RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1875. Ändra Kammaren. N:o 20.
®nsdagc2i dea 17 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades det protokoll, som hölls vid förmiddagssammanträdet
den 10 i denna månad.
§ 2.
Till behandling förekom Bevillniugs-Utskottets betänkande N:o 2,
angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
I anledning af de motioner, som inom Riksdagens båda Kamrar
i detta ämne blifvit väckta af här nedan nämnde ledamöter samt
bland dessa motioner främst de som afsågo dels sammanslagning af
försäljnings- och tillverkningsafgifterna å bränvin dels ock bränvins-
tillverkningsafgiftens höjande för att dymedelst hämma missbruken af
ifrågavarande spritdryck, hade Utskottet uti de båda första punkterna
af sitt ifrågavarande betänkande gjort följande hemställanden, nem¬
ligen :
I punkten 1:
att hvad Herrar Odelberg, von Kock, Salomon Larsson, J. Sand¬
sten och Gunnar Eriksson föreslagit angående borttagande af för-
säljningsafgifterna å bränvin eller deras sammanslagning med bränvins-
tillverkningsafgiften samt ersättning till kommuner, landsting och hus¬
hållningssällskap för deras andelar i försäljningsafgifterna, icke måtte
af Riksdagen bifallas, och
I punkten 2:
att Herrar Odelbergs, Salomon Larssons och Hammarbergs för¬
slag om förhöjning af tillverkningsafgiften för bränvin icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
Andra Kammarens Prat. 187ö. N:o 20.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
1
N:0 20.
Ifrågasätta
ändringar i
b ränn inslag-
■v; tf'irring in.
(Fort».)
2 Onsdagen den 17 Mars. f. m.
Mot dessa förslag voro reservationer inom Utskottet afgifna:
af Friherre Fock, med hvilken Herrar Bennich, O. Norden}eiff
Hornberg och Wijk förenat sig, och som, uppå anförda skäl, yrkat:
] ro) att Riksdagen, utan afseende ä hvad Bevillnings-Utskottet i punk¬
terna 1 och 2 af betänkandet N:o 2 föreslagit, måtte besluta, att
tillverkningsafgiften för hvarje kanna bränvin af normalstyrka,
som tillverkas inom landet från den dag då beslutet trädt i kraft,
skall vara 1 krona 50 öre, dock med bibehållande af det i § 26
mom. 3 af nu gällande tillverkningslag medgifna afdrag, samt
vid anmälan af sitt beslut härom i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke, dels till
förminskning af rusdryckers missbruk, dels till åstadkommande af
större jemnlikhet vid beskattning af bränvin, de nu utgående
särskilda afgifterna för minuthandel med och utskänkuing af
bränvin kunde upphöra, samt att i sådant fäll Kongl. Maj:t vide
till näst sammanträdande Riksdag aflåta:
a) förslag till ny lag för försäljning af bränvin och
b) förslag till ersättningar åt kommuner, landsting och hushållnings¬
sällskap för de inkomster, som hittills på grund af stadgaudena
i § 24 af gällande försäljningslag dem tillkommit; dock under
förutsättning att ifrågavarande ersättningar, hvad kommuner och
landsting beträffar, icke för all framtid borde utgå, utan, i den
mån sådant utan allt för stor rubbning i närvarande förhållanden
kunde ske, antingen småningom eller på eu gång upphöra; och,
beträffande hushållningssällskapen, att eu större likformighet i de
häraf upphemtade inkomsterna, än den som för närvarande egen
rum, småningom måtte beredas; och
2:o) att den förhöjning i tillverkningsafgiften för bränvin, som sålunda
blifvit besluten, måtte såsom ti Iläggs afg i f "t till den nu gällande
utgöras jemväl innevarande år, samt Riksdagen för sådant ändamål
uti ofvan föreslagna skrifvelse i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta i ämnet utfärda nådig kungörelse, att lända
till efterrättelse från den tid Kongl. Maj:t finner lämpligt be¬
stämma.
af Herr Per Ericsson i Wik, hvilken föreslagit:
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru vida icke, till vinnande
af större säkerhet och jemnlikhet vid beskattning af bränvin, de nu
utgående särskilda afgifterna å tillverkning och försäljning af bränvin
kunde utbytas mot en till statsverket ingående gemensam tillverkniugs-
afgift, samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag i detta
afseende, hvarförutan Friherrarne H. J. Hamilton och Nordenfalk, utan
att angifva beskaffenheten af sina meningsskiljaktigheter, låtit an¬
teckna sig såsom reservanter mot Utskottets förslag.
Onsdagen den 17 Mars, f. in.
3
N:o SO.
Då nu föredragningen af detta betänkande skulle börjas, hem-
stälde Herr Talmannen, att, med hänsyn till det nära samband, som
förefunnes mellan Utskottets i ofvan omförmälda tvänne punkter fram¬
lagda förslag, och enär de anmälda reservationerna afsågo dessa begge
punkter gemensamt, samma punkter måtte få i ett sammanhang före¬
dragas och behandlas; och lemnade Kammaren härtill sitt bifall, i
följd hvaraf uppläsning nu skedde af Utskottets hemställanden i så
väl lista som 2:dra punkten.
Ordet begärdes derefter af:
Friherre Fock, som anförde: Till nu föreliggande betänkande
har jag afgifvit särskild reservation, hvilken vunnit understöd af åtskilliga
Utskottets ledamöter. Åberopande de skäl, som i denna reservation
blifvit anförda, inskränker jag mig för närvarande till den hemställan:
l:o) att Riksdagen, utan afseende å livad Bevillings-Utskottet i punk¬
terna 1 och' 2 af betänkandet N:o 2 föreslagit, måtte besluta,
att tillverkningsafgiften för hvarje kanna bränvin af normalstyrka,
som tillverkas inom landet från den dag då beslutet trädt i
kraft, skall vara 1 krona 50 öre, dock med bibehållande af det
i § 26 mom. 3 af nu gällande tillverkningslag medgifna afdrag,
samt vid anmälan af sitt beslut härom i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täckes taga i öfvervägande, huruvida icke, dels
till förminskning af rusdryckers missbruk, dels till åstadkommande
af större jemnlikhet vid beskattning af bränvin, de nu utgående
särskilda afgifterna för minuthandel med och utskänkning af
bränvin kunde upphöra, samt att i sådant fall Kongl. Maj:t ville
till näst sammanträdande Riksdag aflåta:
a) förslag till ny lag för försäljning af bränvin och
b) förslag till ersättningar åt kommuner, landsting och hushållnings¬
sällskap för de inkomster, som hittills på grund af stadgandena i
§ 24 af gällande försäljningslag dem tillkommit: dock under förut¬
sättning att ifrågavarande ersättningar, hvad kommuner och lands¬
ting beträffar, icke för all framtid borde utgå, utan i den mån sådant
utan allt för stor rubbning i närvarande förhållanden kunde ske,
antingen småningom eller på eu gång upphöra; och, beträffande
hushållningssällskapen, att en större likformighet i de häraf upp-
hemtade inkomsterna, än den som för närvarande eger rum, små¬
ningom måtte beredas;
2:o) att den förhöjning i tillverkningsafgiften för bränvin, som sålunda
blifvit besluten, skall såsom tiliäggsafgift till den nu gällande
utgöras jemväl innevarande år, samt att Riksdagen för sådant
ändamål uti ofvan föreslagna skrifvelse i underdånighet anhåller,
det Kongl. Maj:t täckes låta i ämnet utfärda nådig kungörelse
att lända till efterrättelse från den tid Kongl. Maj:t finner lämp¬
ligt bestämma.
ifragasnil*
ändringar
bränmnafag
stiftning «n.
(Fort*.)
N:o 20.
4
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
Jag anhåller, att proposition på denna min hemställan måtte
göras.
Iierr Hammarberg: Vi stå nu åter framför en fråga, som
många gånger förut och senast förlidet år utgjort föremål för denna
Kammares öfverläggningar och upptagit en icke obetydlig del af vår
uppmärksamhet. Den föreligger åter och torde äu' vidare återkomma,
om den ej nu erhåller sin rätta lösning, ty frågan är af den natur,
att den icke gerna kan fälla.
Då jag här talar om den fråga som föreligger, menar jag egent¬
ligen den om bränvinets fördyrande såsom ett bidragande medel för
hämmande af varans missbruk eller ett fortgående på samma bana,
som i principielt hänseende af 1854 års lagstiftning biträddes och
sedan dess konseqvent blifvit följd. Att jag härvid uppträder såsom
målsman för den motion, jag nu vid tväune riksdagar väckt, torde
följa af sig sjelf. Jag har deri förordat den princip, hvilken jag,
efter noggrann pröfning och moget öfvervägande ansett böra verksamt
bidraga till uppnående af det önskade målet. Jag säger ingalunda,
att ett dylikt fördyrande af varan i och för sig kan tillmätas någon
större betydelse. Många äro de skäl, som blifvit anförda emot lämp¬
ligheten af eu sådan åtgärd, och af dessa är icke det minst vigtiga,
det, som framhölls af eu talare från Skåne, då frågan i fjor behand¬
lades af Kammaren. Han sade, att hjelpen emot det öfverklagade
onda icke vore att söka i prisstegningen å bränvinet, utan förmenade,
att man genom bildningens spridande bland folket och detsammas
upplysande om dess eget sanna bästa i detta hänseende säkrast skulle
nå det eftersträfvade målet. Han har otvifvelaktigt rätt häri, och
erfarenheten, som vi ju böra rådfråga i detta som i andra fall, vittnar
om riktigheten af denna åsigt. Hade ej det svenska folkets hjertas
jordmån varit på förhand beredd för de grundsatser, som af 1854 års
lagstiftning upptogos, hade densamma måhända icke haft den verkan,
som den medförde. Men denna jordmån hade under åratal blifvit
beredd, såsom historien om våra nykterhetssträfvanden utvisar. Under
den tid då husbehofsbränningen florerade, fanns bland de många, som
då arbetade för vårt lands välgång en person, hvilken framför andra
fått sitt namn inskrifvet i den historien och med skäl äfven förtjena!'
att hafva det förvaradt i våra riksdagsprotokoll — denne man är
Pehr Wieselgren, nuvarande domprosten i Göteborg. Han -— framför
andra — förberedde genom sina nykterhetssträfvanden svenska folket
att tillgodogöra sig de fördelar, som 1854 års lagstiftning utvecklade.
Således är det sant äfven i detta fäll — och mycket mera kunde
anföras som exempel derom, att upplysning och undervisning för folket
utgör sjelfva grundvalen för åstadkommande af en stadigvarande för¬
bättring i detta hänseende, men, mine Herrar, äfven härvid erfordras
bundsförvandter. Det finnes nemligen mörka nästen, dit upplysningen
icke förmår att intränga, och dit måste vi söka att komma på andra
vägar. Det är der lagstiftningen måste hjelpa oss, men den bör gå
hand i hand med redliga och allvarliga sträfvanden. Om vi än för
närvarande sakna en så varm apostel, som man ju med fog kan kalla
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
N:0 20.
Domprosten Wieselgren, under den tid han som kraftigast uppträdde,
böra vi ej deraf fälla modet, utan hvar i sin stad låta oss eggas till
mera kraftig sjelfverksamhet, helst vi hafva för ögonen hvad stor
framgång han och hans många senare medhjelpare genom deras nyk-
terhetssträfvan haft, i det att bränvin stillverkningen, som för tjugu
år sedan uppgick till 50 millioner kannor årligen, småningom nedgick
till 10 millioner, såsom förhållandet var 1867 eller 1868.
Jag tillåter mig här i parentes nämna, att detta synes mig vara
ett faktum, som bevisar, att svenska folket visserligen icke, såsom det,
ty värr, mången gång framhållits uti så väl in- som utländska tid¬
ningar, framför andra nationer är ett åt rusdrycker hängifvet folk.
Detta kan jag, för min del, ej medgifva och jag stödjer mig härutin¬
nan vid det nu anförda förhållandet, att konsumtionen så betydligt
nedgått, att den sjunkit från 50 till 10 millioner kannor, ehuru den
beklagligtvis sedermera åter stigit till 18 å 20 millioner, men detta
har dock delvis sin förklaring i en under tiden ökad befolkning och
synnerligast en under senare åren ökad välmåga. Jag ber emellertid
att få fästa uppmärksamhet derpå, att på samma gång de nykterhets-
sträfvanden, hvarom jag ofvan talat, hade den fördelaktiga verkan,
att de åstadkommo eu, snart sagdt, absolut nykterhet hos eu god de!
af det svenska folket, så att bruket af bränvin på många ställen
nästan alldeles bortlades eller åtminstone betydligt minskades, på
samma gång har det inträffat här som i så många andra fall, att
floden gräft nya flodbäddar, hvilka, i den mån de sammanträngts, gått
mera på djupet och skapat de der mörka nästena, der lagstiftningen
framför allt måste komma oss till hjelp.
Det är uti de stora städerna, der mycket folk finnes samman-
trängdt, och på marknader eller dylika samlingsplatser, der folket
samlas i mängd, som missbruken isynnerhet inträffa. Der kan icke
upplysningen ensam verka; der behöfves detta kraftiga medel, nem¬
ligen lagstiftningen, fördyrande varan, ett medel, som direkt talar till
dem som supa, så länge penningarne räcka. Detta är ett sorgligt
medel, men der icke annat hjelper, må man försöka på detta sätt.
Man åberopar så ofta den allmänna meningen och dess kraft; och,
mine Herrar, jag tror, att det finnes en allmän mening inom vårt
land derom, att något måste göras för att hämma de missbruk, hvilka,
om de än icke gå så mycket ut på vidden, dock gå så mycket mera
på djupet, och att denna åtgärd bör vidtagas på lagstiftningens väg
genom varans fördyrande. Derföre hoppas jag, att denna sak icke
jemväl vid denna riksdag måtte helt och hållet förbises.
Emot min motion hafva framstälts så många invändningar, att det
är mig nästan omöjligt besvara dem alla, men några anser jag mig
dock böra upptaga, ehuru det är svårt att i denna fråga säga något
nytt, då den så ofta varit behandlad, att man nära nog tvingas att
återupprepa hvad som förut både kraftigare och bättre framhållits.
M an har invända att varans fördyrande icke så mycket skulle
drabba den egentlige supare», utan snarare den ordentlige förbru¬
karen. Denna invändning synes mig mer än alla andra utgöra ett
de o botfärdigas förhinder, ty det kan väl icke sägas, att några öres
Ifrågasätta
ändringar i
bräm'inslag -
stiftning en.
(Fort*,)
N:o 20.
6
Onsdagen den IT Mars, t. m.
Ifrågasätta
ändrhigar i
hränmmlag-
»ftf(magen.
(;Fo?£*.1
förhöjd utgift om dagen skulle blifva så känbar för den ordentlige
förbrukaren, som dagligen använder eu eller två supar — om jag fät-
begagna detta fula ord — utan det är egentligen för den, som miss¬
brukar bränvinet och tager tio kanske femton supar om dagen, man
genom varans fördyrande vill hämma konsumtionen. Således kan icke
denna invändning hafva något att betyda för den, som allvarligt be¬
traktar frågan.
Vidare har framhållits — och äfven Utskottet har i sina motiv
anfört — huruledes detta fördyrande af varan blifvit försökt i andra
länder, och man har dervid företrädesvis åberopat England, der skatten
på spritdrycker blifvit höjd mer än på något annat ställe. Denna
invändning besvarades af en talare redan vid förra riksdagen. Det
är sant, att skatten blifvit höjd i England — och det har icke skett
förgäfves — men hvad man der förbisett, är att man icke på samma
gång gjort något för att ordna utminuteringen och utskänkningen.
Deremot hafva dessa två principer gjort sig lika gällande i vårt land,
der lagstiftningen insett och erkänt vigten deraf, att, på samma gång
varan fördyrades, äfven åtkomsten försvårades genom restriktioner i
afseende å försäljningen. Huru mycket godt detta kombinerade system
verkat, derom kunna många af våra samhällen lemna vitsord, och
detta synes således icke kunna utgöra någon grund för antagandet,
att detta medel icke vore verksamt.
Blaud öfriga invändningar är äfven den, att fördyrandet af varan
skulle åstadkomma eu tillväxt i lurendrejeriet och lönbränningen.
Det har redan påpekats, att dessa spöken föga betyda, ty våra lagar
i den vägen äro nu mera långt verksammare äu de förut varit, och den
allmänna upplysningen, hvarom man talat, har också verkat derhän,
att dylika lagbrott nu mera icke kunna så oblygt passera som för 20
eller 30 år sedan. Det finnes jemväl auktoriteter, som klart fram¬
hållit, att någon synnerlig olägenhet i detta hänseende icke torde
vara att befara, och särskildt hvad smugglingen beträffar, lärer ge-
neraltulldirektörens uttalande ej sakna betydelse.
Slutligen har också såsom ett argument framhållits, att vi för
närvarande icke behöfva några penningar. Det skulle vara godt, om
så vore, och för min del önskar jag. att den ifrågasatta förhöjningen
i bränviusskatteu icke må bereda oss ökad statsinkomst. Tvärtom
vore det eu lycka, om genom föreslagna förändringen eu minskning
uppstocle i den inkomst, statsverket redan hemtar ur denna grumliga
källa. Men skulle så olyckligt inträffa, att den icke åstadkomma eu
dylik verkan, utan i stället ökade statsinkomsten — vore då, rnine
Herrar, detta, förbiseende orsakerna dertill, i och för sig sjelf en sa
stor olycka? Hafva vi icke tillfälle att kunna godtgöra detta på mer
än ett sätt? Få vi öfverflöd på penningar, så finnas ju andra skatter,
som kunna tåla vid att nedsättas. Uti min motion förra året vidrördo
jag denna sak. men har icke gjort det nu. derföre att jag sett andra
förslag derom framkomma, hvilka antagligen snart komma att
hvila på Kammarens bord. Har staten att förvänta än ytterligare
förhöjda inkomster af denna skattetitel, såsom man vill antaga,
derest lagstiftningen förändras i af mig angifven syftning, då kunna
Onsdagen den IT Mars, f. in.
N:o 20.
ju andra skatter å nödvändighetsvaror i samma män nedsättas, och
i så fall bortfaller ännu ett stöd för dem, som säga, att den ökade
bram vinsbeskattningen skulle komma att trycka hårdt på mängden;
men om äfven dessa skatter ej undergå förminskning, talas ju så
mycket om borttagande af andra skatter af vida större betydelse för
statsbudgeten, och det kan väl då vara godt att vinna inkomster på
andra håll, synnerligast då nu stora frågor föreligga, hvilka taga
stora summor i anspråk. Jag anser således, att en ökad inkomst
genom denna förändring svårligen skulle kunna åstakomma någon så
stor skada.
Sedan jag sålunda försökt att bortplocka det ena stödet efter
det andra för de argument, som uppstälts mot det af mig väckta
förslag, ber jag slutligen att få nämna något om de olika principer,
som förefinnas uti mitt förslag i jemförelse med Friherre Focks reservation.
Yi gå båda åt samma mål, fastän på något skilda vägar. Jag hyser
för min del stora betänkligheter vid att borttaga konsumtionsafgiften å
bränvin, och detta af de skäl, som bär derå gånger framhållits, synner¬
ligast vid 1870 och 1871 årens riksdagar, då denna fråga här be¬
handlades. Dessa betänkligheter voro hufvudsakligast, att genom ett
sådant stadgande som det omförmälda det skulle blifva synnerligen
svårt för de kommuner, som ville ändamålsenligt ordna brännvins-
försäljningen, att kunna göra detta på ett tillfredställande sätt; att det
mötte svårighet vid att kunna bedöma, till hvem försäljningsrätten skulle
lemnas; att man icke skulle kunna rätt tillse, att stadgande^ efter-
lefdes; att mannamån och godtycke dervid lätt skulle få insteg m. m.
På grund af alla dessa och dylika betänkligheter, som förekomma mot
ett stadgande, sådant som det i reservationen föreslås, anser jag vara
mest välbetänkt, att nu fattades beslut om att endast höja tillverk-
ningsafgiften. Men, mine Herrar, jag önskar så allvarligt och lifligt
att vinna det stora målet, att jag uppriktigt bekänner, att, om vid eu
blifvande votering endast Utskottets förslag och Friherre Focks reserva¬
tion komma under omröstning, jag hellre biträder reservationen,
emedan denna står mina önskningar mycket närmare. Jag har dock
velat framhålla fördelarne af mitt förslag och skulle lifligt önska, att
detsamma måtte kunna vinna något större understöd i denna Kam¬
mare och slutligen äfven af Piksdagen antagas.
Jag vill icke för tillfället längre upptaga Kammarens tid, syn¬
nerligast då jag väl sedermera, efter det andre talare uppträda kan
blifva i tillfälle att vidare bemöta de invändningar, som emot min
åsigt kunna göras, så vida desamma ej komma att af andra på ett
bättre sätt vederläggas, än jag kan göra. Jag yrkar bifall till min
motion.
Herr Fin glandel’: Det är oneklig!, att stora svårigheter möta
att ytterligare lappa och göra ändringar i vår nu gällande, trasiga
bränvinslagstiftning, helst man nu hållit på dermed i så många år,
eller från 1698, om jag ej missminnes, utan att man kommit till något
nöjaktigt resultat. Jag har visserligen tillhört deras antal, som ansett,
att bränvinsmissbruket skulle kunna hejdas genom bränvinets för¬
lfr aa osa fi#
ändringar i
bränvinslog-
utifininqen.
(Fort?.)
N:o 20.
8
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
On dagen den 17 Mars, f. m.
dyrande, men då Utskottet och Första Kammaren icke delat dylika
åsigter, tror jag man icke på den vägen vinner ändamålet. Om man
nu, såsom jag tror hvar och en i denna Kammare måste göra, anser
det nu rådande missbruket af spirituösa drycker för ett ondt, så är
det väl skäl att söka upprycka detta onda med rötterna. Dervid vet
jag icke något annat medel än att helt och hållet förbjuda all brän-
vinstillverlcning inom landet och med detsamma höja tullen på im¬
porterade utländska spritvaror, om icke äfven dylik införsel kan för¬
bjudas. Något annat sätt att komma till målet fins icke, efter min
uppfattning, och genom att år från är söka vid riksdagarne åstad¬
komma smärre förändringar i bränvinslagen, kommer man icke till
annat än obetydliga palliativ, som sakna all kraft att hämma
det onda.
Hvad Friherre Focks reservation vidkommer, anser jag densamma
oantaglig. Det rör väl icke staten eller det allmänna, om enskilda
kommuner gjort upp sina beräkningar med fästadt afseende på den in¬
komst de fortfarande skulle få åtnjuta af bränvinsmedlen. Icke be-
höfver staten ikläda sig något betalningsansvar för de skulder, kom¬
munerna, i följd af dylika beräkningar, iklädt sig, i händelse dessa
skulle slå fel och kommunerna beröfvas den påräknade inkomsten.
Vill man stadga eu sådan princip, så skulle ju äfven hvarje handlande,
som uppgjort sina affärsberäkningar med ledning af bestående för¬
hållanden, ega rätt att åt staten fordra godtgörelse, i händelse genom
något stadgande en rubbning eller förlust i hans affärsrörelse genom
förändrade tullbestämmelser skulle uppstå.
Jag hemställer till Herrarne sjelfve, hvad ersättning våra jord¬
brukare fingo för upphörandet af liusbehofsbränningen. Så vidt jag kan
påminna mig, bestod denna ersättning endast deri, att staten inlöste
de till bränvinsbränningen begagnade redskapen efter det låga priset
af, om jag minnes rätt, 40 skilling eller 84 öre per skålpund, under¬
del att inköpspriset hade uppgått ända till 1 K:dr 25 öre skålpundet.
Brän vins brännar ne blefvo dessutom ofta ganska hårdt uppskörtade af
kopparslagarne, som t. ex. satte in i redskapen dubbla uttappningsrör
och fylde dessa med bly och begingo åtskilliga andra fuffens vid till¬
verkningen af redskapen. Bränvinsbrännarnes förlust till följd af
husbehofsbränningens borttagande var således ej så obetydlig; men
någon klagan i anledning deraf hördes ej, åtminstone icke i min
hemort; tvärtom, husbehofsbränningens afskaffande framkallade der
en allmän glädje, man trodde och hoppades till och med att all brän-
vinsbrätining skulle upphöra och fann sig bittert besviken, då det
snart visade sig, att det hufvudsakliga resultatet af den nya bränvius-
lagstiftningen endast var att i ett mindre antal mera förmögne jord¬
brukares händer lägga bränvinstiilverkningen, men ingalunda någon
varaktig minskning i tillverkningen eller konsumtionen af den farliga
drycken, utan motsatsen. Jag sade, att tillverkningen af bränvin ej
minskades genom husbehofsbränningens upphäfvande, utan ökades.
Tv derefter har mera bränvin årligen tillverkats, åtminstone har fylleri¬
lasten i större grad öfver allt tilltagit, och dessutom är det aldrig be¬
visad!, att husbehofsbränningen någonsin uppgick hvarken till 40 eller
Onsdagen den i 7 Mars, f. m.
N:o 20.
!)
50 millioner kannor årligen. Under husbehofsbrän ningens tider
fabricerades bränvinet i mycket små qvantiteter, då tillverkningen
nu bedrifvos, visserligen åt' ett ojemförligt mindre antal personer,
men i ‘en relativt vida större skala. Husbehofsbränningen, i min
hemort åtminstone, inskränkte sig då i regeln till 10, 15 å 20 och
åt' högst få till 100 kannor om året för hvarje tillverkare och
afsåg ofta endast tillfredsställandet af familjens eget behof och er¬
hållandet af drank till föda åt kreaturen. Då husbehofsbränningen
afskaffades, hade för öfrigt på många ställen, r. ex. inom den för¬
samling jag tillhör, många bränvinsbrännare, dertill drifna af moraliska
skäl, redan nedlagt tillverkningen.
Till det sagda vill jag lägga ännu en omständighet. Månne det
är staten värdigt att i sin pung stoppa dessa, till större delen just
af de fattige utpressade medel? Man säger, att staten ej kan undvara
denna stora inkomstkälla, och att tillverkningen af bränvin derföre
måste vara tillåten. Jag svarar, att det omöjligen kan vara med
statens ändamål öfverensstämmande att för sin räkning använda dy¬
lika, om jag så må säga, syndapenningar, vore det också för ett så
godt och nyttigt ändamål som t. ex. folkundervisningens höjande och
förbättring. Och behöfver staten oundgängligen denna inkomst,
så torde det väl kunna gå för sig att på annat sätt skaffa honom
den, t. ex. genom att höja allmänna bevillningen. Dessutom, afräknar
man alla kostnaderna för de olyckliga, som sitta inom fängelsets galler
och begråta sin frihet, till följd af missbruket utaf bränvin, de många
sjuklingar, som ligga på sjukhusen af samma orsak, och ali den fattig-
vårdskostnad, som utgår så väl från städer som landtkommuner, så tror
jag icke många millioner återstå för staten; jag vet väl, att för alla
dessa ändamål ej utgifterna direkte utgå från staten; men hvarföre i
alla fall taga med den ena handen och kasta bort med deri andra?
Behållningen blir då i sjelfva verket ingen.
Man talar ofta här i Kammaren om att skatterna icke böra
tynga på den mindre bemedlade delen af befolkningen; man vill t. ex.
taga bort mantalspenningarne, man vill icke tillåta att foikskole-
afgiften skall böjas o. s. v. Allt detta låter ofantligt bra; men bättre
vore om man beslöt att förbjuda all tillverkning af bränvin inom
landet, då skulle en ofantligt stor nedsättning ske i den fattigare folk¬
klassens beskattning, som ovilkorligen skulle leda derhän, att den utan
svårigheter skulle kunna betala både mantalspenningar och folkskole-
afgift. Det onda skulle då hafva hlifvit uppryckt med roten och man
skulle slippa att oupphörligen riksdag efter riksdag mot detsamma
söka botemedel, hvilka ändock allesammans förr eller senare förfela
ändamålet och i alla händelser endast äro palliativ. Jag inser ganska
väl, att det yrkande jag ämnar framhålla och derå anhålla om pro¬
position skall blifva bemött med hån och förakt, kanske äfven med
ogillande. Må så ske, men jag skall dermed vinna ett mål, nemligen
visshet derom, huru vida denna Kammare vill borttaga detta erkändt
onda. Bifalles detta mitt yrkande, så skulle 1875 års Riksdag hafva
gjort sig väl förtjent om fosterlandet, dess namn skulle då med oför¬
gätliga. bokstäfver vara iaskrifvet i historien; vi skulle då hafva fattat
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
sliflningen.
(Fort».)
N:0 20.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
■s viftning eji,
(Forts.)
JO Onsdagen den 17 Mars. f. in.
ett beslut, som skulle af hela landet helsas med glädje och bifall, icke
minst af våra kommittenter.
Mitt förslag, hvarå jag vördsamt anhåller om proposition, är af
följande lydelse: “att ingen ändring nu företages i gällande bränvins-
lagstiftning; att all sprittillverkning skall med 1878 års slut inom
landet upphöra, med undantag för kemiska och tekniska ändamål;
samt att tullen samtidigt å utländsk sprit eller spirituösa, som impor¬
teras, höjes med minst 100 procent/*
Herr Sven Milsson i Efveröd: .lag skall icke blifva vidlyftig i
denna fråga, i synnerhet sedan den förste bräde talaren helt kort
yrkade bifall till sin reservation. Jag hade visserligen trott, att han
något utförligare skulle hafva sökt försvara sin reservation, men då
så icke skett, antager jag, att lian icke mycket håller på de skål,
lian der uttalat, och detta så mycket hellre, som man af samme
talares anförande i detta ämne i fjor finner, att han då uttalade sig i
motsatt riktning mot nu. Jag får säga, att jag något förundrar mig
öfver denne persons ställning i ill denna fråga, i synnerhet som man
känner, hvilket inflytande han bär på dylika ärendens behandling. Jag
må tillägga, att jag, för min del, icke har stort f örtroende till de åsigter
han nu i sin i’eservatiou uttalat, eftersom det visar sig, att dessa åsig¬
ter från det ena året till det andra skifta i hvarandra motsatta rikt¬
ningar. Jag har uppmärksamt genomläst hans reservation och på
grund af densamma sökt bilda mig ett omdöme om hvad lian i denna
sak verkligen vill, men för mig är det rent af oförklarligt, hvad han
egentligen menar.
Endast en sak är klar i denna reservation, och det är, att han
vill höja tillverkningsskatten för bränvin till 1 krona 50 öre per kanna.
Om jag kunde blifva öfvertygad, att man genom en dylik skatteförhöj¬
ning kunde vinna det dermed afsedda ändamålet, superiets minskande,
skulle äfven jag gå in på ett förslag i sådant syfte. Men min öfver¬
tygelse är tvärtom den, att man på denna väg icke skall kunna
hämma det öfverklagade missbruket af bränvin. Med de numera högt
uppdrifna arbetslönerna är det klart, att den ifrågastälda skatteförhöj¬
ningen icke skulle synnerligen försvåra åtkomsten af bränvin för den,
som emellanåt önskar sig ett rus. Den som, utan att lyssna till för¬
nuftets röst, endast öfverlemna!’ sig åt superilasten, komme derigenom
endast så mycket förr att hemfalla under fattigvården. För att hindra
detta onda bör man sålunda genom lagstiftningen slå in på en helt
annan väg än att fördyra bränvinet. Det enda rätta sättet härvidlag
är, enligt min tanke, att helt och hållet taga från kommunerna den
andel af försäljningsafgiften, som för närvarande tillfaller dem, så att
kommunerna icke vidare få den ringaste förtjenst af bränvinsförsäl-
ningen. Ty, såsom förhållandet nu är, uppammas kroglifvet, och ju
mer kommunen förtjena!' på bränvinsförsäljningen, desto mer florerar
äfven superiet. Om nu dessa inkomster borttagas från kommunen,
men kommunen likväl fortfarande får utöfva någon kontroll öfver
bränvinsförsäljningen, så tror jag att derigenom det åsyftade ändamålet
i någon män kunde vinnas.
Onsdagen den 1 < Mars, f. in.
It
N:0 20.
Man har sagt, att den allmänna meningen i landet fordrar, att
någonting nu måtte göras i denna sak. För min del är jag icke all¬
deles ense med de talare, som påstå detta, ty jag har den uppfattning
af saken, att det icke är så farligt med superiet, som man här velat
påskina. Den klagan i sådan riktning, som stundom förefinnes, synes
mig hafva sitt egentliga ursprung från den religiösa fanatismen och
dess ofördragsamhet mot allt hvad spirituösa drycker heter. Från
detta håll är det, som det ropet kommit, att svenska nationen i sed¬
ligt hänseende vore sämre än andra folk. Men det är icke sant.
Öfverdrift i afseende å superi tinnes visserligen nu liksom alltid på
vissa håll; men jag tror icke, att man med skäl skall kunna påstå,
att det för närvarande står sämre till hos oss än förut i detta hän¬
seende, utan jag är tvärtom fullt förvissad, att på många ställen inom
landet nykterheten under senare åren betydligt tilltagit.
Det är visserligen sant, att nu mera bränvin än förut tillverkas;
men icke kan jag finna, att fyllerilasten derföre tilltagit; snarare
tvärtom, ty bränvinet är nu mera fördeladt på landsbygden och be¬
gagnas mera måttligt, än hvad förut varit fallet.
Man har sagdt, att den ser spöken, som säger, att genom vai'ans
fördyrande smuggling och lönbränning skulle komma att existera.
Jag tror snarare, att den ärade talaren såg spöken, då han skildrade
superiet så som han gjorde; äfven deri lågo, efter mitt förmenande,
spökhistorier, och icke så obetydliga ändå.
Här bär äfven talats om husbehofshränningen, och att, då den¬
samma afskaffades, tillverkarne fingo aflösning af staten. Jag vill fästa upp¬
märksamheten på, att denna aflösning var så obetydlig i jemförelse med de
kostnader, den enskilda tillverkaren fått vidkännas för redskap m. in., att
den icke ens förtjena!1 nämnas, jag var sjelf vid den tiden bränvins-
tillverkare. Jag vet således hvad uppsättningen af bränneriet kostade
och jag vet också, att vi i ersättning för redskapen icke erhöllo mera
af staten än en tiondedel af redskapens värde. Den ärade talaren ville
nu på denna omständighet grunda rättighet för städerna att för
minsta försäljningsafgift erhålla full ersättning; men jag tror för min
del icke, att ett sådant resonnement håller stånd.
Om vi nu antaga Friherre Focks reservation, så få vi i första
rummet- icke annat än eu skatteförhöjning till 1 krona 50 öre per
kanna; sedermera skola vi aflåta en skrifvelse till Kong!. Maj:t; och
först då frågan kommer igen, få vi se. hvad vi i refonnväg kunna
erhålla. Jag, för min del, tror icke mycket på denna reform; den
är för mig ganska dunkel; och jag tror, att, om eu sådan förän¬
dring skulle göras, man också får framställa förslag derom, att alla
afgifterna skola ingå till staten, och denna fråga således blifva eu
statsregleringsfråga, som skall genom gemensam votering afgöras. Vill
man inslå på den vägen och i sammanhang med denna fråga göra eu
skatteförhöjning, så skall jag icke vara deremot. Det kunde vara
billigt. Huru reservanten, då lian sjelf förklarat, att man icke skattar
för mer än | af hvad som säljes, kunnat komma till det resultat, att
han föreslagit skatten till 1 krona 50 öre per kanna, kan jag icka
förstå. Jag vill nu emellertid yrka bifall till Utskottets förslag.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvindag-
stiftnmgen.
(Forts.)
N:0 20.
12
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
ifrågasätta
ändring ar i
hränvins-
la g stiftning en.
(Forts.)
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jemte det jag till fullo instämmer
i hvad den siste ärade talaren anfört, vill jag förklara, det jag icke
tror, att det mål, som här åsyftas, skulle vinnas genom en förhöjning
i bränvinstillverkningsafgiften. Det är naturligt, att, så länge det
så kallade vinbryggeriet florerar, producenter af vin på många ställen
skola uppstå; och jag vill på samvete fråga den ärade talaren på
kronobergsbänken, som sjelf är stor vinbryggare, om icke den produk¬
tion, han drifver, är lika skadlig för landet som bränvinstillverknin-
gen. Åtminstone påstod man jo, att dessa inhemska viner så väl
som de utländska innehålla hälften alkohol, och hvad särskildt vid¬
kommer den ort jag tillhör, så tror jag, att bränvinet der icke åstad¬
kommer så stor skada, som just dessa viner. Man behöfver icke resa
långt på jernvagen, förr än man påträffar profryttare, som medföra
prof å sådana viner, och om jag än icke vet, hvar dessa viner, äro
tillverkade, så vet jag dock, att de äro för helsan lika skadliga och
för samhället lika demoraliserande som bränvin.
Jag har icke förmåga att så, som jag borde, yttra mig i frågans
detaljer och gendrifva de satser, som bär blifvit framkastade, och
jag vill derföre inskränka mig till att yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Biesert: Att den nu föreliggande frågan så ofta åter¬
kommit vid föregående riksdagar, bör icke förundra någon, ty
den är för hela svenska folket af den allra största vigt; likasom
hvarje sann fosterlandsvän lifligt och varmt önskat att få densamma
löst så tillfredsställande som möjligt; men deremot kan jag icke
annat än förundra mig öfver, att den nu återkommit efter de kraf¬
tiga och genomgripande förändringar deri, som vid sistlidna riksdag
egde rum.
Jag hade förestält mig, att man åtminstone skulle låta den lag,
som nyss trädt i kraft, verka ett år, innan man företog sig att göra
några nya förändringar. De förändringar, som vid sista riksdagen
vidtogos, tror jag mig, på grund så val af egen erfarenhet som efter
erhållna upplysningar från landsorten, kunna intyga hafva varit ganska
verksamma, ehuru, då den nya lagen galt så kort tid, man naturligt¬
vis icke kan hafva någon säker föreställning derom. Denna lag har
verkat välgörande icke endast derigenom, att den motverkat den s. k.
salningen, i det att partihandeln höjts från 15 till ett minimum af
100 kannor, utan äfven och ännu mera derigenom, att kommunerna
fått rätt att ordna handeln. Den har i senare hänseendet verkat en
bättre anda, en friskare vind inom kommunerna. På många ställen
ansågs förut såsom eu skam, ja, såsom vådligt att angifva eu lön-
krögare. Så är icke nu förhållandet, utan denna sak uppfattas nu
mera allmänt såsom en kommunal pligt, i ordningens och sedlighetens
intresse.
I afseende å den vid betänkandet fogade reservation, så är den
visserligen talangfullt skrifven, men det fordras likväl, att man noga
betänker sig, innan man går in på de i densamma framställa
åsigter.
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
13
N:o 20.
För ruin del synes det fara lärdt, att den föreslagna förhöjningen af
bränvinsskatten från SO öre til) 1 krona 50 öre skulle verka till
återupplifvande af den lyckligtvis numera högst sällsynta lönbrännin¬
gen och smugglingen. Man kan visserligen invända, att faran häraf
icke är så synnerligen stor, men jag svarar härtill, att frestelsen till
lönbränning och smuggling blir i samma mån större, som skatten
höjes, ty man bör besinna, att ett premium på varan af 1 krona
50 öre per kanna gör affären ganska lönande; och det vore, efter
min uppfattning, ganska beklagligt, om denna olyeksbringande industri
återigen skulle blifva rådande.
I afseende å denna förhöjda skatt framhålles visserligen, att den
skulle verka till hämmande af förbrukningen. Detta vore väl sant,
för så vidt man kunde hänföra bränvinet till vanliga konsumtions¬
artiklar, men så är icke förhållandet. Jag fruktar, att den egentliga
suparen, för hvilken denna undantagslag väl egentligen stiftas, icke
derigenom afhålles från ett fortsatt superi, ty för honom betyder det
föga eller intet, om en kanna bränvin kostar 2, 3 eller 4 kronor;
hela skilnadeu blir blott, att hans inkomster blifva mera otillräckliga
för uppehället af hans olyckliga familj. Jag tror således icke, att
den ifrågasatta förhöjningen skulle medföra så stora och lyckliga
verkningar, som många föreställa sig.
Hvad beträffar förslaget att sammanslå försäljnings- och tillverk-
ningsafgifterna, så uppstår den frågan: huru skall man ordna försälj¬
ningen?
Skall den, såsom eu ledamot i Första Kammaren föreslagit, göras
fri? Denna åsigt torde han stå ensam om. Jag tror dessutom, att, om
Riksdagen skulle fatta ett sådant beslut, detta skulle emottaga» med
ett välförtjent och berältigadt ogillande inom hela landet.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag yrka bifall till
Utskottets betänkande.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvins-
la g stiftning en.
(Forts.)
Herr Fred.ricson: Under hela den tid jag varit med vid riks¬
dagen, har denna fråga utgjort ett tvisteämne och ett föremål för
upprepade försök att motverka det öfverklagade onda. Förra Riks¬
dagens beslut att höja minsta partihandeln från 15 till 100 kannor,
tror jag varit ett stort steg framåt till hämmande af superiet, i syn¬
nerhet i landsorterna, men att nu, såsom reservanten föreslagit, höja
skatten till 1 krona 50 öre, anser jag, för min del, orimligt, och jag
tillägger, att det tvifvelsutan skulle förorsaka ovilja och hat hos den
fattigare befolkningen. Jag tror icke heller, att en sådan åtgärd skulle
medföra någon nytta för staten; först när behof af ökade skatter
uppstår, är tid att tillgripa eu sådan utväg.
Den förste talaren har sagt, att något måste göras, för att
hämma superiet, men, mine Herrar! icke hämmar man superiet genom
att höja priset, ty hvad gör det suparen, om han betalar 1 eller 2
öre mera för supen? Ingenting, derom är jag förvissad.
Reservanten har sagt, att han skall försöka att upprycka det
onda med roten. Mine Herrar, kunde han göra det, skulle jag vara
den förste att vilja tillerkänna honom en nationalbelöning, men jag
N:0 20.
14
Onsdagen deri 17 Mars. f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
hr finv ins¬
lag sti ftn ingen.
(För fes.)
tror icke, att häri är mäktig dertill, åtminstone icke på det sätt han
föreslagit.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Clairfeit: Utan att vara ledd af eu sådan religiös fana¬
tism, hvarom eu talare ordat, och lika angelägen som han, att vår
nation må inför andra nationer stå fläckfri och icke bränmärkt så¬
som sedeslös, är jag dock fullt förvissad, att superiet inom vårt land
tilltagit i en högst betänklig grad — jag hvarken kan eller vill fördölja
det. Det enda sättet att förekomma superiet är, efter min öfver¬
tygelse, att förhöja priset på varan och så mycket som möjligt in¬
skränka krogarnes antal. Jag betvifiar icke, att på många ställen
bränvinsförsäijniugen är ordnad på ett godt och ändamålsenligt sätt,
och jag betviflar icke heller, att de betydliga medel, som på många
ställen tillflutit kommunerna, användas på ett nyttigt sätt, men hvad
jag vågar tvifla på, är, att, då kommunernas ekonomiska intresse
kommit i strid med sedlighetens intresse, detta senare blifvit fullt
tillgodosedt. Det ligger i den menskliga naturen, att, då något är
att vinna på eu sak, andra högre intressen förbises. Jag tror der¬
före, att genom eu lagstiftning i den riktning, som Friherre Focks
reservation innehåller, ett stolt steg skulle tagas framåt; och då jag
anser det vara i främsta rummet hvarje stadsrepreseutants skyldighet
att arbeta på undanrödjandet af hvarje anledning till ovilja mellan
städerna och landsbygden, så att stad och land må betrakta sig så¬
som ett, och man icke må anse sig bär representera hvarken stad
eller land särskild!, utan hela det störa fäderneslandet, samt jag är
öfvertygad, att den bränvinslagstiftning, som i fjol antogs, i sin vidare
tillämpning skall komma att medföra inånga nya förvecklingar mellan
stad och land, så vill jag för min del biträda Friherre Focks reserva¬
tion, dock med någon modifikation.
Jag anser nemligen rättvisa och billighet kräfva, att de kommu¬
ner, som gjort stora uppoffringar för allmännyttiga ändamål i för¬
litande på, att få under eu längre tid tillgodo beräkna sig dessa medel,
blifva för dessa uppoffringar hetäckta. Jag skulle derför önska, att
mom. b. komnie att lyda sålunda: “Förslag till ersättningar åt kom¬
muner, landsting och hushållningssällskap för de inkomster, som hit¬
tills på grund af stadgande^ i § 24 af gällande försäljningslag dem
tillkommit “ — och att följaktligen den senare delen deraf blefve ute¬
sluten.
Jag yrkar alltså bifall till Friherre Focks reservation med den
af mig nu föreslagna förändring.
Herr Malmberg: Vi stå nu åter inför eu stor fråga. Min mening
med mitt uppträdande är icke att söka förändra förut fattade åsigter
i föreliggande fråga, utan endast att uttala min enskilda åsigt.
Hvad då först beträffar förslaget att sammanslå tillverknings- och
försäljningsafgifterna, så tror jag detta vara den rätta vägen till eu
förbättrad bränvinslagstiftning; ty det kali icke vara rätt, att allenast
en tredjedel af bränvinstillverkningen skall vara underkastad försäljnings-
Or, 6 Ja.;
deri 17 Mar.?, f. ra.
15
N.o 20.
afgift. Då man betänker, att denna del utgår egentligen från arbe¬
tare och den fattigare befolkningen, då man ser att denna skatt i
medeltal uppgår till ett belopp af 1,750,802 kronor‘årligen, deraf
tillfallit städerna 1,127,121 kronor, landstingen 225,022 kronor, hus¬
hållningssällskapen 290,542 kronor och landsbygdens kommuner 108,117
kronor, så finner man, att landtkommunerna, joinförda med städerna,
endast erhålla eu tiondedel af skattebeloppet. Eu sådan fördelning
kan ingalunda vara rättvis, och derföre bör eu förändring vara önsk¬
värd och behöflig.
Att städerna, som under de föregående åren haft eu sådan in¬
komst och derefter beräknat sina utgifter för närmaste framtiden,
icke genast kunna beröfvas denna inkomst är naturligtvis billigt. Det
är derföre i sin ordning, alt städerna under eu viss tid fortfarande
få uppbära dessa inkomster efter de belopp, hvartill de under de
senaste åren uppgått. Men denna tid måste vara begränsad, och för
min del anser jag, att det kan vara tillräckligt att under en tid af
fem å tio år gifva en sådan ersättning. Att landstingen och hus¬
hållningssällskapen skola vara beroende af bränvinslagstiftningen synes
mig icke behöflig!. Jag anser, att Kamrarne kunna votera anslag
till både landsting och hushållningssällskap för att understödja deras
arbeten, så att de blifva oberoende af bränvinslagstiftningen.
Man påstår, att, om förhöjning af bränvinsskatten beslutas, skulle
smuggling i stor skala åstadkommas; men på samma gång utan för¬
höjer skatten och borttager den nuvarande särskilda försäljnings¬
skatten, så motverkar man lönJcrögerict, enär ett premium för lön-
krögeriet då ej mera förefinnes. Löukrögeriet är för samhället eu
verklig kräfta och bidrager i väsendtlig mån til! vår arbetande bc-
lolkniugs osedlighet och är svårare att förekomma än stnuggleri.
Man bär ock framstäf den åsigt, att, till följd af eu förhöjning
i skatten, löubräuningen skulle återigen blifva allmän; men detta skäl
är så svagt, att jag icke anser mig behöfva närmare beröra det¬
samma. Det skulle kunna utöfvas på endast högst få ställen.
Om man höjer tillverkuingsafgiften till eu krona 50 öre för kan¬
nan samt tillåter kommunerna och Konungens Befallningshafvande
att, enligt de grunder lönn Riksdagen i ämnet uppstiilde, ordna
bränviusförsäljningen, så tror jag, att vi i afseende på bränvins-
försäljningens ordnande komma på en god ståndpunkt.
Jag beklagar, att Ilerr Hammarberg, som i öfrigt framstäf åsig-
ter, dem jag fullt godkänner, dock i ett fall skall vara af en annan
åsigt, nemligen deri att lian vill behålla konsumtionsskalten å brän¬
vin. Jag ber honom att afstå från de syndapenningar, om jag sfi får
kalla dem, som städerna nu för bränvin sförsäljningen uppbära samt
med frånträdande af nämnda åsigt ansluta sig helt och hållet till den
reservation, Herr Friherre Fock anfört. I det fallet tror jag, att lian
sicall vinna den afsigt lian uttalat, nemligen böjning af beskattningen
a bränvin och såmedelst nämnda. varas fördyrande.
Jag beundrar det mod reservanten utvecklat i sin strid mot Ut¬
skottets majoritet. Jag förmodar, att lian skall få emottaga många
skarpa hugg från sina motståndares sida, men jag vet tillika, att han
J tråg åsätta
ändrings i
bränv ins¬
låg stiftning eu.
{F orts.}
N:o 20.
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
3 G
Ifrågasätta
ändringar i
bränvtnslag-
stiftningcn.
(Forte.)
kan parera dera. På samma gång jag uttrycker min tacksamhet för
hans reservation, är det för mig en verklig ära att få instämma i
hans förslag. •
Herr (Jarl Hvars sou: Vid vissa tillfällen kan man i naturen
se, då ett oväder är i annalkande, och på samma sätt kan man inom
det politiska området stundom märka dä några stora och vigtiga för¬
slag äro att förvänta Sålunda kan man, då man sett tidningarne
börja att skälla ned än den ena och än den andra representanten,
sluta till, att ett förslag • att inskränka tryckfriheten är att förvänta.
På samma sätt tror jag, att nu, då man talar om, att man bör söka
hindra superiet och dryckenskapslasten, det egentligen gäller att höja
skatten å bränvin, likasom förhållandet var på 1850-talet, då man
först började att söka befrämja nykterheten. Man sade då också, att
vi borde göra allt möjligt och använda alla till buds stående medel,
för att söka bekämpa dryckenskapslasten, men det var icke fråga om
att på öfvertygelsens väg eller genom att föregå med goda exempel
söka att vinna detta resultat, utan hufvudsakliga ändamålet härmed
vai', hvad man kunde ana redan på förhand, eu förhöjning i bränvins-
skatten, för att betacka statens utgifter, och jag tror att detta äfven
nu är hufvudsakeu, ehuru vi nu icke stå på samma ståndpunkt som
då, att vi behöfva denna skatteförhöjning för att betacka statsutgifterna.
Då man här vidt och bredt talat om nödvändigheten af att befrämja
nykterheten, emedan bränvinssuperiet tagit öfver hand, så är frågan
hufvudsakligen att få skatten på bränvin förhöjd. För min del
tror jag icke, att för detta ändamål mycket vore vunnet genom en
sådan skatteförhöjning, och jag är fullt öövertygad, att det bästa sättet
till förekommande af dryckenskapslastens öfverhandtagande skulle vara,
om den förmögnare delen af befolkningen ville föregå med goda
exempel genom att icke sjelfva missbruka spritdrycker eller starka
viner, hvilket jag anser gå på ett ut, ty om icke nykterhet på detta
sätt kan åstadkommas, så är det sannolikt omöjligt. Eu talare har
visserligen föreslagit ett temligen radikalt medel härför, nemligen att
man skulle helt och hållet förbjuda tillverkningen af bränvin inom
landet samt fördubbla införseltullen på samma vara, men jag tror, att
äfven detta medel skulle vara overksamt, ty äfven under förutsättning
att vi skulle kunna öfvervälta, att sådan lag iakttages, hvilket jag tror
är alldeles omöjligt, så böra vi komma ihåg, att ju längre man går
i en orimlig lagstiftning, ju svårare blir det att upprätthålla densamma.
Jag föreställer mig således, att vi böra öfvergifva alla tankar på att
reformera samhället i den riktning han föreslagit, oaktadt jag erkän¬
ner detta sätt vara det mest radikala jag hört, för att hämma
dryckenskapslasten.
Jag vill nu återgå till hvad jag anser vara hufvudsakeu, nemligen
till frågan om en förhöjning af skatten å bränvin. Frågan reducerar
sig då der till, om staten verkligen behöfver någon förhöjning i
inkomster, och om man, i fall detta vore händelsen, anser bränvinet
vara det lämpligaste beskattningsföremålet, vare sig man lägger skatten
på tillverkningen eller försäljningen af detsamma; men då behofvet
Onsdagen den 17 Mars, f. m. 17
ej förefinnes, kan man icke keller behöfva inlåta sig på undersökning
om lämpligaste föremålet för beskattningen.
Under nuvarande förhållanden, lärer väl ingen inom Kam¬
maren finnas, som påstår en skatteförhöjning vara nödvändig. Vi
känna, att vi åtminstone för förlidet år hafva öfverskott, och jag tror,
att detsamma ej torde komma att behöfva användas i år. Är det
da på sin plats att höja beskattningen, och kunna vi anse det klokt
att pålägga nationen skatter, som icke af behof vet kräfvas? Hvad
skola vi väl svara våra kommittenter, då vi komma hem och de fråga,
af hvilken orsak vi gått in på denna skatteförhöjning? Jo, vi måste
svara att vi gjort det för att gynna enskilda personer, som ligga med
förlag af spritvaror, och att dessa medel möjligen framdeles skola an¬
vändas till ett orimligt försvarsväsende eller öfverdrifna löneförhöj¬
ningar, jag hemställer till enhvar, om ur denna synpunkt man kan
försvara ett sådant tillvägagående, och för nun del tror jag åtminstone
icke, att nykterheten synnerligen befordras, om man går in på Fri¬
herre Focks reservation. Jag slutar med uttalande af den önskan,
att man icke för hvarje år må göra ändringar i bränvinslagstiftningen.
Öfverensstämma dessa icke med allmänna tänkesättets kraf, måste de
alltid medföra någon nyhet, vid hvilken folket har svårt att vänja
sig. Derigenom blir lagstiftningen allt mera onaturlig. Äfven ur denna syn¬
punkt anser jag det derför bäst att under nuvarande förhållanden
låta bränvinslagstiftningen vara i fred och yrkar derför bifall till
Utskottets förslag i båda punkterna.
Herrar GumaUus, Ivar Månsson, Aug. Pettersson i Hasselstad.
Kjellman, Ola Månsson och Olof Andersson i Lvckorna instämde med
Herr (Jarl Ifvarsson.
Herr A. Andersson i Intagan: Jag anser, för min del,
att en sammanslagning af bränvinstillverknings- och bränvinsförsälj-
ningsafgifterna som ändamålsenlig, enär sålunda sjelfva varan måste
fördyras och konsumtionen minskas. På samma gång jag säger
detta, följer deraf, att jag önskar framgång åt Herr Friherre Focks
reservation.
Då jag emellertid inom Utskottet icke delat hans åsigt, utan biträdt
det slut, hvartill Utskottet kommit, anser jag mig böra med några
ord utveckla skälen, hvarföre jag gjort så. Då frågan afgjordes i
Utskottet, hade man endast att välja mellan Herr Friherre Focks
reservation och afdelningens förslag, som sedermera af Utskottet antogs
Herr friherre Focks reservation innehöll i sina motiv åtskilligt, som
jag icke kunde godkänna, ehuru jag anser att han i sjelfva saken
r u PrinH11P^' räH. Det vid betänkandet fogade skriftliga yttrandet
åt Heri Friherre Fock är emellertid i afseende å motiveringen betyd-
ligt skiljaktigt från de skäl, han i Utskottet anförde till stöd för sin
mening.. Jag kunde derföre såsom jag förut sagt, icke biträda hans
reservation, utan lemnade mitt bifall till Utskottets förslag, då man
ju af två onda ting alltid bör välja det minsta.
Andra Kammarens Knot. 187ö. N:o 20.
N:o 20.
Ifrågasätta
ändringar i
bränv inslag*
stiftning m.
(Forts.)
2
N:0 20.
18
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
bräm inslag -
stiftning en.
(Forte.)
Här har förut yttrats så mycket om fördelarne och olägenheterna
af både det ena och det andra förslaget, att jag anser det lönlöst att
vidare orda derom; och då Första Kammaren redan bifallit Utskottets
förslag i de två första punkterna, får jag äfven förena mig om bifall
dertill.
Herr vice Talmannen Wijk: Såsom af Utskottets betänkande
framgår, har jag instämt uti den af Herr Friherre Fock mot lista och
2:dra punkterna i detsamma afgifna reservation. Min ståndpunkt i
frågan är således i allt väsendtligt oförändrad sådan den var vid före¬
gående riksdag, och de skäl, som då bestämde mig att intaga denna
ståndpunkt, hafva sedan dess för mig endast vunnit i styrka. För¬
hållandena hafva mer och mer utvecklat sig derhän, att bränvinsför-
brukningen i betydlig mån ökats, på samma gång som produktionen
uppnått en siffra, som för oss varit okänd, sedan den nya bränvins-
lagstiftningen infördes. Det har visat sig, att, trots den höga tullen
på utländska spritvaror, införseln af sådana varit betydligt större än
förut. Allt detta gör, att tillgången till rusdrycker ökats, likasom
prisen å desamma fallit, och man söker nu ifrån alla landsändar
att vinna en rättelse eller förbättring i detta tillstånd. Jag kan vis¬
serligen icke bestrida, hvad som alltid framhållits, att öfvertygelsens
väg är den bästa, på hvilken man i detta fall kan vinna en rättelse.
Men denna väg är, om ock säker, så ytterst långsam att vandra, att
erfarenheten har visat, att man under tiden måst taga sin tillflykt
till lagstiftningsåtgärder, ifall man velat vinna något. Att göra någon
ny, principiel ändring i den lagstiftning, som vi nu hafva, har egent¬
ligen icke af reservanten blifvit ifrågasatt. Han vill begagna samma
väg, som vi hittills gått, och söka att på den nå det mål, hvartill vi
sträfva.
Hvad då först beträffar försäljningslagen, kan jag icke bestrida,
att den verkat ofantligt mycket godt, och, tillämpad så, som den jem¬
lik! författningarne kan och bör tillämpas, skulle den leda till ett till¬
fredsställande resultat. Men tillämpningen af densamma har icke, det
måste jag säga, varit sådan, som man haft skäl att önska. Detta fram¬
går bäst deraf, att den högre försäljningsafgift, som till bränvinets
fördyrande blifvit af lagstiftningen påbuden under de senare åren en¬
dast drabbat en tredjedel af Sveriges bränvinsproduktion. Felet måste
ligga uti försäljningslagen, ty icke kan man väl påstå, att två tredje¬
delar af det bränvin, som förbrukats, gått direkte till konsumenten i
minimum af 15 kannor. Jag tror derför, att man bättre skulle
vinna det med bränvinets fördyrande åsyftade målet, om man läte all
försäljningsafgift försvinna och i stället ökade tillverkningsskatten med
ett denna afgift motsvarande belopp. Detta skulle äfven medföra den
fördelen, att man finge bort den stora orättvisa, som ligger deruti, att
de mindre bemedlade måste betala bränvinet dyrare, än de mera för¬
mögna. Det ligger visserligen i förhållandenas natur, att den, som
har större tillgångar, förskaffar sig större belopp af varan och der¬
igenom erhåller den för billigare pris, än den, som måste köpa den i
mindre partier, men icke bör denna tunga för den mindre bemedlade
19
N:0 20.
Onsdagen den 17 Mars, f. in.
särskilt ökas genom statens lagstiftning. Vidare lemnar denna för-
säljningsafgift ett ovilkorlig premium åt lönkrögeriet; ty det är klart,
att, då den, som fått rättighet att idka utskänkningsrörelse, måste er¬
lägga en afgift af 40 öre per kanna af det bränvin som försäljes
samt följaktligen bränvinet står honom 40 öre dyrare än den som i
smyg bedrifver sådan försäljning och undandrager sig denna beskatt¬
ning, detta måste för lönkrögaren innebära en stark lockelse att be¬
drifva sitt yrke.
Det har yttrats farhågor, att, ifall försäljningsafgifterna borttoges,
någon ersättning till de kommuner, hvilka nu uppbära en del af dessa
algilter, icke skulle af Riksdagen beviljas. För min del hyser jag
icke någon sådan farhåga. Jag tror icke, att Riksdagen skulle kunna
göra sig skyldig till en så våldsam åtgärd, som att beröfva kommu¬
nerna dessa icke obetydliga inkomster, till hvilka de under åratal varit
hänvisade och i förlitande hvarpå de iklädt sig stora förbindelser.
Jag tror derföre, att eu förändring i vår nu gällande försäljnings¬
lag icke vore olämplig. Att uppgöra förslag till en sådan i Bevillnings¬
utskottet på, så att säga, rak arm, försöktes vid 1871 års riks¬
dag, utan att dock leda till något resultat. Försöket har icke för¬
nyats, emedan man kommit till den öfvertygelsen, att företaget är af
för svår beskaffenhet för att kunna af ett Riksdagens Utskott utföras,
och att endast Kongl. Maj:t, med den vidsträckta erfarenhet, som han
besitter, och med den möjlighet att inhemta nödiga upplysningar samt
förvärfva eu klar öfverblick öfver förhållandena, som står honom till buds,
är ett sådant företag mäktig. Fördenskull synes det mig, som vi med
lugn kunde ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i sådan syftning,
som den Herr Friherre Fock framhållit, och jag är förvissad, att, om
Kong!. Maj:t framkommer med ett förslag, som visar sig ega företräde
framför den nuvarande lagstiftningen, Riksdagen icke skall tveka att
antaga detsamma.
Skulle det åter visa sig, att det åsyftade målet icke kan genom
en sådan lag uppnås, så hyser jag intet tvifvel, att Riksdagen skall
bibehålla den nuvarande lagstiftningen.
Det finnes emellertid ett annat medel, hvarigenom en minskning
af konsumtionen ansetts kunna vinnas, och detta består uti att söka
inskränka tillverkningen af bränvin. Härvidlag gifvas egentligen icke
mera än två vägar att gå. Den ena är den som blifvit accepterad i
Finlands nya bränvinslagstiftning. Förhållandet derstädes är nemli¬
gen, att, sedan regeringen på förhand bestämt, huru många kannor
bränvin, som under eu viss tidrymd få inom Finland tillverkas, hvar¬
vid man utgått från den förutsättningen, att 2 1 2 kannor beräknade
för hvarje Finlands innebyggare skulle utgöra den lämpliga qvantiteten,
hvarigenom tillverknings beloppet skulle komma att utgöra 4,300,000
kannor — så har regeringen tillika absolut förbjudit all införsel af
utländskt bränvin, och på detta sätt är således qvantiteten af bränvin
inom landet bestämd. Hvad beskattningen angår, så är den i sig
sjelf icke mycket högre än i Sverige, eller en mark tjugu penni, mot-
rnotsvarande ungefär 85 öre kannan, men den blir högre derigenom,
att, sedan regeringen afgjort huru många kannor som få inom landet
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag¬
stiftning en.
(Forts.)
N:o 20.
20
Onsdagen den IT Mars, f. in.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningcn.
(Forts.)
tillverkas, så fördelas sedermera kanuetalet på de särskilda länen efter
dessas respektive befolkning. Vidare förfares så, att inom hvarje sär¬
skilt län rättigheten att bränna bränvin på auktion öfverlåtes åt
den, som gör högsta anbudet, hvilken sålunda, på samma gång han
erlägger skatt, äfven utgör afgift för sjelfva rättigheten att bränna,
hvilken afgift genom täflan uppdrifves. Men eu sådan åtgärd är icke
möjlig att i Sverige genomföra, åtminstone vill jag för min del icke
tillstyrka den.
Den andra utvägen, » som står öppen, är att höja tillverknings-
skatten. Denna skatt har visserligen under den tid som förflutit efter
deri nya bränvinslagstiftningens införande, blifvit ökad från 50 öre till
80 öre per kanna; dock torde härvidlag böra bemärkas, att detta
icke egentligen innebär någon effektiv förhöjning, ty penningevärdet
torde under nyssnämnda tid hafva i samma mån förändrats, så att
50 öre för 25 år tillbaka ungefärligen torde motsvara 80 öre nu.
För öfrigt har den skatteförhöjning, som hittills varit i fråga, aldrig
dikterats af önskan att direkte minska bränvinstillverkningen, utan den
har uppkommit derigenom, att man, då statens finanser vid reglerin-
garne visat sig icke gå ihop, har tillgripit utvägen att lägga 10
öres högre skatt på bränvinstillverkningen för att sålunda fylla bristen.
Man har emellertid nu åter, ehuru af annan anledning, föreslagit att
en förhöjning i tillverkningsskatten borde stadgas. Skall någonting i
detta fall vidtagas och en förhöjning stadgas, som verkligen leder till
något resultat, så torde skatten böra höjas så att den blir någorlunda
känbar. Herr Friherre Fock har föreslagit skattens höjande till 1
krona 50 öre; siffran är härvidlag en smaksak, och som intet annat
förslag blifvit framstäldt, har jag förenat mig derom. Man har invändt
att en dylik skatteförhöjning icke skulle leda till minskning uti bränvins-
konsumtionen. Man har emellertid icke kunnat vidhålla den stånd¬
punkten, ty den står alltför mycket i strid mot den allmänna ekono¬
miska lag, som bjuder, att ju dyrare en vara är, dess mera minskas
förbrukandet af densamma.
Vidare har man sagt, att en förhöjning skulle uppmuntra till
smuggling och lönkrögeri. Hvad det senare beträffar, så tror jag för
min - del att lönkrögeriet så längesedan är försvunnit i vårt land, att
föga anledning torde vara att det skulle ånyo börja utöfvas. Angå¬
ende smugglingen åter, så är Danmark det land, hvarifrån vi i detta
hänseende hafva mest att befara; hvaremot smuggling från Norge af
en sådan vara som bränvin öfver eu landgräns är förenad med så
stora svårigheter, att vi från det hållet ej torde hafva mycket att
frukta. Nu är emellertid förhållandet, att smugglingen ifrån Danmark
torde hafva betydligt nedgått, ja, nästan alldeles upphört enligt hvad
chefen för Generaltullstyrelsen inom Utskottet upplyst, samt att detta
gynsamma resultat i betydlig män föranledts af det tillmötesgående,
som af danska regeringen visats gent emot den svenska i fråga om
åtgärders vidtagande till motverkande af det nämnda onda. Under
sådana förhållanden, tror jag att en förhöjning i tullen, om också inne¬
bärande ett ökadt premium för smuggling, likväl icke skall leda till
någon nämnvärd olägenhet.
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
21
N:o 20.
Hvad andra länder beträffar, så har man t, ex. i England icke
tvekat att höja bränvinsskatten ända till 5 R.-dr 25 öre för hvarje
kanna, utan att, så vidt jag känner, någon nämnvärd smuggling deraf
föranledts.
Ett annat skäl, hvarför jag önskar att, om en förhöjning nu be¬
stämmes, den må göras temligen hög, är det, att jag hoppas, att ytter¬
ligare förhöjningar åtminstone för den närmaste framtiden derigenom
må förekommas; ty hvarje sådan förhöjning är förenad med ganska
stora rubbningar på det ekonomiska området, och ju mindre ofta så¬
dant upprepas, desto bättre.
Man har vidare anmärkt att följden af den föreslagna förhöjnin¬
gen skulle blifva att åtskillige enskilde personer, såsom bränvins-
tillverkare eller spekulanter skulle komma att deraf draga en stor
vinst.
Jag tror dock att man icke bör å dylika omständigheter fästa
mera afseende, än de förtjena, ty säkert är, att vid hvarje sådan
skatteförhöjning komma fördelarne deraf landet till godo, äfven om
mången hellre skulle vilja se mera fördelad den vinst, som enskild
person kan lyckas att genom djerfva beräkningar hopa i sin hand
vid eu dylik förhöjning.
Slutligen har man förestält sig såsom en följd af nämnda anord¬
ning att statsverket derigenom skulle bekomma en inkomst, deraf
staten ej vore i behof. Ehuru detta påstående i visst afseende kan
hafva skäl för sig, så lärer det icke vara tvifvel underkastadt att ju
icke dessa tillgångar må kunna för lämpliga ändamål användas. Då,
enligt min åsigt, man bör sträfva derhän, att den nu föreslagna ökade
beskattningen bör blifva för den enskilde så litet som möjligt betun¬
gande, så skulle ju, när man lägger beskattningen på varor, som för
våra behof äro mindre behöfiiga, de sålunda inflytande medlen kunna
användas till att minska skatten på lifvets förnämsta nödvändighets¬
artiklar. _ Ett sådant förfaringssätt anser jag från finansiel synpunkt
vara riktigt. Och då Bevillnings-Utskottet, som för närvarande kar
tulltaxan under behandling, snart troligen inkommer med förslag om
nedsättning i tullsatserna för sistnämnda nödvändighetsvaror, så lärer
Riksdagen blifva försatt i tillfälle att, om nu föreslagna skatte¬
förhöjning beviljas, redan vid detta riksmöte besluta angående använ¬
dande af sålunda möjligen blifvande öfverskottsmedel.
Särskildt vill jag härom åberopa hurusom inom England, hvilket
land torde kunna i ekonomiskt hänseende få anses såsom ett mönster¬
land, beskattningen är så anordnad att nämnda land, vidkommande
förhållandet emellan dess inkomster af skatterna på spritdrycker och
andra varor kunde i sista budgeten för 1874 visa, att af dess total¬
inkomster om 81 millioner Pund Sterling härrörde 20 millioner Pund
Sterling, eller en fjerdedel af det hela, från skatten på starka drycker.
En anordning i den riktning, jag nu antydt, eller att höja skatten
å spritdrycker samt sänka densamma i afseende å andra verkliga nöd¬
vändighetsvaror skulle, enligt min åsigt, blifva af nytta äfven inom
vårt land. Och då jag anser Friherre Focks reservation, så väl från
sedlig som ti nansiel synpunkt vara förtjent af framgång, slutar jag
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stifininqen.
(Forts.)
N:o 20.
22
Onsdagen deri 17 Mars, f. ra.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslay-
stiftningen.
(Forts.)
med yrkande om bifall till nämnda reservation, på samma gång jag
dervid uttalar den förhoppning, att, äfven om vi under denna riksdag
icke medhinna att ordna vårt försvar mot våra yttre fiender, detta
dock må blifva förhållandet i fråga om fienden inom vårt eget land.
Häruti förenade sig Herr Nyblccus.
Herr Carl Aron Jönsson: Det skulle kunna synas öfverflödigt
för mig att i denna fråga uppträda, då jag af de talare, som härför-
innan uppträda icke funnit många, som klandrat Utskottets förelig¬
gande betänkande, men som jag sjelf är ledamot i Utskottet, anser
jag för min pligt att dels lemna några upplysningar om skälen för
det slut, hvartill Utskottet kommit, för så vidt dessa skäl ej tydligen
framgå af sjelfva betänkandet, dels ock med några ord bemöta de
uppgifter, som Friherre Fock i sin reservation anfört.
Då frågan i Utskottet förevar, behandlades der, förutom andra
motioner, två sådana, väckta inom Första Kammaren af Herrar
Odelberg och von Koch. Den förres motion afsåg en förhöjning i
tillverkuingsskatten å bränvin till två kronor per kanna, på samma
gång som försäljningen af spritdrycker, utom i vissa uppgifna undan¬
tagsfall, skulle blifva fullkomligt fri och obehindrad, och med hänsyn
härtill kunde, enligt min tanke, Utskottet ej komma till annat resultat
än att berörda förslag icke kunde tillstyrkas. Enahanda blef beslutet
med afseende på Herr von Kochs motion, hvilken jemväl åsyftade eu
sammanslagning af tillverknings- och försäljningsafgifterna för bränvin,
men tillika förordade införandet af en särskild afgift för rätt till
utslcänkning af bränvin, således tvänne skatter men blott ett annat namn.
Utskottet hade således tillfälle att betrakta frågan från olika
synpunkter, och för min del anser jag två sådana i synnerhet böra
komma under ompröfning, nemligen den finansiela och den sedliga.
Hvad frågans finansiela sida angår, behöfver jag ej vidare orda derom,
sedan min granne från Halland nyss utförligt redogjort derför; och
mer än en tanke lär väl ej finnas derom, att nu ifrågasatta skatte¬
förhöjningen är för statsverket obehöflig. Angående åter möjligheten
att genom sammanslagning af tillverknings- och försäljningsafgifterna
nå det mål, man i sedlighetens intresse föresatt sig, tror jag deremot
meningarne vara delade. Jag åtminstone har ej kunnat tänka mig en
sådan möjlighet och anser detta mål endast kunna vinnas genom
upplysningens och bildningens större spridande till massan af folket,
hvarigenom hvar och en lärer sig förstå och uppskatta sitt eget värde
som menniska. Då skall den åsyftade förbättringen sjelfmant inträda
och äfven leda till målet. Följden af en förhöjning i tillverkningsaf-
giften skulle endast blifva en tillökning i statens inkomster, ty om
Friherre Focks i reservationen framställa förslag om tillverknings-
afgiftens höjande till en krona 50 öre per kanna blefve antaget, skulle
till följd deraf priset å hvarje kanna som försäljes på utskänknings-
ställe liöjas utöfver det närvarande med 30 öre, hvilket på eu fjerdedels
kanna gör 71 öre — en förhöjning, som icke för den verklige
suparen skulle utgöra något hinder för begärets tillfredsställande, men
Onsdagen den IT Mars, f. m.
23
N:0 20.
väl fördyra varan för den ordentlige arbetaren. Det resultat, man
genom dylik förhöjning ville uppnå, skulle således otvifvelaktigt ute¬
blifva och endast en ekonomisk vinst för staten dermed ernås.
Reservanten yttrar på 25:te sidan af reservationen. “En af de
största svårigheter, som skulle ligga i vägen för den ifrågasatta
sammanslagningen, utgöres af den ersättning till kommuner och kor¬
porationer för derigenom upphörda inkomster, hvilken ersättning
man ej anser sig kunna vägra. Denna svårighet visar sig så stor, man
finner det så motbjudande att staten genom förbindelsen att utbetala
dylika ersättningar skulle göras skattskyldig under enskilda kommuner
och korporationer, att man sannolikt derför och utan närmare gransk¬
ning ryggar för hela saken.“ Men jag vill uppriktigt förklara, att jag
för min del ej skulle det minsta rygga tillbaka för en sådan åtgärd,
om jag vore öfvertygad, att det resultat, som reservanten afser,
verkligen skulle kunna uppnås, naturligen under förutsättning att så¬
dan ersättning ej skulle för alla tider erläggas, utan endast en viss
afiösningssumma för en gång eller någon kortare tid utbetalas.
Vidare yttrar reservanten å samma sida: “Äfven om med skäl
kan antagas att städernas innevånare förbruka betydligt af nu ifråga¬
varande artikel, torde man dock ej kunna förutsätta denna förbruk¬
ning vara så stor, att icke i följd af nu gällande lagstiftning lands¬
bygden faktiskt redan är eller, riktigare uttryckt, redan gjort sig
skattskyldig under städerna. “ Ja, detta kan på visst sätt vara sant,
men huru har ett sådant förhållande uppkommit ? Jo, genom personlig
misstro till våra kommunalstyrelser, hvilka förmenats rätt att sjelfva
fritt bestämma om bränvinsutskänkningen och stället för dess utöf¬
vande, hvilken rätt deremot till Konungens Befallningshafvande öfver-
lemnats, och derigenom att dessas sträfvanden gått derpå ut att så
mycket som möjligt förlägga rörelsen till städerna. Derför hafva också
landskommunernas andelar af försälj ningsafgiftema proportionsvis blifvit
mindre än städernas. Detta är en följd af Herrarnes misstroende
till kommunalstyrelsernas lämplighet att sjelfva ordna dessa sina
angelägenheter, ett misstroende, hvilket jag dock ingalunda delar, men
hvarpå vi nyligen haft ett slående bevis, då sistlidna års Bevillnings¬
utskotts förslag, enligt hvilket rättighet till partihandel med brän¬
vin skulle ensamt vara beroende af kommunerna, icke af Riksdagen
bifölls, utan denna tvärtom förklarade sådan rättighet i sista hand
böra vara beroende af Konungens Befallningshafvande.
Angående förut berörda ersättningar, som till städerna borde utgå,
för den händelse att ifrågasatta sammanslagningen af tillverknings-
och utskänkningsafgifterna blefve godkänd, anser reservanten vidare:
att “det vore ej rättvist derföre att städerna, af ålder och långt
innan 1855 års lagstiftning trädde i kraft, haft häfdvunnen rätt att
hvar för sig omedelbart draga inkomster af starka dryckers försälj¬
ning, och derföre att sedermera dessa inkomster ytterligare ökats med
stöd af gällande lag.41 Men jag undrar om ej före år 1854 rät¬
tigheten att försälja bränvin till belopp af en half kanna varit fri och
tillåten för enskilde äfven på landet, som således i detta afseende har
Ifrågasatt*
ändringar i
bränvimlag-
stiftningen.
(Forts.)
N:o 20.
24
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ti näringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
fullt ut lika häfdvunnen rätt, som reservanten ansett komma städer¬
na till del.
Reservanten fortsätter: “Det vore ej heller billigt derföre att
dessa inkomster till ej ringa del blifvit använda för ändamål, som
varit nyttiga ej endast för kommunen i fråga utan äfven för om-
gifvande landsort, såsom för anläggning och underhåll af skolor, för
kommunikationsanstalter m. nr, och att städerna med förtroende till
beståndet af de dem medgifna förmåner iklädt sig förbindelser för
lång framtid, hvarför äfven inkomsternas indragning skulle åtminstone
i enskilda fall kunna medföra olyckliga följder, hvilka väl torde komma
att sträcka sig utom sjelfva den af åtgärden omedelbart drabbade
kommunen."
Detta gillar jag till stor del och skulle aldrig kunna med min
röst bidraga till godkännande af den ifrågasatta sammanslagningen
af de olika bränvinsafgifterna, om ej städerna och landskommunerna
derför hölles skadeslösa, enär många af dem rent af stält sin existens
på beräkning af de inkomster, som af bränvinsförsäljningsafgifterna
dem tillkommit, synnerligast som dessa inkomster aldrig af kommu¬
nerna användts till annat än nyttiga ändamål. Således anser jag
billigt, att förlusten af dessa inkomster blifver dem ersatt, men anser
bästa sättet att dervid gå till väga vara eu aflösning på bestämd tid;
och jag vill nu redogöra för huru lång tid, enligt min tanke, härtill
skulle erfordras.
De skulle nemligen för en tid af 5 år, få i ersättning samma be¬
lopp, som de under de 5 senaste åren uppburit. Efter dessa 5 år
skulle de uti ytterligare 10 år hafva ersättning, men med ]/10 minsk¬
ning för hvarje år och således skulle utbetalningen efter 15 år vara
slut. Antagligen hafva emellertid städerna inom dessa 15 år försökt
på ett eller annat sätt skaffa sig lika stora inkomster som. förut, och
då torde de Herrar, hvilka nu så ifrigt arbeta för en sammanslagning
af bränvinstillverknings- och försäljningsskatterna få se, till hvilken
nytta förändringen ledt. Vi hafva vidare en annan reservation, afgif-
ven af Per Ericsson, och för att icke denna borde antagas, nämner
Friherre Fock att om blott en skrifvelse i det angifna syftet till Kongl.
Maj:t afiåtes, så skall sannolikt, och med afseende å en då i den sna¬
raste framtiden förutsedd skatteförhöjning, en så våldsam spekulation
i både tillverkning och införsel af bränvin komma att ega rum, att,
ehvad resultaten i fråga om lagstiftningen än må blifva, densammas
syftemål under en ej ringa tid skall väsendtligen motverkas, och äfven
sjelfva industrien deraf betydligt lida.
Detta kan visserligen vara sant, men vi böra icke vara rädda
för att endast i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära förändring i brän-
vinslagstiftningen, ty, mine Herrar, det lär icke hafva undgått någon,
som närmare undersökt saken, att här redan faktiskt förefinnes spe¬
kulation i både tillverkning och införsel af bränvin. Här nere vid
hamnen ligga 700 å 800 fät sprit upplagda under förväntan, att Riks¬
dagen skall vidtaga en skatteförhöjning, och mången bränvinstillverkare
håller på sin vara under enahanda förhoppning. Denna spekulation
skall alltid komma att fortfara, och hvarje år skola finnas personer
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
25
N:o 20.
inom representationen, som under sken af sedlighetens intresse väcka
motioner om förhöjning i bränvinsskatten — jag säger med flit under
sken af sedlighetens intresse, ty i sjelfva verket framkallas derigenom
ökad spekulationslust.
Hvad till sist beträffar klämmen i reservationen, anhåller jag att
få uppläsa en del deraf:
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke, dels
till förminskning af rusdryckers missbruk, dels till åstadkommande af
större jemlikhet vid beskattning af bränvin, de nu utgående särskilda
afgifterna för minuthandel med och utskänkning af bränvin kunde
upphöra.
Detta skulle egentligen förutsätta, att man ville sammanslagnin¬
gen, för att förebygga den osedlighet och de missbruk, som nu be-
drifvas och anses vara en följd deraf, att det nu finnes två bränvins-
skatter. Men detta står i total strid med hvad reservanten i öfrigt
uttalat. Han vill åvägabringa skatteförhöjning, men här vill han hafva
en sammanslagning af skatterna för tillverkningen och försäljningen
af bränvin. För mig åtminstone synes det klart, att, om man tror att
genom varans fördyrande man skulle kunna hämma superiet, så bör
man hafva två skatter, och att således en sammanslagning motverkar
reservantens egentliga syfte, nemligen sedlighet.
En talare på smålandsbänken har föreslagit eu radikalkur, men jag
tror den vara för genomgripande för att kunna vinna någon framgång,
hvaremot jag skulle vilja tillråda de Kammarens ledamöter, som ständigt
motionera i denna fråga, att fästa sig vid hvad vice talmannen om¬
nämnt i afseende å den finska bränvinslagstiftningen. Det vore en
kur, som kunde möjligtvis leda till målet, men den, som här är före¬
slagen af reservanten, skulle endast blifva en åderlåtning på svenska
folkets fickor, hvaremot jag för min del på det allvarligaste proteste¬
rar, under yrkande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Peter Olsson: Det synes mig helt naturligt att, när en så
vigtig fråga som denna är föremål för Riksdagens pröfning, olika åsig-
ter söka göra sig gällande. Dessa uttalanden stå i sammanhang med
den ståndpunkt, hvar och en intager till frågan, och den fruktan man
hyser för bränvin sflodens härjningar i vårt land. Ingen bör heller
förundra sig deröfver, att vi gång efter annan få höra ungefärligen
samma skäl anföras emot en reform, som så ofta utgjort ämne för
representationens ompröfning och hvars lösning i den riktning, som
här föreligger, först efter ihärdiga strider åvägabragts.
Bland annat har sålunda —• och jag ber att få fästa uppmärk¬
samheten på detta skäl — klagande framhållits, huru som det skulle
vara att nedsätta svenska folket, om den åsigten uttalades, att fylleri¬
lasten ganska mycket gripit kring sig. Jag vill endast på det sättet
upptaga denna sak, att jag med siffror skall söka visa, huru det un¬
der senare tiden verkligen förhållit sig inför våra domstolar, der brott,
föranledda af fylleri, blifvit behandlade. Uti Herr Justitiestatsmini-
sterns berättelse, hvilken måste tillerkännas officiel natur och tillför¬
litlighet, omförmäles just med afseende å dylika slags brott, att de sedan
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag¬
stiftningen.
(Forts.)
N:0 20.
26
Onsdagen den 17 Mars, f. ra.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
1868 varit i oafbrutet stigande. 1869 utgjorde antalet 8,492, 1870
8,919, 1871 10,510 och 1872 11,979, clet största antal, som sedan år
1865 förekommit. Mine Herrar, man kan hysa den största aktning
för svenska folket på samma gång som man icke kan förneka sann¬
färdigheten och betydelsen af dessa siffror!
Under rubriken “Brottens motiv" anför vidare Herr Justitiestats-
ministern med afseende på alla de brott, som inför domstolarne år
1872 åtalats, följande: “Med hänsigt till de bevelcelsegrunder eller
hufvudanledntngar, som framkallat de brott, denna berättelseafdelning
omfattar, har, likasom förut under eu följd af år, uppgifvits i främsta
rummet: vanvårdad uppfostran, från barndomen inrotad vanart, ett
kringstrykande lättjefullt lefnadssätt, lättsinne och dryckenskap, hvar¬
till, såsom under de två näst förutgångna åren, på många, vidt skilda
orter äfven räknats den oerhördt stora och lätt förvärfvade arbets¬
förtjenst, som bland mindre omtänksamme eller under begärens öfver¬
välde hemfallne gynnat en utsväfvande och tygellös lefnad, flerstädes
närd genom mängden af ställen, der rusdrycker tillhandahållas."
Granskar jag dessa motiv närmare, så finner jag, att dryckenskaps¬
lasten i de flesta fall varit orsaken eller stått i så nära sammanhang
med anledningen till brottet, att man kan siiga, det just denna last
varit motivet. Eller hvarifrån skulle vanvårdad uppfostran, från barn¬
domen inrotad vanart, ett kringstrykande lättjefullt lefnadssätt och
lättsinne härleda sig, om icke derifrån, att föräldrarne till följd af
fattigdom, åsamkad genom arbetsförtjenstens användande på bränvin,
försummat att vårda och uppfostra barnen. Jag tror, mine Herrar,
att dessa siffror och uppgifter om ställningen inom landet med afse¬
ende å dryckenskapslasten beklagligtvis bevisa ganska mycket.
Bevillnings-Utskottet, som tyckes hysa den åsigten, att det är
tvifvelaktigt, huru vida dryckenskapslasten skulle kunna hämmas genom
förhöjd skatt på bränvin, har tillika kommit till den slutsatsen, att
en dylik skatteförhöjning skulle framkalla lagöfverträdelser, dels smugg¬
ling, dels också öfverträdelser af föreskrifterna angående tillverkning
och försäljning af spritdrycker. Vid dessa två motiv, som Utskottet
anfört såsom skäl för afslag å de i ämnet väckta motioner, vill jag
något litet uppehålla mig.
Hvad det förstnämnda beträffar, så har jag temligen reda på för¬
hållandet uti landets sydligaste landskap, och kan angående smugg¬
lingen mellan Skåne och Danmark lemna den upplysningen, att det
icke är den omständigheten, att ju icke smugglaren, äfven under nuvarande
beskattning på alkoholhaltiga drycker, förtjena!- ganska betydligt genom
lurendrejeri, som hämmat dessa lagöfverträdelser, utan att det är den
mellan Sverige och Danmark afslutade s. k. deklarationen, som i så
hög grad försvårar smugglingen af sprit från Danmark till Skåne.
Denna internationela öfverenskommelse, som förnämligast afser just
smuggling af spritvaror från Danmark till Skåne, kommer naturligtvis
att verka lika välgörande, oberoende utaf den bränvinslagstiftning, sona
svenska Riksdagen må kunna besluta, och jag ser derföre af den an¬
ledningen ingen fara uti att vi höja skatten på bränvin. Huru vida åter
i sådant fall lurendrejeri med spritvaror skulle kunna ega rum från
andra främmande länder, derom vågar jag icke uttala någon bestämd
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
27
N:o 20.
mening, men jag är förvissad, att faran derutinnan i hög grad skulle
kunna förekommas genom dylika öfverenskommelser länderna mellan
samt genom en någorlunda tillfredsställande bevakning.
Hvad det andra motivet beträffar, fäster jag uppmärksamheten
på de siffror, som jemväl med afseende å öfverträdelser af bränvins-
tillverknings- och försäljningslagarne finnas intagna i Herr Justitie-
statsministerns berättelse, Man har anfört, att, i händelse eu strän¬
gare bränvinslagstiftning och högre skatt på spritdrycker införes, så¬
dana öfverträdelser skulle blifva mera talrika än förut. Nu visar sig
emellertid åt berättelsen, att under femårsperioden 1835— 1839 lag-
öfverträdelserna i fråga om bränvinsförordningarne varit 2,557; under
perioden ISIG—1844 2,497; 1845-1849 2,717; 1850-1854 4,876;
1855-1859 4,748; 1860—1864 2,107; 1865—1869 1,782. Af dessa
siffror framgår, att, innan den nuvarande lagstiftningen antogs, ganska
många öfverträdelser af bränvinsförordningen forekommo. Jag vill
vidare fästa uppmärksamhet på, huru dessa öfverträdelser ställt sig
sedan år 1863. Då utgjorde deras antal 1,711, år 1864 1,732, år
1865 1,678, år 1866 1,865, år 1867 1,829, år 1868 1,617, år 1869
1,921, år 1870 1,969, år 1871 2,351, år 1872 1,991. Det visar sig
således, att under de tider, då skatten varit förhöjd, dessa lagöfver-
trädelser icke uppgått till den siffra de uppnått, innan en sådan för¬
höjning egde rum. Huru Bevillnings-Utskottet kunnat resonnera såsom
det här på sjette sidan af betänkandet gjort, nemligen att, om en
förhöjning i skatten beslutas, man med säkerhet skulle kunna befara,
att öfverträdelserna skulle tilltaga, det kan jag, för min de), icke
fatta.
Här har anförts ett skäl, som skulle vara särdeles bevisande,
nemligen, att statskassan för närvarande icke vore i behof af en så¬
dan skatteförhöjning som den ifrågavarande, och jag medgifver till
en viss grad, att ett sådant påstående synes hafva skäl för sig. Men,
hitom oss närmare se på denna sak. Först och främst förekommer
dervid, att, om en sådan skatteförhöjning skulle ega rum, ligger deri,
hvad motionärerne jemväl uttalat, och hvad jag föreställer mig, att
hvar och en vill, nemligen att en motsvarande nedsättning på andra
inkomsttitlar skulle kunna försiggå. Dertill kommer hvad man jem¬
väl bör beakta, att, om också med skäl skulle kunna sägas, att stats¬
kassan för närvarande icke har behof af någon större inkomst, man
likväl kan på goda grunder förutse, att behofvet af inkomster snart
kommer att betydligt stiga. Om, såsom jag föreställer mig, vi komma
öfverens om antagande af ny organisation för vårt försvarsväsende,
hvilket väl ej lärer dröja så länge, så behöfver man väl icke vara så
särdeles förutseende, för att redan nu kunna inse, att denna organisa¬
tions genomförande kommer att kräfva stora statsinkomster. Det är
dock icke sagclt, att genom ifrågavarande skatteförhöjning stats¬
inkomsterna skulle blifva så mycket större, ty meningen är att för¬
minska bränvinskonsumtionen och derigenom skulle ju äfven tillverk¬
ningen inskränkas, hvarigenom inkomsten i samma mån skulle nedgå
och åtminstone ej blifva så synnerligt mycket större än den nu är.
Om det dock verkligen blefve fallet, att staten finge större inkomst
Ifrågasatta
ändringar i
bränvins-
laq stiftning en.
(Forts.)
N:0 20. 28 Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta genom eu skatteförhöjning, så instämmer jag till alla delar med dem,
"bränvin'*-1 som anse^, att deri ingalunda skulle ligga någon olägenhet. Man
lagstiftningen. ^ai' hä1' talat om behofvet af ökad upplysning, om att nykterhet
(Forte.; skulle kunna åstadkommas på öfvertygelsens väg, och jag gillar detta
fullkomligt. Låtom oss använda medlen för våra skolor och för så¬
dana ändamål, som kunna verka i välgörande riktning på upplysnin¬
gens och öfvertygelsens väg, och vi vinna derigenom ändamålet i dub¬
belt afseende. . Den ena åtgärden utestänger eller förhindrar icke den
andra. För öfrigt ber jag att med afseende på de ekonomiska för¬
delame få instämma med Herr vice Talmannen och hänvisa till hvad
han yttrade rörande uppfattningen inom andra länder uti detta af¬
seende. Jag tror, att man i de flesta länder kommit öfverens om,
att, när frågor af dylik beskaffenhet som den förevarande betraktas
från ekonomisk synpunkt, man icke hyser någon fruktan för att få
större statsinkomster, emedan man söker nedsätta utgifterna för för¬
nöd enhetsartiklar i samma mån som statskassan icke är i behof af
inkomster derpå.
Hvad nu vidkommer de förslag, som här föreligga, nemligen
Utskottets och Friherre Focks, vill jag icke fördölja, att hvad Fri¬
herre Fock i senare delen af sin reservation hemstält, kan väcka vissa
betänkligheter, och att dessa af en och annan ansetts vara af sådan
betydenhet, att _ man i följd deraf velat alslå jemväl första delen af
hans framställning. För min del tror jag likväl, i likhet med Herr
vice Talmannen, att städernas representanter kunna och böra hysa
fullt förtroende till statsmakterna, i afseende på ersättning för den
inkomst, som . stadskommunerna skulle mista genom en lagförändring
i det syfte Friherre Fock föreslagit. Jag skulle dertill vilja tillägga,
att, om icke denna ändring i lagstiftningen nu eller i den närmaste
framtiden beslutes, det kan hända, att den tid kommer, då en sådan
förändring måste vidtagas under helt andra förhållanden, än de nu
rådande, och att det således bör vara för hvarje stadsrepresentant af
vigt att söka bidraga till frågans lösning, ju förr desto hellre.
Såsom skäl för en sådan uppfattning skulle kunna anföras be¬
handlingen åt åtskilliga andra frågor, som varit föremål för Riks¬
dagens pröfning, men jag har blott velat antyda min åsigt i före¬
varande ämne. Jag skulle således, i afseende på senare delen af
reservationen, icke hafva något emot, att densamma utströks och att
man helt enkelt beslöt en förhöjning i tillverkningsskatten allena, till
det belopp, reservationen angifver, men då jag föreställer mig, att å
andra sidan de kunna finnas, hvilka vilja hafva äfven försäljningslagen
ordnad på ett tillfredsställande sätt, hyser jag icke någon betänklighet
att bifalla jemväl senare delen af reservationen. Jag ber således att
få yrka. bifall till densamma i sin helhet, ehuru, såsom jag redan
nämnt, jag icke skulle hafva något emot, om man deraf uteslöte den
del, som representanten från Christianstad vidrört; men, såsom ställ¬
ningen för närvarande är, och med fästadt afseende på angelägenheten
att få. denna fråga på ett tillfredsställande sätt ordnad, samt med
tull förvissning derom att, med hänsyn till hämmandet af superiet,
den utvägen att fördyra varan är af erfarenheten stadfästad såsom
Onsdagen den IT Mars, f. m.
29
N:0 20.
den under alla omständigheter bästa och lämpligaste, anser jag Fri¬
herre Focks reservation i dess helhet böra bifallas.
Med Herr Peter Olsson instämde Herr Östling.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stifimngen.
(Forts.)
Herr Lyttkens: Fn ärad talare här till höger om mig har för
Kammaren framstalt sin åsigt om olämpligheten af att i otid fram¬
kalla skatteförhöjningar. I likhet med honom anser äfven jag ett
sådant förfarande högst förderfligt och olämpligt, hvarför jag med
honom deri instämmer, men kunde man genom skatteförhöjningen i
sedligt hänseende uträtta något, så skulle jag emellertid vara den
förste att vilja vara med derom; men jag har hvarken i motionerna
eller reservationerna funnit något bevis för att följden af de der före¬
slagna förändringarna skulle blifva sådan.
Hvad först beträffar Herr Odelbergs förslag, så innehåller detta
en förhöjning i tillverkningsskatten från dess nuvarande belopp, 80
öre, till två kronor per kanna och bränvinshandelns frigifvande. Hvad
innebär nu detta förslag? Jo, ingenting annat än ett steg tillbaka och
detta så stort, att jag verkligen förvånar mig öfver att det kunnat
framkomma. Godkännes förslaget, så skulle nemligen följderna deraf
gestalta sig sålunda:
Om det nuvarande partipriset, 1 krona 50 öre per kanna, lägges
till grund för beräkningen af vinsten å bränvinsförsälj ningen och om
derifrån afdrages tillverkningsskatten, 80 öre per kanna, så återstår
för tillverkarne 70 öre per kanna. Nuvarande försäljningspris å kro-
garne är i de flesta städer tre kronor för kannan, 45 procentigt
bränvin. Höjes nu tillverkningsskatten till två kronor, och frigifves
försäljningen, så skulle priset kunna komma att uppgå till två kronor
och 70 öre, allt beräknadt för en vara af 50 procents styrka, och
varan sålunda vid första utseendet komma att för konsumenterna
fördyras. Hetta skulle emellertid icke komma att blifva förhållandet.
Förtjensten på hvarje kanna skulle visserligen, om bränvinet liölles i
styrka af 50 procent, endast blifva trettio öre, och försäljarne således
vara nödsakade att, om de ville af utskänkningen draga^lika stor vinst
som förut, höja försäljningspriset öfver det nuvarande; men genom ut¬
spädning af bränvinet till det vanliga af 45 procent, vinnes 10 procent,
det vill säga försäljaren skaffar sig der förtjenst på ytterligare 30 öre
kannan. Hela vinsten på hvarje kanna bränvin, som såldes, skulle
således komma att uppgå till sammanlagdt 60 öre. Meningen lär väl
gerna kunna föreställa sig, att med en så stor avance bränvinsför-
säljningen, frigifven, skulle komma att minskas; tvärtom, den skulle vid
sådant förhållande och då bränvinshandeln skulle blifva alldeles fri
från alla band, komma att betydligt tillväxa, nya krogar skulle uppstå
öfverallt, och superiet ökas i stället för att aftaga. Förslaget skulle
således i sedligt afseende komma att verka raka motsatsen till hvad
motionären åsyftat.
Med anledning af de motionärers yrkanden, hvilka afse en samman¬
slagning af tillverknings- och försäljningsafgifterna, i ändamål att
derigenom hindra kommunerna att af försäljningen bereda sig inkomst,
N:0 20.
SO
Oasdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
bär eu ärad reservant, Friherre Fock, för hvars åsigter jag annars
hyser den allra största aktning, och hvilka jag nästan alltid gillat,
utkastat ett stridsäpple — jag vet icke af hvad orsak •— mellan stä¬
dernas och landsbygdens representanter, då han yttrat, att landsbygden
blifvit skattskyldig under städerna, och derigenom, ehuru troligen oafsigt¬
lig!, uppretat dem emot hvarandra. Låt oss nu se hur med denna skattskyl¬
dighet förhåller sig. Det är genom do städerna tillfallande f-delar af för-
säljningsafgifterna inom dem, som den kan anses uppkomma, men sedan
nu f-delar af sjelfva handelsvinsten å varan afståtts till landsting och
hushållningssällskap, så är den till en del jemnad, och för öfrig!
hjelpes det ej genom försäljningsafgifternas borttagande och skattens
förhöjande, eller den så kallade sammanslagningen, ty då taga de
enskilde hela vinsten af krogrörelsen, och allmänheten blifver då lika
mycket skattskyldig under dem. Men månne det icke är bättre att
vara skattskyldig under städerna, än under krögarne? Att ett miss¬
förhållande i viss mån förefinnes och alltid måste komma att förefin¬
nas mellan stad och land beträffande inkomsterna af bränvins-
försäljningen, är för öfrigt ganska naturligt; ty bränvinshandeln
måste enligt sin natur alltid komma att till största delen be-
drifvas i städerna, och det är dit som landtmannen måste resa för att
få sitt behof af konsumtionsartiklar fyldt. Dels af den anledningen
och dels af landtmannens begär att efter en ofta lång färd få något
uppfriskande till lits, är det, föreställer jag mig, som han, när han
kommer till staden, der tager sig en sup eller några. Dit invånarne
talrikast församlas och rörelsen är lifligast, der är dessutom bränvins-
försälj ningen naturligen alltid störst.
Låtom oss slutligen undersöka, huru förhållandet med denna skatt¬
skyldighet i verkligheten nu gestaltar sig och tillse om den nuvarande
lagen är så skadlig och om städerna så missbrukat sin rätt att ordna
bränvinshandeln, att den bör ändras. Jag vill derpå anföra några
bevis. I de halländska städerna är bränvinsförsäljningen särdeles
väl ordnad för städernas räkning, i Warberg t. ex. har man
ordnat bränvinsförsäljningen sålunda, att vid marknaderna hvarje
marknadsdag alla försäljningsställen skola vara stängda och ej få
öppnas förr än kl. 8 på morgonen dagen efter sista marknads¬
dagen och vid alla tillfällen, då en större folksamling uppstår,
stängas krögarne. Dessa krögare äro aflönade tjenare åt bolaget
och hafva således icke någon direkt vinst af eu större eller mindre
försäljning; men då de äro ansvarige för att inga lagöfverträdelser
på krögarne ske, såsom att bränvin utlemnas till halffulla personer
med mera dylikt och pligtiga att erlägga de för öfverträdelserna stad¬
gade böter, hafva de ju intet intresse af att öfverskrida förordningens
föreskrift, och i många andra städer är den äfven väl ordnad, fastän
jag får medgifva att det finnes de som uraktlåtit att, med stöd af
nuvarande lagen, i sedlighetens intresse inskränka bränvinsförsäljningen.
Tron I icke, mine Herrar, att, om vi ändra dessa förhållanden och
låta enskilde öfvertaga krögarne, de i stället skola anse för sig för¬
delaktigt att få sälja så mycket bränvin som möjligt.
Denna omtalta skattskyldighet under städerna är alltså icke så
Onsdagen den 17 Mars, f, in.
31
Nio 20.
farlig, åtminstone icke inom det län jag tillhör; och afunden mot deras
vinst å bränvinsförsäljningen är en öfvervunnen ståndpunkt. Från
början uppstod visserligen på landsbygden eu stark ovilja mot stä¬
derna, men sedan man sett, huru ändamålsenligt städerna ordnat för¬
säljningen, huru de, i detta hänseende, efter hand sökt göra för¬
bättringar, och att de icke velat ockra på dryckenskapslasten, har
denna ovilja så småningom undanröjts. Afunden mot dem har för¬
svunnit, då man funnit, att de användt inkomsten deraf till allmän¬
nyttiga ändamål, såsom till jernvägsanläggningar m. m. dylikt. Men
borttaga vi från kommunerna försäljningsrättigheten och öfverlåta
åt enskilda att utan afgift fritt få idka krogrörelsen, skall ett annat
förhållande uppkomma.
Här har talats om att aflösa denna städernas rättighet med en
summa penningar, uppgående till många millioner kronor. Jag vill
dock för min clel, icke vara med om att gifva ut en aflösning härför,
utan önskar låta städerna få behålla denna en gång medgifna rättig¬
het, ty om man nu gifver en aflösning, hvad blir resultatet deraf? Jo,
den, att vi inom få år se oss tvungne att vidtaga hämmande åtgärder
och i sedlighetens intresse låta städerna få försäljningsrättigheten åter
och ordna densamma, vi hafva då utgifvit stora summor till städerna
i aflösning, och återgifva dem rättigheten att för kommunens räkning
idka försäljningen och taga vinsten deraf, vi kunna knappt hindra det,
vi äro då åter på samma punkt som nu, och på det viset kunna vi
säga, att landet verkligen blifver skattskyldigt under städerna, ty då
man atiöst densamma blifver det dubbel vinst för dem, och skatt¬
skyldigheten kommer genom erläggande af den då alldeles oberättigadt
erhållna aflösningssumman.
Herr Friherre Focks reservation innehåller visserligen många tänk¬
värda saker; men, fastän jag erkänner den insigt, den skarpsinnighet
han i så väl dessa som andra frågor eger, måste han ursäkta, att jag
i denna fråga nit icke igenkänner honom. Reservationen hvimlar
nemligen af motsägelser. Han säger der på ett ställe, “att han anser
det ingalunda vara otänkbart, att den blifvande utredningen visade
så många olägenheter och svårigheter vara förenade med försäljnings-
afgifternas borttagande, att förslaget derom måste öfvergifvas.“ På
hvad punkt skulle vi då befinna oss? Jo, på flen, att, då vi finge för¬
säljningslagen, vi icke skulle kunna antaga den, och att för oss så¬
ledes skulle återstå endast skatteförhöjningen. Jag vågar påstå, ehuru
möjligen någon annan med mera erfarenhet skulle kunna tyda yrkandet
annorlunda, att det hufvudsakligen afser denna skatteförhöjning.
Man säger, att vi, om vi bifalla reservationen, skola visa, att denna
Riksdag velat göra något i frågan, Men hafva vi hittills användt alla
möjliga medel för att i sedlighetens intresse hämma superiet? Jag
tviflar derpå, då jag ser att så litet göres, för att med de utvägar
nuvarande lagen lemnar, hämma superiet vid många tillfällen; jag vill
härom anföra ett par exempel. Huru lång tid åtgick icke för att
borttaga krogen vid Alnarp — denna krog, som ansågs nödvändig för
24 elever. Först sedan revisorerne ro. fl. gjort anmärkning derom,
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
N:o 20.
32
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
lyckades det att få bort den! Hafva vederbörande sökt att inskränka
krogarnes antal? Det finnes krogar på de flesta exercisplatser och de
hållas med vederbörligt tillstånd öppna äfven om söndagarne, och vill
jag i afseende härå nu yttra några ord för att visa, att med nuvarande
lagen kan äfven härvid mycket göras; så t. ex. vid eu viss exercisplats,
så länge det vid utarrenderingen af densamma utaf jordegaren stad¬
gade vilkor, att dervarande krog skulle hållas stängd söndagarne, var
gällande, herrskade det ordning, lugn och frid; men sedan heden af
staten exproprierades, har krogen äfven om söndagarne der hållits
öppen och många oordningar egt rum; och man kan endast hoppas, att
framdeles få krogen den sagde dagen stängd. Man har sagt, att superiet
skulle aftaga, om varan fördyrades, jag kan i sammanhang härmed
anföra ett bevis att så ej är. På denna hed kostade i supvis bränvin
om 45 procent, 4 R:dr 40 öre för kanna, men det oaktadt gick be¬
folkningen i mängd från den närbelägna staden, der alla krogar under
största delen af söndagarne voro stängda, dessa dagar till heden och
köpte sig bränvin efter 4 R:dr 50 öre per kanna. I staden betalades
i hvardagslag endast 3 R:dr per kanna. Häraf kan man se, att priset
icke inverkar på dessa supare; de gå långa vägar för att köpa sig
bränvin till hvad pris som helst, blår har man ett praktiskt exempel
på, att dessa supare icke sky att gifva ut för en kanna bränvin, vare
sig 1,40 eller mera än den nu kostar. Många flera andra exempel
skulle jag kunna anföra, att man ej begagnar de medel nuvarande
lagen medgifver för att hämma superiet och inskränka tillfällena för
detsamma, och till dess jag ser att dessa medel, rätt använda, visa sig
otillräckliga, vill jag ej vara med om åtgärder, som blott leda till
skatteförhöjning utan att verka i den riktning som de böra.
Hade vi ett förslag till försälj ningslag af den beskaffenhet, att vi
genom densamma kunde hoppas att detta sedliga mål kunde vinnas,
skulle jag icke draga i betänkande att medgifva om dervid vore ound¬
vikligt förenad en skatteförhöjning, oaktadt jag icke kan inse behof-
vet af en sådan förhöjning för statsverkets skull. Men då vi icke
veta, huru den nya försäljningslagen kan blifva beskaffad eller om
den möjligen kan komma att aflättas i motsatt riktning mot den nu¬
varande, så måste jag motsätta mig reservantens yrkande.
Herr Peter Olsson har med siffror ur Justitie-statsministerns embets¬
berättelse sökt visa att åtalen för lönnkrögeri vore större förr än nu.
Ja, siffror kunna tala, säger man; men siffror kunna äfven grupperas
på sådant sätt att derigenom skenbart bevisas hvad man för tillfället
önskar bevisa. De siffror han omnämnde afse nemligen icke blott
åtal för lönbränning, och lönkrögeri utan äfven flere andra saker,
ty före 1855 ingick i dessa förbrytelser andra förseelser såsom åtal
för bristande försegling eller orätt stämpling eller konstruktion af till
bränvinshandteringen hörande apparater m. m., som under husbehofs-
bränningens tid vore så mångfaldiga, men som med den nya lagen af
1855 upphörde, då föreskrifterna om sådana saker försvunno, och åta¬
lade öfverträdelserna äro sedan dess af helt annan beskaffenhet, kunna
alltså ej jemföras med hvarandra. På sådant sätt är det icke svårt
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
33
N:o 20.
att få upp siffrorna om åtal ganska högt. Men jag anser det icke
vara rätt att sålunda uppställa mot hvarandra siffror som, hvad anled¬
ningen till åtalen beträffar, icke hafva med hvarandra att skaffa.
Att summan af åtal för fylleri under senare åren ökats härleder
sig deraf att vissa städer, såsom Malmö in. fl. anskaffat sig en ordent¬
ligare och större poliscorps samt gifvit uppdrag åt den att väcka åtal för
detta brott. Att sålunda superiet nu mer än förut beifras, bevisar
endast, att ordningen och polisuppsigten i flera städer nu är bättre.
Det förvånar mig för öfrigt att, då man nu vill öka bränvinsskatten,
man icke på samma gång tänker på att höja införseltullen på viner,
som lika väl lämpa sig för skatteförhöjning som bränvin, samt att
vid talet mot missbruket af bränvin ej äfven talas lika varmt mot
missbruket af vin. Denna glömska påminner något om den bibliska
berättelsen om grandet och bjelken.
Här kunde ännu vara mycket att tillägga; men då många talare
i ämnet anmält sig, vill jag sluta med att antyda, att, om beslut i
reservantens syfte anses böra fattas, ordningen mellan hans hemstäl¬
landen bör bliiva den, att vi först afvakta den försäljningslag, som må
komma att af Kong!. Magt framläggas och först sedan vi granskat
dess beskaffenhet och antaglighet skrida till en förhöjning eller sam¬
manslagning af de olika skatterna, om så är nödvändigt. Till dess an¬
ser jag, på de skäl jag anfört och med stöd af den erfarenhet prak¬
tiska lifvet häri gifver, skatteförhöjningen obefogad och onödig samt ej
ledande till föregifna sedliga målet, hvarföre jag yrkar bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Danielsson: Här har redan så mycket i detta ämne blifvit
taladt, att det numera torde vara svårt att rubba den öfvertygelse eu
hvar redan bildat sig i saken. Det torde likväl tillåtas mig att vid¬
röra en synpunkt af frågan, som hittills icke af någon föregående
talare blifvit framhållen.
Vid 1873 års riksdag väcktes eu enda motion i detta ämne. Det
skedde i Första Kammaren. Sedan Bevillnings-Utskottet i häröfver
afgifvet betänkande afstyrkt bifall till motionen, höjdes icke någon röst
till försvar för samma motion. Vid sistlidna riksdag förekom åter
samma fråga i en motion, som likaledes af Utskottet afstyrktes. Jag
var den förste, som vid ärendets behandling i denna Kammare vågade
taga ordet och biträda motionärens förslag, som gick ut på att sam¬
manslå tillverknings- och försäljningsafgifterna till en enda skatt, hvil¬
ken skulle läggas på tillverkningen. I år hafva, såsom vi funnit, flere
motionärer afgifvit motioner i samma syfte, af hvilka, enligt min upp¬
fattning, den af Herr Sandstedt afgifna innehåller det mest lämpliga
och antagliga förslag. Men nu finner man, att man här har att göra
med stridiga intressen: å ena sidan städerna, som icke vilja eftergifva
den fördel de nu ega att utöfva försäljningen af bränvin; å andra
sidan brän vinstill verkande, som anse den ifrågasatta skatteförhöjningen
helt och hållet olämplig. Jag får säga, att jag tillhör deras antal,
Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 20. 3
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen„
(Forts.)
N:o 20.
34
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
stiftninqen.
(Forts.)
somt anse, att någon aflösning till städerna för denna försäljningsrätt
hvarken är rättvis eller billig. Deremot finner jag det vara ganska
välbetänkt att sammanslå tillverknings- och försäljningsafgifterna till
en enda skatt, på det att icke någon särskild fördel måtte ligga i
försäljningen åt bränvin. Om dessa afgifter sammanslogos till eu-enda
tillverkningsafgift, tror jag lönkrögeriet till en stor del skulle undan-
rödjas, äfvensom att den enskildes förtjenst af denna rörelse skulle i
väsendtlig mån förminskas. Vi veta väl, att, enligt nu gällande brän-
vinslagstiftning, ofta är en så stor skilnad mellan det antal kannor,
för hvilket försäljningsafgift erlägges, och den qvantitet, som verkligen
försäljes, att rättelse härutinnan är högeligen af behofvet påkallad.
Om t. ex. en person erlagt försäljningsafgift för 2,000 kannor, så säljer
han kanske i verkligheten 20,000 å 30,000 kannor. Detta är hvarken
rättvist eller billigt.
Jag tror sålunda att, om Utskottets förslag skulle bifallas, man
likvisst bör taga hänsyn till den reservation, som blifvit af Per Erics¬
son i Vik framstäld. Jag anser, för min del, att man bör ingå till
Kongl. Maj:t med eu sådan skrifvelse som reservanten omnämnt, och
att man på så sätt kan få frågan löst om dessa afgifters läggande på
tillverkningen. Det är med anledning af dessa förhållanden, som
jag vågat upptaga Kammarens tid, men i öfrigt tror jag, att frågan
är så fullständigt utredd, att intet vinnes med ett föredrag i den ena
eller andra riktningen. Jag inskränker mig fördenskull till anhållan
hos Herr Talmannen om proposition på bifall till Herr Per Ericssons
i Vik reservation, under förutsättning att betänkandet i nu föredragna
del kommer af Kammaren att godkännas. Ehuru Första Kammaren
bifallit Utskottets förslag oförändradt, tror jag dock att Andra Kam¬
maren kan vara oförhindrad att lemna sitt bifall till denna reservation.
Herr Granlund: Jag har hufvudsakligen blifvit förekommen af
Herr Lyttkens, med hvilken jag i allo förenar mig, men ber dock få
yttra några ord.
Om man kunde vara öfvertygad derom, att genom förhöjning i
bränvinsskatten nationen kunde i sedligt afseende höjas, såsom före¬
gående talare anfört, om vi kunde hoppas att genom fördyring af bränvinet
i den proportion här blifvit föreslaget åtminstone hos någon del af supare
kunna minska konsumtionen och missbruket af detsamma, så vore det
väl knappast någon ledamot af Kammaren, som icke skulle lemna sin
röst till en sådan förhöjning, hvarom här är fråga, och jag skulle vara
den förste som gjorde det. Men jag har sedan många år tillbaka er¬
farenhet af arbetarnes förhållanden, och jag är öfvertygad om, att ingen
nämnbar minskning skall uppstå hos dem, som äro slafvar under denna
olycksbringande last, med den nu föreslagna förhöjningen. Deremot
fruktar jag, att en sådan förhöjning skall återfalla på de giftes
familjer, och genom större utgifter för tillfredsställande af sitt begär
etter bränvin skola desse beröfva sina stackars familjer en större
del af sin arbetsförtjenst än förut. Orsaken till beskattningen på
bränvinet var väl egentligen från början dels att skaffa staten inkomst,
dels att hämma missbruket af bränvin. Hvad den första beträffar
Onsdagen den i 7 Mars, f. m.
35
N: o 20.
tror jag att vi nu icke äro i behof af ökade statsinkomster, och hvad
angår den andra, tror jag icke att den leder till det åsyftade ända¬
målet, men deremot föranleder dertill, att alla som begagna denna vara
måttligt och oskadligt blifva beskattade lika med dem som missbruka
densamma. Dessutom är att bemärka, att mycket bränvin förvandlas
till sprit och användes till kemiska och tekniska behof, och att för
dessa förbrukare, hvilka således för sina yrken begagna bränvin, för¬
dyra detsamma lika mycket som för den hvilken gör missbruk deraf,
vore ej rättvist.
Hvad nu vidgår den föreslagna skrifvelsen, så anser jag för min
del dessa hvarje år återkommande rubbningar i bränvinsförsäljnings-
lagstiftningen icke vara nyttiga, alldenstund kommunerna derigenom
befinna sig i ett ständigt osäkerhetstillstånd i detta hänseende.
Vid 1873 års riksdag beslöts, såsom Herrarne veta, att alla brän-
vinsbolag skulle ställas under kontroll och att all vinst af utminute¬
ring och utskänkning, ja, äfven den handelsvinst, som kan uppstå genom
i parti uppköpt bränvin och prisstegring derå, skall delas mellan kom¬
munen, hushållningssällskapen och landstingen, på sätt författningen
föreskrifver. Denna lag har ännu icke kunnat på alla ställen tillämpas,
derför att sådana bolag, som före författningens utfärdande öfvertagit
utskänknings- och utminuteringsrättigheterna i städerna på den i lag
bestämda treårsperioden, icke äro beroende af denna författning, förr än
den förut bestämda tiden är förliden. Vid 1874 års riksdag fattades
beslut om höjande af partihandelsbeloppet till 100 kannor, hvarunder
ingen utan särskild i lag stadgad tillåtelse får sälja, och beror det helt
och hållet på kommunerna sjelfva att bestämma huruvida en sådan
handel må tillåtas eller ej. Detta, mine Herrar — derom är jag
fullt öfvertygad — var den bästa lagstiftning som kunde göras för att
hämma det öfverklagade superiet och salningen. Kommunerna på
landet kunna ju härigenom helt och hållet befria sig från bränvinet,
om de så vilja. Men då denna lagstiftning endast är några månader
gammal — den började tillämpas först med detta års ingång, och då
man således icke ännu kunnat erfara verkningarne af dessa båda
nämnda störa förändringar i försäljningslagen — så är det väl icke
skal att nu åter göra eller genom ifrågavarande skrifvelse framkalla
en förändring. Och huru skulle eu sådan förändring ske? Jag är lika
med Herr Lyttkens öfvertygad om, att den närvarande lagstiftningen
är den bästa under närvarande förhållanden. Det kan väl hända att
en och annan kommun missbrukat sin rätt till utdelande af detta
monopol, men i allmänhet hafva dessa bolag tillkommit genom per¬
soner, som endast af patriotism ordna dessa förhållanden och derför
uppoffra sin tid utan ersättning, och man kan väl icke tro att desse
verka uti en mot sedligheten stridande riktning. Men om icke brän-
vinsförsäljningen skall blifva alldeles fri, hvilken vore det olyckligaste
som kunde inträffa, och om man fråntager kommunerna deras rätt att
ordna densamma, så måste Konungens Befallningshafvande eller annan
myndighet lemna tillstånd, och då uppstår frågan, hvilken skall före¬
dragas framför den andra? Då skall pröfvas de sökandes behörighet,
och det kan dervid lätt inträffa, att man kan få eu person som i
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
N:0 20.
Onsdagen den 17 Mars. f. in.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvins-
lagstiftningen.
(Forts.)
36
första rummet ser på vinsten och i det andra på sedligheten. Har man
den ringaste garanti för att detta skall blifva bättre? Deremot, då
såsom nu försäljningen anförtros åt bolag, ordnade af kommunerna
sjelfva och skötta af sådana föreståndare, som icke hafva något in¬
tresse af att forcera försäljningen, då de deraf ej hafva någon särskildt
vinst, behöfver man icke befara missbruk. Dessutom har man på
många ställen börjat tillämpa förbud mot bränvinslörsäljning om söti-
dagarne, ja, det finnes t. o. in. städer, der krogarne stängas kl. 5 på
lördags e. in. och icke öppnas förrän kl. S på måndagsmorgonen. Detta
kan visserligen synas strängt, men det har otvifvelaktigt verkat mycket
godt på många ställen och bevisar att kommunerna söka att, så vidt de
förmå, ordna bränvinshandeln på det minst skadliga sätt och i sedlig¬
hetens intresse.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag anhålla om bifall till
Utskottets betänkande i lista och 2:dra punkten.
Herr Hjelm: I fjor yttrades af en del talare i denna Kammare,
att, om vi inskränkte partihandeln Irån 15 till minst 100 kannor,
skulle nykterheten befrämjas och superiet förminskas i landet. Det
skedde. Men att det dermed afsedda ändamålet uppnåddes, det tror
jag icke, eftersom man i år så varmt framhåller att, om i skatt
åstadkommes en förhöjning af minst 30 öre per kanna, så skulle man
ernå målet af allmän nykterhet. Men man misstager sig ätven nu!
I likhet med en talare på göteborgsbänken tror älven jag, att något
hör göras för superiets hämmande, men min öfvertygelse är, att den
af hvarje fosterlandsvän efterlängtade förändringen ej vinnes på det
här föreslagna sättet.
Om priset å en kanna bränvin höjes med BO öre eller något
mera, så gör den passionerade drinkaren icke något afseende derpå
och icke heller måttlighetssuparen, ty den förre följer sin passion,
som egentligen är en sjuklig retning, och den senare sina vanor.
Kan hau skaffa sig så" mycket penningar till rusdrycken, att blott
BO öre fattas till en kanna eller ett öre till en sup, nog skaffar han
sig detta med. Suparen bekymrar sig, för så liten penning, minsan
icke om maka och barn få lida nöd och försakelser m. in., han söker
blott så långt han kan att tillfredsställa det kraf, hans sjukdomsbegär
påfordran Jag är således öfvertygad, att ingenting står att vinna
genom, det nu föreslagna medlet, det blifver blott en skärpt beskatt¬
ning på landets lägre befolkning. Jag har, likasom en talare på
hallandsbänken, gjort iakttagelser, fastän i en landsort långt, långt ifrån
hans hembygd, att lönkrögarne hafva stor afsättning och erhålla
betalning efter 4 — 5 kronor per kanna, ehuru 2 mil derifrån funnits
laglig försäljning, der det hos partihandlare sålts för endast 2 kronor
och der det minuthandelsvis kostat 3 kronor per kanna, hvarföre
också Konungens Befallningshafvande måst förordna särskilda fiskaler
för hämmande af det öfverhandtagande lönkrögeriet, hvilket blifvit än
svårare, sedan den mindre partihandeln indrogs.
Justitie-statsministern har i sin berättelse, som här är till eu del
uppläst, antydt den väg, som man bör slå in på, nemligen öfver-
. in.
37
N:o 20.
Onsdagen den 17 Mari
tygeisens väg, icke genom sådana der föredrag, som tillfälligtvis hållas,
då folk kommer tillsammans och der man söker göra intryck genom
upprörande tal, som verka för en stund på svaga personers nerver,
utan på det sätt att man hos den uppväxande samhällsindividen im¬
plantat öfvertygeisen om vigten och nödvändigheten att uppskatta
betydelsen att iakttaga sparsamhet äfven i det lilla, det obetydliga,
som, ty värr, icke är vår nations starka sida, att lära de unga med
förståndet fatta, huru alkohols förtärande verkar på helsan skadligt,
huru vanärande det är att genom berusning sänka sig under djuren
och huru för den Allsmäktige det “är en synd, som straffar sig sjelf
och blifver ytterligare straffad. “
Vi böra äfven verka på qvinnan häruti, såsom varande eller
blifvande familjemoder. Det är “mödrarne som dana nationerna"
yttrade Napoleon den förste.
Jag upprepar derför ännu en gång, att det nu föreslagna medlet
icke skulle leda till hämmande af superiet i vårt land, men till eu
stor, jag vill säga “orättfärdig“ statsinkomst, en “blodspenning".
Sista året tillverkades 18 millioner kannor och importerades
5 å ö millioner kannor. Om vi utgå från dessa siffertal, skulle vi
således genom den föreslagna förhöjningen, under förutsättning att
Kongl. Maj:t genast borttoge försäljningsskatten, erhålla en ny skatte¬
börda till belopp af 6 å 7 millioner, och om försäljningsskatten fort¬
farande såsom nu skulle utgå till dubbla beloppet, cirka 14 mil¬
lioner kronor. Jag har visserligen ingen farhåga, att Kammaren skall
bifalla Utskottets tillstyrkan, men jag vill ändock för all säkerhets
skull hafva i protokollet antecknadt, att jag icke heller för min del
är med om en sådan orimlig skatteförhöjning, och det är hufvud¬
sakligen af denna anledning, som jag begärt ordet. Således, ehuru
jag erkänner, att det är alldeles nödvändigt att vi söka utstryka den
fläck, som i afseende å benägenheten för starka drycker vidlåder vår
nation, tror jag dock, att man måste söka andra utvägar än den nu
föreslagna. Här har talats om de mörka nästen, der superiet, med
det elände det orsakar, har sitt tillhåll. Ja, visserligen; de finnas
nog, men äfven med förhöjd beskattning skall nog den grumliga flo¬
den, om hvilken man talat, fortfarande dit leda sitt lopp, så länge
icke religion, hederskänsla, sparsamhet och öfvertygelse afleda floden
från individen.
Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag, ehuru jag icke är
obenägen för skatternas sammanslående. Detta under förhoppning,
att det icke må dröja länge innan statsmakterna, med tillhjelp af
skolan, kyrkan och de bättre lottade enskilde samhällsmedlemmarne,
hvar i sin ort måtte försöka att med andra, med kraftigare medel än
skatteförhöjningar söka vinna det ändamål, som är så önskvärdt för
vårt land. Detta kommer att visa sig i Kammaren framdeles vid
behandlingen af en fråga, som i detta hänseende icke saknar sin vigt,
och jag önskar då, att de Kammarens ledamöter, som nu tro sig
funnit huru allmän sedlighet skulle vinnas, då måtte varmt behjerta
vårt folks behof, och hvad som mer än annat länder till vårt lands
utveckling, styrka och framtida bestånd.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvins-
la g stiftning en,
(Forts.)
Nro 20.
38
Onsdugen den IT Mars, f. m.
ifrågasätta,' Herr Kolmodiu: Herr Talman! Vid eu föregående diskussion
* om en liten egendomlig afart af dryckenskap, som på ett och annat
lagluftnirgen. ställe lärer bedrifvas med apoteksvaror, vågade jag att förutspå, det
(Forts.) vi inom kort skulle komma i tillfälle att kämpa mot eu vida farligare
fiende, än då var fallet, och att vi skulle gå i denna väntade strid,
ledde af vårt ärade Bevillnings-Utskott och rustade med vapen, som
detsamma skulle gifva oss i händerna. Denna spådom har, tyvärr!
icke gått i fullbordan. Utskottet har kort och godt förklarat, att de
förslag till ändringar i bränvinslagstiftningen, som vid denna riksdag
blifvit väckta, ej kunna anses leda till det med dem afsedda syftet —
inskränkning i bruket af rusdrycker — och på denna grund har man
afstyrkt dem allesammans.
Villigt medgifver jag, att någon stor och afgörande seger öfver
dryckenskapslasten ej står att vinna på lagstiftningens väg, åtminstone
icke förr än fråga kan uppstå om införandet af eu Maine-lag, och
dertill är situationen ännu icke mogen. Jag sluter detta bland annat
deraf, att min ärade granne här strax till liöger, som i början af sitt
anförande gjorde en så väldig ansats, -höll midt i hugget inne" och
medelst ett sluttillägg borttog hela verkan af sin föregående fram¬
ställning. Då en Maine-lag således icke kan komma i fråga; så tror
jag ej heller att någon mera betydelsefull seger öfver dryckenskaps¬
lasten för närvarande kan vinnas på lagstiftningens väg.
Jag vill förklara min mening. Man har här talat om “upplys¬
ningen11 såsom ett botemedel mot det onda. Jag vill något närmare
bestämma arten af den upplysning, som kräfves. Hvad som behöfves
är mera en religiöst-sedlig reform än en lagreform, och derför är
också stridsfältet snarare beläget inom kyrkans område än inom
Riksdagens. Förr än svenska presterskapet kastat bort den förment
hög-lutherska åsigten, att bruket af spritdrycker är ett “adiaforonV,
en likgiltig sak, hvilken kali göras eller låtas allt efter hvars och ens
särskilda uppfattning, kan derför ingen afgörande seger öfver det
onda vinnas. Och nämnda åsigt måste förr eller senare öfvergifvas.
Ty, mine Herrar! huru likgiltig en sak må vara i och för sig, så snart
den i eu viss, gifven tidpunkt hotar med att blifva en verklig samhälls-
olycka, eu anledning till nationel ruin, så kan den icke längre anses
såsom ett “adiaforon“ i religiös mening.
Metodisterna hafva ock fattat saken på det sättet. Med glädje
har jag förnummit, att de inskrifvit främjandet af nykterhetens sak
på sin fana; och jag håller mig förvissad, att svenska kyrkan icke
skall stöta sig på, att metodisterna tagit första steget, utan följa det
gifna exemplet, obesvärad af all farhåga att derigenom falla i sekteris-
mens armar. Luthersk teologi och metodistisk lära hafva säkerligen
helt andra och vida betydelsefullare differenser än aptitsupen. Skulle
det en dag hända, att svenska kyrkans prester resa sig till strid
mot den nationela olyckan, så kan man vara viss på, att de ej skola
komma att stå ensamme, utan att till dem skall sluta sig allt det
bästa folket eger, dess ädlaste män, dess varmaste fosterlandsvänner.
När nationens yppersta krafter sålunda träda i samverkan för att
vinna det goda ändamålet; så skall reformen vinna både i djup och
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
39
N:o 20.
omfattning, att ej längre med sanning skall kunna sägas, livad en
talare här helt nyss yttrade: “man vill taga bränvinet från arbetaren,
men behålla vinerna för den rike.‘; Hvar och en, som vill verka för
det åsyftade målet och enrollera sig som soldat i denna armé, skall —
nödgad af omständigheternas makt, manad af samvetets kraf — om¬
gifva hela sitt lif med en sådan gräns af återhållsamhet och måtta,
att allt verkligt fog till klagan af denna art skall upphöra.
Jag har yttrat detta dels för att angifva min uppfattning af
detta ärendes innersta art, dels för att från min ståndpunkt lemna
ett svar på den i dessa dagar mångfaldigt upprepade frågan: -‘hvad
tänker Riksdagen att gorå med bränvinet ?“ Såsom förut är sagdt,
Riksdagen kan för närvarande göra helt litet i denna sak; endast
palliativ stå till vårt förfogande; vi kunna — om jag så får säga —
blott lägga det första förbandet på såret, medan vi vänta på läkaren.
Men detta måste vi ock göra, på det att den sjuke ej må förblöda
förr än den rätta hjelpen kommer.
Jag känner ingen åtgärd, som i det hänseendet är mera verksam,
än fördyrandet af varan. Man har visserligen sagt, att detta icke
hjelper, emedan den verklige drinkaren super utan afseende på priset.
Mine Herrar! Drinkaren har gemenligen icke blott svagt hufvud och
svaga fotter, han har äfven svag kassa och svag kredit. Det hjelper
icke att här anföra ett eller annat undantagsfall från någon vrå af
vårt land. En allmänt gällande ekonomisk grundlag kan ej på det
sättet kullkastas. Blir rusdrycken dyrare, nog kommer det att supas
mindre. Sjelfva drinkaren, begärets slaf, måste supa mindre, emedan
han — och han mer än andra — får svårt att anskaffa de ökade
belopp, som det höjda priset kräfver. Jag vågar derför bestämdt på¬
stå, att bränvinets fördyrande skall medföra en minskning i drycken-
skapen, liksom jag tror, att nämnda åtgärd bland dem, som stå till
Riksdagens förfogande i närvarande stund, är den verksammaste.
Denna åsigt har också icke egentligen blifvit bestridd i sjelfva
utskottsbetänkandet. De skäl, som der äro uppstäda mot höjandet
af tillverkningsskatten å hvarje kanna bränvin med 70 öre, hemtas
dels från den uppmuntran till lurendrejeri och lönbränning, man trott
sig finna i nämnda åtgärd, dels från orimligheten att medelst ökad
beskattning höja statsverkets inkomster vid en tidpunkt, då sådant
alls icke behöfves. Jag får allra först förklara, att dessa skäl på ett
ganska betänkligt sätt motsäga hvarandra. Skulle en dylik åtgärd —
höjningen af tillverkningsskatten — verkligen i nämnvärd mån fram¬
kalla lurendrejeri och lönbränning, så blir tydligen dess verkan till
statsinkomsternas ökande ringa eller ingen. Uppkommer åter på denna
väg en tillväxt i statsinkomsterna; ja — då kunna smugglingen och
lönbränningen ej vara af någon större betydenhet. Dessa skäl stå
således icke rätt val tillsammans. Men äfven antaget, att någon svå¬
righet eller oegentlighet i ett eller annat afseende skulle uppstå, icke
får man derför rygga tillbaka, när man vill vinna ett stort mål. Om
en fiende hotade oss med sina härar och vi skulle till landets värn
mobilisera vår armé, huru många enskilda intressen, huru mycken en¬
skild rätt till och med skulle icke genom en sådan åtgärd gifvas till
Ifrågasatta
ändringar i
br änv inslag-
stiftning en.
(Fort*.)
N:o 20.
40
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
1 frågas åtta
ändringar i
bränvins lag¬
stiftning en.
(Forts.)
spillo? Och ändå — skulle någon tvekan finnas att verkställa mobili¬
seringen? Visserligen ickel På samma sätt måste man handla med af¬
seende på den inre fiende, mot hvilken vi i dag — enligt Herr vice
Talmannens yttrande — hafva att ordna våra försvarskrafter. Jag för min
del kan således ej fästa något afseende vid de vådor, man här fram-
stält såsom förenade med höjandet af tillverkningsskatten å bränvin
till det belopp reservanterne föreslagit.
Här har af en talare, hvars omdöme jag eljest högt värderar,
blifvit sagdt, att skatteförhöjning skulle vara det förnämsta syftet
med det af mig förordade förslaget. Detta innebär en åsigt, som jag
förut icke hört. Ingen, vare sig bland motionärer eller reservanter,
har uppstält skatteförhöjningen såsom mål. Den ärade talarens upp¬
fattning måtte alltså härleda sig derifrån, att han försökt att fasa
mellan raderna, en metod, som ofta leder sina utöfvare till olyckliga
misstag.
Han var också högeligen bekymrad öfver hvad han skulle svara
sina kommittenter vid hemkomsten från riksdagen, i fall detta förslag
ginge igenom. Detta är inom parentes sagdt ett bekymmer, som
mycket ofta förekommer inom denna Kammare. Hå väl! Han före-
stälde sig, att han skulle nödgas svara dem, “det skatteförhöjning
blifvit vidtagen för att bereda medel till ett orimligt försvarsverk, till
onödiga löneförhöjningar åt embetsmännen och till dusörer åt enskilda
personer och bolag, Indika på spekulation upplagt stora lager af sprit¬
varor.'1 Hau är dock allt för fyndig, den ärade talaren, för att vid
sina kommittenters frågor ej hafva bättre svar att afgifva. Först och
främst lärer Riksdagen icke antaga något “orimligt försvarsväsende11.
Vill han skylla på försvarsväsendet, måste han alltså, för att afgifva
ett rimligt svar, tala om ett rimligt försvarsväsende. På samma sätt
förhåller det sig med de omnämnda löneförbättringarne till embets¬
männen. Icke beviljar Riksdagen några onödiga löneförhöjningar.
När den ärade talaren kommer hem, måste han derföre tala om så¬
dana löneförhöjningar, som äro nödiga. Om dusörerna till de enskilde
vill jag ej mycket tala; de åtminstone måste betraktas såsom resultat
af den mest ofrivilliga frikostighet, man kan tänka sig. Enligt min
uppfattning synes det enklaste liksom det sannaste svaret vara, att
ändamålet med skatteförhöjningen icke var att bereda staten större
inkomster, utan att främja ett sedligt syfte, hvarföre vi ock vågade
vidtaga densamma midt i öfverflödet.
En annan högt ärad talare yttrade, att, om vi inginge till Kong!.
Maj:t med en skrifvelse, såsom reservanterne föreslagit, följden deraf
icke blefve någon annan än den, att vi finge eu försäljningslag, som
gjorde oss skattskyldige under de enskilda krogarne i stället för att
vi nu äro det under städerna. Ja, mine Herrar, blefsrn detta följden,
så vore det i sanning ett bedröfligt byte. Härtill kan jag endast
svara, att jag omöjligen kan föreställa mig, att Kongl. Maj:t skulle
vara så oförståndig, att han föresloge en dylik lag, och Riksdagen så
oklok, att han antoge densamma. Skulle den äskade utredningen
ådagalägga, att en lagförändring komme att medföra eu så bedröflig
ställning, som den, hvilken den ärade talaren tecknat, så är jag säker
Onsdagen den i 7 Mars, f. m.
41
N:o 20.
på, att statsmakterna läte hela frågan förfalla och allt förblifva vid
det gamla.
Dit hafva vi emellertid ännu ej hunnit, och jag kan derför ej
föreställa mig, att Andra Kammaren i dag skulle kunna låta brän-
vinsfloden obehindradt rusa fram, då Kammaren helt nyligen visat en
sådan mänhet om nykterheten i Norrland, att den förklarat sig be¬
tänkt på att aflåta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t om de “Hoffmanska
dropparne“, hviika deruppe lära spela en roll såsom ett omtyckt be¬
rusningsmedel. Jag älskar ej att tro, det Kammaren skulle vilja be¬
gagna den underdåniga skrifveisen såsom ett lätt förvärfvadt aflats¬
bref för sina synder i bränvinsfrågan. Det vore ett i sanning egen¬
domligt sätt att frigöra sig från skyldigheten att vid denna riksdag
på fullt allvar taga nykterhetens sak om hand.
Vid det antyclda tillfället hördes, såsom man behagade uttrycka
sig, ett nödrop från Norrlands skogar. Nu höras många nödrop från
alla Sveriges landsändar. Dessa nödrop höjas icke blott af eu liten
skara nykterhetsvänner, icke blott af den s. k. länkande delen af na¬
tionen: jag har hört dem ur sjelfva drinkarnes leder. Huru ofta har
jag ej hört sådana arma menniskor, när de återkommit till nyktert
sinne och således kunnat uppfatta det djup af elände, hvari drycken¬
skapslasten störtat dem, med ångest utropa: “om detta bränvin aldrig
funnes till!" Detta är såsom nödrop från drunknande. Skulle vi
kunna vända ett doft öra till dem? Jag tvifiar derpå eller — rättare
sagd! — jag håller mig förvissad om något helt annat.
Då jag saknar en djupare iublick i bränvinsfrågorna, skulle jag
helst hålla mig till Herr Hammarbergs motion om förhöjning af till-
verkningafgiften. Detta vore eu direkt åtgärd, hvars verkan är lätt
att beräkna, och som skulle vålla den minsta rubbningen i nu be¬
stående förhållanden. Skulle jag emellertid, såsom troligt är, bli för¬
satt i den ställning att behöfva votera mellan Utskottets förslag och
Friherre Focks; så kommer jag att utan all tvekan rösta för det
senare.
Herr Lundberg: Många talare hafva redan framhållit, att
skattens förhöjande icke skulle hämma den beklagliga fyllerilasten och
ej heller verka något godt i sedligt hänseende, hvarför jag endast vill
framhålla eu af mig länge hyst öfvertygelse, att bränvinslagstiftningen
äfven i andra hänseenden är behäftad med stora brister, i synnerhet
just derigenom att försäljningsafgiften i främsta rummet drabbar de
mindre bemedlade klasserna, som nu åtminstone i vår ort få betala
tre kronor per kanna bränvin, då den förmögnare klassen, som på en
gång köper ett störe qvantum, betalar alls ingen försälj ningsafgift,
och således endast hälften eller högst 1,60 per kanna. Det är derför
både billigt och rättvist, att hela skatten lägges på tillverkningen och
intet på försäljningen, ty då tynger skatten lika på alla samhällsklasser.
Jag vill visst icke tillstyrka mindre skatt i sin helhet, än den nuva¬
rande, ty derigenom skulle superiet endast ökas; men jag vill, att
skatten skall drabba lika både rika och fattiga. Också ville jag före¬
slå, att den del af skatten, som tillfaller kommunerna, delas lika efter
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag¬
stiftningen.
(Forts.)
N:0 20.
42
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftninqen.
(Forts.)
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
folkmängden, både inom städerna och på landet. Det torde invändas,
att städerna derigenom gå miste om en stor inkomst, som de nu hafva
af försäljningsskatten; ja, jag medgifver att de göra detta, men den
nuvarande fördelningen af denna skatt har varit och är orättvis, och
en orättvisa blir aldrig rättvis derför att hon är gammal. Det
är derför högst billigt och enkelt att beskatta endast tillverkningen,
då den förmögnare klassen får betala sina dricksvaror lika med den
mindre bemedlade. Mången torde invända, att den mindre bemedlade
klassen gerna kan undvara den dyra och förderfliga drycken. Ja väl,
det är sant, och jag skulle ingenting hafva emot att den aldrig funnes
inom Sverges gränser, och vi mådde lika bra; men så länge den finnes
i landet, så begagnas den, och när den begagnas måttligt, så är der¬
uti just ingenting att klandra, endast missbruket är fördömligt. Det
händer ofta i våra orter, att den som nästan aldrig i hvardagslag
inom sitt hus begagnar spirituösa drycker, det oaktadt vid vissa till¬
fällen är nästan tvungen att köpa några kannor, såsom vid bröllop,
barndop, begrafningar och andra högtider. Denne måste då betala
försäljningsskatt, då den som köper ett större qvantum är derifrån
befriad. Detta kan jag icke inse vara rätt, att den rike skall få supa
för bättre pris än den fattige. Det borde vara lika för alla. De
dagliga krogkunderna vill jag alls icke nämna ibland annat hederligt
tolk, ty om varan blir dubbelt dyrare än livad den nu är, sfi lemna
de likväl sitt sista öre på krogen. Dessutom anser jag, att tullen på
all utländsk spirituösa bör sättas så högt, att den ej kan konkurrera
med den inhemska varan. Det kan visserligen invändas, att detta
skulle locka till smuggleri, men dermed tror jag är icke sfi farligt. Vi
hafva eu talrik och väl afiönad tulltjenstemannacorps, som nog äfven
i denna del skall vaka öfver lagens efterlefnad, isynnerhet som den
har sina stora andelar af de gjorda beslagen. Jag kan derför icke
annat än yttra min största - förundran öfver, att Bevillnings-Utskottet
icke vill göra det ringaste för afhjelpande af denna orättvisa, utan
helt enkelt afslagit alla i denna vigtiga sak väckta motioner. Deremot
är det med eu sann tillfredsställelse jag ser, att en af Kammarens
aktade ledamöter, Herr Friherre Fock, afgifvit en upplysande och sak¬
rik reservation, grundad på sakkännedom och obestridlig rättvisa. Jag
ber derför att få instämma med Herr Friherre Fock.
Herr Leijer: Då i fjor fråga förelåg om höjande af bränvins-
skatten och sammanslagning af tillverknings- och för säljningsafgifterna,
fick Utskottet uppbära klander derför, att det icke med tillräckligt
allvar behandlat frågan. I år bär Utskottet visserligen med mera all¬
var handlagt samma fråga, men Utskottet bar likvisst icke, hvarken
med hänsyn till motiv eller yrkande, kommit till sådant resultat, att
jag för min del kan vara belåten dermed. Jag vill emellertid icke
upptaga Kammarens tid med att mot förslaget framställa mina an¬
märkningar, emedan jag anser sådant vara öfverflödigt. Jag vill vända
mig direkte till den reservation, som af Herr Friherre Fock afgifvits
och som efter min uppfattning går i den rätta riktningen, ehuru jag
icke kan neka, att ju äfven mot denna åtskilliga anmärkningar kunde
Onsdagen deri i 1 Mars, f. m.
43
N:o 20.
framställas. Reservationen är öfverhufvud taget särdeles grundlig, men
der finnas, så vidt jag kan förstå, ett par brister. I begynnelsen af
reservationen, sid. 20, visar reservanten, att “det lappningssystem, som
för närvarande eger rum, har till följd, att strömmen af missbruk
söker nya vägar för sitt slingrande lopp**. Vidare säger reservanten,
att “den af senaste Riksdag beslutade lagen knappast hunnit blifva
utfärdad, förr än den till och med blifvit föremål för nära nog öppet
trots." Och slutligen på samma sida, att “man icke må förundra sig
öfver att ånyo förslag till missbrukens hämmande blifvit vid Riksdagen
afiemnade; men hvad man med skäl skulle kunna förundra sig öfver,
det vore om Riksdagen icke, med öppen blick för sakens vigt, sökte
utleta roten till det onda och sedan till hvad pris som helst äfven
sökte upprycka denna. “ För min del tror jag icke, att denna rot
är en enkel pålrot, som med eiis kan uppryckas. Jag tror fasthellre,
att det är en mycket grenig rot. Jag fordrar ej, att reservanten
borde hafva tagit i betraktande alla dessa orsaker eller rötter. Men
jag hade hoppats, att han skulle fäst afseende vid hvad som genom
en särskild motion vid denna riksdag blifvit framhållet såsom en
dylik grof och svår rot till det onda. “Den ström af missbruk" om
hvilken reservanten talar och hvilken förut “sökt sig nya vägar för
sitt slingrande lopp" var, så vidt jag kan förstå, ursprungligen icke af
sådan beskaffenhet, att den hade mycken kraft.
Men efter det genom senare tillkommen påverkan af en skicklig
nivelleringskonst denna ström blifvit ledd in i väl anlagda öppna
kanaler, kommer den numera nog icke såsom bäcken i sakta lopp,
utan med strömmens fart brusande, om icke i år, så likväl inom kort.
Rerrarne förstå, att jag menar sättet att under namn af vin till¬
handahålla spritvaror åt allmänheten. Jag hade hoppats, att reser¬
vanten vid sin i öfrigt grundliga undersökning af de förhållanden,
som med föreliggande frågor ega sammanhang, velat egna någon upp¬
märksamhet jemväl åt denna omständighet. Ty det skulle hafva varit
af stor vigt att uti den tillämnade skrifvelsen till Kongl. Maj:t om¬
nämna det nu nämnda missförhållandet och att emot detsamma söka
utverka sig ett botemedel, genom den enkla åtgärd, som jag skulle
vilja föreslå, eller att borttaga all försäljningsskatt samt att göra för¬
säljningen af vin och maltdrycker likställig med bränvins försäljning.
En framställning i sådant syfte hade bort inrymmas i andra momentet
af Utskottets betänkande.
Men, förutom de nu nämnda, har det onda jemväl andra rötter,
som böra uppryckas, i synnerhet om man tager i betraktande de or¬
saker, som icke oväsendtlig!. bidraga till den rikliga tillgången af
bränvin, och ej blott afser rusdryckernas öfverdrifna missbruk. Eu
sådan rot har reservanten antydt, då han på sidan 28 i sin reserva¬
tion talat om faran för öfverproduktion af ifrågavarande vara, samt
då han till bevis på att en dylik öfverproduktion icke tyckes vara
af tillfällig beskaffenhet anfört, att tillverkningen under åren 1869—
1878 stigit med omkring 50 procent och att den synes fortfarande
vara stadd i stigande, under det att samtidigt dermed en betydlig
införsel af utländska spritvaror ökar tillgången inom landet.
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stift ningen.
(Forts.)
N:0 20.
44
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
andringar i
br aftvina •
lag stiftning en.
(Forts.)
Under sådana förhållanden tillåter jag mig fråga, om det före¬
finnes någon möjlighet att endast genom lagar om försäljning af eller
religiösa predikningar mot starka drycker kunna hämma det öfver¬
handtagande begagnandet af dessa drycker, eller om man icke fast¬
mera bör angripa det onda i dess innersta, djupaste rot genom lag¬
bestämmelser, som hufvudsakligen afse att begränsa varans tillverkning
och tillvaro.
Det var en tid — vi minnas den nog alla —• då inom hvarje
stuga fans en husbehofsbränvinspanna, samt då en hvar derstädes
var lika villig som han ansåg sig skyldig att förtära allt det bränvin,
som med dessa pannor tillverkades, om han ej kunde blifva af med
det på annat sätt. Det inträffade då också verkligen, att 50 millio¬
ner kannor kunde på ett år förtäras. Föreställer man sig nu, att
öfverproduktionen finge obehindradt fortgå med 50 procent förhöjning
för hvart femte år — ehuru naturligtvis det icke nödvändigt behöf-
ver antagas, att progressionen skall fortgå i denna grad — så skulle
om 10 eller 12 år härefter produktionen vara uppe igen till samma
höjd som då. Deremot synes det mig helt naturligt, att, derest eu
öfverproduktion fortfarande skall ega rum, dryckenskapen måste till¬
taga i förhållande till denna ökade produktion, och att den sup-
hungriga mängden skulle kasta sig in på den vägen — att “förädla14
bränvin till “vin11 — med samma ifver, som var för den tidigare
husbehofsbränningsperioden utmärkande, och den skulle icke hejda
sig förr än den med skalden Wadman kunde saga: “Utsupet11.
Jag tror derför, att det icke varit ur vägen, om den ärade
reservanten med sin stora sakkännedom i nu föreliggande frågor tagit
de af mig nu framstälda förhållanden under litet närmare skärskå¬
dande, samt att han, hvad särskilt angår förenämnda vinproduktion,
egnat sin uppmärksamhet åt sättet för dess hämmande.
Dessutom tillåter jag mig den frågan, om bränvinsbränningen
kan anses vara en för vårt land så nyttig och nödvändig näring, att
man i afseende å bränvinet bör bibehålla skyddstullar, äfven sedan en
friare tullagstiftning inom andra områden gjort sig gällande?
För min del åtminstone anser jag det icke vara riktigt att till
eu skatt af BO öre på hvarje kanna bränvin jemväl lägga en skydds¬
tull af 50 öre, hvilket nu sker, då för hvarje kanna bränvin skall
i tullafgift erläggas 1 R:dr BO öre. Jag kan ej finna riktigt att ge¬
nom ett sådant förfaringssätt göra den del af svenska befolkningen,
som äfven med måtta begagnar sig af denna vara, skattskyldig under
bränvinsproducenterna med ett årligt belopp af minst 8 millioner
kronor.
Jag tror dessa skäl tillräckligt tala för mitt påstående, att Riks¬
dagen borde äfven åberopa dem, då den för Kongl. Maj:t framlägger
en önskan att få bränvinslagstiftningen fotad på en annan grund, än
den nuvarande.
Men jag vill icke stanna vid dessa anmärkningar, ty då reser¬
vanten, vid utredningen af ersättning till städerna för den förlust,
som i följd af den ifrågasatta sammanslagningen skulle komma att
drabba dem genom upphörda inkomster, antydfc, att man funnit det
Onsdagen den 3 7 Mars, f. m.
45
N:o 20.
motbjudande, att staten skulle, genom förbindelsen att utbetala dylika
ersättningar, göras skattskyldig under dessa städer, har reservanten
icke lågt nog vigt på i huru hög grad drinkarne, i dessa städer
bidraga till denna skatt. Han yttrade vidare, att landsbygden faktiskt
redan är eller “gjort sig“ skattskyldig under städerna. Dessa yttran¬
den, stälda i sammanhang med hvarandra, förefalla minst sagd t egen¬
domliga ; och jag vågar påstå, att hvad han längre ned anfört också
är lika egendomligt. Han yttrar nemligen: “dessa vinstmedel hafva
hittills dels tillfallit bolagen sjelfva, dels till större eller mindre del
uppburits af stadskommunerna, utan att ingå eller vara synliga i de
till delning med landsting och hushållningssällskap ahemnade belop¬
pen. Rån det väl vara klokt att låta ett sådant förhållande fortfara
och ytterligare utveckla sig?“
Jag hemställer nu: kan det vara försigtigt af reservanten att
framkasta en sådan fråga, då lian icke kan åberopa okunnighet der¬
om, att Riksdagen redan vidtagit åtgärder mot ett sådant förhållandes
fortvara? 1878 års Riksdag beslöt nemligen, att hela den vinst som
inflöte af bränvin sutskänkningen i de städer, der densamma ombesörj¬
des af bolag, skulle fördelas på enahanda sätt, som om skatten å
bränvin är stadgadt, så att bolagen icke finge såsom förut för sin del
disponera någon de! af denna vinst. Och det var väl ej för ro skull
Riksdagen föreskref tillsättandet af revisorer för erforderlig kontrolls
utöfvande i detta hänseende. Att dessa icke skulle göra sin skyldig¬
het, förmodar jag ej vara reservantens mening att påstå,
A sidan 26 i reservationen anför reservanten i fråga om ersätt¬
ningar som borde städerna tillkomma för den minskning i inkomster,
som af förslagets antagande skulle blifva en följd, att dessa ersätt¬
ningar vore både billiga och rättvisa, Det senare “derför att städerna
af ålder och långt innan 1855 års lagstiftning trädde i kraft haft
häfdvunnen rätt att hvar för sig omedelbart draga inkomster af starka
dryckers försäljning, och derför att sedermera dessa inkomster ytterli¬
gare ökats med stöd af gällande lag. “ Ersättningarnes utgörande vore
vidare billigt “derför att dessa inkomster till ej ringa de! blifvit an¬
vända för ändamål, som varit nyttiga ej endast för kommunen i fråga
utan äfven för omgifvande landsort, såsom för anläggning och under¬
håll af skolor, för kommunikationsanstalter m. in., och derför att
städerna med förtroende till beståndet af de dem medgifna förmåner
iklädt sig förbindelse för lång framtid, hvarför äfven inkomsternas af¬
dragning skulle åtminstone i enskilda fall kunna medföra olyckliga
följder, hvilka val torde komma att sträcka sig utom sjelfva den af
åtgärden omedelbart drabbade kommunen. “ På dessa skäl vill han
ingå på ersättningarnes utgörande, men tillägger strax efteråt, att “de
dock icke böra utgå för all framtid“ utan endast “under så lång tid,
som erfordras för städerna att ordna sina ekonomiska angelägenheter. “
Dessa ord kan jag ej tolka annorlunda, än att om en stad, sedan
den så ordnat sina ekonomiska angelägenheter, att den kan undvara
ifrågavarande inkomster af tillverkningsafgifterna, sedermera förskaffar
sig andra inkomster, som den anslår till några för staden nyttiga än¬
damål, staten skulle på samma sätt, som nu är föreslaget, kunna göra
Ifrågasätta,
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
N:0 20.
46
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
öränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
anspråk äfven på dessa inkomster, under förutsättning att staden be¬
reddes ersättning härför under så lång tid, som vore för den behöflig
för att återigen till följd af denna indragning af de beräknade in¬
komsterna ordna sina ekonomiska angelägenheter. Detta blefve verk¬
ligen en präktig konseqvens af reservantens förslag.
Jag vill ej nu ingå i någon längre öfverläggning angående nyttan
eller skadan af dessa inkomsters indragning till staten, utan vill blott
påpeka det olämpliga deri, att fattiga kommuner, hvilka användt dessa
medel för inrättande af skolor, sjukhus och andra för desamma nö¬
diga och ändamålsenliga anläggningar, förutom de af reservanten upp¬
räknade, möjligen tvingas genom medlens indragning att upphöra med
en dylik gagnande verksamhet. Skulle detta vara för staten nödvän¬
digt eller ens nyttigt? Är det säkert, att ej staten skulle nödgas att
af egna medel uppehålla dessa anstalter?
Längre skall jag ej nu upptaga Kammarens tid med detta ämne;
jag har endast härmed velat visa, att om man anser grunderna för
lagstiftningen i detta fall böra ändras och i skrifvelse till Kong!. Maj:t
derom gör anmälan, man ej må inskränka sig till en så enkel hem¬
ställan, som afser endast en sammanslagning af tillverknings- och ut-
skänkningsafgifterna, utan anhålla att Kongl. Maj:t jemväl tager i öf¬
vervägande de andra botemedel mot det onda, som möjligen kunna
finnas.
Jag ifrågasätter ej nu någon omformulering af Herr Friherre Focks
förslag i den riktning, jag afser, och vill ej heller förorda ett anta¬
gande af första hälften af samma förslag i förening med afslag å andra
hälften, uttalande den förhoppning att, om eu sådan skrifvelse, som
jag förordat, till Kongl. Maj:t aflåtes, Kongl. Maj:t nog skall allsidigt
taga saken i öfvervägande, hvarigenom enligt min tanke bästa resul¬
tatet skulle ernås.
Slutligen vill jag dock tillägga, att jag i likhet med min granne till
venster skall, derest omröstning om antagande af Utskottets eller Fri¬
herre Focks förslag slutligen skulle bli resultatet af öfverläggningen, i
så fall biträda det senare förslaget, såsom enligt min tanke det bättre.
Friherre Fock: Mot den särskilda mening, som jag vågat bi¬
foga Utskottets betänkande, har blindt framstäld eu sådan ström af
anmärkningar, att jag på förhand bekänner, det jag hvarken vill be¬
svära Kammaren att till bemötande upptaga dem alla eller tilltror mig
kunna göra det, då mitt minne dervid allt för mycket torde svika
mig. Det är emellertid min pligt, då jag besvärat Kammarens leda¬
möter att läsa igenom en vidlyftig reservation, att åtminstone i någon
ringa mån söka bemöta åtskilliga af de framstälda anmärkningarne.
Innan jag det gör, ber jag dock få yttra mig om en anmärkning,
som blifvit riktad emot mig personligen. Jag upptager icke gerna
sådana, hvilka jag icke anser höra till saken, men bär gör den det
till viss del. Man har sagt, att jag i mina åsigter icke är densamme
i år som i fjor, och att jag i reservationen vid Utskottets föreliggande
betänkande yttrat mig på helt olika sätt än från denna plats vid
nästlidna års riksdag. Då, yttrade man, var jag bestämdt emot för-
/
Onsdagen flen 17 Mars, f. m.
47
N:o 20.
höjning af branvinstillverkuingsafgiften, men nu har jag lika bestämdt Ifrågasätta
uttalat img för en sådan förhöjning. Men jag ber er, mine Herrar, ändringar i
komma ihåg något litet af denna frågas historia. Vid 1870 och 1871 hränvinsla9-
årens riksdagar stod jag också på denna plats och talade i frågan; jag (ToZT
yttrade mig då så varmt jag det förmådde för sammanslåendet af till¬
verknings- och försäljningsafgifteu för bränvin. Jag framhöll då den
öfvertygelse, hvilken jag ännu hyser, att upphörandet af försäljnings-
afgifterna är oundgängligen nödvändigt, om en rationel försäljningslag
skall kunna åstadkommas, och jag är förvissad, att sä kommer att
förr eller senare ske. Nu qvarstår jag uti min reservation på samma
ståndpunkt, som förra året. Jag säger der, att jag tvekat och ännu
tvekar gifva min röst för förhöjningen af iillverkningsskatten, om den
sker ovilkorlig^ derför att jag, utom andra skäl, som deremot kunna
anföras, befarar att en sådan förhöjning ensam och utan en grundlig,
tidsenlig reform af försäljningslagen icke skall i någon väsendtlig män
bidi aga till det åsyftade ändamålet — fyllerilastens inskränkning —
utan snarare under ett fortsatt lappande på denna lag ännu längre
undanskjuta och derigenom ytterligare försvåra den större reformens
genomförande. Men för denna, större reform ville äfven jag vara med
om skatteförhöjning, jag vill då låta denna och öfriga betänkligheter
falk; jag vill, om så erfordras, med skatteförhöjningen köpa reformen
i lagstiftningen. Jag har må hända orätt i detta som i mycket annat:
men min öfvertygelse har jag qvar och den står jag vid.
för ate förklara anledningen til! den nu afgifna reservationen
nödgas jag något återgå till 1870 och 1871 årens riksdagar. Herrarne
behagade erinra sig, att Bevillnings-Utskottet vid 1870 års riksdag,
på grund af väckt motion, framlade fullständigt förslag så väl om sam¬
manslagning af tillverknings- och försiiljningsafgifterna som till ny,
derpå grundad försäljningslag. Förslaget föll emellertid i båda Kam-
rarne. Följande riksdag väcktes eu ny motion i. samma syfte. Be¬
villnings-Utskottet tilltrodde sig da icke att utarbeta något fullständigt
lagförslag i ämnet, utan hemstälde till Riksdagen att till Kongl. Maj:t
aflåta en skrifvelse i enahanda syfte, som den jag nu föreslagit, ehuru
utan förhöjning af tillverkningsafgiften. Detta skrifvelseförslag blef då
af Första Kammaren afslaget och af Andra Kammaren bifallet. Sedan
dess bär denna fråga hvilat. Min åsigt har emellertid icke förändrats,
men jag har i allmänhet icke smak för att besvära Riksdagen med några
förslag, som sakna all utsigt att gå igenom. Nu åter är förhållandet
annorlunda. Redan vid förra årets riksdag — såsom eu talare redan
erinrat _ — då Bevillnings-Utskottet inkom med sitt afstyrkande utlå¬
tande i detta hänseende, uttalade sig ganska många röster för en
sammanslagning af tillverknings- och försäljningsskatterna, och nu vid
denna riksdag hafva inom båda Kamrarne flera motioner i samma
syftning blifvit väckta, som jemväl vunnit understöd af Åtskillig^ Kam-
rarnes ledamöter. Da trodde jag tiden vara inne att komma tillbaka
med den större frågan och att försöka om man ej skulle få öfvergifva
palliativens väg: och då Utskottets flertal icke delade min åsigt,
tvekade jag ej att åtminstone i term af en reservation framlägga skälen
för densamma.
N:o 20.
48
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
Onsdager. den IT Mars. f. rn.
Emot denna åsigt har. som sagdt, framställs en mängd anmärk¬
ningar. Den förste talaren, som yttrade sig emot min reservation näst
efter talaren på smålandsbänken, som ville upphäfva all bränvins-
tillverkning, kvilket förslag åtminstone för närvarande icke torde för¬
tjena vidare afseende, förmenade, att lian icke kunnat finna hvad jag
ville. Jo — hvad jag vill, det är i korthet eu bättre bränviiislagstiil¬
ning, än vi under 20 års arbete vid riksdagarne lyckats åstadkomma.
För sådant ändamål vill jag i främsta rummet, att försäljningsafgi{'terna
skola upphöra. Jag bär härmed ingalunda halt för utsigt att uttala
några beskyllningar för missbruk af kommunerna vare sig på landet
eller i städerna; men då försäljningsrättigheterna skola öfvertagas åt
de högstbjudande, så måste dessa rättigheter i allmänhet komma i
händerna på dem. som må hända äro minst lämplige att sköta dem.
Det är detta förhållande jag vill hafva förändrad t, och derigenom
äfven söka förekomma den koncentrering af utskänkningsrörelsen, hvil¬
ken nu eger rum och otvifvelaktigt alstrar flera missbruk.
Mine Herrar! Det händer ibland att man genom en jemförelse
kan förtydliga hvad man vill uttrycka. Det finnes eu annan hand¬
tering, söm, om den kommer på afvägar, lätt kan medföra, bedröfliga
följder — jag menar utlånande af penningar. Det är ej många är
sedan vi gjorde räntan fri. Man befarade äfven då. att denna åtgärd
skulle framkalla ökad skuldsättning och onaturlig uppdrifning af räntan.
Föreställom oss en tankegång sådan som denna: Vid de stola låne-
operationerna, der går man nog försigtigt till väga; men vid den mindre
lånerörelsen, der frågan blott galler 15 till 100 R:dr, der aiväges ej
behofvet så noga, der tagas mindre goda säkerheter mot onaturligt hög
ränta; och på detta område framkallas ett vingleri med deraf följande
förderf, ej stort mindre än det som föranledes af fyllerilasten. _ Här
måste derföre lagstiftningen komma emellan. Den stora utlåningen
får gå fri som hittills, men hvad den mindre beträffar, skall kommu¬
nen taga densamma om hand. Kommunalstyrelsen bestämmer huru
många utlåningsinrättningar, som skola, öppnas; dessa utbjudas på
auktion till flen mestbjudande. Afgifterna kunde ju äfven här delas
mellan kommunens landsting och hushållningssällskap. Under en dylik
lagstiftning ser jag ej hinder emot att äfven denna rörelse öfvertoges
af bolag, samt att för öfrigt en del föreskrifter i bränvinsförfattnin-
garne här vunne tillämpning, såsom skyltars anbringande, tidsbestäm¬
melser för rörelsens utöfvande och enahanda ansvarsstadganden som
för bränvinsförsäljningen. Om under sådana förhållanden ett kommu¬
nalt procenteri uppstode, ungefär af samma slag som det kommunala
krögeriet, och man uppträdde med yrkande på dess afskaffande, så
skulle man säkerligen bemötas med samma argument, som nu i före¬
liggande fråga anföras.
Samme talare, som ej förstod min mening, erkände dock att lian
förklarat, det lian för sin del ville taga all inkomst från kommunen.
Det är just hvad jag med min reservation afse#, ehuru blott smånin¬
gom och i mån som det utan alltför störa olägenheter kunde ske; der¬
uti gå vi hvarandra således fullkomligt till mötes och deg hafva, vi
säkerligen förstått hvarandra. Han tror icke att reformen i lagstift-
Onsdagen den 17 Mars, f, m.
49
N:o 20.
ningen skall vinnas genom den föreslagna skrifvelsen* men Riksdagen
kar redan förut försökt att sjelf åstadkomma en dylik reform, dock
förgäfves, ty förslaget i ämnet afslogs af båda Kamrarne, och jag tror
att Riksdagen häruti handlade klokt; ett lagförslag i ett så grannlaga
ämne är nemligen icke ett arbete för blott några veckor, som deråt
vid Riksdagen kunna egnas. Om deremot i eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t Riksdagen begär en utredning af frågan och på grund deraf ett
förslag i en bestämd, af Riksdagen uttalad riktning, så kan jag ej inse,
hvarför något resultat ej skulle vara att af skrifvelsen förvänta.
Samme ärade talare förstod icke heller syftemålet med skatte¬
förhöjningen. Jag skall strax återkomma dertill.
Eu annan ärad talare framstälde en anmärkning, som sedermera
upprepats af flere, och hvars befogenhet jag villigt medgifver. Han
yttrade nemligen, att vi borde låta försäljningslagen vara i fred, till
dess vi fått se verkningarne af de i densamma senast vidtagna för-
ändringarne, åtminstone till detta årets slut. Utom det att de ifrå¬
gavarande förändringarne otvifvelaktigt komme att qvarstå i den nya lagen,
så blifver denna i alla fall ej så särdeles hastigt antagen, ty något för¬
slag i ämnet kan ju icke från Kongl. Maj:t inkomma förr än nästa
riksdag och det torde väl vara ovisst, om förslaget då kommer att
bifallas; jag åtminstone skulle alldeles icke förvåna mig, om Riksdagen
det ena året finge mottaga ett sådant förslag från Kongl. Maj:t, men
läte det ligga till nästföljande år, innan det bifölls.
Man bär här hört mycket tal om lönbränning och smuggling.
Det är alldeles otvifvelaktigt, och vare det långt ifrån mig att bestrida,
att icke frestelsen till begge dessa lagbrott blifver större, ju högre
skatten är — det skälet emot skatteförhöjningen kan icke förnekas —
jag tror dock icke att det väger så tungt, ty man säger sig dock
vilja medgifva skatteförhöjningen, om statens behof kräfde densamma;
men smygbränning och lurendrejeri vore väl äfven då att befara.
Frågan är således egentligen huru vida ett sådant behof förefinnes
eller ej.
En annan talare har sagt, att vi genom skatteförhöjningen skulle
ur folkets fickor gräfva upp icke mindre än omkring tio millioner
kronor. Först och främst känner jag icke några andra, fickor, ur hvilka
staten kan gräfva, än folkets, om penningar behöfvas. En så stor
summa som tio millioner skulle staten dock i ingen händelse komma
att härpå vinna. Blefve detta förhållandet, så hade jag verkligen
gjort mig skyldig till en stor inkonseqvens, då jag tillstyrkt en skatte¬
förhöjning. Jag har nemligen förestält mig såsom en följd af skatte¬
förhöjningen, nu såsom vid föregående tillfällen, en ej obetydlig för¬
minskning i tillverkningen. Blifver detta förhållandet, så följer deraf
å andra sidan äfven en minskning i statens inkomster, dock efter min
tro icke så stor, att icke staten i alla fall skulle komma att erhålla
ett betydligt öfverskott, om också icke af' en så stor summa som tio
millioner.
Här har äfven blifvit sagdt, att man borde aflåta skrifvelsen utan
att höja skatten. Jag för min del vågar dock tro, att detta var ett
Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 20. 4
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
N:o 20.
50
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasatta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
af de största felen i 1871 års Bevillnings-Utskotts förslag; och jag
tror, att ett sådant beslut under nu varande förhållanden skulle vara
ännu felaktigare än det hade varit för fyra år sedan. Om nemligen
den föreslagna skrifvelsen aflätes och bränvinsskatten fortfarande för-
blefvo oförändrad, så måste i alla fall den nya försäljningslagen, som
uppgjordes af Kongl. Maj:t, ovilkorligen förutsätta eu skatteförhöjning,
hvilken sannolikt ingalunda komme att inskränkas till hvad som jemnt
och nätt behof des för de ifrågasatta ersättningarne; och man behöfver
sannerligen icke vara stark i spekulation för att förstå, att, om Riks¬
dagen afiäte en så beskaffad skrifvelse, detta vore detsamma som att
säga, att bränvinsskatten komme att förhöjas om ett år. Mine Her¬
rar! Jag har hört sägas, att man drager sig för att nu besluta en
skatteförhöjning, derför att spekulationen i bränvin pågår dels hvad
beträffar importen dels i afseende på tillverkningen. Men huru mycket
svårare skulle man icke få att höja skatten, om man i stället för den
nuvarande, må vara temligen betydliga spekulationen helt oförmodadt
komme att std gent emot eu ofantligt mycket större, som fortgått
under loppet af hela det nuvarande året och kanske ännu längre.
Jag tror verkligen, såsom jag i reservationen yttrat, att man på det
sättet skulle helt och hållet förstöra den verkan man med skrifvelsen
vill åstadkomma. Landet skulle under tiden öfversvämmas af eu stört¬
sjö utaf bränvin. Om det då inträffade att efter denna stora tillverk¬
ning och import Riksdagen afslog den Kongl. propositionen om skatte¬
förhöjningen, så måste ju allt detta bränvin, som i förväntan på den
blifvande förhöjningen i skatten här tillverkats eller hit införts, för¬
säljas. Prisen skulle då komma att fälla, desto mera ju större brän-
vinsförrådet vore, som skulle afyttras. De liera bedröfliga följder,
som deraf vore att befara, äro lätt insedda. Jag tror derföre att
vill man skrifvelsen, sä måste man äfven vilja skatteförhöjningen, så
motbjudande den senare äfven i många hänseenden må vara.
Samme ärade talare, som framstälde den sistnämnda anmärknin¬
gen, hänvisade till den finska bränvinslagen. Men eu sådan lag skulle
det svenska folket helt visst aldrig vilja underkasta sig. Enligt den
finska tillverkningslagen får tillverkningen ej öfverstiga 2 kanna
för hvarje landets innebyggare; all införsel åt bränvin är dessutom
förbjuden. Tillverkningsrätten säljes derefter länsvis på auktion. Lagen
innehåller dessutom en mängd detalj bestämmelser rörande forsling
och till och med innehafvande t af bränvin, bestämmelser, Indika jag
med visshet tror aldrig skall hos oss kunna införas.
En min synnerligen gode vän på hallandsbänken förklarade, att
han icke i denna fråga kunde känna igen mig. Jag å min sida måste,
tyvärr, säga detsamma om honom; det fanns äfven hos honom i denna
sak åtskilliga drag, som jag icke kände igen. Hela denna igenkän-
ningsfråga är emellertid af enskild natur, och jag skall derföre icke
längre sysselsätta mig dermed.
Samme talare ordade om en annan sak, som sedermera blifvit af
andre talare upptagen, och om hvilken jag deremot är angelägen att
förklara mig. Anmärkningen rörde landsbygdens s. k. skattskyldighet
under städerna. Jag ber i anledning häraf den för frågan intresserade
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
51
N:o 20.
att uppslå pag. 25 af Utskottets utlåtande. Jag har der, sä godt jag
kunnat, sökt motivera billigheten och rättvisan deraf, att såväl lands-
som stadskommunerna skulle få någon ersättning för de inkomster de
skulle förlora genom bränvinsförsäljningsafgifternas upphörande. Under
föregående riksdagar och äfven inom Bevillnings-Utskottet — jag är
öfvertygad om att Utskottets ledamöter skola gifva mig rättvisa i detta
hänseende — har många gånger uttalats, då fråga varit om en sam¬
manslagning af de båda afgifterna, att det läge något mycket mot¬
bjudande i att staten skulle göra sig skattskyldig under kommunen;
och min afsigt har endast varit att bemöta detta inkast dermed att landet
i följd af bestämmelserna i gällande försäljningslag redan betalar be¬
tydliga afgifter till kommunerna, särdeles stadskommunerna, och att
derföre vore både billigt och rättvist att, i fall genom ett Riksdagens
beslut dessa inkomster komme att upphöra, någon ersättning bereddes,
och att staten derför äfven borde underkasta sig de uppoffringar, som
dermed voro förenade. Kunna mina ord tolkas på annat sätt, så gif-
ves åt dem eu mening, som jag alldeles icke hyst. För att ådagalägga
huru betydliga dessa afgifter äro och huru olikformigt de utfalla, an¬
håller jag att få besvära med några siffror. Så finnes t. ex. en stad,
der försäljningsafgiften är så stor, att, om det bränvin, som den mot¬
svarar, konsumerades af stadens innevånare ensamt, skulle hvar och
en af dessa betala i dylik afgift 6 R:dr om året. Fördelad öfver hela
landet är emellertid försäljningsafgiften, såsom jag i min reservation
uppgifvit, öfver hufvud taget 40 öre på person. Det finnes en annan
stad, der den inflytande försäljningsafgiften är så stor att, om stadens
egna innevånare konsumerade motsvarande qvantitet bränvin, de skulle
hvar och en få betala 18 R:dr om året i försäljningsafgift. Det är
påtagligt, huru detta tillgår, nemligen att befolkningen i kringliggande
landsbygd reser in till staden och der förser sig med sitt behof af
bränvin, hvaremot naturligtvis icke kan vara något att erinra; men
förhållandet blir emellertid sådant att försäljningsafgiften till större
delen stannar hos stadskommunen och att landsbygden sålunda under
densamma gör sig skattskyldig. Jag har icke heller afsett något annat
och derföre ansett det vara rätt och billigt, att, om dessa inkomster
beröfvades kommunen, något vederlag derför lemnas.
Samme talare berömde — och det var glädjande att höra — den
ordning, som på åtskilliga ställen rådde vid försäljningsrättighetens
utöfvande; men icke kan det vara meningen att genom ny försäljnings¬
lag hindra, det en sådan god ordning fortfarande må ega rum; icke
är den beroende ensamt derpå, att de särskilda försälj ningsafgifterna
stå i lag föreskrifna. Jag kan åtminstone icke finna så vara fallet,
och, förr än jag får bevis derför, kan jag icke gå in på, att försälj¬
ningsafgiften är ett nödvändigt vilkor för att en så beskaffad ordning,
som han omförmält, skall kunna fortfara, utan snarare tvärtom.
lian framstälde en annan fråga, nemligen, om man gjort allt hvad
göras kunde för att inskränka krogarne? Och han skildrade med lif-
liga färger behofvet af en förändring i sådan riktning. Jag tror mig
hafva fattat honom rätt, då jag anser, att han dervid talade om så¬
dana fall, der, oaktadt krogarne varit stängda, de ‘•'suphungrige11 slagit
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftning en.
(Forts.)
N:o 20.
52
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
b ränv inslag -
stiftning en.
(Forts.)
sig tillsammans och fått sitt behof af bränvin fyldt på annat sätt.
Det vore enligt min åsigt mycket önskvärd!, om det funnes anständiga,
ordentliga ställen, der bränvin lagligen kunde fås, och jag tror, att
det är just bristen på sådana, som åstadkommit mycket af det öfver-
klagade onda. Jag vill exempelvis nämna eu provins, Skåne, der det
tinnes mer än 100 ställen på landsbygden, der man lagligen kan få
köpa en kanna bränvin, under det att inom en annan provins. Jemt-
land, icke tinnes ett enda sådant ställe, och om skåningar och jemt-
ländingar kollationera med hvarandra, skola de kanhända finna, att
det icke förekommer mera fylleri i Skåne än i Jernband. Åtminstone
hafva klagomålen deröfver icke varit mindre högljudda från den senare
än från den förra provinsen. Således är det icke genom indragning af
försäljningsrätten, som man skall hämma superiet, utan genom åstad¬
kommande af bättre ordning vid försäljningen.
Man har här talat om missbruken med vin, eller sådana varor,
som kallas för vin; och det var den siste talaren, som yttrade sig
derom. Ja, mine Herrar! kommer försäljningsafgiften att borttagas,
så kan vinhandeln åtminstone till större delen komma under samma
lag som bränvinskandeln, hvilket nu möter stora svårigheter, enär i
den senare lagen finnes en mängd af afgifterna beroende föreskrifter,
som ej låta tillämpa sig på vinhandeln.
Här har blifvit framstäld en anmärkning derföre, att jag föreslagit
eu förhöjning i tillverkningsskatten. Jag har redan yttrat mig derom.
Jag har yttrat mig om nödvändigheten af skatteförhöjningen i samman¬
hang med skrifvelseförslaget. Men, säger man, hvarför skall man göra
så stor skatteförhöjning som 70 öre per kanna? Först och främst har
jag velat göra den så stol', derföre att jag väl förutsåg — och det
har jag äfven uttryckligen förklarat — att hvilken siffra jag än föreslog,
betyder den litet eller intet. Om Riksdagen ville göra någon förhöjning,
blir väl storleken af denna i alla fall beroende af votering. Orsaken,
hvarför jag tagit en så hög siffra, har emellertid förnämligast varit
den, att tillverkningen derefter skulle få vara i fred för ytterligare
förhöjning i skatt. Jag trodde, att, om jag föreslog en lägre siffra,
eller blott hvad som erfordrades för för sälj ningsaf giftens aflösning,
hvartill ej skulle behöfvas mer än 10 ä 15 öre, så kunde man med
temlig säkerhet förutse, att det väntade förslaget till ny försäljningslag
skulle åtföljas af förslag om ytterligare förhöjning i tillverknings¬
skatten; och jag befarar, att dessa återkommande rubbningar i af-
giften är för industrien af stor skada.
Jag har ingenting vidare att härom tillägga. Jag har skrifvit
min reservation så fullständig, att jag deri nedlagt min varma och
innerliga öfvertygelse i saken.
Här har blifvit anmärkt, att man skulle vilja ingå på skatteför¬
höjningen, i fäll staten vore deraf i behof. Kunna vi egentligen tala
om, att inga statsbehof förefinnas, då vi hafva en statsskuld på öfver
120 millioner kronor? Och då vi förutse ytterligare skuldsättning,
finnes då icke plats för dessa penningar, om de skulle inflyta i större
belopp än som behöfs för de löpande utgifterna? Finnes icke i stats¬
skulden en sparbank, der man kan insätta dem? Om bebofvet stode
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
N:o 20.
53
för dörren, ville Herrarne bifalla förhöjningen. Stundom är det dock
bra att bereda tillgångar, innan behofvet kommer; det kunde möjligen
komma alltför hastigt. Men vi hafva ett behof, ett stort sedligt
behof — behofvet att förbättra lagstiftningen rörande bränvinsför-
säljningen; och jag tror icke, att våra barn, våra efterkommande skulle
kasta en missnöjd blick på 1875 års riksdag, om vi öfverlemnade åt
dem en bättre lagstiftning rörande rusdryckers försäljning, några
millioner mindre statsskuld och några tusen mera sedliga och nyktra
medborgare.
Jag yrkar fortfarande bifall till min reservation.
Grefve Sparre: Efter att under fyra och en half timma hafva
afhört en diskussion af ganska sakrikt innehåll, kan jag icke begära,
att Kammaren skall skänka någon uppmärksamhet åt det, jag nu
kominer att yttra. Jag kan också så mycket lättare begränsa detta
mitt yttrande, som jag redan vid riksdagens början tillkännagifvit
min innersta öfvertygelse i frågan, och den sedermera från gotlands-
bänken blifvit i dag uttalad på ett sådant sätt, att jag dertill icke
har något egentligt att tillägga. Jag har således blott att med ett
par ord svara de talare, som motsatt sig en förhöjning af beskatt¬
ningen. En sådan förhöjning skulle icke hjelpa, sade man. Men
hvarifrån hafva vi då utgått, alltsedan vi på 1850-talet började med
denna lagstifning mot det öfversvämmande bränvinet? Var det icke
från den åsigten, att genom förhöjning af priset minska konsumtionen?
Och kan någon menniska disputera, att, om det är dyrt att supa,
det supes mindre? Man har visserligen invändt, att suparen tager sin
sista tolfskilling för att skaffa sig bränvin. Ja, det är sant, men den
sista tolfskillingen tager så mycket förr slut, när bränvinet är dyrt
och man t. ex. får endast 5 supar för samma pris, hvartill man förut
fått 20 supar.
Vill man icke följa Herr Englanders råd och helt och hållet bort¬
taga all bränvinstillverkning i allmänhet och belägga varan med en
enorm tull vid införsel —- och i betraktande af det förfärliga öfver¬
tag bränvinsfioden redan erhållit i vårt land, finner jag dylika åt¬
gärder icke så orimliga som flere talare här sökt framhålla — så
måste representationen vara betänkt på, att på något annat sätt bota
det onda. Och något annat sätt återstår då icke än att fördyra varan.
Kommunerna skola hindra missbruket af bränvin, säger man; men
så länge gästgifverier finnas och så länge man icke är förhindrad att
från närmaste stad förskaffa sig bränvin, så finnes intet annat verk¬
samt medel mot superiet än att stegra priset på rusdrycker. Af sta¬
tistiska uppgifter från andra länder kan man på håret räkna ut,
hurusom minskning i bränvinskonsumtionen står i jemnt förhållande
till bränvinsskattens förhöjande. Af dessa siffror framgår tydligt och
klart att, der bränvinsskatten hastigt blifvit höjd, folk, som i all¬
mänhet lefva för dagen och använda sin arbetsförtjenst till dagligt
uppehälle, vanligen nöja sig med en sup i stället för två, som de förut
kunnat bestå sig, när varan var billigare. Detta är en sak, som är
så klar, att den väl icke gerna kan disputeras. Om vi jemföra brän-
Ifrågasätta
ändringar i
bränviuslag-
stiilning eu.
(Forts.)
N: O 20.
54
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
b ränv inslag-
stiftning eu.
(Forts.)
vinsskatten bär i Sverige och i utlandet, finna vi att denna skatt
t. ex. i Ryssland, Finland och England blifvit satt enormt hög för att
derigenom motverka superiet.
Jag har sett så förfärligt mycket elände såsom följd af fylleri¬
lasten, att jag icke vill, att representationen skall blunda för detta
onda; och jag skulle anse såsom det sorgligaste faktum vid denna
riksdag, om, såsom jag tyvärr befarar, ingenting nu göres i denna
sak. Jag skulle vilja tillstyrka, att denna skatt höjdes till 2 kronor
per kanna, men då jag knappast tror, att reservantens förslag om
tillverkningsskattens höjande till 1 krona 50 öre vinner Kammarens
godkännande, inskränker jag mitt yrkande till denna siffra.
Vidkommande för öfrigt denna af Friherre Fock afgifna reser¬
vation, som jag finner mycket behjertansvärd, fruktar jag, att han
begått det felet att i densamma hafva inblandat så många saker, att
han derigenom splittrat det hela. Det är en gammal klok taktik, att,
när, såsom i denna fråga, flera olika intressen komma i kollision med
hvarandra, man sätter upp hvarje punkt för sig, emedan man deri¬
genom vinner större utsigt att åstadkomma en majoritet. På samma
sätt tror jag ock, att det i förevarande fall skulle hafva varit för¬
delaktigt för frågan i dess helhet, om reservanten i denna punkt hade
inskränkt sitt yrkande till bränvinsskattons förhöjande till 1 krona
50 öre per kanna, men deremot i särskilda punkter framstält de
öfriga delarne af sitt förslag, såsom angående ersättning åt kommuner
in. fl. för de inkomster, som genom försäljningsafgifterna dem hittills
tillkommit. På detta sätt skulle möjligen åtskilliga intressen, som nu
genom vissa delar af reservantens förslag anse sig för nära trädda,
hafva förenat sig i denna punkt med reservanten.
Då jag emellertid hört, att Herr Hammarberg inskränkt sitt
yrkande till bräuvinstillverkniugsskattens höjande till 1 krona SO öre,
vill jag, för att spara Herrarnes tålamod och tid, afstå från vidare
ordande i saken och instämma i den sistnämnde talarens framställning.
Herr Pehr Ericsson: Allt sedan frågan om en förändrad
bränvinslagstifning för 20 år sedan kom på dagordningen och följakt¬
ligen äfven så länge jag deltagit i Riksdagens förhandlingar, har man
sökt göra jemkningar och förändringar i lagarue angående tillverkning
och försäljning af bränvin. Afsigten med förändringarne i denna
lagstiftning har naturligtvis varit att söka hämma missbruken åt brän¬
vin och förekomma ett kringgående af dessa lagar. Man har dock
icke hunnit långt mot det afsedda målet, ty ett stort fel begicks
redan vid 21855 års riksdag, då man beslöt, att försälj ningsafgifterna
skulle fördelas mellan stads- och landskommunerna. Detta stadgande
blef ett tvistefrö, som ständigt skall fortfara, till dess någon lämpligare
anordning kommer att vidtagas. Orättvisan af nu varande bestäm¬
melser i afseende å försäljningsafgifterna ligger äfven deruti, att den
mindre bemedlade, som icke kan köpa en större qvantitet på eu gång
får betala varan dyrare än den mera förmögne, som kan köpa ett
större parti för jemförelsevis billigt pris. Jag har derföre trött, att
man genom att sammanslå tillverknings- och försäljningsskatten till en
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
55
N:o 20.
enda på tillverkningen hvilande afgift skulle komma till ett rättvisare
resultat, i ty att den mindre bemedlade suparen sålunda icke skulle
komma att betala mera för sitt bränvin än den mera bemedlade. Men
jag har icke velat gå in på Friherre Focks reservation om förhöjning
af skatten till 1 krona 50 öre, utan yrkade i Utskottet, att afgiften
skulle höjas till 1 krona 10 öre per kanna, ehuru jag icke kunde
vinna bifall för denna min åsigt. Jag föreslog äfven en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, men icke heller detta förslag vann bifall.
Vid 1871 års riksdag föreslog Bevillnings-Utskottet en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i samma syfte, och för att icke längre uppehålla
Kammaren vill jag yrka, att Riksdagen måtte besluta att aflåta en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i enlighet med hvad jag i min
reservation närmare utvecklat.
Herr Uhr förenade sig med Herr Pehr Ericsson.
Herr H segg ström: Då man såsom jag har den oturen att vara
den 25:te i ordningen som fått ordet under denna långvariga debatt,
så kan det naturligtvis icke falla mig in att ingå i någon vidlyftigare
diskussion, utan jag skall fatta mig så kort som möjligt.
Jag vill på förhand saga. att jag under nu varande förhållanden
icke vill ingå på någon skatteförhöjning. Jag skulle derföre gerna hafva
kunnat biträda Utskottets hemställanden i förevarande 2:ne punkter
af betänkandet, derest i dem funnits ett par ord, som uttryckligen
angifvit, att Utskottet för närvarande icke ansett sig böra tillstyrka
någon förhöjning af skatten. Men då Utskottet här föreslår Riksdagen
att fatta ett helt annat beslut, än det Utskottet vid 1870 års riksdag
förordade, och detta beslut är aifattadt utan all begränsning till det
närvarande ögonblicket, vill jag ej vara med om detsamma.
'fy i likhet med Friherre Fock är jag öfvertygad.-att, om något
skall kunna uträttas till den inom vissa landsdelar i oroväckande grad
öfverhandtagande bränvinskonsumtionens förminskande, man måste an¬
gripa det onda vid roten, och detta onda ligger i den sorgliga allians
staten ingått med kommunerna, då den lemnade dessa en viss andel
af skatten i form af försäljningsafgift. Kan man verkligen tro, att
kommunerna skola vara benägna att särdeles mycket verka för supe¬
riets hämmande, då man känner, att dessas inkomster af bränvins-
försäljningen för åren 1869—1873 i medeltal uppgått till mer än In
procent af statens inkomst å bränvinstillverkningen? Kan man före¬
ställa sig, att kommunerna under sådana förhållanden skola med
någon kraft ingripa för att på allvar stäfja missbruket? Jag tror det
för min del lika litet, som jag trott det under de föregående
åren. Jag anser nödigt, att skatterna sammanslås, och att kommunerna
göras intresserade för att superiet icke må florera.
Man har sagt, att superiet skulle minskas genom prisets höjande.
Jag tror det också — men då skall förhöjningen tilltagas så att det
förslår, ty med 70 öres förhöjning på kannan kan enligt min öfver¬
tygelse ingenting uträttas till det afsedda syftemålets vinnande.
Friherre Fock sade, då han senast hade ordet, att anledningen,
Ifrågasätta
ändringar i
bränvinslag-
stiftningen.
(Forts.)
N:0 20.
56
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
hränvinslag-
stiftningen.
(Förts.)
hvarföre han ville hafva förhöjning i skatten, vore den, att tillverk¬
ningen derigenom skulle minskas, en minskning, som enligt hans ytt¬
rande också förut, då skatten blifvit höjd, skulle hafva inträffat. Men
detta motsäger han sjelf i sin skriftliga reservation. Ty oaktadt skat¬
ten år 1871 blifvit höjd från 70 till 80 öre per kanna, har dock,
enligt Friherre Focks egna uppgifter,. tillverkningen, som år 1869
uppgick till — jag angifver nu endast runda summor — 12,200,000,
stigit, 1870 till 15,700,000, 1871 till 15,800,000, 1872 till 16,600,000
och 1873 till 18,000,000; 1874 hade den visserligen nedgått till
17,800,000, men i Mars detta år hade den åter höjt sig med icke
mindre än 944,000 kannor öfver hvad den var nästföregående år vid
samma tid. Detta är Friherre Focks egna uppgifter (sida 28 af be¬
tänkandet).
Man ser således, att förhöjning i skatten icke verkat till minsk¬
ning i tillverkningen, och det är ju också naturligt, att tillverkningen
måste gå upp, då konjunkturerna äro gynsamma.
Friherre Fock har också önskat en skatteförhöjning nu, emedan
han hoppas, att industrien sedermera en längre tid skall vara fredad
för vidare rubbningar. Men om man nu skulle sätta tillverknings-
afgiften till 1 krona 50 öre, tror man sig väl då hafva träffat den rätta
siffran? Friherre Fock sjelf har varit tveksam derom, och kan han
väl då föreställa sig, att industrien sedermera skall vara fredad för
rubbningar?
En talare på gotlandsbänken trodde, att ingenting beståndande
i denna sak skall kunna uträttas på lagstiftningens väg, utan endast
på öfvertygelsens, men eget nog slutade han med att instämma i
Friherre Focks reservation om en förhöjning i skatten, och huru kan
han då säga, att lagstiftningen ingenting förmår?
Jag skulle gerna hafva biträdt Herr Pehr Ericssons reservation,
om han icke hade helt och hållet gått förbi den vigtiga punkten om
kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens rättighet till
ersättning. Friherre Focks reservation har deremot den stora för-
tjensten, att den tydligen uttrycker hvad han vill, nemligen att dessa
kommuner och korporationer höra hafva ersättning, men den uttalar
också, att staten icke bör binda sig skattskyldig för all framtid.
Detta bör äfven innehållas i skrifvelseförslaget; och på grund af
hvad jag nu anfört tager jag mig friheten göra följande förslag att
Riksdagen ville i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huru vida icke, dels till förminskning af rusdryckers
missbruk, dels till åstadkommande af större jemlikhet vid beskattning
af bränvin, de nu utgående särskilda afgifterna för minuthandel med
och utskänkning af bränvin kunde upphöra, samt att i sådant fall
Kongl. Majrt ville till näst sammanträdande Riksdag aflåta:
a) Förslag till ny lag för försäljning af bränvin och
b) Förslag till ersättningar åt kommuner, landsting och hushållnings-
skällskap för de inkomster, som hittills på grund af stadgandena
i § 24 af gällande försäljningslag dem tillkommit; dock under för¬
utsättning att ifrågavarande ersättningar, hvad kommuner och lands¬
ting beträffar, icke filt' all framtid borde utgå, utan, i den mån
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
57
N:o 2
sådant utan allt för stor rubbning i närvarande förhållanden kunde
ske, antingen småningom eller på en gång upphöra; och, beträffande
hushållningssällskapen, att en större likformighet i de häraf upp-
hemtade inkomsterna, än den som för närvarande eger rum, små¬
ningom måtte beredas;
och hvarå jag hos Herr Talmannen anhåller om proposition.
Som tiden redan långt framskridit och då ytterligare flere leda¬
möter begärt ordet för att yttra sig öfver det förevarande ämnet,
uppsköts den vidare öfverläggningen till kl. 7 i afton, då, enligt utfär-
dadt anslag, detta sammanträde komine att fortsättas.
§ 3.
Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Helander skriftligen an¬
mält, det han af sjukdom vore hindrad att denna dag deltaga i Kam¬
marens förhandlingar.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Johan Jaka nsson
i Ringshyttan under 14 dagar från och med morgondagen, i anledning
af en nära anförvandts frånfälle.
Herrar Grenander och Sven Magnusson erhöllo likaledes ledighet
från ridsdagsgöromålen, den förre under 8 dagar från och med den
24 och den senare likaledes under 8 dagar från och med den 25 inne¬
varande månad.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. :i/4 3 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Andra Kammarens Prof.. 1875. N:a 20.
Ifrågas
ändring
bränvins
stiftni
(Ports.)