats-Utskottet föreslagna fördel¬
ningen i lön och tjenstgöringspenningar är ganska ändamålsenlig.
Att bakom Utskottets förslag skulle ligga någon dold tanke, att vid
den slutliga regleringen lönerna för dessa tjenstemän icke skulle kunna
bestämmas högre än till 6,000 kronor, bör efter mitt förmenande icke
heller inverka på frågan eller afskräcka från att rösta för bifall till
Utskottets förslag, tv säkert är, att vid den definitiva regleringen ett
mindre belopp icke kan dem erbjudas.
Slutligen ligger det icke heller någon inkonseqvens i ett sådant
beslut, tv denna summa, 6,000 kronor, är just det belopp, Riksdagen
N:o 35.
44
Lördagen flen 17 April, f. ro.
Om löneför- beviljat åt med universitetsprofessorerne jemförlig^ em bets- och
im?eBlai;/i’tjenstemön' Just derutinnan ligger anledningen, hvarföre man icke
tjensteman vid ve^a*' ät professorerne föreslå en ännu högre aflöning.
universiteten. Min öfvertygelse är således, att Kammarens ledamöter skulle handla
(Forts.) välvilligt och klokt, om de icke lemnade Stats-Utskottets hemställan
utan afseende. För egen del yrkar jag vördsamt bifall till densamma.
Häruti instämde Herr Nyblaius och Grefve Björnstjerna.
Herr C. J. Bengtsson: Då såväl Ståts-Utskottet, som denna
Kammare i föregående punkter af detta betänkande afslagit der be¬
gärda ganska små anslag, sa skulle det förefalla mig ganska besynner¬
ligt, om man nu bifölle ett utaf en enskild motionär begärdt vida större
sådant. Jag ansluter mig således till de båda första talarnes skäl och
yrkar afslag på Stats-Utskottets hemställan.
Herr Fredricson: Då Riksdagen beslutat, att dyrtidstillägg
åt rikets embets- och tjensteman i regeln för nästkommande är skall
utgå endast med 20 procent af lönen, så kan jag för min del icke
godkänna Utskottets förslag i nu förevarande moment. Genom ett
dyrtidstillägg af 20 procent skulle nemligen lönerna för universitets¬
professorerne komma att uppgå till 5,400 kronor, ett belopp, hvarmed
de kunna böra vara belåtna. Härtill kommer, att, såsom den näst
föregående talaren erinrat, Stats-Utskottets förslag icke tillkommit på
grund af någon Kongl. proposition, utan endast med anledning af en i
ämnet väckt motion, ett förhållande, som hittills vanligen af Stats¬
utskottet ansetts såsom ett giltigt skäl för en hemställan i rakt mot¬
satt syftning. Jag yrkar således äfven för min del afslag på det nu
föredragna momentet.
Herr P. Olsson: Då jag är en af reservanterue mot Utskottets
hemställan i nu förevarande moment, har jag ansett det för min skyl¬
dighet att här uttala, skälen för min från Utskottet afvikande mening
och derjemte min uppfattning af sjelfva frågan. Jag ber då först att
få upplysa, att, hvad beträffar nu ifrågavarande anslag, hvilka ju
afse befordrandet^ af vetenskapens utveckling genom att lemna nödiga
löner åt dess målsmän, jag emot eu sådan uppfattning af frågan i
intet afseende har något att invända. Ej heller har jag något att
anmärka mot de belopp, Stats-Utskottet för sin del funnit behöfliga
för professorerne vid universiteten, utan anser dem, för min del, fullt
berättigade till en lön, vare sig i kontanta penningar eller på annat
sätt motsvarande ett belopp af 6,000 kronor. Jag tror nemligen, att
under nuvarande konjunkturer en professor bör kunna påräkna eu så
stor löneinkomst, som den af Stats-Utskottet tillstyrkta. Hufvudsak-
liga skälet, hvarföre jag ansett mig böra reservera mig mot Stats-
Utskottets förslag, är detsamma, som det af den näst föregående talaren
anförda; det är af rent formel beskaffenhet. Man har visserligen sagt,
att den föreslagna lönetillökningen icke är något dyrtidstillägg, utan
snarare bör betraktas som ett fullständigt löneregleringsförslag. Men
för det första ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att Utskottets
förslag grundar sig på en enskild motion, ej på någon Kongl. Maj:ts
Lördagen den 17 April, f. in.
45
N:o 35.
framställning; en omständighet som icke lärer kunna förbises, om man Om lömför-
vill anse Utskottets förslag som en lönereglering. bättring åt la*
Vidare har Utskottet icke inskränkt sig till ett blott tillstyrkande f^temånvid
af motionärens förslag, utan, som Herrarne behagade finna, afvikit universiteten,
från detsamma. Utskottet har nemligen föreslagit en lönetillökning (forts.)
för professorerne — en tillökning, som jag, såsom jag redan sagt, anser
af behofvet påkallad — men det bär icke föreslagit någon tillökning
för adjunkterne, eu lönetillökning som jag dock för min del anser lika
behöflig, som den för professorerne. Det är just från denna synpunkt
betraktadt, som jag för min del tror, att Utskottets förslag verkligen
har så många skäl emot sig, att det icke rimligtvis kan antagas. Om
jag nu derjemte fäster min uppmärksamhet vid det, att jag så må
säga, outredda skick, i hvilket frågan för närvarande befinner sig, så
får jag säga, att detta tillstånd, om hvilket för öfrigt hvar och en kan
bilda sig ett omdöme genom att taga närmare reda på de olika löne¬
beloppen i motionen, är sådant, att man icke kan förneka, det frågan
icke heller blifvit af Utskottet i ringaste mån utredd. Då härtill
kominer, att det föreliggande komitébetänkandet just afser ett ordnande
af förhållandena vid våra universitet, har jag icke kunnat förstå annat
eller bättre, än att dessa skäl tillsammans öfvervägande tala för
ett uppskof af frågan, till dess Kongl. Magt låtit på ett efter hans
uppfattning tillfredsställande sätt utreda saken och Riksdagen derefter
fått taga densamma under ompröfning.
Jag hyser denna uppfattning icke blott derföre att jag tror, att
det skulle möta ganska stora vanskligheter för Riksdagen att frångå
den hittills i fråga om löneförbättringar följda principen, utan äfven
med afseende på universitetens egen fördel. Jag tror nemligen, att
det skulle ligga i universitetens eget intresse, att det af Stats¬
utskottet här föreslagna anslaget icke beviljades, utan dermed finge anstå,
till dess frågan i sin helhet blifvit utredd, då, såsom jag föreställer
mig, löneförhöjning skulle komma att beviljas äfven åt adjunkterne.
På nu anförda skäl och ehuru — jag ber ännu eu gång att få
upprepa det —- jag icke har något emot en löneförhöjning åt vare sig
professorer eller akademiska lärare i allmänhet, då jag tror att veten¬
skapens utveckling derigenom kan befordras, samt jag icke heller har
någonting att anmärka mot de af Stats-Utskottet åt professorerne
föreslagna lönebelopp, fastän jag, som närnndt, gerna skulle hafva önskat
en löneförbättring jemväl åt adjunkterne, kan jag för min del icke
biträda Stats-Utskottets förslag, utan måste yrka afslag å detsamma.
Med Herr P. Olsson förenade sig Herrar Jan Andersson och Johan
Erik Johansson.
Herr Ola Månsson: Under min riksdagsmannatid har jag icke
vid något tillfälle funnit någon grundad anledning till det påståendet,
att regeringen befunnits njugg uti att begära anslag, vare sig för det
ena eller andra ändamålet, och hvar och en, som följt med förhand-
lingarne och besluten under de åtta eller nio senaste riksdagarne,
torde också hafva funnit, att statsbudgeten i en ganska betänklig grad
under nämnda tid tillväxt. För min del har jag derföre också, för att i
N:o 35.
46
Lördagen den 17 April, f. m.
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare m. fl.
tjensteman vid
universiteten.
(Forts.)
min ringa mån kunna något bidraga till minskandet af statsutgifterna,
i de Bestå fall varit ense med Stats-Utskottet, då det tillstyrkt någon
afprutning på anslagen. Nu deremot, då Stats-Utskottet tillstyrkt
30,000 kronor mer än Kongl. Maj:t begärt, och således beträdt en
motsatt väg, måste jag bekänna, att jag icke längre kan följa med
Utskottet, utan måste inskränka mig till att i största korthet yrka
afslag å Utskottets hemställan i nu föredragna moment.
Herr Wigardt: Utan att inlåta mig på frågan om otillräcklig¬
heten af de ifrågavarande tjenstemännens nuvarande aflöning, kan jag
dock omöjligen gilla Stats-Utskottets förslag, helst Utskottet i en annan
föregående punkt, den 34:de, i enlighet med dess hittills alltid följda
praxis, afstyrkt ett der ifrågasatt anslag, derföre att förslaget derom
blifvit af enskild motionär väckt. Jag förstår icke huru Utskottet i
nu förevarande fråga kunnat komma till något annat resultat, än det,
hvartill det kommit beträffande den nyss nämnda motionen; ett sådant
förfarande förefaller mig åtminstone alldeles obegripligt. Härtill kommer
en annan omständighet. Kongl. Maj:t framlade för sistlidna års Riks¬
dag ett alldeles likadant förslag i ämnet, som det af herr Rydin nu
väckta. Kongl. Maj:ts förslag blef, som sagdt, emellertid af Stats-
Utskottet afstyrkt och af Riksdagen afslaget. Nu deremot har Stats-
Utskottet tillstyrkt icke endast den af Kongl. Maj:t begärda summan,
utan fastmer till och med en betydligt större. Frågan är för öfrigt,
som bekant, under utredning af Kongl. Maj:t, och jag tror således,
att det vore bäst att afvakta den framställning i ämnet, som må vara
att från Kongl. Maj:t förvänta. Att dessförinnan, på grund af en
enskild motionärs framställning, nu bevilja ett sä betydligt belopp
som det ifrågavarande, skulle jag för min del finna mycket besynnerligt.
Jag yrkar således afslag å Stats-Utskottets förslag och tror det
vara mera förenligt med Kammarens sunda åsigter, att bifalla reser¬
vantens, Herr Peter Olssons nyss gjorda hemställan.
Herr Rossander: Jag bör kanske börja med att upplysa Her-
rarne — om det möjligen är någon som icke vet det — att jag icke
har någon personlig fördel af, att detta Utskottets förslag går igenom.
Jag uppbär nemligen adjunktslön, fastän jag har titel af professor, och
kan således yttra mig i frågan utan att misstänkas tala för egen räk¬
ning. Jag kan dock i förbigående icke undgå att finna, att Herrar Hörn-
feldt och Peter Olsson haft mycket rätt, då de förundrat sig öfver,
att de ännu svagare aflönade universitetsadjunkterne icke af Utskottet
blifvit ihågkomma med förord till löneförhöjning, och detta så mycket
hellre som denna Kammare vanligen hyllar den principen, att före¬
trädesvis de tjensteman, som hafva små löner, böra komma i åtnju¬
tande af lönetillskott. Men, då jag sjelf skulle hafva fördel af tillämpnin¬
gen af denna princip i detta fall, vill jag, såsom sagdt, inskränka mig till
att nu endast tala om Utskottets hemställan i det föredragna momentet.
De skäl, som föranledt opposition mot Utskottets förslag, hafva
i allmänhet angifvit sig som rent formela; endast en ärad representant
af Kammaren har sagt, att han tyckte, att det kunde vara nog åt
professorerne med hvad de redan fått, nemligen den ordinarie lönen och
Lördagen den 11 April, f. m.
47
N:o 35.
20 procent deröfver i dyrtidstillägg. Det synes mig dock, som om Om lömför-
Stats-Utskottets ärade ordförande på ett ganska segrande sätt redan haUnn<) åt la-
vederlagt en sådan åsigt, i det han visade hvad som behöfdes för attt-eZtemän vid
blifva professor och ordinarie professor dertill. Vidare har Utskottets universiteten.
ordförande ådagalagt, att professorernes nuvarande löneförmåner icke (Forts.)
stå i något jemförligt förhållande med de löner, som tillkomma andra
med dem likstälda tjensteman. Han kunde hafva tillagt, att äfven
efter Utskottets förslag professorerne icke komma att få större lön
än t. ex. en ryttmästare vid lifgardet till häst eller en major vid in¬
delta armén. Utan att på allraringaste sätt vilja nedsätta värdet
af dessa sistnämnda slag af tjenstemäns arbete, hemställer jag, om
man icke tror det vara förenadt med mera besvär och arbete att blifva
professor än ryttmästare, och om icke den förre gör minst lika stor
nytta som den senare.
Herr Hörnfeldts hufvudargument mot bifall till Utskottets hem¬
ställan bestod deruti, att, eftersom Riksdagen i fjor afslagit Kongl.
Maj:ts proposition om 30 procent dyrtidstillägg åt professorer vid
universiteten, äfven det föreliggande förslaget borde förkastas. Jag
tror icke, att Riksdagen i fjor afslog Kongl. Maj:ts nyssnämnda fram¬
ställning endast derföre, att den ansåg detta lönetillägg vara för högt,
utan derföre att det befans nödvändigt att låta dyrtidstillägget till
professorerne följa med i det generela nederlag, hvaraf Kongl. Maj:ts
framställningar i denna del drabbades.
Nu har Herr L, O. Larsson upplyst, att den föreslagna löneförhöjnin¬
gen till professorerne uppgår till 331., procent af deras lön, och en annan
ärad representant har beskärmat sig öfver att det lönetillägg, som nu be-
gäres, vida öfverstiger de belopp, som man hittills hört omtalas. Men den
föreslagna tillökningen uppgår dock endast till 3'/3 procent mera än
hvad Kongl. Maj:t sistlidna riksdag äskade. Denna tillökning har
naturligtvis blifvit gjord blott för att jemna slutsumman af den lön,
som nu föreslås för professorerne, eller 6,000 kronor.
Att regeringen icke väckt förslaget, är ganska beklagligt; men
att sä icke skett härrör, såsom jag förmodar, deraf att Kongl. Maj:t,
som haft så många andra anslagsfordringar att framställa, möjligen af
för långt drifven försigtighet ansett sig förhindrad att nu framkomma
med proposition i detta ämne. Deremot har jag icke ringaste skäl
att tro, det Kongl. Maj:t skulle med oblida ögon se att nu åter fram¬
kommit samma förslag som i fjor afslogs på principiela skål; och
allraminst kan jag föreställa mig, att Kongl. Maj:t skulle, såsom en
talare förmenade, finna sig förnärmad öfver att förslaget vid denna
riksdag åter kommit till lits genom en enskild motion.
Hvad vidare beträffar den invändningen, att Kammaren skulle
vara förhindrad att bifalla förslaget, derföre att det icke blifvit frarn-
stäldt af Kongl Maj:t utan af enskild motionär, så får jag erinra der¬
om, att Kammaren i går beviljade icke mindre än '/2 million kronor
på grund af enskilde motionärers framställningar. Härvid är tillika
att märka, att denna summa beviljades enhälligt; åtminstone fans
det ingen som motsatte sig det anslaget. Då var det ingen svårighet
att fa eu så stor summa beviljad — och nu skulle det möta svårig¬
het att genomdrifva det jemförelsevis obetydliga beloppet 30,000 kronor.
K:o 85.
Lördagen den 17 April, f. in.
4*
Om löneför- Jag tror, att livad som passerade här i går afton har något så när
bättring åt lä- bx'utit udden af det mycket använda skälet, att man icke bör bevilja
tjensteman'1 vid ans,ag Pa enskilde motionärers framställningar.
universiteten. Ytterligare har man talat om den ifrågastälda nya organisa-
(Forts.) tionsplanen för universiteten och begagnat denna såsom ett vapen att
dermed bekämpa det föreliggande förslaget. Det är troligt, att ganska
få af Kammarens ledamöter hafva läst detta organisationsförslag, och
jag vågar nästan påstå, att en och annan talare har åberopat detta
förslag utan att derom ega någon kännedom. Jag kan åtminstone
icke på annat sätt förstå, huru man kunnat begagna sig af denna
organisationsplan för att, på grund af dess förmenta innehåll motsätta
sig det ifrågavarande anslaget. Jag har läst det af komiterade upp¬
gjorda förslag till ändring i de akademiska statuterna, och jag kan för¬
säkra att deruti innehålles ingenting, som lägger hinder i vägen för
att redan nu bevilja den begärda löneförhöjningen åt universitetens
professorer. I nämnda förslag talas nemligen icke med ett enda ord
något om, att de nuvarande ordinarie professorerne skola afskaffas,
hvadan, och då desse i allt fall skola aflönas, ett bifall till Utskottets
hemställan i det föredragna momentet icke kan hafva ringaste inver¬
kan på den slutliga utgången af sjelfva organisationsfrågan.
Herr Liss Olof Larsson, som annars klart utvecklar de saker,
hvarom han talar, tycktes trassla in sig, då han yttrade sig om, huru¬
vida löneregleringen skulle vara definitiv eller icke. Jag kan icke
finna, att Utskottet föreslagit den definitiv, då den skulle utgå endast
under ett år; men hvad Utskottet föreslagit bör innefatta en upp¬
maning åt regeringen att framdeles framlägga ett definitivt löneregle-
ringsförslag och kan dervid för regeringen utgöra något att stödja sig
på. Om Utskottet deremot nu föreslagit en definitiv lönereglering för
professorerne vid universiteten och andra der anstälde, med dem lik-
stälde tjensteman, så är jag fullkomligt öfvertygad, att både Liss
Olof Larsson och andre talare skulle begagnat ett sådant förslag så¬
som ett’ mycket svårare vapen mot Utskottet än det nu framstälda
förslaget, som innefattar hemställan om anordning för blott ett år.
Man har äfven påstått, att frågan icke skulle vara tillräckligt
utredd. Jag för min del kan icke finna, att någon vidare utredning
än den, som skett, erfordras, då ingen ifrågasatt aflägsnande af någon
utaf dessa tjensteman. Och billighet, sundt förstånd och jemförelse!!
med andra embetsman, som äro med de nu ifrågavarande likställige,
fordra, att dessa erhålla den lönetillökning, Utskottet åt dem föreslagit.
Man har vidare talat om den åtskillige professorer, utom lönen,
tillkommande förmån af fria boställsvåningar. Det är sant, att några
professorer såväl i Upsala som Lund och Stockholm hafva sådana
våningar; men de utgöra endast en liten minoritet; och för öfrigt har
denna förmån tillkommit dem, på det att de skola kunna bo i när¬
heten af de institutioner, såsom vetenskapliga samlingar, laboratorier
och anatomisalar, de böra hafva tillsyn öfver, och der deras närvaro
hela dagen är behöflig. Att dessa hafva boställsvåningar i närheten
af sjelfva institutionen anser jag vara fullkomligt riktigt, äfven af det
skäl att, utom andra professorers göromål, det åligger dessa att taga
vård om hvad sålunda särskilt står under deras tillsyn. Att dessa
Lördagen den 17 April, f. m.
49
boställsvåningar äro beräknade till 600 kronor, är eu småsak, men om
man till denna siffra lägger det plus af arbete, som, utöfver andra
professorers göromål, åligger deras innehafvare för institutionernas
skull, tror jag icke, att den är för lag.
Ridare har en ärad talare tillstyrkt, att professorerne borde vänta
till dess Kongl. Maj:t funne skäligt föreslå en definitiv lönereglering
åt dem, då deri skulle ligga en fördel för dem. Hvari denna fördel
skulle bestå, kan jag icke inse. Om med denna definitiva löneregle¬
ring skulle dröja ett och annat år, utan att de derigenom skulle få
mera än hvad nu åt dem föreslagits, förstår jag icke, att deri kan
ligga någon fördel för dem. Jag begär icke någon lönetillökning åt
adjunkterne, ty jag hoppas att deras sak, som är så billig, ändå skall
bana sig väg; men för professorerne anhåller jag, att Kammaren måtte
bevilja den af Utskottet föreslagna löneförhöjningen.
Herr Kolmodin: Det är ganska obehagligt att yttra sig i
fråga, der man, med hänsyn till dess materiela sida, gerna skulle vilja
understödja det förslag, som blifvit framlagdt, men der man af frågans
hela ställning i öfrigt finner sig nödsakad att bekämpa dess framgång.
I likhet med några reservanter i Utskottet befinner jag mig just nu i
en sådan belägenhet och känner det mycket både smärtsamt och obe-
hagligt. Jag vidgår nemligen uppriktigt, att jag skulle vilja rösta för
här ifrågavarande lönebelopp till målsmännen för vår bildning vid aka¬
demierna; men såsom frågan nu är stäld, kan jag det icke.
Föregående talare hafva redan ådagalagt det kuriösa i Stats-Utskottets
förhållande till denna.fråga i år och i fjor. Då föreslog Kongl. Maja
ett lönetillägg åt professorerne vid universiteten, hvarigenom deras lön
skulle uppgå till 5,750 kronor eller i det närmaste till det belopp, som
Stats-Utskottet nu åt dem föreslagit. Stats-Utskottet svarade då: »nej,
det är förmycket; vi anslå icke mera än 20 procent af lönerna för ända¬
målet». Visserligen har Utskottets ärade ordförande i dag klagat öfver,
^professorerne vore allt för lågt stälde i löneväg; men jag anser
mig obestridligen hafva större fog att beklaga, att han icke redan i
fjor kunde komma till insigt derom; enär i ty fall hela den tvist, som
nu pågår, antagligen skulle blifvit alldeles obehöflig. Jag föreställer
jnig^ nemligen, att_ någon särskild motion alls icke skulle hafva kommit
i fråga för att utjemna den lilla differens, som förefinnes mellan 5,750
och 6,000 kronor.
Fn ärad talare här midt öfver har förklarat, »att professorerne
i fjor fingo följa med i det allmänna nederlag, som då drabbade em-
betsmännen, att någon särskild nedsättning för dem icke skedde, och
att nedprutning^! på Kongl. Maj:ts förslag icke kom sig deraf, att man
ansåg deras löner vara för höga». De akademiska lärarne fingo såle¬
des, efter hans mening, endast göra sällskap med alla andra löntagare.
Jag ber likväl att fa fästa uppmärksamheten uppå, att denna grundsats
om de 20 procenten förliden riksdag icke togs sä noga i akt i denna
Kammare; ty åtskilliga skollärare, som då fingo lönetillägg, erhöllo sådant
till långt mera än 30 procent af deras förut innehafvande löner, och särskildt
kommer jag ihåg, beträffande Statistiska centralbyrån, att åt der an-
stälde embets- och tjensteman beviljades lönetillägg ej blott för 1875
Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 35,
K:o 85.
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare m. fl
tjenstemän vid
universiteten.
% (Forts.)
4
K:o 85.
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare tn. fl.
tjenstemän vid
universiteten.
(Forts.)
50 Lördagen den 17 April, f. in.
utan äfven för 1874. Min ärade motståndare här midt öfver tror Stats¬
utskottet om allt för mycken stränghet i principer. Nej, Stats-Utskot-
tet är icke så omedgörligt; det''visar sig otvetydigt af den föreliggande
frågan, af de anförda exemplen och af flera föregående fall i våra
statsregleringar. Det måste derföre vid vissa tillfällen stödjas.
Med afseende på den föreställning, som samme ärade talare gjorde,
att Kongl. Maj:t icke skulle anse sig förnärmad, om Utskottets för¬
slag bifölles, får jag säga, att Kongl. Maj:t nog tänker tillräckligt högt
om sig sjelf för att icke blifva förnärmad af sådant. Deremot] tror jag,
att Kongl. Maj:t af Stats-Utskottets sätt att behandla denna fråga •
kunde hafva allt för mycket skäl att blifva förvånad och komma att,
med blicken fästad på det högtärade Utskottet, tänka påjgamle Di-
driks ord: »när jag dricker, sä är det rätt».
Hvad den ursäkt eller förklaring, med hvilken den ärade talaren
på stockholmsbänken inledde sitt anförande, beträffar, så får jag säga,
att jag anser den vara framkallad af en fullt berättigad försigtighet.
lian vill derigenom på förhand afvärja hvarje obefogad misstanke. Jag
ber, att detta mitt erkännande till min högt ärade motståndare ej må
anses innebära ett klander mot motionären. Om en embetsmannacorps
har den lyckan att i representationen ega en medlem ur sin krets, och
denne skulle finna, att han och hans kamrater hafva för små löner;
så kan han hos Riksdagen göra framställning om högre aflöning både
åt sig sjelf och embetsbröderna. Detta är hans grundlagsenlig a rätt.
Man skulle väl kunna föreställa sig, att andra betänkligheter förefunnes;
men dessa kunna af en stark natur öfvervinnas, och då är allt i sin
ordning. Jag har alltså hvarken rätt eller lust att göra någon an¬
märkning. Jag vill nu återvända till sjelfva saken. I fjor begärdes,
såsom förut blifvit sagdt, hos Riksdagen 102,190 kronor för beredande
af lönetillägg åt universitetens lärare och tjenstemän; men endast
63,360 kronor blefvo beviljade. I år har en summa af 69,223 kronor
blifvit begärd åt denna tjenstepersonal och nu håller den på att helt
oförtänkt få 30,000 kronor derutöfver, detta till följd af Stats-Utskot¬
tets öfverflödande godhet; men icke till följd af dess konseqvens.
Men man kan ju invända, att saken icke varit utredd i fjor, men
är det i år, och en talare sade, att detta särskilt vore förhållandet
med professorerne, hvadan intet hinder mötte för eu reglering åtmin¬
stone af deras löner. Det har dock aldrig gått till förut med reglering
af lönerna vid våra institutioner på det sätt, som den ärade talaren
antydt, hvilket han ock helt säkert vetat, om han någon längre tid
varit medlem af riksdagen och sett huru med dylika frågor plägar för¬
faras. Jag vågar dock säga, att saken icke är utredd ens med afseende
på professorerne. Jag har visserligen icke läst detta komitébetäukande,
om hvilket herr Rossander talat, men Stats-Utskottets majoritet har
vid ett par tillfällen citerat detsamma, och jag sluter deraf, att de
ärade ledamöterne i Utskottet hafva haft del af nämnde handling.
Med den skarpsinnighet, som desse män besitta, borde de hafva kunnat
fatta betänkandet riktigt, ifall saken verkligen varit fullt klar. Men
äfven den högtärade motionären borde väl kunna anses mäktig att
uppfatta det nämnda betänkandet, om en fullständig utredning varit
för handen. Han bär emellertid fattat detsamma på ett helt annat
Lördagen den 17 April, f. m.
SI
tf:o 35.
sätt än utskottsmajoriteten. Han finner nemligen ingen »omorganisation» Om Uneför-
af universiteten vara ifrågasatt i detta betänkande, medan Utskottet battnn9
( ^ ' 7*d7*C 71b' '' Tv
talar om mera genomgripande förändringar, som kunna föranledas aftjetistemäwéid
de i betänkandet framstälda förslagen, och åberopar detta förhållande universiteten.
såsom fullgiltigt motiv i 3:dje punkten af nu föreliggande utlåtande. (Forte.)
Med ett ord, i motionen skådas frågan om ombildningsåtgärder på ett
sätt och i Stats-Utskottets betänkande på ett annat. Redan detta vi¬
sar, att frågan i närvarande stund icke är tillräckligt utredd. Man
besinne blott hvad det vill säga, att två särskilda auktoriteter, som
äro så befogade att döma i densamma, kommit till fullt skiljaktiga
meningar om betänkandets innehåll.
Att brist på utredning förefinnes, framgår ock tydligen af Utskot¬
tets eget betänkande. Det står här nemligen, att Utskottet icke nu kan
sträcka sin omsorg till de lägst aflönade lärarne eller adjunkterne. Jag vill
visst icke påstå, att en fullständig reglering skall omfatta alla våra veten¬
skapliga statsinstitutioner på en gång, hvilket onekligen vore det önsk-
ligaste; men så mycket fordrar jag bestämdt, att utredningen skall om¬
fatta hela den institution, som för tillfället är i fråga. Alltså, då nu
fråga är om en reglering af akademistatens löneförhållanden, så for¬
drar jag, att utredningen skall omfatta hela akademistaten. Sfi är
icke förhållandet, och. detta är en afgjord brist.
Vidare förekomma i slutet af Utskottets betänkande rörande denna
punkt följande ord, hvarå jag ber att få fästa uppmärksamhet:
»Utskottet har derför icke kunnat uppgöra något detaljeradt för¬
slag i afseende å tjenstgöringspenningarnes belopp, utan torde de medel,
som erfordras för höj andelIntill 6,000 kronor af aflöningen för profes¬
sorer, bibliotekarier och räntmästare, böra för år 1876 ställas till Kongl.
Maj:ts disposition».
Kongl. Maj:t skall således utreda. Utskottet kan icke göra det.
»Enligt Utskottets beräkningar skulle ett belopp af omkring 30,000
kronor vara för ändamålet tillräckligt». Mine Herrar! idel obestämda
ord, idel gissningar! Och det är på detta sätt, som Utskottet finner
lämpligt?att|reglera^en^vigtig sak.
De "män, hvilkas ställning blifvit i motionen skildrad så behjer-
tansvärd, nemligen akademi adjunkterne med sina låga löner, blifva all¬
deles förbigångna. Kunna desse män, som enligt motionärens utsago
ofta uppnå 50 år, innan de komma till några större inkomster, kunna
de afvakta en fullständigA-egleringl af akademistaten, så vågar jag påstå,
att professorerne, som icke alltid från vetenskaplig synpunkt äro mera
meriterade, kunna med sina 5,400 kronor i lön afvakta en sådan
reglering.
Det ligger dessutom i Utskottets hela resonnement något, som an¬
tyder, att det känner sig slaget af sitt samvete. Det sväfvar liksom
på målet, då det talar om nödvändigheten af eu löneförhöjning till
6,000 kronor för professorerne. Utskottet säger nemligen, »att den af
motionären uppstäda jemförelse!! med ledamöterna i rikets kollegier
synts Utskottet ingalunda obilliga. Det är sant, två negativ jaka;
men en viss tveksamhet ligger oftast i sådana uttryck. För att belysa
detta, vill jag berätta en egendomlig, men sann historia. Det var^ för
många år sedan eu äldre akademiker, som hade en fru, hvilkens pålit-
N:o 35. 52 Lördagen den 17 April, f. m,
Om inne för- lighet icke var synnerligen stor i det allmänna omdömet. Det inträf-
bTenfai^e’ tillföljd af något förhållande till studenterne, att det uppstod en
\tfri*tmänvia gatukravall med ty åtföljande kattmusik utanför herr professorns fönster.
vmswmttten. l'y lian i den berättelse om förloppet, som ingafs till konsistorium,
(b\»r«ö) skulle meddela hvad hans hustru sett och visste om saken, yttrade han,
i känslan af det osäkra i hennes renommé: »detta kan intygas af min
ingalunda ohederliga hustru». Han begagnade sig af två negativ lika¬
som Utskottet och led för visso af samma känsla.
Såsom jag nämnt, är jag hjertligen intresserad för en reglering af
lönerna för akademistaten i allmänhet, men isynnerhet hyser jag in¬
tresse för adjunkternes ställning. Jag erkänner villigt, linne Herrar,
att bildningen är en stor kraft för det nationel lifvets utveckling, och
att det tillkommer representationen att på allt sätt befordra de insti¬
tutioner, som afse att sprida densamma bland nationens barn — dessa
institutioner må nu kallas universitet eller småskolor. Men oaktadt
jag erkänner detta, oaktadt jag är villig att bidraga dertill, att veten¬
skapernas målsmän få åtnjuta den aflöning, som motsvarar deras arbete
och behof”, så motsätter jag mig likväl Utskottets förslag. Ty andra
faktorer gifvas, som- äro af lika stor vigt för ett samhälles utveckling,
och dessa äro: god ordning, ärlig konseqvens och omutlig oveld vid be¬
handlingen af hvarje fråga, vare sig den gäller höga eller låga, lärde
eller olärde.
På grund af hvad jag anfört får jag yrka afslag å Utskottets
hemställan i mom. b af den nu föredragna punkten.
Herr C. A. Larsson instämde i Herr Kolmodins yttrande.
Herr Jöns Pehrson: Utaf den sista ärade talarens yttrande har
man naturligtvis med skäl varit i tillfälle att inse, att han talat mycket
sanning fastän för mycken satir; men af alla föregående talare har
icke någon vidrört ett skäl, som måste vara öfvervägande för afslag
ä Utskottets förslag. Klämmen i Utskottets förslag innehåller, att, om
dessa 30,000 kronor beviljades, skulle de utgöra tjenstgöringspenningar
och under den tid professorerne åtnjuta tjenstledighet uppbäras af
deras vikarier. Man skulle sålunda kunna antaga, att största delen af
professorerne taga tjenstledighet, då de ändock få sina 4,500 kronor
i lön och erhålla det nu föreslagna, anslaget för upprätthållande af
deras föreläsningsskyldighet; och, med den benägenhet, som professo¬
rerne visa, att få tjenstledighet, tror jag det icke vara lyckligt att
bifalla Utskottets förslag, sådant det nu är stiliserad t.
Jag kan slutligen icke underlåta att ställa ett allvarsamt ord till
ordföranden i Stats-Utskottet. Han synes hafva eu stor lättvindighet
att omkasta åsigter än i den ena och än i den andra frågan,, och jag
tror, att vi icke vid sådant förhållande få mycket att glädja oss åt,
om det rykte, jag ofta hört, blir en sanning, att han snart inträder i
Konungens Råd.
För min del yrkar jag afslag å Utskottets förslag.
Herr Ca spars son: Den talare, som näst efter mig begärt ordet,
har under en föregående diskussion yttrat, att lian och de med honom
Lördagen den 17 April, f. m.
hS
N:o 36.
liktänkande hålla sig till sak och icke till person, och jag hoppas, att °m löntför-
han hyser den tanke, att äfven andra än de, som höra till hans parti, hattrm'J rU ld~
hafva samma uppfattning. Jag får bekänna, att, då jag här i denna tjensteman'^v hl
fråga uppträder mot Utskottets förslag, så sker det ingalunda med "universiteten.
gladt mod, ty bland dessa personer, Indika nu äro i fråga, räknar jag (Forts.)
flera personliga vänner, men, såsom jag nämnt, gäller äfven för mig
saken mera än personen och derföre tvekar jag icke att uppträda.
Jag vill föra Kammaren till minnes den diskussion, som för 14
dagar sedan egde rum här. Det var fråga om ett anslag af 1,500 kro¬
nor till 5 fattiga enkor. Då anförde Stats-Utskottet såsom skäl för
för sitt afstyrkande att: »oaktadt de ömmande omständigheter, som
förekommit, får likväl Utskottet, då pensioner för i statens tjenst an-
stälde personer eller deras enkor och barn synts Utskottet i allmänhet
icke böra annorledes än uppå Kongl. Maj.ts efter behörig utredning
gjorda nådiga framställning af Riksdagen beviljas.» Det var den
grundsats Stats-Utskottet vid detta tillfälle uttalade. Här förekomma
visserligen ingå »ömmande omständigheter», tv om professorerne vid
universiteten för nästa år erhålla 4,500 eller 6,000 kronor är icke af
någon särdeles ömmande beskaffenhet, så mycket mindre som, efter
hvad motionären upplyst, Consistorium academieum i Lund samt
kanslersembetet för 11 år sedan ansett 5,500 kronor vara passande
och tillräcklig ersättning åt dem för deras verksamhet. Om det så¬
ledes icke är skäl att »annorledes än uppå Kongl. Maj:ts efter behörig-
utredning gjorda nådiga framställning» bevilja »pensioner för i statens
tjenst anstälde personer eller deras enkor och barn», äfven! om »öm¬
mande omständigheter förekommit», så torde lika litet skäl förefinnas
att, utan sådan utredning och framställning från Kongl. Maj:t, bevilja
löneförhöjning åt i statens tjenst anstälde personer, då inga ömmande
omständigheter förekomma; i synnerhet om frågan i sin helhet ännu
är beroende på Kongl. Majits pröfning.
Den utredning Utskottet åstadkommit är ganska obetydlig. Det
säger visserligen i klämmen, att tjenstgöringspenningarne skola bestämmas
»enligt ofvan angifna grunder»; men jag får bekänna, att jag ej kan
finna, hvari dessa grunder bestå. Utskottet har föreslagit tjenstgörings¬
penningarne till 600 kronor; motionären deremot till 1,500 kronor och
redan deri ligger ett frånträdande af de af motionären uppstälda
»grunder». Dessutom finner jag det utlåtande Consistorium academi-
cum afgifvit så beskaffad!, att saken åtminstone för mig är ganska
outredd. Jag skall dock icke nu ingå i några specialiteter, ty det vore
här utan ändamål. Emellertid godkände Riksdagen, i dess för 14
dagar sedan fattade beslut om pensioneringen af de fem enkorna, den
princip att för beviljande af dylika anslag borde utredning och fram¬
ställning' af Kong!. Maj:t föregå. Jag är öfvertygad, att det icke fans
någon i Kammaren, som icke med beldämdt hjerta tillämpade denna
princip på den 80-åriga. enkan uppe vid polcirkeln, eller på enkan
med det gäldbuudna boet, eller på den der enkan med de 10 oför¬
sörjda barnen. Jag tror, att då man i detta fall låiit förbarmandet
vika för principen, så bör äfven, huru högt jag än skattar bildningen
— hvilket jag vid föregående tillfällen genom mitt votum i Kammaren
tror mig hafva bevisat — anspråken från bildningens målsmän få vika
ls:o 35.
54
LöufUgwn dtn 17 April, r. m.
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare in. fl.
tjenstemän vid
universiteten.
(Forts.)
för denna samma princip. Jag hyser den höga tanke om bildningens
målsmän, att de sjelfve skola inse giltigheten deraf. Det har redan
blifvit så mycket talad t i denna fråga, att jag tror mig ej längre böra
upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig att, med åberopande af
dessa och bär ytterligare af mig anförda skäl, yrka afslag å Utskottets
hemställan.
Herr Key : Jag tillåter mig att upptaga till granskning de skäl,
som hufvudsakligen blifvit anförda mot Stats-Utskottets hemställan.
De 8ro till antalet fem. Man har först och främst invända att frågan
icke kommit under Riksdagens pröfning i form af en Kong!, propo¬
sition. Denna omständighet må gälla för somliga mindre starka na¬
turer, hvilka frukta, så tyckes det, att Kong!. Maj:t genom ett dylikt
initiativ skulle blifva om icke förnärmad, så »åtminstone förvånad».
För desse talare tyckes blott och bart denna förfärliga omständighet
väga så mycket i vågskålen, att de derföre icke kunna biträda Stats-
Utskottets hemställan.
Vidare har man motsatt sig beslutet af rent formela betänkligheter
derföre, att initiativet dertill kommit från en enskild motionär, hvilka
betänkligheter, utan att öppet medgifvas vara de obotfärdiges förhinder,
efter talarnes förmenande, borde afh ål 1 i t Ståts-Utskottet från att göra
någon hemställan om bifall. Här har redan blifvit påpekadt, att denna
omständighet likväl icke i liknande fall hindrat Kammaren från att biträda
Utskottets förslag, ty i dag blef en af Utskottet i 22:dra. punkten gjord
framställning i anledning af Herr Fahléns motion och i går afton en
reservation af Herr Rundbäck, angående förnöjdt anslag till folkskole¬
lärares löner, af Kammaren bifallne, hvarigenom beviljades eu årlig
utgift af mer än 400,000 kronor, och detta utan att någon framställ¬
ning blifvit af Kong!. Maj:t i ämnet gjord.
Man har vidare yttrat, och detta skulle vara det tredje skälet, att
det vore inkonseqvent, då man afslog Kong!. Maj:ts framställning i fjor
om 30 procent dyrtidstillägg för dessa tjenstemän och beviljade alle¬
nast 20 procent, att nu i år höja detta belopp. Herrarne minnas alla
striden om dyrtidstilläggen emellan de olika tänkande förlidet år,
mellan dem som ville gifva 30 och dem som ville gifva 20 procent
förhöjning, och huruledes den senare meningen slutligen segrade. Här¬
under kunde man naturligtvis icke i Stats-Utskottet göra något undan¬
tag särskild! för universitetslärarne,' utan desse måste följa, för kon-
seqvensens skull, med öfrige embetsman, och erhöllo derföre blott 20
procent. Ett undantag gjordes likväl af Riksdagen, nemligen för lä-
rarne vid elementarläroverken, hvilka fingo 20 procent dyrtidstillägg
för 2 år och således 40 procent förhöjning, hvarjemte Statistiska byråns
tjenstemän fingo samma förmån. Kammarskriivarne i Kammar-kolle¬
gium erhöllo äfven i eu hastig vändning i denna Kammare mer, än
hvad Stats-Utskottet tillstyrkt. Således håller det talet om iakttagande
af konseqvens från i fjor alldeles icke streck.
Vidare har man invändt, för det fjerde, att adjunkterna icke skulle
blifva delaktige af någon löneförbättring enligt Utskottets förslag, och
att dels fördenskull, dels med anledning af universitetskomitens be¬
tänkande rörande ifrågasatt omgestaltning af akademierna (ett betän-
Lördagen den 17 April, f. m.
K:o S-i.
»5
kände som jag här håller i min hand och hvilket ännu icke varit Om tineför-
granskad t af vederbörande) Siats-Utskottet icke borde hafva gått hän- bogning åt lä-
delserna i förväg. Jag för öppet tillstå, att detta komitébetänkande,rarf md .
n T,ö ö 1 c - , . , 7tjensteman vid
hvarom Mats-Utskottet visst icke svätvat i okunnighet, har vant be- universiteten.
stämmande för mig, då jag för min del nödgats afstyrka beviljande, (Fort».)
icke af dyrtidstillägg för adjunkterna vid universiteten, ty detta hafva
de fått med 20 procent liksom professorerne, utan af tjenstgörings-
penningar, ehuru jag gjort detta mot min böjelse, då adjunkterne,
utom all fråga, äro mycket för knappt aflönade i förhållande till sam¬
hällsställning och förtjenst. Men, mi ne Herrar, adjunkturen är eu
institution, hvars vara eller icke vara är starkt ifrågasatt, och blir
detta mer och mer dag från dag. Nyss nämnda komitébetänkande lem-
nar derpå ett nytt bevis; på dagordningen står debatten, huruvida den
skall fortfara att finnas till eller icke, hvaremot indragning af profes¬
surer icke ens varit ifrågasatt. Då sålunda adjunkturernes framtida
tillvaro är mer än tvifvelaktig; månne det då varit skäl att föreslå
någon så beskaffad löneförhöjning för dessa tjenstår som tjenstgörings-
penniugar. En dylik anordning skulle antagligen fördyra en blifvande
indragningsstat och försvåra för Riksdagen att i framtiden vidtaga en
omorganisation af universiteten. Ju förr adjunkturernes blifvande öde
bestämmes ju bättre; ty ju förr kunna deras innehafvare påräkna, och,
ur statens synpunkt, berättigas till de löneförmåner dessa framstående
män förtjena att få.
Slutligen har man påstått, att frågan borde falla af brist på ut¬
redning. För mig ställer sig saken mycket enkel: är det utredt eller
är det icke utredt, att 6,000 kronor äro för mycket för en professor?
Då vi besluiit att gifva dyrtidstillägg till alla embets- och tjensteman,
hvilkas löner jemte förhöjningen ej öfverstiga 6,000 kronor, kan jag,
för min del, ej annat till anse orättvist, om icke professorerne skulle
få njuta samma förmån. Som det nu är, har en professor i fast lön
mindre än den högsta lön, som en rektor vid ett elementarläroverk
kan komma till. En adjunkt vid akademien har mindre lön än en
f lektor vid ett elementarläroverk kan uppnå. Vidare vill jag påpeka,
att i de stater vi i år reglerat en byråchef vid Posten har 6,500 kro¬
nor i lön, eu tullförvaltare mellan 6,000 till 7,000 kr., en tullkontrollör
4,500—6,000 kr., en kammarskrifvare har 3,000 kr. Anse Herrarne
verkligen frågan icke vara tillräckligt utredd genom anförandet af
dessa siffror? Ännu mer! En aktuarie i ett kollegium har 2,880 kr.,
en bandirektör 4,200 och en telegrafdirektör 4,000 kr., då en adjunkt
blott har 2,500. Nästan alla sekreterare i våra embetsverk hafva
4,800 kr. i lön och dyrtidstillägg, således 300 kronor mera än profes¬
sorerne hafva i fasta löner. Kan man då våga påstå, att dessa för¬
hållanden icke äro utredda?
Låtom oss gå vidare till våra grannländer och se till, huru pro¬
fessorerne der äro aflönade. I Finland har en professor 8,000 till 9,000
mark i lön; i Norge åtnjuter en professor 6,400, och i Danmark 6,800
kronor. Detta är förhållandet i de med oss nära beslägtade grannlän¬
derna, och jag hemställer, om icke en professor i Sverige både bör och
skulle vara i ekonomiskt hänseende, liksom han i vetenskapligt är det,
likställig med eu professor vid ett danskt, finskt eller norskt universitet.
N:o 35.
56
Lördagen den 17 April, f. in.
Om löneför- Jag ber att få tillägga en sak. Vi gä bär att sitta till doms,
bättring åt la- kanske eu och annan af begär.... (jag ville icke hafva sagt det,
tjlZtlmän^vidmen denna tai)ke f’ar förbi mig, jag kali icke tillbakahålla den och
■universiteten, möjligt är, att min uppfattning härom icke är så oriktig) ja, jag tror,
(Forts) på grund af hvad som i dag bär föregår, rent ut sagdt, att en och
annan icke skulle begära bättre än, att Stats-Utskotlet just nu blefve
prickadt; det är ett skäl, som jag åtminstone icke vill hvarken re¬
spektera eller böja mig för.
Mine Herrar! Vi komma nu, jag upprepar det, att sitta till doms
öfver män, som representera det yppersta vetandet i vårt land. Jag
säger icke för mycket om dem och icke för litet om oss, då jag till¬
lägger att deras verk och arbeten skola ihågkomma^ och föra det
svenska namnet med ära såväl inom som utomlands långt efter det att
vi och våra meningsutbyten äro förgätna.
Herr O. B. Olsson: Herr vice Talman! Jag skall yttra blott
ett par ord. Oaktadt jag icke reserverat mig mot Utskottets be¬
tänkande i detta moment, har jag dock icke godkänt detsamma,
hvarföre och då samma förhållanden fortfarande inverka på saken, jag
nu får yrka utslag å Utskottets framställning i mom. b af denna
punkt.
Herr Kol modin: Det var några ord af den föregående äi'ade
talaren, represpn ta liten från Tjust, som uppkallade mig på nytt. Han
försåg oss i vanlig ymnighet med en mängd jemförelsepunkter rörande
den större eller mindre aflöningen för olika tjensteman. Men jag får er¬
inra honom, att det ej varit om lönernas belopp, vi här disputerat,
utan om det skick, hvari frågan framkommit, och hela det sätt, hvarpå
Utskottet behandlat densamma, hvilket allt, i min tanke, varit sådant
att det ingalunda kan gillas.
Den ärade talaren förklarade, att Utskottet icke kunnat tillstyrka
någon löneförbättring för adjunkterne, emedan de vore tjensteman, »om
hvilkas tillvaro man hölle på att debattera-). Men, mine Herrar, är
det då eu verkligt definitiv lönereglering, som Utskottet har uppgjort
i fråga om prolessorerne med deras löner, dyrtidstillägg och tjenstgö-
ringspenningar? Och jag frågar vidare: är icke 2,500 kronor en för
liten lön åt desse adjunkter? Mig synes denna fråga vara lika väl
utredd, som den, hvilken den ärade talaren stäide till mig, eller huru¬
vida det icke vore utredt, att professorerne behöfde 6,000 kronor. Utan
tvifvel är det en tillfällig nödhjelp för svåra tider, som här skall iemnas
af Riksdagen, och alls icke någon slutlig lönereglering, och jag kan
derföre tillämpa på adjunkterne allt, hvad den ärade talaren förkla¬
rade vara utredt i fråga om professorerne, samt få fram samma klara
och tydliga sanning för våra ögon, nemligen att äfven adjunkterne äro
för litet aflönade. Den saken är klar, men utredningen om det be-
höfliga tillskottets storlek och fördelning brister, och derföre förklarar
jag, att frågan för visso icke är utredd.
»Vi sitta bär till doms öfver män», sade den ärade talaren med
pathos, (-män, som representera vetandets högsta mått». Dertill svarar
jag: Utskottets majoritet har redan suttit till doms öfver och sakfalt
Lördagen den 17 April, f. m.
57
N:o 35.
behöfva stiga tillbaka för professorerne!
Jag fortfar i mitt förut framstälda yrkande.
en del af dess representanter — adjunkterne vid våra högskolor — Om löneför¬
mån, Indika, betraktade från vetenskapens synpunkt, visserligen icke hättrmrJ cit lä-
— - * rare m. fl.
tjensteman vid
universiteten.
(Forts.)
Friherre Ericson: Då Utskottet blifvit temligen hardt bedömdt,
derföre att det i år framkommit med ett förslag, motsatt det, som
det framlade i fjor. anhåller jag att för Kammaren få förklara den
synpunkt, hvarifrån jag ser saker), och orsaken, hvarföre jag föreslår
annorlunda i år, än förlidet år.
När Riksdagen nästlidet är på Stats-Utskottets tillstyrkan fattade
det beslut, att dyrtidstillägg icke skulle få bestämmas till högre be¬
lopp äu 20 procent af innehafvande lön samt att sådant tillägg i vissa
fall icke skulle tilldelas tjensteman, som hade en lön, öfverstigande
5,000 kronor, så skedde detta, såsom Herrarne torde påminna sig, med
godkännande eller åtminstone icke ogillande af Utskottets motivering,
i hvilken yttrades, att Utskottet förbehölle sig att, der vissa särskilda
undantagsförhållanden dertill kunde föranleda, frångå den sålunda stad¬
gade principen. Att Utskottet icke redan förlidet år fann, att här före¬
låg ett sådant undantagsfall, erkänner jag vara ett misstag, till hvil¬
ket jag, för min del, lika väl som Utskottets öfrige ledamöter, gjort
mig skyldig. Jag för derföre ock gifva Herr Kolmodin rätt uti hans
påstående, att här vore ett misstag eller förbiseende begånget. Men
han torde finna någon ursäkt deruti, att, då det är en sä stor mängd
frågor, som falla under Stats-Utskottets behandling, det icke alltid är
möjligt att hinna så noga och uppmärksamt taga hvarje särskild fråga
i skärskådande och följa med dess historia och gång, på det att Her¬
rarne icke skola behöfva vänta med riksdagens afsilande utöfver den
vanliga tiden.
Hvad som eljest förra året skulle hafva föranled t mig att påyrka en
löneförhöjning för de ifrågavarande professorerne utöfver det af Utskot¬
tet föreslagna belopp var, att Riksdagen då gjorde undantag för lärarpe
vid elementarläroverken, enär den ställning, hvari desse och professo¬
rerne, såsom landets högste lärare, stå till hvarandra, bort föranleda
dertill, att en jemförelse äfven med afseende å deras löneförhållanden
egt rum.
Detta är orsaken, hvarföre jag i år tillstyrkt den föreslagna löne¬
förhöjningen åt professorerne. Anledningen åter, hvarföre jag icke
kunnat tillstyrka eu sådan förhöjning äfven för adjunkterne, har redan
af Herr Key och andra föregående talare blifvit framhållen. Tv, då
det är fråga om att adjunktsbefattningarne skola förändras eller del¬
vis indragas, anser jag det icke vara riktigt att för desse tjensteman
nu bevilja någon löneförhöjning; men hvad deremot angår professo¬
rerne, om hvilkas indragning icke är fråga, kan jag icke gilla, att
desse, som äro vetenskapens högste målsmän, skola lemnas i för tarf-
liga omständigheter. Jag anser icke, att konseqvensen skall drifvas så
långt, att vi icke, för att ej blifva inkonseqventa mot vårt förlidet år
fattade beslut, skola kunna göra en afvikelse derifrån, i fall förhål¬
landena dertill skulle föranleda, och derföre kan jag icke heller gifva
Herr Kolmodin rätt, då lian sade, att det vore höjden af inkonseqvens,
Andra Kammarens Prat. 1875. N:o do.
5
Isig 35.
58
Lördagen den 17 April, f. m.
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare m. f.
tjenstemän vid
universiteten.
| (Forts.)
hvartill vi komme att göra oss skyldiga, om vi biträdde Stats-Utskottets
förslag, lika litet som jag kan finna, att vi, i sådan händelse, skulle
handla i strid mot den oveld, som vid en fördelning af statens till¬
gångar bör göra sig gällande.
Hvad beträffar den jemförelse, som Herr Casparsson framdrog
emellan den fråga, som här föreligger, och frågan om beviljande af
pension åt några enkor, hvilken för omkring 14 dagar sedan var under
behandling, så torde det väl icke vara riktigt att uppställa en jem¬
förelse emellan en ur statens synpunkt omotiverad fattigförsörjning och
beviljandet af anständiga löner åt personer, som skola gå främst i
spetsen för vetandet bär i landet. Detta vill jag hafva uttryckligen
uttalad!, på det att det icke må ovederlagdt få stå i protokollet, att
man jemfört saker, som ur statens synpunkt ii ro så helt och hållet
skiljaktiga.
Friherre von S chulzenlieim: Den långt framskridna tiden gör det
till eu pligt för mig att vara fåordig och jag skall vara det. Jag
anser mig emellertid böra upptaga tvänne argument icke allenast till
vederläggning utan till belysning, så att vi icke vidare behöfva höra
dessa de obotfärdiges förhinder, som från två håll blifvit i frågan
framstälda, för att verka till ogillande af Stats-IJtkottets hemställan.
Till Herr Kolmodin vill jag endast säga, att det var ett »ingalunda
ohederligt» argument han begagnade, då han sade: »då icke adjunkterne
fått den behöfliga lönetillökningen, böra icke professorerne få något».
Det andra argumentet afgafs af en representant på skånebänken, som
yttrade, att »detta anslag åt professorerne är af behofvet påkalladt
och behofvet deraf är erkändt, men någon formlig framställning derom
har icke framkommit från regeringen och fördenskull bör anslaget
icke beviljas»; jag vågar påstå, att, om Riksdagen erkänner sakens
rättmätighet och att anslaget är af behofvet påkalladt, då bör Riks¬
dagen icke hålla sig till skalet utan söka sak och kärna.
Hela denna diskussion och den form, hvari den förts, förefaller
mig lika o besynnerlig som flera andra företeelser vid slutet af denna
riksdag. Atskillige, som bär uppträda, tyckas betrakta en del af Stats-
Utskottets ledamöter såsom hysande ministeriel» åsigter eller som om de
redan innehade ministeriela platser, medan andra synas hafva kastat
sig öfver på oppositionens sida och vilja mot Stats-Utskottet föra
sparsamhetens talan. Detta tyckes väl mycket erinra om Blanches
bekanta lustspel, hvari de, som äro röfvare i första akten, spela piaster
i den andra.
Hvad nu sjelfva saken beträffar, så är det någonting, som ingen
talare så enkelt och bra sagt som Herr Sven Nilsson i Osterslöf, hvil¬
ken i korthet påpekade sammanhanget och det nödvändiga samman¬
hanget mellan spetsen af bildningen och den lägre folkbildningen. Detta
är också af hvar och en erkändt. Professorerne, om de skola
kunna egna sig åt vetenskapliga arbeten och följa med sin tid, hvil-
ket kräfver att de hålla utländska tidskrifter i sin vetenskap och dy¬
likt, böra icke ställas på förknappning. Stats-Utskottet har nu
gått samma väg det flera gånger tillförene beträda att då tydliga för¬
nuftsskäl ådagalagt behofvet af ifrågavarande anslag, besluter Riks-
Lördagen den 17 April, f. m.
59
>T:o 35.
dagen i enlighet med detta behof. Första Kammaren har utan vote- Om Umeför-
ring bifallit Stats-Utskottets betänkande. Universiteten hafva aldrig bättring åt lä-
annat än tacksamt erkänt hvad det maktegande partiet inom Riks- /^sumån^oid
dagen, jordbrukarnes parti, för dem gjort. För min del hoppas jag imiversiteten.
att samma partis utslag äfven denna gång skall blifva hedrande för (Forte.)
partiet.
Herr Leijer: Jag skall inskränka mig till att hufvudsakligen
instämma med den siste ärade talaren. Jag vill endast dertill för¬
klara, att jag är så stor vän af rättvisa, att jag icke vill tillåta, att
den oskyldige får lida för den skyldige och att jag derföre icke heller
vill låta opåtaldt passera, att man för politiska åsigter eller, så att
säga, politiska volter låter enskildes och statens välförstådda intresse
sitta emellan. Då jag anser ifrågavarande anslag val behöfligt och väl
motiveradt samt Utskottets utlåtande riktigt, vill jag blott tillkänna¬
gifva, att jag kommer att rösta för bifall till Utskottets hemställan.
Grefve Sparre: Äfven jag instämmer med Friherre von Schulzen-
heim. Jag måste bekänna, att äfven jag blifvit stött af den diskussion, som
pågår. Aldrig har jag känt mig sa manad att instämma med Stats¬
utskottet. Alla menniskor erkänna, att våra professorer äro för klent
aflönade i jemförelse med andra embetsmål!. Om man vill hafva fullt
dugliga personer på dessa platser, bör man val också aflöna dem till¬
räckligt, och jag anser det icke rätt att attackera Utskottet för dess
förslag.
Herr Casparsson: Här talas som om den svenska bildningen
sväfvade i högsta fara, och man har till och med ordat om bildningens
spets. Jag vill då erinra, att hela frågan inskränker sig till, huruvida
universitetens professorer för år 1876 skola erhålla 5,400 R:dr eller
6,000 R:dr. Sådan är den enkla praktiska frågan, och det vore sanner¬
ligen klent bestäldt med bildningen i landet och dess målsmän, om
den löpte den minsta fara, derest de nämnda personerna ett år finge
vänta på dessa 600 kronor, som utgör den stora differens, om hvilken
nu tvistas. Jag är nemligen fullkomligt öfvertygad, att redan vid nästa
riksdag från Kongl. Maj:t inkommer framställning om verklig och de¬
finitiv lönereglering i frågan, något som icke nu, enligt Utskottets för¬
slag, föreligger.
Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med derunder
gjorda yrkanden, gaf Herr vice Talmannen propositioner såväl på bifall
som på afslag samt förklarade derefter sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den senare meningen. Votering begärdes, i anledning hvaraf, och
sedan beslut fattats derom att bifall till Utskottets förslag skulle upp¬
ställas såsom ja-proposition, nu uppsattes, godkändes och anslogs en
voteringsproposition af denna lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 44:de punkten
mom. b) af Utskottets utlåtande N:o 10,
N:o 35.
60
Den, det ej vill,
Lördagen den 17 April, f. m.
röstar Ja;
Om löneför¬
bättring åt lä¬
rare m. fl.
tjensteman vid
universiteten.
(Forts.)
röstar Nej;
Vinner Nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.
Omröstningen företogs i grundlagsenlig ordning och utföll ined 42
ja mot 112 nej; hvadan Kammaren således fattat beslut enligt nej¬
propositionen.
Kammarens ledamöter, som genom utfärdadt anslag voro kallade
att åter sammanträda i afton kl. 7, för att då fortsätta behandlingen
af det förevarande utlåtandet, åtskildes nu kl. % 4 e. in.
In fidem
H. Husberg.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1875.