RI KS DAGENS FR 0 T 0 K 0 LL.
1875. Andra Kammaren. N:o 25.
Torsdagen de» I April.
Kl. 10 f. in.
§ 1.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 34, i an¬
ledning af vackt förslag om aflåtande till Kongl. Maj:t af skrifvelse
angående ändring i Kongl. kungörelserna den 17 Juli 1847 ocli den
; 4^8US^ 1863,, rörande sättet för utarrendering af vissa kronans
fastigheter.
. Herr Lits Olof Larsson hade uti sin till Utskottet hänvisade och
i förevarande utlåtande besvarade motion, N:o 157, föreslagit, att
Riksdagen ville för sin del besluta och hos Kongl. Maj:t anhålla om
+-ii ^ ändring i ofvannämnda Kongl. kungörelser, att all optionsrätt
till sadana kronans egendomar, som i samma kungörelse!’ omförmälas,
matte, så snart sådant lagligen kan ske, upphöra, och att all utarren¬
dering af sådana egendomar skulle ske å öppen auktion till den mest¬
bjudande, äfvensom att ett minimum, hvarunder arrendesumman icke
unge gå, måtte med ledning af egendomens taxeringsvärde på lämpligt
sätt bestämmas.
I anledning af denna motion hade nu Utskottet hemstält:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
meddelande af sådana förändrade föreskrifter rörande sättet för ut¬
arrendering af kronans egendomar, att
Ko) all optionsrätt till dessa egendomar må, så snart sådant lag¬
ligen ske kan, upphöra; °
-ko) all sådan utarrendering bör försiggå å öppen auktion till
den mestbjudande; och
J.-o) det belopp, hvarunder egendom ej må å första auktion ut-
lemnas varder antingen med ledning af egendomens taxeringsvärde
eller på annat lämpligt sätt bestämdt.
Etter uppläsning af berörda hemställan anförde:
flen Helander: Skulle detta Utskottets förslag blifva gällande är
fg .™hgen öfvertygad derom, att det skall hafva den verkan på
åtskilliga staben, att arrendebeloppen blifva högre än eljest, men jag
aL °cksä, !lka öfvertygad att det skall hafva den påföljd i det hela"
att förändringen skall verka ganska skadligt uti ifrågasatta hänseende.
•lag bär under de senaste 17 åren i det län, jag tillhör, deltagit i'upp¬
ritande af arrendeförslag till ganska stort antal kronoegendomaf och har
Andra Kammarens Prof. 1875. IV:o 25.
Ang. sättei för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
1
N:o 25.
2
Torsdagen den 1 April.
Ån<j. sättet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
dervid kommit till erfarenhet af att inom detta län dessa kronoegen-
domar i allmänhet äro ganska väl vårdade och skötta, och jag kan
tillägga, hvad de större beträffa, på ett utmärkt sätt. Dessutom hafva,
åtminstone på de större egendomarne, nedlagts högst betydliga kost¬
nader på om- och nybyggnader. Detta lyckliga förhållande anser jag-
vara en följd af optionsrätten, eller den större säkerhet arrendator!!
nu har att få bibehållas vid arrendet, naturligtvis först och främst
af den orsaken, att han derigenom har bättre utsigt att kunna draga
mera reveny af de kostnader, som blifvit af honom nedlagda. Skulle
nu Utskottets förslag godkännas, så antager jag för gifvet, att de sista
åren af arrendetiden det kommer att inträffa, att egendomen utsuges
och att sådant på många ställen skall verka derhän, att i stället för
att kronan får förhöjda arrendeinkomster, motsatsen kommer att in¬
träffa, Det må nu vara, hvad Utskottet talat om, att i afseende å in¬
dragna militieboställen man icke lemnat bestämmelse om optionsrätt,
men jag anser likväl att, då dessa boställen i allt fall äro krono-
egendomar, det med dem borde förfaras på samma sätt som med öf-
riga sådana egendomar enligt 1847 och 186:5 årens kungörelser. Jag
vill dermed icke hafva sagdt, att icke dessa författningar tåla vid en
revision, ty det vore, tvärtom, ganska nyttigt, om samtliga kronoegen-
domar komma under samma stadgande!!, och jag skulle derföre helst
önska att Kammaren måtte återremittera ärendet, på det att Utskottet
må kunna taga i förnyadt öfvervägande hvilka grunder som borde
följas vid utarrendering af kronoegendomar i allmänhet. Jag finner
så mycket större skäl för återremiss, som jag icke kan annat än in¬
stämma i hvad en ärad ledamot af Första Kammaren vid ärendets be¬
handling derstädes yttrat, att nemligen 77 § Regeringsformen gifver
anledning till det antagande, att icke Kongl. Maj:t utan Riksdagen
sjelf eget bestämmanderätten uti ifrågavarande hänseende.
Hvad slutligen vidkommer den antydan, att taxeringsvärdet skulle
kunna utgöra lämplig grund och ledning för bestämmandet af arrende-
beloppet, så är det nog sant att taxeringsvärdet på många ställen är
sådant, att detsamma motsvarar egendomens verkliga värde, men på
många andra ställen är det icke så, hvarföre jag anser, att taxerings¬
värdets läggande till grund för arrenden är mycket otjenligt desto
mera, som arrendeförslagen uppgöras redan innan arrendetiden är
inne, och då, såsom nu är förhållandet, arrendena skola räcka i 20
år. Jag skulle derföre, såsom sagdt, helst vilja förorda återremiss,
som i Första Kammaren skett; men skulle denna Kammare nu vilja
definitivt afgöra ärendet, så vill jag för min del yrka afslag, emedan
jag anser detta bättre än .att, såsom Utskottet nu gjort, slopa alla
föreskrifter, som för närvarande gälla, hvilka, såsom jag tror, äro i
alla fall lika tillämpliga nu för tiden som för 30 år tillbaka. För
närvarande yrkar jag, att ärendet må till Utskottet återremitteras.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill ingalunda bestrida att
icke det sätt, som nu användes, för bestämmande af maximi- och
minimibeloppet för kronoarrenden i många fall icke lemnar lyckliga
resultat, men jag tror att, om man skulle öfvergå till det sätt, Ut¬
Torsdageh den 1 April.
N:0 25.
skottet föreslagit, resultatet skulle blifva ännu mindre tillfredsställande.
Utskottet har ansett att staten bär skaffa sig den största möjliga in¬
komst af arrendena. I detta hänseende är jag fullkomligt ense med
Utskottet; men jag tror att staten, såsom andra egendomsegare, äfven
bör tänka på framtiden. Jag tror icke att en försigtig egendomsegare
betingar sig det högsta möjliga arrendet utan afseende å huru egen¬
domen blifver skött eller i hvad skick den kommer att återlemnas.
Skulle detta förslag blifva genomfördt, så tror jag att följden deraf
icke skulle blifva någon annan än den, att den blifvande arrendator!!
under den närmaste tiden före afträdet kommer att taga så mycket
ur jorden som möjligt. Vidden häraf komme att bero på jordens be¬
skaffenhet. Vore jorden mycket god och kraftig, kunde han börja
utsugningsmetoden 4 eller 5 år före arrendetidens utgång, vore den
åter af sämre beskaffenhet något senare, men i alla händelser komme'
han icke att släppa jorden ifrån sig i den allra bästa växtkraft, utan
tvärtom i den sämsta; och vid den nya auktionen, som komme att
ske, blefvo arrendesumman ganska måttlig. Fortsätter man på detta
sätt i tidernas längd — vi skola komma ihåg, att staten icke är i
samma ställning som den enskilde jordegaren, utan att bortarrende-
randet af statens egendomar eger bestånd generationer efter generatio¬
ner — så skall framtiden få den erfarenheten, att statens egendomar
blifva de sämst skötta och af den svagaste kultur i vårt land. Jag
tror detta icke vara, såsom man här brukar uttrycka sig, öfverens¬
stämmande med statens värdighet, och icke heller med dess fördel.
Jag tror att staten bär mera reel och säker vinst, om den har någor¬
lunda burgna medborgare, de må nu vara egendomsägare eller arren-
datorer. Jag anser derföre att det icke vore. nyttigt att borttaga
optionsrätten och vill derföre, lika med den förre talaren, yrka åter-
remiss, i synnerhet som jag tror att det icke är omöjligt för Ståts-
Utskottet att utarbeta ett förslag, som är mera betryggande än nu
gällande stadgande!!, för att maximibeloppet för arrenden af statens
egendomar skall komma att sättas i öfverensstämmelse med egendo¬
mens verkliga värde. Skulle en återremiss icke ifrågakomma, så an¬
ser jag det vara bättre att yrka utslag å betänkandet än att bifalla
detsamma i det skick det nu föreligger.
Häruti instämde Herr Englander.
Herr C. A. Larsson: Då jag i Utskottet biträdt förslaget, an¬
ser jag mig böra upptaga till bemötande de anmärkningar, som blif¬
va gjorda mot detsamma, i synnerhet som jag finner att motionären
icke sjelf är här närvarande.
Hvad då först beträffar Herr Helanders påstående, att den före¬
slagna nya metoden att utarrendera kronoegendomar skulle verka
skadligt, så eger detta verkligen sin riktighet så till vida, att jag vet
att en arrendator i min hemort, hvilken, efter att hafva öfvertagit ett
kronoarrende på 20 år, efter ettr års förlopp öfver!ät detsamma mot
eu afträdessumma af 132,000 kronor. Det följde visserligen en del
inventarier med, men, om jag antager att dessa voro Luffa 32,000
kronor, så återstå ändock 100,000 kronor, som staten afhändt sig
Ang. sälta Jör
utarrendering
af Kronans
egendomar.
N:o 25.
Ang. a atlet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Fnrtp-)
• 4 Torsdagen den 1 April.
derigenom att täflan icke egt rum å auktion. Det hör också till
denna historia att, då förslaget till bestämmandet af maximi- och
mininh-beloppet för arrendet inkom till Konungens Befallningshafvande,
så hade vederbörande glömt upptaga afkastningen af en koladugård
af ett mycket stort värde, och derför måste Konungens Befallnings¬
hafvande sjelf påöka arrendebeloppet med 6,000 kronor. Det hör till
saken att, då arrendet under föregående tid endast varit 6,000 kro¬
nor, så var det nu 20,000 kronor, och icke desto mindre erhöll arren-
datorn 100,000 kronor i afträde. Nu frågar jag: finnes det väl nå¬
got skäl för ett sådant förmynderskap från statens sida i fråga om
bortarrenderande af statens egendom ? Inom Utskottet var man ense
derom, att statens uppträdande såsom förmyndare för den enskilde, då
fråga var att arrendera bort egendomar, vore alldeles • olämpligt och
borde upphöra.
Det skulle vidare för staten vara större säkerhet, säger man, om
samme arrendator kunde få behålla arrendet längre än 20 år, och
dessutom skulle det vara en stor orättvisa mot arrendeinnehafvaren
att borttaga optionsrätten. Jag har äfven hört en och annan fram¬
kasta den förmodan, att meningen vore att gifva Utskottets förslag,
om det blefve faststäldt, en så retroaktiv verkan, att denna författ¬
ning skulle verka rubbning af alla nu varande arrendekontrakt, så
att äfven de nu varande innehafvarne, sedan arrendeåren gått till
ända, skulle förlora sin optionsrätt, men detta har alldeles icke varit
Utskottets mening, och derför har man insatt orden, »så snart så lag¬
ligen ske kan». Det är endast vid uppgörandet af nya kontrakt som
optionsrätten skall borttagas.
Här har äfven yttrats att innehafvarne af militieboställen skulle
få optionsrätt, men det vore ju att ännu mer förstora den förlust
kronan skulle lida, om den icke fritt fick disponera sina bortarrende¬
rade egendomar, utan en arrendator skulle kunna för snart sagdt
everldliga tider hindra staten derifrån genom sin optionsrätt. Om
man t. ex. beslöt att dessa militieboställen skulle försäljas, kunde det
icke ske på andra vilkor och med annan rätt än staten sjelf egde.
så att, om staten gjort upp kontrakt med någon om arrende af ett
sådant boställe på 20 år, så kunde köparen af egendomen icke få
tillträda densamma förr än efter dessa 20 årens utgång och efter må¬
hända ytterligare 20 års förlopp, om arrendatorn skulle vilja begagna
sig af sin optionsrätt, såvida icke man ville, med stöd af det gamla
stadgandet i lagen att “köp bryter legostämma*1, drifva bort arrenda¬
torn, hvilket likväl skulle vara en stor orättvisa.
Vidare har en annan talare yttrat, att kronans egendomar skulle
blifva så illa skötta, om brukaren af en sådan egendom icke vid ar¬
rendetidens utgång hade optionsrätt, men det tror jag alldeles icke
är någon fara, ty ehuru enligt regeln statens utarrenderade egendo¬
mar skola gifva det högsta möjliga arrende de kunna lemna, men be¬
stämmandet af detta maximibelopp beror på värderingsmän, hvilka
dels icke förstå och dels icke bry sig om att samvetsgrant bestämma
detta, så tror jag att den som vet, att han under så lång tid som
20 år egen frihet att disponera en egendom, också sköter den så väl
Torsdagen deri 1 April.
5
N:o 25.
som möjligt, för att så mycket som möjligt drifva upp afkastningeu
af densamma. Dessutom är det alldeles icke meningen att Kammar¬
kollegium ovilkorligen skall taga den, som vid eu arrendeauktion gjort
högsta anbudet, ehuru man tyckes hafva den föreställningen, att de
regler, som äro stadgade för profvande åt'arrendevilkoren, skulle inne¬
hålla en sådan bestämmelse, utan, om den förre arrendator!! afgifver
nytt anbud, så står det Kammarkollegium fritt att antaga hans anbud,
äfven om det med ett eller två hundra kronor skulle understiga eu
annan spekulants. Ett bestämdt stadgande härom har väl icke blif¬
va af Utskottet föreslaget, enär motionen dertill icke gaf anledning;
men det bär synts Utskottet utom allt tvifvel, att sådant skulle vid de
afgifna anbudens pröfning göra sig gällande. Då jag för öfrigt hört
åtskillige medlemmar af Kammaren yttra, att denna motion är eu af
de bästa och nyttigaste, som under riksdagen blifvit väckta, så yrkar
jag för min del, att Utskottets förslag måtte blifva utan återremiss af
Kammaren bifallet:
Herr (Jarl If vars son: Det kali ej vara tvifvel underkastadt,
att eu förändring i bestämmelserna angående utarrendering af kronans
egendomar är åt behofvet påkallad: och, för den händelse man vill
hafva bort optionsrätten, anser jag Utskottets förslag vara det radi¬
kalaste. Jag tror nemligen det vara nödigt att tillse, det kronan
drager den största möjliga inkomst af sina egendomar, ett förhållande,
som, beträffande dem, hvarom nu är fråga, ingalunda är för handen,
ty det torde vara nogsamt bekant att, såsom arrendesumman nu be¬
stämmes, det är arrendator!! och icke staten, som får största vinsten.
Det kan derföre ej vara lämpligt, att representationen låter detta
förhållande längre fortfara, helst nu, då genom militieboställenas in¬
dragning ett stort antal hemman komma att utarrenderas. Jag finner
sålunda det af Utskottet föreslagna sättet för utarrendering af kronans
egendomar vara att föredraga framför det nu brukliga.
Ett annat skäl, hvarföre jag påyrkar optionsrättens upphörande,
är, att jag anser densamma vara hinderlig för eu möjligen blifvande
försäljning af hemmanen.
På grund af hvad jag sålunda anfört, skulle jag yrkat bifall till
Utskottets förslag, om jag icke måste medgifva, att emot detsamma i
formelt hänseende med skäl kan göras eu anmärkning. Jag med-
gifver nemligen, att det varit mera grundlagsenlig!, om Utskottet, i
stället för att, såsom nu skett, hemställa att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla om meddelande af förändrade föreskrifter rö¬
rande sättet för utarrendering af kronans egendomar, föreslagit, det
Riksdagen ville besluta om de grunder, efter hvilka utarrendering af
dessa egendomar hädanefter bör ske ocli sedermera i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdandet af eu författning i
sådant syfte. Emot en återremiss i syfte att erhålla eu sådan upp¬
ställning af Utskottets förslag har jag för min del ingenting att er¬
inra; men jag skulle önska att Kammaren så enhälligt som möjligt
ville uttala sig för en sådan förändring i nu brukliga sättet att ut¬
arrendera kronans egendomar, att optionsrätten kom me att upphöra.
Ang. s atlet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
N:o 25.
År-g. salut för
utan'ålder ing
af Kronan*
egendomar.
(Forts.)
6 Torsdagen den 1 April.
Herr Helander: Jag begärde egentligen ordet med anledning
af det exempel Herr Gall Anders Larsson uppgå! pa ett ovanligt
högt belopp, som skulle vara lemnadt i afträde för ett kroisoarrende
inom Östergötland, hvilket belopp dock ansenligt minskades genom
den uppgift, som tillika lemnades derom, att deruti jemväl ingick
ersättning för inventarier, hvarförutan, af hvad nämnde talare anförde,
det syntes mig framgå, hvad ock torde vara öfverensstämmande med
verkliga förhållandet, att något misstag eller misskalkyl måtte egt
rum vid arrendeförslagets uppgörande. Ått uti enstaka fäll anmärk¬
ningsvärda förhållanden kunna uppstå i följd af misstag, lärer ej
absolut under hvarje förhållande kunna undvikas, hvarföre jag ej kan
anse det uppgillra exemplet utgöra något bevis för riktigheten af att
borttaga optionsrätten. Hvad Herr Larsson nämnde derom, att options¬
rätten skulle hindra Riksdagen från att försälja en utarrenderad
kronolägenhet, i fall så skulle anses höra ske, kan jag ej anse annat
än såsom alldeles gripet ur luften. Är det verkligen möjligt, att nå¬
gon kan tro, det Riksdagen skulle vara förhindrad från att sälja eu
kronolägenhet derföre, att denna är utarrenderad med nu existerande
företrädesrätt för arrendatorerne att vid förnyad utarrendering återfå
arrendet? Det lärer väl vara alldeles omöjligt. Beslutar Riksdagen
försäljning, så är det uppenbart, att ingenting kan hindra denna,
ehuru det är naturligt, att arrendator!! måste räkna sig den utfästa
arrendetiden till godo. När Riksdagen fattat beslut om försäljning,
så kommer, naturligtvis, arrendeförslag icke att uppgöras, och således
ej heller något maximibelopp att bestämmas. Nu är det förhållandet,
att optionsrätt endast ifrågakommer, derest arrendatorn erbjuder sig att
öfvertaga arrendet till maximibeloppet, men som något maximibelopp
under nämnda förhållande icke blifvit bestämdt, blir arrendator!!
aldrig i tillfälle att erbjuda sig öfvertaga arrendet. Härom kan det
för öfrigt vara alldeles öfverflödigt att vidare orda.
Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande om återremiss.
*
Herr Kol in od in: Äfven jag hyser betänkligheter emot options¬
rättens afskaffande. Jag vill visst icke bestrida, att förändrade före¬
skrifter för maximi- och minimibeloppens bestämmande vid utarrende¬
ring af kronans egendomar äro af nöden, men jag vill lika litet att
man, till undvikande af eu lagförändring i sådant hänseende, skall
bortkasta just den sak, hvarom bör lagstiftas. Det vore visserligen
en genväg, men ingalunda eu sådan, som kali rekommenderas.
I England, det land, inom hvilket förhållandet emellan jord--'
egare och arrendatorer är mest utvecklaclt, är detta helt annorlunda
än hos oss. Der är nemligen af ålder brukligt och, såsom jag tror,
numera äfven i lag uttryckt, att den förre skall med den senare del¬
taga i kostnaderna för vissa grundförbättringar, och detta af det
skäl, att sådana eljest svårligen skulle kunna åvägabringas. Då nu
hos oss eu sådan ordning icke förefinnes och ej heller gerna kan
tänkas mellan Kongl. Maj:t och kronan och dess arrendatorer, anser
lag optionsrätten vara ett nyttigt vederlag härför. Emot Herr C. A.
Larsson vill jag, med anledning af hans yttrande, det kronan genom
7
N:o 25.
Torsdagen den 1 April.
optionsrätten skulle göra sig till förmyndare för enskilda personer,
invända, att så ingalunda är förhållandet, utan har kronan genom * \f
ifrågavarande rättighet endast lemnat arrendator^, trygghet att egendomar.
skörda frukterna af de arbeten, han till jordens förbättrande verk- ‘ (Forte.)
Vidare har Herr C, A. Larsson påstått, det man icke behöfde
befara, att optionsrättens afskaffande skulle föranleda dertill, att jor¬
den erhölle sämre häfd. Jag bär dock en sådan farhåga, ty det är
naturligt, att eu arrendator, äfven om han under de första arrende¬
åren väl häfdat sin jord, skall under de sista åren af legostämma!!
söka att af egendomen draga den största möjliga fördel, och således
helt naturligt komma att utsuga jorden. Det är nemligen alldeles
otänkbart, att eu arrendator af ett kronohemman skulle, genom att
nedlägga arbete och kostnader på hemmanet mot arrendetidens slut,
tvinga upp det blifvande arrendet och sålunda straffa sig sjelf med
sina händers verk. Optionsrätten är derföre ett medel att vindel
hela arrendetiden få eu jemn och god häfd å kronans egendomar.
Om staten således vill att dess utarrenderade egendomar för fram¬
tiden skola val skötas och lemna successivt stigande inkomster, bör
optionsrätten qvarstå, men ändring i gällande bestämmelser angående
maximi- och minimibeloppen å arrendena deremot vidtagas. Instäm¬
mande med de föregående talare, som yttrat sig i samma riktning,,
yrkar äfven jag på återremiss åt betänkandet.
Ilerr Lytii förenade sig med Herr Kolmodin.
Friherre af Schmidt: Het föreliggande betänkandet antyder,
att man vill eu återgång till något, som förut i lagstiftningen egt ruin.
Den erfarenhet, som vi förvärfvat oss sedan år 1847 med afseende k
de förändringar, som då vidtogos, tror jag åtminstone icke vara så¬
dan, att det nu vore skäl att återgå till de stadgar, som förut funnos.
Hen erfarenhet härutinnan, med hvilken jag talar, rör naturligtvis
eller hnfvudsakligen endast de kronans egendomar, som äro anslagna
till militifeboställen och f. d. militieboställen. Men före 1847 inträf¬
fade Lera gånger, att då arrendetiden utgjorde 30 år, boställsdirek-
tionerna fingo den mödan att inom de 30 aren tva till tre gangei
halla ny auktion på samma boställe, med anledning deraf att okloka
spekulanter inläto sig på alltför höga arrenden och inledde andra
personer att gå i borgen för arrendet, och det kunde hända, att alla
tre, såväl arrendatorn som borgesmännen, blefvo insolventa att er¬
lägga arrendet.
Jag föreställer mig, att dylika förhållanden egt rum äfven med
andra kronans egendomar, än militieboställen; och då ett sådant för¬
hållande sannolikt föranledt det lagstadgande, som nu förefinnes, så
hemställer jag; huruvida det kan vara skäl att hos Kongl. Maj:t begära
en* återgång till det gamla. I afseende å borgensförbindelserna har
visserligen på senare tiden helt nyligen — jag tror under sista året
— vidtagits den förändring, att borgesmännen icke iklädas ansvars¬
skyldighet för boställsarrendet för längre tid än under de fem åren i
N:o 25.
Torsdagen den i April.
«/'
egendomar.
(Fort,?.)
TjZ aiTftdefc!den’ fÖ1'.^lke“ tlid ,de iklädt sio förbindelse. Till-
af Kronans .. r då detta ansvar gälde för hela arrendetiden, blefvo borges-
mannen naturligtvis tvungne att betala hela den kostnad och skada
som vid förnyadt utarrenderande kunde uppstå derigenom, att ar-
lendesumman nedsattes, hvaremot de nu icke förbindas att svara för
kostnad och skada för längre tid än fem år. Men icke heller detta
gi ver grundad anledning till en förändring uti nu gällande lagstadganden
och sannolikt komma hädanefter som hittills okloka spekulanter att
tafla med hvarandra, och vid eu viss tidpunkt, då egendomar srå
högt i pris, komma misskalkyler att uppstå, och jag tror kronan för-
ioiai mera på det, an att taga skapliga arrenden, som under hela
tiden kunna utgöras.
i sirf mi“ Jao derföre instämma i deras yrkande, hvilka
anhållit om återremiss, eller, i annat fall, om afslag å betänkandet
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Hen talare, som hade ordet
näst efter det jag förra gången yttrade mig, nämnde det han hört
loa liga uttala den åsigten, att den förevarande motionen, i hvad den
åt ser optionsrättens borttagande, skulle vara eu af de bästa, som vid
denna riksdag blifvit väckta, äfvensom att, i händelse den gin-e
igenom, staten skulle beredas betydliga inkomster. Huruvida motionen
ar en åt de basta eller sämsta, är en sak, om hvilken jag icke vill
inlåta mig uti att fälla något omdöme; men hvad beträffar den åsigten
att staten genom densamma skulle beredas några ökade inkomster, så
ai jag af en helt motsatt tanke. Jag tror nemligen, att, om motionen
genomföres, statens inkomster för framtiden skola blifva betydligt
mindre, än om vi låta de nuvarande förhållandena fortfara och en-
dast vidtaga de förändringar, som kunde åvägabringas med afseende
ä bestammandet af arrendenas maximi- eller minimibelopp. Hen ärade
talaren anförde såsom skäl lör att optionsrätten borde borttagas att
flet gifvits mångfaldiga exempel på, att arrendatorer erhållit betydliga
penningebelopp i afträde åt sina arrenden. Men detta är ett förhål¬
lande, som jag har funnit ega rum, äfven när privata personer bort¬
arrenderat sina egendomar. I min hemort har man flerstädes på se¬
nare tider funnit med sin fördel förenligt att nedsätta arrendena cd
frälsehemman, så att frälsebönderna kommit i eu mera betryggad
städning. Het är ingalunda någonting ovanligt, att, när frälsebönder
afträda sina arrenden, så stora penningebtelopp derför erläggas, att
de utgöra en ganska betydande del af hela hemmanets värde. Hå
nu de enskilde jordegarne finna fördelaktigt att hafva förmögne ar¬
rendatorer, undrar jag, om icke staten sjelf borde hafva eu likadan
uppfattning eller den, att de, som bruka statens egendomar, böra vara
valburgne personer. Jag kan följaktligen icke frigöra mig från den
lorestailningen, att den föreliggande motionen skulle, om -den blefve
antagen, tillskynda staten en framtida förlust och åstadkomma, att
aess egendomar blefve illa skötta.
Ln talare bakom mig yttrade, att lian hade hört betänkligheter
framkastas mot förslaget på den grund, att det skulle stå i strid med
stadgandet i 71 § Regeringsformen, och jag finner äfven, att så verk-
N:o 25.
Torsdagen den 1 April. ()
ligen ät förhållandet. Nämnda paragraf stadgar, att statens egen¬
domar skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen derom föreskrifver,
och följaktligen borde det icke vara Kongl. Maj:t, som i denna' fråga
egde meddela^ några förändrade föreskrifter. Det är utan tvifvel ett
förbiseende af Stats-Utskottet, som i allmänhet just icke plägar vara
frikostigt med bortskänkandet af Riksdagens rättigheter, att det icke
observerat denna omständighet; men det torde dock vara ganska för-
klailigt, om man tager i betraktande do många och vidlyftiga göro¬
mål, hvarmed det är öfverhopadt. Emellertid har jag icke af hvad
hittills i frågan anförts funnit något skäl att frångå mitt förra yrkande
om återremiss, hvilket jag fortfarande vidhåller; men skulle någon så¬
dan icke beslutas, så hoppas jag att Kammaren afslår motionen. Jag
-påyrkar dock icke återremiss i den afsigt, att Utskottet skulle för¬
söka taga bort optionsrätten, utan derföre, att det måtte utarbeta
bättre stadganden med afseende å bestämmandet af arrendenas maximi-
eller minimibelopp.
Med Herr Sven Nilsson instämde Herr Wedberg.
Herr Carl Aron Jönsson: I likhet med den föregående ta¬
laren skall jag icke motsätta mig återremiss af motionen, men jag
vill deremot på det kraftigaste uttala mig för optionsrättens upphö¬
rande. Ty om förhållandena vid den tiden, då 18J7 och 18GB årens
förordningar i ämnet utkommo, voro sådana, att de nödvändiggjorde
optionsrättens bibehållande, så tror jag dock icke att förhållandena
nu för tiden äro likadana. Det har gifvits många tillfällen, då man
kunnat spåra, huru saken förhåller sig, och Herr Carl Anders Lars¬
son bär omnämnt ett ställe, der arrendatorn erhållit öfver 100,000
kronor i afträde. Ja, mine Herrar, äfven från min hemort kan jag
framdraga ett liknande exempel, då eu arrendator derstädes, strax
efter det han öfvertagit arrendet af en egendom, begärde 100,000
kronor i afträde för detsamma. Härom är val egentligen ingenting
att säga, då allt tillgått på författningsenlig väg; men när man ser
sådant, föreställer jag mig det vara statens både pligt och rättighet
att tillse, det dess egendomar på bästa sätt göras den till godo.
Herr Sven Nilsson i Österslöf yttrade, att staten är skyldig att
tillse, det dess egendomar blifva på bästa sätt skötta. Jag kan dock
icke finna annat än att föreskrifter, huru de böra skötas, äro lika
gagnande. I egenskap af förmyndare har jag haft egendomar att ut¬
arrendera, dervid jag meddelat vissa föreskrifter med afseende å jor¬
dens skötsel. Resultatet häraf har visat sig ganska godt. Så tillgår
i allmänhet, och jag undrar om icke äfven Riksdagen kunde be¬
gagna sig åt samma utväg* då, i händelse egendomarne utarrende¬
rades på 20 år och arrendatorerne ville uppdrifva dem, de utan
tvifvel icke skulle komma i sämre kultur. På de skäl, som jag bär
ofvan anfört, får jag förena mig med dem, som yrkat återremiss, dock
med det bestämda uttalandet, att optionsrätten bör borttagas.
Herr O. B. Olson: Det är åtminstone min fullkommliga öfver-
Ang. nättet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
N-.o 25.
10
Torsdagen den l April.
Ang. sattet fö?
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
tygelse, att staten under de senare åren liar gjort betydande för¬
luster derigenom, att arrendatorerne af kronans egendomar haft op¬
tionsrätt. Tv jag känner till förhållandena på åtskilliga ställen, der
arrendator!! "har fått arrendet efter maximipris; och jag tror icke
att statens egendom der blifvit betald med ens hälften af hvad den
verkliga afkastningen utgjort. Det har också visat sig på mångfaldiga
ställen att arrendatorer, Indika haft optionsrätt och fått egenclomarne
till maximipris, som i allmänhet bestämmes ganska lågt, hafva afstått
arrenderätten åt annan person och dervid fått betydliga summor i af¬
träde. Ja, det kunde på sin tid, eller år 1847 och derefter, kanske
vara nödvändigt att optionsrätten infördes och bibehölls — det vill
jag icke förneka. Men vi hafva andra tider och annan erfarenhet i
afseende å skötande af jordbruk nu emot då för tiden-; och att staten
nu skulle ställa sig såsom förmyndare öfver arrendatorerne och såga:
ni få icke betala mera; ni få ej anses myndige att gifva hvad ni
sjelfve ansen arrendet af egendomen vara värdi, utan staten bör der-
vidlag bestämma och ordna — detta anser jag icke vara riktigt.
Tillämpas väl något sådant i händelse enskilde arrendera eller köpa
en egendom? Nej, visst icke. Ty då menniskorna väl i allmännhet äro
så pass kloka, att'de kunna bedöma hvad som kan vara med deras
fördel förenligt, så tycker jag för min del det vara öfverflödigt att
ställa dem under ett slags förmynderskap, och det torde väl de nuva¬
rande stadgandena i grund och botten vara. Jag vill för öfrigt hem¬
ställa, hvad värde ett sådant maximi- och minimipris som sättes kan
hafva, och huru stor ledning ett förslag till bestämmande af dylika
belopp i verkligheten lemnar för bedömande af arreudesummans behö¬
riga storlek. Huru tillgår vid sådana förslags upprättande? En krono¬
fogde kommer, kanske första gången i sitt lif, till ett kronohemman
och skall fastställa maximi- och minimibelopp för arrendet; han har
vanligen en landtmätare med sig och möjligen äfven en eller två-
jordbrukare, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnats att
vara närvarande, i händelse den ifrågavarande egendomen har ett syn¬
nerligt stort värde. Dessa personer uppehålla sig på stället vanligen
några timmar samt taga byggnader och de närmaste egorna i ögon¬
sigte, och så bestämmes det maximi- och minimipris, som skall betalas
i arrende. Men jag hemställer, huru pass säker ledning man genom
ett på dylikt sätt bestämdt arrende kan hafva för att bedöma eu
egendoms verkliga afkastning.
För min del vill jag icke motsätta mig en återremiss af utlåtandet,
ehuru jag icke kan frångå min öfvertygelse att optionsrätten bör bort¬
tagas, så vida staten skall få någorlunda rimlig inkomst af sina egen¬
domar.
Herr Sven Nilsson i Österslöf har omnämnt, hurusom egendoms-
egare i Skåne utarrenderat frälsehemman mot särdeles billiga arrenden.
Jag vill visst icke förneka, att på ett och annat ställe så varit fallet,
ehuru någon stadgad optionsrätt icke kommit dessa arrendatorer tillgodo.
Men jag känner också mångfaldiga fall, der frälsehemmansarrendena äro
ganska höga och på långt när icke göra sina innehafvare burgne.
11
N:0 25.
V
Torsdagen den 1 April.
Ått härutinnan olika förhållanden på skilda orter kunna ega rum, är Ang. mm för
dock helt naturligt. ZTFrttf
Såsom sagdt, jag går gerna in på att ärendet återremitteras, men ®
vidhåller min mening, att optionsrätten bör afskaffas. '(Forts.)
Herr C. A. Larsson: Stats-Utskottet har här fått så mäktiga
motståndare, att det verkligen tycks få svårt att reda sig. Jag vill
dock söka besvara några af de mot Utskottets förslag gjorda invänd-
ningarne. Herr Iiolmodin har bland annat påstått, att arrendeprisen
skulle blifva oskäligt uppdrifna, om vederbörande spekulanter finge
frihet att betala hvad de ville, och att, om optionsrätten borttoges,
arrendatorerne åren närmast före det år, clå de hade att afträda sina
arrenden, skulle suga ut jorden; förmenande han, att optionsrättens
bibehållande skulle innebära en garanti mot ett dylikt utsugnings-
system. Jag tror deremot, om optionsrätten qvarstå!’, att eu arrenda¬
tor, som liar denna utsugningsmani, under åren närmast före det upp¬
skattningen på nytt af det arrenderade hemmanet av afsedd att ega
ram, utan tvifvel skall söka bereda minsta möjliga afkastning af det¬
samma, af det naturliga skälet att få arrendet så lågt som möjligt.
Men sedan börjar lian på nytt att befordra egendomens högre kultur
och skördar derefter tredubbelt så mycket, som lian gjorde under de
sista åren före värderingen.
Friherre af Sehmidt talade om de trångmål, hvari militieboställs- '
direktionerna råkade, derföre att någon optionsrätt icke fans för dessa
boställen. Ingenting hade emellertid hindrat dessa direktioner att ut¬
verka medgifvande åt sig att få lemna äfven sina arrendatorer op¬
tionsrätt. Men detta hafva de helt visligen underlåtit, emedan de
funnit sådan optionsrätt icke medföra någon fördel.
Det var synnerligen hugncsamt att höra Herr Sven Nilsson i Östers¬
lö f berömma de skånska magnaternas behandling af sina frälsebönder.
Annorlunda var förhållandet för några år sedan, då Tullberg rege¬
rade. Jag är emellertid glad öfver att dessa bönder nu kommit i eu
bättre ställning och vill visst icke rubba dem derur. Men de hafva
ju icke optionsrätt. Och hvarföre skulle icke staten kunna utarren¬
dera sina egendomar på samma vilkor som den enskilde och få sina
arrendatorer lika välbergade som de enskilde egendomsegarnes äroV
)Nu säger man att sjelfva knuten är att förhindra, det arrenda-
torerna genom öfverdrifna arrendeanbud ruinera sig och sina borges¬
man. Detta vore nog väl betänkt, om man på samma gång kunde
förbjuda arrendatorerne att mot höga afträden öfverlemna sina ar¬
renden åt andra personer. Men då vi nu höra, att ett dylikt afträde
kan betinga ända till 100,000 kronor, så frågar jag, om man ej sna¬
rare kan hafva skäl till den förmodan, att den som betalar en dylik
afträdessumma riskerar ekonomisk ruin. Är spekulanten sjelf ej kapi¬
talist, utan nödgad att låna afträdessumman, så torde lätt inses, i
Indika svårigheter lian skall komma och huru den arrenderade egen¬
domen skall blifva skött, ifall eu kris inträffar. Samma blir naturligtvis
förhållandet i fall arrendator!! bjudit kronan för mycket: hvadan någon
garanti för - att dylikt ej må kunna inträffa i så väl det ena som
andra fallet ju icke finnes.
N:o 25.
12
Torsdagen den 1 April.
/
Aiuj. sättet för Min mening är således, att vi böra låta frihetens princip gälla
Uta7'i'rtnam härutinnan, sfi att hvar och en spekulant får betala kronan det ar-
ewnthmar. rencle han ser sig kunna komma ut med, alldeles som förhållandet är
(Forts.) vid fråga om enskilda arrenden.
Hvad angår den anmärkningen, att afiåtandet af en skrifvelse
till Kong!. Maj:t, på sätt Stats-Utskottet föreslagit, skulle vara i strid
mot Regeringsformens 77 §, så kan jag icke gilla en dylik tolkning
af nämnda paragraf. Stats-Utskottet föreslår här:
“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
meddelande af sådana förändrade föreskrifter rörande sättet för ut¬
arrendering af kronans egendomar, att l:o) all optionsrätt till dessa
egendomar må, så snart sådant lagligen ske kan, upphöra; 2:o) all
sådan utarrendering bör försiggå å öppen auktion till den mestbju¬
dande; och 3:o) det belopp, hvarunder egendom ej må å första auk¬
tion utlemnas, varder antingen med ledning af egendomens taxerings¬
värde eller på annat lämpligt sätt bestämdt. “
Fråga är således om ett Riksdagens beslut. Men som det icke
ligger inom Riksdagens område att vare sig utfärda eller kungöra för¬
fattning i ämnet, så återstår för Riksdagen ju intet annat, än att anhålla
det Kongl. Maj:t, som sådant tillkommer, måtte göra det. Som jag så¬
ledes icke kan inse att Riksdagen genom att godkänna Stats-Utskot-
tets nu föredragna hemställan kommer i någon slags kollision med
grundlagen, fortsätter jag mitt yrkande om bifall till samma hem¬
ställan.
1 detta yttrande förenade sig Herr Bicscrt.
Herr A. Rundbäck: Då det är möjligt, att ifrågavarande ut¬
låtande till Utskottet återremitteras, anser jag så många som möjligt
af Kammarens ledamöter böra uttala sina åsigter i frågan, och då jag
i detta fall är af samma åsigt, som Utskottet, anser jag mig böra
tillkännagifva detta.
För öfrigt anser jag att, då vi nu årligen öka våra utgifter och
bortslumpa den ena millionen efter den andra, och då utgifterna i
budgeten, livilka för några år sedan bestego sig till 50,000,000 R:dr,
nu snart fördubblats, det vore i högsta grad olämpligt att icke taga
vara på alla de inkomster, vi möjligen kunna erhålla, hvilket vi dock
icke skulle göra, om optionsrätten bibehölles, hvarigenom, helst om
militieboställena skola hädanefter på 20 år utarrenderas, oerhörd för¬
lust skulle drabba staten. Dessutom, då man såsom hufvudskål för
optionsrättens bibehållande anfört, att, om densamma afskafiades,
kronans egendomar skulle vanskötas och arrendatorerne utarmas, vill
jag fråga, hvad bevis man har för ett sådant påståendet År så för¬
hållandet med enskildes egendomar, som blifvit utarrenderade, eller
med arrendatorerne af desamma? Och hvad skäl har man för
det antagandet,, att arrendatorerne af kronans egendomar skulle med
berådt mod kasta sig sjelfve i olycka, och huru är det tänkbart, att
sådana äfventyrare skulle kunna förskaffa sig erforderlig borgen för
»
Torsdagen den 1 April.
13
N:o yö.
arrende vil korens fullgörande? Detta hufvudskål tror jag derföre ej
förtjena något afseende.
Deremot tror jag i formel! hänseende skäl förefinnas till ändring
i föreliggande utlåtande: ty Riksdagen bör ej hos Kongl. Maj:t an¬
hålla om meddelande af förändrade föreskrifter i förevarande fall, utan
Riksdagen har att sjelf derom besluta och sedan om beslutet göra
anmälan hos Kongl. Maj:t, som sedermera har att utfärda kungörelse
i ämnet.
Af detta skäl uteslutande yrkar jag. att utlåtandet må till Ut¬
skottet återremitteras.
Herr Jöns Andersson: För min del får jag förklara, att jag
i denna fråga har samma erfarenhet, som Herr C. A. Larsson, och
tror derföre, att staten ingalunda skulle vinna på optionsrättens bi¬
behållande. Jag kan ej heller förstå, hvarföre ej staten likaväl som
den enskilde skulle eftersträfva att erhålla största möjliga vinst af
sina egendomar.
För öfrigt har jag intet emot eu återremiss af utlåtandet, men
vill för min del på det bestämdaste förorda optionsrättens upphäf¬
vande.
Herr Lundström: Det har blifvit anmärkt, att Utskottets före¬
liggande förslag skulle stå i strid med 77 § Regeringsformen. För min del
vill jag emellertid förklara, att jag ej anser så vara förhållandet, enär denna
§ i fråga om kronans egendomar stadgar, att de skola förvaltas efter
de grunder, Riksdagen derom föreskrifver. Nu är ju, enligt Utskottets
förslag, just meningen, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om meddelande af förändrade föreskrifter rörande sättet
för utarrendering af dessa egendomar på de grunder, som nu af Riks¬
dagen skulle bestämmas: och Utskottets förslag strider sålunda alls
icke emot åberopade §.
Beträffande sjelfva saken förenar jag mig med dem, som yrkat utlåtan¬
dets återremmitterande till Utskottet, icke i det syfte, som af några talare
framhållits, att optionsrätten i dess gamla form skulle bibehållas, utan
i afsigt att få optionsrätten i viss mån modifierad. I dess gamla form
anser jag den olämplig ej blott af de skäl, som af andra talare före
mig andragits, utan äfven af ett särskild! sådant, som bestämt min
åsigt i detta fall. Hade nemligen det nuvarande sättet för utöfvande
af optionsrätten vid arrenden af kronans egendomar varit så förträffligt,
som man vill . påstå, hade nog enskilde personer också hittat på att
vid utarrenderingar af egendomar en gång för alla på förhand be¬
stämma att arrendatorer, efter arrendetidens slut, skulle -få fortsätta
med arrendet, om de erlade det maximibelopp, hvartill egendom.ens
afkastning uppskattades. Jag är öfvertygad att i de hundratusentals
årligen återkommande fall, då fråga är om utarrendering af enskildes
egendomar, denna praxis säkerligen skulle blifvit antagen, om någon
fördel dermed verkligen varit förenad. Optionsrätten i dess gamla
form tror jag derföre ej heller för staten vara fördelaktig.
Avg. sättet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
N:0 25.
14
Torsdagen den 1 April.
Ang. sättet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forte.)
Det- förändrade sättet för optionsrättens utöfvande, som jag afser,
hav Utskottet jemväl antyda då det på sidan 4 af sitt utlåtande
säger: “visserligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej, derest förre
innehafvare!! ville betala det högsta belopp, som å auktion bjudes, han
då borde vid arrendet bibehållas."
Utskottet har likväl ej velat föreslå något dylikt, emedan “ett
stadgande i berörda riktning skulle vara föga behörigt, enär den
enklaste billighet torde fordra, att en innehafvare, som väl häfdat ett
hemman och som vid auktion samtidigt med en annan afgåfve högsta
anbud, ej under i (ifrigt lika förhållanden blifver från egendomen
trängd." Ja, det är sant att, om den fordne arrendator!! vid nya
arrendets utbjudande gör samma anbud och lemiiar enahanda säker¬
het, som eu annan, den enklaste billighet fordrar, att den förre, under
i öfrigt lika förhållanden, får behålla arrendet, men det är ej derföre
säkert, att så verkligen sker vid tillämpningen. Det kan möjligen
finnas personliga motiv, som i dessa fall inverka, och det kan ofta
blifva en smaksak att t. ex. pröfva den erbjudna säkerheten; åtmin¬
stone kan man taga dylikt till förvändning och säga, att man antager
eu ny arrendator, emedan dennes säkerhet är bättre, ehuru så i sjelfva
verket icke är förhållandet. Många andra fall kunna inträffa, der den
gamle arrendatorn undanskjutes utan verkligen giltig orsak. Om dere¬
mot optionsrätten i deri modifierade form, jag antydt, bibehålies, tror
jag att dessa anmärkningar i allmänhet försvinna. Man hav sagt att,
om optionsrätten bibehålies, skulle detta förhindra egendomens utsug¬
ning de sista åren af arrendetiden och att optionsrätten •skulle blifva
ett vederlag för de på egendomen nedlagda kostnaderna. Men, mine
Herrar, allt detta skall lika väl komma att uppfyllas, om optionsrätten
i förenämnda modifierade form bibehålies; ty då icke blott utöfvar
man rättvisa, utan man verkar äfven det, att eu föregående arrendator
underlåter att utsuga jorden, emedan han vet, att vid eu blifvande
auktion han kommer att bibehållas vid arrendet, såvida lian betalar
lika mycket som någon annan.
På denna grund och på det att Utskottet må taga i öfvervägan¬
de, huruvida icke optionsrätten i denna form bör bibehållas, anser
lag mig böra förena mig med dem. som yrka frågans återremitterande
till Utskottet,
Herr P. Nilsson i Espö: De fleste talare, som uppträd t i
frågan, hafva yrkat återremiss, och detta kommer äfven jag att göra.
Skulle då återremiss verkligen komma att ega rum, så hemställer jag
till Utskottet, om det icke vore skäl att bibehålla ett maximibelopp,
men bestämdt på bättre sätt än som nu sker; sedan borde egendomarne
utropas på offentlig auktion, så att städjan betalas till belopp, mot¬
svarande detta maximum. Det vore då icke att befara, att på auk¬
tionen några spekulanter skulle bjuda så högt, att statens egendomar
hornlim att utsugas för arrendets utgörande. Jag har icke äril,åt fram¬
hålla detta i form af något bestämdt yrkande, utan endast såsom eu
uppmaning till Utskottet att tänka på, om icke detta vore fördelak¬
tigt för staten; och då många boställen komma att indragas, är det
Torsdagen den 1 April.
15
N:o 25.
af Vigt såväl att inkomsterna deraf blifva så stora
ock att statens egendomar blifva väl skötta. Jag
återreraiss af frågan till Utskottet.
som möjligt som
yrkar emellertid
Herr Kol modin: Ilerr (Jarl Anders Larsson yttrade i sitt sena¬
ste anförande, att jag skulle hafva uttalat betänkligheter derom att,
i händelse optionsrätten borttoges, de blifvande spekulanterne på krono-
arrenden skulle komma att bjuda alldeles för mycket. Jag sade icke
någonting dylikt. Tvärtom yttrade jag att jag ansåg, det optionsrätten
icke innefattade något förmyndarskap, utan att den betydde något
helt annat, såsom också en talare på stockholmsbänken mycket'riktigt
fattat mina ord. Icke heller yttrade jag att den blifvande arrenda-
torn de sista arrendeåren skulle komma att genom direkt vanhäfd
utsuga jorden, utan var det min mening, att lian, som under de första
åren måhända nedlägger kostnader på jordens förbättring, dermed
skall upphöra längre fram under arrendetiden, emedan han med de
nya bestämmelser, Stats-Utskottefc bär föreslagit, icke eger någon
trygghet att få sjelf skörda frukterna af sin möda och sina penningar.
Herr A. Rundbäck har sammanstält denna fråga om sättet för
utarrendering af kronans egendomar med frågan om statsutgifternas
tillväxt. Han har. under en förskräckelse, som lifligt påminde om det
störa ropet af år 1868: “den största sparsamhet bör iakttagas,“ med
oerhörd pathos erinrat derom, att “budgeten växer fruktansvärdt.“
Men, mine Herrar, låtom oss icke sammanblanda dessa frågor, utan
hålla dem från hvarandra. De höra verkligen ej tillsammans, åtmin¬
stone icke i den mening, som blifvit af den ärade talaren antydd.
Herr O. B. Olsson ordade äfven om det der förmynderskapet,
livilket jag, som sagdt alldeles icke framhållit, och öfvergick derefter
till en kritik af det sätt för maximi- och minimiarrendebeloppens be¬
stämmande, som för närvarande är stadgadt. Ingen bär ju försvarat
detta sätt, men skola vi väl kasta bort en sak, som i och för sig sjelf
är god, derföre att den lagstiftning, som dermed har sammanhang,
är felaktig? Nej — bättre då att, med bibehållande af sjelfva saken,
söka åstadkomma en mera lämplig lagstiftning. Huruvida dervid
optionsrätten bör bibehållas i sitt gamla skick eller uti eu modifierad
form, vill jag för närvarande lemna oafgjordt.
Herr (Jarl Aron Jönsson anförde ett exempel, huruledes öfverlåtel-
sen af ett genom optionsrätt erhållet arrende stundom kan vara för¬
enad med ganska clryga anspråk. Liksom vi förut hört berättas om
en arrendator från Östergötland, som erhållit 100,000 kronor i afträde
för sitt arrende, så omtalade han en arrendator i Halland, som begärt
enahanda summa, men ej fått den. Häraf lär man, att pretentionerna
kunna Vara stora och att man kan låta pruta med sig äfven utom
Vestergötland. Jag tror likväl ej att sådana enstaka exempel böra
vara bestämmande i lagstiftningsfrågor. Vidare yttrade samme talare,
att ingen svårighet mötte för Riksdagen att bestämma fullt lämpliga
föreskrifter om det sätt, hvarpå utarrenderingen af statens jordegen¬
domar hädanefter bör ske. Sjelf hade han såsom förmyndare utarren¬
derat hemman och dervid stäit vissa regler för arrendatorerne. För
Ang. sältet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
N:o 25.
lfi
-Ang. sättet för
utarrendering
af Kronans
egendomar.
(Forts.)
Torsdagen den 1 April.
ruin del tror jag dock ingalunda, att Riksdagen är så sammansatt, att
den lämpligen kan organisera sig till ett Utskott af agronomer för upp¬
görande af dylika bestämmelser, gällande vid utarrendering af kronans
egendomar. Skulle emellertid så ske, då förespår jag oerhörda förluster
för Kong!. Maj:t och kronan.
Jag yrkar fortfarande återremiss.
Friherre af Sclimidt: Min granne bakom mig på östgötabänken
tyckes hafva uppfattat mitt senaste anförande så, som om jag skulle
hafva sagt, att optionsrätten icke existerade för militieboställen; men
detta var icke fallet, ty optionsrätten vid militieboställen förefinnes,
ehuru den skiljer sig något från den vid andra kronoegendomar befint¬
liga, då vid militieboställen icke bestämmes något maximibelopp för
arrendet, utan blott ett minimibelopp, och boställsdirektionen sedermera
egen rätt att öfverlåta ett nytt arrende till den gamla arrendator!!,
sedan bostället blifvit ånyo uppskattadt och den gamle arrendator!!
har förklarat sig villig att antaga det nya arrendet efter det senast
åsätta priset. Det var endast för att rätta denna Herr Carl Anders
Larssons missuppfattning af mitt senaste anförande, som jag nu
begärt ordet.
Herr Törufelt: Jag anser, att optionsrätten kanske snarare
i sig innehåller ett favoritsystem än en borgen för att egendomarne
icke blifva utsugna, och på denna grund yrkar jag bifall Utskottets
förslag.
llerr Sjöberg: Jag vill icke inlåta mig i den frågan, huruvida
optionsrätten bör bibehållas sådan den nu är, eller om den bör in¬
skränkas eller helt och hållet upphöra. Derom kunna de fleste andre,
som yttrat sig i ämnet, döma med större sakkunskap, och det tillhör
icke mig att i detta afseende taga Kammarens uppmärksamhet i an¬
språk. Men jag anser mig icke böra underlåta att göra en anmärk¬
ning, beträffande det formela uti Utskottets tillstyrkan, emedan den
synes mig i viss mån stå i strid med grundlagens föreskrift i § 77
Regeringsformen. Deri säges tydligt, att kronans egendomar och lä¬
genheter af alla slag skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen derom
föreskrifver. Här är visserligen af andre talare anmärkt, att dessa
grunder blifvit af Utskottet angifna, men jag finner dem icke så all¬
deles bestämda, åtminstone hvad angår tredje punkten, der Utskottet
med afseende å minimiarrendebeloppet alternativt föreslagit, att det¬
samma skall bestämmas antingen med ledning af egendomens taxerings¬
värde eller på “annat lämpligt sätt.11 Xu kan det vara ganska ovisst,
om Kongl. Maj:t lyckas att träffa på detta obestämda lämpliga sätt,
som Stats-Utskottet antydt, och beträffande det första alternativet, har
det icke undfallit min uppmärksamhet, att Utskottet (på sidan 4 i
betänkandet) framstå,It en icke betydelselös anmärkning just mot lämp¬
ligheten af att grunda beräkningen af minimiarrendebeloppet på egen¬
domens taxeringsvärde.
Emellertid — äfven om man skulle vilja anse att Stats-Utskottets
17
lNf:o 25.
Torsdagen den 1 April.
förslag, i den form, det nu föreligger, icke strider mot grundlagen, — AuS. sätte: för
så synes det mig å andra sidan, som om de talare, hvilka ifra för utarrendering
motionens framgång och förordat det slut, hvartill Stats-Utskottet
kommit, icke borde motsätta sig en återremiss, emedan Första Kam- T^ortT)’’
in aren redan återremitterat ärendet, och det är ganska möjligt, att,
om Medkammaren nödgas att fatta ett definitivt beslut, utan att
frågan undergått ny behandling, följden kan blifva ett rent utslag,
hvithet, efter hvad jag kunnat finna, skulle strida mot fieres önskan
inom denna Kammare.
Genom återremiss kunde man dessutom, hvad jag anser vara af
vigt, få en framställning i ämnet till Kongl. Maj:t närmare affattad i
enlighet med grundlagens föreskrift. Jag föreställer mig nemligen,
att Riksdagen antingen kunde bestämdt uttala, att den antagit och
besluta vissa förändrade grunder för utarrenderande af kronans egen¬
domar. eller också, om beslutet skall affattas i den obestämda form,
Stats-Utskottet föreslagit, hos Kongl. Maj:t begära framläggandet af
en författning, som hos Riksdagen kunde undergå pröfning. En dylik
författning måste innehålla åtskilligt af rent ekonomisk lagstiftnings-
natur, hvilken lagstiftning tillkommer Kongl. Maj:t ensam jemlikt 89 §
Regeringsformen, men bestämmandet af sjelfva grunderna för den
ifrågavarande egendomsförvaltningen tillhör otvifvelaktigt, enligt 77
§ af samma grundlag, Riksdagen allena.
Jag förenar mig således med dem, hvilka yrkat återremiss.
Herr Carl Aron Jönsson: Blott några få ord till Herr Kol-
modin i anledning af hans anförande. Han åberopade, att jag om¬
nämnt en halländing, som begärt men icke erhållit 100,000 kronor i
afträde för sin arrenderätt; men jag får fästa uppmärksamheten på,
att den af mig åberopade ar ren datorn ingalunda var vestgöte, utan,
ehuru erbjuden ända till öfver 90,000 kronor, likväl icke afstod från
den ursprungliga summa han begärt.
Vidare erkände Herr Kolmodin, att jag skulle kunna upprätta
reglementen och lemna föreskrifter för kronoegendomars lämpligaste
skötsel. Jag tackar på det förbindligaste för detta erkännande, men
förvånar mig deröfver, då Herr Kolmodin hyser så stort misstroende
till Riksdagen i samma ämne, ty om Riksdagen skulle uppgöra ett
dylikt reglemente, så ansåg Herr Kolmodin, att detta ingalunda kunde
blifva dugligt, utan säkerligen komme att medföra stor förlust för
kronan. Jag å min sida hyser deremot ett sådant förtroende för
Herr Kolmodin, att, om han skulle upprätta ett dylikt reglemente, är
j.:ig fullt förvissad om, att lian nog skulle kunna lemna de bästa
föreskrifter om egendomarnes behöriga skötsel, helst han, om jag icke
misstager mig, sjelf arrenderar en kronoegendom. Emellertid fortfar
jag uti mitt förra yrkande om återremiss.
Öfverlägguingen var slutad. I enlighet med derunder gjorda yr¬
kanden, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets
hemställan, dels på återremiss, dels ock på utslag; och som propo¬
sitionen på återremiss besvarades med öfvervägande ja, hade Kammaren
Andra Kammarens Prof. 1375. N:o 25. 2
j>J:0 25. 18 Torsdagen den 1 April.
Ang. sättet för alltså besluta att, för förnyad behandling, till Utskottet återförvisa
utarrendering ifrågavarande ärende.
åt Kronans °
egendomar.
(Forts.) § 2.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets utlåtanden:
K:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
fyllnadspension åt Postexpeditören i Ljungby, Postmästaren 6. W.
Adlerstam; och
N:o 36, angående ersättning för sådana af Statskontoret för¬
skottsvis bestridda utgifter, för hviika statsanslag ej blifvit beviljade.
§ 3.
Ang. byte «f Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 41, i an-
mark å lång- ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte mellan Kongl.
holmen. Kronan, å ena sidan, samt Stockholms stad, å den andra,
af mark å Långholmen.
Uti berörda proposition var af Kongl. Maj:t föreslaget, att Riks¬
dagen måtte lemna bifall till ett, i sammanhang med beslutet om upp¬
förande af eu ny fängelsebyggnad å Långholmen, mellan kronan och
Stockholms stad ifrågasatt byte af jord, hvarigenom, mot afstående af
annan å Långholmen belägen, kronan tillhörig mark, skulle åt kronan
förvärfvas eganderätt till jordområden, som för Långkolmsfängelserna
vore oumbärliga eller behöhiga; och hade till denna Kongl. Maj:ts
framställning Utskottet tillstyrkt bifall, med vilkor att, då utbytet verk-
stäldes, rättighet för all framtid af fritt tillträde till och begagnande
af någon del af de Långholmen omgifvande vattendrag blefve Kongl.
Maj:t och kronan tillförsäkrad.
Rörande denna fråga afgåfvos nu yttranden af
Herr Rubenson: Som Herrarne hört af den nyss upplästa delen
af Stats-Utskottets betänkande, har Utskottet icke ansett sig kunna
obetingadt tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i förevarande
ämne, utan lemnat ett sådant tillstyrkande blott med vilkor. Då jag
läser detta vilkor, och ännu mera då jag läser den inledning som
föregår detsamma, kan det icke för mig blifva klart, hvad Utskottet
dermed egentligen åsyftat. Jag kan nemligen tyda vilkoret på tvänne
sätt. Det ena sättet är att i afseende på en del af Långholmens
mark, som, i händelse byte kommer till stånd, skulle tillfalla kronan,
nemligen den del som stöter till vattnet, kronan vill förbehålla sig,
att, om staden derutanför anlägger en strandgata, denna må blifva af
den allmänna natur, att staden derigenom icke utestänger kronan från
vattnet, utan lemnar henne fritt tillträde till detsamma från nämnda
tillbytta del. Mot Utskottets vilkor, så tydt, liar jag för min del
intet att anmärka, och jag föreställer mig att, då frågan återkommer
till stadens myndigheter, de ej heller skola hafva något synnerligt att
Torsdagen den I April.
11)
N:o t-5.
mot ett så förstådt vilkor erinra. Men det vill förefalla mig mera
sannolikt, att den andra tydningen är den rätta: jag sluter dertill
dels af ordalagen i Utskottets förslag till beslut, dels, och detta ännu
mera, af sjelfva ingressen. Detta andra sätt att tyda vilkoret är, att
när kronan genom bytet kommer ut till vattnet med sin nya mark,
så skall staden vara förbunden att ständigt låta kronan ligga invid
vattnet och sålunda för all framtid afsåga sig rättigheten att vid
vattnet bygga, vare sig en strandgata eller hvad annat som helst.
Kronan skulle,således förbehålla sig rätt att alltid på detta ställe hafva
eu sjötomt. Är detta meningen, så kan jag å andra sidan icke före¬
ställa mig ens såsom en aflägsen möjlighet, att staden kan gå in på
vilkoret, utan hela bytet blir då säkerligen om intet. Men en sådan
utgång af frågan torde dock, minst från statens synpunkt, vara att
önska.
Jag skall be att såsom skäl för denna min åsigt, att staden icke
gerna kan gå in på vilkoret, tydt i. sistnämnda syftning, få anföra
hvad som i frågan hittills sig tilldragit hos stadens myndigheter.
Hela denna fråga om byte af mark å Långholmen mellan staden
och kronan har uppkommit på det sätt, att statens myndigheter be¬
sluta att eu ny fängelsebyggnad skall å Långholmen uppföras och att
denna byggnad skall ligga icke på den kronan tillhöriga marken af
holmen, utan på eu mark, som, då beslutet om fängelsets byggande
fattades, tillhörde staden. Till grund för beslutet låg således den
förutsättningen, att ett byte skulle ske mellan staden och kronan af
mark å Långholmen. Tv om detta byte icke kommer till stånd, så
kan det naturligtvis ej blifva något utaf med den nya fängelsebygg¬
naden. Staden har ej före beslutet om fängelsebyggnadens uppförande
blifvit hörd, utan först sedan detta var fattadt och sedan det blifvit
bestämdt hvar byggnaden skulle förläggas; först då inleddes från
statens sida underhandlingar med staden om markens afstående. Jag
tror icke heller att man kan säga, att, då frågan kom till stadens
myndigheter, dessa på något sätt begagnat sig af den angifna om¬
ständigheten att illojalt uppskörta kronan; ty hvar och eu, som på
ett opartiskt sätt betraktar saken, måste erkänna, att om bytet för
någondera parten medför någon större fördel, denna är icke på stadens,
utan hufvudsakligen på statens sida, icke blott derför att, staten genom
sitt föregående beslut om fängelsebyggnaden är nästan tvungen att
komma i besittning af den mark, som nu tillhör staden, utan äfven
derför, att staten genom bytet erhåller betydligt mera mark, än den
afstår, och bättre passande att bebyggas än den afträdda delen.
Som jag sagt, jag tror att stadens myndigheter gått kronan be¬
tydligt till mötes vid uppgörandet af bytesvilkoren, ehuru jag dermed
icke vill hafva sagt, att icke staden äfven af bytet skulle komma att
draga fördel, ty i motsatt fäll hade stadens myndigheter icke ens egt
rätt att ingå på vilkoren. Men kvilka äro dessa fördelar? För att
besvara den frågan, ber jag att i korthet få omtala hvad de stadens
myndigheter yttrat, hvilka haft frågan till behandling.
Den af dessa myndigheter, som först hade frågan under be¬
handling, var stadens drätselnämnd, med hvilken Fångvårdsstyrelsen till
Ang. byte eif
mrirfc a Lång¬
holmen.
(Forts.)
N:0 25.
20
Torsdagen den 1 April.
Ang. byte af
mark a Lång¬
holmen.
(Forts.)
eu början inledda underhandlingar om ifrågavarande byte af mark.
Sedan öfverenskommelse träffats mellan drätselnämnden och Fångvårds¬
styrelsen, ingick den sistnämnda med underdånig framställning i ämnet
till Kongl. Maj:t som i anledning deraf infordrade stadsfullmäktiges ut¬
låtande. Dessa hörde i sin ordning drätselnämnden, hvilken, i öfver¬
ensstämmelse med hvad den förut aftalat med Fångvårdsstyrelsen, inför
stadsfullmäktige tillstyrkte antagande af den gjorda framställningen.
De ordalag, i hvilka detta tillstyrkande skedde, böra noga beaktas,
enär de beröra det vilkor, Stats-Utskottet här uppstält. Nämnden
yttrade: “att den för sin del anser det i fråga stäldajordutbytet vara
till fördel för staden, som derigenom mot afstående af för densamma
icke behöflig, till det mesta bergbunden mark, erhåller af Kongl. Maj:t
och kronan annan mark, hvilken, om än till omfånget något mindre,
kan för staden blifva till mer nytta för åstadkommande af ändamåls¬
enliga kommunikationsleder samt reglering i (ifrigt å Långholmen.“
Deraf ser man, att hufvudskälat var, att staden genom den föreslagna
åtgärden skulle komma i bättre tillfälle att åstadkomma ändamålsen¬
liga kommunikationsleder och reglering i öfrigt af Långholmen. Ärendet
öfverlemnades sedermera till den myndighet, som närmast bereder
frågorna innan desamma föredragas hos stadsfullmäktige, nemligeu
stadsfullmäktiges berednings-utskott, och detta yttrade sig i samma
anda som drätselnämnden. Det sade: “Staden vinner genom bytet de
vigtiga fördelar, att all dess mark på ifrågavarande del af Lång¬
holmen kommer i råt sammanhang, samt att tillräckligt breda strand-
platser erhållas såväl invid Pålsundet och Långholmsviken som på
andra sidan om kronans mark å holmens yttre sida invid Mälaren.1'
Således se vi, att äfven der lades vigt uppå att det jordområde, staden
vid bytet skulle få, blefve sådant, att den reglering af Långholmen
man tänkt sig, kunde åstadkommas. Om nu det af Stats-Utskottet
uppstälda vilkoret antages och tolkas så, som jag sist anfört, livilket
tolkningssätt, om man håller sig till ordalagen, tyckes vara det riktiga,
så måste deraf blifva den följd, att den strandgata, som man tänkt
sig framdragen utmed Långholmen, skulle på det ställe, der kronans
mark går intill vattnet, blifva afbruten, utan möjlighet för staden att
sammanbinda de dertill stötande deiarne af samma gata. Men nu är det
just en sådan reglering af Långholmen, som från stadens synpunkt varit
bestämmande vid frågans afgörande. Tron I då verkligen, mine Herrar,
att stadens myndigheter under sådana omständigheter skulle vilja gå
in på ett dylikt vilkor, som det här föreslagna? Jag åtminstone tror
det icke. Hvad blir emellertid följden, om staden skulle afslå det
ifrågasatta jordutbytet, hvem skulle derpå blifva den mest lidande?
Utan tvifvel staten. Icke allenast derför att den uppgjorda planen
till den nya fängelsebyggnaden måste göras om och frågan härom
således uppskjutas på obestämd tid, utan äfven derför att eu del andra
omständigheter förefinnas, hvilka staden, om den velat handla illojalt,
kunde hafva vid ärendets behandling tillgodogjort sig. Så är t. ex.
en del af det dyrbara kronohäktet uppfördt på den mark, som tillhör
staden, nemligen på det område, som tillhör f. d. tullinspektors-
bostället, och staden har icke gifvit sitt tillstånd till detsammas be-
Torsdagen den 1 April.
21
N:o 25.
Iwlmen.
(Ports.)
byggande för statens räkning. Vidare finnas å stadens till utbyte
ifrågasätta mark åtskilliga lägenheter, som för kronan äro behöfliga, mar\^n^ng~
derför att der finnas byggnader, som kunna vara fängelset till nytta,
såsom till boställen eller för andra ändamål. Slutligen förekommer
jemväl den omständigheten, att man från kronans sida, i följd af före¬
gående överenskommelser, ansett så klart att det föreslagna bytet af
mark skulle komma till stånd, att man redan å stadens mark börjat
med en del sprängnings- och planeringsarbeten för det nya fängelsets
uppförande.
Jag tror icke att det under sådana förhållanden vore rätt för¬
sigtigt att uppställa ett vilkor, som skulle omöjliggöra hela saken,
hvadan jag för min del yrkar, att, med afslag å Utskottets hemställan,
den af Kong!. Maj:t i ämnet gjorda framställning måtte oförändrad bifallas.
Herr C. A. Larsson: Jag ber Herrarne att icke låta skrämma
sig af hvad den siste talaren yttrat i detta ämne. Här är nemligen
ingen fara för att staden genom det ifrågavarande bytet skulle
komma att göra någon förlust; snarare tror jag då att denna affär
skulle lända staden till fördel och derföre anser jag det skulle vara
underligt, om öfrige vederbörande vore af samma åsigt som den siste
talaren. Vi böra komma ihåg, att stadens mark, som skulle bytas
bort, visserligen till ytinnehållet är mycket stor, men att den består
af ett kalt berg, som skulle sättas till hundra grader i jemförelse med
den af kronan afiåtna mark, som beståip af god jord och är särdeles
passande för anläggning af hvarjehanda etablissement. Skulle det
väl vara tänkbart att hela bytet för ett sådant litet vilkor skulle
kunna göras om intet?
Hvad åter beträffar samme talares invändning, att staden, om detta
byte går om intet, skulle kunna skörta upp staten, så kunde möj¬
ligen ett sådant antagande hafva skäl för sig, derest det icke funnes
eu lag, hvarigenom staten är berättigad att expropiera erforderlig
mark för de byggnadsföretag den ämnar verkställa. Jag tror ock att det
icke skulle blifva särdeles dyrt för staten att expropriera den ifråga¬
varande bergplatsen, som icke lemnar staden den minsta afkastning.
Hvad sjelfva saken beträffar, ber jag fä fästa Kammarens upp¬
märksamhet derpå, att den karta, som ligger till grund för bytet, upp¬
tager en ganska bred strandgata rundt omkring hela holmen. För¬
modligen skulle nu, derest bytet komme till stånd utan det af Ut¬
skottet dervid fastade vilkor, fängelset icke ega rättighet att vid sjö¬
stranden anställa tvätt och byk eller annat dylikt, utan att på för¬
band begära stadens lof dertill. Kan det väl vara klokt för staten
att underkasta sig något sådant. Billigheten tyckes väl fordra att
kronan finge rättighet att vid stranden uppbygga en klappbrygga.
Här är icke meningen att taga bort hela rättigheten till begagnandet
af sjöstranden, utan att det skulle bero på framtida öfverenskommelse
mellan kronan och staden, huru härmed skulle förfaras. Visar det
sig då att staden motsätter sig att gå statens önskningar i detta fall
till mötes, så kan ju staten begagna sig af expropriationslagen, och
staden kommer nog då att draga det kortaste strået. Samma tanke-
N:o 25.
Torsdagen den 1 April.
Ang. byte af
mark a Lång¬
holmen.
(Torts.)
22
gång bär äfven led t Utskottet, då det yttrat: »Stats-Utskottet, som
till behandling före hatt detta ärende och dervid tagit kännedom af
de detsamma rörande handlingar, liar ej funnit vidare att mot Kong!.
Maj:ts förslag erinra, än att, derest en ifrågasatt väganiäggning från
f. d. tull hustomten utefter Långholmens norra strand kommer till
verkställighet, kronans lägenheter blifva på alla sidor afstängda från
de Långholmen omgifvande vatten, hvadan och då det torde vara nö¬
digt att tillse, det tillträde till sjön åtminstone å någon sida fängelset
beredes, Utskottet funnit sig höra hemställa» o. s. v.
Härpå gör Utskottet till Kongl. Maj:ts förslag det lilla tillägg,
att kronan måtte »tillförsäkras rättighet för all framtid af fritt till¬
träde till och begagnande af någon del af de Långholmen omgifvande
vattendrag». Hur man nu kan göra så stor affär af detta bila för¬
behåll, karl jag för min del icke förstå. Härmed måtte vara ett an¬
nat syfte, nemligen att. sedan man väl en gång lyckats förskaffa sig
eganderätt till hela denna strandgata, efter bästa förmåga skörta
upp staten, om den skulle nödgas begagna sig af vattendraget i när¬
heten. Det är icke någon småsak, hvad utgifterna för ett stort fän¬
gelse beträffar, att ega rättighet att begagna sig af vattnet i dess
närhet mot att, som man säger, nödgas gå öfver ån efter vatten.
Jag hemställer derföre till den siste talaren, om lian icke på sta¬
den Stockholms vägnar skulle vilja tillåta, att det i Utskottets kläm
intagna lilla vilkor godkännes. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson: Det må
vara oneklig!, att ifrågavarande byte skulle medföra fördelar för
Stockholms stad, men, enligt min tanke, äro dessa fördelar sådana
som äfven komma staten, såsom egare af dessa till utbyte nu i fråga-
satta tomter, till godo. Fördelen för Stockholms stad af det fråga-
stälida bytet består nemligen hufvndsakligast deruti, att staden kommer
tillfälle att anlägga eu allmän väg mellan kronans och andras tomter samt
vattendragen omkring Långholmen. Stockholms stad kali ganska väl
undvara den fördel, som genom bytet skulle beredas staden, ty an¬
läggningen af denna väg är både åt Mälaren och I‘ålsundet ytterst
kostsam, hvadan det ock är troligt, att nämnda väganiäggning ännu
på eu lång tid icke kommer till stånd, åtminstone på Långholmens
norra sida. I allt fall kan icke denna anläggning göras så att kro¬
nans tomt utestänges från förbindelsen med vattnet, emedan den all¬
männa gata, som åtskiljde kronans tomt och vattnet, vore i sjelfva
verket eu föreningslänk dem emellan. För kronan är det deremot
alldeles absolut nödvändigt att förskaffa sig större eller mindre del af
ifrågavarande tomt, emedan en del åt statens byggnader redan blif¬
va uppförda på kronan icke tillhörig mark, och ett nytt häkte för
statens räkning börjat byggas på stadens mark.
Den enklaste utvägen härvid hade visserligen varit att för sta¬
tens läkning expropriera nödiga byggnadstomter; men Kongl. Maj:t
har ansett, att det skulle vara i statens intresse att expropriations-
kostnaden besparades derigenom att ett egobyte med staden egde ruin,
då det kunde ske utan skada för staten. Det nu ifrågasatta ego-
bytet vore fördelaktigt för kronan icke blott ur nyssnämnda synpunkt
Torsdagen den 1 April.
N:o 25.
utan ock derför, att derigenom betydligt större och bättre byggnads- -Ang.
plats skulle förvärfvas mot afträdande! af ett sankt ängsstycke. som f™9'
är ungefärligen så stort, som torgplatsen här utanför, men af beska!'- (Forts.)
lenhet, att den vid undersökning befunnits till byggnadsplats för sta¬
tens behof otjenligt. Marken är sådan, att den ena pålen ofvanpå den
andra der kan nedslås, utan att man når fast botten. Denna mark
skulle till äfventyra vid eu uppskattning för laga skifte kunna åsättas
första graden, men för det ändamål kronan behöfver den är Aen all¬
deles oduglig, hvaremot den bergbundna mark, kronan skulle byta sig
till, är för nämnda ändamål fullt användbar.
Det byte, hvarom här är fråga, skulle således medföra fördelar,
för staden sådana, att staden kan undvara dem, men för staten af be¬
skaffenhet, att han icke kan vara dem förutan, med mindre han under¬
kastar sig kostnader, som genom hytet skulle besparas. Det synes
mig för den skull vara i statens intresse, att icke några hinder läggas
i vägen för det nu genom underhandlingar med vederbörande bereclda
egobytets fullbordan; men lätt skulle kunna inträffa,att Stockholms
stadsfullmäktige finna det nya vilkoret så besynnerligt och så obegrip¬
ligt, att de af farhåga att annan mening, än orden synas dem innebära,
kan i vilkoret inläggas, låta bytesförsiaget förfalla, och att vid sådant
förhållande en expropriation af den för fängelsebyggnaden nödiga marken
måste ske, hvarigenom staten ådrages utgifter, hvilkas belopp jag vis¬
serligen icke nu kan uppgifva, men hvilka icke få antagas blifva obe¬
tydliga och hvilka undvikits, om man utan vidare invändningar och
anledningar för staden att draga sig tillbaka, läte bytet komma till stånd.
Herr Lundström: Efter det yttrande som från stadsrådsbanken
afgifvits, kan jag fatta mig mycket kort. Jag kunde inskränka mig
till att instämma med Herr Rubenson på de skäl han anfört, men
jag vill till dem lägga ännu ett, som han icke berört. Det af Ut¬
skottet uppstälda vilkoret innehåller, att staten skulle tillförsäkras
rättighet för all framtid af fritt tillträde till och begagnande af eu
del af de Långholmen omgifvande vattendrag. Dessa ordalag äro, ef¬
ter mitt förmenande, så stiliserade, att de möjligen skulle kunna tydas der¬
hän, att kronan skulle vara befriad från de hamnumgälder, kaj- och
broafgifter, som Stockholms stad har rätt att uppbära för alla de
varor, som inom dess territorium lossas. Så vidt jag vet, är icke ens
staden sjelf för de varor staden importerar befriad från erläggande
af dessa afgifter, ej heller någon annan; och ehuru framställningar flera
gånger blifvit hos vederbörande gjorda derom, att t. ex. större fabriks¬
anläggningar belägna inom Stockholms område men aflägset från dess
egentliga hamnar, dem man trott, att staden skulle vilja gynna, skulle
varda från dylika afgifter befriade, hafva dock dessa framställningar
alltid konseqvent afslagits — en omständighet, som, efter hvad jag
tror, skulle göra det ännu omöjligare för Stockholms stadsfullmäktige
att ingå på det här föreslagna vilkoret. Jag skulle gerna vilja hem¬
ställa till de Herrar, som nu talat för bifall till Utskottets förslag,
huruvida de verkligen kunna tro, att ett vilkor om rättighet för sta¬
ten till fritt tillträde till vattnet, är nödvändigt! Hvar och eu åtmin-
N:o 25.
24
Torsdagen den 1 April.
Ang, byte af
mark a Lång¬
holmen.
(Forts.)
stone, som har någon kännedom om de betydliga summor, Stockholms
kommun årligen uppoffrar för reglering af strandplatser och åstad¬
kommande af kommunikationsleder utmed stränderna, på det att
rörelsen der må kunna framgå och tillväxa, skall inse, att staden icke
skulle vilja förmena staten mer än alla andra att begagna sig af en
sådan beqvämlighet. För min del kan jag omöjligt förstå, huru staden
skulle kunna ens komma på den tanken att försöka för kronan af¬
stånga tillträdet till vattnet.
Jag ber på grund af hvad jag anfört få, med utslag å Utskottets
betänkande, tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.
Herr C. A. Larsson: Den siste talaren har gifvit ett nytt upp¬
slag i frågan, då han bland de följder, som af det Kongl. förslaget
kunde härflyta, nämnt äfven den olägenheten, att staden kunde
komma att fordra bro- och hamnafgift af kronan för mark, som kro¬
nan för närvarande sjelf eger. Staden skulle härigenom komma i
tillfälle att preja staten på ett nytt sätt, hvarpå man icke tänkt i
Utskottet, och detta utgör ett nytt skäl att förbehålla kronan eu del
af stranden. Då man ser, att det rundt omkring denna holme linnes
en så betydlig strandremsa, så förefaller det besynnerligt, att staden
icke vill tillåta kronan att få någon del deraf för fängelsets ekono¬
miska behof; och det ser derföre ut som om staden ville komma åt
kronan på något understucket sätt. Då Herr Justitie-statsministern
meddelat, att den bortbytta jorden är af första graden och, efter
hvad jag förut upplyst, den tili bytta jorden innehar jemförelsevis 100
grader, så inöfver detta förhållande lätteligen den föreställningen,
att staden gör vinst på statens bekostnad, och då hemställer jag,
huruvida det icke är lämpligt, att Riksdagen i sitt bifall till det
föreslagna utbytet inrycker detta lilla förbehåll. Herrarne böra
komma ihåg att, såsom det nu visar sig på kartan, endast en liten
kil åt denna strandremsa innehafves af kronan, som der uppbyggt
ekonomihus. Skulle det nu vara eu så svår molest för staden att
på en så lång strand medgifva kronan rätt till någon del? Nej, det
måste vara en annan orsak, som gör Herrar stadsrepresentanter obenägna
för att bevilja denna lilla förmån.
Det förundrar mig, att regeringen icke i sin proposition sjelf
gjort ett sådant förbehåll, hvarom här är fråga, och att, då så icke
skett, Herr Justitie-statsministern nu icke funnit sig föranlåten att
förena sig med Utskottet i detta fall. Den hufvudsakliga olägenheten
för staten skulle vara att genom den tomt, hvarpå fängelset är au-
lagdt, linnes en väg, som tillhör staden, men jag tror att densamma
kan, utan alltför stora kostnader, exproprieras. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Herr Philipsson: Då af Kammarens ledamöter endast två
stockholmsrepresentanter fört diskussionen med den ärade ledamoten
af Stats-Utskottet, så vill jag, som icke kan misstänkas för att hafva
något specielt stockhoimsintresse till synpunkt, be att få uttala mitt
omdöme i föreliggande ärende. Jag betraktar härvid saken från
Torsdagen den 1 April.
25
N:0 25.
samma synpunkt, som man i allmänhet ser en fråga, som rörer ut¬
byte af jord. Det är väl klart att, der ett sådant utbyte förekommer,
båda parterna, i större eller mindre mån, få deraf fördel, och i annat
fall inlåta de sig väl icke deri. Från statsråösbänken har emellertid
tydligt och klart framhållits, att staten har större behof att komma i
besittning af den ifrågavarande jorden än staden af den, som skulle
tilldelas densamma i ersättning, och jag tror derföre, att det icke är
skäl att ställa upp något vilkor, hvarigenom en så vigtig och betydelse¬
full affär för staten möjligen kan förhindras, i synnerhet som jag icke
ser någon fara för staten, i fäll Riksdagen låter det af Utskottet
föreslagna tilläggsvilkoret bortfalla. I fråga om att tillförsäkra kro¬
nan “rättighet för all framtid af fritt tillträde till de Långholmen
omgifvande vattendrag11, vill jag anmärka, att i hvarje stad, fritt till¬
träde till vattnet invid eu strandgata eger rum; och vidkommande
förslaget att kronan måtte tillförsäkras “rättighet för all framtid af
fritt begagnande af någon del af de Långholmen omgifvande vatten¬
drag", så är detta eu sak, som i hvarje händelse framdeles kan före¬
komma till pröfning. Om nemligen fråga uppstår om anläggande af
eu strandgata, så är Stockholms stad, enligt gällande byggnadsstadga
för rikets städer, pligtig att underställa frågan Kougl. Maj:ts pröfning,
och då blir Kong! Maj:t ju i tillfälle att tillse, att kronan får för något
särskildt ändamål disponera någon del af vattendraget. I alla hän¬
delser torde, innan en sådan fråga uppstår, det komma att dröja eu
eller annan mansålder, kanske flera, ty anläggningen af strandgatan
är en stor affär.
Med anledning af hvad en stoekholmsrepresentant nyss yttrat
rörande bro- och kajafgifter, har utskottsledamoten fäst uppmärksam¬
het på ett förhållande, som Stats-Utskottet icke skulle hafva tagit i
betraktande, och hvilket förhållande, enligt utskottsledamotens förme¬
nande, skulle vara ett ytterligare skäl för vidhållande af det före¬
slagna tilläggsvilkoret, men detta förhållande har icke något med
saken att göra. Med tillträdet till de Långholmen omgifvande vatten¬
drag står den anmärkta afgiftsfrågan ej i sammanhang. Dessa ut¬
gifter uppbäras ju för tillträde från vattnet till bro, kaj eller gata.
I alla händelser, så är i allmänhet numera tillträdet till broar och
kajer fritt för kronans fartyg och varor, men, om så icke ännu skulle
vara förhållandet här i Stockholm, får jag fästa uppmärksamheten
derå, att bro- och kajafgifters bestämmande och vilkoren för dessa
afgifters uppbärande, enligt nu gällande författningar, utgöra föremål
för Kongl. Maj:ts pröfning i administrativ väg, och Kong!. Maj:t lärer
väl dervid icke underlåta att i hvarje särskildt fall tillse hvad kro¬
nans rätt vidkommer. Hvad särskildt beträffar Göteborg vet jag, att
kronan är der befriad från bro- och kajafgifter för såväl fartyg som
varor.
Då inom Första Kammaren, efter hvad jag erfarit, Kongl. Maj ds
proposition blifvit bifallen utan det af Utskottet föreslagna tillägg,
får jag yrka bifall till den Kongl. propositionen i oförändradt skick.
Ang. byte af
mark a Lång¬
holmen.
(Forts.)
Herr C. I tvärs sou: Det är egendomligt att se huru frågor,
N:0 25.
Ang. byte af
Mark (i Lång¬
holmen.
(Forts.)
26 Torsdagen den 1 April.
som i sjelfva verket äro små, ibland kunna blifva stora i deri män
de behandlas. Så synes förhållandet vara med den föreliggande frå¬
gan. Då frågan förevar i Utskottet, ansåg jag densamma vara af
ganska ringa betydelse i politiskt hänseende. I ekonomiskt’ afseende
kan man se denna fråga från två sidor: från statens och stadens sida.
Betraktad från statens sida, kan frågan vara af ganska stor vigt, men
så icke från stadens sida. Jag kan icke föreställa mig, att staden
kan behöfva tillträde till allt det vatten, som omgifver Långholmen,
och att det icke, utan olägenhet för staden, kan så ordnas, att för¬
ståtens räkning en del af vattendraget finge begagnas. Det har der¬
före förefallit mig ganska besynnerligt, att man sökt med så stor
ifver förfäkta, att staten icke skulle få det ringaste tillträde till vatt¬
net omkring Långholmen.
Jag sade nyss, att ett sådant tillträde är för staten af synnerligt
stor vigt. Detta har Utskottet ådagalagt, så har äfven Herr C. Ä.
Larsson gjort, och en hvar, som tänker på saken, måste erkänna,
att det för fångvården och fängelset är af stor vigt att ega tillträde
till vattendraget omkring Långholmen. Hvad skada kan nu staden
hafva deraf? Hvarföre skulle icke staten kunna få begagna en del
af vattnet, utan hinder från staden? Eu talare från stockholms¬
bänken har yttrat, att det verkligen kunde antagas, att staten för en
framtid kunde komma att få erlägga afgift för plats invid vatten¬
draget. Måhända ligger någon beräkning härunder och, om så är,
torde det vara ännu mera skäl för att antaga det af Utskottet före¬
slagna tilläggsvilkor. Härtill kommer ett annat skäl, som Herr C. A.
Larsson äfven anfört, det nemligen, att staden utan tvifvel gör en
vinst på bytet. Jag vill visst icke påstå att, derigenom att staten
lemnar jord af bättre beskaffenhet, men erhåller i stället mindre bör¬
dig jord, utbytet är till skada för staten, ty staten har stort behof
af marken till byggnadstomt. Jag tror likväl att, om det skulle
ifrågasättas att för statens räkning expropriera den jord, som erfor¬
dras för det allmänna, och en expropriationsnämnd tillsattes för upp¬
skattning af jorden, staten i hvarje fäll skulle komma att få kost¬
naderna betäckta vid försäljning af den bördiga jorden. Jag kan så¬
ledes icke annat än anse det vara mindre välbetänkt att bifalla deri
Kongl. propositionen i oförändrad! skick än att bifalla densamma med
det tillägg Utskottet föreslagit.
Herr C. A. Larsson har förebrått regeringen, att hon icke tänkt
sig för och gjort samma förbehåll, som Utskottet nu förordat. Jag
vill icke förebrå regeringen något i den vägen, ty hvar och eu vet
val det omöjliga för en regering att tänka sig alla de små omstän¬
digheter, som kunna stå i sammanhang med en sak. Deremot anser
jag det egendomligt, att det hålles så strängt på det Kongl. förslaget,
sedan man kommit att tänka på den nu berörda omständigheten; det
synes mig småaktigt, eller, med andra ord sagdt, att vilja göra frå¬
gan större än den verkligen är.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson: En talare,
Torsdagen den 1 April.
27
N:o 25.
som nyss hade ordet, gjorde den anmärkning, att clet förundrade ho¬
nom, att regeringen icke vid ifrågasättande af bytet dragit försorg om
intagandet af bestämmelser i det syfte Utskottet föreslagit. Med an¬
ledning' häraf anser jag mig böra erinra, att i detta afseende något
förbiseende icke ligger regeringen till last. Den tomt, som af staten skulle
bytas bort, ligger på södra sidan af Långholmen och utskjuter på två
ställen med några fot i det grunda Pålsundet. Mot afståendet af denna
tomt vinnes deremot på norra sidan ett nytt område, utskjutande i
Mälaren med minst lika många qvadratalnars vattenrymd, som på
andra sidan förloras qvadratfot. På detta sätt erhåller kronan
ingalunda mindre fritt tillträde till vattnet än den nu har, och det möter
redan för närvarande ej hinder för staden att genom anläggande af
en strandgata på södra sidan utestänga kronans tomt från vattnet,
om man eljest kali kalla det för utestängning att anlägga en gata
eller eu för alla öppen väg efter stranden. Det fordrar dessutom
vida större kostnad att anlägga väg på norra sidan än på den södra,
och jag föreställer mig, att anläggandet af den väg, hvarigenom man
förmenar, att kronan skulle utestängas från vattnet, icke kan åstad¬
kommas utan utfyllning i Mälaren, hvilken åter icke lärer kunna ske
utan Kong!. Majits bifall. Efter min förmening skulle genom det
ifrågasatta utbytet beredas kronans tomt lättare och friare tillträde
till vattnet än eljest kunde för framtiden med säkerhet påräknas.
Ang. byte af
mark a Lång¬
holmen.
(Forts.)
Herr Rubenson: Herr Talman, mine Herrar! Herr Carl An¬
ders Larssons anförande var, såsom vanligt, en så tacksam jordmån,
att derifrån kunna hemtas vida större skördar, än på den äng, hvar¬
om han talat. Jag skall dock icke deraf låta förleda mig att komma
.allt för djupt in på en kritik af hans yttrande, utan inskränker mig
till att beröra vissa punkter af detsamma.
Han yttrade att, om staten afhänder sig den tomt, som staten
nu egen vid vattnet, så bör staten förbehålla sig att fortfarande få
tillträde till vattnet, men detta jDåstående är ett uppenbart misstag.
Den enda del af kronans tomt, som efter bytet skulle ligga vid vattnet,
tillhör nu staden och icke staten, ty på norra sidan kommer den af
fängelset nu disponerade marken intill vattnet blott på ett enda ställe,
som är så bergbundet, att det är svårt att der komma ned till vattnet,
och dessutom leder ingen väg dit, Vidare är förhållandet, att denna
mark icke är kronans, utan att marken, hvilken är ofri, eges af staden.
Den enda punkt, der staten har full eganderätt till tomt invid vatten
är, såsom Hans Exellens Justitie-statsministern redan upplyst, vid det
smala Pålsundet, som der är mycket grundt. Om det nu föreslagna
utbytet kommer till stånd, erhåller åter staten strand på ett icke
obetydligt stycke af holmens yttre sida. Så länge staden icke vidtager
några åtgärder för en strandgatas anläggande, ligger då statens tomt
vid vatten, utan att kunna derifrån stängas; det är blott när staden
i en långt aflägsen framtid, kanske om femtio eller hundra år, kom¬
mer att bygga den omtalade strandgatan, som den omtalade svårigheten
för staten att komma till vattnet kan i frågasättas skola uppstå.
Men deraf följer icke att kronan eller den myndighet, som administrerar
N:o 25.
28
Torsdagen den 1 April,
Ang. byte af fängelset, verkligen icke skulle för fängelsets räkning kunna der er-
Im"J~ hålla fritt tillträde till- vattnet. Om strandgatan ligger längs efter
(Forts) stranden, så, långt ifrån att hindra tillträde till vattnet, såsom man
fruktar, kommer den att befordra detsamma. Men man vill icke från
stadens sida — detta vill jag erinra mot Herr Carl Ifvarsson — att kronan
på denna punkt skall få uteslutande rätt -till begagnande af vattnet
utmed tomten, utan att derjemte alla andra, som vilja begagna sig
af den ifrågasatta strandgatan, skola dertill hafva fritt tillträde.
Herr Carl Anders Larsson har sagt, att vi icke kunna behöfva
vara generade af om staden vägrar gå in på egoutbytet, tv i sådant
fall kunna vi ju expropriera den mark, som för kronans behof är er¬
forderlig. Ja väl, expropriation kan ske; det medger jag. Men dels
är det alldeles ej troligt, att den blir så billig, som han inbillat sig,
dels är det för mig alldeles klart, att genom expropriation kommer
staten alls icke till det ändamål, man med vilkoret åsyftar, ty huru
skall man med en expropriation komma derhän, att statens tomt
kommer att för all framtid ligga vid vatten? Vattnet tillhör staden,
som i denna sin rätt icke af någon rubbas eller genom expropriation
af den innanför belägna marken hindras att der göra de utfyllningar,
staden kan finna ändamålsenliga. Den gubben gick således icke, för
att begagna ett af Herr Carl Anders Larssons uttryck.
Herr Carl Anders Larsson har äfven talat om hundratusentals
riksdaler, som Stockholms stad skulle vinna på det föreslagna utbytet.
Det är redan fullt klart och tydligt ådagalagdt från statsrådsbänkeu,
att den mark, kronan för närvarande eger och som skulle utbytas,
är eu ytterst sank ängslapp. Jag vill derföre icke yttra något vidare
om detta Herr Carl Anders Larssons påstående, ty jag tror att det
är endast eu reminiscens från det föregående betänkandet, som icke
har något sammanhang med denna fråga. I alla händelser är det ju
eif vet. att i eu stad är mark, tjenlig till bebyggande, i längden mera
värd än sådan, som dertill icke kan användas.
Jag skall bedja att få påpeka äfven ett annat förhållande. Stats¬
utskottet synes hafva trott sig förstå saken bättre än Fångvårds¬
styrelsen. Om det vore vigtig! för fängelset att hafva tillgång till
stranden, så hade det väl varit Fångvårdsstyrelsens ovilkorliga pligt
att i detta afseende hafva öppna ögon och på allt sätt se fängelset
till godo. Då Fångvårdsstyrelsen icke satt i fråga ett sådant för¬
behåll, så föreställer jag mig, att hvad Stats-Utskottet anfört icke
är grundadt i något verkligt behof från fängelsets sida.
Slutligen ber jag att få upplysa Herr Carl Anders Larsson om,
att Stockholms stadsfullmäktige icke alls äro så illistiga och illfundiga
eller i sina beslut hafva sådana baktankar, som Herr Carl Anders
Larsson velat påstå.
Vid besvarande af hvad Herr Carl Ifvarsson yttrade, vill jag
tillägga, att, vid bedömande af fördelarne å ena och andra sidan, ej
blott arealen åt stadens mark och dennas beskaffenhet böra tagas i
betraktande, utan man bör äfven ihågkomma, att på eu del af den
till utbyte föreslagna mark, som tillhör staden, redan äro uppförda
åtskilliga byggnader, som för fängelset äro synnerligen vigtiga. Detta
Torsdagen den ] April.
29
N:o 25.
är eu omständighet, som vid frågans afgörande bör komma under
öfvervägande.
På de skäl jag nu anfört, får jag fortfarande yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition och afslag å Utskottets förslag.
Ang. byte af
mark a Lång¬
holmen.
(Forts.)
Herr Lundström: Då jag sista gången begärde ordet, var
det endast för att lemna Herr Philipsson några upplysningar. Han
sade nemligen att Kongl. Maj:t befriat kronan från hamnafgifter i
Göteborg. Jag vill nämna, att jag tror att detta undantag blifvit
gjordt endast för vissa särskilda fäll och att det icke är utsträckt
till all import för kronans räkning, och jag tror mig hafva sett detta
förhållande så relateradt i någon tidning. Så vida icke förändring
helt nyligen skett, så betalar kronan hamnumgälder i Stockholm för
allt som den dit importerar, och storleken af dessa avgifter bestämmes
genom en för staden upprättad hamntaxa, som blifvit af Kongl. Maj:t
faststäld. Jag vill icke yttra mig om huruvida Kongl. Maj:t, då ny
hamntaxa skall fastställas, dervid möjligen gör några undantag för
kronans import, men jag betviflar att så sker, så länge Stockholms
stad ensam är skyldig vidmakthålla alla sina hamnar och kajbyggnader,
åtminstone icke utan att någon ersättning till staden derför beviljas.
Det var endast dessa upplysningar jag nu ville lemna, och då nu så
många skäl för bifall till Kongl. Maj:ts förslag blifvit anförda, vill jag
ej längre uppehålla diskussionen utan endast fortfarande yrka bifall
till detsamma.
Herr ö. B. Olsson: Utskottet har trott att det för fängelset
skulle vara alldeles nödvändigt att hafva tillträde till vattnet, och då
man vet den massa linne som der behöfver rengöras, så har man
ansett att der skulle behöfva utläggas en tvättbrygga i sjön med
öfverbyggnad. En föregående talare har sagt,- att der skulle anläggas
en strandgata och att fängelset då skulle erhålla lika lätt tillträde
till vattnet som förut, men för att denna väg kallas strandgata, är
det icke sagdt att den på alla ställen stöter till vatten, utan det kan
ligga mark emellan, och om denna mark tillhör Stockholms stad.
skulle fängelset kunna förnekas tillträde till vattnet öfver mark som
icke af detsamma disponerades.
En annan talare på stockholmsbänken har sagt, att man icke
skulle få expropriera sig till mark som ligger vid vatten, och att den
gubben icke skulle gå, men jag tror att den gubben kommer att gå,
ty man eger rätt att expropriera mark för att skaffa sig väg till
vatten. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr C. A. Larsson: Jag tycker att den ärade stockhohns-
representanten gjort orätt uti att vara ond på mig, som ju satt ho-
3iom i tillfälle att i denna lilla fråga vara behaglig för sina kommit-
tenter. För min del kan jag icke räkna på att blifva det för mina.
Ty efter all sannolikhet torde väl under denna häftiga diskussion
hafva visat sig, att, större fördelar stått på spel än man kunnat ana;
i annat fall hade väl icke den nämnde stockholmsrepresentanten varit
N:o 25.
30
Torsdagen den 1 April.
Ang. byte af
mark a Larn/-
holmen.
(Forts.)
så häftig. Vore det sant, såsom vissa höga Herrar yttrat, att inan
' genom ett , byte iinge mera vatten omkring fängelset, så skulle jag
vara eu åsna, om jag ville disputera om saken, ty det vore då en
fördel för fängelset att vinna denna rättighet. En annan talare, hvilken
känner till förhållandena, har upplyst, att det skulle vara endast 50
till 100 år, som kronan skulle hafva denna rätt. Jag undrar det, jag.
Ty staden kan falla på den idén att anlägga eu strandgata, och fän¬
gelset finge då på den vidsträckta omgifningen icke tillträde till något
vatten. Jag ber Herrarne icke blifva förbluffade af det ovett, jag
fått utaf Herr Rubenson.
Jag medger att Herr Cai'1 lfvavsson haft rätt uti det yttrandet,
att de anmärkningar som gjorts drabba icke Regeringen utan Fångvårds¬
styrelsen, som hade bort fästa uppmärksamheten härpå. Men Herrarne
må icke tro, att man på afdelningen tagit detta ur luften. Man
skickade bud på fängelsedirektören och den ingeniör, som uppgjort
kartan, och desse ansåge det behötligt att man vid fängelset hade till¬
gång till vatten; men de ansågo tillika, att, om det blefve eu strand¬
gata, detta icke skulle utgöra hinder för fängelset att komma till
vattnet. Jag hemställer dock, huruvida man kan anse troligt, att
staden skulle tillåta fängelset att lägga en klapp brygga vid stranden.
Jag tror det ej. Men så länge staten eger jorden, eger den ock vatt¬
net deromkring: ty staten eger väl härvidlag icke sämre rätt än den
enskilde.
Jag yrkar fortfarande, att åtminstone denna Kammare, utan af¬
seende å det beslut Första Kammaren i frågan fattat, måtte bifalla
det föreslagna tillägget.
Chefen för Kongl. Civil-departementet Herr Statsrådet Bergström:
Under öfverläggningen hafva emellan tvänne talare yppat sig olika
meningar i fråga derom, huruvida kronans varor äro fria från hamn-
afgifter, För så vidt klarhet i denna fråga kan bestämma eu eller
annan utaf Kammarens ledamöter till att rösta på ena eller andra
sättet, anser jag mig böra upplysa om att enligt ett Kongl. bref af
den 4 Februari 1870, som stadgar eu förenklad uppställning af hamn¬
taxor in. in., “äro kronans fartyg och varor, dessa senare, ehvad de
föras å kronans eller enskildes fartyg, alltid fria från hamnafgifter,“
och numera finnes i Sverige icke någon hamntaxa, som icke blifvit
ånyo faststäld; ty länen i riket äro indelade i cyklar af 5 hamnar,
och för hvarje hamn, som ligger inom ett sådant område, fastställes
eu ny taxa för hvart femte år. Jag tror sålunda icke, att clet nu¬
mera förekommer, att hamnafgifter betalas för kronans varor.
Den skriftliga uppfattningen af detta mitt yttrande kommer eg
att af mig justeras.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen upptog de
meningar, som derunder förekommit, och gaf enligt dem propositioner
så väl på bifall till Utskottets hemställan i oförändrad! skick, som
ock på yrkandet att, med afslag å nämnda hemställan, för så vidt
den skilde sig från Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, samma förslag måtte
Torsdagen den 1 April.
31
N:0 *15.
oföränclradt bifallas. Den senare, af dessa propositioner förklarade Herr
Talmannen sig anse hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad; men
då votering begärdes, blef, i anledning deraf, och med upptagande af
bifall till Utskottets hemställan såsom ja-proposition, nu uppsatt ju¬
sterad och anslagen en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hem¬
stält i utlåtandet N:o 41, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
^Tej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
för så vidt den skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet,
bifallit samma proposition oförändrad.
Omröstningen, i grundlagsenlig ordning företagen, visatle 58 ja
mot 48 nej; och hade alltså Utskottets hemställan bifallits.
§ 4.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna fänriksbostället Snopptorp N:o 1 i
Jäders socken af Södermanland; och
N:o 43, i anledning af väckt förslag om afgifvande vid hvarje
riksdags början af summariska redogörelser för de under Kongl. Armé¬
förvaltningen stälda kassors och fonders förvaltning;
och blefvo dessa utlåtanden af Kammaren bifallna.
§ 5.
Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 44, i anledning af väckt
förslag angående medgifvande af skatteköpsrätt till sådana krono¬
hemman, som blifvit från kungsgård eller annan kronans egendom
lagligen afskeda.
Genom detta utlåtande hade Utskottet besvarat Herr Jonas An¬
derssons i Häckenäs motion, N:o 60, i hvilken föreslagits, att Riks¬
dagen måtte förklara sig medgifva, att äfven sådana kronohemman,
som förut varit någon kungsgård eller annan kronans egendom un¬
derlydande, men blifvit i laglig ordning derifrån skilda, skulle kunna
försäljas till skatte under samma vilkor, som uti 1848 års Kongl.
kungörelse rörande ämnet, blifvit för vanliga kronohemman bestämda.
Ang. byte af
mark å Lång¬
holmen.
(Forts.)
Ang. skatte¬
köpsrätt till
vissa krono¬
hemman.
N:o 25.
32
Torsdagen den 1 April.
Ang. skatte-
k öp sr ätt till
vissa krono¬
hemman.
(Forts.)
Utskottet, som ansett ett slikt medgifvande ej för staten orsaka
någon förlust, hade likväl, då för frågans tillförlitliga bedömande en
vidare utredning deraf synts Utskottet erforderlig, funnit sig i an¬
ledning af motionen böra hemställa:
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes,
efter det frågan vunnit behörig utredning, för Riksdagen framlägga
förslag till sådana bestämmelser, som möjliggöra försäljning i vanlig
ordning till skatte af sådana under stadgad åborätt upplåtna hem¬
man, som förr varit under kungs- eller kungsladugårdar lydande, men
blifvit derifrån helt och hållet skilda.
Ordet begärdes af motionären,
•
Herr Jonas Andersson i Häckenäs, som yttrade: Jag är
visserligen tacksam emot Utskottet för den uti betänkandet föreslagna
åtgärden, emedan densamma innebär ett erkännande af.min motions
befogenhet, men jag kan dock icke inse, hvilken utredning genom
-skrifvelse» till Kongl. Maj:t åsyftas. Jag har, såsom de fleste af
Kammarens ledamöter torde finna, endast begärt att äfven sådana
kronohemman, som legat under kungsgårdar eller andra kronans lägen¬
heter, men blifvit derifrån i laga ordning skilda och således stå på
samma grund som de kronohemman, hvilka uti 1848 års Kongl. kun¬
görelse i ämnet afses, måtte kunna till skatte försäljas; och jag tror,
att det vore eu fördel för staten att få sådana skatteköp så fort som
möjligt verkstälda; och jag kan för min del icke finna, att §77 Re¬
geringsformen lägger hinder i vägen för en sådan åtgärd. Anledningen
till motionens väckande är, såsom ock af betänkandet inhemtas, det
förhållande, som egen rum med en mängd inom Östergötland belägna
hemman, som förut hört under Kungs-Norrby—förr kungsgård, nu of-
ficersboställe •—- men blifvit derifrån afskilja; och då dessa hem¬
man numera innehafvas icke allenast med optionsrätt utan äfven med
stadgad åborätt, stå de, enligt mitt förmenande, på samma fot som
vanliga kronohemman. På sådan grund ingingo åboarne med ansökan
att få lösa hemmanen till skatte, hvilken ansökan dock — sedan den¬
samma blifvit så väl af Konungens Befallningshafvande som ock af
Kammarkollegium afslagen på den grund, att hemmanen förut varit
kungsgård underlydande — af Kongl. Maj:t ogillades, emedan han
ansåg sig icke vara berättigad att utan Riksdagens bifall tillåta för¬
säljning till skatte af förevarande hemman.
Detta beslut har jag aldrig klandrat, emedan man ej kan undra
på att regeringen visat den försigtigheten att icke utan Riksdagens
medgifvande bifalla en sådan ansökning: men jag anser likväl att
Riksdagen kan utan risk bifalla min motion, ty, enligt mitt förme¬
nande, är 77 § Regeringsformen lika litet tillämplig på förevarande
förhållanden som Kongl. brefven den 8 November 1771 och 23 Augusti
1792, emedan de från Kungs-Norrby afskilja hemmanen äro på full¬
komligt klar fot med sin åborätt och helt och hållet befriade från
sina förra skyldigheter till kungsgården.
38
N:o 25.
Torsdagen den 1 April.
Då nu häraf framgår, att de hemman, som uti min motion afses
— och dessa äro icke allenast de nyss bemälda, utan alla från kungs-’
eller kungsladugårdar afskilda och under stadgad åborätt upplåtna
hemman — äro af alldeles samma natur som vanliga kronohemman,
i följd hvaraf åboarne å de förra ock böra erhålla enahanda lösnings¬
rätt som åboarne å de senare, kan jag, såsom jag ock redan sagt.
icke finna någon vidare utredning af frågan vara erforderlig, men
skulle Kammaren ändock besluta eu sådan, får jag väl finna mig deri,
oaktadt frågans afgörande genom ett dylikt beslut kommer att för¬
dröjas.
Herr Dicks o n: Jag kommer att vid detta tillfälle yrka afslag
ej mindre å motionärens framställning än äfven å det föredragna ut¬
låtandet. Jag anser nemligen dels denna fråga vara för tidigt väckt,
så snart ännu den på dagordningen stående vigtiga frågan om grund¬
skatternas fullständiga afskrifning är olöst, dels att, i strid med före¬
skriften i 77 § Regeringsformen, i närvarande stund dessa fordom till
kungsgårdar hörande hemmansdelar icke kunna behandlas såsom kro¬
nohemman, utan att de ännu äro en statens egendom, som jag icke
vill bidraga till att frånhända densamma. Innan vi veta på hvad sätt
grundskatterna skola borttagas, hvilka hemman skola derifrån befrias
eller huruvida de hemman, vid hvilkas försäljning till skatte fästats
det vilkor, att de skola för all framtid utgöra skatt, skola derifrån
blifva fria — innan, säger jag, vi fått detta allt klart för oss, torde
det enligt min mening vara bäst att låta de nu ifrågavarande hem¬
manen bibehållas i sin nuvarande ställning, allra helst jag anser att
"dessa hemman aldrig kunna komma med i räkningen vid grundskatternas
afskrifning.
Derföre, och då ett bifall till Stats-Utskottets förslag jemväl vore
att bifalla - i Ifra principen, hvilken jag dock lika litet som motionärens
framställning kan godkänna, så yrkar jag, utan att vidare vilja ingå
på den stora frågan om grundskatternas afskrifning, afslag å så val
Stats-Utskottets förslag som motionen.
Häruti förenade sig Herr Silfver stolpe.
Herr Carl Ifvarsson: Hvad som mest förundrar mig är, att motio¬
nären icke är belåten med Stats-Utskottets föreliggande förslag, hvilket'
dock, som han tydligen bör se, innefattar bifall till hans motion, under
förutsättning naturligtvis att staten icke förlorar på denna skatte för¬
säljning, och således borde, i fall den ifrågasatta skrivelser! till Kongl.
Maj:t beslötes, leda till det åsyftade målet. Frågan har dock nu,
genom Första Kammarens afslag å utlåtandet, för denna gång fallit,
och något vidlyftigare ordande i densamma torde derföre till ingenting
tjena. Af detta beslut kan motionären emellertid sluta till i hvad män
man kunde förvänta samma Kammares bifall till ett förslag att Riksdagen
skulle definitivt medgifva skatteförsäljning af de ifrågavarande hem¬
manen, innan man visste huruvida deraf skulle uppkomma förlust för
Andra Kammarens- 1‘rot. 1875. N:o 25. 3
Ang. skatte
köpsrätt til
vissa kroro
hemman.
(Forts.)
N:0 25.
34
Torsdagen den 1 April.
Ang. skatte-
köpsrätt till
■vissa krono¬
hemman.
(Forts.)
staten eller ej. Och det är en utredning i detta afseende som Stats¬
utskottet föreslagit Riksdagen att begära, innan densamma fattar be¬
stämdt beslut i frågan. Befinnes det efter en dylik utredning att
staten icke förlorar genom skatteförsäljningen, så vet jag icke hvarföre
ej Riksdagen kunde lemna sitt bifall dertill; visar sig åter motsatsen,
eller att förlust för staten skulle uppstå, så finge naturligtvis stadgas
de vilkor, under bvilka försäljningen skulle ega rum.
Jag finner således Stats-Utskottets förslag välbetänkt, och ehuru,
genom Medkammarens afslag, det torde i sak vara likgiltigt hvilken
beslut vi fatta, yrkar jag, då jag anser det vara på sin plats att
Kammaren uttalar sin mening i frågan, bifall till samma förslag.
Herr Jonas Andersson i Häckenäs: Det är med anledning af der.
åsigt, Herr Dickson uttalat, som jag begärt ordet. Jag anser nemligen, i
motsats mot honom, att denna fråga, sådan den för närvarande be¬
finner sig, bör behandlas i och för sig utan att med den samman¬
blandas den större frågan om grundskatternas aflösning, som nu icke
ligger före och om tiden för hvars lösning vi ännu sväfva i ovisshet.
Jag finner en dylik sammanblandning så mycket olämpligare, som jag
omöjligt kan inse hvad sammanhang frågan om dessa hemmans rätt
till skattelösen har med grundskattefrågan.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner i
öfverensstämmelse med de meningar, som förekommit, dels på bifall
till Utskottets hemställan, dels på afslag derå och bifall i stället till
motionärens förslag, dels ock slutligen på afslag å så val motionen som
det förslag, Utskottet i anledning af densamma framlagt. Eu hvar af
dessa propositioner besvarades med blandade ja och nej, hvadan de
af Herr Talmannen återupprepades; och förklarade Herr Talmannen
sig derefter anse röstöfvervigt förefinnas för den sistnämnda meningen.
Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf, och sedan till
kontraproposition antagits yrkandet på bifall till Utskottets hemställan,
hvithet yrkande, enligt nu fattadt beslut, skulle uppställas såsom ja¬
proposition, en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 44, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit så väl Utskottets hemställan som
jemväl den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen försiggick och utföll med 66 ja mot 33 nej, hvadan
Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.
Torsdagen den 1 April.
35
K:o 25.
§ «■
Till afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 45, i anled¬
ning af väckta motioner om förändrad reglering af skjutsväsendet.
Utskottet hade i nämnda utlåtande yttrat sig öfver samtliga vid
innevarande riksdag rörande skjuts väsendet afgifna motioner, och
dervid, under uttalande af den meningen, att något vidare undanskjutande
af skjutsväsendets skiljande från jordbruket icke borde ega rum, an¬
sett sig böra föreslå Riksdagen att till Kong!. Maj:t ingå med anhållan
om vidtagande af sådana åtgärder, som kunde leda till berörda ända¬
måls vinnande; varande, i fråga om de föreskrifter, som borde blifva
bestämmande för frågans tillfredsställande lösning, af Utskottet angifna
hufvudsakligen följande grunder, nemligen:
att den resande skulle för sitt fortskaffande erlägga verkliga värdet
inom den ort, der han färdas, af den tjenstbarhet, som den skjutsande
genom fortskaffande! honom lemnar;
att för utrönande af skjutsens värde i olika orter borde anställas
entreprenadauktioner, dervid likväl, till förekommande af oskäliga
prisbestämmelser, åt landstinget eller åt dem, som hafva befattning
med den årliga markegångens sättande, skulle uppdragas att för länet
eller särskilda delar deraf fastställa det belopp, hvarutöfver legau ej
Unge vid entreprenadauktion stegras;
att, om och der sådant kunde behöfvas, skulle till entreprenad¬
skjutsens behöriga upprätthållande af landstinget och staten lemnas
understöd, dervid enligt Utskottets åsigt borde så tillgå, att landstin¬
get i första hand erlade hela understödsbeloppet, men sedermera af
statsmedel undfinge godtgörelse för hälften af hvad det sålunda
utgifvit; samt
att utdebiteringen af den skatt, landstinget för ifrågavarande
ändamål möjligen kunde finna nödigt upptaga, borde ske i förhållande
till den bevillning, som efter art. II bevillningsstadgan utgår.
Och hade Utskottet slutligen hemstält:
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kong!. Maj:t, efter veder-
börandes hörande och den vidare utredning, som kunde finnas erfor¬
derlig, täcktes vidtaga åtgärder, ledande dertill, att skjutsväsendet blefve
hufvudsakligen på de här ofvan angifna grunder för framtiden ordnadt,
samt i sådant hänseende låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag i de delar af ämnet, der Riksdagens medverkan erfordrades.
Mot detta förslag var, såsom af utlåtandet inhemtades, reservation
inom. Utskottet afgifven af Herrar F. O. Hörnfeldt och C. A. Larsson,
Indika ansett att genom aflåtande af en underdånig skrifvelse, denna
vid så många riksdagar afhandlade fråga skulle komma att till eu oviss
framtid äu vidare undanskjutas, hvadan bemälde reservanter, för vin¬
nande af en slutlig lösning, föreslagit att Riksdagen måtte besluta:
l:o att alla de, som vilja betjena sig af så kallad gästgifvareskjuts,
skola vara skyldige att sjefve vidkännas hela kostnaden för en sådan
tjenstbarhet;
Ang. skjuts-
väsendets
ordnande.
N:o 25.
36
Torsdagen den 1 April.
Ang. skjuts-
väsendets
ordnande.
(Forts.)
2:o att denna kostnad, eller värdet af skjutsen, utrönes genom
fri täflan i de olika orterna, der skjutsanstalter anses beköfliga, genom
entreprenadauktioner, der en kvar egen göra anbud, som sedermera
af Konungens Befallningshafvande i länen pröfväs och fastställes;
3:o att fri rättighet för täflande entreprenör lemnas att flytta
skjutsstation till den plats, der detta faller honom beqvämast, och att
gästgifverihållningen dermed förenas, så vida detta kan ske utan att
resandes anspråk på herbergerande och förplägning äfventyras; och
4:o att all den jorden hittills åliggande skjutsningsskyldigket upp¬
hör från och med den tid, då Riksdagens beslut i denna fråga vinner
Kongl. Maj:ts stadfästelse samt nödiga entreprenadauktioner hunnit
förrättas i de särskilda orterna.
Sedan detta ärende nu hos Kammaren anmälts till föredragning,
anförde:
Herr C. A. Larsson: Då jag reserverat mig mot Utskottets för¬
slag, vågar jag hemställa, att, sedan Första Kammaren nu afslagit Ut¬
skottets betänkande, denna Kammare åtminstone måtte bifalla mitt
förslag, sådant det finnes i reservationen affattadt. Detta kan nem¬
ligen åstadkommas utan att förnärma någons rätt och vore väl också
det rättaste sättet för frågans lösning. Jag hoppas, att Herrarne
genomläst min reservation samt då också på de grunder, som deruti
finnas anförda, instämma uti hvad reservationen innehåller.
Herr Sv. Nilsson i Österslöf: Jag tror, att, i fall man i skjuts¬
frågan vill afgifva en opinionsyttring, det vore klokast af Kammaren
att bifalla Utskottets förslag. Jag förstår icke, huru en reservant kan
hysa någon förhoppning, att Kammaren skulle frångå Utskottets för¬
slag, då en definitiv lösning af frågan för närvarande icke kan vinnas,
utan jag anser, såsom jag redan nämnt, att denna Kammare handlade
klokast i att antaga Utskottets förslag, för att i frågan uttrycka en
opinion.
Herr And. Svensson: Då Första Kammaren redan förkastat
Utskottets förslag, finnes intet att i saken för närvarande åtgöra. Jag
endast beklagar att Medkammaren afslagit Utskottets betänkande, så
mycket mer som jag anser, att Utskottet träffat den lyckligaste lös¬
ning af denna så länge omtvistade fråga och jag önskar, att åtmin¬
stone en opinionsyttring inom denna Kammare gör sig gällande till
förmån för Utskottets förslag.
Herr Biesert: Jag har begärt ordet endast för att uttala min
ledsnad deröfver att Första Kammaren afslagit Utskottets betänkande;
ty det är gifvet att en så vigtig fråga som den föreliggande för hvarje
riksdag med förnyad styrka återkommer. Då emellertid nu ingenting
kan vidgöras saken, önskar jag blott, att denna Kammare så enhälligt
som möjligt lemnar sitt bifall till Utskottet förslag.
Torsdagen den I April.
37
N:o 25.
Herr Ola Andersson: En af motionärerna i frågan, Herr Chri¬
sten Assarsson, har föreslagit, att ett anslag af 200,000 kronor måtte
ställas till Kongl. Maj:ts disposition för skjutsväsendets ordnande. Jag
finner emellertid icke, att Utskottet svarat något på detta yrkande,
och det hade måhända icke varit behöfligt, om Utskottets förslag gått
igenom, men då nu Första Kammaren afslagit Utskottets förslag, får
jag vördsamt hemställa om återremiss af frågan, på det Utskottet må
taga i öfvervägande, huruvida icke den af Herr Christen Assarsson
äskade förhöjning i anslaget må beviljas eller åtminstone i någon mån
bifallas.
Med Herr Ola Andersson instämde Herr Treffenberg.
Herr Carl Ifvarsson: Sedan Första Kammaren afslagit Utskot¬
tets utlåtande, kan det synas som det egentligen vore en begrafnings-
ceremoni, här nu pågår.
Jag betvifla!' att, vid en återremiss af frågan, Utskottet kommer att
ändra sitt förslag; men då frågan inom Medkammaren fallit och i
följd deraf äfven för denna riksdag förfaller, derest Utskottets förslag
antages oförändradt, kan genom återremissen beredas tillfälle att tänka
på saken samt, om så anses lämpligt, formulera ett annat förslag till
beslut i denna Kammare. Af sådan anledning vill jag icke motsätta
mig en återremiss, ehuru, såsom jag sagt, jag ingalunda anser att
med densamma något vinnes.
Jag har begärt ordet, icke för att med förkärlek yttra mig till
försvar för det ena eller andra förslaget, utan endast för att erinra
derom, att Utskottets hemställan och det förslag, som uttryckts i den
afgifna reservationen, äro i det närmaste med hvarandra lika i hufvud-
saken, oaktadt de något skilja sig i afseende på formen. Endast ,uti
ett hänseende förefinnes någon verklig skiljaktighet, nemligen i fråga
om förslaget att ordna skjutsväsendet länsvis. Derutinnan tror jag
dock, att reservanternes förslag är vida sämre än Utskottets, ty utan
att skjutsväsendet ordnas inom hvarje ort för sig, tror jag icke att
föreliggande fråga kan lösas.
Reservanterne föreslå i första punkten af reservationen följande
stadgande: “att alla de, som vilja betjena sig af gästgifvareskjuts
skola vara skyldige att sjelfve vidkännas hela kostnaden för en sådan
tjenstbarhet." Detta är just precis hvad Utskottet uttalat såsom hufvud-
regel för ändamålets vinnande, men jag får dock erinra mot reserva¬
tionen, att, innan man såsom reservanterne gjort, helt enkelt förklarar
“de skola vara skyldige" etc., bör man val äfven hafva tänkt något
på. och redogjort för, på hvad sätt detta skall kunna ske. Vidare
föreslå reservanterne, att värdet af skjutsen skall utrönas genom fri
täflan i de olika orterna, der. skjutsanstalter anses behöfliga, genom
entreprenadauktioner, der en hvar eger göra anbud. Äfven för Utskot¬
tets utlåtande har en sådan tanke legat till grund, och Utskottet har
ju äfven uttalat sig för, att bestämmande af skjutslega^ belopp lättast
och enklast kan ske genom entreprenadauktioner. Således i .hufvudsak
lika med reservationen fastän i andra ord uttryckt. Reservanterne
Ang. skjuts -
väsendet*
ordnande.
(Forts.)
N-.o 25.
38
Torsdagen den 1 April.
Ang. skjuts -
väsendets
ordnande.
(Forts.)
vilja, att de afgifna anbuden skola pröfvas och fastställas af Konungens
Befallningshafvande i länen, och Utskottet har äfven tänkt sig att
frågan i detta afseende skall tagas om hand af länsstyrelserna och
landstingen. Sedan komma reservanterne till den framställning, att
fri rättighet bör lemnas för täflande entreprenör att flytta skjutsstation
till den plats, der detta fäller honom beqvämast. Detta har äfven
Utskottet uttalat såsom önskningsmål, men om sådant skall kunna ske
i vidsträcktare män, måste deraf blifva följden, att fråga uppstår om
en lagförändring, och i så fall hafva reservanterne kommit in på hvad
Utskottet men icke de begärt, eller att tå ett förslag till lagförändring
framlagdt af Regeringen, ty på annat sätt kunna de icke uppnå det
resultat de åsyftat.
Sedan föreslås i reservationens fjerde punkt, att all den jorden
hittills åliggande skjutsningsskyidighet skall upphöra från och med den tid.
då Riksdagens beslut i denna fråga vinner Kongl. Maj:ts stadfästelse.
Om man skall tänka sig, att all skjutsningsskyidighet må upphöra för
jordbruket, så måste man äfven tänka sig denna skyldighet Överflyttad
på andra, på det att icke kommunikationerna skola komma att afstanna.
Dervid torde, i den händelse icke entreprenörer stå att finna, icke
mera än två utvägar stå öppna, den ena att låta den nuvarande
skjutskyldigheten qvarstå och den andra att öfverlåta åt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande och landstingen att ordna på bästa sätt så att
jordbruket må befrias från skjutsskyldigheten. Deraf visar sig äfven
nödvändigheten af att antaga ett sådant förslag, som Utskottet fram¬
lagt, äfvensom att reservanterne icke, såsom Utskottet gjort, tänkt på
konseqvenserna af hvad de föreslagit. Jag tror således, att, ehuru
deras förslag till syftet är ungefärligen enahanda med Utskottets,
samma förslag dock, såsom i tillämpningen opraktiskt och framlagdt
utan hänsyn till de möjligen blifvande konseqvenserna, i det hela är
vida sämre än Utskottets förslag, hvadan jag föreställer mig, att, om
en opinsionsyttring nu skall uttalas, det är klokast att bifalla Utskottets
framställning.
Tror man sig likväl kunna vinna något genom en återremiss,
hvilket jag för min del betvifla!’, så vill jag, såsom jag redan nämnt,
icke motsätta mig eu sådan. Det enda sätt, på hvilket man skulle
kunna framtvinga ett till någon åtgärd föranledande beslut af Riks¬
dagen i denna fråga, vore att formulera den föreslagna skrifvelsen så,
att deri iolacles fråga om ett bestämdt anslag, hvarigenom ärendet, i
händelse Kamrarne stannade i olika beslut, skulle blifva föremål för
gemensam votering. Vi veta likväl med hvilken ovilja dylika tilltag
upptagas al Första Kammaren, och jag vet derföre icke om det är
klokt att nu försöka en sådan utväg. Om frågan nu faller vid denna
riksdag, så kommer den nog att snart vid kommande riksdagar åter¬
upptagas, och tager man i betraktande, att majoriteten för afslag i
Första Kammaren nu betydligt nedgått i antal mot hvad förut varit
fallet, så har man all anledning antaga, att frågan nog af sig sjelf
skall leta sig sin väg, utan att deii behöfver tvingas fram. Jag hem¬
ställer derföre om det ej vore lämpligast att antaga Utskottets förslag.
«
39
N:o 25.
Torsdagen den 1 April.
Herr Hörnfeldt: Det är, såsom flere talare redan anmärkt, all¬
deles riktigt, att, efter den utgång frågan i Första Kammaren fått.
ingenting annat för denna Kammare återstår än endast en opinions¬
yttring; vare sig Kammaren bifaller Stats-Utskottets förslag eller
reservanternes, har frågan ju i alla händelser för denna riksdag för¬
fallit. Vill Kammaren deremot nödvändigt uttala sin opinion i saken,
så förefaller det mig som vore det bättre att vidhålla den i Herr
Carl Anders Larssons och min reservation framstälda åsigt, såsom
mest öfverensstämmande med det beslut Kammaren under föregående
riksdagar i frågan fattat. Min tro är dessutom att, huru vi än labo¬
rera med och diskutera frågan, hon dock icke kan lösas på mera än
ett sätt, nemligen det livilket jag och Carl Anders Larsson i vår reser¬
vation föreslagit.
Herr Carl Ifvarsson yttrade, att någon väsendtlig skillnad mellan
Utskottets och reservanternes förslag ej finnes: men så är icke för¬
hållandet. 1 Utskottets förslag har nemligen den s. k. hälftenprinci-
pen gjort sig gällande, eller att staten skall betala den ena hälften
och landstinget den andra af den till entreprenörerne utgående ersätt¬
ningen utöfver det maximum af skjutsningspris, som kunde komma
att af landstinget och markegångsdeputerade bestämmas. Enligt Herr
C. A. Larssons och mitt förslag skulle den resande vara skyldig att
sjelf vidkännas hela kostnaden för skjutsen; och detta är, vågar jag
påstå, just det mål hvartill vi förr eller senare måste komma. Man
har sagt, att. det skulle vara svårt att slå in på den principen, emedan
skjutslega!! då skulle uppdrifvas till ett så oerhördt belopp, att sam¬
färdseln derigenom skulle i större eller mindre man förhindras. Detta
tror jag dock icke är så farligt, ty om så skedde ett eller annat år,
så skulle derigenom alltid framkallas konkurrens mellan skjutsentrepre-
nörerne, och legan sålunda snart nog återigen falla. Några större
hinder för den resande att vid entreprenadskjuts sjelf betala hela legan
torde för öfrig! ej möta, än som mött för hans fortskaffning med
postskjuts; kan det gå för sig att för postens fortskaffning ansluta
kontrakt med entreprenörer, så lärer detta väl ock låta sig göra i
fråga om' håll- och reservskjutsen. Vid sådant förhållande och då det
nu gäller endast en opinionsyttring, anser jag för min del bäst. att
bifalla mitt och Herr C. A. Larssons förslag och yrkar således bifall
till detsamma.
Herrar Malmberg och Lundberg instämde med Herr Hörnfeldt,
Herr Ola Jönsson i Kungshult: Oaktadt, såsom här blifvitupp¬
lyst, om också ej offlcielt tillkännagifvet, Stats-Utskottets förslag blifvit
af Första Kammaren afslaget, lärer det väl derföre icke få anses för
alldeles gifvet, att frågan i dess helhet förfallit, ty yrkandet af eu
motionär om förhöjning i statsanslaget står, enligt min uppfattning,
alltid qvar och kan göras till föremål för gemensam votering Kam-
rarne emellan. Men då Första Kammaren afslagit Stats-Utskottets
framställning, så bär han i följd deraf också afslagit de i ämnet väckta
motionerna. Stats-Utskottet har vid sådant förhållande i händelse af
Ang. skjut.i-
■v ds endels
ordnande.
(Forts.)
Ko 2,>.
40
-4 SS skjuts
rasen dels
ordnande.
(Forte.)
Tors dagen den 1 April.
eu återremiss intet annat att göra än att hemställa till denna Kammare
att i frågan fatta beslut. Jag kan således för min del icke finna,
att något kan vinnas genom en återremiss. Vill Kammaren deremot
lemna sitt bifall till det af eu motionär begärda anslaget, ,sä är Kärn-
maren oförhindrad att nu fatta ett dylikt beslut. Detta vore åtminstone
alltid ett sätt att vinna tid, och något annat lärer väl icke, förmodar
jag, i sjelfva verket denna gången stå att vinna.
Beträffande frågan om hvad Kammaren, sedan frågan nu till
följd af Första Kammarens afslag är att anse såsom fallen, bör göra,
'å och då ingenting annat kan göras än blott och bart afgifvande!
af en oponionsyttring, är det för mig alldeles klart att Utskottets
förslag i det afseende! är vida att föredraga framför reservanternes:
och lika visst skulle jag, i fall det nu gälde ett definitivt beslut, icke
biträda det senare förslaget, utan, såsom nu, yrka bifall till det förra.
Emellertid vill jag ingalunda motsätta mig en återremiss, i fall Kam¬
maren skulle vilja fatta ett sådant beslut, ehuru jag icke tror något
dermed kunna vinnas, enär, såsom jag förut sagt, jag anser en åter¬
remiss ändamålslös, och tror det vara rättast och lämpligast att bi¬
falla Utskottets hemställan.
Häruti förenade sig Herrar Billström och Jöns Andersson.
Herr Hjelm: Att Herr Carl Anders Larsson framstält en reserva¬
tion mot Stats-Utskottets förslag, förvånar mig icke alls, ty haris ort
är, som bekant, i .nästan alla riktningar genomkorsad af jern vägar, och
afståndena till dem äro i allmänhet ej så särdeles stora, att den
resande utan känbar olägenhet kali för skjutsen betala eu lega af
fyra å fem kronor per mil. Men hvad som dess mera förundrar mig
är, att Iierr Hörnfeldt såsom boende i annan ort, kunnat hysa samma
åsigt som Herr Carl Anders Larsson. Mig åtminstone vill det före¬
falla, som hade ett behörigt afseende på förhållandena i hans hemort
bort leda den ärade norrlandsrepresentanten till en helt annan åsigt.
I Norrland finnes, som vi veta, inga jernvägar och kommer säkerligen ej
heller ännu på lång tid att finnas, åtminstone i nordligare delen, af¬
ståndena der äro mycket störa. Resultatet åt skjutslega^ uppdrif¬
vande skulle der således, såvidt jag kan förstå, blifva samfärdselns
hämmande, ej dess befordrande, till skada både för det allmänna och
det enskilda : och det är just skjutslega^ höjning reservanterne åsyfta,
hvilket äfven i principen är det rätta, men innan vi få jernvägar blefve
den så öfver måttan hög, att samfärdseln blifver ytterst svår. Frågan
gäller nu visserligen endast en opinionsyttring, men jag för min del
kan icke af detta skäl vara med om något opinerande i den syftning
reservanterne föreslagit, särskilt med hänsyn till förhållandena i
Norrland och andra landsdelar med likartade, förhållanden. Deremot
instämmer jag på det varmaste i Utskottets förslag, med beklagande
att någon utsigt att vinna något i frågan vid denna riksdag icke finnes
i följd al det beslut, Första Kammaren för sin del fattat.
Men jag vill .derjemte förena mig med Herr Ola Andersson i hans
yrkande om utlåtandets återremitterande till Utskottet. Djupt be-
Tor.sdjigcn den 1 April.
41
N:o 25.
klagar, jag, alt Medkomma ren nu återigen afslagit Utskottets hem- Ang. skjms-
ställan i ämnet och sålunda ännu en gång visat sig icke vilja gå
billighetens och rättvisans fordringar och önskningar till mötes. ”(Fort?)'
Cirka 600 år ligga emellan den tid, då den store Magnus Ladulås
försökte hämma våldgästningen i vårt land, och den tid, som nu är.
Tiden torde sålunda åtminstone wm vara inne att borttaga de sista lem-
ningarne af den gamla våldsgästning.en. och liestämmelsén, som ålade
den enskilde jordbrukaren att betala en del af skjutsen för den som
ville fåra vägen fram. Sorgligt nog, kan nu icke något i den rikt¬
ningen vinnas; men jag hoppas, :att- det -icke-, skall dröja länge, innan
denna fråga erhåller sin så länge efterlängtade och behöfliga lösning.
Herr Lytt: Efter det yttrande, Herr; Carl Ifvarsson hatt, i frågan,
kunde jag afstå från ordet och helt enkelt, instämma med honom, men
jag vill derjemte förena mig med dem, som beklagat, att den så
länge efterlängtade lösningen af denna vigtiga fråga nu återigen blifvit
undanskjuten. För mig är för närvarande ingenting annat att göra,
än att på det innerligaste önska, att den opinionsyttring, som här
kommer att i frågan afgifvas, måtte blifva så enhällig som möjligt,
och att den måtte gå i den riktning, som innehålles i Utskottets förslag,
i hvilket jag för min del ber att få förena mig.
Herr Nils Larson i Tuilu-: I likhet med eu föregående talare,
Herr Ola Andersson, anser jag, att denna fråga icke kan anses hafva
vid denna riksdag förfallit, till följd deraf att Första Kammaren af¬
slagit Utskottets deri gjorda hemställan, emedan, hvilket jag skall taga
mig friheten att med få ord visa, den inne bitr en statsregleringsfråga,
ehuru sådant icke framgår af Utskottets förslag. I fråga om denna
bevisning skall jag anhålla att få gå litet tillbaka och hänvisa till
Stats-Utskottets förut under riksdagen behandlade; utlåtande N:o 8,
angående regleringen af utgifterna under Riksstatens sjette hufvudtitel.
I (Kute punkten af. berörda utlåtande föreslår Utskottet, “att Riksdagen,
med förbehåll om framtida pröfning af ej mindre frågan om Kommers-
kollegii anslag samt om dy r ti d s ti Hägg åt de under samma anslag upp¬
tagna löner, än äfven åtskilliga rörande skjutsväsendets ordnande väckta
motioner eller möjligen i något ämne från Kong! Maj;t ankommande
nådiga förslag, må till oförändrade belopp fastställa öfriga ordinarie
anslag, i Indika Utskottet här ofvan icke föreslagit ändring." Kam¬
maren : har bifallit nämnda 66:te punkt i nyssberörda utlåtande och deri¬
genom förbehållit, sig rätt att framdeles pröfva, huruvida de angående
skjutsväsendet väckta motioner borde föranleda till någon förändring
af det anslag, som på sjettte littfvudtiteln är uppförd t, såsom det heter,
till lättnad för skjutstungan. Åtminstone en af motionärerne i skjuta-
frågan, nemligen Herr Christen? Assarsson, har yrkat, att ifrågavarande
ordinarie anslag, som för närvarande utgör 175;000 kronor, måtte till
200,000 kronor förhöjas; men om denna sak, eller i fråga? om hvad
Herr Christen Assarsson i afseende på anslagsbeloppet yrkat, har
Stats-Utskottet i det nu föredragna utlåtandet icke yttrat* sig hvarken
till- eller afstyrkande. Jag skulle derföre vilja yrka, på det att
N:o 25.
42
Torsdagen den i April.
Ang. skjuts-
väsendets
ordnande.
(Forts.)
äfven denna del af saken måtte blifva behörigen utredd, nemligen
huruvida det nuvarande anslagsbeloppet kan vara för ändamålet, till¬
räckligt eller om, såsom motionären anser, detsamma behöfver för¬
höjas, att nu förevarande utlåtande måtte til! förnyad behandling af
Utskottet i omförmälda syfte återremitteras. När sedermera frågan
återkommer från Utskottet, måste naturligtvis denna Kammare fatta
sitt beslut i saken; och, i händelse detta beslut skulle i afseende på
anslagsbeloppet blifva något afvikande från det beslut, som af Första
Kammaren fattats, hvilket, såsom jag förmodar, afser att bibehålla
anslaget vid dess nuvarande belopp, måste frågan slutligen afgöras
genom gemensam votering.
Beträffande Utskottets yttrande, i fråga om sättet att reglera
skjutsväsendet i öfrigt, vill jag för min del godkänna detsamma och
hvad Utskottet i detta afseende velat åstadkomma, men jag skulle
likväl, i öfverensstämmelse med hvad i reservationen uttalats, önska
att man icke helt enkelt måtte genom aflåtande af en underdånig
skrifvelse hänskjuta frågan till Kongl. Maj:t, utan att Riksdagen
måtte för sin del fatta beslut i alla de delar, der Riksdagen kan
hafva befogenhet att besluta, samt att Riksdagen måtte öfverlåta åt
Kongl. Maj:t att redan i år reglera ersättningsanspråken, hvarigenom
hela saken kunde sättas i verket nästa år, hvilket deremot icke kan
ske, om man nu, i enlighet med Utskottets förslag, anhåller, det
Kongl. Maj:t täcktes till en kommande riksdag låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag i de delar af ämnet, der Riksdagens
medverkan erfordras.
Med uttalande af denna tanke, inskränker jag mig till det yr¬
kande, att Kammaren ville återremittera det föredragna utlåtandet.
Herr Jonas Andersson i Häckenäs: I likhet med föregående
talare vill också jag yrka återremiss, hufvudsakligen på samma grun¬
der och af samma skäl som han. Det har visserligen blifvit sagd!,
att det icke skulle vara så särdeles farligt, om den förevarande frågan
nu folie, emedan den sannolikt och antagligen komme att inom kort
förnyas och då leda till något resultat. Ja, samma tal har jag nu
bort i tjugu års tid; under hela denna tid har nästan hvarje riksdag
frågan varit på tal, och jag sjelf har väckt åtskilliga förslag i saken.
Ännu har man dock icke kommit längre i afseende å sättet för frå¬
gans lösning, än att skjutslegan i enlighet med stegrade prisförhållan-
don i öfrigt, blifvit i någon mån förhöjd; men grunderna och orsa¬
kerna till de klagomål, som i landsorterna försports i detta hänseende,
qvarstå ännu oförändrade. Jag anser derföre, att man bör göra allt
hvad göras kan, för att påskynda lösningen af denna fråga. Lika
med Herr Nils Larson tror jag, att frågan genom Första Kammarens
afslag å Utskottets förslag icke bör anses hafva helt och hållet för¬
fallit för denna riksdag, utan att saken ännu är beroende på det
förslag, som Utskottet, derest utlåtandet nu återremitteras, kan komma
att framställa. I alla händelser anser jag, att Kammaren bör besluta
återremiss, hvarefter, och sedan Utskottet afgifvit förnvadt utlåtande
Torsdagen den 1 April.
43
N:0 25.
i ämnet, det kan vara tid för Andra Kammaren att fatta ett definitivt
beslut.
Herr Kolmodin: Jag skall visst icke motsätta mig återremiss,
ehuru jag lifligt delar de af Herr Carl Ifvarsson uttalade farhågor,
att en så beskaffad behandling af frågan skall väcka en viss motvilja
i Medkammaren. Jag beklagar på det högsta den utgång frågan der¬
städes fått; men jag tror icke att saken i närvarande stund för¬
bättras genom den åtgärd, hvars innersta syfte kan liksom läsas mel¬
lan raderna i några föregående talares anföranden och fullständigt
uttalades af Herr Kils Larson. Men, som sagdt, jag skall ej mot¬
sätta mig återremiss; kan något på den vägen vinnas, skall det visst
icke vara mig emot. Skulle åter hela åtgärden i närvarande stund
stanna vid uttalandet af eu åsigt i saken, så ber jag att få förklara,
att det vore mycket väl om Kammaren sammanslöte sig kring Utskot¬
tets förslag. Deremot skulle jag icke på något sätt vilja vara med
om, att Kammaren såsom sin mening uttalade den åsigt, som funnit
sitt uttryck i reservationen. De ärade reservanterne hafva förklarat,
att ett deltagande i kostnaderna för skjutsväsendets uppehållande från
så väl landstingens som statens sida skulle för svenska medborgare
förefalla såsom en orättvis och obillig beskattning. Det låter på hela
detta resonuement, som om samfärdseln vore för statens ändamål en
främmande sak. Jag hade allraminst väntat något sådant från reser-
vanternes sida. Jag har aldrig försökt, och jag vet att jag aldrig
skall försöka räkna ut, med huru stort belopp jag för min del bidragit
till de redan färdiga jernvägarne i Östergötland, eller huru mycket
jag kommer att bidraga till blifvande jernvägar i Norrland; ty jag
liar ansett och anser fortfarande dessa kommunikationsanstalter såsom
ett stort statsändamål, hvartill en hvar är skyldig att medverka. Så¬
som ett sådant torde man äfven böra anse skjutsningsväsendet. Det
är nemligen en tunga och eu beskattning, som svenska medborgare
måste vidkännas för upprätthållandet af samfärdseln inom landets
skilda delar. Detta onus hvarken kan eller får anses orättvist eller
obilligt. Tvärtom skulle det vara rent af ett tecken till återvändande
barbari, om statsmakterna i vårt land öfverläte åt slumpen eller
lokala förhållanden att bestämma huru hög och orimlig skjutslega
som helst i de olika delarne af landet, tv derigenom skulle sam¬
färdseln påtagligen lida stort afbräck. Staten måste på något sätt
hafva i sin hand dessa bestämmelser, på det att icke skjutslega!!
någorstädes må springa tipp till en omåttlig höjd.
Icke heller vill jag, att såsom Kammarens åsigt må upptagas det
exempel, hvarmed de ärade reservanterne illustrerat sin framställning.
De säga nemligen: '“kan det vara rätt och billigt, att en hem mai; s-
egare i Norrland skall betala ända till 480 kronor om året, från ett
enda mantal, derföre att en skogsåverkare, som på sin rörelse för-
tjenar millioner, eller en arbetare, som tjenar fem å sex kronor om
dagen, skall resa inom orten utan högre skjutslega än 1 krona 60 öre
per milen, då skjutsarens granne möjligen för en virkestransport kan
tjena ända till tio kronor om dagen för ök och karl?"
Ang. skjula-
väs endels
ordnande.
(Forts.)
N:o 25.
44
Torsdagen den 1 April.
ng. skjuts-
väsendets
ordnande.
(Forts.)
Jag trotsar någon, ja, till och med de ärade reservanterne, att
förklara, huru ett sädant förhållande kan komma att på någon punkt
existera, för så vidt regleringen af skjutsfrågan sker efter Stats¬
utskottets förslag! Hela detta exempel innehåller en orimlighet och
äfven derföre vill jag icke, att reservanternes förslag må blifva det, som
kommer att uttrycka Andra Kammarens mening. För min del vill
jag tillstyrka, att vi här så mangrant som möjligt biträda Utskottets
förslag; men vill Kammaren återremittera betänkandet, så skall jag
icke motsätta mig en sådan åtgärd.
Herr Lindstedt: För min del skall jag yrka utslag å så val
reservationen som Utskottets betänkande, men skulle det falla Kam¬
maren in att såsom en opinionsyttring antaga Utskottets förslag, så
yrkar jag, att i den underdåniga skrifvelsen tillika måtte framställas
en anhållan om uträkning och förslag angående den ersättning, sou:
gästgifv er ihem man si nnehafva re må kännas skyldige att erlägga, om de
befrias från detta onus.
Herr A. Rundbäck: Jag anser att intet anspråk är mera be¬
fogad!, än det, att de skjutsningsskyldige i eu tid, då priset på öke-
(lagsverken stigit i sä hög grad, må komma i åtnjutande af något,
dyrtidstiliägg, och det är i högsta grad politiskt oklokt att sätta sig
emot en nödig rättelse i detta afseende. Det vore derföre lyckligt,
om vi kunde hitta på någon utväg att förbättra Stats-Utskottets för¬
slag, så att ett resultat kunde vinnas redan vid denna riksdag trots Första
Kammarens beslut i frågan. Jag anser, i likhet med Herr Nils Larson,
att, om Ltskottet visar god vilja, det kan vara eu möjlighet att
vinna en annan lösning af frågan än den, hvartill Första Kammaren
kommit, och jag vill derföre yrka återremiss, i syfte att Utskottets
förslag må antagas i öfrig!, men med det tillägg, att Riksdagen i
öiyerensstämmelse med Herr Assarsons motion må anvisa 25,000
kronor till lättnad i skjutsuingstungan utöfver de 175,000 kronor,
som redan på sjette hufviidtiteln blifvit för detta ändamål beviljade.
Det är endast detta jag velat tillkännagifva.
Herr Olof Andersson i Lyckorna: Såsom motionär i denna fråga
både jag önskat, att densamma fått eu bättre lösning, men då frågan
fallit i första Kammaren, så finnes icke något hopp om framgång
för denna gång, och derföre får jag, då man, såsom ordspråket säger,
bör bland två onda ting välja det minst onda, yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr N äs man : Jag är motionär i frågan. Min motion går i
samma riktning som reservationen, i hvilken jag instämmer.
Herr Ola Jönsson i Kungsbult: Det har blifvit yttradt, att
man borde taga sig till vara att genom någon slags opinionsyttring bär
framkalla ovilja: för frågan hos Medkammaren. Denna uppmaning
Torsdagen den i April.
45
N:o 25.
synes mig obehöflig, ty Medkammarens beslut visar, att en sådan ovilja A»j- »fcW»-
redan förefinnes i eu alltför hög grad. väsendets
Herr Jonas Andersson förmenade, att vi borde gorå allt hvad "fFortsV
göras kunde för att bättre ordna skjutsväsendet. Jag instämmer full¬
komligt med honom — men hvad kunna vi göra, det är frågan ? Herr
Nils Larson har sökt bevisa hvad som efter min uppfattning icke
tarfvar något bevis, emedan ingen lärer bestrida det, nemligen att
frågan ännu är i så måtto öppen, att den kan blifva föremål för ge¬
mensam votering, Denna sak anser jag för min del obestridlig och
vi behöfva icke tvista derom. Men jag gör icke frågan om stats¬
bidraget till hufvudsak, utan frågan innebär något långt vigtigare, och
det är detta vigtigare jag skulle önska vi kunde åstadkomma. Då likväl,
såsom jag redan nämnt, detta för denna gången icke torde vara möj¬
ligt och vi sålunda med en återremiss icke skulle uträtta annat än
bestämma om den lilla summan af 25,000 kronor, så tycker jag det
verkligen icke vara mycket lönt att göra besvär med en sådan åter¬
remiss. Men vill Kammaren nödvändigt hafva dessa 25,000, eller hy¬
ser man någon förhoppning att Första Kammaren skall göra något
slags medgifvande eller någon eftergift vidare, så vare det långt ifrån mig
att motsätta mig en återremiss. Jag tvifiar dock på att vi kunna
vinna annat besked, än eu hemställan från Utskottet att fatta beslut;
men jag skall, som sagdt, icke motsätta mig en återremiss, om man
tror, att något kan vinnas dermed.
Med Herr Ola Jönsson instämde Herr Aug. Börjesson.
Herr Hörn feld t: Eu af denna Kammares representanter från
Vesterbotten började sitt anförande dermed, att det föreföll honom
mycket klart, att Herr Carl Anders Larsson reserverat sig mot Ut¬
skottets förslag, men att han deremot omöjligen kunde begripa af
hvad anledning jag gjort det. Ja, jag kan nog förstå, att det skall
vara svårt för honom att fatta detta, men då jag ber få upplysa
derom, att jag icke hör till deras antal hvilka vid bedömande af de
frågor, som komma under ompröfning, pläga taga hänsyn till den ort
de representera, utan att jag bedömer frågorna från allmängiltig syn¬
punkt — då jag upplyser härom, så bör väl äfven Herr Hjelm kunna
begripa, hvarföre jag reserverat mig mot Utskottets förslag.
Herr Nils Larson har yrkat återremiss på den grund, att Ut¬
skottet då skulle kunna sättas i tillfälle att, om icke annat, föreslå en
förhöjning i anslagssumman och saken derigenom ledas till gemensam
votering. Jag skulle icke hafva något emot att biträda Herr Nils
Larson, men jag befarar att svaret på en återremiss endast skall
blifva det att, om Andra Kammaren först fattar sitt beslut, Stats¬
utskottet sedermera vill se till hvad som kan göras för frågan ur
statsregleringens synpunkt. Jag tror således att ingenting kan vinnas
med en återremiss, innan Andra Kammaren fattat sitt beslut; fattar
Kammaren beslut och detta utfaller olika med Första Kammarens,
så kan möjligen en sammanjemkning åt de olika meningarne ske
N:o 25.
4(5
Torsdagen den 1 April.
Ang. skjuts- eller ock frågan lösas genom gemensam votering, om de» är af sådan
Trdnamk • beskaffenhet att gemensam votering derom kan ske.
°(Forts.)*' I lerr Kolmodin har skarpt kritiserat reservanternes förslag ur
flera synpunkter, men jag skall för tidens vinnande endast besvara
en af hans många anmärkningar. Herr Kolmodin säger att han icke
vill antaga reservanternes förslag, äfven derföre att det vore en omöj¬
lighet att priset på skjutslega skulle kunna uppdrifvas så högt som
reservanterne antagit. Ja, det kan sägas, men det återstår att bevisa.
Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att vid de nya skjutsstationer,
som inrättats utmed jernvägarne, skjutslega!! är obegränsad, och jag
har likväl icke hört hvarken Herr Kolmodin eller någon annan kunna
uppgifva ett enda ställe, der skjutslega!! blifvit uppdrifven så högt,
att samfärdseln derigenom hindrats. Intilldess jag fått eu sådan upp¬
lysning af Herr Kolmodin eller någon annan, djerfves jag påstå att
hans supposition icke är något att rätta sig efter och jag vågar der¬
före fortfarande yrka bifall till reservanternes förslag.
Herr C. A. Larsson: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr
Hörnfeldt, men då man så mycket klandrat vår reservation, vill jag
försöka att reda begreppen i ifrågavarande hänseende.
Reservationen innehåller i första punkten: “att alla de, som vilja
betjena sig af så kallad gästgifvareskjuts, skola vara skyldige att sjeifve
vidkännas hela kostnaden för en sådan tjenstbarhet". År detta för
mycket fordradt? År det billigt att personer, som icke hafva den
ringaste fördel af att en annan reser, skola betala halfva resekost¬
naden? Jag tycker icke att det borde finnas någon enda i denna
Kammare som motsatte sig den princip, som blifvit tillämpad vid eu
mängd af .de nya skjutsstationerna utmed statens jernvägar, nemligen
att skjutslega!! göres beroende af fri täflan utan ringaste bidrag af
andra än den resande sjelf. Jag har icke deraf sport någon olägen¬
het. Denna mening öfverensstämmer med det förslag som i Utskottet
blifvit uppgjordt, och hela skilnaden är att reservanterne föreslagit
Riksdagen att besluta hvad Utskottet velat hos Kong!. Maj:t begära.
Att jag för min del icke velat belasta Regeringen med en skrifvelse
i ämnet, kommer sig deraf att jag icke tror Regeringen vara ofelbar.
Den andra punkten innehåller: “att denna kostnad, eller värdet
af skjutsen, utrönes genom fri täflan i de olika orterna, der skjuts-
anstalter anses behöfliga, genom entreprenadauktioner, der en hvar egen
göra anbud, som sedermera af Konungens Befallningshafvande i länen
pröfvas och fastställas**. Det är väl det enda radikala sättet att
kunna utröna hvad skjutsen verkligen kostar på eu ort. Vi veta, att
detta värde är, inom olika delar af landet, väsendtligen olika; ty på
eu ort kostar skjutsen en riksdaler, på en annan ort två riksdaler
milen, men på andra orter återigen flera riksdaler. År det rättvist,
att man skall på somliga orter betala mera, än hvad den skjutsande
sjelf skulle hafva begärt, under det att på andra orter den skjutsande
icke lär så mycket betaldt, som skjutsen verkligen är värd? År det
så angeläget, att jordbrukaren fortfarande skall bidraga till skjutsens
uppehållande, men icke de som använda densamma; då kan det an-
Torsdagen den 1 April.
M
N:o 25.
ses som en opinionsyttring att antaga Utskottets förslag om skyldig¬
het för landstingen att göra tillskott för entreprenadernas uppehål¬
lande. Men det är just deri, som reservanterne skilja sig från Ut¬
skottet, att de icke anse det rättvist och billigt, att andra skola bi¬
draga till skjutsningskostnaden än de, som göra resan.
Tredje punkten innehåller: "att fri rättighet för täflande entre¬
prenör lemnas att flytta skjutsstation till den plats, der detta faller
honom beqvämast, och att gästgifverihållningen dermed förenas, så
vida detta kan ske* utan att resandes anspråk på herbergerande och för¬
plägning iifventyras-'1. Ensamt bifall till denna punkt skulle hafva
det inilytande på saken, att skjutslega!! blefve ganska billig mot nu,
då gästgifverierna äro fastade på en punkt, och det icke går för sig
att få dem flyttade. Vi hafva haft motion i detta syfte af Herr Per
Nilsson från Norrbottens län, hvilken visade med utslag och resolu¬
tion, att det icke tillåtits att flytta ett gästgifveri, ehuru entreprenaden
hade blifvit vida billigare, om den blifvit förlagd till ett annat ställe.
I fjerde punkten yrka reservanterne: “att all den jorden hittills
åliggande skjutsningsskyldighet upphör från och med den tid, då
Riksdagens beslut i denna fråga vinner Kongl. Maj:ts stadfästelse samt
nödiga entreprenadauktioner hunnit förrättas i de särskilda orterna“.
Nu påstår man här, att detta skall föranleda att på vissa orter man
icke får entreprenörer till' hvilket pris som helst. Det skulle stå illa
till med samfärdseln inom landet om det icke funnes personer, som
voro villige att betjena resande med skjuts, så framt de nemligen få
tillräcklig skjutslega.
Hvad angår Herr Kolmodins skildring om de 480 R:drJ som skulle
betunga ett hemman för skjutsen, så har han tydligen icke läst ett
komitébetänkande angående skjutsväsendet, deraf det visar sig att ett
hemman verkligen finnes i Norrland, som betalar 480 Rall* om året
för skjutsens uppehållande; och ingen har motsagt denna uppgift
hvarken inom Utskottet eller afdelningen. Lät vara att. siffran möj¬
ligen är 450 i stället för 480 R:dr, men så omkring är det. En så¬
dan tunga på ett enda mantal anser jag obillig, då man vet, att det
linnes hemman, som icke gifva större arrende, och i sådant fall skulle
hemmansegaren få gifva all hemmanets afkastning till personer, som
blott resa honom förbi. Jag trodde, att den menlöshetens tid vore
förbi, då man ansåg jordbrukaren böra betala för andra samhälls¬
klasser kostnader, som desse sjelfve böra vidkännas. Jag vill äfven
påpeka den stora besparing i kostnader, som de resande erhålla ge¬
nom jernvägarne, och om de då få betala mera för de resor, som gö¬
ras på landsvägarne, så ligger deri ingen obillighet.
Jag önskar, att Riksdagen nu i denna fråga måtte för sin del
fatta beslut och icke öfverlåta denna rätt åt Kongl. Maj:t genom af¬
låtande af en skrifvelse, på sätt Stat s-Utskottet föreslagit, ty vi veta,
att Kongl. Maj:t är så öfverhopad med den mängd skrivelser, Riks¬
dagen afiåtit, att vi säkert få vänta många år innan ärendet blir af¬
gjordt. Jag ville, att Riksdagen skulle för sin del fatta beslut om
skjutsningsväsendets ordnande och blott öfverlemna åt Kongl. Maj:t
att utfärda förordning i ämnet. Det skulle hedra Andra Kammaren
Any. skjuts -
väsendets
ordnande.
(Forts.)
N:0 25.
48
Torsdagen den 1 April.
Ang. skjuta-
väsende! *
ordnande.
(Forts.)
att icke vidare undanskjuta frågan, såsom Stats-Utskottet föreslagit, tv
det finnes ingen annan lösning af densamma än ett beslut, som kan
borttaga den orättvisa och obillighet, som i detta fall hvilat på landt-
bruket ända sedan Magnus Ladulås’ tid. Jag får derför yrka bifall
till Herr Hörnfeldts och min reservation.
Herr Kolmodin: i)en ärade representant från Norrland, som
nyss hade ordet — eu af reservanterne — försökte att gendrifva min
farhåga att skjutslegan på en och annan ort skulle genom ett an¬
tagande af reservanternes förslag blifva alltför hög. Han sade att
min supposition i den vägen vore ogrundad och framlade åtskilliga
skäl, för att visa motsatsen. Nå val, mine Herrar, är min farhåga
alldeles ogrundad och man lättar beslut i öfverensstämmelse med
Utskottets förslag — hvad blir då följden? Den ligger, såsom mig synes,
för öppen dag. Hafva reservanterne rätt deri, att skjutstaxan icke
genom antagande af deras förslag skall springa upp allt för högt, då
blir det, om Stats-Utskottets förslag antages, ej heller anledning till
någon obillig beskattning, såsom de fruktat, tv någon beskattning
kommer då alls icke i fråga. Emellertid hafva reservanterne sjelfva
sörjt för, att det ser ut som om min farhåga vore grundad, då de i
reservationen anfört eu ort, der man med häst. och karl kan förtjena
ända till tio kronor om dagen. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att
på ett ställe, der man med sina hästar kan genom andra körslor för¬
tjena så mycket, man kan få skjuts på så billiga vilkor, att samfärdseln
utan svårighet kan upprätthållas; och detta är en omständighet af
stor vigt.
Jag vänder mig nu mot reservanten från Östergötland. Han har
med fördel begagnat sig af sitt förslag för att för Kammaren hålla
en föreläsning deröfver. Jag är honom icke tacksam för någon der¬
igenom vunnen större insigt, ty jag, så väl som alla andra ledamöter
af Kammaren, är så hemma i innanläsning, att jag ej behöfver hans
kommentarie!', men jag är honom verkligen tacksam för att han genom
sitt föredrag fästat min uppmärksamhet vid tredje punkten i förslaget,
ty den är onekligen reservationens glanspunkt. Jag skall strax taga
upp den till behandling, men jag vill dessförinnan säga den ärade
föreläsaren, professorn från Maspelösa, att för jordbrukaren så väl
som för alla andra medlemmar af ett civiliseradt samhälle är sam¬
färdseln af största vigt och till dennas upprätthållande vill jordbru¬
karen så väl som hvarje annan medborgare bidraga. Det är eu brist
i ens egen personlighet, om man icke inser detta.
Hvad nu reservationens tredje punkt angår, så innehåller den,
“att fri rättighet för täflande entreprenörer lenmas att flytta skjuts¬
station till den plats, der det faller honom beqvämast." Om vi nu
t. ex. i min hembygd skulle utlysa entreprenadauktion på skjutsen,
så kommer representanten från Östergötland och ropar in den, men
säger: “jag förlägger skjutsstationen till min hemtrakt.“ Invänder man
då något häremot, så svarar han: “Mine Herrar, det står i lagen, att
jag har rätt härtill och som jag sjelf skrifvit densamma, så förstår jag
äfven , att tillämpa den.“ Ått detta för honom är beqvämt, bestrider
Torsdagen den 1 April. 49
jag visst icke, men huru fördelaktigt det är för de resande, vill jag
lemna derhän.
Herr C. A. Larsson menade vidare tro på att mitt underkännande
af illustrationen om de 480 kronor, som ett hemman skulle få betala,
då skjutslegan blott var 1,6o, kom sig deraf att jag icke läst ett af
honom åberopadt betänkande. Jag försäkrar, att jag läst detta betän¬
kande, ehuru jag visst icke vill göra anspråk på att vara så beläst
som han.
Jag vill icke påstå, att icke Herr G. A. Larsson läst Stats¬
utskottets betänkande, men jag påstår bestämdt, med anledning af
det exempel han finner så bevisande, att han icke förstått detsamma.
Sedan jag sagt detta, fortfar jag i mitt yrkande.
Herr Gummi i us: Utan att vilja lägga mig i skärmytslingen
mellan den senaste ärade talaren och reservanterne, livilka nog lära
svara för sig sjelfva, får jag nämna, att jag ansluter mig till den rikt¬
ning reservanternes förslag innehåller. Jag var tveksam i början, men
under öfverläggningens gång har jag kommit till denna mening; jag
var tveksam, emedan jag ansåg, att man borde göra eftergifter
i det efter i min mening strängt riktiga i detta fall till förmån för
de norra delarne af landet, men då jag hört endast få talare der¬
ifrån yttra sig i frågan och af dessa två yttrat sig för bifall till
reservanternes förslag samt eu tredje visserligen uppträdt mot detta
förslag, men dervid stödjande sig på skal, som borde hafva ledt till
ungefär samma resultat, har jag ansett mig kunna afstå från mina
betänkligheter att tillstyrka hvad jag ansåg i grundsats vara det enda
råtta, och hvilket sålunda äfven ur norrländsk synpunkt tyckes vara
antagligt.
Den af mig åsyftade talaren från Norrland, som uppträdt mot
reservanterne, men med skäl som borde hafva fört honom i samma
riktning, var Herr Hjelm. Han erinrade om Magnus Ladulås, som
borttog eu del orättvisor, men påpékacle derjemte att ännu i dag
qvarstå!' den obilligheten, att den svenske bonden får betala eu del af
skjutsen för de resande. 'Nu. vill han visserligen icke gå in på reser¬
vanternes förslag, att den resande skall ensam och sjelf betala skjutsen,
utan vill delvis lägga denna skyldighet på staten och landstingen,
men då jag förställer mig att äfven den svenska bonden både nu och
framledes skall vara i någon män skattskyldig till både statskassan
och den hårdare anlitade landstingskassan, körnare han ju ändock, efter
Herr Hjelms yrkande, att betala eu del af skjutslegan för de resande.
Således, på grund af hvad tvänne representanter från Norrland an¬
fört mot Utskottets förslag och på grund af det hufvudsakliga skäl eu
af de öfriga representanterne från samma ort anfört ur motsatt syn¬
punkt, och emedan jag lifligt önskar, att man eu gång skall komma
till en lycklig och fullständig lösning af denna fråga, så att hon eu
gång för alla varder afgjord, hvilket jag för min del icke anser skola
lyckas genom bifall till Utskottets förslag, instämmer jag i hufvudsak
med reservanterne.
Andra Kammarens Prof, 1875. N:o 25,
N:o 25.
Ang. skjuts
väsendets
ordnande.
(Forts.)
4
N:o 26.
50
Torsdagen den 1 April.
Ang. uhjitts-
väsendets
ordnande
(Forts.)
Herr Werner Ericson; Lifligt instämmande med de före¬
gående talarne, beklagar jag att Första Kammaren genom sitt utslag
omöjliggjort en lösning af frågan, och jag beklagar detta så mycket
mera, som jag icke kan förstå, hvarföre man så gått tillväga. Ty då,
man gifvit till spillo de stora principfrågor, som äro af samma natur,
kan jag icke förstå, hvarföre man i detta fall visat sig motsträfvig.
För min del vill jag instämma uti hvad Utskottet föreslagit, såsom
efter mitt förmenande särdeles lämpligt. Jag hade ämnat att oppo¬
nera mig något emot hvad reservanterne yttrat, men samma yttranden
hafva blifvit så fullständigt och väl bemötta ifrån gotlandsbänken,
att ingenting dervidlag återstår att tillägga. Hvad beträffar yttrandet
om de 480 kronor, som ett enda hemman i Norrland skulle åläggas
betala, i händelse Utskottets förslag bifölles, kan jag icke begripa
detta, och jag förstår icke tankegången i yttrandet; men Herr Carl
Anders Larsson vidhåller det i alla fall. Han har förut i dag i en
annan fråga yttrat, att om det vore sanning, hvad vissa höga Herrar
yttrat, så skulle han vara eu åsna, o. s. v. Man skulle icke kunnat
upptaga detta hans yttrande till bemötande utan att riskera att råka
i konflikt med 52 § Riksdags-ordningen.
Emellertid då jag hörde Herr Carl Anders Larsson fortfarande
vidhålla hvad han yttrat om de 480 kronorna, så föll mig åter i
tankarne hans ofvannämnda utsago.
Det var dock icke derom, som jag ville yttra mig, utan jag har
uppträdt för att Lista uppmärksamheten derpå, att det måste ligga
en missuppfattning till grund för det förslag, som åtskillige talare
tyckas hafva framhållit, att man nemligen borde återremittera frågan,
för att få den förenad med en anslagsfråga och derigenom vid en
gemensam votering kunna vinna någonting. Man skulle sålunda
vilja hålla på den synpunkt, att Stats-Utskottet är befogadt att sam¬
manslå en anslagsfråga med en annan, för att drifva denna senare
igenom; men detta behöfver icke nu bemötas, ty något sådant före¬
ligger ej nu. Jag tror deremot, att det obestridligen står Medkammaren
fritt att genom ett åtskiljande af frågorna förhindra ett sådant re¬
sultat. Särskildt i detta fall vill jag fästa uppmärksamheten derpå,
att Första Kammaren redan fattat beslut i frågan och afslagit den¬
samma och, hvad än Utskottet må göra, har frågan förfallit. Men om
man äfven genom en gemensam votering skulle vinna det mål, att det
af Herr Assarsson föreslagna anslag för skjutsväsendets ordnande
blefve af Riksdagen bifallet, hvad blefve följden deraf? Jo, att Riks¬
dagen, som bifallit anslaget, men ej fattat beslut om grunderna för
skjutsväsendets ordnande, stälde till Kongl. Maj:ts disposition ett an¬
slag, för hvars användande Riksdagen ej lemnat Kongl. Maj:t någon
ledning. A
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag, såsom innefattande
en särdeles lämplig opinionsyttring.
Herr T re ff enberg: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna
fråga, då det beslut, hvari Första Kammaren beklagligen stannat,
verkat på mig så förlamande, att jag icke ansett det löna mödan att
Torsdagen den 1 April.
51
N:o 25.
vidare orda härom. Men förhållandet förändrades dock något, när -Ang- skju/s-
jag för en stund sedan hörde en i allmänhet för sin skarpsynthet väsendets
utmärkt representant förklara, det han vore böjd för att instämma ”(Porto’
med reservanterne, och att han dertill särskild t blifvit föranledd af
de upplysningar, som åtskillige representanter från Norrland under
diskussionen meddelat. Det är denna omständighet, som förmått mig
att begära ordet, och det torde tillåtas mig att bemöta eller berik¬
tiga åtminstone eu del af dessa upplysningar, naturligtvis under den
reservation, att jag är en nykomling i Norrland, och att mina ord
således möjligen icke kunna väga så tungt i vågskålen, som deras,
Indika äro infödda på orten och derföre torde vara mera bekanta
med förhållandena der. Herr Hörnfeldt yttrade, att det icke läge
någon fara uti att låta skjutslegan vara fri; ty, sade han, det
skulle utan tvifvel inträffa att, om legan på ett eller annat ställe
uppdrefs till ett oskäligt belopp, detta efter ett år kunde hjeipas ge¬
nom konkurrensen. Jag skall då be att få nämna, och Herrarne
torde förut hafva det sig bekant, att vi hafva en nyss anlagd kom¬
munikationsled, den så kallade Ströms—Ramsele-vägen mellan Ånger¬
manland och Jernband, utgörande eu sträcka af omkring tre mil,
samt att på denna väg finnas icke mindre än fyra gästgifverier. Dessa
skjutslag bestå, så vidt jag icke oriktigt erinrar mig, livartdera af
två å tre hemman eller derunder, och särskildt påminner jag mig,
att ett af dessa skjutslag blott fått sig nio hästar anslagna. Hvad
skulle nu följden blifva, om man tillämpade den grundsats, som Her¬
rar Carl Anders Larsson och Hörnfeldt förfäktat? Jo, dessa få hem-
mansåboar skulle kunna monopolisera hela skjutsningen, och det skulle
knappast blifva möjligt för konkurrensen att nedtrycka den lega,
hvarom desse förenat sig. Ty det är alldeles gifvet, att, om så få
personer finge hand om skjutsningen, och dertill sådana personer, som
sjelfve ej behöfde begagna sig af densamma, desse komme att be¬
trakta skjutsväsendet såsom eu binäring till jordbruket, och derföre
skulle taga för sig så mycket de kunde, tilldess man hunnit den
punkt, der konkurrensen trädde emellan för att nedtrycka legan;
men för att detta skulle kunna ske, måste man ihågkomma, att andre
konkurrerande icke finnas, än personer från de mera bebyggda or¬
terna, hvilka ligga på kanske fem å sex mils afstånd derifrån och
längre bort, såsom t. ex. Sollefteå eller nedåt Hernösand. Men till
hvilket pris skulle desse vilja åtaga sig att upprätthålla entreprena¬
den, då de måste företaga flyttning med sina hushåll och blifva
nödsakade att inköpa nya hemman eller förskaffa sig nya bostäder,
för hvilka prisen då utan tvifvel lära uppdrifvas till oerhörda be¬
lopp? Hvad nu beträffar den omständighet, som Herrar Hörnfeldt
och Carl Anders Larsson framhållit, nemligen att icke några menliga
påföljder skulle visat sig vid de jernvägar och kanaler, der skjuts¬
anstalter med fri lega blifvit inrättade, så ber jag Herrarne erinra
sig, att det för omkring ett år sedan gjordes ett stort alarm i tid-
ningarne öfver att, jag vill minnas vid Krylbo station, legan blifvit
betald med öfver fyra riksdaler per mil; det ansågs såsom något oer¬
hördt, att Konungens Befallningshafvande kunnat fastställa någon
N:o 25.
52
Torsdagen den 1 April.
ing. skjul s-
väsendets
ordnande.
(Forts.)
sådan lega, och man hörde högljudda anmärkningar göras deremot.
Man upplystes emellertid om, att det endast var en tillämpning af
det. såsom jag tror, vid 1805—1866 årens riksdag fattade beslut,
enligt hvilket Kougl. Maj:t kunde låta genom vederbörande läns¬
styrelser inrätta skjutsanstalter med fri lega. Naturligtvis kan det,
som jag nu nämnt vara händelsen vid Krylbo station, icke betyda
så mycket der: men om vi tänka oss, att på eu längre sträcka, och
detta särskildt uppe i Norrland med sin ringa kolonisation, skjutsen blir
ordnad på enahanda siitt som vid Krylbo, då tror jag, att en resande
måste vara försedd med betydligt tjock plånbok, för att icke vid
målet för resan befinna sig alldeles läns.
Herrar Gall Anders Larsson och Ilörnfeldt äro solidariskt an¬
svarige för det förslag de väckt i tredje punkten af deras reservation,
att rättighet skulle lemuas täflande entreprenör att flytta skjutsstation
till den plats, der det folie honom beqvämast. Herr Kolmodin bär visser¬
ligen i ett visst hänseende bemött detta deras förslag, men, så vidt jag
kunnat finna, lemnade han dock eu lucka öppen, hvilken jag skall
söka fylla. Skulle nemligen frågan lösas på det sätt, som nämnde
reservanter ansett riktigast, så skulle ett ingripande derigenom göras
uti tredje mans rätt. Ty vi kunna tänka oss det exempel, att på
ett ställe en entreprenör öfvertagit entreprenaden under sådana om¬
ständigheter att han varit skyldig att till tre kringliggande gäst-
gifvaregårdar på ett afstånd af t. ex. eu mil uppehålla skjutsningen.
Då inträffar, att alla dessa tre grannstationer, på grund af den
rättighet, som enligt förslaget medgifves, flyttades till sådana platser,
som vore mera beqväma och derigenom komme en half eller en hel
mil längre bort. Följden blefve då den, att den ifrågavarande entre¬
prenören blefve tvungen att underhålla skjutsen på kanske dubbelt
så lång sträcka, som när han öfvertog entreprenaden; men något
sådant vore ju ett uppenbart förnärmande af annans rätt.
1 afseende å det beslut, som vi nu böra fatta, får jag nämna,
att äfven jag varit och fortfarande är villrådig om hvad som vore
riktigast. Men Stats-Utskottet har vid så många föregående tillfällen
visat sig kunna åstadkomma underverk, om viljan varit god, och, i
min. tanke, skulle en återremiss tjena till åtminstone så mycket, att
vi finge tid att tänka på saken. Det är gifvet, att vi derigenom
komme i det predikamentet, att vi ännu eu gång måste fatta ett be¬
slut i frågan. Men under tiden hade vi*dock möjligen hunnit utfun¬
dera ett sätt att lösa den, och jag håller så mycket mera derpå,
som dels den majoritet, genom hvars beslut frågan i Första Kamma¬
ren löll, var ytterst obetydlig, och dels, och detta framför allt, att
nästan halfva antalet åt samma Kammares ledamöter var frånvarande,
när frågan i densamma behandlades. Med all sannolikhet blir för¬
hållandet helt annorlunda, om frågan ånyo upptages om en 14 dagar
härefter, och jag betvifiar icke, att, om Första Kammaren ser att
denna Kammare verkligen på allvar åstunda!' den ifrågavarande, af
rättvisa och billighet påkallade reformen, Medkammaren åtminstone
ur det rent politiska intressets synpunkt skall gifva efter; och det är
Torsdagen den 1 April.
53
Nm 26.
på grund häraf, som jag får yrka bifall till Herr Ola Anderssons
förslag om återremiss.
Herrar Tall, Dofsén och Per Nilsson i Wittjerf förenade sig med
Herr Treffenberg.
Herr Hjelm: Med anledning af den upplysning, som den ärade
statsutskottsledainoten från norrlandsbänken iemnade mig, att han för
bedömande af eu fråga icke tog hänsyn till en viss ort, utan till
landet i sin helhet, får jag erinra att han icke heller är den enda
här som det gör. Jag är förvissad, att i denna Kammare finnas icke
mer eller mindre än 194 ledamöter som deruti göra såsom han
säger om sig. Möjligen gör dock denne talaren sjelf ett undantag,
just i denna fråga, ty om samfärdseln i halfva riket skulle komma att
betydligt hämmas, som blefve följden af hans förslag, om det tilläm¬
pades i praktiken, så måste hela riket helt naturligt lida derutaf, att
bemälde Herr Hörnfeldts “hänsyn11 till det hela blefve i verkningarne
menliga både för detsamma och orterna.
Att Herr Gummlius först kom till klarhet i frågau, sedan han
hört mitt yttrande, var för mig särdeles smickrande. Skada blott,
att denna klarhet hos honom grumlades, innan han kom till slutsatsen,
i det han af mitt förordande af Utskottets förslag och min antydan
derom, att tiden långt för detta var inne att frigöra bonden från sista
qvarlefvan af den gamla våldgästningen, trodde sig finna, att detta först
kunde vinnas genom bifall till reservanternes framställning — något
som den ärade talaren förmenade mig hafva bevisat genom nämnda
antydan.
Jag vill med anledning af denna hans missuppfattning fästa upp¬
märksamheten derpå, att, om jordbruksnäringen får den på henne ännu
tryckande tungan att betala eu del af kostnaden för den resandes
fortkomst aflyftad, och denna tunga fördelas på kommunen och staten,
så blir dock nämnda näring i sjelfva verket qvitt från skjutsnings-
tungan. När en skattebörda trycker relativt lika på alla näringar,
så kan man icke längre kalla den orättvis.
Jag vidhåller mitt förra yrkande om återremiss.
Herr C. A. Larsson: Jag skulle visserligen ej ännu en gång
tagit till ordet i denna fråga, om jag ej dertill ansett mig tvingad
med anledning af tvänne föregående talares yttrande i fråga om inne*-
hållet af 3:dje momentet i min vid utlåtandet fogade reservation. Jag
bryr mig ingalunda om att till bemötande upptaga de yttranden,
hvari en af desse talare liknat mig vid eu professor och en annan
rangerat mig bland åsnorna. Dessa liknelser må stå för samme ta¬
lares egen räkning; och ville jag sjelf göra några jemförelse!', skulle
jag för visso tillägga den ene af dem samma egenskap, som tiller-
kännes påfven, nemligen ofelbarhet.
Då man emellertid gjort anmärkning mot det i i berörda 3:dje
moment förekommande förslaget, att skjutsentreprenör skulle ega rätt
att flykta skjutsstation till den plats, som för honom folie beqvämast,
synes mig, att man både bort läsa punkten i sin helhet och ej af-
Ang. skjuts-
väsendets
ordnande.
(Forts.)
N:0 25.
54
Torsdagen den 1 April.
Ang. skjuts-
väsendets
ordnande.
(Forts.)
klippa den på ett ställe, der den befunnits lämpligast kunna blifva
föremål för gyckel och kritik. Momentet innehåller väl ej att entre¬
prenör skulle ega rätt att flytta skjutsstation t. ex. från Gotland till
Östergötland, utan utmärker tydligt att han måste hålla sig inom veder¬
börlig ort, alldenstund förbehåll göres att resandes billiga anspråk på
herberge och förplägning icke må äfventyras. Det kan sålunda aldrig in¬
träffa, att den, som vore stadd på resa på Gotland, skulle kunna få
sitt herberge i Östergötland, ty ingen lärer väl ifrågasätta, att han
hvarje afton skulle nödgas begifva sig till Östergötland för att under
kommande natten få en hviloplats, utan är väl klart att förslaget
åsyftar, att entreprenören måste på Gotland tillgodose den resande
med nödiga bekvämligheter. Dessutom tinnes emot de svårigheter,
som härutinnan blifvit gyckelvis påpekade, ett korrektiv deruti, att,
enligt förslagets andra moment, Konungens Befallningshafvande i länen
skulle pröfva och fastställa entreprenadkontrakten; och jag föreställer
mig att, om sådant verkligen sker, desse ej skola godkänna ett kontrakt,
enligt hvilket de resandes rättmätiga anspråk alltför mycket tillbaka-
sättas eller hvarigenom entreprenör skulle kunna sända den resande
från Gotland till Östergötland för att erhålla herberge. Denna an¬
märkning saknar således all reson.
Herr Ehrenborg: Då tiden är så långt framskriden, borde jag
kanske alls icke yttra mig i denna fråga, men som jag sjelf vid före¬
gående riksdagar motionerat i ämnet, skulle en fullkomlig tystnad möj¬
ligen kunna tydas så, att jag ej vidare hade något intresse för frågans
rätta lösning. Jag skall emellertid endast i korthet förklara, att jag,
i enlighet med de motioner i ämnet, hvilka under 1871 och 1872
årens riksdagar blitvit af mig väckta och af denna Kammare god¬
kända, i hufvudsak instämmer i den reservation, som af Herrar C. A.
Larsson och Hörnfeldt afgifvits, och vill till de skäl, som af dem och
andra talare anförts, foga ännu ett, nemligen det att, om de, å hvilka
skjutsningsbesväret nu hvital-, ändtligen efter nära ett hälft sekels
strider och förväntningar befriades från det orimligaste af alla onera,
skyldigheten att utan full ersättning skjutsa andra, jag föreställer mig,
att de deremot ock böra vara villige att skjutsa sig sjelfva och för
egen del vidkännas dermed förenade kostnader, hvilket de dock ej
skulle göra, om, såsom man här påyrkat, staten och landstingen till¬
hopa skulle med hälften bidraga till de kostnader, som äro förenade
med skjutsskyldighetens upprätthållande. Ty, säge hvad man vill,
hvarje annan allmän utgift för sådant ändamål, än den som utgår
för sjelfva ordnandet, är orättvis, då den drabbar personer, som
icke resa.
Detta beträffande den riktning, i hvilken eu ändring af nu gällande
bestämmelser i detta fall bör gå. Hvad åter angår de åtgärder, som
för närvarande böra vidtagas för målets ernående, ber jag att få in¬
stämma med Herr Treffenberg, och skulle anse lyckligt, om man kunde
upptänka något sätt, hvarpå frågan redan vid denna riksdag kunde
vinnna en ändamålsenlig lösning, hvarföre jag för min del förenar mig
med dem, som yrkat utlåtandets återremitterande,till Utskottet.«
Torsdagen den 1 April.
55
aro 25.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner, i
öfverensstämmelse med de yrkanden, som derunder blifvit gjorda, dels
på bifall till Utskottets hemställan, dels på afslag derå och bifall i
stället till reservanternes förslag, dels på återremiss, dels ock slut¬
ligen på bifall till det förslag, som Herr Lindstedt under öfverlägg¬
ningen framstäf; och som proposition på återremiss blef med öfver¬
väga,nde ja besvarad, hade Kammaren således återförvisat ärendet till
Stats-Utskottet.
§ 7.
Vid föredragning dernäst af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 4, angående allmänna bevillningen, blefvo 1 :sta och 2:dra punkterna,
bifallna; och lades 3:dje punkten till handlingarne.
§ 8.
Föredrogs och lades till-handlingarne Beviilnings-Utskottes memo¬
rial N:o 5, i anledning af återremiss i vissa delar af Utskottets be¬
tänkande N:o 2, angående vilkoren för tillverkning och för försäljning
af bränvin.
§ 9.
Skedde föredragning af Banko-Utskottets memorial N:o 12, med
anledning af Första Kammarens beslut i fråga om Utskottets utlå¬
tanden N:is 8 och 11; och blef dervid Utskottets i nämnda memorial
framförda hemställan af Kammaren bifallen.
§ 10.
Föredrogs Lag-Utskottets memorial N:o 10, med förslag till sam-
manjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af Ut¬
skottets betänkande N:o 6, i anledning af återremiss af Utskottets
utlåtande N:o 2, om Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående ändring
i vissa paragrafer af sjölagen.
Punkten 1.
Det förslag till lydelse för 78 § i sjölagen, som Utskottet i denna
punkt framlagt, godkändes af Kammaren.
Beträffande vidare den i samma punkt föreslagna lydelsen för
79 §, yttrade
Herr Peter Olsson: Som Kammaren torde finna, har Utskottet
här föreslagit eu förändring i det förslag, som förut varit af Utskottet
framlagdt och här i Kammaren blifvit diskuteradt. Sedan nu Första
Kammaren antagit detta nya förslag, vill jag ej påyrka någon för¬
ändring i detsamma, men jag har önskat till protokollet uttala den
Ang. skjuts-
väsendeis
ordnande.
(Forts.)
tf:o 26.
56
Torsdagen den 1 April.
förhoppning, att Kongl. Maj:t, så fort omständigheterna tillåta, ville
taga i öfvervägande, huruvida icke till följd af de förändringar våra
sjöfartsförhållanden under senare åren undergått, en ny och för nu¬
varande förhållanden mera tillfredsställande sjölag är af behofvet
påkallad. Med denna förhoppning och utan att framställa något
yrkande, instämmer jag i det förslag, Lag-Utskottet afgifva.
Öfverläggningen förklarades slutad. Utskottets förslag godkändes.
Punkten 2.
Bifölls.
§ 11.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 18) rörande hemortsrätt i Sverige,
Danmark och Tyskland för främmande undersåter efter fem års vi¬
stelse i ettdera landet.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Stockholm, Tsaac Mareng Boktryckeri-Aktiebolag, 1875.