160
Den 17 Maj.
Söndagen den 17 Maj 1874.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.
Upplästes och godkändes Statsutskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:
N:o 38, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens an¬
dra hutvudtitel;
, „ N;°- “gående regleringen af utgifterna under Riksstatens siette
hufvudtitel;
N:o 40 angående regleringen af utgifterna under Riksstatens ni¬
onde hufvudtitel;
N.o 67, angående de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditiv -
summor;
.. N:o 68, gående beviljadt statsbidrag för åstadkommande af iern-
vagslöibmdelse emellan landskapet Dalsland och Smaalenehes amt i
K:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition att den beslutade
jernvagsanläggningen från Torpshammar eller annan punkt å stam-
pjgHana ^an storvik till Riksgränsen mot Norge må byggas bredspå-
N:o 70,
toret.
angående upprättadt nytt reglemente för Riksgälds-kon-
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser: ö
N:o
Den 17 Maj,
161
N:o 71, angående tillsättande af revisorer för granskning af
kronofogdarnes debiterings- och redovisningslängder öfver härads-
medel; samt
N:o 72, i fråga om inskränkning i rättigheten att till förtäring på
stället försälja vin- och maltdrycker.
Föredrogs och bifölls Sammansatta Stats-, Bevillnings- och Lag-Ut¬
skottets den 16 dennes bordlagda memorial N:o 6, angående arvode
åt Utskottets sekreterare.
Föredrogs Banko-Utskottets den 16 dennes bordlagda memorial
N:o 18, med framställningar angående Riksbankens förhållanden till
statsverket och myntverket i fråga om myntväsendet.
Herr Ekman, Johan Jakob: 1 likhet med flertalet af Banko-
Utskottets ledamöter inser jag ganska väl, att fullmäktige i Riksban¬
ken måste vara angelägne om, att myntverket erhåller ett nytt regle¬
mente, då det nuvarande icke tager vederbörlig hänsyn tiirfullmäk-
tiges åliggande att tillhandahålla landet erforderligt mynt. I likhet
med samma flertal inser jag också, att behof förefinnes på grund af
myntförändringen att vidtaga åtskilliga föreskrifter för myntverket,
som intressera både bankofullmäktige och allmänheten, men med er¬
kännande af allt detta, finner jag icke, hvarföre ej fullmäktige lika
gerna kunde vända sig direkt till Kongl. Maj:t angående den fråga,
som detta betänkande gäller, som att hemställa till Utskottet, det
detta måtte taga i öfvervägande, huruvida det åter i sin ordning borde
hemställa till Riksdagen om aflåtande af en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet. Eu sådan åtgärd torde väl icke vara för Full¬
mäktige främmande, så mycket mindre som de i början af sistlidne
Mars uti skrifvelse till Kongl. Haj:t gjorde framställning uti en fråga,
som ej var alldeles fremmande för den, som nu utgör föremål för öf¬
verläggning. Jemte det jag således tror, att det sätt, som nu blifvit
föreslaget, medför en onödig omgång, så hyser jag verkligen tvifvel,
huruvida Banko-Utskottet ens är berättigadt att föreslå en sådan åt¬
gärd. På grund af § 41 Riksdags-ordningen eger Banko-Utskottet uti
sin ställning till Riksdagen ingen vidare befogenhet, än att hos Kam-
rarne föreslå föreskrifter för Riksbankens förvaltning. Nu lär väl
hvar och en kunna finna, att den sak, hvarom här är fråga, ingalunda
rör bankens förvaltning, utan tvärtom förvaltningen af ett annat verk
eller myntverket, öfver hvilket Riksdagen icke har något att säga,
och rörande hvilket Banko-Utskottet icke kan ega befogenhet att fram¬
ställa något förslag. På grund af hvad jag nu vågat anföra och i
Iiiksd. Prat. 1874. 1 A/d. 4 Band. 11
162
Den 17 Maj.
öfverensstämmelse med den reservation, som jag bifogat betänkandet,
får jag föreslå, att .Kammaren måtte afstå Banko-Utskottets nu före¬
dragna betänkande.
Herr Ribbing: Den föregående talaren har dragit i tvifvelsmål,
huruvida Banko-Utskottet egen rätt att uti den nu förevarande frågan
taga initiativ. För min del tror jag, att det är Banko-Utskottets både
rätt och pligt att göra det på grund af hvad, som uti instruktionen
för detta Utskott finnes intaget. Der står nemligen uti § 5 mom. 3:
“Så skall ock, i allt hvad som afser upp- eller utlåning genom ban¬
ken eller de utstakade allmänna grunderna för verkets förvaltning
och styrelse, eller nya anslags beviljande, eller balanserade fordrin¬
gars afskrifning i räkenskaperna, intet förordnande af Utskottet med¬
delas utan Riksdagens föregående bifall; hvadan Utskottet åligger att,
i afseende på de förändringar, som i dessa ämnen kunna pröivas nö¬
diga, ingå med utlåtande och förslag till Riksdagen11. Således har
Utskottet efter mitt förmenande, när det är fråga om Riksbankens
styrelse eller de allmänna grunderna för densammas förvaltning, icke
blott rätt, utan äfven pligt att göra framställning till Riksdagen.
Att frågor om bankens förhållande till myntverket höra till grunderna
för bankens styrelse är väl alldeles otvifvelaktigt, då detta förhållande
finnes omtaladt uti det reglemente, som handlar om bankens styrelse,
och det just uti den afdelning deraf, som har till rubrik“Om Riks¬
bankens styrelse och dennas åligganden11. Hos mig har icke den rin¬
gaste tvekan uppstått till följd af dessa ganska tydliga ord, som jag
förut citerat, och att verkligen Riksbanken och myntverket stå i så¬
dant förhållande till hvarandra, att de äro nära nog oskiljaktiga i
vissa afseenden, är efter mitt förmenande just grunden till, att detta
förhållande på det närmaste berör bankens styrelse. Att genom full¬
mäktige söka få utfördt hvad som anses nödvändigt böra ske, har för
några år sedan blifvit försökt, men utan att detta i det särskilda fall,
hvarom då var fråga, medförde något resultat. Jag tror derföre, att
det verkligen är behöfligt, att Riksdagen påpekar vigten af att få för¬
ändringar uti myntverkets instruktion, och jag tror äfven, att just
närvarande ögonblick, då myntverket kommer att ganska väsentligt
omändras, är särdeles lämpligt för vidtagande af en omarbetning uti
instruktionen. „ , , , , „
För min del yrkar jag, i motsats till den föregående talaren, bitail
till Utskottets betänkande.
Herr Ekman: Må vara att den siste ärade talaren icke fin¬
ner någon betänklighet i afseende på behandlingen af denna fråga,
på sätt här är föreslaget, och att han finner den paragraf uti
Banko-Utskottets instruktion, som han uppläst, tydligen ådagalägga,
att Utskottet har den rätt, som det anser sig hafva; men för mm
del anser jag, att just det, som han uppläst, tydligt ådagalägger,
att Banko-Utskottet'alldeles icke har något annat att befatta sig med
än Riksbankens styrelse och förvaltning, och man kan väl icke saga,
att det. som rör myntverkets styrelse och förvaltning, är liktydigt
Der, ] 7 Maj.
1*53
med Riksbankens styrelse och förvaltning. 1 afseende på det först¬
nämnda verkets styrelse bar icke Banko-Utskottet att taga något
initiativ, och således icke heller Riksdagen att fatta något beslut, i
öfrigt måtte väl resultatet blifva detsamma, om Fullmäktige skrifva
till Kong!. Maj:t, som om Riksdagen gör det, ty det måtte väl vara
sakens inre beskaffenhet, som gör att Eongl. Maj:t fäster afseende
vid en framställning. Att Kongl. Magt kommer att göra detta är
jag alldeles öfvertygad om, ty det är icke beträffande sjelfva saken,
som jag är af olik mening med Utskottet, utan endast med afseende
på formen.
Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.
Herr Dufva: Den siste talaren yttrade uti sitt första anförande
att fullmäktige kunde lika väl vända sig direkt till Kong!. Maj:t, som
göra framställning till Banko-Utskottet för att genom dess föranstal¬
tande få eu skrifvelse från Riksdagen beslutad. Jag ber med anled¬
ning deraf att få upplysa, att det icke är Fullmäktige, som vändt sig
till Utskottet uti detta ämne, utan att det är Utskottet, som anbefallt,
fullmäktige att inkomma med yttrande angående de punkter, i afse¬
ende å bvilka det syntes angeläget att få förhållandet mellan mynt¬
verket och Riksbanken ordnadt och att det är, till följd häraf, Full¬
mäktige till Utskottet afgifvit det infordrade yttrandet. Att resulta¬
tet kan blifva lika hvilken väg, som begagnas, är ett påstående son*
i och för sig icke är lätt att bestrida, men, om Riksdagen under frå¬
gans närvarande ståndpunkt besluter ett afslag på Utskottets fram¬
ställning, så komma fullmäktige att befinna sig i en vida sämre ställ¬
ning i fall de försöka en framställning till Kongl. Maj:t, än om det
förevarande betänkandet aldrig blifvit afgifvet. Riksdagen har förut
haft tillfälle att inhemta upplysning och Banko-Utskottet har ytterli¬
gare af Fullmäktiges protokoll fått kännedom derom, att fullmäktige
visst icke varit så lyckliga uti sina framställningar till Kongl. Maj:t
i afseende på myntverket, att de kunna känna sig mycket hugade att
vedervåga några sådana, derest dessa redan blifvit af Riksdagen be¬
mötta med afslag. Hvad den formel a delen af frågan beträffa!', vill
jag visst icke förneka att ordalagen uti grundlagen angående Banko-
Utskottets uppdrag kunna föranleda olika meningar, men det är eu
sedan temligen lång tid tillbaka stadgad praxis att Riksdagen till
Banko-Utskottet hänvisar för behandling äfven sådant som, liggande
utom Riksbankens förhållanden, rör rikets penningeväsen i allmänhet
och att dylika frågor inom Utskottet af han dlats utan anmärkning.
Vid sådant förhållande skulle jag tro att ingen skälig invändning
kan framställas mot att detta ärende behandlas i den ordning det blif¬
vit väckt, och då det erkännes att betänkandets innehåll är sådant,
att det förtjenar afseende, hemställer jag, huruvida det icke är rättare
att bifalla saken, än att genom ett afslag förvärra frågans behandling
för Bankofullmäktige, som då skola öfvertaga den.
Herr Statsrådet Wjern: Häntydningar hafva här blifvit gjorda
angående förhållandet mellan Riksbanken och myntverket, som jag
nu, då det är fråga om aflåtandet af eu skrifvelse till Kongl. Maj:t,
Den 17 Maj.
16-1
icke kan låta opåtalda passera, emedan jag tror, att i detta fall ett
missförstånd eger rum, som just gifvit anledning till det, som Banko¬
fullmäktige nu öfverklaga. Så vidt min kunskap sträcker sig, fanns
det ingen missämja mellan banken och myntverket förrän år 1872, då
fullmäktige skrefvo till myntet och begärde en silfverutmyntning, påhvil-
ken begäran öfverdirektörens svar icke utföll efter fullmäktiges önskan;
jag tror, att han förklarade sig ej liktidigt kunna utmynta de olika
myntslag, som fordrades, men detta är här alldeles likgiltigt. Då
vände sig fullmäktige till Kong]. Maj-.t, och att detta var första gån¬
gen sådant bände, tror jag mig kunna veta deraf, att fullmäktige förut
vändt sig till Statskontoret. Uti sin anhållan till Kongl. Maj:t be¬
gärde fullmäktige åt: få tillbaka uti plantsar det silfver, som de lem-
nat till myntet, och att de derföre icke skulle få vidkännas någon
kostnad, såsom öfverdirektören fordrat. Att han begärde en sådan
ersättning och icke ville rätta sig efter fullmäktiges önskan, kom sig
deraf, att Riksdagen förfarit på ett oriktigt sätt, då den föreställt sig,
att hvad som sattes in uti bankoreglementet på samma gång skulle
vara bestämmande för myntverket. Dermed hade tillgått sålunda, att
de gamla §§ 21, 22 och 28 uti bankoreglementet blifvit sammanslagna
till en enda, den nuvarande 47:de, hvarvid man sagt, att endast en
förändring i form. men icke i sak blifvit åvägabragdt. Emellertid både
verkligen skett en förändring i sak, som just gaf anledning dertill, att
fullmäktige begärde återfå det omyntade silfret. Uti paragrafen in¬
fördes nemligen, att det ålåg fullmäktige att tillse, att myntet åter-
lemnade det silfver, som det bekommit till utmyntning, antingen i
myntad eller omyntad form. Detta senare hade aldrig förut funnits
föreskrifvet, och då ingen skrifvelse derom afläts till Kongl. Maj:t,
utan stadgandet endast insattes i bankoreglementet, så blef följden
den, att hvarken Kongl. Maj:t eller öfverdirektören för myntverket
derom hade någon kunskap. Detta var också anledningen till det
svar, som öfverdirektören afgaf. Jag kan icke heller gifva den siste
talaren rätt deruti, att det som i detta hänseende förefallit skulle
kunna gifva anledning till den anmärkning, att fullmäktiges framställ¬
ningar till Kong], Maj:t icke vunnit det afseende, att det vore skäl
att återkomma med nya, ty Kongl. Maj:t har verkligen fäst det af¬
seende vid fullmäktiges ifrågavarande framställning, att Kongl. JHaj:t
inköpt silfret, hvarigenom också frågan derom förefallit. Men Kongl.
Maj:t har haft så mycket mindre anledning att slutligt pröfva detta
mål, som skriftvexlingen i ämnet öfvergått till något helt annat, än
den från början rörde. Då det först endast var fråga om klagomål
deröfver, att mynt icke nog hastigt iemnades, så gaf den under tiden
genomförda myntförändringen fullmäktige anledning att uti sina på¬
minnelser göra sådana allmänna yrkanden, som vi nu se framställda;
men på dessa allmänna yrkanden kan svar icke iemnas, förrän nö¬
dig utredning skett. Långt ifrån emellertid, att jag anser hinder före¬
finnas för fullmäktige att vända sig till Kong!. Haj:t, så anser jag,
att det, som i Utskottets betänkande nu åsyftas, i sjelfva verket re¬
dan är vunnet genom fullmäktiges föregående skrifvelse, ty Kongl.
Maj:ts sista remiss af fullmäktiges påminnelser innehåller, att öfver¬
direktören för myntverket “skall taga hvad fullmäktige anfört i öf-
Den 17 Maj.
165
vervägande vid afgifvande af det förslag till förändringar i instruk¬
tionen för myntverket, som af myntförändringen kan påkallas. Jag
har nämnt detta för att förklara att, så vidt jag kan finna, Kongl.
,Maj:t har besvarat fullmäktiges föregående påminnelser i afseende på
silfverplantsarne derigenom, att Kongl. Maj:t inköpt dem, och ij afse¬
ende på de öfriga allmänna yrkandena derigenom, att Kongl. Maj:t
remitterat dem till öfverdirektören för att tagas i betraktande. vid
uppgörandet af det förslag, som han redan var anbefalld att afgifva.
Omständigheterna synas mig sålunda visa, att fullmäktige ingalunda
böra känna sig afskräckte från att till Kongl. Maj:t göra de fram¬
ställningar, hvartill de anse sig befogade. Jag kan derföre icke hel¬
ler inse, att något skäl förefinnes för afgifvande af den ifrågasatta
skrifvelsen. Dessutom förekommer uti detta skrifvelseförslag något,
som enligt min tanke ingalunda bör afgöras på sådant sätt, som här
är i fråga. Utskottet säger nemligen: “Af stadgandena i 14, 16 och
17 §§ i myntlagen, jemförda med § 15 i samma lag, torde det vara
tydligt., att statsverket skall vidkännas förlusten på sådant, enligt
nämnda lag myntadt, så väl guld- som silfver- och bronsmynt, som
blifvit så nött. att detsamma ej längre är lagligt betalningsmedel man
och man emellan". Detta är emellertid en fråga, som ännu ingalunda
är afgjord, och jag kan icke säga något annat, än att en så stor och
invecklad sak, som statsverkets och bankoverkets förhållande till hvar¬
andra i afseende på det nötta myntet, icke bör afgöras på detta sätt,
utan någon annan utredning eller bevisning', än åberopandet åt vissa
paragrafer och uttalande att saken är “tydlig". För mig är den all¬
deles icke tydlig. Angående silfver- och kopparmyntet är det visser¬
ligen billigt, att staten får vidkännas förlusten, emedan den har vinst
på detsamma, men beträffande guldet, der endast slagskatten utgår
såsom ersättning för de verkliga kostnaderna vid utmyntningen, tror
jag, att man kunde anse motsatsen vara förhållandet. Nu är saken
visserligen så till vida likgiltig, som både statsverket och bankover¬
ket tillhöra staten, men någon grund bör man väl dock hafva för
gifna bestämmelser, och en fullständig' utredning bör.väl föregå de¬
sammas utfärdande. Jag anser det derföre icke lämpligt, att den nu
fåtaliga Riksdagen besluter en dylik skrifvelse till Kongl. Maj:t. Hvad
angår den sak man vill vinna, så har jag redan nämnt, att Kongl.
Maj:t befallt öfverdirektören för myntverket att inkomma med förslag
i ämnet, och ett sådant skall äfven afgifvas, ehuru det nu varit svårt
för öfverdirektören att sysselsätta sig med en så invecklad sak, då
den nya utmyntningen vid ett ofullbordadt myntverk gifvit honom
fullt upp att göra. Skäl torde äfven vara, att också han får samla
erfarenhet af de nya förhållandena, innan förslaget afgifves. Jag
upprepar slutligen, att Kongl. Haj:t alltid skall fästa det största af¬
seende vid Bankofullmäktiges framställningar.
Herr Rydin: Jag vill icke yttra mig i afseende på sjelfva saken,
utan endast om formen. Jag instämmer nemligen uti reservanternas
åsigt, att Banko-Utskottet uti denna fråga icke har någet initiativ.
Uti § 41 Riksdagsordningen heter det: “Banko-Utskottet tillhöra’
I6H
Deu li" Maj.
att undersöka Riksbankens styrelse och tillstånd, samt att bos Kam-
rarne föreslå och i mål, för hvilka Utskottet fått sig sådan makt åt
Riksdagen uppdragen, gifva föreskrifter om bankens förvaltning1'.
Att ordna förhållandet mellan Myntverket och Riksbanken kan icke
sägas vara ett mål, hörande till den senare^ förvaltning. Vidare
visar sig af Banko-Utskottets instruktion, att detta Utskotts initiativ-
är temligen begränsad!. Det egen nemligen icke sådant i en så vigtig
och med banken så nära sammanhängande fråga som den om sjelfva
banklagen, ty det står uti instruktionen: “Varande det Utskottet
uttryckligen förbjudet att omedelbart till öfverläggning upptaga något,
som syftar till rubbning eller förändring i bankens nufvudgrunder“.
Då man således ser, att Banko-Utskottet icke har initiativ uti en så¬
dan fråga, emedan det tillkommer Konung och Riksdag gemensamt,
så är det klart, att Utskottet icke eger initiativ uti eu fråga, som
ligger ännu aflägsnare från bankens verksamhet. Myntväsendet äi
nemligen helt och hållet Kongl. Maj:ts ensak. I det fallet är jag
deremot af olika åsigt mot den siste talaren, att jag anser statsverket
otvifvelaktigt böra vidkännas kostnaden för myntets slitning. I frågor,
som röra Kongl. Maj:ts rätt att organisera underordnade verks för¬
valtning, och uti hvilka enskild motion icke blifvit väckt, tror jag
icke, att Banko-Utskottet kan anses berättigad! att föreslå skrivelser,
hvarföre jag instämmer med Hen- Ekman.
Herr Dufva: Då Herr Finansministern uti sitt yttrande gjort
åtskilliga framställningar, som gå ut på att bemöta hvad jag sagt
derom att fullmäktiges hemställanden till Kongl. Maj:t uti saker som
röra myntverket förut icke rönt sådan framgång att det vore upp¬
muntrande för fullmäktige att göra dylika framställningar i ämnen,
der Riksdagen hade bemött Banko-Utskottets förslag med anslag, så
ber jag att få nämna att, då Herr Statsrådet, i sammanhang med om¬
nämnandet att fullmäktiges begäran om myntning af öfverdirektören
lemnades å sido, utlät sig att sådant vore en likgiltig sak. så är detta
ett sätt, hvarpå fullmäktige icke kunna betrakta den, då de hafva
Riksdagens föreskrift att, så vidt möjligt, vara försedda med mynt
af olika slag. Hvad beträffar påståendet derom att stadgandet uti
senare bankoreglementen, att fullmäktige skulle tillse det till mynt¬
verket aflemnadt, Riksbanken tillhörigt silfver redovisades, så vidt ske
kunde, uti myntad eller omyntad form, skulle uti senare tider på något
besynnerligt sätt blifvit inflicka dt uti bankoreglemente!, sä är jag
visserligen icke bär försedd med äldre bankoreglementen, men jag-
hänvisar dem, som vilja öfvertyga sig om förhållandet, till dessa.
Det finnes nemligen uti dem äldre stadgande!!, hvarur det nya här-
flyter. De gamla föreskrifterna innebo Ilo, att, när till myntverket
aflemnadt silfver icke kunde inom sex veckor utmyntas, myntverket
skulle till banken aflemna hvad som ej myntades och detta uti plants.
Jag förmodar att det gått med detta, som med flera andra stadgan-
den uti bankoreglementet, eller att man småningom borttagit de allt¬
för noggranna föreskrifterna, som voro svåra för så väl fullmäktige
som andra att iakttaga, och att således detta stadgande om sex
167
Den 17 Maj
veckors redovisningstid förändrats till det nuvarande. Jag nödgas
emellertid att fästa uppmärksamheten derpå att, da tullmaktige^oide
framställning till Kongl. Maj:t att från myntverket fa tillbaka. det
Riksbanken tillhöriga silfver, så var detta en begäran som, om ingå
stadganden funnits i bankoreglementet att åberopa, dock pa grund åt
allmän lag och till följd af det allmänna rättstillståndets fordringar
icke kunde synas oförtjent af allt afseende, enär det i sjelfva verket
välde huruvida Riksbanken skulle vara berättigad att återfå sin egen¬
dom. Det må förlåtas, om man icke anser det vara en framgång;, nk
behandling när fullmäktiges framställning i ett sadant ämne finnas
utan svar. Hvad beträffar den invändning, som gjorts, emot bifall
till betänkandet derföre, att i detsamma förekommer ett uttalande om
att det vore tydligt att förlusten på nötningen åt myntet skulle vala
statsverkets, så förefaller det mig förvånande om detta verkligen skulle
vara en obekant och omtvistad sak, da den för ett ai sedan vant
föremål för Kongl. Maj:ts och Riksdagens behandling och den lag,
som af Riksdagen antogs i full öfverensstämmelse med Kongl. Maj.ts
förslag, uti detta fall är så tydlig att den uttryckligen _ förklara^ åt
det guldmvnt, som förlorat en hall procent af sm vigt, icke ai lagligt
betalningsmedel till någon annan än statens kassor och sedermera
icke får* derifrån utlemnas. Hvem är det som skall vidkännas den
ifrågavarande förlusten om icke den, som ej far lemna det törne tfa
myntet ifrån sig? Utskottet har således, enligt nnn tanke, ratt da det
säger att denna sak torde vara tydlig. Jag hemställer ännu en gång,
huruvida det under de förhållanden,_ som äro för Riksdagen bekanta
rörande myntverket, kan vara lämpligt att pa Utskottets förslag giv
ett sådant svar, som rent utslag; vill man åter nödvändigt undvi a
den föreslagna skrifvelsen, bör väl beslutet formuleras pa sadant satt
att det ej kan anses lägga svårigheter i vagen for fullmäktige att
upptaga saken.
Herr Statsrådet Wffirn: Jag .näste med några ord besvara don
siste talarens anförande. Jag har icke sagt, att det \ore likgiltigt,
om utmyntning skedde eller ej, utan mitt yttrande gällde något helt
annat. Att i äldre bankoreglementen finnes föreskrifvet, att mynt
verket inom 6 veckor skall redovisa för omyntadt silfver, ar mig
fullkomligt obekant. Den ärade talaren är mera bekant men dessa
stadganden än jag, men hvad jag vet ar, att uti det bankoreglemente,
som varit gällande, medan jag vant Finans-ministei, eller det af lHil,
icke står något om öfverlemnande af omyntadt silfver uti plann,,
hvithet först förekommer i § 47 af det reglemente, som antogs vid
1872 års riksdag. Sedermera yttrade talaren, att Riksbanken enligt
vanlig lag vore fullt berättigad att få tillbaka det silfver, som b
lemnadt. Ja väl, men sådant har icke heller blifvit vagradt. Riks
banken ville emellertid få tillbaka silfret i annan form, an det blif\n
lemnadt — det lemnades nemligen i skrot, och fullmäktige ville hafva
det åter i plants, - hvarpå öfverdirektören svarade, att derför masta
betalas någon afgift. Att fullmäktige icke ratt svar pa sina päuun-
,nelser, innan de nya förhållandena inträda kommer sig deraf, att,
168
Den 17 Maj.
lnnan *“"/« fä svar, voro redan de nya förhållandena å
bane och maste således tagas i betraktande vid svarets afgifvande
hull upplysning om det här relaterade förhållandet erhölls genom
ofverdirektörens svar, och det var först då fullmäktige i sina påmin-
neiser vid detta svar ingingo uti allmänna yrkanden, som Kongl.
Mai.t foreskref, att dessa skulle tagas i betraktade vid uppgörande
f „ de n->ja bestämmelserna för myntverket. Hvad slutligen beträffar
fragan, huruvida det är alldeles “tydligt1', att staten bör bära för¬
lusten af myntets nötning, derföre att staten icke får sätta annat än
mynt i omlopp sa galler precis detsamma om Riksbanken, och det
torde vara oegentligt, att för det mynt, som ingår till statens kassor
staten skall bara kostnaden, men Riksbanken deremot hafva samma
skyldighet rör det, som uti dess kassor inkommer. Jag anser denna
~?sa. pvara.sai ,,att,den bör i och för sis tasas i betraktande
Vi a Pa i a Sat^ afS°rasi då Jag är öfvertygad om, att ingen
åt Riksdagens ledamöter haft föreställning om, att en så stor sak
vore inbegripen uti detta betänkande. Jag upprepar, att jag icke
tior det vara skal att aflata en skrifvelse, som innehåller framställ¬
ningar i frågor, hvilka ännu icke är o utredda.
Hem von Ehrenheim: Då § 41 Riksdags-ordningen innehåller,
att ‘Ranko-Utskottet tillhörer att undersöka Riksbankens styrelse
och tillstånd samt att hos Kamrarne föreslå föreskrifter om bankens
förvaltning", så förefaller det mig, som om det vore gifvet, att Ut¬
skottet är berättigadt att hos Riksdagen hemställa om en framställ-
ning tdl Kongl. Maj:t i sådana mål, der Riksbankens styrelse och
tillstånd på det närmaste sammanhänga med eu under Kongl. Makt
omedelbart stående institution. Att tolka grundlagens bestämmelse
så trångt, att. Banko-Utskottet, som näst under Riksdagen är Riks¬
bankens principal, icke skulle vara berättigadt till dylika framställ¬
ningar, synes mig vara att gå alldeles för långt. ''Hvad beträffar
myntverkets och Riksbankens förhållande till hvarandra, så lär det
vara obestridligt, att mellan dessa verk är det närmaste sammanhang
enär det på myntverket väsentligen beror, huruvida Riksbanken skalf
Kunna uppfylla den förnämsta af sina förbindelser. Jag anhåller
vördsamt om bifall till betänkandet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gr ef*
u^iw-n Talmaimen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Banko-Utskottets förevarande memorial och dels afslag
derå, framställdes propositioner på dessa yrkanden samt besvarades
med blandade ja och nej; hvaruppå och efter det proposition nå bifall
till memorialet förnyats samt med både ja och nej besvarats, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den 17 Haj, 169
“Den, som bifaller Banko-Utskottets memorial N:o 18, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslås memorialet1'.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—22.
Nej—19.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott ankomna me¬
morial och utlåtanden, nemligen från
Stats-Utskottet:
N:o 96, med förslag till de sista afdelningarne af det nya regle¬
mentet för Riksgälds-kontoret;
N:o 98, med förslag till en paragraf i Riksgälds-kontorets regle¬
mente;
N:o 99, angående den under innevarande riksdag verkställda
statsreglering samt anskaffande af de för Riksgälds-kontorets utgifter
erforderliga medel;
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet:
N:o 7, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
utlåtandet N:o 4, rörande fullmäktiges i Banken och Riksgälds-
kontoret framställningar i fråga om uppförande af nytt riksdagshus
å Helgeandsholmen m. m.;
Sammansatta Banko- och, Lag-Utskottet:
N:o B, med förslag till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om ändringar i lagstiftningen för enskilda sedelutgif-
vande banker;
Särskilda Utskottet:
N:o 11, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition
Den 17 Maj.
170
den 20 sistlidne Mars, i hvad den angår lagstiftning rörande hushåll¬
ning med enskildes skogar, än äfven motioner i samma ämne;
N:o 12, i anledning af ej mindre Kong! Maj:ts nådiga proposition
den 20 sistlidne Mars, i hvad den angår boställs- och sågverksskogar,
än äfven enskild motion rörande hushållningen med allmänna hem¬
mans och lägenheters skogar.
Kammaren åtskildes kl. 9 e. in.
In liden’
O. Brakel.