Den 8 Maj.
421
Fredagen den 8 Maj.
Kl. 7 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 1 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden N:o 20 b och N:o 88;
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 1; och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 30.
§ 3.
Fortsattes den i sammanträdet sistlidne Onsdag började öfverlägg-
ningen angående Stats-Utskottets utlåtande N:o 83, i anledning af väckta
motioner om förändrad reglering af skjutsväsendet.
Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till
Herr Lyth, som anförde: Då äfven jag är eu bland dem, som del¬
tagit i de vid denna riksdag väckta motionerna, angående skjutsnings-
besvärets aflyftande från jordbruket, så är det alldeles tydligt, att jag
icke kan vara nöjd med det sätt, hvarpå Utskottet sökt lösa denna för
vårt land vigtiga fråga — jag vill dock icke begagna ordet lösa; sna¬
rare borde man säga inveckla eller undanskjuta. Frågan är dock
sådan, att den icke kan undanskjutas, förrän den fått en för vårt land
lycklig lösning; och då den utan tvifvel återkommer vid riksdagarne,
ända till dess att den vinner en sådan lösning, emedan ropen på nu
rådande orättvisa i detta afseende äro stora och den med skjutsnings-
besväret nu förenade tungan tryckande, så måste säkerligen något i all¬
varlig riktning göras för att få detta besvär aflyftadt från jorden; ty att,
såsom Utskottet här gjort, söka få slut på dessa klagomål genom att
kasta några få ören till förhöjning i legan för entreprenadskjuts, det är
sannerligen icke att visa något tillmötesgående; det är snarare ett hån
422
Den 8 Maj.
Hvad åter reservationen angår, så har jag icke heller af den kunnat
känna mig tillfredsställd, emedan man dels deri helt simpelt glömt bort
de reservskjutsskyldige, livilka nu lida af den största tungan, dels ock
dessutom i den indragit kommunerna i stället för jorden, och således en¬
dast liksom velat öfverföra tungan från ett håll till ett annat, ett sätt
att lösa frågan, hvarmed landet icke kan vara belåtet, då allmänna
åsigten är, att den, som reser, skall betala skjutsen. Så är fallet i andra
länder; och så bör det äfven blifva hos oss. Min åsigt är, att frågans
lösning endast på det sättet kan vinnas, att Begeringen på Riksdagens
begäran låter utreda saken och tager i öfvervägande do olika förhållan¬
dena härutinnan i landet och på grund af denna utredning inlemnar ett
förslag i ämnet till Riksdagen. Jag tror icke, att detta sätt är omöjligt
att utföra, utan lättare än man synes antaga.
På Gotland kunna entreprenader icke inrättas af det skäl, att gäst-
gifvaregårdarne der ligga för tätt intill hvarandra; ofta icke mera än en
eller trefjerdedels mil, ja till och med blott eu half mil från hvarandra.
Följden häraf blifver naturligtvis den, att den resande icke mycket kan
begagna sig af gästgifvareskjuts, emedan de täta hästombytena skulle allt
för mycket fördröja resan; och han betalar hellre flerdubbel lega till
någon enskild person, som vill åtaga sig att skjutsa honom. Endast
under skördetiden och under det dåliga väglaget höst och vår få några
skjutsskyldige skjutsa; men den öfriga delen af året få de hålla hästar i
beredskap för intet; och de reservskjutsskyldige hemmanens egare, hvilka
möjligen icke hafva mera än ett par hästar, få kanske under loppet af
en hel vecka hålla dem i ordning åt andra, men icke sjelfva begagna
dem; och kanske de ändå få ligga och vänta länge och väl, innan de
erhålla skjuts. Detta förhållande är den egentliga orsaken, hvarföre
entreprenad icke kan komma till stånd; men jag tror deremot, att, om
skjutsställena blefve färre och lades på lämpliga ställen, skjutsnings-
besväret skulle kunna ordnas med mindre kostnad för staten, då den fria
konkurrensen fått verka några år.
Som förhållandet emellertid nu är, då återremiss af betänkandet icke
kan komma i fråga och ett yrkande på afslag måhända icke skulle tjena
till något och kanske icke heller vinna Kammarens bifall, så har jag för
min del icke annat att göra, än att sluta mig dit, der jag kan tycka de
största fördelarne finnas, och det är i Herr Ehrenborgs förslag, för hvars
antagande jag således kommer att rösta, dock med del. tillägg dertill,
som af Herr Wigardt blifvit gjordt, eller att legan skall med 40 öre för¬
höjas jemväl för reservskjuts, der entreprenad icke egen rum.
Mine Herrar! Jag ber att få nämna, att det är ingen fråga, som
med så spänd uppmärksamhet af befolkningen på landsbygden uppmärk¬
sammas, som just denna; och det är icke för mycket sagdt, då jag säger,
att, om vi någon gång med förtrytelse tänka på de tider, då svenska folket
var nödsakadt att underkasta sig våldgästning, de nuvarande förhållandena
i denna sak i sjelfva verket äro en våldgästning och våldskjutsning, fastän i
lindrigare form. Det bör således vara angeläget för Riksdagen att så
snart som möjligt lindra denna stora orättvisa, som nu trycker jorden,
dock icke lika öfverallt, utan blott på en del orter; och det är sä myc¬
ket orättvisare som de skjutsningsskyldige i vissa trakter på senare tiden
Den 8 Maj.
423
hafva fått ännu större börda, derigenom att de åiagts att skjutsa posten,
hvilken skyldighet förut icke varit dem pålagd, och man derjemte från
dem borttagit åtskilliga fördelar, som förut voro dem medgifna. Så är
det till exempel numera icke för dem någon fördel att vara befriade
från kronobrefbäringsskyldigheten, då den nu är borttagen från hela
jorden; och vidare har rättigheten att åt de resande hålla utskänkning
genom den nyare bränvinslagstiftningen från gästgifverierna faktiskt bort-
tagits.
Det är således nödvändigt, att man snart är betänkt på att göra
något i frågan; och säkerligen komma vid nästa riksdag och framgent
motioner att väckas, tills frågan blifver rättvist pröfvad och löst.
På grund af hvad jag nu sagt, och då jag under nuvarande förhål¬
landen icke kan komma längre, ber jag att få instämma i Herr Ehren-
borgs förslag, med det af Herr Wigardt dervid gjorda tillägget.
Herr Nä sm an: Jag vill endast tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för bifall till det förslag, som blifvit af Herr Nils Larson fram-
stäldt.
Herr Eli renborg: Från denna plats behagade sent i förrgår afton
en ledamot af Kammaren från Westerbottens län taga mig i upptuktelse,
derföre att jag skulle hafva frångått de åsigter och yrkanden i skjuts¬
frågan, som af mig såsom motionär blifvit framställda vid riksdagen
1872. Jag anser under närvarande stora riksdagsbrådska det icke vara
lämpligt att besvära Kammaren med att bemöta detta i vidsträcktare
män, än att jag med hänvisning till den då väckta motionen, hvilken
Herrarne alla hafva i sina händer, vill dels förklara, att i det försök till
plan för eu framtida skjutsreglering, som af mig då gjordes, och i det
förslag, jag nu framställt, gundadt på reservationen i Stats-Utskottets
utlåtande, är alldeles samma hufvudgrund, nemligen den hufvudgrund,
att det är den resande, som skall vidkännas kostnaden för skjutsens hela
värde, och att hvarken jorden och i regeln icke heller staten skall vid¬
kännas någon del af densamma, och dels med anledning af samma före¬
bråelse erinra, att, då den ärade talaren från Westerbottens län citerade
ett af mig i motionen gjordt alternativt undantagstillägg till en punkt i
motionen, han förbigick, hvad jag i den korta inledningen till samma undan¬
tagstillägg uttryckligen sagt, nemligen att det stadgande, jag då föreslog,
eller att staten skulle mellankomma och, der legan uppgått till ett för
samfärdseln hinderlig! belopp, lemna bidrag, endast vore ett nödfalls- och
öfvergång sstadgande. Jag sade uttryckligen, att det endast skulle vara
ett nödfalls- och öfvergångsförslag; och ehuru dessa ord, hvilka lågo midt
framför den ärade talarens ögon, voro med kursiv stil tryckta i betän¬
kandet och de enda ord, som på den sidan voro med kursiv stil tryckta,
så behagade han dock förbigå dem; om med afsigt eller af förbiseende
derom har jag icke rätt att döma.
Den ärade talaren från Westerbottens län och jag stå på alldeles
samma ståndpunkt i frågan i det afseende!, att vi båda vilja hafva bort
skjutsskyldigheten från jorden; men då jag vill, att skjutsen skall betalas
.af den resande, ehuru jag för att förena meningarne har ansett mig böra,
424
Den 8 Maj.
du annat förslag icke förelåg, föreslå, att staten undantagsvis skall tills
vidare mellankomma med ett bidrag för vissa fall, så står lian deremot på den
punkt, att han vill, att staten skall för all framtid icke blott påkosta ord¬
nandet al sjelfvis skjutsskyldigheten utan ock bidraga med eu del af
sj eif va. legan rid förman för den resande. Detta är skiluaden oss emellan
och jag tror, att han vid lugnare eftersinnande skall finna, att han har
gjort nng i någon man orätt, livilket, jag för öfrig! icke alls misstycker.
Men ännu eu annan sak ur hans anförande anser jag mig skyldig
att oaktadt brådskan upptaga till besvarande, emedan den möjligen
skulle kunna draga en eller annan af Kammarens ledamöter från det
förslag, jag^ framställt. Om jag rätt uppfattade hvad han yttrade ___
jag boll mig nemligen under hans anförande på något afstånd — så
säde lian, att då landstmgsförordningen — jag tror det var förordningens
Y, b ,1 cjte!'ade ~ 8tadgade, att “i fråga om bestämmande af utgifter
-iller arbetsbidrag för sådana företag eller åtgärder, till Indika bidrag
Hora enligt kg från hemman och fastighet utgå, eller i afseende å Indika
andra grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda, gäller till efter¬
rättelse hvad i_thy tall ar stadgadt," så skulle man kunna derpå grunda
-len förutsättningen,_ att, om landstinget, enligt reservanternes förslag,
skulle komma att i något fall, der legan är alltför hög, träda emellan
och lemna anslag till uttaxering, detta anslag skulle komma att uttaxeras
icke på allmänna bevillningen utan på de skjutsningsskyldige. Jas tror”
t detta påstående beliöfver i betydlig mån belysas och modifieras. Det
ar, lieauigen part, mine Herrar, att om den grundsats, som reservanterne
OCH jemväl jag har framställt, blifver antagen, erkänd och skall utföras
nemligen att skjutsen till dess fidla värde skall betalas af den resande’
de- entreprenad linnés, följden deraf måste blifva den, att håll- och
reservraj lUsskyldigheten blifver allmänt förvandlad till entreprenad, och
da mraa bär skett, ar det klart, att förstnämnda skjutsskyldighet upphör.
Da ar det också gifvet, att det första statsmakterna hafva att göra vid
den iramtida, regleringen är att upphäfva den lag, hvarpå jordbrukets
skjmsskvhöghet hvilar och således taga steget fullt ut att aflyfta denna
,orda :ran J0ld®n- ^ det har skett, finnas icke vidare några skjuts-
skyldige; och då sådana icke finnas, kan det icke komma i fråga, att
landstinget lägger afgiften på hemmanen, utan den måste aå på den’all¬
männa bevillningen.
Men den egentliga anledningen, hvarföre jag bär tagit mig friheten
att ännu eu gång taga ordet, var icke för att bemöta den ärade talaren
Iran Wesuerbottens lan, utan det var i följd af de framställningar, som af
manga ledamöter bär blifvit till mig gjorda dels offentligt dels enskild!
om ändring i det af mig framlagda förslaget i två särskilda afseende]/
4 oi det forsta hafva flere ledamöter, i likhet med deri nästföregående
aia e aaien, yikat, att äiven för håll- och reservskjuts någon förhöjning
i mgaii skulle inträda, och för att icke för mycket splittra meningarne
e, i. c,e7a ylande, finner jag mig böra foga mig i att ändra mitt för¬
slag härutinnan, helst någon ökad statsutgift deraf icke skulle föranledas:
men jag far bekänna, att, då vi vilja hafva bort skjutsen från jorden vi
bora vara varsamma i afseende på beloppet af sådan förhöjning. På’ de
amu, som af representanten från Wenersborg blifvit anförda och Indika
Den 8 Maj.
425
jag icke vill upprepa, anser jag således i likhet med andra talare, att
denna förhöjning bör ställas till blott eu R:dr pr mil för hvarje häst;
och vill jag, för att icke splittra rneningarne i mitt förra förslag göra ett
sådant tillägg. Vidare och för det andra har eu annan anmärkning gjorts
mot mitt förslag i formelt hänseende. Man säger nemligen att, då jag
med anslagsfrågan sammanbundit skrifvelsen till Kongl. Maj:t, icke blott
beträffande grunderna för den framtida regleringen af skjutsväsendet, utan
jemväl i fråga om förhöjning för närvarande af legan, så skulle, om
vid en gemensam votering mellan Kamrarne jag skulle tappa och således
mitt förslag, om det vunne denna Kammares bifall, förfölle, man på samma
gång gå miste om förhöjningen i legan för entreprenadskjutsen, om hvilken
dock mellan Kammarens ledamöter och mellan de båda Kamrarne icke
äro olika meningar; och att det derföre vore tvunget att dela mitt för¬
slag i två punkter, så att vid Utskottets litt. a kornme förslaget om
skrifvelsen till Kongl. Maj:t, rörande förhöjning i legan för entreprenad
och reservskjuts, och vid litt. b anslagsfrågan, sammanbunden med skrif¬
velsen om den framtida regleringen. Så ogerna jag än vill ändra och
lappa hvad jag en gång sagt, så, för att icke taga på mitt ansvar att
hafva i någon män bidragit till att denna angelägna förhöjning skulle gå
förlorad genom ett formfel, som jag icke fullt inser, men i afseende på
hvilket de talare, som derom erinrat, möjligen hafva rätt, vill jag foga
mig äfven deri och således dela mitt förslag i två punkter. Innehållet
blir dock med tillägg af förhöjningen i legan rörande håll- och reserv¬
skjuts alldeles lika och skilnaden endast den att ena delen kommer vid
litt. a och deri andra vid litt. b af Utskottets förslag. Med anledning
häraf får jag hos Herr Talmannen vördsamt anhålla att få utbyta mitt
förut aflemnade förslag mot ett annat, som, med tillägg af förhöjning i
legan till 1 krona per mil för håll- och reservskjuts, till alla delar i sak
och ordalydelse är oförändradt, -enligt hvilket jag yrkar vid Utskottets
litt. a, att Riksdagen må bos Kongl. Maj:t anhålla att, intill dess
skjutsniugsskyldigheten kan hafva blifvit från jordbruket helt och hållet
skild, skjutslega!! må för öfvergångstiden bestämmas för entreprenad-
skjuts till 1 krona 60 öre, och för gästgifveri-, håll- och reservskjuts,
som ej genom entreprenad bestrides, till 1 krona milen för hvarje häst;
och vid litt. b att Riksdagen, jemte förhöjande till 160,000 kronor af
det å sjette hufvudtitein i nu gällande riksstat uppförda reservations¬
anslag “till lättnad för skjutsningstungan, der den genom entreprenad
bestrides och är särdeles tryckande4*, må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
åtgärder måtte vidtagas för skjutsväsendets framtida reglerande hufvud¬
sakligen på de grunder, som uti den vid betänkandet fogade reserva¬
tionen finnas angifva. Då är det fullkomligt klart, att, om detta förslag
vinner Kammarens bifall, detta yrkande vid litt. b kommer under gemen¬
sam omröstning mellan Kamrarne; och om man då segrar, så blir äfven
skrifvelsen om den framtida regleringen Riksdagens beslut; och vi riskera
icke att i och med tappande af denna votering förlora förhöjningen i
entreprenadskjutslegan, hvilket vi annars så mycket lättare kunde riskera,
som det kunde vara tära värd t, att några röster förlorades i Första
Kammaren genom tillägget rörande håll- och reservskjutsen, som här
blifvit gjordt.
426
Den 8 Maj.
Herr Treffenborg: Herr Talman, änne Herrar! Jag skall bedja
att få till en början i korthet angifva den grund, hvarpå jag vid bedö¬
mandet af den förevarande frågan står, eller, med andra' ord, det mål,
hvartill jag för dess lösning sträfvar. Jag delar i detta hänseende de
åsigt er, Herr Kolmodin vid början af frågans behandling härstädes ut¬
talat. Lika med honom anser jag att skjutsbördan bör aflyftas från jor¬
den och att för detta ändamåls vinnande bör begagnas den enda utväg,
som jag anser möjlig, nemligen att låta skjutsen betalas till dess lulla
värde. Det är gifvet, att man, för att komma derhän, har att välja
emellan tvänne förfaringssätt, det ena att låta den resande ensam betala
skjutsens fulla värde, det andra, att låta staten betala skiinaden emellan
den lega, som af den resande bör erläggas, och skjutsens fulla värde.
Att det icke går an att allestädes låta den resande ensam betala skjut¬
sens fulla värde framgår tydligt deraf, att i några orter och särskilt i
Norrland detta värde numera stigit till ett sådant belopp, att all sam¬
färdsel skulle genom eu dylik åtgärd omöjliggöras eller åtminstone i be¬
tydlig män hämmas. Jag vill blott exempelvis nämna, att då General-
poststyrelsen sistlidne jul fogade anstalter att befordra posten genom
Norrland medelst entreprenad samt för sådant ändamål erbjöd att betala
2 R:dr 50 öre för hvarje häst per mil, så kunde på flera ställen sådan
entreprenad icke komma till stånd, enär man fordrade eu betalning af
0 Ibdr å 3 Halt' 50 öre per mil. Och min bestämda öfvertygelse är att
1 samma stund som skjutslega!! blefve fri, komme under de närvarande
förhållandena i Norrland och särskild! i det län, der jag är satt att
verka, denna lega att variera emellan 2 R:dr och 5 å 5 R:dr per mil.
Häraf ådagalägges fullständigt, att det på ingå vilkor går aa att utan
undantag låta skjutsen till sitt fulla värde betalas af den resande allena.
Staten måste följaktligen träda emellan, men äfven detta kan ske på två
olika sätt. Staten kan göra det dels ensam och dels i förening med
landstiugen. Det förra sättet är dock, i min tanke, icke välbetänkt.
Man kan vara förvissad om, att kostnaderna för staten derigenom skulle
komma att uppdrifva» genom konstlade medel, ty det är en känd sak,
att när det gäller statens skinn, så gör man sig i allmänhet icke samvete
af att skära remmarne breda. Och jag är fullt öfvertygad om, att staten
Ange betala måhända dubbelt drygare kostnader, om den ensam åtager
sig att fylla det erforderliga legotillskotret, än om den använder lands¬
tingen som en slags mellanhand samt ordnar saken så, att dessa finna
det med sin egen fördel förenligt, att skjutslega]! nedtryckes till så lågt
belopp som möjligt. Att träffa den punkt, der staten bör träda emellan,
vare sig ensam eller i förening med iands:ingen är emellertid ingen lätt
sak. Det finnes dock eu något så när rationel grund för dess fixerande.
Man ^ kan nemligen i allmänhet antaga, att när eu skjutsning verkställts
på den vanliga vägsträckan för ett skjutshåll af eu mil eller fem å sex
fjerdingsväg, så är i det närmaste dagen förspilld, så att häst och karl i
allmänhet icke kan för vidare arbete på samma dag användas. Nu fin¬
nas i våra markegångstaxa' upptagna vissa bestämda priser på ökedags-
verken, hvilka priser inom de särskilda länen, med undantag åt Blekinge
och Jemtlands län, hvarest ökedagsverke!! icke ingå i markogångssättnin-
gen, åro mycket varierande. Då nu frågan ytterst hänger på att be¬
Den 8 Maj.
427
stämma den punkt, der staten bör träda fram för att medverka till
skjutslegaus nedsättande, och denna punkt åter, enligt det förslag, jag
ämnar framställa, är beroende på ökedagsverkenas olika belopp inom de
olika länen, så skall jag anhålla att öfver dessa belopp få lemna en redo¬
görelse. Jag är förvissad om siffrornas riktighet, emedan de äro hemtade
ur Svensk författningssamling för fjolåret. Det befinnes då, att under
sistlidna år priset på ett ökedagsverke uppgått:
i Upsala län till...........................B;dr 3: —
i Stockholms län till........................ » 3: —-
i Skaraborgs län till ........................ » 3: 25.
i Kronobergs län till........................ ?> 2: 60.
i Jönköpings län till ....................... » 4: 14.
i Westmanlands län till...................... „ 2: 48.
i Östergötlands län till...................... » 3: 75.
i Södermanlands län till..................... » 3: —
i Elfsborgs län till .............. » 3: 25.
i Calmar län till.......................... „ 2: 75.
i Störa Kopparbergs län till............. „ 3: 25.
i Örebro län, hvarest det beräknats olika för Nerike till ... „ 4: 75.
och för Bergslagen till....................... » 5: 25.
i Wermlands län till........................ » 2: 75.
i Geffeborgs län för Gestrikland särskildt till.......... „ 5: —
och för Helsingland till....................... » 4: 7o.
i Wester-Norrlands län till..................... „ 3: 20.
i Westerbottens län till...................... » 3: —
i Gotlands län till......................... » 3: 33.
i Malmöhus län till........................ „ 4: 50.
i Christianstads län till..................... » 3: 50.
i Hallands län till......................... »> 4: —
i Göteborgs och Bohus län till................. „ 4: 50.
i Norrbottens län till....................... » 3: 75.
”Humma^IdTsoT150.
Medeltalet af denna summa, beräknad efter de olika länen utgör
3 R:dr 62 öre. Jag nämnde att man kunde antaga, att der en skjuts
verkställes å den för ett skjutshåll vanliga vägsträckan, häst och karl
icke kunde till något egentligt arbete för den dagen vidare användas.
Man skulle då möjligen kunna bestämma gränsen, der staten bör träck
emellan just vid den punkt, der skjutslega^ beräknad för en mil,
öfverstiger det belopp, hvartill ortens pris på ett ökedagsverke uppgår.
Två skäl tala dock för att bestämma denna gräns ännu något lägre, det
ena att då skjutshållens längd i medeltal torde vara något längre än en
mil, den skjutsande, som för hvarje skjuts antages förspilla blott en dag,
likväl i skjutslega skulle erhålla mer än värdet af ett ökadagsverke.
Hufvudskälet för eu sådan nedsättning är dock att värdet af ett öke¬
dagsverke på alla orter ställer sig, såsom vi sett, så högt, att man omöj¬
ligen kan fixera detsamma såsom en gräns emellan den resandes och statens
skyldighet att betala legan, så vida nemligen man icke vill tillåta, att
legans belopp skall verka allt för mycket hämmande på samfärdseln. Jag
har derföre tänkt mig, att man skulle kunna bestämma denna gräns till
en viss andel eller procent af medelmarkegårsgspriset för en viss tid på
428
Den 8 Maj.
ett ökedagsverke, hvilken andel jag förslagsvis beräknat till tre fjerde-
delar af medelvärdet af de fem närmast föregående årens markegångs-
pris å ett sådant dagsverke i orten. Om följaktligen legan blefve fri, så
skulle, enligt mitt förslag, den resande vara skyldig att erlägga så stor
andel af denna lega, som motsvarar tre fjerdedelar af nyssnämnda medel¬
värde. Återstoden af samma lega skulle deremot gäldas af staten och
landstingen i förening. Det bör härvid anmärkas, att om, såsom reser-
vanterne yrka, det skulle bero på landstingens godtfinnande att anslå
medel till skjutslega^ nedsättande och landstingen således icke, såsom
mitt förslag förutsätter, för visst fall skulle vara skyldige att när legan
stiger till allt för högt belopp, lemna bidrag till legans nedsättande, så
skulle det kunna inträffa, att skjutslegan inom ett eller annat län skulle
kunna stegras orimligt, utan att landstinget begagnade sig af sin rätt att
genom beviljande af anslag medverka till legans nedsättande. Jag har
bort uppgifvus orter, der skjutsentreprenader icke kunnat införas, utan
der skjutsningen fortgår på gammalt vis med gästgifveri- samt båll- och
reservskjuts. En fullt trovärdig person från en af dessa orter, bär för¬
säkrat mig, att i den händelse Riksdagen skulle komma att biträda något-
dera af de förslag, som af reservantenie eller Herr Ehrenborg blifvit
framlagda, så skulle, enligt hans öfvertygelse, följden bara blifva den,
att skjutslegan finge stegras huru högt som helst, utan att landstingen
skulle begagna sin rättighet att anslå några medel för att få densamma
nedsatt. Sådant går naturligtvis icke an, och mitt förslag går derföre ut
på att, under vissa förhållanden utbyta denna rättighet till obligatorisk
skyldighet, som skulle inträda hvarje gång skjutslegan öfversteg tre fjerde¬
delar af medelpriset för ett ökedagsverke, då det Överskjutande beloppet
skulle fördelas i lika delar pa staten och landstingen och den på lands¬
tinget belöpande andelen sedermera uttaxeras, icke efter den grund, som
åi' bestämd i mom. 1 åt 4. § i Landstingsförordniugen, utan enligt 2:dra
mom. af samma paragraf efter den allmänna bevillningen, enligt an¬
dra artikeln i bevillningsstadgan.
Jag skall nu bedja att få framlägga en kalkyl för att visa huru
saken gestaltar sig. Jag har uppvisat samma kalkyl för eu kompetent
person, enär jag fruktade att, emedan jag kom till ett förvånande gynn¬
samt resultat, jag kunde hafva uteglömt någon vigtig faktor, men han
försäkrade att så icke vore förhållandet, utan att jag tagit i beräkning
ada på frågan inverkande förhållanden. Låt om oss således antaga, att
vid ett gästgifveri häståtgången i hvarje månad uppgår till ett antal af
jemt ett hundra hästar och följaktligen för helt år till 1,200 hästar.
Latom oss vidare antaga, att med hvarje häst skjutsas i medeltal l1
mil. Den sammanlagda vägsträckan för skjutsning kommer då att lika¬
ledes . för helt år utgöra 1,800 mil. Om nu skjutslegan vid detta gäst¬
gifveri beräknas till 3 R:dr per mil och således för 1,800 mil till 5,400 Ibdr
per år, samt de närmast föregående fem årens medelmarkegångspris på ett
ökedagsverke i orten upptages till 3 R:dr, så skulle den resande komma att,
enligt mitt förslag, erlägga i skjutslega tre fjerdedelar af medelmarkegångs-
priset eller 2 R:dr 25 öre, och bristen i legans fulla belopp, eller 75 öre,
betalas af landstinget, med rätt för landstinget att i sin ordning af staten
undfå ersättning för halfva beloppet eller 371 ., öre, så att, då nu skjuts-
Den 8 Maj.
4:29
legan beräknades för 1,800 mil, sammanräknade legobeloppet för ett år,
5,400 R:dr, skulle tillgodokomma entreprenören på så sätt, att 4,050
R:dr betalades af de resande och återstående 1,850 R:dr af landstinget,
hvarefter landstinget för hälften af sistnämnda belopp, eller 675 R:dr,
erhåller ersättning af staten. Och antager jag nu vidare att i samma
län finnas tio gästgifverier, der förhållandena i afseende å häståtgång,
lega och antal skjutsade mil för året äro fullt lika med ofvannämnda
gästgifveri, så skulle följaktligen hela den på landstinget belöpande skatten
för skjutsväsendet uppgå till 6,750 R:dr om året, Detta är således den
summa, som, enligt mitt förslag skulle uttaxeras på länets innevånare
efter Artikeln II i Bevillningsstadgan. Nu antager jag, att i det ifråga¬
varande länet hela bevillningssumman efter Artikeln II uppgår i jemn! tal
till 150,000 Rall-, Fördelas då ofvannämnda skjutsskatt, 6,750 R:dr på
denna bevillningssumma, så kommer af nämnda belopp att på hvarje
bevillningsriksdaler belöpa 22 */4 öre. Om nu hela skjutslaget består af
t, ex. 25 hela mantal, hvardera taxeradt till 15,000 R:dr och skjuts¬
lagets hela fastighetsbevillning enligt nu gällande bevillningstaxerings-
grunder uppgår till 112 R:dr 50 öre, så får man genom att multiplicera
denna summa med den på hvarje bevillningsriksdaler belöpande andel i
den uttaxerade skjutsskatten (22V4 öre) hela det belopp af 25 R:dr
3 öre, hvarmed samma skjutslag kommer att bidraga till skjutsväsendets
upprätthållande.
Låtom oss nu tillse, huru det gestaltar sig under närvarande för¬
hållanden. Det blifver då först nödvändigt att närmare fixera begreppet
“skjutsens fulla värde11. Detta värde utgöres naturligtvis för närvarande af
summan af den lega, som af de resande under året betalas, jemte de
entreprenadafgifter, som för samma tid af skjutslaget erläggas. Detta är
skjutsens närvarande värde, derom torde vi alla vara ense. Jag behöfver
icke nämna, att detta värde kan i vissa fall något modifieras, nemligen
dels vid sådana gästgifverier, der det kan anses vara förenadt med en
särskild förmån att få betjena resande med mat och logis, i hvilket fäll
entreprenören, då han tillika är gästgifvare, vanligen kan nöja sig med
något mindre entreprenadafgifter än eljest, dels ock i händelse att med
gästgifverirörelsen följer rättighet att utskänka bränvin, då, som man vet,
entreprenadafgiften ofta nedgår till en obetydlighet. Detta är emellertid
undantagsförhållanden. I regeln utgör skjutsens värde, som jag nämnde,
den lega, som de resande under året betala, sammanlagd med de entre¬
prenadafgifter, som skjutslaget erlägger. Enligt mitt förslag åter blifver
“skjutsens fulla värde11 detsamma som sammanlagda beloppet af den lega,
som för året till entreprenören utbetalas. Jag återgår nu till mitt
exempel bär ofvan med ett skjutslag om 25 mantal, en häståtgång af
1,200 stycken per år, en sammanlagd skjutsningsväglängd af 1,800 mil,
en skjutslega af 3 R:dr per mil, eller ett sammanlagdt skjutsvärde för
året af 5,400 R:dr. Skjutslega^ sådan den för närvarande utgår, med
högst 1 R:dr 20 öre per mil, utgör för helt år 2,160 R:dr. Skilnaden
emellan skjutsvärdet 5,400 R:dr och sammanlagda skjutslegan 2,160 Rall-,
uppgående till 3,240 R:dr, är således hvad skjutsen för närvarande kostar
skjutslaget. Det är ju ett betydligt högre belopp än de 25 Rall- 3 öre,
med hvilken kostnad samma skjutslag skulle, enligt mitt förslag, komma
430
Den 8 Maj.
att betungas. Dock, det är sannt, denna summa 3,240 R:dr bör minskas
med skjutslagets andel i det reservationsanslag, hvarmed staten bidrager
till underlättande af skjutsningstungan. Denna andel kan väl ej till be¬
loppet beräknas, men torde ej för ett skjutslag af ofvannämnda beskaf¬
fenhet kunna uppgå till mer än 1,000 R:dr om året. Återstoden 2,240
R:dr får alltså skjutslaget för närvarande antingen betala i entreprenad-
afgift eller ock nödgas skjutslaget ombesörja skjutsen på gamla sättet
medelst utgörande af båll- och reservskjuts in natura, i hvilket fall något
statsbidrag icke utbetalas, och skjutsningsbesväret blifver ännu mera
tryckande, då legan icke utgår till så högt belopp, som vid entreprenad.
Jag skall nu bedja att få kontrollräkna mina siflror för att visa, huru
fullkomligt kalkylen slår in. Jag nämnde, att skjutslegan inom det
ifrågavarande skjutslaget för närvarande skulle antagas utgöra för
helt år.............................. 2,100 R:dr.
Om jag till denna summa lägger dels den andel af legans
fulla belopp, som nu drabbar den skjutsskyldige, men som
skulle, enligt mitt förslag, erläggas af den resande, hvilken
andel naturligtvis är lika med skilnaden emellan den när¬
varande skjutslegan 1 Rall- 20 öre och den föreslagna 2
Rall- c25 öre (tre fjerdedelar af ökedagsverkspriset) eller
1 R:dr 5 öre, multiplicerad med våglängden 1,800 mil, så¬
lunda utgörande......................... 1,890 „
och dels den återstod af fulla legobeloppet, som skulle till
lika delar af staten och landstingen ersättas, eller . . . ■ ■ . 1,350 „
så får jag ett sammanlagdt belopp af............. 5,400 R:dr,
eller just den summa, hvartill skjutsens värde från början upp¬
skattades.
Skilnaden emellan mitt nu framställda förslag och dem som blifvit
af Herrar Mils Larson och Ehrenborg väckta, består hufvudsakligen
deri, att, vare sig man, i enlighet med den förres förslag, låter legan
uppgå till obegränsadt belopp samt staten träda emellan, der sådant af
behofvet påkallas, eller i öfverensstämmelse med den senares mening
öfverlemnar till landstingens godtfinnande att lemna bidrag för att. mo¬
derera skjutslegan till skäligt belopp, men utan obligatorisk skyldighet
att för vissa fäll genom anslag nedsätta skjutslegan, så riskerar man i
båda fallen, att legan drifves upp allt för högt, så att den verkar häm¬
mande på samfärdseln. Deremot bär man i mitt förslag en garanti att
legan kommer att hålla sig inom tillbörliga gränser, enär landstingen, i
medvetande om att legans stegring medför ökade kostnader, för inne-
vånarne i orten, skola finna sitt intresse uti att på allt sätt bidraga till
densammas nedtryckande. Mitt förslag hvila!' visserligen på en alldeles
ny grundsats, att nemligen införa tvångsbeskattning på landstingen; men
denna grundsats är dock fullt berättigad, då den föreslagna tvångs-
beskattningen afser ett för staten nyttigt ändamål, och landstingets, be¬
skattningsrätt ju endast utgör eu delegation af statens egen beskattnings¬
rätt. Staten uppdrager således åt landstingen att utöfva denna beskatt¬
ningsrätt, då staten finner beskattningen kunna utgå på ett lämpligare,
jemnare och billigare sätt, än om staten sjelf skulle indrifva skatten i
vanlig ordning på direkt eller indirekt väg.
Den 8 Maj.
431
Jag skall nu tillåta mig att uppläsa mitt förslag. Det lyder sålunda:
A) att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla:
dels att Kong!. Maj:t täcktes, så snart sko kan, vidtaga sådana åt¬
gärder, hvilka leda derhän, att Kong!. Maj:ts Befallningshafvande eller
landstingen må, utan hinder af någon på förhand bestämd taxa för skjuts-
legan, få läns- eller distriktsvis ordna skjutsväsendet på följande grun¬
der, nemligen:
Do) att den resande må betala skjutsens fulla värde, der landstinget
icke finner skäligt bevilja medel för skjutslegans nedsättande eller, efter
hvad i nästföljande moment säges, är skyldigt att medel för samma än¬
damål anslå;
2:o) att, der vid anställd entreprenadauktion skjutslega!! befinnes
hafva uppgått till högre belopp än tre fjerdedelar af medelvärdet af de fem
närmast föregående årens markegångspris å ett ökedagsverke i orten eller
i Blekinge och Jemtlands län, hvarest ökedagsverke icke ingår i marke¬
gångstaxa^ af medium af de närmast angränsande länens medelmarkegångs-
pris å sådant dagsverke, den resande icke skall vara skyldig att i skjuts-
lega utgifva^ mer än tre fjerdedelar af det sålunda bestämda medelvärdet
af ett ökedagsverke i orten, men entreprenören deremot vara berättigad
att för skilnaden emellan den andel i skjutslega^ som af resanden be¬
talas, och skjutslegans hela belopp erhålla godtgörelse af landstings-
medel; och
•ko) att der landstinget, vare sig för fullgörandet af den lands¬
tinget sålunda åliggande skyldighet eller eljest för skjutslegans ytterligare
nedsättande under det i nästföregående moment stadgade belopp, finner
nödigt besluta uttaxering af landstingsskatt sådan skatt skall i öfverens¬
stämmelse med 2:dra punkten i 47 § af Kongl. förordningen om lands¬
ting den 21 Mars 1862, uttaxeras i förhållande till den allmänna bevill-
ningen, enligt andra artikeln bevillningsstadgan; och
dels att, intill dess skjutsningsbestyret kan för hvarje län eller di¬
strikt varda ordnadt på ofvan angifna grunder, med bibehållande af
nu gällande bestämmelser rörande legan för gästgifveri-, håll- och reserv¬
skjuts, der skjutsningsbestyret icke är stäldt på entreprenad, legan för
entreprenadskjuts må, der den icke i följd af särskilda förhållanden, är
eller varder till större belopp bestämd, utgöras med högst en krona 60
öre milen för hvarje häst; äfvensom att
B) Riksdagen beslutar
dels att, der landstinget funnit skäligt bevilja, eller i följd af lands¬
tinget åliggande skyldighet nödgats anslå medel för skjutslegans ned¬
sättande, minst hälften af det sålunda utgifna belopp måtte, efter Kongl
Maj:ts nådiga pröfning, landstinget af statsmedel ersättas; och
dels att det å sjette hufvudtiteln i nu gällande riksstat uppförda
reservationsanslag “till lättnad för skjutsningstungan, der denna är sär¬
deles tryckande", måtte till 175,000 kronor förhöjas.
Jag ber få fasta uppmärksamheten på den väsendtliga skilnaden
mellan mitt förslag och reservanternes, att jag ansett billigheten fordra
att landstinget skall ha ersättning för minst hälften, under det re serval!-
terne föreslagit denna ersättning till högst hälften af det belopp lands¬
tinget skulle utgifva för skjutslegans nedsättande.
432
Den 8 Maj.
Emot Herr Ehrenborgs förslag åter har mitt den fördelen, att det
samma icke binder de särskilda länen vid hvarandra, utan det lemnas
hvarje län öppet att ordna skjutsförhållandena derinom efter sig före¬
teende omständigheter; och säkert är att vi norrländingar skola vara de
första att begagna oss af denna frihet, ty der klämmer skon värst. Och,
mine Herrar, det är verkligen så enkelt i utförandet, detta förslag, om
man tänker sig in i förhållandena. Länsstyrelsen gör hemställan till lands -
tinget och föreslår att vid alla skjutsstationer inom länet anställes försöks-
entreprenadauktioner. Konungens Befallningshafvande bestämmer natur¬
ligtvis nu, som förut, antalet år under Indika entreprenaden skall gälla,
antalet hästar, som skola tillhandahållas genast eller viss tid efter till¬
sägelse o. s. v., alldeles såsom hittills. Sedan auktionerna hållits och
kännedom sålunda vunnits om det belopp, hvartill legan vid hvarje sär¬
skild gästgifvaregård uppgår, framlägges resultatet för landstinget, som
då blifver i tillfälle att pröfva, huruvida landstinget äfven i de fall, då
landstinget dertill icke är pligtigt, bör anslå medel till skjutslega^ ned¬
sättande. Det blir en lätt sak att förslagsvis beräkna det belopp, hvar¬
med Landstinget skall bidraga, ty landstinget kan efter dagböckerna er¬
hålla kännedom om häståtgången under de närmaste föregående fem åren
för hvarje gästgifvaregård och kan med ledning deraf beräkna förhål¬
landet i detta hänseende för närmaste framtiden, hvadan det icke bör
vara förenadt med äfventyr att utsluta kontrakt med entreprenörerne om
legans nedsättande till visst belopp, mot bestämd ersättning härför af
landstinget,
Jag har ytterligare en erinran att göra. Det ligger nemligen i sa¬
kens natur att i händelse detta förslag antages, nu gällande författningar
om reseersättning till tjensteman för tjensteresor måste undergå revision.
Detta är så naturligt, att just det förhållandet måste vara det enda skä¬
let hvarföre Stats-Utskottets reservanter icke ansett sig böra omnämna
detsamma.
Jag får säga, mine Herrar, att när jag först tog kännedom om Ut¬
skotttets betänkande och reservanternes förslag, så undrade jag i likhet
med Herr Kolmodin hvad meningen var med alltsammans. Jag tvekade
huruvida det kunde vara meningen att uppställa dessa båda förslag så¬
som två skilda alternativ eller om reservanterne ville på en gång yrka
bifall till Utskottets förslag och hafva en skrifvelse i den syftning reser¬
vationen innehöll.
Jag fann för min del någon oklarhet hafva föresväfvat reservanterne
deruti att, oaktadt de utgått från den grundsatsen att legan skulle blifva
fri, de likväl å andra sidan antagit, att entreprenad på något ställe icke
skulle kunna komma till stånd. Ett sådant antagande är för mig alldeles
ofattligt, ty för penningar får man allt, och så vida man icke bor i öde¬
marken, så skall det väl alltid1 finnas någon som, låt vara emot aldrig så
hög betalning, åtager sig att skjutsa; men reservanterne hafva dock an¬
tagit eu sådan möjlighet, och detta gör, som sagdt, deras mening åtmin¬
stone för min uppfattning något oklar. Emellertid är det onekligt en
genialisk instinkt, som ledt reservanterne, då de för vinnande af det mål,
som föresväfvat dem, velat betjena sig af landstingens beskattningsrätt.
Denna
Den 8 Maj.
433
Denna lyckliga tanke erinrar mig lifligt, hurusom under franska revolu¬
tionens dagar, sedan till den unga republikens förtviflan, och oaktadt de
hjeltemodigaste ansträngningar, Toulons fästningsverk icke velat gifva sig,
man vände sina blickar til! en ung artillerikapten, Napoleon Bonaparte.
Man lade framför honom kartan öfver Toulon. Han kastade en blick derpå,
upptäckte genast den punkt, på hvilken man borde koncentrera opera¬
tionerna. för att betvinga fästningen och utropade: ulä est Toulon!“ Mine
Herrar! Reservanterne hafva uti landstingets beskattningsrätt upptäckt
den punkt, från hvilken vi skola betvinga den fästning, som vi sökt storma
allt sedan Magnus Ladulås’ tider. “Lä est Toulon!“
Herr kiss Olof Larsson: Det är i sanning olyckligt för mig att få
ordet efter ett sådant anförande, som det vi här nyss fått höra, men jag
skall likväl anhålla att få uppträda och kommer att i viss män uppträda
emot den siste talaren. Då jag nu kommer att vända mig både emot
kaus förslag och emot reservanternes, så vill jag på förhand bemöta den an¬
märkning, som jag är säker på, att man skall göra emot mig, eller att
jag inom Utskottet vid frågans första behandling röstade för reservan-
ternes förslag. Jag skall nu nämna orsaken dertill. Då det af reser¬
vanterne framställda förslag först kom från afdelningen till Utskottet,
uppträdde jag emot den deruti uttalade grundsats, att man skulle kasta
något bestyr och någon kostnad för skjutsväsendet på landstinget, men
jag sade tillika, att, då jag icke fick något understöd för den mening jag
hyste, skulle jag dock rösta för reservanternes förslag, just derföre att
uti det förslaget fanns uttalad eu princip, som jag nödvändigt ville hafva
uttryckt, och hvilken princip jag tviflade på, att Första Kammarens leda¬
möter inom Utskottet skulle vilja uttala i sitt förslag. Det var nemligen
den principen, att den resande i regeln skall betala hvad skjutsen hufvud¬
sakligen kostar. När sedermera denna punkt, som nu är föredragen, kom
till afgörande inom Utskottet, så till min glädje, ehuru emot min och,
som jag tror, äfven flere ledamöters förväntan, gingo Första Kammarens
ledamöter in på att icke allenast höja skjutslegan både för stad och land,
utan hvad, som ännu mera förvånade mig, man satte den lika både för¬
stad och land men på samma gång förklarade också dessa ledamöter,
att de voro villiga att höja reservationsanslaget från 125,000 till 175,000
riksdaler. När sedermera uti sitt förslag de äfven erkände den grundsats,
som jag ofvan uttalat, så bad jag genast att få frångå det af reservan¬
terne framställda förslag, emedan jag icke kunde understödja den åsigt,
att detta besvär skulle i någon män kastas på landstinget. Man ser af
Utskottets betänkande, att majoriteten så väl som reservanterne varit ense
om den principen, att den resande enligt regeln skall betala hvad skjutsen
kostar, men båda hafva varit ense om, att denna regel bör modifieras.
Det är blott fråga om, hvilken siffra man vill bestämma; det är den, som
utgör någon skilnad mellan dem båda. De äro således ense om sjelfva
principen, men oense om huru långt man skall gå att tillämpa den¬
samma. Man kom emellertid i tvist om, huruvida staten skulle träda
medlande emellan, eller om landstinget borde göra det. För min de!
hyllar jag den åsigt, att skjutsningsbestyret är en statens angelägenhet,
Riksd. Prof. 1874. 2 A/d. 4 Band. 9g
434
Deri 8 Maj.
icke en provinsangelägenhet. När jag utgår från denna åsigt, hvilken jag
heller icke vill frångå, kan jag ingalunda gå in på, att landstinget skall
betala en skatt för ett ändamål, som är gemensamt för hela landet, ty
inträder man på den vägen, skall man icke komma att stanna vid skjutsen,
utan man skall vid hvilken annan fråga som helst, som föreligger till
Riksdagens afgörande, säga, att det är visserligen en statens angelägenhet,
men kostnaden, som dermed är förenad, den kasta vi på ett eller annat
län. Ad få i morgon till behandling frågan om elementarläroverken och
man skulle då kanhända säga, att elementarläroverk skolen I få, men I
fån betala dem sjelfva. Hvarföre är det då sagdt, att staten skall betala
denna kostnad? Jo, derföre att det är eu allmän angelägenhet, och att
icke något skäl förefinnes att fördela kostnaden på ilo olika orterna. Det
är alldeles naturligt, att sedan man fått den principen erkänd, att lands¬
tingen skulle betala en del af skjutskostnaden, så skulle man inom kort
komma att betrakta detta såsom eu nådegåfva till den ort, som finge
understöd, ehuru man på samma gång visste, att det vore en ytterligare
skatt, som det länet sålunda finge utgöra för bekostande af eu stats¬
angelägenhet, utöfver den skatt, som dessa, lika med alla andra, betala
till staten för dess gemensamma behof. Man skulle då få höra här i Kammaren
uppräknas, att det och det länet har fått så och så mycket sig tilldeladt,
och sålunda skulle man alltid uppföra detta anslag på det, länets debet,
och man skulle icke taga i beräkning, hurusom i andra län staten lagt
ned millioner på byggande af jernvägar, hvarigenom skjutsen till stor del
försvunnit, så att något understöd från landstinget icke skulle behöfva
komma i fråga. Man bör således efter min tanke taga i beräkning hvad
andra län fått, och att man i somliga län byggt jernvägar, der resande
få åka för 30 öre milen, under det man på andra ställen får uppoffra
mycken tid och penningar, för att komma samma väglängd. Då det val¬
fråga om att höja taxan för persontrafik på jernväg, fanns det personer,
som motsatte sig att höja afgiften för resande med 5 öre milen, och de
sade då, att det vore för dyrt för en resande att betala 30 öre milen,
men samma personer säga nu, att det icke är obilligt, att de resande få
betala huru mycket som helst, der det ej tinnes jernvägar. Man vill nu
framhålla, att det skulle vara alldeles för dyrt för staten att i de sär¬
skilda orterna understödja skjutsen, och att det derföre vore nödvändigt
att hålla sig till landstingen, som skulle utöfva eu ofelbar kontroll öfver,
att prisen icke skulle komma att uppdrifvas för högt. Det är högst
förvånande, att eu landshöfding kan här hylla denna åsigt, d. v. s. att
landstingen skulle ega en sådan förmåga, och att, om skjutsen blefve
en statens angelägenhet, staten skulle stå alldeles redlös emot det oer¬
hörda prejeri, som då skulle uppstå; hvilka medel, hvilka personer har
då landstingen att kommendera, som kunna åstadkomma en så kraftig
verkan? Ingå! så vidt jag vet; men staten, hvem har den? Jo, den har
Konungens Befallningshafvande, kronofogdar och länsmän. Är man be¬
rättigad att hysa en sådan misstro till dem ? Och synes man icke utgå från den
falska förutsättningen, att hela allmänheten skulle bestå af idel skurkar
och bedragare, som endast hafva till mål att bedraga och preja staten?
Det egendomliga i hela denna sak är, att man just nu kommit underfund
med, att det är omöjligt för staten att öfvertaga detta bestyr, då Andra
Den 8 Maj.
435
Kammaren, så länge jag varit der, alltid yrkat, att skjutsen skulle lyftas
från jordbruket, och att i det afseendet staten skulle träda emellan, och
vi skulle således uti 7 eller 8 riksdagar beslutat alldeles galet och först
nu hittat på den rätta vägen. Jag har här just ett utskottsbetänkande
från 1862, deruti Utskottet föreslår, att gästgifveri-, håll och reservskjutsen
öfvertages af staten. Jag har sett efter i protokollen för den tiden och
deraf till min förvåning funnit, att de, hvilka nu anse det för alldeles o-
billigt, att staten skall öfvertaga denna skjuts, voro de, som allra ifrigast
försvarade Utskottets betänkande. Jag behöfver icke uppräkna några
namn, men man torde nog komma ihåg den saken ändå. Nu äro de af
alldeles motsatt åsigt och det, ehuru man sedan dess fått jernvägar i alla
riktningar, hvarigenom kostnaderna för staten blifva eu småsak emot hvad
de då blifvit; man kan ej draga någon annan slutsats häraf, än att orsaken
måste ligga deri, att de orter, som sedermera fått jernvägar på statens
bekostnad och således blifvit qvitt skjutsningstungan, nu tycka det vara
lämpligast att låta de orter sköta sig sjelfva, som ej varit nog lyckliga
att utan någon sin förskyllan få jernvägar. Jag kan icke finna annat, än
att, då man nu säger, att man skall dela emellan de olika länen, det är
samma förhållande, som om jag t. ex. tänker mig Stockholms kom¬
mun såsom ett samhälle för sig sjelf och antager att hela Stockholm ge¬
mensamt byggt t. ex. skeppsbron, men sedan det blir fråga om att ordna
Nybroviken, så beslutar dess gemensamma styrelse, att sådant skall ske
med eu stor kostnad, men ålägger Ladugårdslands församling att ensamt
betala den, ehuru denna församling på samma gång lika med öfiiga betalar
till staden för dess gemensamma ändamål. Förhållandet är, efter min
tanke, nu precis detsamma eller att, när de andra länen nu fått jernvägar
på statens bekostnad, så säga dessa, att nu sköta vi oss sjelfva, då få ni
också sköta eder sjelfva.
Man har kanske också förbisett en annan omständighet i denna fråga,
hvarom dock Herr Trefienberg erinrade, nemligen att det skulle vara all¬
deles nödvändigt att förändra resereglemente); för tjensteman, som finge
ersättning för sina resor. Det är också alldeles naturligt, men det torde
icke för den ärade talaren vara obekant, att det finnes tjensteman, som
få göra många och långa resor utan ersättning, t. ex. häradshöfdingarne,
hvilka, då de begifva sig till sina ting, icke hafva någon ersättning, utan
naturligtvis få afdraga derför på sin lön. Den ene kan resa på jernväg
och för honom blir det mycket billigare, och man skall således på så sätt
upprätta en betydlig ojemnhet uti deras löneförhållanden.
Vidare säger man, att man skall lemna bestyret med skjutsens ord¬
nande till landstinget, och man vill på samma gång gifva Konungens
Befallningshafvande makt att tillse, att de resande utan lör stor tids¬
utdrägt eller annan olägenhet blifva fortskaffade. Om nu landstinget be¬
slutar sig för att icke gifva något tillskott till skjutslega^ nedsättande,
så kommer Konungens Befallningshafvande och säger, att det utgör ett
hinder för samfärdseln och att legan måste nedsättas. På ett annat ställe
säger samma myndighet, att det skall vara att, tillgå flere hästar per
dygn, än de som landstinget bestämt. Jag tror således, att om man läg¬
ger någon makt i Konungens Befallningshafvandes händer, skall det all¬
436 Den 8 Maj.
tid gifva anledningar till förvecklingar, och landstingens makt blir endast
illusorisk.
Herr Ehrenborg har redan förändrat sitt förslag, så att han från¬
skilj t punkten a. Jag ämnade annars erinra om hvad följden skulle
blifva af ett bifall till hans förslag. Man skulle visserligen få reservations¬
anslaget förhöjdt, men det kunde hända, att skjutslegan stode qvar på
samma punkt. Jag är icke alldeles säker på, huru det i så fall skulle
sluta, ty jag är icke alldeles hemma i formerna, men om Andra Kam¬
maren skulle höja reservationsanslaget och sammanbinda det uti samma
punkt med en förhöjning af skjutslegan för reserv- och hållskjuts, under
det att Första Kammaren blott höjt för entrepenadskjuts, så skulle frågan
naturligtvis komma till Utskottet och det blefve dess sak att samman¬
jemka de olika åsigterna. För min del kan jag dock icke finna, att nå¬
gon sammamjemkning skulle vara möjlig, ty emellan dessa båda åsigter
finnes, efter min tanke, ej någon medelväg, och då vet jag sannerligen
icke hvad Utskottet skulle kunna göra. Jag fruktar således, att man då
skulle nödgas säga, att, enär Kamrarne stannat i olika beslut och någon
gemensam votering i frågan icke kan ega ruin, så har frågan för denna
riksdag förfallit, och vi skulle då stå qvar på samma punkt. Jag har
blott velat framhålla detta till begrundande af den, som är mera hemma¬
stadd i formerna än jag.
Fn annan omständighet, som framgått af denna diskussion, förefaller
mig också högst märklig. Herr Ehrenborg, med hvilken åtskilliga andra,
till och med af reservanterne, instämt, talade nemligen vidt och bredt
om, att grundprincipen vore den, att jordbruket skulle befrias från skjuts¬
tungan, ty det vore obilligt, att skjutsen tryckte på jordbruket. Till min
stora förvåning kommo dessa Herrar emellertid fram med det yrkande,
att reservationsanslaget från hvad Utskottet föreslagit, eller 175,000 R:dr,
skulle nedsättas till 160,000 Il:dr. Detta är ett högst märkligt förhållande
och tyckes visa, att det icke var så allvarligt menadt, när man sagt, att den
å jorden hvilande skjutsningstungan var orättvis och derföre bör lättas, ty
klart är väl, att man lättar bördan mera med 175,000 än med 160,000
kronor. Första Kammaren har varit med om att bevilja detta högre an¬
slag till lindrande af den på jordbruket hvilande skjutsningstungan, och
då skulle nu Andra Kammaren komma och säga, att vi nöja oss med
mindre och att Första Kammaren varit för frikostig. Jag tror sanner¬
ligen, att man bör betänka sig två gånger, innan man sätter ned ett an¬
slag, som beviljats af Första Kammaren för att bereda lättnad i de jor¬
den åliggande onera.
Emot Herr Treffenbergs förslag vågar jag knappast yttra något,
emedan det föreföll mig så inveckladt och vidlyftigt, att jag ej kunde
fatta det. Det förekom mig dock så som om hans beräkningar icke skulle
vara så alldeles riktiga, och jag tror derföre, att han hade fullkomligt
rätt, då han sade, att möjligen någon faktor deruti vore uteglömd. Först
och främst räknade han ut, huru många hästar skulle behöfvas vid hvarje
gästgifvaregård, och sedan huru mycket man skulle skjutsa med dem för
hvar dag, hvarigenom han kom till en viss summa, som med dessa hästar
skulle intjenas för hvarje dag; att en sådan beräkning icke håller streck
i verkligheten, ligger så för öppen dag, att jag ej vidare behöfver uppe¬
Den 8 Maj.
437
hålla mig dervid. Han talade vidare om ökedagsverke!! såsom utgörande
någon slags grund för beräkningarne; som man vet ändras priset å dessa
hvarje år. Man skulle då, i så fall, få lof att ändra skjutstaxan för
hvarje år efter markegången, så vida de skulle stå i samband med hvar¬
andra. Det kan likväl hända, att jag missförstod hans mening, och det
anser jag till och med mycket sannolikt. Jag vill således icke rikta nå¬
gon bestämd anmärkning emot hans förslag; ty, såsom jag redan förut
sagt, är jag icke i stånd att fatta detsamma och vågar derföre hvarken
yrka afslag eller bifall derå. Jag befarar dock, att detta hans förslag,
som synes mig vara en ny motion, är något hastigt ihopkommet och allt
för omoget, och det skulle rent af förvåna mig, om Kamrarne skulle vara
färdiga att på rak arm acceptera detsamma. Innan Kammaren går in
på ett sådant förslag, som man ej haft tillfälle att på förhand sätta, sig
in uti, borde man, efter min tanke, hafva haft mera betänketid. Jag
yrkar för min del bifall till Utskottets förslag i punkten a och till punkten
b med det af Herr Nils Larsson föreslagna tillägg, nemligen att staten
skall, der omständigheterna sådant påkalla, träda emellan, ty jag upp¬
repar ännu en gång hvad jag vid början af mitt anförande yttrade, eller
att skjutsbestyret är ett statens åliggande och icke ett ortintresse, och
fasthåller man vid denna åsigt, böra icke landstingen utan staten betala
det som erfordras utöfver hvad som vid entrepenadauktioner betingats.
Häruti instämde Herr Magnus Jonsson.
Herr Östling: Herr Talman, mine Herrar! Som äfven jag hörer
till de mångas antal, som vid denna riksdag väckt motion i denna vig¬
tiga fråga, så torde det vara ursäktligt, att äfven jag nu begärt ordet
för att yttra några ord, och det just för att få upplysa Kammarens
Herrar ledamöter om de förhållanden, som på den ort, jag tillhör, nu äro
rådande. Detta gör jag så mycket hellre, då jag af mycket fram¬
stående personer inom denna Kammare hört yttranden blifvit fällda, att
det icke är så farligt med skjutstungan, som man velat låta påskina; men,
mine Herrar, hvad vittna då de många motioner, som blifvit väckta icke
allenast vid denna utan äfven vid flera föregående riksdagar i denna
fråga, som dock alltid blifvit undanskjuten, så att flen icke kunnat er¬
hålla understöd, så att den kunnat få en nöjaktig lösning. För att
vederlägga de nu förr omnämnda yttranden, nemligen att tungan icke är
så farlig, så vill jag blott omnämna, huru det verkligen förhåller sig i de
norra orterna och tror jag, att den upplysning, som jag kominer att
meddela, skall komma att lemna ganska goda stöd för att en verk¬
lig klagan kan få anses vara ganska väl berättigad. Oaktadt den
kommun, som jag tillhör, kan få anses höra till de numera lyckligt lot¬
tade, emedan vi nu der hafva Gefle—Dala-banan, som till en väsendtlig del
underlättar skjutsningsbesväret, så äro vi icke dess mindre ålagda att
vid två andra gästgifvaregårdar inom andra kommuner deltaga i under¬
hållet för skjutsens upprätthållande, och hvaraf jag tror, att åtminstone
den ena kan få anses höra till de mest oskäligt högt betungande, då
entrepenadsumman för de sista åren utgjort 1,500 R:dr, men nu vid sist
hållen entrepenad steg till något Öfver 4,000 R:dr för år, och i en annan
438
Den 8 Maj.
kommun inom mitt kommittentskap entrepenadsumman utgjort 2,985 R:dr
per år, men nu, i Mars månad innevarande år, då ny entrepenad-
auktion höils för nästkommande skjutsperiod, var lägsta anbudet, som
afgafs, icke mindre än 9,975 It:dr för år, säger niotusen niohundra sjuttio¬
fem, då, mine Herrar, tror jag, att man kan få anses hafva ganska befogad
anledning till klagan öfver detta onus. Som nu emellertid ingen utsigt
förefinnes att vid denna riksdag vinna det åsyftade ändamålet, hvithet
jag anser vara det rätta, nemligen att den resande fick betala skjutsens
fulla värde, som, säger jag, detta icke nu kan vinna bifall och blifva
Riksdagens beslut, så får äfven jag nöja mig med att yrka bifall till
punkten a och till punkten b samt förena mig med Herr Nils Larsson i det
yrkande, som af honom blifvit framstäldt och i hvilket liera föregående
talare sig förenat.
Herr Fröberg: Herr Talman, mine Herrar. Af den reservation,
som åtföljer det föredragna betänkandet, inhemtas, hvad som ock under
diskussionen blifvit upplyst, att fråga om skjutsningsbesvärets ordnande
på ett för de skjutsskyldige mindre tryckande sätt länge varit föremål
för Riksdagens pröfning, utan att likväl hittills kunna tillfredsställande
lösas, hvartill orsaken torde fä sökas deruti, att man tvekat att taga ste¬
get fullt ut och tillämpa den i detta hänseende riktiga grundsats att låta
den resande betala skjutsens fulla värde. Man har i dess ställe inskränkt
sig endast till palliativ, hvaraf följden ock blifvit den, att klagomålen
öfver skjutsningen aldrig tystnat, utan ständigt återkommit och då låtit
allt högijudare sig höras. Väl har skjutsbördan på flera ställen genom
anläggning af jernvägar och åstadkommande af andra kommunikations¬
medel blifvit i någon män lättad, men många orter finnas dock, som icke
kommit i åtnjutande af sådana förmåner, och der skjutsen fortfarande är
särdeles betungande. Så är åtminstone förhållandet inom de fyra nord¬
ligaste länen så väl i stad som å landet. De skjutsskyldige få i dessa or¬
ter, till följd af de uppdrifna arbets- och forsellönerna, vidkännas högst
betydliga uppoffringar, som endast i ringa män ersättas af den fastställda
skjutslegan och de utgående statsbidragen. Genom att höja legan för en¬
treprenadskjutsen, på sätt Utskottet föreslagit, äfvensom anslaget “till
lättnad för skjutstungan, der den genom entreprenad bestrides och är
särdeles tryckande1', beredas de skjutsskyldige väl någon lindring, och det
är äfven sannolikt att på flera ställen, der skjutsen är mindre betungande,
de skjutsande komma att skörda verklig vinst; men förhållandena inom
de olika delarne af riket äro likväl så skiljaktiga, att skjutstungan ej tor¬
de kunna komma att utjemnas förr än legan för skjutsen varder bestämd
att i hvarje ort utgå med det belopp, som der motsvarar den verkliga
kostnaden för skjutsen. Detta mål vinnes först, dä skjutsen uppiåtes åt
den, som erbjuder den minsta legan för milen. Eu sådan åtgärd, som
Utskottet i regeln erkänt vara riktig, har Utskottet likväl afstyrka under
förmenande, att tillämpningen deraf skulle leda derhän, att skjutslegan å
många orter komma att uppgå till så höga belopp, att samfärdseln deri¬
genom skulle helt och hållet förhindras. Detta torde dock högst sällan
vara att befara. Bästa korrektivet emot en allt för hög skjutslega är just
den omständigheten, att den resande söker att fortskaffa sig på annat
Den 8 Maj.
439
sätt. Eu entreprenör, som utföst sig tillhandahålla ett visst antal hästar
och nödgats dem anskaffa, är naturligtvis angelägen att med dem få skjutsa,
för att kunna erhålla den beräknade vinsten. Eljest kommer lian att
göra förluster. För undvikande af dessa måste han ovilkorligen lämpa
lega» efter billigheten. Dessutom torde nog den enskilda företagsamheten
veta att utfinna utvägar till förekommande af den antydda olägenheten,
hvilken ej torde vara att befara i andra fall, än då entreprenadanbud af-
gifvas, Indika i verkligheten endast äro skenbara och möjligen tillkommit
hufvudsakligen för att utgöra förtäckta skyltar för prejeri och bedrägerier,
men till hvilkas förekommande det dock ej bör vara svårt att genom lag
meddela erforderliga bestämmelser.
Ehuru jag sålunda delar reservanternes åsigt i afseende å skjuts¬
lega;^ bestämmande, kan jag dock icke instämma i det af dem fram¬
ställda och af åtskilliga föregående talare biträdda förslag derom, att
landstingen skola deltaga i skjutsens ordnande och derför lemna bidrag.
Derigenom åstadkonimes emellan de olika landsdelarne ej någon jemnare
fördelning af skjutstungan, utan kommer den fortfarande att å skilda or¬
ter vara mer eller mindre tryckande. Skjutsen är emellertid en statens
och ej eu kommunens angelägenhet, hvarföre det ock är olämpligt att på
landstingen öfverflytta densamma. De i detta afseende framställda för¬
slag äro särdeles otillfredsställande, ty de innehålla icke bestämmelser för
de fall, då entreprenad ej kan åstadkommas, och huru förfaras skall, när
ett allt för högt anbud göres, samt om det då ovilkorligen skall antagas
eller förkastas, it landstinget är ej heller annan verksamhet inrymd, än
att anslå medel för nedsättning i legan, men någon rätt är ej förunnad
landstinget att före godkännandet af Konungens Befallningshafvande få
yttra sig angående antagligheten af de gjorda anbuden. Jag anser att
nuvarande bestämmelser rörande skjutsningsbesväret böra bibehållas för
de fall, då entreprenadanbud ej kan erhållas, äfvensom att då, för entre¬
prenads ernående och nedsättning i legan, bidrag erfordras, dessa böra,
såsom nu är förhållandet, utgöras af de skjutsskyldige, men att dem dock
af statsmedel meddelas lindring i deras kostnader; samt att det må stå
vederbörande öppet att antaga och förkasta ett anbud, som uppenbarligen
är oskäligt. Genom en lagstiftning i det af mig antydda syfte tror jag
att skjutsfrågan skall vinna en tillfredsställande lösning.
Efter det beslut, Första Kammaren i frågan redan fattat, torde nå¬
got hopp, att vid denna riksdag få denna angelägenhet tillfredsställande
ordnad, ej förefinnas; hvadan nu klokast torde vara, att Kammaren i
ärendets närvarande skick fattar ett beslut, som närmast öfverensstämmer
med det af Första Kammaren tagna; och då detta mål bäst vinnes ge¬
nom bifall till det af Herr Nils Larson framställda förslag, vågar jag an¬
hålla att detsamma måtte godkännas.
Flere talare hafva påyrkat höjandet af legan för gästgifveri-, iiåll-
och reservskjutsen. Detta yrkande synes mig vara mindre väl betänkt.
Bifall dertill skulle möjligen kunna föranleda, att skjutsskyldige på flera
orter funne med sin fördel att in natura utgöra skjutsen, hvilket åter
skulle motverka upprättandet af entreprenader och försvåra samfärdseln.
Herr Pehr Ericsson: Då vid hvarje riksdag försports klagomål
•KO
Den 8 Maj.
öfver skjntsningsbesväret, så måste man med tillfredsställelse helsa hvarje
förslag som afser att medföra lindring i detta besvär. Helst skulle jas
sett om Utskottet kommit till det resultat, som jag anser vara det enda
råtta, nemligen att den resande betalar hvad skjutsen är värd, men som sa-
ken nu star, yrkar jag bifall till reservanternes förslag med det af Herr
lass Olof Larsson gjorda tillägg.
Herr Ros : Att skjutsningsskyldigheten, som ålegat och ännu åligger
jordbrukaren, kännes för honom betungande lärer väl svårligen nå"on kun¬
na bestrida, derföre har Regering och Riksdag sökt att på bästa sätt af-
hjelpa denna börda, men hitintills kommit till den åsigten, att nämnda
skyldighet icke lämpligen kan på staten öfverflyttas, utan i stället anvisat
mede och utvägar till lättnad deri; till detta resultat har ock denna
Riksdags Stats-Utskott kommit, så väl i dess nu föredragna utlåtande som
i den vid detsamma bifogade reservation.
Den utväg som anvisats till lindring i skjutsningsbördan är medelst
entreprenaders inrättande. Deraf har ock ungefär y af rikets gästgifvare-
gtiidar sig begagnat, orsaken hvarföre öfrige y3 ej funnit skäl frångå håll—
och reservskjutsen är för mig svårt att inse.
Antåg att samma förhållande ännu någon tid kommer att fortfara
så, med skjutslega af 1: 50 Runt i stad och 1: 20 Runt på landet, per
hast och mil, hafva de skjutsskyldige till entreprenörerne vid nära 1,000
gastgifvaregårdar betalat tillsammans ungefär 180,000 riksdaler (utöfver
lb riksdaler per hemman och 24 riksdaler för hvarje fullt 100 afstads-
lmievånare Indika belopp först skola utgå innan något af statsbidraget er-
nailes.) Visserligen hafva arbetsprisen under senaste åren stigit, men
om Utskottets förslag antages, och skjutslegan höjos till L 60 Runt per
md, så torde den förhöjningen tillfredsställa entreprenörernes förhöjda
fordringar, så att af skjutslegan ej fordras mer kontant bidrag än hittills:
(inalles då Utskottets förslag äfven deri att anvisa 175,000 riksdaler till
lättnad för skjutsningstungan der entreprenader äro inrättade, så åter-
stå då 5,000 riksdaler som betalas af ungefär 1,000 skjutslag. Skulle
staten öfvertaga skjutsen, finge desse skjutsskyldige sannolikt dertill bidraga
med högre belopp. °
Iill lättnad för sådana skjutslag, som ännu hafva håll- och reserv¬
skjuts, bär föreslagits höja legan till 1 riksdaler per mil; derom skulle
jag vara med, såvida ej då inträffade hvad Herr Liss Olof Larsson förut-
spådde, att den föreslagna förhöjningen i legan för entreprenad skulle
möjligen derigenom falk, hvilket jag dock ej vill bidraga till. På grund
af hvad jag sålunda anfört yrkas bifall de föredragna tvänne punkterna.
, . I';1'1.' .■ O^son: Jag vill till eu början förklara, att jag för min
del bitrader Utskottets förslag i afseende å punkten a. Beträffande
punkten b skulle jag helst hafva velat biträda Herr Ehrenborg i hans
förslag, synnerhgast som den afdelning af Stats-Utskottet, som från för¬
sta början behandlade denna fråga och hvartill jag hörer, stod ett sådant
iOis.ag närmast; men då jag finner att åtskilliga af Kammarens ledamöter
anse det af honom föreslagna anslagsbelopp vara för litet, så ber jag att
Den 8 Maj. 441
få instämma med Herr Åstrand i hans yrkande, att statsanslaget må hö¬
jas till 174,500 kronor.
Herr Nils Larson utgick i sitt förslag från deri åsigten, att skjuts-
ningsskyldigheten borde vara eu statsangelägenhet och såsom sådan be¬
kostas. Jag kan icke gilla denna åsigt, ty jag tror att staten derigenom
skulle få sitta alltför häråt emellan, och jag hemtar anledning till denna
betänklighet af hvad som föreföll vid 1868 års riksdag, då en fråga om
skjutsväsendet i denna Kammare behandlades. Det upplystes då, att vid
åtskilliga gästgifvaregårdar i norra delarne af landet, och jag vill särskilt
minnas en gästgifvaregård i Dalarne, kostnaden för hvarje häst, för hvilken
godtgörelse erhöils af det utaf Riksdagen beviljade anslag, uppgick till emellan
1,100 och 1,200 R:dr. Såsom Herrarne veta, då entreprenader skall upprättas
vid gästgifvaregårdarne i riket, föreskrifver Konungens Befallningshafvande
att vid hvarje gästgifvaregård så och så många hästar skola inom så
och så många timmar tillhandahållas, och efter detta hästantal uträknas
kostnaden vid de särskilda gästgifvaregårdarne och befanns, såsom jag
nämnt, vid en gästgifvaregård i Dalarne uppgå till emellan 1,100 och 1,200
R:dr samt vid flera andra i norra delen af landet till ungefär enahanda
belopp. Detta förhållande fäste Riksdagen sig särskildt vid och följden
blef, att Riksdagen aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj:t täcktes utreda och tillse huru härmed rätteligen kunde för¬
hålla sig.
Med sådant exempel för ögonen vill jag för min del icke gå in på
att skjutsningsskyldigheten skall betraktas såsom en statsangelägenhet, och
den ärade representanten för Westerås har också gifvit mig ett godt stöd
i detta hänseende, då han förklarat sig anse, att skjutslegan blifvit ge¬
nom konstlade medel alltför högt uppdrifven. Detta har varit min sär¬
skilda tanke, och då han, hvilken, såsom landssekreterare, en lång följd
af år haft tillfälle att se dessa saker på nära håll, ansett skjutsnings¬
skyldigheten icke böra betraktas såsom eu statsangelägenhet, så gifven
denna omständighet åt min åsigt en ytterligare styrka.
En talare nämnde, att tungan för de reservskjutsskyldige stegrats så
högst betydligt under de senaste åren. Jag medgifver visserligen detta,
men jag vill upplysa att genom de handlingar, som varit för Utskotts-
afdelningen tillgängliga, det visat sig att af anslagsbeloppet till lättnad
för skjutsningstungan kunnat under förlidet år till de reservskjutsskyldige
tilldelas icke mindre än 70 procent utöfver det belopp som de skjuts¬
skyldige höra betala, nemligen 16 R:dr på helt mantal, innan de få till¬
godonjuta statsanslag. Då man efter Utskottets förslag tager i betrak¬
tande, att så va! skjutslegan som statsanslaget blifvit förhöjdt, så blir ef¬
ter min tanke tungan för de reservskjutsskyldige icke så särdeles stor.
För min del vill jag icke längre uppehålla diskussionen, utan slutar
med att, såsom jag redan i början tillkännagaf, yrka bifall till Utskottets
betänkande i punkten a samt i afseende å punkten b instämma med Herr
Åstrand i hans yrkande, att statsanslaget må höjas till 174,500 kronor.
I öfrigt instämmer jag med Herr Treffenberg i hans förslag.
Herr Kolmodin: Stats-Utskottet och dess reservanter hafva med
afseende på sina framställningar i detta betänkande funnit en särdeles
442
De» 8 Maj.
lycklig bearbeta^ i herr Treffenberg. Han har dessutom käft den ar¬
tigheten att jemföra de högt ärade reservauterne med den store generalen
Napoleon Bonaparte. Jag har icke för afsigt att på minsta sätt förringa
reservanternes ära, men jag tycker verkligen, då jag betraktar deras reser¬
vation å ena sidan och Herr Treffen bergs förslag å den andra, att de
snarare näfva likhet med eu annan stor general. Under konung Jakob
den andres regering utbröt ett uppror i England, der hertigen af Monmouth
drog svärdet emot sin laglige konung för att eröfra tronen. Mot honom
skickades general Feversham. Närmast under denne kommenderade ge¬
neral Churchill, sedermera verldsberömd såsom duke of Marlborough. Då
bataljen stod — det var helt tidigt på morgonen och fäktningen var slut
redan kl. 7 — så inträffade det, att Feversham icke hann stiga upp och
kläda sig. Bataljen vanns af Churchill. Sedermera blef det ett allmänt
ordspråk i England, att, så snart man talade om general Feversham, fullt
sanningsenligt säga: "det var den den generalen, som vann bataljen i
sängen!" Någonting liknande tyckes verkligen hafvahändt Stats-Utskottets
reservanter i denna punkt. Jag för min de! får säga. att jag fulleligen
och med stor glädje gillar det förslag, Herr Treffenberg framlagt. Det
vill synas mig, som skulle detsamma lösa den fråga, som jag i hela denna
sak anser för hufvudfrågan, nemligen skjutsbördans skiljande från jordbru¬
ket; ty sådan denna börda nu ligger der, är den en orättvis och orimlig börda.
Herr Treffenbergs förslag har dessutom en annan förtjenst: det tillgodoser
den princip, hvilken så väl Stats-Utskottet som reservauterne uppställt,
att nemligen den resande bör betala värdet af den skjuts han begagnar.
Vidare har det, genom att, såsom de ärade reservanterne anvisat, stadga
att landstingen skola biträda vid skjutsväsendets ordnande, skaffat eu
kontrollant på nära håll, som kan tillse och öfvervaka, att icke genom
konstlade medel så orimliga entrepeuadafgifter behöfva utgå som de, på
hvilka en ärad talare på skånebänken nyss anfört exempel, jag tror det
var från provinsen Dalarne. Detta var den tredje förtjensten. Den fjerde
är, att genom detta förslag staten icke släppt ur sin hand rättigheten
att ingripa, då skjutshåll stigit så högt, att det skulle kunna skadligt
inverka på samfärdseln. Då skjutslega!! stigit till en viss höjd, skall den
nemligen i samfärdselns intresse icke få stiga högre för den resande,
utan staten och landstinget skola träda emellan samt betala det nödiga
tillskottet till den skjutsande. Alla dessa förtjenster finnas förenade i
det förslag, Herr Treffenberg framställt. Och derföre, mine Herrar, ehuru
jag första aftonen, denna fråga var före, i half förtviflan var besluten
att för denna gången “kasta yxan i sjön" och hoppas på bättre lycka
eu annan gång, så har jag nu fattat mod och för min del beslutat un¬
derstödja detta förslag och rösta för detsamma, förvissad som jag är,
att kunde det blifva Riksdagens beslut, så skulle det i sanning väcka
liflig glädje hos den stora massan af det svenska folket och i dess ögon
åt 1874 års Riksdag gifva en märkvärdighet, hvilken den genom intet af
sina föregående beslut kunnat förvärfva sig.
Jag kunde nu sluta; men en ärad talare från Dalarne har yttrat
ett par saker, som jag ber att få besvara. Han påstod, att, om anslag
af staten framdeles skulle till vissa provinser utgå för att tillsammans
med landstingsmedel betacka skjutsningskostnaden, så skulle detta komma
Den 8 Maj.
443
nit betraktas som en nådegåfva till dessa orter. Men jag tror icke, att
något nytt förhållande i det afseende! skulle härigenom inträda. Jag
frågar, hvart större delen tar vägen af de 125,000 R:dr, som nu, utan
att landstingen något bidraga, för samma ändamål utgå. Ingen betraktar
dem såsom eu nådegåfva, utan såsom ett anslag för främjande af ett
vigtig! statsändamål; jag för min del åtminstone har aldrig betraktat dem
som eu nådegåfva vid de tillfällen, då fråga varit om deras beviljande,
utan som ett nödvändigt anslag, afsedt att lindra och utjemna en stor
orättvisa. För öfrigt må landstingen gerna äfven ur en annan synpunkt,
än den redan nämnda, draga en del af bördan, ty nog må den ärade
talaren medgifva, att han t. ex. har ett större intresse än jag deri, att
goda kommunikationer finnas i Dalarne. Jag är emellertid villig att,
såsom Herr Treffenberg föreslagit, tillstyrka, att minst hälften må af
statens medel utgå till skjutslegans betalande på de orter, der denna
ställer sig för hög. Han yttrade vidare, att han icke kunde begripa,
huru Konungens Befallningshafvande och landstingen skulle kunna sam¬
verka, ty dessa mydigheter skulle naturligtvis råka i strid, då de hade
samma sak att uträtta. Jag kan dock ej se, hvari svårigheten här skulle
bestå; Konungens Befallningshafvande har ju alla verkställighetsåtgärder
i sin hand och landstingen ega att, der skjutslegan stigit till en viss,
bestämd höjd, besluta om uttaxeringen af det erforderliga tillskottet, ja
till och med, om det så fmner för godt, att vid någon annan, lägre punkt
på skalan utöfva denna sin beskattningsrätt. Jag kan således icke finna,
att någon kollision rimligtvis skulle kunna uppkomma mellan de begge
myndigheterna.
Det har talats mycket om, att de öfriga provinserna i riket utom
Norrland fått stambanor. Jag medgifver, att det finnes åtskilliga pro¬
vinser, som i det afseende! äro lyckligare lottade än de norrländska,
men så vidt jag kunnat finna af de förslag, som från Regeringen utgått,
och af de bevillningar, Riksdagen klimat för byggande af jernvägar i
Norrland, har staten icke visat sig ovillig att utsträcka stambanorna norr
ut. Gotland har icke heller fått några jernvägar; jag kan således be¬
träffande jernvägarne i Norrland yttra mig alldeles opartiskt.
På grund af det sagda ber jag att få yrka bifall till Herr Trefien-
bergs förslag.
Herr Boman: Fullkomligt erkännande riktigheten af den princip,
som ligger till grund för Utskottets förslag, synes mig dock ej något af
alla de föreliggande förslagen lösa frågan på ett så nöjaktigt sätt som
det af Herr Treffenberg framställda. Genom sistnämnda förslag befrämjas
bäst det mål, hvartill man vill komma, nemligen att den resande skall
inom vissa gränser sjelf betala skjutsens värde och hvad derutöfver sig
belöper icke uteslutande drabba den skjutsskyldige. Enligt den af Herr
Treffenberg gjorda beräkning, med hvilkens genomgående å nyo jag ej vill
trötta Kammaren, skulle det tillskott, som tillkomme landstinget eller
staten att göra, naturligtvis blifva beroende af huruvida man kunde finna
personer, som vore villige att till det fixerade priset öfvertaga skjutsningen
på entrepenad. Herr Treffenberg har föreslagit, att skjutslegan pr mil
och häst skulle bestämmas till en viss del af ett ökedagsverke efter me-
444
Den 8 Maj.
delmarkegångspris och i hans förslag upptaget till tre fjerdedelar deraf.
Detta förhållande är, om man så vill, godtyckligt, men den antagna
bråkdelen kan ändras, om skäl dertill förefinnes. Fastställes den normala
skjutslega!! till en viss del af ett ökedagsverke, så kommer det erforder¬
liga tillskottet att bero af huru många entreprenörer vilja öfvertaga skjuts-
ningsbestyret till det normala priset eller ett högre. Om skjutsens värde
antages såsom i det af Herr Treffenberg framställda exemplet till 3 R:dr
per mil och den normala legan bestämmes till 2 Ruff 25 öre, så be-
höfves ett tillskott af 75 öre per mil, hvilket skulle utgå från landstinget
och staten. Om man då följer Herr Treffenbergs uppställning, hvilken
jag för min del funnit fullt exakt, så ser man, att för ett län tillskottet
skulle utgöra 6,750 R:dr; och om taxeringsvärdet efter Art, II i Bevill-
ningsstadgan uppgår till 150,000 R:dr, blir landstingets tillskott allenast
4 V, öre på hvarje bevillningsriksdaler. Vid sådant förhållande och om
man i likhet med Herr Treffenberg antager ett skjutslag utgöras af 25
mantal och hvarje hemman uppskattas till 15,000 R:dr, så skulle hvarje
hemman erhålla 4 V, R:dr i bevillningen efter Art, II, hvilken uppgår
för hela skjutslaget 'till 112 Rall- 50 öre. Hvad gör då tillskottet, be-
räknadt efter 4 y, öre för hvarje Rall’? Jo, 5 R:dr 6 öre. Denna be¬
räkning är uppgjord under deri förutsättning, att inom ett och samma
skjutsdistrikt finnas blott 10 gästgifverier, der entreprenörerne fordra mer
än den normala skjutslegan. Uppgår deremot sådana gästgifveriers antal
till 20, måste tillskottet fördubblas, o. s. v. Det vissa är, att skjutslega^
tillskott skola efter de af Herr Treffenberg angifna grunder uppgå till
ofantligt mycxet lägre belopp än för närvarande. Tillskotten komma
visserligen att drabba äfven andra samhällsmedlemmar än som nu är för¬
hållandet, men som detta är fullt rättvist och billigt, är deremot icke
något att anmärka. Äfven utan speciel kännedom om beloppet af det
tillskott per mil. som för närvarande till gästgifverierna utgår, är jag dock
fullkomligt öfvertygad derom att, om, på sätt Herr Treffenberg föreslagit,
tillskottet fördelas emellan landstinget och staten med halfva beloppet
på hvardera, den utgift, som kommer att drabba hvarje samhällsmedlem,
blir, så att säga, blott en försvinnande del af det hela. Deremot vinues
den fördel, att de skjutsskyldige erhålla en val behöflig lindring.
Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid, ty om Herr Treffenbergs
förslag har så mycket yttrats dels af honom sjelf och dels af Herr Kol-
modin, att jag kan inskränka mig till att yrka bifall till detta förslag.
Herr Edström: Ehuru jag håller före att Herr Treffenbergs för¬
slag är så lyckligt funnet, att det sannolikt förtjenade att tagas i all¬
varligt öfvervägande och blifva Kammarens beslut, så måste jag för min
del bekänna, att jag icke förmått bilda mig ett så säkert omdöme om
detsamma, att jag kan understödja det. Vid detta förhållande och då
jag fäster mycket stor vigt vid att denna ledsamma fråga måtte blifva
hemställd till Kongl Maj:t för att på den vägen slutligen kunna nå sin
lösning, ber jag få förena mig uti det yrkande, som blifvit framstäldt
utaf Herr Ehrenborg.
Friherre Cederström: Tiden är så långt liden och så mycket i
Deri 8 Maj.
445
denna fråga ordadt, att jag skall inskränka mig till att yrka bifall till
Utskottets förslag med det deri af herr Nils Larson gjorda tillägget.
Herr Ivar Månsson: Jag skall be att få yrka bifall till det af
Herr Treffenberg framlagda förslaget, dock med den förändring, att orden
“minst hälften1* af det bidrag, som skulle af statsmedlen bibringas lands¬
tingen, måtte utbytas mot ordet “hälften** och staten således komma att
med halfva beloppet bidraga. Äfven vill jag föreslå, att på det detta förslag,
hvilket jag för min del anser vara det riktigaste af alla här framställda,
måtte kunna komma under gemensam votering, ur detsamma måtte ute¬
slutas siffran 175,000 och i stället insättas siffran 174,500.
Jag anhåller om proposition på Herr Treffenbergs yrkande med de deri
af mig nu föreslagna förändringar.
Herr Fahlén: Jag skall be att få ändra mitt yrkande, då jag förra
gången hade ordet, om bifall till Stats-Utskottets förslag, till yrkande af
bifall till herr Nils Larsons.
Herr Lundström: Jag vill från början tillkännagifva, att jag i
principen helt och hållet gillar den meningen, att den resande bör ensam be¬
tala värdet af den skjuts han begagnar. Jag har dock, i likhet med
många andra, icke ännu vågat taga steget fullt ut i denna riktning.
Man har nu med glädje helsat det af Herr Treffenberg framställda för¬
slag, då detta tyckes gifva ett nytt uppslag i den riktning, att den re¬
sande skall sjelf betala skjutsens värde, dock med vilkor af mellankomst
i vissa fäll af staten och landstinget. Jag medger, att Herr Treffenbergs
förslag är särdeles fyndigt och tilltalande, enär han deri uppställt en ny
grund, hvilken vid första påseendet tyckes vara fullt rättvis, nemligen
att taga det i markegångstaxa!! upptagna pris på ett ökedagsverk till
värdemätare vid skjutslega^ bestämmande. Det är dock skada, att han
icke i alla detaljer af sitt förslag lyckats finna hvad som enligt min å-
sigt skulle komma det rätta ännu närmare. Förslaget är nemligen ej
konseqvent tillämpadt från början till slut. Förslaget skulle hafva upp¬
fyllt denna fordran, om han föreslagit, att den resande, innan statens
eller landstingets mellankomst tages i anspråk, skulle betala hela priset
på ett ökedagsverke, förutsatt att den uppgift, som nyss lemnades mig,
är riktig, nemligen att i markegångstaxan med ett ökedagsverke förstås
det arbete, som på en dag utföres af ett par hästar eller också ett
par oxar.
Jag förstår af ropen omkring mig, att jag i detta fall blifvit oriktigt
underrättad. Vid sådant förhållande förfaller min anmärkning i denna
dei. Hade det varit så, som jag antagit, då tror jag. att man kommit
det- rätta närmare, om man bestämt skjutslegan såsom motsvarande pri¬
set för ett hälft ökedagsverke. Herr Treffenbergs nu uppställda kalkyl
grundar sig derpå, att värdet af ett ökedagsverke motsvarar 3 R:dr. Jag
tror, att det varit rättare, om han, som nyss uppgifvit medelpriset för
hela riket till 3 R:dr 62 öre, lagt denna siffra till grund för sin beräk¬
ning; ty det kan ej vara rättvist att godtyckligt taga vare sig den lägre
siffran 3 R:dr eller den högre 5 R:dr 25 öre, hvilken senare också före¬
446
Den 8 Maj.
kommer i markegångstaxa^ utan man bör taga medelpriset å ett öke-
dagsverk, och detta är, såsom jag redan nämnt, 3 R:dr 62 öre ; ty mau
bör naturligtvis vid en sådan kalkyl tillse, huru den utfaller i stort,
d. v. s. för hela landet. Lägger man denna siffra till grund, så finner
man, att tre fjerdedelar häraf, eller det belopp, som den resande skulle,
enligt Herr Treffenbergs förslag, betala, innan staten eller landstinget
mellankommer, utgör 2 R:dr 7111, öre. Det är således klart, att Herr
Treffenbergs förslag i sjelfva verket innebär detsamma som ett förslag
derom, att den resande skulle ensam betala hela skjutsens värde, enär,
om ens någonsin, det blott som sällsynta undantag torde komma i fråga att
skjutslegan kan öfverstiga 2 R:dr 71V2 öre per mil. Stats-Utskottet har
ej heller dristat sig föreslå skjutslegans maximum till högre belopp än
1 R:dr 60 öre per mil. Jag anser således, att Herr Treffenbergs förslag
är detsamma som att, endast under en annan form, säga, att den resande
ensam skall betala hela skjutsens värde. Huru mycket än detta förslag
i början och innan jag hunnit göra mig närmare reda derför, anslog mig,
blef jag dock tveksam, då jag faun, huru medelresultatet deraf för hela
landet slog ut. Så gerna jag än skulle vilja bifalla detta förslag, just till
följd af det sunda i sjelfva principen, att lägga priset på ett ökedagsverke
till grund för beräkning af skjutsens värde, vågar jag dock ej taga steget
så fullt ut i den angifna riktningen, som Herr Treffenberg vill gorå, och
kan således ej gifva min röst åt hans förslag. Vid sådant förhållande
är jag, för min del, nödsakad att ansluta mig til! det förslag, som efter
min uppfattning kommer det riktigaste närmast, eller Herr Ehrenborgs
förslag, till hvilket jag alltså yrkar bifall.
Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet för att gifva tillkänna,
att jag, för min de!, biträder de af Herr Ivar Månsson föreslagna för-
ändringarne i mitt förslag, och anhåller således, att ordet “minst“ fram¬
för “hälften41 må utgå och landstingens bidrag eller, rättare sagdt, det
bidrag, staten lemnar landstingen till det af dem beviljade anslaget för
skjutslegan, bestämmas till jemnt hälften samt siffran 175,000 utbytas
mot siffran 174,500.
Herr Malmberg: Jag skall icke tvista om de olika förslag, som
här framstälts, utan inskränker mig till att, då jag gillar den principen,
att den resande skulle betala skjutsens fulla värde, instämma i Herr
Treffenbergs förslag; emedan jag anser det medföra en god lösning af
frågan, om landstinget får deltaga häri, och det af Herr Treffenberg af-
gifna förslaget dessutom innebär ett godt korrektiv emot konstlade och
alltför högt uppdrifna entrepenadpris.
Härmed var öfverläggningen öfver så val Litt. a som Litt. b slutad.
Efter upptagande af de olika meningar, som förekommit, gaf Herr Tal¬
mannen, enligt dem, propositioner ej mindre på bifall till Utskottets fram-
ställanden än jemväl på bifall till hvart och ett af de särskilda yrkanden,
som Herrar Åstrand, Wigardt, Grefve Sparre, Nils Larson, Granlund,
Ehrenborg, Treffenberg och Ivar Månsson under öfveriäggningen fram¬
ställt; och förklarade Herr Talmannen sig anse ja vara öfvervägande för
Den 8 Maj.
447
bifall till Herr TrefFenbergs förslag, med den ändring deri som Herr Ivar
Månsson påyrkat. Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf,
och för bestämmande af kontrapropositionen, Herr Talmannen ånyo upp¬
tog do öfriga yrkandena, bland hvilka Herr Talmannen fann Herr Nils
Larsons förslag hafva för sig flertalets mening. Men jemväl angående
kontrapropositionen äskades votering, hvadan efter det att till kontra¬
proposition i denna senare votering antagits bifall till Herr Ehrenborgs
sist afgifna förslag, först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som vill, att Kammaren till kontraproposition i hufvudvoteringen
öfver Stats-Utskottets utlåtande N:o 83 skall, med afslag å Utskottets
hemställan, ant aga det förslag, som afgifvits af Herr Nils Larson,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition antagit det af Herr
Ehrenborg under öfverläggningen senast framställda yrkande.
Den omröstning, som företogs enligt denna voteringsproposition, ut¬
föll med 57 ja mot 103 nej; i följd hvaraf propositionen för hufvud¬
voteringen erhöll följande lydelse:
Den, som vill, att Kammaren, med afslag å Stats-Utskottets hem¬
ställan i utlåtandet N:o 83, skall antaga det förslag, Herr Treffenberg
afgifvit, med den af Herr Ivar Månsson i samma förslag påyrkade
ändring,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej:
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, an¬
tagit det af Herr Ehrenborg under öfverläggningen i frågan senast fram¬
ställda förslag.
Den senare voteringen visade 79 ja mot 78 nej; och hade Kamma¬
ren alltså, med afslag å Utskottets hemställan, fattat följande beslut:
A) att Riksdagen skall i underdånig skrifvelse anhålla:
dels att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kan, vidtaga sådana åt¬
gärder, hvilka leda derhän, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och
landstingen må, utan hinder af någon på förhand bestämd taxa för skjuts-
448
Den 8 Maj.
legan, få läns- eller distriktsvis ordna skjutsväsendet på följande grunder,
nemligen:
l:o att den resande må betala skjutsens fulla värde, der landstinget
icke finner skäligt bevilja medel för skjutslega^ nedsättande eller, efter
hvad i nästföljande moment säges, är skyldigt att medel för samma ända¬
mål anslå;
2:o att, der vid anställd entreprenadauktion skjutslegan befinnes hafva
uppgått till högre belopp än tre fjerdedelar af medelvärdet af de fem
närmast föregående årens markegåugspris å ett ökedagsverke i orten,
eller i Blekinge och Jemtlands län, hvarest ökedagsverke icke ingår i
markegångstaxa^ af medium af de närmast angränsande länens medel-
markegångspris å sådant dagsverke, den resande icke skall vara skyldig
att i skjutslega utgifva mer än tre fjerdedelar af det sålunda bestämda
medelvärdet af ett ökedagsverke i orten, men entreprenören deremot vara
berättigad att för skilnaden emellan den andel i skjutslegan, som af re¬
sande betalas, och skjutslegans hela belopp erhålla godtgörelse af lands-
tingsmedel; och
3:o att, der landstinget, vare sig för fullgörandet af den landstinget
sålunda åliggande skyldighet eller eljest för skjutslegans ytterligare ned¬
sättande under det i nästföregående moment stadgade belopp finner nö¬
digt besluta uttaxering af landstingsskatt, sådan skatt skall, i öfverens¬
stämmelse med 2:dra punkten i 47 § af Kong!. Förordningen om lands¬
ting den 21 Mars 1862, uttaxeras i förhållande till den allmänna beviil-
ningen enligt andra artikeln Bevillningsstadgan; och dels att, intilldess
skjutsningsbestyret kan för hvarje län eller distrikt varda ordnadt på
ofvan angifna grunder, med bibehållande af nu gällande bestämmelser
rörande legan för gästgifveri-, håll- och reservskjuts, der skjutsnings¬
bestyret icke är stäldt på entreprenad, legan för entreprenadskjuts må,
der den icke i följd af särskilda förhållanden är eller varder till större
belopp bestämd, utgöras med högst 1 krona 60 öre milen för hvarje häst;
äfvensom att
B) Riksdagen beslutar
dels att, der landstinget funnit skäligt bevilja eller i följd af lands¬
tinget åliggande skyldighet nödgats anslå medel för skjutslegans nedsät¬
tande, hälften af det sålunda utgifna belopp måtte efter Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning landstinget af statsmedel ersättas; och
dels att det å sjette hufvudtiteln i nu gällande riksstat uppförda
reservationsanslag “till lättnad för skjutsningstungan, der denna är sär¬
deles tryckande*1, måtte till 174,500 kronor förhöjas.
Sedan resultatet af omröstningen för Kammaren tillkännagifvits, an¬
mälde Herrar Casparsson och Hceggström, att de reserverade sig mot
det fattade beslutet.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 84, i anledning
af väckta motioner angående beviljande af anslag till lättnad i vägunder-
hållningsskyldigheten.
Den 8 Maj.
449
§ 5-
Efter föredragning dernäst af Stats-Utskottets memorial N:o 85, i an¬
ledning af erhållen återremiss å en del af 7:de punkten i Utskottets ut¬
låtande N:o 22, angående beräkningen af statsverkets inkomster, blef
detta memorial lagd! till handlingarne.
§ 6.
Förekom till behandling Särskilda Utskottets utlåtande N:o 5, i an¬
ledning af väckta motioner dels om skärpt straff för dem som förorsaka
skogseldar, och dels om förhöjning af böter för uraktlåtenhet att biträda
vid släckning af skogseld.
l:sta pimsten.
Härvid anförde:
Ilerr P. Staaff: Äfven med afseende å det förslag, som innefattas
i den nu föredragna punkten, har enligt min tanke det Särskilda Utskot¬
tet öfverskridit sin befogenhet. Jag erkänner visserligen att förslaget är
välmenande, äfvensom att det åsyftar ett för Utskottets ögon nyttigt än¬
damål, men jag finner i högsta måtto betänkligt att på sätt som nu skett
öfverskrida den rätta formen. Den motion, som gifvit anledning till fö¬
religgande förslag, afser införandet af skärpta straffbestämmelser mot dem,
som förorsaka skogseldar, således en lagstiftningsfråga af helt och hållet
kriminel natur. Då nu af motiveringen i föreliggande utlåtande framgår
att Utskottet ansett sig sakna skäl att tillstyrka skärpta straffbestämmel¬
ser i berörda afseende, så hade man haft anledning förmoda att Utskot¬
tet skulle åtnöja sig med att helt enkelt afstyrka den derom väckta mo¬
tionen och sedan sätta punkt på sitt utlåtande. Men Utskottet har i
stället kastat sig in på ett helt annat område, då Utskottet utlåtit sig
sålunda: “vi kunna ej bifalla motionen och föreslå skärpta straffbe¬
stämmelser mot dem som förorsaka skogseldar, men vi skola taga åtskil¬
liga enskilda frågor om skadeersättning i öfvervägande.“ Ett sådant för¬
farande innebär den stora vådan, att man derigenom sammanblandar ci¬
vil- och kriminallag samt gör till föremål för speciel kriminäl-laystift¬
ning sådant, som endast bör bedömas efter gällande lagstiftningsgrunder
i civillag.
Hvad sjelfva det förslag beträffar, som Utskottet framställt i lista
punkten af utlåtandet, finner jag — under antagande att Utskottet verk¬
ligen egt befogenhet att framställa detsamma — det vara alldeles oriktigt
att helt allmänneligen stadga ersättningsskyldighet för jernvägsegare, då
eldskada vållas genom antändning från lokomotiv. Det förefinnes nemli¬
gen en ganska stor möjlighet att åstadkomma samma resultat, som Ut¬
skottet här åsyftat, genom att utfärda stadgande om vissa försigtighets¬
mått, hvilka kunna anses nödiga för att förebygga antändning genom lo¬
komotiv. Vid försummelse att iakttaga dessa försigtighetsmått skulle er-
Rikad. Prof. 1874. 2 Afd. 4 Band. 29
450
Den 8 Maj.
sättningsskyldighet inträda, i händelse eldskada inträffade. Men att utan
afseende derpå att tilläfventyrs olyckan förorsakats af omständigheter,
hvilka icke stått i jernvägssiyrelsens makt att förekomma, stadga obliga¬
torisk ersättningsskyldighet, förefaller mig rent af vidrigt.
Med förklaring att jag tror, det motionären måste hafva känt sig
högligen förvånad öfver det svar på motionen, han fått af Utskottet, kan
jag icke underlåta att yrka utslag å Utskottets hemställan i denna punkt,
under förbehåll att, om något försök till försvar för densamma möjligen
skulle göras, jag åter må få ordet, om anledning dertill skulle yppa sig.
Herr Helander: Huru gerna jag än fortfarande ville understödja
Särskilda Utskottet, är det mig dock ej möjligt uti här ifrågavarande sak.
Jag skall be att derför få uttala mina skäl.
I fall man hade lyckats att konstruera jernvägslokomotiv så, att an¬
tändning genom detta kunde förekommas, vore det naturligtvis allra enk¬
last och, såsom jag tror, äfven lämpligt, att föreskrifva det alla loko¬
motiv borde så inrättas, att eldsolycka genom dem blefve förebyggd; men
då man ännu icke lärer lyckats uppfinna ett sätt att så fullkomna loko¬
motiven, så lärer eu dylik föreskrift, tills vidare åtminstone, icke kunna
meddelas. Att såsom lag antaga hvad Utskottet föreslagit anser lag ej
heller, under något förhållande, vara lämpligt eller billigt. Naturligtvis
inser jag mycket väl, att det är ett stort obehag för dem, som bo invid
jernväg, att ständigt vara utsatta för möjligheten deraf att deras egen¬
dom antändes; men det är här icke fråga om att borttaga eller förmin¬
ska detta obehag, utan frågan gäller skadeersättning efter det eldsolycka
redan inträffat. Så länge egare af andra eldfarliga inrättningar, förutsatt
att nödiga försigtighetsmått blifvit iakttagna och uppenbar vårdslöshet
icke är för handen, ej äro ålagda att ersätta skada, som genom af dem
förvållad eldsolycka uppstår, kan jag omöjligen finna det vara billigt, att
egare af jernväg i detta afseende skola annorlunda behandlas. Det lä¬
rer väl ej vara mer än skyldig omtanke för hvar och en som eger hus
eller åbyggnad att låta brandförsäkra denna sin egendom. Sker så, blir
den ekonomiska förlusten i händelse af eldsolycka ersatt. Samt är väl
att assuransafgiften måste höjas utöfver den vanliga, i fall eldfarlig in¬
rättning finnes i närheten, och att denna afgift således blir högre än
eljest för hus invid jernväg; men det har icke befunnits vara billigt att
denna förhöjning drabbar egare af annan eldfarlig inrättning för hus i
närheten af en sådan. Om på landet en grannes åbyggnad läge så nära
min egen att, om eldfarlig inrättning vid endera funnes, förhöjd assurans-
afgift måste ifrågakomma, så, om samma granne på sina egor, emellan
hans egen och min åbyggnad, uppförde eu smedja eller annan eldfarlig
inrättning, måste äfven jag vidkännas förhöjd afgift, utan att grannen,
som dock varit orsak till förhöjningen, anses skyldig ersätta denna min
opåräknade utgift. I)å brandförsäkringsafgifterna på landet i allmänhet
äro mycket måttliga, och den förhöjning, som, i anseende till närbelägen
eldsfarlig inrättning eget' rum, är eu ren obetydlighet, så finner åtminstone
jag att, å ena sidan, i händelse af eldsolycka, vållad genom jernvägslokomo¬
tiv, den ekonomiska förlusten för den brandskadade blefve ingen eller
ytterst obetydlig, då åter, å den andra, jernvägsegaren skulle drabbas af
Den 8 Maj.
451
mycket känbara skadeersättningar, i fall Utskottets förslag antoges. Så¬
som något belysande dessa förhållanden ber jag att få nämna, att jag
omhänderhar expropriationen för en 15 mils lång jernväg inom det län
jag tillhör. Då jag för några månader sedan höll. sammanträden med
jordegare, utmed ifrågavararande jernväg, för att söka bereda godvillig
uppgörelse om jordersättningarne, både man lätt för sig att det vore nöd¬
vändigt att, redan innan jernvägen kom till stånd., klarera frågan om den
ersättning som borde, i händelse åt eldsolycka, ifrågakomma, och fram¬
ställdes derföre i detta hänseende många och höga anspråk på godtgö-
reise, hvilka dock samtliga sedermera frånträddes, då det blef upplyst
livad jag nyss omförmält, samt hvar och en insåg att, äfven om man vore
af den mening att jernvägsegaren borde ersätta förhöjningen i assuransen,
denna förhöjning likväl vore högst obetydlig i jemförelse med eljest ifrå-
gakommande expropiationsersättningar; det betanns nemligen att, så vidt
jag nu kan påminna mig, medeltalet af örliga försäkringsalgiften i länets
brandstodsbolag under de senaste 20 åren utgjorde 4 öre pr 100 Emir af
brandförsäkringsvärdet, således 4 R:dr för 10,000 Emir af detta varde.
Då nu, äfven om inbergad gröda inberäknas, 10,000 E:dr utgör vida mera
än medeltal för hel åbyggnads på landet brandförsäkringsvärde, och för¬
höjningen i anseende till närbelägenheten åt eldfarlig inrättning bestiger
sig till V6 utöfver det vanliga beloppet, skulle derföre denna förhöjning,
för åbyggnad af 10,000 R:dr brandförsäkringsvärde, endast utgöra 67 öre,
eller, kapitaliseradt efter 5 procent, blott 13 ,/3 Emir, ett, såsom man fin¬
ner, ganska ringa belopp. Jag liar hitintills endast yttrat mig om fÖl —
slaget med hänseende till hus eller åbyggnader i jernyagens närhet. De
af mig nu anförda skäl och omständigheter gälla visserligen ej i fråga
om skog, men jag anser icke att, då Utskottets förslag afse!' sa val hus
som skog, förhållandet synnerligt förändras derigenom, att hvad jag erin¬
rat icke har full tillämplighet i fråga om skogen. Hvad denna angår
ber jag dock att få anmärka, att om skog invid jernbana antändes, det
skulle vara lika svårt att kunna bevisa att antändning skett genom lo¬
komotiv, som det skulle vara lätt för skogegaren, om lian vore så. be¬
skaffad att han ville söka åtkomma någon extra förtjenst, att antända
skogen i samma ögonblick lokomotiv passerar, för att sedermera kunna
skylla upphofvet till förlusten på jernvägsegaren. 1 händelse svedjande
eller dylikt i alla fall skulle ifrågakomma, vore detta ett sätt att få ar¬
betskostnaden betäckt. För öfrigt bör jag erinra derom att, likaväl som
det kan i fråga om landsvägarne, för deras bättre vidmakthållande, före-
skrifvas, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger förordna om bortta¬
gande af skogen närm st dessa allmänna vägar, bör binder väl icke möta
att, i afseende å jernvägarne, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, då det
leder till större säkerhet, må ega rätt anbefalla vederbörande att till viss
måttlig bredd å ömse sidor af jernvägen låta borthugga skogen. Häri¬
genom torde väl icke till fullo eldfara kunna förekommas, men otvifvel¬
aktigt skall dymedelst faran förminskas. Huru som helst så åberopar
jag mig på de skäl jag anfört och yrkar afslag på föredragna punkten.
Herr Casparsson: Det är ganska vanligt att ett Utskott får upp¬
bära klander derföre att det gjort för litet, men det Särskilda Utskottet
452
Den 8 Maj.
h;tr Vill detta och ott föregående tillfälle klandrats derföre att det gjort
för mycket. Det senare slags klandret är onekligen lättare att bära och
ier ram del skall jag derföre i egenskap af ledamot af Utskottet söka
att trösta mig öfver det oblida öde, som tyckes bota föreliggande förslag.
Deri förste ärade talaren har sagt, att Utskottet genom det förslag,
som i törsta punkten af utlåtandet är framlagdt, har öfverskridit sin be¬
fogenhet. Ja --- det är ganska svårt, mine Herrar, att veta inom hvilka
gränser ett Särskilt Utskotts befogenhet sträcker sig. Vid 1867 års
riksdag, utgå! dåvarande Särskilda Utskottet, med anledning af en mo¬
tion om att Riksbanken borde genom Allmänna hypoteksbankeiis obliga¬
tioner taga liqvid för fastighetslån, ett utlåtande, afdeladt i 18 punkter,
ocm hvari föreslogs grundskatternas aflösning, lindring i indelningsverket,
skjuts- och väghållningsskyldigbetens lyftande från jordbruket, uppbörds-
sättets föienkling, inrättande åt jordbruksbanker och intecknings-garanti-
föreningar, borttagande af handelsboks vitsord, ändring af 72 § Regerings¬
formen, inrättande af ett Hytt statsdepartement för jordbruk och närin¬
gar m. fl. åtgärder till afhjelpande af jordbrukets dåvarande finansiela
betryck. Det förspordes icke då att någon af Kamrarnes talmän vägrade
proposition med anledning af dessa många olikartade och för motionen
ganska främmande förslag, och det Särskilda Utskottets åtgörande vid
nämnda tillfälle måste således hafva ansetts fullt befogadt. 1 närvarande
ml! var det inom det Särskilda Utskottet verkligen mycket ifrågasatt att,
helt enkelt afstyrka den väckta motionen, men en ledamot fastade då
uppmärksamheten på de eldskador, som förorsakats å de småländsk-a sko¬
garno genom antändning från lokomotiv, och han gjorde deraf en så liflig
framställning att det riktigt susade om öronen, och man blef öfverens
att genom det här framlagda förslaget åtminstone fästa Riksdagens upp¬
märksamhet på frågan. Det ersättningsansvar, som i Utskottets tanke
sålunda borde drabba egaren, skulle naturligtvis innebära en uppmaning
till försigtighetsmått, hvarföre enligt mitt förmenande Utskottets förslag
bär ett visst sammanhang med motionen, som berättigat Utskottet att
framlägga detta förslag, oaktadt Herr Malmbergs motion i öfrigt af-
styrkes.
Den andre talaren i ordningen upplyste, att skydd mot dylik skada
kan vinnas genom brandförsäkring. Ganska riktigt hvad angår hus och
byggnader, ehuru, om byggnaderna äro belägna i närheten af eldfarlig in¬
rättning, det möter svårighet och är förenadt med högre utgifter, men jag
tror ej att assuransbolag^! inlåta sig i försäkring af skog, åtminstone
förekommer icke sådant inom det län, der jag är bosatt.
Någon väsendtlig anmärkning mot sjelfva saken anser jag således
ieke^ hafva framkommit; invändningarne röra endast formen. Jag vågar
derföre --- i syfte att gifva förslaget en lämpligare form — hemställa om
eu ändring så (ill vida. att lagförklaringen skulle afse eldskada å skog,
hvarigenom ett större sammanhang mellan motionärens yrkande och Ut¬
skottets hemställan virmes. Jag anhåller alltså om proposition på bifall
till följande förslag:
att Riksdagen villo hus Kong). Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida genom lagförklaring
eller genom ändring i gällande lag, det syfte må vinnas, att, der eldskada
Den 8 Maj.
453
å skog förorsakas af lokomotivs användning å statens eller enskildes jern-
vägar, jernvägens egare må derför ansvara.
Herr Joll. Andersson i Ryssby: Såsom suppleant bär jag varit
inkallad i det Särskilda Utskottet vid detta ärendes behandling och an¬
ser mig böra yttra några ord. Jag instämmer hufvudsakligen uti Herr
Casparssons anförande, hvari talaren bemött de anmärkningar, Indika
med afseende å Utskottets befogenhet att framställa föreliggande förslag
blifvit från talarebänken framställda.
Den andre talaren i ordningen har anmärkt att man genom brand¬
försäkring kan vinna skydd mot eldfara. Ja —- på hus och äfven gröda
erhålles assurans, men jag har aldrig hört omtalas att något bolag mot¬
tager försäkring af växande skog. Vid sådant förhållande, och om skogs¬
eld uppkommer genom brist på försigtighetsmått till följd af gnistor från
ett förbiilande lokomotiv, skall då den enskilde skogsegaren lida för¬
lust eller är det icke snarare billigt att egaren till jernvägen — det må
nu vara staten eller något enskildt bolag — ersätter skadan? För min
del anser jag det för eu rättsprincip att skadan bör ersättas af den som
vållat densamma, d. v. s. i detta fall af jern vägsegaren. För närvarande finnes
icke denna princip tillämpad, ty åtskilliga rättegångar hafva egt rum
angående just ersättning för eldskada, åstadkommen genom antändning
från lokomotiv, och domstolen har dömt, att ingen skadeersättning kan
jernvägsbolaget åläggas.
Jag förenar mig i Herr Casparsons yrkande.
Herr Clairfelt: Då frågan redan fallit i Första Kammaren, belröfs
ej att kosta många ord på förslaget, men då jag ämnar rösta mot bifall,
anser jag mig böra i korthet redogöra för mina skäl.
Lika med den förste ärade talaren finner jag att Utskottet gått läng¬
re, än Herr Malmbergs motion gifvit anledning till. Af rubriken till ut¬
låtandet synes redan, att förslaget i den nu föredragna första punkten är
föranledt af 7:de punkten af ifrågavarande motion “om skärpta straff
för dem, som förorsaka skogseldaroch med anledning häraf föreslår det
Särskilda Utskottet eu lagförklaring i syfte att “elds,kåda, som förorsakas
af lokomotivs användning å stadens eller enskildes jernvägar, bär af
jernvägens egare ersättas“. Som Iierrarne behagade finna är bär intet
sammanhang mellan motionärens yrkande och Utskottets förslag. Det
förslag, eu vård ledamot af Utskottet nyss framställde, att den ändringen
med afseende å formuleringen skulle vidtagas, att det endast afsåges eld¬
skada på skog, förbättrar visserligen saken något litet, men jag kan lik¬
väl ej godkänna Utskottets hemställan, emedan jag ej vill lägga något
sådant hinder i vägen för jernvägstrafik, som ovilkorligen skulle uppkom¬
ma, derest det nu föreliggande förslaget antages. Enda hitintills kända
sättet att för så vidt möjligt är förekomma antändning från lokomotiv är
genom anbringandet af så kallade gnistsläekare. Utskottet erkänner lik¬
väl att olyckor genom antändning från lokomotiv inträffat, oaktadt loko¬
motivets skorsten varit försedd med sådan släckare, och det stadgande
454
Den 8 Maj.
Utskottet nu föreslagit skulle således verka derhän, att egare äfven till
sådana jernvägar, der man iakttagit alla kända försigtighetsmått för att
förekomma eldsolycka, skulle blifva utsatta för oskäliga och obilliga er¬
sättningsanspråk och derifrån härflytande trakasserier.
Jag yrkar afslag.
Herr Jonas Andersson: För min del tror jag att vigtiga skäl tala
för Utskottets förslag. Om en jernväg dragés fram strax bredvid en la¬
dugård eller huslänga och gnistor från ett förbifrustande lokomotiv an¬
tända densamma och föranleda eu eldsvåda, hvarigenom alltsammans brin¬
ner upp, så anser jag obilligt om egaren, som ej det ringaste bär skulden
för olyckan, skall lida den stora förlust, som genom branden uppkommit.
Flere talare hafva anmärkt att man kan brandförsäkra. Ja — hus och
gröda kunna brandförsäkras, men ej skog, hvilket senare hufvudsakligen
åsyftas med förslaget. Icke heller åbyggnader kunna alltid brandförsäk¬
ras, åtminstone ej inom det län, der jag är bofast. Uti länets brand¬
stodsbolag antagas ej till försäkring byggnader, belägna på mindre än
300 fot från eldfarlig! ställe. Jag finner derföre förslaget ganska välbe¬
tänkt och yrkar bifall.
Herr Philipsson: Frågan kan visserligen genom Första Kammarens
afslag å Utskottets hemställan i första punkten för denna gång anses
fallen, men då flere talare uppträdt till försvar för Utskottets åtgöranden
och förslaget möjligen kan återkomma vid en annan riksdag, så vill jag i
protokollet hafva min åsigt i saken antecknad.
För min del anser jag dels att Utskottet öfverskridit sin befogenhet —
såsom den första ärade talaren redan påpekat — dels att förslaget strider
mot de allmänna rättsprinciperna. Herr Malmberg har onekligen åsyftat
ett stadgande af kriminel natur, icke ett stadgande, som uteslutande må¬
ste hänföras till civillag. Utskottet, som här fungerat i stället för Lag¬
utskottet bär dervid öfverskridit sin befogenhet. Häromdagen vid debatten
om ett annat förslag, utgånget från samma Utskott, ifrågasattes huruvida
icke Utskottet, som då handlat i stället för Stats-Utslcottet, gått öfver
gränserna för detta Utskotts kompetens. Stats-Utskottet har likväl mo¬
tionsrätt, men icke så Lag-Utskottet. Jag tror ej att inom Lag-Utskottet
i något fäll kunde ifrågakomma förslag till ändring af civillag, så vida det
ej skedde på grund af väckt motion.
Förslaget är stridande mot de allmänna rättsprinciperna, ty den som
skall åläggas ersättningsskyldighet, måste i någon mån hafva varit vål¬
lande till den skada, som skall ersättas, men här frågas icke efter om
den betalande är skyldig eller icke. Han har utöfvat en laglig näring
och dervid måhända förfarit med all möjlig försigtighet. Han bör der¬
före vara fredad från ersättningsanspråk. Om ett jernvägsbolag förfar
vårdslöst, oförsigtigt eller försumligt, så eger 19 kap. 21 § straff¬
lagen sin fulla tillämpning, men om all varsamhet och försigtighet, som
man rimligtvis kan begära, blifvit iakttagen, är det stridande mot de all¬
männa rättsgrunderna att ålägga bolaget skadeersättning i fäll eldsolycka
skulle uppkomma, äfven om det vore i jernvägens omedelbara grannskap.
Den 8 'Maj.
455
En ledamot af det Särskilda Utskottet har sökt förbättra saken ge¬
nom att inskränka skrifvelseförslaget till endast frågan om skogseld. Detta
inverkar likväl icke -— ur min synpunkt sedt — på Utskottets befogenhet
att på grund af Herr Malmbergs motion framlägga lagförslag af civillags
beskaffenhet; det kan på sin höjd åstadkomma att Utskottets hemställan
passar litet bättre i stycke med Herr Malmbergs framställning.
Må man anlita försäkringsanstalter! En talare sade sig aldrig hafva
hört att assuransbolag meddela försäkring å växande skog. Det göra
de visserligen. Åtminstone har jag mig bekant att sådant är ganska
vanligt i vårt grannland Norge. Den som vill trygga sig emot förlust
har alltid den utvägen att försäkra skogen, och att detta bör kunna ske,
är så mycket mera sannolikt, som, vid expropriationer i och för jernvägs-
anläggning, uti kostnaden ofta inberäknas ersättning för den risk för an¬
tändning, som genom jernvägens framdragande i skogstrakter möjligen
kan ske.
Slutligen och då det Särskilda Utskottet såsom motiv för sin hem¬
ställan åberopat slutorden i 40:de domareregeln: “den skall stå faran,
som båtnaden och profiten häfver“, så anser jag att Utskottet äfven
bort begrunda hvad som står i början af samma 40:de regel: “Der saken
är Hind, skall man vara snarare till att hjelpa honom som beklagad är“.
Der saken är blind, det är den verkligen här, ty jag letar förgäfves efter
någon grund för den ifrågasatta ersättningsskyldigheten.
Jag yrkar afslag.
Häruti instämde Herr Falk.
Herr Ola Andersson: Det må vara med rättsprinciperna huru som
helst, man får dock ej så hålla på en princip, att åtskilliga af landets in¬
nevånare derigenom stå rättslösa, och det inträffar ofta i trakter, der
jernvägar gå fram, eldsolyckor, förorsakade genom gnistor från någon
lokomotivskorsten. Jag har i några år varit ledamot i en brandstods-
styrelse och der har flera särskilda gånger varit fråga om eldsvådor, der
med vittnen intygats att olyckan uppkommit genom antändning från loko¬
motiv. Men man har ej kunnat och kommer säkerligen aldrig att kunna
bevisa, att någon särskild vårdslöshet legat lokomotivföraren till last, och
till följd deraf har jern vägsbolaget eller staten icke kunnat ådörnas skade¬
ersättning.
Jag instämmer derföre med Herr Casparsson hvad beträffar lämp¬
ligheten och önskvärdheten af skärpta lagbestämmelser och ersättnings¬
ansvar för jernvägsegare, i händelse eldskada uppkommer genom antänd¬
ning från lokomotiv, men är af olika åsigt med talaren i det afseendet,
att ett prejudikat från 1867 års Särskilda Utskott skulle kunna åberopas
såsom grund för det nuvarande Särskilda Utskottets befogenhet att fram¬
lägga ifrågavarande förslag. Om ett Utskott någon gång öfverskridit
gränserna för sin befogenhet, kan detta icke vara giltig anledning för ett
annat Utskott att göra detsamma.
Den S Maj.
45G
Herr Liss Olof Larsson: Herr Talman, linne Herrar! Icke heller
jag kan lemna min röst för det nu föreliggande förslaget, emedan jag
lika med Herr Philipsson anser att det strider mot de allmänna rätts¬
principerna, och jag instämmer derföre till alla delar i hans yttrande, men
anhåller, då jag nu erhållit ordet, att fä tillägga några ord."
Eu talare på skånebänken säde, att lian kunde angifva exempel på
att tvänne gårdar brunnit upp genom eldsvådor, förorsakade af antänd¬
ning genom gnistor från förbigående lokomotiv, utan att gårdsegarne för¬
mått tillvinna sig ersättning af jernvägsegaren för brandskadan. lian
uppgaf dock icke att olyckan skett till följd af någon vårdslöshet eller
försumlighet från jernvägspersonalens sida. ' Hade så varit förhållandet,
skulle de brandskadade helt visst efter nu gällande lag hafva fått ersätt¬
ning. Det var således en ren olyckshändelse.
För min del kan jag äfven stå till tjenst med att anföra ett exem¬
pel, som icke torde vara främmande för någon af Eder, mine Herrar.
Jag har mig nemligen bekant, att icke allenast 2 gårdar utan hundratals
gårdar lidit brandskada genom antändning af gnistor från en annan gårds
skorsten eller på annat sätt, så att antändningen skett från någon gård
i grannskapet, men jag har icke hört att någon erhållit eller ens yrkat
att få ersättning af egaren till granngården för den sålunda uppkomna
brandskadan, så vida ej elden uppkommit genom någon hans försummelse
eller vårdslöshet, utan det varit eu olyckshändelse. Skulle någon yrka
sådant, torde man antagligen säga att det vore orimligt — om icke nå¬
got värre. Och likväl stå vi här på väg att stifta en sådan lag, till
hvars antagande likväl ej jag för min del vill bidraga. Samhället har
rätt — ja, det är dess pligt att, då det pröfvar nödigt, föreskrifva för-
sigtighetsåtgärder att iakttagas vid utöfvandet af en näring eller industri,
men då närings- och industriidkaren iakttager alla gifna föreskrifter, måste
han såsom hvarje annan gå fri för ersättning, när det är en ren olycks¬
händelse, som vållat skadan. Om man antager detta föreliggande lagför¬
slag. vore det enligt mitt förmenande nästan detsamma som att förbjuda
utöfvandet af denna lofiiga näring — jenivägars byggande och trafikeran¬
de. Hvem skulle väl våga nedlägga sina tillgångar i ett företag, der man
vore underkastad en sådan risk! Känna vi icke alla hurusom invid våra
jernvägslinier, just till följd af dessas tillvaro, eu industri uppstått så stor
att man ofta nog förvånas. Man ser stundom invid jernvägen byggnader
och varor hopade på ett ställe till ett värde, som någon gång torde öf¬
verstiga hela jernvägens värde. Om nu den som trafikerar jernvägen —
och _ det är ju en loflig näring — iakttager alla möjliga och föreskrifna
försigtighetsmått, men eu olycka likväl inträffar och eldsvåda uppstår, då
vore det i sanning bra hardt att få lemna hela sin egendom till skade-
godtgörelse. Jag tror att man skulle betänka sig mer än en gång innan
man nedlade pengar i ett så riskabelt företag. Nej — må man föreskrif¬
va alla nödiga försigtighetsmått, men må man ej qväfva eu näring, som
visat sig så utomordentligt välgörande för vårt land.
Jag yrkar afslag å den föredragna punkten.
Den 8 Maj.
457
Efter denna öfverläggning, som nu var slutad, gåfvos propositioner,
enligt de yrkanden som blifvit gjorda, dels på bifall till Utskottets hem¬
ställan i oförändradt skick, dels på bifall till samma hemställan med den
af Herr Casparsson föreslagna ändring, dels ock slutligen på afslag. Den
sista propositionen blef med öfvervägande ja besvarad, och hade Kamma¬
ren således afslagit Utskottets hemställan.
2:dra punkten.
Herr Philips son yttrade: Jag motsätter mig jemväl det förslag,
som innefattas i den nu föredragna punkten, icke derföre som skulle jag
vilja förneka behofvet af förstärkta straffbestämmelser i berörda fall, utan
derföre att det Särskilda Utskottet synes hysa den uppfattningen, att
Kongl. Maj:t ensam kan upphäfva 4 och 6 §§ i 15 kap. af Byggninga-
balken och i stället insätta de af Utskottet föreslagna fyra punkterna,
hvilka äro nästan ordagrannt afskrifna ur skogskomiténs förslag. Ett så¬
dant förfarande finner jag formvidrigt, ty bemälda paragrafer tillhöra all¬
männa lagar och kunna således ej ändras eller upphäfvas af Kongl. Maj:t
ensam, utan bör detta ske af båda statsmakterna gemensamt. Kongl.
Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt kan omöjligen sträcka sig så långt.
Då dessutom äfven detta förslag redan fallit i Första Kammaren, så har
jag derigenom fått ett ytterligare skäl att för min del yrka afslag.
Vidare anfördes ej. I enlighet med Herr Philipssons yrkande, afslog
Kammaren jemväl denna punkt.
§ 7.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 86, med förslag
till stadganden angående Riksgälds-kontorets skulder och fordringar, som
böra införas i det nya reglementet för detta verk.
§ 8.
Föredrogos och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens un¬
derdåniga skrifvelser, nemligen
af Stats-Utslcottet:
_N:o 42, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade; samt
af Riksdagens Kansli:
K:o 48, angående val af fullmäktige i Riksbanken: och
Riksd. Prat. 1874. 2 Åfd. 5 Band.
30
458
Den 8 Maj.
N:o 49, angående val af fullmäktige i Riksgälds-kontoret,
Likaledes anmäldes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till
Riksdagens förordnanden:
N:o 50, för fullmäktige i Riksbanken;
N:o 51, för suppleanter till fullmäktige i Riksbanken;
N:o 52, för fullmäktige i Riksgälds-kontoret; och
N:o 53, för suppleanter till fullmäktige i Riksgälds-kontoret.
§ 9-
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 89, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
postverkets utgiftsstater för år 1875;
N:o 90, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
telegrafverkets utgiftsstater för år 1875 ; och
N:o 91, angående 1875 års lönestater för skogsstyrelsen och skogs-
staten;
Sammansatta Banko- och Lag-Ltskottets utlåtande N:o 2, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ändringar i lagstiftningen
för enskilda sedelutgifvande banker, samt Herr A. O. Wallenbergs motion
i samma ämne; och
Särskilda Utskottets betänkande N:o 7, i anledning af återremiss af
Utskottets utlåtande N:o 2 angående förändrade straffbestämmelser i
fråga om skogsåverkan.
Dessa ärenden, som nu för första gången bordlädes, skulle å före¬
dragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras näst efter de
gemensamma omröstningar, som i nämnda sammanträde komme att an¬
ställas.
§ io.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
Den 8 Maj.
459
§ n-
Föredrogs en anhållan af Herr Hjelm om
göromålen under 14 dagar från och med den 16
Denna anhållan blef, på begäran, bordlagd.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 11 e. m.
ledighet från riksdags-
innevarande månad.
In fidem
H. Husberg.