Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
15
1V;o 3.
Af Herr E. TllOinaSSOIlI Med förslag till ändringar i åtskilliga pa¬
ragrafer af Riksdag s-ordningen i syfte att åstadkomma riks-
dagsarbetets jemnare fördelning på den för Riksdagen anslagna
tid samt riksdag särendenas omsorgsfullare behandling.
Det lärer icke kunna förnekas, att vårt nya statsskick under sin korta
tillvaro vunnit ett alltjemt ökadt erkännande och att de, som önska en återgång
till den gamla ståndsrepresentationen, nu mera äro lätt räknade. Men om ock
de grundsatser, hvarpå vår nuvarande representation hvilar, allt mera ingått i
det allmänna politiska rättsmedvetandet och denna form för utöfvandet af folkets
medborgerliga rättigheter sålunda fått allt säkrare fotfäste, så måste å andra
sidan medgifvas, att åtskilliga befogade anmärkningar mot de bestämmelser i vår
nya Riksdagsordning, som reglera sjelfva arbetssättet, blifvit framställda och för
hvarje år uppträdt med ökad styrka.
Sålunda har erfarenheten visat, att nära hela första fjerdedelen af den
Riksdagen tillmätta tiden ganska onyttigt förnötes, under det att, såsom följd
häraf, ärendena vid slutet af riksdagen så hopa sig, att de omöjligen kunna med
tillräcklig omsorg och betänksamhet varda pröfvade. Detta förhållande har i syn¬
nerhet, såsom Konstitutions-Utskottet vid 1873 års riksdag anmärkte, verkat
menligt på handläggningen af de större frågor, hvilka kräft en mera grundlig och
fullständig utredning af Utskott och derför icke hunnit i Kamrarne förekomma
förr än inemot slutet af deras sammanvaro och följaktligen, under trycket af
en allmän brådska, icke kunnat pröfvas med den omsorg som vederbort; hvilket
åter ledt dertill, att Kamrarne känt sig mest böjda för uppskof med föreslagna
förändringar, och att det arbete, som vederbörande Utskott å frågan nedlagt,
icke ländt till synnerligt gagn. Men ehuru dessa menliga förhållanden blifvit af
alla äfven inom denna Kammare erkända, hafva dock de förslag till deras af¬
hjelpande, som i följd af enskilda motioner Konstitutions-Utskottet vid 1873 och
1874 årens riksdagar framlagt samt Första Kammaren till hyllande antagit, icke
lyckats tillvinna sig Andra Kammarens bifall.
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
Jag är emellertid lifligt öfvertygad om nödvändigheten att ändra Riks¬
dagens arbetssätt så fort ske kan och innan följderna af det nuvarande blifva
allt för högljudt öfverklagade och olycksbringande; och då jag vågar vänta bättre
framgång för det förslag, jag går att i sådant syfte framställa, stöder jag en
sådan förhoppning derpå, att jag vidtagit de ändringar, hvartill anmärkningar,
som synts mig befogade, gifvit anledning, med bibehållande af de bestämmelser
i föregående förslag, som mera allmänt erkänts vara till målet ledande. De förut
hörda invändningar, som kunna gälla de ändringar i Riksdagsordningen hvarom
jag ämnar hemställa, skall jag här nedan söka i korthet bemöta.
Den enligt min uppfattning svåraste olägenheten af nu gällande arbets¬
sätt är, att de allra vigtigaste, i samhällsförhållandena djupast ingripande frågor,
som blifva föremål för Riksdagens pröfning och på hvilkas utredning Utskotten
naturligen offrat mesta tid och möda, oftast blifva af Riksdagen ytterst lösligt
behandlade och ej sällan — jag vågar påståendet — afgjorda, utan att alla, som
till beslutet bidraga, hunnit ens flyktigt genomögna de utskottsbetänkanden, utan
hvilkas mogna, grundliga pröfning ingen borde bestämma sitt votum. Alla dylika
frågor inkomma icke och kunna, till följd af den längre tid deras förberedande
behandling kräfver, icke inkomma till Riksdagen förr än nära dess slut och
måste då trängas ej blott med hvarandra, utan äfven med åtskilligt mindre vigtigt,
men som dock, äfven det, fordrar sin tid och sin behandling. Nog vore den väl
både “högst nödig“ och “nyttig", den förändring, som ledde till att slika, makt¬
påliggande frågor kunde efter sorgfällig pröfning af den utredning, Utskotten
deråt gifvit, lugnt och utan ängslig brådska diskuteras och afgöras inom Kam-
rarne, synnerligen om förändringen blefve sådan, att just den första, hittills ej
rätt nyttigt använda tiden af Riksdagen egnades åt slutliga lösningen af dessa
frågor och sålunda derjemte åstadkomme det redan i och för sig eftersträfvans-
värda, att arbetet blefve jemnare fördeladt på den för Riksdagen anslagna tiden,
hvaraf i sin ordning skulle följa, att Riksdagarne sannolikt kunde afslutas i be¬
hörig tid. Lyckligtvis är en sådan förändring äfven “möjlig att verkställa11 och
skulle, efter mitt förmenande, lättast, det vill säga med minsta rubbningar ute¬
stående former, kunna åvägabringas genom att gifva följande lydelse åt Riks¬
dagsordningens
§ 59.
“Betänkande, som af ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt Utskott
afgifvits, skall i begge Kamrarne för ärendets afgörande, så vidt ske kan, samtidigt
föredragas. Efter betänkandets första föredragning skall detsamma hvila på
bordet. Vid nästa föredragning, ehvad öfverläggning då eger rum eller ej, må
det
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
17
det, på flera ledamöters förenade begäran, åter göras hyllande. Men då saken
tredje gången förekommer, skall den till afgörande företagas. Genom Kamrarnes
sammanstämmande beslut må dock afgörandet af betänkandet från ständigt eller
särskildt Utskott kunna till nästa lagtima riksdag uppskjutas, derest förslag der¬
om inom båda Kamrarne blifvit väckt senast vid betänkandets andra föredragning.
Dylikt inom endera Kammaren väckt förslag skall genast Medkammaren delgifvas
och kan endast en gång bordläggas. Beslutas uppskofvet, skall vid den riks¬
dag, dertill ärendet blifvit uppskjutet, talmännen ofördröjligen till fortsatt be¬
handling föredraga betänkandet, hvarmed vidare förfares så som om inkommet
utskottsbetänkande i allmänhet är föreskrifvet, dock att slikt ärende ej må ytter¬
ligare till annan riksdag uppskjutas. Rörer betänkandet någon af Konungen hos
Riksdagen gjord framställning, då må beslut deröfver ej uppskjutas utan att
Konungen dertill samtycker.
Betänkande, som afgifvits af tillfälligt Utskott, föredrages i den Kammare,
som Utskottet tillsatt, och förfares derefter vidare med målet, såsom ofvan är
sagdt; dock att afgörandet icke må till annan riksdag uppskjutas.
Om uppskof med beslut öfver hvilande förslag till förändringar i grund-
lagarne stadgas i 64 §.
Utskotts förberedande hemställanden och förfrågningar må genast afgöras,
derest icke någon Kammarens ledamot bordläggning begär."
Men äfven mot förslaget, sålunda affattadt, qvarstå från föregående riks¬
dagar åtskilliga anmärkningar, och andra skola utan tvifvel framkallas af de nya
bestämmelser, jag föreslagit. Anmärkningarne af förra slaget skall jag söka be¬
möta, och med afseende på de förväntade nya tillåter jag mig angifva skälen för
de ändringar i förut afgifna förslag, jag trott mig böra vidtaga.
Mot sjelfva grundtanken att från en riksdag till annan uppskjuta ärenden
har man sålunda invändt, att sådant lätteligen kunde leda dertill, att ett her-
skande parti begagnade denna rättighet för att undanskjuta frågor, som ej talte
uppskof; att i följd af den i menskliga naturen grundade benägenheten att gerna
undanskjuta en kinkig fråga — en benägenhet, som hittills under riksdagarne
uppenbarat sig i den lätthet hvarmed återremisser beviljats — fara vore att rättig¬
heten till uppskof skulle komma att mycket missbrukas; ja, man har till och med
sagt, att mången, som från riksdagsstriderna längtar hem till sina fredliga tegar,
med mycket nöje skulle acceptera den utväg som sålunda erbjöds att slippa från
riksdagarne med deras ansträngningar, och att följden icke skulle blifva någon
annan, än att frågorna regelmässigt uppskötos, den ena efter den andra.
Det är dock lätt insedt, att en majoritet inom Riksdagen redan nu kan
utan minsta svårighet göra sig af med en kinkig eller obehaglig fråga genom
afslag eller återremiss; och för min del tänker jag för högt om svenska folkets
Bih. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Häft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
representanter, för att tro det de skulle såsom obetänksamma skolpojkar endast
af hemlängtan och för att slippa från ett mödosamt arbete, dem ålagdt af det
högsta medborgerliga förtroende, undandraga sig pröfning och afgörande af frågor,
som icke kunna utan skada för fosterlandet uppskjutas. En kraftig motvigt
mot missbruk af uppskofsrätten torde för öfrigt ligga deri att, enligt mitt
förslag, fråga om uppskof skall väckas i båda Kamrarne. Men om nu också
ett eller annat ärende skulle komma att utan fullt giltiga skäl öfverlemnas
från en Riksdag till den följande, så har ingenting värre händt, än att dess
slutliga afgörande fördröjts några få månader. Det är icke så som med frå¬
gor, dem man afslagit eller återremitterat. Den hvilande frågan lefver fort¬
farande, den lefver i sjelfva verket ett lugnare, friskare, normalare lif efter riks¬
dagen än under densamma, der den trängdes och klämdes emellan eu massa andra
ärenden. Efter riksdagens slut får deu fritt och obehindradt utveckla sig till
mognad, och ju större dess inneboende, dugande kraft är, dess starkare varder
denna utveckling, och ju oemotståndligare tilltvinga!' sig sedan ett sådant förslag
erkännande och lösning i rätt riktning. Att verkligt samhällsgagneliga reformer
skulle i följd af rättigheten till uppskof komma att helt och hållet, eller ens för
längre tid undanskjutas, befarar jag derföre icke. Vida lättare kan detta ske
under nuvarande förhållanden. Erfarenheten har lärt, att det icke möter minsta
svårighet att, under förebärande af bristande utredning, få äfven det nyttigaste
ändringsförslag förkastadt eller återremitteradt — i båda fallen faktiskt dödadt.
Men man kan ju — heter det — vid en kommande riksdag åter upptaga
förslag, som vid den föregående fallit, och det Utskotts arbete som derpå
blifvit nedlagdt, behöfver sålunda icke gå alldeles förloradt. Ja, visserligen,
men förslaget har dock under tiden legat dödt för representationen, ihåg-
kommet endast af den eller de få representanter, hvilka ämna ånyo upptaga
det och några dagar före riksdagen söka deri inblåsa nytt lif. Der skall det
nu, såsom vore det alldeles nytt, genomgå enahanda kretslopp som förut,
utan att kunna påräkna grundligare utredning eller åtminstone mognare be¬
dömande. Annorlunda skulle förhållandet blifva med den från föregående riks¬
dag hvilande frågan. Riksdagens ledamöter komme att både för sig sjelfva och
tillsammans med andra för saken intresserade hvar i sin hemort omsorgsfullt skär¬
skåda den och med mogen öfvertygelse vid kommande riksdags början deltaga i
dess afgörande.
Emot ifrågasatta förändringar ej blott af 59 § Riksdagsordningen, utan
äfven af åtskilliga andra bestämmelser, som funnits hinderliga för Riksdags-
arbetets ändamålsenliga ordnande, har man begagnat såsom slagord, att
man ej skall “tumma på grundlagar^", ej “rifva" i dem för obetydligheter
o. s. v. Detta inkast, som har sitt fulla berättigande i fråga om sjelfva
grundvalarne, det väsendtliga i grundlagarne, torde deremot sakna tillämp¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
19
lighet, då det gäller att, med bibehållande af hvarenda en sådan väsendtlig,
konstituerande bestämmelse, endast förändra några reglementarislia föreskrifter,
förbättra maskineriet, ändamålsenligare ordna arbetssättet, så att det gifver
en större och framför allt eu bättre arbetsprodukt. Geuom dylika förändringar
verkar man icke rubbande på grundlagen, man befästar den fast hellre, man
låter dess goda sidor bättre framträda och komma till sin rätt genom att' un¬
danrödja de tillfälliga och onödiga skrankor som hindra dem att verka med
hela sin kraft. Det är på sådant sätt man gör grundlagen älskad och kommer
den att växa in i folkets sinne, men icke genom att låta på densamma qvarsitta
tydligen framträdande oformligheter och osunda utväxter, som utan men för or¬
ganismen kunna borttagas, men som anfräta och undergräfva den, om de ej i tid
bortskäras.
Ja, visserligen är det här fråga om några reglementariska föreskrifter,
säga andra, men just derför bör man förkasta de föreslagna ändringarne. Vår
Riksdagsordning är redan så belamrad med detaljbestämmelser och reglemen¬
tariska stadganden, att man bör taga sig tillvara för att öka deras antal. Hade
icke denna anmärkning blifvit af flera upprepad och det af representanter, hvilkas
ord väga mycket, skulle jag ej ansett mödan värdt att besvara den; ty det vore
väl att gå allt för långt, i formalism, om man endast för att ej få de reglemen¬
tariska föreskrifterna — hvilka jag gerna medgifver lämpligare haft sin plats i
Kamrarnes arbetsordningar än i Riksdagsordningen — förlängda med eu eller
annan rad, afhölle sig från en grundlagsförändring, af hvilken man skäligen
kan vänta så väsendtligt gagn. Hvad betyder det väl att 59 § Riksdagsordningen
varder tro rader längre, om derigenom kan vinnas att Riksdagens beslut rörande
t. ex. arméorganisationen, grundskatternas aflösning, en ny civil lag, undervisnings¬
väsendet m. m. m. m. utfölle mognare och följaktligen för fäderneslandet mera
lyckobringande.
Det har påståtts att man icke skulle kunna diskutera frågan om uppskof
utan att ingå i pröfning af sjelfva hufvudsaken och att derföre uppskofsförslaget
ej bör behandlas såsom en fråga för sig eller såsom en preliminär åtgärd. Be¬
slutet om uppskof, säger man, skall vara ett uttryck eller ett resultat af den
granskning det ifrågavarande Utskottsbetänkandet undergått i Kamrarne och afse
att åstadkomma den enhet i meningarne, som icke under diskussionen kunnat upp¬
nås; äro åsigterna i fråga om uppskof delade och skall hvardera meningen på
bästa möjliga vis dokumentera sig, så blifver det oundgängligt att ingå i sjelfva
saken, ty ur denna måste de verkligt bindande bevisen sökas.
Det är dock uppenbart att, i fall det ärende, om hvars uppskjutande fråga
väckts, skulle i hela sin vidd och alla sina detaljer företagas till pröfning i sam¬
manhang med uppskofsförslaget, hvar och en, som i ärendet hade något att andraga,
komme att — då ju förslaget om uppskof kunde falla — yttra sig äfven i sjelfva
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
frågan och att sålunda skulle förfelas ett af de mål man åsyftar, nemligen att vid
slutet af Riksdagen, då göromålen hopa sig genom uppskof af ärenden, som tåla
sådant, vinna tid för en omsorgsfull och grundlig behandling af dem, som måste
definitift afgöras. Frågan om uppskof bör derföre vara en fråga för sig, vid hvars
afgörande sjelfva hufvudämnet endast så vidt beröres som är nödigt för att bedöma
huruvida detsammas slutliga pröfning kan och bör till kommande riksdag uppskjutas.
Men Kongl. propositioner — hafva somliga ansett — böra dock undan¬
tagas från de frågor, som skulle kunna uppskjutas, enär det vore ett ingrepp i
Kong], Maj:ts rätt att ifrågasätta uppskof med dylika framställningar; enär vidare
inhemtandet af Kongl. Maj:ts bifall till slikt uppskof skulle förorsaka tidsutdrägt
och uttänja riksdagsarbetet, samt förändringen af 59 § Riksdagsordningen, om ej
detta undantag gjordes, sålunda komme, att verka motsatsen af hvad man åsyftat;
och enär slutligen det skäl, som i allmänhet bör föranleda till uppskof, bristande
utredning, ej gerna kan gälla om Kongl. propositioner, de der först erhållit den
fullständiga belysning, som är Stats-rådets skyldighet att gifva innan en sak kom¬
mer till Riksdagen, och sedermera den pröfning, som vederbörande Utskott varit i
stånd att egna dem.
För min del är jag icke af den mening, att allmännaste och vigtigaste
skälet till uppskof borde eller skulle blifva bristande utredning, utan fast mera det
att de ledamöter, som icke i Utskottet deltagit i en maktpåliggande, omfattande
frågas behandling, i den mot slutet af Riksdagen öfverväldigande massan af ären¬
den, som påkalla deras uppmärksamhet, sakna tid att tillgodogöra sig den möjligen
alldeles fullständiga utredning frågan fått, att de icke hinna med tillräckligt lugn
och klarhet uppfatta sin ställning till frågan eller väga skälen för och emot, samt
sålunda icke kunna med mogen öfvertygelse och i säker konseqvens med sin all¬
männa politiska ståndpunkt afgifva sitt votum. Med sådan uppfattning kan jag följ¬
aktligen ej tillmäta någon vigt åt sistberörda argument; och hvad angår den för¬
menta svårigheten att utan allt för stor tidsförlust inhemta Kongl. Maj:ts mening
angående uppskof med någon hans framställning, så lär man väl med trygghet kunna
antaga att då dylikt »ppskofsförslag till behandling förekomme, alltid någon af Ko¬
nungens rådgifvare skulle vara tillstädes, som både kunde och ville gifva tillkänna
om Kongl. Maj:ts bifall vore att påräkna eller icke, och efter ett dylikt meddelande
kunde man tydligtvis med full tillit rätta sig, utan att riksdagsarbetet behöfde i
ringaste mån hämmas eller uppehållas, såsom man förespeglat, i afvaktan på upp¬
sättning af underdånig skrifvelse från Riksdagen, skrifvelsens justerande, ärendets
föredragning i Stats-rådet, expedierandet af Kongl. Maj:ts nådiga beslut etc. I
öfrigt skall jag tillåta mig ånyo åberopa Herr Friherre De Geers yttrande i denna
punkt vid 1873 års riksdag, så lydande:
“Att, såsom en reservant mot Utskottets betänkande föreslagit, undantaga
Kongl. propositioner från möjligheten att underkastas ett sådant uppskof, som här
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
21
är i fråga, skulle jag anse vara en stor försämring, och hellre än att för undvi¬
kande af de olägenheter, som af en talare nyss förmenats kunna af ett sådant upp-
skofsbeslut uppstå, uppoffra denna del af förslaget, skulle jag vilja medgifva att ett
uppskof med behandlingen af Kongl. Maj:ts propositioner borde få ega rum, utan
att Kongl. Maj:ts tillstånd dertill skulle behöfvas. Enligt min tanke är det nem¬
ligen just för behandlingen af Kong], propositioner, som detta förslag är af största
behof påkalladt. De stora lagförslag, som Riksdagen har att handlägga, komma
säkerligen att i de flesta fall hafva sitt upphof i Kongl. propositioner, och dessa
förslag kunna lätteligen tänkas vara af den omfattning, att det torde blifva nära
nog omöjligt för Riksdagen att under den tid en lagtima riksdag vanligen räcker,
på ett fullt tillfredsställande sätt handlägga dem; jag vill som exempel nämna för¬
slag till en ny utsökningslag eller rättegångslag, för att ej tala om en hel ny civil
lag. Ett sådant uppskof kan vara behöfligt äfven för Kongl. propositioner af en
något mindre omfattning, om dessa inkomma sedan Riksdagen en längre tid varit
samlad, hvarpå åtskilliga exempel under de sista riksdagarne torde kunna anföras.
Jag kan för min del ej heller finna, att någonting förnärmande för Regeringen
ligger deri, att det medgåfves Riksdagen att uppskjuta med fattandet af beslut öfver
en Kongl. proposition, då Riksdagen har rätt att afslå en sådan helt och hållet."
Under antagande att personalen såväl i Kamrarne som i Utskotten under en
ny riksdagsperiod till hufvudsaklig del är en annan än under nästföregående, och
enär Utskottens sammansättning äfven under en och samma riksdagsperiod kan un¬
dergå väsendtlig förändring, har man i dessa omständigheter velat finna afgörande
skäl mot hela förslaget, eller åtminstone till att inskränka uppskofsrätten så, att ej
sista Riksdagen af en period skulle ega uppskjuta frågor till den nästa.
Vårt nya statsskicks historia är visserligen kort, men omfattar dock tre
riksdagsperioder, och den gifver ingalunda anledning att vid nya val förutsätta så
total förändring af personal i Kamrarne och följaktligen icke heller i Utskotten, att
nödig sakkunskap skulle komma att saknas. Man torde med ledning af erfaren¬
heten skäligen kunna påräkna så många återval, att i de Utskott, hvilka afgifvit be-
tänkanden som uppskjutits, eller — om också rollbesättningen inom Utskotten blefve
alldeles ny — åtminstone i Kamrarne alltid skall från föregående riksdagsperiod
finnas qvar så många och så qvalificerade representanter både för den mening, som
i vederbörande Utskott segrat, och för dess vedersakare, att man kan förvänta
den uppskjutna frågans grundliga skärskådande från alla sidor. Jag anser derför
giltig anledning saknas att göra en slik inskränkning i uppskofsrätten, men skulle
dock för min del hellre medgifva detta, än se hela förslaget falla.
Då jag ansett, att hvilande betänkande bör af talmännen till behandling
föredragas och icke, såsom Konstitutions-Utskottet vid 1874 års riksdag föreslagit,
ånyo för Kamrarne framläggas af det Utskott, som betänkandet afgifvit eller, om
ärendet varit af särskildt Utskott handlagdt, det ständiga Utskott, till hvilket ären¬
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
det hörer, så har detta skett icke så mycket för att förebygga de efter mitt förme¬
nande mera skenbara än verkliga förvecklingar och den tidsutdrägt detta Utskotts-
förslag, upphöjdt till lag, skulle föranleda, utan emedan det synes mig mera form-
enligt och egentligt, att ett betänkande, som på föredragning af talmännen förklarats
hvilande och hvilket rätteligen måste tänkas qvarliggande på Kamrarnes bord, vid
påföljande riksdag derifrån af Talmännen upptagas och till fortsatt behandling
föredragas, än att det för Kamrarne ånyo framlägges af ett Utskott, som i liera
fall aldrig behandlat eller förut framlagt det, och till hvilket det i alla händelser
aldrig blifvit af Kamrarne allemnadt.
De öfriga vid föregående riksdagar framställda anmärkningar, som kunna
träffa ifrågavarande förslag, sådant det blifvit af mig formuleradt, hafva icke synts
mig vara af den vigt att de förtjena bemötas, innan det visat sig om de ånyo
framkomma.
Men om nu också detta förslag till ändring af 59 § Riksdagsordningen
med de modifikationer, Konstitutions-Utskottet kan finna lämpliga, antages att hvila
till grundlagsenlig behandling och sedan vinner slutligt bifall, hvilket utan tvifvel
skulle hafva till följd, att Riksdagen alltid i början hade maktpåliggande frågor att
behandla, skulle dock de första veckorna sannolikt räcka till för än mera arbete;
och det är för att på lämpligt sätt bereda Riksdagen sådant samt för att äfven
derigenom verka, för det mål, som jag med förändringen af 59 § förnämligast åsyftar
— arbetets jemna fördelning på den för riksdagen anslagna tid och i följd deraf
ärendenas mognare, omsorgsfullare pröfning och behandling som jag, upptagande
det förslag till förändring af nedanstående §§ i Riksdagsordningen, Konstitutions¬
utskottet vid förra riksdagen framlade, endast med ett obetydligare tillägg, hem¬
ställer att dessa §§ måtte erhålla följande lydelse.
§ 27.
Derest någon varder för samma tid vald till ledamot af begge Kamrarne
eller till ledamot af endera för två eller flera valkretsar, må på honom ankomma
att bestämma i hvilkendera Kammaren han vill inträda eller för hvilken valkrets
han vill anses till riksdagsman vald. Dock åligger honom att hos Konungens Be-
23
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
fallningshafvande i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager,
derom göra skyndsam anmälan; hvarefter Konungens Befallningshafvande om dylik
anmälan ofördröjligen meddelar Justitie-statsministern underrättelse.
§ 32.
Då riksdagsman är vald, skall valförrättaren för honom utfärda fullmakt
i två exemplar samt ofördröjligen insända det ena till Justitie-statsministern och
låta det andra tillställas den valde. Fullmakterna skola af Justitie-statsministern,
eller den Konungen i hans ställe förordnar, granskas i närvaro af tre bland Full¬
mäktige i rikets bank och tre bland Fullmäktige i Riksgäldskontoret. Denna gransk¬
ning har till föremål att undersöka, huruvida fullmakterna blifvit i föreskrifven form
utfärdade, och skall vara fulländad före den dag, då Riksdagen sammanträder.
Berättelse om förloppet vid granskningen samt förteckning å de ledamöter, för
hvilka fullmakter inkommit, tillställas Ivamrarne, hvar i hvad dess ledamöter an¬
går, vid Kamrarnes första sammanträde.
Inkommer fullmakt efter riksdagens början, skall granskning deraf genast
verkställas.
2:o). Hvardera Kammaren — — — — — — — — — — ___
§ 33.
Konungen utnämner för hvardera Kammaren bland dess ledamöter talman
och vice talman samt låter samma dag Riksdagen sammanträder för Kamrarne till¬
kännagifva hvilka dertill blifvit utsedde.
Talman och — — — — — -—■ — — — — — — _ __ _
Då i något — — — — — — — — — — — — — _ — _
— — — — — — —--föreskrifna eden.
Innan talman eller vice talman i utöfning af sin befattning inträdt, föres i
hvardera Kammaren ordet af den derstädes närvarande ledamot, som de flesta riks¬
dagar bevistat, och, der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit,
den af dem, som är till lefnadsåren äldst.
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
§ 34.
Samma dag Riksdagen sammanträder eller nästföljande söcknedag öppnas
riksdagen på tid, som af Konungen bestämmes. Då skola riksdagsmännen, sedan
gudstjenst med dem hållen är, sammankomma på rikssalen, der Konungen eller,
då han för godt finner, någon af statsministrarne förer ordet. Vid detta tillfälle
§ 37.
1. Å hvarje lagtima riksdag skola, inom sex dagar efter dess öppnande,
tillsättas: ett Konstitutions-Utskott, ett Stats-Utskott, ett Bevillnings-Utskott, ett
Banko-Utskott samt ett Lag-Utskott. Dessa Riksdagens ständiga Utskott skola bestå:
§ 55.
Motion i ämne, som tillhör ständigt Utskotts behandling, må af riksdags¬
man i den Kammare, han tillhör, göras inom sex dagar från riksdags öppnande.
Sedermera må sådan fråga — —---— — — — — — — — —
Man har mot samtliga dessa ändringar anmärkt, att de icke skulle vara
nödiga eller nyttiga; men om också snart sagdt hvar och en har sin särskilda me¬
ning om hvad i slikt fall skall anses nyttigt och nödvändigt, hur den subjektiva
uppfattningen än må vexla, nog befinner man sig på objektiv grund, då man på¬
står den förändring vara “nyttig", hvarigenom af den relativt korta tid som är
Riksdagen tillmätt vinnes fyra, sex eller kanske åtta dagar för en gagnande verk¬
samhet, nog är man berättigad kalla “högst nödig" en förändring, som, utan att
rubba någon af grundlagens konstitutiva bestämmelser, skulle, om ock endast i
någon mån, förebygga det så allmänt och så rättvist öfverldagade förhållande att,
under det i början af riksdagen dess flesta ledamöter gå nära nog sysslolösa, mot
slutet af densamma äfven de i landets framtida öden djupast ingripande frågor, i
följd af göromålens då öfverväldigande mängd, måste afgöras med en brådskande
fart, som utesluter möjligheten af mogen och samvetsgrann pröfning.
Jag
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.
25
Jag underskattar icke vigten af de betänkligheter mot den föreslagna för¬
ändringen af 34 §, som finansministern vid förra riksdagen framställde, på grund
af de hvarjehanda svårigheter, som förefinnas att vid riksdagens början hafva stats¬
verkspropositionen färdig. Men vid närmare skärskådande af dessa svårigheter och
med det förtroende till alla vederbörandes goda vilja, som erfarenheten berättigar
oss att äfven för framtiden hysa, skall man dock finna dem icke vara oöfvervinne-
liga. Den väsendtligaste skulle val vara, att då något förarbete för en kommande
riksdag ej kunde verkställas under den pågående, enär ej blott regeringens leda¬
möter, utan också en mängd embetsman vore sysselsatta i och för denna senare,
samt omedelbart efter dess afslutande komme sommaren, hvarunder vederbörande
behöfde ledighet för att stärka sin genom den ansträngda verksamheten försvagade
helsa, det förberedande arbetet för följande riksdag sålunda kunde börjas först
med September månad. Det gäller emellertid här endast tre å fyra dagar; och om
de nu föreslagna grundlagsförändringarne, såsom ej gerna kan betviflas, ledde till
riksdagens förkortande med minst lika många dagar, så kunde ju den hvila, hvaraf
regeringsledamöterne ej mindre än de ifrågavarande embetsmännen otvifvelaktigt äro
i behof, börja och följaktligen jemväl slutta så mycket tidigare samt förarbetet för
riksdagen sättas i gång till exempel den 25 Augusti; hvaraf åter blefve en följd
att, så vidt på denna omständighet beror, statsverkspropositionen kunde vara
färdig den 16 Januari, enär den hittills kunnat aflemnas till Riksdagen så tidigt
som den 19 i nämnde månad. Vid sådant förhållande och då äfven finans¬
ministern förklarat att förslaget i och för sig vore godt, torde denna och de flera
mindre afgörande anmärkningar han deremot framställt icke böra föranleda till dess
förkastande.
Det är dock mot förslaget om motionstidens förkortande de flesta inkast
riktats. Reservanterne mot Konstitutions-Utskottets mening vid förra riksdagen har
det synts icke vara skäl att minska den nu bestämda motionstiden, “som väl kan
behöfvas för samråd riksdagsmännen emellan och för motionernas omsorgsfullare
utarbetning11. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att de mera omsorgsfullt
utarbetade motioner, som vid våra riksdagar framlagts, icke tillkommit under mo¬
tionstiden, utan medförts färdiga eller åtminstone i det närmaste färdiga från hem¬
met. De upplysningar från embetsverk, arkiv eller bibliotek, som för en motions
fullständigande erfordras och ej annorstädes än i Stockholm stå att vinna, skall den
med sitt ämne förtrogne motionären ganska lätt förskaffa sig under riksdagens sex
första dagar; och i värsta fall, om han ej skulle medhinna detta, så står det ju
honom öppet att i det Utskott, till hvilket hans motion hänvisas, komplettera sina
uppgifter.
Emot invändningen, att, om motionstiden så betydligen inskränktes, skulle
den diskussion, som stundom föregår remiss af motioner, icke kunna ega rum förr
Bill. till Jliksd. Prof.. 1875. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Häft. 4
26 Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.
än efter motionstidens slut och att vinsten af den ifrågasatta förändringen derför
blefve ringa eller ingen, sätter jag det väl kända faktum, att äfven med nuvarande,
rikligen tillmätta motionstid de flesta motioner väckas först mot slutet deraf, vid
hvilket förhållande denna anmärkning saknar all betydelse.
En ledamot inom denna Kammare har förmenat, att då vid sistlidna års
riksdag de ständiga Utskotten tillsattes den 22 Januari, men något betänkande från
dem likväl ej inkom till Kamrarne förr än en hel månad derefter, man ej skulle
vinna något med att förkorta motionstiden. Det är likväl klart att man skulle vinna
fyra dagar, om man också antoge att Utskotten, efter den antydan, att bättre än
hittills tillgodogöra tiden, som de ifrågasatta ändringarne bland annat innebära,
skulle finna lämpligt att fortfarande misshushålla med densamma. Men sådant vore
säkerligen icke att befara; den ingalunda minsta vinsten skulle otvifvelaktigt varda
den, att vanans makt brötes, att man hvar i sin stad blefve angelägen att nyttigt
använda hvarenda dag och att icke förspilla någon möjlighet till tidsbesparing.
Och säkert skulle många sådana möjligheter, dem vi hittills aldrig kommit att tänka
på, uppenbara sig, sedan vi eu gång slagit in på rätta vägen.
Man har bestridt nyttan af motionstidens förkortande äfven på den grund
att, så länge åt Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof icke
gåfves en klarare och redigare uppställning, hela den nuvarande motionstiden be-
höfdes för att så sätta sig in i den, att det egentliga statsutskottsarbetet kunde
börja. Till och med mot den mycket erfarne statsutskottsledamot, som framställt
detta argument, vågar jag emellertid det påståendet, att nämnda Utskotts ledamöter,
med den vana och duglighet som hos dem aldrig saknats, säkert skola redan efter
sex dagar hafva gjort sig så förtroliga med den Kongl. propositionen, äfven i dess
nuvarande, möjligen alltför invecklade skick, att de kunna begynna ett gagnande
utskottsarbete. Men om jag härutinnan skulle misstaga mig, om Stats-Utskottet
verkligen behöfver hela tio dagar till förberedande studier, så är detta dock icke
tillräckligt skäl att förkasta förslaget, synnerligen som det icke varit statsutskotts-
ärenden som, åtminstone de sigta åren, fördröjt riksdagens afslutande. De öfriga
ständiga Utskotten, hvilkas ledamöter icke behöfva och säkert icke med fördel
skulle kunna sätta sig ned och läsa statsverkspropositionen sida för sida, blefve
dock i tillfälle att börja sin verksamhet fyra dagar tidigare än nu. Ja men, in¬
vänder man, det kunna de ju äfven med bibehållande af nuvarande motionstid.
Konstitutions-Utskottet kan, oberoende af motionstidens längd, börja med gransk¬
ning af statsrådsprotokollen, Bevillnings-Utskottet med utöfvande i allmänhet af
det initiativ i bevillningsfrågor, detta Utskott eger, Banko-Utskottet med pröfning af
bankofullmäktiges berättelse och Lag-Utskottet med granskning af justitieombuds¬
mannens embetsförvaltning. Jag betvifla!’ för min del att vederbörande Utskott
skulle till synnerligt gagn kunna börja den verksamhet som sålunda blifvit dem an¬
visad, förrän samtliga dem tillhörande motioner inkommit; men hvad man än må
Motioner i Andra Kammaren, N:o 3:
27
tänka härom, säkert är att hittills så icke skett, och att förhållandet framdeles
skulle blifva annorlunda, har man just ingen anledning att förvänta.
Jag anhåller vördsamt, att Konstitutions-Utskottet, till hvilket motionen torde
varda hänvisad, ville i mitt förslag göra de ändringar, som kunna finnas lämpliga
för vinnande af det mål, jag företrädesvis åsyftar — riksdag sarbetets jemnare 'för¬
delning på den för riksdagen anslagna tiden so,ml rik sdag särendenas grundligare,
omsorgsftittare behandling.
Stockholm den 20 Januari 1875.
E. Thomasson.