Måndagen den 27 April.
Kl. 7 e. m.
§ I-
I anseende till hinder för Herr Talmannen, ledde Herr vice Talman¬
nen i detta sammanträde Kammarens förhandlingar.
§ 2. #
Justerades protokollet för den 20 i denna månad.
§ 3.
Skedde föredragning af Banko-Utskottets Betänkande N:o 10, med
förslag rörande ändringar i 3:dje, 4:de och örte afdelningarne af banko¬
reglemente!. •
Beträffande forsta punkten yttrade
Herr Gum tellus: Såsom reservant vid denna punkt her jag att re¬
dan här få reservationsvis anmäla, att vid motsvarande punkt af Banko-
Utskottets nästföljande memorial, N:o 11, jag kommer att göra en fram¬
ställning.
Hvad nu föredragna punkten i och för sig beträffar, har jag deremot
ingenting att anmärka. Jag har tvärtom inom Utskottet biträdt detta
förslag, likasom jag äfven nu i allt hufvudsakligt tillstyrker bifall till det¬
samma. Jag har allenast att göra framställning om ändring af ett ord i
mom. 1. Första Kammaren har nemligen för sin del besluta att utbyta
det der förekommande ordet: “biträdande“ mot “vikarierande^ och ehuru¬
väl Banko-Utskottets ledamöter af Andra Kammaren icke mäktat inse, att
denna förändring utgör någon förbättring, har jag ändock mina Kamraters
uppdrag att anhålla, det äfven denna Kammare må fatta enahanda beslut
för att i detta särdeles underordnade fall undvika gemensam omröstning.
4
Den 27 April.
Min hemställan är således att i förevarande nya mom. 1 af 42 § i
bankoreglemente! ordet: “biträdande11 förändras till: “vikarierande11 samt
att punkten i (ifrigt godkännes sådan den här lyder utan förändring.
Vidare anfördes icke. Herr vice Talmannen framställde först propo¬
sition pa bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick och derefter
pa bifall till det af Herr Gnmadius nu gjorda yrkande: och som den se¬
nare propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade Kammaren alltså
bifallit Utskottets hemställan med den förändring, att det i densamma
förekommande ordet “biträdande11 skulle utbytas mot ordet: “vikarierande11.
Punkterna 2—16.
Biföllos.
§ 4.
Till behandling förekom Banko-Utskottets Memorial N:o 11, med
förslag dels till jemkningar i aflöningsstaten för Riksbankens hufvudkontor,
dels till nya aflöningsstater för afdelningskontoren i Göteborg och Malmö.
Efter föredragning af första punkt en yttrade:
Herr Gum se lins: Såsom Kammaren behagade finna, hafva några
af Utskottets ledamöter och bland dem äfven jag anmält eu afvikande
mening vid denna punkt. Vi hafva enat oss med Utskottet i hvad angår
anslag sbeloppen och jag har också i afseende å hvad Utskottet föreslagit
beträffande så val innehåll som form nu ingen annan hemställan att göra,
än att, i öfverensstämmelse med Kammarens nyss fattade beslut, äfven
här ordet: “biträdande11 utbytes mot “vikarierande11. Deremot nödgas jag-
begära ett tillägg till det förslag Utskottet här afgifvit.
I 71 § Biksdags-ordningm stadgas, att fullmäktige i Riksbanken
“skola vara sju11. 1 föregående betänkande har blifvit af Banko-Utskottet
föreslaget samt numera äfven af Riksdagen beslutadt, att fullmäktiges
deputerade skola ega rätt att åtnjuta tjenstledighet under halfannan må¬
nad hvardera eller tillsammans tre månader af året. Följaktligen skulle.
derest intet annat stadgande meddelas, jemlikt bankoreglementets före¬
skrift under dessa tre månader fullmäktige, i strid med Kiksdags-ordningens
bud, komma att blifva endast sex. Då emellertid jag antager, att grund¬
lagens ordalydelse äfven i detta fall bör lända till efterrättelse, förutsätter
jag ock, att Riksdagen icke gerna kan besluta, att deputerade skola be¬
rättigas att åtnjuta semester utan att samtidigt vidtaga sådana anordnin¬
gar att fullmäktigeantalet, sådant det blifvit af grundlagen bestämdt, för-
blifver orubbadt. _ Den semestemjutande deputerandens plats skall natur¬
ligtvis fyllas af vikarierande deputeraden, hvilken i sådan egenskap uppbär
arvode af Riksbanken. Hvad åter beträffar hans fullmäktigplats, synes
mig det nämnda grundlagsbudet gifva klart vid handen, att suppleant bör
inkallas till tjenstgöring såsom sjunde fullmäktig. Derom bör dock hvarje
tvifvel undanrödjas, och jag tror för den skull det vara lämpligt, att Riks-
5
Den 27 April.
(lagen på förhand lemnar eu tydlig föreskrift i detta hänseende och icke
öfverlemnar den saken åt vederbörande fullmäktiges egna anordningar.
Och då Riksdagen antagligen icke beslutar — Utskottet har åtminstone i
sådan syftning icke framställt något förslag — att särskild!; arvode skall
åt tjenstgörande suppleanten anvisas, tyckes deraf gifvet följa, att depu¬
terad, som begagnar ledighet, skall ega att bibehålla sitt arvode såsom
deputerad, men afstå fullmäktigsarvodet åt den inkallade suppleanten.
En dylik slutsats har för sig så mycket större skäl, som rätt till semester
icke blifvit föreslagen att medgifvas öfrige fullmäktige och deputeraden erhal¬
ler ledighet endast och allenast såsom sådan.
Det vore ock en orättvisa emot öfrige fullmäktige att icke meddela
eu dylik föreskrift. Det torde kunna förutsättas såsom temligen säkert,
att deputerade komma i regeln att begagna lagbestämda ledigheter under
sommartiden. Öfriga fullmäktige pläga ock under årets lopp taga sig
någon ledighet, och om eu eller annan åt dem skulle äfven välja sommar¬
månaderna för sådant ändamål, torde hädanefter knappast låta sig göra,
såsom hitintills, att ordna tjenstealiggandena genom en vänlig öfverens¬
kommelse med de förvarande. Genom sistlidne Riksdags beslut är nem¬
ligen vordet förordnadt, att fullmäktige, för att vara beslutgilla, alltid
skola vara minst fem, och det gar således numera knappast an att jemte
deputeraden någon annan fullmäktig är frånvarande från liufvudstaden,
derest icke deputeradens fullmäktigplats ovilkorligen skall under hans
lagenliga bortovaro fyllas af suppleant, som åt honom godtgöres. Ty om
för tjenstledig deputerad icke stadgas särskild skyldighet att aflöna den
suppleant, som inträder i hans ställe såsom fullmäktig, och icke heller
annan tillgång finnes till arvode åt denne suppleant, måste ju följden
blifva den, att under deputerads semester ingen annan fullmäktig gerna
kan resa bort ens för kortare tid utan att suppleant på hans bekostnad i
•stället inkallas i tjenstgöring, och så strängt kan väl icke meningen vara
att tillämpa grundlagsstadgandet. För att emellertid förekomma en dylik
möjlighet och regelbinda förhållandet på ett sätt, som öfverensståmmer
med rättvisa och billighet, torde ett tillägg till Utskottets förslag i denna
punkt blifva af nöden. Och då näst efter aflöningsstaten, som förekom¬
mer å sidorna 67—69 i -lagar och instruktioner för Sveriges Riksbank11
och der de af Utskottet bär tillstyrkta förändrade arvodesbeloppen skulle
införas, följa på sidorna 70 och 71 tillämpningsstadganden vid denna Inne¬
stå!, har det synts mig och öfrige reservanter inom Utskottet', att bland
dessa tillämpningsstadganden en bestämmelse i den af mig angifna syft¬
ningen lämpligen borde inflyta vid aflöningsstaten. Jag tillåter mig för
den skull föreslå, att Kammaren, med godkännande af Banko-Utskottets
hemställan i nu föredragna punkt med den förändring, att ordet “biträ-
dande“ utbytes mot “vikarierande11, må derjemte besluta, att de på sidorna
70 och 71‘i bilagan till nu gällande bankoreglemente intagna tillämpnings-
bestämmelser vid “aflöningsstat för fullmäktige i Riksbanken samt tjenste-
männen och vaktbetjeningen vid Riksbankens hufvudkontor“ skall erhålla
följande lydelse: “Vid tillämpningen af denna aflöningsstat iakttages föl¬
jande :
1) Deputerad, som enligt § (42) mom. 3 åtnjuter ledighet, bibehåller
G
Den 27 April.
sitt arvode såsom deputerad, men afstår arvodet såsom fullmäktig under
den tid, lediglieten begagnas.
2—6 likasom nuvarande punkterna 1—5.“
Häruti instämde Herr Erik Olsson,
Herr Lars Ers son i Wik: Jag bär begärt ordet egentligen för att
Jttia. mig angående den af Banko-Utskottet bär föreslagna arvodes-
förhöjningen för bankofullmäktige. En sanning’ är visserligen, att preten¬
tionerna numera börja att blifva allt större inom alla brancher, men jag
både likväl icke trott, att Banko-Utskottet af eget initiativ skulle fram¬
komma med förslag om tillökning i den godtgörelse, som nu är anvisad
åt fullmäktige i och för deras befattning, innan fullmäktige sjelfve fram¬
ställt begäran derom och innan Utskottet ens med visshet känner, att
fullmäktige önska erhålla ökad remuneration. I detta hänseende tillåter
jag mig upplysningsvis meddela, att jag för omkring nio år sedan tun¬
gel ade såsom fullmäktig i Riksbanken. Jag erhöll detta förtroende na¬
turligtvis genom en ren slump, men jag tjenstgjorde i allt fall under 18
månader i sådan egenskap och både således tillräcklig tid att göra mig
förtrogen med göromålen på den tiden. Jag uppbar "i arvode 1,600 R:dr
för året, och jag får säga, att jag ansåg mig vara med detta belopp godt
ersatt för mina mödor i bankens tjenst, då jag tog i betraktande den tid.
som åtgick för göromålens bestridande. Man hade sammanträde eu gång
i veckan och förhandlingarne varade för hvarje gång sällan öfver en timma,
men val derunder. Om jag således beräknar den egentliga tjenstgörings-
tiden till 52 timmar pa året. erhöll jag följaktligen, dä årsarfvodet utgick
med 1,600 Iföl r. för hvarje timma en godtgörelse af 30—31 R:dr. Detta
\ar mycket honnett, tyckte jag. Sedan den tiden hafva antagligen banko-
fullmäktiges göromål förökats, men också blef, såsom vi veta, vid sistlidne
riksdag arvodet för dem förhöjdt till dubbelt emot förut eller till 3,200
Rall. Det synes mig, som skulle fullmäktige kunna vara dermed ganska
belåtna, och för öfrig! återkommer jag till hvad jag nyss yttrade, att, så
länge fullmäktige icke begärt ytterligare förhöjning i det så nyligen för¬
dubblade arvodet, Banko-Utskottet, enligt mitt förmenande, saknat till¬
fyllestgörande anledning att hos Riksdagen väcka förslag i sådan syftning.
Sä blygsamma åro väl icke bankofullmäktige, att. om de anse sig dertill
hafva anledning, de icke våga saga ifrån: “vi hafva för litet arvode. Gif
oss mera; eljest frånträda vi vårt uppdrag!-* Då kan tiden vara inne för
Banko-Utskottet att framlägga förslag till förhöjning i arvodesbeloppen
för fullmäktige och för Riksdagen att taga ett sådant förslag i öfver¬
vägande, men dessförinnan kan jag, för min del, icke medgifva befogen¬
heten och lämpligheten af en dylik åtgärd; hvarföre jag ock yrkar utslag
a Utskottets hemställan i denna del. Deputerades och vikarierande depu¬
teradens arvoden förefalla mig visserligen också vara temligen rundligt
tilltagna, men derutinnan vill jag dock icke nu framställa något yrkande
om förändring af hvad Utskottet föreslagit.
Herr Carl If vars son: Innan jag yttrar mig med anledning af
reservantens anmärkningar mot Utskottets föreliggande förslag, vill jag,
enär jag ofta i denna Kammare hört framkastas den beskyllningen, att.
Den 27 April.
7
när man är bankofullmäktig man talar för egna fördelar, då man upp¬
träder i dessa ämnen, först och främst erinra derom, att någon dylik före¬
bråelse icke kan drabba mig, alldenstund jag icke ämnar vidare komma i
åtnjutande af de “fördelar», som bankofullmäktigskapet må anses erbjuda.
Jag nämner detta, på det att man icke må tro, att jag talar i egen sak,
hvilket jag gör desto mindre, som, äfven om ett förnyadt förtroende att
vara fullmäktig i Riksbanken kommer mig till del, jag är förhindrad att
detsamma emottaga, hufvudsakligen derföre att eu försvagad helsa icke
tillåter mig att under större delen af året vistas i hufvudstaden.
Hvad nu sjelfva saken vidkommer, ber jag att emot reservantens för¬
menande, att Riksdags-ordningens bud icke skulle komma att iakttagas,
derest Banko-Utskottets förevarande förslag godkännes oförändradt, få an¬
märka, att, enligt min öfvertygelse, intet hinder möter att efterlefva Riks¬
dagsordningens föreskrift i detta tall lika väl genom ett godkännande af
Utskottets förslag som med det tillägg han vill hafva fogadt dervid.
Man kan ju föreställa sig möjligheten deraf, att ordinarie deputerad, som
vill begagna lagbestämd ledighet från deputeradebefattningen, för den
skull icke ifrågasätter befrielse under semestertiden från de göromål, Indika
honom såsom medlem af bankostyrelse]! i öfrigt åligga. Han sköter så¬
lunda fortfarande fullmäktigskapet och åtnjuter endast ledighet från sina
mest ansträngande bestyr såsom deputerad. Om åter han vill åtnjuta full¬
ständig ledighet och således icke heller vill under semestern upprätthålla
sin plats såsom fullmäktig, lärer väl styrelsen gå i författning om in¬
kallande af suppleant i hans ställe, derest sådant anses nödigt. Riksdags¬
ordningen bestämmer visserligen i 71 §, att fullmäktige i Riksbanken skola
vara sju. Detta grundlagsbud innebär dock, enligt mitt förmenande, en¬
dast ett förbud för Riksdagen att, vid val af bankofullmäktige, tillsätta
färre än 7, men icke vill det stadga, att alla dessa 7 skola ständigt vara i
tjenstgöring. I sådant fall hade säkerligen derom meddelats särskild
och tydlig föreskrift. I afseende a tjenstgöringsskyldigheten stadgar ju
också bankoreglementet, att endast fem fullmäktige behöfva vara på eu
gång närvarande för att afgöra de ärenden, som föreligga till deras pröf¬
ning. Under ståndsriksdagarne, då fullmäktige voro tolf, voro vanligen
åtta samtidigt tjenstgörande. När de numera endast skola vara sju, anses
närvaron af fem tillräckliga för besluts fattande. Man har följaktligen af-
sett, att tvänne fullmäktige må kunna vara samtidigt frånvarande, men
vanligen är förhållandet så ordnadt, att sex fullmäktige äro på eu gång i
tjenstgöring, pa det att, i händelse någon bland dessa skulle komma i
behof af ledighet för någon kortare tid, minimiantalet icke må rubbas,
utan de qvarvarande fullmäktig!' i allt fall förblifva fulltaliga enligt banko-
reglementet. Jag kan således icke inse eller medgifva, att någon trän¬
gande angelägenhet är liär för handen att, på sätt reservanten yrkar, i
bankoreglemente! intaga föreskrift derom, att deputerad, som begagnar
ledighet, skall under tiden afstå sitt fullmäktigarvode åt inkallad suppleant,
i all synnerhet som, om suppleant då behöfver inkallas, jag antager för
gifvet, att i dylik händelse för deputerade-fullmäktigen samma regel gäl¬
ler som för öfrige fullmäktige, Indika under inträffande bortovaro få afstå
hela arvodet, så länge frånvaron räcker. Reservantens förslag synes mig
snarare vara att anse såsom ett uttryck af misstroende mot blifvande
8
Den 27 April.
bankofullmäktig^ inbördes och innefatta likasom ett antagande, att de
icke skulle kunna blifva ense om regleringen af ifrågakomma förhållandet
inom sig. på vänlig väg och utan lagbudets tvång. Men förslaget innebär,
efter mm föreställning, icke blott ett misstroende mot bankofullmäktig
utan derjemte, och än mera, ett misstroende mot Riksdagen, för så vidt
sig, att dessa full-
som Riksdagen utser fullmäktige och, om det visar olg, uesstt mn-
mäktige äro sådana, att de icke kunna antagas i stånd att i godo upp-
gora eu så enkel anordning som denna, felet ytterst blir Riksdagens, som
icke förstått att välja fullmäktige af annan qvalifikation.
Råget mera anser jag mig icke behöfva anföra beträffande det tilläggs¬
förslag reservanten framställt.
Med anledning åter af den andre talarens framställning tillåter ia°'
mig erinra derom, att förhållandena inom Riksbanken numera äro ganska
väsendtligt förändrade emot hvad de voro på den tid, då han tjenstgiorde
såsom fullmäktig. Han nämnde, att fullmäktige då voro upptagna af dem
tillkommande göromål i allmänhet endast en timme under en dag i veckan.
.u deremot äro fullmäktige skyldige att pröfva Iåns- och kreditivansök-
mngar m. m. sadant, som påkallar deras närvaro i banken hvarje dag, och
dessutom eger allmänt sammanträde i regeln rum eu gång i veckan, men
icke sällan äf\en oftare. Allt detta gör, att fullmäktiges åligganden nu
mera äro af långt trägnare och mera omfattande beskaffenhet än för nåo-ra
ar tillbaka, da den värde talaren var i tillfälle att inhemta den erfarenhet
om göromälen, som han nyss meddelat.
„ Huruvida någon förhöjning i det för fullmäktige nu bestämda arvodet
ma vara behöflig, derom vill jag så mycket mindre yttra mig, som full¬
mäktige icke framställt någon begäran i sådan syftning. Jag föreställer
mig emellertid, att, om Riksdagen vill gorå sig förvissad om att erhålla
fullmäktige, som qvarstanna pa sina platser och som förstå att sköta sina
ingalunda lätta utan ganska grannlaga befattningar, vigt ligger uppå, att
för mycken njugghet icke gör sig gällande vid bestämmande af den ma-
tenela godtgörelsen för deras uppdrag. Jag öfverlemnar för (ifrigt helt
och hållet åt Kammaren att bedöma och afgöra den frågan efter eget
godtfinnande och jag tiar vidrört förhållandet endast derföre, att bland nu¬
varande fullmäktige det säkerligen är få, om ens någon, som synnerlmt
eftersträfva! ett förnyadt förtroende i detta hänseende.
Herr Gumaelius: Först några ord med anledning af den näst
föiegående talarpns yttrande. Han utgick från det antagande, som för
reservanterne är nära nog sårande, att deras förslag härrörde af miss¬
troende mot fullmäktige i Riksbanken. Förslaget har likväl icke sin an¬
ledning uti något slags misstroende — förr tvertom — utan uti den för¬
ändring, Kammaren nyss beslutat i bankoreglementet, nemligen att de¬
puterade skola åtnjuta semester sex veckor hvarje år. Han anmärkte, att
en deputerad kan erhålla semester såsom deputerad och ändå under tiden
fullgöra sitt fullmäktigskap; något sådant har verkligen icke fallit Ut¬
skottet in, utan hafva vi antagit att den deputerade, hvilken åtnjuter se¬
mester, också skall vara fri från tjenstgöringen såsom fullmäktig. Talaren
säde äfven, att under nuvarande förhållanden vanligen en fullmäktig är
frånvarande och således sex närvarande vid sammanträdena, Ja, hittills
Den 27 April.
9
har sä kunnat ordnas, men nu, då de deputerade hafva bestämd rättighet att
vara borta under tillsammans tre månader, så är ju då antalet fullmäktige
under dessa tre månader icke större än sex. För att under denna tid
bereda de öfrige fullmäktige tillfälle att vid behof vara frånvarande, är
således nödigt att suppleanter inkallas. Eeservanternes förslag är alltså
i mitt tycke endast en uppmärksamhet, som man är de öfrige fullmäktige
skyldig.
Af en talare på södermanlandsbänken yttrades något, som redan delvis
är upptaget till vederläggning af föregående talare. Jag vill endast tillägga
några ord. Utom den ökade tjenstgöring, som blifvit en följd af de dag¬
liga sammanträdena, hvarigenom dessas antal höjts från 52 till 300 om
året, torde äfven böra tagas i betraktande, att fullmäktige föreslagit en
förhöjning af 50 procent för motsvarande förtroendemän vid afdelnings-
kontoren i Göteborg och Malmö. Förändrade förhållanden och ökadt
arbete har härtill föranledt fullmäktige, men att de icke sjelfva föreslagit
högre arvoden för egen räkning torde få ursäktas dem, och det skulle
kanske hafva tagit sig besynnerligt ut om de det gjort. Den saken tillhörde
Banko-Utskottet att pröfva, och Utskottet har ansett eu förhöjning i ar¬
vodet för fullmäktige väl behöflig, ehuru för dem endast 25 procent
tillägg föreslås, hvarigenom arvodet afrundas till jemn! 4,000 K:dr. An¬
tagligen kommer nu som förr en och annan person från landsorten att
utses till fullmäktig, och ingen torde vilja påstå att under nuvarande dyra
tid ett årsarvode af 4,000 R:dr är för högt för eu till sådant fullmäktig¬
skap lämplig person, som på hälft resande fot uppehåller sig hela året
i Stockholm. Icke heller synes det föreslagna arvodet för högt åt de
personer, boende i Stockholm, hvilka äro sä beskaffade att de kunna ifråga¬
sättas till fullmäktige. Dessutom må jag erinra, att enligt Riksdagens
beslut kan en tjensteman i Riksbanken hinna upp till en aflöning utaf
6,000 R:dr och, om han tillika har kassavård, ytterligare 1,000 R:dr, så¬
ledes 7,000, R-.dr och att då sätta fullmäktiges arvoden till tvåtredjedelar
eller i vissa fall fyra sjundedelar af hvad de närmast under dem stående
tjenstemännen åtnjuta i aflöning, kan icke anses öfverdrifvet.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Herr Gustaf Jonsson: Jag instämmer uti den föregående ärade
talarens förslag, att i stället för “biträdande deputerad11 insätta “vikarie¬
rande deputerad11. Första Kammaren har redan vidtagit en dylik ändring,
och det torde vara lämpligt att äfven denna Kammare fattar enahanda
beslut.
Längre vill jag ej biträda den värde reservanten inom Banko-Utskottet.
I slutet af betänkandet står jag antecknad såsom frånvarande vid slut¬
behandlingen af löningsstaterna inom Utskottet, men jag har dock varit
med vid justeringen och dervid till fullo gillat det förslag, Utskottet fram¬
lagt. Jag anser att om Riksdagen skall kunna disponera personer, som
äro fullt lämpliga till fullmäktige i Riksbanken, arvodet bör ställas i
någorlunda öfverensstämmelse med den skicklighet, det ansvarsfulla upp¬
draget kräfver. De närmare bestämmelserna åter om sättet för och be¬
loppet af suppleantarvodet anser jag att Riksdagen tryggt kan öfverlemna
åt bankofullmäktige hädanefter som hittills. Jag hav icke hört att olä¬
10
Den 27 April.
genheter i detta afseende visat sig. åtminstone nämndes ingenting vid Ut¬
skottets förhandlingar derom, att någon meningsskiljaktighet inträffat bland
fullmäktige rörande hvem som skall betala suppleantarvodet. Under så¬
dana förhållanden finner jag det alldeles onödigt att i ämnet meddela
särskilda föreskrifter och önskar derföre att Kammaren biträder Utskottets
förslag, till hvithet jag yrkar bifall med den redaktions förändring Första
Kammaren redan beslutat.
Herr Åke Andersson: Jag har medverkat till det förslag, Banko-
Utskottet här framlagt. och yrkar bifall till detsamma på grund af de
motiv, hvilka i betänkandet äro anförda. I öfrigt och med afseende å hvad
den ärade örebrorepresentanten anfört vill jag instämma med Herr Gu¬
staf Jonsson, som redan vederlagt hans anmärkningar.
Herr Lars Ersson: Endast några ord till bemötande af den ärade
örehrorepresentantens sista yttrande. Herrar fullmäktige i Riksbanken,
sade han, hafva numera öfver 300 arbetstimmar om året. ty samman¬
trädena räcka öfver hufvud icke längre än en timme, då de för ej länge
sedan både endast omkring 50. Jag medgaf i mitt förra yttrande att
möjligen fullmäktiges arbete ökats under senare tider och efter hvad
tvenne föregående talare anfört vill jag gerna medgifva, att sä är för¬
hållandet, men arfvodet har ju också fördubblats. Dessutom tror jag att
om eu person från landsorten inkallas såsom bankofullmäktig, han är
tacksam att ta något arbete och derigenom slipper att endast promenera
på gatorna. Det ökade arbetet anser jag derföre ej behöfva betalas med
eu ytterligare tillökning af den redan fördubblade aflöningen. En jem¬
förelse med Riksdagens andra institution, Riksgälds-kontoret, ligger nära
till hands, och jag finner då att fullmäktigearvodet "derstädes är 1.600 R-dr mot
3.200 K:dr eller enligt Utskottets förslag 4,000 R:dr i Riksbanken. Häri finner
jag eu skriande kontrast, och jag fortsätter mitt yrkande på afslag ä den
af Utskottet föreslagna förhöjningen i fullmäktiges arvoden.
Överläggningen var slutad. I enlighet med de meningar, som före¬
kommit, gaf Herr vice Talmannen propositioner dels på bifall till Ut¬
skottets hemställan endast med den förändring att orden “biträdande de¬
puterad11 skulle utbytas mot orden “vikarierande deputerad11, dels ock på
de olika v rkanden, som Herr Gumselius och Herr Lars Ersson under
öfverläggningen framställt. Herr vice Talmannen förklarade svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för Herr Gunuelii förslag, men blot’ votering
då begärd, samt i anledning deraf, och sedan till kontraproposition an¬
tagits bifall till Utskottets hemställan med ofvan omförmälda ändring, en
omröstningsproposition af följande lydelse nu uppsatt, justerad och0’an¬
slagen:
Den som vill, att Riksdagen på sådant sätt bifaller hvad Banko-
Utskottet i första punkten af dess memorial N:o It hemställt, att orden
“biträdande deputerad11 utbytes mot “vikarierande deputerad11, samt att
vid beviljandet af det förhöjda anslaget fästes det vilkor, att de på sidorna
70 och 71 i bilagan till nu gällande bankoreglemente intagna tillämp-
Den 27 April.
11
ningsbestämmelser vid “aflöningsstat för fullmägtige i Riksbanken samt
tjenstemännen och vaktbetjeningen vid Riksbankens hufvudkontor“ erhålla
följande lydelse:
“Vid tillämpningen af denna aflöningsstat iakttages följande:
1) Deputerad, som enligt § (42) mom. 3 åtnjuter ledighet, bibehåller
sitt arvode såsom deputerad, men afstår arvodet såsom fullmäktig under
den tid, ledigheten begagnas.
2) —6) likasom nuvarande punkterna 1)—5).“
röstar ja;
Utur, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är den ifrågavarande punkten bifallen, endast med den
ändring, att orden “biträdande deputerad" utbytas mot “vikarierande de-
puterad".
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 85 ja mot 67
nej; hvadan Kammaren fattat beslut enligt ja-propositionen.
Punkten 2.
Bifölls.
Punkten 3.
Hvad Utskottet i denna punkt hemställt rörande afiöningen för styrclse-
ledamötcrne vid Riksbankens afdelningskontor i Göteborg bifölls.
Beträffande de för kamer er aren vid nämnda kontor föreslagna löne¬
förmåner anförde;
Herr Jöns Rundbäck; Jag skall be att fä göra Utskottet ett litet
spörsmål rörande denna punkt i betänkandet. Som man finner bär Ut¬
skottet, i likhet med bankofullmäktige, utgått från den grundsats vid
tillämpningen af lönestaten, att man skall aflöna tjenstemännen efter
deras göromål och icke efter deras rang. En sådan grundsats är jag säker
om att Kammaren, i likhet med mig, icke kan annat än i allo godkänna,
men jag finner dock att Utskottet icke tillämpat densamma i fråga om
afiöningen för afdelningskontoren. Lönen för kamereraren vid afdelnings-
* kontoret i Göteborg är upptagen lika stor eller, om man så vill, lika liten
som lönen för kamereraren vid Malmö afdelningskontor. Om Herrarne
behaga se efter i revisionsberättelsen, så finner man der, att göromålen vid
Göteborgs kontor äro en tredjedel, ja, nära dubbelt sä stora sonr de vid
kontoret i Malmö, och dessutom finnas i Göteborg en del utlåningar,
exempelvis vill jag nämna lån på vågförda bergseffekter, som icke finnas
i Malmö. Jag tror mig också känna, att kamereraren vid Göteborgs kon¬
tor har ett ganska drygt uppdrag och ett stort ansvar hvilande pa sig.
Han är tjensteman i tredje graden och sysselsattes uteslutande af sm be¬
12
Den 27 April.
fattning. Nu vill jag fråga Banko-Utskottet, hvad orsaken kan vara, att
det satt kamererarnes i Göteborg och Malmö lönevilkor lika, då deras
göromål äro olika? Jag vill icke göra något bestämdt yrkande, tv det
^•jenay kanhända icke till något, men är det så att Kammaren icke vill
tilldela Kamererare!! i Göteborg större lön än nu föreslagits, så tror ja«-
att, med vidhållande af den grundsats att lönevilkoren höra bestämmas
eyie1 göromalen, man äfven bör nedsätta lönen för kamererare!! vid Malmö
afdelmngskontor.
i , H(''?;£u™;i'lius: m icke något yrkande blifvit gjordt, kunde jag
halva alstått från att begära ordet, men då det framställdes eu bestämd
fråga till Utskottet, fordrar höfligheten att ett svar gifves. Den Ifråga¬
varande aflöningsstaten har redan, med den fullmäktige medgifna rättig¬
het, föreskrifvits till tillämpning från och med Oktober nästlidet är Hvad
anömngsförmånema beträffar, förekom icke inom Utskottet någon anled¬
ning att ändra hvad fullmäktige i den af dem uppgjorda staten såsom
aflöning för kamererare!! i Göteborg upptagit. Denna lön är icke så Km,
den utgör under visso omständigheter 500 kronor iller än det belopp, som¬
liga ansett vara för högt för bankofullmäktige i Stockholm.
Men det har blifvit sagdt, att, då göromalen vid Malmö kontor äro
mindre än de vid kontoret i Göteborg, de båda kamererarnes vid dessa
kontor aflöningsförinåner icke, såsom nu föreslagits, borde vara lika störa
utan högre lön bestämmas för kamereraren i Göteborg. Jag har hört mig
för om kamererarens i Malmö göromål och inhemta!; att, ehuru han må¬
hända hai mindre siffror att skrifva i sill bok än kamereraren i Göteborg,
han dock har daglig tjenstgöring under vanlig banktid och derutöfver samt
ganska omfattande och ansvarsfull sysselsättning. Vid sådant förhållande
har Utskottet icke ansett skäl att föreslå någon nedsättning i det af full¬
mäktige för denna tjensteman föreslagna belopp, lika litet som Utskottets
ledamöter fatt sig bekanta några skäl, som kunna föranleda någon för¬
höjning i den lör kamereraren i Göteborg föreslagna lönen, som är 2,500
kronor, plus tjenstgöringspenningar 1,000 kronor, plus dertill tvä ålders-
tillägg, hvartdera med 500 kronor, alltså lägst 3,500, högst 4,500 kronor
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.
Likaledes biföll Kammaren hvad Utskottet föreslagit angående aflö-
ningen för fyra tjensteman i andra graden och två tjensteman i första
graden, äfvensom för extra biträden vid kontorsgöromålen.
I anledning af Utskottets förslag rörande den vid ifrågavarande kontor
anställde ombudsmannens löneförmåner yttrade:
Herr Ola Månsson: För min del kan jag icke gilla det beslut,
som Utskottet i fråga om lönen för denne tjensteman fattat. ' Utskottet
har för honom föreslagit eu lönetillökning långt öfver hvad de andra tjenste¬
tid ännen erhållit. Bankofullmäktige hafva icke heller tillstyrkt det belopp,
Utskottet här föreslagit, utan endast att ombudsmannen skulle erhålla i
lön 1,600 -R:dr och i tjenstgöringspenningar 600, eller tillsammans 2,200
Den 27 April.
13
R:dr. Jag vill derföre för Kammaren föreslå att fatta beslut i öfverens¬
stämmelse med hvad bankofullmäktige sålunda i fråga om nämnde tjenste¬
man löneförmåner tillstyrkt. Jag tror att hans aflöning ändå blir till¬
räcklig, och jag kan icke finna, huru jag än granskar förhållandena, att
han för sin tjenst kan i lön göra anspråk på mer än det belopp, full¬
mäktige ansett tillräckligt.
Herr Gumaelius: Jag ber att få nämna för Kammaren —• och
skulle helst se om jag sluppe vidare gå in i denna fråga, som är ganska
ledsam — att Banko-Utskottet har mycket vidlyftigt behandlat denna punkt
i betänkandet och efter åtskilliga öfverläggningar kommit till det nu för
Riksdagen framlagda resultat, om hvilket vi voro nära nog enige, eller
att tillstyrka för ifrågavarande tjensteman en lön af 1,600 kronor och
900 kronor i tjenstgöringspenningar. Herrarne finna att i Första Kam¬
maren blifvit väckt en motion, som i mycket starka ordalag yrkar, sär¬
deles med hänsyn till ifrågavarande tjensteman, vida högre löneförmåner,
än Utskottet tillstyrkt, och denna motionär har ansett, att nämnde tjenste¬
man har vederfarits mycken orätt. Motionären begärde äfven i Första
Kammaren votering' för att ännu något mer, än Utskottet föreslagit, för¬
bättra denne tjänstemans ställning. Denna votering utföll med 40 röster
emot 39, hvilka sistnämnda afgåfvos för motionärens framställning. Till¬
äfventyrs ligger uti detta förhållande ett sannolikhetsskäl för att Utskot¬
tets medelvägsförslag icke är så långt ifrån att hafva träffat det rätta.
Komma några flere talare att yttra sig i frågan, skall jag icke underlåta
att, hur ogerna jag ån gör det, ingå i enskildheter, men för närvarande
inskränker jag mig till att hemställa om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, upptog Herr vice Talmannen
de yrkanden, som blifvit gjorda, och gaf, enligt dem, propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på bifall till Herr Ola
Månssons förslag; och blef den förra af dessa propositioner besvarad med
öfvervägande ja, i följd hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
Slutligen bifölls äfven hvad Utskottet tillstyrkt i afseende på kans¬
listens och vaktmästarnas aflönings- och öfriga förmåner.
Punkten 4.
Bifölls.
Punkten 5.
Vid föredragning af denna punkt, i hvilken förslag till aflöniiigsstat
för styrelsen samt tjensteman och betjente vid afdelningskontoret i Malmö
blifvit framlagdt, biföll Kammaren hvad Utskottet i afseende å styrélsc-
ledamöteme hemställt.
I fråga om kamererarem löneförmåner uppstod öfverläggning och
yttrade:
Herr Jöns Rundbäck: På det spörsmål, som jag tog mig friheten
14
Den 27 April.
att vid en föregående punkt till Utskottet framställa, erhöll jag icke något
för mig tillfredsställande svar. _ Jag är öfvertygad, att den' ärade talare,
som i detta fall skulle lemna mig den äskade upplysningen, känner myc¬
ket väl, att icke allenast siffrornas antal utan äfven lånerörelsen är
större vid Göteborgs afdelningskontor än vid kontoret i Malmö. Detta
förhållande, att göromålen i Göteborgs kontor äro större än de i
Malmö afdelningskontor, har Utskottet äfven erkänt, dä det för sty-
relseledamöterne vid förstnämnda kontor föreslagit högre arvoden än för
styrelseledamöterne i Malmö, samt derigenom, att åt ombudsmannen i Gö¬
teborg föreslagits 2,500. B:dr i aflöning, under det ombudsmannen vid
Malmö kontor föreslagits till endast 1,500 B:dr, oaktadt den sistnämnde
icke såsom ombudsmannen i Göteborg har en kanslist till sitt förfogande.
Hvaraf härleder sig denna olikhet i lönen? Jag kan icke finna någon an¬
nan grund dertill, än att Utskottet, såsom det bort göra, tagit hänsyn till
att göromålen på ena stället äro större än på det andra, men då borde
Utskottet äfven konseqvent hafva genomfört denna sin uppfattning och
tillämpat den äfven på de vid de båda kontoren befintliga kamererarne.
Förra gången jag hade ordet gjorde jag icke något yrkande, emedan jag
hade hopp att vid behandlingen af denna punkt kunna fa min åsigt ige¬
nom. Jag anser mig nu fullt befogad att göra framställning på, att ifråga¬
varande tjensteman, kamererare!! vid afdelningskontoret i Malmö, må sättas
i paritet med de andra vid detta kontor befintliga tjensteman och således
erhålla mindre lön än motsvarande tjensteman vid kontoret i Göteborg,
der göromålen äro större. Jag yrkar således, att kamererare^ i Malmö
lön måtte bestämmas till 2,300 Rall-, hvilket motsvarar hvad han förut
uppburit i lön och arvode. Det gör blott den obetydliga skilnaden af 200
B:dr mot hvad Utskottet föreslagit, men ett sådant beslut skulle dock
innebära ett erkännande af den riktiga principen, att man bör tilldela
hvarje tjensteman lön i förhållande till de göromål han har att bestrida.
Herr Alilström: Till följd af det yrkande, som nu af den siste
talaren framställts, ber jag att i afseende på ifrågavarande tjenstemans
ställning fä upplysa, att lian är vid kontoret fullt sysselsatt. Jag torde
måhända vara något berättigad att yttra mig i denna fråga, eftersom jag-
för några år sedan under sex månader varit Biksbankens tillförordnade
ombud vid afdelningskontoret i Malmö, och jag således bör hafva känne¬
dom om förhållandena inom detsamma. Den person, som nu är kame¬
rerare derstädes, innehade då icke denna befattning utan tillträdde den¬
samma först år 1872. Äfven, denna omständighet bör nu räknas honom
till godo, tv han har icke varit med under den för tjenstemäimen vid
Riksbanken gynsamma tid, då de egde befatta "sig med kommissioner, af
hvilka föregående kamererare beredt sig en ganska god inkomst. Då den
nuvarande kamererare!! tillträdde sin befattning, föreskrefs nemligen för
honom såsom vilkor, att han icke fick befatta sig med kommissioner, oak¬
tadt detta då var för de öfriga tjenstemäimen tillätet. I afseende pa om¬
fattningen af hans göromål kan jag förklara, att dessa numera äro betyd¬
ligt större, än hvad de voro för ett par år tillbaka. Jag har fortfarande
i följd af särskilda omständigheter kommit att allt som oftast, vanligen
liera, gånger i veckan, besöka afdelningskontoret i Malmö, och jag har så¬
Den 27 April.
15
ledes varit i tillfälle att erfara, att kamererare^, alla dagar är derstädes
sysselsatt från kl. 9 f. in., till kl. omkring 3 på middagen och dessutom
flera timmar hvarje eftermiddag. Det kan således icke bestridas, att denne
tjensteman har fullt ut den tjenstgöring man af honom kan begära. Löne¬
förmånerna för honom äro af såväl Utskottet som banko full mäktige före¬
slagna till lika belopp med hvad motsvarande tjensteman i Göteborg i lön
åtnjuter, och till stöd derför hafva fullmäktige anfört, såsom äfven torde
vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande, att .i fråga om lefnads-
kostnaderna ingen skiljaktighet deruti förefinnes mellan städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö, utan att hvad som kan anses bereda skälig utkomst
på ena stället äfven torde göra det på det andra. Det är naturligt att
göromålen vid Göteborgs kontor äro, likasom rörelsen der, större i sin
helhet än vid Malmö kontor, men detta omöjliggör på intet sätt det anta¬
gande, att båda kamererarnes göromål kunna vara ungefär lika omfattande.
För detta antagande finnes stöd uti det förhållandet, att vid Göteborgs
kontor finnas, såsom af staten synes, efter kamereraren sex särskilde tjen¬
steman, fyra i andra graden och två i första, under det vid Malmö kontor
finnes efter kamereraren endast två tjensteman i andra graden, utom
registratorn.
På grund af de förhållanden jag nu anfört, anser jag mig hafva fullt
skäl att yrka bifall till Utskottets uti ifrågavarande hänseende gjorda fram¬
ställning.
Herr Gumselius: Jag åberopar hvad som blifvit uti detta ämne af
den ärade representanten från Malmö anfördt och vill endast tillägga, att
då en föregående talare yttrade sig emot den föreslagna aftöningen för
ifrågavarande tjensteman, stödde han sig på ett ord, som olyckligtvis kom¬
mit in i betänkandet. Der står nemligen: “nuvarande stat11, men det står
dock strax ofvanför tydligen uppgifvet, att den nya aflöningsstaten upp¬
rättats den 9 Oktober 1873 att gälla från den 1 i samma månad, och att
den så kallade nuvarande staten upphört att gälla, Denna nya redan
tillämpade stat är uppställd med afseende på åtskilliga förändrade tjenste-
åligganden, som dessa tjensteman fatt. Jag hemställer, om Kammaren
kan finna skäl att för åstadkommande af en förminskning af blott 200
kronor, i eu stat, som redan vunnit tillämpning, göra en ändring, som,
efter hvad talaren sjelf yttrat, har sin rot mera i Göteborg, der kamerera¬
ren icke är hemma, än i Malmö, der han har sina göromål. Jag anhåller
vördsamt om bifall till Utskottets framställning.
Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, gåfvos proposi¬
tioner på bifall såväl till Utskottets hemställan som ock till det förslag,
Herr Jöns Bundbäck i sitt nyss afgifna yttrande framställt; och biföll
Kammaren Utskottets hemställan oförändrad.
Hvad Utskottet vidare i denna punkt föreslagit rörande öfrige tjenste-
mäns äfvensom vaktbetjentes vid ifrågavarande kontor aflöning blef jem¬
väl bifallet.
Sjette och sjunde punkterna.
Biföllos.
16
Den 27 April.
"Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 0. angående tull-
bevillningen.
Punkten 1.
Lades till liandlingårue.
Punkterna 2—8.
Biföllos.
Punkten 9.
Härvid anförde
Herr Werner Ericson: Jag ber att till en början få tillkännagifva,
att, ehuru jag i afseende på tull-lagstiftningen i allmänhet är frihandlare,
jag likväl i det fall, hvarom nu är fråga, icke är någon vän af frihandels¬
principm;. och att jag således icke är med om att afskaffa eller nedsätta
tullen på papper. På det Herrarne icke må tro att, dä jag således kom¬
mer att rösta för afslag å Utskottets framställning, jag handlar ur syn¬
punkten af mitt eget intresse, vill jag upplysa, att ehuru det är ett bland
de större pappersbruken för hvilket jag är disponent, dessa större pappers¬
bruk dock, såsom afseende mest tillverkning för export, icke hafva någon
synnerlig känning af tullens på papper höjande eller minskande. Det tin¬
nes två principer, som af frihandlare till stöd för deras åsigter i allmän¬
het åberopas. Den ena är, att en industri, som i och för sig icke utan
tullskydd kan bära sig och således uppehälles på det öfriga samhällets
bekostnad, icke fortfarande på detta sätt bör skyddas. Den andra princi¬
pen är, att, enligt hvad erfarenheten ofta gifvit vid handen, när man bort¬
tagit skydstullen för eu industri, densamma, i stället för att gå under,
höjt sig och vunnit en ännu större blomstring än förut, och detta skulle
bero på, att industriidkaren, som, dä skyddet ännu fanns qvar, icke brydde
sig så mycket om att arbeta upp sin affär, sedermera, då skyddet bort¬
togs, tvangs att med större kraft sköta sin. verksamhet och för dess ut¬
veckling anlita alla tillgängliga medel, hvaraf följden blef affärens för¬
nyade uppblomstring. Båda dessa principer äro hvar för sig riktiga, men
icke tillämpliga på det fall, hvarom här är fråga. Jag nämner ännu en gång,
att jag icke för de större pappersbrukens talan, utan jag talar för de
små pappersbruken, hvilka förnämligast hafva sin afsättning inom landet.
Dessa bruk, anlagda med ganska stora kostnader, kunna icke med någon
fördel bedrifva sin ringa tillverkning, om den tullnedsättning på papper,
som nu är ifrågasatt, kommer till stånd. Den ifrågasatta tullnedsättningen
är två öre per skålpund, men nu är förhållandet att 2 öre per skålpund
är hvad vårt papper i närvarande stund kostar mera i tillverkning, än det
utländska
Den 27 April.
17
utländska papper, som införes, och denna för oss drygare tillverknings¬
kostnad betingas af tull och frakt ä för tillverkningen nödvändiga råvaror,
såsom Murkalk, anilinfärg, stärkelse, lim, mossingsduk in. m. Dertill
kommer för de pappersbruk, som exportera sin tillverkning och konkurrera
på den Engelska marknaden, den ytterliga kostnad, som frakten dit
samt provisions- konsignation- m. fl. kostnader förorsaka, hvilka uppgå
jemväl till omkring 2 öre per skålpund. Tager man nu bort eller ned¬
sätter den tull som linnes på papper, så är det ju klart, att samtliga pap¬
persbruken, synnerligast de mindre, komma att arbeta under särdeles ogyn-
samma förhållanden, och skälet dertill är den orättvisa, som skulle ligga
uti, att man nedsatt tullen på fabrikatet, men behållit densamma oförän¬
drad på do för fabrikatet nödvändiga råvaror, hvarigenom detta fabrikat
för de inhemska tillverkarno ställer sig så dyrt, att de icke kunna täfla
med utlandet. Jag anser således, att, om man vill nedsätta tullen på
papper, man äfven bär gorå en nedsättning i tullen på de ofvannämn la
artiklar, hvilka ingå såsom råvara i papperstillverkningen, men då någon
tullnedsättning för dessa varor nu icke kan ske, då något förslag derom
icke framställts, yrkar jag afslag å hvad Utskottet i denna punkt hemställt.
Herr Friherre Fock: Bevillnings-Utskottet har, i fråga om tullen å
papper, begagnat den motionsrätt, Utskottet i bevillningsfrågor eger. An¬
ledningen till den nedsättning i papperstullen, Utskottet föreslagit, finna
Herrarne i den betänkandet vidfogade, af en mängd boktryckare företrä-
, desvis i hufvudstaden undertecknade bilagan. I denna bilaga förekommer
äfven ett utdrag ur Kommers-kollegii berättelser rörande pappersfabrikatio¬
nen. Det visar sig af denna bilaga, att tillverkningen af papper inom
landet har stigit högst betydligt, hvad tryckpapperet t, ex. beträffar från
1,133,800 skålpund år 1860 till 4,957,000 år 1871. Det visar sig äfven,
att under samma tid de inhemska pappersfabrikerna kunnat utföra papper
till ett sa betydligt belopp, att, dä denna utförsel 1860 uppgick till 853,994
skålpund, densamma 1872 steg till 4,533,063. Da det derjemte både al
denna bilaga och i öfrigt varit Utskottet ganska väl bekant, att de inhem¬
ska pappersfabrikerna svårligen kunna på ett tillfredsställande sätt förse
de svenska boktryckerierna med det papper dessa behöfva, så ansåg Utskot¬
tet verkligen en nedsättning i tullen af behofvet påkallad. Jag medgifver
att, såsom den förste talaren yrkat, en nedsättning i tullen å kemikalier,
Murkalk, anilin och stärkelse möjligen äfven kunnat vara på sin plats:
men denna nedsättning väger dock icke sa särdeles betydligt och torde väl
icke vara svår att vid eu kommande riksdag åstadkomma, om den då skulle
finnas behöflig. Hvad som behöfves, är. verkligen att behofvet af
papper inom landet blifver bättre tillgodosedt än som hittills varit fallet.
Att pappersfabrikationen icke kommer att väsendtligen lida af den ifråga¬
satta nodsättningen, tror jag af de betänkandet vidfogade siffrorna angå¬
ende fabrikationens ställning vaxa temligen påtagligt, Under sådana för¬
hållanden vågar jag i korthet tillstyrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Werner Ericson: Jag ber i anledning af den föregående talarens
anförande få upplysa, att papperstillverkningen egentligen stigit endast vid ett
Riksd. Prat. 1874. 2 Afd. 4 Band. 2
18
Den 27 April.
enda pappersbruk, nemligen fiosen.dahls, der den 1872 i rundt tal uppgick
till 6,700,000 skålpund; men denna tillväxt, den ojemförligt största af
samtliga pappersbrukens i riket fabrikation, beror icke på nedsättningen i
tullen, utan derpå att den ifrågavarande fabriken slagit sig på ett nytt
slag af fabrikation, tillverkning af papper för export, hvaraf naturligtvis
följer, att hennes fabrikation icke i någon mån beröres af importtullens
större eller mindre belopp; de öfriga pappersbruken, som hafva sin försälj¬
ning inom landet, föra ett svagt och tynande lif. Att af den omstän¬
digheten, att papperstillverkningen i riket nu är större än förr, draga den
slutsatsen, att tullen å do råvaror, som behöfvas för papperstillverkningen,
ej bör borttagas, da man borttager eller minskar tullen å sjelfva fabrika¬
tet, år således förhastadt; tvärtom, den senare omständigheten gör det
så mycket nödvändigare, att råvarorna blifva tullfria, Och att tullen å
råvarorna icke är så obetydlig, derpå vill jag såsom ett exempel nämna,
att vid det pappersbruk, der jag är disponent, tullen, som vi för stärkelsen
tätt under ar 1872 erlägga, uppgått till 15,000 K:dr. Sammanlagdt med
fraktkostnaden har tillverkningen nämnde år slätt oss 43,000 It:dr dyrare,
än tillverkningen af motsvarande pappersqvantitet skulle hafva kostat i
England; råvarorna der äro så mycket billigare än hos oss, till följd deraf
att ingen tull för dem der behöfver betalas, att derigenom samt genom
kostnaden för frakten liit till Sverige eu skilnad i produktionskostnaden
för sjelfva varan uppstår, uppgående till åtskilliga procent, oss fabrikanter
i Sverige till nackdel. Siffrorna i bilagan till betänkandet förlora, som
nämndt, sin betydelse till följd deraf att tillökningen i exporten belöper
sig på ett enda pappersbruk, som icke har med papperstullen att skaffa,
enär, som bekant, allt papper som utföres är tullfritt. Beträffande den
omständigheten att de inhemska pappersbruken ej kunna på ett tillfreds¬
ställande sätt fylla konsumtionens behof af bättre papperssorter, så ligger
orsaken härtill deri, att de inhemska konsumenterne behöfva så ofantligt
litet dylikt papper. Att tillverka finare papper för export lönar ej heller
mödan, till följd deraf att en del derför behöflig^ råvaror måste hemtas
utifrån, och papperet således blifver dyrare här än i de länder, der dessa
råvaror finnas på platsen, oberäknadt den dem åsätta tullen, till följd
hvaraf våra pappersfabrikanter naturligtvis ej kunna på deri utländska
marknaden uppträda täflande med utländingarne. Skulle de papperssorter,
för hvilka tullen enligt Bevillnings-Utskottets förslag skulle nedsättas från
fyra öre skålpundet till tvä, deremot fortfarande fä draga fyra öres tull
per skålpund, så förefunnes åtminstone någon möjlighet för de svenska
pappersfabrikerna att här hemma konkurrera med de utländska, oaktadt
materialiernas dyrhet och fraktkostnaderna i alla fall alltid komma att göra
konkurrensen svår. På grund af det anförda anser jag billigheten fordra,
att pa samma gång tullen på papperet nedsättes, tuilen på råvarorna bort¬
tages och yrkar således fortfarande afslag å Bevillnings-Utskottets förslag.
Herr Nils Larson: Skälet, hvarför Bevillnings-Utskottet har före¬
slagit denna lilla nedsättning i tullen ä papper, liar, jemte det kända för¬
hållandet att papperstillverkningen i allmänhet, oaktadt skedda tullnedsätt-
ningar, starkt tilltagit, hufvudsakligen varit den omständigheten att, såsom
Den 2 7 April.
19
redan den andre talaren i ordningen nämnt, Utskottet af grunder, som
redan blifvit af Kammaren godkända, föreslagit borttagandet af tullen på
från andra länder införda, på svenska språket författade böcker. Det är
dessa tvänne omständigheter, dels den föreslagna tullfriheten å alla böcker,
dels den omständigheten att man funnit af Kommers-kollegii berättelser
rörande importen och exporten af papper, att de svenska pappersfabrikerna
mycket val kunna uthärda en täflan med de utländska, hvilket bevisas
deraf, att ganska betydliga partier papper från Sverige exporterats till
utlandet, som föranledt Utskottet att föreslå eu nedsättning i tullen å tryck¬
papper jemte några andra papperssorter. Men Utskottet har för detta för¬
slag haft äfven eu annan grund, nemligen att åtskilliga, som det synts
Utskottet, befogade anmärkningar blifvit framställda mot qvaliteten af så¬
dana inom landet tillverkade pappersslag, för Indika det högre tullskyddet
ännu eger rum. Utskottet har trott, att denna omständighet, att de sven¬
ska pappersfabrikerna i afseende på den delen af tillverkningen, som afsät¬
ta inom landet, icke varit utsatta för den i allmänhet ganska nyttiga och
helsosamma konkurrensen med pappersfabrikationen i utlandet, äfven vore
förtjent att beaktas och hoppats att, om man lemnade fältet för en sådan
täflan litet mera öppet, detta skulle komma att hos våra inhemska fabri¬
ker väcka ett bemödande att söka tillverka den bästa möjliga vara. Jag
hoppas således, att Kammaren skall finna det af Utskottet framställda för¬
slaget motiveradt och tillfyllestgörande. I anledning af den förste talarens
invändningar får jag för min del beklaga, att jag af en händelse befann
mig utom Kammarens dörr, då han började sitt anförande och således icke
var i tillfälle att åhöra allt hvad han yttrade. Jag kom in närmare mot
slutet af hans första yttrande och erfor då, att han icke hade något emot
att bifalla Utskottets förslag, endast det funnes någon utväg att göra några
tullnedsättningar, hvarigenom pappersbrukens utgifter för åtskilliga för dem
behöflig^ rudimaterie!, t. ex. klorkalk och stärkelse, blefve lindrade. I
hvad män dessa ämnen ingå i pappersfabrikation, är jag — jag tillstår
det för närvarande icke i tillfälle att bedöma — men så mycket kan
jag säga, att, om till följd af den nu föreslagna nedsättningen i pappers-
tullen, en nedsättning i tullen på de nämnde råämnena skulle befinnas
nödvändig, Bevillnings-Utskottet visserligen icke kommer att motsätta sig
ett förslag i den riktningen. Jag tror således, att den ärade talaren i det
afseendet ej behöfver hysa några farhågor eller på grund deraf, att något
förslag om nedsättning i tullen på klorkalk och stärkelse nu icke blifvit
af Bevillnings-Utskottet framstäldt, neka bifall till Utskottets förslag, till
hvilket jag för min del yrkar bifall.
Herr Wijk: Såsom af Betänkandet framgår, är det endast ytterst
1'ä artiklar, i hvilkas tullsatser Bevillnings-Utskottet föreslagit någon för¬
ändring, kanske icke så mycket af fruktan för de anmärkningar, Indika
ofta komma Utskottet till del vid behandlingen af tullbetänkandet, eller
att Utskottet velat rubba tullsatser som anses nödvändiga för näringarnes
bestånd, utan hufvudsakligen derföre att Utskottet haft tanken fästad på
de möjligen större nedsättningar, som kunna blifva en följd af den väckta
motionen om minskning i tullsatserna å kaffe, socker och gryn i samman¬
hang med föreslagen förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften och af
20
Den 27 April.
tullsatserna ä utländsk spirituösa. Tvenne syften hafva emellertid beträf¬
fande nu gällande tullbestämmelser inom Utskottet gjort sig gällande,
nemligen borttagandet af tullsatserna a andligt och materiel! lyse. För¬
slaget om tullfrihet för det materiel lyset föll genom den förseglade
sedeln- både oljor och fotogen äro således fortfarande underkastade hittills¬
varande tullsatser. Återstod således endast det andliga lyset. Utskottet
har, beträffande detta, föreslagit tullfrihet för hittills mod tull belagda böc¬
ker och för kopparsticks-, stålsticks- och träsnittsaftryck, stilar, tryckfärg
in. m. samt nedsättning i tullsatserna å åtskilliga slag af papper. Mot
det sistnämnda förslaget, framstäldt i konseqvens med förslaget om bort¬
tagande af skyddet för boktryckerinäringen, opponera sig de, hvilka fora
pappersfabrikationens talan och säga att Utskottet gått för långt, och att
det icke är konseqvent att nedsätta tullen å papperet, utan att på samma
gång borttaga tullen på de råvaror, hvilka för papperstillverkningen äro
behöfiiga, 1 det afseende! vill jag äfven gifva den ärade talaren tran Ud¬
devalla rätt; dock endast till en del. Hade nemligen Bevillmngs-Utskottet
föreslagit Riksdagen att helt och hållet borttaga tullen på papperet, sa
erkänner jag, att äfven tullen på råvarorna hade bort borttagas; men sä
är icke förhållandet. Utskottet har endast föreslagit eu nedsättning i tull-
satserna å vissa slags papper, och en skyddstull af två öre per skålpunde
skulle ju i alla fall komma att för dem qvarstå. Tullen på ravarorna
klorkalk och stärkelse utgör för närvarande endast ett öre per skålpund
för den förra, men deremot sex öre för den senare. Inkomsten a
tullen å klorkalken uppgår således endast till 7,116 R:dr om aret, mot åt
tullen å stärkelsen 38,030 R:dr; men den relativt mera inkomstbringande
varan, stärkelsen, ingår äfven i andra näringars än papperstillverkningens
behof. Skulle nu tullen på stärkelsen borttagas, men tullen pa dessa nä¬
ringars fabrikater bibehölles, så blefve deras produktion således allt för
mycket skyddad, i förhållande till de importerade fabrikaterna åt samma
slag. Vid sådant förhållande, och då papperet fortfarande får behålla en
skyddstull af två öre per skålpund, tror jag, att denna tullsats fullkomligt
uppväger tungan af tullen på de nämnde råvarorna. Till dess papper stullen
i sin helhet blifvit borttagen, hvilket jag för min del anser vore det lyck¬
ligaste, måste jag derföre anse den af Bevillnings-Utskottet nu föreslagna
tullsatsen ä papper lämplig, och yrkar således bifall till Utskottets
förslag.
Herr (in in aTiu s: Jag ber endast att få tillägga, att den tullsats
Bevillnings-Utskottet bär föreslagit och som eu ärad talare funnit vara
för låg, träffar det papper som röner den största afsättning eu, nemligen
tryckpapper för tidningar och vanligt boktryck med, i medeltal, fulla sex
procent af varans värde. En sådan tullsats torde väl icke vara alldeles
förkastlig, ur skyddssynpunkt betraktad. Jag har icke tillåtit mig att vid
den tredje punkten, der jag till äfventyra såsom boktryckare kunde hafva
haft anledning dertill, göra någon invändning mot tullfrihet för utrikes
tryckta svenska böcker — det gladde mig tvertom att Utskottets förslag i
den punkten gick igenom utan motstånd — men jag hoppas också, att
då papperstullen under nuvarande förhållanden icke torde kunna pa en
21
Den ‘il April.
o-ån" helt och hållet borttagas, flen nu förevarande punkten åtminstone
måtte, i enlighet med Utskottets förslag, af Kammaren bifallas.
Herr Werner Ericson: Med anledning af talarens pa jemtlands-
bänken yttrande ber jag endast fa upprepa mina ord i mina förra an¬
föranden, att den stora förökningen i papperstillverkningen under senare
åren uteslutande belöper sig på eu helt och hållet ny industrigren som
endast är representerad af Rosendalils störa pappersbruk, och att det icke
är till följd af papperstullen, som tillverkningen derstädes stigit sa högt,
utan till följd deraf, att de papperssorter, som der tillverkas aro afsedde
för export, i följd hvaraf fabrikationen vid detta pappersbruk icke i1 någon
män påverkas af papperstullen. Emot den nästföregående talarens yttrande,
att pappersbruken väl kunna tåla vid eu nedsättning i tullen på pappei,
då boktryckerierna kunna bära borttagandet af tullen på bocker, vill jaö
repetera att tullen på böcker är så ofantligt liten, att den ar 1872 len-
nade endast eu inkomst af 301 R:dr 50 öre, under det tullen på de rå¬
varor, pappersbruken måste importera, steg till ett ojemförligt mycket stöire
belopp. De skäl, den förste talaren anförde för nedsättnmgen i pappers¬
tullen, stå, som jag tror mig hafva visat, i strid med nvad jag visa ,
nemligen att det skulle vara nyttigt att borttaga tullen a råvarorna, på
samma gång som man sänker tullen å papperet; men jag tror mig med
det förut anförda hafva tillräckligt vederlagt hans åsigt. Redsåttmngen i
papperstullen är så liten säger man, tvä öres tull per skålpund q\ ax stål
u ändå. Jag svarar, att nedsättnmgen icke är sa liten, ty skilnaden i
inköpskostnaden mellan de svenska och de utländska fabrikerna foi k ,
klorkalk, metallduk, lim, färger och stärkelse, med ett ord, på de rå\a
som behöfvas för fabrikationen, motsvarar ungefär dessa tvenne oren, ocii
dessutom tillkomma för våra fabriker kontributioner och fraktkostnader,
till nackdel för vår tillverkning i jemförelse med den utländska.
Härmed var öfverläggningen slutad. 1 öfverensstämmelse med de
meningar, som derunder förekommit, framställde Herr vice Talmannen
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på yrkandet
att, med afslag å berörda hemställan, tullen å de i förevarande punkt om-
förmälda artiklar måtte oförändrad bibehållas; och förklarade Hut vice
Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för Utskottets förslag bo
emellertid votering blef begärd, skedde i anledning deraf uppsåt.n g,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i nionde punk¬
ten af dess betänkande N:o 6,
Den, det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be¬
sluta att tullen å de i förevarande punkt omförmälda papperssorter skall
bibehållas oförändrad.
22
ben 27 April.
Omröstningen försiggick och visade vid röstsedlarnes sammanräkning
101 ja mot 47 nej; hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Pimsten 10.
Blef jemväl bifallen.
Punkten 11.
Lädes till handlingar^.
Punkten 12.
Bifölls.
Punkten 13.
Herr Ola Andersson anförde: För den åtgärden att indela ru¬
briken vagnar och åkdon i flera klasser än förut har Utskottet nog haft
goda skal, men deremot går Utskottets förslag i eu riktning, som icke
öfverensstämmer med de friare åsigter, som numera göra sig gällande.
Det är den mellersta delen af Utskottets rubricering, som fått Henne un-
derafdelningar, hvartill äfven funnits goda skäl, enär det är en rätt be-
betydlig prisskillnad mellan derstädes omnämda åkdon; men tullen å dessa
är dock ganska högt bestämd, och vår vagnfabrikation står verkligen icke
på så låg ståndpunkt, att den behöfver ett sådant skydd, isynnerhet som
de vagnar, som i denna afdelning omnämnes, företrädesvis införas utifrån.
För min del skulle jag helst, med bibehållande af nu föreslagna indelning,
velat påyrka nedsättning i tullen för alla klassers vagnar; men då jag
erfarit att Första Kammaren redan helt och hållet afslagit Utskottets
hemställan, så yrkar jag att äfven denna Kammare måtte fatta samma
beslut.
Herr Granlund: Anledningen, hvarföre Utskottet framkommit med
en förändring i afseende å rubriken vagnar och åkdon, är fullt rättvis och
till och med alldeles nödvändig, emedan nuvarande bestämmelsen är
olämplig. Jag hemställer, huruvida det kan vara billigt att, i enlighet
med nuvarande tulltaxa, tvåhjuliga åkdon och slädar skall draga lika
tull med droskor, ehuru de förra representera ett värde af 200 K:dr
och något deröfver och de senare kosta omkring 1,000 K:dr. Detta har
äfven föranledt många svårigheter i tillämpningen från tulltjenstemännens
sida, och Herr Generaltulldirektören har äfven härå förr, som jag tror
mig veta, fästat Utskottets uppmärksamhet, ehuru detta hitintills icke för¬
anledt till någon förändring eller något förslag till ändring förrän nu fram¬
kommit. Det har äfven haft sina svårigheter att alltid bestämma, huru¬
vida droskor, ehuru af den större sorten, äro att hänföra till större åkdon*
till följd hvaraf de också vid den ena tullstationen blifvit förtullade till
20 K:dr och vid den andra till 100 K:dr. Nu har Utskottet föreslagit,
att utur tulltaxan borttaga ordet “droskor11,, såsom en gammal benämning,
Den ii7 April.
23
hvilken 1841 infördes i tulltaxan, och ersätta densamma med orden
“halftäclcta mindre åkdonhvarigenom fullkomlig reda i benämningen
åstadkommes. Jag ber Herrarne observera, att jag icke bär såsom vagn-
fabrikant talar i egen sak, tj konkurrensen mellan utlandet och Sverige
i detta hänseende är så obetydlig, att den knappast förtjena! omnämnas.
I utlandet äro vagnar närmare 50 procent dyrare än här, till följd hvaraf
endast de som fika efter de mest utbildade lyxartiklar i denna väg vilja
kosta på sig sådana utifrån. Jag ber äfven få fästa uppmärksamheten på
att här är icke fråga om förhöjning i tullen på vagnar utan en rättvis
fördelning, ty för de mindre skulle tullen blifva nedsatt, och månget åk¬
don, som nu drager en tull af 100 R:dr kommer att ingå för 50 R:dr.
Och, så länge tulltaxan innehåller bestämda föreskrifter om, att alla de
särskilda materialier, såsom finare kläden, siden, band, mattor, metallarbeten,
lackeradt läder m. in., Indika ingå i vagnfabrikationen och till väsendtlig
del bestämma vagnens värde, draga så hög tull som nu är förhållandet,
så är jag öfvertygad att det icke blir stor skilnad, om dessa artiklar in¬
föras såsom varor och hvar för sig förtullas. Detta är således icke någon
egentlig skyddstull, för sjelfva fabrikationen. Men så länge tullinkomster
behöfvas såsom beräknade statsinkomster, och jag tror man för närvarande
efter denna Riksdags statsreglering mer än eljest har behof af alla möj¬
liga inkomster, tror jag det icke vara skäl att fritaga dylika lyxartiklar
från den föreslagna tullen. Då härtill kommer, att genom bifall till Ut¬
skottets utlåtande bättre reda än hittills skulle uppkomma vid tillämp¬
ningen af tulltaxans bestämmelser i detta hänseende, så finner jag mig
föranlåten yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Nils Larson: Det förhåller sig verkligen så, som den förste
talaren har nämnt, eller att den förändring, som föreslås i uppställningen
af rubriker och tullsatser i denna punkt, i viss män kommer att föranleda
till förhöjning; men jag vill först fästa uppmärksamheten derpå, att, så¬
som äfven synes af motiveringen till detta förslag, Utskottet icke har
framställt detsamma i afsigt att gMa någon tullnedsättning utan helt en¬
kelt för att underlätta tullbehandlingen af vagnar och åkdon. Såsom tull¬
satserna angående dessa artiklar nu äro bestämda, är hoppet från den ena
tullsatsen 20 R:dr till den näst följande 100 R:dr allt för stor för att icke
föranleda till tvistiga meningar mellan tulltjenstemännen, som skola tull¬
behandla varan, och importören. Den förre, om hvilken man måste för¬
utsätta att han står på statens bästa, anser, när det är tvifvelaktigt till
hvilket slag ett åkdon skall hänföras, detsamma böra räknas till sådana
som äro belagda med 100 R:drs tull, under det att importören vill bevisa
att* samma åkdon bör beskattas endast med den lägre tullsatsen 20 R:dr.
Man har med den föreslagna förändringen, som äfven upptagit flera tull-
satser för vagnar än de som finnas i nu gällande tulltaxa, hufvudsakligen
eller jag kan säga helt och hållet åsyftat att förebygga de anledningar till
tvister mellan importören och tulltjenstemännen, hvilka hittills hafva visat
sig rätt ofta ega rum. Jag vill äfven tillägga, att genom bifall till Ut¬
skottets förslag verkligen en nedsättning i tullen för vissa åkdon kommer
att ega rum, nemligen i afseende å tvåhjuliga åkdon och slädar, hvilka
hittills dragit 20 R:dr i tull, men hädanefter endast komma att förtullas
24
Dm ‘2 7 April.
med 15 kronor. Genom detta Utskottets förslag komma sålunda för vissa
åkdon en tullnedsättning till stånd, men i afseende å andra åter en för¬
höjning i vissa fall. Jag medgifver gerna, att det är en olägenhet, att
man sålunda råkar få förhöjning på vissa slags åkdon; men när kan man
val göra en omreglering sådan, att man i allo skall kunna precist träffa
hvad man helst önskar, isynnerhet då, såsom hos mig, denna önskan skulle
riktas åt det ena hållet, nemligen att åstadkomma tullnedsättning. Jag'
beklagar, att det icke gerna är tänkbart att i detta fall endast vinna tull-
nedsättningar utan att man äfven måste blottställa sig för att i vissa fall
få tullförhöjning. Emellertid säger jag rent ut, att jag icke skall hålla
på Utskottets förslag, om det icke vinner större sympatier för sig, utan
skall jag i sådant fall finna mig i hvilket beslut Kammaren än fattar i
denna sak. Jag har med hvad jag nu yttrat blott velat förklara, hvar¬
före Utskottet ansett sig böra framställa ett förslag, sådant som det nu
föreliggande.
Herr Ola Andersson: Den siste talaren yttrade bland annat, att
Utskottet med sitt förslag icke afsett någon tullnedsättning. Det är tyd¬
ligt för hvar och en som närmare betraktar detta förslag, att genom det-
sammas antagande tvertom en tullförhöjning i vissa fall kommer att ega
rum. .lag har redan, då jag förra gången hade ordet, omnämnt, att jag
mot den ifrågasatta omregleringen icke skulle hafva något att erinra, så
framt Utskottet på samma gång hade föreslagit tullnedsättningar och icke,
såsom nu, framkommit med ett förslag, som i sjelfva verket mera inne¬
håller tullförhöjningar. Vid sådant förhållande, och då man hittills nöjt
sig med de gamla tullbestämmelserna i detta fall, yrkar jag fortfarande,
att de gamla tullsatserna angående artikeln vagnar och åkdon måtte
bibehållas.
Herr Granlund: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
på ännu ett fel, som vidlåder nu gällande tulltaxa i detta fall, då det
heter, “att vagnar och åkdon synbart brukade, som af resande för eget
behof medföras eller som blifvit ur riket bevisligen utförda, äro tullfria11.
Om jag sålunda köper en vagn i Tyskland, Frankrike eller Danmark och
begagnar den några mil, så att den kan kallas synbart brukad, så får
den införas tullfritt och detta medgifvande har missbrukats i särdeles
hög grad, synnerligen från Danmark. Utskottet har nu i sitt förslag bort¬
tagit dessa ord såsom olämpliga, och begagnade åkdon skulle härefter räk¬
nas bland flyttsaker, och detta finner jag vara en förbättring, som är af
ganska stor vigt.
Jag fortsätter mitt förra yrkande, om bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades slutad, och blef, sedan propositioner gif-
vits i enlighet med de gjorda yrkandena, Utskottets hemställan bifallen.
Punkten 14.
Litt. a).
Momentet bifölls.
25
Den 27 April.
I anledning af Utskottets hemställan under litt. b) yttrade
Herr Wijk: Då jag med särdeles tillfredsställelse sett de åtgärder,
som till handelns befordrande af Kongl. Maj:t och General-tullstyrelsen
blifvit föreslagna, så kan naturligtvis ruin mening icke vara att motsätta
mig det föreliggande förslaget; men jag har inom Utskottet icke kunnat
underlåta att göra eu anmärkning deremot, att så kalladt frilager endast
skulle medgifvas i de tre städerna Malmö, Helsingborg och Landskrona
Jag bemöttes då af den invändningen, att, då denna inrättning är något
för vårt land alldeles nytt och obepröfvadt, General-tullstyrelsen för sin
del icke kunnat i vidsträcktare mån än nu varit förhållandet tillstyrka
ifrågavarande frilagers inrättande, intilldess erfarenheten visat, att de der¬
för nödiga kontroller utan allt för stor svårighet låta sig verkställas.
Da jag emellertid är öfvertygad, att farhågorna i detta hänseende skola
visa sig oberättigade, hyser jag också den förhoppning att vid eu kom¬
mande riksdag, till följd af då möjligen inkommande ansökningar i samma
riktning, Riksdagen illa vara villig att utsträcka samma lättnad jemväl till
alla öfriga städer, som hafva nederlagsrätt och deraf vilja sig begagna.
Det är i denna förhoppning jag nu yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 15.
Blef äfvenledes bifallen.
§ 6.
Till afgörande förekom Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 7, an¬
gående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
O
Rörande forsta punkten yttrade:
Herr Danielsson: Det är verkligen med stor tvekan jag vågat
begära ordet i denna fråga, men jag hoppas Kammaren ursäktar, att jag
för ett par ögonblick tager dess dyrbara tid i anspråk. Jag har åt motio¬
närens framställning funnit, att han åtskilliga år förnyat denna motion,
men att Utskottet, till följd deraf att densamma förut icke vunnit under¬
stöd i denna Kammare, nu afstyrkt densamma. Likaså har jag åt samma
framställning erfarit, att 1871 års Bevillnings-Utskottet i sitt betänkande
N:o 5 tillstyrkt bifall till enahanda förslag, som det nu föreliggande, samt
att endast eu reservant mot detsamma uttalat några betänkligheter Jag
har vidare funnit, att detta Utskottets betänkande då blifvit af denna
Kammare bifallet med temligen betydlig röstöfvervigt, samt att detsamma
föll i Första Kammaren endast med en pluralitet af några fa röster. Da
jag tillika tagit kännedom om, att de mest framstående utskottsledamöter
från denna Kammare, vid föredragningen af denna fråga vid 1871 ars
riksdag, understödde och försvarade Utskottets förslag, sa tror jag att äfven
26
Den 2 7 .April.
nu fortfarande samma åsigt är rådande inom Bevillnings-Utskottet, ehuru
detta, såsom sagdt, denna gång icke tillstyrkt motionärens förlag, ' af den
orsak att detsamma förut icke vunnit enhälligt understöd. För min del
anser jag motionären hafva fullgiltiga skäl för sitt förslag, och detta så
mycket mer som jag tycker att vi genom att bifalla detsamma skulle
komma till mycket mera reda och ordning i denna sak, om försäljnin^s-
och tillverkningsafgifterna sammanslogos till en. Jag kan icke finna an¬
nat, än att Riksdagen i viss mån arbetade i samma syfte, då den så kal¬
lade husbehofsbränningen afskaffades, tv äfven denna åtgärd vidtogs i sed¬
lighetens intresse. Men ännu ett annat missförhållande finnes qvar nem¬
ligen att kommunerna för att bereda sig vinst tillskapa krogar, hvarige¬
nom superiet befrämjas. Vi hafva denna Riksdag sett, hurusom åtskilliga
motioner blifvit väckta i ändamål att inskränka rättigheten till försäljning
åt vin och maltdrycker, och för min del tror jag det vara mycket skäl
att tänka på att snart ordna denna angelägenhet annorlunda än hittills.
Jag anser, att kommunerna mycket sparsammare hädanefter skulle be¬
vilja utskänkningsrättiglieter, så framt do icke sjelf™ hade direkt vinst
deraf. Om nu hela denna afgift lägges på tillverkningen och kommunerna
erhålla en viss del deraf tillbaka från staten för att ordna bränvinsförsälj-
ningen der sådan funnes nödig och till aflönande af flen säkerhetspolis,
som i så fall ytterligare erfordras, sa tror jag att högst fa kommuner
skulle obetänksamt kasta sig in på denna handtering. Vidare finner man
af de förhållanden som nu äro rådande, att städerna hafva eu betydlig
förtjenst på en del landtkommuner genom denna bränvinsförsäljning, hvil¬
ken, såsom man finner, är ett monopol som icke längre bör' bibehållas.
Det är ock enligt min tanke en sanning, att den mera förmögne torde
hafva lika god råd att betala sitt bränvin till samma pris som den som
köper sup ^ för sup. Häremot tror jag ingen invändning kan göras, samt
att lönnkrögeriet, som ännu beklagligen finnes i vårt land, på detta sätt
skulle undanrödjas och förslagets genomförande sålunda verka mycket
godt.
Jag v ill endast hafva nämnt detta och hoppas, att denna Kammare
fastän nu sedan 1871 nya omval försiggått, dock skall vidblifva samma
-åsigt i denna truga, och att Kammaren alltså fortfarande skall erkänna
riktigheten af det beslut i detta hänseende, hvilket af 1871 urs Andra
Kammare fattades.
■r i,P?-i,gTd k'}1'.1 iao 1111 anf(-'rt- anser jag, att Kammaren bör lemna sitt
bifall till den del af Herr von Kochs motion, som afser sammanslagning
åt försäljnings- och tillverkningsafgifterna för bränvin till en enda, och”
på det att sådant måtte låta sig göra, anhåller jag att den föredragna
punkten i nyssnämnda syfte måtte till Utskottet återremitteras.
Herr Rylander: Jag var äfven ledamot af Bevillnings-Utskottet
vid det tillfälle den föregående talaren omnämnde, och jag nekar icke för
att jag deltog i det beslut, som då framkom från Utskottets sida; men
det är klart, att det förslag, hvarom då var fråga icke kunde genom¬
föras med mindre, än att stora uppoffringar å statens sida skulle göras
för att aflösa städer och kommuner frän dessa rättigheter. Vi hade tänkt
oss möjligheten att stadga sådana föreskrifter, som skulle hindra så väl
27
Den 27 April.
städer som kommuner att vidare skaffa sig ett sädant monopol, om hvars
aflösning da var fråga; men vid närmare besinnande funno vi detta vara
alldel05°omöjligt. Jag kan ock säga den föregående talaren, att mycket
bär förändrats på dessa sista åren och, ehuru vi anse och erkänna litet
hvar, att det kunde vara rätt att gå den väg han omnämnt, så är det
dock gifvet, att man allt mer tillbakaskjutit denna tanke om en aflösning
å statens sida, enär man befarar, att ett sådant monopol äfven efter denna
aflösning skulle kunna komma till stånd. Skulle åter den ifrågasatta sam¬
manslagningen af dessa utgifter kunna försiggå utan aflösning åt kommuner
och städer från statens sida, så skulle ingen vara villigare än jag att gå
in på ett sädant förslag; nu åter tror jag det knappast lönar mödan att
vidare tänka på saken, hvarföre jag ock ej kan annat än yrka bifall till
Utskottets förslag.
Herr Friherre F o ek: Jag ber endast med anledning af den förste talarens
yttrande få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att, då Första Kam¬
maren redan i detta hänseende har bibehållit Utskottets förslag, en åter-
remiss från denna Kammare icke kan tjena till någonting; resultatet åt
en sådan blir nemligen endast en anmodan från Utskottets sida till Andra
Kammaren att fatta beslut i ämnet, och om sedermera äfven detta beslut
fattas i det syfte som den .förste talaren önskar, så har dermed frågan i
allt fall för denna riksdag förfallit.
Herr Edström: Jag vill icke låta tillfället gå mig ur händerna att
beklaga, att Herr von Kochs förnyade framställningar i denna riktning
hvarken tillförene eller nu vunnit tillräckligt understöd frän Riksdagens
sida. Jag tror att, om man vill eu rättvi och-'jemlik beskattning pa
bränvin, detta onda, som åstadkommer så packet elände, sa måste all
beskattning läggas pa till verkningen.. .Jfi 'håfva säkerligen alla erfarenhet
utaf, hurusom vanlig ; föxt&öafidet, hvad så väl minutering som utskär¬
ning af bränvin betcäöar, är det att beskattning erlägges blott för eu
ringa de! af de (jvantiteter som i verkligheten försäljas. Jag finner icke
för närvarande,-någon utsigt till framgång för motionärens förslag, och
kan således icke framställa något yrkande, men jag ber blott få förklara,
a/i,t jag i hufvudsak delar motionärens och den mening som af represen¬
tanten från Öland blifvit uttalad.
Herr Danielsson: Herrarne kunna lätt finna, att jag icke vägar be¬
stämdt hysa eu så djerf förhoppning som den att få Kammaren att bifalla
hvad jag här föreslagit; men min mening har varit att i min ringa män
understödja motionären saifit att so till, att vi icke sfi snart skulle släppa
denna fråga ifrån oss utan något allmännare uttala oss om densamma, på
det att den derigenom möjligen med förhoppning om bättre framgång, vid
en kommande riksdag åter måtte komma på tal. Det är hufvudsakligen
derföre, som jag uppträdt i frågan, och jag hoppas att Kammaren ursäk¬
tar mig, om jag vid diskussionens slut skulle komma att begära votering-
för att få se, huru denna frågas ställning för närvarande är inom denna
Kammare.
28
Den 27 April
Herr Malmberg: Det är med verklig tillfredsställelse man från
Utskottet fått mottaga ett sådant förslag som det föreliggande, då man
nemligen betänker, huru samma fråga gestaltade sig vid sistlidne riksdag,
då inom denna Kammare endast 4 å 5 röster höjde sig för Utskottets för¬
slag. som då gick ut på eu tillökning af partiminimum från femton till
femtio kannor vid försäljning af bränvin. Hvad första punkten beträffar,
så tror jag att frågan i sin helhet icke kan lösas, utan att man antager
motionärens förslag om sammanslagning af försäljnings- och tillverknings-
afgifterna till eu enda. Jag nämner detta för att angifva, att jag ansluter
mig till Herr von Koclis förslag, hvithet jag hoppas inom kort skall vinna
seger och framgång. Men då emellertid Första Kammaren redan bifallit
Utskottets afstyrkande utlåtande i den föredragna första punkten, så lönar
det icke mödan att Andra Kammaren återremitterar densamma till Utskot¬
tet, hvarföre jag ock för närvarande yrkar bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Herr Falilén: Jag bär begärt ordet endast för att hembära Be-
villnings-Utskottet min hjertliga tacksamhet för det förslag vi i fråga om
vilkoren för försäljning af bränvin fått från Utskottet, och jag vill anhålla,
det Kammaren icke måtte bidraga till att rifva sönder detta förslag, så
att det icke får komma till gagns. För öfrigt inskränker jag mig till att
instämma i friherre Focks yttrande, då, såsom man vet, Utskottets här
gjorda hemställan redan i vissa delar blifvit af Första Kammaren bi¬
fallen.
■ Herr. H aeggsdröm: Anledningen, hvarför jag begärt ordet, är den,
att jag af en föregåencfe-Jalare hört, att han ämnade begära votering vid
denna punkt. Säkert är också, att motionärens förslag att sammanslå de
nu utgående särskilda afgifterna_1Hffiverkning och försäljning till en enda
tillverkningsafgift, är fullkomligt riktigt, tv, säge hvad man vill, måste
man väl ändå medgifva, att nuvarande förhållandena i detta hänseende
icke äro tillfredsställande. Då man vill höja dessa afgifter, så säger man,
att det sker i sedlighetens intressen samt för att fördyra väran och minska
förbrukningen; men på samma gång man säger så, vidtager uran i afse¬
ende på försäljningsafgifter sådana åtgärder, att man, så att säga, 'der¬
igenom uppmanar kommunerna, att icke minska förbrukningen utan gör
det till en angelägenhet för hvarje stad, att der supes så mycket som
möjligt. Och icke kan det vara riktigt, att man på ena hållet först låter
oss minska förbrukningen genom att förhöja priset, då man å det andra
eggar egennvttan till att åstadkomma så stor förbrukning som möjligt.
Detta missförhållande kan visserligen icke undvikas på annat sätt, än att
båda afgifterna sammanslås; men jag kan ändå icke gå in på motionärens
förslag, då han föreslår i litt. d), att på samma gång båda afgifterna skulle
sammanslås till en, full ersättning för minskad inkomst genom försälj-
ningsafgiftens borttagande skulle anslås åt vederbörande kommuner, lands¬
ting och hushållningssällskaper. Det är eu sak, som tål att tänka på tvä
gånger, åtminstone vill jag icke vara med om att gifva dem full ersätt¬
ning härutinnan, hvilket skulle vara hvarken rimligt eller billigt. För
närvarande kan jag icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag; men
29
Den 27 April.
jag hoppas, att den dag skall randas, dä båda dessa afgitter komma att
till eu sammanslås; och då först skola vi vinna det åsyftade ändamålet,
att pa samma gång varan fördyras äfven förbrukningen deraf skall
minskas.
Häruti instämde Herr (immar Eriksson.
Herr Granlund: Med anledning af eu föregående talares yttrande,
att endast en ringa del af bränvinsförsäljningsafgiften kom kommunerna
till godo, vill jag förklara, att han dermed antagligen menade landstingen
och hushållningssällskapen. Jag trodde verkligen, att jag skulle slippa att
höra sådana beskyllningar nu, då vid sista riksdagen beslutades, att två
femtedelar af nämnde afgift skulle tillfalla landskommunerna, och att bok¬
föringen öfver samma afgift skulle af utsedde revisorer granskas. Således
håller den uppgiften icke streck.
För min del kan jag icke gilla det förslag, Herr von Koch framställt,
ty om det blefve lag. skulle flere oegentligheter uppstå, nemligen dels att
alla de personer, som begagna bränvin för tekniska ändamål, i sådant tall
Ange betala minutera!gsaigift, hvithet icke kan vara rättvist, dels att den
person, som för sitt årsbehof inköpte några hundra kannor bränvin, också
skulle få betala en dylik afgift. Pa dessa skäl, och då jag troi, att supe¬
riet icke skulle minskas utan tvärtom ukas, om Herr von Kocks förslag
antoges, vill jag yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Sven Nilsson i K t ver röd: Jag hoppas, att denna Kammare
icke skall bifalla ifrågavarande motion under den form, den nu föreligger,
ty mot den finnas åtminstone från min sida så väsendtliga anmärkningar
att göra, som jag hoppas att Kammaren också skall gilla, att jag icke
under några vilkor vill bifalla densamma oförändrad. Jag vill biträda den
äsigten, att tillverknings- och försäljningsafgifterna borde sammanslå* till
en enda, icke derför, att detta skulle verka i sedlighetens intresse, tv om
man än höjer skatten till ännu högre belopp, än motionären föreslagit,
så blifver dock förhållandet för den skull icke annorlunda än nu; men
jag bär den betänkligheten mot föreliggande förslaget, att det skulle vara
orätt att höja skatten med det föreslagna beloppet JO öre å hvarje kanna;
emedan då, med tillägg af nuvarande tillverkningsafgiften 80 öre per kanna,
denna afgift skulle blifva högre än som nu är fallet, om man samman¬
räknar minutering*- och utskänkningsafgifterna med tillverkningsafgiften,
då man på försäljningsställena nu säljer många gånger mera bränvin än
hvarföre afgift erlägges, och således i verkligheten utgör minutering*- och
utskänkningsafgiften vida mindre än BO öre per kanna, Om man nu läg¬
ger ytterligare 30 öres tillverkningsskatt å hvarje kanna, skulle man så¬
ledes komma till ett allt för högt skattebelopp, sä att varan derigenom
komme att fördyras, hvilken jag tror vara tillräckligt dyr förut. Eu
annan omständighet, som jag icke kan gå in på, är den att, enligt motio¬
närens förslag, kommunerna skulle erhålla lösen för den del af försälj-
ningsafgiften, de nu erhålla. Fastän jag anser det vara önskvärd! att
dessa rättigheter för kommunerna upphöra, kan jag dock icke medgifva
det vara rimligt, att staten, derföre att vi fått en författning, som pa
30
Den 27 April.
något sätt gifver kommunerna rätt att förtjena på bränvinsförsäljningen,
skall gifva dem ersättning derför, om denna rätt ändras eller upphäfves.
Då husbehofsbränningen, hvilken var ett sorts privilegium för de mindre
jordbrukarne, afskaffades, erhöllo desse ingen ersättning derför. Förhål¬
landet är här enahanda; och jag vill icke vara med om, att Kammaren
uttalar eu sådan åsigt, som motionen i detta hänseende innehåller. För¬
öfrigt om man vill komma till något resultat, måste det blifva en full¬
ständig utredning af frågan, hvilket här icke förefinnes, hvarföre, och då
Första Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, jag icke kan finna,
hvartill det skulle tjena att nu uttala den åsigten, att motionärens förslag
bort bifallas. För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Leijer: Äfven jag har vid denna riksdag väckt eu motion i
afseende på bränvinslagstiftningen. Den förekommer visserligen senare
i nu föreliggande betänkande: men då jag af allmänna tidningarne sett,
att denna min motion blifvit så missförstådd, att man ansett, det jag
skulle vara emot Herr von Koelis förslag, om sammanslagning af till¬
verknings- och försäljningsafgifterna till en enda afgift, så ber jag att få
begagna mig af tillfället, att nämna, att, då jag å sidan 28 i motionen
säger: “om man, som jag, önskar och hoppas snart få se hela bränvins¬
lagstiftningen fotad på andra än nu gällande grunder11, så menar jag med
andra grunder ungefär just desamma, som Herr von Koch uttalat. Jag
skulle således hafva önskat, att Utskottets förslag varit annorlunda; men
då Första Kammaren redan fattat beslut i frågan, sä har jag icke något
yrkande att framställa.
Herr Helander: Då den ärade representanten från Öland gifvit
tillkänna, att han vill begära votering vid denna punkt, så anser jag det
vara nödvändigt, att man gör sig reda för, hvad Herr von Kochs förslag
verkligen innehåller, i synnerhet som nämnde representant förklarat, att
man åtminstone borde aflåta eu sådan skrifvelse till Kongl. Magt, som
Herr von Kochs motion innehåller. Det torde då vara skäl att uppläsa
sista punkten af samma motion, hvilken punkt innehåller följande:
“att Riksdagen måtte besluta att i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes utfärda ny förordning, angående försäljning af bränvin och
andra spirituösa drycker i öfverensstämmelse med det förslag Riksdagen,
på grund af denna jemte andra motioner, efter Bevillnings-Utskottets yt¬
tranden antager11. Men dä jag icke vet, hvad jag skulle bifalla om jag
röstade för ett sådant temligen obegripligt förslag, så får jag gifva till¬
känna, att jag kommer att votera för hvad jag finner vara mera begrip¬
ligt, eller Utskottets välgrundade afstyrkande af Herr von Kochs motion.
Herr Danielsson: Jag finner nu, att eu del talare missförstått
det af mig framställda yrkandet. Jag har nemligen yrkat bifall icke till
sista delen af Herr von Kochs motion utan till första delen deraf, hvilken
afser en skrifvelse fullkomligt öfverensstämmande med den, som af 1871
års riksdags Bevillnings-Utskott tillstyrktes och af denna Kammare då
beslutades. Öfriga delar af motionen har jag icke biträdt; utan jag har
endast förordat denna skrifvelses aflåtande för att få en utredning af frågan
Den 27 April.
31
rörande tillverknings- och försäljningsafgifternas sammanslående till eu
verkställd. Jag skall dock icke hålla så mycket på denna min åsigt, och
då jag icke vill upptaga Kammarens tid, skall jag icke besvära Kammaren
med någon votering i denna fråga.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter upptagande af derunder
gjorda yrkanden och enligt dem framställda propositioner så väl på bifall
som återremiss, förklarade Herr vice Talmannen ja vara öfvervägande för
den förra meningen; och hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hem¬
ställan.
Punkten 2.
Ordet begärdes af
Herr Hammarberg, som anförde: Herr Talman, mine Herrar!
Ehuru det innebär föga uppmuntran att tala till förmån för en motion som
af det Utskott, hos hvithet den blifvit behandlad, vidrörts med sä lätthänd
att den nogsamt der synes hafva rönt föga uppmärksamhet, anser jag mig
dock skyldig ej mindre mig sjelf än dem, som uppmanat mig väcka denna
fråga, att yttra några ord om så väl anledningen till denna min motion, som
det sätt, hvarpå den blifvit af Utskottet behandlad. Det är Herrarne be¬
kant, att jag i motionen hänsyfta! på de rop, som under senaste tiden
öfver allt höjt sig inom vårt land om åtgärders vidtagande mot ett all¬
mänt tilltagande superi: och särskilt har jag naturligtvis stödt mig på
de förhållanden, som inom min hemort företett sig. Der bildades under
förra året en tillfällig nykterhetskomité för åtgärders vidtagande i detta
syfte, och, såsom medlem af denna komité, har jag haft tillfälle att se
petitioner, afseende superiets hämmande, från hundradetals, ja, jag tror
jag kunde säga tusendetals, personer synnerligast af arbetsklassen. Det
är icke något nytt i vårt land, att ett sådant rop utgår; men det egna i
saken nu tror jag vara det, att det icke denna gång äro endast eller ens
förnämligast de så kallade bildade eller högt uppsatte, som söka verka för
nykterhetens befordrande, utan att det är arbetsklassen sjelf, som nu
sträfvar för sina kamraters väl mera än hvad som förr varit fallet. Att
så är förhållandet åtminstone i Göteborgs samhälle, kan jag, som sagdt är,
vitsorda. Der finnas mångfaldiga arbetare, som med sorg och grämelse
se, huru deras kamrater falla offer för frestelsen; och då de hafva fram¬
ställt sin åsigt om denna sak, så har det nästan alltid varit med hänsyft¬
ning derpå, att alla åtgärder, som vidtagits till hämmande af superiet,
skola visa sig vara fruktlösa, om icke något på lagstiftningens väg åt-
göres. Och hvad som i lagstiftningsväg kan göras, har till en del redan
blifvit gjordt genom de beslut som under förra riksdagen här fattades om
inrymmande åt kommunerna af en vidsträcktare sjelf bestämmelserätt med
afseende på utminutering, men ett vigtigt steg återstår för att söka hämma
tillverkningen och fördyra varan. Det är detta, som gifvit anledning till
min motion; men dess syfte är icke, såsom Utskottet tyckes hafva antagit,
endast att fördyra varan och derigenom åstadkomma ökade inkomster för
staten, utan den afser förnämligast, och detta angifves tydligen i motto-
32
Den 27 April.
nen vara dess hufvudäudamål, att försvaga ett af de väsendtligaste hindren
i vårt land, som stå emot befrämjandet af gudsfruktan, sedlighet och ord¬
ning. Motionen är afgifven i sådant syfte, och icke i något ekonomiskt
intresse. Utskottet säger i sin motivering för dess afstyrkande af mo¬
tionen, “att en betydlig prisstegring af bränvinet i någon mån hör minska
förbrukningen deraf, är visserligen antagligt“. Ja! Utskottet gifver mig
således här fullkomligt rätt, och af denna premiss hade man bort kunna
vänta en annan konklusion än den, hvartill Utskottet har kommit. Men
Utskottet har bär ett “men- som lyder sålunda: “men under nu rådande
höga arbetslöner synes det Utskottet föga sann dikt, att den prisstegring-
inom detaljhandeln, som af den föreslagna skatteförhöjningen blefve en
följd, skulle komma att verka synnerligen afskräckande för den egentlige
drinkaren1'. Ja, mine Herrar! det är just det skäl, Utskottet här framhållit
till stöd för sitt utslag å motionen, nemligen arbetslönernas stigande, som
utgjort ett väsendtligt motiv för min motion, tv jag har deri talat om
penningens sjunkande värde, hvilket väl i sak t >rde vara alldeles det¬
samma som arbetslönernas stigande; och att. derför att lönerna stigit,
prisstegringen icke skulle verka hämmande pa superiet, det kali jag icke
förstå, om man icke får förstå det på det inskränkta sätt, Utskottet tyckes
hafva gjort, eller att det blott skulle afse verkningarne på den djupast
fallne drinkaren. Ja, det är möjligt, att Utskottet dä häri har rätt, ehuru
jag icke vill gifva alla förhoppningar förlorade äfven för denne. Men det
är väl icke endast för desse sä djupt fallna, vi skola lagstifta. Är det
icke mera skäl i att betänka, om vi icke nu skulle kunna göra något för
de tusental, som ännu icke fallit? Jo, det är om dom, vi egentligen böra
hafva omtanka, och icke om dem, som sjunkit så djupt, att de icke mera
kunna höra rösten hvarken från predikstolen eller den lagstiftande för¬
samlingen, utan endast söka att tillfredsställa sin njutningslusta på hvad
sätt som helst. För desse senare tror jag, att, såsom Utskottet säger,
det icke lönar mödan att göra något, men jag beder eder, mine Herrar,
taga i betraktande att min motion har ett högre och mera vidsträckt mål
än att endast upprätta desse redan så djupt fallne. Utskottet hur slut¬
ligen i afseende på de verkningar, som ett bifall till min motion skulle
komma att medföra, anfört en efter dess förmenande stor betänklighet,
eller att det vore att befara, det lönnbränning och lurendrejeri skulle,
genom den föreslagna skatteförhöjningen åter komma att frodas. Ja, mine
Herrar, dessa spöken hafva framhållits hvarje gång det varit ifrågasatt att
höja tillverkningsskatten, eller att på något annat vis beskatta bränvins-
handteringen. De hafva uttalats snart sagdt i hvarje utskottsbetänkande,
rörande dessa frågor under de sista 20 aren; men jag tror, att erfaren¬
heten har visat, att man bill- ser spöken blott på väggen. Jag tror icke,
att hvarken lönnbränningen eller lurendrejeriet af bränvin tilltagit i samma
män som skatten derå ökats; utan jag tror snarare, att de aftagit under
de senare åren; och om det mål, som åsyftar att befordra bättre sedlig¬
het och ordning, viunes, sä tror jag, att de skola än ytterligare aftaga.
Visserligen är det möjligt, att lönnbränning i någon män kan komma att
ega rum; man har sagt mig att sådan äfven nu och snart sagdt ständigt
pågått i vissa skogsbygder, men det torde vara i försvinnande ringa grad;
och
Den 27 Apri
33
och för (ifrigt, mine Herrar, torde det väl vara skäl att besinna, om icke
det ena onda är bättre än det andra och om man icke ml t dt ett mindre
midt för att fa bort det större. Dessutom om genom den ökade beskatt¬
ningen större statsinkomster skulle erhålla*, hvithet — jag ber Herran te
hålla fast dervid — icke är motionens liufvudsvfte, hviiket deremot är
att minska förbrukningen eif bränvin, sa blir nog tillfälle att genom ökad
kontroll skärpa tillsynen öfver hränvinshaiidteringen; och hvad särskild);
den olofliga införseln af bränvin beträffar, sa lärer den så mycket mindre
vara att befara, som, dä den val egentligen skulle egu rum från värf
grannland Danmark, den konvention, hvilken med detta land eget ruin,
gjort svårigheterna för eu sådan införsel sa stora, att någon anledning till
fruktan i detta hänseende icke förefinnes. Jag har detta från bästa auk¬
toritet, nemligen Tullstyrelsen, som förklarat, aft fara för sådant luren-
drejeri från Danmark icke är för handen. Hvad åter kar. på andra vägar
inkomma, är svart att förutse: men jag tror. att den allmänna meningen
i landet i afseende ä tullförsnillningar blifvit under de sista 20 åren så
förändrad, att man numera icke har skäl att frukta för någon tilltagande
tullförsnillning; den tid är gud ske lof förbi, då man kunde liksom skryta
öfver att hafva fatt in eu vara från utlandet utan att hafva behöft erlägga
tull derför. Förhållandet är nu icke sådant. Nu skur lurendrejeriet i
smyg, och lurendrejaren stämplas såsom brottsling icke blott af lagen utan
jemväl i allmänna opinionen.
Jag har velat uttala dessa åsigter för att gifva eder, mine Herrar,
den uppfattningen om min motion, att den icke tillkommit på so lösa
grunder, som Utskottet bär antagit; den har tillkommit under allvarligt
begrundande och på grund af de mångfaldiga stöd, jag erhållit från flera
hall, särdeles från arbetsklassen, hvilken man val skulle tro hafva största
intresse af att få bränvin för billigt pris. Men jag tror, att de ordentliga
bland arbetare, äfven om de, under iakttagande af måttlighet, någon gång
supa, dock med nöje skola betala ett par öre mera för denna vara, visse
om att långt större fördel skulle derigenom tillskyndas dem, ej blott ge¬
nom möjligen billigare pris på andra och verkliga förnödenheter, utan än
mera genom det återhåll som härigenom på kamrater och anhöriga lättare
skulle kunna inskärpas.
Jag vill slutligen med ett par ord beröra hvad jag i min motion
anfört derom, att statens inkomster sannolikt skulle Ökas, i händelse Riks¬
dagen lemnade sitt bifall till mitt förslag. Hufvudsakliga ändamålet med
motionen är, såsom jag förut nämnt, att åstadkomma minskning i brän-
vinstillverkningeh; och jag tror också, att det skall blifva fallet, men om
också det mål, jag och troligen flertalet i vårt land vilja vinna, icke kan
i fullt önskvärd män ernås, blifver dock följden af motionens antagande,
att statsinkomsterna ökades. Utskottet säger i slutet af sina motiv:
“hvarföre och då slutligen för närvarande ej något statens behof påkallar
förhöjning i bränvinstillverkningsafgiften“ o. s. v. Men om staten icke
behöfver större inkomster, så har jag äfven i min motion omnämnt, huru
detta större öfverskott, som genom bifall till mitt förslag skulle i stats¬
inkomsterna uppkomma, kunde på lämpligt sätt utjemna* genom minskad
beskattning på andra sådana importartiklar, som allt mer och mer ingå i deri
Riksd. Prof. 7374. 2 Ap!. 4 Pant!. 3
34
Den 27 April.
dagliga förbrukningen och numera nära nog kunna anses som nödvändig¬
hetsartiklar, i hvilket afseende jag särskild! framhållit artiklarne gryn,
kaffe och socker; men jag har hemställt tillika till Utskottet, att Utskottet
skulle pa grund af den motionsrätt, det eger, samt den högre insigt i
dessa ämnen, som hos Utskottet måste förutsättas, framkomma med förslag
i berörda hänseende. Jag vill nu icke upptaga Kammarens tid längre:
men jag har önskat och önskar innerligen att få höra, om i denna Kam¬
mare finnas större sympatier för mitt förslag, än som visat sig i Utskottet,
ty jag tror och är öfvertygad om, att det skulle medföra många goda
frukter. Redan vill den i hränvinets historia märkvärdiga riksdagen 1854
uttalades af det särskilda I tskott, som dä handlade frågor rörande brän-
vinslagstiftningen, samma asigter, som äro uttryckta i min motion. Jäs¬
kar nyligen genomläst detta Utskotts utlåtande, och känner eu stark fre¬
stelse att uppläsa eu stor del deraf, men då jag icke vill upptaga Kam¬
marens tid dermed, inskränker jag mig till att derur blott anföra följande
ord: “Den allmänna finansiela grundsatsen, att eu fabrikation, hvars alster
finna stark afsättning, utan att vara nödvändighetsvaror, kan strängare be¬
skattas än andra, och äfven hör det, på det hon icke må växa utöfver
sitt tillbörliga förhållande till folkmängd och till andra näringar, har i
Sverige aldrig kunnat tillämpas på bränvinstillverkningen, emedan den varit
fästad vid en annan industri och således icke kunnat med beskattning åt¬
komma?, utan att det sett ut som det varit den senare som man velat
betunga--“
Häraf framgår ju tydligt, att eu beskattning, afseende varans fördy¬
rande, redan då ansågs som något fullt berättigad!;; och denna åsigt bär
alltid sedermera blifvit uttalad, då hithörande frågor varit före vid Riks¬
dagen.
Då jag är rädd att, i fall jag skulle fortsätta, jag komme att gå allt
för långt in i ämnet, vill jag sluta mitt anförande med yrkande på bifall
till min motion.
Herr Ehrenborg: Äfven jag hav funnit deri förevarande motionen
vara ett “gif akt“, ett ord i sinom tid, som varit förtjent att af Utskottet
mera grundligt behandla?. Sådan frågan nu för Riksdagen föreligger, hy¬
ser jag emellertid ringa förhoppning att densamma skall erhålla en gynn¬
sam utgång. Det synes mig ganska tydligt, att 1874 års Riksdag
får nöja sig med att vid sjette punkten af förevarande betänkande
fatta det beslut inom försäljningens område, som undanrödjer åtminstone
det väsendtligaste hindret för eu god vilja, när den vinner majoritet inom
en kommun, att göra sig gällande. Men jag her att härvid få erinra, att
om vi också vinna detta mål, så hafva vi likväl icke stöd för det antagande,
att en sådan god vilja skall vinna röstpluralitet inom alla eller flertalet
kommuner, då vi veta, huru nära enskilda intressen kunna af dylika frågor
beröras, och under sådana förhållanden är klart att floden tager ännu
starkare fart till de kommuner, der något försök att hämma densamma
icke göres. Det är derföre nödvändigt att staten träder emellan samt
söker genom restriktiva åtgärder jemväl i tillverkningslagen något tillstoppa
flodens källor samt fördyra varan för alla kommuners medlemmar.
Jag har uppfattat motionärens skal för sin framställning såsom sär-
Ben 27 April.
35
deles göda och välgrundade. Deremot måste jag beklaga att icke kunna
uti Utskottets motivering finna hvarken styrkans eller nyhetens behag.
De två skäl som anföras för efsing af motionen äro, dels att det dermed
åsyftade ändamålet icke skulle kunna vinnas hos den egentlige drinkaren,
som icke af varans fördyrande skulle låta sig afskräcka^, det andra att
den föreslagna åtgärden skulle kunna föranleda till brott dels emot tull-
för fattningar ne, dels emot lagen angående tillverkning af bränvin. Den
ärade motionären har redan bemött dessa skäl. Jag ber att dertill fä
lägga, att om vi kasta en aldrig sä flyktig blick på vår officiera brottmåls¬
statistik, så skola vi finna, att de bestraffade brotten emot förordningen
om fylleri och dryckenskap under det decennium, för hvilket vi hafva sam¬
lade uppgifter, med flera tusental öfverstiga den närmast i antalet kom¬
mande kategorien brott. Men deremot finna vi, att oloflig bränvinsbrän-
ning nästan helt och hållet försvunnit ur vår brottmålsstatistik. Under
år 1870 inträffade nemligen senast dylika brott, och deras antal uppgick
då till summa sex. Detta är också helt naturligt, då numera de gamla
redskapen äro förstörda och de nya deremot svåra att anskaffa.
Hvad åter smuggleriet beträffar, synes af samma statistiska tabell, att
samtliga förbrytelser emot både seglationsordningen och samtliga tull-
författningarne under samma decennium uppgått till ett antal af föga mer än
en femtiondedel af de direkta förbrytelserna emot författningen om fylleri
och dryckenskap, att icke, tala om den oerhörda mängd af dylika förbry¬
telser, som lekt* direkte strida emot sistnämnda författning, men till Indika
bränvinet varit den verkande orsaken. Från den synpunkt Utskottet sy¬
nes hafva betraktat frågan, nemligen att man borde söka förekomma att
brottens antal ökades, skulle således, efter mitt förmenande, Utskottet
hafva kommit till ett alldeles motsatt resultat vid bedömande af motio¬
närens förslag.
Utskottet anför också såsom skäl för sitt afstyrkande utlåtande, att eu
förhöjning i priset på bränvin icke inverkar något på den egentliga drin¬
karen. Det kan visst vara sannt. Men å andra sidan måste också
medgifvas, att ju torr kassan för dagen tager slut, desto förr slutar också den
mest ursinnige drinkare för den gången åtminstone. Men detta oafsedt
ber jag att få fästa uppmärksamheten på det sammanhang, som eger ruin
emellan den måttliga förbrukningen af bränvin och den omåttliga, eller
dryekenskapen. Jag säger detta, under det jag långt ifrån vill i någon
man fördöma denna måttliga förbrukning' såsom sådan eller i och för sig
sjelf. Men R andra sidan få vi också erkänna detta samband, erkänna
att dryckenskapen, den omättliga förbrukningen, utgår från den mattliga,
och att dess offer är en elitkorps ur måttlighetssuparnes leder, samt att.
om icke måttlighetssuperiet existerade, skulle icke heller dryckenskaps¬
lasten finnas till. Derföre är det eu uppgift, som vi hafva fått oss före¬
lagd att lösa, att om vi också icke kunna klandra måttlighetssuperiet i.
och för sig, tv det är ett barn af vår tid, och mängen som vant sig der¬
vid kan icke mera lägga bort det, sä böra vi likväl söka att på allt sätt
verka för dess inskränkning och, mine Herrar, det bästa arf vi kunde lemna
vara efterkommande vore att befria den nu uppväxande generationen från
måttlighetssuperiet såsom ett allmänt behof, just emedan det hos sä många
föder af sig omåttlighetsbegäret. Och tiden att vidtaga någon åtgärd för
of)
Den 27 April.
detta mål tror jag just under närvarande gynsamma ekonomiska förhål¬
landen vara synnerligen lämplig.
Jag vill icke vara vidlyftig i frågan. Jag vet allt för väl och öfver-
vägde äfven pa förhand, innan jag anmälde mig att fa ordet, att det for¬
dras icke sa litet mod att uppträda i denna sak emot till den grad väl¬
diga krafter, som man dervid liar emot sig. Det är i friskt minne, huru¬
som för några veckor sedan eu högt ärad representant från det län, som
jag tror mest bidragit till statens inkomster af bränvinstillverkningeu, yt¬
trade vid remissen af Kong!. Maj:ts proposition i fråga om inskränkning
i rättigheten att till förtäring på stället försälja vin och maltdrycker,
att nykterhets vännerna i sin nykterhetsifver nästan sjelfve förlorade" nyk¬
terheten. Jag vet icke om jag vägar räkna mig till dom som af talaren
afsägos. Beklagligen är jag nemligen icke så absolut nykter som kanske ömk¬
ligt vore. Men utom det att jag åtminstone för ögonblicket icke står
under inflytelsen af någon rusdryck, ber jag att få erinra derom, att nyk¬
terhet, i den andra meningen taget, består deruti, att vi vid sakens be¬
dömande förmå att något frigöra oss från det rus, hvaraf vi litet hvar
under eu lång tid blifvit försoffade genom långt ifrån riktiga föreställnings¬
sätt, sådana som att denna statsinkomst af bränvinstillverkningsafgifter
skall för everldeliga tider vara nödvändig för landets behof, och att dessa
drycker skola i alla tider hos oss utgöra ett nationall »clio f. Deremot
vittnar det icke om något nyktert åskådningssätt, dä man i bränvinsfrågan
så betraktar debet och kredit, att man väl i kredit sätter statens inkomst
åt tillverkningen och kommunernas genom mimiterings- och utskänknings-
afgifterna, men deremot glömmer att upptaga det ofantliga indirekta debet,
som ligger i eu stor del af statens fångvård och af kommunernas fattig¬
vård, för att icke tala om det samhällsonda, som visar sig uti ett olyck¬
ligt familjelif, slägtets försvagande in. in. Jag tror icke att det är ett
nyktert åskådningssätt att frånse detta. Icke heller tror jag att det är
ett nyktert föreställningssätt att blunda för det förfärliga deruti, att öfver-
skottet af de närvarande höga arbetslönerna i vårt land icke skall fä ka-
pitaliseras i välmåga och förökad bildning hos folket, utan i stället för¬
slösas på bränvin. Deremot finner jag ett nyktert åskådningssätt ligga
till grund för motionärens förslag, som emellertid blifvit af Utskottet af¬
styra. Af sådan anledning har jag härmed velat uttala min högaktning
för motionen och tillåter mig nu att yrka afslag å den föredragna punk¬
ten samt bifall till samma motion.
Herr Peter Olsson: Herr Talman, mine Herrar! Jag kan icke un¬
derlåta att uttala min åsigt i denna fråga, dels emedan jag anser den¬
samma vara eu bland de vigtigaste som förekommit till behandling vid
denna riksdag, dels ock emedan jag tror att den blifvit i allmänhet något
ytligt betraktad. Sådant förhållandet för närvarande är i vårt land med
afseende på bruket af starka drycker, synes det mig alldeles oeftergiflig!
att något i saken blifver åtgjord!. Och denna min uppfattning har icke
allenast vunnit bekräftelse genom uttalanden uti mångfaldiga inom Kiks-
dagen väckta motioner, den vinner ytterligare stöd deraf, att man äfven
från de djupa lederna får i våra dagar höra mänga tusentals,, röster höja
sig, som likaledes yrka att något måtte göras för frågans lösning. Och,
Dill 27 April
37
linne Herrar, hvad man än ma säga om de djupa lederna och huru litet
afseende man än ma fästa vid deras uttalade Önskningar, sä kan man dock
icke undgå att medgifva, att de hafva ganska mycket att betyda, helst i
eu fråga sådan som denna, och att ställningen, sådan den gestaltat sig i
le olika länderna rundt omkring oss, gifver tydligt vittnesbörd derom,
att röster från dessa leder af en klok lagstiftare och omtänksam stats¬
man icke kunna och icke höra lemnas utan afseende. Jag sade att ställ¬
ningen i vårt land är sådan, att något måste göras; men på samma gång
vill jag också medgifva, att frågan om sättet, huru det skall ske, är
ganska svårlöst. Vid de många olika tillfällen, då denna fråga varit före¬
mål lör behandling inom Riksdagen, hafva flerläldiga förslag än i den ena
än i den andra riktningen hlifvit framlagda, men oftast har det tyvärr
visat sig, att samma förslag, huru de än varit beskaffade, likväl rönt
större eller mindre motstånd och slutligen förkastats. Det är derföre alls
icke underligt, att äfven den motion, som nu varit föremål för behandling
moln Bevillnings-Utskottet, hlifvit afstyrkt och detta på skäl, för mig otill¬
räckliga. men som jag föreställer mig hafva varit för Utskottet giltiga.
Om man emellertid ser något litet tillbaka på den närvarande bränvins-
lagstiftningens utveckling, så visar det sig alldeles uppenbart för den som
rätt betraktar saken, att det är två omständigheter som bidragit att för¬
minska. superiet,. den ena, att varan hlifvit fördyrad, den andra, att dess
försäljning hlifvit försvårad. Sanningen häraf ligger i sådan öppen dag,
att den svårligen kan bestridas. Jag tror derföre att man går i deri rätta
riktningen när man söker att fördyra sjelfva varan och att på samma
gång ställa försäljningen sa, att den något försvåras. Den ärade motionären
har också, sa vidt jag kunnat förstå, icke föreslagit annat än att genomen
ökad tillverkningsskatt fördyra bränvin och derigenom i någon man också
förminska varans afsättning. Nu har Utskottet sagt, hvad som äfven förut
olilvit anmärkt, att man genom eu sådan åtgärd icke skulle vinna syn¬
nerligen mycket, dels till följd af de närvarande höga arbetsprisen, hvar¬
igenom den slöra mängden är i stånd att fortfarande förskaffa sig varan
till samma myckenhet, dels ock emedan man derigenom skulle gifva ökad
anledning till bränvinssmuggling. ,1a, dessa invändningar hafva, såsom
det af en föregående ärad talare nyss anmärktes, icke nyhetens behag,
utan hafva tvärtom hlifvit ofta upprepade.
Hvad först angår den rikliga arbetsförtjenst eu. sa tror jag icke att
den verkligen är sa stor, da den samma nivå lies med de ökade iefnadskost-
nadema, att man deraf för draga den slutsats, att den arbetande klassen,
hvarom här är fråga, skulle supa lika mycket, derest bränvinet ytterligare
fördyrades. Tv erfarenheten vittnar tydligt om motsatsen; på den tid. dä
ännu hushehofsbränningen var tillåten och priset var betydligt, lägre, till¬
verkades och söps inom värt land omkring 50 millioner kannor årligen,
och Herrarne känna sjelfva det närvarande tillverknings beloppet. Det är
således min fullkomliga öfvertygelse, att, i samma mån som varan fördyras,
kommer äfven i trots af ökade arbetspris superiet att förminskas.
H\.ad åter .angår Utskottets fruktan, att den föreslagna åtgärden skulle
halva till.påföljd att smuggleriet åter komme att florera, så torde det
tiilåtas mig att yttra några ord om detta smuggieri, efter som jag mer än
flertalet af denna Kammares ledamöter varit i tillfälle att betrakta det
38
Den 27 April.
på närmare håll och dervid vunnit någon erfarenhet om de motiv, som
vanligen ligga till grund för ett dylikt brott. Jag kali dä på grund af
statistiska uppgifter, meddelade från tullkammaren i det samhälle jag till¬
hör, upplysa Herrarne, att sedan den deklaration, som afslöts mellan Sverige
och Danmark angående smugglingen i Öresund, blifvit tillämpad, har icke
något beslag under år 1878 på smuggladt bränvin egt ruin vid nämnda
tullkammare, och att smuggleriet, som redan derförinnan varit i aftagande,
under nämnda är sannolikt helt och hållet upphört. Och jag tror icke att,
om eu förhöjning af tillverkningsskatten kommer till stånd, smuggleriet
skulle komma i ett sådant flor, som man velat befara. Hvarföre? Jo der¬
före att de personer å de fiskelägen, som förr plägade sysselsätta sig med
denna handtering', Indika jag något känner till på de trakter som ligga i
närheten af Helsingborg, numera hafva slagit sig på helt andra yrken.
Och om Herrarne toge närmare kännedom om dessa förhållanden, så skulle
Herrarne fä se, att eu sådan lurendrejare numera icke blott afhåller sig
från sin förra brottsliga verksamhet, utan till och med känner leda dervid
och derföre med så mycket större ifver omfattar en ärlig verksamhet, som
genom idoghet och Guds välsignelse bereder honom en dräglig utkomst.
Det ligger för visso en sanning i det påståendet, att om en menniska har
något sä när fått erfara hvad det vill säga att vara eu lagbrytare och
derefter kommer till insigt om hvad det är att genom arbete i gudsfruktan
förtjena sitt bröd, så återvänder lian icke gerna till sitt förra olyckliga
yrke. Jag tror således icke att den omständigheten, på hvilken Utskottet
i detta fall velat grunda sitt afstyrkande utlåtande, bör vid det beslut
Kammaren kommer att fatta tilldömas stor betydelse. Herrarne veta ganska
val, att det är vid de närmast Danmark belägna kuster af vårt land, som
smuggleriet i synnerhet bedrifvits. Jag vill icke bestrida att, såsom Ut¬
skottet här antyda, smuggling äfven kunde ega rum från Tyskland och
då möjligen på mera från Sundet aflägsna kuster af riket. Men jag tror
också, att en smuggling från detta håll skulle till följd af den långa vä¬
gen sjöledes hafva sä stora vanskligheter och svårigheter att öfvervinna,
att den i synnerhet med något omsorgsfullare bevakning skulle ganska
lätt kunna förebyggas. För mig gälla således icke de skäl Utskottet an¬
fört, Jag är lifligt öfvertygad om, att denna smuggling, som Utskottet så
mycket befarat, skulle reducera sig till något som existerar i föreställnin¬
gen, men icke i verkligheten. Dessutom, mine Herrar, ber jag att fä fästa
uppmärksamheten på en sak, som jag tror är af synnerlig betydelse vid
ett rätt bedömande af föreliggande fråga, Hvad är det som gör att ett
land blomstrar och utvecklar sig! Hvad är det som gör att ett folk för¬
mår bära de bördor, som påläggas detsamma, på det att det må kunna för¬
svara sin sjelfständighet och häfda sin plats bland Ofriga civiliserade na¬
tioner? Jo, det är arbetsamhet, sedlighet och den moraliska kraft, hvar¬
förutan det icke förmår hålla profvet. Men hvad -är det som förlamar
arbetskraften hos våra arbetare och undergräfver deras sedlighet och mo¬
raliska kraft. Det erfordras icke synnerlig skarpsinnighet för att inse, att
det är icke minst dryckenskapslasten. Tanken efter, mine Herrar, huru
många timmar, huru mänga dagar, ja. till och med veckor gå förlorade
derigenom att arbetaren tagit sig ett ras. Han sofvel ruset af sig. kän¬
ner sig orolig, ohågad att arbeta. Han måste ånyo förtära några supar
Den 27 April.
89
för att öfvervinna verkningarne af det förra ruset. Och sålunda förspilles
icke allenast den tid, som åtgår för krogbesökandet, utan äfven den egent¬
liga arbetstiden, just derföre att han genom sitt lastbara lefnadssätt för¬
lorat den arbetslust och den ihärdighet, som han behöfver för att kunna
med sitt arbete försörja sig och de sina. Jag vill icke gå in i fängel¬
serna eller på brottets vägar för att framleta offer för dryckenskapslasten.
Jag vill se frågan ur eu ännu allmännare synpunkt och kommer då till det
resultat, att det land lider betydliga förluster i rent materiel! hänseende,
der den arbetande befolkningen på detta sätt öfverlemnar sig åt dryckenskaps¬
lasten och derigenom föröder sin tid och .sin håg för arbete. Och när
man sedan betänker, hurusom drinkaren i allmänhet saknar all moralisk
kraft och frågar sig huru det slutligen skall komma att se ut i ett land,
som sålunda sjunker allt djupare ned i ett tillstånd af försoffning, så tror
jag att man skall vilja i tid motverka det onda. låt vara, att man också
derigenom får några millioner riksdaler mindre behållning i statskassan.
Jag tror att om vårt land skall förmå bära de ökade utgifter, som för
bevarande af dess sjelfständighet snart må kunna komma att erfordras,
sa höra vi i främsta rummet vara betänkta att bereda det ett nyktert och
i moraliskt hänseende kraftigt folk.
Från dessa synpunkter har jag för min ringa del betraktat denna
fråga. Jag tror icke, ehuru gerna jag önskar det, att man just nu skulle
kunna få Riksdagen att besluta eu så hög skatt, som i motionen föreslås.
Jag medgifver att det måhända skulle vara att taga ut steget något ha¬
stigt, ehuruväl jag är alldeles öfvertygad om att det icke skulle medföra
några vådor, utan att de små olägenheter, som i ett eller annat hänse¬
ende möjligen uppstode, snart nog skulle reglera sig. Men då jag ser på
asigterna inom Riksdagen och de beslut, som tillförene blifvit af Kam¬
maren i dylika frågor fattade, så kan jag icke hafva stora förhoppningar
om framgång' vid detta riksmöte för den förevarande motionen. Men jag
har velat yttra mina åsigter i afseende på den vigt och betydelse lag¬
stiftningen i detta ämne har för vårt folk. Lifligt önskar jag att åtgärder,
ju förr desto hellre, blefve vidtagna i den af motionären angifna rikt¬
ningen. Och jag hyser den förhoppning, att Kongl. Magt, såvidt om¬
ständigheterna sådant medgifva, kommer att framlägga ett förslag i äm¬
net. För att emellertid icke splittra de meningar, som bär uttalats till
förmån för motionärens förslag, her jag att helt enkelt få påyrka bifall
till detsamma.
Herrar Oslitlig och Olof Nilsson förenade sig med Herr Peter
Olsson.
Herr Nils Larson: Jag kan icke annat än skänka fullt erkän¬
nande och full högaktning åt den afsigt, som varit ledande icke allenast
för motionären utan äfven petionärerne i detta ämne. På samma gång
jag gifver ett sådant erkännande, kan jag dock icke annat än beklaga, att,
på sätt jag trott mig finna såväl af petitionerna i ämnet som af ett och"
annat under denna öfverläggning i Kammaren fäldt uttryck, våra nykter-
hetsvänner visat sig lika obetänksamma som välmenande. Jag tror mig
kunna försvara detta omdöme genom att åberopa något af hvad som före-
%
40
Pen 11 April.
kommer i de omnämnda petitionerna. Uti dessa petitioner framhålles ställ¬
ningen inom vårt kara fädernesland såsom alldeles oförsvarlig i afseende
å sedeslöshet och dryckenskap. Man ordar i starka uttryck om önskvärd¬
heten åt att kunna förebygga utbredningen åt den -‘allt mer och öfverallt
tilltagande fyllerilasten11. Då jag icke bär erfarenhet deraf, att nämnda
last under senare tid tilltagit, utan tvärtom tyckt mig finna att den suc¬
cessivt aftagit. så kan jag icke annat än beklaga, att"inom vårt land fin¬
nas so mänga, personer nog obetänksamma att inför utlandet och hela
verld eu utmåla svenska folket på det bedröfligaste sätt, Eu af de föregå¬
ende talarne sade, att, enligt statistiska uppgifter för de senaste decenni¬
erna, ett stort antal förbrytelser mot förordningen om fylleri och drycken¬
skap varit åtalade och straffade. Jag vill icke neka, att sä kan vara för¬
hållandet. Men den ärade* talaren nämnde icke — hvad lian likväl bort
omtala — nemligen huruvida under de sista decennierna antalet af lie¬
förda förbrytelser blifvit större eller mindre än under föregående decennier.
Hade lian gjort en sådan jemförelse, så kunde man fått. någon lednin g för
att bedöma, huruvida dryckenskapslasten på senare tider visat benägenhet
att stiga eller att aftaga, I detta afseende skall jag, i trots af allt hvad
man skrikit i de omnämnda petitionerna, be att få åberopa sammandraget
af Konungens Befailmngshaivandes i de särskilda länen senast afgifna
femårsberättelse*!. I detta sammandrag, som är gjordt af statistiska cen¬
tralbyrån, heter det: “Femårsberättelsernas omdömen om missbruket afl
bränvin gifva fullt stöd åt antagandet, att detta missbruk pa landsbygden
och bland det uppväxande slägte! är i ett fortgående aftagande, i mången
landsort, måhända derhän, att diet inskränker sig till blott indivuela undan¬
tag11. X'*, beror det på. från hvilken håll det säkraste omdömet kommer,
antingen tran Konungens Befallningshafvande, som hafva att strida sig på
uppgifter från sina öfver hela landet spridde länsmän, eller från dem,
som af ett visserligen till sitt syfte vackert men måhända i någon män
missriktad! nit beskrifvit förhållandena i rak motsats mot Konungens Be¬
fallningshafvande. Jag vill icke fälla någon dom i den frågan, hvilket-
dera omdömet må anses vara mest trovärdigt, utan öfverlemnar åt eu hvar
af Kammarens ledamöter att derom döma. Och oaktadt jag för min del
är fullt öfvertygad, att ifrågavarande last under den senare tiden succes¬
sivt aftagit, medgifver jag gerna, att tillräckligt mycket deraf ännu finnes
qvar, för att äfven enligt min åsigt deremot bör göras hvad göras kan.
Fråga blir då om bästa och klokaste medlet för motarbetande af den åter¬
stående dryekensfcapen. Dervid bör man måhända något betänka, huru¬
vida skäl finnes att gifva gällande lag skulden för dryckenskapen i landet,
eller om ej denna skuld fastmer bör sökas hos brister i lagens efterföljd.
För egen del tror jag, att saken förhåller sig på sistnämnda sätt. Det är
särdeles vanligt, att, så snart ett missförhållande i landet yppar sig, man
faller på den idén, att skylla felet på lagstiftaren, utan att besinna, huru¬
vida lagen efterlefves. Har man ofta eller någonsin t. ex. hört talas om
tillämpning af det stadgande i brånvinsförsäljningslagen, hvilket säger, att
den, som utlemna! bränvin till person, som redan synbarligen är öfverla-
stad, skall bota ? Skulle det måhända ej vara troligt, att, om de som
hafva att öfvervaka lagens efterlefnad, fullgjorde sin pligt att åklaga för¬
brytelser mot lagen, förhållandena derigenom skulle kunna i väsendtlig
41
Den 27 April.
män förbättras? Har man sett- att äklagaremakten, så ofta förhållandena
dertill verkligen bort föranleda, med förstånd och fullt allvar vänd! sig
emot det slaga missbruk af bränvinsförsäljning, som kallas oloflig iskänk¬
ning eller oloflig utminutering? Jag vågar härpå svara, nej. Vid halva
åtal skett i många fall, men jag vågar påstå, att åtal ej anstalts i alla
fall, der sä bort ske, och icke utförts med den varsamhet och beräkning,
soin vederbort. Har man sett många exempel derpå, att den lag, som kal¬
las Kong! Maj:ts nådiga förordning mot fylleri och dryckenskap, allestä¬
des vunnit erforderlig' tillämpning eller länd! till efterföljd? Det torde
kanhända vara skäl i att man uti intresse för saken — och sådant in-
tresse tillkommer oss eu hvar i sin stad — ville tillse, att gällande oid-
ningsföreskrifter verkligen måtte etterlefvas, och först, i den man detta
visar sig1 för ändamålet otillräckligt, komma med klagomål mot lagstift¬
ningens beskaffenhet. . . ,
Hvad nu beträffar den lagbestämmelse, som för tillfället ar i fråga,
nemligen bestämmelsen om skattebeloppet för tillverkning åt bränvin, så
för jag att få erinra, att denna skatt successivt blifvit höjd. 1 motionen
har visserligen anmärkts, att penningens värde successivt sjunkit, men jag
tror att, om man tager i betraktande, huru mycket skatten å bränvins-
tillverkning stegrats sedan år 1855. man skall finna, att sk aftal i > i höjning eu
hållit ungefär jemna steg med penningevärdets fallande. Anser man nu
att skatten år 1855 till sitt belopp riktigt afpassades och medförde dermed
åsyftad verkan, och måste man derjemte erkänna, att. i förhållande till
nuvarande penningevärde, skatten nu icke kan anses vara relativt lägie an
ar 1855, sä torde man väl hafva anledning hoppas, att de göda verkmn-
garne åt skatten fortfarande skola visa sig. Så vidt jag kan inse, nar
således bevisning icke blifvit åstadkommen för dct^ påstående, att man
skulle behöfva för det goda ändamålets vinnande nu åter böja beskattnin¬
gen åtminstone i sa hög grad, som motionären föreslagit. Hall må också,
i fråga om bestämmande al denna skatt — hvilken omsorg man än ma
hafva om att söka förekomma dryckenskapslasten — likväl tänka pa att
icke onödigtvis och allt för mycket betunga alla de åt Sveriges innebyg¬
gare, som aldrig gjort sig skyldiga till denna last, men likväl skulle drab¬
bas af den ifrågasatta skatteförhöjningen, hvilken statsverkets närvarande
tillstånd icke påkallar. Xu hörde jag visserligen för en stund sedan åt eu
talare från Örebro län, hvilken uppträdde pa talareplatsen, att icke blott
missbruket af bränvin — d. v. s. det bruk, som drinkaren gör — utan
äfven det måttliga bruket deraf vore ett midt att ur folkets vanor utrota.
Ja går man sä långt i stränghet, då tror jag att man bolde gina något
annat än böja skattebeloppet, då tror jag konsekvensen fordra att man
utfärdade totalt förbud mot tillverkning och bruk af bränvin. Men hvart¬
hän skulle sådant leda? Jo, naturligtvis till oloflig införsel och oloflig
tillverkning af bränvin. Härpå svarar den ärade talaren troligen, att lian
icke begärt något sådant förbud. Men derpå vill jag i min ordning svara,
att eu sådan förhöjning af tillverkningsskatten, smil här ifrågasatts, skulle
i sin mån fora till samma verkningar som ett totalt förbud.
Ja» slutar på samma sätt som jag börjat med den förklaring, att jag
uppriktigt önskar, att man måtte kunna komma till det mål motionären
åsyftar, nemligen att göra slut på missbruket al bränvin i landet, men dä
42
Dill 2 7 April.
jag- tager för gifvet, att den väg, • motionären velat anvisa oss för att nä
detta mai, icke är den rätta, enär, vid det förhållande att bränvinsförsälj-
mngs- och bränvinstillverkningslagarne i sitt nuvarande jemförelsevis min¬
dre stränga skick öfverträdas, de i händelse af skärpning säkert skulle
blifva ännu mera öfverträdda, sa får jag yrka bifall till Utskottets förslag.
1 Herr Nils Larsons anförande instämde Herrar Ola Andersson. Nils
Nilsson i Stäfvie. Halt mette. Bolin och Landquist.
Fiihene k o ek. .lag skall söka inskränka mitt yttrande till det nu
föredragna ärendet, eller andra punkten i Bevillnings-Utskottets betänkande
iS:o 7; men dessförinnan anhåller jag dock att få högtidligen förklara,
att min innerliga öfvertygelse är, att vi alla här i Kammaren äro varma
vänner af nykterhet och sedlighet och att vi med alla lagliga medel, som
stå oss till buds, vilja befordra dessa goda egenskaper. För min del pro¬
testerar jag alltså mot hvarje yttrande, som kan tydas derhän, att de,
som ej dela en eller annan här framställd åsigt om sättet, äro fiender till
saken.
Jag vet väl, eller tror åtminstone, att på denna fråga icke behöfver
spillas många ord och jag skulle ej tagit till ordet, om icke Utskottets
motivering blifvit temligen skarpt angripen. Utskottet har sagt, att eu
betydlig prisstegring ä bränvinet äfven åstadkommer minskad konsumtion
och det är otvifvelaktigt, att så förhåller sig. Men jag ber Herrame noga
märka, att mindre konsumtion af bränvin icke är detsamma som mindre
fylleri. Fn betydlig konsumtion kan vara förenad med nykterhet och liten
konsumtion med mycket fylleri. Det är detta, som Utskottet velat säga,
da det talat om, att ifrågavarande prisstegring icke kunde verka synner¬
ligen afskräckande på den egentlige drinkaren.
Jag vill nu söka att helt enkelt och nyktert återkomma till sjelf™
saken, tyy om någon fråga behöfver behandlas med lugn och sans, så är
det en truga af denna natur, der man eljest så lätt skjuter öfver’målet.
Jag vet icke precis, huru mycket bränvin erfordras för att försätta eu
vanlig arbetsför menniska i det sorgliga tillstånd, att hon icke längre di¬
sig sjelf mäktig. Jag antar emellertid eu qvantitet af t. ex. 1.5 kubiktum.
Hvilken verkan skulle under sådan förutsättning den ifrågavarande pris-
stegrmgen hafvaf Jo priset på ruset skulle stiga med omkring tio öre.
Manne, mule Herrar!. denna prisstegring verkligen skulle i väsendtlig mån
afskräcka den egentlige drinkaren? Men jag ber att få framhålla en
annan verkan af samma prisstegring, d. v. s. dess inflytande icke på drin¬
karen utan för den nyktre, ordentlige konsumenten, för hvilken dock _
man sago hvad man vill — denna vara närmat sig til! att blifva eu nöd¬
vändighetsvara. Jag talar således om den som icke konsumerar mer än
,ex‘ *re *um bränvin om dagen, men gör det hvarje dag. För en sådan
ordentlig konsument, mot hvilken ingen anmärkning för fylleri kan göras,
ökar den ifrågasätta prisstegringen hans årliga utgifter med 7 R:dr, eller
T^Lctt ljLL1,>UP omkring 18 gånger så stort som den personliga skydds¬
afgift!. År det troligt, att effekten på drinkaren icke skulle blifva sär¬
deles betydlig, så är temligen säkert, att verkan för den ordentlige konsu¬
menten skulle blifva långt ifrån fördelaktig, tv den konune sannolikt
43
Den 27 April,
att alstra ovilja mot eu så beskaffad lagstiftningsåtgärd, som den föreslagna,
och på samma gång försvaga effekten deraf. Men, seger man, det finnes
en annan klass, det är det uppväxande slägtet. det är den, som icke är
drinkare, men som kan bii det derigenom att varan är sa lätt tillgänglig,
det är denna som skall afhålla' från dryckenskapen. Ja om lian ieke kan
af hål las genom annat än eu prisstegring, sådan som den nu föreslagna, sa
befarar jag att det åsyftade målet endast i ringa mån skulle vinnas.
En talare anförde, bland annat, att i fråga om andra lagöfverträdeiser
än fylleri allmänna meningen undergått förändring till det bättre, sa att
t, ex. alla numera stämpla tullförsnillning såsom ett brott. Mine Herrar!
är det icke samma förhållande med fyllerilasten V Yi äro sa gamla, att vi
lära väl minnas, hurusom för 20 år sedan det icke gällde för någon skam
åt,t vara full. I afseende härå har en stor förändring i allmänna tänke¬
sättet inträda och jag är öfvertygad, att folkupplysning och bildning skola
fortgå i den riktning att göra fylleriet alltmera förhatligt och skamligt.
I denna allt mer och mer starka opinion ligger det egentliga korrektivet,
hvartill dock visserligen lagstiftningen har att lemna understöd. ^
Man har sagt, att Utskottets uttalade farhåga för ökadt luieiidrejeri
och tilltagande Kolbränning icke förtjenade något afseende. Det är ett
besynnerligt resonnement. Man tror, a ena sidan, att en prisstegring åt
70 öre för kannan skall åstadkomma all välsignelse i detta afseende genom
att afhålla drinkaren från att supa, den pa lastens väg redan inträdde
från att gå vidare; men samma prisstegring skulle å andra sulan icke
inverka på lurendrejaren, hvilken man måtte räkna till ett helt annat
slägte, som icke har detta vinstbegär, hvaraf dock supare» i sm man
skulle påverkas. För lurendrejaren gäller det likväl icke prisskilnaden
för 15 kubiktum, utan vanligen för minst lika mänga kannor. Pa samma
sätt resonerar man om lönbränningen. Det är lyckligt, att denna hand¬
tering så godt som upphört. Dock tror jag, att det mindre är fruktan
för lagens arm, som afhåller från lönbränning, än fastmer den omständig¬
het, att tillverkningsskatten än icke är så liög. att ombränning lönar sig
med de dåliga redskap, som dertill äro att använda. Men om tillverknings-
skatten höjdes nog för att göra lönbränningen väsendtligen lönande, är
iller än möjligt att man skulle fä se denna handtering åter uppstå.
Den högtärade motionären har i sill motion äfven åberopat exempel
från utlandet, deraf dock hans förslag i verkligheten ingalunda erhållet
något stöd. Han har hänvisat till England, der man till förekommande af
fyllerilasten lagt en särdeles hög skatt, uppgående till omkring 4 K:dr på¬
känna, på bränvin. Hvad bär resultatet blifvit? Jo, trots detta har fylleri-
lasten så tagit öfverhand i England, att man der börjat vända sina blickar
till Sverige för att taga kännedom om vår lagstiftning, som frambragt _ sa
fördelaktiga följder. Ser jag på vört grannland Danmark, så finner jag
der en vida lägre tillverkningsafgift lagd på bränvinet än hos oss. och det,
oaktadt är danska folket i allmänhet kändt för nykterhet.
Det måste således vara andra skäl än priset, som bär verkat, och
dessa skäl föreställer jag mig i främsta rummet vara bildningen och den
sedliga känslan i allmänhet och i det andra eu god och förståndig lag¬
stiftning. som kan och bär vara allvarlig och sträng i detta hänseende.
44
Der
April.
Nia- Jas talar om Danmark vill jag taga detta land såsom exempel
jemväl hvad jag i ett annatfhänseende förut anfört, nemligen om
sldlnaden emellan stor konsumtion och fylleri.
I Danmark ar händelsen att konsumtionen af bränvin är, tagen per
'individ nära dubbelt sä stor som i Sverige. Konsumtionen i Danmark
uppga-k åtminstone lör Hägra år sedan till omkring 12 millioner kannor
mn aiet. detta med afdrag af exporten, som i Danmark är fullkomligt
känd Detta av efter mm tanke ett bestämdt bevis pa att det icke är
prisstegringen som hufvudsakligen verkar hämmande pa superiet, och vill
man mina orsakerna till de fördelaktiga verkningarne af 1854 ars lagstift¬
ning, till det ojemförligt bättre tillstånd, som efter denna tid inträda så
aro ^ de ganska manga. icke minst, jag upprepar det, ökad bildning och
uppösning, vidare äfven prisstegringen — vare det långt ifrån mig att
mstnda att icke denna utöfvat ert ganska stort inflytande — men framför
allt lagstiftningen i (ifrigt, som tillstoppat alla dessa tillflöden af bränvin
fle ILen störa massan af befolkningen. Herrarne veta måhända, altför
o^ik-nng 40 är sedan fanns i hela landet inemot 190.000 småbrännerier i
gång förutom 000 a 700 ångbrännerier. Detta antal hade visserligen före
, ltl8«tittmngen betydligt-nedgått, men var dock fortfarande gan-
sita stor. °' '
lcke svart att inse, att tillstoppandet af alla dessa källor jemte
[- s eglingen skul.e åstadkomma en stor förändring på en nation,' som
cim var komplett förstörd, och dertill kom då eu allvarlig försäljnings-
lagstiftning, som gjorde det möjligt för kommunerna att reglera sina för¬
hallanden i sedlighetens intresse. Det står i närvarande stund i kommu-
i.einas makt att om de vilja, ganska betydligt höja priset pa bränvin,
nemligen genom det satt. hvarpå de ordna försäljningen. De behöfva icke
i, Jemna rättigheter utan emot ganska hög afgift, och derigenom blir brän-
vmet också dyrare. De kunna lägga den förhöjda skatten der. och detta
föd ock pa manga stallen skett, hvarigenom det i sjelf™ verket inträffat,
,:u nainmet på dessa orter är lika högt i pris som det genom den nu
föresiagna förhöjningen skulle blifva,
l "i- mm del kan jag af hvad jag nu nämnt icke komma till annat
immat, an att vi måste söka andra utvägar att hämma det onda, som
oi,\Mesaktigt förefinnes, andra vägar, till indika också de flesta af de af-
gilna motionerna och den stora massan af petitionerna syfta, under det
dl'“ , blutt eu eilda motlon åsyftar skatteförhöjning. Bland de många tu¬
sende stämmor, som i detta hänseende gjort sig hörda, tror jag icke någon
emu mer an denna gatt ut pa skatteförhöjning utan syfta alla till lag¬
stiftningsåtgärder minst, och det är äfven af detta skal. som jag vågar
anhålla om bifall till Utskottets förslag. * °
Herr Imr Månsson instämde med Friherre Fock.
. 'tteir Sten Nilsson i Efveröd: Sedan de två siste talarne nu haft
•odes. sa behöfde jag väl knappast yttra mig. men jag ber dock få säga
rugra ta ord i saken, synnerligast som man tyckes vilja tillägga frågan
eu sa ofantligt stor vigt. Jag vill visst icke betvifla att motionären me-
,)At' fal med sltt förslag, dä han tror att, såsom han yttrat, detsamma
1'er, 27 April.
45
skall befordra gudsfruktan, sedlighet och ordning, men jag vågar dock tro,
att han i sj elfva verket icke agnat frågan ett så allvarligt begrundande,
som han sjelf velat påstå. Yi veta alltför val från hvad håll alla dessa
stora rop om bränvinets förderfliga verkningar härleda sig. och vi veta
tillika hvarifrån dessa många petitioner förskrifva sig. men jag vågar på¬
stå, att eu stor del af detta rop och detta klander är obefogad! och obe¬
tänksamt. Gå vi tillbaka till den tid, då husbeliofsbränningen ännu var i
sitt högsta flor i landet, sa kunna vi icke annat än medgifva, att vårt
folk gått med stora steg framåt i sedlighet och upplysning. Och det är
icke prisstegringen å bränvin som orsakat denna stora och fördelaktiga
förändring, nej, det är lagstiftningen, sä väl den som afskaffade denna
förut på landet utöfvade husbeliofsbränningen, som beredde allmänheten
tillgång på bränvin i hvarje koja på landsbygden och i städerna, som den
om ordnandet af försäljningen, fastän i senare afseendet ännu brister
förefinnas.
Det är för mig tydligt och klart att, man må höja priset på bränvin
ännu högre än motionären föreslagit, bränvinssupandet dock icke derige¬
nom skall hämmas; det är arbetsamhet och sedlighet samt i främsta rum¬
met upplysning, som skall kunna åstadkomma denna verkan, och dernäst
ett välordnad! sätt för utminutering och utskärning af bränvinet. Det är
visserligen vackert att föra sedlighetens och nykterhetens talan, men man
bör då också se till, att man gör det på ett sätt, som verkligen leder till
det åsyftade ändamålet. Jag medgifver gerna, att det missbruk, hvarom
man talar, verkligen finnes till någon del, men detta är hufvudsakligen
i städerna, och isynnerhet de större, men att detta missbruk och det onda
som det medför är så stort, som här blifvit utmåladt, det är icke sanning.
Och jag hemställer till Kammaren om det kan vara klokt, eller om det ej
är i högsta grad obetänksamt att pa ett sådant sätt nedsätta landets vär¬
dighet i detta afseende. Min åsigt i saken är den, att det största felet
blifvit begånget, då man lagt i kommunernas händer att göra sig vinst på
bränvinssupandet och således gjort kommunerna intresserade för att skaffa
krogar, och vi kunna aldrig uppnå det mål hvarefter vi sträfva, förr än
vi borttagit från kommunerna denna makt. hvarigenom dem lemnas till¬
fälle att ockra på lasten. Eller är det någon som tror, att en kommun,
som är i tillfälle att förtjena från 10,000 ända till 100,000-tals Hell' på
bränvinssupandet, skall kunna motstå frestelsten att låta kroglifvet florera
i detta samhälle? Nej, sloge man in på den vägen att icke låta kommu¬
nerna hafva någon vinst på krogarne, så skulle efter min öfvertygelse
krogarnes antal snart förminskas och derigenom äfven bränvinsfloden stäm¬
mas, der den finnes.
Man har här sagt att, om bränvinet fördyrades, tillverkningen skulle
förminskas. Nej, jag tror det ej, så länge de arbetande klasserna, såsom
nu är fallet, och som jag hoppas må fortfara, hafva höga arbetslöner, så
finna de sig också, naturligtvis, hafva bättre råd till att supa, jordbrukets
förbättrande går framåt med stora steg och på samma gång beredes ökad
tillgång på produkter för brännerierna. Konsumtionen stiger i bredd med
ökade tillgångar, och på den lilla skilnaden i priset å en sup fästa de icke
under sådana konjunkturer särdeles mycket afseende.
46
Den 27 April.
Man har äfven sagt att bränvinssnpandet förlamar arbetskraften. Ja,
det är visserligen sann!, för så vidt det går till öfverdrift, men ett mått¬
ligt bränvinssupande vågar jag pasta verkar motsatsen. Alla som i likhet
med mig varit vana vid ansträngning och tungt arbete känna nog till huru
välgörande eu sup ofta kan vara, och det vore till stor skada för de min¬
dre bemedlade arbetande klasserna, för hvilka bränvinet är nära nog en
nödvändighetsvara, om man ställde så till. att en måttlig tillgång på brän¬
vin icke för dem funnes till någorlunda skäliga pris.
Man säger äfven att faran för smuggling icke är sä stor, som Ut¬
skottet antydt, och anför såsom bevis derför, att intet beslag blifvit gjordt
på lång tid. Ja, det är ju naturligt att, om smuggling icke lönar sig,
sådan icke skall ifrågakomma, men fördyra varan, sä få vi se om icke
smuggiingssystemet åter kommer i gång. Jag kan icke heller finna, att
vi nu ur statsekonomi synpunkt kunna hafva något skäl att förhöja
tillverkningsafgiften pa bränvin. Vi behöfva dess bättre icke för närva¬
rande ökade skatter. Ingen kan bestrida att vår finansiela ställning är
utmärkt god, och jag kan derför icke äfven ur denna synpunkt finna an¬
ledning till en skatteförhöjning, som i min tanke vore mycket oklok och
säkerligen icke skulle leda till det mål man önskar. För min del yrkar-
jag alltså bifall till Utskottets förslag, hvartill jag också hoppas att denna
Kammare skall lemna sitt samtycke.
Herr Kyl and er: Jag betvifla! icke att motionären haft ett godt
syfte intet! sin ifrågavarande motion, men jag tror att han alldeles förirrat
sig dä han antagit, att hans förslag skulle leda till minskning i konsum¬
tionen. Hvad betyder väl ett och ett hälft öre iller eller mindre på eu
sap? Ingenting. Han har sagt att det icke är meningen att lagstifta
för drinkare. Ja, för hvem skola vi då lagstifta? Minne för de nyktra?
Jag tror att den måttlige konsumenten hör hafva sitt fria val, och vi böra
icke alltför mycket lagstifta för honom heller.
Här har vidare talats om “de djupa lederna14, från hvilka de der
petitionerna skulle utgått — men huru hafva val dessa petitioner kommit
fram? De äro tryckta nästan allesammans och alla affattade i ungefär
enahanda ordalag samt utskickade kring hela landet för att samla under¬
skrifter derå. Ja, mine Herrar, det är ingen hemlighet att de förskrifva
sig från ett och samma hall och derifrån kringsändts i bref till olika de¬
lar af landet, jag vet det, och derföre betyda de heller icke sä särdeles
mycket. Jag tror icke heller, att bränvinssupandet kan hämmas genom
alltför stränga stadgande». Men huru, frågar man, skall det då tillgå? Jo,
genom upplysning; derigenom, och endast derigenom, kunna vi hoppas att
vinna det mål, hvarefter vi i detta hänseende sträfva. Jag vill nedlägga
eu bestämd och uttrycklig protest emot det talet om den myckna uselhet
och sedeförderf, som skulle finnas i landsorterna. Jag har hunnit temligen
långt i ålder och har derföre varit i tillfälle att se att förbättringen i sed¬
ligt hänseende är betydande.
På grund af hvad jag anfört anser jag mig icke kunna annat än
tillstyrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Wijk: Det beslut, som af 1854—1855 årens Riksdag fattades
De 11 April.
47
i fråga om vilkoren för försäljning och tillverkning af bränvin, var må¬
hända .det vigtigaste för vårt lands utveckling och förkofran som fattats
alltsedan 1809. Riksdagen hade att välja emellan liera utvägar för att
vinna målet, bränvinsflodens hämmande, och det fattades ingalunda starka
röster, som höjdes för att helt och hållet förbjuda tillverkning och bruk
af starka drycker. Rikets Ständer voro dock nog kloka att icke lyssna till
dessa röster, utan, med den praktiska blick, hvarmed man i Sverige oftast
behandlat dylika frågor, valdes den väg som sedermera visat sig medföra så
välsignelsebringande verkningar. I stället för att förbjuda en vara, hvars
förbrukande i allt fäll icke hade 'hunnat förhindras, sökte man endast att
begränsa, kontrollera och fördyra tillverkningen och försäljningen samt så¬
ledes försvåra åtkomsten af bränvinet. Detta system har ledt till det
lyckliga resultat, att bränvinstillverkningen nedgått från 50 ä 60 millioner
kannor till omkring 10 millioner för några år sedan. Men eu undantags¬
lag kan icke gälla för all framtid oförändrad. Omständigheterna förändras
och man måste då följa med och so till att lagen äfven förändras, så att
den motsvarar de nya förhållanden som inträffat. Efter att i flera år lan¬
det varit tillfredsstäldt med de vunna resultaten, bär nu i följd af ökad
penningtillgång bränvinsproduktionen och konsumtionen åter ökat sig till
närmare 18 millioner kannor, och från alla delar af landet förnumnes eu
ny bränvinsstorm, som visat sig genom de talrika petitioner, som inkommit
till regeringen. Hvad är då under sådana förhållanden att göra? Att
omkasta systemet har väl icke varit ifrågasatt, och det återstår dä icke
annat än att fortgå med det redan tillämpade, nemligen att söka inskränka
konsumtionen. I fråga om inskränkningar i detta hänseende har vårt folk
städse varit redeboget att underkasta sig mer än hvartill de flesta andra
folk i motsvarande fall skulle finnas villiga. Det har med en sällsynt
laglydighet sökt att rätta sig efter de förändrade påbud, som af regeringen
tid efter annan blifvit utfärdade. Åtskilliga sådana förändringar föreligga
i det af Bevillnings-Utskottet nu framlagda förslag, Indika jag hoppas må
blifva af Riksdagen antagna. Men det är icke nog. Det återstår ännu
efter min tanke ett: att fördyra varan. I detta fall är icke mycket gjordt
sedan 1854. Bränvinstillverkningsskatten är visserligen höjd från 50 till
BO öre per kanna, men jemför man penningevärdet vid dessa tvänne olika
tidpunkter, så skall man finna, att denna skatt i sjelfva verket nu är lägre
än för 20 år sedan. Nu har eu af denna Kammares ledamöter föreslagit
att höja skatten till 1 R:dr 50 öre. Mot detta förslag har, utom de skid
Utskottet framhållit, eller att fara skulle uppstå för lönnbränning och
smuggleri, Indika farhågor motionären och den ärade representanten för
Helsingborg synas mig tillfredsställande skingrat, Utskottets ärade ordfö¬
rande å bränvmsafdelningen sökt ådagalägga, att den föreslagna förhöjningen
icke skulle förmå att verka i den af motionären åsyftade riktning och att
således här skulle förefinnas ett undantag från den allmänna regeln, att eu
varas fördyrande leder till eu förminskad konsumtion af densamma. Han
anför såsom exempel, att för suparen, som t. ex. konsumerar 15 kubiktum
bränvin om dagen, den förhöjda skatten skulle leda till eu ökad utgift af
allenast 10 öre och han tror att denna tillökning icke skulle afhålla någon
från att supa lika mycket som förut. Jag ber i detta hänseende, med
den erfarenhet jag har frän den kommun jag har äran representera, fä
48
Den 27 April.
försäkra, att hvarje gång man i denna kommun sökt att höja försäljnings¬
priset med ett enda öre på supen, sådant gjort sig mycket känhartsupa-
ren har ryggat tillbaka och har tagit eu slip eller två mindre om dagen
än förut — och hvartill tro Herrarne att en sådan minskning icke leder.
Samme ärade talare har vidare sagt, att för den måttlige förbrukaren
af bränvin, som t. ex. endast konsumerar en sup dagligen, skatteförhöjnin¬
gen dock skulle utgöra omkring sju riksdaler om året, eller ett belopp
motsvarande cirka 18 gånger den personela skyddsafgiften, och frågar om
ej något sådant skulle väcka ett berättigad!. missnöje från denna del af
befolkningen. Men han nämnde icke, att jemlik! motionärens förslag eu
motsvarande skattenedsättning å de nödvändigaste förbrukningsartiklar
skulle samtidigt tillämpas. Jag hyser under sådana förhållanden tvärtom
den åsigt, att den stora massan af befolkningen gerna skall åtaga sig ett
sådant fördyrande af eu icke "nödvändig och i sina verkningar för eu del
af nationen olycksbringande artikel, mot åtnjutande af motsvarande ned¬
sättning i priset ä lifvets första nödvändighetsvaror och att den skall
finna att derigenom just den personliga skyddsafgiften skall för det ända¬
mål den afser blifva 18 gånger så verksam som den under nuvarande om¬
ständigheter kan vara.
Talaren yttrade vidare, att andra länder skulle gifva exempel på ett
motsatt resultat emot det af motionären åsyftade. Han nämnde Danmark,
der konsumtionen skulle vara större än hos oss. Förhållandet är att, så
vidt jag har mig bekant, bruket af bränvin der är mycket utbredd men
så att hvar och eu använder det måttligt, under det deremot de verkliga
drinkarnes antal är ganska ringa. Han nämnde såsom ett annat exempel,
att man icke hunnit det åsyftade ändamålet i England, der skatten vore
fem till sex gånger så stor som den hos oss, men superiet dock, långt ifrån
att hafva minskats, tvärtom tilltagit i högst oroväckande grad. Jag vill
deremot anse detta såsom stöd för min sats, att man icke bör fortgå en¬
sidigt i eu riktning. England har gått ensidigt i den riktningen att för¬
dyra bränvin; den andra utvägen, inskränkningar i försäljningsrätten, har
deremot England icke velat underkasta sig. Det är just detta förhållande
som gjort att England, dä det sökt medel att hämma det öfverhand ta¬
gande superiet, riktat sina blickar på Sverige och numera sökt ordna sina
förhållanden i ifrågavarande hänseende till stor del i öfverensstämmelse
med det svenska systemet. Det är också säkerligen bekant, att en af de
verksammaste faktorerna till störtande af den nyligen afgångna engelska
ministéren var just bränvinsintresset, och att den nya ministeren har detta
intresse i ej ringa män att tacka för det den kommit till makten. Brän-
vinsförsäljarne hoppas kanske nu att fä sitta i orubbadt bo, men jag tror
att den allmänna meningen i England är sä stark för eu förändring, att
detta intresses makt ej blir långvarig. Emellertid har den nya ministéren
ärft af sin föregångare ett sådant öfverflöd, till högst väsendtlig grad upp¬
kommet genom beskattningen af starka drycker, att den kunnat lindra in¬
komstskatten in. in. och efterskänka hela sockertullen.
Jag tror att, om vi medföra från denna riksdag det beslutet att
hafva fördyrat bränvinet, men deremot lindrat skatterna på våra oundgäng¬
ligaste konsumtionsartiklar, vi skola göra oss förtjenta af landets tacksam¬
het
ben 27 April
49
liet, och i denna tro är det som jag af lifligaste öfvertygelse lemnar min
röst till Herr Hammarbergs förslag.
Häruti förenade sig Herrar Walldén och Nybloms.
Herr Al b. St a af f: Jag hyser visserligen den förhoppning, att
Kiksdagen, både min och andras böner förutan, skall veta att vidtaga all¬
varliga mitt och steg till motarbetande af den nationalolyeka, hvarom här
nu är fråga, men jag har dock ansett såsom min pligt att icke lemna
tillfället obegagnadt att uttala ett ord i detta ämne till följd af den ställ¬
ning, jag på grund af mitt embete innehar, och hvilken gör, att jag dagligen
kommer i beröring med många, ja tyvärr alltför många, som fallit offer för
dryckenskapen. Jag kan genom hvad jag sett och ständigt erfar, intyga, att
denna last uti vårt land ännu härjar med i sanning förfärliga följder. Jag tän¬
ker dervid på det ekonomiska obestånd, det armod, som vällas afarbetsför-
tjenstens användande för tillfredsställande af detta omåttlig^ begär efter
starka drycker. Men ehuru jag nämner detta i främsta rummet, anser
jag det dock icke vara den största olycka som bränvinets missbruk med¬
för; andra finnas, och bland dem nämner jag främst vanvården af det
uppväxande slägtets moraliska uppfostran och neutralisation eller åtmin¬
stone motverkande af de goda resultaten utaf folkskolan, för hvilken vi alla
sa gerna vilja offra allt hvad vi kunna. Efter min öfvertygelse få vi nemligen
bland allt annat ondt, som dryckenskapen för med sig, äfven räkna det
förhållande, att vi äro långt ifrån att skörda alla de frukter af folkskolan,
denna för oss alla kära institution, som vi annars otvifvelaktigt skulle upp¬
hämta. Derjemte vill jag anföra, hurusom familjelifvet förstöres och eu
mängd äktenskap blifva olyckliga just genom denna last — hvartill icke
alltid mannen, utan tyvärr äfven ofta qvinnan är skulden. Dessa och
många andra sorgliga förhållanden har jag tillfälle att bevittna, ofta hvarje
vecka och stundom flera gånger i veckan; sällan går eu vecka förbi, utan
att jag erfar klagomål från olyckliga makar, hvilkas obestånd och förstörda
familjefrid härröra från superiet. Är det dä underligt, mine Herrar, om
jag begärligt omfattar ett lagförslag, egnadt att åtminstone i någon män
hämma det onda.
Nu torde någon säga, att tillståndet i detta afseende uti liufvud-
staden är mycket sämre än uti landsorten. Jag är för min del icke nog
dristig att fälla omdömen om orter, hvilkas förhållanden jag icke känner
till, och jag är icke heller nog förmäten att jäfva ilo aktade stämmor,
som här yttrat, att tillståndet är bättre på landet; men hvad jag vet
är, att de tillökningar i befolkningen, som inflytta hit från landsorten,
ofta nog medföra eu olycklig vana vid superi, och derigenom förvärras ju
högeligen det onda härstädes.
Jag tar mig nu friheten att vända mig emot Herr Nils Larson med
ett par anmärkningar vid hans yttrande. Han sade, att superiet vore i
aftagande, och anförde till stöd för denna sin uppgift statistiska siffror.
Jag har mycken aktning för statistiska siffror, men mera än dessa döda
siffror gör jag afseende på de lefvande — jag vill icke säga siffror utan
nollor, hvaraf man tyvärr får se så många, — d. v. s. sådana personer,
som hafva haft ett värde, men förlorat det genom superi.
Riksd. Prof. 1874. 2 Afd. 4 Sand.
4
50
Den 27 April.
Vidare yttrade Herr Nils Larson att, om lagstiftningen rätt tillämpa¬
des, så skulle mycket af detta öfverklagade onda förekommas. Ja, det
medgifver jag gerna, men hvad bevisar då detta förhållande? Jo, att
lagarne, så väl bränvinslagar som brottmålslagar här vid lag äro vanmäktiga,
att de icke kunna räcka till.
Mot hvad Herr Sven Nilsson i Efveröd nyss yttrade om de stora
framsteg i sedlighet och nykterhet, som vårt land gjort på den senare
tiden, vill jag visst icke ställa den satsen, att det icke äfven hos oss i
detta afseende gått framåt, hvilket vore orätt och otacksamt. Men hvarom
vittna väl uppgifterna om de mångahanda brotten, morden och sjelfinorden,
som årligen begås uti landet? Jo de vittna om, att det ännu återstår
ofantligt mycket att göra i sedlighetens och nykterhetens intresse.
Herr Sven Nilsson yttrade, att staten icke för sina finanser behöf-
ver denna skatt. Det är väl möjligt, men staten behöfver den i
stället för högre ändamål, för sedlighetens befrämjande, för' ordningens
upprätthållande inom samhället, och för folkets lyftande i moraliskt
afseende.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag förklara, att, ehuru jag inga¬
lunda är nog hemmastadd uti denna lagstiftning, för att med bestämdhet
kunna säga Indika förändringar deri, som äro ändamålsenliga-st, förefaller
det mig dock, såsom om ett bifall till den ifrågavarande motionen skulle
vara i hög grad välsignelsebringande. Jag instämmer således med den
ärade motionären och de Herrar. Indika sä vältaligt, varmt och sakrikt
understödt hans motion.
Det var icke längesedan vi här uti Kammaren, på denna nattliga
timme, afhandlade ett tema, som gällde “skiljedomstolar11. Det var ett
ganska vackert förslag, men led dock bland annat af det felet, att vara
ytterst opraktiskt. Här är no i denna fråga tillfälle för Riksdagen att,
utan att begära inblandning af någon annan makt, sjelf blifva skiljedomstol
mellan svenska nationen och en åt dess farligaste fiender eller drycken-
skapen.
Jag yrkar bifall till den ifrågavarande motionen.
Herr Fredricson: Ehuru den siste talaren uttalat såsom sin för¬
modan. att ett bifall till den ifrågavarande motionen skulle blifva välsig¬
nelsebringande för landet, kan jag dock för min del ej biträda ett sådant
beslut. Hvad skulle nemligen följden af en sådan förändring i bränvins-
lagstiftningen blifva? Jo, att den svenska nationen blefve ålagd en ytter¬
ligare skatt af omkring 9 eller 10 millioner, hvilken skatt hufvudsakligen
skulle komma att betalas af den fattigare befolkningen. Något sådant
vill jag ingalunda vara med om. För (ifrigt tror jag visst icke, att en
förhöjning af skatten skall göra någon inskränkning i superiet, utan för
att åstadkomma sådana verkningar, behöfvas sannerligen andra åtgärder.
Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Herr T > effenberg: Ingen har mig veterligen riktat någon före¬
bråelse emot Friherre Fock, derföre att han och de med honom liktänkande
1cke skulle vilja, likaså val som öfrige ledamöter af denna Kammare, söka
afhjelpa det öfverklagade onda, hvarom nu är fråga, men jag tillåter mig
Dr'?! 27 April.
51
emot honom rikta en anmärkning af annan beskaffenhet, eller derföre att,
dä lian till stöd för sin åsigt har argument af sådan vigt, som dem
han här anfört, han icke uti sin egenskap af ledamot i Bevillnings-Utskot-
tet låtit inrycka dessa argument uti motiveringen af Utskottets betän¬
kande, så att olika tänkande kunnat på förhand bereda sig att bemöta de¬
samma. De hafva dock nu blifvit till största delen upptagna af en annan
ledamot af Utskottet, men denne förbigick två argument, emot Indika
jag nu vill vända mig med några ord.
Friherre Fock anförde nemligen, att kommunerna redan nu äro i till¬
fälle att fördyra bränvinet. Ja, det är visserligen sannt, att så är, men
man bör likväl komma ihåg, att verkan deraf förringas derigenom, att vid sidan
af utskänkningsrättigheterna och minuthandeln står den obeskattade parti¬
handeln, och öfver denna hafva kommunerna ingen makt.
För det andra vill jag med anledning af Friherre Focks yttrande, det
lönbränning icke skulle löna sig i saknad af lämpliga redskap, nämna,
att jag ganska val minnes från det tid, då jag såsom ung domare funge¬
rade i Fryksdals härad uti Wermland, hurusom lönbränningen florerade
derstädes — det var åren 1855—1858, således sedan den nya bränvins-
lagstiftningen vunnit sin tillämpning — och efter hvad jag då erfor, var
ingenting så vanligt som att man vid lönbränningen begagnade sig af
vanlig köksredskap.
Herr Nils Larson har till stöd för Utskottets hemställan i denna
punkt anfört åtskilliga skäl, emot hvilka jag dock ber att fä göra några
erinringar. Han nämnde, att erfarenheten skulle gifva vid handen, att
fyllerilasten vore i aftagande, och till stöd derför åberopade han Kong!.
Maj:ts Befallningshafvandes senaste femårsberättelse!-. Jag får emellertid
fästa uppmärksamheten på, att dessa omfatta tiden från och med 1866
till och med 1870, och att det just är efter denna tid, som superiet till¬
tagit.
Vidare påstod han, att man icke skulle söka orsaken till det onda i
lagarne utan i öfverträdelser af lagarne, då nemligen felet läge egentligen
hos åklagare, som försummade att åtala förbrytelser mot lagen, såsom
exempelvis i sådana fall då öfverlastade personer tillåtas att ytterligare
berusa sig. Så vidt jag känner förhållandet, är det åtminstone uti städerna
högst vanligt, att personer lagforas för sådana förseelser. Vidare uppgå!
han, att man icke åtalade de olofliga bränvinsförsäljningarne. Herrarne
torde dock veta, att det icke är nog med att åtala, utan att man äfven
måste bevisa, och det är väl känd!, huru det sfår till med bevisningen i
dessa mål. Ofta slutar det med att den åtalade går fri i brist af full
bevisning och åklagaren får betala rättegångskostnaden. Sällan vågar nå¬
gon enskild uppträda med skriftlig angifvelse, af fruktan bland annat att
slutligen sjelf fastna för denna kostnad, och utan tillgång till fullständig
bevisning vågar åklagaren ofta ej utsätta sig för ett dylikt äfventyr.
Andeligen påstod talaren, att åtal för fylleri icke skulle komma i fråga.
Deremot ber jag att få åberopa saköreslängderna, hvilka visa, att åtmin¬
stone i städerna de alra flesta böter ådömas för fylleriförseelser, något
som äfven kan inhemtas af fånglistorna, hvarest de personer äro upptagna,
hvilka till följd af bristande tillgång afljenat de dem ådömda böter med
fängelse vid vatten och bröd.
52
Den 27 April.
För öfrigt frågade lian, om det vore billigt, att de nyktra och mått¬
liga bränvinskonsumenterna skulle betungas med en ökad utgift för de
omåttliges skull. Ja, det är billigt, om det nemligen för det helas väl är
nödvändigt, och Herr Wijk har dessutom nyss visat, huru det i sjeifva
verket gestaltar sig med denna ökade utgift, och att densamma skulle
komma att motvägas af lindring i de utgifter, de måttliga nu måste vid¬
kännas för en mängd nödvändighetsartiklar.
Utskottets tvänne hufvudskål hafva redan förut blifvit upptagna och
granskade, men jag ber dock att emot dem ytterligare få erinra, dels att
den befarade lönbränningen och smugglingen blott äro supponerade olä¬
genheter gent emot eu verklig för handen varande fara af den allvarsam¬
maste beskaffenhet, dels att, om dessa olägenheter bekräftas af erfarenhe¬
ten, den demoralisation, som uppstår genom lönbränning och smuggling,
dock angriper blott en ringa del af befolkningen, under det att den demo¬
ralisation, som uppkommer, om bränvinsfloden fortfarande öfversvämmar
oss, sträcker sig till hela befolkningen och angriper dess bästa sedliga
krafter, och dels att Utskottets båda skäl förlora sin vigt helt och hållet,
om det icke kan ådagaläggas, att det bränvin, som på olagligt sätt eller
genom lönbränning och smuggling erhålles, icke uppgår till så betydliga
qvantiteter, att det kommer att trycka på det allmänna försäljningspriset,
sådant detta bestämmes af bränvinsskatten.
Det kan slutligen icke nog ofta erinras derom, att de utgifter, Indika,
om dryckenskapslasten tager öfverhand, staten och kommunen måste vid¬
kännas för ökad fångvård, ökad fattigvård och ökad hälsovård oändligt
mycket öfverväga de utgifter, som man möjligen skulle få underkasta sig,
i händelse det blefve nödvändigt att genom ökad bevakning eller ökad
polispersonal förekomma de af Utskottet framhållna olägenheter, som en¬
ligt Utskottets tanke skulle uppkomma genom ett bifall till motionärens
förslag.
Jag tillåter mig att yrka bifall till motionärens förslag.
Herr Jöns Pehr sson: Det är nu snart midnatt och mycket har
äfven redan blifvit sagdt i denna fråga, så att jag skall ej blifva mång¬
ordig, då jag nu ämnar yttra min tanke om saken.
Det lider intet tvifvel, att så väl motionären som de, Indika yrkat bi¬
fall till hans förslag, menat väl med sina framställningar, och jag skulle
för min del äfven biträda deras åsigt, om jag på det aflägsnaste kunde
tro, att man derigenom skulle vinna det mål, som hvar och eu redbar
menniska bör sträfva till. Superiet är ovilkorligen en stor olycka för lan¬
det, men jag tror ingalunda, att det kan afhjelpas genom högre pris på
hränvinet, utan drinkarens förbättring måste, efter min tanke, ske på
öfvertygelsens väg, såsom man ock ofta sett exempel på, Då man talar
om att förbättra sina medmenniskor, hvarföre skulle man då icke sätta
yxan till roten och hugga bort trädet? det vore det radikalaste sättet att
förbjuda all bränvinstillverkning mer än för tekniska behof och all inför¬
sel af spritvaror.
Ett annat bättre verkande medel vore dock, om vi litet hvar, om de
bättre lottade samhällsklasserna ville föregå med göda exempel i denna
väg. Sådana exempel skulle verka vida mera än någon lagstiftning. Vi
Den 27 April.
53
veta alla, huru förhållandet är. Om man uti de bättre lottade klasserna
icke är drinkare, så är man åtminstone slösare och förstör mycket mera
penningar än de arbetande klasserna på dyrbara viner och läckerheter.
Om man kommer till landets regerande Konung, så finner man ju, att der
alltid flödar stora qvantiteter af de dyrbaraste viner. Jag tror således, att
den bättre lottade medborgaren, hvar i sin stad, borde mera tänka på att
gifva goda exempel i afseende å måttlighet och ett enklare lefnadssätt.
Man må icke döma arbetaren, som dagen igenom är sysselsatt med strängt
kroppsarbete, för hardt, om han någon gång skulle taga sig något för
mycket till bästa. Det händer visserligen, att man kan få se hela karne¬
valer af druckna arbetare, men detta får dock ej förmå oss att här stifta
en lag, hvarigenom för den nyktre bränvinskonsumenten varan oskäligt
fördyras och har ändå ej verkan.
Jag vill ej uppehålla tiden längre, utan blott varna dessa välmenande
Herrar för att vara alltför hårda i sina uttryck och sina omdömen, ty vi
måste dock ovilkorligen erkänna, att befolkningen uti detta afseende är
mycket bättre nu än hvad den förut varit. Visserligen behöfver den ännu
blifva bättre, men, såsom jag förut yttrat, sker detta icke endast genom
lagstiftningen utan äfven på öfvertygelsens väg och genom exempel ofvan¬
ifrån. Om en bonde håller stora kalaser och dricker dyra viner, kan man
då undra på, ifall eu stackars arbetare någon gång skulle taga sig eu sup
för mycket?
Jag instämmer naturligtvis i Utskottets förslag.
Herr Huss: Herr Talman! mine Herrar! Jag undrar icke på, att
Kammaren nu börjar blifva orolig — midnatt är redan inne — och skall
derföre ej heller missbruka Kammarens tålamod, utan blifva helt kort, i
synnerhet som hvad under den långvariga diskussionen yttrats för ett bi¬
fall till motionen synes mig vara så öfvertygande, att det ej gerna torde
kunna bestridas. Ett par ord anser jag mig dock böra yttra derföre, att
jag är uti den ställning, att jag var kanske en bland de förste, som under
senare tid i skrift började att på allvar ifra emot bränvinets missbruk
och som uttalade den äsigten, att det enda medlet för att minska detta
missbruk vore sjelfva varans fördyrande och försvårade åtkomst. Såsom
Herrarne alla veta, är striden mot bränvinet ingalunda ny inom vårt land;
den går tillbaka i historien, och jag vill här endast nämna ett faktum, som
kan vara att tänka på. Vid en af frihetstidens riksdagar — om jag min¬
nes rätt år 1747 — då denna strid var särdeles häftig och kanhända häf¬
tigare än någonsin, afgaf den så kallade Sekreta deputationen ett betän¬
kande, hvaruti den framställde faran af bränvinets missbruk och slutade
med följande märkliga ord: “Bränvinet ligger nu i ena vågskålen och
rikets väl i den andra! Det tillhör Rikets Ständer att välja !u Detta, mine
Herrar, är ju märkliga ord, uttalade för öfver hundra år sedan! Sedan
dess har striden fortfarit och de flesta Riksdagar hafva valt den vågskål,
hvari bränvinet ligger, med förbiseende af den hvaruti rikets val låg, och
detta fortgick till år 1854, då en vändning inträdde, i det både Konung
och Riksdag insåg, att den enda utväg för att minska bränvinets miss¬
bruk vore att fördyra detsamma och försvåra dess åtkomst. Hvad blef då
följden? Jo, före 1854 tillverkades årligen inom riket 34 till 40 millioner
51
ben 27 April.
kannor bränvin, livilka alla loge vägen uti struparne, men straxt etter
den nya lagstiftningens inträdande sjönk bränvinstillverkningen och således
älven konsumtionen till 12 ä 13 millioner kannor, d. v. s. den minskades
till omkring eu tredjedel. Nu säger man, att det är den bland befolknin¬
gen stigande upplysningen, som gjort, att brun vinets konsumtion sä betyd¬
ligt minskats. Det vore i sanning eu förundransvärd upplysning, som
korn- liksom flygande på så kort tid på svenska folket och medförde eu
sådan verkan; man lär väl derföre med tanke på detta förhållande icke
kunna påstå annat, än att det var bränvinets fördyrande och försvårandet
af dess åtkomst, som företrädesvis hade sådana lyckliga följder.
Man anför, att bränvinstillverkningen nu är vida lägre än förr; det
tillverkas dock årligen omkring 17 millioner kannor, af livilka möjli¬
gen en del exporteras, men största delen likväl konsumeras inom landet,
Det är väl sannt, att ä flen egentliga landsbygden har bränvinssupandet
något minskats, men hvarje stadsbo kan dock intyga, att i de såväl större
som mindre städerna florerar det ännu i sin fulla höjd, och detta icke
allenast bland stadsbefolkningen utan äfven till stor del bland den stads-
besökande landtbefolkningen. 1 min ort får man åtminstone som oftast
se huru åkdon, lastade med fulla personer återvända till landsbygden från
torgdagarne i staden. Om det således aftagit uti ett hänseende, har det
deremot icke aftagit i ett annat. Jag medgifver gerna, att den stigande
upplysningen minskar och skall minska detta missbruk, men utan att va¬
ran fördyras och åtkomsten deraf försväras, hjelper efter min tanke ej
upplysningen.
Man har här talat om bränvinets bedröfligt verkningar; de äro dock
sannerligen allt för väl kända för att det skulle vara nödvändigt att dermed
sysselsätta sig. En sak ber jag likväl att såsom läkare fä fästa uppmärk¬
samheten vid, nemligen detta missbruks svara inverkan pa slägtet. Den
af bränvin försvagade menniskan aflar såsom regel försvagad och sjuklig-
afföda; eu usel fysik skall således alltid följa bränvinets barn. Dertill
kommer den dåliga uppfostran, den moraliska usellieten uti suparens hem,
och bränvinets inverkan pa slägtet blir följaktligen fysisk svaghet och
moralisk uselhet,
Mänga af Kammarens ledamöter hafva redan uttalat samma åsigter,
som jag hyser, med mycket vältaligare ord, och jag vill derföre icke längre
uppehålla Kammarens tid utan blott ännu eu gång såsom min tanke i
ämnet uttala, att det enda, som vi hafva att göra, är att fortgå på den
bana, som man vid 1854—1855 års riksdag välde, nemligen att fördyra
bränvinet och försvåra dess åtkomst. Sä länge vi icke göra detta, tror
jag också, att vi skola fä fortfara uti klagan öfver bränvinets olyckliga
följder i ett eller annat hänseende.
Jag yrkar af fullaste öfvertygelse bifall till motionen.
Herr Grefve Björnstjerna instämde med Herr Huss.
Herr Fahlén: Jag hade icke ämnat begära ordet, om ej eu talare
bakom mig yttrat ett och annat, som jag måste besvara. Han yttrade,
att bränvinssupandet på senare tider icke ökats utan tvärtom minskats.
Förmodligen grundar han detta pa kännedomen om det län han tillhör.
Jjea 21 April.
55
Vid min resa liit till riksdagen kom jag i besittning af eu petition efter
Jemtlands läns landsting författad, att till Kong!. Magt ingifvas, hvilken
petition uttalade sig emot bränvinstillverkning. Derigenom kom jag i till¬
fälle att fullständigt genomläsa densamma, och af alla de i samma ämne
ingifna petitioner har jag icke funnit någon affattad i skarpare ordalag än
just Jemtlands-petitionen. Sedan densamma uppräknat alla de olyckor,
som blindt en följd af ett omättligt förtärande af bränvin, slutar den med
följande ord: “och vår värsta fiende är dryckenskapslasten11.
Hvad samme talare vidare yttrade har till en del redan blifvit af
Herr Treffenberg bemött, och då hvad han anmärkte fullkomligt öfverens-
stämmer med min egen erfarenhet, skall jag icke upptaga tiden med att
upprepa detta. Jag ber blott att få yttra några ord i anledning af före¬
nämnde talares yttrande derom, att vi redan ega en lag, som bestraffar
den briinvinsutskänkare, som lemnar bränvin till en redan öfverlastad per¬
son. Detta är väl sannt, men på landet, der det på en omkrets af 4 till
5 mil finnes blott en enda åklagare, är det föga tillfälle att få eu dylik
förseelse lagligen beifrad. Ej kan man rimligtvis begära, att kunden sjelf
skall till åtal angifva saken, och ej heller kan man ställa samma fordran
på kommunalnämnden. Det händer ej ofta, att någon ledamot af densamma
är tillstädes, och om han någon gång infinner sig på stället, sä aktar sig
nog krogföreståndaren att vid detta tillfälle öfverträda lagens bud. Det
är således föga sannolikhet för att dylika förbrytelser komma att annor¬
ledes än i undantagsfall beifra».
Jag har antecknat äfven ett yttrande af samme talare angående olag¬
lig bränvinsförsäljning, men detta yttrande har Herr Treffenberg redan
bemött. Jag vill således förbigå detsamma.
Eu annan talare erinrade om brott, som föröfvas under rusets infly¬
telse, samt yttrade särskildt, att fylleribrotten, enligt statistiska uppgifter,
50 gånger öfverstiga antalet af andra brott. Jag vill härvid blott an¬
märka att, om de statistiska uppgifterna visa detta, de beifrade fylleri¬
brotten efter all sannolikhet ej motsvara en tiondedel af alla de brott
af detta slag, som i verkligheten begås.
En annan talare yttrade, att om bränvinstillverkningsafgiften förhöjes,
priset på bränvinet skulle för den måttlige suparen ökas med sju riksdaler
om aret. Jag tror dock, att den måttlige suparen, med hvilken jag menar
den som aldrig öfverträder måttligheten, skall med glädje uppoffra dessa
sju riksdaler om året, om han dermed kan göra sina olyckliga likar eu
tjenst.
Eu annan talare ordade om bränvinet såsom eu nödvändighetsvara. Det
kan väl hända, att eu sup stärker arbetarens krafter, men enligt min erfa¬
renhet, hvilken icke är så ringa, ty jag har haft många arbetare i min
tjenst, har aldrig någon arbetare, som varit begifven på stärka, drycker,
uträttat mera än den som icke plägar förtära bränvin. Om än en sup
bränvin för tillfället stärker, tror jag dock att bränvinet i längden skadar
kroppen.
Hvad beträffar att bränvinssupandet skulle på senare tider uttagit,
sa besvarar jag detta med ett bestämdt nej. Det har tvärtom tilltagit.
Jag minne» så väl aret 1854 som är 1844, men aldrig såg jag förr äldre
och yngre personer till den grad förtära bränvin, som nu är fallet. Man
56
Pen '.'7 .April.
säger, att folket på den tiden icke blygdeg för, att, såsom det heter, -‘taga
Öl för ärende11: jag tror tvärtom förhållandet är nu i stället sådant, att
man icke anser för skam att taga Öl för ärende. Jag har ofta hört per¬
soner skryta öfver sin förmåga i dryckesvän, men sällan har jag hört nå¬
gon beklaga, att den eller den personen Öfverlastat sig af omättligt för¬
tärande af starka drycker.
Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid utan förenar mig i yrkan¬
det om bifall till Herr Hammarbergs motion.
Herr Törn fel t: Jag har i öfver 50 år supit bränvin och under
samma tid icke supit, det vill säga, nyttjat det ibland, samt funnit att
bränvinssupandet är en dårskap, ty man mår mycket bättre om man ej
super. Brånvinet är således ej någon näring för kroppen. Har man en
god helsa, då kan man fördraga bränvinet, men annars gör man bäst uti
att låta bli.
I afseende på det ekonomiska, så om meuniskorna hade kostnaden för
alla supar sparade åt ålderdomen, skulle de kunna föra ett gladt lif.
Härtill kommer slutligen allt det moraliska onda, som är en följd af
bränvinssupandet.
Man har nu framkastat frågan huruvida ett fördyrande af bränvinet
kan hejda dryckenskapslasten. Ja, det finnes intet som visar eu motsatt
erfarenhet. Ju dyrare bränvinet är, desto mindre blir det förtärdt, såväl
åt de måttlige suparne som af de andre, hvilka fä följa de förres exempel.
Man har sagt, att den måttlige dä gör en god gerning, emedan den omått¬
lige måste inskränka sin förbrukning af bränvin. Ja, detta säger man
med allt skäl. Apostelen Paulus säger att, “om en broder förargas deri¬
genom att jag äter kött, så vill jag ej äta kött till evig tid11. Sä kan
man väl säga till den måttlige.
Det vore eu stor nationalvinst i ekonomiskt, moraliskt och fysiskt
afseende, om bränvinssupandet kunde inskränkas. Vi voro några stycken
för en tid sedan i Norge. Der fanns ej något sä kalladt bränvinsbord,
ty det brukades ej. Det är blott vanans makt som gör, att man här i
Sverige så gerna griper efter bränvinsglaset. Man kan' blifva af med den
vanan på en eller två dagar, om man blott är herre öfver sig sjelf.
Jag vill ej längre upptaga Kammarens till utan inskränker mig till
att yrka bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner, i öfver¬
ensstämmelse med de yrkanden som framställts, dels på bifall till Utskot¬
tets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till det förslag,
som Herr Hammarberg i sin hithörande motion, N:o 12J. framställt. Den
förra af dessa propositioner fann Herr vice Talmannen vara med öfvervä¬
gande ja besvarad; men då votering begärdes, b]ef sådan företagen enligt
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd omröstning sproposition, lydande
sålunda:
Den som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i andra punk¬
ten af dess betänkande N:o 7.
röstar ja;
Den 27 April.
57
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit det förslag som blifvit framstäldt i Herr P. Hammarbergs motion
N:o 123.
Eöstsedlarne sammanräknades och visade 86 ja mot 46 nej; i följd
hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
§ 7-
Anmäldes och bordlädes Sammansatta Stats-, Bevillnings- och Lag-
Utskottets utlåtande N:o 2, i fråga om reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner och i sammanhang dermed föreslagna förändringar i förord¬
ningen angående stämpelpappersafgiften, äfvensom i anledning af väckt
förslag om särskildt dyrtidstillägg för år 1874 åt en del häradshöfdingar.
Uppå hemställan af Herr vice Talmannen beslöts, att detta ärende
skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa sammanträde.
§ 8.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Kiksdagens un¬
derdåniga, skrifvelse N:o 30, angående bestridande af en del kostnader för
den senast företagna arktiska expeditionen.
§ 9-
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. half 1 på natten.
In fidem
H. Husberg.
i