Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
1
N:o 1.
Af Herr R. Ehrenborg: Om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående lagstiftning med afseende å arbetare, som vid arbets¬
företag utom deras hemort taga anställning.
Uti en tidskrift lästes för icke länge sedan, under öfverskriften “modern
frihet och modernt förtryck'1, bland annat följande:
“Det lärer icke kunna undfalla någon, att det snart förflutna året, oaktadt
den i ögonen fallande tillväxten i allmän och enskild välmåga, på ett sorgligt sätt
utmärkt sig genom en mängd grofva förbrytelser mot person och egendom. —--
Det är ett godt, att den enskilde blifvit frigjord från en mängd ordningsstadgar,
som hämmade hans företagsamhet och hindrade honom att söka arbete der det
stod honom till buds för högsta pris. Det är ett godt, att kapitalbildningen blif¬
vit fortskyndad, så att staten och enskilda föreningar kunna täfla med hvarandra
i storartade anläggningar. Men följderna äro icke i allo goda. Stora massor af
menniskor hafva blifvit förflyttade från sina hem och sin vanliga omgifning, hvar¬
igenom de undgått de helsosamma banden på sitt uppförande, som lågo i hem¬
kretsens oaflåtliga uppmärksamhet. Den rikliga arbetsförtjensten, hvilken liksom
kommit öfver dem utan deras egen förskyllan, och förr än de blifvit uppfostrade
till en strängare känsla af ansvar, har — — uppeldat deras begär efter råa njut¬
ningar, de enda de kände, och grofva oordningar hafva uppstått, för hvilka ord-
ningsälskande och oförvitliga medborgare blifvit offer. Samhällets skyddande för¬
måga har icke hållit jemna steg med utvecklingen af de brottsliga instinkterna, och
våldsverkaren har kunnat i långa tider, kanske för alltid, undandraga sig lagens
arm. Detta är ett ondt, som kommit i det godas släptåg, och som fordrar sina
särskilda läkemedel."
Detta stycke ur en uppsats, i hvilken författaren gör en träffande målning
af vår industriel utvecklings så väl skuggor som dagrar, utan att dock uppgifva
något sätt för det skydd från samhällets sida, hvaruti eu brist erkännes ega rum,
Bih. till Riksd. Prot. 1875. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Häft. 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
har jag tillåtit mig låna såsom lämpligt till inledande af en framställning, i hvil¬
ken jag vågar ifrågasätta något steg, hvarigenom det onda må kunna åtminstone
mildras. Exempel till beskrifning af den nöd, som midt under välmågan före¬
finnes, torde lika litet påkallas, som någon bevisning för att densamma i ej ringa
mån har närmast framkallats af lockelsen till de njutningar och den ökade frihet
som de stora arbetsföretagen erbjuda. Våra ransaknings- och polisprotokoll bära
härom talrika vitnesbörd; liksom ock man blott behöfver göra en eller annan färd
i tredje klassens jernvägskupéer, för att af talrika reskamraters vanligen icke
lågmälda samtal bilda sig ett omdöme om i hvad mån anspråken hos dem mot¬
svaras af hyfsning, bildning och rättsbegrepp. Sansen har blifvit satt på spel
genom den i hast så vidgade synkretsen. De hafva varit blottställde för faran
att blifva laglöse sällar i den stora industriens tjenst, ifrån att förut hafva varit
frivillige men pligtbundne tjenare hos handtverkaren eller jordbrukaren. Denne
är derigenom nu strandsatt och har mångenstädes för sitt behof att tillgå blott
kraftbrutne gubbar; ja, landtkommuner lära finnas, der familjer med bortlupne
husfäder förekomma under sommartiden i större antal än de unga, ogifta, Renande
männen. Sådant kan i vår rörliga tid visserligen icke ovilkorligen förekommas, utan att
samhället skulle på samma gång beröfva sig äfven de goda frukterna af arbetets
frihet; men att genom lagar, som med sagda frihet vore förenliga, regelbinda den¬
samma och derigenom stäfja missbruken, detta bör erkännas vara för staten, så¬
som ordnings- och rättsanstalt, en oafvislig och under närvarande tid mer än nå¬
gonsin påkallad uppgift.
Jag har icke förbisett, ej heller underskattar de mera indirekta åtgärder
mot ifrågavarande onda, hvilka redan vidtagits, såväl fråu statsmakternas och kyrko-
representationens som från kommunernas sida. Så har i lagstiftningen angående
försäljning af rusdrycker nyligen tagits ett helsosamt steg, som undanröjer hindret
för en god vilja hos en kommunens röstmajoritet att göra sig gällande; och om
på detta beslut, såsom önskligt vore, snart följer en ökad skatt på tillverkningen
af den mest missbrukade varan, så har för den arbetssökande en väsentlig minsk¬
ning i frestelsen åstadkommits. Men icke innebär detta något korrektiv mot det
lättsinne, som endast af begär efter sjelfsvåld utbyter ställning och arbete.
Enahanda är förhållandet med senaste Kyrkomötes välbetänkta och afKongl.
Maj:t i den nu afgifna statsverkspropositionen framlagda förslag om beredande af
särskild religionsvård åt de främmande arbetare, som vid så väl enskilda som
allmänna större arbetsföretag anställas; en anordning som afser det allra vigti-
gaste behof och kan blifva afgörande för en arbetares hela lifsriktning, men från
hvars välsignelserika inflytande han lika väl vid arbetsplatsen som inom sin egen
kyrkoförsamling kan undandraga sig.
För folkupplysningen hafva gjorts betydande uppoffringar, hvilka man har
hopp skola fortfarande ökas och bära frukt i eu stigande och mera allmän foster¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
3
ländsk odling; men äfven förutsatt att i hvarje fall jordmånen för denna förstånds-
och kunskapsbildning verkligen så bereddes, att kunskapen blefve egnad icke att
undergräfva utan att befordra en verklig sedekraft, huru länge hafva vi dock ej
ännu att vänta, innan i allmänhet vetandet ens blifvit så pass grundligt, att man
hunnit till en förödmjukande insigt om sitt kunskapsmåtts ringhet!
Inskränkningen i tillgång på rusdrycker, öppnandet af gudstjensttillfällen,
befordrandet af den fosterländska folkbildningen, allt sådant — liksom ock kom¬
munernas bemödanden jemväl å landsbygden att genom polis betrygga i någon
mån sin säkerhet — äro ju sålunda hvart i sitt slag goda och vigtiga saker, som
också omedelbart och i längden kunna bidraga till minskande af brotten och de¬
ras följder; men icke beredes genom dessa medel det preventiva skydd, som när¬
mast åligger staten att genom lagstiftning lemna. Det missföidiållande, som efter
mitt förmenande borde i första rummet afhjelpas, ligger i motsatsen mellan å ena
sidan den ytterliga noggrannhet och de trånga begränsningar, hvarmed vår lego-
stadga utstakar den lagstadde hemarbetarens skyldigheter, och å andra sidan den
nästan fullkomliga regellöshet, hvarunder denne inträder, sedan han utgått att söka
en bättre utkomst i den stora industriens tjenst. Denna motsats frestar till att
äfven i otid öfvergifva stugan, såsom för trång; den innebär derjemte ett orätt¬
mätigt premium åt den stora industrien på den mindres och på jordbrukets be¬
kostnad, och den föranleder det förhållandet, att den rörlige arbetaren oftast är
oåtkomlig för den kommunala och kyrkliga styrelsen samt för taxeringsnämnden
inom den ort, der han fortfarande plägar, såsom det heter, “i kanten" eller såsom
lös mantalsskrifvas.
I afseende på arbetare, som i förtid afvikit ur laga årstjenst, behandlades
här vidlyftigt under 1873 års riksdag åtskilliga förslag, såsom dels om ansvar för
den som veterligen tager annans sålunda afvikne tjenstehjon i sitt arbete, och
dels om förbud mot dylikt antagande af arbetare, med mindre denne styrkte sig
icke vara af annan tjenst bunden. Förslagen, ehuru åsyftande att afhjelpa ett
erkändt missförhållande, förföllo dock af det enkla skäl, att den bestämda vetska¬
pen om en arbetares hinderslöshet, eller det ifrågasatta åstadkommandet af så¬
dana negativa intyg, som derom kunde lemna full visshet, befanns vara en omöj¬
lighet, och att man sålunda skulle genom en dylik fordran uppställa till närings¬
frihetens skada bestämda hinder, såväl för arbetsgifvaren att få arbetare, som för
arbetaren att söka arbetsförtjenst hvarhelst han vill. Undvikandet af sådana hin¬
der äro utan tvifvel ett grundvilkor för antagligheten af hvarje förslag uti ifråga¬
varande vigtiga ämne. Men icke kan väl med något skäl sägas, att arbetets frihet
skulle hindras eller lida någon inskränkning genom införandet af nödiga kontroller
å arbetarens uppehållsort, eller genom bestämmelser om att denna å hvarje främ¬
mande ort bör stå i hufvudsakligen samma beroende af sin dervarande arbets¬
givare och af dervarande kommunala och kyrkliga myndigheter, som om han fort¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
farande arbetat såsom lagstadd tjenare inom den kommun der han är kyrkoboks-
och mantalsskrifven. Genom att såvidt möjligt uppställa eu sådan likhet i bero¬
ende vid det ena och andra slaget af arbete, borde samhället för arbetaren un¬
danrödja de skadliga lockelser som nu ofta bestämma hans val. Först derigenom
blefve han verkligen fri att utan obehörig påtryckning välja arbete med hänsigt
till den utkomst, som efter hans arbetsförmåga olika arbetstillfällen erbjöde. Hvar¬
ken tidens rörlighet eller arbetarens verkliga frihet blefve derigenom för nära
trädd, men väl skulle man åt jordbruket och den mindre industrien återgifva nå¬
gon möjlighet till täflan med den större, och dymedelst befrämja vårt näringslös
mera sunda utveckling.
I fråga om nödiga kontroller på arbetarens uppehållsort vore det väl icke
för mycket begärdt eller för mycket reglementeradt, om man hade stadganden
derom, att arbetare vid hvarje ny anställning i arbetsföretag utom hans hemort
— något förslag till den erforderliga närmare begränsningen af hvad till arbets¬
företag och till anställning är att hänföra, lärer icke här behöfva af mig framställas —
hade att till arbetsgifvaren aflemna ej mindre prestintyget från hemorten, än en
efter visst formulär inrättad och för införande af arbetstid, aflöning, vitsord om
skicklighet och uppförande m. m. afsedd arbetsbok; att vidare arbetsgifvaren vore
ålagd att vid arbetarens anställande öfverlemna prestintyget, för den tid anställ¬
ningen varade och intill dess boken återutlemnades, till pastor i den församling
hvarinom företaget drifves; samt att denne, t. ex. inom hvarje eller hvar tredje
månads utgång och måhända lämpligen mot ett visst från arbetsgifvaren utgående
arvode, öfversände till pastorsembetena inom de respektive orter, der arbetarne
äro skrifna, sådana uppgifter å inkomne och afgångne arbetare, som motsvarades
af å prestintygen gjorda anteckningar.
Genom nu antydda ordning skulle icke blott beredas en möjlighet för ar¬
betarens hemkommun att åtkomma honom, då han kan vara föremål för taxering
eller i andra förhållanden, utan han skulle ock sålunda kunna blifva för sin arbets¬
tid å främmande ort ställd i ett behöfligt beroende af dervarande kommunala
och kyrkliga myndigheter. Visserligen kan ifrågasättas, huruvida icke ett sådant
redan nu eger rum, då t. ex. uti § 29 af kyrkostämmoförordningen talas om att
kyrkorådet kan kalla icke blott den som inom församlingen bor, utan ock den
sig der uppehåller; men hvad tillämpning deraf kan man väl tänka sig i fråga
om personer, hvilkas namn, hemvist och lefnadsförhållanden man ej alls kan ut¬
röna eller för hvilkas inställelse man icke har den ringaste borgen!
Hvad slutligen beträffar den främmande arbetarens ställning till arbetsgif-
varne å de särskilda orter der han användes, så kan naturligtvis icke denna re¬
gleras i öfverensstämmelse med allt hvad vår nuvarande legostadga föreskrifver
för tjenstehjon i dess ställning till husbonde. På ettdera af två sätt föreställer
jag mig att saken skulle kunna lämpligen ordnas. Det ena vore att, med bibe¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
5
hållande åtminstone tillsvidare af nuvarande legostadga såsom lag för den mera
fasta arbetareanställningen eller för tjenstehjonsförhållandet, utfärda en särskild
ordningsstadga för det mera tillfälliga arbetet inom den större industrien. Det
andra åter att, efter en grundlig revision och med utmönstrande af en mängd
detaljbestämmelser, legostadgan utjemnades och utsträcktes till en gemensam lag
för allt arbetsgifvande och arbetstagande.
Jag tilltror mig icke att uttala något bestämdt omdöme om hvilketdera af
nu nämnda alternativ bör under för handen varande förhållanden tilldömas före¬
trädet. Utstrykandet ur legostadgan af de många små föreskrifter, bvilka der
stå såsom uttryck af den tids behof, då tjenaren mera allmänt innefattades i fa¬
miljen under faderligt och moderligt hägn, är icke så litet motbjudande; och om
man visste sig derigenom bidraga till utplånandet af den smula patriarkalism som
ännu inom vårt samhälle förefinnes, så vore i och med detsamma ett förslag om
dylik lagstiftningsåtgärd att obetingadt förkasta. Å andra sidan kan dock med
skäl invändas, att der det patriarkaliska förhållandet ännu eger rum och har sin
rot i en verklig kristligt-fosterländsk konservatism, der bör den icke kunna till¬
intetgöras genom dylika smådetaljers borttagande; men att der den åter icke
finnes, der kan den ej heller framkallas genom bibehållandet af en del stadgan¬
de^ hvilka, såsom omöjliga för staten att genom tvång bringa till utöfning, fast¬
mer kunna vara egnade att liksom hvarje otillämpbar lag hafva en demoralise¬
rande verkan. Några bland stadgans föreskrifter lära nemligen numera, äfven
inom det inskränktare landtliga hemlifvet, knappt kunna ifrågakomma att tillämpas
ens af den i öfrigt laglydigaste husbonde. Andra åter äro af beskaffenhet att
åtminstone godt kunna undvaras, såsom hvad der förekommer om tjenstehjonets
kista, om ansvar för lockelse till uppsägning, om ersättning för utlärd skrifkonst
eller räknekonst m. m., att icke tala om de beskedliga men kraftlösa förmanin-
garne till goda efterdömen och hvarjehanda dygder, eller om den opraktiska an¬
visningen på afviket tjenstehjons återhemtning. Deremot synes eu del af stadgans
mera väsentliga föreskrifter i afseende på så väl husbönders som tjenstehjons
förpligtelse!' vara af beskaffenhet att med nödig omredaktion kunna väl försvara
sin plats jemväl i en stadga för arbetsgifvare och arbetstagare i allmänhet. Också
skulle man, genom att sålunda sammanfatta allt i en och samma lag, vinna mera
af den likhet i arbetarens beroende på det ena och det andra hållet, hvilken
jag ofvan sökt att ur synpunkten af täflande arbetsgifvares lika berättigade an¬
språk framhålla såsom önskvärd. En oeftergiflig fordran på en dylik stadga, som
skulle afse såväl årstjenst som tillfälligt arbete, såväl gift som ogift, manlig eller
qvinlig arbetares ställning till arbetsgifvare, vore dock, att de deruti inflytande
gemensamma bestämmelser hvarken uppställde några för industrien och arbets-
friheten menliga inskränkningar, men ej heller å andra sidan hindrade, utan fast¬
mer gåfve såvidt möjligt något stöd åt frivilliga aftal om fastare tjenareanställning.
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
För lösandet af en dylik uppgift erfordras en närmare pröfning och en fullstän¬
digare omsigt af förhållandena inom det ena och andra området, måhända jem¬
väl af hvad utlandet har i samma lagstiftningsväg att uppvisa, än som hos en
enskild förslagsställare kan billigtvis förutsättas. Men att något i den angifna
riktningen behöfver göras, bör man så mycket mindre kunna bestrida, som det
bakom oss och framför våra ögon liggande oåterkalleliga faktum af industriens
storartade utveckling till och med gifver anledning ifrågasätta, huruvida just den
form af anställning i arbete, som tjenstehjonet enligt gällande legostadga skall
innehafva, numera är, åtminstone hvad den manliga arbetarebefolkningen angår,
att betrakta såsom den normala. Under sådana omständigheter måste samhället
i dess helhet blifva lidande på den onaturliga förflyttning af arbetskrafter som upp¬
kommer derigenom, att inom det ena området, som hufvudsakligen omfattar sjelfva
vår modernäring, arbetarens ställning skall vara öfverdrifvet reglementerad och
kringgärdad, men deremot inom det andra, hvilket ständigt utvidgas, vara i sak¬
nad af nödig reglering.
I enlighet med hvad nu anförts, får jag vördsamt föreslå:
att med afseende på sådana arbetare, som vid tillfälliga större
arbetsföretag och ofta på långt afstånd från deras hemvist taga
anställning, Riksdagen, — jemte uttalande af sin åsigt om be¬
höflig heten ej mindre af ökad kontroll å ifrågavarande arbeta¬
res uppehållsort, än ock afl sådana lagbestämmelser, hvarigenom
de, till så väl arbetsgifvaren som till kyrkliga och kommunala
myndigheter å den främmande ort der de arbeta, komma för
sin arbetstid derstädes i hufvudsakligen enahanda ställning som
den, hvilken de såsom lagstadde tjenare skulle hafva innehaft
till motsvarande myndigheter och till husbonde inom hemorten —,
må i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke antingen en särskild ord¬
ningsstadga borde utfärdas för de förhållanden mellan arbets-
gifvare och arbetare, i hviska nu gällande hgostadga icke kan
ega tillämpning, eller ock legostadgan, med uteslutande af öfver-
flödiga eller olämpliga bestämmelser, omarbetas och utsträckas
till en efter tidsomständigheterna lämpad allmän lag för arbets¬
givare och arbetare; samt att Kongl. Maj:t, efter ärendets be¬
redning, må till Riksdagen afgifva den nådiga framställning,
hvartill omständigheterna må finnas föranleda.
Eu lagstiftning i nu angifna syfte skulle antagligen påkalla jemväl några
förändringar i en eller annan af våra öfriga näringsförfattningar, äfvensom i nu
gällande försvarslöshetsstadga. Jag har emellertid icke funnit nödigt att deruti
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
ingå, enär sådant tvifvelsutan lärer af Kongl. Maj:t uppmärksammas, om och när
förslaget i hufvudsak vunnit statsmakternas bifall.
Om hänvisning till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 Januari 1875.
Ridt. Ehrenborg.
N:o 2.
Af Friherre D. YOI1 Schlllzeillieim: Om inrättande af en på fjer¬
ding smanna-institutionen grundad landtpolis samt om beviljande
af anslag för detta ändamål.
Gränserna emellan frihet och sjelfsvåld hafva alltid varit svåra att utstaka,
ännu svårare att inhägna.
Endast om man tänker sig ett naturtillstånd, kan menniskan tänkas inne¬
hafva en obegränsad vilje- och handlingsfrihet. Uti samlefnaden med andra men-
niskor och i samhället måste denna frihet vara begränsad så, att den må kunna
stå tillsammans med andra samhällsmedlemmars lika berättigade anspråk på fri
verksamhet. De regler och bestämmelser, som småningom utvecklat sig ur detta
förhållande, utgöra, hvad vi kalla Lagar, hvilka åter till sin rättvisa, fullständighet,
tidsenlighet och tydlighet utvisa det samhälles ställning på civilisationens skala,
der de gälla. Den heliga Skrift säger visserligen, att lagen är till “för de orätt¬
färdigas skull, ty de rättfärdiga behöfva ej lag", men i våra moderna samhällen
är lagen icke allenast en strafflag, utan fast mera en regel och en norm för
menniskans, i samhällslefnaden berättigade, verksamhet, och endast förseelserna
mot och kränkandet af dessa regler och denna norm framkalla användandet af