16
Motioner i Andra Kammaren, N:o l5i.
N=0 151.
Af Herr C. A. Larsson: Om förändradt sätt att förränta de i Riks-
gäldskontoret inflytande medel samt om vidtagande af de än¬
dringar i Riksgälds-kontorets och Riksbankens reglementen,
som deraf blifva en följd.
Uti sin förklaring öfver statsrevisorernes förslag derom, att Riksgälds¬
kontor skulle befrias från den vidtomfattande handlånerörelse, hvilken der¬
städes, under en mängd af år, varit bedrifven, till fromma endast för vissa
provisionstagande kommissionärer, men till föga gagn för kontoret sjelft, an¬
föra herrar fullmäktige: att kontoret under aret 187o skulle derpå hafva för¬
tjent icke mindre än 422,111 R:dr 6 öre. — Detta är sa till vida sannt, som
bruttoinkomsten på denna lånerörelse varit sa stor, hvaremot nettovinsten der¬
emot blifver mindre än noll, ty kontoret har sjelft lånat motsvarande kapital¬
summor till vida högre ränta än den som erhållits pa handlanen. Sålunda
har det danska kapitalet, som indrägt, kostat kontoret 8:1 j loo procent mera än
hvartill handlånen utlemnats. Fullmäktige söka härnäst bortresonnera de af
revisorerne anförda skäl för öfverskottsmedlens insättning i banken samt för¬
klara, att det skulle i hög grad försvåra kontorets förvaltning, under det Riks¬
banken svårligen skulle kunna af de insatta medlen draga någon egentlig vinst.
Detta resonnement håller icke stånd inför det praktiska vetandet; ty icke för¬
svåras Statskontorets förvaltning, derför att alla dess inkomster placeras hos
Riksbanken, och icke kan man på fullt allvar mena, att det skall gå lättare
för kontoret att hos sina privata låntagare inkassera behöfliga medel, än att
lyfta dem hos Riksbanken. Ått utestående handlån fått stå ouppsagda längre
tid än två år förklara herrar fullmäktige hafva varit beroende på ”gynsamma
penningeförhållanden i landet11. Det är dock ett faktum, att herrar fullmäk¬
tige, samtidigt med lånens qvarstående, sjelfve upplånat högst betydliga pen-
ningesummor till förefallande utgifter, utan att i någon nämnvärd man an¬
lita sina, på handlån utestående kapitaler. Det skulle vara klart, att, om Riks-
Motionär i Andra Kammaren, K\o 151.
17
fanken behotde kontorets behållningar, skulle densamma ega företrädesrätt
ramtor hvarje annan låntagare; men hvarföre har sådant icke inträffat nå-
^ ; Att förbinda Riksgäldskontoret att aflemna, och Riksbanken
att tifl förräntning mottaga Riksgäldskontorets behållningar synes herrar full-
mäktige foga öfverensstämma med det förhållande att Riksbanken mer än eu
gång af boj t förslag att af Riksgäldskontoret mot ränta mottaga depositioner.
, .,ru i7et1ta förhållande icke är vordet på minsta sätt bevisadt, så hindrar
det icke att banken numera skulle vara högst villig att ingå på det af revi-
sorerne framstallda förslag, sådant desto hellre som dessa begge Riksdagens
verk sannolikt icke ega några skilda intressen, utan stå till Riksdagens och
hvar andras ömsesidiga tjenst med hvar sina hufvudändamål. Det skulle endast
vara nio procent af den i revisorernes tabell upptagna summan, som varit
utestående längre tid an två år, hvaremot fyratio procent måst efter tre må¬
nader och ännu kortare tid indragas. Orsaken härtill är den, att vissa lån-
agaie vant nödsakade att oftare omsätta sina handlån, på det de icke skulle
anses mera gynnade än låntagare i allmänhet. Häraf kan man dessutom draga
(ten slutsats, att medlen lämpligare kunnat af Riksbanken förvaltas, ty denna
hufvudsakliga låneanstalt med sin elastiska sedelemission och sin betydliga
vexelhandel skall alltid hafva lättare att lemna Riksgäldskontoret sina behof
an de enskilde låntagande. Den påpekade omständigheten att handlånerörelsen
varierat me^an en a tolf millioner bevisar ännu mera, huru nödigt det är att
sa betydande summor icke göras beroende af enskilde personers förmån att
honorera sina förbindelser. Det skulle deremot ligga en särdeles trygghet för
hfe.[’!'af föUmaktige att veta, det dylika summor stode inne hos Riksbanken i
stallet tor hos enskilde bankirer och privata låneanstalter. Det skulle strida
mot naturen af dylika depositioner och icke öfverensstämma med Riksdagens
grundsats, att statens och bankens kreditförhållanden skola vara fullkomligt af-
skiida, saga vidare herrar fullmäktige. Konseqvensen häraf fordrade att^ kon¬
toret niga medel insatte hos Riksbanken; men detta sker ju nästan dagligen
Deras rakningar n:ns 1 och 3 ega ju oftast flera millioners behållningar, men
ännu har ingen o Egenhet häraf försports. Fullmäktige bestrida, att förändrin¬
gen skulle underlätta den förestående omregleringen af Riksgäldskontoret, ty
(ten vinst soin handlånerörelsen bereder kontoret uppgår till många gånger
kontor ets hela .förvaltningskostnad, hvaremot besväret med bokföringen och för¬
valtningen ar sa ringa, att det ej vid omregleringen kan tagas i" nämnvärdt
betraktande. Hvad vinsten beträffar, så har jag här ofvan visat, att densamma
jc e ai verklig, ty utlåningarne göras af sådana jernvägsbyggnadsmedel, som
kosta s a en vida högre procent; och hvad besväret angår, så visa fullmäktiges
piotokolu, att de flesta ärenden som behandlas, om man undantager vecko-
Bili. till Riksd. Prat. 1875. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 151.
rapporter och kassaförslag, som äro stående ämnen vid alla sammanträden,
utgöra frågorna angående handlån de flesta, af en gifven egenskap, samt förty
orsaka Fullmäktige och tjensteman det största besväret. Vidare heter det, att
kontoret i allt fall skulle nödgas ombesörja medels förräntning, enär de i kon¬
toret innestående fonder, å hvilka kontoret är skyldigt erlägga ränta äfvensom
amortissementsfonderna för jernvägslånen borde utestå mot förräntande enligt
särskilda beslut och upprättade kontraktsvilkor. Detta låter sig beqvämligast
ske cenom deposition i Riksbanken, ty dessa medel kunna betiaktas ^som stå¬
ende0 fonder, dem Riksbanken, bättre än kontoret, är i tillfälle att hålla ute i
sin lånerörelse, hvadan detta skäl talar mera för än mot revisorernes förslag.
t I fråga om sättet för anskaffande af de till utgifter behöfliga medel
påpeka herrar fullmäktige ”den störa svårigheten och olämpligheten att i en
så betydlig penningeförvaltning som Riksgäldskontorets på förhand afsätta och
afhända sig dispositionsrätten öfver ett visst särskild! belopp till hvarje säiski (
utgift”. Detta resonnement låter, som skulle det vara svårare^ att få pengarna
åter hos Riksbanken än på något annat ställe, ehuru det förhåller sig alldeles
tvärtom. .... ... . ... ,,
Herrar fullmäktige anse kreditbref i Riksbanken alldeles otillräckligt,
likasom att det skulle vara mindre öfverensstämmande med en väl ordnad hus¬
hållning att medelst bindande af egna tillgångar tvinga kontoret att ofta mot
ränta begagna ett kreditiv, hvars anlitande hittills ytterst sorgfälligt undvikits.
Man kan härpå med skäl fråga: hvartill tjenar då att hafva ett kreditiv, om
icke för att vid behof utdraga detsamma och sedermera med inflytande medel
fylla det åter, så ofta utgifter och inkomster dertill föranleda? På detta sätt
handla åtminstone enskilde affärsmän, och regeln gäller lika för statens verk.
Fullmäktige förmäla ock, att Riksbanken icke skulle vara lika oförhindrad
som kontoret att med sina öfverloppsmedel bispringa de enskilda bankerna
enär en sammanblandning mellan dessa och Riksbanken pa goda skäl
ej ansetts önskvärd'. Hvarföre det skulle vara mera önsiviäidt att sam¬
manblanda privatbankernas affärer med Riksgäldskontorets, är för den oinvigde
svårt att fatta. Hvarföre icke eu ökad bankovinst skulle förmå ersätta den
ränteförlust som drabbade kontoret, ifall dess medel deponerades utan ränta, hafva
fullmäktige lemnat alldeles outredt. Satsen strider dock helt och hållet mot
de resultat Riksbankens förvaltning de senare åren visat. Slutligen anmärka
fullmäktige den olägenhet som skulle uppstå derigenom, att bankens förmåga
att mottaga enskildes besparingar betydligt minskades, äfvensom att Riksgälds¬
kontorets behållningar komme att undandragas allmänna rörelsen utan att åt
Riksbanken kunna' användas. Detta påstående strider jemväl mot all hittills
vunnen erfarenhet, ty om någon skall kunna använda deponerade medel, så
måste det just vara Riksbanken, som har förmåga att med egen sedelemission
Motioner i Andra Kammarm, N:o 162.
19
möta oförutsedda uttagningar i långt vidsträcktare mån än någon annan pen-
ningeanstalt. Då vården om och förräntandet af Riksgäldskontorets öfverskotts-
medel synes kunna med all trygghet öfverlemnas åt Riksbanken, då bifall till
revisorernes framställning skulle betydligt underlätta Riksgäldskontorets förvalt¬
ning samt då Riksgäldskontorets handlånerörelse icke står i något samband
med kontorets ändamål, tager jag mig friheten vördsamt föreslå,
att Riksgäldskontorets och Riksbankens reglementen för¬
ändras så, att de i kontoret inflytande medel må få insät¬
tas i Riksbanken mot den ränta, som för deponerade medel
i allmänhet från Riksbanken utbetalas.
Om remiss härå till Stats-utskottet anhålles.
G. A. Larsson
från Östergötland.
N:o 152.
Af Herr Werner Ericson: Om förtydligande af lagens stadgande rö¬
rande för lag sgif var es förmånsrätt till fabrikers effekter.
Med industriens fortgående utveckling är det af synnerlig vigt, att de
stadganden, som röra dess kreditförhållanden, blifva så tydliga, som möjligt.
Jag afser med denna min framställning de s. k. förlagslånen och den förlags-
gifvare enligt 17 kap. 7 § Handelsbalken samt åtskilliga kongl. förordningar
medgifna förmånsrätt till utbekommande af sin förlagsfordran. Utan att ingå
i undersökning om behofvet af en sådan förmånsrätt, af dess utsträckning eller
inskränkning eller om lämpligheten af de stadganden för öfrigt, som derom
nu gälla och i afseende å hvilka det redan förr visat sig förenadt med svå-