RIKSDAGENS PROTOKOLL
1875. Ändra Kammaren. N:o II.
Måndagen dra I Härs.
Kl. 1 3 e. m.
. 1 anseende till sjukdomsförfall för sekreteraren, fördes protokollet
i detta sammanträde af undertecknad, notarie hos Kammaren.
§ 1.
hppå derom af Herr Talmannen gjord framställning, beslöt Kam¬
maren att nästkommande Onsdag företaga val af dels tjugufyra val¬
man för att utse Riksdagens fullmäktige i Riksbanken och Riksgälds-
Äontöret jemte deras suppleanter, dels ock sex suppleanter för desse
valmän.
§ -•
Föredrogs och bordlädes för andra gången Ivonstitutions-Utskot-
luiS nu1tlätaRde N:0 1 hedning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af SO S Regerings¬
formen. °
Under åberopande af hvad vid senaste talmanssammanträde öf-
verenskommits, hemstälde Herr Talmannen, att Kammaren ville be¬
sluta att i sammanträdet nästa Onsdag till afgörande företaga nyss
omförmälda äiende samt för sådant ändamål medgifva, att detsamma
å föredragningslistan för nämnda sammanträde finge uppföras främst
bland de ärenden, som då borde till slutlig behandling förekomma:
och biföll Kammaren denna hemställan.
g 3-
Efter föredragning dernäst af Koustitutions-Utskottets utlåtande
N:o 4, biet jemväl detta ärende, på begäran, ånyo bordlagd t.
§ 4.
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 21, med förslag till vo-
ieringspropositioner och sammanjemkning i anledning af Kamrarnes
Andra Kammarem Pro!. 1875. N:> 11. j
N:o It
9
Måndagen den 1 Mars.
skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen under riks-
statens sjette hufvudtitel; och blefvo dervid de i l:sta—6:te punk¬
terna föreslagna voteringspropositioner af Kammaren godkända, hvar¬
jemte Kammaren biföll det sammanjemkningsförslag, som Utskottet i
7:äe punkten framlagt.
Gemensamma omröstningar, i öfverensstämmelse med ofvan berörda
propositioner, skulle, enligt hvad Herr Talmannen tillkännagaf, an¬
ställas vid början af det sammanträde, hvilket komme att hållas nästa
Lördag den 6 i denna månad.
§ -j-
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda Banko-
Utskottets memorial N:o 6 och samma Utskotts utlåtande N:o 7.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 6, angående reglering af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel; och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 5, i anledning af väckta motioner,
åsyftande ändring i Kongl. förordningarne den 21 Mars 1862 om kom¬
munalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om lands¬
ting.
Dessa ärenden, som nu första gången bordlädes, skulle för den
vidare bordläggning, som kunde ifrågakomma, sättas först å föredrag¬
ningslistan för sammanträdet nästa Onsdag.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. in.
In tidem
Wilh. Normelli.
Tisdagen den 2 Mars.
3
N :0 11.
lisdagea don 2 Mars.
Kl. V2 3 e. a5.
§ 1.
Med anledning af Kammarens vid gårdagens sammanträde fattade
beslut, att valet af de valmän, som ega att utse fullmäktige i Banken
och Riksgäld skontoret, skulle försiggå i morgon Onsdag, afgaf nu
Herr Talmannen följande meddelande:
Vid gårdagens sammanträden i Kamrarne bestämdes, att de val¬
män, som hafva att välja fullmäktige i Banken och Riksgäldskontor,
skulle utses i Första Kammaren Onsdagen den 10, men i Andra Kam¬
maren redan i morgon, Onsdagen den 8 i denna månad. Då lämp¬
ligast är, att ifrågavarande val samtidigt förrättas i begge Kamrarne,
anser jag mig, med tillkännagifvande af det förbiseende angående
dagen, som å min sida skett, härmed böra till Kammarens godt¬
finnande hemställa, att valet äfven i denna Kammare verkställes vid
sammanträdets början Onsdagen den 10 i denna månad.
Denna af Herr Talmannen sålunda framförda hemställan blef af
Kammaren bifallen; och komme alltså de val, hvilkas företagande
Onsdagen den 8 dennes i gårdagens sammanträde beslöts, att i stället
ega rum den 10 innevarande månad.
Herr Hubinette erhöll, uppå derom anmäld begäran, ledighet från
riksdagsgöromålen under 10 dagar från och med den 22 dennes.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. ;\/4 3 e. m.
In fidem
E. Husberg.
4
Onsdagen dfen - S Mars, f. m.
H:o U.
UjiSiiagca dca 3 Mars.
Kl. 10 f. in.
§ 1.
Justerades protokollet för den 24 nästlidne Februari.
§ 2.
Efter föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, blef
samma utlåtande, på begäran, ånyo bordlagdt; i sammanhang hvar¬
med Herr Talmannen tillkännagaf, att ifrågavarande ärende skulle
till slutlig behandling företagas i sammanträdet nästa Lördag främst
bland de ärenden, som då till afgörande förekomma.
Likaledes föredrogs och bordlädes för andra gången Lag-Utskot¬
tets utlåtande N:o 5.
§ 3.
Förslagen Till afgörande företogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 3,
ändring åt i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med
SO § R.-F. förslag till förändrad lydelse af 80 § Regeringsformen.
Det föreslagna tillägget lydde sålunda:
“Finna Konungen och Riksdagen nödigt att, med ändring eller
upphäfvande af indelningsverket, stadga nya grunder för krigsmaktens
ordnande; då skola dessa grunder samt för deras tillämpning ound¬
gängliga anslag fastställas genom lag, som ej må, utan genom Konungs
och Riksdags sammanstämmande beslut, ändras eller upphäfvas.“
I anledning af detta förslag hade Utskottet, uppå anförda skal,
hemstält:
l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition icke måtte
af Riksdagen bifallas;
2:o) men att deremot följande, af Kongl. Maj:t vid förra riks-
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
5
N:o 11.
‘lagen framlagda förslag till förändrad lydelse af SO § Regerings¬
formen måtte antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:
§ so.
Krigsmakten till häst och fot så väl som båtsmanshåll af ro¬
tering och indelning förblifver vid de med landet och städerna upp¬
rättade kontrakter och indelningsverk, hvilka till deras hufvudgrunder
skola orubbade vara intill dess Konungen och Riksdagen finna nödigt
någon ändring deruti samfäldt att göra; kunnande ingen ny eller till¬
ökad rotering utan genom Konungs och Riksdags sammanstämmande
beslut tillkomma.
Varder genom särskild lag, med indelningsverkets upphäfvande,
annan grund lagd för ordnandet af krigsmakten till lands och sjös,
då må ej ändring i sådan lag göras utan af Konungen och Riks¬
dagen samfäldt.
Inom Utskottet voro, enligt anteckning å utlåtandet, reserva¬
tioner i denna fråga afgifna af:
Herr Munck af Rosenschöld, hvilken förordat bifall till Kongl.
Maj:ts proposition;
Herr -von JEhrenheim, med hvilken Herrar Mgnnerskants och
Odelberg instämt, och som likaledes tillstyrkt, att det i den nu af¬
gifna Kongl. propositionen framstälda förslag måtte antagas att hvila
till grundlagsenlig behandling;
Herr Rydin, hvilken uttryckt deu åsigten, att någon grundlags¬
ändring icke vore behöflig, för att de bestämmelser, som skola inne¬
fatta grunder, vilkor och sätt för förändradt ordnande af krigsmakten,
skola erhålla deri fasthet och säkerhet, som beredes genom lag, stiftad
af Konung och Riksdag gemensamt; samt
Herr Bergstedi, hvilken icke angifvit innehållet af sia skiljaktiga
mening.
Efter uppläsning af Utskottets hemställanden i så väl lista som
2:dra punkten, lemnades ordet till
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Garleson, som
anförde: Herr Talmau, mine Herrar! Såsom medlem af Första Kam¬
maren åligger det mig att så fort som möjligt öfvergå dit för att del¬
taga i öfverläggningen om samma ärende, som nu här förekommer.
Någon förhoppning att kunna förändra det sannolikt redan gifna be¬
slutet i den föredragna frågan hyser jag icke: min afsigt är endast
att söka i korthet bemöta den meningen, att Kongl. Maj:ts nu fram¬
lagda förslag skulle afse eller innebära något annat än att åt en ny
organisation af rikets förs vars väsende bereda enahanda skydd, som uti
grundlagen ursprungligen innefattades för indelningsverket. Det kan
tvistas om hvad syftemålet med 80 § i 1809 års Regeringsform var,
Föreslagen
ändring af
60 § R.-F.
(Forts.)
N:® 11.
G
Onsdagen 'den 3 Mars. f. m.
Föreslagen
ändring af
80 § R.-F.
(Forts.)
men ingen, som liar någon kännedom om förhållandena, torde be¬
strida, att vid den tiden indelningsverket innefattade både den admi¬
nistrativa och ekonomiska grunden för landets försvar eller, med
andra ord, både grunderna för krigsmaktens ordnande och de nödiga
medlen för grundernas tillämpning. När genom 80 g dessa grunder
stäldes under Konungens och Riksdagens gemensamma skydd, hvad
var det annat än det, som nu ifrågasattes, eller att gifva samma
skydd åt den lag, som skall innefatta grunderna för en ny organisation
af krigsmakten och bestämma de för tillämpningen af samma grunder
oundgängliga anslagen. Det är ganska sant, att för närvarande in¬
delningsverket endast lomnar en mindre del af de medel, som för vårt
försvarsverk erfordras, men huru liten denna del än är, så skattas
den ändock till ett hundra millioners kapitalvärde och är tillräcklig
att hindra att genom ett förhastad!: beslut af någondera statsmakten
försvarsverket bringas i fullkomligt upplösningstillstånd. Huru skulle
åter förhållandet blifva, om krigsmaktens organisation uteslutande
grundades på anslag, som årligen vid hvarje riksdag skulle äskas,
pröfvas och beviljas — samt kanske understundom bero på en oan¬
svarig voteringssedel. Det förefaller mig som om eu organisation,
stödd på sådan grund, vore att anse lika med eu byggnad uppförd
på lösaste sand. Må vara, att ingen af oss ville medgifva, att hos
honom kan inrymmas tanken på att någonsin vägra de anslag till
landets försvar, hvilka han anser oundgängligen nödvändiga; men våga
vi väl lita på, att förhållandet alltid skall blifva detsamma, att icke
en gång, när vi äro borta, andra kunna se samma sak på annat sätt eller
handla annorlunda än vi? Våga vi lita på, att icke under en af parti¬
rörelser upprörd tid den obetänkta vägran af ett för försvarsorganisa¬
tionens upprätthållande nödigt anslag försätter den i verkligt upp¬
lösningstillstånd? Vi lagstifta icke blott för den dag som är, utan
jemväl för den som kommer: ej blott för oss sjelfve utan också för
våra efterkommande. Icke har genom det af Kong!. Maj:t nu fram¬
lagda grundlagsändringsförslaget sökts ett skydd för Konungen mot
Riksdagen, lika litet som för Riksdagen mot Konungen. \Grundlageu
har ingalunda uppfattat Konung och Riksdag såsom fiendtliga, utan
tvärtom såsom harmoniskt och till gemensamt mål samverkande makter.
Det skydd, som genom förslaget sökts, är Konungens och Riksdagens
gemensamma skydd för eu blifvande ny organisation af landets för¬
svar, ett skydd för Sveriges rike, för svenska folket, bland hvilket
står i främsta rummet Sveriges Konung.
Herr Statsrådet Berg: Herr Talman! mine Herrar! Då det af
Konstitutions-Utskottet nu förordade förslag fullkomligt öfverenstäm-
mer med det af Kongl. Maj:t vid senaste riksdag framlagda, skulle
jag, som i egenskap af Konungens rådgifvare då tillstyrkte detta för¬
slag, icke hafva ansett mig uppfordrad att i anledning af föreliggande
betänkande begära ordet, om icke Konstitutions-Utskottet i sin moti¬
vering, såsom mig vill synas, sökt tillägga förslaget en annan och
mera inskränkt betydelse än dermed ursprungligen varit afsedd och
hvartill ordalagen, enligt min uppfattning, gifva anledning.
Onsdagen clen 3 Mars, f. m.
N:0 IL
Konstitutions-Utskottet säger:
•■Såsom lätteligen synes, förefinnes eu väsendtlig olikhet emellan
ofvanuämnda, af Kong]. Maj:t framlagda förslag, af livilka det ena.
enligt sin ordalydelse, blott afsett den grund, som genom särskild lag-
kunde läggas för ordnandet af krigsmakten till lands och sjös, men
det andra uttryckligen omnämner icke allenast de nya grunderna för
krigsmaktens ordnande, utan jemväl de för deras tillämpning ound¬
gängliga anslag.“
Jernför man emellertid de båda förslagen, tror jag, att den sålunda
antydda skiljaktigheten dem emellan skall synas mera skenbar än
verklig. Båda förslagen hafva till uppgifvet ändamål att, för den
händelse indelningsverket skulle komma att upphöra, åt den i dess
ställe inträdande organisationen bereda enahanda fasthet, som 80 §
Regeringsformen gifvit den nuvarande. Intetdera förslaget påkallar
dock ett sådant grundlagskydd för någon särskild, viss härorganisation,
utan endast för den lag, hvarigenom organisationen skulle komma att
grundläggas, och enligt båda förslagen göres denna lag till sin om¬
fattning och sitt innehåll helt och hållet beroende af Konungs och
Riksdags gemensamma beslut. Då nu det vid förra riksdagen fram¬
lagda förslaget säger, att “vårder genom särskild lag, med indelnings¬
verkets upphäfvande, annan grund lagd för ordnandet af krigsmakten
till lands och sjös“ etc., så lärer icke med den sålunda förutsatta
lagen gerna kunnat afses endast stadganden angående krigsmaktens
blifvande sammansättning och beskaffenhet, ty derigenom, och så länge
ej tillika meddelats bestämmelser angående sättet och medlen för
organisationens genomförande och upprätthållande, lärer det icke kunna
sägas, att grund till eu verklig organisation blifvit lagd. Om t. ex.
Konung och Riksdag skulle komma öfverens derom, att krigsmakten i
stället för den nuvarande värfvade och indelta armén borde bestå
af värnpligtige — icke kan man påstå att derigenon grunden till eu
annan organisation blifvit lagd.
Försvarsfrågans lösning skulle då just icke framkalla så synner¬
ligen stora svårigheter. Men jag tror att dertill erfordras ännu något mera;
dertill fordras att enighet åstadkommes jemväl i fråga om sättet för
de värnpligtiges utbildning genom tillbörlig öfning till verkliga solda¬
ter, befälets antal, härens fördelning i olika vapen, dess underhåll
och aflöning m. m. Först när enighet äfven härutinnan åstadkommits,
och bestämmelserna derom fått form af lag, kan organisationen anses
hafva kommit till stånd och vunnit den fasthet, som med de båda
grundlagsförslagen varit åsyftad. I clen nådiga propositionen, som
framlades till förra riksdagen, angafs ändamålet dermed uttryckligen
bland annat vara, att enahanda säkerhet för Konung och Riksdag
som § 80 Regeringsformen nu innebure i afseende på indelningsverkets
hufvudgrunder, borde till försvarsväsendets betryggande åstadkommas
i fråga om den organisation, som skulle komma att ersätta indelnings¬
verket. Och då för vinnande af detta ändamål, sjelfva organisationens
betryggande, blott ifrågasattes att den lag, hvarigenom organisationen
grundlädes, skulle erhålla det skydd, som g 80 Regeringsformen om¬
talar, torde det väl med skäl kunna antagas, att man dervid utgått
■'öreslagen än¬
dring af 80
§ B.-F.
(Forts.)
X.o 11.
8
Onsdagen den o alars. f. nl.
fÄ;; frå“ förutsättningen, alt denna lag icke blott skulle afhandla de
« k.'.i-. re?lt ™lnara anordnmgarne, utan äfven organisationen i dess helhet
(Forts.) således äfven, om jag så må uttrycka mig, den ekonomiska qruniL.
hvarpå organisationen ytterst hvilar och utan hvilken den åsyftade
fastheten i denna icke skulle kunna åstadkommas. Att detta äfven
med forslaget åsyftades, utvecklades fullständigt vid ärendets behand¬
lingi borsta Kammaren af dåvarande Hans Excellens Herr Justitie-stats-
mimstern, hvilken just betonade, att försvarsverkets betryggande kunde
ske endast derigenom att den lag, genom hvilken detsamma grundlädes,
ei holle det skydd af grundlagen, som nu tillkommer indelningsverket,
och att denna lag, hvars innehåll ej kunde närmare angifvas i grund-
agen, utan måste bero al båda statsmakternas öfverensstämmande
beslut, således måste komma att innehålla alla de bestämmelser, som
töi- vinnande af organisationens trygghet,
vare sig Konungen
iller
, i-,,. ------ J bo1"- 1 j ojg numuiscu euer
Riksdagen kunde finna nödiga, och att derefter denna, lag med dess
alla bestämmelser skulle komma att blifva bindande för båda stats¬
makterna, utan att kunna, utan den enas medgifvande, af den andra
lubbas, båsom vi veta, framstäldes inom Första Kammaren betänk¬
ligheter icke mot det af justitie-statsministern sålunda uttalade syftet
med den föreslagna grundlagsförändringen, utan just deremot att
detta syfte icke vore tydligt angifvet uti den föreslagna grundlagstex-
j.en.’. °ch, des,sti betänkligheter föranledde förslagets fall. Genom eu
forandrad redaktion har man i det nu framlagda förslaget sökt undan¬
rödja dessa betänkligheter, men med den sålunda föreslagna förän¬
dringen i formen liar icke någon förändring i sjelfva saken varit
åsyftad. Äfven om det för förra Riksdagen framlagda och nu af
Konstitutions-Utskottet tillstyrkta förslaget slutligen skulle vinna god¬
kännande, skulle ju, såsom jag autydt, äfven enligt detsamma, i
händelse al indelningsverkets upphäfvande komma att förutsättas an-
uia lagbestämmelser icke blott om härorganisationen, utan äfven om
harens underhåll, beklädnad och aflöning, eller just i de ämnen, för
;m, kil 1 det senare forslaget förutsattes att anslagen skola genom lag
iaststallas. Och da dessa lagbestämmelser icke kunna åstadkommas
utan Riksdagens uttryckliga medgifvande, lär man icke kunna påstå,
att genom dem något intrång i Riksdagens grundlagsenliga beskattnings¬
rätt, skulle komma att ske, likasom, om det genom lag skulle bestäm¬
mas hvad Konungen hade att fordra och Riksdagen att bevilja, någon
konflikt i detta hänseende, såsom vid remissen af den Kongl. propo¬
sitionen erinrades, icke torde med skäl kunna vara att befara. Vis¬
serligen har såsom ett skäl mot den, att jag så må säga, ekonomiska
tragans bestämmande genom lag af Konstitutions-Utskottet anförts, att
‘‘laksdagen ännu icke, Utskottet veterligen, utan giltiga skäl vägrat
sitt bitail till de särskilda anslag, som för upprätthållande af den
nuvarande arineorganisationen varit behöfliga* samt att “någon fruk¬
tan ej heller skäligen bör kunna uppstå derför, att ett motsatt förfa-
lande skall. i framtiden med afseende å en möjligen blifvande ny
harorganisation komma att ega rum“; äfven jag, mine Herrar, är fullt
förvissad att ingen ledamot af Riksdagen finnes, som icke nog varmt
älskar sitt fädernesland för att lifligt önska, att detsamma genom
■: fr..
N:o 11.
Onsdagen der.
9
försvarsverkets ändamålsenliga ordnande må beredas både yttre och Föreslagen an-
inre lugn. Om lämpligaste sättet för vinnande af detta ändamål drf!J °J so
kunna väl meningame vara delade, men om, såsom jag hoppas, denna j
meningsskiljaktighet under eu allvarlig och enig samverkan mellan •
Konung och representation inom kort må kunna utjemna» och Konung
och Riksdag blifva ense om en ny härorganisatiou, så hyser jag icke
ringaste tvifvel om Riksdagens beredvillighet att, utan särskild före¬
skrift derom i lag, bevilja de för organisationens genomförande och
upprätthållande nödiga anslagen. Men, mine Herrar, såsom den före¬
gående talaren anmärkt, grundlagen stiftas icke för stunden, utan
för framtiden, och hvad denna bär i sitt sköte, lär ingen af oss kun¬
na förutse. Att, i den mån sådant genom lag kan ske, söka förebygga
framtida förvecklingar, hvilkas följder icke nu på förhand kunna be¬
dömas, utgör just grundlagsstiftarnes uppgift. Om lian för vinnandet
af detta ändamål, äfven under en tid dä behofvet deraf ännu icke
är inne, anser nödigt att närmare utstaka gränsen mellan konunga¬
makten, å ena sidan, och representationens rättigheter, å den andra,
så bör man derför icke tillskrifva honom något annat motiv än om¬
sorgen för ett älskadt fosterlands sanna väl, och då jag, mine Herrar,
för min del är öfverlygad, att äfven detta mål skall utgöra led-
stjernan för edra beslut i de stora och vigtiga frågor, till hvilka
den nu förevarande endast utgör en inledning, vågar jag uttala den
förhoppningen, att dessa frågor inom en icke aflägsen framtid skola
bringas till en af oss alla efterlängtad och för oss alla lycklig
lösning.
Herr Ola Andersson i Nordanå: Herr Statsrådet Berg bar sökt
visa, att Kong!. Majds afsigt med både det i fjor framlagda förslaget
och den nu i samma ämne gjorda framställningen varit alldeles ena¬
handa, att båda förslagen till syftet varit lika, men att man borde
föredraga det förslag, som till denna Riksdag framlagts, derför att
Konstitutions-Utskottet sökt visa, att dessa båda förslag icke äro lika.
Min åsigt är, att, för så vidt någon grundlagsförändring föreslås, som
åsyftar att förändra den nuvarande maktställningen mellan de båda stats¬
makterna, så är ett sådant förslag icke antagligt, emedan jag anser
att en sådan förändring icke är högst nödig och nyttig och icke af
behofvet påkallad. Det förslag, som Konstitufions-Utskottet tillstyrkt
och hvilket är detsamma, som af Kong!. Maj: t för sista Riksdagen
framlades, uppfyller de fordringar, som jag för min del ställer på en
sådan grundlagsförändring, om någon dylik behöfs, ty det beter der:
•‘Varder genom särskild lag, med indelningsverkets upphäfvande, annan
grund lagd för ordnandet af krigsmakten till lands och sjös, då må
ej ändring i sådan lag göras utan af Konungen och Riksdagen sam¬
fäld t •*. Tydligt är att den grund, hvarom här är fråga, är den lag,
hvarom Riksdag och Regering kunna blifva öfverens. Hufvud saken är
alltså denna lag. Om deremot det sist framlagda förslaget, som rörer
alla för den nya härordningen nödiga anslag, antages, då förändras
maktställningen mellan Riksdag och Konung, och en sådan är icke af
N:o 11.
Föreslagen
ändring af
so § É.-F:
(Forts.)
10 Onsdagen den 3 Mars. f. in.
behofvet påkallad. Dertill vill jag icke medverka, och detta- har varit
för mig en anledning att medverka till Utskottets hemställan.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern nämnde också, att
-Kongl. Maj:ts afsigt med det sista förslaget icke varit annan än att
åstadkomma samma skydd för den blifvande härorganisationen, som
genom SO g Regeringsformen för den nu varande finnes stadgad,
emedan det skulle behöfvas ett skydd för möjliga öfvergrepp, jag vet
icke från hvad håll. Jag tror nemligen icke, att man har skäl till
den förutsättningen, att Riksdagen skulle söka att förstöra hela sam¬
hället genom att neka nödiga anslag, och om man går tillbaka i hi¬
storien skall man der lätt finna exempel på vådor lika väl från an¬
dra sidan. Jag anser att man bör hysa förtroende för Riksdagen
och ej misstro densamma.
Det talades äfven om •‘oansvariga voteringssedlar“. Jag vill icke
gerna, att man i Riksdagen skall proklamera, att någon voteringssedel
är oansvarig, hvilket ju skulle betyda att den, som frambär densamma,
icke skulle hafva något ansvar. För min del anser jag, att vi alltid
höra erinra oss, det vi alla, både folkets representanter och Konun¬
gens rådgifvare, äro ansvarige för våra handlingar här, och att detta
hör utgöra ledstjerna!» för hvar och en som bär fram sin voterings¬
sedel, äfven dä frågan rör nödvändiga anslag. Jag inskränker mig
till hvad jag nu sagt och yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Nils Larson i Tullus: Med anledning af hvad nyss ytt¬
rades från statsrädsbänken, skall jag be att få öppet tillkännagifva
inför Kammaren till protokollet och inför den svenska allmänheten,
att om, såsom jag liar för afsigt, jag lernnar min röst till det af Ut¬
skottet nu framlagda förslaget till tillägg i Regeringsformen, så gör jag
detta uteslutande på grund af förslagets ordalydelse och alldeles icke
på grund af de för förslaget främmande meningar, som man nu tyckes
hafva velat åt detta förslag vindicera. Jag stöder mig, såsom jag
nämnt, uteslutande på förslagets ordalag.
Herr Jonas Andersson i Häekeuäs: Då Kong!. Maj:t vid sista
riksdagen framlade förslag till ändring af 80 § Regeringsformen, och
detta förslag vann bifall icke blott af Konstitutions-Utskottet utan
äfven af Andra Kammaren i sin helhet samt en stor del af Första
Kammaren, så skulle man trott, att ett dylikt förslag äfven skulle
vara både lämpligt och nöjaktigt såväl för regeringsmakten som re¬
presentationen. Det har likväl visat sig, att regeringen sedan dess
funnit för godt att göra ett betydligt och väsendtligt tillägg i det
förslag, som nu vid denna riksdag är framlagdt. Det torde förefalla
något hvar besynnerligt, att regeringen funnit sig föranlåten att göra
detta tillägg. Det skulle, säger man, åsyfta att förklara, hvad med
föregående årets förslag i verkligheten menats, och emellan dessa båda
förslag, säger man vidare, skulle blott en skenbar skilnad ega ram
För den, som lägger noga märke till hvarje ord, som i de båda för¬
slagen till grundlagsändring förekomma, skall det likväl blifva klart,
att mellan båda förslagen en väsendtlig skilnad råder. Hvad som
Onsdagar. dan Mars, f.
11
N:o 11.
menats med den nuvarande lydelsen af 80 § Regeringsformen, det
står tydligt uttryckt såväl i 1800 års Konsdtutions-Utskotts betän¬
kande i frågan som ock i det betänkande, som nu ligger före till be¬
handling. Meningen har varit att bereda ett skydd för Riksdagen för
att från regeringsmaktens sida egenmäktiga tillägg i den tunga, som
rotering och rustning och den nuvarande härordningen innebure. icke
skulle kunna stipuleras, men icke att bereda något skydd för Rege¬
ringen för egenmäktiga tilltag från Riksdagens sida.
Det har blifvit yttradt, att det vore nödvändigt att i paragrafen tyd¬
ligt inlägga den meningen, att den skulle förbinda Riksdagen i af¬
seende på beviljande af de anslag, som funnos oundgängliga för un¬
derhållet af den blifvande arméorganisationen; och, har man vidare
sagt, det vore nödvändigt, om icke för närvarande tid, så dock för
framtiden, för hvilken, men icke för stunden, vi stiftade våra lagar;
hvarförutan det blifvit sagdt, att vi icke kunde veta hurudan sinnes¬
stämningen och åsigterna kunna komma att blifva lios svenska Riks¬
dagen i framtiden. Ja, det kan man visserligen icke veta: men man
bör väl kunna draga någon slutsats af den förflutna tidens historia ; och
jag frågar dä. om ett enda exempel någonsin funnits derpå, att, såvidt
det varit fråga om nödiga anslag till vår nuvarande arméorganisation
eller indelningsverkets behof, Riksdagen hitintills vägrat för dess ut¬
veckling nödiga medel. Dessutom kan man väl med skäl fråga, hvar¬
till eu sådan förbindelse i grundlagen, så vidt den stipuleras i de or¬
dalag, som bär äro föreslagna, nemligen oundgängliga anslag, skulle
tjena, ty hvem skall bestämma, hvad för ifrågavarande ändamål är
oundgängligt! Hvad sou; för tillfället är oundgängligt kan ju blifva
otillräckligt för framtiden; och hvilken förbindelse åligger dä Riks¬
dagen i följd af en dylik ordställning i grundlagen? Icke heller med
nuvarande bestämmelse i 80 § Regeringsformen har förhållandet varit
sådant, att den i ringaste mån lemnat någon garanti för uppehållande
i behöfligt och vederbörligt skick af vårt försvarsväseude. De stora
summor, som derutöfver erfordrats, vittna nogsamt om, att det skulle
hafva varit utan ändamål att för upprätthållande af vårt närvarande
försvar stödja sig endast på den förbindelse för Riksdagen, som 80 §
för närvarande innehåller. Enahanda blifver förhållandet framdeles.
Kan man icke hafva förtroende till Riksdagen, att den har det sunda
och enkla förnuftet, att flen vill sjelf göra de uppoffringar, som för
vår politiska existens äro nödvändiga, då kan man icke heller hafva
något att lita på genom någon lagparagrafs bestämmelse. Det är först
i den lag, som kommer att stipuleras angående den allmänna värne-
pligieu, som grunderna för den nya arméorganisationen komma att
bestämmas, och i sammanhang dermed komma också afiöningsstater
att upprättas efter de omständigheter, som med den nya organisatio¬
nen äro förenade. För min del skulle jag vilja anse, att en bestäm¬
melse i grundlagen rörande denna fråga föga eller intet tjenar till;
då det är först i den civillag, hvilken i afseende på försvaret kommer
att stadgas, som garantierna skola intagas, hvilken lag, såsom för en
hvar torde vara tydligt, icke kan rubbas utan Konungs och Riksdags
gemensamma samtycke.
För e slag en
ändring af.
SO § R.-F.
(Forts.)
N:o 11.
}(’öreslo.'j<‘h
tinärruf; c/
80 § R.-F.
(Fortr.)
:v
Oi' ■ ,'i Mars f. .'i.
Men då regeringen funnit sig föranlåten att för den nya -biff-
ordningen begära samma garanti, som för närvarande ligger till grund
för indelningsverket, så har Konstitutions-Utskottet ansett sig böra gå
eu sådan önskan till mötes och derföre hemstält, att ett till ordställ¬
ning lika lydande förslag till tillägg till 80 § Regeringsformen som
det regeringen vid förra riksdagen framlade, nu måtte antagas till
hvilande. Jag hoppas ock att Riksdagen skall godkänna detta för¬
slag, liksom jag äfven är öfvertygad att Regeringen med ett sådant
Riksdagens beslut skall finna sig belåten, i det hon väl måste förlita
sig på svenska folkets beredvillighet att göra de uppoffringar, som äro
erforderliga för landets sjelfständighet och statens eget välbefinnande.
Man skulle väl icke gerna kunna förutsätta, att befolkningen eller
Riksdagen framdeles i detta hänseende skulle komma att brista mer
än hittills varit förhållandet. Det måste nemligen vara lika vigtigt.
för att icke säga ännu vigtigare, för svenska folket som för regeringsmak¬
ten, att hafva fullt betryggande försvarsanstalter; men så vida de
båda statsmakterna icke med förtroende gå hvarandra till mötes,
kunna icke genom hvilka stipulationer som helst fullt betryggande
garantier vinnas.
Jag hoppas att Kammaren lemnar sitt bifall till Utskottets förslag.
Herr A. P. Danielsson: Då ingen har yrkat afslag på detta betän¬
kande, kunde det vara öfverflödigt att begära ordet, men jag har dock
blifvit dertill föranlåten genom ett par yttranden från statsrådsbänkeu,
Indika jag icke vill skola stå ovederlagda i protokollet.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade, att det nu
föreliggande förslaget till ändring af 80 § Regeringsformen icke inne¬
håller något annat, än hvad som redan finnes i samma grundlags-
paragraf stadgadt. Är förhållandet sådant, så förefaller det mig ganska
märkligt, att regeringen nu framkommit med ifrågavarande förslag,
hvilket ju då helt säkert måste vara alldeles öfverflödigt.
Samme ärade talare nämnde vidare att, derest regeringens nu
framstälda förslag folie och i dess ställe Utskottets hemställan gilla¬
des, för framtiden många gånger anslagen till armén och dess orga¬
nisation skulle komma att utfalla eller göras beroende på eu oansvarig
voteringssedel.
I likhet med herr Ola Andersson tror jag, att man icke har rät¬
tighet att gå fram till urnan med en oansvarig voteringssedel, ty hvarje
medlem af denna Kammare, liksom Riksdagen i dess helhet, har ett
vida tyngre ansvar och mer maktpåliggande kaii, än att man här med
fog skall kunna tala om en oansvarig voteringssedel, alraminst i eu
fråga, då det är ofta till någon del hela fosterlandets väl eller ve som ge¬
nom en sådan sedel kan afgöras. Vidare nämnde samme talare, att
ett bifall till Utskottets förslag skulle kunna föranleda och blifva orsak
till ett upplösningstillstånd i framtiden. Jag frågar: kan någon utur
vår historia eller Riksdagens förhandlingar sedan det nya statsskicket
uppleta något enda blad eller någon rad der det omtalas, att Riks¬
dagen gjort sig skyldig till något sådant som att icke bevilja nödiga
lag under alla de olika hufvudtitlarne? Har Riksdagen någonsin
Onsctagen dia 3 Mara. f. åt.
13
N :a 11.
undandragit sig denna sin skyldighet? Jag tror det icke. Långt ifrån
sålunda att hafva missbrukat sin penningebeviljande makt, har tvärt¬
om Riksdagen till och med åtagit sig en ökad beväringsskyldighet och
dermed i .sammanhang stående utgifter, något hvartill Riksdagen med
strängt iakttagande af grundlagens bud icke varit skyldig. Sålunda
kan väl icke med skäl sägas, att Riksdagen missbrukat sin makt i
detta hänseende.
En annan ärad talare på statsrådshänken yttrade, att skilnaden
mellan Utskottets och Regeringens förslag vore mera skenbar än verk¬
lig. Om så är förhållandet, hvarföre påyrkar man då så ifrigt från
regeringens sida att dess förslag må bifallas. I sådant fall vore
ju icke mycket att nu tvista om; men jag må väl säga, att det före¬
faller märkligt, att regeringen så der ena året kommer med ett och
andra året med ett annat förslag, om hvilka hon sjelf förklarar att
skilnaden dem emellan är mer skenbar än verklig.
Jag tror att Utskottet gjort ganska klokt och rätt, då det före¬
slagit Riksdagen att antaga samma förslag, som vid förra riksdagen
hlifvit framlagdt af Regeringen. Vi veta alla, att detta förslag bifölls
af Andra Kammaren enhälligt samt i Första Kammaren förkastades af
en majoritet med blott tre rösters öfvervigt. Jag tror således det icke
tinnes någon grundad anledning att nu frångå de åsigter, som vid
förra riksdagen uttalades af denna Kammare, utan tvärtom att Kamma¬
ren bör visa sig konseqvent.
Orsaken till att ordalagen i det vid denna riksdag af Kong!. Maj:t
framlagda förslaget blifvit andra än förslagets vid sista riksdagen,
vill jag nu söka anföra.
Herr Statsrådet sade, att den förändring af ordalagen, som skett
uti det i år af Kongl. Maj:t framlagda förslag, vore endast ett försök
att undanrödja de betänkligheter, som blifvit gjorda mot förra för¬
slaget.
Jag har mig icke bekanta några väsendtliga betänkligheter, och
jag tror att det vore vida mera betänkligt att icke vidblifva fjolårets
förslag, dä, såsom jag nämnt, detsamma enhälligt antagits af denna
Kammare och i Första Kammaren föll allenast på tre röster samt så¬
ledes har den största utsigten att nu vinna Riksdagens bifall.
Herr Statsrådet sade vidare, beträffande ordalagen: “då skola
dessa grunder samt för deras tillämpning oundgängliga anslag“ etc.,
att genom dessa ordalag några konflikter icke med skäl kunde befaras;
men det är just detta som man måste befara, tv huru är det möjligt
att gifva dessa ord eu så bestämd tydning, att icke konflikter kunna
uppstå, Den ena säger så och den andra så, en anser ordet “grunder14
tvetydigt och en annan hvad med “oundgängliga anslag'4 bör förstås,
och tvisterna härom kunna utspinnas i oändlighet. Jag tror derför
att Utskottet haft fullt skäl till sin hemställan.
Dernäst och då från statsrådshänken blifvit uttalad t, att syfte¬
målet med detta förslag skulle vara detsamma som med det förra för¬
slaget, ehuru ordalagen nu äro något annorlunda, så vill jag, i likhet
med Herr Nils Larson, till protokollet på det högsta protestera häremot.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Föreslagen
iindrinq af
SO § R.-F.
(Forts.)
N: o 11.
14
Onsdagen den
Föreslagen
ändring af
80 § Ii.-F.
(Forts.)
> Mars, f. m.
Herr Dickson: Jag ber att till en början få förut skicka den
anmärkningen, att jag för min del fullkomligt instämmer i de yttran¬
den som afgifvits af de båda ledamöterne af Konungens Råd, och att
jag således för min del icke kan finna någon väsendtlig skilnad mellan
Kongl. Maj:ts förslag vid förra riksdagen och det af Kong). Majrt nu
framlagda. Hela skilnadeu är, att jag måste anse detta senare så¬
som ett förtydligande af hvad Riksdagen icke förstod i det förra.
Då jag nu kommer att yrka afsteg å både Kongl. Maj:ts förslag
och Utskottets, så torde det tillåtas mig att i korthet få angifva mina
motiv dertill.
Det första motivet är, att vi ännu alldeles icke veta, hvad iiär-
orduingsförslag vi komma att få, och att derföre en förändring i grund¬
lagen icke för det närvarande kan anses vara af behofvet påkallad.
För min del anser jag och hoppas att, om Riksdagen skulle blifva
ense om ett härordningsförslag, Kongl. Maj:ts gillande deraf skall
komma att förutsätta två, enligt min tanke, alldeles oundgängliga vil¬
kor, det ena att det härordningsförslag, som Riksdagen kommer att
antaga, skall vara, åtminstone så-mycket som möjligt är, betryggande
för vårt lands sjelfständighet, och det andra att för dess fortfarande
bestånd och tillämpning tillräckliga garantier skola erbjudas. Jag vill
visst icke för min del underskatta den beredvillighet, som Riksdagen
städse visat i fråga om uppoffringar för landets försvar, men den om¬
ständigheten att så hittills varit kan icke berättiga mig att i detta
hänseende draga vexel på framtiden, och det är derföre enligt min tanke
alldeles nödvändigt att några garantier fastställas. Man kan nemligen
t. ex. föreställa sig, att här likasom i Preussen en krigsbudget kommer
att antagas och fastställas endast för vissa år. och jag finner eu så¬
dan föreställning så mycket mer befogad, som det förefaller mig såsom
en oförtydbar åsigt från Riksdagen eller åtminstone från denna Kam¬
mare, att hädanefter alla begärda och beviljade anslag böra på extra
stat, för allenast ett år i sender uppföras. Om således ett nytt härord¬
ning-storslag antages, så måste också nya anslag beviljas, hvilka då
komma att blifva beroende på Riksdagens godtycke år för år, och
detta tror jag vara eu mycket liten garanti.
ålan kan anmärka, att uttrycket “varder genom särskild lag1- etc.
innefattar någon inkonseqvens, ålan kan här fråga: hvad är det för
lag? Kongl. Maj:t har framlagt fem olika lagförslag, ehuruväl man
kan säga, att alla dessa förslag kunna sammanföras till en gemensam lag.
Detta gifver mig också anledning att finna, att det är alldeles
onödigt att införa hela detta stadgande i grundlagen. Ty såväl värne-
pligtslagen som alla andra lagar, som behöfvas för försvarsverkets
genomförande, måste enligt min uppfattning vara antagna såsom civil¬
lag af Konung och Riksdag gemensamt och kunna således icke utan
Riksdagens och Konungens gemensamma beslut ändras, och vi behöfva
derföre ingalunda belasta våra grundlagar med ett dylikt stadgande.
För min del kan jag icke finna, att dessa grunder blifva bättre skyd¬
dade genom att stå i grundlagen _ än genom en af Riksdag och
Konung gemensamt antagen lag. Öfver hufvud anser jag att våra
grundlagar skulle vinna derpå, om en hel mängd mer eller mindre
15
N:o 11.
On.-:nagen den o Mars, f. m.
onödiga stadganden derur borttoges — ju färre paragrafer desto bättre
— och jag finner derföre så mycket mindre skäl att nu belasta
grundlagen med ett nytt stadgande. Grundlagen säger, att de för¬
ändringar som göras deri skola vara “nödiga eller nyttiga*4. Jag
rinner icke att denna förändring är nyttig eller nödig. '
Stödjande mig således på Herr Rydins i Utskottet afgifna reser¬
vation, anhåller jag om afslag å så val Kongl. Maj:ts som Utskottets
förslag.
Herr O. A. Larsson: Mina äsigter i denna fråga öfverensstäm¬
ma fullkomligt med den siste ärade talarens. Jag liar också genom¬
läst Herr Rydins reservation och finner deraf, att ifrågavarande grund¬
lagsförslag hvarken är nyttigt eller nödvändigt. Dess framläggande
utgör, så att saga, ett misstroendevotum mot den nya riksdagsordnin¬
gen och Kamrarne från regeringens sida. Då vi veta att, enligt grund¬
lagens stadgande, civillagar och grundlag icke kunna af Riksdagen
ändras eller upphäfvas utan Konungens bifall, så vet jag icke hvartill
det skulle tjena att uti nu ifrågavarande 80 § inflicka samma stadgande.
Här har blifvit sagdt, att för närvarande man icke hade skal att
frukta det anslag skulle vägras till de för landets försvar behöfiiga
kostnader.
Jag vill gå än längre och kan tryggt påstå, att man icke heller
i eu framtid behöfver frukta att svenska folket vägrar de medel, som
till landets försvar erfordras. Det är den nuvarande regeringen för¬
behållet att saga: vi tro eder icke, I kunnen sätta in landtmanna-
partister i Första Kammaren, som rösta med Andra Kammaren och I
kunnen sålunda vägra alla möjliga anslag. Jag beklagar, att ett så¬
dant misstroende eger rum från regeringens sida, men jag vill på det
bestämdaste protestera mot en sådan tanke, ty hittills åtminstone kan
man väl icke säga, att ett spår till något sådant maktmissbruk från
representationens sida visat sig. Att man motsätter sig dyrticlstillägg
åt de högre embetsmännen kan väl icke gifva rimlig anledning till det
antagande, att Riksdagen nu och i framtiden skulle motsätta sig nö¬
diga anslag till landets försvar.
Jag anser det således icke nödigt att ändra denna §. Jag liar,
likasom Herr Dickson, med noggrannhet genomläst Herr Rydins reser¬
vation och deraf funnit denna åsigt så komplett bevisad, att man
nästan vore färdig att tro, det ändringsförslaget blifvit mot bättre
vetande framstäldt.
Jag vill icke, likasom Herr Dickson, yrka afslag å så val Kongl.
Maj:ts som Utskottets förslag, emedan jag vet att åtminstone Andra
Kammaren vid förra riksdagen godkände samma ordalydelse som Ut¬
skottet nu föreslagit; och kan man derigenom tillfredsställa regeringen,
så har jag ingenting deremot, ehuru jag på samma gång vill på det
lifligaste protestera mot den uppfattningen, att ett sådant stadgande
som det föreslagna skulle vara nödigt och nyttigt.
Iierr Jöns Rundbäck: Då ingen talare nu yttrat sig för en
ändring af 80 § Regeringsformen, sådan den blifvit af Kongl. Maj:t
Föreslagen
lindring af
SO § JR.-F.
(Forts.)
N:o 11.
Oi'.'5-jag''ivi dan ." Mavs. f. m.
Föreslagen
ändring af
SO § R.-F.
(Forts.)
it;
vid de ana riksdag föreslagen, så ian det ej falla mig in att yrka bi¬
fall dertill. Jag har ansett mig böra yttra några ord i frågan, tv
lika litet som jag kan gilla det Kongl. förslaget, lika litet kan jag
förorda Konstitutions-Utskottets. Det är tillkommet, säger Utskottet i
sitt utlåtande, för att åt den i stället för indelningsverket inträdande
organisationen af förs vars väsendet bereda samma fasthet eller säkerhet,
som 80 § Regeringsformen i dess nuvarande skick skulle bereda den
nuvarande försvarsorganisationen. Man vill nemligen påstå, att 80 §,
sådan den nu lyder, innefattat fullt tillräckliga garantier för för vars-
väseudet. För min del vill jag påstå och skall söka bevisa, att 80 §,
åtminstone för sä vidt den afser rust- och rotehållare, icke lemnar
några garantier alls. och för sådant ändamål ber jag att få anföra eu
omständighet. Vid eu generalmönstring med båtsmän år 1816 kla¬
gade en del rotehållare deröfver, att en del författningar, som inne¬
hålla stadganden om lön, lega m. m., voro otydliga, och att man icke
genom dem kunde få någon reda i saken. Generalmönsterherren in¬
berättade detta till Kongl. Maj:t, och följden blef de så kallade rote-
böckerna, hvilka utkommo år 1824 och der alla bestämmelser rörande
båtsmanshållet sammanfördes. Men i sammanhang med stadfästelse:!
af dessa roteböcker behagade Kongl. Maj:t, utan framställning från
Riksdagen eller rotehållarne, att förklara det legan vid båtsmanshållet
skulle vara fri. Då nu i flera kontrakt mellan kronan och rote¬
hållare. såsom t. ex. det för Bohuslän gällande, står, att rotehållare»
skal! gifva så och sfi mycket i lön och så och så mycket i lega. me»
Kong!. Maja: är 1824 förklarat legan fri, sä har lian icke stält sig
80 jj till efterrättelse, emedan dessa kontrakt just äro de, om hvilka
i nämnde paragraf säges, att de skola vid deras hufvudgrunder orub¬
bade bibehållas, intill dess Konungen och Riksdagen finna nödigt någon
ändring deruti samfäld t att göra. Men, säger man måhända: ‘-detta
var endast i fråga om legan.“ Ja visserligen, men kan Kongl Maja
på så sätt ensamt besluta om legan, så kau ju enahanda förfarande
en annan gång ske med lönen. Jag tror och kan hänvisa till Herr
Justitie-statsministerns yttrande vid sista riksdagen, att clet är Rege¬
ringens uppfattning af 80 §. att dessa hufvudgrunder, som der om¬
nämnas, icke blott innefatta anskaffande af manskap utan äfven det-
sanamas aflöning. Men om nu eu del, nemligen afiöningen, kan af den
ena statsmakten ensidigt rubbas, så kan äfven hvarje annan del af pa¬
ragrafen på samma sätt förändras. Följderna häraf hafva också varit,
att då man förut fått båtsmän för det och det priset, så får man nu
gifva mångdubbelt så stor lega som förut. Man klagade vid sista gene¬
ralmönstringen öfver att denna förändring i rotehållskontrakten utan
Riksdagens medgifvande blifvit gjord, men Kongl. Maj:t ansåg detta
icke kunna föranleda till någon åtgärd, emedan kontrakten innehålla,
att om rotehållarne icke kunna genom lega anskaffa karl, så skola de
gä sjelfva. Men nu har Kongl. Maj:t nyligen äfven infört den be¬
stämmelsen, att ingen får antagas till rekryt som är öfver 25 år gam¬
mal. Jag vågar påstå, att af alla rotehållarne de fleste, och åtmin¬
stone nio bland tio äro öfver denna ålder och således icke kunna an-
N:o 11.
Onsdagen den o Mars, f. m. 17
tagas, emedan de enligt nämnda regeringsbeslut äro af den ålder att
•de böra kasseras.
Med hvad jag nu anfört anser jag mig hafva bevisat, att sådana
bestämmelser som dessa i 80 § Regeringsformen icke erbjuda några
garantier och ber att som bevis härför få hänvisa Herrarne till tvänne
komitébetänkanden om lindring i båtsmanshållet och roteringen, der I
hunnen sjelfva se förhållandena, nemligen, att de ej anse sig kunna
angifva hvad som förstås med dessa hufvudgrunder. Hvad som hör
till indelningsverkets grunder är omöjligt att säga, och det är likväl
under mer än tvänne århundraden vi lefvat oss in uti dessa förhål¬
landen. Om jag nu ser på det nya lagförslaget, sä står deri: “Varder
genom särskild lag, med indelningsverkets upphäfvande, annan grund
lagd för ordnandet af krigsmakten till lands och sjös, då må ej
ändring i sådan lag göras utan af Konungen och Riksdagen sam¬
fält,“
Hurudan är då denna särskilda lag? Tro Herrarne att den skall
blifva klarare derför att ingen vet hurudan den blir? Jag vågar påstå
att ordet “grund*- i nu framlagda grundlagsförslag skall leda till sä
många konflikter, förvecklingar och disputationer vid hvarje riksdag,
att det skall blifva mycket svårt att komma på det klara med det¬
samma, och det har redan visat sig. Konstitutions-Utskottet har der¬
med menat värnpligtslagen, men från statsrådsbänken har man sagt
att deri äfven skulle innefattas den ekonomiska sidan af saken. Der
hafva vi ju redan konflikten i full fart! Jag vågar påstå att ingen
med bestämdhet kan säga att hans åsigt är den rätta, då det gäller
att tillämpa grundlagarue, och derför tror jag det vore klokast att
nu aislå förslaget. Jag kan väl förstå att Andra Kammaren icke
gerna skall vilja göra detta, då den nästan utan diskussion vid för¬
öden riksdag lemnade bifall till uet då framlagda förslaget, men jag
tror att faran för Kammaren att synas hafva gått från sin då utta¬
lade åsigt icke är så stor, ty det är Regeringen som nu inkommit
med ett nytt förslag, och skulle nu Regeringens deri uttalade åsigter
vara oriktiga, hvilket framtiden får utvisa, så är det ju bättre att
förslaget nu fäller, om liden för dess antagande ännu icke är inne.
För min dei fruktar jag icke för framtiden och anser icke att
man behöfver befara, att svenska folket icke skulle vilja försvara sig.
och tror, i likhet med hvad professor Rydin genom exempel från andra
länder visat, att sådana anslag, som för landets försvar kräfvas, äfven
hus oss, om behofvet det påkallar, skola beviljas. Jag nödgas på nu
af mig anförda skäl yrka afslag på förslaget om något tillägg till 80 §
Regeringsformen, fullt; förvissad om att när nordens ovän hotar Svea
tolk, så skall detta folk lika kraftigt som i fordomtima “slå på sliöl-
darne och följa dit Konungen och dit Uran gär“, utan att behöfva
andra lagbestämmelser än dem som stå skrifna i deras hjertan i natio-
nalmedvetandet.
Herr Jöns P e h rsson: Efter de uttalanden, som här blifvit fälda
-af två statsråd, så, om man varit oviss förut om huru man skulle gorå.
Andra Kammarens Pr o t. 1875. N :o 11. 2
Föreslagen
ändring af
80 § R.-F.
(Forts.)
N:o 11.
18
Onsdagen den 3 Mars. f. in.
Föreslagen
ändring af
80 § li.-F.
(Forts.)
så har man dock nu kunnat blifva fullt deciderad att yrka afslag å
Utskottets betänkande, helst när man hört detsamma afstyrkas af en
person, som i andra afseenden är af helt olika åsigter mot mig. Jag
ämnar för min del yrka hvarken bifall eller afslag, men jag vill hafva
förvaradt i protokollet att den tolkning, man vill gifva åt den nuva¬
rande grundlagen så väl som åt Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets
förslag, icke är den tolkning af dessa stadganden som jag för min
del kan godkänna. Skulle man väl kunna befara att någon svensk
Riksdag i framtiden icke skulle häfda sin beskattningsrätt så sjelf¬
ständigt, att den icke skulle förmå afslå de framställningar om anslag
som icke af densamma ansåges behöfliga, vore nödvändigt afslå detta
betänkande. Den regering, som på något sätt dristar sig att ingripa
i Riksdagens oförgripliga rätt att ensam bestämma anslagen, skall deri
icke lyckas, och det har redan visat sig hvad som deraf kan följa.
Man säger att det nu föreslagna tillägget är nödigt, emedan man vill
påstå att den tid lcan komma, då det vore nödvändigt och nyttigt
att hafva grundlagshägn för de anslag, som höra till försvarsväsendet.
Hvad framtiden innebär i sitt sköte, det kunna vi icke veta; men det
måste väl vara klart för hvar och en, att, om den tid skulle komma,
då nödiga anslag till nämnda ändamål skulle förvägras af representa¬
tionen, då vore samhällsupplösningen färdig och allt nära att sam¬
manstörta, och då hjelpte inga grundlagar. För min del vill jag icke
göra något yrkande, men skulle det blifva någon längre diskussion,
så kanske jag kommer att göra något yrkande, och det blcfve afslag.
Her For Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag har icke kunnat
finna den likhet mellan det af Kongl. Maj:t vid förra och det af
Ivongl. Maj:t vid denna riksdag framlagda grundlagsförslag, som är
uttalad från statsrådsbänken. Jag har deremot funnit att vid denna
riksdag Kongl. Maj:t föreslagit ett tillägg, som innefattar föreskrift
om de för krigslagarnes tillämpning “oundgängliga medel". Men detta
ord är så elastiskt, att det i en aflägsen framtid möjligen kan fram¬
kalla konstitutionel konflikter mellan Riksdagen och Regeringen och
rubba det goda förhållande, som vi vilja skall råda mellan regeringen
och representationen, då det gäller stora fosterländska frågor.
Jag kan således icke annat än yrka bifall till Konstitutions¬
utskottets förslag.
Herr Samuel Johnson: Jag kan icke neka, att äfven jag nästan
skulle vara benägen för att hysa samma åsigt som den föregånde ta¬
laren, hvilken sagt, att det icke behöfves göra något tillägg i den
ifrågavarande paragafen, emedan den å ena sidan icke allenast är
tillräcklig för att kunna skydda landet under nuvarande förhållanden,
utan ock å andra sidan icke kan utgöra något hinder för att vidtaga
förändringar i arméorganisationen. Men då Kongl. Maj:t i sin nådiga
proposition gjort till ett förbehåll att någon förändring i paragrafen
måste vidtagas, så anser jag för min del att det bästa och klokaste,
som Konstitutions-Utskottet kunnat göra för att få denna stora fråga
löst, har varit att framlägga samma förslag som förlidet år blef af
Onsdagen den o Mars, f. m. 19
Kongl. Maj:t till Riksdagen framstäldt, ock då icke allenast bifölls
utan förändring inom Konstitutions-Utskottet, utan ock blef af Andra
Kammaren utan ringaste diskussion antaget. Och jag skulle för min
del finna det vara besynnerligt, om Regeringen icke vore villig att ingå
i>å samma förslag, som den sjelf framlade förlidet år. På grund
härutaf anser jag goda skäl förefinnas att yrka bifall till det af Ut¬
skottet nu framlagda förslaget.
Grefve Björnstjerna: Jag skall icke alltför mycket följa
min ärade vän Jonas Andersson vid hans undersökningar angående
80 §:s tillkomst. Man kan visserligen säga att denna paragraf i lik¬
het med motsvarande paragraf i 1720 års Regeringsform tillkommit för
att skydda svenska folket emot envåldsmaktens ingrepp. Men man
kan väl också tänka sig, att de fosterländska författarne af 1809 års
grundlag velat tillse att landets försvarsverk icke måtte på obehörigt
sätt försvagas. Efter de svåra olyckor, som då öfvergått landet och
i betraktande af det svaghetstillstånd, hvari vi då befunno oss, var det
antagligt att personer kunde finnas, som ansågo hvarje försvar omöjligt,
ja att det till och med vore likgiltigt, om Sverige blefve ett storfur¬
stendöme eller fortfor att vara ett sjelfständigt konungarike, blott icke
skatterna blefve för stora. 1 ändamål att bemöta dylika ofoster¬
ländska åsigter torde denna § då ha varit ganska lämplig.
Nu har emellertid frågan kommit på en annan ståndpunkt, jag
medgifver det. För min del, och jag vågar tro att jag bär vid lag ut¬
trycker icke allenast min egen utan äfven de fleste mera tänkande
officerares åsigt, anser jag 80 §, sådan den nu lyder, icke längre upp¬
fylla sin bestämmelse. Det lider nemligen intet tvifvel, att, om en
sä ©fosterländsk sinnesstämning någonsin inom Riksdagen gjorde
sig rådande, att Riksdagen vägrade anslag till öfning, vapen och be¬
klädnad för vår indelta armé, det under sådana förhållanden vore af
föga gagn, att det funnes menniskor, hvilka bodde på vissa torp i
landet och kallades soldater, utan att derföre vara det mera än alla
andra innebyggare i riket.
Man skulle ur denna synpunkt, i likhet med en och annan före¬
gående talare, kunna antaga, att paragrafen nu utan fara kunde
helt och hållet försvinna. Jag tror dock att förhållandet icke torde
vara alldeles sådant. Det förefaller mig nemligen, som om den vig¬
tiga frågan, huru landets försvar skall ordnas och upprätthållas, borde,
åtminstone med några ord, i grundlagen omförmäias, samt att, innan
representationen beslutar sig för att omskapa försvarsverket, ett tillägg
till förevarande grundlagsparagraf således bör göras. Jag finner likväl
icke att detta bör ske på det sätt Kongl. Maj:ts proposition förut¬
sätter. Denna har, enligt mitt förmenande, gått alldeles för långt.
Riksdagen hvarken kan eller bör afsåga sig sin beskattningsrätt; jag
tror dessutom icke, att ett sådant tillägg, som i den Kongl. proposi¬
tionen föreslagits, är af behofvet påkalladt. Jag kan icke dela en
föregående talares fruktan, att svenska folket skulle visa sig så föga
uppskatta sin lyckliga ställning, att det ville äfventyra denna genom
att kasta sitt försvarsverk öfver bord. Jag anser deremot i likhet med
N:o 11,
Föreslagen
ändring af
90 § R.-F.
(Forts.)
N:o 11.
•20
Onsdagen den •> Mars, f. m.
Föreslagen
ändring cij'
SO § H.-F.
(Forts.)
en annan talare att när man vill döma om framtiden bör man gå
tillbaka till forntiden, och jag tror ej att historien visar att svenska
folket någonsin nekat hvad som behöfts för värnande af dess dyr¬
baraste egendom — dess sjelfständighet.
Det af Kong). Maj:t föreslagna tillägget till 80 § är således, enligt
min förmening, icke nödigt, likasom det äfven, om det dit inkomme, in¬
galunda skulle göra tillfyllest. Det är nemligen alldeles gifvet, att. med
hänseende till det ständigt fallande penningevärdet, deu summa, som i
första ögonblicket vore fullt tillräcklig för härorganisationens ound¬
gängliga behof, inom mycket kort tid skulle visa sig dertill otillräcklig.
Det måste ju således alltid i sista hand ankomma på fosterlandskär¬
leken att fylla dessa behof.
Olämpligheten af att i lag intaga anslagsbestämmelser har äfven
visat sig i de länder, der man gjort försök dermed. Så stadgades
t. ex. i det Nordtyska förbundet eu viss summa, som årligen skulle
utgå för hvarje under fanorna inkallad värnpligtig. Men etter det
stora franska kriget, och sedan tyska kejsardömet blifvit upprättadt,
borttogs detta stadgande ur härordningslagen. Man faun nemligen
olämpligheten af att i lag bestämma om de anslag, som erfordrades
för härens upprätthållande, samt insåg att endast frågor om hårens
storlek, dess sammansättning och öfningar, borde blifva föremål för lag¬
stiftning.
På dessa, i min tanke fullt riktiga skäl, synes det mig vara tillräckligt
om grundlagsparagrafen erhåller deu af Utskottet tillstyrkta lydelse,
under det att en af Regering och Riksdag gemensamt antagen lag
närmare bestämmer härens sammansättning, dess öfningar rn. m. Jag
kan ej heller föreställa mig, att någon fara härigenom skulle uppstå,
vare sig från ena eller andra sidan. Om det t. ex. i lag bleive be¬
stämdt. att alla värnpligtig^ skulle öfvas, blefve det ju för Kougl. Maj:t
omöjligt att i stället införa någonting så i min tanke förhatligt, som
lottning; likaså, ifall lagen bestämde att öfningarne skulle fortgå en
viss tid, det då icke vore för Riksdagen möjligt att neka dertill nö¬
diga anslag,
Skulle man tänka sig att endera statsmakten bröte mot lagen,
ja, då vore man inne på revolutionens område, dit jag hoppas vi aldrig
'skola komma. Säkert är slutligen, att ingen grundlag kan lyckas
tvinga ett folk att försvara sig, om folket icke sjelf vill det.
Jag anser således fortfarande att inga andra bestämmelser äro
beliöfliga, än de, b vilka Konstitutions-Utskottet föreslagit, och, dä
Andra Kammaren förlidet år enhälligt antog desamma, kan jag icke
förmoda annnat än att Kammaren äfven nu skall handla på samma sätt.
Häruti förenade sig Herrar Nybhcus, Lundström och Per Nilsson
i Kulhult.
Herr Abraham Rundbäck: Jag skalle kunna inskränka mig
till att instämma med Herr Grefve Björnstjerna i det slut, hvartill
han kommit, desto mer som de motiv, han anfört, äro desamma,
som jag skulle velat framhålla. Jag vill emellertid derutöfver påpeka,
Onsdagen (len 3 Mats, f, in.
•a
N:o 11.
att, då det förslag, som utgick från regeringen förlidet år, sannolikt
var uppsatt efter mogen öfverläggning af ungefär samma personer,
som ännu sitta qvar i densamma, detta förslag torde innebära alla de
garantier, som skäligen kunna fordras.
Härjemte vill jag framhålla, det man ej bör för mycket öfver¬
skatta dessa garantiers betydelse. Ty, i likhet med hvad den före¬
gående talaren yttrade, anser jag att man ej behöfver befara att kom¬
mande slägten skulle söka undandraga sig att lemna erforderligt bidrag
till landets försvar. Skulle de åter, hellre än att göra uppoffringar
derför för att förblifva fria svenske män, vilja blifva ett främmande folks
trälar, är jag öfvertygad om att det ifrågasatta tillagget är fullkomligt
betydelselöst.
Herr Carl Ifvarsson: Det förefaller mig att det af Konstitu-
tions-Utskottet nu framlagda förslag är så oskyldigt, att man gerna
kunde antaga eller förkasta detsamma, utan att derpå hvarken vinna
eller förlora. Ty hvad förslaget innehåller finnes förut i grundlagen
stadgadt genom bestämmelserna angående stiftande, ändring eller upp¬
häfvande af civillag, och införes en ny arméorganisation genom lag. lära
väl bestämmelserna i denna komma att lyda under samma stadgande.
.Antages nu detta förslag, blir följden ingen annan än den, att man i
grundlagen intager en bestämmelse, som redan förut linnes i densamma,
och under förutsättning af att, på sätt en annan paragraf i grundlagen
bjuder, nämnda stadgande kommer att tolkas efter ordalydelsen, så¬
som ske bör, utan afseende på de olika tydningar, som under denna
öfverläggning förekommit, kan jag icke" finna att någon våda ligger
uti förslagets antagande, om så anses nödigt.
Då nu dertill kommer, att förslaget förut blifvit framlagd t af
Kongl. Maj:t. tillstyrkt af Konstitutions-Utskottet, antaget af denna
Kammare, samt uu ånyo af samma Utskott framlagdt, anser jag att
man gerna kan antaga detsamma att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, så mycket mera som man, enligt min åsigt, icke derpå
torde hvarken vinna eller förlora, ehvad detsamma nästa år antages
eller förkastas.
Herr U hr: Jag är för min del af den åsigteu, att så väl ifrågavarande
80 § i Regeringsformen, som både Kongl. Maj:ts och Utskottets före¬
slagna tillägg till samma § äro fullkomligt obehöfiiga. Frågan om
vårt försvar hvarken kan eller bör söka sin fasthet genom grundlags-
stadganden. Af hvad under diskussionen yttrats, har verkligen be¬
sannats det gamla ordspråket: “den hund, som drifves till skogs, biter
ei många. “ Icke kan man genom någon lag tvinga folket att känna
större fosterlandskärlek, att slåss med mera mod eller att icke hålla
på styfvern. Sådana uppoffringar låta ej tänka sig utan i samband
med en verklig fosterlandskärlek. Men gär det så långt, att folket
icke vill underkasta sig dessa uppoffringar, då kan det göra detsamma
hvad grundlagen innehåller. Ehuru jag således anser de nu före¬
slagna tilläggen så väl som hela 80 § onödig, så vill jag dock icke
Föreslagen
ändring af
80 § R.-F,
(Forts.)
N:o 11.
22
Onsdagen den ■) Mars, f. m.
Föreslagen
ändring af
80 § R.-F.
(Forts.)
Tryggad
besittning för
militieb ost alls-
torpare.
motsätta mig hvad Ivongl. Maj:t och dess regering hemstält, sedau eu af
Statsrådets ledamöter här nyss förklarat, att Kongl. Maj:ts nuvarande
förslag icke innebär större omfattning, än dess vid förra riksdagen i
ämnet gjorda framställning; och då äfven jag för min del finner det
likgiltigt, om i tillägget uttrycket ••oundgängliga anslag* förekommer
eller ej, så vill jag icke motsätta mig bifall till Utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Under densamma hade, i af¬
seende på Utskottets hemställan i l:sta punkten, endast yrkats bifall;
och blef nu berörda hemställan, efter derå särskildt gifven proposition,
af Kammaren bifallen.
Beträffande åter 2:dra punkten hade yrkanden blifvit gjorda så¬
väl på bifall till hvad Utskottet deruti föreslagit som ock på afslag å
samma förslag. Herr Talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa
yrkanden samt fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra meningen; i följd hvaraf Kammaren således för sin de! be-
slutit antaga det af Utskottet uti ifrågavarande punkt framlagda grund-
lagsändringsförslag att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
8 4.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 5) angående väckt fråga om rättig¬
het för församlingarne i Lunds stift och Halland att, under vissa vil¬
kor, förfoga öfver den till klockarne nu utgående helgonskylden; sko¬
lande, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen, detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Medkammaren.
§ '"'•
Skedde föredragning af Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Ut¬
skotts utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 6) med anledning af Herr
Johan Jönssons motion om underdånig skrifvelse derom, att personer,
som innehafva mindre lägenheter under sådana militieboställen, hvilka
äro för utarrendering afsedda, mätte under vissa vilkor varda vid
samma lägenheter bibehållna.
Af motionären var föreslaget:
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla: att Kongl.
Maj:t täcktes tillse, på hvad sätt de arbetarefamiljer, som finnas bo¬
satta på militieboställen, bestämda att utarrenderas, måtte vara vid
deras lägenheter bibehållna på tjugu år eller ock under deras lifstid
emot det att de till arrendatorn förskottsvis betalte sina arrendeaf-
gifter, dock så, att icke arrendet finge uppdrifvas till högre belopp
än de näst förut erlagt.
Och hade Utskottet i anledning af detta förslag hemstält:
att Riksdagen i underdånig skrifvelse måtte anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida å kronans boställen,
som skola utarrenderas, de å desamma bosatta åbor eller boställs-
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
N:o 11.
torpare må kunna tillförsäkras en ostörd besittning af sina lägenheter, Tryggad
mot skyldighet att fullgöra till arrendatorn förut åtagna förbindelser.
*• ö ^ rmhtiebostalls-
torpare.
Ordet begärdes af Friherre Ericson, som yttrade: Jag anhåller (-Forts.)
om Kammarens afslag å föreliggande utlåtande. Det bör vara klart
för hvar och en, som känner till förhållandena på landet och med
arrenden i allmänhet, att värdet af dessa boställen skall betydligt ned¬
sättas, äfvensom lusten att öfvertaga dem förminskas, om man vid
arrendet tvingas att mottaga personer, öfver hvilka man ej blir hus¬
bonde eller får någon annan rättighet än att af dem uppbära ett
visst arrendebelopp. Särskildt ber jag, beträffande den större eller
mindre billigheten eller nödvändigheten att framlägga ett dylikt för¬
slag, få påpeka att, om Riksdagen börjar lägga sig uti förhållandena
mellan husbönder och tjenare å ifrågavarande boställen, den nödvän¬
diga konsekvensen deraf blir, att Riksdagen äfven gör det på andra
ställen och först och främst på sina öfriga egendomar, och då är det
ej långt borta från steget att Riksdagen blandar sig äfven i den en¬
skildes ekonomi. Öfvertygad att Utskottet ej haft för afsigt att be¬
träda en sådan väg, fäster jag mig ej vid dess, lindrigast sagdt,
besynnerliga motivering i utlåtandet och yrkar endast på rent prak¬
tiska skäl afslag å Utskottets hemställan, såsom afseende en för sta¬
tens ändamål obehöflig åtgärd, ledande till förluster, om hvilka utlå¬
tandets författare säkerligen icke haft något begrepp, då lian skref
detta förslag.
Herr Aug. Börjesson instämde med Friherre Ericson.
Herr Abr. Rundbäck: Vid genomläsningen af den motion, hvar¬
om detta betänkande handlar, kände jag mig helt öfverraskad, och detta
emedan jag knappast sett något djerfvare försök att underordna det
allmännas rätt och bästa under den enskildes fördel. Genom den
undantagslagstiftning, som här föreslås, skulle icke blott statens eko¬
nomiska fördel af sina boställen förminskas, utan äfven blifvande
arrendatorer af desamma förhindras att fritt disponera den arrende¬
rade egendomen och efter eget tycke uppsäga sina underlydande och
antaga arbetare, utan tvingas att bibehålla de förutvarande, antingen
de befinnas dugliga eller ej, antingen de äro för jordbrukets rationela
skötsel behöfliga eller icke. Antingen de varit på bostället led efter
led eller blott ett enda år. Arrendatorn skulle ock genom en dylik
lag nödgas underkasta sig de vilkor, under hvilka torparen förut inne¬
haft sin lägenhet, vare sig dessa vilkor äro för arrendatorn fördel¬
aktiga eller oj, vare sig arrendebeloppen äro skäliga eller alltför låga.
En dylik arrendator blefve på detta sätt den ende jordbrukare i
Sverige, som icke fritt finge välja sina arbetare och efter eget tycke
ordna sitt jordbruk, bunden som han blefve af anordningar från före¬
gående tider.
Utskottet bär icke desto mindre funnit motionen behjertansvärd,
och, besynnerligt nog. enhälligt tillstyrkt bifall till densamma. De
skäl. Utskottet härvid anfört, äro dock ganska märkvärdiga, och jag
N:o 11.
Trygg ad be¬
sittning för
militiebostäUs-
torpare.
(Forts.)
24 Onsdagen den 3 Mars, f. m.
ber att i korthet få anställa en liten kritik öl ver desamma. På sidan
2 i utlåtandet säger Utskottet: “För Utskottet synes det sannolikt,
att vid militieboställenas förestående utarrendering till deri mest¬
bjudande, de a desamma bosatta äbor eller boställstorpare kommu
att blottställas tor eu behandling, mycket olika den, som dem veder¬
farits, da bostället, såsom hittills, ötverlatits från en statens tjenare
till en annan*. Häri ligger å ena sidan ett erkännande, att de förre
boställsinnehafvarue varit göda husbönder, men ä andra sidan ett. på¬
stående, att de kommande arrondatorerna skulle blifva motsatsen; och
anledningen till detta förändrade förhållande anser Utskottet ligga
deri, att de nya husbönderna skulle anse arrendet för en affär, hvarpå
de ^ skulle göra den största möjliga vinst, och att de gent emot slint
underhafvande endast skulle låta leda sig af egennytta och vinnings¬
lystnad. Hvarifrån har Utskottet tagit sig anledning till en dylik
målning? Känner väl Utskottet de blifvande arrendatorerua ? Nej.
det är ju omöjligt, utan Utskottet liar måst låna denna beskrifning
från de förhållanden, som nu äro, från naturen hos de arrendatorer,
som nu finnas. Men då har väl oek Utskottet enahanda föreställning
<mi arrendatorerua af andra boställen, så väl militie- och civila som
ecklesiastika samt om arrendatorer i allmänhet. Men är det så, att
alla dessa arrendatorer äro blodsugare och uteslutande se på sin egen
vinning, så är det icke nog att stifta eu lag till förmån för torparne
å militieboställena, utan då måste vi hafva en lag till skydd för alla
personer af samma samhällsklass gent emot dessa hårda husbönder.
Ar det åter så, att förutvarande arrendatorer äro menniskor, såsom
vi andra, med hjerta och samvete, då vet jag icke, hvarföre man
skall antaga, att de blifvande arrendatorerua af militieboställena hafva
andra egenskaper än öfriga arrendatorer och på grund deraf söka
genom en undantagslagstiftning bereda skydd åt dessa arrendatorers
torpare. Jag vet för (ifrigt ej hvarföre man beträffande dessa ar¬
rendatorer, mera än om andra, skall rubricera såsom vinningslystnad
deras sträfvanden att ur egendomen taga ut sitt dryga arrende samt
erhålla sin bergning.
Utskottet säger vidare, att den blifvande arrendatorn endast af
vinningslystnad skall saga upp sina underhafvande; men kan man ej
tänka sig andra och bättre motiv härtill? Kan man icke tänka sig
att eu arrendator liar uti hemmavarande söner och döttrar en sådan
arbetsstyrka, att han dermed kan icke allenast bruka boställsjorden,
utan äfven lägga förutvarande torp under gården. Kan man icke
vidare antaga, att en rationel landthushållare finner med gårdens
rätta skötsel förenligt att afhysa en ocii annan af de förra åboarne
eller boställstorparne? Det hufvudsakliga motivet för staten att taga
boställena från dem, som innehaft dem såsom löneförmån, var, att
jorden derigenom hädanefter skulle blifva bättre skött till både direkt
och indirekt vinst för det allmänna och den enskilde. Men skall
man nu på detta sätt binda händerna på de blifvande arrendatorerna,
dä hade det varit så godt att bibehålla de gamla boställsinnehafvarnc.
Dessa hafva åtminstone varit goda husbönder, b vilket de nya icke
blifva, enligt hvad Utskottet synes antaga.
Onsdagen den .-> Mars. f. m.
N:o 11.
Med hvad jag nu sagt, anser jag mig hafva visat, att Utskottet
icke haft skäl på detta sätt utmåla de blifvande husbönderna, utan
att Utskottet gjort sia skyldig till betydlig öfverdrift. Ku vill jag
tillåta mig fästa uppmärksamheten på Utskottets uppfattning af ifråga¬
varande boställstorpare. Om döm heter bär på två ställen, att "ds
uppfört sina bostäder å boställen tillhöriga aflägsna områden, som de
med svett och möda uppodlatOch vidare “att många af dem der¬
jemte torde vara vid den ålder, att deras krafter icke tillåta dem
ånyo till odling bryta upp en utmark'1. Sålunda skulle det blott här
vara fråga om nya lägenheter, för kort tid tillbaka upplåtna åt nu¬
varande innehafvare, hvilka derstädes verkstält odling. Men sä är
icke förhållandet; ty dessa torp kunna hafva funnits i mansåldrar.
Dessutom får icke Utskottet föreställa sig, att ett militieboställe är
en sådan fri mark, som t. ex. i Yestern i Amerika, der man kunnat
upplåta stora sträckor till kolonier afsedda för fattigt folk, som der
uppfört stuga efter stuga, bränt skogen och sålunda förstört bostället.
Nej — ett boställe är här i landet tvärtom genom lag tillräckligt
skyddadt för sådant. Eu boställsinnehafvare får icke upplåta mark
efter sitt eget behag åt andra personer eller anlägga torp annat än
med vederbörandes tillstånd och efter utsyning. Med afseende å
militieboställena kan man således icke säga att der finnes en stor
mängd backstugusittare, som sjelfve uppodlat jorden. Har sådant
oskick iindock emot tydlig lag på något ställe inrotat sig, bör man icke
genom någon lagstiftningsåtgärd befrämja detsamma. Möjligen finnes
på ett och annat boställe någon gammal underhafvande, som från
längre tid tillbaka uppfört sin egen stuga och sedermera af gunst och
nåd der fått qvarbo. Sådant kan man dock icke tänka sig annat än
med några få. Men ändock talar Utskottet om •‘denna fättiga sam¬
hällsklass*. Dessa få underhafvande vid militieboställen skulle således
utgöra en hel samhällsklass! Äro då dessa så olika andre torpare i
riket, att man om dem kan säga att — såsom Utskottet yttrar —
•‘det synes ögonskenligt att denna fattiga samhällsklass äfventyrar att
nödgas taga tiggarstafven eller fälla kommunen till last — så vida
staten ej vidtager några åtgärder, som tillförsäkra dem ett skydd
emot allt för hårdhändta arrendatorers vinningslystnad“ eller såsom
Utskottet på sista sidan anför “dessas ställning är sådan, att den
medgifver ingen rubbning, utan att medföra total ekonomisk under¬
gång1. På detta satt målar man här ut dessa underhafvande^ ställ¬
ning, oaktadt de hitintills blifvit väl behandlade! De hafva ingen
annan resurs qvar efter uppsägningen än att gripa till tiggarstafven
för att stappla fram till socknens fattigstuga! Är det då sant att
man i vårt land ser skaror af sådana tiggare, hvilka förut varit under¬
hafvande under arrendatorer? — nej. det är öfverdrift. I närvarande
tid behof ver icke den arbetare, som blifvit på ett ställe uppsagd,
taga tiggarstafven, ty han kan fä arbete snart sagdt hvar som helst, liet
är icke arbe! sgifvaren, utan arbetstagaren, som nuförtiden bestämmer
vilkoren. Det heter vidare: -visst kan det anmärkas, att desse åhor
oj komma under andra förhållanden än som dagligen ega rum med
torpare å privata egendomar*1. Delta finner jag helt naturligt, och då
Tryggad be¬
sittning för
militieb oställs-
torpare.
(Forts.)
N:o 11.
26
Onsdagen den .'5 Man*, f. in.
Tryggad be¬
sittning för
snilitiebostcills-
torpare.
(Ports.)
här icke finnes någon skilnad, så vet jag icke, hvarföre man skulle
i lagstiftningen särskilja dem. Aro arrendatorerna på privata egen¬
domar sådana blodsugare, som dessa arrendatorer af rn ilitie bost allen
antagas blifva, då bör det stiftas lagar för arrendatorer i allmänhet.
Nästa punkt i betänkandet innehåller ett mycket märkligt ut¬
tryck, mot hvilket jag anser att hela den svenska jordbrukande be¬
folkningen bör protestera. “Om det sä är*, säger Utskottet, “bör
dock staten ej genom sitt handlingssätt gifva ett dylikt missförhål¬
lande häfd11. Förhållandet emellan husbönder och underhafvande
kallas bär missförhållande. Det skulle hafva mindre förvånat mig,
om jag sett detta i en flygskrift, utgifven af någon folkuppviglare,
men då jag ser ett dylikt uttryck användas af ett Riksdagens Utskott,
hvilket sålunda proklamerar den satsen, att förhållandet emellan
arbetsgivare och arbetstagare i vårt land är ett missförhållande, du¬
kan jag icke kalla detta annat än en öfverdrift, mot hvilken man
måste protestera.
Sedan jag nu visat, att de skäl, som blifvit anförda för Utskot¬
tets förslag, i sak, ingenting innehålla, men äro en vådlig öfverdrift i
språk, så tillåter jag mig gå ännu längre. Utskottet säger vid slutet
af andra sidan, att det icke vill gå så långt som motionären; men
ser jag på “klämmen*, så går det ännu längre. 1 motionen talas
endast om arbetare-familjer, hvilka skulle vid sina lägenheter bibe¬
hållas viss tid, -på tjugo år eller ock under deras lifstid", men i Ut¬
skottets hemställan beter det “att äbor eller boställstorpare må kunna
tillförsäkras en ostörd besittning af sina lägenheter1-. Således inne¬
fattar Utskottets hemställan något mera. Vidare har motionären
föreslagit, att arrendet icke skulle få uppdrifvas till högre belopp än
det förut utgjort, hvilket yrkande Utskottet äfven godkänt, då det
hemställer, att besittningen skall fortfara mot skyldighet att fullgöra
till arrendator» förut åtagna förbindelser: men motionären har för-
sigtigtvis tillagt, att arrendeafgifterna skola förskottsvis betalas. Mo¬
tionären har alldeles riktigt tänkt att, om dessa torpare påtvingas
arrendator», så torde lian icke på annat sätt få ut arrendet, än om
det utgöres förskottsvis. Detta vilkor har Utskottet emellertid ute¬
slutit och således äfven i denna del gått längre än motionären.
Emellertid förefinnes det i denna fråga ännu en annan synpunkt,
som Utskottet icke alls vidrört. Till skada för konseqvensen har Ut¬
skottet icke egnat någon uppmärksamhet åt den nuvarande liufvud-
arrendatorn. Denne man eller denna familj, som kunnat sitta i många
år såsom innehafvare af en egendom, der dessförinnan far efter far,
led efter led sutit, skall nu köras bort, utan att några undantags-
förmåner medgifvas, oaktadt lian kanske mest bidragit till boställets
förkofran. Nej; det iir blott de underhafvande, som Utskottet egnar
sina särskilda omsorger.
På grund af hvad jag nu anfört och då jag anse)', att en under¬
dånig skrifvelse i åsyftad riktning skulle blifva ett högst vådligt pre¬
judikat lör framtiden, så yrkar jag på det bestämdaste afslag å be¬
tänkandet.
Onsdagen den Mars. f. m. 27
Herr Lundström: Herr Talman, miue Herrar! Då jag nu äm¬
nar yttra mig i ungefärligen samma anda om också icke precis i sam¬
ma ändamål, som deri siste ärade talaren, så vill jag först tillkämia-
gifva, att jag i vissa delar är förekommen af honom, men anser mig
böra påpeka åtskilliga andra förhållanden och skäl, som göra att jag-
måste motsätta mig det slut, hvartill Utskottet kommit. Först och
främst förefaller det mig icke fullkomligt utred t, huruvida något större
behof af skydd för i fråga varande personers rätt verkligen förefinnes:
huruvida dessa personer utgöra, såsom motionären säger, tusentals
familjer eller, såsom Utskottet anför, hundratals, eller måhända in¬
skränker sig till några tiotal. Men om också sådana personer finnas —-
och jag vill antaga det — så hemställer jag, huruvida dessa inne¬
hafva sina lägenheter med sämre rätt än hvilken annan jordtorpare
som helst på enskildes egendomar. Det är klart att boställsinnehaf-
varen icke kan upplåta lägenheten till sin underhafvande med bättre
rätt än han sjelf innehar bostället, således icke på längre tid än han
sjelf besitter detsamma. Den som innehar en lägenhet derå, är na¬
turligtvis förberedd på att, när boställshafvarens besittning af bostäl¬
let är ute, hans egen rätt att sitta qvar vid torpet på samma gång
är slut. Skulle åter en boställshafvare vara nog oförsigtig att åt an¬
nan person upplåta en lägenhet på längre tid än hans egen besitt¬
ningsrätt varar, så är det för mig åtminstone klart, att denne boställs¬
innehafvare lika med hvarje annan person är skyldig att ersätta den
afträdande, derför att denne icke åtnjutit den rätt som honom till¬
försäkrats. Nu har jag visserligen hört under hand uppgifvas, att det
skulle finnas ett mycket talande skal för bifall till Utskottets förslag,
nemligen att eu boställstorpare ej kan få kontraktet intecknadt, på
sätt det kan ega rum uti privata egendomar, men jag vill fästa Iler-
rarues uppmärksamhet på att, beträffande jordtorpare, det är ganska
sällsynt, åtminstone inom mellersta Sverige, att sådana antagas på mer än
ett år i sender, men om de undantagsvis antagas på liera år, tror jag
att det finnes högst få jordbrukare, som tillåta, att ett sådant kon¬
trakt får i deras egendomar intecknas, utan det är tvärtom mycket
vanligt — jag har sett många sådana kontrakt — att deruti liksom i
fråga om verkliga arrenden på flera år, uttryckligt förbehåll göres i
kontraktet, att detsamma icke får i egendomen intecknas. Äfven i
detta fall är en boställstorpare således icke, med afseende på inteck-
ningsrätt i sämre ställning än de allra flesta torpare under enskilda
egendomar. Nu säger Utskottet: “Utan tvifvel kommer flertalet af
dessa åbors nya husbönder att anse arrendet för en affär, hvarpå de
skola göra den största möjliga vinst'1. Detta är till en viss del re¬
dan bemött af den förre ärade talaren, men vi skola komma i håg
en särskild omständighet i afseende på de nya arrendena, nemligen
att de äro föreslagna att gälla för en tid af minst 20 år, och det
förändrar betydligt förhållandet i så måtto, att den som på så lång¬
tid arrenderar jorden, behöfver icke afse en så hastig vinst af egen¬
domen, som då egendomen innebafves på så oviss tid som hittills va¬
rit förhållandet. Således tror jag att i dessa arrenden ligger sna-
N:o 11.
Tryggad be¬
sittning för
m ilitieb oställs -
torpare.
(Förta.)
Iv:o 11.
Onsdagen den o Mars.
. rn.
Tryggad be-
sittning tor
militieboställs-
torparr.
(Forts.)
rare en större garanti mot de befarade missbruken än i de vilkor,
hvarpå indelningshafvare nu äro tillförsäkrade desamma.
Den förre talaren har redan fästat uppmärksamheten derpå, att
Utskottet gått lika långt om icke längre än motionären i sitt förslag,
och i detta fall öfverensstämmer jag med honom, men jag vill lasta
uppmärksamheten på att om nu detta är förhållandet, de skäl som
Utskottet här anfört icke hålla stånd. Utskottet säger: “En sådan
bestämmelse eller föreskrift blefve en frestelse till missbruk. Boställs¬
innehafvare skulle då kort innan han lemnade bostället upplåta åt den
person, han ville gynna, större eller mindre del åt jorden mot en af¬
gift, som icke i någon mån motsvarade den erhållna fordelen". Detta
skulle enligt Utskottets tanke blifva förhållandet, om motionärens för¬
slag vunne bifall; men jag hemställer, om det icke blefve lika stor
frestelse till missbruk, om Utskottets förslag godkännes, ty Utskottet
föreslår att det borde tillses, “huruvida å kronans boställen, som
skola utarrenderas, de å desamma bosatta åbor eller boställstorpare
må kunna tillförsäkras en ostörd besittning af sina lägenheter, mot
skyldighet att fullgöra till arrendator!! förut åtagna förbindelser". Om
detta Utskottets förslag gillas, så uppkommer derigenom, enligt min
tanke, en lika stor frestelse till missbruk i så måtto, att boställsinne¬
hafvare i sista stund, mot mycket låg arrendeafgift, kunna upplåta,
vissa lägenheter och åboarne få sedan sitta qvar orubbade mot att de
fullgöra de stadgade vilkoren.
Jag finner detta Utskottets utlåtande, i det skick det nu förelig¬
ger, ganska vådligt och af den beskaffenhet, likasom saken i allmän¬
het, att jag helst skulle vilja yrka afsiag å alltsammans; men dels
föreställer jag mig möjligheten af att i vissa undantagsfall det kan
finnas en del åbor eller torpare på boställen, som lefva under de af
motionären omnämnda svåra och behjertansvärda förhållanden, och
dels fruktar jag, att, sedan ett Utskott tillstyrkt eu underdåning skrif¬
velse i ämnet, detta jemte andra omständigheter, kan föranleda en
stor del af Kammarens ledamöter, att anse det en sådan skrifvelse är
af behofvet påkallad, och om så är förhållandet, kunde man riskera,
att, om icke något annat förslag till skrifvelse, som, om jag så får ut¬
trycka. mig, är oskadligare, föreligger, ett förhastadt beslut kan af
Kammaren fattas. Det är af denna anledning, som jag tager mig fri¬
heten föreslå den förändring i ordalagen uti den af Utskottet före¬
slagna skrifvelse», att klämmen skulle lyda: “att Riksdagen i underdånig
skrifvelse anhåller, det Kong!. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida vid utarrendering af kronans militieboställen särskilda åt¬
gärder i ett eller annat tall kunna vidtagas i syfte ätt förekomma,
att de å dessa boställen nu bosatta åhors eller jordtorpares ekonomi¬
ska bestånd äfventyras"; och vågar jag vördsamt yrka, att Kammaren,
med afsiag å Utskottets hemställan, måtte bifalla hvad jag sålunda
föreslagit.
Herr Adlersparre: llerr Talman! Mine Herrar! Kunde hvassa
ord skära igenom kött och ben. så blefve det ett förfärligt blodbad
inom det stackars Tredje Tillfälliga Utskottet i denna Kammare; men
Onsdagen den 3 Mars, f. ha, * 29
ord, bara ord, om än de smattra och spraka, äro lyckligtvis icke så
lärliga. Detta till den ärade ledamoten på vexiöbänken, som nyss
hade ordet.
För att nu så graciöst som möjligt upptaga frågan och svara,
tillåter jag mig förklara, att inom Utskottet insåg man nog att det
skulle medföra svårigheter vid miiitieboställenas utarrenderande att
tillförsäkra boställstorparne något slags säkerhet, men någon synner¬
ligt stor betydelse tillerkände man dock ej dessa svårigheter. Nog
låter det sig göra att boställsdirektionema eller de som finge sig ut-
arrenderingen uppdragen vid densamma tillförsäkrade boställstorparne
åtminstone ett par års ostörd besittning af deras lägenheter, likvisst
mot skyldighet för dem att fullgöra de onera, som efter eu före¬
gående värdering kunde för dem blifva bestämda. Utskottet säger derför
också i klämmen: “— — huruvida, det är i hvad mån, å kronans
boställen, som skola utarrenderas, de å desamma bosatta åbor eller
boställstorpare må kunna tillförsäkras en ostörd besittning af sina lä¬
genheter — —•• Dessa torpare skulle i sådant fäll erhålla åtmin¬
stone någon tid att se sig om efter andra lägenheter, om den nye
arrendatorn förvägrade dem att qvarblifva på bostället. Anledningen
hvarför Utskottet ansåg denna åtgärd behöflig, var den att man tänkte
sig möjligheten — ty något positivt har Utskottet i det afseendet
visst icke yttrat, hvilket af utlåtandet synes — att de ifrågavarande
torparne skulle kunna komma ut för en hårdare godtycklighet hos
arrendatorerna hädanefter än hittills, då de varit beroende endast af
statens tjensteman. Om man icke vill tillerkänna statens tjensteman
mera humanitet och välvilja för sina underhafvande än t. ex. främ¬
lingar, som vistas i landet endast för att förvärfva penningar, så nöd¬
gas man väl åtminstone medgifva att de förra i följd af sin samhälls¬
ställning och andra förhållanden äro tvungne att vara mera känsliga
för den allmänna opinionens tryck, hvilken utgör ett korrektiv mot
ganska många missbruk. Utskottet ansåg vidare, att staten i sina
åtgöranden bör visa något mera storsinthet och mera välvilja mot sina
fattiga, än hvad förhållandet någon gång kau vara — jag påstår icke
att så alltid inträffar — med den enskilde egendomsegaren. Och,
mine Herrar, jag heder eder ihågkomma en annan sak. Då fråga är
om en annan samhällsklass, yrkas högljudt att staten bör gifva efter,
då billigheten det fordrar. Staten har i ett annat fall trädt emellan
då nöden hotat. Hvarför skulle staten nu undandraga sig att med
ea jemförelsevis ringa uppoffring hjelpa sina fattiga boställstorpare?
Sådan var uppfattningen af denna sak inom Utskottet. Den är
måhända oriktig; men hvad jag dock bestämdt vågar tro, är att deri
icke förtjent det hänsynslösa klander, som ledamoten från Vexiö be¬
hagat vältra mot Utskottet För egen del erkänner jag gerna, att jag
; frågan icke eger någon lokal- eller specialkännedom, men måhända
— vare detta sagclt med all skyldig vördnad — är förhållandet sak
samma med den ärade ledamoten midt öfver. Äfven medgifver jag
gerna, att man kan ledas för långt af undseende för dessa fättiga ar¬
betarefamiljer, men jag tror att det vore tiofaldigt värre om en sjelf¬
viskhet, som endast tänker på sig sjelf och sina likar, här döfvade
N:o It.
Til/g g ad be¬
sittning för
nii it iebo stalls¬
tat gare.
(Fort».)
N:o 11.
Onsdagen den .*> Mars, f. rn.
Tryggad be¬
sittning för
militiebostiills-
torpare.
(Forts.)
:')0
billighetens fordringar. Frågan är i min tanke behjertansvärd och
väl förtjent af Kammarens uppmärksamhet och pröfning, men alldelas
icke lämplig för ett sådant öfverkok och sådana sarkasmer och sådant
hån, som det, vi här fått höra.
Som sagdt, jag har icke i saken någon lokal- eller specialkänne-
dom, utan underkastar mig villigt Kammarens beslut, ehvad det må
blifva, och gerna instämmer jag uti det af den näst föregående tala¬
ren framställa förslaget.
Herr Lyttkeus: Då jag begärde ordet, skedde detta med anled¬
ning af det utan tvifvel något för skarpa bedömande af Utskottets
hemställan, detsamma rönte af talaren på vexiöbänken. Det synes
tydligt, att Utskottet i sina motiv ledts af en vacker känsla att
skydda en samhällsklass, som måhända någon gång varit underkastad
förtryck och hård behandling. Jag tror dock att denna känsla, så
riktig och så välment den än må vara, dock icke i detta fall behof ver
anlitas. Den siste talaren tänkte sig att ifrågavarande samhällsklass
skulle kunna handlöst när som helst kastas på backen. Detta hin¬
dras dock af bestämmelserna i vår nu gällande allmänna lag, ty dessa
åhor ocli torpare ega lika väl som alla andra jordbrukande torpare
och arrendatorer, rätt till åtnjutande af laga fardag; kunna alltså ej,
såsom siste talaren yttrade, ögonblickligen vräkas från sina lägenhe¬
ter och hemman. Förhållandet på landsbygden är för öfrigt nu mera
sådant att en arbetare, förutsatt att han är eu skicklig sådan och
värd att taga vara på, behandlas med all möjlig omsorg och icke be-
liöfver frukta för att drifvas bort, ty jordbrukaren måste för att fä
arbetskrafter till sitt jordbruk, mot en sådan iakttaga ett godt och
omsorgsfullt behandlingssätt. Men om Utskottets förslag blifver lag,
så uppstår stor förlust för statsverket, ty för dessa hemman och lägenheter
har till följd af den korta och obestämda arrendetiden ej kunnat be¬
talas så högt arrende som vid en längre och bestämd arrendetid derå
kan erhållas. Öfverlåtes nu ifrågavarande hemman och lägenheter på
lifstid eller evärdelig besittningsrätt för det hitintills afgifna arrendet,
så få de nuvarande innehafvarne en storartad gåfva uti skilnaden
emellan den hitintills gifna arrendesumman och den som under andra
vilkor i afseende på arrendetiden kunnat betingas. Om nu åbor och
torpare å militieboställena skulle erhålla en sådan förmånsrätt, så in¬
ser jag ej, hvarför icke åbor och torpare på kronans öfriga egen¬
domar äfvenledes skulle kunna pretendera att få samma rättighet
och att principen sedan utsträckes allt längre och längre. Hvarthän
det skulle föra behöfver jag ej framhålla.
Af de skäl, som nu framhållas, nemligen att i fråga varande sam¬
hällsklass ej har att befara ett sådant förtryck, som Utskottet och
motionären antydt, att de genom lag äro tillförsäkrade åtnjutande af
laga fardag, att de, om de äro ordentliga och dugliga arbetare, ej be¬
höfva falla fattigvården till last, ännu mindre behöfva taga till den
förbjudna “tiggarstafven", att de ej hafva någon slags rätt till evär¬
delig besittning af kronoegendomen, så får jag, med erkännande af
Onsdagen der. Mars, f. m. 31
> meaniskoväuliga i Utskottets syfte, dock yrka rent afslag å såväl
Utskottets förslag som motionen i ämnet.
Herr Sjöberg: Jag tillåter mig att yttra några ord i denna
fråga, ehuru eu föregående talare redan framstält det yrkande deri,
hvartill äfven jag slutligen vill komma.
Jag kan på sätt och vis upprepa den näst föregående talarens
ord, då jag, lika med honom, tror, att den ärade motionären i främsta
rummet och Utskottet sedermera varit ledda af ren menniskokärlek,
motionären, då han framkommit med sitt förslag, och Utskottet, då
det utvecklat detsamma på sätt som skett, åfen jag tror också, att
denna _ menniskokärlek kommit något på villovägar: och det är derför
samt för att framhålla några synpunkter för frågans utredning, äfven¬
som för att, om möjligt, förkorta en, såsom mig synes, onödig diskus¬
sion. som jag begärt ordet. Jag kan sålunda icke gilla de öfver-
drifter i frågan, som å ena eller andra sidan gjort sig gällande; utan
jag vill endast framställa den så enkel som den för mig visar sig. Då
frågar jag: hvad vill man vinna med den föreslagna framställningen
till Kougl. Maj:t? Man måste väl, föreställer jag mig, förutsätta en
förberedande undersökning, innan Kongl. Maj:t kan utfärda någon
författning i ämnet — ty en sådan skulle väl komma att utfärdas.
Kong]. Maj:t skulle väl uppställa de grunder, hvarefter i vissa för¬
utsatta fall borde förfaras, — tv hvarken motionärens eller Utskot¬
tets mening har väl varit, att allehanda löst folk, som nu sitter på
militieboställena, fortfarande skulle bibehållas der —; sådana grunder
för en längre besittningsrätt till torpen, skulle kunna herntas af,
till exempel, den längre tid, hvarunder dessa senare innehafts och
det odlingsarbete, som å dem blifvit nedlagdt, med flera omständig¬
heter, och med stöd deraf skulle väl den eller de, som borde verk¬
ställa den af Utskottet antydda värderingsförrättning, gå till väga.
Nu är ju gifvet, mine Herrar, att en sådan författning skulle komma
utt ingå i en mängd enskildheter, ocii icke kunna tagas så lätt som
Utskottet synes hafva förestält sig. Vidare är ju påtagligt, att den
särskilda undersökningen, som, efter livad jag föreställer mig, skulle
förrättas af kronofogde eller länsman med biträde af två nämndemän,
skulle erfordra betydlig tid och, livad säkert är, högst betydlig kost¬
nad. Nu har emellertid, på grund af Kongl. Maj:ts beslut, Armé¬
förvaltningen redan vidtagit förberedande åtgärder för boställenas ut¬
arrendering. Efter hvad jag har mig bekant, äro från chefsembetena
vid indelta regementen och eorpser infordrade yttranden i ämnet redan
inkomna: och vid sådant förhållande skulle ju den föreslagna skrif-
velsen till Kongl. Maj:t, om den af Riksdagen komme att afl åtas,
afbryta hela det nu pågående förberedande arbetet för militiebostäl-
lenas utarrendering. Detta kan väl icke, föreställer jag mig, vara
Andra Kammarens mening. Jag medgifver, att det mycket väl låter
tänka sig. att i särskilda, af Utskottet antydda fall, personer kunna
komma att blifva lidande; men det är omöjligt, mine Herrar, att
staten vid alla sådana enskilda fall kan ingripa och stifta lag der¬
för; och är det nu så olyckligt, att fattigvården på ett eller annat
N:0 11.
Tryggad be¬
sittning för
inilitieboställs-
torpare.
(Forts.)
N:0 li.
Tryggad be¬
sittning för
militieboslälh-
torpare.
(Forts.)
o2 Onsdagen den <> Mars, f. m.
ställe blifver mera betungad, än förut genom, utarrendering af dessa
boställen, så kan det tyvärr icke hjelpas. Äro åter de personer, om
hvil ka nu är fråga, arbetsföra, så får vill antagas, att de i dessa tider,
dä det är brist på arbetare, utan några så synnerligen stora svårig¬
heter skola komma att användas af de blifvande arrendatorerna eller
pa annat håll finna arbetsförtjenst. Sålunda, huru jag än ser saken,
svnes den icke böra föranleda till någon åtgärd från Riksdagens sida.
Jag medgifver, att det förslag, min medbroder till venster framsiält.
är mera antagligt än Utskottets hemställan, men då det går i unge¬
färligen samma syfte, samt jag. såsom jag redan antyd t, är benägen
för rent afslag å den senare, så förenar jag mig med dem, som yrkat
att detta må blifva Kammarens beslut.
Herr Johan Jönsson: Då jag väckte denna motion, trodde
jag sannerligen icke att deri skulle komma att röna så starkt mot¬
stånd inom denna Kammare. Innan jag afgaf densamma, samtalade
jag i ämnet med många ledamöter så väl i denna som i Första Kam¬
maren, och alla erkände, att motionen vore belijertansvärd samt att
staten borde göra något i den riktning . som i motionen omnämnes.
Dä nu Utskottet varit så nådigt och tillstyrkt mitt förslag, hade
jag knappast väntat att detsamma skulle blifva så skarpt klandrad!
som nu blifvit händelsen af en talare frän VVexiö. Emellertid får
jag väl trösta mig dermed, att det icke är första gången denne ta¬
lare med ifver uppträder mot sådana förslag som icke falla honom på
läppen. Jag skall emellertid icke mycket fästa mig vid denne talares
anmärkningar utan blott i få ord angifva de grunder, hvarifrån jag i
mitt förslag utgått.
Jag känner speeielt att i vårt land, åtminstone i den provins
jag tillhör, finnas miiitieboställen som äro utarrenderade åt danskar,
hvilka drifvit bort torpare från de lägenheter de förut innehaft, så
vida dessa torpare icke velat gå in på att öka på sina arrende-
afgifter.
Hellre än att blifva utkastade på bar backe hafva dessa torpare
nödgats foga sig efter de nya boställsinnehafvarnes vilja. Det är just
på denna grund jag väckt mitt förslag, och jag kan ej tro annat än
att staten både kau och bör göra någon ringa uppoffring för att be¬
reda dessa torpare i någon mån billigare vilkor äu de nu hafva.
Jag har derför föreslagit, att de under tjugu år eller ock för lifstid
skulle bibehållas vid sina lägenheter emot det att de till arrendator!:
förskottsvis betalte sina arrendeafgifter. Om detta förslag bildlies.
så visste torparne redan på förhand hvad de hade att rätta sig efter
och kunde icke så godtyckligt som nu sker drifvas från hus och
hem. Vid sistlidne riksdag beviljades två millioner för aflösning af
indelta arméens fardagsår, och nu vill man hafva bort dessa torpare
från militiebostäliena. Är det då icke skäl, att Andra Kammaren
medgifver aflåtande! af en underdånig skrifvelse derom, att något be¬
tryggande arrangement i afseende å dessa torpares besittningsrätt till
dessa lägenheter vidtages?
33
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Här har vidare blifvit ifrågasatt, liuruvuvida dessa åbor hafva
sina kontrakt intecknade. Nej, visst icke, ty de hafva icke rättighet
dertill, och sålunda sitta de qvar på lägenheten endast så länge bo-
ställsinnehafvarens tjenstetid räcker, och vid hvarje ombyte af inne¬
hafvare måste de skaffa sig nytt kontrakt.
Då jag nu hört att Utskottets ordförande icke längre håller på
Utskottets hemställan utan med afstående deraf förenar sig i det för¬
slag som en annan representant på stockholmsbänken under diskus¬
sionen frainstält, så ber äfven jag att, med afstående från mitt i mo¬
tionen framstälda yrkande, få förena mig i nyssnämnda förslag.
Jag slutar med att yrka bifall till det af Herr Lundström fram¬
stälda yrkandet.
Friherre Lagerfelt: På samma skäl. som förut blifvit an¬
förda af Friherre Ericson, vill äfven jag yrka afslag å det före¬
dragna utlåtandet.
Sedan jag begärde ordet, hafva två talare, Herrar Lundström och
Sjöberg, yttrat sig i frågan, och de åsigter de uttalat delar äfven
jag; men det finnes ännu ett ganska vigtigt skäl för ett afslag,
hvilket ännu icke blifvit under öfver!äggningen framhållet, om man
nemligen ser saken från statens synpunkt. Jag har mig bekant, att
en representant från Dalarne väckte motion om borttagande af op¬
tionsrätten vid utarrendering åt militieboställen, och denna motion har
blifvit vackt, ganska välbetänkt, i afsigt att bereda staten så stor
arrendeafgift af dessa boställen, som möjligt. Men, om vi nu tänka
oss, att Ltskottets kläm skulle antagas, hvad blefve följden deraf?
jo, helt enkelt den, att goda boställen, för hvilka vid en auktion eljest
skulle bjudas ett ganska högt arrende, i följd af nu ifrågasatta un-
dautagstörhållande skulle betinga endast en ringa penning i arrende¬
afgift.
Tä grund häraf och då, efter mitt förmenande, all giltig grund
saknas för det antagande att de blifvande arrendatorerna af militie-
boställena skulle så behandla sina underhafvande, som motionären och
Utskottet förutsatt, tillåter jag mig yrka afslag på Utskottets ifråga¬
varande hemställan.
Herr Westerdal: Då jag deltagit i Utskottets beslut, tillåter
jag mig yttra några ord, belysande frågan med ett exempel, hemtadt
från verkligheten.
1 den socken, som jag tillhör, finnes ett militieboställe, der tre
arbetarefamiljer med vederbörande indelningsinnehafvares tillåtelse
uppfört bostäder åt sig. För omkring sex år sedan öfvertogs bo¬
stället af en ny innehafvare, som fann det icke med sin fördel för¬
enligt att hafva fasta arbetare, hvarför han vid af- och tillträdes-
syneu yrkade på att dessa familjer skulle borttaga sina bostäder, och
de ålades äfven af synerätten att göra detta. Nämnde innehafvare
qvarblet emellertid icke vid bostället mera än ett år, då eu annan
tillträdde detsamma. Denne hade råkat i stor förlägenhet huru han
Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 11. 3
N:o II.
Tryggad be¬
sittning för
miUtieboställs-
torpare.
(Forts,)
N:o 11.
Tryggad be¬
sittning för
militieboställs-
torpare.
(Forts.)
34 Onsdagen den :> Mars, f. in.
skulle fått folk att sköta bostället, om berörda personer utflytta!, och
var derföre ganska nöjd att synerättens beslut ännu icke gått i verk¬
ställighet och gjorde naturligtvis under sådana förhållanden icke heller
någonting deråt. Efter någon tid blef han i skrifvelse från veder¬
börande chefsembete, troligen med föranledande af förfrågan från
Arméförvaltningen, anmodad att låta synerättens beslut bringas till
verkställighet, och han blef också, fastän mot sin vilja, nödsakad att
gå in till Konungens Befallningshafvande med begäran härom.
Häraf framgår, att det kan vara af vigt att hafva bofasta arbe¬
tare äfven å boställen, och derför har jag jemväl från denna synpunkt
biträdt Utskottets förslag.
Skulle så vara att Utskottet icke träffat rätta ordalagen, så kan
ju förslaget, för ändring i sådant hänseende, återremitteras. Emellertid
tala många skäl för att icke denna fråga må kastas under bordet,
och då jag är öfvertygad att hvarje rättskaffens jordegare, när han
säljer eller utarrenderar sin egendom, icke underlåter tillse att hans
arbetare icke utsättas för alltför våldsamma rubbningar, så har jag
ansett, att staten äfven borde i fråga om dess egendomar sådant iakt¬
taga. Skulle Kammaren derför vilja återremittera frågan, har jag för
min del ingenting deremot att erinra.
Herr Ryländer: Jag erkänner villigt den välvilja, som ligger
i denna-motion och Utskottets nu afgifna betänkande, och jag tror
mycket säkert att rent menskliga känslor åstadkommit båda, men jag
kan icke för min del biträda det slut, hvartill motionären och Utskottet
kommit, emedan derigenom, efter mitt begrepp, skulle uppstå alltför
stora förvecklingar. Här skulle en arrendator få en torpare, som han
aldrig kunde skilja sig ifrån. Han ruinerade skogen, arrendatorn ser
det, hans hustru och barn se det, men man kan icke lagligen öfver¬
bevisa honom. Han tager bort hägnaden och förstör gärdesgårdar,
och samma förhållande, man måste behålla honom! Staten skulle göra
alltför stora uppoffringar, om Utskottets förslag bifölles. Dess¬
utom tror jag att det vore mycket oklokt af Riksdagen att fatta ett
sådant beslut, ty, om jag icke missminner mig, beslöts vid förra riks¬
dagen att optionsrätt vid nya boställsarrenden skulle upphöra, och det
vore icke välbetänkt att fatta ett deremot stridande beslut.
Jag kan icke annat än på det varmaste afstyrka bifall f ill Ut¬
skottets betänkande.
Herr T örn felt: Jag skulle hafva varit böjd för att biträda
motionärens och Utskottets in en nisko vänliga förslag, om de nöjt sig
med att fordra detta för dem, som hafva egna hus, men, då så icke
är, kan jag icke förorda förslaget.
Herr Uhr: Icke heller jag kan biträda detta förslag och det
af det enkla, skälet, som förut har framhållits, att om så väl åbor som
torpare skulle, på sätt Utskottet föreslagit, bibehållas vid sina lägen¬
heter, huru skulle då arrendena utgå? Jag är öfvertygad derom att
en blifvande arrendator icke skulle gifva ett öre mera i arrende än
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
35 N:o 11.
den förutvarande betalt. Derföre kan jag ej lemna mitt bifall till Tryggad be-
sittning för
militieboställs-
förslaget.
\fnr1aw ia er Viol* nrrlof Vicn* iarr fS fv«*m ofalla on vänlirr anhiillan
till il er rar ne pä skänebänken att de vilja vara sä nädiga och kosta (Forts.)
på sig ett eller par steg till talareplatsen, ty det är annars alldeles
omöjligt för oss häruppe att höra hvad de hafva att säga, i synnerhet
som deras dialekt bidrager att försvåra uppfattningen af deras yt¬
tranden, och dock är det så många af dem som vi så gerna ville höra.
Jag skulle derföre vara särdeles tacksam om de ville efterkomma
denna min begäran.
Herr Johan Jönsson: Jag ber att få upplysa, att min mening
är att förslaget endast skulle afse dem som hafva egua bostäder.
Herr Lundström: Då jag nu af några talare och bland dem
motionären sjelf hört att mitt förslag skulle hafva bättre utsigt att
vinna framgång om det afsåge personer, hvilka äro på bostället i egna
hus bosatte, och motionären till och med sjelf förklarat, att hans me¬
ning icke varit någon annan samt jag slutligen sjelf finner uttrycket
“åbor eller hoställstorparenågot tvetydigt, ber jag få göra den än¬
dring i mitt förslag, att det kommer att afse endast i egna hus bo¬
ende personer. Förslaget skulle då få följande lydelse:
att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i nådigt öfvervägande huruvida, vid utarrendering af
kronans militieboställen, särskilda åtgärder i ett eller annat fäll
kunna vidtagas i syfte att förekomma, att de å dessa boställen i egna
hus nu bosatte personers ekonomiska bestånd äfventyras.
Herr Törnfel t: Sedan nu den siste värde talaren formulerat
förslaget på annat sätt, så ber jag att få instämma med honom.
Herr Abr. Rundbäck: Jag ber endast att med ett par ord få
tillkännagifva, att jag med mitt förra uppträdande icke hade för af¬
sigt att ifrågasätta de varma och menniskovänliga känslor, som dik¬
terat utskottsförslaget. Jag har endast velat framställa några anmärk¬
ningar i afseende å den i motiveringen förekommande öfverdrift i
orden. Det aktade namn, som står under betänkandet, utgör en till¬
räcklig borgen för det redbara syftet. Jag har endast velat till pro¬
tokollet omnämna detta.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då för mig är alldeles uppen¬
bart, att dessa ifrågavarande arrendatorer icke skulle komma i sämre
ställning till staten, än de komma till en tillträdare som innehar bo¬
stället några få år, och således, menskligt att döma, är angelägen
om att pressa ut så mycket som möjligt af sina arrendatorer, så tror
jag det icke vore skäl att biträda en sådan skrifvelse, utan får jag
yrka afslag å Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de meningar.
N: o 11.
Onsdagen den .‘> Mars, f. m.
36
Tryggad be- som derunder blifvit framställa, gaf Herr Talmannen först proposi-
mUMeblsrt/l ^’011 bifall till Utskottets förslag samt derefter, i enlighet med
’ 1‘torpare ' nyssberörda meningar, dels på afslag å nämnda förslag, dels på yr-
(Foru.) kandet att, med afslag å Utskottets hemställan, Herr Lundströms
ändringsförslag, sådant detsamma i hans senare anförande blifvit
formuleradt, måtte bifallas, dels oek slutligen på återremiss; och för¬
klarade Her Talmannen sig anse propositionen på afslag vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef då begärd och, sedan till
kontraproposition antagits Herr Lundströms förslag, skedde omröst¬
ning enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande
voteringsproposition:
Den, som afslår hvad Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Ut¬
skott hemstält i utlåtandet N:o 4 (i samlingen N:o 6),
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottet hemställan,
för sin del beslutit, att Riksdagen skall i underdånig skrifvelse an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande huruvida,
vid utarrendering af kronans militieboställen, särskilda åtgärder i ett
eller annat fall kunna vidtagas i syfte att förekomma, att de å
dessa boställen i egna hus nu bosatte personers ekonomiska bestånd
äfventyras.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 118 ja mot 42 nej
hvadan Utskottets hemställan blifvit afslagen.
$ 6.
Ang. gemen- Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
sam skolår a g t N:o 5 (i samlingen N:o 7), med anledning af Herr Nybheus’ motion
för elementar¬
läroverkens
lärjungar.
om införande af en gemensam skoldrägt för lärjungarne i elementar¬
läroverkens högre klasser.
Motionärens förslag gick derpå ut, att Riksdagen skulle hos Kongl.
Maj:t i underdånig skrifvelse anhålla, att en enkel och ändamålsenlig
skoldrägt, helst i öfverensstämmelse med Kongl. sjökrigsskolans, måtte
för de högre elementarläroverkens 2:ne öfverstå klasser fastställas,
dock med medgifvande af dispens derifrån för dem, som af särskild
anledning sådant önska, samt med tillåtelse för lärjungarne i elemen¬
tarläroverkets lägre klasser, att denna drägt anlägga och begagna; och
hade i förevarande utlåtande Utskottet hemstält, att berörda motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Lindmark anförde: Herr Talman! mine Herrar! Jag tror vis¬
serligen att flertalet ledamöter inom denna Kammareanse detta ämne af
3;
N:0 11.
Onsdagen den 3 ifars, f. in.
alltför ringa vigt, och det är ledsamt att taga till ordet, då man tror
att ett sådant intyek är i Kammaren rådande. Men jag kan icke
underlåta att yttra den tro, att denna motion har en större betydelse
än man i allmänhet vill tillerkänna densamma, ty detta ämne erinrar
om den gamla satsen, att små orsaker kunna hafva stora verkningar.
Till en början vill jag förklara, att jag icke tror att det af mo¬
tionären åsyftade ändamål kan vinnas på det sätt motionen är upp-
stäld, och motionären får ursäkta mig om jag säger, att Utskottet vid
detta förhållande icke gerna kunnat komma till annat resultat, än
hvartill det nu kommit, emedan motionären enligt min åsigt icke har
med sitt förslag gått nog långt.
hör det andra vill jag påpeka att de militäriska skäl, som ligga
till grund för motionen, af mig sättas i sista rummet. De skäl, som
för mig gälla, äro först att en gemensam skoldrägt jemnar förhållan¬
det mellan den fattige och den rike och hindrar de utbrott af den
personliga fåfängan, som uppstå derigenom att en fåfäng yngling af
svaga föräldrar lemnas tillfälle att genom sin klädedrägt stå framför
sina fattigare kamrater. Dylikt uppväcker afund, enär, såsom man
vet, ungdomens tankar äro mycket riktade åt det yttre, hvarigenom
denna olägenhet blifver inom läroverken ännu mera märkbar, helst
den, mest hos de högre klassernas lärjungar, framkallar ett begär till
efterapning, som hos ungdomen bör förekommas.
En annan sak af icke ringa vigt är det göda disciplinära inflytan¬
de som en gemensam skoldrägt har på ungdomen. Ty en uniform
eller gemensam för alla lika drägt medför alltid hos skolynglingen
känslan af ansvar för sitt uppförande och uppmärksamhet på sig sjelf,
som vanligen inverkar mycket godt på uppförandet hos den corps,
för hvilken uniformen är stadgad. Utskottet anser dock att det bör
stå »i hvarje skolstyrelses skön att inom sitt område på frivillighetens
väg införa den lika beklädnaden för skolungdomen.»
Men jag tviflan på, att det skulle gå lätt att få eu sådan förän¬
dring införd, åtminstone i Stockholm, ty det är tänkbart, att föräl¬
drar, hvilka icke vilja göra sig reda för hvad saken innebär, kunde
vara motvilliga mot att sända sina barn i dylika skolor, så att det
skulle kunna inträffa, att läroverk med för öfrigt godt anseende
kunde drabbas af misstroende.
Emellertid anser jag att det icke vore olämpligt att hos Kongl. Maj:t
hemställa önskligheten af eu dylik uniforms anläggande. Jag behöfver
näppeligen påpeka, att flerstädes i utlandet, t. ex. i Frankrike, före¬
kommer en dylik uniform, och är ej heller alldeles okänd här i Sverige;
ty vid Örebro högre elementarläroverk har man infört en sådan uni¬
form, och jag tror att lyxen ibland skolungdomen derstädes icke så
obetydligt motverkats härutaf. Jag påminner mig, huruledes man i
min barndom vid gymnasiet i Linköping begagnade den s. k. gymna¬
sistkappan, och huru i dess gråa veck torparesonen ansåg sig vara
lika god karl som de rikare ynglingarne.
Emellertid är jag, såsom jag redan antydt, uti en punkt icke af
samma åsigt som motionären; ty han har, besynnerligt nog, icke velat
att den lika beklädnaden skalle vara obligatorisk, utan att undantag
Ang. gemen¬
sam skoldrägt
för elementar¬
läroverkens
lärjungar.
(Forts.)
N:0 11.
Ang. gemen¬
sam skoldrägt-
för elementar¬
läroverkens
lärjungar.
(Forts,)
33 Onsdagen den 3 Mars. f. m.
derifrån kunde få egu rum. Men skall eu sådan beklädnad begagnas,
måste cleu vara obligatorisk, eljest leder flen icke till sitt ändamål.
De militära skälen för ifrågavarande förändring äro, såsom jag-
redan sagt, för mig jemförelsevis obetydliga; men den tid torde
komma, då de obligatoriska vapenöfningarne i skolorna utsträckas,
och äfven för sådana torde anläggandet af en lika beklädnad icke
sakna betydelse. Emellertid skulle jag för min del vilja hemställa om
en förändring af klämmen i motionen, så att den linge denna lydelse:
Att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maja
täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida det icke skulle vara nyt¬
tigt och ändamålsenligt att en enkel och likformig klädedrägt blefve
faststäld för eleverna vid rikets elementarläroverk, under vilkor att eu
dylik klädedrägts anläggande blefve obligatoriskt för samtlige eleverna.
Jag anser, som sagdt, att mindre vigt ligger i de militära skälen;
och jag håller tvärtom före, att detta förslag går i en demokratisk
riktning. Jag yrkar bifall till mitt förslag och afslag å Utskottets
hemställan.
Friherre Lagerfel t: Då jag är tili större delen förekommen af
den föregående talaren, vill jag blott tillkännagifva, att jag i allo in¬
stämmer i den af honom gjorda hemställan. Jag gör det dels åt
samma skäl som han haft, och dels emedan jag dessutom tror att eu
besparing skulle genom ifrågavarande åtgärd uppkomma. Utskottet
har sagt, att »äfven om en reglementerad uniform för skolgossarne
blefve i ekonomiskt hänseende något känbar, hvilket är att befara»
o. s. v. För mm del hyser jag en alldeles motsatt åsigt härutinnan;
ty. enligt hvad jag från Örebro har mig bekant, kan den derstädes
antagna enkla och ändamålsenliga drägt anskaffas för ett ganska
billigt pris.
Deremot vill jag påpeka det ogynsamma förhållande, som tyvärr
eger rum vid åtskilliga läroverk, att nemligen gossar om 12 till lo
års ålder förekomma i dyrbar beklädnad. Jag her att få anmärka, aL
jag i detta afseende har både erfarenhet och insigt. Jag har också
efter emottagande af Herr Nyblsei motion gjort mig underrättad om
den ungefärliga kostnaden för eu snygg och enkel beklädnad, och jag
har jemfört denna kostnad med kostnaden å den klädedrägt, som
vanligen bäres af lärjungarne i våra elementarläroverk, der den ene
ynglingen tyvärr ofta söker på detta sätt öfverglänsa den andre.
Dessa skäl synas mig vara så vigtiga, att jag för min del skulle
anse det för en riktig välgerning för föräldrar och målsmän, om,
genom en enkel drägts införande i skolorna, de blefve befriade från
onödiga depenser. Deremot anser jag att man, med hänsyn till det
sätt, hvarpå för närvarande skolungdomens kläder åstadkommas, hos
lärjungarne grundlägger begäret etter lyx. hvilket redan i skolans
högre klasser framlyser. Man får nemligen stundom se ynglingar i en
drägt, som bättre skulle anstå en statens tjensteman, och denna drägt
efterapas naturligtvis af dem, som icke hafva råd, utan sålunda nödgas
skuldsätta sig. Jag anser emellertid skuldsättning vara så. skadlig,
att det vore alltför lyckligt, om ett förslag sådant som herr Lind-
Onsdagen den o Mars, f. in.
39
N:0 11.
marks blefve antaget. På grund häraf yrkar jag bifall till detsamma Ang. gemm-
och afslag å Utskottets hemställan. sam skoidrägt
för elementar-
Herr A. P. Danielsson: Då jag, sedan motionerna kommit från 'uu-jmff.
trycket och blifvit utdelade, genomläste dem. syntes den nu föreliggande (Forts.)
mig besynnerligast af dem alla, och att det vore önskligt om så få
motioner som möjligt i detta syfte väcktes.
Det förefaller mig ganska egendomligt, när motionären i sin
motivering yttrar: »Den för alla lika beklädnaden blefve ett riktigt
uttryck af den gemensamhetsanda, hvarförutan ett verkligt kamrat¬
skap icke finnes, och hvilken, hvar helst den verkar, gifver det hela
kraft och sammanhållning och höjer den enskildes moraliska styrka». Detta
gäller visserligen här endast om skolpojkar. Men det är ju kanske
möjligt att man framdeles skulle vilja utsträcka tillämpningen deraf
äfven till oss, och då skulle enligt motionärens tanke här blifva rådande
»sammanhållning» och »gemerisanhetsanda». Jag tror det dock icke.
Jag anser det emellertid vara att gå allt för långt, då man vill
stifta lagar om huru man skall kläda sig, vare sig för oss eller våra
barn. Det ligger således, enligt min tanke, icke så stor betydelse
uti denna motion, som man sökt framhålla, och jag får ännu en gång
förklara, det jag anser det vara önskligt att vi erhålla så få motioner
som möjligt i detta syfte.
Ty om motionärens förslag skulle blifva lag, erfordrades först,
enligt min tanke, att hvar och en, som den gälde, hade lika stor
förmögenhet, och således kunde åstadkomma en dylik beklädnad utan
känbar uppoffring; men då sådant icke gerna hvarken nu eller fram¬
deles kan blifva förhållandet, förefaller det mig alltså vara riktigast
att afslå motionen och bifalla hvad Utskottet hemstält.
Herr To 11: Jag vill icke vara mångordig efter den mängd yt¬
tranden, som afgifvits till förmån för motionärens förslag.
För min del kan jag ej finna någon oegentlighet i att, såsom
motionen åsyftar, söka utverka ett kungligt påbud om lika klädedrägt
för skolungdom, då redan genom allmänna författningar gymnastiska
och militäriska öfningar i skolorna blifvit påbjudna och motionen en¬
dast åsyftar ett fullföljande af samma system. Jag framhåller detta
så mycket mera, som antagligt är, att, i händelse en ny arméorga¬
nisation blifver införd, fordringarne i afseende å skolundervisningen i
dessa ämnen, blifva ännu mera skärpta.
För öfrigt har motionären nyttjat ord, i hyilka Utskottet instämt
och hvilka synas mig vara särdeles beaktansvärda. “Den gemen¬
samma beklädnaden," yttrar motionären, “jemnar kamratskapet mellan
den fattige och den rikeoch dessa ord synas mig innebära en så full¬
ständig sanning, att de väl förtjena att beaktas, likasom de orden att
-den motverkar flärd och fåfänglighet."
Vidare anför motionären, att en gemensam beklädnad "kan åstad¬
komma stor ekonomisk besparing." Detta skulle då blifva möjligt
derigenom, att, om de nödiga materialerna anskaffades i större skala,
de kunde fås för billigare pris.
N:o 11.
40
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Ang. gemen¬
sam skoldrägt
för elementar¬
läroverkens
lärjungar.
(Forts.)
Utskottets motivering synes mig dessutom mera tala för bifall
till än för afslag å motionen, då det i utlåtandet heter att “den lika
klädseln utan tvifvel medför sin nytta, särdeles med hänsyn till be¬
vakandet af ordningen, då skolungdomen befinner sig utom skolrum¬
men.'- Och äfven detta torde väl vara värdt att beakta.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag förena mig med de
talare, som yrkat bifall till motionen oeh afslag å Utskottets hem¬
ställan.
Herr Gumselius: Jag är icke någon stor vän af ett öfverdrifvet
uniformerande, men jag är dock till en viss grad vän af skolunifor¬
mer, och detta på grund af den erfarenhet man vunnit i Örebro, hvil¬
ken erfarenhet jemväl blifvit åberopad så väl af motionären som af
Utskottet. Begagnandet af skoluniform vid högre elementarläroverket
i Örebro är emellertid fullkomligt frivilligt. Den infördes för några
år sedan af en gymnastiklärare (hvilken sedermera varit krigsminister.)
I början anlades den af en och annan, men efterhand blef bruket
mera allmänt, och för närvarande begagnas den nästan fullständigt
af de mellersta klasserna, och af de lägsta klasserna temligen allmänt.
I den högsta klassen deremot, der uniformens begagnande, enligt motio¬
närens förslag, skulle särskildt påbjudas, börjar eu och annan lärjunge
visa mindre benägenhet för att bära densamma, och detta skulle
tvifvelsutan ännu mera blifva förhållandet, om sjökrigsskolans uniform
skulle, såsom i motionen föreslagits, tagas till mönster, då den för
ynglingar, som äro långa och mycket utväxta, torde vara mindre ända¬
målsenlig.
Jag tror följaktligen att Utskottet haft goda skäl att afstyrka
bifall till motionen om tvungen uniformering för skolungdomen, oeh
ehuru den framdeles kan blifva lämplig, när Herr Törnfelts eller någon
annans förslag om införandet af tvungna och mera omfattande vapen-
öfningar i skolorna blifvit antaget, torde det dock nu vara bäst att
låta saken utveckla sig på frivillighetens grund. Ett ytterligare skäl
derför är att t. ex. sjökrigsskolans prydliga uniform, som torde passa
väl för ungdomen i hufvudstaden, hvars behof i detta hänseende
motionären, såsom sjelf hufvudstadsbo, sannolikt främst afsett, kanske
icke fullt lämpar sig för ungdomen i landsorten, och föreställer jag
mig, att det vore bättre att hvart läroverk på sitt håll finge bestämma
sig i ifrågavarande hänseende.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
H°rr Törnfelt: Herr Lindmark yttrade något om de ljusgråa
hängkapporna, som begagnades vid Linköpings gymnasium. Jag, som
icke heller är obekant med dem, vet att de just icke voro mycket
smakfulla. Pojkarne sågo ut som små tomtegubbar i dem. Emeller¬
tid hade drägten, så ful den var, det goda med sig, att den hindrade
de ynglingar, som hade lust och tillfälle dertill, att uppträda som
sprättiga petitmaitres och modelejon, hvarigenom den på visst
sätt åstadkom jemlikhet mellan gymnasisterna. Och samma goda ver-
hisdagen den 3 Mar?, f. in.
41
N:o 11.
kan tror jag att det nu förevarande förslaget, om det vinner Riks- Ang. gtmm-
dagens bifall, skall hafva. sam skoidrägt
Mig förefaller det besynnerligt att Utskottet, ehuru det gillar
motionärens syfte och till och med prisar hans förslag såsom godt, uirjungar
likväl drager sig för att antaga detsamma. Det tyckes som om Ut- (Forts..)
skottet nästan litet smått skämts för skräddareyrket. Det hade Utskottet
icke behöft, utan gerna kunnat gripa till saxen. Jag ifrågasätter
härmed visst ingen dyrbar uniform; men en enkel sådan, passande
och smakfull, genom hvars införande jag verkligen tror att ej mindre
vissa af motionären uppgifna fördelar skulle vinnas, än äfven åtskilliga
af honom anförda olägenheter undanrödjas. Det kan för öfrigt icke
dröja länge tills vi få insigt om att landets ungdom måste öfva sig i
vapnens bruk, och då åtminstone blir det väl nödvändigt att före¬
skrifva en gemensam drägt för densamma.
Jag yrkar bifall till Herr Lindmarks förslag och afslag å utlå¬
tandet.
Herr Liss Olof Larsson: Jag vågar hemställa till Kammaren,
huruvida det verkligen kan vara lämpligt att den längre uppehåller
sig vid en så obetydlig fråga som denna. Ett genomläsande af diskus-
sionsprotokollet skulle, om vi längre diskutera dylika rent af barns¬
ligheter, utan tvifvel gifva osökt anledning till den förmodan, att vi
sakna annan sysselsättning här vid Riksdagen.
Motionären säger, att innan man gör anspråk på att en högre
officer skall kasta sina granskande blickar på en trupp af skolungdom,
bör dock måhända åt denna gifvas allt det militäriska skick, som kan
vara passande och ändamålsenligt. Det militäriska skicket hos ung¬
domen skulle således bestå i att den får uniform! Ja, jag beklagar
visserligen att den högre militären anser det under sin värdighet att
kasta eu blick på skolungdomen innan den fått uniform; men jag
anser att vi böra finna oss deri, om så verkligen är förhållandet,
hellre än att besluta den nu föreslagna skrifvelsen. Och hvad uni¬
formen vidkommer, så tror jag att man i landet med mycket blan¬
dade känslor tidt och ofta sett dessa meddelanden i tidningarne om
generalorder och cirkulärer rörande än tillsatsen af några fransar, än
förändring i snitten af rocken eller benkläderna o. d. Nu felades
blott att vi också finge Kongl. cirkulär upplästa från predikstolarne
i landets kyrkor om huru skolgossarnes rockar, byxor och dylikt
skulle tillskäras. Det vore sannerligen mycket uppbyggligt, men nog
synes det mig som om det vore att gå för långt i enskildheter. Det
är en sak, som väl bör blifva deras omsorg, hvilka bekosta skolgos¬
sarnes kläder, och som vi icke behöfva besvära Regeringen med att
lemna föreskrifter om. Jag tror verkligen att både Regeringen och
Riksdagen hafva vigtigare frågoi att sysselsätta sig med än denna och
yrkar, på grand af hvad jag nu anfört, bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr C. Ekman.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag delar fullkomligt den siste
talarens önskan att öfverläggningen i denna fråga måtte blifva så kort-
N:o 11,
42
Onsdagen den d Mars. f. in.
Ang. gemen¬
sam skoldrägt
för elementar¬
läroverkens
läriunqar.
(Forts.)
som möjligt, od; ämnar nu derföre också yttra mig mera kortfattadt
än lian. Jag finner denna motion vara hvarken besynnerlig eller, så¬
som äfven här yttrats, barnslig, utan att tvärtom en god och riktig
tanke ligger på botten af densamma. Att hos Kong!. Maj:t begära före¬
skrifter i detta fall anser jag deremot mindre lämpligt, emedan jag
tror att hvad som med motionen åsyftas, nemligen införandet af ge¬
mensam uniform i skolorna, bäst kan vinnas på frivillighetens väg,
om sådant i öfrigt befinnes behörigt och ändamålsenligt.
Jag yrkar för den skull bifall till Utskottets förslag.
Herr Adlersparre: Jag har begärt ordet med anledning af en
högt ärad talares bakom mig anmärkning mot ett uttryck i Utskottets
utlåtande. Han sade nemligen att förhållandet är alldeles motsatsen
mot hvad Utskottet framhållit, då det säger att den lika uniforme¬
ringen måhända skulle medföra ökade kostnader. Anledning till en
dylik förmodan af Utskottet finnes dock, och jag tror det icke vara
så säkert att Utskottet deri misstagit sig. De flesta familjefäder an¬
vända nemligen sina aflagda kläder för sönernas behof. Föreskrifves
nu, såsom motionären föreslår, att skolungdomen skall begagna t. ex.
blå drägt, sådan som sjökrigsskolans elever bära, så duger ju icke mer
den svarta rocken eller de gråa benkläderna eller den rutiga västen.
Efter hvad jag hört, så begagnas vid Örebro läroverk, der en ge¬
mensam uniform är på den fria öfverenskommelsens väg införd, denna
uniform icke längre i de högre klasserna, och detta af det naturliga
skälet, att, då ynglingen är vid slutet af sin lärokurs och beredd att
lemna läroverket, föräldrar ne icke vilja bestå honom en ny uniform,
som snart blir mindre lämplig. Den gemensamma skoldrägteu aflägges
derföre i sjette och sjunde klasserna. Jag tror således icke att man
kan med bestämdhet påstå att Utskottet misstagit sig, då det såsom
skäl mot en gemensam skoluniform anfört, att den snarare skulle med¬
föra ökade kostnader, än verka motsatsen.
Beträffande skolungdomens militära öfningar, så anser jag att för
desamma det icke är behöfligt att uniformera hela skoldrägten. En¬
ligt min tanke vore det tillfyllest att vid hvarje skola fastställdes
modell för en blus, en lifrem och en mössa, hvilken enkla anordning
nog kunde ega rum på frivillighetens väg. Icke finner jag det lämp¬
ligt för Riksdagen att blanda sig i denna obetydliga fråga, som den
lugnt kan öfverlåta åt Kongl. Maj:ts afgörande.
Herr West erdal: Villigt lyssnande till Herr Liss Olof Larssons
uppmaning att icke längre än beliöfiigt är uttänja diskussionen, vill
jag . endast härmed förklara, att, enligt min uppfattning, Utskottet
lemnat motionen allt det erkännande den förtjenar. Beträffande åter
den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t anser jag, äfven om Riks¬
dagen skulle besluta eu sådan, det vara tvifvel underkastadt, om
Kongl Maj:t rimligen kunde utfärda en lag i detta hänseende, hvar¬
igenom föräldrar, med eller mot sin vilja, skulle nödgas förse sina
barn med en viss beklädnad. Med tillag jemväl af detta skäl, finner
jag mig föranlåten yrka bifall till Utskottets hemställan.
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
N:o 11,
13
Herr Uhr: Jag ber att få instämma med den siste värde talaren, AnS. yemen-
likasom med Herr (Jumselius, hvilka uttalat de åsigter i frågan, som
jag till alla delar hyser. Med anledning af Herr Törnfelts uppträdande • iäroverkens
kan jag emellertid ej underlåta att nämna, att det förefaller mig be- lärjungar.
synnerligt, att den, som förr alltid varit en förkämpe för borttagandet (Forts.)
af alla uniformer, till och med de civila, nu deremot uppträder till
försvar för motionärens förslag.
Vidare anser jag mindre lämpligt att besvära Kongl. Maj:t, såsom
det föreslagits, med en skrifvelse i denna obetydliga sak. Enligt min
tanke må det stå skolungdomen fritt att kläda sig efter eget tycke:
och vilja skolans elever anlägga lika drägt, så kunna de ju göra det
utan någon lagbestämmelse derom. Örebro elementarläroverk är ju derpå
ett exempel. Från min skoltid minnes jag väl, att man ofta gick
helt och hållet utan rock under uniformskappan, men detta var ej en
följd af något lagstadgande, utan skedde helt frivilligt. För min del
kan jag ej heller rösta för någon lagbestämmelse i detta afseende och
yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan
Herr Al b. Staaff: Jag skall i denna fråga yttra endast några
ord. Jag kan nemligen ej underlåta att erkänna, att motionen i fråga
har ett godt syfte, men instämmer på samma gång med Herrar Gumae-
lius och Sven Nilsson i Österslöf deruti, att den åsyftade reformen bör
åstadkommas frivilligt och utan något lagstadgande. Jag kan ej neka,
att jag. under den tid jag såsom lärare såväl i landsorten som i huf-
vudstaden haft tillfälle lära känna ungdomen, kommit till den erfa¬
renhet, att begäret efter eu prydlig utstyrsel alltför ofta intager mån¬
gen yngling, men jag tror ock, att detta begär kan motverkas, fastän
det bör ske inifrån. Och om ä ena sidan det är godt för de rike att
i detta afseende vara likstälde med de fattige och tvärtom, kan det
ä andra sidan vara nyttigt för den rike godsegarens och den högre
embetsmannens söner att se den fattige torparesonen, fastän kladd i
sin grafva vadmalsdrägt, likväl med flit i studier och godt uppförande
vinna försteget framför sina kamrater. Frågan kan. enligt min tanke,
ses från många synpunkter, och otvifvelaktigt är att motionen har
ett ädelt syfte. Jag tror emellertid, att detta kan lika väl ernås p*.
frivillig väg, isynnerhet i skolornas högre klasser och vid de tillfällen,
då ungdomen sysselsattes med militäröfningar, i hvilka fall jag. i lik¬
het med motionären, anser den lika beklädnaden för skolungdomen
vara angelägnast.
Herr Werner Ericson: Herr låss Olof Larssons erinran att ta-
larne i denna fråga borde beflita sig om så korta föredrag som möj¬
ligt för att ej onödigt upptaga Kammarens tid, skulle jag önska blefve
mera praktiskt tillämpad af andra, än såsom skett af samme talare,
och jag ville derföre tillråda en hvar af blifvande talare att ej följa
Herr Liss Olof Larssons exempel i detta hänseende, enär, efter be¬
räkning af den tid hans anförande räckte, diskussionen möjligen skulle
kunna räcka ännu 8 ä 9 timmar.
N:o 11.
44
Onsdager, der o Mars, f. m.
Ang. gemen¬
sam skoldrägt
för elementar¬
läroverkens
lärjungar.
(Forts.)
llerr (i jerling: För min del kan jag ej annat än gilla de Her¬
rars åsigter, h vil ka afstyrkt motionärens förslag, och ber, för att ej
onödigtvis behöfva uppehålla tiden, att få instämma med Herr Adler-
sparre, tilläggande att, enligt min tanke, allt för stor och onödig
kostnad för skolungdomen i afseende på klädedrägten skulle uppstå
om motionärens förslag af Riksdagen bifölles, hvarföre jag yrkar god¬
kännande af Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr 1 örn felt: Med anledning af Herr Uhrs yttrande ber jag
fa nämna att jag, vid behandlingen af frågan om uniform för militä¬
rerna, ingalunda yrkat att densamma skulle afskafläs, utan endast att
den ej skulle vara så luxuös, lysande och dyrbar, att endast rika
personer kunde egna sig åt denna bana. Jag har ej heller någonsin
yrkat borttagandet af uniformer i allmänhet, utan blott af det onödiga
guldsmideriet och dyrbarheten.
Beträffande Herr Adlersparres erinran, att i skolor, der gemensam
beklädnad varit antagen, lärjungarne i de högre klasserna underläto
att anskaffa ny sådan, enär de snart skulle från läroverket afgå, vill
jag påminna, att man ju äfven för universitetens ungdom kunde före¬
skrifva en dylik uniform, hvarigenom det hindret skulle förfalla.
Herr Ny b lams: Jag undrar i sanning icke på att här ropas på
proposition, ty diskussionen synes redan hafva blifvit något långdragen,
men, såsom motionär, anser jag mig dock uppfordrad att yttra några
ord. Det synes mig som om Utskottet i hufvudsak är af samma
tanke som motionären, ty det heter i betänkandet: »Utskottet upp¬
fattar till fullo motionärens fosterländska syfte, att medelst uniforme¬
ringen, i den mån densamma förmår, redan under skolåren söka för¬
bereda lösningen af dagens stora fråga, den nemligen att hvarje med¬
borgare måste ikläda sig skyldigheten af fäderneslandets försvar». Nu
kan det visserligen också sägas, att vapenöfningar i skolorna kunna
försiggå utan uniform. \ i se, att vapenöfningar onekligen försiggå
inom elementarläroverken och icke hafva så ringa utsträckning der
som vissa Herrar tyckas föreställa sig. Vapenöfningarne pågå nem¬
ligen 4 å o års tid under S eller 10 veckor om året, hvartill komma
icke heller så obetydliga målskjutningsöfniugar. Jag erkänner att
detta later sig göra utan uniform, men att en ändamålsenlig och enkel
beklädnad ar passande för dessa vapenöfningar, torde ej kunna bestridas,
och huru olägenheter skulle uppstå genom att i skolan införa eu
enkel och ändamålsenlig beklädnad — ty något annat är icke före¬
slaget — har jag svårt att inse. Det är icke fråga om att införa
några grannlåter i uniformsväg, utan motionen har endast afsett att
iå en så enkel och ändamålsenlig beklädnad som möjligt och att
derigenom vinna åtskilliga fördelar på de grunder jag sjelf anfört och
såsom flere talare intygat. Denna gemensam hetsanda, som åsyftas
genom motionen, är en vigtig och onekligen stor sak, och att ett ut¬
tryck deraf ligger i den lika beklädnaden kan icke bestridas Minst
skulle jag hafva trott, att representanten från Dalarne, som sjelf med
Oasdagen den > Mars, f. m.
15
N:o 11.
aå mycken heder bär leksandsuniformen, skulle finna så barnsligt att
man påyrkar en gemensam beklädnad för skolungdomen.
Utskottet tillstyrker i sjelfva verket motionen i motiveringen, men
anför såsom skäl för afslag, att uniformeringen blefve i ekonomiskt
hänseende känbar. Mu kan jag ej förstå, huru en enkel beklädnad
skulle blifva dyrare än den som icke är det och, om drägteri blir
gemensam för samtliga elementarläroverken, uppstår det förhållande,
att materialerna skulle kunna tillverkas och säljas för särdeles godt
pris, hvarföre också, enligt min uppfattning, skolungdomen på detta
sätt skulle blifva bäst klädd och för billigaste priset. Detta Utskottets
argument håller således icke heller streck. Slutligen anför Utskottet,
att “det icke kan för sin del tillstyrka Riksdagen att aflåta en under¬
dånig framställning i en sak, som, om den ej är af alltför underordnad
vigt för en skrifveise till Kongl. Maj:t, dock kan verkställas utan något
Riksdagens åtgörande'*. Men detta är visserligen ingen så ringa eller
obetydlig sak. Elementarläroverken äro i och för sig mycket bety¬
dande för den allmänna bildningen, och hvad som bidrager till god
anda och god ordning inom elementarläroverken torde väl hafva den
betydelse, att Riksdagen derom må aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Måhända har Riksdagen afgifvit underdåniga skrifvelser i frågor af
mindre betydelse än denna.
Jag yrkar afslag å Utskottets förslag och bifall till min motion.
Sedan öfveriäggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner, i
öfverensstämmelse med de yrkanden, som förekommit, nemligen dels på
bifall till Utskottets hemställan, dels på afslag å samma hemställan
och bifall i stället tilll motionärens förslag, dels ock slutligen på bi¬
fall till det förslag Herr Lindmark under öfveriäggningen framstält;
och som den förstnämnda af dessa propositioner blef med öfvervä¬
gande ja besvarad, hade alltså Utskottets förslag bifallits.
§ 7.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets utlåtande
N:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts skrifvelse angående Sala silfver-
verks ränteersättningsfonds tillstånd och förvaltning under år 1873.
§ 8-
Föredrogos och biföllos Stats-utskottets utlåtanden:
N:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om eftergift till
förmån för husmannen Jöns Eriksson i Ilarhult af kronans rätt till
danaarf efter enkan Karna Beugtsdotter från Östra Skräflinge; samt
N:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om eftergift till
förmån för H. A. Thomsson i Öströ af kronans rätt till danaarf efter
enkan Boel Thomsson från Båstad.
Ang. gemen-
sam skol drag t
för elementar¬
läroverkens
lärjungar.
(Forts.)
N:o 11.
Onsdagen den 3 Mars, f. wi.
4^
§ 9-
Ang. resti¬
tution af brän-
vinstillverk-
ning saf gift.
Företogs dernäst till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o
20, i anledning af väckt motion angående restitution till Fabriksid-
karen J. S. Svensson af bräuvinstillverkningsafgift.
Beträffande berörda motion, som inom denna Kammare afgilvits
af Herr C. E. Hjelm, hade Utskottet hemstält att densamma ej måtte
af Riksdagen bifallas.
Herr Hjelm begärde ordet och anförde: Herr vice Talman: Den
motion, jag haft äran väcka, kan möjligen tyckas vara af nog enskild
beskaffenhet att göra Riksdagen besvär med, men i sjelfva verket
eger den en nationalekonomisk betydelse, och jag vågar derföre några
minuter upptaga Kammarens tid i denna fråga.
För några år sedan sökte några patriotiska personer att till¬
godogöra renlaf vid bränvinstillverkningen, men försöken utföllo icke
i pekuniärt afseende tillfredsställande. Ingen torde bestrida att det
ur nationalekonomisk synpunkt hade varit en stor vinst för landet, om
försöken krönts med framgång och man lyckats använda det såsom
alldeles värdelöst betraktade materialet “renlaf" till bränvinstillverk-
ning, hvarigenom äfven en mängd fattiga qvinnor och barn kunnat
erhålla arbetsförtjenst. Skrifter utgåivos i ämnet, men det visade sig
att, när de personor, som utgifvit skrifterna, sjelfva skulle i stort till-
lämpa uppfinningen, de gjorde känbara förluster. Nu har Utskottet
såsom skal för afstyrkandet af motionen anfört att dylika frågor om
restitution som denna förr varit föremål för Riksdagens pröfning, men
icke vunnit bifall. För så vidt jag kan erinra mig, har verkligen vid
föregående riksdagar ifrågasatts om restitution af tillverkningsafgift
för bränvin, men det har icke då varit fråga om renlafsbränvin utan
om bränvin, tillverkadt af hvitbetor, ett vida dyrbarare jordbruksalster,
som krafvel1 god jord och mycken omvårdnad under växttiden, under
det renlafven eller renmossan växer vild på en mark, som icke är
underkastad — ja till och med är omöjlig för — kultur.
Emellertid tyckes bränvinstillverkning af renlaf numera i det
närmaste hafva afstannat i vårt land, men icke så i Finland. Utskottet
upplyser dock att den möjligen ännu försiggår på ett eller annat
ställe och att om den också ej letnnar någon vinst, den åtminstone
bär sig. Hvarföre? Helt enkelt emedan man hemtat erfarenhet af
sina föregångares misstag och metoden haft tillfälle att utveckla sig.
Hvad här ifrågavarande fabrikant beträffar, kom han oförvållandes att
vid sina försök med tillverkning af renlafbränvin göra en förlust af
21,000 kronor, lian var beroende af en medhjelpare, en bränn¬
mästare som skulle förestå bränningen, men icke hade erforderlig
skicklighet. Uti tillverkningsafgift hade han inbetalt förskottsvis 1,800
kronor, men då ingen bränning blef af för denna del af tillverknings-
skatten, synes det billigt, att han får restitution på afgiften.
Onsdagen den .'> Mars, f. m. 47
Men saken har åtminstone för mig en vida djupare betydelse än
e f vanligt fordringsanspråk. När vetenskapen tid efter annan gör
uppfinningar, är det ej ovanligt att de, som först bryta fältet för
praktiskt användande, blifva utsatta för stora förluster. Ser man nu
att de, som våga sig in på dylika experiment, göra stora ekonomiska
uppoffringar, och derjemte erfara att staten icke ömmar för deras
sak, deras förluster, så blir den naturliga följden att kapitalet och
arbetskraften afskräcka» från vidare försök att bryta nya vägar för
den inhemska industrien, och jag tror ej att ett sådant resultat är för
det allmänna gagneligt. Med sorg har jag de sista åren iakttagit att
man genom likgiltighet från statsmakternas sida nära nog qväft eu
annan industri, nemligen livitbetssockertillverkningen, i dess linda och
andra missgrepp i den riktningen kunna komma efter. Åtgärder,
som afskräcka kapitalet och arbetskrafterna från försök att i landet
tillskapa nya förvärfskällor, böra icke af statsmakterna vidtagas, utan
tvärtom böra Konung och Riksdag understödja alla sträfvanden i denna
riktning.
Detta är åtminstone min åsigt, och jag yrkar af denna anledning
bifall till min motion.
Ilerr Danielsson: Sedan jag sökt någorlunda sätta mig in i
nu föreliggande fråga genom att med uppmärksamhet läsa dels sjelfva
motionen, dels Stats-Utskottets utlåtande, har jag för min del kommit
till den åsigten, att mannen i fråga blifvit ett offer för sin idé att
tillverka bränvin af ett så ovanligt och för det ändamålet hittills så
föga användt material som renlafven. Han var den förste, som bör¬
jade att bedrifva denna tillverkning i stor skala. Uppfinningen var
då nyss gjord och således naturligtvis ej heller så noga känd, som den
sedermera blifvit; och följden deraf blef, som nämndt, att han på fa¬
brikationen i stället för vinst kom att lida endast förlust. Att denna
i förhållande till hans ekonomiska ställning varit ganska betydlig,
visar sig af ett motionen bilagdt, af vederbörande notarius publicus
bestyrkt intyg, enligt hvilket fabrikanten på tillverkningen gjort en
förlust af icke mindre än 21,000 kronor. Utskottet anser, att någon
restitution af den för undertillverkningen erlagda skatten ej bör be¬
viljas, dels derför att dylika framställningar af Riksdagen förut ej
bifallits på den grund att fabrikanterna ej saknat tillfälle att erhålla
kännedom om lämpliga tillverksniugsmetoder, dels derför att något
skal, hvarföre Riksdagen denna gång skulle afvika från sin i detta
hänseende hittills följda praxis, ej blifvit anfördt af motionären eller
eljest förekommit. Men Utskottet synes härvid icke hafva tagit i öfver¬
vägande att orsaken, hvarför tillverkningen ej uppgått till den an¬
mälda qvantiteten, ej varit att söka i någon försumlighet hos fabri¬
kanten att göra sig de nya tillverkningsmetoderna till godo, utan i
den omständigheten att apparaterna för tillverkningen ej voro så kon¬
struerade som de borde hafva varit, för att den anmälda bränvins-
qvantiteten skulle under den bestämda tiden kunnat hinna åstad¬
kommas. Vid sådant förhållande torde billigheten också kräfva, att
Riksdagen återlemna!* fabrikanten den för undertillverkningen erlagda
N:o 11.
Ang. resti¬
tution cifbrän-
vinstillverk-
ningsafgift.
(Forts.)
N:o 11.
Ang. resti¬
tution af brän-
vinstillverk-
ningsafgift.
(Forts.)
48 Onsdagen den 3 Mars, f. in.
afgiften, i synnerhet då härtill kommer att beloppet är så ringa, att
någon nämnvärd minskning i statens inkomster derigenom ej skulle
uppstå. Andra Kammaren har ej heller, så vidt jag vet, haft för sed
att vägra rättvisa åt så billiga lordringar, som den nu ifråga¬
varande.
Jag anser mig böra tillägga, att jag för min del ej har något
det ringaste enskilda intresse i saken. Hvad jag sagt har endast varit
förestafvadt af känslan utaf hvad jag för min del ansett rätt och
billigt.
På nu anförda skäl hemställer jag vördsamt om afslag å Stats¬
utskottets förslag och bifall till motionen i frågan.
Herr Au g. Pettersson: Jag är af en motsatt åsigt mot den
näst föregående talaren. Han sade, att det förnämsta skälet för bifall
till motionen vore, att den ifrågavarande bränvinstillverkaren icke hade
haft sin tillverkningsredskap ändamålsenligt konstruerad, utan deri¬
genom råkat att i stället för vinst af produktionen erhålla endast
förlust. Men samma förhållande både kan inträffa och har inträffat
med många andra tillverkare af bränvin. Skulle Riksdagen bevilja den
nu ifrågavarande bränvinsfabrikanten den af Herr Hjelm begärda resti-
tutioneu, så skulle man således hafva gifvit ett ganska farligt preju¬
dikat; ty alla andra som gjort förlust på denna tillverkning, derför
att de användt dåliga apparater, skulle i sådant fall naturligtvis pi
samma skäl som han framställa liknande anspråk, hvilka man för
konseqvensens skull måste bifalla, och de belopp, hvilka då komme i
fråga att efterskänkas, blefve säkerligen långt mera känbara för stats¬
kassan än det hvarom nu är fråga.
För min del kan jag således icke tillstyrka bifall till motionen,
utan yrkar afslag å densamma och bifall till Stats-Utskottets hem¬
ställan.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Mine Herrar! Stats-
Utskottets hemställan i detta utlåtande med anledning af Herr Hjelms
motion talar, efter min mening, alldeles tillräckligt för sig sjelf, och
jag skall således inskränka mig till att helt enkelt yrka bifall till
densamma.
Herr Hörnfeldt: Jag begärde ordet hufvudsakligen derför, att
jag icke kunde märka att någon af ledamöterne i Stats-Utskottets iu-
komstafdelning var i Kammaren närvarande, då utlåtandet föredrogs,
i hvilket fall jag naturligtvis ej hade behöft yttra inig. Emellertid
finner jag nu några ledamöter af ifrågavarande afdelning tillstädes,
hvilka bättre än jag kunna föra Utskottets talan, i fäll något sådant
verkligen behöfves, hvilket jag dock för min del icke tror vara fallet.
Dylika framställningar som motionärens hafva nemligen alltid hittills
blifvit af Riksdagen afslagna. Det skulle derför verkligen hafva tagit
sig ganska besynnerligt ut, om Stats-Utskottet, på en enskild motionärs
framställning, hade tillstyrkt den nu ifrågavarande eftergiften. Hade
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
49
N:o '1.
något skäl för restitutionen verkligen förefanuits, så tror jag dessutom
för min del, att Regeringen hade dragit försorg om framläggandet af
eu Kong], proposition i ämnet med dertill hörande utredning af det¬
samma, då hvar och en också bättre än som nu varit förhållandet
skulle hafva kunnat bedöma, huruvida det hade varit skäl att bifalla
framställningen. För det närvarande, då förslaget utgått från en en¬
skild riksdagsman och ej från Kongl. Maj:t, som i frågor sådana som
denna måste anses för den enda fullt tillförlitliga auktoriteten, tror jag
deremot icke att det är skäl att bifalla detsamma, detta äfven af den
orsaken, att, såsom en föregående talare påpekat, ett farligt preju¬
dikat derigenom skulle vara lemnadt, bvilket man sedermera skulle
önska aldrig hafva blifvit gifvet.
•lag anhåller således om bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Ola Månsson: För mil) del tror jag verkligen icke, att det
förhållande, som här föreligger till värt afgörande, innebär någonting
synnerligt ovanligt. Det händer nemligen ej sällan — och särskild!
under detta år har man haft tillfälle att göra en dylik erfarenhet —
att under det produktprisen i allmänhet varit höga, har bränvinspriset
genom konstlade medel mer och mer nedgått, och att bränvinstill-
verkarne nästan allmänt förlora på sin vara, men detta får väl anses
som deras ensak. Så äfven hvad den nu ifrågavarande tillverkaren
beträffar. Att han för sin fabrikation begagnat en annan råvara, än
som vanligen användes, inverkar, efter min åsigt, alldeles icke på för¬
hållandet; han kunde välja, såväl som alla andra producenter, hvilken
råvara han behagade, risken måtte i alla fall vara lika stor för ho¬
nom som för kamraterna. Att, såsom representanten för Öland yttrade,
han skulle hafva på tillverkningen tillsatt 21,000 kronor, anser jag
för min del icke gerna möjligt på en så ringa tillverkning som den
i fråga.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottet förslag.
Herr Danielsson: Jag skall endast be att fä upplysa Herr Ola
Månsson att, om han vill genomläsa motionen och det dervid fogade
af notarias publieus utfärdade intyg, han deraf skall finna, att fabriks-
idkaren Svensson verkligen på sin ifrågavarande bränvinstillverkning
förlorat 21,000 riksdaler. Dessutom ber jag att få säga Herr August
Pettersson, att orsaken, hvarföre en dylik förlust uppstått varit den,
att jäsningsprocessen vid bränvinstillverkning af renlaf varit helt annan
än vid dylik tillverkning af spanmål. Så t. ox. har jag på enskild
väg fått veta, att genom jäsningens långsamhet 10 proc. sprit utgått
med dranken. Detta har jag ansett mig böra upplysa.
Härmed var öfverläggningen slutad; och blef, sedan propositioner
gifvits, i enlighet med de yrkanden som förekommit, Utskottets hem¬
ställan af Kammaren bifallen
Andra Kammarens Prat. 1x75. X:o II. 4
Any. resti¬
tution afbvän-
vinstillverk-
ni nysaft/ift,
(Fort»,)
N:o 11.
50
Onsdagen »len Mars, f. m.
Ang. ändring i
f öv ord ningen
om kyrka-
stämnia.
§ 10.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:r 4, i anledning af väckt
motion om ändring af 23 § i Kongl. Förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.
Uti den motion i detta ämne, som afgifvits af Herr .T. N. B/esert.
och i hvilken motion tre af denna Kammares ledamöter instämt, var
föreslaget, att ofvannämnda § i kyrkostämmoförordningen skulle erhålla
följande förändrade lydelse:
“Kyrkoherden eller den hans embete förestår, eller ock annan
prestman, som han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrko¬
rådet ordförande.
1 den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild ständig
prestman finnes anstäld, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller
den, som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.
Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så
många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände män, som
församlingen finner lämpligt utse.
Ledamöter i skolrådet äro församlingens kyrkoherde eller den
hans embete förestår samt så många i kyrkostämma valde, för nit
om skolväsendet kände män, som församlingen finner lämpligt utse.
Skolrådet väljer inom sig ordförande och vice ordförande.
I så väl kyrkorådet som skolrådet må ledamöternes antal, ord¬
föranden inberäknad, icke understiga fem.
Ledamöterne i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tid.“
Utskottet, som, på anförda skäl, funnit sig icke kunna tillstyrka
bifall till denna motion, hade i anledning af densamma ansett sig
böra ånyo framlägga det förslag i förevarande ämne, som af Utskottet
vid förra riksdagen framstäldes, och hvilket, godkändt af Första
Kammaren, då blef af Andra Kammaren förkastadt med allenast en
rösts öfvervigt. 1 öfverensstämmelse med berörda förslag hade alltså
Utskottet hemstält:
dels att Riksdagen ville för sin del besluta, att 23 § i Kongl.
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
Mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:
“Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock annan
prestman, som han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrko¬
rådet ordförande.
I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild prest¬
man finnes anstäld, skall han föra ordet, när kyrkoherden, eller den.
som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.
I skolråd skall jemväl kyrkoherden, eller den hans embete före¬
står, vara ordförande, derest ej stiftsstyrelsen, på anmälan af kyrko¬
herden, eller eljest, finner skäl att annan ordförande förordna.
Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt sä.
många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände män, som
församlingen finner lämpligt utse.
Onsdagen den 3 Mars. 1, m
N;o 11.
b\
Till ledamöter i skolrådet eger församlingen likaledes att k kyrko¬
stämma utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kände män.
Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.
I så väl kyrkorådet, som skolrådet, må ledamöternes antal likväl,
ordföranden inberäknad, icke understiga fem.
Ledamöterne i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tida*
dels ock att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kougl. Maj:t, derest nämnda beslut vinner Kongl. Maj:ts godkännande,
täcktes i öfverensstämmelse härmed vidtaga de förändringar i Kongl.
stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och öfriga
hithörande författningar, som till följd af samma beslut blifva erfor¬
derliga.
inom Utskottet var, rörande denna fråga, reservation afgifven af
Herrar Afselius, Scen Nilsson, Nils Petersson och Anders Persson,
hvilka alla ansett motionärens förslag böra bifallas.
Efter det uppläsning skett af Utskottets hemställan, yttrade:
Herr Biesert: Såväl i följd af min öfvertygelse, som med anled¬
ning af min kännedom först och främst om förhållandena i min hem¬
ort samt äfven om hvad från andra delar af landet försports rörande
behofvet af förändringar uti ifrågavarande förordning, har jag tagit
mig friheten att återupptaga en motion, som vid liera föregående riks¬
dagar varit väckt. Utskottets föreliggande utlåtande var, då jag hek
läsa detsamma, för mig icke någon nyhet, ty det var eu fullkomlig
kopia af förra årets betänkande i frågan. Jag kan icke neka till, att
jag hade hoppats och önskat en annan utgång, jag säger hoppats,
emedan det förut visat sig, att åsigterna inom Lag-Utskottet hafva
förändrats. Vid 1872 års riksdag förelåg en motion i nu förevarande
ämne, och Lag-Utskottet föreslog då i sitt utlåtande ungefärligen ena¬
handa bestämmelser, som nu i min motion finnas angifna. Deremot
har vid 1873 och 1874 samt innevarande års riksdag en annan åsigt
inom Utskottet gjort sig gällande. Det är naturligtvis icke något att
säga emot, att åsigter kunna förändras, men det förefaller besynner¬
ligt, att denna förändring kunnat gå i sådan riktning, gå Irån det
liberala till det konservativa.
Mot förslaget att borttaga pastors sjelfskrifvenhet till ordförande¬
skapet i skolrådet hafva vid flera föregående tillfällen följande skäl
blifvit anförda. Först att hans intresse för skolväsendet skulle, om
hans sjelfskrifvenhet till ordförandeskapet i skolrådet borttoges, komma
att förminskas. Jag kan icke finna något grundadt skäl för ett så¬
dant antagande, och jag föreställer mig, att pastors nitälskan för sko¬
lan skulle kunna lika viil fortfara, äfven om den af mig ifrågasatta
förändringen skulle komma att inträda.
Det har äfven blifvit framhållet, att skolan under de senare
tiderna och under de förhållanden, som nu ega rum, gått mycket
framåt, och jag är den siste att förneka detta, men jag påstår, att
detta icke utgör något bevis för att skolan icke skulle gått framåt,
om pastor icke varit, sjelfskrifven ordförande i skolrådet och ännu
An;/, ändring i
förordningen
om kyrko¬
stämma.
(Forts.)
N;o 11.
Amj. änäriwj
fövnrdnimjcn
om kyrko¬
stämma.
Knri.,.)
52 Onsdagen den 3 Mars, f. m.
mindre ett bevis lör att skolan skall gä tillbaka, om sådan sjelfskrif¬
venhet borttages. Enligt min uppfattning är densamma principvidrig,
och för min del anser jag att, äfven om den af mig föreslagna för¬
ändringen skulle komma att ega rum, pastor i de allra flesta fall och
derest icke särskilda omständigheter skulle förekomma, blir vald till
ordförande. Jag föreställer mig, att hans intresse i sådant fall skulle
blifva icke blott lika varmt utan varmare, och att han skulle arbeta
med större lust uti en befattning, dertill han af det allmänna för¬
troendet blifvit utsedd, än om lian, till följd af innehafvandet af en
annan tjenst, skulle sjelfskrifvet komma i åtnjutande af dylik be¬
fattning.
Det har äfven anförts, att i folkskolan religionsundervisning skulle
vara hufvudsaken. Detta är naturligt, och jag vill icke bestrida det¬
samma, men icke kan jag finna, att någon inskränkning i pastors rät¬
tighet eller skyldighet att vaka öfver religionsundervisningen sknlle
ske derigenom, att lian icke vore sjelfskrifven ordförande i skolrådet.
Efter mitt förslag skulle han vara sjelfskiifven ledamot i skol¬
rådet, och såsom sådan kunde han mycket väl öfvervaka de beslut, som
der fattades; och om de i något fall icke skulle vara tillfredsstäl¬
lande för skolan, så är jag öfvertygad om, att en för skolan nit¬
älskande prestman icke skulle underlåta att på vederbörlig ort beifra
ett sådant missförhållande.
Man har vidare anmärkt, att den kontrollskyldighet, som nu ålig¬
ger konsistorium, skulle genom den ifrågasatta förändringen förmin¬
skas. Jag kan icke finna, att så skulle ske; ty om -- eldigt Utskottets
förslag, der det heter: --I skolråd skall jemväl kyrkoherden eller den
hans embete förestår, vara ordförande, derest ej stiftsstyrelsen, på an¬
mälan af kyrkoherden, eller eljest, finner skal att annan ordförande
förordna'*, stiftsstyrelsen skulle behöfva förordna annan ordförande,
så vore det, föreställer jag mig, icke gifvet, att det blifver en prest¬
man ; konsistorium skulle då välja till ordförande en lekman, helst
jag icke kan tänka mig det fallet, att stiftsstyrelsen skulle till plat¬
sen förordna en prestman, som icke hörde till pastoratet. Dessutom
kan jag icke finna, att konsistorium kan ega större kännedom om
kommunen än skolrådets ledamöter och på grund deraf vara lämpli¬
gare till att utse ordförande deri. Såsom ett skäl mot det nuvarande
tillståndet vill jag äfven anmärka den omständigheten, att det ganska
ofta inträffar, att vid pastors sjukdom eller eljest, då pa storal vården
skall skötas af annan person än den ordinarie pastorn, en ung prest
förordnas dertill, hvilken då skall vara ordförande icke allenast i
kyrkorådet utan äfven i skolrådet. Man må väl medgifva olämplig-
heten deraf, att en ung, i skolväsendet oerfaren och derför främmande
prestman skall vara ordförande i skolrådet, då mången gång ganska
beprölvade och dugliga personer sitta der såsom ledamöter; jag åt¬
minstone kan icke finna det hvarken tjenligt för skolan eller lämpligt
för skolrådets öfriga ledamöter. Dessutom anser jag de af Utskottet
i ofvan citerade moment föreslagna orden “eller eljestu icke vara lätnp-
hga, då jag föreställer mig, att just deri kan ligga ett tvistefrö, som
kun föranleda till mänga ledsamma förvecklingar mellan församlingen
Onsdagen den 3 Mars, f, m
äo
N;o 11.
(u ll »loss lärare, eu omständighet som i högsta grad menligt inverkar
pa själavården. Jag tror också, att olägenheterna, som här afses,
skola få ga mycket långt, innan församlingen och skolinspektören vid¬
taga en sådan åtgärd, som der antydes, då man vet, huru ogerna all¬
mänheten vill klaga på sina pastorer, äfven om de hafva grundade
anledningar dertill, och det för inspektören icke är lätt att vid sina
korta besök, upptäcka de olägenheter, som möjligen förefinnas.
Jag skall bedja att få yrka afslag på Utskottets hemställan och
bitall till min motion med det tillägg som förekommer i slutet af Ut¬
skottets förslag, eller “att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse an¬
hålla, det Kongl. Maj:t, derest nämnda beslut vinner Kongl. Maj:ts godkän¬
nande, täcktes i öfverensstämmelse härmed vidtaga de förändringar
i Kongl. stadgan om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och
öfriga hithörande författningar, som till följd af samma beslut blifva
erforderliga.
Herr Örtqvist: Hen ifrågavarande motionen och Lag-Utskot¬
tets deröfver afgifna utlånande beröra ett ämne, som är för Sveriges
rike af största vigt, då det handlar om skolan, eller en af folkets dyr
baraste institutioner. Jag skall bedja att få fästa uppmärksamheten
pa motionärens förslag, hvilket jag skulle hafva varit mest böjd för
att bifalla, om det icke vore behäftadt med så många och väsendl-
iiga brister, hvilka jag skall taga mig friheten att påpeka.
Såsom vi veta, är icke blott kyrkoherden utan äfven den i an¬
nexet anstälde ordinarie komministern eller sockenadjunkten eller
pastorsadjunkten för närvarande sjelfskrifven ordföl ande i skolrådet.
Motionären föreslår, att dessa komministrars och sockenadjunkters
sjelfskrifna biträde i skolrådet icke längre skall ifrågakomma. Detta
är en vigtig omständighet. Vi hafva nemligen i Sverige 1,159 annex¬
församlingar samt 909 komministrar, sockenadjunkter och pastors¬
adjunkter utom de i Stockholm. Dessa 909 prestman äio i allmän¬
het boende och sysselsatte i annexförsamlingarne. De äro alltså för
närvarande sjelfskrifne ordförande i skolrådet, då pastor icke är till¬
städes. Vill nu motionären göra den förändring i sitt förslag, att desse
blifva sjelfskrifne ledamöter i skolrådet, då pastor eller den hans em¬
bete förvaltar icke der är tillstädes, så skulle jag i det hänseendet
gerna vilja vara med om det förslag som han afgifvit, nemligen att
törsamlingarne sjelfva skulle få välja sina ordförande i skolrådet.
Deremot tinnes en annan omständighet i detta motionärens för-
tattuingsförslag som är beaktansvärd. Skulle församlingen sjelf välja
sin ordförande i skolrådet, så är jag öfvertygad att i de allra flesta
tall det nog blir församlingens prestman som dertill utses, om han
iör öfrig t är för platsen lämplig, h vilket ock i de flesta fall torde vara
händelsen. Men skulle, såsom Utskottet i siu motivering påpekat,
man icke kunna fordra åt en prestman, att lian ovilkorligen skall så¬
som ordförande i skolrådet qvarstå längre än fyra år ~ och man
känner huru besvärligt detta ordförandeskap är, ty det är icke nog
med att ordföranden skall affatta alla skolrådets protokoll eller i dem
införa alla skolrådets beslut och expeditioner eller afskrift) ngar och
Ang. ändring
förordningen
om kyrko^
stämma,
(Forts.;
N;0 11.
54
Onsdagen den 3 Marg, f m.
Ant/, ändrintj i
jdrnvtJnint/en
om ii/rko-
släinnio.
(Forts.)
dylikt, som deraf kan blifva en följd, utan hans allra största och
mest maktpåliggande besvär består deruti, att lian enligt förlattnin-
garuc skall resa kring från den ena skolstationen till den andra samt
vara närvarande vid skolornas öppnande och afslutande, hvarför han
ock esomoftast måste resa omkring och öfvervaka skolorna — så är
gifvet, att i stora och vidsträckta församlingar upptages icke blott
mycket af hans tid, utan han måste äfven för denna sin tjenst vid¬
kännas ganska betydliga skjutskostnader. Vid sådant förhållande ar
fara värdt, att en prestman, efter att under en eller två valperioder
hafva innehaft detta ordförandeskap, tröttnar dermed och säger: nu
må någon annan intaga ordförandeplatsen. Då man nu känner, huru
få i allmänhet taget äro lämpliga för detta uppdrag, så är det gan¬
ska stor fara för att sent omsider detta ordförandeskap tillfaller en
dertill mycket olämplig person. Detta vill jag förebygga, och jag tror
mig äfven kunna förebygga detta derigenom att i författuingslörsla-
get tillädes det stadgande, att, derest församlingen till ordförande i
skolrådet utväljer sin egen prestman, denne icke vore berättigad att
afsäga sig detta förtroende endast på den grund att lian redan inne¬
haft ordförandeskapet under fyra år. Vill motionären i sitt lörslag
vidtaga eu sådan förändring, så skulle jag vara mest böjd för att in¬
stämma i hans yrkande.
Hvad nu Utskottets betänkande beträffar, så skall jag bedja att
törst och främst få påpeka en oegentlighet som utur den gamla för¬
fattningen af år 18t>2 ingått i detta förslag. Det heter nemligen i
inom. 2 att -‘i den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild
prestman tinnes anstäld, skall lian föra ordet när kyrkoherden ellei
den som hans embete förvaltar, ej är / stämnum tillstädes.-' Det äi
bär icke fråga om kyrkostämma eller annan stämma utan om kyrko¬
råd. Jag anser derför orden t stämman vara ganska vilseledande
och dessutom öfvertlödiga. Det vore alldeles tillräckligt, om dessa
ofvan nämnda orden / stämman uteslötes ur momentet, som äfven dem
förutan är tillräckligt tydligt.
Vidare ber jag att få påpeka ett stort fel, som vidlåder så val
motionen som Utskottets lörslag, det nemligen att dessa 909 kommi¬
nistrar och sockenadjunkter, som annars varit sjelfskrifna ordförande
i annexförsamlingarnes skolråd, blifvit derifrån uteslutna. Jag troi,
att detta icke länder till skolans sanna fördel. För min del kan jag
således icke biträda hvarken motionen eller Lag-Utskottets förslag i
deras närvarande form; men då jag anser, att en förändring i för¬
fattningen skulle vara för skolan af stor nytta och vigt, så bei jag
få yrka återremiss, på det att Utskottet må komma i tillfälle att afgifva
förslag till afhjelpande af de brister jag nu tagit mig friheten att påpeka.
Herr Ehrenborg: Vid föregående riksdagar liar jag varit nog
lycklig att icke behöfva yttra mig i detta skäligen utdiskuterade och
derför icke mycket upplifvande ämne, men nu är det icke så. ly
fyra af denna Kammares ledamöter i Lag-Utskottet äro reservanter,
en har icke deltagit i behandlingen, och vi äro derföre endast tre.
som bi träd t detta betänkande.
Onsdagen dun Mars, f. in, ,r)5
Att jag icke är vän åt s jelf sk ri 1 veu heten i allmänhet, åtminstone icke
i representativa församlingar, liar jag förr haft tillfälle att visa, men
här förefinnes ett alldeles särskild! förhållande. Så länge som sven¬
ska staten enligt gällande lagar, hvari något ändringsförslag nu icke
föreligger, fotar sin folkskoleundervisning på grundvalen af samma
religiösa konfession, hvarpå statskyrkan hvilar, så anser jag det för
min del ligga i sakens natur, att kyrkoherden är den, åt hvilken led¬
ningen af folkskolans angelägenheter hör anförtros, och med denna
ledning sammanfaller här, såsom åt den siste ärade talsren erkändes.
också ordförandeskapet. Dertill förekommer emot Herr Bieserts mo¬
tion det väsendtlig» skälet., att denna kyrkoherde dock aren ansvarig
och afiönad embetsman och icke blott en obetald och oansvarig kom¬
munal förtroendeman, och att lian således såsom ansvarig embetsman
är enligt 10 § af gällande folkskolestadga anbefald att leda denna
angelägenhet, dag lättar så saken att. långt ifrån att, såsom den
förste ärade talaren tycktes ifrågasätta, man skulle utsträcka det
sjelfskrifna ledamotskapet, tvärtom äfven detta borde borttagas, om
det sjelfskrifna ordförandeskapet borttoges. Ty gör man kyrkoherden
till sjelfskrifven ledamot af skolrådet, så innebär det en otillbörlig
förödmjukelse, om han skulle uteslutas från en ledning, som han ge¬
nom folkskolestadgan tätt sig uppdragen, och sålunda i sin ålagda
skyldighet kunna, ställas i strid mot den riktning, hvari ledningen
skulle genom en annan ordförande kunna utöfvas.
Visserligen veta vi. att Utskottet här i sista delen af förslaget
hemställer, att till Kongl. Maj:t måtte framställas en anhållan om öfver¬
ensstämmande förändringar i folkskolestadgan och dithörande författ¬
ningar, men detta kan icke afse upphäfvande af den i folkskole¬
stadgans 10 § intagna vigtiga grundsats, att religionsundervisningen
dock är den vigtigaste delen af folkundervisningen, utan afser alle¬
nast, att de nu föreslagna ändringarne icke må komma att i formel t
hänseende stå i strid med nämnda författningar.
Jag vidhåller således, att: kyrkoherden i regeln är den som bör
vara skolrådets ordförande. Men. säger man, lian kan vara okunnig
eller mindre skicklig dertill. Ja, just derför har den af Utskottet
föreslagna förändringen tillkommit Om man också skulle antaga, att
med afseende å de stora fordringar, som numera ställas på folkskole-
undervisningen, bland kyrkoherdarne eller vice pastorerna några icke
cgde tillräckliga kunskaper härtill, sä vågar jag dock säga, att här¬
med står bättre till nu än förr, och om också en eller annan kyrko¬
herde från äldre tider finnes qvar, som icke har dessa kunskaper, så
tror jag, att man har goda skäl att härutinnan motse en förändring
till det bättre. Det står på dagordningen fråga om att skärpa for¬
dringarna för presten i de humanistiska ämnena, och jag har också,
så godt jag förmått, understödt förslagen i denna riktning.
Men, säger man, lian kan i (ifrigt vara oskicklig och oduglig till
ifrågavarande befattning. Deremot vill jag nämna att, om han i allmänhet
är duglig och skicklig i sitt vigtiga kall, så duger han nog i allmänhet
också för detta; är lian oduglig, så får han afgå från både det ena
och andra, och hans plats bestrides af en annan.
N:o 11.
A nr/. äixIrviKj i
förordning tu
om kyrko¬
stämma.
Forts.)
N:o 11.
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Ang. ändring i
förordningen
om kyrko-
" stämma.
(Forts.)
5fi
Emellertid kan ändå i särskilda fall. jag medgifver det, finnas
skäl att han, med bibehållande af embetsutöfning i (ifrigt, dock icke
må innehafva detta uppdrag i skolrådet, och för sådana fall har ju
Utskottet nu framstält ett förslag, hvarigenom möjlighet förefinnes att
utesluta honom.
Jag hörde förra året under öfverläggniugarne i detta ämne yttras,
att den utväg, hvarigenom kyrkoherden afiägsnades från denna be¬
fattning, skulle vara betydelselös, emedan sådant skulle vara så ogrann-
laga att sätta i fråga. För min del kan jag icke inse detta. Ty
utom det att genom förslaget lemnas kyrkoherden en utväg öppen
att afgå om lian vill, som icke nu förefinnes, så innehåller också för¬
slaget två ord: “eller eljest11 — och det är detta, hvilket betyder:
på andras anmälan än hans egen, som skulle vara så förhatligt och
ogrannlaga. Ar verkligen en kyrkoherde så förblindad, att han oak¬
tadt sin oduglighet envisas att bibehålla ett uppdrag, som han kan
slippa ifrån, så förstår jag icke hvarföre icke en sådan hemställan
skulle kunna göras, likasom jag är ölvertygad, att myndigheterna
skulle fästa afseende vid en sådan hemställan, derest den vore be¬
fogad.
Men å andra sidan kan en sådan hemställan ske på andra sämre
skäl; den kan grunda sig derpå, att den sak, hvaråt kyrkoherden
företrädesvis skall egna sin ledning och tillsyn, för mycket framhålles
i undervisningen, och i sådana tall är det icke skäl att. förmena denna
myndighet rätt att pröfva en sådan framställning.
Nu är Utskottets betänkande i Medkammnren redan bifallet med,
om jag icke misstager mig, 77 röster mot 17. Skulle derföre Andra
Kammaren, såsom den förste talaren framstält, bifalla motionen med
de tillägg och förändringar han föreslagit, så är frågan för denna
riksdag förfallen, emedan de olika meningarne icke, lika.litet som i
fjor, kunna sammanjemkas. Jag kan derföre icke finna annat, än att
man bör bifalla Utskottets betänkande. Det går ju ändå i den rikt¬
ning motionären önskat och är ett steg framåt. Mig är det visser¬
ligen likgiltigt, ty jag har ingen personlig erfarenhet af de olägen¬
heter som påpekats, men jag vill icke bedöma en allmän fråga efter
min enskilda erfarenhet, utan äfven efter andras. Jag tillstyrker der¬
för, på det något må vinnas, bifall till Utskottets förslag, isynnerhet
som eu återremiss icke kan leda till något resultat.
Som tiden redan långt framskridit, och då ytterligare flere leda¬
möter anmält sig att tala i den föreliggande frågan, uppsköts den
vidare öfverläggningen, för att i denna dags aftonsammanträde fort¬
sättas.
§ 11.
Upplästes och lades till handlingarne ett af Herr Nordenfelt in-
sändt, så lydande sjukbetyg:
Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare. Borgmästaren
Onsdagen den 8 Mars, f. m.
57
N:0 11.
C. Ii. Nordenfelt lider af en ögoninflammation och fördenskull är tills
vidare hindrad att inställa sig i Stockholm, attesteras på embetsed.
Christinehamn den 1 Mars 1875.
C. E. Berg,
Stadsläkare.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herrar Jonas Andersson i Räckenas och C. A. Larsson under 8
dagar från och med den 8 i denna månad;
Herr Jonas Andersson från Elfsborgs län under 14 dagar från
och med den 12 dennes; samt
Herr Lars Er sson under 10 dagar från och med den 22 i denna
månad.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/43 e. m.
in tidem
//. Husberg.
Andra Kammarens Prat. 1875. -N:o 11.