Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
1
N:o 46.
' Hgi r W allenberg. _A_ yicj a ende lin dvin <j t ^ 5 Re q c/viTUj vjiiTViui it.
Hvarje mensklig ordning är underkastad förändring. Detta ligger i
tingens naturoch vidtagas icke tidsenliga förbättringar uti en institution, blir
densamma föråldrad och mindre kraftfull än den borde och kunde vara/ Så¬
dana, tid efter annan vidtagna förbättringar äro desto mera af nöden uti
svenska statsskicket, der man redan förstärkt en af de två krafter, som skola
samverka. Det lider intet tvifvel, att genom den genomgripande förändring,
som ai 1865 vidtogs uti sättet att representera nationen, Riksdagen vunnit en
af alla icke anad tillökning uti styrka. Men gent emot Riksdagen qvarstår
den främsta statsmaktens organisation i oförändradt skick. Jag vill ej nu
ingå i undersökning om den föga lämpliga fördelningen af ärendena stats-
depaitementen emellan, ty man tror sig skönja en tillstymmelse till erkännande
af det stora behofvet af väsendtliga ändringar uti den stadga angående regerings-
ärendenas fördelning, som enligt § 6 Regeringsformen skall af Konungen utfärdas.
Min afsigt med denna min vördsamma motion är att påkalla Riksda¬
gens ° allvarliga uppmärksamhet på behofvet af att under någon lämplig form
uti vara grundlagar införa bestämmelser, som tillåta någonting motsvarande eu
konseljpresident uti Konungens konselj, utan att egenskapen af rådkammarens
främste ledamot ovilkorligen skall vara förknippad med chefskapet för Justitie¬
departementet. Denna vigtiga fråga har redan varit föremål för öfverläggnin-
gar, så väl inom Konstitutions-Utskottet som Riksdagen. Men häruti ligger in
genting för mig afskräckande, ty vigtiga förändringar beslutas vanligen icke
då de första gången förekomma. Tvärtom synes mig uti den omständighet,
att frågan vid 1873 års riksdag var så nära att tillvinna sig bifall, att endast
4 röster uti denna Kammare felades, ligga en ytterligare anledning för frågans
återupptagande.
Emot denna förändring har blifvit anfördt, att man icke ville veta af
någon vicekonung, och att den skulle blifva en inkräktning i Konungens grund-
Bih. till Riksd. Prof,. 1875. 1 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 7 Käft.
2
Motioner i Första Kammaren. A; o 46.
lagsenliga maktställning. Men då Konungen enligt våra grundlagar är stäld
öfver och utom de statsfunktionärer, som för sina handlingar äro ansvarige,
kan jag ej synnät än finna, att hvarje förändring, som bidrager att gifva styrka
och sammanhållning åt Konungens rådkammare, jemväl måste bidraga att
skydda och upprätthålla den ställning, som tillkommer Konungen. Om Riks¬
dagen och landet vet hvem, som Konungen särskild!, kallat till sin rådkam¬
mares främste ledamot, behöfver ingen sväfva uti okunnighet om hvithet re¬
geringssystem som följes. Om Konungen är oförhindrad att utse denne sin
rådgifvare äfven bland dem, som icke äro jurister, ligger uti denna frihet intet
som hindrar att dertill kalla en jurist, om han i öfrigt eger do egenskaper,
som fordras för detta maktpåliggande kalls uppfyllande. Och om denne stats¬
minister klart och tydligt återgifver regeringens politik, men denna icke skulle
finna anklang eller tillräckligt stöd inom Riksdagen, behöfver icke af en sy¬
stemförändring nödvändigtvis följa, att hvarenda fackminister, huru duglig han
uti sitt fack må vara, återlemnar sin portfölj uti Konungens händer. Exem¬
pelvis må nämnas: hela landet har sig bekant att lagstiftningen allt för länge
stått stilla och föga tecken finnes till någon ökad lifaktighet härutinnan. Yis-
serligen kan anföras att hvarje riksdagsman har motionsrätt, och att motioner
kunna ingifvas till förbättrande af de lagar, som äro bristfälliga. Men erfa¬
renheten har lärt, att på denna väg målet nås endast uti en aflägsen framtid,
under det att samtiden lider af statsmakternas försumlighet eller vanmakt här¬
uti. Ku är det min uppfattning, att förslag till lagförändringar böra utarbetas
genom regeringens försorg och underställas Riksdagens pröfning. Om det nu
exempelvis skulle hända, att en Justitieminister med oaflåtlig uppmärksamhet
egnade sina krafter åt denna angelägenhet och tillika vidtog lämpliga åtgärder
för vinnande af en skyndsammare lagskipning, men att samme minister uti
sina åsigter i öfrigt hyste mera konservativa eller mera liberala tänkesätt än
Riksdagens majoritet, vore det ju en stor skada om en sådan personlighet af-
trädde, derföre att t. ex. Krigsministern tappat en votering.
För dem, som frukta för ministerstyrelse, bör det väl i alla fall vara
klart, att någon bland Konungens rådgifvare skall anses sjelfskrifven till att
leda de vigtiga öfverläggningar, som hållas uti statsrådsberedningen och icke
numera kunna anses vara af enskild natur. Yisserligen har detta åtagande
blifvit fullgjordt af Justitieministern, men i hvad mån detta ansvar inkräktat
på hans egna göromål, torde vara svårt att afgöra. Min mening är natur¬
ligtvis, att denne statsminister kan vara departementschef eller icke departe¬
mentschef, allt i enlighet med Konungens val.
Slutligen torde böra erinras, att uti alla andra länder, der en rådkam¬
mare är den förmedlande mellan Konungen och Nationalrepresentationen, man
har insett behofvet af att rådkammaren egde en ordförande, och hos oss böra
Motioner i Första Kammaren, N:o 46.
3
alla de, som i likhet med mig äro uppriktigt tillgifna det monarki kt-konsti-
tutionela styrelsesättet, icke tveka att för sin del gilla en så beskaffad förän¬
dring till stärkande af den första statsmakten.
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå till
grundlagsenlig behandling följande ändring uti § 5 Regeringsformen:
Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka Ko¬
nungen särskild! utser en att vara statsminister och stats¬
rådets främste ledamot; och ege statsråden att alla der fö¬
rekommande ärenden öfvervara etc.
Om remiss till Konstitutions-Utskottet anhålles vördsamt.
Stoekholm den 13 Februari 1875.
A. O. Wallenberg.