Den 25 April, f. m.
475
Lördagen den 25 April 1874.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 23 och protokollet för
den 17 dennes.
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmäktige uti Riksbanken och Riksgälds-kontoret jemte deras supp¬
leanter; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvi
utsedde.
Herr Björkenstam
„ Burman
„ de Maré
„ Häggström
„ Odelberg
„ Reuterskiöld
„ Rydén
„ Wijkander
„ Bennich
„ von Braun
Grefve Hamiltou, H. B. A.
Herr von Hofsten
„ Holmberg
Grefve Mörner, A. E. K.
Herr Eeyron
„ Ribbing
„ Rosensvärd
„ Sahlin
Grefve Sparre, N. G. A.
Herr von Sydow
Grefve Beck-Friis
Friherre von Essen
Herr Petre
„ Tornerhjelm
med 48 röster,
,i 48 ,,
„ 48 „
„ 48 „
» 48 „
„ 48 „
ii 48 „
„ 48 „
„ 47 „
„ 47 „
„ 47 „
„ 47
„ 47 „
„ 47 „
v 47 „
„ 47 „
„ 47 „
„ 47 „
„ 47 „
„ 47 „
„ 45 „
„ 45 *
„ 42 „
„ 33
476
Den 25 April, f., in,
Företogs val af sex suppleanter till Kammarens valmän för
utseende af Riksdagens fullmäktige uti Riksbanken och Riksgälds-
kontoret, jemte deras suppleanter; och befunnos, efter valförrättningens
slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Friherre Ramel med 50 röster
Herr von Strokireh „ 50 „
„ Hamberg „ 50
» Henning „ 50 „
„ Nordenfelt O. „ 50 „
Beijer „ 46 „
sedan ordningen mellan de ledamöter, som erhållit lika antal
röster, blifvit genom lottning bestämd.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 23 dennes bordlagda
memorial N:o 72, angående utdelning af exemplar utaf Konstitutions¬
utskottets tryckta memorial och öfriga expeditioner vid 1809—1810
års riksdag.
1 öredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats¬
utskottets den 23 dennes bordlagda memorial N:o 73. angående pen¬
sion åt aflidne sekreteraren i Riksgälds-kontoret C. Gr. Stuarts enka.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets den 23 dennes bordlagda
memorial:
N:o 74, angående förhöjning i aflöningen för vaktmästaren vid
Justitieombudsmans-expeditionen; och
N:o 75, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats-
Utskottets den 23 dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 76. i anledning af väckt motion om öfverlemnande till Riks¬
gälds-kontoret af vissa för landtförsvaret afsedda kassor och fonder
samt *
* anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
dyrtidstillägg för kleresistaten vid Kongl. flottan m. m.
Den 25 April, f. in.
477
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
sammansatta Stats- och Banko-Utskottets den 23 dennes bordlagda
utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition an¬
gående ändringar i Kongl. förordningen den 26 April 1861, rörande
de allmänna grunderna för hypotheksföreningars bildande och fram¬
tida verksamhet.
Föredrogs första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 23 dennes
bordlagda utlåtande N:o 7, i anledning af väckt förslag om under¬
dånig hemställan till Kongl. Maj:t angående åstadkommande af perma¬
nenta skiljedomstolar för biläggande af internationela tvistefrågor.
Friherre Sprengtporten: Jag har ingenting att anmärka mot
Utskottets slutliga framställning; men ehuru jag sålunda icke kan
annat än gilla Utskottets afstyrkande af den ifrågavarande motionen,
kan jag dock icke underlåta att göra anmärkning deremot, att Ut¬
skottet i motiveringen på indirekt sätt erkänt riktigheten af den i
motionen uttryckta princip, hvilket jag för .min del icke anser mig
kunna göra. I den af Andra Kammarens Tillfälliga Utskott gjorda
hemställan, hvilken af Andra Kammaren bifallits, framställas^ två
alternativer för afgörandet af så beskaffade internatior.ela tvistefrågor,
hvarom här är fråga. Det ena är, att dylika frågor skulle afgöras
af skiljedomstolar, tillsatta i följd af speciela överenskommelser vid
hvarje särskildt tillfälle, men derom, behöfver intet uttalande ske, tv
detta är en ända sedan freden i Paris 1814 inom statsrätten och folk¬
rätten erkänd grundsats. Utskottet bar i fråga om detta alternativ
åberopat tvenne frågor från den senaste tiden, nemligen dels den
s. k. Alabamafrågan och dels S:t Juanfrågan, eller den tvist, som.upp-
stod mellan Nordamerikas Förenta Stater och England och i hvilken
Kejsaren af Tyskland var kallad till skiljedomare.
Hvad åter angår det andra alternativet, att eu permanent skilje¬
domstol skulle inrättas för afgörandet af sådana tvister, så tillåter
jag mig anmärka, att tvistefrågor emellan stater kunna vara af sådan
beskaffenhet, att den ena, staten eller folket icke kan, utan att för¬
neka sig sjelf, ingå på att öfverlemna eu fråga till någon annan
makts afgörande. Denna Kammares Tillfälliga Utskott har. också i
sitt yttrande ådagalagt huruledes senaste tiders erfarenhet visar, att
tillämpningen af detta alternativ, oberäknad! svårigheten att. kunna
inrätta en dylik permanent internationel skiljedomstol, visat sig i hög-
grad otillförlitlig.
På dessa skäl får jag instämma i Utskottets hemställan derom,
att Andra Kammarens beslut angående biträdande af motionen icke
måtte af denna Kammare bifallas.
Herr Stråle: Icke annat än jag fattat, var den siste ärade
talaren fullkomligt af samma åsigt som Tillfälliga Utskottets majoritet
utom så till vida, att han ansåg, att Utskottet, i strid mot hans mening,
erkänt riktigheten af sjelfva, den grund, som för motionen var framlagd,
47 8
Den 25 April, f. m.
men så kan åtminstone icke jag läsa Utskottets betänkande. Utskottet
har väl sagt, att det “till falla värdet uppskattat den riktning af
våra dagars politik, som frambragt Alabama- och S:t Juans-frågornas
lösning11; men Utskottet har på samma gång hänvisat till, att åt¬
skilliga andra internationela frågor under senaste tiden blifvit lösta
på ett annat sätt, eller genom svärdet. Utskottets antagande “att vår
regering hyser de fredliga åsigter nationen värderar" utesluter ju all¬
deles icke den tanke, att sådana händelser möjligen kunna inträffa, att
de fredliga åsigterna måste utbytas emot andra. Jag kan således
icke finna, att någon egentlig meningsskiljaktighet emellan Utskottet
och den siste talaren eger rum.
Friherre Sprengtporten: Jag har genom min anmärkning
velat fästa uppmärksamheten på följande ord, som förekomma i Ut¬
skottets betänkande “att all anledning finnes att antaga, det vår re¬
gering hyser de fredliga åsigter, nationen värderar, och skall, när helst
tillfälle dertill yppar sig, verka för nämnda åsigters främjande11. Det
torde vara alldeles för tidigt, innan man känner en internationel tviste¬
frågas beskaffenhet, att yttra sig om, på hvad sätt den kan komma
att uppfattas. Jag kan för min del icke finna, att den siste talaren
vederlagt riktigheten af denna anmärkning.
Herr von Kock: Jag har icke i annan måtto varit af skiljaktig
mening mot Utskottet, än att jag för min del ansett, att man bort litet
skarpare acentuera skälen för utslag. Jag har nemligen utaf motiverna
till Herr Jonas Jonassons samt Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
förslag tyckt mig spåra, dels ett slags föreställningssätt, att det torde
vara nog att göra en demonstration från vår diplomati för att und¬
gå, såsom det deruti säges, att “medborgarnas, med svett och möda
förvärfvade penningar användas till improduktiva ändamål11, hvarmed
väl menats fäderneslandets försvar, dels hoppet om en snart före¬
stående “allmän afväpning11. Jag både velat- med några ord bemöta
detta. Mig synes det beklagligen, hurusom det icke längesedan, till
och med af statsmän, närda hopp om en längre allmän fred under
de senaste åren, blifvit vida mera minskadt än ökadt, samt att, för
det närvarande, enda utvägen för alla Europeiska folk, lrvilka önska
lefva i fred, är långt ifrån allmän afväpning, utan tvärtom allmän
beväpning.
En annan omständighet, som jag äfven ville, att man på ett an¬
nat sätt uttryckt, var, att jag ansåg, att man bort ännu mera accen¬
tuera landets fasta öfvertygelse, att vår nuvarande regering inga¬
lunda behöfver någon särskild uppmaning, hvarken för att väl bevaka
fredens och alla fosterlandets egna intressen, eller för att afhålla sig
från objuden äfventyrlig inblandning i stormakternas och Europas
andra allmänna angelägenheter. Det var i den riktningen, jag ansåg,
att man bort motivera detta betänkande. Emellertid instämmer jag
nu uti det sint, hvartill Utskottet kommit.
Ofverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Den 25 April, f. m.
479
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Ut¬
skottets den 21 och 22 dennes bordlagda betänkande N:o 10, med
förslag rörande ändringar i 3:dje, 4:de och 5:te afdelningarne af Banko¬
reglemente!.
lista punkten.
Herr Mannerskantz: För min del finner jag det här före¬
slagna stadgandet i mom. 2 föranleda till åtskilliga anmärkningar.
Anledningen till detta nya moment tyckes vara den, att de ordinarie
deputerade äro öfverhopade af göromål och att de kunna hafva skä¬
ligt anspråk på någon tids tjenstledighet. Detta vill jag för min del
ingalunda förneka; men det sätt, hvarpå detta skulle afhjelpas enligt
detta förslag, anser jag icke vara fullt lämpligt. Då man införde in¬
stitutionen af två deputerade, med för hvardera lika bestämd skäligen
hög aflöning, var jag medlem af Banko-Utskottet, och jag tror mig
derföre kunde säga, att meningen dermed var, att begge skulle vara
fullt skicklige att sköta deputeradebefattningarnes alla delar och att
en af dem derföre skulle vid förfall för den andre kunna supplera
denne och fullgöra hans åligganden. .Jag tror ock, att, då man höjde
aflöningen för fullmäktige i allmänhet mycket utöfver hvad den var
förut, man ansåg sig derföre kunna påräkna, att de personer, som
insattes i styrelsen, skulle kunna egna sig åtminstone så mycket åt
göromåien, att de blefvo nog förtrogne dermed, för att, när så be-
höfdes, kunna besörja en eller annan del af åt deputerade uppdragna
bestyr. Under denna förutsättning, att de båda deputerade skulle
kunna supplera hvarandra med afseende å hela den dagliga högre
förvaltningen i banken, i händelse af ledighet eller vid tillfälligt för¬
fall för någon ibland dem, äfven som att de kunna få biträde af de
andre fullmäktige i fall göromåien så fordrade, tror jag, att det
skulle vara mera lämpligt, att icke införa den nya befattning, som
här är ifrågasatt, utan i stället gå till väga på det sätt, att, om så¬
dant biträde behöfdes för den deputerade, som har vexeibestvren
specielt sig anförtrodd, han supplerades genom någon annan lämp¬
lig person ibland fullmäktige, men att vid inträffande förfall för den
andre deputerade, som sköter den allmänna förvaltningen, hans göro¬
mål kunde öfvertagas af någon annan inom fullmäktige. Jag tror
för min del, att det genom en sådan fördelning skulle blifva lättare
att få denna supplering åstadkommen; ty annars måste man tänka
sig, att denna biträdande person skulle ega nog stor erfarenhet och
skicklighet att vara lämplig att sköta begge deputerades befattningar;
men då det är svårt redan nu att få två fullmäktige, hvardera passan¬
de för sin särskilda tjenst, skulle det blifva ännu svårare för fram¬
tiden, då, på samma gång man skulle utse två deputerade med de
egenskaper, som för dem erfordras, man jemväl måste utse en tredje,
som skulle hafva nästan större förmåga än de andre, emedan det kan
komma i fråga för honom att supplera begges befattningar. Jag
har icke något emot, att, på sätt Utskottet på annat ställe föreslagit,
arfvodet ökas och att till fullmäktiges disposition ställes ett belopp
för ersättning åt den, som vid ena eller andra tillfället kan komma
480
Den 25 April, f. m.
att supplera den ordinarie deputerad, som har förfall; men jag tror
icke, att det är skäl att inrätta en särskild tjenst, såsom här blifvit
ifrågasatt. Denna befattning innefattar dessutom ett ganska besyn¬
nerligt och mindre behagligt uppdrag för den, som skall mottaga
detsamma, emedan det torde vara svårt för någon person att under¬
kasta sig att på det sättet beständigt stå färdig att vara till tjenst
så väl för den ene som för den andre af deputerade. Jag tror, att
hela denna sak skulle kunna på ett mycket enklare sätt ordnas, om
man, i stället för inrättandet af en särskild tjenstebefattning, till
fullmäktiges disposition ställde ett lämpligt arvode för detta ändamål.
På grund af de anmärkningar, jag nu gjort, hemställer jag, om
icke Kammaren ville återremittera denna punkt af Utskottets betän¬
kande, på det att Utskottet måtte tillse, om icke detta förslag kunde
utbytas mot något bättre.
Friherre von Schwerin: Mig synes, att Utskottet i sitt betän¬
kande gifvit goda och tillräckliga skäl för sitt förslag om en biträ¬
dande deputerad. Jag anhåller dock att få tillägga några ord. Gröro-
målen inom Riksbanken hafva tagit ett sådant omfång, att de icke kunna
skötas af en deputerad, och man har derföre fördelat dem så emellan
de båda deputerade, att den ene af dem bär allt, som rör den inre
förvaltningen, och den andre sköter vexelaffärerna. De senare hafva
till följd af den växande rörelsen blifvit mycket vidsträckta och er¬
fordra all möjlig tid och omtanke. Det är naturligt, att desse två
deputerade, hvilkas tid är så fullkomligt upptagen, behöfva någon
ledighet; och det är då nödvändigt, att det i deras ställe kan vara
att tillgå någon inom Riksbanken, som, genom att hafva förvärfvat
kännedom om, huru de olika åliggandena der skötas, kan öfvertaga
den enes eller andres befattning. Den siste talaren har utan tvifvel
haft rätt, då han antydt, att det skulle behöfvas en stor förmåga hos
den person, som skulle sålunda vara beredd att vid behof öfvertaga
antingen den ene eller andre af deputeradebefattningarne; men jag
tror, att icke minst för denne person tillika fordras öfning; och för
att få någon, som skulle kunna, i fall af behof, ega kännedom vid
förrättande af dessa ansvarsfulla uppdrag, har Utskottet framkommit
med detta förslag, och får jag nu derå yrka bifall.
Herr Ekman, Johan Jacob: Jag anhåller också att få yrka
bifall till Utskottets förslag i denna punkt. Jag tror icke, att den
anordning, som här blifvit af Herr Mannerskantz föreslagen, i fall
jag rätt fattade hans förslag, vore riktigt lämplig af det skäl, att de
ordinarie deputerade hafva hvar för sig så mycket att göra, att det
ingalunda vore tänkbart, att, då den. ene af dem åtnjöte ledighet eller
hade förfall, den andre skulle kunna sköta äfven den frånvarandes
plats. Det är derföre nödvändigt, att en biträdande deputerad finnes,
som icke är förhindrad af andra göromål, och då de ordinarie depu¬
terade icke hafva sin semester på samma tid, kommer det icke i fråga
för denne biträdande deputerad att sköta mer än en åt dessa platser
i sender. Jag tror icke heller, att den af Herr Mannerskantz före¬
slagna
Den 25 April, f. m.
481
slagna anordningen skulle medföra någon ekonomisk fördel för Riks¬
banken; ty då lian föreslagit, att ett arvode skulle gifvas åt den
vikarie, som skulle fylla den plats, som blefve ledig derigenom, att
den ene deputerade lomme att sköta de båda ordinarie platserna,
skulle ju derigenom samma utgift uppstå för Riksbanken. Här bar
icke varit ifrågasatt, att insätta någon ytterligare ledamot för att
fullgöra dessa åligganden, och sålunda ser jag icke annat, än att vi
komma till ungefär samma resultat, som Herr Mannerskantz velat
åstadkomma, hvarföre jag får anhålla om bifall till Utskottets för¬
slag i denna del.
Herr Fåhrseus: Jag kan icke instämma med den af de före¬
gående talarne, som ansett, att ifrågavarande s. k. biträdande depu¬
terad skulle vara öfverflödig. Kammaren torde erinra sig, att för
icke många år sedan Kammaren hade att behandla ett förslag, an¬
gående semester åt de bankstyrelsen underlydande tjenstemännen.
Detta förslag godkändes af Riksdagen på goda grunder. Jag kan
för min del icke inse, att det skulle vara mindre skäl att tillämpa
denna grundsats äfven i afseende på de deputerade, helst då desse
visserligen icke hafva mindre ansträngande göromål än de fleste af
de banken underlydande tjenstemännen; men jag fäster mig egent¬
ligen vid den här föreslagna benämningen Inträdande deputerad. Jag
anser, att denna benämning är både oegentlig och missledande. Ef¬
ter vanligt språkbruk förstår man med ordet biträde ett samtidigt
medverkande eller understöd åt en annans arbete; men här är, så
vidt man kan se af motiveringen, icke fråga om ett så beskaffadt
samtidigt biträde, utan endast att, när de ordinarie deputerade åt¬
njuta ledighet eller hafva förfall, den biträdande deputeraden skulle
öfvertaga deras befattning. Jag förstår icke rätt hvad det vill säga
att biträda den, som ingenting gör, hvilket ju skulle vara fallet med
den som är tjenstledig. Jag föreställer mig derföre, att meningen är,
att ifrågavarande tjensteman skall vara vikarierande, och anser så¬
ledes, att detta predikatet bör begagnas i stället för biträdande.
Dessutom har jag en annan betänklighet emot detta förslag. Det
kan nemligen inträffa, att man kan finna en lämplig vikarie för en
af deputerade, t. ex. den, som har den dagliga förvaltningen om hän¬
der; men det är icke sagdt, att han skulle vara lika lämplig att fun¬
gera som vexeldeputerad. Derföre har också i de äldre bankregle¬
mentena stadgats, att en suppleant skulle utses för hvardera af de
båda deputerade. Jag skulle derföre vilja hafva det förbehåll gjordt,
att fullmäktige egde utse två sådana suppleanter i stället för en.
Jag tror, att det vore mera i förvaltningens intresse, om man i det
hänseendet lemnade fullmäktige fria händer. I hvarje fall får jag
tillstyrka bifall till denna punkt i öfrigt, med den förändring, att
ordet biträdande utbytes mot vikarierande.
Herr Rydqvist: I likhet med alla de talare, som hittills haft
ordet, anser jag det billigt och nödvändigt, att, då ingenting är i
reglementet föreskrifvet angående ledighet för Riksbankens ordinarie
Riksd. Prat. 1874. 1 Afd. 2 Band. 31
482
Den 25 April, f. m.
deputerade, en sådan ledighet uttryckligen medgifves dem till en tid
af en och en half månad för hvardera. Derom förmodar jag, att
olika meningar icke kunna uppstå. I afseende åter på momentet 2,
som handlar om en biträdande deputerad, ber jag att få bemärka,
att denna tjenstgöring blefve följande: l:o skulle han vikariera för de
ordinarie deputerade B månader om året, förutsatt att desse begag¬
nade sig af sin rätt att få tjenstledighet, hvilket väl är sannolikt,
likasom att detta skulle inträffa under högsommaren; 2:o skulle han
vikariera, då någon af de ordinarie deputerade finge förfall, hvilket
möjligen kan inträffa ofta nog; och 3:o skulle han tjenstgöra hela
året om såsom fullmäktig för att ständigt följa synnerligast depute-
radegöromålens gång. Han skulle således komma i den besynnerliga
ställning, att han val, hvad emolumenterna beträffar, finge högre in¬
komst än de fyra andre fullmäktige som ej äro deputerade, men ock
aldrig, eller åtminstone ytterst sällan, finge åtnjuta någon ledighet.
För öfrigt skulle förhållandet blifva, såsom Herr Mannerskantz
nämnde, att denne biträdande deputerade skulle, för att fullgöra sina
åligganden, vara lika lämplig och skicklig till skötande af de båda
deputeradebefattningarne, hvilket torde vara svårt nog. Men jag har
en annan betänklighet, som jag anser mig böra fritt uttala, nemligen
att, om det komme på stat ibland de 7 fullmäktige en sådan, som
skulle heta "biträdande deputerad", skulle man möjligen kunna tänka
sig, att till någon af de två ordinarie deputerade valdes en person,
om hvilken man redan på förhand vore förvissad, att han icke vore
passande eller åtminstone icke fullt kvalificerad för befattningen, men
hvilken kunde påräkna hjelp af den “biträdande", och att det således
kunde blifva ett slags tillämpning af det gamla klassiska ordspråket
“spörg min hofmester". Jag tror det är betänkligt att lemna sådant
rum för att spela in en och annan person till fullmäktig i. Riks¬
banken. Och slutligen vill jag uttala den åsigt, att, då, efter mitt
förmenande, till banko- och riksgälds-fullmäktige icke några andra
böra ifrågakomma att utses än sådana personer, som gjort sig kända
först och främst för att vara hederliga och rättänkande män, och för
det andra för att ega kännedom om och intresse för dithörande ämnen
samt att sålunda partiåsigter eller politisk färg aldrig borde ifråga¬
komma vid val till dessa befattningar, så borde det icke vara svårt
att få till bankofullmäktige 7 personer så kvalificerade, att, när de
2 deputerade hafva förfall, bland de återstående 5 kompetenta per¬
soner skulle finnas till att sköta speciela befattningar, som åligga
de tvänne deputerade.
I den siste ärade talarens anförande i afseende på olämpligheten
af att kalla den i fråga ställde, vikarierande deputeranden för “bi¬
trädande", instämmer jag, men anhåller på grund af de anmärkningar,
Herr Mannerskantz framställt och dem jag nu tagit mig friheten göra,
att ärendet måtte blifva till Banko-Utskottet återremitterad!.
Herr Ekman: För min del har jag icke något att invända mot
det här framställda förslaget att förändra ordet “biträdande" till
“vikarierande", så mycket hellre, som detta ord bättre uttrycker hvad
Don 25 April, f. m.
483
Utskottet afsett med inrättandet af denna befattning, som på fullmäk¬
tiges hemställan blifvit föreslagen.
Vidkommande förslaget att utse två vikarier att tjenstgöra den
ene för den ene deputeraden och den andra för den andre, tror jag
icke att saken skulle vinna på en sådan anordning, ty just genom
att man kan lemna större arvode till eu person kan man få bättre
arbetskraft, och det är väl icke osannolikt, att de egenskaper, som
fordras för skötande af dessa båda befattningar kunna förenas hos
en person. Svårighet vore endast att tjenstgöra samtidigt på båda
hållen, men detta bör icke komma i fråga.
Att, såsom den siste talaren, förutsätta, att man skulle utse en
mindre lämplig person till ordinarie deputerad, derföre att det funnes
en biträdande eller vikarierande, som kunde fylla bristen, är något
som icke borde kunna nämnas. Den senare skulle ju endast tjenst¬
göra 3 månader, och således skulle väl de största anspråken ställas
på dem som komme, hvar och en, att sköta sin plats IOV2 månader
om året. För öfrigt lärer detta komma att bero på de valmän, hvilka
skola utse Bankens styrelse, och då vi nyss gjort ett sådant val,
hvilket jag för min del också godkänt, tillåter jag mig icke att genom
begagnande af sådana uttryck, som den siste talaren använde, kasta
skugga på dem, som Kammaren skänkt sitt förtroende.
Herr Mannerskantz: Den siste talaren yttrade i sitt första
anförande, att det icke vore någon vinst att antaga det förslag jag
framställt framför Utskottets förslag. Jag tror likväl, att det inne¬
fattar en väsendtlig skilnad att gifva fullmäktige frihet att, om de
hafva tillgång inom sig på en person, som kan sköta båda befattnin-
ningarne såsom vikarie, utse en sådan vikarie, men att om en sådan
icke finnes, som har förmåga att sköta båda befattningarne, det
skulle stå dem fritt att antaga två vikarier och låta den ena sköta
den ene deputeradens plats och den andra den andras. Denna ökade
frihet för fullmäktige tror jag komma att medföra en väsendtlig
fördel, om, såsom sannolikt blir förhållandet, stora svårigheter möta
att få en för begge befattningarnes skötande fullt skicklig fullmäktig,
som vill åtaga sig att under trenne månader om året och sannolikt
under den vackraste årstiden inträda, då hvar och en brukar längta
efter ledighet, i begge deputerades ställe för att förrätta deras tjän¬
ster, och dessutom att, när någon af dessa har tillfälligt kortare eller
längre förfall, vara till reds att göra än den enes och än den andres
tjenst, dervid det då Ack kan inträffa, att båda samtidigt taga hans tid
och krafter i anspråk; ty om ej nog skicklig person finnes att sköta
begge tjensterna eller om ingen vill åtaga sig det mera besvärliga
uppdraget att supplera begge de deputerade, finnes då utvägen att
kunna fördela arbetet på två; och mig synes det, i likhet med hvad
en talare från Göteborgs län anförde, vara principielt orätt att hafva
eu vikarie för tvänne tjänster, utan för två olika befattningar bör
vara två vikarier. Ehuru jag icke, på sätt en talare antydt, kan an¬
taga att någon plan skulle vara uppgjord att såsom deputerad i Riks¬
banken insätta en person, som till eu så vigtig och så svår befatt¬
nings fyllande vore mindre lämplig, är det dock möjligt, att
484
Den 25 April, f. m.
man blefve mindre uppmärksam på hvem man valde till ordinarie
deputerad, då man visste att vid hans sida och till hans biträde
funnes en annan, på hvilken han kunde lita, att få både råd och
hjelp när så behöfdes. Just derföre att jag ställer stora anspråk på
hvar och en af de två ordinarie deputerade sjelfva, och emedan jag
önskar att deras plats måtte väl fyllas och anser att detta lättare
kan ske derigenom att hvardera får sin suppleant, har jag trott mitt
förslag .bättre tillgodose i fråga varande förhållanden, än hvad fallet
är med Utskottets förslag.
Herr Wijkander: Då Utskottets ordförande och en af dess
ledamöter redogjort för de åsigter, som ledt Utskottet i dess fram¬
ställning, skulle det kanske vara öfverflödigt af mig att begära ordet,
men jag har gjort detta med anledning af den siste talarens yttrande.
Han förklarade, att han trodde det blifva svårt att finna någon, som
kunde fylla de deputerades plats vid inträffande förfall för någon af
dem. Detta har Utskottet också funnit, och derföre på ett annat
ställe föreslagit särskilt arvode för denna person. Det kan icke
finnas någon inom Utskottet, som icke erkänner, att det för Riks¬
banken vore bättre att det funnes två vikarier än blott en, men det
synes dock kunna gå an att försöka, om man icke kunde finna en
person, som vore lämplig att vikariera så väl för den ene som för
den andre deputeranden. Den siste talaren isynnerhet torde lätt
kunna försona sig med en sådan tanke, då han i sitt första anförande
framhöll, att den ene deputeranden borde kunna vikariera för den
andra. Jag tror äfven, att det är nödvändigt, att det finnes åtmin¬
stone en bland fullmäktige, som satt sig in i deputerades göromål,
för att, i händelse af förfall för en deputerad,jnågon måtte finnas, som
är med dessa göromål förtrogen.
Jag kan slutligen icke underlåta att, i likhet med en annan le¬
damot af Utskottet, inlägga en protest mot en talares försök att på
förhand _ klandra de, i dag valda elektorerne eller att gifva dem en
instruktion, huru de böra förfara.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande punkten, dels af Herr Fäbroms bifall till
densamma med utbyte af ordet biträdande emot ordet vikarierande,
och dels återremiss. af punkten; framställde Herr (Trefven och Tal¬
mannen först proposition på punktens godkännande, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, sedermera proposition på Herr Fåhrceii \
förslag, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej, och slut¬
ligen proposition på punktens återförvisning, hvilken proposition be¬
svarades med många nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det
proposition på bifall till punkten med den af Herr Fåhrceus före¬
slagna förändring ånyo blifvit gjord samt med många ja, blandade
med nej, besvarad, Herr (trefven och Talmannen förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
Herr Ryäqvist begärde votering.
485
Den 25 April f. m-
Efter det Kammaren, uppå Herr Grefvens och Talmannens hem¬
ställan, såsom kontra-proposition vid voteringen antagit återremiss åt
punkten; uppsattes, justerades och anslogs följande voteringspro¬
position:
Den, som bifaller lista punkten af Banko-Utskottets betänkande
N:o 10 med den förändring, att ordet biträdande utbytes emot ordet
vikarierande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas punkten.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—66.
Nej—18.
2:dra punkten.
Herr von Strokirch: Banko-Utskottets förslag att i denna
paragraf införa orden “Riksdagens revisorer1' kan väl synas vara en
sak äf mycken liten vigt, men i principielt hänseende förefaller det
mig, som den hade en viss betydelse. När man granskar och genom;
går ett reglemente, bör man, enligt min åsigt, noga tillse, att deri
icke införes något stadgande, som står i strid med någon redan be¬
fintlig, på lag grundad bestämmelse och att icke heller reglementet
kommer att omfatta annat än hvad dermed afses. Genom att antaga
Utskottets förslag i denna del skulle en sådan oegentlighet upp¬
komma. Den 1 § af Bankoreglementet innehåller,_ att Riksbanken
skall ostörd förvaltas af fullmäktige. Genom att införa ett sa be-
skaffadt stadgande i 44 § skulle en störande inverkan ske, da revi-
sorerne finge en rätt, som de hittills icke haft. Med åberopande åt
hvad jag i min reservation anfört, anhåller jag att orden “Riksdagens
revisorer" måtte ur punkten uteslutas.
Herr Wijkander: Inom Utskottet har jag delat Herr von
Strokirchs åsigt och jag delar den fortfarande, men jag har icke an-
sett frågan vara af den betydenhet, att jag velat tillstyrka Kamma¬
ren att fatta ett motsatt beslut mot det, hvartill Utskottet kommit.
Det är nemligen en mycket stark strömsättning i denna riktning uti
Andra Kammaren, och frågan skulle således sannolikt komma att
blifva föremål för gemensam votering, om denna Kammare fattade ett
annat beslut än det af Utskottet tillstyrkta. Faktiskt är för öfrigt att
revisorerne redan begagna denna rätt, som de nu skulle fa pa pap-
peret. Jag tror mig med lugnt samvete kunna yrka bitall till Ut¬
skottets förslag.
486
Den 25 April, f. m.
Herr Eib b ing: I instruktionen för Riksdagens revisorer finnes
dem alagdt att granska Riksbankens tillstånd i alla dess delar samt
fimu densamma efter den Hd, som sednast församlade Banko-Utskotts
eller Revisorers granskning omfattat, styrd och förvaltad blifvit";
Jnskfidpanpdem aai?dL - ntfc förtegadt hålla hvad som rörer
enskilde personers förhållande^ till Banken eller för öfrigt i afseende
a detta verks förvaltning, enligt Riksdagens beslut, tyst vara bör“-
slutligen att efter fulländad revisionsförrättning “öfver hvad der¬
vid förekommit till Riksdagen afgifva utförlig berättelse'1. Iinstruk-
tionen för Banko-Utskottet, likasom i den för fullmäktige, finnes orda¬
grannt stadgadt detsamma, som i instruktionen för revisorerne. Nu
-5? alIom val bekant, såsom den föregående talaren yttrade, att
PSp revisorer hafva begagnat sig af sin rätt, hvithet enligt
instruktionen för dem oek ar deras pligt, att anmäla hvad de i de
sa kallade hemliga protokoLerna funnit anmärkningsvärdt. Då det nu
blifvit papekadt, att revisorerne, som redan hafva denna rätt, borde
44 § af bankoreglementet, som handlar om dessa saker, tillerkän-
as namnda rättighet, lika väl som den finnes tillagd Banko-Utskottet
allt naturligtvis till ledning för fullmäktige, så är det blott eu konse^
qvens att såsom Utskottet ock föreslagit, helt enkelt införa de felande
rh -,.or “in del tror jag, att någon fara derigenom icke bör
uppstå da såsom Utskottet sagt, Riksdagen väl väljer sådana
revisorer att de icke i detta fall träda grannlagenheten för nära på
något satt. Lika med den föregående talaren, anser jag frågan va?a
den^vf- ,b®t-ydei}het> men Jag anser konseqvensen fordra, att, då
Snde SS / regle“entc;t bllfvU påpekad, man bör införa ett stad-
fnr«lnfr • d r ST det föl'flagna- Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag i nu föredragna punkt.
liT7ar|Hferr ®’eutersvärd: Det finnes ett ordspråk, som säger, att
fr1!, ," veta’.,^et hela verlden. Här har talats om hemliga pro¬
tokoller och enskilda personers transaktioner med Riksbanken, hvilka
icke Ange yppas Fullmäktige hafva emellertid tillfälle att få del
deraf och Banko-Utskottet lika så. Nu vill man, att äfven reviso-
k!r\QSll n a raga kännedom derom, men jag hemställer, om det
kan kallas hemliga protokoll, när 20 personer deraf få taga del.
dag anser att den inskränkning reglementet hittills haft att icke låta
revisorerne granska dessa protokoll, är välbetänkt, hvarföre lag yr¬
tets förslag^1 HerP V°n StrokircIls reservation och afslag å Utskot-
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr trefven
och i almannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels af Herr von Strokirch bifall
till tasamma med uteslutande af orden Riksdagens revisorer; fram-
Sr de iHarr ^Tefrn ock Talmannen proposition på bifall till punk-
lafva°funnit * ie“te nej, förklarade sig
3:dje—16:de punkterna.
Biföllos.
487
Den 25 April, f. m.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-
TTtskottets den 21 och 22 dennes bordlagda memorial N.o 11, me
förslag dels till iemkningar i aflöningsstaten för Riksbankens hufvud-
kontor, del. till nya afföningsstater för afdelningakontoren . öoteborg
och Malmö.
lista ‘punkten.
Herr Fåhraeus: I afseende å denna punkt är äfven jag full¬
komligt öfverens med Utskottet rörande sjelfva sakförhållande^, me
Komngr UiveiC tillfredsställd med den form som Utskottet gitvit
iörslaget Vet har redan förut blifvit anmärkt att uttrycket; Uträ¬
ttande0 deputerad är olämpligt och Kammaren har också i en föregå
ende nunkt ändrat detsamma till vikarierande deputerad men det ai
Sven en annan omständighet, som jag ber att fl framhålla. Jag an-
U U" att det ar rätt att på förhand bestämma en «x arvodest.U-
ökning för den fullmäktig »om tan ^,^“4 “Säde,
“m deltLtti nppgorandet af det nu af Utskottet lemnade förslaget,
önska att ^åtnjuta någon ledighet, men andra deputerade kunna kom¬
ma som icke hafva lust att lemna spiran i andra händer och det
torde medgifvas att en ledighet väl ar en rättighet, men aldrig ka
anses vara en skyldighet. Det skulle sålunda kunna inträffa, att
om båda fullmäktige hela året vore i tjenstgöring, sa kunde den af
fullmäktige som på förhand utsetts till vikarierande deputerad, _
åtnjuta detta tillägg af 3,000 R:dr utan att halva uträttat det rm-
faste mer än de Övriga fullmäktige. Jag tror ej att något dylikt
före hvarken formenligt eller öfverensstämmande med billighet, utan
har iag ansett att det vore skäl utbyta den senare stipulationen
“och en biträdande deputerad kronor 3,000“ mot följande bestämmelse
“Deriemte eea fullmäktige att till arvoden åt den, som fullmäktige
bland “g utse att vid tillfällen då deputerade begagna tjenstledighet
eller vill för dem inträffande laga förfall dessa befattningar förestå,
i förhållande till vikariatstiderna, årligen använda högst 3,000 kronoi .
Herr Ekman, Johan Jacob: Jag vågar hemställa att, med
bifall till punkten i öfrigt, Kammaren behagade besluta att orden
ÄJS mitt!'på grund af de besu yss
fattade ändras till vikarierande deputerad. For oirigt tioi jag att
S är bättie »tagg det förlag Utskottet afgiföut, föl to aombitti*
fram stål dt af den siste ärade talaren, emedan jag icke kan tänka mig
möjligheten af att de båda ordinarie deputerade icke skulle begagna
si»' ff semestern, då icke. något förslag gjorts att nedsatta derå. ar
vfde för den tid de begagna sig af ledigheten, och den vikarierande
deputerades tjenstgöring således med all säkerhet kommer att tagas
i anspråk.
Herr trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
färdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.
488
Den 25 April, f. m,
jag trött att då dp4 p- , ^ad ieservation närmare berör, har
fullmäktige i’ Riksbanken11 så^är^efäf311 SOm1tal ar om semester för¬
stämma hvem som bil’ f!'JL* f™? T],Vandlgt att dervid he¬
lbad sätt det skall ske Det t de* ? suppleanten och på
JS“to“f&a”<Sv,ndi?,,*t‘k’"r" S5®8R h‘S
kan den vikarierande visserligen äfven fullo-nm o- +• drns Jdens^> sa
SälS hanerv‘arit “"X TJf) l“™ ■***«• ™1» > »njuta
ip=Ss£=5l«i|p
|®sll=|SSfISSS
hemställt, besluta STpi sa„n„P“, 0d, 71 t?,"*"*'*1 N:° “
lS“tS“Sfitsbni'
^ b likasom nuvarande punkterna 1—5.“
payiKaae, att deputerad, som atniuter semester alra]] -f*/°n T7
yitsr"ÄrdfR!
att Herrarne ville lägga märke till attlism sieftR sen!estef' Jag ber
SS grTSttÄÄ®
489
Den 25 April, f. m.
med öfriga fullmäktige, och detta sammanhänger med frågan, om supple¬
ant ovilkorligen skall inkallas, blott någon fullmäktig för tillfället är
hindrad. Jag tror att Riksdagen gör klokast i att icke onödigtvis
röra vid dessa förhållanden. Jag vill ej förneka att reservanterne
ju teoretiskt kunna hafva rätt, men för Riksdagens förtroendemän
bör det vara vida angenämare att hädanefter som hittills sjelfva få
reglera dessa förhållanden. Jag tillåter mig sålunda att yrka bifall
till Utskottets förslag, med den förändring likvisst som föreslagits af
Herr Ekman.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, _ yttrade Herr
trefven och Talmannen, att under densamnm hade. afgifvits följande
yrkanden: l:o af Herr Ekman, att punkten måtte bifallas med utbyte
af ordet biträdande emot ordet vikarierande; 2:o af Herr Fåhrceusatt
Kammaren skulle godkänna punkten med den förändring, att i stället
för orden: “och en biträdande deputerad 3,000“ infördes följande
mening: “Derjemte ega fullmäktige att till arvode åt den, som full¬
mäktige bland sig utse att vid tillfällen då deputerade begagna tjenst¬
ledighet eller vid för dem inträffande laga förfall dessa befattningar
förestå, i förhållande till vikariatstiderna, årligen använda högst 3,000
kronor3:o af Herr Ribbing, att Kammaren måtte bifalla punkten
med den af Herr Ekman föreslagna ändring samt derjemte antaga det
förslag, som funnes infördt i Herr Gumoelii med derå vid memorialet
fogade reservation, så lydande: “att de på sidorna /O och 71 i bila¬
gan till nu gällande bankoreglemente intagna tillämpningsbestämmel-
ser vid “aflöningsstat för fullmäktige i Riksbanken samt tjenstemännen
och vaktbetjeningen vid Riksbankens hufvudkontor“ måtte erhålla föl¬
jande lydelse:
“Vid tillämpningen af denna aflöningsstat lakttages följande:
1). Deputerad, som enligt § (42) mom. 3 åtnjuter ledighet, bi¬
behåller sitt arvode såsom deputerad, men afstår arvodet såsom full¬
mäktig under den tid, ledigheten begagnas.^
2—6 likasom nuvarande punkterna 1—5.“
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, sedermera propo¬
sition på antagande af Herr Ekmans förslag, då svaren utföllo med
många ja jemte några nej, vidare proposition på Herr Påbröd yrkande,
hvartill svarades många nej jemte åtskilliga ja, och slutligen propo¬
sition på hvad Herr Ribbing föreslagit, hvilken proposition besvarades
med många nej och några ja; hvaruppå och efter det proposition på
bifall till punkten med den af Herr Ekman föreslagna ändring ånyo
blifvit gjord samt med många ja jemte några nej besvarad, Herr Gref¬
ven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
2:dra punkten.
Bifölls.
3:dje punkten.
4110
Den 25 April, f. m.
Herr Hasselrot: Jag har icke kunnat finna mig tillfredsställd
med det svar, herrar fullmäktige lenmat på min motion i förevarande
fråga Jag hade föreslagit, att, då kändt vore att lefnadskostnaderna
i Goteborg voro större an i Stockholm, tjensteman!!en vid lånekontoret
i Goteborg matte i afseende å löneförmåner blifva likställde med
Hiksbankens tjensteman här i hufyudstaden. Härpå svarar Utskottet
ellei rättare fullmäktige: “Sa vidt nu såsom vederlikar i aflönings-
ansprak skola betraktas de, som hafva samma titel å innehafvande
tjenstebefattning, torde motionären icke saknat anledning både att
vacka sitt förslag och att utsträcka det till flera afdelningskontor än
endast det i Groteborg. Men om, såsom fullmäktige hålla före aflö-
ningarne hora bestämmas icke efter titlar, utan efter göromål, samt
lufvudkontorets tjensteman fått sina aflöningar bestämda på grund
af göromål, hvilka vant dem särskildt ålagda, utan att afdelnings-
kontorets tjensteman vant eller är o dermed betungade, så torde rätt¬
visa och billighet mera tala för olikhet än likhet i fråga om aflönin-
garne. Hvad för öfngt lefnadskostnaderna beträffar, bero dessa vä¬
sendtligen pa levnadssättet och emellan Stockholm, Göteborg och
Malmo fara icke förefinnas sådana skiljaktigheter, att hvad som utgör
medel^ för skalig utkomst på det ena stället icke kan förslå på det
a”i +-ii j nu ofrige tjensteman vid afdelningskontoret äro temligen
val tillgodosedde med löneförmåner, vill jag endast hålla mig till
ombudsmannen, som är vida sämre lottad än de öfriga. Utskottet
uager’ tii ~ äf..lcke att vara i samma tjenstegrad, utan det for-
la.? att hafva lika mycket arbete för att kunna anses berättigad till
fika stor lön, och jag ber då att få se till, huruvida ombudsmannen
i broteborg har lika mycket att göra som ombudsmannen här vid
hufvudkontoret eller icke. Det torde icke kunna motsägas att vid
a delningskontoret i Göteborg föredragas och afgöras ett långt större
antal kneakter än här vid hufvudkontoret; det är nemligen kändt att
kontoret i Groteborg beaktat allmogens behof af små lån och lemnar
ut mangå sadana, under det att deremot i Stockholm lånen i allmän¬
het aro större. _ Man har ansett dessa små lån vara till stor fördel
för de mindre jordbrukarne, och jag tror för min del att styrelsen
för afdelningskontoret handlat mycket klokt, som tillmötesgått deras
intressen i detta fall. Resultatet har emellertid blifvit det att om¬
budsmannen i Göteborg fått långt mer att göra än den i Stockholm
emedan^ han skolat granska långt flere lånehandlingar och äfven verk-
stalla långt flere lagsökningar; han hade sålunda under sista året att
utföra ej mindre än 212 lagsökningar. Nu invänder man, att ombuds¬
mannen i Stockholm har andra särskilda göromål förutom de som
til komma honom för hufvudkontoret; så skall han bland annat “föra
kela Riksbankens talan i de fall detta kan ifrågakomma.“ Det skulle
vara intressant att veta hur ofta det verkligen kan ifrågakomma. Det
ar ett skal som jag ej kan gilla. Jag säger dock ingalunda, att om¬
budsmannen i Stockholm har för mycket, utan endast att den i Göte¬
borg har för litet. Ett annat besynnerligt skäl, som fullmäktige anfört
för att ombudsmannen i Göteborg ej skulle få bättre vilkor, är att
honom beviljats ett afdrag på det belopp, med hvilket han blifvit
and skyldig att ersätta banken för en förlust som drabbat densamma
Den 25 April, f. m.
■191
genom falska lånehandlingars mottagande, men till godtgörande af
hvilken förlust han dock, såsom bekant, under flera år fått vidkännas
en årlig utgift till hanken af 1,500 R:dr. Jar ber dervid att få nämna,
att denne man blef dömd att ersätta Riksbanken 20,000 R:dr, som
också gjorts med undantag af hvad som belöpte på de tre sista åren
med 1,500 R:dr för hvardera året eller tillsammans 4,500 R:dr. Detta
är allt hvad som blifvit efterskänkt! Mig synes det vara ett bra nog
eget skäl att vägra honom högre lön, derför att han fått till banken
betala 15,500 R:dr, hvarigenom hans besparingar gått åt och han hragts
nästan till armod. Han har mer att göra, större lefnadskostnader och
mindre lön än ombudsmannen i Stockholm. Denne sistnämnde har
8,000 R:dr i lön samt 500 R:dr efter fem års tjenstgöring och ytter¬
ligare 500 R:dr efter ännu fem års tjenstgöring; härtill kommer dess¬
utom tjenstgöringspenningar med 1,000 R:dr, så att efter 10 år kan
han hafva 5,000 R:dr. • Åt ombudsmannen i Göteborg hafva fullmäk¬
tige deremot föreslagit en lön af 1,600 R:dr samt 600 R:dr i tjenst¬
göringspenningar eller tillsammans 2,200 R:dr, hvaröfver han ej skulle
kunna komma. Utskottet har emellertid föreslagit att tjenstgörings-
penningarne skulle höjas till 900 R:dr, så att hela lönen komme att
uppgå till 2,500 R:dr, men dertill äro inkomsterna reducerade för
denne man, som i många år med utmärkt redbarhet skött sin tjenst
och det till en början med åtnjutande af rätt att hafva kommissioner,
då lian hade en inkomst af 6,000 R:dr. Med ett penndrag af Riks¬
dagen beröfvades han och flere med honom denna biinkomst. Full¬
mäktige hafva såsom ersättning föreslagit att gifva honom 200 R:drs
tillökning på tjenstgöringspenningarne, det gränsar nästan till hån.
Utskottet fann sig också föranlåtet att i dess ställe föreslå 500 R:dr.
En annan oegentlighet är att, under det ombudsmannen i Stockholm
fått rätt till ålderstiliägg, så har en sådan rätt icke medgifvits åt
ombudsmannen i Göteborg. Härpå svarar man att ombudsmannen i
Malmö icke heller fått ett dylikt tillägg. Vill man jemföra Malmö
med Göteborg, så får jag svara med Utskottets egna ord, att man bör
se till att endast motsvarande arbete ersättes med lika stora löner,
och att ombudsmannens göromål i Malmö äro af vida mindre bety¬
denhet än ombudsmannens i Göteborg torde ej kunna bestridas.
Jag anhåller således, att Kammaren täcktes behjerta dessa för
hållanden samt bevilja ett ålderstiliägg åt ombudsmannen i Göteborg.
Jag får föreslå att efter bestämmelsen om den till honom utgående
lön inskjutas orden: “hvilket belopp kan förhöjas efter fem års ordi¬
narie tjenst med 400 kronor och efter 10 års tjenst med ytterligare
400 kronor.“ Äfven med ett sådant tillägg blifva verkligen icke hans
löneförmåner alltför stora.
Herr Ekman, Johan Jacob: Om jag kunde hysa något hopp
om framgång, och kunde förena ett sådant förslag med min öfver¬
tygelse, skulle jag påyrka högre löneförmåner både för ombudsman¬
nen vid afdelningskontoret i Göteborg och för de öfrige tjenstemän-
nen derstädes, men jag tror, att hvad Utskottet här föreslagit, är
allt, som man kan hoppas skall blifva af Riksdagen heviljadt.^ För¬
hållandet med nämnde ombudsmans lönevilkor är det, att fuilmäk-
492
Den 25 April, f. m.
tige hade föreslagit för honom ett belopp af inalles 3,000 kronor och
i sammanhang dermed indragning af den kanslisttjenst, som förefin¬
nes vid afdelningskontoret i Göteborg, hvarför lönen utgår med 800
kronor, med åliggande likväl för ombudsmannen att fullgöra de skyl¬
digheter, som nu tillhöra kanslisten. Emellertid fann Utskottet, att
kanslisten, som fordrade att uppföras på indragningsstat med full
lön, borde bibehållas och fullmäktige hemställde då om en nedsätt¬
ning i tjenstgöringspenningarne för ombudsmannen, motsvarande kan¬
slistlönen, eller 800 kronor, så att ombudsmannens aflöning skulle
blifva 2,200 kronor. Utskottet fann likväl, att, då ombudsmannen,
derest kanslisttjensten blifvit indragen, troligen ej behöft betala ett
biträde med 800 kronor, löneförmånerna kunde ökas till 2,500 kronor.
Till denna Utskottets framställning vågar jag anhålla om bifall, men
jag kan på samma gång ej underlåta att till besvarande upptaga ett
och annat af hvad den siste talaren anförde, särskilt hvad han ytt¬
rade derom, att ombudsmannen i Göteborg skulle hafva mera att
göra än ombudsmannen i Stockholm. Det må vara, att han haft mer
att gorå på grund deraf, att kontoret i Göteborg alltför mycket be¬
fattat sig med små lån och årliga undersökningar angående dessa,
men allt detta bör mycket väl kunna förenklas och göromålen såle¬
des inskränkas. Eör öfrigt har denna ombudsman i jemförelse med
de andra tjenstemännen vid kontoret en fördel deri, att han får sköta
äfven andra befattningar, och jag tror, att hans tid väl räcker till
härför, så vida han vid kontoret ej förrättar andra göromål än de be-
höfliga. Jag tror mig äfven veta, att den nuvarande ombudsmannen
har en annan tjenst bredvid.
Att lefnadskostnaderna skulle vara högre i Göteborg än i Stock¬
holm tror jag. vara ett misstag; utan torde de vara ungefär lika.
Hyrorna äro i Göteborg höga, men ombudsmannen har en våning i
kontorets hus, hvarför han erlägger endast 150 kronor, ehuru våningen
är värd mycket mer.
Hvad slutligen beträffar den siste talarens yttrande om lämplig¬
heten att tilldela i fråga varande tjensteman ålderstillägg, kan jag ej
godkänna detsamma, enär han ej står på samma fot som de öfrige
tjenstemännen, hvilka ej få innehafva andra befattningar. Jag tror
med afseende på hans år snarare, att fråga kunde blifva att uppföra
honom på pensionsstat. Jag anhåller således om bifall till Utskottets
förslag så väl i hvad det rör ombudsmannens som de öfriga tjenste-
männens lönevilkor.
Herr Hasselrot: Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att den
siste talaren medgifvit, att ombudsmannen i Göteborg har mer att
göra än ombudsmannen i Stockholm, ehuru han ansåg att förhållandet
ej borde vara sådant. Att så är, beror väl dock på styrelsen. Ett
faktum är således, att ombudsmannen i Göteborg har mer göromål
än ombudsmannen i Stockholm. Om han kan få mindre lemnar jag
derhän. Jag tror äfven konseqvensen fordra, att han medgifves rätt
till ålderstillägg, då ombudsmannen i Stockholm har sådan rätt, ehuru
äfven han innehar annan tjenst.
493
Den 25 April, f. m.
Herr Ekman: Jag tror mig ej kafva medgifvit, att ombuds¬
mannen vid kontoret i Göteborg har mer att göra än ombudsmannen
vid hufvudkontoret. Jag har velat uttala, att han bar mer att göra
än jag tror han borde eller behöfde hafva. För öfrigt måste man
taga i anspråk en helt annan förmåga hos ombudsmannen vid hufvud¬
kontoret än hos ombudsmannen vid ett afdelningskontor. Den förra
måste vara en juridiskt bildad person med ganska mycket större för¬
måga än som behöfver förutsättas hos den senare. ^ »
Hvad beträffar att ombudsmannen i Stockholm har fått ålders-
tillägg, ehuru han har en annan tjenst derjemte, så kommer det sig
deraf, att han redan innehade denna andra tjenst, då omregleringen
egde rum. Skulle nu en ombudsman tillsättas, sa finge han ej inne¬
hafva annan tjenst.
Herr Dufva: Jag har endast att genmäla ett par omständig¬
heter med anledning af det klander, en talare riktat mot fullmäktiges
yttrande i saken. Han omnämnde, att antalet lån vid kontoret i Göte¬
borg var större än i Stockholm och den inverkan detta efter hans
mening skulle hafva på ombudsmannens vid hvardera kontoret göro¬
mål. Jag ber att få erinra derom, att ett undantagsförhållande nu
eger rum, i afseende på den sa kallade allmänna diskonten eller lanen
med omsättningsrätt, i det dessa lån icke så mycket begagnas; utan
dertill anvisade medel till stor del ligga obegagnade, men man be-
höfver blott gå några få år tillbaka, exempelvis till Juni 1870, då
ännu fonden var begagnad, för att finna, att da lika manga sadana
lån voro utgifna i Stockholm som i Göteborg. Att alla de öfriga
lånerörelserna äro starkare representerade i Stockholm än i Göteborg
är tillfälle att inhemta af qvartalsredovisningarne. ^ Om således om¬
budsmännens göromål skulle bero pa antalet lån, så vore det en helt
och hållet tillfällig omständighet att ombudsmannen i Stockholm nu
skulle hafva mindre att göra än ombudsmannen i Göteborg, men, så
vidt jag vet, är det ett fullkomligt misstag att säga det ombuds¬
männens göromål bero på antalet lån, ty det hör icke till deras göro¬
mål, åtminstone ej i Eiksbanken, att granska lånehandlingar. Detta
tillhör andra tjensteman. Den granskning af lånehandlingar, ombuds¬
mannen i Göteborg må hafva haft, har han säkerligen haft såsom
kommissionär, icke såsom ombudsman, ty att han i denna, sist¬
nämnda egenskap skulle hafva utöfvat sådan granskning går ej ihop
med tjenstgöringsordningarne, så vida ej dessa vid kontoret i Göte¬
borg varit särdeles mycket afvikande från hufvudkontorets. Att åter
antalet lån med omsättningsrätt, ehuru dertill för kontoret i Göte¬
borg anvisade medel varit betydligt lägre än här i Stockholm kun¬
nat vara nästan lika många i Göteborg, som i Stockholm, har berott
på det så kallade kommissionärsintresset, ett missbruk som funnits
både i Stockholm och i Göteborg, men som jag nu hoppas skall vara
afskaffadt. Dess verkningar fortfara dock ännu i det höga antalet
lån i Göteborg, enär kändt är, att i Göteborg lånen alltjemt ned-
sättes till små belopp för att öka antalet och befordra kommissionä-
rernes intresse.
Slutligen ber jag få anmärka, att ombudsmannen i Stockholm
494
Den 25 April, f. m.
icke åtnjuter ålderstillägg på lönen. Han har ej fått något sådant
Änmenan hnn mn?har en aDnan tjenst, hvilket åter beror på fordnä
förhållanden da sadant var medgifvet och till följd hvaraf man ei
kunnat fråntaga honom den.
Jag hemställer om bifall till den nu föredragna punkten.
Herr Hasselrot: Jag har reglementet i hand, som tillerkänner
ombudsmannen i Stockholm ålderstillägg af 500 kronor.
. -^frr Dufva: Jag ber få fästa uppmärksamhet på, att vid aflö-
mngsstaten finnas fogade några bestämmelser angående tillämpningen
och att enligt det forsta af dessa den nuvarande ombudsmannen i’
Stockholm som innehar tjenst utom Riksbanken, ej får tillträda de
i staten bestänka löneförmåner. Jag vågar således påstå, att min
uppgift, att han ej njuter ålderstillägg är riktig.
Sedan ofverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Gref-
?•?, 1Tai“anneE y^rat, att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till den förevarande punkten och dels af Herr Hasselrot, att punk¬
ten matte antagas med den förändring, att efter orden: “Ombuds¬
mannen: lön 1,600“ infördes följande mening: “hvilket belopp
kan forhoj as efter fem års ordinarie tjenst med 400 kronor och efter
fao ars tjenst med ytterligare 400 kronor*1; framställde Herr trefven
och talmannen proposition på bifall till punkten oförändrad och då
dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva fun¬
nit ja öfvervägande.
4:de punkten.
,, J?err0 Hasselrör Jag inser mycket väl, att det ei är modigt
att fa någon rättelse i hvad Utskottet föreslagit, men lag anser'mig
i val höra föreslå en af.rättvisan påkallad ändring. Hå de öfrige
tjenstemännen, såsom på sid. 10 i betänkandet inhemtas, erhållit rät-
taghet till löneförhöjning från den 10 Oktober nästlidet år, så har
ombudsmannen i Göteborg fått denna rätt först från och med måna-
den näst efter den, då staten blifvit af Riksdagen fastställd. Han har
således kommit i en sämre ställning än alla de öfriga tjenstemännen.
Hetta ar en besynnerlighet, som jag ej kan förklara. Ehuru jag ei
har hopp om framgång, föreslår jag dock den förändring i denna
punkt, att ombudsmannen i Göteborg må uppföras å den nya aflöning -
staten tran samma tid som de andre tjenstemännen.
Sedan ofverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
dalmannen yttrat, att Herr Hasselrot hade yrkat, att punkten skulle
bifallas med den förändring, att orden: “månaden näst efter den, då
staten blifvit af Riksdagen fastställd" utbyttes emot orden: “den 1
Oktober 1873 : framställde Herr Grefven och Talmannen först pro¬
position pa .bifall till punkten oförändrad, hvarvid svarades många
ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på Herr Hassel-
to s yrkande, da svaren likaledes utföllo med många så väl ja som
Den 25 April, f. m.
495
nej; hvaruppå och efter det proposition på bifall till punkten oför¬
ändrad ånyo blifvit gjord samt med många både ja och nej besvarad,
Herr (trefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Herr Hasselrot begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller 4:de punkten i Banko-Utskottets memorial N:o
11, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Yinner Nej, bifalles punkten med den förändring, att i stället för
orden: “månaden näst efter den, då staten blifvit af Riksdagen fast¬
ställd" införas orden: “den 1 Oktober 1873“.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—40.
Nej—39.
5:te, 6:te och 7:de punkterna.
Biföllos.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 18 och 20 dennes bord¬
lagda betänkande N:o 6, angående tullbevillningen.
Herr Grefven och Talmannen hemställde, att detta betänkande
skulle punktvis företagas till afgörande.
Svarades ja.
Härvid anmälde sig och yttrade:
Herr Rydqvist: Sedan Kammaren nu beslutat, att detta be¬
tänkande skall punktvis föredragas, så får jag vördsamt hemställa,
att 4:de punkten måtte förekomma näst efter den 9:de. Skälet till
denna min hemställan är det, att då 4:de punkten handlar om så¬
väl kopparstick, estamper, stålstick och träsnitt, som äfven om lito¬
grafiska och fotografiska arbeten, men bestämmelserna rörande lito¬
grafiska arbeten kunna blifva beroende af det beslut Kammaren kan
496
Den 25 April, f. m.
komma att fatta i afseende på 9:de punkten, som handlar om papper,
så bör sistnämnda punkt i betänkandet lämpligen föredragas före
den 4:de; och får jag hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om pro¬
position derå.
Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, till denna hemställan
lemnat bifall, föredrogs
l:sta punkten.
Lades till handlingarne.
2:dra och 3:dje samt 5:te—8:de punkterna.
Biföllos.
9:de punkten.
Herr Ryd qvist: Bevillnings-Utskottets nu föreliggande betän¬
kande är i det hänseendet af särdeles intresse, att Utskottet tillkänna-
gifvit, hvad man äfven kan finna af en bilaga till betänkandet, det
Utskottet funnit anledning att i åtskilliga af de frågor, som Utskottet
här, proprio motu företagit till behandling, inhemta yttranden af
sakkunnige personer. Det är högst intressant att finna, det Utskottet
begagnat sig af ett sådant sätt att gå till våga. Man ser äfven af
nämnda bilaga, att de sakkunnige män, till hvilka Utskottet vändt
sig med förfrågningar, utgöras af åtskillige bokförläggare, boktryckare
och litografer i Stockholm. Utskottet har velat höra deras åsigter
angående lämpligheten af förändringar i tulltaxan i följande sär¬
skilda punkter, nemligen först i fråga om “böcker, andra, på svenska
språket författade", sedermera i afseende på “bokstafsståmplar samt bok¬
tryck och stilar in. fl., vidare rörande “bok- och koppartryckssvärta" samt
slutligen angående “kopparstick, estamper, stålstick, litograf ska och foto¬
grafiska arbeten samt träsnitt“. Dessa voro de af Bevillnings-Utskottet
sjelft i fråga satta förändringar. Men då en sådan korporation, som
den här i fråga varande eller svenske bokförläggareföreningen, hvilken
icke allenast är fullt sakkunnig, utan äfven för sin egen del mycket
intresserad i saken, erhållit en dylik uppmaning att yttra sina åsig¬
ter, så kunde man med säkerhet vänta sig, att den icke blott skulle
yttra sig öfver de framställda frågorna, i afseende å hvilka natur¬
ligtvis en fullständig tullfrihet skulle komma att begäras, utan äfven
gifva sig in på andra områden, der man kunde hafva önskningar att fram¬
ställa, men i hvilka intet utlåtande blifvit begärdt. Så skedde äfven¬
ledes, och de sakkunnige männen hafva således slagit sig ned jemväl
på artikeln papper, i afseende hvarå de föreslagit åtskilliga förändrin¬
gar. Utskottet har i alla de föregående punkterna ansett de erhållna
upplysningarna vara göda och riktiga, och på grund deraf tillstyrkt
derå förändringar i öfverensstämmelse med de sålunda uttalade åsig-
terna. Men i den sistnämnda frågan, hvaröfver Utskottet icke begärt
några upplysningar, har det ej gått alldeles på samma sätt. Jag
Den 25 April, f. m.
497
ber nu att få fästa uppmärksamheten på det ganska intressanta yttrande,
som de sakkunnige och i saken intresserade personerna deröfver af-
gifvit. De yttra sig sålunda: “Då vi härmed taga oss friheten att
i våra yrkens intresse framställa eu önskan om borttagande af tullen
å de papperssorter, som för vår förbrukning äro af största betyden¬
het, inse vi mer än väl, att, då vi genom detta önskningsmål tråda i
i strid med ett annat yrkes intresse, vår anhållan icke kan beviljas
allenast på grund af de skäl, som hemtas af våra egna fördelar, utan
att dertill äfven måste läggas skäl af mera allmänt ekonomisk natura
Hvilket yrke som här åsyftas, namnes icke; naturligtvis är det de
svenska pappersfabrikantemes. Derefter beskrifva de sakkunnige män¬
nen de der skälen af mera ekonomisk natur. Jag vill icke besvära
Kammarens ledamöter med att nu uppläsa desamma; de återfinnas
på 25:te sidan af Utskottets betänkande. Det är blott några få om¬
ständigheter. till Indika jag nu särskild! vill hålla mig i detta gan¬
ska väl och skickligt skrifna utlåtande af de sakkunnige männen.
Det heter längre ned på samma sida: “Men äfven den för sug-, tryck-
m. fl. sorters papper bestämda tull, hvilken för ordinär vara uppgår
till 8 ä 12 procent af värdet är för konsumenterne af denna vara i
mer än ett hänseende tryckande". Och vidare: “härtill kommer, att.
efter hvad boktryckare och bokförläggare samtliga kunna bevittna,
de svenska pappersbrukens produktion i senare tider vanligen endast
med svårighet och stundom alldeles icke kan tillfredsställa efterfrå¬
gan ens å de ordinära papperssorterna; och under sådana förhållan¬
den torde väl kunna sättas i fråga, huruvida en skyddstull, som län¬
der papperskonsumenterne, i första hand bokförläggarne, men med dem
äfven hela den läsande allmänheten till förfång, med rätta tillerkän-
nes en produktionsgren, som ej ens qvantitativt förmår fylla konsum¬
tionens behof". Det är den gamla vanliga käpphästen, som alltid
användes af frihandelssystemets anhängare, så fort det blir fråga om
att borttaga någon tull. Detta utlåtande, som är underskrifvet af
vissa af den svenska bokförläggareföreningen utsedde delegerade, är
dateradt den 5 sistlidne Mars: och jag har anledning att förmoda,
att det kom Utskottet till hända den dagen eller åtminstone kort der¬
efter. Utskottets eget betänkande är åter dateradt den 14 April, så¬
ledes nära fem veckor senare. Äfven om nu Utskottet icke fått en
så tydlig anvisning i hvad de delegerade sjelfve yttrat om “ett annat
yrkes intressera, så hade väl Utskottet ändock bort kunna erinra sig
den gamla regeln: audiatur et altera pärs. Tid dertill saknades icke.
Om det hade behagat Utskottet att gå den andra sidan lika välvil¬
ligt till mötes, som det gjort med dem. som äro direkt intresserade
för att erhålla tullfrihet på de i fråga varande artiklarne, så hade
det ganska lätt gått för sig att utfärda ett litet cirkulär till några af de
största pappersfabrikanterne och anhålla, att de, om de ville uttala
sig i frågan, måtte inkomma med sina yttranden till Utskottet inom
åtta eller fjorton dagar derefter. Man hade kunnat vända sig till
lämplige personer t. ex inom Göteborgs och Stockholms län, der de
största pappersbruken finnas. Så har emellertid ej skett; denna altera
pärs har icke blifvit hörd. Man torde likväl kunna säga, att det icke är
billigt och rättvist att gå så till väga, att man inhemta!’ yttrande af
.Riksd. Prat. 1874. 1 Afl, 2 Band 32
498
Den 26 April, f. m.
sakkunnige personer på den ena sidan, men icke bryr sig om den
andra, som dock är lika intresserad i frågan. Om Eiksdagen nu an¬
tager Utskottets förslag, hvilket visserligen icke går så långt, som
de delegerade påyrkat, men i alla fall nedsätter tullen på tryckpap¬
per till hälften, så kommer denna förändring till stånd, utan att
pappersfabrikanterne derom veta det ringaste, förrän de kanske en
vacker dag få läsa i tidningarne, att de tullsatser, som hittills fun¬
nits till skydd för deras yrke, i en hastig vändning blifvit minskade
till hälften. Jag skulle för min del tro, att en annan eller mera
opartisk utredning af frågan varit behöflig, innan Utskottet kommit
fram med den nu föreslagna förändringen.
Detta hvad behandlingen af frågan beträffar. Jag ber nu att få
gå sjelfva saken litet närmare på lifvet, De af Utskottet hörde bok-
förläggarne hafva föreslagit en så lydande redaktion af den i fråga
varande punkten i tulltaxan:
Papper: kardus-, makulatur,- poler- eller smergel-, pr skålpund löre;
tapet-...................4 öre;
linieradt papper...............8 öre;
alla andra slag...............fria.
Hvarför den första rubriken med ett öres tull skall stå qvar, förstår
jag egentligen icke, då desse sakkunnige eljest vilja taga bort eller
minska tullsatserna för så många andra pappersartiklar. Tapetpapper
skulle äfven, jemlikt deras åsigter, behålla sin gamla tullsats; det
fanns nemligen ingen anledning för bokförläggarne att lägga sig i
den affären, ehuru det klarligen för tapetfäbrikanterne vore af lika
stor vigt, om tullen på sådant papper blefve upphäfd. Men då denna
icke berörde de förstnämndes intressen, så fick den stå qvar som
förut, och får det äfvenledes efter Utskottets förslag. Allt annat
skulle blifva fritt, utom linieradt papper. Så långt liar emellertid
Utskottet icke velat gå. Utskottet säger nemligen i den nu föreva¬
rande punkten:
Ehuru Utskottet villigt medgifver, att flera af dessa skäl äro
synnerligen beaktansvärda, och att artikeln papper, såsom nödvän¬
dighetsvara icke blott för alla grenar af näringslifvet utan ock för,
snart sagdt, hvarje enskild, bör. så vidt ske kan, från tullbeskatt¬
ning befrias, samt den starka tillväxt af papperstillverkningen inom
landet och den alltmera tilltagande utförseln af vissa slag papper i
förening med det kända förhållande, att den inhemska tillverkningen
af sådana pappersslag, för hvilka det högre tullskyddet ännu egen
rum, företrädesvis lemnar anledning till berättigad! klander i afse¬
ende å produkternas godhet, nogsamt synes utmärka lämpligheten
och angelägenheten deraf, att gällande tullbestämmelser för artikeln
papper i allmänhet underkastas en omfattande undersökning, har
Utskottet, som icke varit i tillfälle att med all erforderlig fullstän¬
dighet företaga en dylik undersökning, nu funnit sig böra ifrågasätta
förändring af tullbestämmelserna endast för de pappersslag, hvilka
företrädesvis och nästan uteslutande hafva användning såsom mate¬
rial för de näringsgrenar, i afseende å hvilkas tryckerialster Utskot¬
tet här ofvan föreslagit förändring af nu gällande tulltaxa.*'
Vidare säger Utskottet, att “den svenska tillverkningen af flera
Den 25 April, f. jk.
492
bland dessa papperslag är hvarken till beskaffenheten nöjaktig eller
emot förbrukningens behof svarande", i anledning hvaraf Utskottet
hemställer, att tullen å sug-, färgadt eller ofärgadt, samt tryck- och
planschpapper måtte varda till två öre skålpundet nedsatt1'. Frågan
bär således blifvit reducerad derhän, huruvida det kan vara lämpligt
att nu minska tullsatsen under denna rubrik med 50 procent eller
till två öre. Härvid är naturligtvis tryckpapperet hufvudsaken. På
sätt jag tagit mig friheten att påpeka, har i denna fråga bokförläg¬
gareföreningen uppträdt såsom talman för konsumenteme. Märk, mine
Herrar! för konsumenteme. Om det nu hade fallit Utskottet in—och
i detta afseende kan det verkligen grundlagsenligt falla Utskottet in
att den ena riksdagen peka på vissa artiklar, och den andra riksda¬
gen på några andra artiklar i tulltaxan — om det således fallit Ut¬
skottet in att föreslå Riksdagen tullens borttagande å artiklarne pep¬
par, anis, o. d., och Utskottet af den anledningen och för att i ämnet
höra sakkunnige män, utfärdat en cirkulärskrifvelse till åtskilliga
kryddkramhandlare, hvad tron J då, mine Herrar, att desse sak¬
kunnige män skulle hafva svarat? Jag är öfvertygad om, att de
med största förtjusning skulle hafva försäkrat, att det vore allt skäl
att befria dessa artiklar ifrån tull, men att de derjemte skulle tagit
sig friheten fästa det höglofliga Utskottets uppmärksamhet på orim¬
ligheten deraf, att t. ex. artiklarne snus och cigarrer droge en så hög
tull, i jemförelse med andra, samt shrtat med att under åberopande
af konsumenternes välförstådda intresse i största ödmjukhet anhålla om
tullfrihet äfven å dessa varor. Ett sådant svar skulle säkert hafva
kommit från kr y d d k r a tull an d 1 ar n e. liksom det nu kommit från
bokförläggareföreningen; äfven de förre skulle utan tvifvel hafva
uppträdt såsom konsumenternes målsmän och kanske talat i utvecklin¬
gens och den allmänna bildningens namn. Huru pass oegennyttigt
ett sådant tal hade varit, det lemnar jag åter åt Kammarens leda¬
möter att sjelfva bedöma.
Då emellertid herrar bokförläggare sålunda åberopat sig på
konsumenternes intresse, så iåtom oss se till, hvilka fördelar för
konsumenter^ de nu föreslagna förändringarne skulle medföra. Ut¬
skottet har i det afseendet icke gjort sig den mödan att sjelft för¬
söka någon utredning, ehuru sådant väl kunnat behöfvas; jag ber
derför att få framlägga de resultat, till hvilka jag för min del har
kommit. Bokförläggareföreningen säger, att den nuvarande tullen
å tryckpapper fördyrar varan för konsumenteme med 8 ä 12 pro¬
cent. Det vill jag visst icke bestrida; det är mycket möjligt att så
är förhållandet. Men hvad jag vill anmärka är följande: Jag har
köpt en i bokhandeln nyligen utkommen bok, hvilken, hvad papper
och tryck beträffar, hvarken torde tillhöra det utmärktaste eller det
sämre slaget, utan vara af ordinär beskaffenhet. Denna bok väger
f4 skålpund och kostar i bokhandeln tre kronor; de på bokennu be¬
löpande tuliafgifterna skulle således utgöra 3 öre eller en procent af
dess värde. Nu hemställer jag till Kammarens ledamöter, huruvida
det är antagligt, att, om tullen å tryckpapper togs helt och hållet
bort, herrar bokförläggare, boktryckare och bokhandlare skulle vilja
sätta ned priset på denna bok till 2 kronor 37 öre. För min del
500
Den 25 April, £. m.
tror jag det icke; utan den skilnad i pris, som skulle uppkomma ge¬
nom tullens borttagande, den stoppade nog herrar bokförläggare eller
boktryckare i sin egen ficka och konmmenteme, som^ köpte boken,
finge väl betala lika mycket som förut; det vore en sådan bagatell,
dessa 3 öre. att det icke vore skäl att förändra priset för den or¬
saken. Jag bär äfven tagit reda på vigten af en tidskrift, som ut¬
kommer i sex häften om året; den kostar 4 kronor och väger 1 */s
skålpund. Tullen på papperet utgör sålunda 6 öre eller 1 Va P10“
cent. År det nu troligt, att vederbörande redaktion skulle vilja sätta
ned priset på denna tidskrift till 3 kronor 34 öre? Jag. endast frå¬
gar. Slutligen har jag vägt några nummer af en dagligen utkom¬
mande större tidning'och funnit, att 10 sådana nummer väga 1 skål¬
pund. Hvart nummer säljes för 10 öre, och 10 stycken kosta således
1 krona. Om man nu minskade tullen å tryckpapper till hälften,
skulle väl denna tidning då komma att säljas för 9 S öre för lös¬
numret? Det är ju en summa, för hvilken icke en gång vexlmgs-
penningar finnas. I alla de här anförda fallen skulle således föiläg-
o-arne och boktrvckarne njuta hela vinsten; och någon prisnedsättmng
skulle alls icke~ komma de cerkliya konsumenter ne. eller de som köpa
och betala de tryckta skrifterna, till godo.
Under sådana förhållanden och då Beviilmngs-Utskottet sjeitt
förklarat sig hafva saknat tid att angående artikeln papper så glan¬
ska och utreda förhållandena, att Utskottet kunnat föreslå lämpliga
förändringar rörande denna artikel i dess helhet, anser jag för mm
del det vara i hög grad olämpligt, att särskildt utbryta de nu till
förändring föreslagna artiklarne; utan bör, efter min tanke, frågan
uppskjutas, till dess hela denna rubrik med alla de artiklar', som fö¬
rekomma under densamma, kan i ett sammanhang tagas under öfver¬
vägande. Och då torde det äfven blifva tillfälle för Bevillnings
Utskottet att vidtaga en omfattande undersökning af frågan, att
adressera sig till sakkunnige män icke blott på den ena sidan, som
skulle hafva fördel af förändringarne, utan äfven på den andra, för
att höra hvad man från en motsatt synpunkt kunde hafva att an¬
draga till belysning af förhållandena, hvarigenom man kunde hoppas
att erhålla en utredning af frågan på ett helt annat och fullständi¬
gare sätt än nu varit händelsen. .På de grunder, jag nu anfört, far
jag derför yrka afslag å den föreliggande punkten.
Herr Bennich: Det var icke att förvänta annat, än att den
siste talaren, nu såsom alltid, skulle vara missnöjd med Bevillnings¬
utskottets åtgöranden i fråga om tullbevillningen, och bär hade han
verkligen käft mer skäl dertill, än vanligt. Ty h.nn skulle kunnat
förebrå Utskottet, att det i den nu föreliggande frågan icke, såsom
det borde hafva gjort, tagit steget fullt ut; men det fanns verk¬
ligen anledningar till en försigtighet, som åtminstone icke. från den
sidan bort förtjena klander, och hvilka jag skall tillåta mig. att bär
något litet vidröra. Den nämnde talarens anmärkningar gingo till
en början ut derpå, att Utskottet, som. hört de sakkunnige, i hvilkas
intresse det låg att få tullsatserna på här ifrågavarande artiklar nedsatta,
deremot underlåtit att höra sakkunnige från den sidan, der man var
Den 25 April, f. m.
501
intresserad af att få dessa tuilsatser bibehållna. Talaren kan na¬
turligtvis icke veta hvad som passerat i Utskottet, och i betänkandet
finnes endast redogjordt för de åtgärder. Utskottet vidtagit, för att
inhemta de förstnämnde sakkunniges mening, men jag bör för Kam¬
maren nämna, att Utskottet ingalunda uraktlåtit att förskaffa sig
upplysningar äfven från dem, som representera pappersindustrien i
vårt land, och det ar hufvudsakligen med afseende å de upplysnin¬
gar och erinringar, som från det hållet framställts, som Utskottet
iakttagit den stora försigtighet i frågan, hvilken måhända många af
Eder, mine Herrar, icke utan skäl, torde finna klandervärd. Af de
meddelanden, som af pappersindustriens målsmän blifvit Utskottet
gjorda, har nemligen Utskottet erfarit, hurusom den berörda indu¬
strien i vårt land för närvarande befinner sig på ett öfvergångssta-
dium, der det kunde vara betänkligt att företaga någon större rubb¬
ning i tullsatserna, och, med afseende så val härpå som att det icke
låg inom gränsen af Utskottets borta verksamhet att åstadkomma eu
fullständig undersökning och utredning af alla hithörande förhållan¬
den, har Utskottet ansett sig böra stadna vid att denna gång taga
under behandling endast de pappersartiklar, livilka företrädesvis ut¬
göra material för boktryckeri- och bokförläggarenäringarne, eller
tryckpapper, färgadt eller ofärgadt sugpapper samt planschpapper.
Att Utskottet icke kunnat, såsom den förre talaren gjorde anspråk
på, lemna någon närmare redogörelse för införseln af dessa pappers¬
artiklar och icke heller förebringa någon utredning rörande den tull¬
förlust, som genom den föreslagna tullnedsättningen kan uppkomma,
och hvilken naturligen bör vara en faktor vid frågans bedömande,
har sin anledning deruti, att, såsom Herrarne behagade finna af tull¬
taxan, under eu. och samma rubrik äro uppförda både dessa artiklar,
hvarom nu är fråga, och de, för Indika Utskottet bibehållit tullen
oförändrad, hvarigenom en sådan utredning om.öjliggöres. Man kan
af de summariska rapporter, Kommers-kollegii i öfrigt särdeles full¬
ständiga berättelse innehåller, och der samma rubricering som i tull¬
taxan är iakttagen, icke utleta huru stor qvot, de artiklar, hvarom
här är fråga, utgöra af den större grupp pappersartiklar, berättelsen
upptager såsom införda och förtullade. Men det kan dock af dessa
tabeller hemtas åtskilliga upplysningar, hvilka kunna vara för frågan
af stort intresse, såsom att införseln af allt,, som förekommer under
rubriken “tryck-, sug- och tapetpapper'1 år 1872 uppgick till 205,000
skålpund, under det att utförseln under året af samma slags papper
utgjorde 4,024,000 skålpund. Vid jemförelse af dessa två siffror an¬
såg sig Utskottet icke äfventyra något stort misstag, då Utskottet
ansåg, att den inhemska pappersfabrikationen icke skulle genom den
föreslagna tullnedsättningen i någon nämnvärd mån graveras. Man
hade då egentligen att se till af L vilket intresse nedsättningen kunde
vara för boktryckeriindustrien och man fann då att detta intresse
var ganska stort, då det material för industrien, hvarom här är fråga,
dock nu drager en tull af 8 till 10 procent af materialets värde,
hvilken måste kännas ganska tryckande, helst då, såsom allmänt
torde vara kändt och svårligen lärer kunna af pappersfabrikanterne
sjelfv förnekas, det papper, som tillverkas inom landet, oaktadt
Den 25 April. f. oj.
502
skyddet af en sådan införseltull, är så dåligt, att för finare tryck
papper måste förskrifyas från utlandet. Detta var, såsom jag tror,
en omständighet, som icke borde af Utskottet lemnas å sido, i syn¬
nerhet sedan Utskottet slagit in på den vägen att göra alla tryckeri¬
alster fria.
I afseende å artikeln planschpapper, för hvilken Utskottet före¬
slagit en än betydligare nedsättning i tullen, eller från 8 till 2 öre
för skålpundet, har Utskottet erhållit den upplysningen, som icke
lärer kunna jäfvas, att till följd af den ringa marknaden i vårt land
för detta papper, intet sådant kan här tillverkas, som duger, utan att
hvad som användes, måste införas från utlandet. När man nu vill
stadga tullfrihet för alla sådana alster, till indika detta papper er¬
fordras såsom material, måste det väl vara en billig eftergift åt de
inhemska tillverkarne af dessa alster att lindra tullen å det råämne,
som erfordras för deras tillverkning, och någon förlust för pappers-
fabrikanterne är deraf icke att befara, eftersom dessa icke tillverka
sådant papper.
När Utskottet efter inhemtande af de upplysningar, indika jag
här berört, stadnat vid att föreslå en nedsättning i tallen å sådant
papper, som funnits för trycket företrädesvis nödigt, har Utskottet,
såsom jag tror. å ena sidan iakttagit ett billigt afseende å bok¬
tryckare- och bokförläggareintresset, så väl som å den stora allmänhetens
från protektionistisk synpunkt alltid ringaktade fördelar, och å andra
sidan _ icke trädt pappersfabrikanternes befogade anspråk rör nära.
-lag tillåter mig således att anhålla om bifall till Utskottets förslag,
i hvilket jag icke tror att det kan vara anledning att se, vare sig
ett förhastande af Utskottet eller ett äfventyr för den svenska indu¬
strien.
Jag vill icke upptaga tiden med att besvara den föregående ta¬
larens yttranden om det olämpliga i Utskottets förfarande i att hafva
hört den ena industrigrenens målsmän, utan att äfven, såsom han
trodde det. hafva hört den andras. An mindre väll jag följa hans
tankegång i afseende på den framställning, som varit att förvänta
från kryddkrämarmé. om det lemnats dem tillfälle att yttra sig. Jag
skall icke heller försöka att följa talaren i hans beräkningar öfver
obetydligheten af den fördel för allmänheten, som skulle vinnas ge¬
nom den ifrågasatta tullnedsättningen, lika litet som jag skall inlåta
mig i granskning af det resultat, hvartill han i detta hänseende kom
genom att väga böcker och tidningar, samt efter vigt beräkna deras
värde under nu gällande tullsatser och med tullsatser, sådana som
de här föreslagna. Endast det må jag erinra honom om, att det
fullfärdiga fabrikatets pris är beroende på mycket annat än materia¬
lets dyrhet, i främsta rummet af det andliga arbete som blifvit derpå
nedlagdt, eller här författarens arvode, och detta gick icke in i den
vågning, talaren verkställde. Emellertid är det ju alldeles gifvet, att
i boktryckerirörelsens produkter det endast är materialet, som för¬
dyras af de afgifter, kvilka bero på tulltaxan; det är dessa afgifter
rörelsens idkare hafva ett berättigadt anspråk att få nedsatta, och
det är detta anspråk, Utskottet gått till mötes. Kunde man bereda
dem billigare författarearvoden, vore det naturligtvis bra för dem,
Den 25 April, f, in.
503
sämre kanske för författarne; men detta ligger i allt fall utom Ut¬
skottets förmåga att åstadkomma.
Friherre af Ugglas: Oaktadt jag icke torde kunna undvika att
något upprepa hvad den siste talaren redan fullständigare utvecklat,
så anser jag mig dock skyldig att med några få ord instämma i hans
anförande och ytterligare förklara de skal, som bestämt Utskottets
handlingssätt, då Utskottet blifvit af den förste talaren beskyldt. för
att hafva gått till väga på ett sätt. som skulle förefalla verkligen
partiskt, i fall det handlat så som den värde talaren förutsatte.
Han förklarade nemligen, att Utskottet endast skulle hafva hört den
ena parten, men icke det minsta sysselsatt sig med dep andra pai-
tens, eller pappersfabrikanternes, intresse. Så bar dock icke vant för¬
hållandet. Ty då fråga väcktes inom Utskottet om att borttaga eller
betydligt nedsätta tullen på allt papper, så inhemtades genom Ut¬
skottets ledamöter upplysningar från en person i Stockholm, som
måhända bättre än någon annan kunde meddela upplysningar i denna
fråga; och han lemnade en promemoria angående de. ämnen, som der¬
med sammanhängde. Af denna promemoria framgick,; att det möj¬
ligen kunde vara betänkligt att nu vidtaga några mera genomgripan¬
de förändringar i papperstullen. då pappersfabrikationen i landet tor
närvarande befunne sig i ett utvecklingsstadium. Detta föranledde
mig att i Utskottet påyrka, att några, större reduktioner åt tullsat¬
serna i detta hänseende nu icke måtte, i fråga sättas, och jag gjorde
detta så mycket hellre, som jag alltid ansett, att de näringar, som
genom den franska handelstraktaten fått vidkännas, betydligare luib-
ningar i afseende på tullen, skulle få blifva i åtnjutande åt de dem
gifna tullsatserna under hela den tid traktaten gällde. Det var så¬
lunda just de upplysningar, Utskottet inkemtat, som föranledde ut¬
skottet att frånträda den eljest inom Utskottet uttalade meningen,
att en större reduktion af papperstullen i allmänhet bolde vidtagas;
och man inskränkte sig till de förändringar, som kunde vara beroen¬
de af hvad Utskottet i afseende å böcker och planschverk föreslagit.
Utskottet ansåg sig dessutom så mycket mera berättigadt att. föreslå
dessa förändringar, utan att behöfva allt för mycket lyssna till pap¬
persfabrikanternes talan, som man. på sätt den siste talaren fram¬
hållit, af offentliga handlingar såg, att fabrikationen af just de pap-
perssorter. på hvilka tullen är i fråga att nedsättas, vunnit en sådan
utveckling, att den på 11 år stigit från 1,133,800 skålpund till 4,947,bOO
skålpund, och att exporten ökats från 353,994 skålpund ar lobU. till
4,533,063 skålpund år 1872. Detta faktum torde ovedersäglig^
ådagalägga, att en nedsättning af tullen å detta slags papper icke
kan i någon mån inverka störande på deri svenska pappersindustrien,
och Utskottet ansåg rättvisa och billighet fordra, att, då man tog
bort den tull, som var åsatt ett visst slag af böcker och. sålunda i
någon män rubbade förhållanden, som berörde bokförläggarmdustrien,
man äfven gjorde denna industris intresse en eftergift i .afseende a
papperstullen, då denna eftergift, efter hvad nyss visats, icke kunde
vara skadlig för den inhemska fabrikationen af denna vara. Detta
bär i största korthet varit de skäl, som förmått mig att biträda Ut¬
504
Den ’2o April. f. na.
skottets förslag; ock under åberopande af den siste talarens full-
s.anmgare utredning af ämnet, får jag nu, för att icke vidare uppe¬
hålla Kammarens tid. anhålla om bifall till den föredragna punkten.
.... ^feri fiydqvist: De två talare, som efter mig haft ordet, Ord¬
föranden och vice Ordföranden i Bevillnings-Utskottet. hafva båda
papekat samma sak, nemligen att Utskottet, innan det fattat sitt be¬
slut i fragan, bort äfven den “altera pärs", hvarom jag för en stund
sedan talade, således hört älven sakkunnige från pappersfabrikanter-
nes sida. Det är rätt fägnesam!, att få höra detta; men det för-
vanai mig, att Utskottet då icke funnit lämpligt att med ett enda
ord antyda ett sadant förhållande i sitt betänkande. Hade Utskottet
det gjort och dervid upplyst, att vederbörande fabrikanter af tryck-
PaPPei: haft något att erinra mot den af Utskottet föreslagna
tulineusattmngen, da både naturligtvis någon anmärkning i detta hän-
seende från min sida icke skett; men, såsom det nu är, kan icke af
betankandet inhemtas, att Utskottet förfarit med behörig opartiskhet.
Den bland de två nämnde talarne, som först yttrade sig, har
vidare aberopat ett skal, som också finnes antydt i bokförläggare-
foremngens skrift till Utskottet, eller att vårt svenska papper i all-
manhet skid la vara så dåligt. Det är nu ett gammalt skal, som all¬
tid Iran fnhandelssidan anföres, att ju mer tullen minskas, och syn-
nerligast om fullständig tullfrihet beviljas, dess större sporre får den
mhemske fabrikanten att tillverka en bättre vara. Härvid ber jao-
dock att få anmärka, att, om också eu stor del af det papper, som
nu fabneeras i landet är dåligt, hvithet lag icke vill förneka, så är
rn i -n 6 ungefär det samma i utlandet, åtminstone i de länder,
till hvilka pappersexport härifrån egen rum, hvilket bäst visar sig
deraf, att denna export ar från år så betydligt tilltagit. År det så¬
lunda förhållandet, att tryckpapperet icke är bättre annorstädes än
tiar, och med den kila erfarenhet jag egen vågar jag påstå att. med
undantag af England och I (»renta Staterna, är det ytterst få ställen,
der man numera får se godt tryckpapper, —■ sä är o de svenska pap¬
per sfabiikanterne icke mera att tadla, än andra. Jemför man papperet
i vara böcker och tidningar med det uti norska och danska m. fl.,
skall man hnna, ^ att vårt papper fullt uthåller jemförelsen. Att lik¬
väl papperet i vårt land nu till stor del är dåligt, har en helt annan
orsak än den talaren^från jemtlandsbänken antydde. Under nu gäl-
lande förhållanden måste nemligen den inhemska pappersfabrikanten,
tor att kunna halla jemna pris med alla sina både in- och utländska
konkurrenter, i främsta rummet se på, att produktionen blir så stor
som möjligt, hvilket åtminstone i viss grad icke kan ske, utan på
bekostnad af fabrikatets godhet, enär artikeln “lump1' icke finnes att
tiflga i qvantiteter, som på långt när motsvara behofvet; och vidare
maste han af samma skäl använda ett billigare material för tillverk-
ningen, än hvad förhållandet var i fordna tider, så att i stället för
att da papperet bereddes enbart af linne, materialet nu utgöres till
stor. ofta nog till högst betydlig del af trämassa. Att vi under så-
dana omständigheter skulle få en bättre vara derföre att tullen på
tryckpapper minskades till hälften utaf dess nuvarande belopp, öf-
505
Den 25 April. f. m.
vergår mitt förstånd. Snarare torde motsatsen af denna förväntan
k°mHvalf samme* talare nämnde derom, att i en boks värde lagar
icke blott priset för råämne och tillverkning utan åtskilligt annat
såsom t. ex1 författarearvode, är naturligtvis mycket riktigt, och det
känner jag också; men vi hafva har icke att gorå. med någon-annan
af de i bokens värde ingående faktorer än materialet, och fiagan är
då. huruvida, i handels! tullen på utländskt tryckpapper nedsattes
med 2 öre per skålpund, hvarigenom, med det exempel jag nyss aii
förde, kostnaden för materialet till en bok, som nu saljes för dK-dr,
komme att minskas med U öre, det da vore trokgt, att denna mms
ning i kostnaden skulle komma den lusande allmänheten till godo g
nom en nedsättning i priset på boken med U öre. Jag vtlSa* ‘
tviflan detta. Enahanda blefve förhållandet med tidningar, om utländskt
papper skulle derför användas. Om också hela papperstullen. bort-
toges, skulle priset på årgången af tidningen efter all sannolikhet
icke komma att minskas med ett enda ore. Hela resultatet af tull
nedsättningen blefve således det, att, i stället för att såsom jag tior,
pappersfabrikanterne nu hafva någon nytta af tulle , , JJ
hvarmed denna minskades, skulle gå i bokforlaggarnes eller bok-
tryckarnes fickor. Man kommer då till den iragan: om maii jva rned
hvarandra jemför dessa två kategorier, de som tillverka ti}
och de som i första rummet konsumera papperet, eller bo^ t_ y
och bokförläggarne, äro dessa senare verkligen i eu sa beklaglig
ställning, att man bör göra allt för att gynna
kostnad? Efter mitt förmenande, ar boktrycken-^ och bokfoilaggar
industrien eu ganska vinstgifvande näring, hvarpå vi finna det ba
beviset, oberäknad! åtskilliga andra, särdeles talande bems i
palatslika byggnader för denna industri, som, den ena etter den andra
resa sig i hufvudstaden. Jag känner icke om förhållandet ai det¬
samma med pappersfabrikationen; men jag tror det icke °ch ]iar eJ
hört. att man någonstädes i landet betraktar pappersHlheikmnge
såsom någon särdeles lukrativ näring. Het ar möjligt, , ™ ■
ett eller annat pappersbruk, som lemnar god vinst; men de‘Utgöra. i
sådant fäll undantag från den allmänna regeln._ Således kan det ui
denna synpunkt icke finnas något skäl för den i fråga satta tullned
sättningen^! . ^ om den åliggande punkten icke tillåtit mig
att tala om plansch- och sugpapper emedan dessa pappeisartikla
äro af obetydlig vigt i förhållande till tryckpapper!,hvilket jag snille
önska ur punkten utbrutet. . , . , ,
De,, siste talaren yttrade blandannat
Utskottet förfarit så som skett, var att, da Utskottet b°ittagit
tull för sådana från utlandet införda, pa svenska språket foifattad
böcker, hvilka hittills dragit tull af lo ore för skålpundet’ f°rd
billigheten att bokförläggarne i vederlag finge tullfrihet fo det papp^,
de behöfva för sin industri. Jag ber härvid att fa^ fasta uppmärk
samheten på två omständigheter, aom icke. aro af sa liten vigt, d
ena, att hela införseln af sådana böcker ar 18t2 uppgick till 2j)0
skålpund, och att det således är eu fullkomlig bagatell, om den tuilen
506
Den 25 April, f. in.
qvarstår eller icke. Den andra omständigheten, som torde förtjena
att något beaktas är den från andra näringar exceptionela ställning
boktrycken- och bokförläggare-industrien här, såsom i de flesta an¬
dra länder, intager derigenom, att den icke behöfver befara några
konkurrenter utom landet; ty icke lärer det löna sig att trycka
bocker och tidningar på svenska i Norge, Danmark och Finland eller
annorstädes i utlandet, och sedan komma hit och försälja dem. Den
ifrågavarande industrien har således hela Sverige med dess befolk¬
ning åt mer an 4 millioner menniskor till uteslutande marknad för
sina Produkter, oberäknad! hvad deraf kan afsättas i utlandet.
. oag skall icke upptaga tiden längre. Naturligtvis har jag nu,
såsom vanligt, da frågan gäller den fosterländska fabriks- och ma¬
nufakturindustrien, ingen som här understödjer min framställning:
men jag anser mig ändock på de skäl, jag anfört, höra yrka utslag
a den föreliggande punkten i Utskottets betänkande. b
Sedan öfveriäggningen härefter förklarats slutad samt Herr Href-
^mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
wlv 1 P c for®v™de punkten och dels utslag derå: framställde
Plerr trefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och
da dervid svarades många ja jemte Hägra nej. förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
4:de punkten.
Herr Ryd ovis t: I afseende å den nu föredragna punkten bär
jag ingenting att erinra beträffande artiklarne kopparstick, stålstick och
träsnitt m. fl Hvad åter angår litoc/rafiska arbeten, så förefaller det
mig, som hade Utskottet och de sakkunnige personer, som i detta
hänseende bhfvit hörde, gatt något lätt till väga. Det är här fråga
om en näring, som pa de senare åren utvecklat sig på ett ganska
vackert satt. Antalet litografiska fabriker utgjorde nemligen år 1868
allenast tre, men både år 1872 ökats till nio; de hafva således på
tern ar till antalet tredubblats. Antalet arbetare, som sysselsattes
JåleddcSSf -fdbrv!^ varm?j?9 T J868’ men 341 år 1872; detta antal har
dl fördubblats. Tillverkningsvärdet utgjorde för år 1868 R:dr
333,185, men ar 1872 R:dr 668,133. Detta allt utvisar en ganska be¬
tydande tillväxt, och den i fråga varande industrigrenen torde derför
icke vara förtjent af annat än välvilja; åtminstone tyckes den kunna
begära, att man icke genast skall gå bröstgänges till väga mot den
och vidtaga åtgärder, som kanske kunna medföra dess förstöring just
da den ar pa väg att uppblomstra. Hittills hafva arbeten af detta
slag vant belagda med eu tull af 8 öre per skålpund; det kunde då
vala skal att tills vidare bibehålla detta skj^dd för en jemförelsevis
ny näring. Nu känner jag visserligen icke. om man här gått till
vaga pa samma sätt, som Utskottets ordförande och vice ordförande
att,i mac gJort 5nee/.1(ie på papper, eller om Utskottet
inhemta!; yttrande af egare till litogranska fabriker i detta ämne;
derom finnes i betänkandet icke ett ord. Det är möjligt, att man
rådfrågat sådana personer, af hvilka de förnämste finnas i Norrkö-
Den 25 April, f. ro
50T
irinz och hafva dessa uttryckt den åsigten, att de icke vidare be¬
höfva något så kalladt tullskydd, utan att tullfri införsel af deras
fabrikat när som helst kan få ega rum. da har jag icke något att
anmärka mot den föreslagna förändringen. Men har icke så skeft,
då gälla här samma anmärkningar, som lag framställt i fråga o
denS9-de punkten: och jag kan då icke med min rost bidraga till, att
man borttager den tullsats, som nu är stadgad för litografiska arbe¬
ten och som efter min tanke ännu en tid kan behofvas.
Friherre af Ugglas: Till svar å den siste talarens fråga ber
jag att få fästa ha§nf uppmärksamhet på att r^/^elfVeA-
finnes Utskottets betänkande vidfoga^!, stål. Hans *orsseil, v
ställande Direktör för Central-tryckenet med Litografiska afdeimn
gen f d. Schlachter & Seedorff*. Detta är såsom bekant, den
största Litografiska firma, som finnes i Stockholm,
Pfprr T? v do vist: Den upplysning, som nyss lemnats, var all¬
deles obehöflig^ ty hvar och en, som läst bilagan till betankandet,
har naturligtvis sett, att det under Herr Forssells namn star, att han
är verkställande direktör för Central-tryckenet i Stockholm meddertill
hörande litografiska afdelning. Jag får dock erinra, att det % al icke
kan anses så alldeles “fair play“, att, derest man onakri^exnta
deras vttrande som i verkligheten representera den litografisk ta
brikstillverkningen i landet, fn väudt rig«.denna.Små
vidt ännu veterligt är, måtte bedrifva en särdeles obetydlig roieise i
tona riktning, & tili»erknin?värdet f»r »amthg. de yra htografeka
fabrikerna 1 Stockholm år 1872 uppgick allenast till 10,TO) R dm
Det hade väl varit vida mer i sm ordning, att vånda sigill! aet
Litografiska aktiebolaget i Norrköping, som drifven en sa ojem¬
förligt mycket större rörelse, eller för ett varde nyssnämnda
af 6Under åberopande än en gång af hvad jag förut anfört och hvilket
nu blifvit ytterligare upplyst, eller. att de sakkunnige, hvilkas i
tresse frågan främst gäller, icke blifvit deri hörde, anhaller jag f
min del aTt med ändring af Utskottets hemställan i hvad den rorer
litografiska arbeten, punkten matte erhålla följande lydelse-
Kopparstick, estamper, stålstick, litografiska och fotografiska
arbeten samt träsnitt, som tillhöra utrikes tryckta verk .
Andra slag, oinfattade, utom litografiska arbeten ....
“ “ litografiska arbeten, 1 skålpund......
“ “ infattade: se tafvelramar.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, vttra.de Herr Gref-
Ven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande punkten och dels af Herr RyJqmst, att densamma
skulle antagas med följande förändrade lydelse.
Kopparstick, estamper. stålstick, litografiska och fotografiska
arbeten samt träsnitt, som tillhöra utrikes tryckta verk . . . fria,
fria;
fria;
0,8 öre;
508
Den 25 April, f, m.
Andra slag, oinfattade, utom litografiska arbeten
litografiska arbeten 1 skålpund .
“ infattade; se tafvelramar.
fria:
0,8 öre;
Härefter gjordes proposition på bifall till punkten och då dervid
vägande8 ’1& Jemte några ne]; förklarades ja hafva varit öfver-
10:de punkten.
Bifölls.
ll:te punkten.
Lades till handlingarne
12:te punkten.
Bifölls.
13'.de punkten.
Heck-lfriis: Jag skulle anhålla, att någon bland Be¬
rn ni“S.s-Utskottets ledamöter ville något utförligare motivera den
förändring, som i denna punkt är föreslagen. Det har nemligen synts
mig orimligt, att nu för tiden, då man i allmänhet söker borttaga
eller åtminstone nedsätta alla tullar så mycket som möjligt, män
skulle höja tullen pa artikel^ “vagnar och åkdon" för att gifva pro¬
duktionen af denna artikel mera skydd än som hittills finnes. Om
man jemför nu gällande tulltaxa med föreliggande förslag, så finner
6n droslfa\. so“ hittills dragit en tull af 20kronor, hädanefter
skulle draga. en tull af oO kronor, eller mer än dubbelt, och för min
del bar jag icke kunnat finna, att det förut begagnade ordet “droska“
ar mera förvillande än det här föreslagna ordet “trilla11. Jag skulle
således anhålla, att någon af Utskottets ledamöter ville i detta af¬
seende _ meddela upplysningar. Kunna sådana deremot icke erhållas,
maste jag yrka af slag å denna punkt.
o , h|eiT B e n n i c h: Med anledning af den siste talarens anförande,
fan,me(1(lela den upplysning, att inom Bevillnings¬
utskottet blifvit tillxännagifvet, att den nu gällande taxerubriken.
som sedan längre tid tillbaka bibehållits, visat sig under tidernas
lopp föranleda allt större och större svårigheter i tullbehandlingen
af åkdon. Da ordet droska infördes i tulltaxan, förstod man dermed
alldeles icke hvad man på senare tider understundom velat derunder
rUrrWPia’ ,äfveu ®tö.rra halftäckta fyrhjuliga åkdon af ganska
dyrbai beskaffenhet och derigenom hafva uppkommit tvister emellan
varuegarne och tullmyndigheterna. Ändringen har således blifvit
föreslagen för att undanrödja dessa tvistigheter och på det att tull-
axans föreskrifter må stå i öfverensstämmelse med den i tull-lag-
509
Deri 25 April, £. m.
stiftningen erkända grundsatsen, att tullen bör stå i ett visst för¬
hållande till den tullpligtiga varans värde. Nuvarande bestämmelser
hafva ledt dertill, att många åkdon, som möjligen efter nuvarande
språkbruk kallas för droskor, icke ansetts kunna förtullas under 100
R:dr, då de deremot efter Utskottets förslag skulle^ draga en tull af
50 kronor, eller endast hälften af hvad nu derför måste betalas. Jag
tror, att det är rätt, att, när språkbruk och vanor törändras, äfven
lagstiftningen derefter ändras, så att i lagstiftningen uttryckes just
hvad man åsyftar och ingenting annat.
En annan fråga vore den, om man skulle kunna nedsätta eller
helt och hållet borttaga alla tullafgifter på vagnar, hvilket jag för
min del tror icke skulle vara farligt hvarken för statskassan eller
för fabrikationen, men då Utskottet icke dertill hade någon särskild
anledning, ville Utskottet endast undanrödja orsaken till tvistighe-
terna i tillämpningen; hvarföre Utskottet också tillagt den anmärk¬
ningen, att tullen för åkdon skall utgå med viss procent af varans
värde, när tvifvel uppstår till hvad slag ett åkdon är att hänföra,,
och har procentsiffran blifvit fixerad efter de grunder, som genomgå
tulltaxan.
För min del kan jag således icke finna annat än att Utskottets
förslag innebär en förbättring, som i de flesta fall kommer att för¬
orsaka vagnegare förminskade tullafgifter, och får jag dei’före an¬
hålla om bifall till Utskottets förslag.
Grefve Mörner, Carl Göran: En gång här da verkligen det
besynnerliga förhållandet inträffat, att Herr Bennich uppträdt i eu
mot frihandeln alldeles motsatt riktning. Saken är verkligen så säll¬
spord, att jag icke kan alldeles släppa tillfället ur händerna. Den
ärade talaren påstod, att Utskottets förslag i de flesta fall skulle
lända till en tullnedsättning. Ser jag emellertid till, huru denned
förhåller; sig, så finner jag, att trillor, som nu draga en tull af 20
kronor, skulle beläggas med 25 kronors tull, äfvensom att andra fyr¬
faldiga mindre åkdon, utom arbetsfordon och lastvagnar, skulle be¬
läggas med 50 kronors tull. Som jag aldrig hört, att droskor räk¬
nats till tvåhjuliga åkdon, så skulle således detta slags vagnar, i
stället för 20 kronor, draga en tull af 50 kronor. Huru detta kan
lända till tullnedsättning, går öfver min horisont; och om jag också
hört, att den i allmänhet i tullsaker ansetts synnerligen inskränkt, så
tycker jag likväl, att jag i detta fall bör kunna reda mig med den
simplaste räknebok, och derför kan jag icke annat finna, än att det
här är något vagnmakareintresse, som fått sitt uttryck i Utskottets
förslag. Men då jemtlandsrepresentanten nyss kunde förklara sig
vara beredd att göra hela vagninförseln tullfri, kan det väl ej heller
vara så farligt, om en eller annan vagn kommer in för 20 kronor i
stället för 50 eller 100 kronor.
Jag anhåller att få förena mig i Herr Grefve Beck-Friis’ hem¬
ställan om afslag.
Herr von K och: Äfven mig förefaller förbättringen tvetydig,
men jag vill icke tillägga något derom till hvad redan blifvit yttradt.
610
Den 26 April, f. m.
Deremot tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten på en annan
ITierll!en- dwa gå1llg icke1 kan hJelPas» då Bevillnings¬
utskottet förklarat sig hafva saknat anledning att föreslå vidare ned-
sättningar, men som jag hoppas Bevillnings-Utskottet en annan riks¬
dag tager under ompröfning. Det är nemligen att arbetsfordon och
lastvagnar, hvilka i allmänhet behöfvas för vårt jordbruk, draga tull
«nder det att alla redskaper och maskinerier, som för öfriqa närinqar
aro behöfhga, äro från tull fria. ' "
•r Tnkianiief1^eiti<i •nu ic^e hJelPas> så vida man icke skulle
vilja till Utskottet återremittera denna punkt.
Sedan ofverläggnmgen ansetts härmed slutad samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till. den förevarande punkten, dels återremiss deraf och dels afslag
derå; framställdes propositionen å dessa yrkanden, och förklarades
den sist gjorda propositionen på afslag å punkten vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
14:de och 15:de punkterna.
Biföll os.
Kammaren åtskildes kl. \ 3 e. m.
In fidem
O. BrakeL
Den 25 April. e. ib.
51 i
Lördagen den 25 April 1874.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades 5 protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen,
ock protokollet för den 18 dennes.
Herr Larsson: Jag anhåller om 3 veckors ledighet från riks-
dagsgöromålen, från och med den 1 Maj.
Denna anhållan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 21 och 22 dennes bordlagda betänkande N:o 7, angå¬
ende vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
lista punkten.
Herr von K och: Det torde tillåtas mig att säga några ord till
följd af den bedröfliga och nästan snöpliga utgång — sit venia verbo —
som min motion fått i Bevillnings-Utskottet, hvars motivering är
af en särdeles egendomlig art. Utskottet har yttrat, att jag skulle
vara den ende, hvars röst höjts för mina åsigter. Det skulle kanske
dermed vilja insinuera, att det å min sida varit någon slags egen¬
kärlek att vilja framkomma med något, som jag sjelf hittat på. För
att emellertid frigöra mig från en sådan beskyllning och för att visa,
att det icke är på alla ställen, som ett dylikt förslag röner samma
öde som i 1874 års höglofliga Bevillnings-Utskott, tillåter jag mig
att redogöra för hvad som, så vidt jag vet, är den första uppkomsten
till detta förslag. Jag känner visserligen icke den person, som gif-
vit anledning härtill; men jag känner den, å hvars vägnar det första
512
Den 25 April, e. m,
gällande lagstadgande i denna riktning är undertecknadt. och det är
Kejsar Alexander II i egenskap af Storfurste till Finland. Den 2
Mars 1865 utgafs nemligen en kejserlig förordning, der just den prin¬
cip blifvit tillämpad, som senare adopterades, först inom bränvins-
kontroll-byrån och af åtskilliga svenska Statsråd, samt af sjelfvaBe-
villnings-Utskottets majoritet förfäktats, och som jag först derefter tagit
mig friheten att i det andra alternativet af motionen föreslå. Jag var
öfvertygad, att saken var riktig och vigtig. Såsom Herrarne veta,
brukar jag då icke sky tillbaka för några konsiderationer. I Fin¬
land utfärdades nämnda dag dels en förordning “angående tillverkning
försäljning, upplag och forsling af bränvin i Finland att gälla från den
1 Januari 1866 under loppet af 10 år“, dels ock en förordning “angå¬
ende den af bränvinstillverkningen i Finland inflytande skattens an¬
vändande och fördelning11. Man vidtog då i Finland ungefär samma
åtgärder, som vi gjorde år 1855, eller att de små brännerierna af-
skaffades och det stadgades, att bränvin får tillverkas endast uti
större brännerier; men man gick der i öfrigt till väga helt olika emot
oss. Såsom bekant genomdrefs reformen här på det vis, att Ridder-
ska/pet och Adeln, som förut hade en mängd brännerier och ett slags
privilegium att sälja bränvin i minut, välvilligt afsade sig detta och
icke ifrågasatte någon ersättning för denna uppoffring i den allmänna
sedlighetens intresse. Presterskapet också handlade i denna riktning,
hvaremot P>ondeståndet, som bättre vet att taga vara på sina intres¬
sen, icke kunde förmås att gå in derpå, hvadan detsamma endast ge¬
nom tre stånds öfvermakt tvingades att gå in på en författning, som
det, med rätt eller orätt, ansåg vara för sig skadlig. Deremot de¬
ras bistånd, som köptes och köptes dyrt, det var städernas, och det
bästa beviset härpå är den tabell öfver afgiftens fördelning, som före¬
kommer på sista sidan af Bevillnings-Utskottets nu afgifna betän¬
kande. Herrarne se der hvad städerna fått genom denna författning.
Städerna hade, så vidt jag kunnat utröna, år 1854 alldeles ingen större
utan enligt 1734 års lag och äldre gemensamma författningar alldeles
lika rättigheter i Sverige som i Finland till försäljning af starka
drycker. Här gick utskänkningsafgiften säkert förr odelad till stats¬
verket och den var i medeltal under de fem åren före år 1855 endast
31,899 R:dr. Medeltalet af statens hela inkomst af bränvin, inbe¬
räknad utskänkningsafgiften, varunder åren 1850—1854 endast 680,000
R:dr. Städerna hade, som sagdt, icke någon rätt till skatten. Nu
hafva de fått så pass af utskänkningsafgifterna, att deras andel ut¬
gjorde år 1872 icke mindre än 1,300,478 R:dr 91 öre, under det att
Landstingen deremot endast fått 224,854 R:dr 13 öre och Hushållnings¬
sällskapen 314,817 R:dr 24 öre, men landsbygdkommunerna endast
126,177 R:dr 89 öre, eller dessa senare blott f,,- emot stadskommunerna.
Huru gick man deremot till väga i Finland? Jo. när skatten
de pålades, till eu början af en mark 60 penni finsk! mynt, motsva¬
rande _ cirka en riksdaler 2 öre svenskt riksmynt, fördelades den på
det viset, att af denna afgift statsverket främst skulle med 660,000
mark ersättas för inkomsten af det förra bränvinsarrendet; att der¬
näst en fjerdedel af hela den inflytande brun vinsskatten efter folk¬
mängden
Den 25 April, e. m.
513
mängden delades mellan länen och af den sålunda hvarje län till¬
fallna andel en åttondedel öfverlemnades åt dervarande hushållnings-
eller landtbrukssällskap, till främjande af deras ändamål, samt de
öfriga sju åttondedelarna efter samma grund fördelades på länets stads-
och landsförsamlingar för att af dem användas till nyttiga kommunala
behof, som vid allmän stämma blifvit godkända; hvarefter, angående
användandet af de medel, som efter förenämnda afdrag kunde åter¬
stå, förordnades som följer:
l:o “att, utom den i anförd måtto till kommunernas förfogande
öfver!emnade fjerdedel af bränvinsskatten, näst derefter ytterligare
en summa af en million mark årligen skall tillfalla samtlige kommu¬
ner på landet och städerna, samt dem emellan fördelas efter jord¬
lägenheternas mantal och städernas folkmängd, deraf hvarje hundra¬
tal anses motsvara ett mantal; hvarvid endast de, som förut egt rätt
att bränvin tillverka, få deltaga i kommunalstämmas beslut om lämp¬
ligaste sättet att använda detta anslag;
2:o att dernäst, såsom ersättning icke allenast för de med kon¬
trollen öfver brännerierna samt inlösandet af hittills begagnad brän-
vinsredskap förenade utgifter, utan ock för de kostnader, som föran¬
ledas af ökad tull- och annan bevakning till förekommande af olof¬
lig införsel, tillverkning och försäljning af bränvin i landet, till stats¬
verket årligen utgå trehundratusen mark; dock att styrelsen, i fall
omständigheterna sådant påkalla, eger att redan före nästkommande
landtdag för dessa behof af skatten använda ett ännu större belopp;
3:o att till styrelsens förfogande ställas följande årliga anslag,
nemligen: sexhundratusen mark till fängelseväsendets ordnande i så¬
dant syfte, att detsamma kan komma att motsvara det vid sist hållna
landtdag föreslagna nya straffsystem; 1,800,000 mark till bestridande
af kostnaderna för de nya kommunikationsanstalter, ständerna be-
slutit; 200,000 mark till bildande af en fond med ändamål att bereda ut¬
vägar för donationsböndeme i östra delen af landet till inlösande af deras
beboende lägenheter; 500,000 mark såsom kreditiv för undsättning un¬
der missväxtår och andra utomordentliga behof; samt 100,000 mark
såsom ersättning för bro- och skallfogdarnes aflöning, på det denna
aflöning framdeles må kunna med jordlägenheternas befriande der¬
ifrån öfvertagas af kronan;
4:o att hvad efter alla ofvan upptagna anslag ännu kan af den
inflytande brän vinsskatten återstå jemväl bör tillfalla städerna och
kommunerna på landet till enahanda fördelning och användande som
förenämnda summa af 1,000,000 mark; samt
5:o att den sålunda fastställda fördelningen af ifrågavarande me¬
del, så vidt den angår städerna och kommunerna på landet, skall för¬
blifva gällande i tio år, derest icke derförinnan den jordlägenheterna ålig¬
gande grundskatt varder upphåfven*.
Slutligen heter det. “Hvad som af ifrågavarande bränvinsskatt
ännu derefter kan återstå fördelas och användes lika som anslaget
under punkten 3“.
Allt detta går således ut på att ersätta dem, som blefvo lidande;
och man tog icke bort detta privilegium från bönderne och landt-
Riksd. Prof. 1874. 1 Afd. 2 Band. 33
514
Den 25 April, e. m.
brukarne, utan att derför gifva dem någon ersättning. Så vidt jag
funnit, har icke någon annan ändring skett häri, än att, då vi här
hade en vida lägre skatt och tullförsnillningar således kunde löna
sig, man satt ned skatten till 1 mark, motsvarande 70 öre, samt
anslaget till kommunikationsanstalterna före de till kommunerna. Tv
värr är man i Finland i afseende å de statistiska uppgifternas med¬
delande lika långt och längre efter än vi, och sammandraget af gu-
vernörernes femårsberättelser för 1866—1870 är ännu icke utkommet,
hvadan icke några officiella uppgifter torde finnas, huru denna för¬
ordning verkat i sedlighetens intresse i afseende å fattigdom, brott
m. m. Jag vill dock anmärka, att, så vidt jag kunnat inhemta, denna
förordning i Finland icke ansetts förorsaka det stora missnöje, som
förändringen åstadkom hos vår landtbefolkning; ej heller har det för¬
sports annat, än att man der varit belåten med den fördelning af
skatten, som skett, hvarigenom en god hjelp för de särskilda kom¬
munala behofven på landet blifvit gjord på helt annat sätt, än hvad
förhållandet är med våra hardt tryckta landtkommuner.
Detta har jag velat nämna i afseende på uppkomsten af detta för¬
slag. I öfrigt känna Herrarne att förslaget, som framlades i Bevillnings¬
utskottet, hade som nämndt är blifvit nästan fullständigt utarbetadt
inom bränvinskontrollbyrån , af en af Utskottets ännu varande leda¬
möter; men ehuru åtskilliga sympatier derför funnos äfven inom
konseljen, hafva de icke kunnat göra sig gällande. Sedermera har
ett olyckligt öde följt hela denna sak. Det har sett ut som om en
outredd naturkraft härvid varit verkande; men denna kraft är väl
ingen annan än den, hvars verkningar vi ofta nog få erfara, eller att
åtskilliga starkt koncentrerade intressen förmå att göra sig gällande
äfven emot de högsta samhällsintressen till och med i sedlig väg.
Jag skall nu icke uppehålla Herrarne med sjelfva saken. Mitt
andra alternativ grundades på det hopp, att Bevillnings-Utskottet,
som till stor del består af nästan samma ledamöter som vid två före¬
gående tillfällen, skulle nu vara af samma tanke som förut och
icke gifva vika för gissningar om de tänkesätt, som finnas inom re¬
presentationen. Jag tror för min del, att, då man till ledamöter i
ett Utskott väljer de personer, som man anser vara i ämnet mest
förfarne, man borde kunna vänta sig att de genom sina upplysta råd
och öppet uttalande af egen på sakkunskap grundad öfvertygelse
skulle leda Riksdagen, men icke, såsom här är förhållandet, komma
och säga, att Utskottet trott sig finna, att den föreslagna förändringen
saknar erforderligt stöd af det allmänna tänkesättet inom Riksdagen.
Jag medgifver val, att Utskottet i detta fall grundat sig på föregå¬
ende afslag; men det är icke sagdt, att, derföre att en sak icke första
eller andra gången accepteras, den möjligen icke kan accepteras den
tredje eller fjerde gången. Derpå hafva vi många exempel, men det
frappantaste är måhända den största reform, som på senare tider
skett, eller slafveriets afskaffande. Ingen trodde sig väl, då motio¬
närens Wilberforces röst var den enda som derföre höjdes och afgafs i
engelska parlamentet, skola få upplefva den dag, då detta skulle ske,
men många tingo glädjen göra det, den goda saken gick ändå, och
England uppoffrade derför icke mindre än 20,000,000 pund sterling.
515
Den 25 April, e. m.
Ja0- hade i motionen vågat framställa det senare alternativet un¬
der förhoppning, att Bevillnings-Utskottet möjligen hade återkommit
“ä ses premiers amours“. som till och med de flyktiga otta bruka
böra; men då lag bedragits uti mina förhoppningar och da sa icke skeft,
förfaller det alternativet. Hvad beträffar det forsta alternativet i
mitt förslag, angående en underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl.
Makt, har jag sedermera fått sådan upplysning, angående denna Kam¬
mares allvar vid frambärande af underdåniga önskningar inför Tronen,
att jag för närvarande icke påyrkar densamma. Jag har således icke
något yrkande att göra.
Herr von Stockenström: Jag kan icke underlåta att med
några ord bemöta hvad den siste talaren yttrat. Het bär från flera
håll i landet vid denna riksdag visat sig, att klagomal inkommit öf¬
ver bränvinets missbruk, och man har föreslagit hvarjehanda bote¬
medel mot det onda, som man ansett blifva allt mer och mer ofver-
handtagande. Det visar sig af Utskottets betänkande i dess fort¬
sättning, att Utskottet alls icke varit doft för dessa roster utan att
Utskottet sökt framkomma med förslag, som möjligen skulle kunna
verka till det ondas afhjelpande. Bland de förslag, som blifvit fram¬
ställda, är äfven Herr von Kochs motion Utskottet har dock icke
ansett sig nu kunna fästa sig dervid och det af skal, som Utskottet
uppgifvit. Det är visserligen ganska enstaka, det skalet, men det: ai
dock ett skäl, som bör vara hemligen gällande, eller att Utskottet
trott sig finna, att den föreslagna förändringen saknar erforderligt
stöd af det allmänna tänkesättet inom Riksdagen , tvärt emot hvad
motionären i sin motion yttrat, att det allmänna tänkesättets påträn¬
gande makt borde verka derhän, att Utskottet skulle adoptera sitt
förslag af 1870. Om också detta skett, hade det icke vant för att
vidhålla någon gammal opinion inom Utskottet, sa mycket mindre
som Utskottet för närvarande består till en stor del af andra leda¬
möter än de, som tillstyrkte det förslag i denna riktning, som Ut¬
skottet vid 1870 års riksdag afgaf. Det är icke heller pa någon giss¬
ning om det tänkesätt, som kunde vara radande inom representatio¬
nen, som Utskottet stöd! sig; ty då en mängd petitioner, till icke
mindre antal än 270 stycken, från olika delar af landet, till Rege¬
ringen framkommit, Indika petitioner sedermera öfverlemnats till Ut¬
skottet, samt åtskilliga motioner inom Andra Kammaren blifvit vackt*,
men ingen enda af dessa petitioner eller motioner innehållit ett för¬
slag i denna riktning, har icke Utskottet kunnat föreställa sig att
opinionen skulle vara för detsamma, och yi veta alla, att vid tre före¬
gående tillfällen ett dylikt förslag blifvit i denna Kammare afslaget,
två gånger genom votering och sista gången utan votering.
I Finland lärer detta system på sista tiden blifvit antaget. Het
kan visserligen hända, att det der befunnits lämpligt och nyttigt; men
lika litet som motionären sjelf, efter hvad han uppgifvit, kunnat in¬
hemta hvad verkan denna lagstiftning i Finland halt i senaie tidei
på sedligheten derstädes, lika litet har förhållandet for Utskottet va¬
rit bekant, och man har trott, att, om också ett system pa det ena
stället blifvit antaget, det åtminstone vore skål att vänta med ett
516
Den 25 April, e. m.
dylikt försök här i landet, till dess man kunnat inhemta några un¬
derrättelser, huru det på den andra platsen slagit ut. Af dessa an¬
ledningar har Utskottet icke ansett sig kunna understödja motionen,
och då motionären icke sjelf yrkat dess antagande, vill jag icke längre
uppehålla mig vid densamma, utan anhåller om bifall till Utskottets
betänkande i denna punkt.
Friherre af Ugglas: Jag anhåller att få tillkännagifva, att
jag vid behandlingen af denna punkt i Utskottet händelsevis icke var
i Utskottet närvarande. Jag nämner detta icke derför, att jag ämnar
motsätta mig Utskottets förslag, utan vill jag för min del tillstyrka
bifall till detsamma, helst jag tror att, med anledning af hvad vid
föregående riksdagar förekommit i denna fråga, Utskottet icke kunnat
framkomma med något annat förslag. Riksdagen har nemligen helt
enkelt afslagit Utskottets framställningar i detta afseende, och då
Utskottet icke varit mäktigt att uppgöra ett nog genomgående för¬
slag, tror jag, att Utskottet haft fullt skäl till det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit. Emellertid vill jag begagna tillfället för att ärligt
och öppet tillstå, att jag, som varit en ganska stor motståndare till
den tanke, som ligger i sammanslagningen af de båda afgifterna, till
följd af hvad jag under senare tiden inhemta!, trott mig finna, att
det ligger i denna tanke något mera riktigt, än hvad hittills blifvit
erkändt. Ett af de skäl, jag har härtill, är ett samtal, som jag hade
sistlidne höst med en person från Finland, hvilken, till följd af sin
ställning, var fullt befogad att kunna bedöma dessa förhållanden, och
hans utsago var, att, sedan denna sammanslagning skett, ett mycket
bättre förhållande i detta afseende inträdt. För min del anser jag,
att detta skäl, jemte många andra, kan vara tillräckligt för att åt¬
minstone få en utredning af saken och ett förslag i detta afseende
framlagdt. Utskottet har, som sagdt, icke varit mäktigt att göra det,
och jag har således äfven bidragit till det slut, hvartill Utskottet kom¬
mit, under förhoppning likväl, att, då Kongl. Maj:t egen en man, sär¬
skild anställd för att närmare följa dessa angelägenheter, det måtte
lenmas honom tillfälle att under sommarens lopp i Finland taga känne¬
dom om dessa förhållanden, samt att Kong!. Maj:t, om saken befinnes
förtjent af afseende, måtte framställa förslag i ämnet. Jag tror icke,
att det går an att mer och mer undanskjuta frågan, utan att en verk¬
lig utredning deraf må ske, och jag hoppas, att Riksdagen måtte få
motse den från Regeringen.
På dessa skäl har jag icke kunnat biträda Herr von Kochs
förslag, utan får vördsamt yrka bifall till Utskottets betänkande i
denna punkt.
Herr Brun: Man har bemödat sig att i afseende på alla lofliga
näringsfång lagstifta så, att de blifva lika tillgängliga för alla dess
idkare, och detta är utan tvifvel riktigt. Jag antager, att man velat
följa samma princip i afseende på bränvinsförsäljningen, men mig
synes, att man härvid icke velat se, huru förhållandena verkligen
äro beskaffade, utan man har, så att säga, stoppat hufvudet i en
buske, för att icke se faran, som omgifver en. Jag tror icke, att
Den 25 April, e. m.
517
det kan vara för någon obekant, att eu stor del ax clet bränvin, som
tillverkas i landet, icke beskattas,_ hvad försäljningen beträffar, utan
att det för sill j es medelst utminutering, utan att drabbas af den skatt
statsmakterna velat lägga på allt bränvin. Det är detta onda jag
anser vara det vigtigaste att undanrödja i afseende på bränvinslag-
stiftningen, och jag tror, att det steg, Herr von 'Kock föreslagit, är
det riktiga, ty jag hemställer, om det icke i den nuvarande lagstift¬
ningen ligger ett premium och en uppmuntran för den olofliga brän-
vinsförsäljningen. Jag tror icke, att någon kan bestrida, det den,
som obotligen försäljer bränvin, just i detta olofliga beteende bär en
belöning, och jag frågar, om det är klokt och om man handlar i sed¬
lighetens intresse genom att tillstädja sådant. Jag yttrade, att man
tyckes vilja se bort från detta och lefva i eu slags china ére, att det
icke är någon fara, men jag ber åtminstone att icke obetingadt få
tillhöra dem, som anse detta Utskottets utlåtande tillfredsställande.
En talare nämnde, att af de många petitioner, som inkommit till
Kongl. Maj:t, har icke eu enda innehållit ett förslag i den riktning
Herr von Kochs motion angifver, men jag får förklara, att jag speciel
känner till, att petitioner af samma syftning, som Herr von Ivoclis
förslag innehåller, verkligen inkommit till Kong!. Maj:t.
De skal, på livilka Utskottet stödt sitt afstyrkande, synas mig
icke heller fullt nöjaktiga. Utskottet säger visserligen, att de förut
gjorda framställningarne i samma syftning blifvit af Riksdagen af-
slagna, men strax förut talar Utskottet om att vid 1871 års riksdag-
fann Bevillnings-Utskottet skäl att framlägga ett förslag i samma
syftning, som Herr von Kock nu föreslagit. Utskottet säger vidare,
att det håller före, att en sådan åsigt, som den i motionen uttalade,
saknar stöd inom Riksdagen. Detta kan jag icke bestrida, tv jag-
vet icke livad andra tänka, men att denna åsigt icke saknar stöd
hos den tänkande befolkningen i den landsbygd jag tillhör, det tror
jag mig kunna försäkra. Vidare säger Utskottet, att inom Andra
Kammaren har intet enda förslag i samma syftning, som Herr von
Kochs motion innehåller, framställa, och att motionen icke heller blifvit
understödd af någon ledamot i Första Kammaren. Jag vill dock på¬
minna om att nog var det eu och annan vid förra riksdagen som
understödde detta förslag; men dessa små skäl må betyda hvad de
kunna, för mig är hufvudskälet, att det icke kan bortresonneras, att
den Soiofliga bränvinsförsäljningen innebär en frestelse, och att detta
bör tagas bort. Ju längre man later ett ogräs växa, dess mera
sträcker det ut sina rötter, och man bör derföre icke låta det vara
någon tid, utan jag upprepar, att den första och vigtigaste åt¬
gärden i bränvinslagstiftningen är den att sammanföra de olika skat¬
terna till en skatt, hvarigenom icke någon försäljning kan undgå be¬
skattning. I följd häraf vill jag anhålla om återremiss af denna
punkt, för att om möjligt erhålla från Utskottet ett förslag i en an¬
nan syftning än detta utlåtande innehåller; och detta så mycket
heldre som en högt aktad talare yttrat, att han inhemtat, att man i
Finland gjort erfarenheter, som tala till förmån för motionärens för¬
slag. Jag anhåller om återremiss.
518
Den 25 April, e. m.
Herr Hassel rot: Jag ber att få uttala den åsigt, att motio¬
närens förslag tvifvelsutan har ett godt syftemål, men att det lider
af ett hufvudsakligt fel, nemligen att genom dess antagande det blefve
omöjligt att väl ordna bränvinsförsäljningen. Om försäljnings- och
tillverkningsskatterna slogos tillsammans, skulle följden blifva, att
ingen skatt lädes på försäljningen, utan den skulle blifva fri, och
jag behöfver väl icke säga mera, för att Hammaren skall finna att
förslaget är oantagligt. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Brun: Jag tager mig friheten hemställa, om det verkligen
skulle blifva förhållandet, som Herr Hasselrot yttrade, att, om man
skulle sammanslå försäljnings-. och tillverkningsskatterna till en enda,
försäljningen derföre skulle blifva fri. Statsmakterna hafva väl i sin
hand att ordna detta, och motionärens förslag synes icke åsyfta att
få försäljningen fri. Min mening är visst icke heller, att den skall
blifva fri, utan att den skall ordnas, men för att sådana underslef,
som nu ske, icke måtte komma att ega ruin, önskar jag framgång åt
förslaget. Jag yrkar återremiss.
Herr von K och: I anledning af Herr Hasselrots anförande vill
jag nämna, att jag kan till honom öfverlemna den författning, som
galler sedan den 1 Januari 1866 'i storfurstendöme! Finland och som
innehåller försäljningslagen och de réglementariska föreskrifter, som
der finnas, för att visa att det icke är omöjligt att på grund af det
förslag, jag framställt, ordna dessa förhållanden. Jag hoppas att
snart — enär man bitväntar en f. d. guvernör i Finland — kunna
erhålla de statistiska data, hvarigenom jag tror mig kunna styrka
hvad jag nyss hört af min förre antagonist Friherre af Ugglas,
att denna lag verkat välgörande och att folket är nöj dt med den¬
samma.
I öfrigt vill jag nämna, att jag skulle nu icke hafva framlagt
detta förslag, om jag icke blifvit dertill uppmanad af flera represen¬
tanter från Morrland, hvilka ansågo det vara af högsta vigt, att ett
grundskott riktades mot den olofliga bränvinsförsäljningen.. Att nu,
då hela landet högt ropat på en genomgripande förändring i lag¬
stiftningen angående rusdrycker, endast framkomma med några så
små, jag vill icke säga småaktiga, svar, tyckes väl mycket påminna
om berget, som födde en råtta.
Herr Hasselrot: Med anledning af de anmärkningar, som blifvit
gjorda mot mitt förra, korta yttrande, ber jag att få tillägga några
ord. Det synes mig klart, att, om försäljningsskatten sammanslås med
tillverkningsskatten, blir deraf en följd att icke någon särskild skatt
kan läggas på försäljningen. Deraf följer åter, att den måste blifva
fri eller också utdelas såsom monopol, hvilket väl icke torde gå för
sig i vårt land. På denna grund anser jag motionärens förslag oan¬
tagligt och anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Herr von Gei jer: Jag tillåter mig erinra derom att, när vid 1870
års riksmöte Bevillnings-Utskottet stora förslag till nya bränvins-
519
Den 25 April, e. m.
tillverknings- och försäljningsförfattningar behandlas af Kamrarne
uttalades af många talare en stor farhåga för att, i enlighet me
hvad Utskottet föreslagit, ordna bränvinsförsäljmngen pa samma satt
som i Finland, hvarest kommunen väl har fria hander att bestämma
om denna försäljning men dock med Olyckligt förbud att derför
foriJ någon konnminal afgift. Jag tror för »tf n rf»
ordnandet af bränvinsförsäljmngen bara ga samma a ag som i tala
För min del biträder jag nemligen den asigten, att det ar korn-
munen som bör få bestämma öfver den mindre bränvinsforsaljningen
och derå ock efter godtfinnande sätta accis. Det förslag till ordnande
af den mindre partihandeln, som Utskottet i eu följande punkt af-
Sfvit synes mig ock gå i denna riktning, enär, enligt detta tors lag
kommunen ensam har att bestämma öfver denna handel, vid halhet
förhållande jag antager att kommunen icke kan förmenas att,_ nar
aen så för godt finner, belägga denna handel med kommunalaccis.
Hade det verkligen varit Utskottets mening att sådan kommunal¬
accis ei finge den mindre partihandeln med bränvin asattas, laiei
Utskottet icke underlåtit att uttryckligt förbud härför i lagförslaget
införa- ett sådant förbud finnes icke i lagförslaget. . ,
Emot Utskottets förslag i nu förevarande punkt bär jag ick.
någonting att anmärka.
Friherre af Ugglas: Då jag här hört talas om återremiss.
få- jas hemställa, hvartill det skulle gagna att återremittera ärendet.
Såv dt ja o- kunde erfara, voro inom Utskottet meningarne bestämma
te att eke -å längre än hvad Utskottet föreslagit, och jag tror mig
kunna våga'^en spådom, att Andra Kammaren kommer att bifalla
denna punkt. Hvad blir då följden? Jo att Utskottet fai anhålla,
att Första Kammaren ville i ämnet fatta beslut Jag far äfven saga,
att då jag icke kan formulera ett förslag i den bär ifrågasätta syft
ning tåg icke heller vill förorda aflåtande! åt eu skrifvelse till Kongl
Mani3 Jag borde kanske icke såsom ledamot af Utskottet motsatta
mig én återremiss, men jag tror, att den icke skulle tjena till något.
Med anledning af hvad Herr von Geijer yttrat, vill. jag fasta upp¬
märksamheten8 på att det icke varit Utskottets mening att belägga
den mindre partihandeln med någon som helst accis.
u"Rpvo" Ehuru föga hemmastadd i hithörande ämnen, tillåter
i,, rf! Satt med anledning af åtskilliga bär afgifn. yt randen
Uttala Hägra ord i frågan. Det förefaller mig. som det skulle rata
ett betydligt steg till något bättre, om en förändring gjoides i det
syfte Herr von Koch föreslagit. Jag får en ytterligare anledning -
Jo detta icke allenast af hvad denne ledamot yttrade om teihallan-
dena i Finland utan äfven af ordförandens i Hevillnings-Utskottet
första yttrande, då han, ehuru han trodde tiden ännu icke vara inne
likvisst^ansåg, att en sådan förändring endast vore en tidsfiaga, samt
att han önskade, att det från regeringen komme; ett ior^ag i denna
svftnine- Jag hade på grund häraf föreställt mig, att lian icke skulle
Jäfva något Semot aflåtande! af eu sådan skrifvelse, som Herr von
520
Den 25 April, e. m.
Koch i sitt första alternativ framställt, ty genom en sådan skrifvelse
f „Vre ™an, Ju kunna vänta, att från regeringen skulle komma ett
bättre förslag, än hvad Utskottet och .Riksdagen kunna åstadkomma.
+-ng wp TT°r min dre} Xai’a bere(id att begära proposition på bifall
till det af Herr von Kock först framställda alternativet, men då jag
bort att han ansett det bättre att begära återremiss, förenar lag mig
med honom uti detta yrkande. J ö ö
• .H,err ^idén: Ehuru jag så nyss ankommit till riksdagen, att
jag icke vant i tillfälle att fullkomligt sätta mig in i den fråga, som
nu är un aer öfverläggning, är jag dock för dess lyckliga behandling
sa intresserad, att jag ej kunnat afhålla mig från att begära ordet,
för att derom fa uttala mm mening. Det är bekant, att befolkningen
i alla landsändar på det högsta klagar öfver det olyckliga tillstånd,
som framkallats af det öfver hand tagande superiet, och att till Kongl.
Maj:t i underdånighet under detta år ingått talrika petitioner derom,
att kraftiga åtgärder måtte vidtagas för att hämma den flod af spiri¬
tuösa, som hotar att dränka vårt land i elände. Under sådana för-
allanden är det klart, att äfven jag lifligt måste önska, att årets
lagstiftning tagit större steg i detta syfte. Det har ock synts mig
tran riksdagens början, då jag först tick höra, att Herr von Koch
framställde den föreliggande motionen, som Bevillnings-Utskottet nu
natt under sin behandling, att i densamma läge en tanke i den af mig
önskade riktningen, vard att taga fasta på; och som denna icke var
ny hvarken för Riksdagen eller Utskottet, så trodde jag. att tiden
nu andtligen skulle vara inne för den reform, som dermed påyrkas,
och att Utskottet skulle vilja göra något för att hjelpa den fram. Det
ar derföre med icke ringa nedslagenhet jag tagit del af Utskottets ut-
latande, som afstyrker motionens antagande. Det borde dock icke vara
för någon och allra minst för Utskottet obekant, att i den nuvarande
bran vins-lagstiftningen ligga sådana bestämmelser, som förlama kom¬
munernas energi att motarbeta försäljningen af spirituösa drycker och
nif-öfver hand tagande superiet, i det att denna lagstiftning
tulföisäkrar dem (kommuner, landsting och hushållningssällskap) en
sa betydlig vinst af nämnda olycksaliga försäljning. Det ligger vi-
dare,1 öPP®*1. åag, att den olofliga försäljningen af dessa spritdrycker
pa det kraftigaste uppmuntras genom samma, vår nuvarande lagstift-
ni®S) ty. den,^ som nu kan sälja i löndom, får naturligtvis en större
netioiörtjenst än den lagliga försäljaren, som måste erlägga skatt för
ioisäl]ningen. Dessa båda hufvudmoment, undanrödjande! af de be¬
stämmelser, som förlama kommunernas verksamhet mot superiet, ja,
snart sagdt locka dem att befordra detsamma, och dörrens stängande
tor lonkrögeriet, både, enligt min åsigt, bort af Utskottet beaktas.
Uch både detta gjorts, så synes mig Utskottet skola hafva kommit
till ett tillstyrkande i stället för ett afstyrkande af Herr von Kochs
motion. Det synes, som om Utskottet sjelf! känt detta, då det icke
natt annat skäl till att afstyrka motionen, än att man ännu icke vore
mogen att antaga hvad i motionen föreslagits och detta åter på den grund,
att motionen vid de tvenne nästföregående riksdagarne icke rönt någon
uppmärksamhet från Riksdagens sida. Utskottet bär således erkänt,
Den 25 April, e. m.
521
att motionen i och för sig är god för det åsyftade målet. Men Ut¬
skottet vill dock, att man skall dröja med dess antagande. Utskottet
hörde likväl hafva tänkt derpå, att sedan föregående riksdag bär
opinionen mot det öfver hand tagande superiet utvecklats med stora-
steg och att i detta fall en stor skilnad mot föregående år egen rum.
Derföre tror jag, att Utskottet, om det, såsom jag anser att det bort,
velat stödja sig på denna opinion, ej behöft misströsta om framgången
af sitt förord, derest detta blifvit lagdt till förmån för motionen. Detta
säger jag utan att göra något bestämdt yrkande, enär detta i alla
fall, då tid till motionens förnyade behandling nu mera svårligen före¬
finnes denna riksdag, ej kan leda till någon åtgärd i det syfte jag
önskar, och utan att misskänna betydelsen af de smärre steg i lag¬
stiftningen som Utskottet i följande punkter af betänkandet föreslagit,
för att hämma det onda, hvaröfver vi så bittert måste klaga. Jag
vill endast få sluta med att uttrycka det hopp att Herr von Kochs
motion skall återkomma nästa riksdag och då af Utskottet först och
främst samt derföre äfven af Riksdagen vinna behörigt afseende.
Grefve Sparre, Gustaf:
Herr Berg: Då jag ytterligare af de senare yttrandena blifvit
öfvertygad, att det troligen ej kan tjena till något att återremittera
denna punkt till Utskottet, så ber jag att få återgå, til! det yrkande,
jag först tänkte framställa, eller proposition på bifall till Herr von
Kochs motion i förra delen, nemligen att Riksdagen ville i under¬
dånig skrifvelse hos Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke, till vinnande af större sä¬
kerhet och jemnlikhet vid beskattning af bränvin, de nu utgående sär¬
skilda afgifterna å tillverkning och försäljning kunde utbytas emot
en till statsverket ingående gemensam tillverkningsafgift samt att i
sådant fall Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag till _de
förändrade stadgande!! angående försäljning af bränvin och andra spiri¬
tuösa drycker, som häraf blefve en följd och af omständigheterna i
öfrigt kunde påkallas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten, dels återremiss deraf och dels af Herr
Berg, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, måtte bi¬
falla det första alternativet i Herr von Kochs motion, eller “att Riks¬
dagen ville i underdånig skrifvelse hos Kong]. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke, till vinnande
af större säkerhet och jemnlikhet vid beskattning af bränvin, de nu
utgående särskilda afgifterna å tillverkning och försäljning kunde ut¬
bytas emot eu till statsverket ingående gemensam tillverkningsafgift,
samt att i sådant fall Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag
till de förändrade stadgande!! angående försäljning af bränvin och
andra spirituösa drycker, som häraf blefve en följd och af omständig¬
heterna i öfrigt kunde påkallas.“
522
Den 25 April, e. m.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall till punkten, och då dervid svarades många ja, blandade med
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter det Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens fram¬
ställning, såsom kontra-proposition vid voteringen antagit återremiss
af punkten, uppsattes, justerades och anslogs följande voteringspro¬
position:
Den, som bifaller första punkten i Bevillnings-Utskottets betän¬
kande N:o 7, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner nej, återförvisas punkten.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—Öl.
Nej-19.
2:dra punkten.
Herr Larson: Efter mitt förmenande borde Herr Hammarbergs
motion icke hafva rönt ett sådant mottagande, som den fått. Den
afser att i vårt land minska superiet, som, enligt hvad vi från alla
håll höra, är i tilltagande.
Inom Utskottet Tiar upplysts, att icke mindre än 270 böneskrifter
inkommit från landet med begäran, att statsmakterna måtte vidtaga
kraftiga åtgärder för superiets hämmande. Det är visserligen svårt
att genom lagar hindra detta onda, men något kan dock på den vägen
vinnas och Herr Hammarbergs motion går i den riktningen.
Utskottet medgifver, att en sådan prisstegring, som motionären
föreslagit, skulle i viss mån förminska förbrukningen af bränvin, men
uppgifver såsom skäl för sitt utslag, att smygbränningen derigenom
skulle befordras, äfvensom smuggling. Hvad smygbränningen angår,
tror jag, att inom hvarje kommun finnes så mycket godt och ärligt
folk, att en smygbrännare skulle helt snart blifva upptäckt. Hvad
åter smugglingen beträffar, tror jag, att enhvar, som är något rådd
om sitt anseende, icke skall befatta sig med en sådan handtering.
Jag yrkar på grund häraf återremiss af denna punkt.
Herr Odencrants: Då Herr Hammarbergs motion blef bekant,
väckte den hos de nu i vårt land ganska talrika ifrarne för nykterhet
och minskning i superiet stora förhoppningar. Man tyckte i allmän¬
het, att det var på det hela så litet, som denna motion satte i fråga;
523
Den 25 April, e. m.
man trodde också, att den kunde vara i mer än ett hänseende gag¬
nande, och man hoppades derför, att den skulle vinna framgång. Vis¬
serligen har mot eu sådan förhoppning, ett sådant byggande på yttre
åtgärder blifvit invän dt, att man för befrämjande af nykterhet ^bör
anlita andra medel än sådana, som måste anses utöfva ett yttre tvång,
och det medgifves gerna att sådana af motsatt beskaffenhet äfven
finnas. Ett sådant är Guds ord. Der detta fatt utöfva sin omska¬
pande kraft till åstadkommande af eu fullkomlig, hjertats och ämnets
förändring, är det ett mycket vigtigt medel. Drinkaren blir da botad
till vagns, och några restriktiva åtgärder för att hindra honom att följa
sitt begär erfordras lika litet som hos enhvar, hvilken är i besittning
af den viljekraft, att han, sedan hans förstånd blifvit öfvertygadt om
skadligheten af ett omättligt begagnande, af bränvin, förmår afhålla
sig derifrån. Men det gifves ett ojemförligt större antal,.som sakna,
denna kraft ända derhän, att, ehuru de under pina och ångest veta
och känna att ett fortfarande omättligt begagnande af rusdrycker
medför deras förderf till kropp och själ, för tid och evighet, de likväl
ej förmå motstå frestelsen. Det är för dessa svaga, som ett yttre
stöd behöfves, och det var derför som man hoppades att i Herr Barn-
marbergs motion, om den bifölles, vinna ett sådant stöd. ISärvi skada
tillbaka på historiken af nykterhetssträfyandena i vårt land, så finna
vi, att den förhöjda skatten å bränvin visat sig synnerligen verksam
för att motverka superiet. Detta har likväl endast kunnat ega lum
under det förhållande, att denna skatt och den deraf orsakade föi-
höining i priset å bränvin stått i så att säga normalt förhållande
till arbetslönerna, som ju äro den egentliga tillgång, hvaröfver den
mest bränvinskonsumerande allmänheten har att förfoga, då det gäller
att förskaffa sig ett rus. Nu har ett abnormt förhållande inträdt, i
det att arbetslönerna ökats i en grad, som man aldrig kurmat före¬
ställa sig, under det att bränvinspriset i det närmaste är oförändradt.
Detta abnorma förhållande har framkallat högst bedröniga resultat.
Med dessa rika tillgångar hos den arbetande klassen tiar nemligen
tillika det sorgliga inträffat, att öfverflödet icke användes, såsom önsA-
värdt vore, till förvärfvande af sådant som vore nyttigt och gagnande,
utan missbrukas i en förfärande grad. Nu står det, såsom hvar man
vet, icke i någon menniskas makt att bestämma arbetsprisen, men
att deremot höja priset på bränvin i ett förhållande, som någorlunda
motsvarar de högre arbetsprisen, är något, som representationen, kan
göra. och jag får ärligt bekänna, att landet väntat, att Bevillnings¬
utskottet skulle hafva föreslagit ett sådant steg. Den förhöjning,
som skulle hafva skett, om bifall till motionen vunnits, både i sjelfva
verket ingalunda blifvit så hög som den sista förhöjningen af skatten
å bränvinet i förhållande till de då varande arbetsprisen, statens
inkomst både efter allt antagande, ej. synnerligen minskats, och törhoj-
ningen hade, såsom motionären riktigt anmärker, drabbat dnnkaine,
men det ordentliga folket hade fått en fördel genom minskning i tull¬
satserna på gryn, kaffe, socker m. in. Jag får också bekänna, att
jag vid granskning af Utskottets motiv icke kan finna dem för mig.
öfvertygande. Utskottet meugiiver, att en. betydlig prisstegring a
bränvinet i nå,gon män bör minska förbrukningen deraf, men föimenar,
521
Den 25 April, e. m.
att under nu rådande höga arbetslöner det vore föga sannolikt, att
prisstegringen inom detaljhandeln skulle komma att verka synnerligen
afskräckande för den egentlige drinkaren. För min del tror jag, att
det behof af och rop efter hjelp, som nu höjes från alla delar af vårt
land, ej bort lemnas obeaktadt, helst detta rop ej kommer, såsom
under föregående tider, från den förmögnare klassen, utan från den
arbetande befolkningen, som lider värst genom fylleriets följder, men
som förut icke visat synnerligt deltagande för några åtgärder till
hämmande af detsamma. Vi hade trott, att med den öfvertygelse,
Utskottet uttalar i sina motiv, man dock skulle ansett det löna mödan
att genom tillstyrkande af den föreslagna högre tillverkningsskatten
söka bereda någon hjelp. Låt vara att denna ej varit så stor, den
hade, såsom äfven Utskottet anmärker, dock varit någon, och jag
vågar hysa den öfvertygelse, att det knappast varit rätt af Utskottet
att neka denna lilla hjelp. Deremot säger Utskottet, att den före¬
slagna skatteförhöjningen skulle innebära starka frestelser till oloflig
bränvin stil] v erkning äfvensom till ökad oloflig införsel af bränvin.
Det kan väl hända, att så blindt fallet, men om man uppmärksammar,
i hvilken förfärande grad fylleriet i vårt land på senare tiden stegrats,
vågar jag tro, att man måste erkänna, att de kostnader, som möjligen
kunde föranledas af den bevakning, hvilken blefve nödig med hän¬
seende till smygbränning och smuggling, skulle mer än ersättas genom
den svårighet, man derigenom beredt den oordentlige arbetaren att
i _ öfverflöd förskaffa sig bränvin. Hvad jag vidare vill yttra kan
visserligen sägas vara något vid sidan af ämnet, men jag kan ej
underlåta att tänka på de hem bland den arbetande klassen, der man
nu i främsta rummet röner superiets olyckliga följder. Man bär på
ett ganska berättigad och berömvärdt sätt sträfvat att göra den gifta
qvinnans ställning företrädesvis inom den arbetande klassen så för¬
delaktig som möjligt, dag vågar tro, att man för detta mål ej skulle
kunna finna något verksammare medel än just att för hennes ofta
supige och brutale man försvåra tillfället att skaffa sig bränvin. Genom
en förhöjning i bränvinsshatten tror jag, att man i ej så få hem gjorde
drinkarens hustru en verklig tjenst. Jag vill nu ej längre upptaga
Kammarens tid, utan slutar med att förbehålla mig rätt att seder¬
mera få instämma i något af de yrkanden, som kunna komma att
här göras.
Herr von Stockenström: Om Utskottet hade kunnat antaga
att verkligen något hade varit att vinna genom att bifalla Herr
Hammarbergs motion, så skulle Utskottet visserligen icke hafva tve¬
kat att dertill förorda bifall, men dels har Utskottet ej trott, att
man på den vägen kunde vinna hvad man sökte, och dels bär Ut¬
skottet förestält sig, att så stora olägenheter skulle medfölja en ste¬
gring^ skatten, att man ej borde underkasta sig dem. Jag har föga
att tillägga till hvad Utskottet redan i sin motivering anfört, nem¬
ligen att Utskottet fruktat att öka frestelsen till oloflig brännvins¬
bränning och oloflig införsel af bränvin, samt att Utskottet derjemte
ansett, att staten icke har behof af en så ökad skatt, som här före¬
slagits, utan att den tvärtom skalle blifva större än lämpligt vore.
Den 25 April, e. m.
525
Staten har nemligen, enligt eu uppgift, som jag har från 1871, uti
utgifter för bränvinstillverkning 11,700,000 R:dr och uti tull å bränvin
1,970,000 R:dr samt i försäljningsafgifter 1,850,000 R:dr, eller till¬
samman 14,647,000 R:dr, hvilket ju är en ansenlig summa på denna
enda artikel.
En talare har här yttrat, att oloflig bränvinstillverkning och
oloflig införsel ej skulle komma så lätt i fråga, emedan enhvar skulle
skygga tillbaka för att begå ett sådant brott. Ja. det vore väl om
samhället blifvit så förädladt, att man ej kunde draga i misstanke,
att sådana brott skulle begås, och det vore väl om Guds ord och
den moraliska uppfostran halt den verkan på sinnesarten lios vårt
folk, att den vore tillfyllestgörande, för att hindra dryckenskaps¬
lasten, så att lagstiftningen ej behöfde dermed befatta sig. Men lika
litet som jag tror, att förhållandet nu är och kanske ännu på lång¬
tid blir sådant, lika säkert är, att man icke må tro, att sådana verk¬
ningar utöfvats på de personer, som kunna vilja vara lagbrytare.
Jag tror således, att, om man gjorde brottets vinst så lockande, som
den biefve genom den föreslagna förhöjningen, man derigenom skulle
skapa en mängd lagbrytare både i det ena och andra af de här an¬
tydda hänseenden. Man har visserligen sagt, att inga kostnader
borde sparas för att förhindra sådana brott, men jag föreställer mig,
att med det läge Sverige har, med dess utsträckta kuster och dess
stora skogar, der gömställen lätt kunna finnas, skola inga kostnader
göra tillfyllest. Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Brun: Jag känner nog att det är en vansklig sak att för¬
söka öfverändakasta Utskottets betänkande, ty för detsamma hafva
redan anförts så kraftiga skal, att jag, om jag också ej kan gilla
dem, ej har någon förhoppning om ett afslag af Utskottets hemstäl¬
lan. Men den, efter min uppfattning, lysande framgång, som den
nyss afgjorda voteringen lemnade, nemligen att öfvertyga en kom¬
mande Riksdags Bevillnings-Utskott, att icke endast en röst inom
denna Kammare höjt sig till motstånd, utan att ej mindre än en tre¬
djedel af Kammarens ledamöter icke delar Utskottets åsigt, gifver
mig mod att äfven vid denna punkt uppträda och för min del för¬
klara, att jag icke heller nu kan godkänna Utskottets framställning.
Mot det skäl Utskottet anfört, nemligen att en prisstegring ej skulle
betyda särdeles mycket, får jag anmärka, att det måste betyda rätt
mycket att varan fördyras. Om man ej derigenom kan inverka på
den förtappade drinkaren så länge han har något att köpa för, så
kan icke bestridas, att för en mängd ordentligt folk, som begagnar
bränvin måttligt, kommer förbrukningen derigenom att aftaga.
Mången kommer att lägga bort bränvinets bruk, och detta exempel
från icke drinkares sida anser jag vara mycket värdt. Jag tager mig
också friheten att fästa uppmärksamheten derpå att, så vidt jag ej
misstager mig, finnes ingen konseqvens mellan första och andra punk¬
ten i betänkandet. I andra punkten tillkännagifver Utskottet, att
det fruktar precis för samma sak, hvarför det i -första punkten icke
hyser någon fruktan. Här säger Utskottet att det fruktar, att, om
skatten höjes, detta skall föranleda lönbräuneri och smuggling, men
526
Den 25 April, e. m.
i första punkten säger Utskottet, att det ej tjenar till något att
kafva en gemensam skatt på bränvin, ty dessa skatter föranleda än¬
dock ej till sådana frestelser. Jag frågar om detta stämmer väl till¬
samman. Endera åsigten måste väl vara oriktig.
Jag kan ej keller dela den åsigt, att tiderna nu äro.så gyn-
samma, att man icke skulle beliöfva tänka på några bättre inkom¬
ster för staten. Kan man uträtta något i den vägen, anser jag det
också vara nödvändigt, ty om vi nu käft goda år för jordbruket och
industrien, så kunna andra tider inträffa, ock om jag ej misstager
mig, finnas moln på horisonten. Kan man med en högre inkomst
för staten minska bränvinsförbrukningen, har man vunnit mycket.
De skäl, jag nu anfört, är o, åtminstone för mig, bevekande att bi¬
falla Herr Hammarbergs motion, och jag yrkar derför nu återremiss
af den föredragna punkten.
Herr Odencrants: Jag kom icke ihåg, då jag nyss slutade
mitt anförande, att det redan blifvit yrkadt återremiss, och jag får
derföre nu förena mig uti detta yrkande. Medan jag har ordet, vill
jag med några ord bemöta den siste talarens yttrande, uti hvilket
åberopades de höga inkomster, som staten bär af bränvinet. Jag
kan icke dela den uppfattningen, att det är något så förträffligt,
att vi hafva en hög inkomst från en sådan källa. Det vore vida
bättre, om vi hade den från något annat håll, och den, som verkligen
vill folkets räddning ur det förderf, hvartill det för närvarande går
med stora steg, kan icke annat än önska, att dessa rika tillgångar
aldrig funnits. Jag har visserligen icke, såsom någon synes hafva an¬
tyda sagt, att man skulle spara på kostnaderna för att hämma
smuggleri och lönbränning. Jag har endast yttrat den förmodan,
att de kostnader, som erfordras för att förhindra dessa brott, skulle
rikligen ersättas genom den vinst, som komme att uppstå till följd
af förminskadt fattigunderstöd, hvilket nu blir allt större, i samma
mån som bränvinet ohejdadt får utöfva sin förderfliga verkan på
folket. Jag tror det högst antagligt, att man uti de stigande fattig¬
kostnaderna kan hafva en mätare på dryckenskapslastens framgång.
Herr Hammar: Jemte det jag i allt instämmer uti det yttrande,
som Herr von Stockenström redan haft, ber jag att få tillägga en¬
dast några få ord. Det är visserligen icke bristande intresse för
sjelfva saken, som gjort, att Bevillnings-Utskottet afstyrkt motionen,
utan detta har verkligen skett på grund deraf, att man fruktat för,
att det väckta förslaget icke skulle leda till målet. Det torde icke
vara ur vägen, att vi, som i så många afseenden följa utlandets
exempel, äfven i detta fall se till hurudant förhållandet är uti andra
länder. En upplysning derom lemnar motionären sjelf i den tablå,
som han bifogat motionen, och deraf visar sig, att i England, der
skatten är högre än, så vidt jag känner, i något annat land, den
uppgår till 7 R:dr 50 öre, och att i Kyssland skatten uppgår till 5
R:dr 76 öre, då den hos oss endast stiger till 2 K:dr 33 öre för per¬
son. Huru visar sig nu i dessa länder följderna af den höga be¬
skattningen? Har denna senare der visat sig verksam emot superiet?
527
Den 25 April, e. m.
Jag tror icke, att så är förhållandet, utan att tvärtom England är
känd! för att vara det land, der superiet mest florerar, och Ryssland
måhända dernäst. Dylika exempel kunna säkerligen vara till någon
ledning äfven för oss; och att man derför i England har mast, om
icke öfvergifva att söka hämma superiet genom en hög beskattning,
dock äfven försöka att gå in på samma bana som vi redan beträdt
uti vår lagstiftning, nemligen att göra bränvinet mera svåråtkomligt,
bör väl icke heller helt och hållet lemnas utan afseende. Utskottet
har ock trött, att detta, jemte de skäl som i öfrigt blifvit andragna,
borde verka till förkastande af motionärens förslag. Hvad den när¬
varande bränvinslagstiftningen beträffar, så tror jag,. att det är flen,
som i väsendtlig mån verkat till hämmande af superiet, och att man
således icke får räkna detta såsom en följd ensamt af den°höga be¬
skattningen. På landet existerar lyckligtvis superiet icke så mycket,
som i städerna, men månne vi kunna hejda drinkaren från att supa
äfven om bränvinet fördyras? Jag fruktar, att det enda resultatet
deraf skulle blifva, att hans familj finge så mycket mindre af det
öfverskott hans arbetsförtjenst nu kan lemna; och det är vådan deraf
som gjort, att Bevillnings-Utskottet icke tilltrott sig att tillstyrka
bifall till motionen. Huru det förhåller sig med beskattningen är
ganska lätt beräknadt, ty för närvarande produceras här omkring
16 millioner kannor bränvin, hvilka, beskattade med 80 öre i tillverk-
ningsafgift, bereda staten eu inkomst af ungefär 12 millioner R-dr.
Skulle nu tillverkningsafgiften höjas från 80 öre till 1 R:dr 50 öre,
så kommer den beskattning, som skulle ingå till staten, att ökas med
ytterligare omkring 10 millioner it:dr, hvadan således 22 millioner
R:dr skulle, förutom försäljningsafgifterna, inflyta ensamt i bränvins-
tillverkningsafgift. Jag fruktar, att detta blefve eu tunga, som vore
allt för bård att bära. Af alla dessa skäl förenade har Utskottet
icke kunnat tillstyrka motionen, och på grund af dem tager äfven
jag mig friheten att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Odencrants: Jag ber om ursäkt för det jag ännu eu
gång uppträder, men jag vill endast säga några ord med anledning
af den siste talarens yttrande. Hvarföre jag och manga med mig
yrkat en högre beskattning å bränvinstillverkningen är derföre, att
vår erfarenhet från den förra striden mot bränvinet tydligt och klart
ådagalägger, att då hjelpte eu skatteförhöjning ganska mycket. Jag
kan icke heller inse, hvarföre ej äfven nu ej sådan åtgärd skulle
göra god verkan, och hvad beträffar den tunga, som skulle komma
att trycka landet genom de många millionernas skatt, så vill jag
fråga, hvem som drabbas deraf, om icke just suparen, som väl måste
underkasta sig denna tunga. Skulle åtgången af bränvin fortfarande
blifva lika stor, så går det sedermera ganska väl an att fördela denna
skatt så, att den kommer landet till godo på något annat sätt.
Herr Brun: Den föreliggande frågans vigt är sådan,, att.jag
gerna derom vill yttra ännu några ord, i synnerhet som jag icke
kan lemna obestridt hvad Herr Hammar nämnde, i sitt sista yttrande.
Om man anser, att han har rätt, så borde man, i stället för att fortgå
528
Den 25 April, e. m.
på den väg, som redan är beträdd, gå tillbaka och göra bränvinet
så billigt som möjligt, i hopp att derigenom komma till det önskade
målet, att ingen mer smakade bränvin. Jag tror dock icke, att målet
vinnes på den vägen, och jag tror, att hvem som helst kan finna
både af uttalanden i riksdagshandlingarne och på annat sätt, att den
beträdda vägen varit god. Frågar man sig åter hvad orsaken är,
att det ändock fortares så mycket bränvin i Sverige, så vill jag
fästa uppmärksamheten på att detta har sin grund icke uti den höga
tillverkningsskatten, utan i den olämpliga försäljningsafgiften. Jag
vill taga mig friheten att berätta, huruledes en af mina bekanta un¬
der en resa i Preussen kom att säga åt en reskamrat, en tysk, att
han förundrade sig öfver att icke se så många druckna personer som
i Sverige, hvarvid tysken svarade honom, att det vore ju helt natur¬
ligt, emedan man i Preussen icke hade så förvända försäljningslagar
som i Sverige. “Hos oss i Preussen,“ sade han, “kan folket köpa
sig eu sup under en resa, när de vilja, men hos er i Sverige måste de
taga sitt bränvin med sig och de dricka då deraf, så länge det finnes
något qvar.'1’ Jag har velat nämna detta för att påpeka en brist¬
fällighet i vår lagstiftning, som äfven enligt min tanke vore af hög¬
sta vigt.att få rättad.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt hr (tref¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten, och dels återremiss deraf; fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till punk¬
ten och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
3:dje, 4:de och 5:te punkterna.
Biföllos.
G:te punkten.
Herr von Gegerfelt: I motiveringen till denna punkt yttrar
Utskottet, att under flera föregående riksdagar, till förekommande af
missbruk genom den s. k. salningen, ändringar i bränvinslagstiftnin-
gen blifvit föreslagna, men att härvid, som så ofta i denna lagstift¬
ning, uppstått stor svårighet att åstadkomma allmängiltiga författ-
ningsföreskrifter. Jag får härvid bemärka, att denna svårighet upp¬
stått deraf, att man velat förekomma salningen inom de lägre sam-
hällsregionerna, der missbruket naturligtvis företrädesvis egen rum,
men velat för de mera förmögna bibehålla rättigheten att slå sig
tillsammans för att i partihandel erhålla spritdrycker till sitt hus-
hållsbehof, hvithet naturligtvis också är “salning". Nu är det ett
gifvet förhållande med hvarje restriktiv lag, att, för att komma i åt¬
njutande af de dermed åsyftade förmåner, man ock måste underkasta
sig de olägenheter, som deraf blifva en följd, och fullständigt genom¬
föra principen. Vill man nu gå in på detta, så kan målet vinnas på
ett
Den 25 April, e. m.
529
ett ofantligt enkelt sätt derigenom, att det förbud, som nu finnes för
en säljare att mellan flere köpare fördela ett större qvantum sprit¬
dryck, utsträckes äfven till ett förbud för köparen att mellan sig och
medköparne fördela varan. Derigenom vunnes också den fördelen,
att det orimliga förhållandet undanröjdes, att en säljare, som till
flere köpare utlemna!’ bränvin, är saker till ansvar, men då han till
blott en köpare utlemnat varan och denne mellan sig och andra för¬
delar densamma, är transaktionen fullt laglig. Dåflikväl förslag i denna
riktning vid föregående xuksdagar förgäfves blifvit väckta, vill jag
nu icke påyrka något sådant, liksom jag icke heller vill yrka på an¬
tagandet af ett annat förslag, att höja partihandelsbeloppet till 50
kannor eller någon annan högre siffra, ehuru jag anser detta vara
vida att föredraga framför det förslag, som Utskottet afgifvit. Jag
skall således gå in på Utskottets hemställan i denna del, men hvad
jag deremot icke kan gilla är Utskottets förslag om att bestämman¬
det af hvem, som skall ega utöfva den mindre partihandeln, skall
öfverlemnas åt kommunerna. Någon deremot svarande bestämmelse
finnes icke i nuvarande lagstiftning; kommunerna ega att bestämma,
huru många försäljningsställen eller huruvida något sådant skall
finnas inom kommunens område, men alldeles icke hvem som skall
åtnjuta denna rättighet. Uti Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljningen af maltdrycker hafva kommunerna också fått rätt att be¬
stämma ställenas antal, men Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall,
enligt denna proposition, ega att afgöra hvem som får utöfva för¬
säljningen. Man torde besinna, att här är fråga om tilldelandet af
ett vinstgifvande monopol, som icke åtföljes af en mot fördelen sva¬
rande afgift, och ett monopol, som blir vinstgifvande i samma mån,
som de försäljningsberättigades antal inskränkes. Jag hyser det
största förtroende till kommunernas förmåga att förvalta sina gemen¬
samma hushållnings- och ordningsmål, men till sådana torde svår¬
ligen kunna hänföras utdelandet af näringspatenter. Det torde utan
fara för misstag kunna påstås, att en sådan rätt i många fall skulle
blifva missbrukad, antingen så, att de inflytelserika i kommunen be-
bölle för sig sjelfva eller sina vänner alla dylika fördelar, eller ock
så, att vid tilldelandet af en dylik rättighet på sidovägar fogades
vilkoret af en särskild afgift till kommunen. Och jag vill icke vara
med om att inleda Kammaren i en sådan frestelse. Min hemställan
är derföre den, att, i händelse Utskottets framställning i öfrigt skulle
blifva bifallen, hvilket jag icke vill bestrida, det måtte åt Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnas att efter kommunalstyrelsens
hörande bestämma hvem som skall få utöfva den mindre partihandeln,
och att uttrycklig föreskrift måtte meddelas att vid kommunal¬
styrelsens utlåtande i detta hänseende afseende må fästas. Endast
då kan man hoppas, att för utöfvandet af den mindre försäljnings¬
rätten utses personer, som icke vilja missbruka denna rättighet. För
att erhålla rättelse uti Utskottets förslag i enlighet med hvad jag nu
yttrat, och då deraf föranledas ändringar i åtskilliga andra para¬
grafer, så får jag vördsamt yrka återremiss af denna punkt.
Riksd. Prof. 1874. 1 Afd. 2 Band. 34
*30
Den 36 April, e. m.
Herr Sun de II: Vid föregående riksdag vidtogs i afseende på
minuthandeln och utskänkningen af bränvin en ganska väsendtlig för¬
ändring; nu bär Utskottet inkommit med ett förslag om en lika
stor förändring i afseende på partihandeln. Önskligt vore. väl dock,
om denna del af lagstiftningen en gång kunde vinna stabilitet, så att
man icke riksdag efter riksdag tummade på förordningen om för¬
säljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker. Jag säger icke detta, såsom skulle jag ogilla alla Bevill-
nings-Utskottets förslag uti det nu föredragna betänkandet, utan jag
uttalar det endast såsom en from önskan för den allra närmaste
framtiden. Beträffande den nu föredragna punkten, så måste jag dock
bestrida nödvändigheten af att införa ett sådant stadgande, som Ut¬
skottet ifrågasatt, för städerna. Urån dessa hafva, så vidt jag kunnat
erfara, icke några klagomål i detta afseende låtit sig förspörja, och
skulle möjligtvis från ett eller annat håll sådana hafva framkommit,
så torde väl dock deraf icke föranledas behöfligheten af en ny lag¬
stiftning för hela riket. Det är af denna anledning, som jag, hvilken
i afseende på landsbygden icke har härutinnan något att anföra, enär jag
är alldeles för litet bekant med dess förhållanden, vill yrka åter-
remiss af betänkandet, på det att Utskottet måtte komma i tillfälle
att ingifva ett särskild!, förslag för städerna och ett särskildt för
landsbygden. Skulle detta mitt yrkande icke vinna Kammarens bi¬
fall, så vill jag ändock påfordra återremiss beträffande en annan del
af Utskottets förslag. Jag kan nemligen icke gilla, att åt stads¬
fullmäktige eller kommunalstämma skall öfverlemnas att bestämma,
hvilka personer som skola utöfva denna partihandel med bränvin en mi-
niature. Jag instämmer fullkomligt uti hvad den siste talaren, Herr
von G-egerfelt, behagade yttra; här är ju fråga om ett ordningsmål,
och rättigheten att derutinnan förfoga torde väl i städerna böra öf¬
verlemnas åt magistraten efter stadsfullmäktiges, hörande eller möj¬
ligen åt Konungens Befallningshafvande, efter magistratens och stads¬
fullmäktiges hörande, och på landet åt Konungens Befallningshafvan¬
de, efter kommunalstämmas hörande. Det går väl icke. an att för
dessa ärenden, som väl höra till politimål, göra en särskild lagstift¬
ning, afvikande från hvad för sådana mål i allmänhet är stadgadt.
Jag har icke kunnat underlåta att här uttala dessa mina åsigter;
och då jag är bosatt i stad, torde jag i frågan få anses hafva någon
erfarenhet, hvarföre jag ber Herrarne taga i öfvervägande hvad jag
nu yttrat, innan beslut fattas. Jag vill tillägga, att jag tviflar på
att synnerligt många bland stadsfullmäktige skola finna sig smickra¬
de af att få åt den eller den utdela rättighet till mindre partihandel
med bränvin, och jag tviflar också på, att man derigenom skall kunna
vinna det mål, som Utskottet afsett.
Jag yrkar återremiss.
Herr Hammar: Man har här talat om vådan af att göra allt
för täta rubbningar i bränvinslagstiftningen; men, med allt. erkän¬
nande af riktigheten häraf, vågar jag dock tro, att anledning^ här
förefinnes att i vissa delar underkasta denna lagstiftning någon
förändring. Till Bevillnings-Utskottet hafva nemligen blifvit öfver-
Den 25 April, e. m.
531
iemnade tolf motioner i sådan syftning, och till Kongl. Maj:t hafva
ingått icke mindre än 270 petitioner derom från rikets alla delar, af
hvilka många från samma län och grundade på kommunalstämmas
beslut, och alla dessa såväl motioner som petitioner hafva gått ut på
att söka på lagstiftningens väg sätta en gräns för de missbruk och
det elände, som den tilltagande dryckenskapslasten alstrar. Utskottet
har icke kunnat underlåta att fästa afseende vid en så allmänt ut¬
talad önskan, och ansett sin pligt vara att, i hvad på Utskottet an-
komme, söka åstadkomma något som kunde leda till det åsyftade
målet, superiets stäfjande. Utskottet har då framställt de förslag,
som innefattas i denna och nästföljande punkter, af hvilka Utskottet
med den nu föredragna punkten hufvudsakligen åsyftat att förekom¬
ma den så mycket öfverklagade salningen vid bränvinshandel. Det
är klart att, ju mindre det kanntal, som får säljas, är, desto lättare
är eu salning åstadkommen, emedan då färre deltagare deri erfordras,
och Utskottet har derföre trött, att, om det minsta kanntalet bränvin,
som finge fritt försäljas, förhöjdes till 100 kannor, detta skulle verk¬
samt bidraga till salningens hämmande. Detta öfverensstämmer också
i det närmaste med hvad som vid 1872 och 1873 års riksdagar af Bevill-
nings-Utskottet föreslogs och af denna Kammare bifölls, men som, i
följd af afslag i Andra Kammaren, då icke blef Riksdagens beslut.
Hvad nu vidkommer den anmärkning man här gjort, att genom
det af Utskottet nu föreslagna stadgandet partihandeln med bränvin
intill 100 kannor skulle blifva ett monopol, så är detta visserligen
sannt; men vi hafva redan monopol i samma väg i vår nuvarande
brän vinslagstiftning. Ty enligt 14 § af den gällande förordningen
om försäljning af bränvin, får icke någon vare sig utminutering eller
utskänkning i kommuner på landet sga rum, med mindre vederbörande
kommunalstyrelse dertill meddelat tillåtelse. Detta är visserligen
icke alldeles samma förhållande som här nu är i fråga, men man kan
dock kalla äfven det ett monopol; likasom hela vår bränvinsförfatt-
ning är en undantagslagstiftning, tillkommen för att i sedlighetens
intresse söka verka hämmande på superiet. Skulle man också icke i
det hela vilja att monopol utdelas, tror jag dock att man får litet
jemka på sin åsigt i detta fall för det goda ändamålets skull.
För min del har jag icke något emot att frågan om försäljnings¬
rättens meddelande i sista hand hänskjutes till Konungens Befall¬
ningshafvande, dock icke i hela dess vidd; ty jag tror att om Konungens
Befallningshafvande skall blifva den afgörande myndigheten, bör Ko¬
nungens Befallningshafvandes rätt derutinnan icke sträcka sig vidare
än att kunna förvägra sökt försäljningsrätt, då skäl dertill kunna
förefinnas. Men jag tror deremot icke, att Konungens Befallnings¬
hafvande bör ega makt att medgifva rätt till eu dylik försäljning,
som bär är i fråga, i det fall att kommunen icke vill hafva eu sådan.
Jag föreställer mig för den skull att, om Kammaren beslutar sig för
eu återremiss, denna endast bör gå ut på att vinna eu ändring i Ut¬
skottets förslag i den riktning, jag nu tagit mig friheten påpeka,
dag för min del befarar dock ingen våda af att lemna rättigheten att
bestämma öfver den i fråga varande försäljningen i kommunens hän¬
der; ty det är kommunen, som denna försäljning närmast rör, och
532
Den 25 April. e. m.
kommunen lärer nog taga sig till vara för att lemna försäljnings¬
rätten till personer, om Indika man kunde föreställa sig, att de skulle
ovärdigt handhafva densamma. Skulle det så vara, att den af kom¬
munen meddelade försäljningsrätten missbrukades, ber jag att få fästa
uppmärksamheten derpå, att, enligt Utskottets förslag, rättigheten
endast skulle beviljas för ett år i sender, och att kommunen alltså
kunde under dylika omständigheter påföljande år återtaga rättig¬
heten.
Med afseende å hvad jag nu anfört, får jag åtminstone tills
vidare påyrka bifall till Utskottets förslag.
Grefve Mörner, Oscar: Det må väl vara, att för stora an¬
strängningar icke kunna göras för att hämma superiet, om detta
verkligen skulle nått den förfärande utveckling, som man vill låta
påskina; men äfven i ett sådant sträfvande torde man böra tillse i
första rummet, huruvida de åtgärder, man är betänkt att vidtaga,
hvila på en rättvis grund, och vidare om dessa åtgärder kunna med¬
föra den verkan, man dermed åsyftar. Hvad det första angår, så
vill jag anmärka, att åtminstone i den ort, der jag bor, har man icke
haft anledning till den högljudda klagan, som annorstädes försports;
ty der åtminstone har superiet icke nått någon högre grad nu, än förr.
Dermed vill jag dock ej hafva sagt, att ju icke i många andra lands¬
orter åtgärder mot superiet kunna vara behöfliga och böra vidtagas,
så vidt det kan ske på ett rimligt sätt och med påräknad nytta.
Hvad är det nu som Utskottet i detta afseende föreslagit? Vid förra
riksdagen hade Utskottet hemställt, att gränsen för minuthandeln
skulle utsträckas till 50 kannor, men detta förslag blef då förkastadt,
och Utskottet har utan tvifvel handlat rätt, då det icke återupptagit
detta förslag. Utskottet har nu i stället föreslagit införandet af något,
som är alldeles nytt i den svenska handelsrätten, inom hvilken äfven
bestämmelserna rörande försäljningen af bränvin måste falla, nemligen
ett särskildt restriktivt stadgande i fråga om partihandeln med brän¬
vin. Utskottet vill nemligen, att rättighet till partihandel med brän¬
vin från 15 till 100 kannor, eller, såsom Utskottet kallar det, mindre
partihandel, skall göras beroende af särskilda föreskrifter, hvilka in¬
nehållas i de på sidan 19 af Utskottets betänkande införda författ-
ningsparagraferna. Rättighet till sådan handel skulle endast kunna
meddelas för ett år i sender och beviljas af kommunalstämma, som
skulle ega rätt att besluta om en sådan handel finge ega rum eller
icke, och i förra fallet skulle uppgifter om de beviljade rättigheterna
aflemnas till Konungens Befallningshafvande. Man säger nu, att om
man antoge detta förslag, skulle man dermed i ganska betydande
mån motverka det missbruk, hvaröfver man nu mest klagar, eller den
s. k. salningen, hvarmed, såsom bekant, förstås då flere personer, som
icke kunna hvar för sig köpa den minsta tillåtna qvantitet bränvin,
slå sig tillsammans och någon af dem för gemensam räkning in¬
köper bränvinet, som derefter mellan dem alla fördelas. Men här
måtte antingen mitt förstånd vara radikalt omtöcknadt, eller också
har Utskottet till grund för sitt förslag haft några resonnementer, som
icke synas af betänkandet, och stödt sig på åsigter om huru handel
Den 25 April, e. m.
633
skall drifvas, som icke kommit till allmänhetens kännedom. Ty jag
vågar påstå, att någon egentlig förändring i de gamla förhållandena
icke genom Utskottets förslag skulle åstadkommas. Jag kan ju lika
väl då som förr gå in till eu person, som sålunda blifvit utsedd till
mindre partihandlare, och köpa mina femton kannor. Han är en he¬
derlig man och erinrar mig om att ingen salning får ske; jag svarar
naturligtvis att något sådant icke kan komma i fråga, och derpå går
jag ut till mina kamrater, som vänta utanför, och salningen sker lika
väl som i gamla tider. Månne det finnes den minsta sannolikhet för,
att så länge bränvin får säljas i parti mellan 15 och 100 kannor,
salning skall ske mindre lätt, derföre att den som säljer är tillsatt
af kommunen? Jag vågar påstå, att det icke låter sig bevisas. Om
nu så är, att den föreslagna åtgärden skulle blifva alldeles kraftlös, så
frågar jag hvartill allt detta skall tjena och hvarföre man skall lägga
ytterligare band på denna handelsrörelse, då handeln i allmänhet
sträfvar till allt större frihet? Låt vara, att handeln med bränvin
måste vara underkastad vissa inskränkningar, så bör man dock icke
gå längre i dessa inskränkningar, än att någon motsvarande nytta
kan dermed åstadkommas. Detta utgör för mig tillräckligt skäl att
yrka, icke återremiss af betänkandet, men utslag derå.
1 likhet med hvad den förste talaren anmärkte, så vill jag äfven
erinra om det högst besynnerliga deruti, att, då nu, i fråga om minut¬
handel med bränvin, kommunalstämma och kommunalnämd egentligen
blott hafva en pröfningsrätt, men rättighet att i sista hand besluta
om sådan handel må ega rum blifvit, efter min åsigt, särdeles välbetänkt
lemnacl i Konungens Befallningshafvandes händer, så skulle i detta fäll,
der det är fråga om en handel, som väl i allmänhet gör mindre skada
än den rena minuthandeln och således rör kommunen mindre nära,
en vidsträcktare rätt tilläggas kommunen. Jag frågar, om det kan
vara skäl att på detta sätt lägga allt för mycken makt i kommunens
händer. Det finnes måhända dessutom ett politiskt skäl, som talar
deremot. Det är en från åtskilliga håll redan länge och ofta för¬
spord klagan, att icke alla, som borde vara det, är o röstberättigade
på kommunalstämma. För min del har jag hittills med godt samvete
kunnat försvara den grund, hvarpå denna rösträtt för närvarande
hvilar. Men utsträcker man kommunens befogenhet så långt, att den
gör allt för stort intrång på de enskilda medborgarnas rättigheter,
gifver man kommunen rätt att förfoga öfver snart sagdt all rörelse
inom densamma — och detta är ett steg dertill — då kunna dessa
anmärkningar blifva befogade, då måste man medgifva billigheten
deraf, att alla, som bo inom kommunen, få rätt att deltaga i kom¬
munens beslut, och det kan icke längre försvaras, att ett mindre an¬
tal medlemmar skulle få bestämma om angelägenheter, som så nära
röra alla. Detta torde man måhända också böra besinna; och jag
tror då, att man skall inse det riktiga deruti, att kommunen nöjer
sig med en begränsad makt i frågor som denna och öfverlemnar be¬
slutanderätten i sista hand åt den allmänna myndighet, som är satt
att styra länet.
Jag förmenar således, att det föreliggande förslaget icke på något
sätt leder till det mål, man dermed afsett, men deremot innefattar ett
534
Den 25 April, a, in.
ingrepp i handel och vandel till en grad, som man icke bör tillåta, och
inleder vårt kommunalväsende i äfventyr, hvilka man torde göra bäst
i att undvika. Jag får på dessa grunder anhålla om afslag å Ut¬
skottets förslag i detta moment och dermed sammanhängande lagför¬
slag i 7 och 14 §§ af det Utskottets betänkande bifogade förslag till
förordning.
Herr Caspersson: i hvad jag velat yttra är jag till största
delen förekommen af föregående talare, och jag skall derföre fatta
mig helt bort. _ I likhet med den siste talaren tror jag, att det icke
skulle verka till någon särdeles stor minskning i den öfverblagade
skalningen, om bränvinet måste köpas hos den, som fått kommunens
tillåtelse att sälja, i stället för, såsom nu är fallet, hos hvilken parti¬
handlande som helst. Men något torde väl ändock dermed uträttas;
ty det är gifvet, att, om hvilka personer som helst ega drifva handel
med bränvin, skall tillgången på denna vara blifva mycket större, än
om antalet af försäljare inskränkes till dem, hvilka kommunen med-
gifver en dylik rätt. Jag vill således icke motsätta mig Utskottets
förslag i den delen. Deremot har jag åtskilliga betänkligheter i af¬
seende å det sätt. Utskottet föreslagit för erhållande af tillåtelse till
den så kallade mindre partihandelns idkande. Dervid får jag först
och främst anmärka, att i de motioner, som ligga till grund för Utskottets
förslag, bär icke något sådant yrkande blifvit framstäldt, som det
Utskottet i detta hänseende här framlagt; tvärtom innehålla motio¬
nerna, så k vidt de är o af Utskottet riktigt citerade, att ansökan om
partihandels drifvande skulle göras på samma sätt, som i 14 § af
Kongl. Förordningen den 26 Augusti 1873 linnes föreskrifvet med af¬
seende å minuthandel. Den åberopade paragrafen handlar endast om
försäljning på landet, och stadgar att den, som vill der drifva minut¬
handel, skall derom göra framställning hos kommunalnämndens ord¬
förande, som öfverlemnar ansökningen jemte nämndens yttrande der¬
öfver till kommunalstämmans ordförande. Sedermera skall äfven kom¬
munalstämman höras i ärendet, och om båda dessa auktoriteter, nämn¬
den och stämman, ogilla ansökningen, skall denna vara förfallen, men
stadna de åter i olika meningar, skola handlingarne öfveriemnas till
Konungens Befallningshafvande, som då i ärendet förordnar. I 7 § af
samma förordning finnes ett alldeles motsvarande stadgande i afseende
å minuthandel i städerna. Ansökningar att få drifva sådan rörelse skola
inlemna^ till magistraten, som deröfver hör stadsfullmäktige, eller
der sådane ej finnas, allmän rådstufva, och om dessa auktoriteter af¬
styrka ansökningen, egen icke Konungens Befallningshafvande, som i
sista hand behandlar ärendet, att bifalla ansökningen; men i fall de
nämnda auktoriteterna är o af olika åsigter, tillkommer det Konun¬
gens Befallningshafvande att öfver ansökningen besluta, dock att så¬
dana näringsidkares antal icke må bestämmas högre än det, hvarom
magistraten och stadsfullmäktige eller allmän rådstufva varit ense.
Dessa stadganden hafva motionärenie föreslagit till bibehållande, och
då Utskottet öfverträdt dem, tror jag att Utskottet öfverskridit sin
befogenhet.
536
Den 25 April, 0. m.
Jas anser äfven förslaget olämpligt. Ty enligt kommunallagen
tillhör det kommunalstyrelsen att bestämma rörande gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter; men rättigheten att idka
bränvinsförsäljning är väl icke något allmänt ordnings- eller kus-
hållningsmål, utan rörer endast enskilda personer. Icke heller ar det
lämpligt att göra kommunalstyrelsen eller kommunalstamman till en
auktoritet i fråga om näringsfrihet, utan det bör val vara oiverlemnadt
åt Kronans ombud att meddela tillåtelse till närings bedrifvande.
Äfven om man skulle anse att någon särdeles skada icke skedde ge¬
nom eu omflyttning i detta förhållande, så vore dock en sådan om¬
flyttning prinoipielt oriktig. .
På dessa grunder ber jag att få instämma med dem, som yrkat
återremiss.
Herr von G eiier: Här har temligen allmänt blifvit yrkadt åter¬
remiss; och lag skall för min del icke hafva något emot en sådan,
om den sker 'i den syftning som legat till grund för Herr Hammars nyss
afgifna yttrande i ämnet. Men jag skulle deremot högeligen beklaga,
om denna vigtiga fråga blefve åt Kammaren helt och hållet utslagen.
Det tiar här framställts många anmärkningar mot Utskottets förslag,
och några af dessa vill jag upptaga till besvarande; de innebära ett
erkännande af den stora vigt man ur principal synpunkt boi till¬
erkänna det nu föreslagna lagstadgandet, hvithet enligt ram tanke
utgör det första steget till utvidgandet af kommunens ratt att upp¬
taga försäljningsskatter. En talare på östgötabänken, som yttrade
sig derom, korn till det resultat, att förslagets antagande vore ytterst
farligt, just derföre att det gifver kommunen rätt att ingripa i handeis-
och näringslagstiftningen. För min del är jag, för det tall, hvarom
nu är fråga, af en alldeles motsatt åsigt; och detta förslag ar för
mig så tilltalande, just derföre att det är det första steget till att
medgifva kommunen att i framtiden upptaga accis för försäljning åt
vissa varor, och på det sättet åstadkomma en val behöflig indirekt
kommunalskatt. Ty genom förslagets antagande blefve ju, sa vidt lag
förstår, kommunen medgifvet att rent af monopolisera partihandel
med bränvin från 15 till 100 kannor; och i och med detsamma maste
efter min uppfattning kommunen anses hafva erhållit rättighet att
upptaga en afgift derför, såsom det redan ganska allmänt åker för
hvad angår utskänkningen vid gästgifveri,. för hvilken ^Iskänkning
kommunen under hand betingar sig en viss afgift af gastgifvaren.
Jag kan också icke förstå annat än att det verkligen vant Utskottets
mening, att eu sådan beskattning skulle stå kommunen öppen, för
hvad "angår den mindre partihandeln; ty annars hade val Utskottet,
på samma sätt som 1870 års Bevillnings-Utskott 1 dess förslag till
bränvinsförsäljningsförfattning, infört ett uttryckligt förbud mot att
dylika afgifter under hvad namn och förevändning som helsu skulle
få till kommunen utgå. Något sådant förbud finnes alls icke i ut¬
skottets nu föreliggande förslag. I öfrig! tror lag, att förevarande
moment i princip gäller mycket, men i sak ganska litet, iy det ar
icke, såsom den förste talaren yttrade, nu fråga om någon handel åt
536
Den 25 April, e. m.
betydenhet; utan om en obetydlig handel således också en monopoh-
senng åt föga omfattning.
Då emellertid flere talare yttrat sig för återremiss, vill jag, så¬
som jag förut nämnt, icke sätta mig deremot, utan får, sedan jag nu
framställt mina åsigter i ämnet, förena mig om ett sådant yrkande.
Herr B ennick: Jag ber att till en början få gifva till känna, att
jag icke deltagit i behandlingen af detta ärende på den afdelning af
Utskottet, som haft att utreda detsamma, och att jag derför icke är
fullt beredd att försvara alla detaljerna i det föreliggande förslaget,
peremot tror jag mig kunna säga, att förslaget går i den rätta rikt-
ningen, och att det med hänsyn dertill förtjena!* all uppmärksamhet.
Det ligger, efter mitt förmenande, mycken' makt derpå, att kommu¬
nerna få utöfva^ större inflytande äfven på idkandet af den så kallade
partihandeln, så länge gränserna för densamma sträcka sig så lågt
ned, som till försäljning af partier på 15 kannor, hvarigenom det så-
.bekant inträffat, att man på en ganska stor mängd ställen be-
dnfvit verklig utminutering och iskänkning under form af parti¬
handel. Det är detta missbruk, som framkallat klagomål från så
många landsorter, klagomål, som utan tvifvel äro berättigade. Ut-
skottet har genom det nu framlagda förslaget till lagförändring velat
*öTsi%a .et^ me(iei att afhjelpa desamma; och jag tror, att detta för¬
sök fort]enär afseende af Riksdagen. Huruvida man med den här
föreslagna åtgärden eller med hvilken annan som helst skall kunna
åstadkomma något särdeles betydande till fromma för nykterheten,
i lemnar jag derhän; något måste dock försökas och något godt
skall väl också kunna uträttas. Det är min fulla öfvertygelse, att,
om man medgifver kommunerna inflytande icke allenast på den frå¬
gan, huruvida eu mindre partihandel må finnas inom kommunen eller
icke, utan äfven på den frågan, åt hvilka personer rättighet till så-
,an partihandel skall upplåtas, så skall derigenom mycket uträttas
till förebyggande, af den så högt öfverklagade, men hittills fruktlöst
motarbetade salningen. Det är icke ensamt eller hufvudsakligen på
köparne det berott, att. denna salning kunnat bedrifvas så som det
hittills skett; utan. dertill har utan tvifvel fordrats äfven säljarnes
göda minne och tillmötesgående. Men om man nu väljer folk, som
bHva intresse att upprätthålla ordning och skick inom kommunen,
ocu endast åt. sådane personer anförtror idkande af bränvinsförsälj-
ning i dessa mindre partier, så kommer säkerligen detta att medverka
till afvärjande af ett ondt, som partihandeln, på sätt den hittills va¬
nt anordnad, endast befrämjat. Huruvida det må vara så lämp-
ligt, hvad den siste talaren fann vara förslagets största förtjenst, att
kommunen skall, hafva sista ordet i dessa frågor, det synes mig vid
närmare granskning och efter den diskussion, som nu förefallit, vara
Pmligen tvifvelaktigt;, jag skulle snarare vara böjd för att man öfver-
läte åt de administrativa myndigheterna att efter kommunalstyrelser¬
nas hörande bestämma, huruvida och af hvem en sådan mindre parti¬
handel må få idkas; och jag vill på den grunden gerna medgifva, att
punkten återremitteras. Det vågar jag dock uttala såsom min upp¬
fattning af Utskottets mening, att den aldrig, såsom en talare på
Den 25 April, e. m.
537
skånebänken förmodade, gått ut på, att kommunen skulle få taga nå¬
gon afgift för upplåtande af rättighet till sådan partihandel, eller
med andra, ord, att förslaget skulle vara ett första steg till att åter
införa aeciser inom kommunerna. Utskottet har med detta förslag
uteslutande afsett att i sedlighetens intresse förebygga den mindre
partihandelns öfverlåtande åt dertill olämplige personer, men alldeles
icke att kommunerna skulle under hvad form som helst deraf bereda
sig en pekuniär fördel.
Jag får således, såsom nämndt, instämma med dem, som yrkat
återremiss, men icke i afsigt att få Utskottets förslag upphäfdt, utan
endast i ett visst afseende förbättradt.
Grefve Mörn er, Carl Göran: Jag tror, att de anmärkningar,
sona blifvit..riktade mot det föreliggande förslaget, äro ganska be¬
rättigade. Äfven om den kommunerna här medgifna rättigheten att
meddela tillåtelser till mindre partihandels idkande icke komme att
medföra någon uppenbar beskattning å detta slags handel, så torde
den dock, efter mitt förmenande, komma att på ett eller annat sätt
användas såsom ett medel att bereda kommunerna inkomst. Jag tror
icke, att sådant skall kunna förekommas. Den ärade talaren på skåne¬
bänken har varit så uppriktig, att han sagt sig anse just detta vara
ändamålet med hela den föreslagna lagförändringen, och han torde
icke vara ensam om den tanken, äfven bland dem som deltagit iför¬
slagets utarbetande. Ty hvad vore eljest meningen med detsamma?
Jag kan icke förstå, huru man kan vänta sig någon synnerlig verkan
af de i fråga patta förändringarne till förekommande af den så kallade
salningen. Mig vill det synas, som om man, antingen man köper
sina 15 kannor bränvin hos eu person, hvilken, såsom här är före¬
slaget, fatt kommunens tillstånd att sälja, eller hos en person, som
enligt förut gällande bestämmelser varit dertill lagligen berättigad,
i båda fallen lika väl kan efteråt i smärre partier dela bränvinet;
och salningen kan sålunda hädanefter blifva verkställd lika lätt som
förut. Jag kan således icke inse, hvari den stora verkan skulle ligga
åt de nya föreskrifter, som här blifvit i fråga satta. Ännu ett litet
spörjsmål ber jag att få ställa till Utskottets ledamöter. Skola äfven
till verk arne sjelfva förmenas att sälja sin vara i mindre parti än 100
kannor? Om den saken förekommer i lagförslaget intet ord till upp¬
lysning. Det torde dock vara ganska vigtigt att deras ställning i
detta afseende regleras. Om en sådan tillverkare finnes inom kom¬
munen, skall han tilläfventyrs vara berättigad att genom de rela¬
tioner, han möjligen kan _ega, förskaffa sig en dylik uteslutande rätt
eller monopol att _ försälja bränvin i mindre partier, som förslaget
medgifver? Säkerligen skall han icke vara overksam för att söka
bereda sig en sådan fördel. Jag vill icke tala om det myckna tras¬
sel i öfrigt,. hvartill det här föreslagna stadgandet kan komma att
gifva anledning, huru det t. ex. kunde hända, att en inflytelserik per¬
son inom en kommun ville försörja någon fattig slägting eller annan
bekant genom att förskaffa honom rättighet till dylik rörelses idkan¬
de. Säkerligen skulle hvarjehanda enskilda bevekelsegrunder af så¬
dant slag komma att göra sig gällande vid tillämpning af de nu i fråga
satta bestämmelserna. Kommunen bär visserligen redan inom vissa
538
Den 25 April, e. in.
gränser beskattningsrätt öfver sina medlemmar; men detta är en be¬
skattningsrätt öfver kommunen sjelf i dess helhet och icke någon makt
att särskildt beskatta den ene eller andra personen inom kommunen.
Dertill kan dock detta förslag bereda möjlighet; och det vore efter min
tanke mycket farligt att beträda en sådan väg, hvarigenom kommu¬
nen skulle kunna tillmäta sig dylika rättigheter öfver enskilde af
sina medlemmar.
Man har här mycket talat om den så kallade salningen och det
förderfliga inflytande, som detta missbruk skulle utöfva. Jag tror
dock icke, det man kan påstå, att det är salningen, som endast och alle¬
nast eller ens i hufvudsakligaste mån befordrar det öfverklagade fyl¬
leriet; och äfven om man kunde förebygga densamma, så lär väl
fylleriet icke derigenom blifva synnerligen minskadt. Det gifves i
alla fall tillräckligt många tillfällen till utöfvandet af denna last.
T allmänhet är det icke på landsbygden, som man får se det värsta
fylleriet, utan i städerna. I den ort, der jag brukar tillbringa en del
af min ledighet, har jag icke förnummit någonting, som kan sägas
motsvara de svåra och fasansfulla bilder deraf, som man här upp¬
rullat. Jag vill hoppas, att man icke, för att göra täflan mera in¬
tressant, har pålagt skarpare färger, än som varit af omständighe¬
terna egentligen påkallade. För min del tror jag att anledningen till
de starka klagomålen från en del orter äro att söka mindre i de gäl¬
lande föreskrifterna angående bränvinsförsäljningen, äii i det sätt,
hvarpå mångenstädes vissa näringsgrenar och industriföretag bedrif-
vas, då man gör allting för att till sig locka arbetaren genom stora
aflöningar, som för honom visserligen kunna inbringa eu .riklig in¬
komst, men dervid andra, för orten kanske fullt ut likaså lyckobrin¬
gande och ändamålsenliga sysselsättningar blifva lidande.
En talare har här fästat uppmärksamheten på, att den makt, som
i Utskottets förslag blifvit i fråga satt att öfverlemna åt kommunen,
kunde vid dess tillämpning leda till ganska ledsamma konflikter till
följd af de för närvarande gällande bestämmelserna om rösträtt inom
kommunen. Detta är en anmärkning, som förtjena!' att tagas under all¬
varligt öfvervägande; ty det vore dock väl mycket, om en sådan be¬
stämmande rätt, som här är i fråga, tilläfventyrs skulle tillkomma
en enda eller ett par personer inom kommunen, och sådant kan vid
tilläfventyrs icke så få tillfällen inträffa. För min del tvifla!' jag
på, att Utskottet lyckas på den bär förebragta grunden bygga något
antagligt förslag i förevarande ämne; och jag får derför förena mig
med dem, som yrka afslag å det föredragna momentet, i hvad det
tillstyrker förändringar i de nu gällande bestämmelserna om rättig¬
het till försäljning af bränvin.
Herr Hammar: Jag skall icke länge upptaga Kammarens tid;
men jag anser mig af de här gjorda anmärkningarna uppkallad att
svara några ord. Man har frågat, huru Utskottet tänkt sig, att det
framlagda förslaget skulle vara i stånd att förekomma den s. k. sal¬
ningen. Härpå har redan Utskottets vice Ordförande afgifvit en till¬
fyllestgörande förklaring. Man bör göra skilnad på de olika sätt,
hvarpå salning kan tillgå. Hvad Utskottet hufvudsakligen trott sig
Den 25 April, e. m.
539
kunna förebygga, det är det fördömliga missbruk deraf, då flere per¬
soner för tillfället slå sig tillsammans med en mängd små kärl och
sedan köpa sitt bränvin så godt som hvar för sig, ehuru på en gång
och så mycket att det sammanlagdt utgör femton kannor. Ett sådant
missbruk" tror jag skall kunna afvärjas genom den makt Utskottet
föreslagit att lägga i kommunens händer, hvarigenom rättighet att
idka mindre partihandel med bränvin icke borde komma att öfver-
lemnas åt någon annan person, än den, till hvilken kommunen har
det förtroende, att han icke skall befordra ett dylikt missbruk. —
Den siste talaren anmärkte, att förslaget endast vore ett sätt att be¬
reda kommunen inkomst. Det vore visserligen en möjlighet, att en
eller annan kommun derigenom kunde beredas eu förtäckt inkomst;
men det är äfven öfveriemnadt åt kommunen att i viss mån bestämma
angående utminuterings- och utskänkningsrättigheter, och hvad hindrar
personer, som söka erhållande af sådana rättigheter, att på ett för¬
täckt sätt erbjuda kommunen någon slags inkomst äfven derigenom?
— Samme talare har äfven framställt den frågan till Utskottets leda¬
möter, huruvida Utskottet tänkt sig att tillverkare af bränvin skulle
vara förbjudne att idka mindre partihandel med samma vara. Ut¬
skottet har hvarken särskilt förbjudit eller tillåtit en tillverkare så¬
dan handel; det är för honom som för andra beroende af, om han
dertill erhållit tillåtelse. Tillverkning och försäljning af bränvin äro
ju två skilda saker, och icke kan förvärfvad rättighet till det förra
medföra äfven rätt till det sednare. Nu skulle försäljning till ett
visst större qvantum stå hvar man fritt, således äfven tillverkaren;
men Utskottet har visst icke menat, att tillverkaren, på den grund
att han egde rättighet att tillverka bränvin, äfven skulle hafva rätt
att idka mindre partihandel dermed, hvilket vore alla personer i kom¬
munen förbjudet, med mindre de dertill fått särskildt tillstånd. Ut¬
skottet bär icke ansett, att en försäljningsrätt i mindre parti stode i
något samband med bränvinsbrännares tillverkningsrätt. I tillämp¬
ningen skulle det för öfrigt varit ganska kinkigt att hafva medgifvit
något dylikt. Man skulle då ofta icke kunna veta, till hvilken man
vid förekommande fall haft att vända sig. Det finnes ju bränneri-
bolag, som bestå af 12—15 personer; och alla dessa äro naturligt¬
vis tillverkare. Skulle nu liv ar och en af dem. på den grunden äf¬
ven ega rättighet att försälja bränvin i mindre partier, så skulle
det utan tvifvel vid tillämpningen gifva anledning till mycket obe¬
hag och oreda. Det finnes äfven ett annat förhållande, som förtjenar
att beaktas. Vår nuvarande lagstiftning tillåter en til i verkningstid
af endast 14 dagar; det kunde då hända, att flera personer anmälde
sig att tillverka bränvin 14 dagar hvardera vid samma bränneri.
Då skulle alla dessa, äfven om de voro bosatta inom olika kommu¬
ner, på grund af sin tillverkningsrätt äfven hafva rätt till försäljning
i mindre partier. Det låter sig naturligen icke göra; och Utskottet
har derför icke kunnat tillstyrka, att tillverkare af bränvin skulle
på grund af sin tillverkningsrätt ega rätt till sådan mindre parti¬
handel, som här är i fråga.
Jag tillåter mig att upprepa mitt förra yrkande om återremiss,
på det Utskottet må vidtaga en förändring i sitt nu framlagda för¬
540
Den 25 April, e. m.
slag i den syftning, som jag i mitt förra yttrande antydde, eller att
icke kommunen, utan Konungens Befallningshafvande måtte erhålla
rätten att i sista hand bestämma om meddelande af sådan tillåtelse,
hvarom här är fråga.
Herr Hasselrot: Jag har icke något emot den delning af parti¬
handeln i större och mindre, som Utskottet föreslagit; men jag kan
icke godkänna det sätt, Utskottet valt för att ordna denna handel,
då Utskottet öfverlemnat till kommunen att i sista hand bestämma
icke blott om sådan handel skall inom kommunen finnas, utan äfven
hvem som skall hafva rättighet till dess idkande. Jag anser väl, att
kommunen bör hafva full rätt att frisäga sig från en sådan handel,
att säga det kommunen icke vill hafva någon bränvinsförsäljning i
mindre parti, likasom kommunen nu egen rätt att förklara, att han
icke vill hafva någon minuthandel. En sådan rätt tror jag, att man
bör lemna åt kommunen, men längre vill jag icke gå. Det är på¬
tagligt, att den rätt, som man här ifrågasatt, icke är utan ganska
stor betydelse, och att det blefve ett verkligt monopol, som kom¬
munen skulle ega att utdela, utan några andra grunder än sitt eget god¬
tycke. Följden deraf blefve, att vid hvarje dylikt tillfälle, en agitation
och korruption skulle uppstå inom kommunen, hvaraf allt annat än lyck¬
liga resultat skulle åvägabringas. Skulle bestämmanderätten åter öfver-
lemnas till Konungens Befallningshafvande, vet jag icke heller hvilka
grunder han skulle följa. Ty antingen skulle kommunens tillstyr¬
kande i afseende på hvilka personer, som skulle erhålla denna för¬
säljningsrätt, vara för honom bestämmande eller icke; i förra fallet
finge han sålunda egentligen icke någon afgöranderätt, och i det
senare skulle det blifva för honom lika svårt som för kommunen att
finna de grunder, efter hvilka han borde bestämma sitt val. För min
del tror jag, att Herr von Geijer haft fullt rätt deruti, att en afgift
bör erläggas för erhållande af rätt att idka dylik bränvinshandel.
Kommunen bör få afgöra om någon sådan försäljning må ega rum
och på huru många ställen derefter försäljningsrättigheten genom
auktion upplåtes åt den mestbjudande. Detta är enligt min åsigt
det riktigaste sättet att reglera frågan, och för att få denna åsigt
tagen under öfvervägande inom Utskottet, anhåller jag att få förena
mig med dem, som yrkat återremiss af det föreliggande momentet.
Grefve Mörner, Oskar: Jag kan icke neka, att det varit med
en viss förvåning, jag åhört de talare, som efter mig haft ordet och
yttrat sig för Utskottets förslag. Jag hade af dem förväntat några
skarpa och vederläggande argumenter mot de inkast, jag tillåtit mig
göra mot förslaget; men jag får uppriktigt tillstå att, hvad verkliga
skäl beträffar, har jag icke fått höra något enda. Jag har väl hört
åtskilliga “jag tror“, “jag förmodar", “jag anser", o. s. v., och dylika
subjektiva skäl kunna visserligen vara rätt goda, men torde icke kunna
i bevisningskraft mäta sig med objektiva.
Mot den anmärkning, jag gjorde derom att salning torde kunna
gå för sig lika väl om bränvinsförsäljningen handhades af en dertill
af kommunen utsedd person, har svarats, att salningen icke vore be¬
Den 25 April, e. m.
541
roende af köparne allena, utan skedde lika ofta med säljarens göda
minne, och att denne sistnämnde sålunda vore deri lika delaktig.
För det första är detta en helt och hållet obestyrkt sats, och så
länge den icke blifvit bevisad, vågar jag påstå,, att den icke hvilar
på någon sann och obestridlig grund; men, om jag också skulle an¬
taga att den vore riktig, vill jag dock fråga huru salningen skulle
genom de nu föreslagna stadgandena kunna förhindras. Ty huru
hederlig och mån om att motverka salningen säljaren än må vara,
kan han (dock icke förhindra köparne att vara huru många som helst,
endast en enda bland dem verkställer köpet, och han kan icke af¬
fordra denna något bevis eller betygande på heder och ära, att han
icke derefter skall lemna ut det köpta åt andra. Dessutom låter det
väl tänka sig, att dessa af kommunen antagna säljare icke alltid äro
sådana dygdemönster; ty hvarföre åtaga de sig denna försäljning?
Rörelsen kan icke i och för sig vara så intressant, att de öfvertaga
den endast för nöjet att tillhandahålla menniskor bränvin, utan det
sker naturligtvis för att på rörelsen bereda sig vinning. Hvad hafva
vi väl då för anledning att antaga, att dessa säljare, mer än andra,
skulle underlåta att på försäljningen göra sig hvad de kalla en loflig
handelsvinst. Och vi känna att hvad sådant angår samvetena tyvärr
äro ganska rymliga. Det är bekant, huru engelsmännen under det
sista kriget i Afrika icke skydde att tillföra negrerna kulor och krut
och ansågo detta för ett fullt lofligt sätt att bereda sig handelsvinst.
Lika väl kan man tänka sig, att dessa bränvinsförsäljare för sin
vinnings skull skola se genom fingrarne med salningen och påstå, att
de äro derom alldeles okunniga, och att de icke hafva någon del deri.
Säkert är det för öfrigt, såsom jag redan sagt, och jag upprepar det
ännu en gång, att de nämnde säljarne, äfven om de verkligen ville
det, icke skulle vara i stånd till att förhindra salningen.
Jag frågar vidare, huru skulle det väl komma att gå till vid
meddelandet af dessa försäljningsrättigheter, hvilka jag antager skulle
blifva ganska vinstgifvande och såsom sådana begärliga, så att många
komma att täfla om deras erhållande? Om Herrarne lefvat på landet
och satt sig något in i kommunala förhållanden, så torde Herrarne
nog hafva erfarit, hvilken mängd af intriger som röra sig inom kom¬
munen och huru långt ifrån allting der afgöres såsom i en församling
af dygdemönster. Menskliga passioner råda der som annorstädes, och
egennytta och nepotism göra sig der gällande i lika hög grad som
på andra områden af den menskliga verksamheten. Ett stadgande,
sådant som det här ifrågasatta, skulle endast blifva en ytterligare
anledning till split mellan kommunens medlemmar, och det vore inga¬
lunda gifvet, att det blefve den hedervärde och rättrådige medbor¬
garen, som erhölle försäljningsrättigheten, utan lika ofta vore det att
förvänta, att den mest slipade intrigören bland sökanderne blefve den
lycklige. Jag hyser den åsigt, att man för kommunens bästa, bör
undvika att der utkasta detta Erisäpple, likasom man bör besinna
sig väl, innan man genom utsträckning af kommunens rättigheter väcker
fordringar och anspråk, hvilka man sedermera icke kan förqväfva
eller med fog tillbakavisa, men som man kan motsätta sig, så länge
542
Den 25 April, e. m.
kommunens verksamhetskrets icke blifvit utvidgad utöfver den gräns,
den rätteligen bör hafva.
Här bär yrkats återremiss, och detta är ett ord, som alltid har
sitt behag för många af Kammarens ledamöter; men jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå att, efter hvad som blifvit i frågan
yttradt, en . återremiss otvifvelaktigt skulle komma att betyda, att
Kammaren i'principen gillade de föreslagna stadgandena och endast
önskade den lilla förändringen deruti, att antagandet af de i fråga
varande försäljarne skulle i sista hand öfverlemnas åt Konungens
Befallningshafvande. Derigenom vore visserligen något vunnet, men
dock icke tillräckligt, för att göra förslaget antagligt. Hör min del
vill jag icke medverka till en lagstiftning, hvaraf jag icke inser, att
någon nytta, men väl skada kan följa, och jag fortsätter derföre mitt
yrkande att Kammaren, med godkännande af Utskottets hemställan i
hvad den rörer afslag å de väckta motionerna, måtte i öfrigt afstå
Utskottets förslag i denna punkt.
Herr von Stockenström: Jag ber endast att få lägga några
ord till hvad här förut blifvit taladt i detta ämne, och jag skulle ej
alls hafva bidragit till att förlänga diskussionen, om ej afslag blifvit
yrkadt å Utskottets hemställan. Jag vill blott hafva lågt äfven mitt
ord för att hos Kammaren anhålla, att Kammaren vill behjerta sa¬
ken och lemna sitt bifall till denna sak, som påkallas af hela lan¬
det. Här har blifvit frågadt, om detta förslag skulle leda till målet,
om det kunde hafva någon verklig nytta med sig, och man har an¬
märkt, att det väl måtte vara detsamma, om ö.en som drifver "parti¬
handel af 15 kannor tillsättes af kommun eller icke. Det är emel¬
lertid ej derpå vigten ligger, utan hvad som är af största vigt är, att
kommunen, om förslaget antages, kan helt och hållet förbjuda sådan
handel inom sitt område. Eu högt aktad talare har sagt, att de an¬
märkningar, som blifvit gjorda mot salningen, icke äro fullt grundade,
och att täflan fått färger, som den ej borde hafva. Dessa färger äro
dock hemtade från de klagomål mot missbruk af salningen, som fram¬
kommit riksdag efter riksdag, och som jag icke kan tro hafva varit
alldeles osanna. Eu talare på östgötabänken har velat fästa upp¬
märksamheten derpå, att det skulle vara stridande mot handelsrättens
fordringar att stadga om en särskild partihandel, sådan som nu blif¬
vit föreslagen. Jag kan ej finna, att det är oegentligare att göra en
sådan. förändring, än det förut var att fördela bränvinshandeln i de
tre skilda slag, hvari den nu är delad, parti-, minut- och utskänkning.
Jag skall ej längre uppehålla Kammaren, utan anhåller endast om
bifall till Utskottets förslag, dervid jag dock får säga, att jag för min
del icke vill motsätta mig en återremiss.
Herr Ribb ing: Då det för närvarande ligger i kommunens hand
att bestämma, om den inom sina gränser vill hafva någon utskänk¬
ning eller utminuteringsförsäljning af bränvin, så kan jag för min del
icke fatta att det skulle vara så farligt att låta den jemväl bestämma,
huruvida den inom sig vill hafva eu mindre partihandel med brän¬
vin. Jag tror dock icke att denna bestämmelse på något sätt före¬
Den 25 April, e. m.
543
kommer salning, såsom det af några talare här blifvit påpekadt, den
lär väl kunna försiggå lika väl hädanefter som hittills, lika väl med
sådana bestämmelser om en mindre partihandel som under nu varande
förhållanden. Man har frågat hvad verkan denna lag skulle kunna
medföra? Jo, det står just i första paragrafen, der det heter, att in¬
gen skall få försälja bränvin till mindre belopp än 100 kannor annat
än den, som förvärfvat sig rätt till mindre partihandeln. Om nu kom¬
muner, såsom väl på många ställen kommer att ske, vägrar tillstånd
till sådan mindre partihandel, sä är ju kommunen befriad från all handel
med bränvin i mindre qvantitet än 100 kannor; det är det som jag
tror skulle blifva den bästa fördelen af förslaget. För min del tror
jag dock icke att det är skäl att ingå på förslaget just derför att
detta belopp af 100 kannor är så högt; derigenom att det är så högt,
komma kommunerna sannolikt att oftare anse sig böra bevilja den
mindre partihandeln af 15 kannor än som eljest skulle komma i fråga
och sålunda den privilegierade bränvinshandeln komma att utsträckas
vidare än som under nu varande förhållanden är fallet. Jag tror så¬
ledes icke att förslaget i sin helhet kan komma att verka välgörande,
utan förenar jag mig derför med dem som yrka afslag på den nu
föredragna punkten.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då en talare på östgöta-
bänken begärt bevis på att säljaren i allmänhet biträder vid salnin-
gen, så vill jag uppträda såsom vittne. Jag har vid flera jernvägs-
anläggningar haft rikt tillfälle att observera detta förhållande; det
går nästan alltid så till, att säljaren förskaffar sig en bulvan, eller
kommissionär, hvilken emottager kärlen från dem som önska köpa i
minut och sedan köper femton kannor, af kvilka han sjelf behåller
något och delar ut resten, stundom en del, till säljaren. På så sätt
uppkommer en fullständig krogrörelse; lyckas man utrota en dylik,
uppstår genast en annan. Det är derför af stor vigt åt hvem det
uppdrages att försälja i så liten qvantitet som 15 kannor. Erfaren¬
heten i afseende å försäljningen af öl och andra drycker visar be¬
stämdt, att det verkar mycket godt, när Kong!. Maj:ts Befallnings¬
hafvande meddelar sådant tillstånd endast tillsvidare och så länge
den sökande befinnes lämplig. När eller om han icke vidare befinnes
lämplig att afstyra oordningar, anmäles det att han icke duger att
förestå en dylik" försäljning, rättigheten indrages och en annan får
den i stället. Då det sålunda är af största vigt hvem som får för¬
sälja smärre partier, tror jag att något derom bör förordnas. I lik¬
het med flere föregående talare, tror jag icke, att kommunen är lämplig
att afgöra i sådana mål, emedan en mängd sidoinflytande!! kunna
gorå sig gällande vid dess beslut, utan anser jag Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande vara rätta auktoriteten. Jag förenar mig med dem
som yrkat återremiss.
Herr Frisk: Af alla förslag, som af Utskottet i detta betänkande
blifvit framställda, anser jag för min del Utskottets i nu föredragna
punkt vara det bästa, hvilket jag ock derföre lemnar mitt fulla god¬
kännande. Lemnar man den ifrågavarande bestämmelserätten till
544
Den 25 April, e. m.
kommunerna, så kan man vara temligen säker om att de endast utse
ordentliga försäljningsman; sådana som ej anses passande få icke nå¬
got tillstånd att idka försäljning. Jag tillstyrker derför bifall till
Utskottets förslag i denna punkt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten, dels återremiss deraf och dels af Grefve
Mörner, Oscar, att Kammaren, med godkännande af Utskottets hem¬
ställan i fråga om Herrar Ekmans, Westerdals m. flis samt J. Anders¬
sons motioner, skulle afstå hvad Utskottet i öfrigt föreslagit.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till punkten, hvarvid svaradas många nej jemte några
ja, sedermera proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med
många ja jemte några nej, och slutligen proposition på Grefve Mör-
ners. yrkande, hvilken proposition besvarades med många nej jemte
åtskilliga ja; hvaruppå och efter det proposition på återremiss af
punkten förnyats samt med många ja jemte några nej besvarats,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
7:de punkten.
Bifölls.
8:de punkten.
Herr Bennich: Sedan Kammaren beslutat återremittera 6:te
punkten, får jag hemställa att denna 8:de punkt också måtte till Ut¬
skottet återförvisas, på det paragraferna må få den förändrade ly¬
delse, som i följd af återremissen kan ifrågakomma.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.
9:de punkten.
Herr Bennich: Äfven på denna punkt anhåller jag att Kam¬
maren måtte meddela beslut om återremiss.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.
10:de punkten.
Herr von Koch: Jag vill blott anmärka, att Utskottets recit
och skäl ej fullt öfverensstämma med verkliga förhållandet. Det sä-
ges nemligen att 1872 års riksdag beslutit förändring i § 12, och att
lagen i full öfverensstämmelse dermed blifvit ändrad, men det är icke
enligt med förhållandet. Kongl. Maj:t tilläde nemligen en mycket
vigtig
545
Den 25 April, e. m.
vigtig sak då mellan orden gästgifveri och besörjer insköts “sjelf eller
genom annan behörig person”. Derigenom har en hel mangel gast-
gifverier fått bibehålla sin utskänkningsrätt, som de annars icke kun¬
nat hafva qvar. Jag anmärker detta endast pa det Utskottet en an¬
nan gång måtte citera något mera noggrant; i sjelfva saken har jag
ej något yrkande att framställa.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
ll:te punkten.
Herr Sundeil: Jag medgifver visserligen att det nu bestämda
kannetalet är för lågt, och jag vill ej heller motsätta mig den af Ut¬
skottet föreslagna förhöjningen i kannetalet, men jag erinrar deiom
att i S 23, i hvilken Utskottet ej föreslagit någon ändring, är stad¬
gadt, att vid läger, eller der trupp eljest är för flere dagar samman¬
dragen, vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg, eller der
värdshusrörelse af annan anledning kan komma i fråga att endast
under någon del af året utöfvas, får afgiften ej understiga det be-
lopp som för den ifrågavarande tiden svarar mot den minsta aigiit,
som bör för år utgå. Detta skulle dock med den förändring, som
för S 17 nu föreslagits, möjligen på ett eller annat ställe, en eller
annan ort blifva väl hårdt; och jag hemställer derföre om återremiss
jomval af ll:te punkten, på det Utskottet måtte taga under oiver-
vägande, huruvida icke någon förändring äfven bör ske i & 26.
Herr Bennich: Jag kan icke på något sätt finna att den afl
den siste talaren anförda omständigheten, att 23 § lemnats oförändrad,
bör föranleda en återremiss af denna punkt, ty det är ju gifvet att,
om man stadgar ett förändradt minimum, såsom i denna punkt före¬
slagits, så komma de som idka utskänkning under någon mindre de!
af året att få sin qvot deri, och någon förändring i detta hänseende
har Utskottet icke liaft någon anledning att föreslå, lika sa Litet som
den siste talaren vidare har någon motionsrätt i samma ämne.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels återremiss deraf; gjordes pro¬
position på bifall till punkten och besvarades med ja.
12:te punkten.
Herr Bennich: Jag anhåller om återremiss af förevarande punkt
i sammanhang med Kammarens redan fattade beslut om återremiss
af sjette punkten.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.
Rikad. Prut. 1874. 1 Afd, 2 Band. 35
1546
Den 25 April, e. m.
Den vidare föredragningen af betänkandet uppsköts härefter till
nästa sammanträde.
Herr G-refven och Talmannen hemställde, att de i dag för andra
gången bordlagda målen skulle uppföras sist å föredragningslistan
till nästa sammanträde; hvilket bifölls.
Hammaren åtskildes ki. 1 11 e. m.
In fidem
O. Brakal.