»4
Reu 24 Januari.
Lördagen den 24- Januari 1874.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m. och dess förhandlingar
leddes af Herr vice Talmannen.
Justerades protokollet för den 17 dennes.
Sedan Herr vice Talmannen tillkännagifvit, att Herr Statsrådet
Berg anmält sig nu skola på Hans Maj:ts nådiga befallning till Kam¬
maren aflemna åtskilliga Kongl. propositioner; framträdde Herr Stats¬
rådet och öfveriemnade till Herr vice Talmannen Kongl. Maj:ts ne-
dannämnda nådiga propositioner till Riksdagen, nemligen:
l:o med förslag till förordning angående förändradt sätt för offent-
lrggörande i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt
enskilda tillkännagifvanden;
. 2:o med förslag till förordning angående ändring och tillägg i
vissa paragrafer af Sjölagen;
3:o _om antagande af en författning angående förändrade bestäm¬
melser i afseende å behandlingen och fullfölj den af vissa mål;
4:o med förslag till ny reglering af häradshöfdingarnes löne¬
förmåner;
5:o med förslag till förändrad lydelse åt 35 § Regeringsformen;
6:o med förslag till förändrad lydelse af § 80 Regeringsformen;
?:o annående . upplåtelse till jWestmanlands läns hushållnings¬
sällskap åt ett till landshöfdingeindelningen i nämnda län hörande¬
jordområde;
8:o angående upplåtelse till Köpings stad af vissa delar utaf
krono]agent)eterna Byslfttten och Köpingsön med dertill hörande Störa,
och Lilla Gåskärret.
9:o angående upplåtelse till Köpings stad af en de! utaf krono¬
lägenheten Hushagen;
10:o angående beviljande af vissa förmåner för enskilda iern-
vägsan 1 äggningar;
Den 2-i Januari.
25
ll:o angående tillstånd för Norbergs jernvägs nya aktiebolag
att, bibehålla leinnade försträckningar af allmänna medel in. in.;
12:o med förslag till förordning angående skyldighet för kommu¬
nala myndigheter att, afgifva statistiska redogörelser;
äfvensom Kongl. Maj:ts Maj-.ts nådiga skrifvelse om förordnande
af en Statsrådsledamot att, utöfva den befattning med riksdagsären¬
der som, enligt § 46 af Riksdags-ordningen, tillkommer eu ledamot
af Statsrådet.
De Kongl. propositionerna och skrifvelsen blefvo härefter före¬
dragna och bordlagda.
Föredrogs Kongl. Haj:ts den 20 dennes på bordet lagde nådiga
proposition angående statsverkets tillstånd och behof.
Herr Wall enberg: Vi stå nu åter vid en riksdags början och
mötas af ett mycket digert arbete, åtminstone till omfånget. Som
en hvar kan finna, är denna Kongl. proposition af den beskaffenhet,
att, om man deraf skulle taga noggrann kännedom, vida mera tid
skulle åtgå, än som kunnat falla på Kammarens ledamöters lott,
under de få dagar, som förflutit, sedan densamma blef tillgänglig.
Men denna proposition i sitt nuvarande skick är i allt fall beteck¬
nande; ty den återspeglar regeringssystemets benägenhet att söka
utförlighet, utan att vinna klarhet. Detta är, efter mitt förmenande,
illa; och då det icke kan vara afsigten, att med de många orden
dölja hvad man vill, är det mindre välbetänkt att åt dessa hand¬
lingar gifva en sådan omfattning, som bär är fallet, då säkerligen
en utgallring skulle kunnat ske, med fördel både för det arbete, som
nedlägges på densamma och för behandlingen deraf inom riksdagen.
Emellertid får man söka, att ur denna digra samling åt utlåtanden
och uppgifter utleta det mest framstående; och jag skall icke under¬
låta att efter bästa förstånd och öfvertygelse göra detta, om jag
också nödgas inskränka mig till hvad som mest faller i ögonen. I
första rummet framställer sig då den vigtiga frågan om ett di/rtids-
tillägg. Det kan icke af mig begäras, att jag skall absolut mosätta
mig detsamma, då jag vet, att stegrade utgifter i allmänhet dertill
kunna vara en skälig grund; men icke kommer jag att sjelf, ej heller
vill jag tillråda andra att i klump bevilja dyrtidstillägg, utan hoppas,
att Stats-Utskottet behagar egna skälig granskning åt de temligen x
detalj gående framställningarne. Stats-Utskottet torde då finna, att om
också många finnas, som gjort sig va! förtjenta af detta dyrhets-
tillägg, det i andra fall kanske vore eu åtgärd, som skulle förhindra
den förenkling i administrationen, man så lifligt önskar.
I afseende på Andra liv fou d-titeln förekommer der ånyo begäran
om anslag till den s. k. Lagbyrån. Den, som med uppmärksamhet läser
Lagbyråns egen bekännelse om hvad den uträttat under förlidet år,
bör komma till den öfvertygelse, att Lagbyrån anser sig sjelf som
ett permanent embetsverk och att det, som icke blir gjordt af dess
nuvarande ledamöter, kan möjligen blifva uträtta dt af deras efter¬
26
Den 21 Januari.
följare. Det exempel, som vid förra riksdagen af mig androgs, och
hvarom jag, enär vi se Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
här närvarande, äfven nu vill tillåta mig erinra, är frågan om
utsökning sväsendet. Det är 14 år, som denna fråga stått på dag¬
ordningen, och nu anmäles, att Lagbyrån satt sig ned att utarbeta ett
nytt förslag i detta ämne. Det förslag, som på Kongl. Haj:ts befall¬
ning blef utarbetadt, har således icke blifvit upptaget på något annat
sätt, än att Lagbyrån kasserat detsamma. (Hiskligt vore att veta,
huruvida Herr Justitie-statsministern undertecknat denna kassations-
dom, eller om detta skett af Lagbyrån, utan hans medverkan? Mig
förefaller det, som denna institution skulle komina att fördröja lag¬
stiftningsarbetet, och som om Justitie-departementet just genom Lag¬
byrån ansåge sig. fritaget från att deråt egna all den uppmärksam¬
het, som sakens vigt krafvel'.
Hvad beträffar Tredje ku fm dike,In, har jag der funnit måttliga
anspråk framställda.
Ingen skulle hellre än jag bevilja dyrtidstillägg i adöniugen för
svenske diplomater, såvida vi deraf både något mot behofvet sva¬
rande antal. Bristen är så stor och så i ögonen fallande, att det
väckt uppseende inom och utom landet. Jag inskränker mig till att
yttra mitt deltagande för de bekymmer, Hans Excellens Utrikes¬
ministern nödgas uthärda, intill dess diplomater hinna uppfostras.
Af hvad som skett i befordringsväg och som gjort ett smärtsamt
intryck bär i landet, må val dock den erfarenhet hafva vunnits, att
något annat måste göras än att ställa sig så, att då någon mycket
vigtig post skall beklädas, man förgäfves förmår att dertill inom
Sveriges landamäre,!! uppleta någon lämplig person!
Ett annat sorgligt bevis på det otillfredsställande skick, i hvilket
beröringen med främmande makter upprätthålla, är frågan om lots-
ningen i Öresund. I den uppkomna meningsskiljaktigheten om tolk¬
ningen af 1857 års traktat höll vår regering ett helt. års tid på den
vigtiga åsigten, att sjöfarten uti sundet genom berörda traktat var fri-
köpt; men sedermera gaf man efter och dessa eftergifter drabbade
icke allenast sjöfarten, utan kändes rätt tunga för mången svensk,
som aldrig satt sin fot på ett skeppsdäck. Slån frågade sig: hvar¬
före sade icke vår regering rent ut åt den danska, att lotsväsendet
i Öresund icke upprätthålles och handhafves på ett tillfredsställande
och traktatsenligt sätt? 1 stället eftergifter och blott eftergifter.
Slutet hafva vi ännu icke sett, ty den frågan är icke löst. Men
hvad som kallas frågans lösning, den så kallade Deklarationen af
Köpenhamn den 14 Augusti 1873, har gjort intrycket af en föröd¬
mjukelse. Mest beklagar jag Hans Excellens Herr Utrikesministern.
Vidkommande derefter Fjerde Inifvudtiteln, lär val den önskan
vara temligen allmän, att den vid denna riksdag mera knapphändigt
må komma att behandlas; ty man hoppas och väntar på mera ge¬
nomgående förslag, på det att man en gång må ifrån det tillfälliga
komma till något mera bestämdt. En sak tillåter jag mig likväl nämna,
till den kraft och verkan det kan förmå, och det är en önskan, att
vid befästningsarbetena i Carlskrona icke det stora inloppet helt och
måtte igenfyllas. Det tager sig nemligen helt olika ut, då man sitter
Den 24 Januari.
på sill studerkammare med ritningar och kartor framför sig, än då man
tager farvattnet i betraktande; och det kan visserligen vara ett be¬
qvämt sätt att försvara ett inlopp genom att göra det trångt, men
det medför så många andra olägenheter, att man bör betänka sig
för hvarenda fot af farvattnets bredd, som man låter igenfylla,
Angående Femte hufwdtiteln, är numera, kan man säga, genom-
fördt hvad Riksdagen sjelf önskat, eller sammanslagningen; men det
förefaller mig, som om rnau på samma gång ville genomföra åtskil¬
liga förslag, som icke äro så fullt lämpliga, åtminstone icke alla; och
derföre torde Stats-Utskottet taga i öfvervägande, huruvida icke nå¬
got deremot kan vara att erinra. Uti Kong!, Maj:ts proposition talas
om en blifvande chef för militärpersonalen, med station i Stockholm.
Hans funktion skulle blifva att vara inspektör för flottans undervis¬
ningsverk, med undantag af sjökrigsskolan, äfvensom för personalens
öfning ar, samt att vid befordringar afgifva förslag, der han icke sjelf
hade beslutande rätt. Det är för besynnerligt, hvad allt bär i verl-
den går i en kretsgång. Om detta förslag tillämpa», blir detta ju
en general-adjutant, sådan vi Släde före år 1840; och jag_ ser icke nå¬
got’ hinder hvarföre Sjöministern icke skulle kunna blifva en Stats¬
sekreterare. Utaf Kong!. Maj:ts proposition synes framgå, att Sjömini¬
stern hädanefter skulle blifva eu politisk personlighet, frigjord från
en militärchefs omtanke. Detta är så mycket mera påtagligt, som
“chefen för militärpersonalen" skall förses med både stab och kansli.
För min del får jag säga, det jag tror, att detta är eu ny mellan¬
hand af den beskaffenhet, att den icke främjar hvarken nyttan eller
snabbheten. Personalen vid flottan är icke större, än att Sjöministern
både bör och kan, om han det vill, taga kännedom om densamma
och sjelf pröfva dess duglighet, utan att behöfva för mycket lita på
andra. Han vinner också i styrka, om han förskaffar sig denna per¬
sonal-kännedom; ty då vet han, hvad han har att tillgå i Kong!.
Maj:ts tjenst; men skall det vid hans sida finnas eu sådan general¬
direktör,' eller hvad man må kalla honom, tror jag, att detta blir
en myndighet, som en vacker dag kan komma att. brottas med sin
höge chef.
Det står visserligen i den Kong], propositionen, att savä! denne
chef för militärpersonalen, som de, hviika skola blifva, stationschefer
i Stockholm och Carlskrona, likasom varfsoheferna, skulle “tillsättas
på viss tid“, förmodligen derföre att, om man gör ett misstag, man
icke skall vara underkastad obehaget att erkänna det genom att entle¬
diga den som icke sköter sitt uppdrag. Man förbehåller sig i stället att
låta det gå som det kan, tills den bestämda tiden är utlupen; men olämp¬
ligt är det i alla händelser och i strid med grundlagens^ anda, som
vill att högre militärbefäl skola vara amovibla och att Kong!. Maj:t
när som helst skall kunna- kommendera en annan. Att derföre byta
om dessa, på samma sätt som eu ordförande i Gröta kanal, efter fyra
år, är icke i sin ordning. Hvad stationseheferne beträffar, så^dåman
ämnar skilja varfschefernes göromål från militärchefernes och låta dem,
såsom det heter, få “det rent militära under sitt befäl", är det ganska
tydligt, att desse stationschefer komma att spela en besynnerlig roll;
de blifva alldeles icke chefer i detta ords rätta, betydelse töi eu
28
Den 24 Januari.
flottans station^ de få icke allt under sitt befäl, utan de äro något
som närmast påminner om meningen med sjöartilleriregementet, då
man ville, att det skulle besörja “det militära" på station. Desse
varfschefer och stationschefer vid en flottans station, af hvilka ingen¬
dera skulle subordinera under den andre, tror jag icke vara önsk¬
värde.
Vidare förefaller det mig besynnerligt, att man, för att skapa
denne nye ‘'-chef för militärpersonalen" med station i Stockholm, slo¬
pat befälhafvande amiralen i Carlskrona; och det heter, attstations-
ehefen derstädes, som skulle vara af kommendörs rang, “torde kunna
förordnas att tills vidare vara öfverkommendant för befästningarne
i Carlskrona skärgård". Jag tror visserligen, att det kan vara bra
att reducera och stryka bort titlar och sådant; men då icke något
annat dermed vinnes än en förändring af benämning, bör man°se
till, att man tager hela trägen i betraktande, och då finner åtmin¬
stone jag, att vid en sådan station som Carlskrona det ingalunda
bör blifva en öfverste, som kommer att föra befälet öfver flottans
station och alla befästningarne, utan dertill fordras naturligtvis en
generalsperson; och då är val meningen, att sätta eu general till
befälet i stället tör en sjöofficer. Komma då främmande makters
örlogsman dit, och häfden fordrar, att de skola uppvakta stations-
befäl hafva ren, bär generalen, kan icke nekas, att detta torde komma
att förefalla något besynnerligt, åtminstone för sjömannaföreställ-
ningssätt. När så är och då ingenting vinnes på den föreslagna för¬
ändringen, kunde det väl ställas sä, att den stationschefen fick be¬
fälhafvande amirals rang och värdighet, så länge han af Kongi. Maj:t
ansågs lämplig att denna plats bekläda. Man behöfde derför icke
utnämna flere amiraler, utan kunde låta värdigheten följa med be¬
fattningen. J
1 afseende å ch/rtidsiilläaget, förekommer det på denna hufvud-
titel uti bilagan n:o 4 pag. 11: att “stationsbefälhafvaren i Carls¬
krona i skrifvelse den 22 Februari 1873 öfverlemnade en ansökning'
från dåvarande matroser, i hvilken de, med åberopande af de i Carls¬
krona synnerligen stegrade lefnadskostnaderna och de i förhållande
till varfsarbetarne jemförelsevis ringa förmåner matroserna åtnjöto,
anropade Eders Kongi. Maj:t om någon hjelp i. sin tryckta belä¬
genhet". För egen del säger Departements-cbefen: “Det oroande
förhållande, att en så stark åtgång skett från denna sjöförsvarets
enda verkliga stamtrupp och hvilket måste tillskrifvas de bättre vilkor
en duglig matros bar utsigt att med lätthet erhålla utom kronans
tjenst, synes mig utgöra ett tillräckligt talande skäl för beviljandet
ur de föreslagna aflöningsförmånerna, hvilka, ehuru visserligen icke
motsvarande hvad stationsbefälhafvaren ansett önskvärdt att kunna
för korpsen påräkna, dock böra verka till minskning i benägenheten
att, lemna kronans tjenst, hvarför jag ock tillstyrker att framställ¬
ning till Riksdagen måtte ske om anvisande såväl för 1874 som jem¬
väl för 1875 af de för ändamålet erforderliga medel". Häremot får
jag först och främst göra den erinran, att det är ett beklagligt för¬
hållande, när de, som hafva beslutanderätten, icke sjelfve kunna taga
initiativet, utan att de, som stå på det allra lägsta trappsteget i statens
Den *24 Januari.
29
tjenst, skola behöfva använda, böneskrifter och deri anropa barmhertighet.
Detta är ett dåligt system. De, som äro chefer, hora sätta sig in t
sina underordnades ställning och tänka på dem, men icke vänta att
desse sielfve taga initiativet och komma fram med dylika skrifter.
Hvad för öfrigt angår berörda skrift, har den icke i sin helhet af
Herr Sjöministern blifvit tillstyrkt, oaktadt han säger, att det ar
oroande, att eu så stark afgång skett; och hvad mig angar förundra!
jas mig öfver, att det finnes några dugliga qvar alls. Det ar emel¬
lertid icke ens tillstyrkt så stor tillökning, som befälhafvande amiralen
och myndigheterna föreslagit. Jag hemställer, att btats-Utskottet be¬
hagade taga denna fråga i noggrann!, öfvervägande; tv da det ar
sannt som Herr Sjöministern säger, att detta är den enda verkliga
stamtrupp, som flottan eger, bör den väl icke få förfalla för bespa-
ringen åt några tusen H*(lr om året. , . .
Uti en annan punkt, angående sjökrigsskolan, har Hr Sjöministern
på det allra amplaste motiverat behofvet af tillägg i arvodena för
lärarepersonalen; men dä motiven taga slut, komma siffrorna och
de tala ett helt annat språk. Här föreslås nemligen en tillökning
för 14 lärare af 3,250 kronor, hviiket endast utgör en förhöjning åt
15 procent af det arvode, de hafva förut. Det ar dock erkandt, och
vitsordadt, att det är ganska svårt att fa dugliga lärare men det
torde blifva ännu svårare, om de, som äro dugliga, skola ta mindre
tillökning i arvode än andra i statens tjenst. Vi veta alla, att denna
institutions syfte var att blifva en plantskola till upplossande af
sjöofficerare; vi kunna icke undvara en sådan; men deri bor vala
god bör väl vårdas och omhuldas, på det va icke under kommande
generationer må stå på samma fot. som under närvarande tid. Detta
vacklande i åsigter hit och dit har uppkommit derigenom, att icke
tillräckligt många från början erhållit eu god underbyggnad i sjo-
krigsvetenskapen. Man skall vara ett universalgeni töi åt jagarna
dagar kunna sätta sig in i förut främmande ämnen. Särskild; har
det fäst min uppmärksamhet, atfc sj o krigsskolan ensam åt flottans
undervisningsverk är satt direkt under bjömimstern, hviiket visar,
att Sjöministern tänkt sig frågan, såsom den bor uppfattas, eller
att sjökrigsskolan är af framstående vigt för flottan och, jag upp¬
repar det ännu en gång, derföre på allt satt bor omhuldas; men tan¬
ker man sä, måste man äfven, för att vinna detta mai, icke aU toi
mycket se på kostnaden. Det behöfs icke heller, tv det hanes manga
andra ställen på 5:te. hufvudtitel», der besparingar skalle kunna goras,
utan alt på något vis rubba det hela, och af hvilka besparingar nå¬
got kunde användas till Kong!, sjökrigsskolan.
Herr Sjöministerns begäran om en million kronor till byggande
af krigsfartyg finner jag, i betraktande åt den dyrhet, som för när¬
varande är rådande, ganska anspråkslös. Jag ,mr deremot icke nå¬
gon annan erinran att göra, än en anhållan till Stats-Ltskottet att
anslaget måtte beviljas och beviljas under rubrik: till byggande af
krigsfartyg1', utan tillfogande af hvad här stål* i den Kong!, proposi¬
tionen. '"af htifondsakligen samma dag som de under senare aren byggda,
eller dels ' pansarbåtar, dels obepansrade kanonbåtarJag /inskar, att
Riksdagen helt och hållet måtte öfverlemna detta till Sjöministern,
so
Den 24 Januari.
utan att han må vara bunden af denna eftersats i i ,, . .
proposition förekommer. Anledningen, hvarföre!».Sluta? nfL ?“J ’
önskan är helt enkelt, att i samma proposiS
Se Äteatte JÄV?
SSÄKsrl,a1' “i0 si”s“
framstående egenskap hus dissa fartyg 'ndDD1,eten 1)01 blifva en
a-jÄt.4
as
af komité», alla iklamMer,' o^f dörÄd”*.»!'®-'?
Xme^lfS’medl, “pre™, iST^au Ä
ssgfe
nai^i^f i-an ll,n(lersöker undersöker om igen och dervid it'm-
afgaf ifc‘Febraåridä18718 sitT *? “^.omnämnda komité år 1870, och
°.i. ; fr. ,1, 1ö71 sitt underdåniga betänkande. Detta blcf lie-
äWMs
ittgs* st t
S'»ä.^"kÄpei lyc-Lu £Hk J|sSS
Disciplinen »r under medelmåttan och skickligheten i itarl t -dtf
SS*- M *» »' varsam anklagelse måste nata ligéS bestf ms med
komL^ÄtiitTlt6 ]ifVU,,tit!;!n är,1 al,raänhet allt. som före.
ulLt utredt och s;l i allo tillfredsställande, att derom ej
Den 2i Januari.
31
kan vara mycket att såga. Jag anhåller likväl, att älven här i af¬
seende på det ifrågasatta dyrtidstillägget få nämna, att liksom jag
k ena sidan är långt, ifrån att anse, att alla framställningar derom
böra afslås, jag å andra sidan äfven tror, att i flera fall sådant icke
bör beviljasj då derigenom skulle kunna läggas hinder i vägen iör
väl beliöiiiga reorganisationer i förvaltningen. Jag tillåter mig i
sammanhang härmed beröra en dylik fråga. Äfven vid denna riks-
dag har Departements-chefen undanskjuta frågan om .Kommers:
kollegii ombildning. För omkring 15 år sedan väckte jag fråga om att
Kommers-kollegium, såsom ett civilt embetsverk, ej vore rätt lämp¬
ligt att sysselsätta sig med diskonteringsgöromål, och att det vore
föga tjenlig!, att Riksbanken för ett sådant ändamål flyttade öfver
en del af sina fonder till Kollegium. Det går ej fort i vårt land,
men det går dock. Nästkommande år kommer slutligen denna åt
Kommers-kollegium bedrifna diskonteringsrörelse att få en ända, och
sålunda har det bevisat sig, att det varit möjligt att skilja dessa
göromål frän Kollegium, något som, då frågan härom först väcktes,
på det skarpaste betviflades. Men det är ej om denna speciel fråga,
— hvilken jag anser vara bragt nära ett lyckligt slut -- jag nu vill
yttra mig. Jag åberopar den endast derföre, att, då jag först väckte
ofvanberörda motion rörande diskonteringsrörelsens upphörande,. en
högt uppsatt embetsman sade till mig, att “om Kommers-koilegium
kunde befrias från denna utväxt, så vore, enligt hans åsigt,. en re¬
organisation möjlig, men förr skulle detta icke kunna ga för sig. fc>a
tänkte man då; och nu, när denna förberedande åtgöra är vidtagen,
hoppas jag, att Herr Civilministern behagade taga. i allvarligt ötver-
vägande, huruvida ej tidpunkten vore inne att gripa verket an med
si elfva den ifrågasatta reorganisation!! af Kollegium, om ej de ncdiga
göromålen kunde på andra embetsverk fördelas, och de onödiga helt
och hållet underlåtas, ty Kommers-kollegium, besörjer åtskilligt, som
ingen behöfver göra. Jag föreställer mig, till exempel, att Utnkes-
departementet skulle kunna åtaga sig afla de. ärenden, som töi a
konsulsväsendet. Mera omfattande torde icke våra diplomatiska *ör-
handlingar vara, än att konsulsärenden, utan att behöfva förorsaka
rubbning i Departementets verksamhet, skulle kunna öfvenöras till
nämnda departement. Säkerligen skulle icke heller ärendena derpå
i någon mån blifva lidande, ty jag vagar påstå, att den myndighet,
som Kommers-kollegium i afseende å behandlingen .af könen.-åtsäreli¬
den bär att utöfva, stundom användes på att något besynnerligt
sätt. Jag tillåter mig att härpå anföra ett exempel. För tillsättandet
af konsulsplatser infordras, såsom bekant.är, yttranden i rån veder¬
börande handels- och sjöfarten ännu! er. Vid ett sadan.t tilliäLe in¬
träffade för ej länge sedan, att Stockholms handels- och sjö.fartsnärnnd,
efter bästa förstånd och öfvertygelse, lemnade sitt förord åt en person
till eu ledig konsulsbefattning. Men sedan nämndens memorial till
Kollegium ingått kommo saker i dagen, som voro ganska graverande
för den ifrågavarande personen, och handels- ocli sjöfartsnämnden
skyndade sig — oaktadt det obehagliga, som måste ligga i ett så¬
dant förfarande — att, ledd af hvad det ansåg vara eu rättspligt,
till Kollegium insända en skrifvelse, deri nämnden återkallade sitt
32
Den 24 Januari.
förord för samme person. Denna skrifvelse beslöts den 30 December
och har enligt Kommers-kollegii diarium dit inkommit den 31 i samma
månad. Enligt Utrikes-departementets diarium har Kollegium dit
ingifvit sitt förslag den 10 Januari, å hvilket förslag Kollegium ej
dragit i betänkande att uppföra berörde person. Häraf kan
man hafva anledning antaga, att Kollegium antingen helt och hållet
följer pappersmeriter eller ock andra ingifvelser, utan att fästa af¬
seende på de myndigheters, på goda skäl grundade åsigter, som i
sådana mål författningsenligt hafva att yttra sig.
Jag undrar vidare om icke de uppgifter, som utkomma under
namn af Kommers-kollegii berättelser, lika väl kunde utarbetas i
Statistiska _ Centralbyrån. Patentmålen torde utan svårighet kunna
förläggas till Civil-departementet. Och om man på det sättet tager
bort de egentliga målen, skall säkerligen ej mycket stå qvar af Kol¬
lega åligganden, fastän Kollegium sjelf i sin'underdåniga skrifvelse
uppgifver, att under 1862—1868 inkommande målens antal utgjorde
tillsammans 13,127 och 1865—1872 17,245. Det är till eu början na¬
turligt, att dessa tal skola divideras med 5 för att finna medelantalet
mål för hvarje år. Men dessutom torde eu ej obetydlig reduktion i
detta antal vara behöflig, tv eu ej ringa del af dessa mål äro af så
föga anmärkningsvärd beskaffenhet, att de knappast förtjena upptagas
såsom mål. Ett bevis på att detta i vissa fall åtminstone är förhål¬
landet har lemnats mig i dessa dagar. Jag har nemligen blifvit ut¬
sedd till suppleant i sjömanshusdirektionen och härför är ej nog att
ett simpelt protokollsutdrag utfärdas af magistraten, inför hvilken
myndighet valet skett, utan magistratens beslut inlemmas till Kom¬
mers-kollegium, som utfärdar en fullmakt med stora sigillet och en
mångfald namnunderskrifter. Om man behagar kalla så beskaffade
ärenden för "11011“, tycker jag att man skulle kunna få ihop 17,000
på ett är likaväl som pa fem. Men bär finnes en annan vigtig om¬
ständighet, till hvilken man bär taga hänsyn. Och det är°den, att
sådana mål förorsaka ett väsendtligt hinder i administrationens gång;
och det, som mest tarfvas för åstadkommande af en förenkling i den¬
samma, är just att regeringen tillser att från sig sjelf och'under¬
ordnade myndigheter matte afskiljas alla sådana obetydliga ärenden,
som sannerligen ej förtjena högre myndigheters uppmärksamhet.
båsom bevis på att frågan om Kommers-kollegii ombildning ej
är ny och i mer än ett hälft sekel varit påtänkt, må anföras, att
redan 1821 presidentsbefattningen endast på jörordnancle biff lemnad
åt Carl af K linte berg, som definitivt utnämndes till platsen först 1824
och dog 1866. Således uppehölls befattningen endast på förordnande
i tre år, under hvilken tid man tydligen hade för afsigt att vidtaga
förändringar i verkets organisation. Ännu ett exempel. År 1833 erhöll
Darl David Skogmau förordnande att bestrida presidentsembetet, men
år 1838 biel han till president utnämnd. Efter fem års funderingar
på reorganisation, slog man saken ur hågen. Ytterligare ett exempel.
Då Presidenten Fredrik Åkerman tog afsked 1866 stod presidents¬
stolen helt och hållet ledig till 1868, då den fylldes af numera af-
iidne Grefve Manderström. Anledningen härtill känna vi alla. Alla
dessa förordnanden och ledigheter tyda på, att man flere gånger varit
betänkt
Den 24 Januari.
33
betänkt på att förändra Kollegium på ena eller andra sättet, ocb det
vore önskvärdt, om man snart kunde få genomförd den så länge
åsyftade förenklingen. Hvad jag nu anfört, är ej att anse som en
anmärkning mot den budget, som är framlagd under 6;te hufvudtiteln ;
jag endast önskade, att man till ett kommande år skulle få motse
ett förslag till förbättring i denna del af administrationen och till
öfverflyttande af det nämnda verk åliggande arbete på andra verk.
I afseende å 7:de hufvudtiteln förekommer der en framställning
om anvisande af 60,000 R:dr till maskiner åt myntverket. För min
del är jag glad, att en sådan framställning nu ändtligen blifvit gjord,
men har all anledning att beklaga, att den icke gjordes redan vid
förra riksdagen, .lag motsatte mig den myntreform, som fortidet år
blef af Kong!. Maj:t och Riksdagen beslutad, så länge frågan var
öppen för diskussion, men sedan beslutet blifvit fattadt, anser jag så¬
som eu högst framstående finansie! angelägenhet, att detsamma ge¬
nomföres. Att döma af hvad som passerat, synes Herr Finans-ministern
vara af motsatt mening, och man kunde hafva anledning förutsätta, att
han ansåg beslutet såsom hufvudsak och tillämpningen af detsamma
af underordnad betydelse och någonting, som i tidernas längd kan
komma att inträda, men hvarmed ej hastar för närvarande. Det före¬
faller nog egendomligt, att i Danmark redan en betydlig del guld¬
mynt från dervarande myntverk aflemnats till Nationalbanken och
derifrån utgått i cirkulationen, men att man ej ännu känner när den
dagen kan randas då sådant här bil)' möjligt. Svårigheterna i pen-
ningernarknaden sistlidne höst skulle hafva varit betydligt förmin¬
skade, om vi haft tillgång på guldmynt, ty sedan en lag utkommit om
införande af guld såsom värdemätare, kunde man icke gerna begära
att tillgång på spader -- ett mynt. hvars upphörande redan vore
beslutadt — skulle kunna begagnas i de större liqviderna i en mängd,
som vore tillräcklig för fyllande af den inträdda bristen på rörelse¬
medel. I sammanhang härmed skulle det vara intressant, om Herr
Finansministern behagade upplysa, hvarföre icke, då Danska national¬
banken under sistlidne Juli månad upphörde att emottaga Svenska
silfverspecier i liqvid något som var Nationalbankens rättighet —
hvarföre icke, säger jag, författningen af den 17 September 1869, om
Danska myntstyckens emottagande i Svensk uppbörd, upphäfdes?
Den är ännu ej upphäfd. Af hvad anledning skall den stå qvar, då
Danska nationalbanken icke vidare i liqvid emottaga Svenska silf¬
verspecier, indika är o bättre än de Danska, och dä det ej finnes
något i traktaten, som hindrar dess upphäfvande? Säkert är att
detta gamla Danska mynts emottagande i Svensk uppbörd har åstad¬
kommit en inströmning deraf, som ovilkorligen skall åsamka Sverige
och Svenska medborgare eu ej obetydlig förlust, särdeles då man
vid myntkonventionens af slutande försummat att tillförsäkra sig in¬
vexling af det gamla Danska myntet; utan förlust.
1 afseende å sjelfva uppställningen af budgeten, skulle jag deri
anse en förändring, syftande till reda och förenkling, böra för fram¬
tiden vidtagas. En oegentlighet i den nuvarande uppställningen kan
dock ingalunda föras Herr Finansministern till last. För åtskilliga
Rikad. Prof.. 1874. 1 Aid. 1 Band. 3
u
Den 24 Januari.
år sedan beslöt nemligen Riksdagen — och som jag då tillika med
nuvarande Finansministern var medlem af Stats-Utskottefc, bar jag
att förebrå mig att hafva låtit ett sådant beslut passera utan mot¬
sägelse — att i budgeten både i debet och kredit upptagas brutto¬
inkomsten och alla utgifter för Statens järnvägstrafik. Det är natur¬
ligt, att, i den mån rörelsen vid jernvägarna utvecklas, siffrorna skola
ökas, och det händer lätt, att den, som i sin hand får uppgifter rö¬
rande Svenska Statens budget, tror, när han ser tillökning i sum¬
morna, att det är för statsutgifter de stegrade summorna utgå och
att de inkomster, som föras på motsidan, äro utpressade skatter,
något som ju långt ifrån är förhållandet. Man bör se till, att, då
Staten inlåter sig i eu industriel affär, endast Statens vinst eller för¬
lust intages i sjelfva budgeten, på det att de tydligen må synas om
företaget bär sig eller ej. Och till den ändan vore det tillräckligt
då dessa medel ej ligga ofruktbara, utan insättas i banken — om
Jern vägsstyrelsen eu gång i qy artalet aflemnade livad som kunde
umbäras. Då vi lyckligtvis icke hafva någon annan statsskuld än
för jern vägar, vore lämpligast om inlevereringen af jernvägarnes
netto afkastning skedde till ltiksgälds-kontoret, som betalar ränta och
amortering ä statsskulden. Genom eu föreskrift i sådan riktning och
om sättet huru i Riksgälds-kontoret redovisning skulle ske, kunde av
efter år vinnas bestämda uppgifter a de belopp, öfver hvilka Staten,
till följd af inkomsterna af jernvägarne, kunde för egna ändamål
förfoga, eller, i motsatt fall, om det tillskott som erfordrades. Jag tror,
att eu sådan förändring vore nyttig och nödvändig, och om den nu¬
varande uppställningen qvarstår, bidrager den lätt till något, som
Herr Finansministern minst af alla kali önska, nemligen att man
pekar på en stor siffra, som afskräcka!* folket från att bevilja de
nya skatter, som under förändrade omständigheter kunna behöfvas.
1 afseende på beräkningen af inkomster och utgifter förekommer
eu nyhet, vid hvilken jag äfvenledes her få fästa uppmärksamheten;
det är nemligen Herr Finansministerns förslag om upptagande af den
år 1875 inflytande bevillning i 1875 års räkenskaper. Jag anser denna
förändring vara eu väsentlig förbättring: man bör nemligen aldrig
i fråga om eu så enkel sak som beräkningen af inkomst och utgift i
räkenskaper upptaga såsom inkomst något soiu icke under det räken¬
skapsåret inflyter. Det har blifvit sagdt, att härigenom ungefär ett
års bevillning skulle komma att tilläggas den så kallade grundfonden.
Någon olägenhet deraf kan jag dock ej inse. då vi skola komma
ihåg, att genom den föreslagna förändringen hvarken nu eller fram¬
deles någon menniska undgår att betala hvarje år sin bevillning;
förändringen innebär således alldeles icke någon eftergift i den rikt¬
ningen, utan endast eu förenkling i sak.
Hvad den förevarande propositionens uppställning beträffar, ber
jag få nämna, att jag väl vet, att mången framlägger sina räken¬
skaper för att prunka med öfverskott; bär deremot tyckes Herr
Finansministern hafva gjort allt i verlden för att dölja eu god ställ¬
ning. Visserligen tror jag, att Stats-Utskottet i alla lull letar sig
till de riktiga siffrorna, men jag kan dock ej inse annat än, att eu
sådan uppställning är felaktig. Dä man nemligen föreslår, att pen¬
Den 24 Januari.
35
ningar skola upplånas, så bör man väl, för att stärka sin kredit,
klart och tydligt framlägga sina affärer och säga: så stora äro mina
inkomster och så stort är mitt öfverskott. .Detta, hade enligt min
tanke Herr Finansministern bort låta sig angeläget vara, men så har
icke skett, utan hela uppställningen är nu temligen dunkel. Att det
är fråga om att låna ser jag tydligt, men det är icke klart, hvarken
huru stor upplåning som erfordras eller huru Herr Finansministern
tänkt sig denna upplåning böra verkställas.
I afseende på sjunde kufvudtiteln tillåter jag mig slutligen för¬
nya den ödmjuka förfrågan, huruvida icke, sedan en förenkling så
många gånger blifvit begärd, det vore på tiden att få ett rikskufvud-
bokslut på kortare än 18 månader? Förlidet år yttrades visserligen
af Herr Finansministern, att det icke kunde, ske, och att det icke
heller behof de ske; säkert är dock, att Riksdagen önskar, att det skall
ske och att Revisorerne mängen gång föreslagit detsamma. Ost är
således ingen enstaka önskan jag uttalar, och frågan är nu blott,
huruvida Riksdagens önskan kan af densamma sättas igenom, eller
om den nu såväl som förut skall stranda emot Herr Finansministerns
“non possumus“.
Friherre af Ugglas: I olikhet mot den siste ärade talaren äm¬
nar jag icke ingå uti några detaljer med afseende på förevarande
Kong!, proposition, lika litet som jag ämnar framställa några bestämda
yrkanden. Detta senare förutsätter nämligen, att man haft rundlig
tid att sätta sig in i detta vidlyftiga arbete, och fordrar äfvenledes
eu sakkännedom i alla de förhållanden, som uti denna proposition
beröras, hvilken jag icke vill tillmäta mig. Jag önskar vid detta
tillfälle endast att få i korthet uttala det hufvudintryck, som den
Kongl. propositionen gjort på mig, och tillika framhålla några om¬
ständigheter, som jag anser af största vigt vid bedömandet af den¬
samma.
Det första, som man vid genomläsande af Kongl. Maj:ts propo¬
sition fäster sig vid, är den högst betydliga stegring i utgifter, som
uti densamma ifrågasattes. Jag är icke blind för att, till följd af den
stora utveckling, som Sverige lyckligtvis i alla riktningar tagit,
ökade statsutgifter måste framkallas, men jag kan icke neka till,
att det förefaller mig, som. om denna stegring vore väl stor. För
att visa detta, ber jag att med några siffror få anställa en jem¬
förelse emellan förhållandena under de föregående åren och så¬
dana de i Kongl. Maj:ts proposition gestalta sig. Jag finner då,
att för år 1871 upptogos de ordinarie utgifterna till ett belopp af
39,000,000 R:dr — jag utesluter hundratusen-talen — då deremot
Kongl. Maj:t i denna proposition föreslår de ordinarie utgifterna för
år 1875 till ett belopp af 52,000,000 R:dr. Vi se således här en
stegring uti de ordinarie utgifterna af 13,000,000 R:dr under 5 år.
Jag finner vidare, att de extra ordinarie utgifterna i 1871 års riksstat
upptagas till 5,000,000 R:dr, då de deremot i denna nådiga proposition
föreslås till 18,000,000 R:dr, hvadan således äfven uti dessa utgifter
skett en förhöjning af 13,000,000 R:dr. Jag fäster mig emellertid icke
mycket vid de extra ordinarie utgifterna, tv de äro beroende af lyck¬
36
Den 24 Januari.
ligare eller olyckligare finansiela förhållanden under året, och då
dessa förhållanden varit så fördelaktiga som sistlidet år, anser jag
fullkomligt i sin ordning, att man i rikt mått använder de befintliga
tillgångarne till nödiga extra utgifter. Deremot är det icke utan be¬
tänklighet som jag ser att Statens ordinarie utgifter under o år ökats
med 13,000,000 Rall-, ty sedan eu utgift fått egenskapen af ordinarie,
så är den att betrakta såsom ständig och kan icke såsom de extra
utgifterna vexla efter förhållandena. Jag måste emellertid erkänna,
att en högst betydlig de! af dessa ordinarie utgifter ligger uti de
uppgjorda, s. k. staterna, och det faller af sig sjelf!, att, t. ex. be¬
träffande jernvägstrafikstaten, som år 1871 uppgick till 4,200.000 R:dr,
men för år 1875 upptages till 8,800,000 R:dr, dessa utgifter måste i
högst betydlig män ökas till följd af den ökade rörelsen, och äfven
till följd deraf att föregående Riksdagar i detta afseende alltför
imycket hushållat, och derigenom nu nödvändiggjort en stor del nya
utgifter. Jag vill således icke påstå, att hvad 'Herr Departements¬
chefen i afseende på jernvägstrafikstaten föreslagit är utöfver hvad
närvarande trafik verkligen krafvel’, ehuru jag tillåter mig att fästa
uppmärksamheten på. att utgiftsbeioppet motsvarar 62 k 63 procent
af inkomsterna, då det deremot, enligt hvad Jernvägstrafikstyrelsens
sednast» berättelse gifven vid handen, för år 1872 icke uppgått till
mer än omkring 50 procent. Hvad poststaten beträffar, så bär äfven
deruti skett, eu förhöjning, eller från 2,200,000 R:dr' är 1871 till
3,400,000 R,:dr för år 187o, således med 1,200,000 R:dr under loppet
af 5 år. Jag tillåter mig visserligen ej att bedöma, huruvida icke
denna störa tillökning möjligen är eu följd af det beslut Riksdagen
förlidet år fattade angående kronohrefbäringens och fribrefrättens
upphörande, men jag befarar, att detta beslut kommer att medföra
vida större kostnader, än man då antog. Uti tullstaten har också
skett, förhöjning, eller frän 1,900,000 år 1871 till 2,500,000 är 1875,
men i betraktande af den oerhörda stegringen i tullinkomsterna och
deraf naturligtvis ökade arbete för personalen, vill jag icke säga, att
denna tillökning är öfverdrifven. Samtliga tillökningar i staterna
representera emellertid en förhöjd årlig utgift af 7,500,000 R:dr, men,
med afdrag deraf, återstår dock eu ökning af utgifterna på ordinarie
stat i allmänhet af 6,000,000 R:dr och, utan att eris nu antyda, det
något enda af de anslag Kong!. Maj:t begärt, skulle vara mindre nö¬
digt, förefaller det mig dock, som om en sådan tillökning vore egnad
att framkalla en allvarlig undersökning, huruvida Sverige verkligen
är mäktigt att bära eu i sådan skala fortgående stegring i utgifter
äfven under kommande år. Jag har så mycket större anledning att
önska eu sådan undersökning, som jag icke kan finna, att under
dessa 5 år några störa nya organisationer bl Hvit verkställda, hvilka
kunnat kräfva ökade utgifter, och som vi inom eu mer eller mindre
aflägsen framtid hafva att vänta en organisation, som kommer att
tynga på budgeten i dubbelt afseende: både med ökade utgifter och
minskade inkomster.
Den andra omständigheten, vid hvilken jag vill fästa mig, är
Kong]. Maj:ts förslag i afseende på den nya upplåningen. I detta
afseende förekommer, att Kong!. Maj:t, som för nya jernvägsbygg-
Den 24 Januari.
37
uader äskar för år 1874 7,245,000 R:dr och för år 1875 6,285,000 R:dr,
eller tillsammans 13,530,000 R:dr, föreslår en ny upplåning under sam¬
ma år af icke mindre än 18,080,000 Rall', tim härtill lägges den summa,
hvilken, enligt föregående riksdagars beslut, skall upplånas, eller
12,263,000 Rair, och hvilken summa i sm helhet af Kong!. Maj:t. tages
i beräkning för Riksgälds-kontorets utgifter, uppstår ett lånebehof
under åren 1874 och 1875 af icke mindre än 30,343,000 R:dr.
Då nu Riksgälds-kontoret i närvarande ögonblick icke eger
osålda mer än omkring 19,000,000 R:dr i 4-procents-obligationer, och
då jag, med den kännedom jag har om Riksdagens åsigter, antager,
att den icke önskar försäljning af 5-procents-obligationer, så föran¬
leder Kongl. Maj:ts upplåningsförslag icke blott dertill, att hela den
inneliggande behållningen af obligationer åtgår, utan att derutöfver
måste säljas för mer än 10,000,000 R:dr, hvilket, åter i sin ordning
föranleder uppläggandet af ett nytt lån. Jag kan icke neka till, att,
då man ser, att från fördidet år tinnes ett öfverskott åt 16,000,000
R:dr, och vidare att Kongl. Maj it ansett sig kunnat beräkna statens
ordinarie inkomster så högt som skett, så har det varit önskligt, att
man vid denna riksdag kunnat undvika uppläggandet af ett nytt lån.
J sammanhang härmed ber jag att få fästa uppmärksamheten på
ännu ett annat förhållande. Kong!. Maj:t föreslår, som ofvan är
sagdt, att anvisa till jernvägsbyggnader ett belopp af 13,530,000
R:dr samt ifrågasätter en ny upplåning af 18,080,000 R:dr. Mellan
dessa tvänne summor ligger en skilnad af 4,550,000 R:dr, som jemnt
motsvaras af skilnaden emellan anslagen till jernvägsbyggnader vid
1873 års Riksdag, eller 9,950,000 och beloppet af den då beslutade
upplåningen af 5,400,000. Jag vet mycket väs, att under de svåra
åren 1868—1870 vidtog Riksdagen den åtgärden att återtaga det för¬
skott till jernvägarne, som den förut af besparade medel lemnat, men
att eu sådan åtgärd skulle vara behöflig under närvarande lyckliga
omständigheter, hav hos mig väekr, någon uppmärksamhet. Och då
förtid et år Riksdagen reglerat hela utgiftsstaten, inberäknadt ansla¬
gen till jernvägsbyggnaderna med en upplåning af endast 5,400,000
R:dr, kan jag, åtminstone att sluta efter uppställningen i den Kongl.
propositionen, icke finna annat än att ofvan omförmälda 4,550,000 R:dr
behöfva upplånas för annat ändamål än jernvägsbyggnader, eller med
andra ord är o afsedda att användas till bestridande af statsverkets
löpande utgifter.
Jag nämnde, att jag ej skulle ingå i några detaljer och skall
äfven hålla detta löfte, men ber dock att vid två omständigheter få
fästa Stats-Utskottets uppmärksamhet. Kongl. Maj:t har i den nå¬
diga propositionen, hvad beträffar de s. k. vattenaftappningslånen,
föreslagit, att endast räntan af dem skulle räknas såsom stats¬
inkomst, men deremot icke, såsom förut skett, äfven kapitalafbetal-
ningen dit hänföras. Jag måste dela Herr Departeraents-ehefens
åsigt, att lån icke är en utgift, utan ett kapital-utlägg; men med
dessa lån förhåller det sig på ett sådant sätt, att jag betvifla^,
huruvida det vore t.jenligt att på dem tillämpa den i och för sig
riktiga grundsatsen.
Det förhåller sig nemligen med dessa lån så, att, när de fördelas
38
Den 2i Januari
på jorden, så kapitaliseras äfven räntan och tägges till kapitalet, så
att det belopp, som upptages såsom fordran, representerar icke blott
kapitalet, utan äfven räntan för alla de år, under hvilka lånet skall
återbetalas. Jbör att åtskilja hvad som i en sådan summa represen¬
terar kapitalet och hvilket som utgör räntan, måste man återgå till
lånets ursprungliga belopp och derpå upplägga nya räkenskaper är
för år, och jag vågar hemställa, huruvida, i fråga om en på staten
sä litet inverkande summa som 100,000 R:dr, det katt vara skäl att
föreskrifva ett så vidlyftigt arbete. Jag hoppas och önskar, att Stats¬
utskottet vid denna frågas behandling behagade taga särskild känne-
dom om det sätt, hvarpå dessa lån, vid deras fördelning på jorden
hittills blifvit behandlade.
Den andra omständigheten, på hvilken jag vill fästa uppmärk¬
samhet, angår det af den siste talaren förordade förslaget i afseende
på allmänna bevillningen. Det lider icke något tvifvel, att äfven
i detta afseende Herr Departements-ehefen i principen har rätt; det
är nämligen olämpligt, att inkomster icke kunna användas under
det år, för hvilket de äro beräknade, men jag tror dock, att den
föreslagna åtgärden icke kan vidtagas utan störa olägenheter och
svårigheter. Vi skola nämligen komma ihåg, att den bevillning, som
Herr Departements-ehefen nu föreslår, att vi skola åtaga oss för år
Ityfö grunda!- sig på den mantalsskrifning, som verkställts redan
hösten 1873 och kommer att taxeras och debiteras efter grunder som
redan äro fastställda vid 1873 års riksdag, och oegentligt förefaller
det mig, att icke samma Riksdag, som till visst belopp åtager sig
en bevillning, skall ega att äfven bestämma de grunder, efter hvilka
den bör uttagas. Dessutom skulle, om detta förslag bifalles, år 1875
på samma debetsedel uppföras statsinkomster för olika år eller för
både 1874 och 1875, nemligen ränta för 1874 och bevillning för 1875,
och detta kan val icke vara lämpligt. Det förefaller mig åtminstone)
som om sådant icke skulle kunna utan störa svårigheter verkställas;
och hvilket ändamål vinner man väl dermed? Herr Departements¬
chefen säger, att till följd af bevillningens öfverflyttande till Stats¬
kontoret måste detta verk ligga i förskott med 2,700,000 R:dr utöfver
de öfriga förskotten. Detta är sannt, men jag tror icke, att det be¬
tyder särdeles mycket för Statskontoret. Under vanliga förhållanden,
da våra. statsinkomster gifva öfverskott, har Statskontoret att an-
vånda dessa, och under svåra år blir icke Statskontoret hjelpt genom
att erhålla en tillökning af 2,700,000 Ridt- till grundfonden. Jag ber
att få erinra derom, att, då bevillningen icke ingick till Statskontoret,
och grundfonden val skulle anses tillräcklig till förskotten för de
öfriga under följande året inflytande inkomsterna, såsom räntor m. m.,
sa inträffade det två gånger, nemligen åren 1868 och 1869, att Kongh
Maj.t nödgades begära förskott af Riksgälds-kontoret. Då nu under
vanliga år inkomsterna lemna något öfverskott, och Kong!. Maj:t uti
dessa bär nödigt. förlag, samt då under dåliga är Kougl. Maj:t bär
oinskränkt kreditiv . på Riksgälds-kontoret, så tror lag icke, att det
är nödvändigt att vidtaga hela denna operation. Jag skulle önska,
att äfven i detta afseende Stats-Utskottet behagade taga noggrann
kännedom om, huruvida deu föreslagna åtgärden utan svårighet kan
Den 24 Januari.
39
ske För min del skulle jag hellre se, att dessa för ifrågavarande
ändamål påräknade 2,700,OCH) Ralr användas antingen till minskande
af vår upplåning eller ock öfverlemna.des till Riksgälds-kontoret, för
att derstädes bilda eu reservfond till bestridande af utgifter under
mindre gynnsamma år.
Herr Statsrådet Wrern: Af de anmärkningar, som blifvit fram¬
ställda mot den Kongl. Propositionen, hafva de, som blifvit gjorda
af den siste talaren, synts mig vara de mest väsentliga; och må
det derföre tillåtas mig att i främsta rummet till besvarande upp¬
taga dem. ,
Den aktade talaren varnade först för den starka stegring i stats¬
utgifter, som sedan fem år uppkommit. Omedelbart derefter angaf
han emellertid sjelf den förnämsta förklaringsgrunden för samma
stegring, hvilken är, att, på samma gång vissa bland inkomsterna okas,
jemväl motsvarande utgifter äro underkastade tillväxt. I den män
till exempel jernvägstrafiken tilltager, måste äfven utgifterna för den¬
samma stegras; och den aktade talaren uppgaf sjelf huru stor för¬
ökning i utgifterna deraf varit en följd. Han omnämnde äfven med
hvilka belopp såväl tull- som post-staterna ökats, men deremot nämnde
han icke telegraf- och lots-staterna, hvilkas utgifter äfven tilltagit i
samma mån som inkomsterna vuxit. Som jag icke var beredd pa
uppdragandet af någon jemförelse mellan de tern sista åreig har jag
icke någon tablå uppgjord för denna tid, men jag ber att fn nämna,
att, vid jemförelse af det förslag till statsreglering som nu föreligger
med den statsreglering som. sistlidet år blef uppgjord, förhöjningar
förekomma i beräkningen af följande inkomster, i hvilka ökning all¬
tid motsvaras af ökade utgifter, nemligen i telegrafmedlen med
120 000 R:dr, jernvägstrafikmedlen med 4,500,000 R: dr och post medlen
med 600,000 R:dr. Eu naturlig följd af denna ökning är alltså att
ökade utgifter på samma gång beräknats, nemligen för post- och tele¬
grafverken med samma belopp som ökningen i inkomster, och för
jern vägstrafiken med 2,942,500 R:dr. Oaktadt förhållandet med tull-
medlen icke är precis detsamma som med post- och telegratmedlen,
är det emedlertid alldeles tydligt, att, då tullinkomsterna på ett ar i
verkligheten ökats från 19 till 24 millioner, d. v. s. med omkring 25
procent, och uppgått till 60—70 procent högre belopp an det, hvar¬
till de blifvit beräknade, en så högst betydligt ökad verksamhet nöd¬
vändigtvis skall fordra ökad personal och ökade utgifter jemväl
i (ifrigt. , .
Detta är det första skälet till den starka stegringen il utgifts-
posterna; men det finnes äfven andra sådana, hvilka icke hafva sam¬
manhang med någon verklig tillväxt, vare sig i inkomster eller
utgifter, utan bero derpå, att man uppställer sin stat på ett fullständigare
och öfverskådligare sätt, att man låter utgifter, som förut visserligen ut¬
gått men ej så tydligt framträda nu intaga en egen plats bland omgå
utgifter och på samma ställe som de. På samma sätt som ar lobo en stor
del af Riksgälds-kontorets inkomster öfverflyttades till Statskontoret,
blef vid sistförfluten riksdag flera af Riksgälds-kontorets utgifter ct-
verflyttade till Statskontoret och af denna anledning upptagna i Riks-
40
Den 24 Januari.
staten, som derigenom ökades med några hundra tusen riksdaler, men
icke matte väl denna skenbara stegring, som blott var en ren bok-
tönngsatgärd kunna anses egnad att väcka betänkligheter? Förhål.-
landet ar likartadt med det, som af den förste talaren klandrades, då
han anmärkte, att bland statens inkomster upptogos bruttoinkomster
och bland utgifterna uppbördskostnader och dylikt. Vill jag se hvilka
summor jag verkligen får in och Indika jag gifver ut, blifva siffrorna
naturligtvis högre Sn ora jag fråndrager alla med uppbärandet af en
inkomst förenade utgifter från inkomsterna och blott utför skilnad en
eller nettobeloppet, men jag kan icke finna någon betänklighet vid
en förhöjning, som endast bär sin grund i det förra förfaringssättet,
utan tror der tvärtom ur <»tverskådligbetens synpunkt vara bra å t
man får se, huru allting i verkligheten förhåller sig. och den som vill
veta hvilken nettoinkomst t. ex. af järnvägstrafiken i statsregleringen
påräknas, xan ganska väl sjelf gorå den lilla beräkningen, som dertill
erfordras, genom att draga de upptagna utgifterna från de upptagna
inkomsterna Hvad lag nu antydr, har äfven gifvit anledning till eu
ökning . af 100,OCX) II:dr på. allmänna bevillningen. Denna har förut
bland inkomsterna upptagits till det belopp som den netto lemnat,.
men mi har Hongl. Maj:t föreslagit, att å ena sidan bland inkomsterna
bevil ningens belopp skulle höjas med 100,000 R:dr för att visa hvar¬
till den brutto uppgår, men att å, andra sidan till de omkostnader,
som aro förenade med allmänna bevillningens uttaxerande och upp¬
börden deraf, ett förslagsanslag till lika, belopp med förhöjningen skulle
bland utgifterna ä 7:de Hufvudtitein uppföras.
Eu tredje anledning till utgifternas stegring, hvilken också blott
är skenbar, inträffar, då någon stats-utgift, som förut bl Hvit. direkte
bestridd åt eu inkomst, uppföres bland utgifterna i Riksstaten och
inkomsten deremot i sm helhet ingår till Statsverket och således på
samma gång ökas med motsvarande belopp. Detta är vid denna
riksdag förhållandet, med stämpelpappersmedlen och bäradshöfdings-
ionerna. Ensamt denna post utvisar eu skenbar tillökning i utgif¬
terna åt öoOjOOO kronor, som väntas blifva ersatt ax motsvarad till¬
ökning i nämnda inkomst-titel och således utan att i sjelfva verket
någon förlast för Statsverket uppkommer. Till sa mmans uppgå endast
vid denna statsreglering sådana poster, hvilka på detta sätt skenbart
°»a .81Sfau a* utS‘ftCT u^an i verkligheten innebära någon stegring
åt utgifterna för Statsverket, till en summa af 4,292,500 kronor, eller
nära hälften af det belopp, hvarmed utgifterna inalles ökats. I sam¬
manhang med frågan om utgifternas stegring fäste sig den aktade
talaren särskild!, vid det förhållandet, att de ordinarie utgifterna så
betydligt ökats, och han ansåg större fara ligga deruti än att de
extra, ordinarie utgifterna, som aro af mera tillfällig natur, stegrats.
k.er jag likväl få anmärka, att det följer af sakens beskaffen¬
het,, att vissa extra ordinarie utgifter så småningom öfvergå till ordi-
n.arie. Vid nya organisationer äro siffrorna ännu icke fullt klara och
Bjellra organisationen kan derföre sägas befinna sig på ett öfvergångs-
eiler utvecklingsstadium, hvarföre man icke ansett lämpligt att från
b°rJaa aPP‘öra anslagen på ordinarie stat. Den ärade talaren yttrade,
att hittills ingå sådana organisationer skett, men att eu större sådan.
Den 24 Januari.
41
snart förestode, för hvars genomförande man borde vara beredd på
stora utgifter. Detta är väl emellertid icke i sin helhet så fullt rik¬
tigt, ty vid 1871 likasom äfven vid 1872 års riksdag beviljades såsom
extra, ordinarie anslag ganska betydliga summor till artilleriets orga¬
nisation och uppsättning af fertil!kationstrupper, hvilka vid derpå
följande riksdagar öfverflyttades från extra ordinarie till ordina¬
rie stat.
Jag har nu vidrört förhållandet med de stegrade utgifterna, eller
den första af de anmärkningar, som åt den siste talaren blifv.it fram¬
ställda: och jag kan verkligen icke uti något af hvad han anfört
finna någonting, som är egnadt att störa glädjen öfver de nuvarande
lyckliga finansida förhållandena. Samme talare gjorde äfven an¬
märkning mot de betydliga lån, hvilka föreslagits skola upptagas, och
gällde dessa anmärkningar dels det stora beloppet af lånen och önsk-
ligheten af att undvika upptagandet af ett nytt lån, dels den beräk¬
ning jag uppgjort. Han ansåg nemligen, att jag till bestridande af
de löpande utgifterna föreslagit att höja upplåningen med skilnaden
mellan hvad jag vid sista riksdagen ansåg böra upplåna^ och hvad
som Riksdagen beslöt skola upplåna». Hvad först de störa, siffrorna
beträffar, så förklaras de af de storartade jernvägsarbetena (vi låna
nemligen icke för andra ändamål än för jern vägsbyggnader) och af
önskningen att med ett eller kaiftannat år förkorta tiden för fullbor¬
dandet af stambanorna, hvilka det ju måste vara särdeles vigtig! att
så fort som möjligt få färdigbyggda. Härifrån kommer den stora
siffran af 7,245,000 kronor, b vilka äro begärda för 1874. Orsaken till
begäran om ett så stort anslag för år 1874 är den, att redan under
år 1873 af anslaget för år 1874 i förskott anvisats 3 millioner, hvilka
vant af behofvet påkallade, dels för möjligheten att snarare få nya
jembar)edela-r öppnade för trafiken, dels ock af de så väsendtligt steg¬
rade priserna på såväl arbetskrafter som materiel. Hvad åter angår
de omtalade 4,550,000 R:dr. har jag, för att visa att den vid sista
riksdagen beslutade upplåning af 5,400,000 R:dr endast afsåg att fylla
de då kända fowabehofven för år 1874, i det anförande till Statsråds¬
protokollet, som ligger till grund .för den Kong!, propositionen, afskrif¬
va hvad Stats-litskottet sistlidet å.r yttrade i sitt Betänkande N:o
109, som af Riksdagen godkändes. Stats-Utskottet omförmälde, att
summan af de för åren 1873 och 1874 för järnvägsanläggningar an¬
visade medel utgjorde 17,450,000 R:dr samt att, sedan derifrån afdra-
gits det belopp Riksdagen år 1872 beslutat att Fullmäktige i Riks-
gälds-bontoret finge genom lån anskaffa eller 7,500,000 R:dr, af ofvan-
berörda, till jernvägar anvisade medel återstode 9,950,000 R:dr. Derefter
fortsätter Utskottet: “Då den summa, som för fyllande af Riksgälds-
kontorets behof intill slutet af år 1874, enligt hvad den ofvan åbero¬
pade förslagsberäkningen utvisar, endast uppgår till 5,400,000 R:dr,
får Utskottet hemställa, att Riksdagen — med tillämpning af den
hittills följda grundsatsen, att upplåning för jern vägsanläggningar må
ega rum mot obligationer på .längre tids amortering —behagade be¬
sluta, att för anskaffande af en del utaf de medel, som erfordras i
följd af de utaf Riksdagen beviljade statsbidrag till jernvägsanlägg-
niugar, Fullmäktige i Riksgälds-kontoret må genom försäljning af
42
Den 24 Januari.
obligationer utaf 1870 och 1872 års statslån, utöfver det belopp af
7,500,000 R:dr, som Fullmäktige enligt sistlidne Riksdags beslut ega
upplåna, i mån af behof verkställa upplåning af ytterligare 5,400,000
R:dr, under iakttagande att försäljning af 1870 års fem-procents-obli-
gationer icke må ega rum, derest icke för dem erhålles en sfi hög
betalning, att den effektiva ränta .Riksgälds-kontoret för de upplånta
penningarne kommer att erlägga, understiger den effektiva räntan å
1872 års fyra-procents-obligationer.“ Stats-Utskottet uppgå! att det
för jernvägsbyggnader behöfdes 9,950,000 R:dr, men som dess bifogade
.kassaräkningsförslag endast utvisade eu brist i kassan af 5,400,000
R:dr, så utförde Stats-Utskottet aldrig något annat belopp. Detta blef
också af .Riksdagen gilladt. Nu påstår jag först i afseende på for¬
men att i dessa ordalag om hvad som' för fyllandet af Riksgälds-
kontorets behof behöfde upplanas endast var frågan om en ren kassaräk¬
ning; att i denna kassaräkning blifvit uppförde skilnaden mellan hvad
som beliöjde upplånas och hvad som verkligen beslöts skola upplånas,
men att deri icke ligger något slags beslut, att Riksdagen skulle af
gjorda besparingar taga denna skilnad, utgörande förenämnda 4,550,000
,R:dr, eller att Riksdagen genom godkännande af Stats-Utskottets förslag
både beslutat, att 4,550,000 R:dr skulle af de löpande inkomsterna använ¬
das till jernvägsbyggnader. Hvad åter sjelfva saken beträffar, så är det,
för att se om Regeringen verkligen har föreslagit att upplåna medel
till bestridande af löpande utgifter, nödvändigt att granska den be¬
räkning, som Stats-Utskottet vid sistlidne riksdag uppgjorde, i följd
af hvilken dessa 4,550,000 R:dr icke för 1874 års utgifter påräknades,
för att tillse på hvad sätt de medel, genom hvilka detta belopp ersattes,
uppkommit, och om det med hänsyn dertill ens är möjligt säga att
de voro besparingar, som man verkligen gjort, och fann sig icke för
framtiden kunna behöfva, samt derföre, ehuru utan antydan derom i
texten, beslutade skulle användas till jernvägsbyggnader. Vid gransk¬
ningen af denna beräkning finner man att bland inkomsterna uppta¬
ges allmänna bevillningen såväl för 1873 som för 1874. Ibland de
extra ordinarie statsinkomsterna är nemligen bevillningen för 1873
upptagen och i den statsfy llnadssumma, som i vanlig ordning skulle
såsom bidrag till Statskontorets utgifter utgå från Riksgälds-kontoret,
finner man nu jemte ett sådant bidrag äfven uppförd allmänna be¬
villningen för år 1874.
Förfarandet, att på detta sätt beräkna två års bevillning såsom
tillgång till bestridande af ett års utgifter, både sin förklaring deruti
att redan den under loppet af 1874 ingående bevillningen för år 1873
skulls till Statskontoret öfverflyttas och derför med andra bevill-
ningar upptogs såsom extra ordinarie inkomst, hvaremot den äfven¬
ledes till Statskontoret ingående bevillningen för år 1874, såsom af
Riksdagen beslutad till fyllande af en der förutan uppkommande brist
i statsinkomsterna, ansågs tillhöra statsfyllnadssumman, och då den
minskade behofvet af bidrag för nämnda ändamål från Riksgälds-
kontoret, blef den särskildt för sig under nämnda rubrik upptagen.
Förfaringssättet var ock i enlighet med det, som under de sed¬
nare åren blifvit iaktaget vid beräkningar af Riksgähls-kontorets till¬
gångar och behof, i det, att uti den tablå, som deröfver vid hvarje
Den 24 Januari.
U
riksdag blifvit af Stats-Utskottet uppgjord, alltid för det sednare af
de två år, som eu sådan tablå omfattat, den under samma år infly¬
tande bevilIningen upptagits såsom tillgång och för betäckande af
den brist, som enligt tablån skulle vid samma års slut uppkomma,
anvisats ytterligare ett års bevillning. Vid påföljande riksdag har
åter förfarits på samma sätt, och den bevillning, som vid beräknin¬
gen den ena riksdagen upptagits såsom behöflig för betäckande af
brist för året innan den influtit, har vid påföljande riksdag upptagits
såsom tillgång för samma år deri inflyter o. s. v., hvilket bäst bevi¬
sar att hvarje gång endast en kassaräkning varit i fråga. Såsom
sådan får derföre också förfarandet sistlidna riksdag anses, och har,
jag upprepar det, sin fullständiga förklaring, men rigtigt vid beräk¬
ning af Riksgälds-kontorets vexlande tillgångar och utgifter, är det
icke längre rigtigt, då deråt gifves den betydenhet Riksstaten inne¬
bär, genom hvilken totalbeloppet af inkomsterna anslås till betäckande
af just de i Riksstaten upptagna utgifterna; och alldeles tydligt torde
vara att icke beräkningen af två års bevillning till betäckande af
ett års utgifter kan gifva skäl till antagande att derigenom uppkom¬
mande minskning i behof af upplåning för samma år vore att till¬
skrifva gjorda besparingar.
Nu kommer jag till ett annat faktum. 1 den tabell öfver Riks¬
gälds-kontorets inkomster och utgifter, hvilken vid sista riksdagen
af Stats-Utskottet uppgjordes och af Riksdagen godkändes, förekom¬
mer bland inkomsterna en post; “I afräkning å öfverskott på Stats¬
verkets inkomster för år 1878, under innevarande månad levererade
2 millioner R:dr.“ Jag kan icke minnas annat än att jag var den för¬
ste, som beräknade inkomsterna för ett förflutet år omedelbart der¬
efter under det följande året. Man hade dittills gått så till våga,
att man först efter afslutandet af Rikshufvudboken, d. v. s. ungefär
17 månader efter ett års slut ansåg öfverskotten å Statsverkets in¬
komster kunna med trygghet beräknas. Då emellertid inkomsterna
stigit så ofantligt, hastigt som under de senaste lyckliga åren varit
förhållandet, och då öfverskotten å de inkomster, hvilka omedelbart
efter årets slut voro med säkerhet kända, upptinga till millioner,
samt med antaglig säkerhet kunde beräknas att äfven de öfriga in¬
komsterna lenmat betydliga öfverskott, tillräckliga att betacka möj¬
liga brister i förslagsanslagen, ansåg jag det ej vara skal. att afvakta
bokslut, utan att man med trygghet kunde vid statsregleringens upp¬
görande taga nämnda, till beloppet kända öfverskott i anspråk, dock
ej andra än dem man redan både inne, hvarföre jag också gjorde
det, och jag har icke hört någon anmärkning deremot. Detta gällde
emellertid ett förflutet års inkomster, men sistlidet år upptog Stats-
Utskottet såsom tillgång 2 millioner, hvilka influtit till Riksgälds-
kontoret i afräkning å öfverskott på inkomsterna för det löpande året.
Då Stats-Utskottet endast hade att uppgöra en kassaberäkning öfver
Riksgälds-kontorets tillgångar, kunde Stats-Utskottet deruti med skäl
upptaga inbetalningar å 1878 års inkomster, hvilka influtit i Maj
samma år, men att af den då gjorda beräkningen skulle kunna dra¬
gas den slutsats, att icke någon större upplåning än den föreslagna
för beslutade jernvägar behöfdes, att gifva denna beräkning den be-
44
Peri 24 Januari.
lydelse, att bifall dertill skulle .innebära ett förklarande att dessa 2
millioner voro en för året gjord besparing och ett beslut att denna,
besparing* skulle användas för det årets jernvägsbyggnåder, så att
någon upplåning för dem utöfver den af Stats-Utskottet föreslagna,
icke skulle kunna ifrågakomma, utan all vidare upplåning för året
vara att anse såsom upplåning för löpande utgifter, det kan jag
omöjligen medgifva: och skulle man fortgå på den banan, att hvad
Statskontoret i början af ett år inlemna!* till Riksgälds-kontoret i
afräkning på öfverskott skall tagas i beräkning för bestridande af
detta års utgifter med uteslutande af möjligheten att för deribland
ingående jernvägsbyggnåder till motsvarande belopp upptaga lån, så
löper Riksgälds-kontoret stor risk att icke erhålla tillräckliga medel
att betala sina räntor. Ty genom den störa öfverflyttningen af Riks¬
gälds-kontorets inkomster till Statskontoret är förhållandet nu det,
att Riksgälds-kontorets kända årliga utgifter till ränta och amortering
å de fonderade statslånen, 7,000,000 å 7,500,000 R:dr, med icke min¬
dre än sex millioner öfverskjuter kontorets enda qvarvarande inkom¬
ster, nemligen kapital- och räntebetalningar å till bestämda föremål
anvisade lån, omkring 1,000,000 R:dr ärligen. Under sådana förhållanden
skulle det vara högst vådligt att anslå öfverskotten på de första 5
månadernas inkomster såsom besparingar till betalande af det löpande
årets utgifter, hvarigenom till bestridande af Riksgälds-kontorets ut¬
gifter för ett helt åt*, öfver 7 millioner, förutom nämnda 1 million,
fast inkomst, endast blefvo tillgängliga öfverskotten å Statsverkets
inkomster under de 7 sista månaderna af året. Detta är dock icke
i verkligheten att befara och jag nämner det blott såsom eu konse¬
qvens af den uppfattning den aktade talaren ville göra gällande af
det enkla förhållande att Stats-Utskottet i vanlig ordning"uppgjorde
och Riksdagen gillade en kassaräkning. Såsom sådan var den fullt riktig,
men .oriktighet uppstår i samma stund som man vill göra denna kassa¬
räkning till eu fatt accompli, till eu reglering af något förflutet, i
samma stund man vill anse den ifrågavarande skilnaden mellan hvad
som till jernvägarne anvisades och hvad som beslöts skola upplånas,
eller dessa 4,550,000 R:dr, såsom motsvarade af en besparing, som
skulle användas till j ernvägsbyggn åder. Det är svårt att i ett munt¬
ligt föredrag göra siflerberäkningar fullt tydliga, men hvar och en, som
vill taga närmare kännedom åt desse förhållanden, skall finna att här
ej var frågan om användning af någon besparing, utan att allt som passe¬
rade var att, vid uppgörandet af den vanliga kassaräkningen, det be¬
fanns, att ofta nämnda summa icke hehöfde för tillfället upplåna».
Ben aktade talaren gjorde vidare. 2 andra anmärkningar i afse¬
ende på af mig föreslagna förändringar, hviska jag anser leda till
förenkling och vara i princip riktiga. Den första gällde särskiljan¬
den af rånte- . och kapitalinbetalningar å lån till, vattenaftappnings-
företag, och den praktiska svårigheten derför skulle vara den, att
man i Statskontorets böcker måste åtskilja kapital och ränta för hvarje
år. Då nu emellertid de fastställda annuiteterna eller årliga kapital-
och räntebetalningarne under många år varit precis desamma, så tror
jag ej detta kan möta någon synnerlig svårighet; och jag bär svårt
att tänka mig att icke i Riksgälds-kontorets böcker kapital och ränta
Den 24 Januari,
45
redan äro åtskiljda, hvilket i fråga om amorteringslån brukas i alla
hypoteksföreningar. Skulle emellertid ett sådant åtskiljande icke
redan vara iakttaget, så anser jag det vara en stor förbättring att
få denna förändring genomförd. Detta åtskiljande af kapitalutlägg
ock räntebetalningar är en så enkel och lätt sak, att något hinder
för dess verkställande icke bör kunna ifrågakomma.
Den andra omständighet åter. hvilken ingaf talaren betänk¬
ligheter, var öfverflyttandet af allmänna bevillningen. Han ansåg,
att äfven der svårigheterna skulle blifva stora, och den första svå¬
righeten var den, att mantalsskrifningarne och bevillningsberednin-
garne skedde innan bevillningen åtagits. Man skulle möjligen kunna
tänka sig att dessa förberedande, arbeten skulle vara förlorade, om
nemligen Riksdagen icke åtoge sig någon bevillning. Jag tror emel¬
lertid att bevillningen är så stadfäst i vårt land, att man icke be-
höfver befara, att den kommer att borttagas; och för Girigt sker
den egentliga debiteringen först på hösten efter det Riksdagen under
våren "förut, beslntit bevillningen, så att, om Riksdagen t. ex. nu
åtager sig eu bevillning, kommer denna att i höst debiteras och nästa
vår betalas af de skattskyldige. I detta afseende kan jag således
icke se någon svårighet, och jag har i denna min åsigt blifvit un¬
derstödd af sakkunnige personel-, hvilka jag rådfrågat.
Äfven en annan anmärkning gjordes. Genom den nu föreslagna
anordningen har jag afsett att förekomma den olägenheten, att Stats¬
kontoret ibland kunde blifva tvunget att vända sig till Riksgälds¬
kontor för att låna penningar der. Talaren ansåg, att det icke
vore så farligt med denna olägenhet och att den icke genom den
föreslagna åtgärden skulle i verkligheten blifva af hjelp! Yore det
göda år. menade talaren, så behöfdes ej något sådant, ty då funnes
öfverskott att tillgå; vore det dåliga år, så blefve Statskontoret icke
hjeipt genom en tillökning af 2,700,000 R:dr till grundfonden. Jag
tror icke, att 2,700,000 R:dr äro så alldeles likgiltiga för Statskontoret,
och efter min tanke är den åtgärden att ingå till Kong!. Magt. och
begära en pröfning, huruvida Statskontorets behof är sådant, att det
måste uppbära något af Riksgälds-kontoret. dels eu onödig omgång,
dels af den beskaffenheten, att den kunde vara farlig att vidtaga
blott för afhjelpande af en temporär brist i kassan: ty det kan icke
vara stärkande för rikets kredit, att på detta högtidliga sätt anmäla,
att rikets största penningeverk saknar tillgångar. Om nu detta låter
sig reglera på det enkla sätt jag föreslagit, tror jag verkligen, att
det vore det bästa. Men detta bär icke varit det enda skäl, hvarför
jag framlagt ifrågavarande förslag; jag bär deri äfven sett en möj¬
lighet att ernå en sak, för hvars vinnande jag, ehuru den förste ta¬
laren just i afseende derpå förebrådde mig ett non possumus, dock
tror, att icke någon gjort mera än jag. nemligen att få ett tidigare
bokslut och ett sannt 'bokslut. Tv ett bokslut, uppgjordt i största
hast upptagande eu del inkomster och utgifter för året, men der en
annan del och deribland allt, som rör tionde, ränta och bevillning,
är i sin helhet utbalanseradt till nästa år, så att det bokslut, man
uppgör, icke egentligen säger någonting, utan hänvisar till eu fram¬
tida bok, då den en gång utkommer, ett sådant bokslut kan nog ganska
46
Den .24 Januari.
hastigt uppgöras; men dermed vinnes icke den fördel, som egentligen
åsyftas med ett skyndsamt bokslut, att nemligen så snart som möj¬
ligt få se statens verkliga ställning. Under sådana förhållanden tror
jag, att det jag nu föreslagit är ett betydligt steg till förbättring och
som bör följas af eu dylik reform äfven hvad beträffar uppbörden af
räntan och tionden. Jag hoppas äfven, att sådant, snart skall kunna
ske; en komité är nedsatt för åstadkommande af förenkling i upp¬
börds verket och på samma gång äfven sysselsatt med förslag till
förbättringar i bokföringen; resultatet af dess arbete hoppas jag snart
skall kunna framläggas. Dermed förfaller också den anmärkning,
som gj ordes angående o egentligheten att på samma gång debitera
bevillningen för ett år och räntan och tionden för ett annat.
Jag borde nu äfven säga något med afseende på de anmärknin¬
gar,_ som framställts af den förste talaren, då han förebrådde mig.
att jag icke hade inkommit till förra riksdagen med begäran om an¬
slag till eu utvidgning af myntverket. Han glömmer då, att det var
den 20 Maj. som Riksdagen sistlidet år fattade sitt beslut i mynt¬
frågan; och om jag vid den tiden hade kommit med en proposition
om ert anslag af 60,000 It:dr. är det föga sannolikt, att den vunnit
Riksdagens behandling. Jag tror derför, att det gjorts hvad som
kunnat göras; och det obehagliga deri, att Danmark skickat guld¬
mynt till Norge, innan vårt mynt kommit ut, hvilket dock kommer att
ske med det. första, är väl af öfvergående beskaffenhet.
Åtskilligt annat kunde jag äfven hafva att tillägga; men då jag
nu redan temligen länge upptagit tiden, så vill jag icke längre taga
Kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Hans Excellens ^ Herr Statsministern för utrikes ärendena
Björnstjerna: jag beklagar, att jag icke var närvarande vid början
af den förste talarens anförande; men han har varit god och skrift¬
ligen lenmat mig några af honom yttrade ord, hviska jag. nu ber att
få i korthet bemöta. Han yttrade angående lotsfrågan i Öresund, att
dess lösning genom den s. k. deklarationen af den 14 Augusti 1878 i
Sverige gjort intrycket af eu förödmjukelse. Jag tror det vara för¬
tidigt att nu ingå i diskussion om denna fråga och anser, att Kon¬
stitutions-Utskottet. till hvilket alla handlingar i målet skola öfver-
lemnas, först bör yttra sig öfver densamma. Jag är öfvertygad, att
det med noggrannhet kali bevisas, det Sverige genom dess lösning
icke uppoffrat det ringaste af små rättigheter, men deremot fått sig
tillerkänd eu sådan, som varit under sekler bestridd, den nemligen
att vara lika berättigad med Danmark i Öresund, och detta ehuru
Danmark, men icke Sverige, genom traktaten af år 1857 blifvit ålagd
att öfvervaka lotsningens upprätthållande i nämnda farvatten. Jag
afvaktan såsom sagde det ögonblick, då Konstitutions-Utskottet yttrat
sig, för att närmare diskutera denna fråga, och uttrycker nu endast
den öfvertygelsen, att hvar och eu, som opartiskt granskar densamma,
icke skall få det intrycket, att Sverige genom dess utgång blifvit på
något sätt förödmjukadt.
Vidare yttrade samme talare: “hvarför sade icke vår regering
s ent. ut åt den danska, att lotsväsendet. i Öresund icke upprätthållas
Den 24 Januari.
47
och handhafves på ett tillfredsställande och traktatsenligt sätt?"
Härpå bär jag endast att svara med den frågan: hvarför bar icke
den värde talaren, som sjelf är en stor skeppsredare, eller .någon annan
anfört klagomål bos regeringen öfver att lotsningen i Öresund icke
ä dansk sida på tillfredsställande sätt upprätthölles? I sådant fall
både det varit regeringens rätt och pligt att i Danmark påyrka rät¬
telse deruti, men något sådant klagomål bar mig veterligen icke i
detta ämne blifvit anfördt.
Talaren vidrörde äfven en annan fråga, nemligen Kommers-
kollegii förslag till besättandet af General-konsulatet i Hamburg,
och klandrade dervid strängt Kommers-kollegium, derför att Kolle¬
gium icke fästat afseende vid ett yttrande af Handels- och Sjöfarts-
nämndeu i Stockholm, deri denna återtager ett förord, som den förut
gifvit åt en af sökandena till General-konsulatet. Jag bar bär Kollegii
utlåtande i ämnet, deri Kollegium anför, att Handels- och Sjöfarts-
nämndeu i Stockholm uppfört två personer på förslag, men tillägger,
att Nämnden i eu sedermera till Kollegium inkommen skrifvelse an¬
mält sig vara af förekommen anledning föranlåten att återkalla sitt
åt den ene af nyssnämnda personer iemnade förord. Kommers-kol¬
legium bar således icke undandolt detta förhållande. Denne person
var uppförd i främsta rummet af Handels- och Sjöfårts-nämnden i
Göteborg samt erhöll äfven förslagsrum af norska regeringen. När
Kollegium likaledes uppförde honom på förslaget, bevisar detta blott,
att Kollegium icke ansett de af Handels- och Sjölärtsnämnden i Stock¬
holm anförda omständigheter vara graverande för denne tjensteman.
Jag anser mig äfven skyldig honom den upprättelsen att bär för¬
klara, det icke heller jag funnit dem innebära något för honom gra¬
verande.
Herr Statsrådet Bergström: Herr vice Talman! Jag anhåller
om Kammarens uppmärksamhet för en kort stund, hvarunder jag
ämnar yttra några ord med anledning af hvad eu bland Stockholms
representanter i denna Kammare anförde och anmärkte vid 6:te huf-
vudtiteln och särskilda med afseende ä Kommers-kollegium. Det fö¬
refaller mig ingalunda underligt, att denne representant, som jemväl
är ledamot af handels- och sjölärtsnämnden i Stockholm, och hvilken
representant så djupt ingripit i vårt lands näringslif och i öiligt
gjort sig känd såsom den der önskar näringarnas blomstring, före¬
trädesvis sysselsätter sig med frågan om organisationen af deri för¬
valtningsmyndighet, hvilken har åt sig uppdragen den hufvudsakliga
vården om landets näringar; men hvad som förvånar mig är, att hans
anmärkningar icke gingo mera in i enskildheter, utan framställdes i
största allmänlighet. Jag har derföre begärt ordet, icke så mycket
för att bemöta dessa anmärkningar, som för att med anledning af
dem eu gång för alla redogöra för min ställning till frågan om
Kommers-kollegium såsom ett fristående embetsverk.
Anmärkare!! beskyllde mig för att hafva undanskjuta frågan om
indragning eller reorganisation af Kommers-kollegium; likasom han
med sjelfkänsla omtalade, hurusom han eu gång i förra tider väckt
motion derom, att Kommers-kollegii befattning med manufakturdi¬
48
Den 24 Januari.
skontfonden måtte upphöra och på annan myndighet öfverdyttas; i
sammanhang hvarmed han syntes vilja antyda, att hvad som redan
blifvit gjordt i dylik syftning kunde räknas honom till förtjenst.
Den ärade ledamoten har uträttat så pass mycket här i verlden
att han icke behöfver försöka att dertill lägga hvad han icke ut¬
rättat. Han har nemligen ingen del i hvad som vidtagits i syfte att in¬
skränka Kommers-kollegii befattning med manufaktur-diskontfonden.
Sedan kreditförhållandena i vårt land utvecklat sig i den mån, att de
inhemska manufaktur- och fabriksinrättningar, indika, enligt det för
mannfaktur-diskontinrättningen gällande reglemente, i allmänhet ut¬
gjorde föremål för låneunderstöd från denna diskont, med vida större
utsigt till framgång kunde för undfående af lån vända sig till andra
kredit-institutioner, än till manufaktur-diskontinrättningen, hvars ut-
låningstillgångar, när det gällde att för hvarje år i förhållande till
värdet af nästförutgående års tillverkning vid de särskilda manufaktur-
och fabriksinrättningarne bestämma beloppet af lånerätten, betingade
en ytterst låg låneprocent, som befanns vara af ringa vigt och be¬
tydelse för hvarje särskild inrättning; sä beslöt Kong!. Maj:t den 7
November 1873, att manufaktur-diskontinrättningens verksamhet, så
vidt denna haft till ändamål att genom utgifvande af lån i vanlig
diskontväg understödja inhemska manufaktur- och fabriksinrättningar,
skulle från och med början af innevarande år upphöra samt att de
medel, som för gäldande af diskontlån inbetalas, skola, i den mån de
icke behöfvas för infriande af manufakturdiskontens kreditivskuld till
Riksbanken, användas till förökande af den under Kommers-kollegii
förvaltning ställda förlagslånefonden. Författning i ämnet är utfär¬
dad och i Svensk Författningssamling intagen.
Af manufaktur- diskontfondens verksamhet fortfar således endast
den del, hvilken afser att meddela näringarne förlagslån. Jag till¬
står uppriktigt-, att jag principiell icke har något emot. att äfven
denna del af nämnda inrättnings verksamhet upphör: men jag har
tvekat att för Kong!. Maj:t framställa något förslag i sådan syft¬
ning, innan Riksdagen kommit i tillfälle att uttala sin åsigt i ämnet.
Efter det disbonteringslånen återbetalts, kommer förlagslånefonden
att uppgå till omkring 2 millioner It:dr. Lån från denna fond ut-
lemnas på sådana vilkor, att under de fyra första åren ingen kapital-
af betalning egen ruin, utan endast rånte liqvid] hvarefter kapitalet
återbetalas under de lyra derpå följande åren med en fjerdedel hvarje
år. Det torde ännu vara af vigt för landets näringar, att dessas ki¬
kare kunna erhålla förlagslån på så förmånliga vilkor, och det före¬
faller mig mycket tvifvelaktigt, om i allmänhet näringsidkarne skulle
titan missnöje se indragning af förlagslånefonden. Visst är, att de
enskilda bankerna hvarken äro afse dd a eller, med bevarande af sin
säkerhet, kunna lemna fasta förlag åt näringarne. Förlagslånefonden
står således icke dem i vägen.
Den ärade talaren anmärkte vidare i afseende å Kommers-kolle¬
gium, att åtskilliga af de der afgjorda mål vore af särdeles enkel
och obetydlig beskaffenhet; hvarigenom han uppenbarligen åsyftade
att förringa betydelsen af den i Bil. N:o 5 B till Kong!. Maj:ts nå¬
diga
Den 24 Januari.
49
diga proposition om statsverkets tillstånd och behof förekommande
uppgift, att de till Kollegium inkomna mål och ärenden utgjorde un¬
der femårsperioden 1858—1862 13,127 och under femårsperioden 1868
—1872 17,144; uti hvilka summor icke vore inberäknade ansökningar
om erhållande af diskontlån, ej heller frågor om utfärdande af fribref
för utrikes gående fartyg med flera till den s. k. Passexpeditionen
hörande ärenden. För att än vidare minska vigten af uppgiften
anmärkte talaren, att summorna borde divideras med fem. Detta är
riktigt; men icke har Kollegium genom underlåtenhet att utföra di¬
visionen afsett att bibringa läsaren oriktiga föreställningar om an¬
talet af årligen inkomna mål och ärenden. Det hör ju till naturen
af hvarje medeltalsberäkning efter år, att årstalen sammanräknas till
en summa, hvilken för att gifva medeltalet bör divideras med antalet
af år. Om man, hvad talaren uraktlät, verkställer den erforderliga
divisionen, så visar det sig, att de under femårsperioden 1858—1862
till Kommers-kollegium inkomna mål och ärenden i medeltal utgjort
2,625 samt de, som inkommit under de fem åren 1868—1872, i medel¬
tal uppgått till 3,428. Villigt medgifves, att icke allenast ett och
annat, utan äfven flera af dessa mål äro af särdeles enkel och föga
vidlyftig beskaffenhet; men vore icke förhållandet sådant, så skulle
sannerligen Kollegium icke medhinna att uträtta alla sina göromål.
Slutligen hade ifrågavarande talare äfven det yttrandet, att
Kommers-kollegium uträttar mycket som icke behöfver uträttas. Detta
yttrande synes mig väl starkt. Jag har mig icke bekant, att i vårt
land något uträttas, som alls icke behöfver uträttas. Just den om¬
ständigheten, att något uträttas ådagalägger, att detta något är att
uträtta. Hvad som uträttas af en, kan möjligen också uträttas af
en annan; och således kan för visso hvad Kommers-kollegium för
närvarande uträttar, af annan myndighet uträttas; men möjligheten
att vidtaga en förändring i detta afseende bevisar ingalunda behofvet
och lämpligheten af förändringen.
För att nu öfvergå till sjelfva hufvudfrågan om fortfarande af
Kommers-kollegium såsom ett fristående centralt embetsverk; så må
de, som åstunda Kollegii indragning och öfverflyttning af dess göro¬
mål å högsta regeringsmakten, icke invagga sig i den föreställningen,
att en sådan åtgärd är möjlig med mindre, att ett nytt regeringsde¬
partement inrättas. Redan förut har regeringen två särskilda gånger,
nemligen vid 1856 och 1868 års riksdag, uttalat sin åsigt om be¬
hofvet att upprätta ett nytt statsdepartement och framställt för¬
slag derom, senare gången med särskild! fästadt afseende å den då
ifrågasatta indragningen af Kommers-kollegium; men ingendera gån¬
gen har representationen velat lyssna till ett sådant förslag. Jag
förklarar nu öppet och bestämdt, att under nu varande förhållanden
upprättande af ett nytt regerings-departement är första och oefter-
gifliga vilkoret för Kommers-kollegii indragning och öfverflyttning af
dess göromål till sjelfva regeringsmakten. Så länge detta vilkor icke
är uppfyldt, vågar jag ej åtaga mig det oerhörda ansvaret att till¬
styrka, att den högsta regeringsmakten öfvertager handläggningen af
Kommers-kollegii-målen, äfven antaget, att antalet af dem, som, på
Riksd. Prof. 1874. 1 Afä. 1 Rand. 4
50
Den 24 Januari.
sätt förut är nämndt, för närvarande utgör i årligt medeltal 3,428,
kunde rätt betydligt reduceras. Jag vill icke nu närmare ingå på
frågan, huruvida det kan vara lämpligt, att en mängd förvaltnings-
bestyr, som för närvarande utöfvas af Kommers-kollegium, varda öf-
verlemnade till regeringen i dess helhet eller till vederbörande De¬
partements-chef — varnande röster deremot ljuda från Norge — men
jag måste framhålla, att Departements-chefen, ehvad han skall före¬
draga dessa mål för Konungen i Stats-Rådet eller sjelfständigt hand¬
lägga dem inom sitt departement, omöjligen kan medhinna sådant.
Man må skapa huru många byråer som helst, kan det ej med fog
fordras, att Departement-chefen, med känsla af sin politiska och mo¬
raliska ansvarighet för ärendenas lagenliga afgörande, skall blindt
förlita sig på byråernas utredning och lika blindt underskrifva hvad
derifrån honom förelägges.
Vid de af mig nu releverade förhållanden torde någon undrande
fråga, hvarföre icke regeringen nu för tredje gången framlagt förslag
om inrättande af ett nytt stats-departement. En sådan fråga be¬
svaras bäst med dessa: “Huru många gånger skall regeringen förnya
ett af representationen förut förkastadt förslag?11 och “skulle ett så¬
dant förslag nu mera än vid de tvänne föregående tillfällen, då det
väckts, haft utsigt att blifva antaget?11
Vidare farin den ärade talaren lämpligt att framställa anmärk¬
ning mot det i riksstaten för närvarande tillämpade sätt att bland
statsverkets ordinarie inkomster upptaga bruttoinkomsterna af jern-
vägstrafiken och bland utgifterna under 6:te hufvudtiteln omkostna¬
derna för statens jern vägstrafik, förslagsvis beräknade att af trafik¬
medlen direkt utgå. I anledning deraf tillåter jag .mig erinra, att
uppställningen af riksstaten i denna del är en följd af 1868 års
Riksdags beslut; och uppriktigt sagdt vet jag. icke, huru uppställ¬
ningen kan vara annorlunda beskaffad. Visserligen är jag icke för¬
faren i bokföring; men det förefaller mig axiomatisk^ att, om i riks¬
staten upptagas de af Riksdagen beräknade bruttoinkomsterna af en
statens industriel verksamhet, så måste ock de likaledes af Riksdagen
beräknade och fastställda omkostnaderna vid denna verksamhet finna
rum i riksstaten. Emellertid, då den ärade talaren inskränkte sig
till att göra anmärkning och icke vidare utvecklade huru förhållandet
enligt hans åsigt borde ordnas, vill jag icke längre uppehålla mig
vid detta ämne.
Till hvad Herr Finansministern i anledning af den ärade tala¬
rens önskan af eu förenklad bokföring yttrade, må det tillåtas mig
att lägga följande. Den komité, som på min föredragning ursprung¬
ligen blifvit tillsatt för att afgifva betänkande och förslag rörande
förändrad reglering af landsstatstjenstemännens aflönings- och tjenst-
göringsförhållanden, har sedermera fått i uppdrag att, förstärkt med
tvänne nya ledamöter, tillhörande den ene Statskontoret och den
andre Kammarrätten, utarbeta förslag till nytt uppbördsreglemente.
Dervid lärer behofvet af förenkling och tidigare utslutning af riks-
hufvudboken också blifva tillgodosedt. Det säkraste, ja, enda medlet
att vinna detta önskvärda mål är i min tanke införande i vårt lands
räkenskapsväsende af utslutning för månad. Man må emellertid icke
Den 24 Januari.
51
föreställa sig, att den åsyftade förändringen är en lätt sak att åstad¬
komma. 1 Danmark, hvarest, så vidt jag har mig bekant, statsräken-
skaperna äro synnerligen väl ordnade, ja, så väl, att intet annat
land^ lärer kunna uppvisa något dermed jemförligt, arbetades under
tio år på frågans lyckliga lösning och vägen, som förde dit, var in¬
förande af månadtliga afslutningar af räkenskaperna. Också hafva
två ledamöter af nämnda komité under sistlidna höst fått besöka
Danmark för att studera detta lands räkenskapsväsen. Jag vågar
försäkra, att förevarande fråga ligger regeringen lika ömt om hjertat,
som representationen, ja, som Herr Walienberg. Såsom nödvändiga
åtgärder, ledande till målet, räknar jag dock, sådana förfoganden,
att inkomster, som äro beräknade att fylla löpande årets utgifter,
också inflyta under detta, och icke först under påföljande år eller,
med andra ord, att till betäckande af ett års utgifter icke anvisas
sådana inkomster, som först ingå under derpå följande år. Regerin¬
gens förslag i fråga om den allmänna bevillning, som inflyter 1875,
hör till sådana nödvändiga åtgärder, som böra vidtagas; och önskligt
synes, att samma grundsats snart må göras gällande hvad angår
ränta och tionde.
Herr Walienberg: Den talare, som hade ordet näst efter mig, var
af en annan mening än jag i afseende på Herr Finansministerns för¬
slag att låta den allmänna bevillning, som inflyter år 1875 få upp¬
tagas i samma års budget och användas till statens utgifter för det
aret.. Jag hoppas Stats-Utskottet ma gifva Herr Finansministern
rätt i den frågan.
Det är en annan fråga som jag härvid kommit att tänka på, och
som jag omnämner endast för att derå fästa Herr Finansministerns
och Hammarens uppmärksamhet. Enligt grundlagen skall, när debet
och kredit uti budgeten icke visar sig gå dhop, bristen fyllas på det
sätt, _ att svenska folket genom Riksdagen åtager sig en allmän be¬
villning. Denna bestämmelse måste utan tvifvel antingen uteslutas
ur grundlagen eller på något lämpligt sätt ändras, ty den allmänna
bevillningen är såsom beskattningsgrund för svag att uppbära trycket
af någon större brist. Den behöfver icke skarpt anlitas för att svig¬
ta, och den som föreställer sig, att ett belopp motsvarande grund¬
skatterna möjligen skulle kunna medelst allmänna bevillningen er¬
sättas, den begår helt visst ett misstag. Jag vet icke heller något
annat land, der man genom lag på förhand bestämt en viss inkomst¬
titel såsom ett slags reserv.
Herr Finansministerns svar på min anmärkning, att de 60,000 R:dr,
som äro behöfliga till nya maskiner åt myntverket, hade bort begäras
vid sistlidne riksdag, kan jag omöjligen godkänna. Han yttrade,
att en sådan begäran icke kunnat framställas sista riksdagen,
emedan beslutet om sjelfva myntreformen icke fattades förrän 'den
20 Maj. Men det är att häremot erinra, att den 18 December
1873 afslutades myntkonventionen, och när man gjorde allt för att
genomdrifva beslutet derom, så borde man hafva gjort något för att
kunna verkställa hvad de begge statsmakterna beslutat. Hvad hin¬
drade att i budgeten upptaga 60,000 R:dr till myntverket vid förra
Den 24 Januari.
riksdagen, då denna summa kunnat lemnas obegagnad, i fall mynt¬
reformen blifvit af Riksdagen afslagen. Men den var i alla fall be¬
höflig, tv i ett myntverk, der man nödgas afstånga guldutmyntningen,
då ett-ören skola präglas, synes det vara på tiden att man skaffar sig
en tillökning i maskiner. Jag kan derför icke anse denna uraktlå¬
tenhet försvarad dermed, att det var mot slutet af riksdagen förli-
det år som den fattade sitt beslut om myntreformen. De begge frå¬
gorna hörde otvifvelaktigt tillhopa, såvida man icke är likgiltig för
att den beslutade myntreformen må blifva genomförd. Jag tillhörde
icke dem, som önskade att reformen skulle göras till hälften, men nu
sedan begge statsmakterna så beslutat, anser jag det ligga stor vigt
uppå att en snar verkställighet må följa det nästlidet år fattade be¬
slutet. Jag vet icke när guldmynt kan blifva tillgängligt för all¬
männa rörelsen, men Herr Finansministern har behagat försäkra
att det “nu sker med det aldra första*1. Måtte han spå sannt!
I afseende på Herr Civilministerns anförande ber jag få nämna,
att jag icke sagt att han undanskjuta frågan om Kollega omorgani¬
sering, utan att jag endast fästat uppmärksamheten på, att det i nu
föreliggande Kongl. proposition icke förekommer någon framställning
om Kommers-kollegii omorganisation. Har jag i mitt förra yttrande
angående organisationsfrågan sagt något annat, tager jag det gerna
tillbaka, ty jag har icke velat lägga Herr Civilministern någonting
till last för hvad som kan hafva blifvit underlätet. Men då Herr
Civilministern behagat yttra, att jag skulle hafva tillmätt mig någon
förtjenst af att det andeligen kommit derhän att manufakturdiskonten
nalkas sin upplösning, och då Herr Civilministern uttryckligen anfört
att “talaren har nemligen ingen del i hvad som vidtagits i syftning
att inskränka Kommers-kollegii befattning med manufaktur-diskonten**;
så får jag upplysa att jag vid 1859 års riksdag och vid 1868 års
riksdag derom väckt motioner. Det var för mig längesedan klart,
att det var en fullkomlig orimlighet, att Riksbanken skulle till ett
civilt kollegium lemna ända till 2,700,000 R:dr kreditiv för att sätta
detta civila kollegium i tillfälle att drifva diskontrörelse. Riksbanken
kunde mycket väl hafva utlånat sina fonder sjelf utan denna omväg.
Det är äran att först hafva fästat uppmärksamheten på detta miss¬
förhållande, som jag vågat tillmäta mig, och för så vidt som en riks¬
dagsman kan anses utöfva något inflytande på en eller annan fråga,
så skattar jag mig lycklig öfver att jag kunnat bidraga till denna
frågas lösning, ehuru det dertill erfordrats många år.
Jag har icke yttrat mig ännu om förlagslånen, men jag ämnar
göra det, och när man bland statsbestyren vill anse af stor vigt, att
bibehålla denna lånegren, der man förfogar endast öfver 2 millioner
Riksdaler, så nödgas jag deröfver uttala min öfvertygelse, att detta
förefaller som en barnlek. Näringarne i vårt land äro så utvecklade,
att en fördelning mellan manufaktur- och fabriksrörelsegrenarne af
denna lånefond icke skulle kunna gifva, såsom, förlagslån, mer än
omkring en procent af anläggningskostnaderna. År det då tidsenligt
att fortsätta för allmän räkning med en sådan lånerörelse.
Beträffande mitt yttrande, att statens jern vägs affärer borde sär-
skildt bokföras och deraf ingenting i budgeten upptagas mer än sjelfva
Den 24 Januari.
53
resultatet af hvarje års verksamhet, så är denna åsigt nog utterbär
i fall man önskar en förenkling. Men det förefaller tvifvelaktigt huru¬
vida man allvarligen eftersträfvar detta önskningsmål. Visserligen
har Herr Finansministern benäget yttrat, att “ingen arbetat mer än
han för att få rikshufvudbokslutet färdigt på kortare tid än aderton
månader". Jag tillåter mig icke betvifla hans uppgift, jag blott be¬
klaga]' att han misslyckats.
Hans Excellens Utrikesministern har upptagit. till besvarande en
fråga, som jag vidrörde, och dervid gått djupare i detalj än jag till¬
låtit mig. Jag har icke bär sysselsatt mig med något annat än det
sätt, på hvilket Kongl. Kommers-kollegium behagat behandla frågan
om upprättandet af ett förslag till återbesättande af en konsulsbe-
fattning. Jag får då nämna, att saken i sitt sammanhang förhåller
sig sålunda: Stockholms Handels- och Sjöfartsnämnd hade i medlet
af December förordat en person, som nämnden ansåg^ kunna vid till¬
sättningen af en konsulsbefattning ifrågakomma. Sedan nämndens
yttrande var afgifvet, ingingo upplysningar af den beskaffenhet, att
nämnden ansåg sig böra återkalla sitt förord. Denna återkallelse
ingick till Kommers-kollegium den Bl December. Då jag i går in¬
ställde mig i Utrikes-departementet, fick jag af registrator» följande
upplysningar: att Kommers-kollegium uppfört på förslag den person,
för hvilken Handels- och Sjöfartsnämnden återkallat sitt förord; att
Kollega förslag inlemnades till Utrikes-departementet den 10 Januari,
eller tio dagar senare än Sjöfartsnämndens återkallelse biet af Kom¬
mers-kollegium känd; och att handlingarne funnos hos Hans Excellens
Utrikesministern, hvadan jag icke kunde få se dem. Jag kunde följ¬
aktligen icke ega någon kännedom om, huruvida Kollegium upptagit
Sjöfartsnämndens yttrande eller ej. Då nu Hans Excellens derom
upplyst, så vill jag blott tillägga att i den omständigheten, att Han¬
dels- och Sjöfartsnämnden i Göteborg och vederbörande. auktori¬
teter i Norge förordat en person, icke ligger något bevis för att
Handels- och Sjöfartsnämndens i Stockholm återkallelse icke skulle
varit fullt befogad. Hade Sjöfartsnämnden i Göteborg ^och de Nor¬
ska auktoriteterna haft sig bekant hvad Handels- och Sjöfartsnämn¬
den i Stockholm inhemtat, så hade sannolikt äfven de återkallat sitt
förord. Då en myndighet skall afgifva yttrande i en dylik fråga får
det icke tagas så strängt juridiskt, som skulle man med vittnen och
andra dylika bevisningsmedel behöfva styrka sitt yttrande, utan det
bör anses såsom en opinionsyttring, och. om då en nämnd, som ut-
göres af tio personer, enhälligt besluter vidtaga ett steg som det nu
ifrågavarande, så är det icke angenämt att se samma person som
yttrandet gäller uppförd på förslag och rekommenderad af Kommers¬
kollegium samt här höra Hans Excellens Utrikesministern förklara
att han “icke anser den (återhåll elsen) graverande för den aktade
tjenstemannen".
1 afseende å hvad jag yttrat angående den vigtiga frågan om
lotsning i Öresund, så har jag nu med nöje erfarit, att Hans Ex¬
cellens ämnar återkomma till densamma då den passerat Konstitu-
tions-Utskottet. Han motser således att Konstitutions-Utskottet skall
upptaga frågan, och jag hoppas det. Men anledningen, hvarför jag
Den 24 Januari.
nu vidrörde denna ledsamma fråga är, att bruket inom denna Kam¬
mare medgifver, att vid remissen af den Kong], propositionen om
statsverkets behof hvarje Kammarens ledamot må uttala sig i de
frågor han anser böra vidröras, hvaremot vid behandlingen af de-
chargebetänkandet det icke anses rätt att vidröra andra frågor än
som i sagda betänkande kunna vara upptagna. Det var detta för¬
hållande _ som gjorde, att, i fall dechargebetänkandet icke vidrörde lots-
frågan, jag ansåg det vara riktigt att icke nu med tystnad förbigå
densamma.
Hvad vidare Hans Excellens behagade yttra, att han icke hade
sig bekant att lotsningen i Oresunu blott på ett ofullständigt och
föga tillfredsställande sätt af danskarne upprätthölls, samt att Hans
Excellens icke sett någon underdånig skrifvelse med klagomål öfver
lotsningen i Öresund, så vill jag visst icke bestrida dessa uppgifter,
och jag finner denna obekantskap med förhållandena både möjlig och
beklaglig. Men jag tror dock, att, om .Regeringen velat taga när¬
mare^ kännedom om dessa beklagliga förhållanden, så kunde hon haf¬
va gått till väga såsom andra makter i likartade fall bruka, nemligen
att sända en örlogsman till platsen för att på stället taga kännedom
om hvad der tilldrager sig. Skulle det hafva ansetts förnärmande för
Danmark att sända en svensk örlogsman till Sundet, så hade den ju
kunnat lemna kanonerna hemma, ty det var ju endast fråga om att
på stället föra eu pålitlig journal. Man hade då sluppit här höra,
att alla anledningar fili klagomål saknades, änskönt hvar man visste
att lotsningen i Öresund icke blifvit af danskarne på ett nöjaktigt
sätt bestridd. Man har sig nogsamt bekant, att den icke kunnat på
ett tillfredsställande sätt upprätthållas med det fåtal personer, som
dertill varit employerade. Eör öfrig!; har man öppet förklarat från
dansk sida, att man ansåge lotsningen såsom ett näringsfång för dan¬
ska undersåter och icke såsom ett åliggande för Danmark.
Efter den förklaring Hans Excellens behagat afgifva, hyser jag
den förhoppning, att vi skola kunna få återkomma till denna fråga,
sedan den blifvit af Utskottet behandlad och utredd.
Herr Statsrådet Bergström: Herr vice Talman! Kammaren
torde benäget ursäkta, att jag ännu en gång tager till ordet. Jag-
finner mig dock dertill uppfordrad af hvad Herr Wallenberg sist
yttrade och vill dels rätta en villfarelse, hvari Herr Wallenberg sy¬
nes stadd i fråga om meddelande af förlagslån, dels ock visa det
opraktiska i hans förslag att öfverlemna förvaltningen af förlags-
lånefonden till Riksbanken.
Det förhåller sig icke så, som Herr Wallenberg förmenar, att
Kommers-kollegium beviljar lån från ifrågavarande fond; utan rättig¬
heten dertill tillkommer Kongl. Maj:t. Detta är också det riktiga,
enär antagas måste, att Kongl. Maj:t eger den största öfverblicken
öfver landets näringsliv I den mån ansökningar om erhållande af
förlagslån inkomma, varda de remitterade till Kommers-kollegium,
som. efter hvarje års slut, inkommer med underdånigt utlåtande öf¬
ver samtliga under det nästförflutna året inkomna låneansökningar.
Derefter pröfvas ärendet i sin helhet af Kongl. Maj:t, som emellan
Den 24 Januari.
de särskilda lånesökande fördelar hvad som är disponibelt till utlå¬
ning. Kommers-kollegii åtgärd inskränker sig således till afgifvande
af utlåtande och att, sedan Kongl. Mapts beslut fallit och blifvit
Kollegium delgifvet, emot skuldebref utlemna de beviljade försträck-
ningarne. Hvad som nu, efter afskaffande af den förra diskonteringen,
återstår af manufaktur-diskontens verksamhet föranleder endast en
expedition hvarje år; och komme den än att alldeles upphöra, möj¬
liggör sådant icke indragning af Kommers-kollegium.° Utlåtande i
ett enda mål väger icke så tungt i göromålens vågskål, att afskaf¬
fande eller fortfarande af skyldigheten att afgifva detta utlåtande
har någon betydelse med afseende på Kollegii vara eller icke vara.
Deremot föranleder upphörande af diskonteringen att, såsom ock
Kollegium föreslagit, flera befattningar inom manufaktur-diskontkon-
toret kunna, i mån af nuvarande tjenstinnehafvares afgång, indragas.
Herr Wallenberg föreslog vidare, att förvaltning af förlagslåne-
fonden måtte öfverlemnas åt Riksbanken. Jag måste bekänna att
iag .sjelf en gång tänkt något i den riktningen och äfven y ämnet
samrådt med en af Herrar Fullmäktige i Riksbanken, men jag fann
genast, att denna tanke icke var värd att fullföljas. Kong]. Maut
eger nemligen dispositionsrätt öfver ifrågavarande fond och kan icke
gerna afsåga sig denna rätt. Detta skulle deremot blifva en följd af
fondens öfverlemnande till Riksbanken, på hvars styrelse och för¬
valtning Kongl. Maj:t, enligt rikets grundlagar, icke eger något in-
flytdDet'kan sägas och har äfven af Herr Wallenberg blifvit sagdt,
att det för landets näringar är likgiltigt, om de två millioner Riks¬
daler, hvartill fonden uppgår, fortfarande användas eller icke använ¬
das för understödjande och befrämjande af dessa näringar.^ Jag bör
dock upplysa, att de lån, som från fonden beviljas, uppgå till icke
obetydliga belopp. Lån ända till 60,000 R:dr, ja till 100,000 Ridt-,
hafva stundom kunnat lemnas. Det har funnits godt. att kunna med
dylika lån understödja en ny uppblomstrande industri, t. ex. tillverk¬
ningen af pappersmassa. I ‘öfrigt upprepar jag livad jag i mitt för¬
sta anförande yttrade, nemligen att jag principielt icke har något
emot, att förlagslånefonden indrages. Riksdagens Revisorer hafva
hemställt, att äfven denna del af manufaktur-diskontfondens verk¬
samhet måtte upphöra. Vid föredragning af denna berättelse få Riks¬
dagens ledamöter tillfälle att uttala sina åsigter i frågan; hvilka
uttalanden jag med desto större intresse emotser, som inom Riks¬
dagen finnas flera ledamöter, hvilka i egenskap af industriidkare
undfått lån från ifrågavarande fond. Jag skall med uppmärksamhet
åhöra allt hvad som kommer att yttras i denna fråga.
Herr Wallenberg: Herr Civilministern har förklarat sig “prin¬
cipiell för en sådan förändring som skulle göra Kommers-kollegium
öfverflödigt, men om jag rätt uppfattade, endast under vilkor och
förbehåll att ett nytt regerings-departement inrättades. Enligt min
åsigt kunna Kommers-kollegii sysselsättningar dels på andra förde¬
las, dels helt och hållet bortfalla. Herr Civilministern har för oss
beskrifvit det som jag hade mig bekant, att Regeringen behandlade
56
Den 24 Januari.
förlagslånen. Nog förefaller det litet besynnerligt att nu för tiden
tänka sig att Kongl. Maj:t skall behöfva sitta i Rådet såsom ordfö¬
rande i en bankdirektion, hvilken beviljar lån. Vore dessa lån af¬
rada såsom understöd, då stora olyckor inträffat, så vore det en
annan sak; men nu är det en affärsverksamhet, från hvilken Rege¬
ringen borde anse sig lycklig att blifva befriad, fast heldre som defsa
lånetransaktioner icke äro af någon betydelse för landets näringslif
Visserligen har Herr Civilministern behagat yttra, “att det har fun¬
nits godt, att kunna med dylika lån understödja en ny uppblom¬
strande industri, t. ex. tillverkningen af pappersmassa.11 Jag kan
icke godkänna detta argument såsom någon bevisning för behofvet
att fortsätta denna förlagslånerörelse. Jag har icke föreslagit, att
denna fond skulle till Riksbanken öfverfiyttas; det var blott Riks¬
bankens förlag till manufaktur-diskonten, som jag ansåg att Riksban¬
ken kunde sjelf utlåna till näringarne. Men som förlagslånerörelsen
är ytterst obetydlig, så kan den lika väl upphöra som andra låne-
grenar upphört, t. ex. städernas fastighetsbelåning har upphört, och
de, som redan erhållit lan, blefvo icke störda i den jemna af beta!-
mngen, hvaremot nya lån icke vidare beviljades. På samma sätt kan
det tillgå med ifrågavarande förlagslån och, då medlen tillhöra sta¬
ten, kan man nog för den summan finna ändamålsenligare använd¬
ning, utan att hvarken Regeringen eller Kommers-kollegium behöfva
vidare besväras med utlemnande af förlagslån af allmänna medel till
enskilde.
Öfv erläggningen förklarades härefter slutad och den Kono-] pro¬
positionen jemte yttrandena hänvisades till Stats-Utskottet.
. „ *,oredrn°£s och hänvisades till ett Tillfälligt Utskott Herr Sun-
deUs den 20 dennes bordlagda motion, N:o 2, angående nedsättning af
kontrollstämplmgsafgiften för guld-, silfver- och tennarbeten.
Föredrogs och hänvisades till ett Tillfälligt Utskott Herr Carl¬
sons den 21 dennes bordlagda motion, N:o 3, angående åtgärders vid¬
tagande för skyndsamt offentliggörande af Kamrarnes förhandlingar
i sammandrag. °
01 föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Thyselii den
21 dennes bordlagda motion, N:o 4, angående rätt för egare afskatte-
jord att fritt förfoga öfver derå växande ekskog samt master och
oiur\ erjiStr&u.
Den 24 Januari.
57
Föredrogs och hänvisades till Stats-IJtskottet Herr Nordenfelts,
Leonard Magnus, den 21 dennes bordlagda motion. N:o5, angående
bergverkstiondens afskaffande.
Herr Wallenius: Jag får vördsamt anhålla om 14 dagars le¬
dighet från riksdagsgöromålen.
Denna anhållan bifölls.
Upplästes ett af Herr Storckenfeldt ingifvet memorial af följande
lydelse:
Jag anhåller vördsamt om 3 veckors permission att beräknas från
den 30 dennes.
Den 24 Januari 1874.
Carl Storckenfeldt.
Jemväl härtill gaf Kammaren sitt samtycke.
Kammaren åtskiljdes kl. % 1 e. m.
In fidem
O. Brakel.