Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.
7
TV: o 109.
Af Herr E. Leijei*: Angående tillägg till §§ 49 och 50 i För¬
ordningen om vilkoren för försäljning af bränvin den
18 September 1814.
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin in. in. af den 18 September 1874 stadgas förhöjda
straffbestämmelser — ända till fängelse — för förnyelser af förbrytelse
mot densamma; men dessa på goda grunder stödda föreskrifter mot¬
verkas och stundom till och med tillintetgöras af § 49, som stadgar —
likaledes på goda grunder — att »den, som under tid, då han för för-
»brytelse mot förordningen är under tilltal ställd, samma förbrytelse
»fortsätter, skall, när han härtill lagligen förvunnen varder, för hvarje
»gång stämning derföre utfärdats och delgifvits, fällas till de böter eller
»det fängelsestraff, som för sådana förbrytelser stadgade äro»; och som
af domstolarne måste tolkas, jemlikt 4 kap. 11 § Strafflagen, så, att
först då någon, efter att hafva till fullo undergått det för förra brottet
ådömda straff, fortsätter eller förnyar förbrytelse, anses, om han fälles,
såsom »för andra gången dermed beträdd».
Häraf följer att, om än brottet är aldrig så påtagligt och fullstän¬
digt bevisadt, vädjas ändock nästan alltid till högre rätt, blott för att
vinna tid; vidare att, om någon efter åtskilliga års processande ändtli-
gen för andra eller tredje resan bötfälles och nu riskerar fängelsestraff
eller höga böter eller ock blifvit beröfvad rättigheter o. s. v., han då
skaffar sig en så kallad »bulvan», som antingen »står för» rättigheterna
eller för förbrytelserna, och att således sällan, om någonsin, fängelse¬
straff kommer i fråga för dylika förbrytelser och att äfven högst sällan
någon, som gjort lönkrögeri till sitt yrke, dermed i verkligheten
upphör.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.
Men ej nog med att de höjda straffbestämmelserna för upprepade
förbrytelser härigenom nästan förlora sin betydelse och sjelfva lön-
krogarne deremot blifva mera seglifvade eller rent af omöjliga att utrota;
genom denna paragrafs ofullständighet hafva lönkrögare och andra för¬
brytare mot förordningen, åtminstone de som ej låta genera sig af sam¬
vete och blygsel, fått, att jag så må säga, ett särskilt premium för
sin rörelse, derigenom att de undgå betala den vida drygare skatten
och slippa med förhållningsvis ringa böter.
Om t. ex. i en stad, der all bränvinshandel öfvertagits af ett bolag,
en person, som förut innehaft minuthandels- eller utskänkningsrätt och
derför betalt ett eller annat tusen kronor i skatt, har mod att fort¬
farande hålla öppen bod och till och med sälja bränvin i mindre qvan-
titeter än förut, hvarpå exempel ej saknas, och om, hvarpå ej heller
saknas exempel, polisen i staden ej skulle vara fallen för att bråka
med kinkigare lagöfverträdelser, och om, såsom väl på de flesta ställen
är fallet, kunderna på dylika lönkrogar ej heller äro fallne för att upp¬
träda såsom vittnen och sålunda biträda dem, som kunna och vilja
fullgöra sin skyldighet att öfvervaka bränvinsförordningens efterlefnad,
men som icke vilja och ofta ej kunna riskera att för bristande bevis¬
ning bli ålagda dryga ersättningar och utgifter, så följer deraf såsom
gifvet, att högst få, om något, åtal mot honom kommer till stånd år¬
ligen och att att han, då tiotal af åtal årligen ej gerna under sådana
förhållanden kommer i fråga, kan hoppas på ett betydligt sådant premium
årligen under de år, som åtgå innan Högsta Domstolen hunnit fälla
honom för första resan, och på ett ej mindre under de år, som se¬
dan åtgå innan han blir fälld för andra resan, hvarefter han kan skaffa
sig en »bulvan» och börja samma historia om igen — nu såsom för¬
lagsman.
Det ligger tydligen stor vigt på, att dels icke syftet med förord¬
ningen förfelas genom att dess särskilda föreskrifter göra andra illuso¬
riska, dels att icke förordningen ger anledning till ökade lagöfver¬
trädelser och ökad demoralisation, och detta anser jag kunna före-
kommas genom ett par små tillägg till två paragrafer.
Dessa tillägg, som jag ärnar föreslå, äro visserligen undantag från
vanlig rättegångsordning, men de kunna ej anses såsom moraliskt
orätta eller i något fall kränkande någons rätt, hvaremot nyss åberopade
förhållanden kunna kränka mångas, om ej hela samhällets rätt, och då
hela bränsvinsförordningen är eu undantagslagstiftning, vågar jag föreslå:
att Riksdagen beslutar följande tillägg till § 49 i nämnda
i Förordning af den 18 September 1874:
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.
»Varder han förvunnen, att hafva sådan förbrytelse
»fortsatt eller förnyat, sedan han i underrätt redan en
»gång fälld blifvit, dömes, såsom för andra gången
»dermed beträdd; var han fälld såsom för andra gån-
»gen dermed beträdd, dömes såsom för 3:dje gången
»beträdd o. s. v.»
Och då det visat sig, att en destillator eller bränvinshandlare kan
undandraga sig allt straff, men ändock tillgodogöra sig ofvannämnda
premium, genom att låta en annan person, t. ex. en utfattig piga, på
eget ansvar förestå rörelsen, föreslår jag:
att Riksdagen äfven beslutar följande tillägg till § 50
samma Förordning:
»Samma ansvar gälle ock förlagsman eller den som
»eljest har direkt fördel af rörelsen, ifall den som för-
»brytelsen begått ej förmår bota eller eljest ej åtkom-
»lig är.»
Stockholm den 28 Januari 1875.
Ernst Leijer.
Bih. till Riksd. Prof. 1875. 1 Smil. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft.
2