Den 25 April, f. m.
445
Lördagen den 25 April.
kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 17 ock 18 i denna månad.
§ 2.
... företogs val af dels tjugufyra valmän för att utse Riksdagens full¬
mäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret jemte deras suppleanter, dels
ock sex suppleanter för desse valmän, och befunnos, efter valförrättnin-
garnes slut, hafva blifvit utsedde till
Valmän:
Herr
|
Åke Andersson...........
|
|
140
|
röster,
|
99
|
C. I. Bengtsson.........
|
|
140
|
|
99
|
Gustaf Jonsson.........
|
|
140
|
|
99
|
A. Andersson i Nyckelby....
|
|
108
|
|
99
|
P. G. Andersson........
|
|
103
|
|
99
|
C. W. Berglind.........
|
|
103
|
|
99
|
J. E. Billström.......
|
|
103
|
|
99
|
M. Ekström .........
|
|
103
|
|
99
|
Gunnar Eriksson......
|
|
103
|
|
99
|
G. E. Ersson........
|
|
103
|
|
99
|
L. J. Fäktander........
|
|
103
|
|
99
|
J. F. Fredricson.......
|
|
103
|
|
99
|
P. 0. Hörnfeldt........
|
|
103
|
|
99
|
Samuel Johnson .....
|
|
103
|
|
99
|
C. A. Jönsson.........
|
|
103
|
|
99
|
E. Key...........
|
|
103
|
|
99
|
Hans Larsson......
|
|
103
|
|
99
|
Johannes Larsson.......
|
|
103
|
|
99
|
Nils Nilsson i Asarum . . .
|
|
103
|
|
99
|
0. B. Olsson........
|
|
103
|
|
99
|
Erik Olsson......
|
|
103
|
|
99
|
Pehr Pehrsson.....
|
|
103
|
|
99
|
Anders Persson ....
|
|
103
|
|
99
|
0. P. Bylander........
|
|
103
|
. 99
|
och
446
Den 25 April, f. m.
Suppleanter:
Herr J. Fahlén........... . .
„ J. N. Biesert...........
,. J. M. Wikström...... . . .
„ A. Bäckström...........
„ C. Magni ............
,, Nils Nilsson i Stäfvie......
med
99
99
99
99
99
75 röster,
75 „
72 „
72 „
72 „
72 „
och
Nu angifva ordning mellan suppleanterne bestämdes genom lottningar
mellan de ledamöter, som erhållit lika antal röster.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets memorial N:ris 72—75 och utlåtanden N:ris 76 och
77; äfvensom
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets utlåtande N:o 1.
§ 4-
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 20 a, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.
Denna föredragning började med 35:te punkten, vid hvilken
Herr Ivar Månsson anförde: På grund deraf att Kongl. Maj it un¬
der den 17 nästllidne Mars utfärdat författning i detta ämne, anser jag för
min del, att Riksdagen icke bör aflåta en skrifvelse sådan som den i nu
föredragna punkt föreslagits, utan yrkar jag fördenskull afslag å Utskot¬
tets framställning i denna del af betänkandet.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf propositioner såväl på bi¬
fall till Utskottets hemställan som ock, enligt Herr Ivar Månssons yrkande,
på afslag å samma hemställan; och biföll Kammaren Utskottets förslag.
36:te—38:de punkterna.
Biföllos.
Rörande 39:de punkten yttrade:
Herr Törnebladh: Det är ganska naturligt, att ingen kan klandra
Stats-Utskottet, derföre att det söker iakttaga nödig försigtighet och spar¬
samhet med statens medel, i synnerhet då frågan rör en enskild motion,
väckt till förmån för ett offentligt verk utan att Kongl. Maj:t gjort fram¬
ställning i ämnet; men i den sak, som nu är före, torde det dock till-
Den 25 April, f. in. 447
låtas mig att yrka på Kammarens bifall till den ifrågavarande motionen
Dels ar det nemligen här icke fråga om fastställande af någon ny prin¬
cip, utan blott om förhöjning af ett redan gifvet anslag, dels är beloppet
obetydligt och, såsom jag tror, skälen för detsammas beviljande ganska
talande och lätt insedda utan någon vidlyftigare utredning. Dessa skäl
äro följande: Det är alldeles klart, att ett anslag, som blifvit beviljadt
för omkring 20 år sedan, till tryckningskostnader för Vitterhets-, historie-
och autiqvitets-akademien, skall under nuvarande förhållanden vara i och
iöi sig. för ändamålet otillräckligt, eftersom priset på materialier sedan
dess stigit betydligt. Dertill kommer den omständigheten, att förut af
akademien utgafs endast on serie skrifter, hvaremot nu utgifvas tre serier,
nemligen akademiens handlingar, dess månadsskrift och antiqvarisk tid¬
skrift, hval till böra läggas det af motionären omnämnda planschverket
samt ett arbete öfver svenska minnespenningar. Det torde då vara klart,
att ett anslag. på 1,000 R:dr icke kan räcka till tryckningskostnaderna
loi dessa skrifter. Också bar akademien under den 5 November förra
året — i betänkandet står genom miss-skrifiiing September — hos Kongl.
Maj:t anhållit om proposition på berörda anslags höjande från 1 till
2,000 R:dr, och akademien anförde dervid såsom skäl, att eu ny del af
akademiens handlingar icke kunde, läggas under pressen af brist på till¬
gångar, ehuru manuskript finnes. Jag vet, att detta förhållande numera
sa förändrat sig, att icke blott en del utan två delar ligga färdiga i ma¬
nuskript utan att kunna af brist på medel bringas till trycket, och det
ai sannolikt, att utgifvandet af Dåde månadsskriften och den antiqvariska tid¬
skriften . måste af bry tas af nämnda anledning. Ad känna alla, att den
antiqvariska forskningen i vårt land för närvarande befinner sig på en
ganska hög ståndpunkt, och resultatet af dessa forskningar sprides just
genom nämnda tidskrifter, och då vore det särdeles beklagligt om denna
verksamhet skulle förlamas eller afbrytas pa något sätt. Nu kan visser¬
ligen någon säga, att akademien genom försäljningen af sina skrifter skulle
kunna förskaffa sig erforderliga medel; men detta är icke förhållandet, ty,
såsom motionären upplyst,, måste priset på dessa skrifter sättas lågt, för
att åt dem bereda spridning, och derjemte måste eu del exemplar gratis
utdelas såsom geugåfvor till samfund eller personer, med Indika akade¬
mien står i literär förbindelse. År nu detta förhållandet, så är det gif¬
vet, att redan i och för sig alla skäl tala för att ett större anslag be¬
viljas, men nu tillkommer en särskild omständighet, som bör tagas i be-
tiäktande, nemligen att under detta år en arkeologisk kongress kommer
att sammanträda i liufvudstaden. Skulle nu samtidigt med denna kon¬
gress, då arkeologernes blickar äro riktade på de svenska förhållandena,
den underrättelse sprida sig, att svenska Vitterhets-, historie- och anti¬
qvitetsakademien, icke kunnat, af brist på medel, fortsätta med utgifvan¬
det åt redan påbörjade och såsom förtjenstfulla erkända tidskrifter, så tror
jag icke, att de främmande kongressledamöterne skulle få något synner-
ligt högt begrepp om den svenska representationens ifver och intresse för
den antiqvariska forskningen inom landet. Jag är emellertid öfvertygad,
att Kammarens ledamöter äro lifvade af sådant intresse, hvarföre jag,
Inseende på de för handen varande förhållandena och de vigtiga skäl
som förefinnas för beviljande af den anslagsförhöjning, som föreslagits uti
448
Den 25 April. f. m.
Friherre af Ugglas' motion, yrkar, att Kammaren måtte till densamma lem¬
na bifall.
Grefve Po sse: Jag erkänner villigt, att jag delar den uppfattning,
den siste talaren här uttalat i afseende på detta anslag. Jag har också
i Stats-Utskottet yttrat mig i samma syfte, som han nyss gjort här i
Kammaren, men då man inom afdelningen fäste min uppmärksamhet på att
den af motionären föreslagna förhöjningen blifvit hos Kong! Maj:t be¬
gärd, utan att Kongl. Maj:t deraf funnit sig föranlåten derom göra någon
framställning till Riskdagen, så låg den slutsatsen mycket nära till hands,
att Kongl. Maj:t ansett förhöjningen öfverflödig eller ock egde andra me¬
del att för det afsedda ändamålet använda. På grund af denna uppfatt¬
ning, och endast på grund deraf, var det som Stats-Utskottet tillstyrkte
Riksdagen att icke bifalla motionen. Förhåller det sig emellertid nu,
så som den föregående talaren sagt, att inga medel finnas, så får man val
antaga, att det är någon giltig anledning som vållat att Kongl. Maj:t icke
af Riksdagen begärt anslagets höjande. För den händelse Herr Stats¬
rådet och Chefen för Ecklesiastik-departe mentet nu behagar upplysa att
penningar för ändamålet saknas, tror jag att frågan kommit i en förändrad
ställning. Då vi alla gerna erkänna afl: det afsedda ändamålet bör- be¬
främjas, så har jag för min del alldeles icke något emot om Kammaren
bifaller motionen.
Herr Hedin: Jag ber, till att börja med, att få till alla delar in¬
stämma med den förste ärade talaren; alla de åt honom anförda omstän¬
digheterna äro mig väl bekanta. Vidare ber jag att få erinra, att de
skäl, som finnas i Stats-U tskottets utlåtande anförda för afslag å motio¬
nen, och med Indika, efter hvad vi hört af Stats-Utskottets ordförande,
hans förord för motionen blifvit i Utskottet bemött, måhända torde bero
på en något hastig slutsats af utskotts-afdelningen. Det heter nemligen
i Stats-Utskottets utlåtande: “Enligt hvad uti motionen jemväl blifvit
upplyst, har akademien uti underdånig skrifvelse af den 5 sistlidne Sep¬
tember hemställt, bland annat, om berörda anslags höjande till det af
motionären föreslagna belopp, eller från 1,000 till 2,000 kronor. Då så¬
lunda denna fråga utgjort föremål för nådig pröfning, men icke föranledt
till någon framställning från Kongl. Maj:ts sida“ etc. Jag vet icke om
Stats-Utskottet eller afdelningen förvissat sig om. att så varit förhållandet,
men det torde näppeligen vara alldeles sjelfkärt, att frågan verkligen
varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. Mig förefaller det alldeles otro¬
ligt att Kongl. Maj:t under för handen varande förhållanden skulle kun¬
nat afslå en sådan framställning; sannolikare är, att akademiens fram¬
ställning ej varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. \ id sådant förhål¬
lande skulle det förnämsta skäl, hvarpå Utskottet grundat sitt afstyrkande,
hafva förfallit.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet Wen-
nerberg: Den af Friherre af Ugglas väckta motionen, att Riksdagen
måtte förhöja det för Vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien till
trycknings-
440
Den 25 April. f. ro.
tryckningskostnader nu utgående anslaget från 1,000 till 2,000 kronor,
har af Stats-Utskottet, “enär denna fråga utgjort föremål för nådig prof-’
mng“, men icke föranledt till någon framställning, blifvit afstyrka
Motionären liar såsom skäl för sitt förslag anfört, att “för att be¬
kosta tryckningen af dessa arbeten (akademiens handlingar, dess Anti¬
kvariska Tidskrift, Månadsbladet, Planschverket öfver fornsaker i statens
Historiska museum samt arbetet öfver svenska minnespenningar) med
dertill hörande planscher och träsnitt, lemnar tryckningsanslaget, i före¬
ning med extra anslaget till planschverk, icke tillräckliga medel";’och det
heter vidare i slutet af motionen: “Följden häraf har blifvit, att tryck¬
ningen af än det ena, än det andra af ofvan nämnda arbeten måst tid¬
tals inställas".
Jag vill med anledning häraf upplysa derom, att jag, på grund af troligt¬
vis mera giltiga uppgifter än dem, som här blifvit anförda, haft skäl att
vid föredragningen af Vitterhets--, historie- och antiqvitets-akademiens
begäran i denna punkt icke tillstyrka nådigt bifall till densamma. Jag
har i detta tall, liksom i hvarje dylikt, ansett för min skyldighet att så
noga, som det varit mig möjligt, undersöka, huruvida den gjorda begäran
vant fullkomligt befogad eller icke. För att göra detta blef det°nöd-
vandigt att taga kännedom om Kammarrättens granskning af akade¬
miens räkenskaper. Jag skall nu i korthet redogöra för resultatet af
denim undersökning, som jag ansett icke behöfva gå längre tillbaka än
till och med år 1870. Hurudant tillståndet i den ifrågavarande kassan
a?113 nämnda år varit, torde vara af mindre vigt för Kammaren, liksom
för mig, att veta. Alltnog, år 1870 fanns på tryckningskostnaderna en
beiiåhnmg från år 1869 af 1,359 Rall-. Arsanslaget var 1,000 R:dr, och
nartnl kan .läggas någon inkomst utaf försäljningen af akademiens skrif¬
ter. Akademien torde således under år 1869 icke varit förhindrad att
trycka sina skrifter. Behållningen till år 1871 var 1,415 Rall-, Års¬
anslaget åt 1,000 R:dr tillkom som vanligt samt försäljningsmedel för
akademiens skrifter. Akademien var således ej under år 1870 i uå/mn
o°nole^Ket för tl'Kkning8omko8tnader. Behållningen till år 1872 utgjorde
.8 R:dr, hvartill kom utom årsanslaget något för försålda skrifter Aka¬
demien var således ej heller under år 1871 i behof af förhöjning i an
Råget. Behållningen till år 1873 nedgick till 399 Rall-, således den
minsta behållningen under alla fyra aren. Fn behållning fanns likväl
!.‘Va,'a s)’ues att akademien ej heller under år 1872 varit blottställd til!
m q IT61' f?r tyycknxng; Bvilka utgifter under samma år uppgingo
till 3,93 J R:dr. . Akademien fruktade måhända emellertid i anledning af
ne tina störa minskning i behållningen att, om det kom me att fortgå på
samma sätt, anslaget utan någon förhöjning skulle blifva otillräckligt,
(iranskar man dock närmare den sist nämnda betydande utgiftssumman och
eiterser, hvarföre behållningen för sistnämnda år sjunkit så djupt ned så
hmier man, bland annat, upptagna 514 Rall- för tryckning och häftning
al kar.uogeo, hvilken utgiftspost väl rätteligen bort balanseras, såsom
antagligen inom år ersatt genom försäljning. Lägger man nu till 1873
ars behållning, 399 R:dr, årsanslaget 1,000 R:dr samt inkomsten af för¬
sålda kataloger, som val ej understiger utgifterna för desamma, så tror
Hiksd. Prat. 1874. 2 Afd. 3 Band. g()
Den 25 April, m.
450
lag att samma förhållande skall visa sig hafva egt. rum för år 1873, som
under de tre föregående åren, att nemligen tryckningsanslaget vant full¬
komligt tillräckligt i förhållande till de egentliga utgifterna för tryck¬
ningen. Vid genomgående af akademiens räkenskaper har det dessutom
befunnits, att af det ifrågavarande anslaget utgifter blifvit bestridda,
hvilka, såsom arvoden åt författare af originalhandlingar och för ett och
annat dylikt ändamål, jag lemnar derhän, huruvida de rätteligen af sam¬
ma anslag hade bort bekostas. ___ 0
Det har varit mig smärtsamt att anföra detta, men jag har mast
göra det, icke så mycket på grund af hvad som här i denna Kammare
rörande sjelfva saken blifvit yttradt, som icke snarare derför, att det
blifvit mig berättadt, att vid detta ärendes behandling i Första Kamma¬
ren det blifvit sagd t, att Kong! Maj:t antingen icke probat denna sak
eller ock pröfningen skeft med mindre omsorgsfullhet. Mine Herrar,
tillåten mig säga, att sådant innebär en förnärmelse, som jag icke tror
mig hafva förtjenat. Jag har trott det vara min pligt, att vid hvarje
tillfälle, då ett anslag på min föredragning skulle begäras af Riksdagen,
så grundligt som möjligt hafva satt mig in i de vidkommande förhållan¬
dena för att kunna inför Kong!. Maj:t föreslå den erforderliga summan;
och jag har likaså ansett min ställning till Riksdagen Kräfva, att jag.
icke utsatte mig för tillvitelsen att slarfvigt hafva sett efter, huruvida
ett begärdt anslag vore nödigt eller ej.
Härmed torde den framkastade frågan, huruvida ärendet vant för
Kong!. Maj:t föredraget samt huruvida det blifvit tillbörligen granskad t,
få anses besvarad. För mig skulle det hafva vant kärr att icke hafva
behöft begära ordet, då jag af allt hjerta önskar att akademien matte
komma i sådana omständigheter, att hon kunde utsträcka sin verksamhet
så vidt som möjligt; men det ar eu saf:, och detta eu annan, cell jag
hoppas att Kammaren skall derpå fästa tillbörligt afseende.
Herr Törnebladh: Herr Talman, mine Herrar! Jag är i till¬
fälle att kunna något komplettera Herr departementschefens upplys¬
ningar i denna sak. Jag liar redan fästat Kammarens uppmärksamhet
derpå, att akademien under äldre tider utgifvit endast eu skrift, men
att den numera utgifver tre serier af skrifter. De upplysningar, som har
lemnats, afsågo först åren 1869, 1870 och 1871 och träffa således icke
ruin argumentation, då. en skrift, nemligen månadsskriften, började utgifvas
först under år 1872. Vid sistnämnda års slut hade också akademiens
behållning nedgått högst betydligt, och under år 1873 nedgick den ytter¬
ligare så — hvilket icke ännu kan vara officiel kandi, men hvarom jag
har en promemoria från en åt akademiens tjenstemän — att den öfver-
o-ick till én brist af 2.001 R;dr 87 öre, oaktadt akademien då erhöll ett
tillfälligt anslag, hvilket uppkom på det sätt, att, sedan Bibliotekarien
Klemming afgått såsom tillförordnad amanuens, hans arvode blef för¬
del adt på akademiens biblioteks- och tryckerianslag. Oaktadt sålunda
denna tillfälliga inkomst tillkom akademien, nedgick anslaget så betyd¬
ligt att det visar den nu omförmälda bristen till år .1874. Jag tror
ieFe, att jag begär något misstag, då jag påstår, att Första Kammaren
redan utan votering bifallit motionen i ämnet; och om jag icke blifvit
Den 25 April, f. m. 451
oriktigt underrättad, bär eu af Regeringens ledamöter förklarat i Första
Kammaren, att Regeringen icke skulle hafva någonting emot detta anslag
beviljande Jag tror således, att under dessa förhållanden, och då lust
nu tidpunkten är sådan, att ett afbrott i akademiens verksamhet skulle
vara högst ledsamt, särskild! med afseende på utlandets tankar om vår
antiqvanska forskning, jag med trygghet kan lita på Kammarens del-
tagande, dä jag nu fortsätter mitt yrkande om bifall till den af Friherre
åt Ugglas 1 ämnet afgifna motionen.
Herr Carl Ifvarsson: Då ingen af Utskottets ledamöter på den
afdelning, som behandlat frågan, tagit till ordet, så ber jag att deri få
yttra Hägra ord, oaktadt jag naturligtvis icke kunnat sätta mig in i
ämnet så val som de vant i tillfälle att göra. Jag gör det icke derföre,
att anslaget skulle vara af någon stor betydenhet, eller att Regeringen
icke skulle vilja mottaga detsamma, i händelse det af Riksdagen bevil-
jades, utan derföre att det förefaller mig, som om det vore någonting
småaktigt 1 hela framställningen om anslagets beviljande, då Regeringen
v1leVhViT» V1 1,11 höi:t’ vedan Pröfvat frågan och icke funnit ökande af
det för ifrågavarande ändamål till akademien nu utgående anslag behöf-
llStl . et ,kar dessutom förefallit mig eget, att en man i motionärens
stallning väckt fråga om ett så ringa anslags beviljande, ty en man med
sådan samhällsställning sysselsätter sig vanligen med stora frågor. Jag
vet verkligen icke, hvarifrån han hemtat anledning till sin framställning •
men jag tror icke, att vi böra klandra Regeringen både i tid och otid"
för det den icke vill föreslå anslags beviljande, der sådana icke anses af
Regeringen beköfliga. Det är med anledning af denna omständighet
som jag for min del yrkar bifall till Utskottets förslag, och icke derföre
att jag anser ifrågavarande anslag så ringa, att det i och för sig icke
eger någon betydelse.
Herr Danielsson: Då jag hört min ärade granne här tvänne
särskilda gånger uppmana Kammarens alla ledamöter att instämma i hans
rörande denna punkt uttalade åsigter, så kunde jag icke uraktlåta att
begära ordet. Emellertid då, såsom af Utskottets utlåtande synes, Kongl.
Maj.t toide vara i tillfälle att af tillgängliga medel anvisa hvad som för
bestridande af akademiens tryckningskostnad erfordras, samt någon fara
1 följd af ett bifall till denna hemställan sålunda icke kan ifrågakomma
T111!6- dct’ med fästadt afseende jemväl på hvad Herr Statsrådet och
Uhefen for Kcklesiastik-departementet i frågan yttrat, förefalla mig högst
underligt, om detta obehöfliga anslag mot Utskottets tillstyrkan af Kam-
maren beviljades. Vi hafva vid många tillfällen prutat på anslag, som
, 1 ..it af KonS ■ MaJ:t Ingärda; och jag tror således icke, att vi nu böra
bevilja eU sådant, hvilket är hvarken af Kongl Maj:t äskadt eller be-
honigt.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Statsrådet Wennerberg: Med anledning af det yttrande,
som nyss fälldes af en Kammarens ledamot här bakom mig, vill jag en-
452
Den 25 April, f. m.
däst säga, att jag beklagar, det jag icke satts i tillfälle att se de hand¬
lingar, hvilka tyckas hafva varit för honom tillgängliga, hvarigenom må¬
hända ett annat beslut möjligen kunnat i frågan fattas. Jag hai vic
frågans bedömande måst hålla mig till de handlingar, som Ull Kongl.
Maj:t inkommit, samt de officiela uppgifter, jag i ofrigt vant i till a -
att SHvad angår samme talares yttrande derom, att en Regeringens leda¬
mot skulle hafva i Första Kammaren förklarat, det Regeringen icke vore
emot ifrågavarande anslags gifvande åt Vitterhets-, historie- och anti¬
qvitetsakademien, instämmer jag i detta förklarande på det varmast .
Såsom jag förut nämnt, skulle det hafva vant mig kart om jag
sluppit taga till ordet i denna fråga, enär jag på det högsta önskar, att
akademien blefve försatt i sådana omständigheter, att den kunde utvidga
sin verksamhet. Detta är dock eu sak for sig; den, hvarom jag yttrat
mig, är en annan, och jag förmodar, att Kammaren funnit detta.
Herr Törnebladh: Jag vill blott saga, att jag icke uttalat något
klander i afseende på Regeringens beslut i frågan, utan endast yrkat
bifall till motionärens förslag, hvilket yrkande jag vidblifver. De om¬
ständigheter, som förelegat till Regeringens profning har jag icke yttrat
mig om; jag håller mig till dem, som jag bar meddelat.
Herr Hedin: Här har tvänne gånger blifvit upprepadt, att denna
fråga redan varit föremål för Regeringens pröfning, men att Regeringen
icke funnit anslaget nödigt, Vi hafva sålunda nu bort att Kongl. Maj.t
haft frågan i öfvervägande, men för att på samma gång kunna afgöra,
om anslaget är nödigt eller icke, erfordras andra upplysningar an dem,
Herr departementschefen här lemnat om akademiens ekonomiska stall¬
ning under några föregående år, nemligen upplysning om hurudan ställ¬
ningen i afseende på akademiens tillgångar nu ar eller, k*n antagas
blifva nästa år. Härom har den förste talaren lemnat fullt detaljerade
och tillförlitliga uppgifter. ... ,
Hvad åter angår det af Stats-Utskottet såsom skal for dess afstyr¬
kande anförda skäl, att till Kongl. Maj:ts disposition funnes andra medel,
af hvilka Kongl. Maj:t kunde anvisa hvad som for ifrågavarande ända¬
mål erfordrades, så för jag säga, att detta skal förefaller mig svagt, he st
Riksdagen i öfrig! strängt håller på sin rättighet att sjelf profva huru¬
vida ett anslag är behöfligt eller icke, samt att, der ett sådant tinne
behöfligt, bevilja det.
Efter denna öfverläggning, som nu var slutad, framställde Herr Tal¬
mannen, i enlighet med de meningar, som förekommit propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan och dels på yrkandet att, med anslag
å berörda hemställan, det förslag måtte antagas, som blifvit framstaldt i
Friherre G. af Ugglas’ motion, N:o 26. Den förra af dessa propositioner
fann Herr Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad; men da vote¬
ring begärdes, blef af sådan anledning en omröstmngsproposition åt föl¬
jande lydelse nu uppsatt, justerad och anslagen:
Den 25 April, f. m.
453
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 39:de punkten af
dess utlåtande N:o 20 a,
Den, det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit det förslag, som blifvit framstäldt i den af Friherre U. af Ugglas
inom Första Kammaren under N:o 26 afgifna motion.
Voteringen försiggick i vanlig ordning och visade vid röstsedlarnes
sammanräkning 123 ja mot 40 nej; i följd hvaraf Utskottets hemställan
bifallits.
40:de—å9:de punkterna.
Biföllos.
50:de punkten.
Litt. a.
Momentet bifölls.
Beträffande Utskottets hemställan under litt. b anförde:
Herr Törne bladh: Utskottets förslag i nu föredragna momentet
har jag icke skäl att motsätta mig; jag anser det tvertom vara ganska
välbetänkt, men jag vill dock dervid göra några framställningar och er¬
inringar af mera allmän betydelse. Det är en gammal sats, som säger:
att för mycket och för litet skadar allt; och om vi än måhända förut
haft för litet undervisningsstatistik, fruktar jag, att vi nu äro på god väg
att få för mycket. Statistikens nytta är stor och obestridlig; och sär¬
skild! stå vi i stor förbindelse hos dem, som under de sista decennierna
med ifver och intresse verkat för statistiska uppgifters hopsamlande och
ordnande, men här finnes likväl en fara, som ligger nära till hands, nem¬
ligen den minutiösa vidlyftigheten. Denna medför ej blott åtskilliga
olägenheter, såsom tungt arbete och mångskrifveri, hvilket man annars
gerna, vill undvika, utan kan äfven lätt framkalla mindre tillförlitliga
uppgifter, och jag vill i det sista afseendet endast erinra om beskaffen¬
heten åt de uppgifter, som inom kommunerna insamlas för hushållnings¬
sällskapens räkning. Jag är fullt säker, att anledning till samma farhåga,
nemligen angående vidlyftigheten förefinnes äfven här. Vi hafva nyss fått
utdelad en “Plan för elementarläroverkens årsredogörelser“, hvilken gifver
anledning till åtskilliga anmärkningar. Då min mening icke är att fram¬
ställa något yrkande, vill jag icke heller trötta Kammaren med att an-
454
Den 25 April. f. m.
fora desamma, utan blott nämna, att planen, utom det att lian är för
vidlyftig, äfven har deri olägenheten med sig, att, då årsredogörelsens
t - åkning skall bekostas af den kassa, som bildas hufvudsakligast åt
de .erminsafgifter, från hvilka inga lärjungar, icke ens de medellösa äro
befriade, denna kassas utgifter komma att betydligt stiga. Redan nu har
denna kassa, oaktadt afgifterna tidtals blifvit höjda, svårt att bära de
utgifter, som deraf skola utgå, såsom kostnaderna för ved, lyshållning
med mera; och skulle nu kostnaden för tryckningen af vidlyftiga års-
redogörelser med åtskilliga tabeller äfven falla på den, så är det fara
lärdt, att terminsafgifterna, hvilka förut icke äro obetydliga, stiga, till
ett ännu större belopp. 1 öfrigt är att anmärka, att planen är uppgjord
på det sätt, att den afser hvarken nu gällande skollag, eller den som
väntas; och då vi snart hafva att vänta en fullständig stadga om vårt
undervisningsväsendes ordnande, så är det temligen gifvet, att, vid upp¬
görandet af nu utdelade plan, hänsyn både bort tagas till framtiden. Val
må medgifvas, att detta icke kunnat ske, då lagen ej ännu är fastställd,
men med afseende härpå hade det ju vant lätt att uppskjuta med pla¬
nens affattande och utsändande. Jag skall i öfrigt nämna en anmärk¬
ning, som torde vara tillräcklig att något motivera mitt omdöme, att det
finnes skäl för tvifvelsmål om lämpligheten af denna årsredogörelse. På
sidan 22 står nemligen upptagen eu tabell angående do lärjungar, som
deltagit i undervisningen i Grekiska, samt tillika i Engelska och Hebrei¬
ska språken eller i ettdera af dessa m. in. Tabellen omfattar klasserna
4—7 : 2; men då Hebreiska och Engelska icke läsas förr än i sjunde klas¬
sen, af dem, som studera Grekiska, är tabellen derutinnan oriktig, hvartill
kommer, att Engelska och Hebreiska hädanefter icke skola alls ingå i
undervisningen för dem, som läsa Grekiska. Tilläggas kan, att i en. sär¬
skild tabell angående lärjungeantalets rörlighet, uppgjord för höstterminen,
är upptagen en särskild kolumn för dem, som flyttats vid terminens slut
och enligt gällande lag torde någon flyttning då icke ega ruin. Jag.
har äfven kännedom om två statistiska planer för folkskoleväsendet, af
hvilka den ena är med varsamhet och sakkännedom uppgjord af eu
komité och deri andra af samma extra ordinarie tjensteman inom Eckle-
siastik-departementet, som uppgjort planen till årsredogörelserna. Jag
vill i afseende härpå dessutom nämna, att, om den nya planen för kom-
munalstatistiken synes tung, det likväl är ett intet mot denna plan; och
jag beklagar skolråden, om de skola meddela alla de ifrågasatta uppgif¬
terna. Dessa statistiska planer äro nu utskickade till Domkapitlens ut¬
låtande; och, då jag icke tror, att förhållandet är sådant med planen till
elementarläroverkens årsredogörelser, så tillåter jag mig vördsamt fram¬
ställa eu önskan, att denna måtte remitteras till vederbörliga myndig¬
heters yttrande, på det att de i närmaste hand förvaltande myndigheterna
måtte få tillfälle att göra sin sakkunskap, hvilken något skiljer sig från
den statistiska sakkunskapen, gällande. Jag tror att just dessa i törsta
hand förvaltande myndigheter böra få mera att säga i dessa fall; och
jag är sjelf fullt öfvertygad, och tror äfven att i Kammaren tinnes eu
vidt utbredd och kraftig mening derom, att vårt lands statistik kan skö¬
tas utan ett formalistiskt fasthållande vid eu massa detaljer, hvilka göia,
att man icke ser skogen för bara träd.
Den 25 April, f. m.
455
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet Wen-
nerberg: Jag delar helt och hållet den föregående ärade talarens åsigt
att läroverks-statistiken hittills vant alldeles för ofullständig samt att
detta missförhållande icke vidare bör ega rum. Jag instämmer också med
honom deruti, att det ligger eu fara uti att göra en sådan statistik allt¬
för minutiös samt vågar med afseende derpå försäkra honom derom, att,
innan den ifrågavarande planen till skolstatistik blifver anbefalld till efter¬
följd, skall åt densammas lämpliggörande egnas all den omsorg, som kan
anses nödvändig, äfven ock, så vidt på mig beror, genom att låta veder¬
börande yttra sig i ämnet.
Herr Alb. Staaff: Oaktadt det yttrande, som nyss af Chefen för
Ecklesiastik-departementet afgifvits, är mycket lugnande, anser jag mig
dock böra instämma i den erinran om nödvändigheten att i denna sak
iakttaga försigtighet och varsamhet, hvilken af Herr Törnebladh blifvit
framställd. Det skulle eljest för elementarläroverkets rektorer blifva allt
för betungande att, äfven om de dervid erhölle nödigt biträde, upprätta
utförliga statistiska redogörelser och berättelser i detaljerad form öfver
läroverken. Jag fruktar nemligen, att med afseende å det crescendo, som
i statistiska ämnen brukar ega ram, fordriugarne på dessa redogörelser
småningom skulle blifva allt större och större; och det är derföre med
glädje som jag delar Herr departements-chefens åsigt om nödvändigheten
att i detta hänseende iakttaga nödig försigtighet.
Herr Berggren: Jag ber att få instämma med den förste ärade
talaren. Villigt erkänner jag, att de hittills förda statistiska uppgifterna
angående elementarläroverken varit alltför ofullständiga samt att de böra
blifva på ett noggrannare sätt utarbetade; men är meningen att de skola
blifva sådana som ett i Kammaren utdeladt förslag närmare utvisar, så
fruktar jag att följden deraf skall blifva den, att vederbörande redogörare för
dessa uppgifter skola komma att dragas från sitt egentliga kall och tvin¬
gas att utöfva en kamererares verksamhet. Jag tror derföre, i likhet med
den förste talaren, att all möjlig varsamhet i detta fall lär iakttagas.
Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.
51:sla—54:de punkterna.
Biföllos.
55:te punkten.
Härvid yttrade:
Herr Ola Andersson: Vid 1870 års riksdag begärdes af Kongl.
Maj:t och beviljades af Riksdagen 480,288 Rall' för ifrågavarande biblio¬
teksbyggnad; nu begäres ytterligare 318,600 kronor för inredning af
samma byggnad. Jag klandrar icke detta, eftersom Kongl. Maj:t redan
vid nyssnämnda riksdag gifvit Riksdagen en antydan om att, förutom den
456
Den 25 April,
först begärda summan, ytterligare anslag komme att blifva erforderligt
för inredning af samma byggnad, och hvilken senare summa då beräk¬
nades till omkring 200,000 R:dr. Jag kan icke heller skäligen klandra,
att den först beräknade kostnad ssumman numera blifvit förhöjd med nå¬
got öfver 50 procent, ty sådant har måhända varit en naturlig följd af
de stegrade pris å materialier och arbete som sedan dess inträffat. Kost¬
naden för denna biblioteksbyggnad kommer numera att uppgå icke blott
till summan af de tvänne förstnämnde beloppen eller 793,838 R:dr, utan
härtill bör äfven läggas det anslag af 55,000 R:dr till uppvärmnings-
apparat och vattenledning som vid sistlidna riksdag beviljades och
hvarigenom anslaget till byggnadens inredning kommer att med 168,000
R:dr öfverstiga det för samma ändamål från början beräknade beloppet.
Jag tilltror mig icke kunna afgöra, huruvida dessa summor äro för högt
tilltagna, och min afsigt är icke att motsätta mig deras beviljande, all¬
denstund det måste befinnas nödigt att erforderliga medel anslås till in¬
redning af denna byggnad, som redan på statens bekostnad blifvit upp¬
förd. Afsigt en med mitt uppträdande i denna fråga har endast varit att,
så att säga, något afkyla byggnaclsifvern hos eu och annan som umgås
med sådana planer, utan att alltid så, noga på förhand taga i betraktande,
huruvida ett ifrågasatt byggnadsföretag är oundgängligen nödvändigt. Jag
tror, att man med sådana siffror som de nyss nämnda för ögonen bör
manas till att iakttaga varsamhet och icke onödigtvis kasta sig in i sådana
»storartade byggnadsföretag som till exempel ett nytt riksdagshus, så framt
man nemligen ej ser sig rent af tvungen dertill. Om jag med hvad jag
nu yttrat lyckats göra någon mera betänksam i detta fall, än han kan¬
hända förut varit, så anser jag mig hafva vunnit hvad jag med mitt
uppträdande i denna fråga åsyftat.
Herr Lytt k ens: Om jag på förhand både vetat, att den föregående
talaren ämnat uppträda i denna fråga, skulle jag ej hafva begärt ordet:
ty i likhet med honom har min afsigt egentligen varit att framlägga dessa
siffror och uttala ett varningsord till Kammaren, att icke utan förut upp¬
gjorda noggranna kostnadsförslag kasta sig in på de många olikartade
byggnadsföretag för statens räkning, hvarom förslag oupphörligt väckas.
Iakttages nemligen icke i detta fall den största varsamhet och försigtig¬
het, så blir den vanliga följden den, att, såsom i närvarande fall, den
effektiva byggnadskostnaden i ofantligt hög grad kommer att öfverskrida
det från början uppgjorda kostnadsförslaget. Jag instämmer derföre helt
och hållet med den siste talaren uti hans uppmaning till varsamhet i
detta fall, på det att icke staten måtte inlockas i hvarjehanda byggnads¬
företag, hvilkas slutsumma kommer att vida öfverstiga den siffra, som
törst blifvit angifven såsom tillräcklig till företagets fullbordande.
Efter denna öfverläggning blef punkten bifallen.
56:te—58:de punkterna.
Biföllos.
Den 25 April. f. in.
457
59:cle punkten.
I anledning af Utskottets hemställan under Litt. a yttrade:
Herr Oasparsson: Det kan visserligen hafva sina betänkligheter,
n V1m -v4 utlåtande, hvaröfver Utskottet sjelf så rikligen har utstrött
alla valviljans blomster, komma med anmärkningarnes törnen; men äfven
tornet kan alstra blommor, och för min del vågar jag hoppas att, derest
de anmärkning^-, jag nu amnar framställa, komma att godkännas, Andra
Kammaren derigenom skulle infläta nya blommor i den erkännandets
krans, hvarmed Utskottet här har omvirat den fosterländska bildningen
och kulturen. Om vi vända bladet i utskottsbetänkande!, sä finna vi
under 08:de punkten angående löneförbättring åt elementarläroverkens lä-
rare, följande yttrande: "det torde icke kunna bestridas, att åtminstone
tor de svagast afiönade af dessa lärare lönen icke förslår till fyllande af
ens de mest enkla lelnadsbehol, under det likvid den tjenstgöring, som af
dem fullgöres, är af en både ansträngande och maktpåliggande beskaffen¬
het". Men samma förhållande är äfven med åtskilliga lärare vid univer-
Än’nUtmllg;U akademi-adjunkterna, hvilkas lön uppgår till 2,000, högst
-,O( 0 Itjdr. Om nu denna summa icke är tillräcklig att fylla de mest
enkla lefnadsbehofven for elementarlärarne, så lärer den vill icke vara
mera tillräcklig for akadenne-adjunkterna, ty leinadskostnaderna i Upsala
och Lund aro icke mindre, men i de flesta fall högre, än i de stifts-
uch residensstader, dit elementarläroverken i allmänhet äro förlagda. Aka-
demie-adjunkternas tjenstgöring är äfven fullt ut lika maktpåliggande som
elementarlararnes; adjunkterna vid universiteten hafva nemligen till upp¬
gift att åtminstone i andra hand vårda den vetenskapliga bildningen; och,
tor att kunna hålla sig i jemnhöjd med och följa den vetenskapliga ut¬
vecklingen, måste de.underkasta sig ett lika ansträngande arbete, som lä-
iain®. . elementarläroverken, hvartill komma icke obetydliga ekonomiska
uppoffringar för inköp åt vetenskapliga verk m. m. Det finnes visserligen
e t gammalt latinskt ordspråk — och jag ber om ursäkt att jag citerar
latinska ordspråk - men jag far upplysa, att det icke är klassisk latin,
utan endast s. k. kökslatin och det lyder sålunda: plenas venter non
studet hkenter, d. v. s. det går icke bra att studera med full mage.
Jag tror dock icke, att dessa latinska sentenser ega vitsord i denna Kam¬
mare, och för (ifrigt, om så skulle vara förhållandet, att man icke bör
utsträcka tillämpningen af den anförda alltför långt, ty jag är öfvertygad,
att brodbekymren verka förlamande på all mensklig utveckling och icke
minst pa den vetenskapliga. Man kan visserligen invända att åtskilliga
åt dessa akaoemi-adjuukter hafva biförtjenster af annan verksamhet. Jag
medgifver, att sa kan vara förhållandet och vill icke heller för dessa för¬
utsatta någon löneförhöjning; men för de öfriga af dessa universitets-
aiare ai den ekonomiska ställningen verkligen både bekymmersam och
behjertansvard.
n 8luud af hvad jag nu haft äran yttra, anhåller jag vördsamt hos
1 v an,nei! om Pr°P°sitiOH å följande förslag: “att för innevarande
är till Kong!. Maj:ts disposition ställes ett extra anslag af 15,000 R:dr,
458
Den 25 April, f, m.
att efter särskild pröfning i hvarje fall användas till ett dyrtidstillägg af
20 procent utaf lön åt dem af de till lönetilläggs åtnjutande för år 1875
ifrågakooimande universitets-adjunkter, kvilka ej ega inkomst till mot¬
svarande belopp af annan tjenst eller verksamhet."
Häruti instämde Herrar Törnebladh, Alb. Staajf, Elfstedt, Thomasson
och A. Rundbäck.
Chefen för Kong! Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet Wen-
n er berg: Då Kongl. Maj:t icke föreslagit hvad utaf en talare här midt
emot nyss blifvit påyrkadt, så har detta skett i full öfverensstämmelse
med det beslut, som Kongl. Maj:t under den 19 sistlidne December fattat
i afseende på samtliga under Ecklesiastik-departementet hörande embets-
och tjensteman med undantag af lärare vid elementarläroverken, pedago-
gierna och seminarierna. Jag medgifver, att mycken likhet i åligganden
finnes mellan dessa och nu ifrågavarande akademieadjunkter, och tillstår
att, för den händelse jag varit representant i denna Kammare, skulle afverj
jag hafva instämt uti den siste talarens yttrande.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade icke något annat yrkande
blifvit gjordt, än att Utskottets hemställan måtte afslås och i stället
Kongl. Maj:ts nådiga framställning bifallas på det sätt Herr Casparsson
föreslagit. Herr Talmannen gaf' emellertid först proposition på bifall till
Utskottets hemställan och derefter på nyssnämnda yrkande samt förkla¬
rade sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef emellertid begärd och företogs alltså, enligt eu nu uppsatt
och af Kammaren godkänd så lydande omröstningsproposition:
Den som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 59 punkten mom. a
af dess utlåtande Nio 20 a,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej:
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit Kong!. Majds ifrågavarande nådiga framställning på det sätt att
Riksdagen för innevarande år till Kongl. Maj:ts disposition ställer ett
extra anslag af 15,000 kronor att, efter särskild pröfning af hvarje fall,
användas till ett dyrtidstillägg af 20 procent af lön åt dem af de till
lönetilläggs åtnjutande för år 1875 ifrågakommande universitets-adjunkter,
hvilka ej åtnjuta inkomst till motsvarande belopp af annan tjenst eller
verksamhet.
Voteringen utföll med 101 ja mot 60 nej, hvadan Kammaren bifallit
Utskottets hemställan.
Den 25 April, f. m.
459
Lit. b.
Detta moment bifölls.
60:de punJcten.
Härvid begärdes ordet af:
Grefve Sparre, som anförde: Vid senaste sammanträdet på detta
rum talade man temligen vidlyftigt om behofvet af vetenskapliga studier
i en branche, som egentligen rör vården om nötkreatur. Jag kunde då
icke annat än till fullo instämma i den åsigt, som uttalades af en ärad
representant från Gotland angående behofvet af vetenskapens inträngande
i de praktiska yrkena. Om jag i den frågan var af olika mening med
honom, så härrörde detta deraf, att jag anser vetenskapen, särdeles i de
yrken der en omedelbar tillämpning af dess läror förekommer, böra hand¬
ledas af erfarenheten, och derföre åt den studerande beredas tillfälle att
under sjelfva studietiden genom praktiserande vinna utveckling och insigter.
Då emellertid intresset för det ämne, jag nyss antydde, visat sig så lifligt
och så allmänt inom denna Kammare, oaktadt vi icke på långt när alla
äro kreatursegare, så hoppas jag att intresset icke skall visa sig mindre
lifligt i fråga om eu vetenskap, på hvars riktiga utöfning vårt lif, vår
ära och vår egendom kunna blifva beroende. Jag menar den vetenskap, om
hvilken jag många gånger förut härstädes tillåtit mig att tala, för hvilken
jag under tjugo års tid kämpat, och för hvars befrämjande jag aldrig
skall upphöra att sträfva, nemligen rättsvetenskapen.
Mine Herrar! Jag vågar upprepa hvad jag en gång under förra
riksdagen här yttrade, att, under det vi här i landet i allmänhet hafva
att glädja oss öfver eu utveckling, som uppfyller våra hjertan med den
lifligaste tillfredsställelse, så kan det icke nekas att i fråga om rätts¬
vetenskapen, af hvilken samma utveckling är så nära beroende, mycket
återstår'att önska. Jag behöfver icke gå långt efter bevis för min sats.
Den bekräftas mer än väl af de ofta upprepade klagomålen från leda¬
möterna i Högsta Domstolen, att rätten i vårt land saknar en veten¬
skaplig grund. Den styrkes vidare af Justitie-ombudsmannens ständigt
förnyade anmärkningar rörande de inom samma domstoisinstans ofta för¬
sporda meningsskiljaktigheter och deraf föranledda voteringar, hvarigenom,
för att nyttja Justitie-ombudsmannens egna ord, “processande! i vårt
land antager skepnaden af ett lotterispel'! Han har äfven vid denna
riksdag påpekat samma förhållande samt framlagt förslag till dess af¬
hjelpande. Men dessa olycksaliga voteringar äro blott en yttring af en
svag sida hos vår domarekorps. Må man icke föreställa sig, att det är
af bristande vilja vid domarekallets utöfvande. Nej! Det finnes icke
mera än en mening om våra domares rättrådighet och allvarliga nit, dessa
egenskaper hos dem äro höjda öfver allt tvifvel; men jag vågar, utan
äfventyr att af dem misskännas, säga att hos dem saknas den vetenskap¬
liga underbyggnad, hvarförutan rätten endast blifver en tom rutin utan
kärna och fasthet, Rätten kan icke vara mer än en! Då jurister äro
af olika meningar vid en rättsfrågas bedömande, så utvisar det ganska
Den 25 April, f. m.
4fi0
ofta svaghet i omdömet, svaghet i de grundbegrepp, hvarpå omdömet
skall vara grundadt. Det måste derföre vara en helig pligt för eu hvar
bland oss att söka utbilda eu vetenskap, som ovedersägligen i jemförelse
med ofri ga står långt tillbaka i vårt land. Låtom oss jemföra oss med
våra grannländer. Det var en tid då rättsvetenskapen i Sverige stod högt,
då vackra namn, sådana som Logg, Stjernhöök, Claudius Rålambenius, in.
fi. prydde vår juridiska literatur. Detta århundrade deremot har icke ett
enda lysande namn på detta område att uppvisa. Det sista som glänste
på denna horisont var Calonius; men han var finne och Hytta de snart
tillbaka till sitt hemland. Jag nekar ingalunda att sedan dess funnits
framstående jurister i vårt land. Men den omständigheten att vi icke
ega någon rättsvetenskap^ literatur utgör dock ett ovilkorlig! fattigdoms¬
bevis. 1 Norge åter finna vi sådana namn som Schweigaard, känd t jem¬
väl utom Norges gränser, Aschehoug, llal lager, Indika alla skrifvit ut¬
märkta rättsvetenskapliga verk. Vid mitt senaste besök i Norge förskaf¬
fade jag mig tvänne nyutkomna arbeten. Inom den danska literaturen
möta oss namnen: Örsted, Köiderup-Rosenvinge, Bang, Lassen m. il. och
i Finland bär nyligen Ekelund utgifvit ett godt arbete öfver den romerska
rätten. Men vi hafva ingenting i den vägen att uppvisa. Här bär vis¬
serligen på senare tider en författare eller rättare eu samlare utgifvit
våra gamla landskapslagar, men deremot icke skrifvit något vetenskapligt
arbete, ty de smärre afhandlingar och skrifter, som för närvarande finnas
a* honom utgifna, kunna icke hedras med denna benämning, i början
af detta århundrade på 1820- och 1830-talet både Lunds akademi en skicklig
juridisk lärare, professor Holmbergsson, men man kan icke säga att några
juridiska disputationer, hvartill hans författareverksamhet inskränkte sig,
'berättiga honom att lysa såsom eu stjerna på vetenskapens horisont. På
senare tider hafva vi sett ett vetenskapligt arbete öfver eu afdelning af
civilrätten, utgifvet åt eu ledamot åt Högsta Domstolen, och ett annat
öfver vår svenska statsrätt af en annan ledamot inom samma domstol,
båda förtjenstfulla arbeten, men dock icke så beskaffade vetenskapliga
verk, genom hvilka man täflar med de framstående författare från andra
länder, jag nyss omnämnde. För två år sedan, då vi skulle söka åstad¬
komma ett juristmöte för Skandinavien, var det icke möjligt att iå någon
lämplig person att skrifva öfver de ämnen, som då skulle diskuteras.
Med all min oförmåga nödgades jag, oaktadt min tid, som Herrarne torde
veta, är temligen strängt upptagen, egna eu del derå! åt författareverk¬
samhet. Och i sanning det var obestridligen mera lycka än konst, att
jag icke dervid gjorde ett miserabelt fiasko. Samma svårighet möter äfven
nu vid det skandinaviska juristmöte, som i sommar skall hållas bär i
staden. Då det vid sammanträdet i Köpenhamn blef fråga, om man skulle
kunna, åstadkomma en gemensam juridisk encyklopedi för de Skandina¬
viska länderna, svarade man genast från Danmark och Norge, “ja bevars.
Yi äro färdiga.1 ■ Men vi svenskar måste med blygsel tillstå, att vi tviv¬
lade om att för vår del kunna medverka till något sådant. Det är
mine Herrar! hårdt för den som med förkärlek egnat sig åt rättsveten¬
skapens befrämjande att göra denna bekännelse, men det anstår män
att höra sanningen och det är endast genom ett öppet uttalande deraf,
Deu 25 April, f. m.
80111 representationen kan komma till full insigt att något i saken måste
göras.
Det förhöll sig ungefär på samma sätt med det medicinska studiet
för HO a BO år tillbaka, men numera befinner det sig i ett ganska till¬
fredsställande skick. Jag vågar ej inlåta mig i något vidlyftigt ordande
om orsaken härtill. Men det lider intet tvifvel att Karolinska institutets
förläggande till bufvudstaden, der det uppburits af sådana namn som
Ketzius, Huss, Malmsten, betydligt medverkat till den hedrande ställning,
™ , en medicinska vetenskapen i Sverige numera intager. Under sådana
förhållanden kan val icke den förhoppning anses oberättigad, att för-
1 aggande af en juridisk fakultet i hufvudstaden skulle med afseende på
rättsväsendet i vårt land medföra samma goda inflytande. Det är eu
tjugu år sedan här vid riksdagen fördes en mycket liflig strid om för¬
flyttande af universitetet från Upsaia till Stockholm. Man var lifligt intres¬
serad for saken ocli ansåg synnerligen lämpligt att få, om ej hela uni¬
versitetet, åtminstone de två falkulteter, som företrädesvis kunna benämnas
praktiska, förlagda hit. Frågan rönte dock från andra håll starkt mot¬
stånd, och ehuru jag på den tiden deltog i striden för densamma, är lag
likväl icke missnöjd öfver att den slutligen föll. Jag har nemVen stor
respekt för existenserna och anser långt bättre att bilda nya anstalter
an att döma redan befintliga till döden.
Man har emellertid på senare tider kommit på den tanken att ge¬
nom samlande af fonder åstadkomma en högskola äfven i liufvudstaden
Dessa fonder uppgingo vid den tid. då jag skref min motion, till 300 000
K:dr och skola sedan dess hafva ytterligare stigit till 372,000 R:dr. obe¬
räknad); tvä: me legater, som i senare tider blifvit gjorda för ifrågavarande
ändamål, det ena af eu för detta ledamot af denna Kammare, nemligen
Kammarrättsrådet Kimnansson. I jemut tal torde man sålunda kunna be¬
räkna dessa samlade tillgångar för närvarande till 400,000 R:dr. Det
är ju en rätt vacker grundplåt att börja med, och jag har till följd af
samtal med åtskilliga ledamöter af styrelsen för dessa fonder anledning
att hoppas, det de skulle komma att lemna ganska hederliga bidrag för
astadkommande af en juridisk undervisningsanstalt här i staden. Jag får
erkänna att efter min uppfattning är det ändamål, hvartill dessa fonder
lor närvarande användas, nemligen för uppehållande af ett slags dile-
tantforelasningar, icke synnerligt inbringande. Bra mycket bättre skulle
det da vara att använda samma fonder just till det ändamål, hvilken vi
uu företrädesvis böra söka att befrämja. Den juridiska fakulteten i Up-
sala består af fem professorer. Deras löner äro med den nu beslutade
forhojmngeu 5,400_ R:dr. Räntan på 400,000 R:dr skulle icke långt ifrån
lacka till att aflöna fyra professorer. Det vore ju en ganska vacker
början, Mme Herrar!
Jag beköfver icke upplysa Herrarne om hvilken ofantlig nytta det
medför att hafva en juridisk undervisningsanstalt i liufvudstaden. Så
näfva våra grannländer, Norge, Danmark och Finland, inrättat det. Och
jag har under samtal med framstående jurister i dessa länder hört upp-
gnvas, att, då eu kinkig principfråga förekommer i högsta domstolsiu-
stansen, dess ledamöter pläga konferera med professorerne' vid universi¬
tetet, och att när någon af dessa ärnar publicera sina föreläsningar eller
462
Den 25 April, f. ra.
gifva ut något vetenskapligt arbete, så inhemtas på förhand de praktise¬
rande juristernes meningar. Härigenom uppstår en vexelverkan mellan
vetenskapen och praktiken, som måste medföra ett högst välgörande in¬
flytande å ömse sidor. Derföre blomstrar också denna vetenskap i sådana
länder, under det den hos oss befinner sig i lägervall. Jag har ofta hatt
tillfälle och hade det äfven vid mitt senaste besök i Norge, att erfara
det omdöme, som man i utlandet i allmänhet hyser beträffande nyttan af
universitets förläggande i hufvudstaden. I Norge sade man, att de unga
studerande utöfva det mest välgörande inflytande på hufvudstaden. De
äro icke några “kaxar“, hvilket de så lätt blifva i en småstad, der den
stora korpsen växer till en makt, som icke rätt kläder den. Men det
helsosamma inflytande den utöfvar inom hufvudstaden är öfverallt märk¬
bart och icke minst i tidningspressen, ty ungdomen är skrifklådig, som
Herrarne veta.
Men, mine Herrar, det är icke blott på det strängt taget juridiska
området, som bristen är känbar. Jag skulle nästan våga taga Herr
Civil-ministern till vittne, att det äfven på det administrativa fältet står
temligen tarfligt till. Och jag tvekar icke att uttala eu åsigt, som hvar¬
ken han eller någon annan af regeringens ledamöter skall kunna veder¬
lägga, nemligen att det vore för de unga männen i departementen eller
embetsverken synnerligen gagneligt, om do icke genast efter sitt inträde
på embetsmannabana!! lade boken å sido. Vetenskapen har någonting
så tilldragande, att, der den blott finnes, den lockar alumner till sig, och
funnes här blott ett rättsvetenskapligt institut, så skulle de unga män,
som nu ses förspilla många stunder, oemotståndligt dragas att använda
dessa i vetenskapens tjenst, till sin egen utbildning.
Måhända skall någon säga, att jag kunnat spara mig den mödan att
tala härom, emedan Regeringen nog icke skall dröja att behjerta en om¬
ständighet, som är till den grad ömmande. Med den erfarenhet om och
den djupa aktning jag har för Chefens för Ecklesiastik-departementet
verksamhet, tvifla,!’ jag visst icke på, att lian ser och behjerta!’ saker..
Men, mine Herrar! vi hafva sett huru mycket arbete och ansträngningar
det kostade representationen att omsider tillkämpa det Caroiinska insti¬
tutet medborgarerätt på den vetenskapliga arenan. Jag vet att de lärda
korporationerna äro temligen sega och tror icke att Herr Ecklesiastik¬
ministern skulle från vissa båll mötas af särdeles mycket sympatier om
han lade fram för representationen ett förslag om bildande af eu juridisk
fakultet bär i hufvudstaden, äfven om i sammanhang dermed icke ifråga¬
sattes, att deri juridiska fakulteten i Upsala skulle upphöra. Man är
nemligen litet rådd för täflan, något som jag deremot älskar och på allt
sätt vill befordra. Jag tror således att en framställning i detta syfte
från representationen till Regeringen skulle vara välgörande. Utan att
i den allra ringaste män betvifla Herr Ecklesiastik-ministerns så väl in¬
sigt om bohofvet af den föreslagna åtgärden som goda vilja att för dess
genomförande kraftigt medverka, skulle jag dock föreställa mig, att, om
denna fråga, sedan den eu gång blifvit vackt, föll inom representationen,
så skulle Herr Ecklesiastik-ministern kunna komma att sakna en del af
det stöd lian för åvägabringande af denna reform onekligen kunde behöfva.
Just i det afseendet, Mine Herrar! Just der det så kallade lärda intresset
463
Ben 25 April, f. m.
vill motverka eu nyttig och tidsenlig reform, der är det också represen¬
tationens pligt att understödja och gifva erforderlig styrka åt regeringens
bemödanden.
Man har inom Utskottet sagt att, innan det blifvit utredt när Stock¬
holms högskola kan komma till stånd eller huru den skall organiseras,
med eller utan examensskyldigliet, torde det varna mindre lämpligt att hos
Kong!. Maj:t begära utarbetandet af en plan endast för den del deraf,
som skall uppehålla den juridiska undervisningen. När skulle det då
verkligen vara lämpligt att begära det? Det är ju endast en utredning
af saken jag ifrågasatt. När skulle den lämpligare ske? Jag har, som
jag nämnt, arbetat för frågan under 20 års tid, och man kan derföre icke
förebrå mig någon synnerlig otålighet. Jag har uppgifvit min första tanke,
som var att Upsala universitet borde flyttas till hufvudstaden och —
jag upprepar — jag har gjort det med nöje. Jag har väntat till dess
karolinska institutet skulle erhålla samma rättigheter som de öfriga me¬
dicinska fakulteterna i vårt land. Samtidigt dermed gjordes till Kong],
Magt framställning om inrättande af en teknisk högskola i hufvudsta¬
den. När skulle eif lämpligare tillfälle erbjuda sig att hos Kongl. Maj:t
anhålla sitt Kongl. Mnj:t ville taga i öfvervägande, om icke åtgärder hörn
vidtagas, för upphjelpande af eu annan vigtig vetenskap, som för närva¬
rande ligger nere. Jag skulle tro att tidpunkten är synnerligen lämplig
just ,nu. Komiterades utlåtande angående högskolefrågan har blifvit oss
delgifvet. Ärendet hvital- för närvarande hos Kongl. Maj:t. Hvarföre
kan icke Riksdagen lika viil nu som framdeles hos Kongl Maj:t göra den
ifrågasatta framställningen. Jag vågar anhålla, att Kammaren icke måtte
låta detta tillfälle gå sig ur händerna att göra något för befrämjande af
en så vigtig vetenskapsgren, och jag anhåller så mycket mer derom, som
.jag i den ifver, hvarmed Herr Ecklesiastik-ministern arbetar för bildning
och upplysning i allmänhet, ser en ytterligare anledning att hoppas, att,
om ett uttalande i den föreslagna riktningen göres från representationens
sida, han också skall med allvar taga saken om hand. Då vi hafva be¬
viljat så stora summor för ändamål, som måste anses vida mindre ange¬
lägna iin frågan om vårt svenska rättsväsendes höjande till jern bredd
med andra nationers, så hoppas jag derföre att Kammaren skall lemna
sitt. bifall till min min vördsamma motion, att Riksdagen måtte i under¬
dånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i nådigt öfvervä¬
gande, om icke en juridisk fakultet eller högre läroanstalt lämpligen borde
inrättas i hufvudstaden med föreläsnings- och examensskyldigliet i de
ämnen, hvari kunskapsbetyg erfordrades för inträde i rättegångs- samt
de förvaltande embetsverk^); samt att Riksdagen till utredande af frå¬
gan och uppgörande af förslag i ämnet måtte ställa till Kongl. Maj:ts
förfogande ett belopp af 3,000 R:dr eller kronor.
Herr fluss: Den siste ärade talaren har jemfört det juridiska stu-
diet med det medicinska. Det är med anledning af denna jemförelse som
j.ag önskar fa anknyta några ord. Vid sistlidne riksdag yttrade en lag-
Rueu ledamot af denna Kammare — - numera adidne Häradshöfdingen
Carléii — .ungefär följande: att han under sin långa erfarenhet funnit,
<itt vid universiteten utexaminerade jurister behöfde två till tre års pink-
464
Deri 25 April, f. m.
praktik för att glömma det myckna onyttiga och odugliga de för examen
tätt inlära. Detta skarpa yttrande blef här i denna Kammare icke mot-
sagdt, hvadan jag måste förmoda, att eu liknande uppfattning var inom
Kammaren mera allmänt rådande. Jag ensam uttalade den åsigt, att detta
omdöme vore både obilligt och orättvist. Nu har Grefve Sparre, om ock
ej i så hårda ordalag, framhållit, att den juridiska bildningen i vårt land
Mår på mindre god fot. i synnerhet hvad beträffar tillämpningen af det
man lärt vid universitetet på den praktiska utöfningen åt domarekallet.
Jag kan väl icke instämma i allt hvad Grefve Sparre yttrat, men i huf¬
vudsak tror jag allmänna opinionen vara den, att jurister behöfva studera
vidare, sedan de lemnat universitetet, för att vinna insigt i tillämpningen
af hvad de vid universitetet iuhemtat. I fråga om det medicinska stu¬
diet gäller, att deri unge läkaren — han må utgå från universitetet huru
beläst som helst måste under lång tid studera vid kliniska anstalterna
och vid enskilda sjuksängar innan han kan sägas i någon män förmå
tillämpa hvad han förut inlärt. Det är icke ett eller två utan tiotal af
år, som dessa praktiska studier kräfva, och mången insigtsfull läkare må¬
ste ännu vid slutet af sin praktiska verksamhet öppet erkänna sig ännu
stå på ganska otillfredsställande ståndpunkt i fråga om tillämpning af
sin vetenskaps grundlagar. Ehuru jag icke har någon erfarenhet på det
juridiska området, synes mig enligt analogi, att en jurist, huru länge han
än studerat vid universitetet och huru goda vitsord han der fått, dock
vid sina första försök i praktiken måste stanna i ganska stor förlägenhet
om rätta tillämpningen af sina akademiska kunskaper. Grefve Sparre har
nu framhållit, huru skiljaktiga åsigter i ganska vigtiga rättsfrågor äro rå¬
dande bland vårt lands domare. Detta förhållande lär väl visa behofvet
af eu anstalt, der landets unga studerande jurister kunna inhemta någon
praktisk bildning och lära känna de åsigter, som i lagtillämpningen före¬
trädesvis gjort sig gällande, så att med tiden något mera enhet i domar
och utslag måtte blifva rådande. Huru en sådan anstalt skulle inrättas,
tilltror jag mig icke att säga. men att den borde finnas synes mig klart,
såvida juridiken är en praktisk vetenskap med teoretiskt underlag. Jag
tror ock. att den från universitetet utgående juristen kan jemföras med
den, som efter slutad filosofisk kurs skall inträda såsom lärare vid ele¬
mentarläroverk: denne må hafva förvärfvat sä grundliga insigter som
helst till sin doktorsgrad, han kan ändå vara en mindre duglig lärare,
d. v. s. han förmår ej rätt tillämpa hvad han läst; då nu Regeringen till
denna Riksdag föreslagit upprättande af en anstalt för praktisk lärare¬
bildning, synes mig nära till hands, att juristen äfven kan komma i åt¬
njutande af enahanda fördel.
Jag instämmer derför i Grefve Sparres yrkande, dermed jag likväl
icke vill hafva påstått, att hans åsigter om anordnande af examenssättet
m. in. vid en anstalt af ifrågavarande art äro de riktiga.
Herr Hörn feld t: Med den ringa kunskap jag egen i juridiska äm¬
nen, vågar jag ej inlåta mig med Grefve Sparre i diskussion derom, huru¬
vida deri af honom framställda begäran om förläggande af en juridisk fa¬
kultet till Stockholm må vara af behofvet påkallad eller ej. Men jag
vill
Pen 25 April. f. m.
4(35
vill blott fasta Kammarens uppmärksamhet derpå, att med den brist nå
^Yai,at JraSaa for närvarande lider, Utskottet icke gerna kun-
nat tillstyrka bifall till Grefve Sparres motion. Enligt min uppfattning
boi Riksdagen, innan skrifvelse allåtes till Kong! Maj:t i ett ämne nå-ot
närmare tänka på saken för att kunna med någon tydlighet utpeka be
“f ** “».äl, Belägen vill vin,t DesSm
föHd äf att’ "ii d^-,iS^0ra niflytande, som den ärade motionären, till
no? de/väckt?nf'a SStaf fllnU e,gei’,h0S reSerinöei1, denna, derest hon fin-
ei det vackta forslaget förtjent af uppmärksamhet, ingalunda lär under-
Maj-t ellei-PejaSa detsamma’ vare sig Riksdagen aflåter skrifvelse till Kong!.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr J. E. Johansson instämde med Herr Hörnfeldt.
iacr St® Sparre:,,Med Redning af siste ärade talarens yttrande ber
S få Pt?lysa’ ,att Ja,g \cke har nä80t inflytande alls hos Regeringen
Jni’ ** Jaf tlU °f. med aktar Tmig att göra några försök i sådan rikt¬
ning emedan jag formodar, att Regeringen, om jag inläte mig på nå-on
fråga, som icke rörde mitt län, skulle svara mig: hör du min giibbelilla
hall du dig i ditt an och bhf vid din läst. Hot kan icke falla mig in
att anse mm egenskap åt landshöfding i Elfsborgs län gifva mi- befo¬
genhet att gå in till Regeringen med förslag till åtgärder i fråga om den
/3c und®rvi*ninSeih och 0111 jag vore nog oförsynt att besvära Rego-
skidfe lw "t”011 dy lk lefstallan; Sä ar Jag öfvertygad, att Regeringen
skulle lagga densamma under bordet Något, hvartill jag deremot anser
båL Varft berättigad, det ar, att såsom medlem af representationen an-
alla, att representationen måtte göra eu framställning till Kongl MaU
ef ISO-rleT sk?r’ så hoppas att fä tillräkna mig
en 1 SO.del af det inflytande, den kan utöfva på Regeringen. Något an¬
nat inflytande hos Regeringen har jag icke noll sträfva!- icke derefter.
fått n arin vidare.’ att’ med flen ringa utredning frågan
tätt, man icke kunde bifalla motionen. Men det är just utredning och
icke mera, jag i motionen föreslagit Riksdagen att hos Kongl. Makt be¬
gära Skulle den ara.de talaren verkligen tyckt mera om, i fall jag kom-
mit fram med en fullständig plan för ett läroverk i hufvudstaden ? Jag
sältS be?!’ raU Jag T1 ?an?’„dä c'} ”krigsman pår i Kammaren på det
saltet korn fram med ett fullständigt organisationsförslag, fann hans för-
foi farande en liten smula oförsynt, och jag skulle för min de! ansett det
värn ytterst djerft att med mm ringa förmåga framlägga ett förslag. Ja-
har icke eris, såsom en talare på östgötabänken nyss antydde, föreslagit
någon bestämd examensskyldighet, utan blott åstunda!, att Kongl MaH
”iclM ™ j"i<list '»..E
T Jag l,or att få ännu ett par ord till stöd för min niotio!.
Jag nämnde, att under de sista åren två särskilda donationer blifvitgjoi-
ekonol ii?°S f n en' Jiag1 är“astan öfvertygad att under nuvarande
ekonomiska stallning, med de tillgångar, som de goda åren bered! ma»
ft-tsA Prof. 1374. 2 Afd. S Pa,.4 ’ „„
‘ oO
Den 25 April, i. m.
skulle kunna räkna på ännu mera frikostighet af hufvudstadens inne¬
vånare till ökande af denna fond, då hufvudstaden har så stort intresse
vid att erhålla en högre bildningsanstalt. Delar af en sådan kan hufvud¬
staden redan anses ega. Ett universitet plägar delas i fyra fakulteter.
Den medicinska finnes här uti Carolinska institutet. Att förlägga en teo¬
logisk fakultet i hufvudstaden anser jag icke precis påkalladt. De teo¬
logiska studierna bedrifvas utan tvifvel bäst i lugnet uti^en mindre stad.
Af de under filosofiska fakulteten hörande ämnen äro många redan före¬
mål för undervisning vid här befintliga anstalter. Hvad som hufvudsakli¬
gen brister i elementen för ett fullständigt universitet är således just eu
juridisk fakultet. Och just derföre att hufvudstaden synes så nära möj¬
ligheten att kunna få ett tillräckligen fullständigt universitet, just derföre
att intresset för höjande af högskolefonden nu är så lifligt, och slutligen
just derföre att Ivongl. Maj:ts Regering i anledning af den väckta frågan
om sammanförande af de tekniska läroanstalterna i allt fall måste taga i
öfvervägande frågan om ordnande af undervisningsväsendet i hufvudstaden,
just derför anser jag ögonblicket för framläggande af min ^motion vara
riktigt valda, och då jag ej begärt annat än en utredning af frågan, hop¬
pas jag, att den värde talaren på norrlandsbänken icke skall hafva tor
mycket mot mitt förslag.
Herr Hörnfeldt: Efter det erkännande Grefve Sparre nyss utta¬
lade derom, att han icke har det allra ringaste inflytande hos Regeringen,
förmodar jag, att han ursäktar, om Kammaren i full öfverenstammelse
med denna hans bekännelse icke skulle fästa så stort afseende pa hans
framställning i ämnet, som han efter sin uppfattning tror den förtjena.
Herr Sven Andreasson: Jag erkänner, att jag har ganska ringa
insigt i det ämne, som nu är i fråga, men då jag på afdelningen och
inom Utskottet deltagit i frågans behandling, torde ursäktas mig, att jag
yttrar min uppfattning af saken. Grefve Sparre sade, att den juridiska
vetenskapen hos oss står på låg ståndpunkt. Jag beklagar, om så för¬
håller sig, men jag tror icke, att den öfverklagade olägenheten af vack¬
lande lagtillämpning skulle afhjelpas blott derigenom att en juridisk läro¬
anstalt inrättades i Stockholm. Jag tror att många andra orsakei an
bristen på juridisk fakultet i hufvudstaden föranleda de omtalade sorg¬
liga voteringarne om lagens tillämpning. Det vore icke passande af mig
att söka åstadkomma en fullständig utveckling af dessa orsaker, men J,aS
tror, att sådana äro att söka dels deri, att vi hafva så många uråldriga
la^ar ända från 1700-talet, om hvilka högst få hafva rätt kännedom, dels
ock deri, att rättvisans skipande så ofta anförtros åt unga tillförordnade
domare, som ännu ej hunnit samla någon erfarenhet. Jag är således icke
öfvertygad, att det af Grefve Sparre föreslagna sätt är det enda råtta, för
afhjelpande af de olägenheter, han måhända med fog skildrat i såmorka
färger. Jag tror, att man ej bör ingå till Kongl. Maj:t med skrifvelse i
ämnet, utan bör öfverlemna åt Regeringens eget omdöme att profva, hu¬
ruvida skäl finnes att begära anslag för detta ändamål.
På nu anförda skäl har jag biträdt Utskottets hemställan och yrkar
bifall dertill.
467
Den 25 April, f. m.
™" «* Ätr skrÄuZ tn
tv"ä s Ii -it -stg
1 PV ,'Te fV! ™ denna riksdas fattat beslut om tillsättande af eu kl
beiedmng för att omarbeta dessa lagar, sona de** är sä 1-mnct •• r + k,
^ “ ‘“*™ ^
SBS“-«='S
SÄÄ
.jägra^fdTmare" aS°“i HäJstfrimiSofei”'" fZ”S 1,f* “5
detta är mig fullkomligt val bekant,LTdå iakSeatSftK?"*’
SSS5» t ä£S
framhöll det mini?lSphg^d^ttfdÄ Suga* dSrélltta och pr?
SS B fisa msmSS
en vigt torn ali‘ LE
angäentle Ä tfgéaj "nSj ÄSÄ Ä
MStt»r *"** -^Ä^ÄÄ
hemligen’ fS
|SPPH55SSSÉS
ÄltSBÄÄCi- Ä
468
Den 25 April. f. m.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af derunder
gjorda yrkanden, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner så val på
bifall till Utskottets hemställan som jemväl på afslag dera och bifall i
stället till det förslag, som Grefve Sparre i sin ifrågavarande motion fram¬
ställt; och förklarade Herr Talmannen sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förra meningen. Då likväl votering begärdes,
blef i anledning deraf en voteringsproposition af följande lydelse nu upp¬
satt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 60:de punkten åt
dess utlåtande N:o 20 a,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit det förslag, som blifvit framstäldt i Grefve Sparres motion N:o 153.
Omröstningen företogs; och afgåfvos dervid 93 ja mot 68 nej, i följd
hvaraf Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
61:sta punkten.
Bifölls.
62:dra punkten.
I afseende på Utskottets hemställan under litt. a yttrade:
Herr Huss: Herr Casparsson har nyss framställt åtskilliga belijer-
tansvärda skäl för att åt vissa adjunkter vid universiteten bevilja dyrtids-
tillägg jemväl för innevarande år. Dessa Herr Casparssons skäl hafva blif¬
vit understödda af Herr chefen för Ecklesiastik-departementet, och anser
jag mig derföre endast behöfva åberopa desamma för den framställning
jag nu går att göra, nemligen att dyrtidstillägg för 1874 må beviljas äf¬
ven till vissa adjunkter vid Carolinska mediko-kirurgiska institutet. Jag
vågar visserligen icke hysa någon förhoppning om bifall till min hem¬
ställan, då sådant dyrtidstillägg icke blifvit beviljadt universitetsadjunk-
terne, men anser mig dock af min pligt uppfordrad att uttala min åsigt
i ämnet. Carolinska institutet har städse varit synnerligen väl omhuldadt
af Biksdagen, men denna gång har begäran om dyrtidstillägg för 1874
åtminstone iclte vunnit Utskottets förord.
De tre adjunkter vid institutet som, af sin tjenstgöring jemt sysselsatta,
icke hafva tillfälle till utöfvande af medicinsk praktik utom tjensten eller
annan ^förtjenst, äro adjunkterne i anatomi, i medicinsk kemi och i pa¬
tologisk anatomi. Dessa tjensteman anser jag för min del vara särdeles
illa lönande i synnerhet då man betänker huru ofantligt lefnadskostnaderna
i alla riktningar på senaste tiden stegrats.
469
Den 25 April, f. m.
Jag anhåller derföre om proposition derå,
att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, måtte bifalla
Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning på det sätt, att till Kong!.
Maj:ts disposition för innevarande år ställes ett extra anslag å 1,500 R:dr
till dyrtidstillägg af 20 procent åt adjunkterne i anatomi, i medicinsk
kemi ock i patologisk anatomi vid Carolinska mediko-kirurgiska institutet.
Vidare anfördes icke. Herr Talmannen framställde propositioner på
bifall ej mindre till Utskottets hemställan, än jemväl till det af Herr Huss
nu gj°rda yrkande; och biföll Kammaren Utskottets förslag.
Litt. b.
Äfven detta moment bifölls.
83:dje pimsten.
Härvid anförde,
Chefen för Kong], Ecklesiastik-departernentet, Herr Statsrådet Weii-
n er b er g: Utskottet har för sitt tillstyrkande af afslag å i fråga varan¬
de af Kongl. Maj:t framställda proposition såsom skäl anfört, att Utskottet
icke i annat fall, än då “tvingande behof dertill föranleda41, anser rubb¬
ning i fastställda stater böra ifrågakomma.
Med fullkomligt gillande af denna åsigt i allmänhet vill jag dock
påminna derom, att eu sådan rubbning dock undantagsvis skett och kan
ske med allt skål. Om det ifrågasatta anslaget icke beviljas, så sker
väl derigenom ingen synnerligt stor olycka för institutet, men det kommer
att orsaka ett fortsättande af samma skuldsättningssystem som hittills,
i följd deraf att medlen för institutets materiel behof varit otillräckliga.
I)et har genom de till Kongl. Maj:t inkomna handlingar blifvit visadt, att
jned de medel institutet nu har till sitt förfogande det varit omöjligt att
bestrida de nödvändiga utgifterna för bränsle, glas m. in. och att institu¬
tet följaktligen nödgas äfven för innevarande år skuldsätta sig, derest
icke Riksdagen nu beviljar ifrågavarande anslag. Om åter anslaget be-
viljas, blir institutet satt i tillfälle att dermed tillgodose nämnda behof
och att möta nästa år utan skuld. Blott af detta skäl bör väl en och
hvar, som önskar att institutet må verka utan ekonomiska bekymmer,
i sin mån dertill förhjelpa det, och hoppas jag att Kammaren icke skall
finnas obenägen att bevilja den af Kongl. Maj:t begärda summa.
Friherre Ericson: Summan är visserligen obetydlig, men om prin¬
cipen är riktig, bör man icke derföre frångå densamma, och då vi hafva
riksdag hvarje år är det icke mer än en billig fordran att staten så upp-
göres, att den icke efter 6 å 8 månader beiinnes otillräcklig. Helt annat
vore förhållandet, om vi icke hade riksdag hvarje år, men såsom det nu
470
Den 25 April, f. in
är böra sådana här efterjusteringar icke komma i fråga, och anhåller jag
af detta skäl om bifall till Utskottets förslag.
Friherre Fock: Jag skall icke upptaga tiden länge, men anhåller
endast att få yttra några ord med afseende å denna punkt.
Af den Kong! propositionen finner man, att den ifrågavarande bri¬
sten uppkommit till väsendtlig del genom de dryga utgifterna för bränsle.
Nu är fallet att priset för bränsle just stigit så ofantligt, att det blir
ganska förklarligt att en brist derigenom kunnat uppstå, och då det icke
kan vara annat än menligt för en institution sådan som den ifrågava¬
rande att råka i skuld och då denna skuld i allt fall en gång måste
betalas, så synes det mig lämpligast att detta sker nu, och tager jag mig
derföre friheten yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr A. Rundbäck: Jag ber få instämma i den siste talarens yr¬
kande i detta fall. När förlidet års Riksdag beviljade anslag för i fråga
varande ändamål, visste Riksdagen icke att det skulle blifva en sådan pris¬
stegring som sedermera inträffat. Icke heller kunde Kongl. Maj:t eller
institutets styrelse förutse något sådant. Nu har det emellertid visat
sig att genom prisstegringen på ved och andra förnödenheter en brist
uppstått, och huru mycket man än ordar om principer, måste vi dock
alla, skulle jag tro, vara ense om en princip, och det är, att man måste
betala sina skulder. Af detta skäl, och då man i allt fall ej lärer kunna
undgå att betala ut denna summa, yrkar jag bifall till Kong!. Maj:ts pro¬
position.
Öfverläggningen förklarades slutad. 1 öfverensstämmelse med de
meningar, som derunder blifvit framställda, gåfvos propositioner så val
på bifall till Utskottets hemställan som äfven på yrkandet att, med an¬
slag å berörda hemställan, Kongl. Maj:ts proposition i ämnet måtte bi¬
fallas; och som den senare af dessa propositioner besvarades med öfver¬
vägande ja, hade Kammaren alltså, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i denna punkt omförmälda nådiga framställning.
64:de—67:de punkterna.
Biföllos.
Rörande 68:dc punkten uppstod öfverläggning och anförde:
Herr Jöns Pehr sson: Ehuru det icke synes löna mödan att yrka
afslag på någonting vid denna hufvudtitel, har jag dock ansett mig icke
kunna underlåta att för min del fästa uppmärksamheten å den^ i fråga
varande punkten. Jag har icke funnit någon, som reserverat sig emot
beviljande af detta anslag, men deremot har jag funnit en reservant an¬
tecknad, som velat bevilja mera än Utskottet, nemligen lika mycket som
Kongl. Maj:t föreslagit. Jag kan icke hjelpa att jag för min del tycker
att, huru litet man också i allmänhet synes vilja hålla på principer, man
Den 25 April, f. in.
471
ändock i denna, fråga borde så göra, "\ i hafva nu nyss i ett par föregåen¬
de punkter beviljat anslag, som på visst sätt skulle varit förut utlofvade
och således måste beviljas. Utskottet har i sin motivering sagt, att så
äfven skulle vara fallet med detta, men så är icke, tror jag, förhållandet.
Sista Riksdagen godkände den stat, som skulle gälla för innevarande år,
och man har ju alltid visat sig synnerligen angelägen att icke rubba
uppgjorda stater, utan der behofven varit tvingande. Så har i de flesta
fall skett och då dessa statens embetsman äro proportionsvis som andra
val aflönade, så kan jag icke finna att något så tvingande behof nu är
fin hunden, att det bör föranleda ett undantag från clen allmänna re¬
geln, och finner jag mig häraf föranlåten att yrka afslag å Utskottets
hemställan.
Herr Boman: En hvar, som med intresse omfattar vårt undervis¬
ningsväsende, har naturligtvis med glädje erfarit att Stats-Utskottet i före¬
liggande punkt gjort undantag från den vid riksdagens början fastställda
regeln, att dyrtidstillägg icke skulle beviljas för år 1874, och här är ett
sådant undantag också fullkomligt befogadt. Med erkännande häraf kan
jag dock för min del icke annat än beklaga, att Utskottet icke tagit ett
enda litet steg till och satt gränsen för dyrtidstillägg vid löner, upp¬
gående till 3,000 R:dr i st. 2,500. Utskottet hade då verkligen funnit en
fullt rationel och rättvis gräns.
Vi veta att högsta adjunktslönen är 3,000 Rall’ och den lägsta 1,000,
högsta lektorslönen 4,000 och den lägsta 2,000. Nu är det eu gifven
sak, att alla de lärare vid elementarläroverken, Indika tillhöra adjunkts-
kategorien, icke, efter nu gällande stat, kunna komma högre i löneför¬
måner än till 3,000 R:dr; der stanna de. Dertill kommer att bland lek-
torerne finnas flere, som först vid framskriden ålder speciminera! till lek¬
torat, och bland dessa befinna sig nu flera vid samma lönegrad, 3,000
R:dr. Således, om vi gifva akt på förhållandena, skola vi finna, att alla
lönegrader under 3,000 Rall' äro endast öfvergångsstadier och innehaf-
vas af ännu unga personer. Vid 3,000 Rall- deremot stanna alla adjunk-
ter och många af desse äro gifta män med familj och äro derföre före¬
trädesvis i behof af löneförbättring. Jag vägar derföre påstå, att bland
alla elementarlärare det icke finnes någon kategori, der löneförbättring
är så mycket af behofvet påkallad som just lönegraden 3,000 Rall'. Yi
böra ihågkomma att här ju icke är fråga om att fatta beslut för eu
framgent, gällande reglering af dessa löner — den frågan har Riksdagen
redan afgjort — utan det beslut vi må komma att fatta gäller allenast
ett är: 1874, och jag tror att vi skulle göra oss skyldige till eu stor
obillighet, om vi från åtnjutande af löneförbättring för detta år uteslöte
lönegraden 3,000 R:dr. Då jag icke tror, att Kammaren skulle vilja
uppsåtligen begå en sådan orättvisa, utan tvertom denna Kammare städse
velat uppmuntra undervisningsväsendet och hvad dertill hörer, sä vågar
jag och uttala den vissa förhoppningen, att Kammaren skall förena sig
med mig, då jag nu, med yrkande af afslag ä Utskottets betänkande,
anhåller om bifall till den af Herrar Friherre von Essen, Grefve Beck-
Friis och Carlson afgifna reservation.
472
Den 25 April, f. m.
Herr Jöns Rundbäck: Jag har vid denna punkt bifogat eu re¬
servation, deri jag yrkat bifall till Kong! Maj:ts framställning, och ber
jag nu att få med några ord angifva skälen, hvarföre jag så gjort och
icke anslutit mig till Utskottets förslag.
Det första af dessa skäl är att, såsom Herrarne känna, redan sist-
lidne Riksdag, om ock i dess sista timma, erkände och godkände att ny
stat för elementarläroverkens lärare vore af behofvet synnerligen påkallacl.
Kongl. Maj:t har nu framlagt ett utarbetadt och fullständigt förslag till
stat och, mine Herrar, det är att märka, den enda fullständiga och rik¬
tigt utarbetade stat, som denna Riksdag fått emottaga. Under sådana
förhållanden bär det synts mig att, då vi i alla händelser godkänna
denna stat, vi äfven kunde godkänna densamma redan för innevarande
är; vi få nog så tillräckligt många stater att syssla med vid de kom¬
mande riksdagarne, att vi hinna att ledsna vid dem.
Detta är nu redan en omständighet, hvarföre det synts mig att vi
borde redan för innevarande år tillämpa den nya staten; men hufvud-
skälet är, att jag funnit Kongl. Maj:ts förslag vara synnerligen väl af-
passadt efter förhållandena. Saken är nemligen den, att Kongl. Maj:t
föreslagit och Utskottet bifallit, att dessa lärare, som hafva 1,500 R:dr
och så vidare, skola få 25, 30 till 50 procents löneförhöjning. De skulle så¬
ledes redan detta år få större löneförhöjning än någon annan tjenste¬
man, och hvarföre detta? Jo, emedan man allmänt erkänner dem vara
i behof deraf, ålen deremot skulle de, sonr hafva öfver 3,000 R:dr lön,
få ingenting för innevarande år och en lektor i högsta lönegraden för
nästa år icke mer än 121 „ procent, således mindre än de bestå andra.
Ja, de få icke ens detta, ty Riksdagen har på goda skäl beviljat Kongl.
Maj:ts förslag, att den indelta spanmålen skall samtidigt försvinna, och
detta verkar på en de! lärares löneförhållanden så ofördelaktigt, att de
få högst 100 å 200 R:drs lönetillägg, d. v. s. icke mera än 6Ut, proeent.
I detta hänseende få således de lärare, som vi alla erkänna vara i främ¬
sta rummet i behof af hjelp, det allra minsta lönetillägget af alla. Då
vi således gifva de personer, hvilka hafva 4,000 R:drs lön, 20 procent, så
erhålla dessa eu lön af 4,800 Rall', hvaremot elementarläroverkslärare
med 4,000 R:drs lön få, då vi afdraga förlusten, hvarom jag nyss talat,
genom den indelta spanmålens försvinnande, endast några få procents
förhöjning. Detta förhållande bär jag nu ansett höra utjemnas derige¬
nom, att man redan i år medgifver lönetillägg äfven för desse lärare.
Första Kammaren har, såsom jag hört, bifallit den af Friherre von
Essen m. fl. framlagda reservation, hvarigenom äfven de lärare, som
hafva 3,000 R:drs lön, skulle få tillägg för innevarande år, men äfven
detta skulle, om det blefve Riksdagens beslut, medföra mycken ojemnhet.
Den som tjent 15 år skulle derigenom komma upp i alldeles samma lön
som den, hvilken tjent 25 år. Genom detta sätt att gå till väga anser
jag att man helt och hållet bryter den grundsats, Kongl. Maj:t i sin
proposition uttalat, att längre tjenstgöring skall betinga högre lön. Jag
tycker att detta vore högst olämpligt och jag har så mycket större skäl
att afstyrka ett sådant till vägagående, som jag är förvissad derom, att
det hos elementarlärarne sjelfve skulle väcka en ej ringa sensation, om
man tiilgodosåge den ene men icke den andre.
Den 25 April, f. m. 473
Skulle emellertid så inträffa, att Första Kammarens beslut ginge
igenom, så skulle åt de 704 elementarläroverkslärarne, som landet egen
allesammans med undantag af 80 erhålla lönetillägg, såsom nu föreslagits,
med 500 R:dr. Hvarföre skall man då lemna dessa 80 och icke gifva
dem något, i synnerhet då bland dessa 80 befinna sig just de, som mest
iörlera på spanmålsindragningen.
Under sådana förhållanden har jag ansett rättvist och billigt, att, om
man vill gifva några få, man ger det i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts förslag. Jag måste derföre yrka bifall till min reservation och
vågar tro, att den är till principen riktig.
Herr F. F. Mm c hel: Het lärer icke med fog kunna bestridas, att
lararne vid våra elementarläroverk äro svagare aflönade än andra statens
ijenstemän, af hvilka det fordras motsvarande kunskapsmått och tjenst¬
göring, Detta missförhållande visar sig, efter min öfvertygelse, förnämli¬
gast deri, att den högsta lön, hvartill någon lärare efter nuvarande stat
kan komma, är för lågt satt, och detta gäller företrädesvis adjunkterne,
hvilkas lön, såsom kändt är, efter eu lång och ansträngande tjenstgöring
hittills uppgått till högst 3,000 li:dr. Till denna högsta lönegrad komma
de icke förr an efter 20 års tjenstgöring och i allmänhet vid eu uppnådd
leinadsåldei^af inemot 50 år; och jag hemställer, om en person i denna
ställning, måhända, eller snarare sannolikt med familj, skall anses kunna
olaga sig någorlunda anständigt fram med en så knapp inkomst. Jag
Aan derföre icke annat än anse det vara högst obilligt, om man uteslöte
dessa lärare, som icke kunna komma till någon högre lönegrad, från det
dyrtidstillägg, som Utskottet vill bevilja de lärare, hvilka s;å i lägre löne¬
grad. Riksdagen har redan erkänt behofvet af eu bättre aflöning för
mementarlärarne, derigenom att den beviljat eu lönetillökning af 50(TR:dr
föi hvarje grad, att uppföras på ordinarie stat. Denna tillökning börjar
dock först med nästa år, men hvarföre skall man uppskjuta med att af¬
hjelpa ett behof, som redan nu står för dörren?
'^a§ skulle för min del helst vilja, att Kongl. Maj:ts proposition bi-
jolles oförändrad, men, då Första Kammaren icke gått sä långt, inskränker
jag mig till att förorda bifall till den af Friherre von Essen med flere
ledamöter af Första Kammaren afgifna, vid Utskottets betänkande fogade
reservation. °
Herr Jöns Pelirsson: Jag bär visserligen aldrig påräknat att
vinna understöd för min åsigt hvarken af representanten för Malmö eller,
öfver hufvud taget, dem som genomgått de läroverk, för hvilka det
ifrågavarande dyrtidstillägget blifvit begärdt; jag vill endast fästa upp¬
märksamheten derå,. att jag kommer att göra proposition på afslag å
anslaget derföre att jag icke kan finna någon rimlig rättsprincip att be-
vilja dessa herrar dyrtidstillägg framför andra embets- och tjensteman.
Vl. hafva vid liera tillfällen hört sägas, särskilt då det var fråga om
univei sitetslärarne, att det vore så många som behöfde löneförbättring.
Ja det tror jag visst; så länge jag varit med, har jag ännu aldrig fun¬
nit någon, som, då det gällt löneförhöjning, sagt sig hafva nog eller för
mycket. Jag anser dock för min del dessa lärare väl kunna berga sig för
474
Den 25 April, f. in.
detta år med hvad de hafva och, clå vi för öfrigt nyss beviljat 89,000
R:dr för elementarlärares uppflyttning i högre lönegrad, så lärer det väl
ej vara så få af dessa lärare, som deraf komma i åtnjutande. Jag vill
nu ej yttra mera härom, men ber på förhand få tillkännagifva, att jag
ej ämnar låta denna fråga passera utan votering.
Herr Törnebladh: Jag skulle tvekat att taga till ordet i denna
fråga, som, då den rör elementarläroverkens lärare, äfven i viss män rör
mig sjelf; men då den ärade representanten på kronobergsbänken yrkat
rent afslag å Utskottets förslag, så har jag icke kunnat underlåta att be¬
gära ordet för att visa, Indika skäl, som kunna tala för beviljande af
det föreslagna dyrtidstillägget åt elementarlärare för innevarande år.
Först och främst ber jag få upplysa att, hvad angår anslaget å
89,000 R:clr, som beviljats för elementarlärares uppflyttning i högre löne¬
grad, förhållandet härmed är något helt annat, än nämnde representant
antagit. Anledningen dertill, att detta anslag icke förr begärts, bär natur¬
ligtvis varit den, att de ökade kostnaderna för lärarnes uppflyttning i
högre lönegrad hafva kunnat bestridas af befintliga besparingar å elemen¬
tarläroverkens stat. Det visar sig nu af Herr Statsrådet och Chefens
för Ecklesiastik-departementet anförande till protokollet, att detta nu mera
icke är någon möjlighet, och då återstår ju ingen annan utväg än att af
Riksdagen begära dessa medel, till Indika elementarlärarne redan hafva
en alldeles obestridlig rätt, grundad på föregående Riksdagars beslut om
uppflyttning i högre lönegrad. Det är nemligen alldeles gifvet, att en så¬
dan uppflyttning kan medföra ökade utgifter, och beloppet måste i alla
händelser utgå; det är icke någon ny rätt som förvärfvas, endast tillämp¬
ning af en redan vännen.
Vidare har det talats om rättsprincipen; ja, att grunda anspråk om
löneförhöjningar på en abstrakt rättsprincip är måhända svårt, men om
man stödjer dessa anspråk på erkända behof, så blir det något lättare.
Och hvem har i detta fall erkänt behofvet? Jo, Riksdagen, då den i sin
underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af den i24 sistlidne Maj, med an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad anordning i vissa
delar af rikets elementarläroverk, yttrar:--'‘hvarjemte Riksdagen
velat i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t behagade taga un¬
der öfvervägande behofvet af lönetillökning för elementarläroverkens lä¬
rare. “ Och huru har denna Riksdagens framställning tillkommit? Jo. der¬
igenom att Departementschefen i statsrådsprotokollet för den 3 Januari
förlidet år, jemte förmälan att ansökningar om lönetillökningar redan då
inkommit från elementarlärarne, slutar med att yttra: -Enär petitionerna
i denna icke blott för lärarne sjelfvc, utan äfven för undervisningsväsen¬
det maktpåliggande angelägenhet helt kort före Riksdagens sammanträde
inkommit, har jag icke tilltrott mig att nu föreslå det lämpligaste sättet
att åvägabringa den ifrågasatta löneförbättringen, utan utbeder mig Eders
Kongl. Maj:ts tillstånd att inom departementet låta utarbeta ett förslag
i detta hänseende, hvilket, derest det vinner Eders Kongl. Maj:ts bifall,
kunde för näst sammanträdande Riksdag framläggas.- Och till svar på
detta har Riksdagen begärt, att “Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande11
Den 25 April./ f. m. 47g
etc. Kan ett tydligare uttalande af Riksdagens önskan göras ? Jag skulle
tro, att det ar det klaraste och tydligaste som kunnat ske.
Detta såsom svar på det här al en talare gjorda inkastet, att elemen¬
tarlärarne skulle vara så väl aflönade, att icke något tillägg för 1874 vore
af nöden. Jag ber den ärade talaren lägga märke till, att det icke är
jag som svarar, utan Riksdagen som redan svarat.
Dot är nu för (ifrigt gifvet, att det önskligaste vore, om bifall till
Ivongl. Maj:ts proposition kunde vinnas, men jag vill icke härå framställa
yrkande, då jag ju personligen är intresserad i saken, utan instämmer
jag derför med Herrar Roman och Mtechel om bifall till Herrar Friherre
von Essens in. flis reservation. Jag vill dock, innan jag slutar, fästa
Kammarens uppmärksamhet på en ytterligare omständighet, som synes
mig kraftigt tala för beviljande af det ifrågavarande dyrtidstillägget äfven
lör lönegraden 3,000 R:dr, den nemligen, att den ordinarie löneförhöj¬
ningen af 500 Rall' för hvarje elementarlärare, som skall utgå från och
med nästa år, utgör endast 16- , procent ä nämnda lönegrad, 3,000 R:dr,
således i sjelfva verket icke stort mera än hälften af hvad Kongl. Maj:t
föreslagit och mindre än hvad Riksdagen beviljat såsom dyrtidstillägg för
btriga embets- och tjensteman för sagda år, eller respektive 20 och 30
procent. Jag anhåller, att detta icke må tolkas såsom något klander
emot Kongl. Maj:t derför, att Kongl. Maj:t skulle begärt för litet. Tvärt-
om! De flesta läroverkskollegier och myndigheter hafva i sjelfva verket
föreslagit just detta belopp, och Kongl. Maj:t har välbetänkt rättat sig
derefter; och jag tror, att elementarlärarne uppfattat sin ställning rätt,
dä de framställt eu så billig begäran, ty derigenom har bifall lättare kun¬
nat vinnas. Riksdagen har redan emot elementarlärarne visat eu så vacker
och storartad frikostighet, att det faller sig ganska tungt att ytterligare
taga densamma i anspråk; men å andra sidan är jag fullt öfvertygad, att
Riksdagen vill låta rättvisa och billighet råda, och jag föreställer mig, att
det icke för närvarande finnes några af elementarlärarne, som äro mera
i behof af dyrtidstillägg än just de, som äro i lönegraden 3,000 R:dr.
. På de skäl jag anfört yrkar jag, som sagdt, bifall till den af eu del
utaf Första Kammarens ledamöter afgifna reservation.
Herr von Schoultz: Jag ber få hemställa till den ärade represen¬
tant, som ensam synes vilja sätta sig emot all löneförbättring för elementar¬
lärarne, huruvida han verkligen för sin del, om han noga besinnar det sä
ofta upprepade talesättet, att vår ungdom är fäderneslandets framtid, om
han verkligen, säger jag, kan ställa sig liknöjd för den dermed oskiljak¬
tigt sammanhängande sanningen, att de, som egna sig åt det. vigtiga och
ansvarsfulla kallet att göra denna ungdom skicklig att i en framtid gagna
fosterlandet, också böra försättas i eu samhällsställning, hvarigenom det
blir dem möjligt att kunna med kraft verka i sitt så vigtiga kall. Jag
tror, att den värde representanten, om han verkligen gjorde sig någon
möda att taga reda på förhållandena eller om han hade tillfälle att följa
dessa lärare under deras dem åliggande lektioner, utgörande omkring 30
timmar i veckan, hvarmed dock ingalunda deras arbete afslutas — ty
utom undervisningstimmarne i skolan, upptages ju mycken tid hemma till
rättelse af stilprof m. in., för att icke nämna den tid, som måste användas
476
Den 25 April, f. m.
för att hålla sig uppe i studierna, för så vidt dessa skola utgöra under¬
lag för den bildning som meddelas ungdomen — jag tror, säger jag, att,
om han gåfve akt på allt detta, han då skulle nödgas i sitt inre erkänna,
att det icke är mer än billighet och rättvisa som här i frågasättes, då
man nemligen vill redan för 1874 lemna ja och bifall till hvad redan
föregående Riksdag gifvit på hand och jemväl denna Riksdag för kom¬
mande år beviljat.
Man bär mera än eu gång förebrått denna Kammare för eu nog
materialistisk uppfattning vid bedömandet af många bär förekommande
ärenden. Jag delar icke denna mening; jag tror att Kammaren bedöm-
mer frågorna med hänsyn allenast till hvarje saks egen natur och be¬
skaffenhet. Det vore nu ett godt tillfälle att visa att Kammaren i en
fråga såsom denna hyser en stor och ädel uppfattning och vågar jag der¬
före hoppas att Kammarens beslut skall gå i rätt riktning. Stannar man
i tveksamhet hvilket af förslagen som bör antagas, Kongl. Maj:ts, Stats¬
utskottets eller reservanternes, så synes mig att det rationelaste vore att
antaga det första. Men då det väl torde vara svårt att vinna seger i
Kammaren för denna åsigt, vill jag för min del ansluta mig till hvad åt
herr Boman blifvit yttradt och yrkadt, med fästadt afseende jemväl å
hvad en ärad ledamot som sjelf tillhör skolstaten i ämnet uttalat. Det
har mången gång blifvit sagdt, att det är olämpligt att vädja till känslan
vid bedömande af de ärenden som här förekomma. _ Jag anser det också,
men jag tror att man gjorde mera än vädjade till känslan, om man i
detta 'fall ginge liberalt till väga. Det vore ett värdigt svar till dem, som
misskänna och klandra denna Kammare.
Herr Al b. St aa tf: Det torde visserligen anses öfverflödigt, att
jag tillkännager till hvilken risigt jag i denna fråga hörer, men jag kan
ej låta frågan gå förbi utan att i korthet uttala min mening. Då jag
länge utöfvat lärarekallet, och således under den tiden, men äfven sedan
jag lemnade detsamma, haft tillfälle att på nära håll och vid olika läro¬
verk se de stora försakelserna, det jemna och trägna arbetet samt de
knappa inkomsterna, kan jag nu ej lemna tillfället obegagnadt att inför
denna aktade församling höja min röst för afhjelpande af våra elemen-
tarlärares ofta ganska bekymmersamma ställning. Jag har under många
år med stor glädje iakttagit, att representationen aldrig visat sig njugg
i fråga om anslag till elementarläroverken. Det är ett vackert drag i
den nu bortgångna representationens historia, att den äfven i sin afton
visade sig frikostig, då det gällde läroverken; och den fjerdedel af den
gamla representationen, som hette Bondeståndet, förvärfvade sig en ovansk¬
lig ära deruti att, vid en riksdag, då det gällde större anslag till. läro¬
verken än någonsin förut, icke en enda röst i detsamma höj de ^ sig för
afslag, utan ståndet enhälligt beviljade till och med mera än hvad Rege¬
ringen hade begärt. Den nya representationen har inslagit samma
bana, och står ej efter sin föregångare. I detta fall vill jag försvara
representationen mot hvarje klander. Nu erbjuder sig ett nytt tillfälle
för representationen att visa sin välvilja i förenämnda afseende. Det är
visserligen blott fråga om att bevilja dyrtidstillägg för ett år, men detta
är är vigtig!. Tänker man nu på de åldersklasser frågan särskildt berör,
Den 25 April, f. m.
477
så måste man, enligt min tanke, instämma med Herr Boman med flere
i deras mening, att just vid den punkt i elementarlärarens lif och embete,
som. botecnnas med lönegraden 3,000 R:dr, en löuetillökning är särdeles
behöflig. Han har vid denna tid länge nog tjenat för att hafva berättigade
anspråk på erkännande. . Vanligen bär han då redan i flera år varit gift
och har måhända eu talrik familj, men på samma gång har hans förmåga
och kraft att genom skoarbete, t. ex. författareskap, enskild undervis¬
ning och dylikt, förskaffa sig ökad inkomst, i ganska betydlig grad af-
tagit. I detta fall befinner sig en lärare, som öfverskridit 40 års ålder
och då vanligtvis arbetat såsom lärare i 15—20 år, i den ofördelaktiga
ställning, att han icke kan såsom en yngre och lifskraftigare lärare för¬
skaffa sig några biförtjenster.
Under sådana förhållanden skulle jag helst hafva velat förena mig
med Herr Jöns Rundbäck i hans yrkande om bifall till Kongl. Maj.-ts
nådiga förslag, derest någon utsigt funnes att detsamma skulle hafva
framgång; men då någon förhoppning derom icke finues, och äfven genom
Herr Bomans förslag elementarlärarne beredes en god hjelp, och de blifva
föremål, för en stor välvilja, instämmer jag med honom och anhåller om
bifall -till Friherre von Essens reservation, hvilken senare blifvit Första
Kammarens beslut. Till detta beslut hoppas jag att äfven denna Kam¬
mare ädelsinnadt skall lemna sitt bifall.
I Herr Alb. Staaffs yttrande instämde Herrar Ehrenborg, Malmberg,
Biesert, Grefve Björnstjerna, Hammarberg, Carlsson, Grenander, Ahl-
ström, Santesson, G. Mcechel, Granlund, P. Staaff och Elfstedt.
Vidare yttrade:
Herr Hörnfeldt: Om man undantager de två ytterligheter i de
yrkanden, som i denna fråga blifvit framställda, nemligen, å ena sidan.
Herr Jons Pehrssons yrkande om rent afslag på så väl Kongl. Maj:ts pro¬
position som Utskottets förslag och, å andra sidan, Herr Jöns Rundbäcks
yrkande om bifall till den Kongl. propositionen, så tror jag, att man lecles
in på tanken att Utskottet i denna sak träffat det rätta. Då man är i
begrepp att. gorå undantag från den af Riksdagen förut uppställda regel
att icke bevilja dyrtidstillägg för 1874, kommer man lätt in på den tan¬
ken, att lärarne ändock ej skola blifva tillfredsställda, då de finna att
det blott är ..fråga om att bevilja sådant tillägg åt sådana lärare, hvilkas
hiller icke öfverstiga 2,500 Rall’. Det är dock en obestridlig sanning
att, då man kommer öfver denna siffra och fordrar dyrtidstillägg äfven
åt dem, som hafva 3,000 R:drs lön och derutöfver, sådan löneförbättring
icke kan sägas vara afsedd att afhjelpa de största bekymren.
hör att sammanlänka de olika meningarne inom Utskottet bär Ut¬
skottet trott, att man kunde sätta gränsen vid 2,500 R:drs lön, och om
Kammaren understödjer detta förslag, så har jag ingenting deremot, ehuru
jag erkänner, att jag vid frågans behandling inom Utskottet var ganska
tveksam. .Medan jag har ordet, ber jag att få tillkännagifva att, för den
händelse jag kommer att sättas i nödvändigheten att välja mellan Herr
Bomans och herr Jöns Pehrssons förslag, så kommer jag att votera bifall
478 Den 25 April, f. m.
till det senare, eller rent afslag å så väl Kong!. Maj:ts som Utskottets
förslag.
Skall jag åter välja mellan herr Bomans och Utskottets förslag, kom¬
mer jag att biträda det senare.
Herr Jöns Pehrsson: Ehuru jag står alldeles ensam i mitt yr¬
kande emot alla dessa kyrkoherdar, rektorer och professorer, skall dock
detta icke hindra mig från att mot en föregående talare, som vanligen
sitter bakom mig men nu ej är på sin plats, vända mitt anförande. Han
uppläste senaste Riksdags skrifvelse till Kong!. Maj:t i detta ämne och er¬
inrade att ingen enda röst höjde sig emot den Kongl. propositionen. Ja,
detta är sannt, men vid förra riksdagen hade man icke den ringaste tanke
derpå, att Kongl. Maj:t skulle vid innevarande riksdag framkomma med
ett sådant förslag som nu skett. Hvarken Kongl. Maj:ts proposition vid
sistlidne riksdag eller något annat antydde att ett dylikt förslag skulle
komma i år. Alla, som har talat så ömt till förmån för elementarlärarne, vill
jag ej besvara. Beliofvet af en löneförbättring kan vara större eller
mindre, men derom skola vi icke tala. Mitt påstående är det, att prin¬
cipen och beliofvet äro ej mera talande bär än på andra ställen, der
Kongl. Maj:ts förslag om dyrtidstillägg åt tjenstemännen äfven för år 1874
blifvit underkändt.
Jag fortfar i mitt yrkande om afslag så väl å Kongl. Maj :tssom
Utskottets förslag.
Herr Boman: Då jag återigen begärt ordet, är det blott i afsigt
att undanrödja ett missförstånd, som till följd af ett yttrande af Herr
Jöns Pehrsson möjligen kan hafva uppkommit hos en och annan af Kam¬
marens ledamöter. Såsom skäl emot den af Utskottet föreslagna gränsens
uppflyttning från 2,500 till 3,000 R:drs löner anförde den värde talaren,
att Riksdagen beviljat 89,000 kronor för lärarnes vid elementarläroverken
uppflyttning i högre lönegrad. Jag får dock fästa uppmärksamheten
derpå, att detta icke inverkar på de lärare, som redan uppnått den
högsta lönegraden, såsom adjunkter, som i många år arbetat med en lön
af blott 3,000 R:dr. Således är det påståendet ovederlagdt, att inom kate¬
gorien lärare med 3,000 R:drs lön finnas de äldsta lärarne och kännes
behofvet mest tryckande.
Jag skall ej längre upptaga tiden utan inskränka mig till att fort¬
farande yrka bifall till Friherre von Essens reservation, fullt öfvertygad
derom, att denna Kammare skall visa sig lika liberal mot dem, åt hvilka
våra barns undervisning är anförtrodd, som Första Kammaren varit.
Herr Gjerling. Herr Talman, mina Herrar. Redan vid sistlidet
års riksdag uttalade jag åsigten, att det vore af behofvet påkalladt att
höja lönerna för lärarne vid våra elementarläroverk.
Jag är fortfarande af samma mening och anser, att de för dem nu
framställda anspråken på löneförhöjning äfven redan för innevarande år
äro fullt befogade. Visserligen har i dag, och det af fackmän, framstälts,
att gränsen för den föreslagna lönförbättringens åtnjutande borde sättas
vid 3,000 R:dr. Jag kan emellertid för min del ej dela denna mening
479
Deri 25 April, f. m.
och “indre kau. J'ag giUa Utskottets förslag att som sådan maximi¬
gräns bestämma 2,o.00 R:dr. Jag anser deremot förhöjning böra tillkomma
icke allenast, och i första band, lärare upp till ofvannämnda aflönings-
kategoner, utan äfven dem med högre lön än 3,000 R:dr. Detta så mycket
mera, som åtskilliga af de äldre i lektorsgraden, hvilka, liksom de äldre
adjunkterne, varit i skolans tjenst före den nuvarande organisationens
införande, icke ens i någon män, som lektorer, fått, i och för berätti¬
gande till alderstillagg, tillgodoberäkna sig sin tjenstgöringstid före omor¬
ganisationen.
-lag har velat tillägga detta som ytterligare skäl till hvad förut af
,en ™e..P.ä goteborgsbänken anförts för utsträckandet af ifrågavarande
löneförhöjning till äfven löneklasser öfver 3,000 R:dr, och jag kan ej finna,
huru man bilhgtvis skulle kunna undandraga särskild! innehafvarne af
dem lonetillokmng för år 1874.
Då, äfven efter _ min uppfattning, fullt goda skäl för behofvet och
f a/ia r>ai fcl för elementarläroverkens lärare upp till gränsen
åt 3,000 K:drs aflöning redan af föregående talare blifvit anförda, och
jag, för min. del, vill förorda eu sådan tillökning, men derjemte äfven
höjning för innehafvare af lönerna öfver denna gräns, yrkar jag bifall
tdl Kongl. Maj:ts proposition.
i err Rund back: Jag skulle ej hafva uppträdt i denna fråga,
„ere?.t ®Set enskilda intresse berördes af densamma. Men då så ej
ar forhållandet, ma det tillåtas mig hembära till Utskottet min tack¬
samhet, som — jag tror mig kunna säga det — hela elementarlärare-
corpsen känner för den välvilja, som blifvit densamma bevisad, vare sig att
gransen för den föreslagna löneförbättringens åtnjutande sättes vid 2,500
e, ef„,VK P’00^ P:drs lölL 1 hvilket fäll som helst kunna lärarne ej un¬
derlåta att uttala sm tacksamhet mot Utskottet.
Jag tillåter mig derjemte att uttala ett ord till förmån för de läroverks¬
adjunkter som hafva eu lön af 3,000 R:dr, i syfte att äfven dessa må
U clyiticlstillagg De aro nemligen de enda adjunkter, som ej erhålla de
-M procentens lonetillokmng för år 1875, om Utskottets förslag bifalles.
e a ar ej oi enligt med billighet och skall sannolikt alstra missnöje
os c em. i de skal, som förebragts till dessa gamla adjunkters förmån,
i a yf e^kgare få lägga ett, som ännu ej under diskussionen fram-
nailits. Alla. dessa adjunkter hafva tjeuat i öfver 20 år och somliga bland
em i mer an 30 år. Före år 1857, dä den nu gällande lönestaten be-
mc .es, u gjorde deras lön icke mer än 360 Rall- riksgälds om året,
eder icke funt en R:dr om dagen. Den fyllnad de då egde i denna otill-
iac i lga on var dubbel tjensteårsberäkning för befordran inom kyrkan,
-uen de som icke begagnat sig af denna förmån, utan af kärlek till
iaiarekallet stannat qvar i skolan, de hafva icke haft gagn af de dubbla
aien, kvai™re ,al1 deras ersättning för arbetet i skolan under deras tidi¬
gaste tjenstgöring i verkligheten inskränker sig till för berörda lilla lön.
e vore således rätt hårdt för dessa lärare, som slitit ondt under sin
ors a jens gormgstid, om de ej nu skulle komma i åtnjutande af samma
förmåner som deras yngre medbroder.
Jag yrkar bifall till Friherre von Essens reservation.
480
Den 25 April, f. m.
Herr Hedin: Här har yttrats åtskilliigt om den obillighet, som
skulle föröfvas, derest Utskottets och icke Kongl. Maj:ts förslag skulle
vinna Riksdagens bifall, men ingen har talat om den ännu större obil¬
lighet man är på väg att begå mot eu klass af lärare, som bär ej är
nämnd. Jag måste ännu en gång fästa uppmärksamheten på de extra
lärarnes ställning. Om jag rätt fattade Herr Departementschefens ytt¬
rande för ett par dagar sedan, så nämnde lian, att han vidhölle grund¬
satsen, att de extra lärarne böra vara likställde med ordinarie lärare, i
den lägsta lönegraden. Jag hörde då också uppgifvas, att Kongl. Magt
möjligen skulle kunna för år 1875 bereda de extra lärarne eu löneförhöj¬
ning, motsvarande lägsta lönegraden för de ordinarie lärarne. Deremot
bär jag icke fått någon upplysning — och det fanns då ej heller någon
särskild anledning dertill —• om det är möjligt för Kongl. Maj:t att. åt
dessa lärare bereda löneförhöjning äfven för år 1874. Jag ber derföre
att få ytterligare framhålla denna sak till Utskottets behjertande. En¬
ligt min åsigt, som jag tror vara temligen allmänt delad inom Kammaren,
kan Utskottet ännu vid denna riksdag i kraft af sin initiativrätt göra
något till dessa lärares förmån.
Ilerr Törn fe It: Jag är i likhet med Herr Jons. Pehrsson böjd
för sparsamhet, men vill icke drifva densamma till den höjd, att den till-
lämpas i likt och olikt, ty detta förefaller mig lika med att köra huf-
det i väggen. Jag vill i denna fråga för min del instämma med dem,
som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition, emedan jag af egen
erfarenhet vet huru knappt skollärarne hafva och hvad det vill säga att
undervisa. Embetena kunna vara mångahanda och arbetet olika tungt.
Skollärarens arbete är både träget och tungt.
Herr Linné: Jag hyser eu så hög tanke om Kammarens välvilliga
stämning mot lärarne vid våra elementarläroverk, att jag anser mig kunna
med hopp om framgång yrka bifall till Kongl. Maj:ts nådiga förslag. Som
jag sjelf under sju år undervisat, kan jag vitsorda att lärarens yrke är
ansträngande. Då do belopp, som i den Kongl. propositionen äskas, inga¬
lunda äro för höga, hemställer jag vördsamt om bifall till densamma.
Herr Ahlström: Jag har ej begärt ordet för att yttra mig i sjelfva
saken, i afseende å hvilken jag på det lilligaste instämmer uti den af
f riherre von Essen m. It. afgifna, vid betänkandet fogade reservation.
För bifall till densamma hafva redan så talande skal blifvit anförda, att
det är öfverflödigt af mig att dertill lägga något nytt.
Jag har begärt ordet med anledning af ett yttrande af Herr Hedin,
hvilket jag nyss hörde honom för andra gången inom ett par dagar upp¬
repa, och hvithet således torde vara på allvar menadt, nemligen att Stats¬
utskottet skulle ega initiativrätt i anslagsfrågor. Jag kan för min del ej
af grundlagens stadgande finna en sådan rätt Utskottet tillerkänd, och
jag bär derföre ansett mig deremot böra anmäla protest, ehuru jag lifligt
biträder Herr Hedins mening om nödvändigheten att förbättra de extra
lärarnes vid elementarläroverken bekymmersamma ställning. Jag har ge¬
nom
481
Deri 25 April, f. m.
nona särskilda förhållanden haft tillfälle att förvärfva mig kännedom om
åtskilliga till denna kategori hörande lärare, som gjort sig väl förtjena
åt en bättre ställning, och jag skulle ansett såsom en lycka om jag fått
tillfälle gifva min röst för bifall till ett sådant förslag.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet We la¬
ner b er g: Jag anhåller att först och främst få frambära — och jag an¬
ser mig dertill icke oberättigad — eleinentarlärarnes tacksamhet så väl
till Riksdagen för den välvilja Riksdagen emot dem visat, som till Ut¬
skottet för det tillmötesgående, som äfven från dess sida kommit dem
till del.
Då Utskottet ej funnit sig böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nä-
chga proposition i hela dess utsträckning, har det för Utskottet blifvit
nödvändigt att bestämma eu gräns för den här i fråga satta löneförbätt-
iingens åtnjutande. Det är alltid svårt att bestämma eu sådan gräns,
emedan, hvar den än sättes, obilligheter uppstå och jemförelse!' emellan
den yngre lärarens löneförmåner och enskilda förhållanden och den äldres.
Jag erkänner till fullo den stora svårighet att göra alla lika rätt, som i
detta fall ^uppstått för Utskottet, då det icke ansett sig böra tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, och jag gillar ock till en viss
grad de skäl Utskottet lagt till grund för bestämmandet af den satta
giänsen, i det Utskottet har dragit den emellan den högsta och den läg¬
sta lönen. Jag tror dock att denna gräns är den mest olyckligt valda,
ty genom densamma afskäres den äldsta och med familj mest försedda
delen åt skollärarne från löneförbättringens åtnjutande. Inom lönegraden
med 3,000 R:dr befinna sig nemligen de äldsta adjunkterne och största
antalet al de gifta lektorerne, och på det förhållandet, huruvida eu ele-
mentarlärare är försedd med familj eller ej, måste billigtvis i en fråga som
denna fästas tillbörligt afseende.
Lärarne i första lönegraden, med 1,000 R:drs lön, uppgå för närva¬
rande till ett antal af 122, hvarutaf blott 30 procent äro gifta, i andra
lönegraden, med 1,500 lhdrs lön, till 125, af hvilka de gifta, utgöra 44
procent, i tredje lönegraden, med 2,000 R:drs lön, till 141, hvaraf 53
Procent, och således redan flera än hälften, gifta, i fjerde lönegraden, med
2,500 Iudrs lön, till 93, hvaraf 62 procent gifta, och ändtligen i den grad,
framför hvilken gränsen blifvit satt, eller den med 3,000 Rrdrs lön, till
143, och inom denna grad utgöra de gifta lärarne 797 1U procent, och
således de ogifta blott 20:! procent. Ser man vidare på lönernas be-
lopp, så finner man, att högsta lönen för en elementarlärare ej uppgår
till den summa, som Utskottet vid bestämmande af dyrtidstillägg åt an¬
dra klasser af embets- och tjenstemän ansett böra utgöra gränsen för
dem, som deraf skola komma i åtnjutande. Alla elementarlärares löner
falla under denna summa. Men ej nog härmed — de allra flestes falla
betydligt under den. Lärarnes antal uppgår för närvarande til 704; men
al. dessa äro blott 80 i deri lyckliga ställning, att de hafva lön öfver¬
stigande 3,000 R:dr. Det är af särdeles stor vigt att detta förhållande
tages^ i betraktande. Man säger ofta, att eleinentarlärarnes löner dock
icke äro sa små. Jag medger gerna att i förhållande till åtskilliga andra
lliksd. Prat. 1874. 2 AJd. ii Band. gJ
482
Den 25 April, f. m.
embets- och tjenstemannaklasser detta är fallet, hvad de högre lönegra¬
derna beträffar. Men då man anför dessa löner på 4,500, 4,000 och
3,500 R:dr såsom exempel, må man då påminna sig att det blott är 80
lärare, som innehafva dessa löner, och bland dem allenast 8 den högsta.
Således har det ojemförligt största antalet lärare blott 3,000 R:drs lön eller
derunder; och i det påståendet tror jag att alla skola instämma med
mig, att eu sådan lön för ett så träget och under ständig kontroll satt
arbete, som skollärarens, icke är för stor.
Under sådana förhållanden och då det efter denna frågas utgång
i Första Kammaren torde det vara föga utsigt att till förmån för de 80,
som hafva löner öfverstigande 3,000 R:dr, söka få den af Utskottet före¬
slagna gräns framflyttad, anser jag mig, under förnyadt betygande af min
tacksamhet mot Utskottet för dess välvilja mot de lärare, hvilkas löner
icke uppgå till mer än 2,500 R:dr, endast böra till Kammarens behjer¬
tande öfverlemna billigheten af att utsträcka denna välvilja till den sista
lönegraden för adjunkterne. Eu elementarlärares affärer äro visserligen
små och derföre äro också hans skulder obetydliga i jemförelse med
personers ur andra lyckligare lottade samhällsklasser, men den skuld
lian eu gång åsamkat sig, är för honom ofta betungande för lifvet. Det
vore af synnerlig vigt om ju flere lärare desto bättre, som gladt sig åt
att varda frie från sina under de sista åren åsamkade skulder, ej be-
höfde ångra detta. Den förhoppningens gryning, som genom Första Kam¬
marens beslut helt visst redan spridt en rodnad öfver mången gammal
skollärares kinder, skolen ej I, mine Herrar, låta förblekna.
Herr Key: Jag börjar med att erkänna att, hvad lärarne vid våra
elementarläroverk angår, det är ett särskildt undautagsförhållande, väl
värdt att behjertas. Detta bär Utskottet äfven gjort, då det frångått den
förut antagna regeln, att hvarje dy rticls ti flagg för år 1874 borde afslås.
Jag medger äfven, att Riksdagen sjelf i skrifvelse till Kongl. Maj:t fram¬
kommit med begäran om löneförbättring för elementarlärarne, men vi
hafva ju också redan fattat beslut härom genom att både för år 1875
och framdeles höja lönerna med 500 riksdaler för hvarje lärare. Riks¬
dagen har således redan svarat på denna apell.
Hvad nu föreliggande punkt beträffar, så är här fråga blott om dyr¬
tid stillägg för innevarande år. Det kan ej nekas att det för våra spar-
samhetsifrare quaud méme måste se besynnerligt ut, att Riksdagen efter
Utskottets förslag skulle på ett bräde bevilja 275,000 kronor för inne¬
varande år, då vi förut i fråga om andra löntagare voterat om lika många
hundratal kronor. Sedan jag nu erkänt detta, får jag förklara, att
jag det oaktadt ämnar uppträda till försvar för Utskottets förslag och
det så mycket hellre, som man på vissa andra håll icke ens tyckes vara
nöjd med detta förslag, utan fördrar ännu mera. Jag skall för mitt-
uppträdande gifva dels direkta och dels indirekta skäl.
Jag har genom Herr Ecklesiastik-ministerns enskilda välvilja, för
hvilken jag nu ber att offentligen få aflägga min tacksamhet, erhållit del
af samma tabell, från hvilken Herr Ecklesiastik-miuistern nyss tog sina
uppgifter rörande antalet af gifta och ogifta lärare. Jag erkänner, att
det af honom påpekade förhållandet om den skilnad i antalet gifta, som
483
Den 25 April, f. m.
förefinnes mellan lärare med 2,500 och lärare med 3,000 riksdalers lön
ar, ,10gbt behjerfansvardt. Herr Departements-chefen visade nemligen att
antalet gifta lärare med 2,500 riksdalers lön utgör blott 58, hvaremot
de gifta lararne med 3,000 riksdalers lön uppgå till ett antal af
114. Jag medger, att det är eu ganska stort språng från 58 till 114
inen da man jemlor kategorierna öfver 3,000 riksdaler, visar sig ett till¬
baka^ tende i samma förhållande. Om man derjemte jemför 2 och 2 kolum-
af Yooo’och T^odet,SIfiatt antaletgifta lärare “ed löner till belopp
Tf o/r on , 5 riksdaler utgor 92, af 2,000 och 2,500 K:dr 134
åt 3,000 och .1,000 R:dr 129, af 4,000 och 4,500 lUr 50 stycken Vi¬
dds ‘^OO^R-dV^S 611 wY glfta, lärare’ med dels 2,000 R:dr och
eller till L* m fo,slaget 70 och af det senare 58,
ecb dek 3 aidi°reiU?-t de glfta lararnc med dels 3,000 riksdalers
eller tillsammaYlf °U ,^1tgöra’ fe förra 114 odl de senare 15,
ellei tillsammans lMf Således, lika mycket som antalet gifta lärare sti-er
fiån lonegiaclen ^oOO riksdaler till lönegraden 3,000 riksdaler, lika myc¬
ket sjunker detta antal ifrån lönegraden med 3,000 riksdalers till löne¬
graden med 3,oOO riksdalers lön. Om man nu derjemte betraktar de 8
kottettilkt^m l fLt,Sk°ttet dragit ett midtelstoeck sålunda, att Ut¬
skottet tillstyrkt löneförhöjning för de 4 lägre och afstyrkt densamma
,®-f1de.,4q kogie klasserna, så finner man att Utskottets utlåtande, äfven
nvad klasserna beträffa!’, hvilar på en hållbar grund. Jag missunnar
visst icke lärare med 3,000 riksdalers lön eu liten förhöjning? densamma
men just i larames sanna intresse ber jag att få varna Herrarne att icke’
icgaia ett mera, som kanske åstadkommer ett mindre. Min allvarliga
önskan ar att vi skola komma till ett godt resultat, och jag anser alt
sådant saklöst ernås genom ett bifall till Utskottets förslag? hvilket vi
dessutom så mycket lugnare kunna bifalla, som hela behandlingen af
8.de hiifvudtiteln bär vittne derom, att hvad man än må hafva att såga
om majoriteten i denna Kammare, icke kali den med fog beskyllas för
afvoghet och njugghet, då det gäller att befordra vetenskap och konst samt
Solt pV™ i "?*!*•*“* »* h-— tjenst. „ tillräcklig
lära» m,J tf! in fl lva<1, «, ““ »“fort “k <«- ett lönetillskott för
Uiarc med 3,000 riksdalers lön skulle erfordra ett ytterligare anslag af
mmdiei t1 7?°° riksdaler’ vägar jag bedja de Herrar, som här
sokt genomdrifva den större siffran, att icke hålla för häråt på den tv
detta Tean hafva till följd — jag upprepar det — att man erhåller’ett
mindie. Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
ledamöter ®undb.äck: Jag hoppas, att ingen af denna Kammares
ledamöter skall anse mig såsom någon slösare med statens medel, der-
j°ie att Jag Jrkat bifall till Kongl. Majdts nådiga proposition i ämnet
och Chefen''för vSl °ipiel? skäL Dä emellertid Herr Statsrådet
och Uhefen för Ecklesiastik-departementet sjelf frångått det Kongl. för-
s aget ar clet klart att jag icke vill envisas med mitt förra yrkande
öÄ' s‘ **—**och frta “u ™
Herr Jöns Pehrsson: Jag skulle icke hafva begärt ordet mera i
484
Den 25 April, f. in.
denna fråga, då jag står så ensam om mitt yrkande, om icke både Herr
Ecklesiastikministern och åtskillige talare, som efter honom uppträde
fästat så mycket afseende dervid att många lärare aro gitta och i detta
förhållande funnit ett talande skäl för behof vet af en löneförbättring å,
sådana lärare. Då hafva vi på landsbygden eu annan uppfattning åt
äktenskapet. På landet gifter man sig ej för att få en börda utan ett
biträde i lifvets mödor och besvärligheter. Jag tror att äfven i den
samhällsställning, i hvilken lärarne vid våra elementarläroverk befinna
sig, qvnman kan och bör göra så stor nytta, att hon icke uteslutande lef¬
ver på mannens bekostnad. Jag anser det vara ful komligt oanständigt
att i afseende på afiöningen göra någon skilnad emellan gifta och ogifta
lärare. Lönen skall väl vara för arbetet och ej för personen. Jag vid¬
håller mitt förra yrkande.
Herr Treffenberg: Jag hade icke ämnat uppträda i denna fråga,
men jag tillstår att för hvarje gång Jag åhört Herr Jons Pehrssous an¬
föranden, mina talmuskler kommit i rörelse. Jag har dock hittills be-
herrskat mig, men det blef mig omöjligt längre, då jag sista gången såg
honom resa sig och med den sedvanliga gesten med blyertspennan i handen
nicka åt Talmannen för att erhålla ordet. Hans sista uppträdande på¬
minde mig nemligen så lifligt om ett uppträde i danska iolkethinget för
flera år tillbaka, då fråga der var före om om löneförhöjning åt embeL-
männen i Höjesteret. Det fanns då der eu man, den bekante Gert
Winther, hvilken inledde sitt anförande med den anmärkning, att de
första lefnadsbehofven äro lika för alla menniska- i hvilken samhälls¬
ställning som helst. Han hade, för att erhålla eu säker norm för hvad
eu menniska årligen kunde behöfva för att lifnära sig och derjemte hafva
någon liten glädje af lifvet, vändt sig till futtiyvardsstyrdsm i Köpen¬
hamn med begäran om upplysningar i berörda hänseende. De upplys¬
ningar han erhållit voro följande: “Enligt den officiera uppgift, jag'hale
i min hand, behöfver eu menniska här i landet för sitt lits uppehälle åi-
ligen: 15 pund rågmjöl till bröd (skratt), 8 pund malt till ol, 2 pund
korngryn till gröt, 2 pund hvetemjöl till pannkakor (afbrott, skratt), 1
pund fläsk och 1 pund smör. Jag har också sökt upplysning om hvad
en menniska ungefärligen behöfver till det som kan kallas lifvets beqvam-
ligheter och trefnad, och i detta afseende fordras, utom fritt husrum, äi-
ligen B lass bräntorf och 1 riksdaler till snus och diverse (skratt). Ja,
allt ert skratt rör mig slätt icke.11 , . , ,
Jag misstänker starkt att äfven Herr Jöns Pehrsson konfererat med
någon fångvårdsstyrelse, då han finner äfven Utskottets måttliga förslag
så “oförsonligt", såsom han häromdagen yttrade om ett annat ifrågasatt
Då Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet förklarat sig åtnöjas
med det belopp, som är föreslaget i Friherre von Essens m. fi ledamö¬
ters af Första Kammaren vid betänkandet fogade reservation och det så¬
ledes icke är någon utsigt dertill att Kongl. Maj:ts förslag, hvilket jag
för min del anser vara det som kommer rättvisan närmast, skall vinna
framgång, förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till nyssnämnda
reservation.
Den 25 April, f. m.
485
Herr Törnfelt: Då jag finner, att det icke är någon utsigt dertill
att Kongl. Maj:ts förslag skall vinna gehör i denna Kammare, afstår jag
från mitt förra yrkande och instämmer med dem, som yrkat bifall till
Friherre von Essens reservation.
Herr Danielsson: Af en talare på stockholmsbänken har framhål¬
lits den stora nöd, hvari lärarne vid våra elementarläroverk skulle be¬
finna sig. Han talade i dag om billighet och rättvisa. Vid ett annat
tillfälle talade han om brödbekymmer och dylikt, men jag undrar just
hvad den Herrn har för erfarenhet derom i ordets egentliga betydelse.
Emellertid tror jag att, om vi bifalla Utskottets förslag, vi gjort allt
hvad man billigtvis kan fordra. Ehuru Riksdagen förut uppställt såsom
regel att dyrtidstillägg för år 1874 icke bör beviljas, har Stats-Utskottet
likväl tillstyrkt sådant tillägg för ifrågavarande lärare. Det torde ej
förefalla besynnerligt att jag yrkar bifall till Utskottets hemställan, då
jag för ett par dagar sedan fick veta, att dessa lärare icke hafva så synner¬
ligen sträng tjenstgöring i förhållande till den stora delen af den svenska
nationen. De arbeta nemligen blott några få timmar i veckan.
En annan talare ordade om det danska folkethinget. Jag tror dock
att han bör hålla inne med sådant, som ej hör till saken, ty det är ej
öfverensstämmande med ändamålet för vårt vistande här att berätta histo¬
rier. För öfrigt handlar han ej fullt konseqvent, då han vid ett före¬
gående tillfälle velat nedsätta arvodet åt Riksdagens ledamöter men i år
påyrkat förhöjning i landssekreterares afiöningsförmåner.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Diss Olof Larsson: Jag hade sannerligen icke väntat att
Utskottet skulle från ett visst håll få uppbära så mycket klander för njugg¬
het, ty någon sådan har Utskottet ej visat vid behandlingen af denna huf-
vudtitel. Förr hade jag väntat, att Utskottet skulle blifva klandradt för
allt för stor frikostighet med statens medel. Jag tror och många hafva
äfven sagt till mig, att Utskottet visat allt för stor frikostighet i nu före¬
liggande punkt, men de, som omfattat denna mening, äro ej så talföre,
som Herrarne på den motsatta sidan.
1 likhet med Herr Key får jag uppmana de ledamöter, som anslutit sig till
Friherre von Essens reservation, att ej hålla så strängt på sitt yrkande. Man
måste nemligen ihågkomma, att elementarlärarne just i följd af de s. k. ålders-
tilläggen äro i bättre ställning än andra embets-och tjenstemän. För andre
tjensteman hafva vi i allmänhet beviljat dyrtidstillägg blott för år 1875. Så
är ej förhållandet med elementarlärarne, ty de få lönetillökning för all
framtid. Då Utskottet här i en enda punkt tillstyrkt ej mindre än 275,000
kronor såsom dyrtidstillägg åt vissa elementarlärare för innevarande år,
må man ej tala om något knussel, helst som en tredjedel af året redan
i det närmaste gått tillända. Jag hoppas således, att lärarne vid våra
elementarläroverk skola blifva belåtna med Utskottets förslag. Under be¬
handlingen af eu föregående punkt, der fråga var om eu annan klass af
lärare, nemligen vid folkskolor och småskolor, ansåg man det vara för mycket
att höja aflöningen till 200 kronor. I afseende å elementarlärarne och då
fråga är om att bevilja dyrtidstillägg för de af dessa, hvilkas lön ej öfverstiger
486
Den 25 April, f, ra.
2,500 kronor, finner man det vara en skriande orättvisa att ej gifva så¬
dant tillägg äfven åt elementarlärare med högre lön. Jag tror att, då
in i ställer begge dessa klasser emot hvarandra, man måste erkänna att
vi visat oss mycket generösa, ja rent af slösaktiga mot de senare, eller
elementarlärarne.
Jag får för min del hemställa om bifall till Utskottets förslag; men
innan jag afstår från ordet, vill jag emot Herr Treffenberg anmärka att,
då han uppläste den der historien från danska folketinget och kom till
det ställe, som handlade om huru talmannen medelst klockringning kallat
ledamöterne till ordningen, jag tyckte att denna historien skulle fått en
god och passande tillämpning om vår talman, väl ej medelst ringning i
en klocka, ty sådant brukas ej hos oss, men med ett slag af sin klubba,
kallat Herr Treffenberg till ordningen för det han inblandat hvad till
saken ej hörer. Jag kan ej förstå hvarifrån den värde talaren fått den
omnämnda uppgiften; men det var troligen någon nota, som han har qvar
från den tid, då han erbjöd sig att inackordera hela landtmannapartiet
för ett pris af 3 Rall- om dagen.
Med Herr Liss Olof Larsson förenade sig Herrar Sven Nilsson i Ef-
veröd, Nils Nilsson i Stäfvie, Johan Jönsson, Ivar Månsson, Sven An-
dreasson, Christen Assarsson, Aug. Börjesson och Lars Ersson.
Herr Alb. Staaff: Jag lofvar att ej länge upptaga Kammarens tid.
Jag anser mig ej behöfva ingå i någon vederläggning af deri siste talarens
anförande. Hvad han yttrade har redan förut blifvit vederlagdt. Men
då en annan talare, Herr Danielsson, misstagit sig i fråga om det antal
timmar lärarne vid våra elementarläroverk äro för sina befattningar upp¬
tagna, ber jag att få lemna några upplysningar i detta afseende. Be¬
träffande antalet lektionstimmar i veckan för hvarje lärare, varierar detta
från 20 ända till 32. Dertill kommer korrigering af öfningsskripta, hvil¬
ken upptager ganska lång tid. Vidare måste läraren bereda sig för lektions¬
timmans arbete. Dessutom är att märka, att en sådan timme är ojem¬
förligt mera ansträngande och tröttande, än en vanlig arbetstimme. Detta
kan jag på grund af egen erfarenhet intyga.
Jag vill blott tillägga ännu ett par ord, dertill uppkallad af en ta¬
lare här midt emot, hvilken med epitetet “den der Herrn på stockholms-
bänken“ förmodligen åsyftade mig. Jag anser mig fortfarande ega fullt
skäl att påstå, det “brödbekymmer11 mången gång kunna finnas äfven hos
personer, de der kunna synas vara i en lyckligare ställning. Det är sä¬
kert att nöden hos dessa personer stundom kan vara mera tryckande, än
der den träder i dagen med anspråk på den allmänna välgörenheten.
Hvad slutligen beträffar sistnämnda slag af nöd, så kan jag försäkra Herr
Danielsson, att jag dagligen är i tillfälle att på nära håll se större och
djupare elände, än han möjligen föreställt sig.
Jag kan ej ingå på riktigheten af Herr Liss Olof Larssons yttrande,
att så många talare “klandrat11 Utskottet för dess förslag. Så har icke
skett. Tvärtom har man med rätta erkänt den välvilja Utskottet genom
sin ifrågavarande hemställan bevisat våra elementarlärare. Jag vidblifver
mitt förra yrkande.
Den 25 April, f. m.
4N7
Herr berling: Med anledning af hvad som förekommit sedan jag
sist hade ordet, anhåller jag att få återtaga mitt då gjorda yrkande och
lorenar jag mig nu med de talare, indika yrkat bifall till Friherre von
Essens m. fl. reservation.
Herr Linne: Äfven jag återtager mitt förra yrkande och hemställer
om bifall till Friherre von Essens m. fl. reservation.
Herr Danielsson: Jag har varit otydlig i mitt framställningssätt
nyss, kan jag märka, eftersom den ärade talaren på stockholmsbänken
replikerade mig. Talaren framhöll, att lärarne vid elementarläroverken
halva sysselsättning 18 ända till 32 timmar i veckan. Det är möjligen
sannt, jag vill ej bestrida den saken, men om också så skulle vara, är
väl icke denna sysselsättning så utomordentligt ansträngande, att lärarne
derföre behöfva arbeta ihjel sig i skolans tjenst.
. Talaren upplyste äfven att lian dagligen ser nöden på nära håll och
att icke jag är i tillfälle att derutinnan samla en så rik erfarenhet som
han till följd af det embete han bekläder. Må så vara, men det hör icke
hit, ty den nöd, hvarom här skulle kunna vara fråga, är sjelfförvållad
och helt och hållet beroende af personerna i fråga. Om lärarne vid våra
elementarläroverk med nuvarande löner råkat i nöd är det sannerligen
deras egen skuld och kan icke hänföras till det armod, som i större eller
mindre mån förefinnes inom hvarje samhälle och af de bättre lottade bör
behjertas. Enligt min uppfattning är icke lärarekorpsens ställning så usel
som den värde talaren låtit påskina, och det var detta jag förra gången
uttalade.
Samme talare uppkallade i minnet, huruledes det gamla, hedervärda
Bondeståndet alltid lyssnade_ till de framställningar, som gjordes om un¬
dervisningsväsendet, och aldrig visade njugghet mot skolan. Jag medgif-
ver i viss mån, att denna samhällsangelägenhet framför andra har be¬
rättigad! anspråk på representationens beaktande, och skall för min del
ej det ringaste motverka eu rationel utveckling af den sociala bildningen,
utan snarare tvärtom, ty jag tror att svenska nationen har gjort sig känd
som eu nation, som så att säga hungrande sträcker ut handen efter ve¬
tande, men jag tror också, att här som inom andra områden representa-
tionen skall låta förnuftet och en väl afvägd sparsamhet gifva utslaget.
hlösen passar illa hos en folkvald församling, och om Andra Kammarens
majoritet i enlighet med Stats-Utskottets förslag beslutar en lönetillök-
ni}}8 af otid kronor åt hvar och en af de vid elementarläroverken an-
ställda lärare, Indika för närvarande uppbära i lön 2,500 kronor och der¬
under, är detta ett storartadt bevis på att denna majoritet så vidt möjligt
ar vill tillgodose undervisningsväsendet. Ingenting vore mig kärare än om
minoriteten ville på samma sätt gå oss till mötes i fråga om förhöjd aflö¬
ning till folkskolelärarne, och jag vill i det afseende! taga fasta på den
arade talarens yttrande.
Jag fortfar i mitt yrkande.
Öfverläggningen var slutad. Sedan de ledamöter, som yrkat, att Kongl.
Mapts framställning måtte bifallas utan förändring, afstått från detta yr¬
488
Den 25 April, f. m.
kände, återstodo nu endast tre skilda meningar, i öfverensstämmelse med
hvilka propositioner af Herr Talmannen gåfvos dels på bifall till Utskottets
hemställan i oförändradt skick, dels på bifall till det af Herr Boman un¬
der öfverläggningen framställda ändringsförslag, dels ock slutligen på af¬
steg å så väl Utskottets hemställan som jemväl å Kongl. Maj:ts i ämnet
afiåtna nådiga proposition. Den förstnämnda af dessa propositioner för¬
klarade Herr Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad; men blef då
votering begärd. I anledning häraf och för bestämmande af kontrapro¬
positionen upptog Herr Talmannen ånyo de tvänne öfriga yrkandena, af
hvilka det, som afsåg bifall till Herr Bomans försteg, förklarades hafva
flertalets mening för sig. Men jemväl angående kontrapropositionen äska¬
des votering, i följd hvaraf först uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver 68 punkten
af Stats-Utskottets utlåtande N:o 20 a, antager yrkandet, att Utskottets
hemställan måtte bifallas med förändring dels af lönesumman 2,500 kro¬
nor till 3,000 kronor och dels af anslagsbeloppet 275,000 kronor till
346,500 kronor,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är till kontraproposition antaget yrkandet, att så väl Ut¬
skottets hemställan som jemväl Kongl. Maj:ts nådiga framställning i det
ämne, hvarom förevarande punkt handlar, måtte af Kammaren afslås.
Den votering, som företogs enligt denna proposition, visade 90 ja
mot 76 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll denna
lydelse:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i 68 punkten af dess utlåtande N:o 20 a,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med den
förändring, att lönesumman 2,500 kronor utbytes mot 3,000 kronor samt
att i stället för beloppet 275,000 kronor införes beloppet 346,500 kronor.
Den senare voteringen utföll med 101 ja mot 65 nej; och hade
alltså Utskottets hemställan utan förändring bifallits.
Den 24 April, e. m.
489
I anseende till den långt framskridna tiden, uppsköts den vidare före¬
dragningen af detta utlåtande till eftermiddagens sammanträde.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr P. Näsman under
6 dagar från och med den 27 i denna månad.
Kammarens ledamöter åtskildes klockan 1 2 4 e. m., men samman¬
trädde åter
Kl. 7 e. in.
§ 6-
I anseende till hinder för Herr Talmannen, ledde Herr vice Tal¬
mannen under fortsättningen af detta sammanträde Kammarens förhand¬
lingar.
§ 7.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 20 a;
hvarvid i ordningen förekom
69:de punkten,
som bifölls.
Angående 70:de punkten anförde:
Herr Hedin: Jag skall tillåta mig anhålla, att Kammaren tager
sig någon betänketid i afseende på den här löreslagna lånesumman. Jag
förmodar, a,tt ingen skada sker, om denna betänketid utsträckes till
nästa år; i hvarje fall skulle väl Kammaren kunna taga sig så mycket
betänketid, att det definitiva afgörandet får anstå till en blifvande gemen¬
sam votering. Härigenom skulle, i förra fallet alldeles bestämdt och,
som jag tror, äfven i det senare, all den utredning af frågan kunna
åstadkommas, hvilken, så vidt jag vet, icke ännu är åstadkommen och
som jag tror vara ganska behöflig. Skälen för detta förslag äro följande:
Seminarielokalen är redan, enligt mig meddelade tillförlitliga upplysnin¬
gar, för ändamålet otillräcklig; jag kan säga detta, enär man icke för
en klass har ett rum att använda, då skurning skall anställas, utan då
måste bevilja s. k. skurlof. Lokalens otillräcklighet bevisas vidare deraf,
att, om de förändringar i större eller mindre mån blifva godkända, hvar¬
om hemställan redan är gjord från lärarinnepersonalen vid den med
seminariet förenade normalskolan, så kommer efter dessa förändringars
490
Den 25 April, e. m.
verkställande att erfordras ytterligare tre, fyra ä fem rum. Kommer
vidare den förändring i undervisningen vid seminariet att godkännas,
hvilken är ifrågasatt utaf en del af lärarepersonalen vid seminariet, så
fordras äfven af denna anledning en ytterligare tillökning i det nu dispo¬
nibla antalet af lärorum. Nu skulle man kunna säga, att för den när¬
maste framtiden detta ökade utrymme kan vinnas derigenom, att den
för det närvarande i läroverkslokalen åt seminariets rektor upplåtna bo¬
stadsvåningen blefve för sitt rätta och ursprungliga ändamål använd;
men dels tvifla!’ jag på att den utvägen kommer att vidtagas, sedan ett
annat användningssätt en gång blifvit gällande, dels är jag icke säker
om, att läroverkets behof af utvidgade lärolokaler för mer än närmaste
framtiden derigenom blefve tillräckligt afhulpet. Man kan invända, att
det sannolikt blifver tillfälle att utvidga undervisningslokalerna genom
tillbyggnad, i den händelse en sådan i framtiden befunnes nödvändig. Härvid
möta dock några omständigheter, som jag för min del icke funnit ännu
tillräckligt upplysta. Efter hvad jag vet, är ett förslag väckt, om hvars
realiserande knappast något tvifvel kan uppstå, nemligen att öfver en del
af seminariets tomt skulle framdragas en ny gata, som skulle komma att
upptaga en del af den seminariet tillhörande s. k. skolträdgården. Se¬
minariet skulle, föreställer jag mig, möjligen kunna undvara ifråga¬
varande tomtdel, ehuru den användes som skolträdgård och anlitas af
den vid seminariet anställde läraren i botanik, men om efter den nya
gatans anläggning seminariet genom nybyggnad måste utvidgas, så åter¬
står icke något annat än att för detta ändamål använda lekplanen, hvil¬
ken dock är nödvändig för de barn, som besöka den med seminariet
förenade normalskolan. Jag tviflan åtminstone på att, om eu nybyggnad
vidtages, så stor del af lekplanen skulle återstå, att den vore för ända¬
målet tillräcklig. I hvarje fall anser jag det gifvet, att det icke är ut-
redt att, om också utrymme finnes för en tillbyggnad, densamma kan
ske på lämpligt sätt. Man får nemligen icke tänka sig eu lämplig ny¬
byggnad fristående, utan uppförd i samband med den förut varande
byggnaden, således som en verklig tillbyggnad. Vidare har jag af vid
seminariet anställde personer, och äfven af läkare, som känna lokalens
beskaffenhet, hört starka tvifvelsmål uttalas om lokalens sanitära lämp¬
lighet, en omständighet, som ju är af stor vigt vid eu läroinrätt-
ning, der ett större antal personer vistas under ett betydligt antal dagar
om året och eu betydlig del af hvarje undervisningsdag. Således finner
jag för min del önskligf, att det blifver utredt, huruvida lokalen för den
närmare framtiden iir tillräcklig eller, förutsatt att hon genom tillbygg¬
nad kan blifva det, huruvida densamma i sanitärt hänseende är lämplig, så
att man icke snart måtte komma att stå inför det faktum, att staten,
sedan han nedlagt stora penningesummor på denna lokal, måste göra
sig af med den för att sedermera anskaffa ett nytt hus åt läroverket.
Jag önskar derföre för min del, att Kammaren skall taga sig någon be¬
tänketid. Den förlust, som skulle uppstå derigenom, att man ett år till
betalar en hyra, som möjligen kan anses något hög, torde icke böra
anses väga synnerligen tungt i vågskålen gent emot den utsigt, jag på
anförda skäl nu framhållit, nemligen att den nuvarande byggnaden möj¬
ligen inom kort tid torde komma att befinnas för ändamålet dels otill-
Den 25 April, e.
m.
491
luddig, dels äfven eljest otjenlig. Om denna utredning åstadkommes, så
har ju Riksdagen nästa år eller under en lång följd af år tillfälle att
vidtaga just samma åtgärd, som nu är ifrågasatt,' ty huset löper icke
bort från Riksdagens kompetens i detta fall i följd af kontraktsvilkoren
med dess nuvarande egare. Möjligen kan en sådan utredning, som den
jag anser behöflig, åstadkommas ganska snart af sakkunnige män, och i
sådant fall kan det uppskof, för livilket Kammaren möjligen nu besluter
sig, afhjelpas genom en blifvande gemensam votering. Jag anhåller så¬
ledes tills vidare om utslag å det nu af Stats-Utskottet framlagda för¬
slaget.
ilerr Iiörnfeldt: Jag föreställer mig, att det nästan skulle se litet
futtigt ut, om jag så må uttrycka mig, i fäll Kammaren vägrade den af
Stats-Utskottet här tillstyrkta lånesumman, 59,000 kronor. Kan mankomma
ifrån ytterligare utgifter för lärarinneseminariet för ett så billigt pris
•Mim ett lån på ^ 59,000 R:dr, med fem procent ränta eller, rättare sagdt,
fyra procent ränta och en procent amortering, så vore detta, i min
tanke, ganska. val. Hvad beträffar den föregående talarens anmärkning,
att han låtit sig berätta, det seminariets belägenhet skulle vara i sanitärt
hänseende olämplig, så begriper jag visserligen föga, huruvida anmärk¬
ningen är befogad eller ej; men då seminariet är beläget på den nära
nog högsta punkten af Ladugårdslandet, så skulle jag tro, att det i
sanitäit hänseende har ett lika fördelaktigt läge der det nu ligger, som
det skulle få, om det flyttades till någon annan plats, åtminstone inom
den nu nämnda delen af hufvudstaden. Rörande samme talares anmärk¬
ning. att utrymmet för lärjungarne skulle vara otillräckligt, så föreställer
,jag. mig, att direktionen för seminariet genom nybyggnad skulle få godt
tillfälle att utvidga detsamma, äfven om en ny gata skulle komma att
framdragas genom tomten, så vida en sådan åtgärd under den närmaste
framtiden shulle befinnas behöflig. Jag kan derföre icke för min del
finna något skäl, hvarför Riksdagen icke skulle bevilja det ifrågavarande
lånebeloppet Byggnaden, der seminariet nu har sin lokal, är den för¬
träffligaste för det ändamål, hvartill den begagnas, som jag för min del
någonsin sett. Jag tillstyrker således bifall till Stats-Utskottets hem¬
ställan.
Herr A. Rundbäck: Det förundrar mig verkligen, att den förste
talaren kunnat påstå, att frågan vore outredd, oaktadt direktionen
för seminariet inkommit till Kongl. Maj:t med sin underdåniga framställ¬
ning, Kongl. Maj:t pröfvat densamma och Stats-Utskottet tillstyrkt det af
Kongl. Maj:t afgifna förslaget, Han sade, att byggnaden vore otillräcklig
och stödde detta påstående derpå, att fullt tillförlitliga personer för ho¬
nom uppgifv it. att sa vore förhållandet. Vare härmed huru som helst,
sa fiol jag dock, att ett bättre vitsord måste tillerkännas direktionen för
seminariet, än den ärade talarens sagesman. Och direktionen säger, att
hon “haft alla skäl att vara tillfredsställd med byggnaden, såsom fullt
motsvarande sitt ändamål, omsorgsfullt utförd och, efter hvad hittills
visat sig, af god och varaktig beskaffenhet". Jag vill icke tro, att Kam¬
maren låter förleda sig att jäfva ett sådant vitsord, afgifvet af en offi-
492
Den 25 April, e. m.
ciel myndighet och i stället taga för godt ett sqvaller, må vara äfven af
“tillförlitliga41 personer. Samme ärade talare bär vidare sagt, att det
vore möjligt att afhjelpa byggnadens otillräcklighet genom att för under¬
visningen upplåta rektorns för seminariet nu innehafvande boställsvåning.
Ja, det är visst möjligt. Men, fortfar han, det är sannolikt att sa icke
sker, vi skola derföre vänta, tills vi få se huru det går med den saken.
Vidare, säger han, kan det vara möjligt att direktionen kan utvidga
byggnaden genom en nybyggnad på tomten, men det kan hända att den
tillämnade nya gatan kommer att skära tomten, och således böra vi vänta
tills vi fått se huru den saken kommer att gestalta sig. Men stadsfull¬
mäktige i Stockholm kunna ju uppskjuta med gatans anläggning, tills
kontraktet med den nuvarande egaren af huset gått till ända. Saken är
dock så enkel, så fördelaktig både för staten och för seminariet, att på
densamma ej behöfvör spillas många ord.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Hedin: Den första anmärkningen af talaren på norrlands¬
bänken mot mitt förra anförande berodde på ett missförstånd af hvad jag
yttrat eller åtminstone af hvad jag ville yttra. Jag bestred nemligen
icke. att belägenheten af seminariebyggnaden kan vara i sanitärt hän¬
seende tillfredsställande; jag yttrade mig i det hänseendet icke alls om
belägenheten, utan om sjelfva byggnadssättet. Det vissa och säkra är,
att till följd af byggnadssättets beskaffenhet lokalen icke är i sanitärt
hänseende tillfredsställande, något hvarom en och hvar genom besök på
stället kan öfvertyga sig mycket lätt. Der tinnes visserligen en luft-
vexlingsapparat, men som icke behörigen fungerar. J ag vill antaga, att
det är möjligt att“återställa den i behörigt skick, och jag förmodar äfven
att den nuvarande egaren icke ogerna ser, att det blir staten som, efter
köpet, får bekosta reparationen. Med den erfarenhet, vi här i Kammaren
hafva om vårt riksdagshus, dess luftvexlingsapparat och anstalterna tor
dennas förbättring, torde man icke sakna skäl till den farhågan, att re¬
parationen kan komma att kosta betydligt och att resultatet af densamma
icke blir tillfredsställande. Hvad angår lokalens utvidgning genom till¬
byggnad, så har jag sagt att jag önskar att en utredning af möjligheten
att åstadkomma en sådan tillbyggnad skall ske, innan Riksdagen fattar
ett beslut, som han måhända ganska snart kommer att ångra.
Den följande talaren, representanten från Wexiö, förundrade sig öfver,
att jag kunnat påstå att någon utredning af frågan icke skett, oaktadt
direktionen för seminariet framlagt ett förslag, hvilket blifvit först af
Kongl. Maj:t och sedan af Stats-Utskottet pröfvadt och gilladt. Jag
tillåter mig i anledning häraf för honom påpeka, att jag uppgå! vissa
punkter, om hvillca hvarken direktionen eller Kongl. Maj:t yttrat sig,
Kongl. Maj:t antagligen derföre att han, då direktionen icke yttrat sig
om dem, ej funnit skäl att ingå i någon pröfning deraf. Att direktio¬
nen uppgjort förslaget och att Kongl. Maj:t accepterat det, vet jag lika
väl som den ärade talaren, men då jag påpekat några punkter såsom
icke utredda och dessa punkter icke finnas berörda i direktionens skrif¬
velse eller i Kongl. Maj:ts proposition, så är det temligen opåkallad att
förundra sig öfver, att jag betecknade utredningen såsom otillfredsställande.
Don 25 April, e. w.
49?,
Hvad lian i öfrigt ordade om “sqvaller» finner jag vara tillmäle af den
otillständiga beskaffenhet, att det icke förtjenar något svar.
Jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag.
Chefen för Kongl. Eeklesiastik-departementet, Herr Statsrådet W e n -
nerberg: Med anledning af den förste talarens yttrande vill jag upp¬
lysa Kammaren derom, att med afseende på lokalens ifrågasatta till¬
räcklighet de utlåtanden, hvilka kommit mig tillhanda från personer, på
hvilkas omdöme man fullt kan lita, gifva vid handen, att någon annan
otillräcklighet, än den som måste tillkomma hvarje dylik byggnad, ej
vidlåder den nu ifrågavarande. Tänker man sig 'nemligen att antalet
elever, som der skola undervisas, skall vara obegränsadt, så är detgifvet
att byggnaden till slut skall blifva otillräcklig — detta vore ju händelsen
med hvarje byggnad, uppförd för ett likartadt ändamål? — men nu fin¬
nes en gräns för antalet elever, som få emottagas, och byggnadens storlek
har också blifvit lämpad efter direktionens åsigt om denna. Direktionen,
som ansåg det af vigt att i samma lokal som seminariet hafva en nor¬
malskola, med utrymme för ett för undervisningens behof tillräckligt antal
elever, och som förutsåg att eleverne i normalskolan skulle komma att
upptaga en icke obetydlig del af byggnaden, uttalade derför inför Kongl.
Maj:t den åsigten, att elevernes antal i normalmalskolan borde “hållas
begränsad!.» Skulle det mellertid befinnas nödigt att en gång utvidga
byggnaden, så leinnar så väl tomten härför plats, som sjelfva husets läge
på tomten tillåter en sådan utvidgning, utan att man derföre behöfver
i någon väsendtlig mån inkräkta på den gårdsplan, som bör stå till ele¬
vernes disposition under fristunderna. Hvad vidkommer den sanitära de¬
len af frågan, så tror jag mig derom kunna lemna Kammaren en till¬
fredsställande upplysning från en person, på hvars omdöme man har skäl
att lita. Han säger: “Beträffande först sjelfva platsen, kan svårligen
någon lämpligare påträffas ... Den ligger temligen centralt, i en tyst och
stilla omgifning, högt och sundt samt med berg till grund under hela
huset, hvartill kommer fördelen af ett stort utrymme till lekplats och
skolträdgård. Litet längre ned yttrar samme man: “på grund af hvad
jag sålunda haft äran anföra, får jag tillstyrka Kongl. direktionen att —
----ju förr dess hellre förvissa sig om tomten.» Tomten torde väl anses af
hvar och en, som icke besitter några särskilda insigter i sanitära frågor,
för synnerligen väl belägen och god: men intyg öfver att så är förhål¬
landet hafva äfven kommit mig till banda från personel1, som ega nödiga
insigter i detta hänseende. Särskild! ber jag få upplysa derom, att det
är ett faktum att sjukligheten bland lärjungarne äfven under i hufvud-
staden gängse epidemier varit synnerligen ringa. Sjelfva huset anses af
sakkunnige män synnerligen väl uppfördt, och dess belägenhet på en hög
fri plan med sluttningar åt alla håll gör, att några samlingar af för lielsan
möjligen skadliga fiuida icke äro att befara.
Att i direktionens underdåniga hemställan seminariets angelägenheter
i öfrigt icke blifvit berörda eller desamma af Kongl. Maj:t inför Riksda-
dagen framlagda, kommer helt enkelt deraf, att det här blott gäller
eu penningefråga, den nemligen, huruvida Riksdagen önskar att under
tre decennier betala 8,800 Rall' årligen i hyra för seminariebyggnaden
494
Den 25 April, e. m.
och efter denna tids förlopp se huset tillfalla den nuvarande egaren, eller
betala samma årsafgift och efter ungefärligen samma tids förlopp se staten
vara egare till byggnaden. Frågan är sä enkel och omfattad med så
mycken enhällighet både af seminariedirektionen och, såsom det synes, af
Stats-Utskottet, att jag icke ett ögonblick tviflan på att Kammaren skall
finna skäligt bifalla hvad i denna punkt blifvit tillstyrkt.
Herr Hedin: Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departe-
mentet har förklarat, att lokalen icke för det närvarande ar otillräcklig;
men jag förklarar att min uppgift är riktig att skollof måste gifvas, när
ett klassrum skall skuras, af brist på annan lokal, der klassen kan un¬
dervisas. Vidare förklarar jag, att det icke finnes ett enda kyffe, som
kan användas för anordnande af en parallelklass, hvilket af derå skäl
vore önskvärdt. Slutligen beklagar jag den otur jag hade, att Departe¬
mentschefen icke rätt uppfattat mina ord nyss till representanten på
norrlandsbänken, då jag uttryckligen förklarade, att jag icke talat om
lägets olämplighet i sanitärt hänseende, utan om sjelfva byggnadssättet,
hvarvid jag nämnde, att det kännes osundt inom denna lokal, att luft-
vexlingsapparaten icke fungerar och att det icke är utredt, om den kan
försättas i behörigt skick; och detta vidhåller jag fortfarande.
Herr Statsrådet Wennerberg: Jag har verkligen gjort mig skyldig
till ett förbiseende. Jag påminde mig icke nyss då jag hade ordet, att
den första talaren äfven nämnt något om det s. k. “skurlofvet“ och jag
skall derför nu derom yttra några ord. Med anledning deraf att uti
något af de offentliga bladen stått att litsa om detta loff nöjde jag mig
icke med att genom något besök vid läroverket taga reda på förhållandet,
utan infordrade från vederbörande eu rapport om huru det i nämnda
afseende förhöll sig. Det heter i denna rapport: “Hvad beträffar “skur-
lofvet“, så skuras först och främst vanligen på eftermiddagarne, då bar¬
nen hafva lof; för det andra finnes rum ledigt, som skulle kunna använ¬
das, nemligen den för undervisningen i naturkunnighet använda lärosalen,
slutligen gifves lof af helt andra skäl, nemligen för att emellanåt bereda
lärjungarne hvila och förströelse, och dervid händer nog att det skuras
under lofdagar.“ Häraf framgår således, att anmärkare!! tagit miste på
ordningen mellan pra och post. Man skurar derför att det är lof vid
läroverket, men man gifver icke lof derför att det skuras.
Jag vet alltför väl och har med bekymmer sett, att vid några läro¬
verk bär i Stockholm finnas så otillräckliga och usla lokaler, att lär¬
jungarne måste erhålla lof från skolan, då der skall skuras, men detta
hör icke hit.
Öfverläggningen förklarades slutad. Efter upptagande af derunder
gjorda1 yrkanden och, enligt dem, framställda propositioner å så väl bifall
som afslag, fann Herr vice Talmannen ja vara öfvervägande för den förra
meningen; hvadan Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
71 :sta—73:dje punkterna.
Biföllos.
Den 25 April, e. m.
496
74:de punkten.
Efter föredragning af Utskottets hemställanden under såväl Lift a
som Litt. b, lemnades ordet, på begäran, till
stvrkfbifdMä.011-111"1^,80-1’ SOm.^fcrade: ^ Stats-Utskottet icke till¬
styrkt bifall till mm i detta ämne vackta motion, torde det icke vara svn-
nerhgen stort skal att söka förorda densamma, men jag kan dock icke
sake kmnmit Um 6 * * *| m]d }mcd det shlt- hvartill Utskottet i denna
sak kommit Jag bär mig bekant att många församlingar finnas som
icke forma att till erforderligt belopp bekosta aflöning åt sina folkskole
lärare, men som det oaktadt icke erhållit någon del af ifrågavarande
anslag, äfvensom att eu del andra församlingar deraf erhållit ganska
Ww ** har derför fett, .irfdä aallgcl ““df °V,1
i », detsamma borde höjas fras 20,000 till 50,000 troner;
71 dä Rlkt>dagen ganska frikostigt beviljat anslag för andra ändamål
SVhbiM Ull nif U.tskottets. andei' d.e»na punkt gjorda framstäf
Herr Lytli: Äfven jag anser, att Utskottet här borde hafva kun
ItMiimen^de fn I?eii1' BenJamiussons framställda förslag. Efter
utträdande åt 1842 ars folkskolestadga var det många små församlingar
nSa fn Tf 6t 8ti\ jag tillhör’ som genast visade sig villiga att
miatta folkskolor, syimerhgast på den grund att efter nämnda stadga
aiai nes lonevilkor bestämdes till endast 16 tunnor spanmål. Jag behöf-
r + kR-ieVma Hen'frne om’ lluru folkskolelärarnes löner sedan dess
nuhkgöi'aS< -iadnitrill Tf nS* fVT °Ch “ier biifvit förhöjda, så att de
nu utgoi a anda till 600 R:dr årligen, åtminstone inom sådana försam-
gar^på SGothind“ som utgöiT“f e^^ja^uda^tiUför8amlin"
. Ip1 samlingai skall kannas tungt att utgifva eu aflöning af 300 Ridt-
såsominhie°li. IT rf Tkle>- 2°’"r° R’dr är0 visserii8eu af staten anslagna
såsom hjelp åt dylika församlingar, men då man tager i betraktande att
inom b‘prag skf- t0r?elas fÖrst melIan alla stiftcu och sedan på de der¬
inom belagua forsamhngarne, så är det lätt att inse, hvilka1 obetydliga
5P7rt? 1 o®11' "rf1® börsamliDg tiU deL De fä vänligen 30 å 40
det på °iwtr saJm lyejP vld bonande af folkskolelärare, och ändå är
som få det amma A alIa/orsaadlW som begärt sådant understöd,
som fa detsamma. Om nu, såsom förhållandet är inom Wisby stift 3 4
are sä måste hf™ t pä llvarJe maatal tm sin folkskolelä-
ni ig Jag sire rf , 011 ,mr Slfva ?4t det är eu säl'dules tung beskatt-
ml'+ti 8 Sälede®. hafva onskat, att Herr Benjaminssons förslag
gifvef tf Tl mera Va V1 Ja *af U,tsk°ttet- 1 synnerhet som Utskottet med-
Sedförf öktde tC re“ r St6Jrade , fordringar På folkskoleundervisningen
medtort okade utgifter for forsamlmgarne. Jag bär dock icke nu stort
ikväl a Hnna ^aTareas bifa11 tdl motionärens förslag, men jag bär
itif m Tm “lg nkyldlg att meddela de förhållanden, som ega ram i det
stift jag tillhor, eller att den till dervarande folkskolelärare nu utgående
Den 25 April. e. m.
496
aflöning för flera af de små församlingarne kännes särdeles tung, i följd
hvaraf det hade varit godt, om större understöd uti ifrågavarande af¬
seende kunnat af staten erhållas, än som nu lemnas. Om ingen vidare
understöder motionärens förslag, vill jag emellertid icke gorå något yr-
kande, utan har har jag endast på detta sätt velat hafva till protokollet
anfört min mening uti detta ämne.
Herr von Schoultz: Jag anhåller att få förena mig med de båda före¬
gående talarne uti den af dem uttalade åsigt, att ifrågavarande anslag
bör höjas till 50,000 R:dr och anhåller således att Kammaren, med ut¬
slag å Utskottets framställning, måtte bifalla Herr Benjaminssons i ämnet
väckta motion. Jag gör detta desto hellre, som jag på förmiddagen
under debatten om dyrtidstillägg till elementarläroverkens lärare horde
den förebråelsen riktas mot dem af Kammarens ledamöter, som talade
för beviljande af nämnda dyrtidstillägg till högre belopp, anStats-Ut-
skottet föreslagit, att man icke syntes vilja i lika hög prad behjerta
folkskolans behof som elementarläroverkens. För min del hyser jag
emellertid fullkomligt lika mycken värme för folkskolan som för elenien-
tarläroverken och för att lemna ett uttryck åt denna min uppfattning har
jag begagnat detta tillfälle för att lemna den af mig förut atgifna förkla¬
ring, att jag instämmer med de båda föregående talarne.
Herrar Wikström och August Börjesson förenade sig med Herr v.
Schoultz.
Grefve Pos se: Jag ber blott, att man i detta fall icke må förbise,
att ifrågavarande anslag afser tillämpning af ett undantag från den fast¬
ställda regeln. Regeln är, att kommunerna skola med hälften bidraga
till den erforderliga aflÖningen af sina folkskolelärare. Det nu ifrågava¬
rande anslaget är afsedt för de få undantagsfall, der förmåga saknas hos
kommunerna att med tillräckligt belopp bekosta folkskolelarareafionmgen.
Lyckligtvis äro dessa undantag mycket få inom vårt land, sä att, ettei
de utredningar som förelagts Stats-Utskottet, det visat sig, att ans age
i senare tider blifvit mindre aulitadt än det varit förut. \i skola akta
oss för att förvandla detta undantag till regel och jag tror, för mai del,
att Stats-Utskottet välbetänkt föreslagit Riksdagen att afslå den i äm¬
net väckta motionen.
Häruti förenade sig Herr Treffenberg.
Herr Törnfelt: Jag instämmer i motionärens förslag. Det finnes
så olika församlingar inom riket, somliga mycket stora, andra små. Föi
min del anser jag som en oriktig princip att kommunerna skola bidraga
till folkskolelärarnes aflöning, ty jag tror, att det råtta vore, att staten
underhöll folkskolan såväl som elementarläroverken. Det blir ju en odräg¬
lig tunga för de små församlingarne att betala lika mycket till sina folk¬
skolelärare som de stora kommunerna betala för sina lärare, f olkets
upplysning är icke något, hvaraf kommunen ensam har gagn, den ar ett
1 r J ° ^ commune
De» 25 April, e. m.
497
commune bonum, som kommer hela nationen till godo. Jag önskar der¬
för bifall till motionärens framställning.
Herr A. Rundbäck: Jag ber blott att få lemna den upplysning,
att om också de små församlingarne för aflönande af sina folkskolelärare
hafva drygare utgifter än de stora, så pläga dock de stora församlingarne
inom sig hafva flera folkskolor och få således proportionsvis betala lika
mycket för sina lärare som de små kommunerna, der det blott finnes en
enda fäst folkskola. I;)å man för öfrig! icke ens med ett anslag af 50,000
Rall- kan gifva alla församlingar, som måhända vore förtjenta deraf, ett
tillräckligt understöd uti ifrågavarande afseende, så anser jag det vara
bäst, att vi låta det nu utgående anslaget qvarstå oförändraclt.
Herr Törn felt: I afseende på hvad den siste ärade talaren ytt¬
rade ber jag att få förklara, att jag ändock icke går ifrån min uttalade
åsigt, att staten bör underhålla folkskolan lika väl som elementarlärover¬
ken, enär de välgerniugar, som upplysningen medför, komma icke blott
kommunen utan företrädesvis staten i sin helhet till gagn.
Herr Gum tellus: J)en näst föregående ärade talaren har ställt sig
på principens grund och af sådan anledning tillstyrkt bifall till motionä¬
rens förslag. Då mina principer i afseende på kommunernas förhållande
till folkskolelärarncs aflöning emellertid äro motsatta hans, instämmer
jag i det slut, hvartill Stats-Utskottet i ämnet kommit.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr vice Talmannen upptog
de meningar, som under densamma blifvit framställda, och gaf, i enlighet
med dem, propositioner dels på bifall till Utskottets hemställanden i den
förevarande punkten och dels på yrkandet att, med afslag å berörda hem¬
ställanden i hvad de skilde sig från Herr P. Benjaminssons motion, N:o
TJö, motionärens förslag måtte antagas. Den förra propositionen förkla¬
rades vara med öfvervägande ja besvarad; men då votering begärdes,
skedde, nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande voterings¬
proposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet under Ditt. a och b hem¬
ställt i 74:de punkten af dess utlåtande Ko 20 a
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställanden, i
hvad de skilja sig från Pehr Benjaminsons motion, Ko 12G. bifallit mo¬
tionärens förslag.
Riksd. Prat. 1874. 2 Afd. .V Band. $$
498
Den 25 April, e. m.
Omröstningen företogs och visade 118 ja mot 20 nej, i följd hvaraf
Utskottets hemställanden bifallits.
7o:te punkten.
Bifölls.
76:te punkten.
Härvid yttrade
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet Wen-
n er berg: I den motion, som Herrar Nils Nilsson och Ola Andersson
uti detta ämne afgifvit, heter det, bland annat: “med ledsnad finna vi,
att ej ens den lilla summa, som Riksdagen anslagit för detta goda ända¬
mål, blifvit utdelad, oaktadt behof nog förefinnes*1. Het var verkligen
med ledsnad, som jag läste detta, uttaladt af personer, för Indika jag
hyser stor högaktning. Jag ber dem dock komma ihåg, att jag, i anled¬
ning af Riksdagens sistlidna år aflåtna skrifvelse i ämnet måste anse mig
hafva varit förhindrad att tillstyrka Kongl. Maj:t, att statsbidraget skulle
utgå efter en sådan beräkning af de enskilda bidragen till folkhögsko¬
lorna, att i dem äfven togos elevafgifterna i betraktande. I nämnda skrif¬
velse säges det nemligen, att det understödet får utgå, “under vilkor att
landsting, kommuner eller enskilde, hvar för sig eller gemensamt, bidraga
med ett belopp, sammanlagdt motsvarande minst dubbla summan af stats-
bidraget“. För'att alltså elevafgifterna skulle vid bestämmande af stats¬
bidraget få ingå i beräkningen, fordras, enligt min tanke, ovilkorligen
Riksdagens medgifvande; och det skall vara mig desto mera kärt om
Riksdagen lemnar sitt bifall till motionärernes i detta afseende framlagda
förslag, som jag inför Kammaren vågar vitsorda, att den riktning, i
hvilken undervisningen vid folkhögskolorna hittills gått, är i hög grad
tillfredsställande.
Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.
77:de punkten.
Blef likaledes bifallen.
78:de punkten.
Hvad Utskottet hemställt under Litt. a bifölls.
Litt. t).
Härvid begärdes ordet af
Herr O. B. Olsson, som anförde: Då Kammaren förut, vid alla de
tillfällen då fråga varit om beviljande af dyrtidstillägg åt tjensteman,..
499
Den 25 April, e. m.
;-m ^åtnjuta mer än 5,000 R:dr i lön, afslagit sådant tillagg, får
jag för min del yrka utslag på Utskottets nu gjorda framställning, i
avari den axser beviljande åt dyrtid stillägg åt chefen för ifrågavarande
embetsverk, hvilken åtnjuter 8,000 Rall- i lön, samt att således den af
Utskottet mnu föredragna punkt föreslagna summa, 8,340 Rall-, må ned-
såttas till 7,340 Rall1. Man kan visserligen mot denna min framställuin
gorå den invändning att, vid de försiggångna gemensamma voteringarne i
banande fall, saken merendels åtgjorts sfi, att något afseende icke fästats
pa denna Kammares beslut, men det har åtminstone förekommit tre fall,
der beslutet vid gemensam votering utfallit i enlighet med den asmt,
denna Kammares majoritet uti omförmälda afseende uttalat, och deraf
femtal* jag jemväl ett stöd för min nu gjorda framställning. Medan jag
har ordet,_ vill jag begagna tillfället för att få rättadt ett tryckfel, som
insmugit sig uti den vid förevarande punkt i betänkandet fogade reser¬
vation. Der står nemligen, att Andra Kammarens ledamöter reserverat
sig emot Utskottets afstyrkande af dyrtidstiilägget för år 1874 åt Sund-
hetskoilegii embete- och tjensteman, men då det på samma gång stål'
nät reservationen afser inom. b. af denna punkt och detta moment after
dyrtidstillagg för 1875 och icke för 1874. så är det klart att ett tryck¬
fel der förekommer. Jag anhåller dock att detta tryckfel måtte rättas
sa att man i stället för årtalet 1874 insätter 1875.
‘'-'it Horn t el dt: Jag är förekommen af Herr Ola Rosson Olsson
i den framställning hall gjort, men då jag föreställer mig att det icke
gerna later sig gorå att endast yrka på den föreslagna summans ned¬
sättning till -,340 Rall-, enär, för den händelse detta 1,lofve Kammarens
beslut, tvifvel kunde uppstå, om den sålunda vidtagna uedsättningen af
c.yrtidsanslaget situlle drabba chefen för verket eller utjemnas på alla
dervarande tjensteman, ber jag, för att förekomma alla dylika tvifvel, att
ta formulera mitt yrkande på det sätt, att Kammaren, med afslag å den
för ordföranden i Sundhetskollegium begärda löneförbättring, måtte be-
sluta att till öfriga embets- och tjensteman i nämnda kollegium för år
18-0 anvisas ett extra anslag af 7,340 kronor, att såsom tillfällig löne¬
förbättring fördelas på sätt den vid utlåtandet fogade tabellen Ditt A
närmare utvisar.
, Jeu’ Lis,s *-^°f Larsson: Jag bär visserligen reserverat mig mot
“en nu föredragna punkten, men icke i samma riktning som de båda
föregående talämne, enär jag anser, att man bort a!slä hela det nu
ifrågavarande dyrtidstiilägget. Man har nemligen, i fråga om dyrtids-
Mlagg för tjensteman inom andra verk, sagt, att sedan år 1858 priset
pa alla lefnads-ornödenheter så stegrats, att de nu äro 30 procent dyrare
an da, cell derför skulle man på den lön, som år 1858 bestämdes för
tj miste mannen, gifva ett dyrtidstillagg af 30 procent. Nu förhåller det
sig emellertid sfi med ifrågavarande tjensteman, att för Sundhetskolle¬
gium hvars stat år 18o8 bestämdes till 35,620 Rall-, i fjor fastställdes
% tlllf1niPa,:s f,ruu och me<f i år, hvilken upptager en summa af
4c, 100 K:dr. Häraf finner man, att denna stat sedan år 1858 blifvit
•CfQ
500
Den 25 April, e. m.
tillökad med 12,480 R:dr eller 85 procent utöfver de löner, som då be¬
stämdes. Jag har således icke kunnat linua annat, än att dessa tjenste¬
man redan hafva fått den löneförhöjning, som skulle vara betingad af
den dyra tid, som sedermera inträffat. Nu torde man invända mot mig
något, som jag förut hört, att dessa tjensteman, eller åtminstone eu del
af dem, haft mindre löner än tjensteman i motsvarande grader inom
andra verk. Jag känner icke förhållandet härmed, men jag .antager, att.
då lönestaterna uppgjordes år 1858, man tog hänsyn till de olika göra¬
rn ålen inom de särskilda embetsverken och bestämde lönerna derefter.
Man torde jemväl invända, att Sundhetskollegium sedan år 1862 haft
tillfällig löneförhöjning, enär 6- å 7,000 Rall- för sådant ändamål stått
uppförda på extra stat, men huru man än resonnerar, qvarstår dock
alltid det faktum, att de löner, som för nämnda embetsverk bestämdes
år 1858, sedermera blifvit förhöjda med 85 procent; och derföre äro
icke de motiv, som Kongl. Maj:t anfört för beviljande af dyrtidstillägg åt •
andra tjensteman, tillämpliga på tjenstemännen inom Sundhetskollegium.
Det är derföre som jag för min del icke har kunnat deltaga i Utskottets
förslag, utan inom Utskottet varit af den mening, att man helt och
hållet borde afslå ifrågavarande dyrtidstillägg, och då jag ännu vidhåller
denna åsigt, vågar jag således för min del hemställa om afslag å den nu
föredragna punkten.
Grefve Posse: Jag kan verkligen icke förstå, huru Herr L. O.
Larsson kan vidhålla sin nyss uttalade åsigt, då det inom Utskottet blif¬
vit temligen tydligt och klart utred t, att den lönetillökning, som ifråga¬
varande tjensteman hittills fått åtnjuta, tillförene under många år upp¬
tagits på extra stat och först under sistlidna år öfverförts till ordinarie
stat. Att så är förhållandet kan hvar och en öfvertyga sig om genom
att slå upp den vid utlåtandet fogade tabellen Litt. A, hvaraf tydligen
framgår, att lönerna för Sundhetskollegii embets- och tjensteman stå i
fullkomlig öfverensstämmelse och paritet med löneförmånerna för tjenste¬
man i samma ställning vid andra embetsverk. I likhet med de flesta af
Andra Kammarens utskottsledamöter har jag reserverat mig mot denna
punkt, men dock icke mot löneförökningen i öfrigt, utan går denna min
reservation derpå ut, att något dyrtidstillägg icke måtte tillkomma Sund¬
hetskollegii ordförande, hvars lön redan öfverstiger 5,000 R:dr. Jag för¬
enar mig derföre i det af Herr Hörnfeldt nyss framställda förslaget och
hoppas att Kammaren till detsamma behagade lemna sitt bifall.
Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen framställde först
proposition på bifall till Utskottets hemställan och derefter, i öfverens¬
stämmelse med de meningar, som under öfverläggningen förekommit, dels
på afslag å Utskottets förslag och dels på det af Herr Hörnfeldt gjorda
yrkande; och som den sistnämnda propositionen besvarades med öfver¬
vägande ja, hade Kammaren alltså, med afslag å den för ordföranden i
Sundhetskollegium begärda löneförbättring, besluta att till öfriga embets¬
ed! tjensteman i nämnda kollegium skulle för år 1875 anvisas ett extra
anslag af 7,840 kronor, att såsom tillfällig löneförbättring fördelas på
sätt den vid utlåtandet fogade tabellen Litt. A närmare utvisar.
Den 25 April, e. m.
501
79:äe punkten.
Beträffande Utskottets hemställan under Litt. a yttrade:
Herr Huss:° Jag anser mig vid denna punkt böra lemna några
upplysningar angående provincialläkarne och deras löner, Indika må¬
hända icke äro till tyllest kända för de flesta af Kammarens ledamöter
Provincialläkarnes löner uppgå för närvarande till 1,500 Rall-, d. v. s. de
Ha pa den näst lägsta graden af tjensteman i löneväg. Val är det sannt,
att 27 de äldste bland de 135 provincialläkarne, som finnas i landet!
cl. v. s. hvar femte af dem, för närvarande åtnjuta ett ålderstillägg af
oOO R:dr, till följd hvaraf deras löneförmåner belöpa sig till 2,000 R:dr;
men ett dylikt ålderstillägg tillkommer eu sådan läkare i medeltal först
etter 18 ars tjenstgöring. Då vi härvid besinna, hurusom åtskilliga andra
statens. tjensteman, till exempel elementarlärarne, redan efter fem års
tjenstgöring erhålla 500 R:dr i löneförhöjning och vidare efter fem års
tjenstgöring enahanda lönetillskott, hvadan de efter tio års vill vitsordad
tjenstgöring hafva att påräkna eu årlig lön af 2,00,0 R:dr, så måste det
väl förefalla något egendomligt, att en provincialläkare först efter 18
ars tjenstgöring skall kunna erhålla sina lönevilkor uppbragta till 2,000
Kali'. Jag ber Herrarne härvid äfven betänka, att eu läkare, efter genom¬
gången dyrbar studiekurs, vanligen icke erhåller provincialläkaretjenst
förr än mellan 30—85 års ålder och att han sålunda kommer att blifva
omkring femtio år gammal, innan lian kan påräkna en årlig lön af
-Jiijo Rall', och till högre lönebelopp från statens sida kommer lian
aldrig. .Nu uppgifves visserligen, att eu läkare icke gerna är i behof af
högre lön, alldenstund lian bär tillfälle till extra förvärf utom tjensten
genom enskild praktik. Detta kån i viss mån vara sannt; men härvid
ar tillika att märka, att provincialläkaren så vill i som utom sin tjenst
måste företaga täta och vidsträckta resor snart sagdt uti alla vindar och
väder både natt och dag,, till följd hvaraf lian ock snart blir utsliten i
och af sin verksamhet. Erfarenheten bär ock visat, att en provincial¬
läkare sällan uppnår den ålder, då han blir pensionsberättigacl, eller 05
ar, utan att han nästan såsom regel dör dessförinnan till följd af sitt
ansträngande kall. Den extra praktik, hvarpå lian till eu stor del måste
lefva, försvinner äfven med åren, då han börjar blifva utsläpad af sitt
trägna och ansträngande arbete samt då icke längre kan förvärfva sig
särdeles inkomster på enskild väg. Det är ock till följd häraf ganska
sällsynt att finna någon provincialläkare, som förvärfvat sig sådan för¬
mögenhet, att han deraf kunnat lefva sorgfritt på gamla dagar, utan
visar erfarenheten tvärtom, att han vid sitt frånfälle vanligen lemnat efter
sig hustru, och barn i små, ej sällan bekymmersamma, omständigheter.
Det är dessa förhållanden jag velat lägga Herrarne på hjertat för
att dermed visa, hurusom, efter mitt förmenande, särdeles talande skäl
foretinnas att bevilja det af Kong! Maj:t begärda dyrtidstillägg åt dessa
läkare äfven, för innevarande år. Äfven med hvad jag yttrat tror jag
mig hafva visat, att de ifrågavarande tjenstemännen äro väl förtjena af
dsenna löneförhöjning, och jag vägar säga att de i jemförelse med andra
502
Den 25 April, e. m.
statens tjensteman uro särdeles vanlottade, så val i afseende på den ur¬
sprungliga lönen, som med hänsyn till sedermera tillkommande _ löne-
tiilökning. Jag vill dock för närvarande ej framställa något villande i detta,
hänseende, utan har blott ansett det såsom eu samvetssak att Öppet
redogöra för mina yrkesbröders ekonomiska belägenhet; utbedjande mig
att, om eu följande diskussion dertill skulle gifva anledning, da vidare fn
uttala mina åsigter.
Herr Lytt: Dä frågan om dyrtidstillägg för innevarande år åt
provincialläkarne redan fallit i Första Kammaren, så är det icke mycken
förhoppning om att enahanda förslag skall vinna framgång i donna Kam¬
mare, hvarest man för sig uppställt nödvändigheten att sfi mycket som
möjligt spara på statens medel, eu princip, hvilken äfven jag i de flesta
fall gillar. Jag vågar dock i förevarande fall, på samma gång jag in¬
stämmer med deri föregående talaren, framställa ett bestämdt yrkande
om bifall till Kong!. Maj:ts proposition i ämnet. Det är, mule Herrar,
icke blott läkarens långa och dyrbara studiekurs, det är icke blott läkare-
kallets vigt och betydelse, det är icke blott de storm fordringar man nu¬
mera ställer på denna tjensteman, utan framför allt de stom ansträng¬
ningar, sä väl i afseende ä själs- som kroppskrafter, som har till följd
att dessa tjensteman verkligen i förtid blifva utslitna; och hvilket allt
gör att jag vågar påstå, att de med afseende på sina löneförmåner äro
bland de mest vanlottade i vart land. .lag talar nu icke om sadana
läkare, Indika bo i städerna eller i tätt befolkade trakter bland s. k.
ståndspersoner, utan om derå som äro stationerade i vidsträckta distrikt
med eu mera fattig befolkning, der föga eller intet tillfälle till extra in¬
komster gifves.
Dessa sistnämnda hafva endast 1,500 R:dr i lön, och hvad de der¬
utöfver kunna förtjena torde vara särdeles obetydligt; åtminstone nämner
jag provincialläkare, hvilkas hela årliga inkomst åt enskild praktik icke
uppgår till sä stort belopp, som deras lön på stat; och dock vet man,
hurusom dessa läkare äro särdeles mycket upptagna af sin tjenst och
knappast på hela veckor eller månader tå tillbringa sin tid och hvila sig
i silf hem. De fattige äro de som mest behöfva läkarens hjelp, de hem¬
sökas mest af sjukdom på grund åt dålig föda, usla husrum och kläder.
och det är just dessa, som den menniskoälskande läkaren företrädesvis
och utan betalning måste söka hjelpa och bringa till helsa och krafter.
För omkring 10 år sedan ingingo provincialläkarne till Regeringen med
begäran om ett välbehöfligt tillskott i deras löneinkomster, men denna
deras ansökan lem na des då utan afseende. Under det att de flesta öfriga
tjensteman nu fått dyrtidstillägg, hafva dessa läkare icke lätt något så¬
dant. Nu har emellertid Regeringen framlagt ett förslag i denna rikt¬
ning, och jag medgifver, att Kammaren genom att bifalla detsamma skulle
frångå den princip man söker fasthålla, att icke medgifva dyrtidstillägg
för innevarande år; men Kammaren har redan förut gjort några undan¬
tag från denna regel, och jag påstår ännu eu gång att, om några tjenste¬
man verkligen äro förtjenta af lönetillägg, så ar det just dessa provincial¬
läkare, hvilka i allmänhet hafva eu särdeles svår tjenst och pa intet sätt
Den 25 April, e. m. 5Q3
motsvarande löneinkomsten. _ Jag liar hört många provincialläkare med
soig förklara, att, om de icke älskade sill tjenst så mycket som de gorå
och om något annat vitro genus öppnade sig för dem. så skulle de lemna
en tjenst, som så litet uppskattas af det allmänna. Det är verkligen
1 la, om. staten fortfarande skall vilja sä uselt aflöna dessa sina tjenare
Imma riskera helsa och lif för att förskaffa åt andra dessa dyra för¬
måner. bjelfva hafva de ofta för all sin möda och bekymmer endast att
framsläpa sitt lif med eu knapp och nödtorftig utkomst. Jag tror att
åtminstone på många ställen i vårt land förhållandet är sådant,’och
aetta bevisas äfven deraf att, då eu provincialläkareplats blifver ledm
brist på sökande till densamma hör till vanligheten. Då vi tillika ve'a’
a.t"! “cdioiuska studiet stål- högt i vårt land och förvärfvat sig ett
val förtjent beröm, så tror jag att Kammaren bör väl akta härpå och
gilva dessa tjensteman äfven för innevarande år ett lika stort löne-
tillskott, som Utskottet för dem föreslagit för nästkommande år. Jag tror
afl detta skulle hedra Kammaren och äfven lända icke blott dessa illa
ationade tjensteman utan hela fäderneslandet till gagn Jag får derföre
\ hkllct föregående talaren yrka, att Kongl. Maj:ts förslag i den före¬
dragna punkten måtte af Kammaren bifallas.
Mod Ilerr Lytt] instämde Herr Eng land er.
f*0.1.1 Ilhi-ntcl(lt: Såsom det vill höras på den föregående talaren,
ya skulle Utskottet hafva gjort sig skyldigt till ett förbiseende, dä det
f.J1! sty*'kt bifall till Kongl. Maj:ts proposition i afseende å löne¬
förhöjning åt provmcialläkärne för innevarande år. Jag får i detta fall fästa
den aracle talarens uppmärksamhet derpå, att denna fråga icke så litet
ventilerades inom Utskottet, men att man slutligen blef ense derom att
har icke vore skäl göra undantag från den allmänna regeln i detta hän¬
seende, hvarjemte man tillika ansåg, att dessa tjensteman vore temligen
val aflonade, under förutsättning nemligen, att de vore så qvalificerade,
att de tillika kunde påräkna goda inkomster genom enskild praktik. Vid
sadant ^ förhållande, och «då Kammaren redan har bifallit Utskottets för-
s.ag, så tror jag det vara temligen öfverflödigt att nu uppoffra en lång
tid pa att iuir hålla talofnmgar för Kongl. Maj:ts proposition i denna del
utan anser jag att vi med mycket lugn kunna lemna vårt bifall till hvad
Utskottet 1 det föredragna momentet föreslagit.
. Liss Olof Larsson: Jag ämnade icke uppträda förr än i
nästföljande moment hvarå jag tänkte yrka afslag, men då jag nu måste
jrka bifall till Utskoutets hemställan i det föredragna första momentet, så ber
jag aftala yttra några ord om begge momenten i den föredragna punkten.
Det ar mycket ledsamt att nödgas uppträda så väl i detta som i följande
moment mot en tjenstemannakorps, för hvilken jag hyser så mycken både
aktning och förtroende som mot läkarekorpsen; men jag kan dock icke
underlåta att sa gorå. Jag ber då först få säga att, hvad angår Herr
fluss påstående derom, att läkarne vore af den klassens tjensteman, som
stode pa den lägsta lönegraden, så låter visserligen sådant säga sig, ty
det beror helt och hållet på hur man tager denna sak. Man kan på
Den 25 April, e. in.
504
samma sätt säga, att liäradshöidingarne stå förfärligt lågt i afseende på
löneinkomster från statens sida, ty de hafva nemligen en ännu lägre lön,
och Hägra hafva ingen : nästan enahanda är förhållandet med landssekre¬
terare, hvilka hafva högst ringa löneinkomster af staten, men deremot
uppbära ganska betydliga sportler. Så är det äfven med läkaren, hvil¬
ken till största delen är hänvisad att lefva på sin praktik, men han har
dock utom andra löneförmåner äfven fri bostad; och jag har från min
hemort kännedom om, att, när det är fråga om att bygga bostad åt
läkaren, så har denne inga små pretentioner, utan kommunerna få gorå
högst betydliga uppoffringar för att förskaffa honom bostad. Nu säges
visserligen, att provincialläkare ofta få betjena lattige utan ersättning:
men detta är ju något, som gäller under alla omständigheter, och har
sålunda intet att skatta med det lönetillägg, hvarom nu är fråga. . Det
säges äfven att allmänna välståndet i landet numera är så stort och att
det derföre vore nödvändigt att underlätta dessa tjenstemäns ekonomiska
förhållanden. Jag tror för min del, att ett dylikt resonnement snarare
talar för afsteg än för bifall till det ifrågavarande dyrtidstillägget; ty det
måste ju medgifvas, att, då välståndet i landet är stort, så halva provincial-
iäkarne icke så många fattiga sjuka att afgiftsfritt betjena som eljest,
utan nu händer till och med att arbetaren, när lian anlitar läkarens
hjelp, derför erlägger betalning och icke, såsom förut, fordrar läkarens
biträde för intet. Jag tror derföre, att de goda tider, som nu äro för
handen, äfven komma läkaren till godo, utan att dyrtidstillägg från sta¬
tens sida behöfver gifvas åt honom, da han ju numeia uodei de gyn-
samma tidsförhållandena i landet har större tillfälle att få betaldt för
det biträde han lemnat. Jag anser följaktligen, att Utskottet handlat
riktigt, då det afstyrkt bifall till Kolig! Maj:ts framställning i det före¬
dragna momentet, och yrkar jag alltså bitall till denna Utskottets hemställan.
Herr Nils Petersson: Af de två föregående talarne i denna
fråga har jag kommit till eu mera stadgad öfvertygelse derom, att det
löreslagna dyrtidstillägget åt provincialläkare icke är så befogadt eller
välbel lofligt, som åtskilliga andra talare velat »påvisa. Den ärade repre¬
sentanten från Östergötland sökte ådagalägga, att det stode särdeles illa
till i ekonomiskt hänseende med våra provincialläkare. Det är väl möj¬
ligt och jag vill icke bestrida, att så kan vara förhållandet på åtskilliga
ställen: men å andra sidan känner jag. provincialläkare, hvilka äro
stationerade inom sådana distrikt, som gifva dem särdeles goda inkom¬
ster, och för dessa läkare är det ifrågasatta dyrtidstillägget en obetydlig
småsak, ty de förtjena så mycket på sin enskilda praktik, att de helt
visst i ekonomiskt hänseende äro allt annat än beklagansvärda. Jag
tror, att, om rättvisa i detta fall skall skipas, så böra dessa tjenstemäns
ekonomiska förhållanden inom de särskilda orterna undersökas åt perso¬
nel' med sakkännedom, innan lönetillägg vid hvarje särskild! fall beviljas;
ty då man vet, att rätt många af dessa läkare reda sig särdeles väl och
hafva utmärkt goda inkomster, sä anser jag det vara orättvist att nu,
sä att säga, i klump bevilja dyrtidstillägg åt hela denna .läkarekorps, och
detta så mycket mindre, som man vet, att liera åt dem icke skulle sätta
något synnerligt stort värde på eu dylik löneförhöjning.
■ Den 25 April, e. in.
505
Jag yrkar sålunda bifall till Utskottets hemställan i det föredragna
momentet.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen propo- ‘
si tioner så väl på bifall till Utskottets hemställan som på det af Herr
Lyth framställda yrkande. Af dessa propositioner besvarades den förra
med öfvervägande ja, och hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hem¬
ställan.
I afseende på det under lätt. b framlagda förslag anfördes af:
Herr O. B. »Olsson: Jag skall inskränka mig till att, under huf-
vudsakligt instämmande i de skäl, som Herr L. O. Larsson utvecklat för
bifall till Utskottets hemställan i mom. a, åberopa samma skäl för afslag
ä nu föredragna mom. b. Med anledning af den förste talarens yttrande,
att provincialläkarne ofta nödgas utan ersättning företaga resor å tjen-
stens vägnar, får jag nämna, att det måtte vara ganska sällan, som
läkaren nödgas för intet gifva sig ut på embetsresor, ty åtminstone från
min hemort har jag den erfarenhet, att om en läkare anlitas att resa
till eu sjuk eller för att förrätta en obduktion med mera dylikt, så er¬
håller han vanligen derför betalning af den som anmodat honom att före¬
taga resan; är denne åter medellös, så erhåller läkaren ersättning för
sitt besvär af kommunen. Jag är i tillfälle intyga att förhållandet flerfaldig.';
gånger varit sådant, och att' sålunda provincialläkaren icke behöft riskera
att på egen bekostnad företaga dylika resor. Jag anser derför ej skäl
vara för hand att gifva dessa tjensteman dyrtidstillägg, och derföre har
jag ock i likhet med Herr L. O. Larsson reserverat mig i denna punkt
Det är dessutom alldeles tydligt och klart att, när det är godt om pen¬
ningar i landet, folket ej knussla!- att fullgöra sina förbindelser, i synner¬
het är då hvar och en, som anlitar läkarens hjelp, .angelägen att ej visa.
sig njugg, utan betalar honom villigt och rundligt.
På grund af hvad jag nu yttrat, yrkar jag afslag å Utskottets hem¬
ställan i det föredragna momentet.
Herr Gumtelius: Då vi tvifvelsutan litet längre fram i detta ut¬
låtande, i fråga om veterinärinrättningarne i riket, få tillfälle att alldeles
tillräckligt inlåta oss på talöfuingar: då utgången af den föredragna
punkten, angående hvilken Utskottet varit nära nog enhälligt i sitt be¬
slut, som äfven utan diskussion af Första Kammaren godkänts, äfven i
denna Kammare knappast kan vara tvifvelaktig, samt då följaktligen de
tal, som redan nu i denna sak hållas, torde vara temligen öfverfiödiga,
så tillåter jag mig att helt enkelt yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Huss: Ehuru jag icke både tänkt att yttra mig vid detta mo¬
ment, anser jag mig dock nu icke kunna tiga, sedan här blifvit ifråga¬
satt, att provincialläkarne icke skulle erhålla dyrtidstillägg för år 1875 i
likhet med samtliga öfriga tjenstemännen i riket. Om Riksdagen vägrar
dem det, så skulle den ju mot läkarne visa eu särskild, och i alla hän¬
seenden oförtjent, ovilja. Jag har redan sagt, och jag går icke derifrån
— att jag tror, det tå af statens tjensteman förtjena att så mycket upp¬
bäras åt landets befolkning, som just läkarne, företrädesvis de, sotn äro
506
Den 25 April, e. m.*
stationerade å landsbygden. Jag har vidare sagt, att provincialläkarnes
kall är sådant, att de vanligen utslitas i förtid; och de hinna ej ofta till
högre ålder än 54 eller 55 år. Dessa omständigheter förtjena också att
behjertas. Läkaren måste anstränga sig både till själ och kropp, så att
lian i förtid blifver gammal, och för honom bäddas ofta eu förtidig graf.
Hurudana förhållandena i afseende på provincialläkarne äro i Skåne,
känner jag icke; men jag vet dock, att i olika landsorter äro förhållandena
hvarandra ytterst olika. Icke kan Skåne, med hänsyn till läkarens in¬
komst af praktik, jemföras med Westerbotten och Norrbotten, eller Herjeå-
dalen, icke ens med Dalarnes och Wormlands skogstrakter. Nej inga¬
lunda! Hvarföre hafva kommunerna under de senaste .15 till 20 åren så
ifrigt begärt att få nya provincialiäkare, och hvarföre har hvarje Riksdag
beviljat löner åt sådana läkare på Kong!. Maj:ts framställning till följd af
respektive kommuners begäran? Bevisar ej detta huru behöfiige de äro?
För Liss Olof Larsson får jag nämna, att för närvarande är framställning
gjord om ny provincialläkares beviljande för Wester-Dalarne. Det synes
för den skull ganska eget, att man uppträder mot det af Stats-Utskottet
föreslagna lönetillägg åt denna korps, då alla andra tjensteman lätt så¬
dant. Det är något, som åtminstone jag icke kan spåra orsaken till;
och jag vill icke heller söka forska derefter. Man har äfven såsom
skäl för afslag å Utskottets hemställan anfört den omständigheten, att
dessa läkare hade fria bostäder, ja, en del hafva verkligen fria bostäder,
men detta är förhållandet blott med de nya, företrädesvis å landsbygd
stationerade, som under senare åren blifvit beviljade på kommunernas
begäran; Riksdagen har nemligen gjort till vilkor för nya löners bevil¬
jande att respektive kommuner skulle tillhandahålla provinsialläkaren fri
bostad, emedan det ofta kunde möta svårigheterMör honom att på landet
skaffa sig bostad; han kunde ock blifva tvungen att ofta ändra bostad
och hytta från ena ändan af distriktet till en annan, hvilket skulle inne¬
bära en stor olägenhet. Dessutom är det nödvändigt att medikaments-
förråd finnes att tillgå i närhet af läkarebostaden och dylikt faller sig
nog svårt att flytta, i händelse läkaren måste gorå det. Jag tror icke.
att Kammarens majoritet kan, i likhet med de tre sista talarne hysa
deri ovilja mot desse tjensteman, att densamma skulle vilja neka dem det
af Kong! Maj:t äskade lönetillägget för nästkommande år, hvarföre jag-
anser mig tryggt kunna yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehrsson: Jag tror icke att någon här behöfver upp¬
träda till försvar för Utskottets förslag; ty det blifver nog ändå bifallet;
men om de förhållanden, som i allmänhet råda i afseende på provincial¬
läkarne, hvilka förhållanden verkligen äro behjertansvärda, vill jag dere¬
mot yttra några ord. Här om någonstädes är brist på tjensteman, och
sjelfva anordningen med desse läkare är icke den bästa. Många orter
afskräckas från att begära läkare, derföre att byggnadsskyldighet åligger
de orter, som vilja hafva dem; och denna skyldighet åtföljes icke allenast
af kostnader utan äfven af andra olägenheter och besvär. Jag för min
del anser, att, om grunden för denna institution omarbetades derhän,
att desse läkare erhölle en tillräcklig aflöning af staten, och orterna
icke betungades med byggnadsskyldighet för dem, man skulle få se
ett bättre förhållande i afseende på provincialläkarne. I min hemort
Den 25 April, e. m.
507
finnas många personer, som hafva mera än 6 mil till sin proviucialläkare.
och då desse personer i många fall måste vara utan läkarevård, så kali
man med säkerhet antaga, att döden skördar många offer i följd af bri¬
sten på läkarevård i rätt tid. Mången skyr också för kostnaden, som är
förenad med läkarens anlitande, från långt håll, ty ett någorlunda för¬
möget hus tår betala ända till dö R:dr för ett besök af läkaren. Jaa
har nu icke något yrkande att framställa, blott eu hemställan till Herr
departementschefen, att denna sak framför mången annan behöfver tänkas på,
och att läkarevården i vårt land behöfver utbildas mera än hvad den nu är'
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då jag nu uppträder mot Utskottets
förevarande förslag; sä får jag till eu början tillkännagifva, att jag visst
icke hyser någon ovilja mot provincialläkarne, utan tvertom; men den
erfarenhet, jag bär i fråga om deras inkomster gör, att jag icke kan med
godt samvete tillstyrka eu ytterligare tillökning i deras lön. Åtminstone i
den provins ^ jag tillhör, ii ro deras inkomster så stora, att man med skäl
kan påstå, det icke någon annan tjensteman i vårt land är rikligare af-
lönad än do i förhållande till deras arbete; och jag vågar till och med
påstå, att, om de dyrti ds t ill ii gg, vi donna riksdag beviljat, vore lika obe-
rättigadt utdelade, som det skulle vara att. gifva sådant tillägg till desse
tjensteman, vi skulle hafva gjort, oss skyldige till ett stort slöseri. Här
har blifvit- sagd t, och det är sant, att pvovincialläkarne på landet hafva
lida bostäder; och det är klart, att denna förmån utgör en förbättring i
(lossa läkares lömevilkor, om nu de läkare, som bo i städerna, icke hafva
bostäder sa hafva desse större praktik, och således ändå större förtjen¬
st er än de, smil bo på landet. Jag kan icke förstå, att det skulle blifva
bättre eller större tillgäng på proviucialläkare, derföre att vi lemnadö
dem ett lönctilIskott för 187.) åt 500 Ii:dr, då man endast vill bestämma
detta för ett är. Jag tror, att den summan 'är sä ringa i förhållande
till proviucialläkarues förtjenst er, att de icke skulle sätta stort värde på
den» och jag är öfvertygad om, att provincialläkarne i vår ort vid vissa
tillfällen förtjena r den summan på ett par eller tre dagar, hvadan det
också är naturligt att 500 R:dr är nästan så. godt som ingenting för dem.
dm staten ville sia in på den vägen att aflöna provincialläkarne på så¬
dant sätt, att den, som behöfde anlita dem, i allmänhet sluppe att be¬
tala mer än skjutsen för resorna, så skulle jag vilja lemna ett mycket
stort anslag till dem. smil förbättring i deras löner, ty säkert är, att
läkarehjelpen nu är så dyr, att mången icke är i stånd att kunna åstad¬
komma någon sådan, ehuru behofvet derom kan vara ganska stort. Men
dä något sådant förslag icke nu föreligger, kan saken icke heller för
denna gången hjelpas. Jag har den erfarenheten, att, då vi behöfva ut¬
kalla provincialläkaren till landet, vi icke allenast fä skaffa honom skjuts
fram och tillbaka utan ock om den, som anlitar honom, är eu person
med någorlunda anständig bergning, lian ytterligare får gifva honom 15
till 20 å 25 Ihdr för det arbete, lian verkställer på några, ja ofta ett
par timmars tid. Om eu fattig person icke har tillgång att betala läkaren,
så får kommunen naturligtvis ersätta honom; och jag hemställer, om
lian icke då blir så väl betald, att man icke behöfver lemna honom vi¬
dare understöd från staten, isynnerhet som läkarne nu anlitas ganska betyd-
508
Den 25 April, e. in.
iigt. Om nu det är berättigadt, att provincialläkarne på. vissa trakter få
ett sådant understöd, livilket vi ej känna, så tror jag icke, att det är rätt
att utdela ett sådant understöd åt dem alla; ty derigenom skulle vi begå
en orättvisa, då de provincialläkare, som nu hafva fullt upp, ja till och
med öfverflöd, också skulle komma i åtnjutande af sådant lönetillägg,
men andra deremot, som verkligen äro i behof,, skulle få för litet. Om
Stats-Utskottet föreslagit att lemna en viss summa till Kongl. Maj:ts dis¬
position att utdelas till de provincialläkare, som voro stadda i verkligt
behof, så skalle jag icke motsatt mig det; men då ett sådant förslag nu
icke föreligger, nödgas äfven jag yrka afslag å Utskottets hemställan.
Herr Liss Olof Larsson: Då andra talare redan yrkat afslag å
Utskottets hemställan, så var det icke för att göra ett sådant yrkande,
som jag begärde ordet, utan jag har begärt det derföre att man här har
sagt/ att ett afslag å Utskottets förslag skulle bevisa ovilja mot provin¬
cialläkarne. Då nästföregående punkt afhandlades, förklarade jag, att
jag ingalunda hyste ovilja hvarken för Sundhetskollegium eller provincial¬
läkarne, utan att jag tvertom kände högaktning för dem båda och satte
värde på större delen af desse läkare. Äfven bland dem finnas dock be¬
klagligtvis undantag, ehuru jag medgifver, att, så vidt jag känner, Sund¬
hetskollegium gjort allt för att göra folk af dem allesammans. Men det
är icke från den synpunkten, som jag utgår, då jag vill yrka afslag å
Utskottets förslag.
Då jag vid näst föregående punkt hade ordet, yttrade jag, att provin¬
cialläkarne hade fria bostäder, men jag begick då det misstaget, hvarpå
jag sedermera blifvit gjord uppmärksam, att jag icke tillika nämnde, det
denna förmån tillkom endast de läkare, Indika blifvit tillsatta på sista
tiden. Häri ligger dock blott ett ytterligare skäl för afslag, ty, om Kongl.
Maj:t anser, att åtskilliga provincialläkare nu äro för lågt afiönade, så
måste det ligga nära till hands, att de böra få fria bostäder öfver allt.
Jag kan nemligen icke finna det rimligt, att det ena distriktet skall
hålla dyr bostad åt sin läkare, medan det andra har läkaren så att säga
gratis. Jag anser således, att Kongl. Maj:t bör beträda denna väg, nem¬
ligen att ålägga samtliga distrikten detta onus, såvida Kongl. Maj:t vill
bereda större inkomster åt provincialläkarne.
Det är omöjligt, att jag kan känna förhållandet med alla desse lä¬
kares inkomster, men att alla skulle vara i behof af lönetillägg, det vågar
jag bestämdt bestrida; hvadan jag icke kan annat än för min del yrka
afslag å Utskottets förslag, då Kongl. Maj:t begärt dyrtidstillägg — så
att säga — i klump.
Herr Gum tellus: Med anledning af de sakrika upplysningar, som
från olika synpunkter lemnats af de fyra talare, som haft ordet, sedan
jag förra gången yttrade mig, ber jag nu att få vördsamt upprepa mitt
förra yrkande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wigardt: Jag ber att få förutskicka en liten anmärkning,
nemligen att jag i de flesta fall röstat med dem, hvilka velat iakttaga
sparsamhet med statens medel det må nu lända mig till last eller beröm
Den 25 April. e. m.
5o;>
7; “‘o11,.1 c etta kau JaS mke följa med de talare, hvilka yrkat af-
nlag ä förevarande hemställan. För det första anser jag. att derigenom
skulle begås mot denna korps den största orättvisa, man kan tänka sig
"eh dessutom kan jag icke finna, att dessa tjensteman ställning är sfi
piaktig: ty äfven om detta skulle vara förhållandet med läkarne i stä¬
derna, så känner jag likväl mången provincialläkare på landet, som nätt
°.ch .leuintlmiijierga sig, då praktiken der är högst obetydlig. Här hav
förut blifvit anfordt, att mången provincialläkare i glest bebodda trakter
bär så vidsträckt distrikt, att han får resa 7 till 8 mil: och det är natur-
hgt att mången fattig får lida häraf, då det endast är i högst påträn¬
gande fall, som den iattige anlitar provincialläkaren att göra en sådan
resa: och säkert ar, att mången fattig icke har tillgång att betala läka-'
ten så, som mången annan kan göra.
Mm arade granne, Jöns Pehrsson, yttrade, att det vore för kommu¬
nerna svårt att hålla. bostad åt provincialläkaren. Jag vill i det fallet
minna en liten upplysning. I min hemort finnas tre församlingar, hvilka
insågo behof vet af att tå en läkare. Jag skref till fyra eller fem af
kringliggande församlingar och begärde, att de skulle hålla kommunal¬
stämma i afsigt att bevilja bostad åt denne läkare. Härtill förklarade
man sig villig i två församlingar; men i de andra sade man, att kost-
naden harfor klafve for stor, eller, med andra ord, de insågo behofvet
åt mkaren, inen hesiterade för kostnaden.
rn i ,<lel auhälIer att Kammaren behagade bifalla Stats¬
utskottets förslag så mycket hellre som jag tror, att Kammaren, dä
otnga tjenstemannakorpser redan fått lönetillägg för 1875, skulle begå er.
stor orättvisa, om ett sådant tillägg nu förvägrades provincialläkarne.
f.,n ^C;arAI,8aak I!„enStsson: «>ag inskränker mig till att yrka bi-
a l till Stats-Utskottets förslag, då jag tror, att desse tjensteman, hvilka
icke hafva sa särdeles leta fortjenster i alla delar af riket, som man säger,
aio de, som aro mest nödvändiga för samhället.
,Herr. förn fel t: Då fråga är om lön åt en tjensteman, så bör man
val taga i betraktande, hvilka förstudier varit nödvändiga för honom, in¬
nan han kan utöfva sin tjenst. Hvad då läkarne beträffar, tror lag, att
de mast underkasta sig så trägna förstudier, som de fleste tjensteman
lätt gorå; och de behöfva icke allenast förstudier, mine Herrar, utan ia°-
tror, att det är deras pligt och skyldighet att studera i all sill tid och
följa med alla upptäckter i läkarekonsten i hela verlden, så vidt möjlmt
ar Dessutom, om jag icke missminner mig, har läkaren sig ålagd t att
hafva undseende med de fattige och icke fordra för stora utgifter af dem.
Hai nar blifvit sagd t, att, om en fattig icke har tillgång att betala den
åt honom anlitade, läkaren, kommunen bär skyldighet att göra det. Ja!
det är sannt, så vidt den fattige förut har fattigunderstöd, men eljest tro>’
jag icke, att kommunen har en sådan skyldighet. Det skulle dessutom
vara besynnerligt, om vi, efter att hafva beviljat lönetillägg åt alla andra
tjensteman, skulle undandraga oss detta i fråga om provincialläkarne
hvilka hafva ett så maktpåliggande kall. och till hvilka man i nödens
m '.-fö., ar “penculum in mera", beluifver fly. Jag yrkar således
bifall till Stats-Utskottets förslag.
510
Den 25 April, e. m.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och blef, sedan propositioner
gjfvits å de gjorda yrkandena, Utskottets hemställan bifallen.
80:de och 81:sta punkterna.
Biföllos.
82:ära punkten.
Herr Hedin yttrade: Herr Talman!_ Den nu föredragna frågan gir
i sjelfva verket betydligt längre tillbaka i tiden, än — såsom under de¬
batten i fjor flera gånger anmärktes — till år 1867; ty redan 1859—
1860 årens Riksdag beviljade till de då nödigast diefunna byggnadsarbeten
vid veterinärinstitutet eu summa af 13,000 It dr. Att detta belopp ej
kom att användas, antager jag hafva berott derpå, att strax efter fråga
uppstod om eu genomgripande ombildning af hela veterinärväsendet, äfven
veterinärundervisningen deri inbegripen. Det år i860 i Göteborg samlade
nionde allmänna svenska landtbruksmötet gjorde nemligen en framställ¬
ning härom till Kong!. Maj:t. Efter denna petitions hänvisning till åt¬
skilliga myndigheters förberedande handläggning var ärendet färdigt till
föredragning inför Kong!. Maj:t, när Riksdagens skrifvelse af 28 Februari
1863 om veterinärundervisningens förbättrande inkom, hvarpå samma år
en komité förordnades, som 1865 afgaf sitt bekanta, i 1867 års riksdags¬
tryck tillgängliga betänkande.
Medan sålunda hela veterinärfrågan befann sig under utredning, lem-
nades det redan 1859 erkända behofvet åt förbättrade lokalei för ve-
terinärinstitutet oafhulpet, och det beviljade anslaget biet 1869, enligt
Kongl. Maj ds förslag, affördt, ty då hade redan, nemligen å 1867 års
riksdag, frågan om nybyggnader i helt annan skala varit till Riksdagens
pröfning framlagd, och behofvet deraf blifvit i princip af Riksdagen er-
kändt. Det var nemligen på grund af den ifrågasatta byggnadsplats^^
otjenlighet, samt under antydan att institutet borde till någon utkant åt
staden förläggas, i och hvarmed man derjemte hoppades på någon kost¬
nadsbesparing, som Riksdagen 1867 förkastade det då framlagda byggnads-
förslaget, men ingalunda derför att fullständig nybyggnad ansågs obehöflig.
Nu äro sedan 1859 femton år förflutna, och det långa uppskotvets
verkan tecknas af 1873 års Stats-Utskott i de tänkvärda ordalagen, att
det “lär få anses ostridigt, att de nuvarande byggnaderna nästan utan
undantag äro sådana, att,'om läroverket skulle i detta afseende blifva i
sitt gamla skick, dess verksamhet komme att förlamas41. Också ville 1873
års Stats-Utskott alldeles icke undanskjuta frågan, utan blott åstadkomma
en minskad kostnad, om möjligt ej högre än den år 1867 beraknade. _
Hur pass har nu detta lyckats? År 1867 beräknades kostnaden till
486.000 Rall-, hvaraf — under förutsättning att man skulle få igen 96,000
R:dr för östra delen af institutets tomt i qvarteret Krabaten endast
390.000 skulle blifva direkt statsutgift. Nu beräknas den till 597,770
Rall’, hvaraf man anser sig genom försäljning af de gamla tomterna åter¬
få minst 300,000, så att statens direkta utgift nu skulle blifva 297,770
Rall-, det är 92,230 R:dr mindre än den 1867 beräknade direkta stats-
511
Den 25 April, e. m.
uft’ jnartU1 Stat8-Utsk°ttet 1873 villo att kostnaden skulle sänkas
vad vill man mer begära, när man till och med vunnit betydlig mer’
” ,r;,„urraiS hrr\ Tar <«* nSäfft s
fredsstälhnde Måhätd?i f al>er, ;«• ju detta resultat särdeles till-
-ntante, för södraÄ " ra* 1 JerkhSheten blif™ än bättre. Repre-
briSa bortåt eu bnlf1] lV 1 fior\ att de damia tomterna skola in-
ker dei d rekta sH sudd1°^ i " fö™teägelsen i fullbordan, då sjua-
><* /teee ““d00-1:"0
räknades. * J Jlvaa dj- l807 såsom sådan be-
MM ,81jf" s“> *■*
***■> utvockWM « EnE ? CÄtfi «,"%
e;lde- 71 befinnt 0SS verkhseu för närvarande i den ställning att om
uke snålt eu ombyggnad afgores af veterinärinrättningen i Stockholm
så torde undervisningen derstädes inom kort icke längroXnna uporä ?’
ha las. Jag heder att i detta hänseende lä anföra nfgra up 7if er SOm
bhfvit mig meddelade.'De till denna inrättning hörande hus äS Verk
hgen for närvarande i ett så bristfälligt skick åt*- + n i . vei,
ten G™ pa vinda.- Tölp
'lön af denna bristfälliga omvårdnad bär äfven vant, att derå af dessa
pieparat bhfvit bortstulna, och endast den omständigheten att de vant
numrerade och märkta har gjort, att man åter kunnat ii redfpå dmn 1
lumpbodar och sålunda återföra dem till institutet” 1
reservanteraes'U\t?fsf^ J\gn1 11U Jinne1’ talarf'1!s namn bland
allvar med sitt v tsotl r ^ • i°“ v'tfkottets öfriSa leda™ter hade fullt
aiivai med sitt vitsord for nödvändigheten af nya byggnader har urin
i tills sa mycket hellre måst förutsätta, som eu Första Kammaren till
-ktahm f ]kn°ltS f31110*’- llvilken yisserhgen också önskade någon nedi
no bulig i kostnaderna, i fjor uttalade den mening, att då behofVet nr
sm »ml afhjelpas, Riksdagen 1874 borde bevilja medel att utgå samma
aI.’ sa att följaktligen det 1873 af Utskottet, till vinnande af kostnaden?
melera,ilig, föreslagna uppskof i alla fall ej skulle medföra nå-ot längre
;Ä. åt? utgå hlUI”rd“- “ - penningar W, biff,!! i |„r
V,, £ ÄfÄ
»“egt 5? thUSVlterl'8T fal*jasda '-»'etta. då .näste åtminstone jag
'T c.‘ !ä fri undransvärdt resultat enfaldeligen bekänna att det noll
$S ^;etsSoma:l/!et I1' °Änatt Jag ^ dess röst/s^S'
■l,' ,, stunciom ifrån andra hall, men att jag sannerligen ändå icke
rutt vet, hvadan det kommer eller hvart det far. g 6
P , 7 JaS nu haft det obehaget att nödgas med ogillande omtala Qi-aH
.'c;; k sä t***,
in / i n ;l let att ®rkanna en framstående förtjenst hos samma be
tankande Det har nemligen helt oförväntadt lemna? ett stöd åt eu filo
V k sa s som gjort mycket buller af sig, såsom varande utgångspunkten
IVanSikeeocl amhSCrSkö,a’ % “enar den k- POsitmstÄÄ
6 och andra länder. Hennes grundläggare ansåg sig hafva gjort
512
Den 25 April, e. m.
deri märkvärdiga upptäckten, att menniskoanden genomlöper tre stånd¬
punkter, hvadan ock upptäckten benämnes “de tre ståndpunkternas lag*.
Det är denna stora sanning, Stats-Utskottet nu beredt eu slående be¬
kräftelse. Utskottet har från 1867 till 1874 genomlupit tre ståndpunkter.
År 1867 ville Utskottet hafva eu bättre byggnadsplats: det tick Utskottet
1873. År 1873 ville Utskottet hafva kostnaden minskad: det tick Utskottet
1874 vida öfver hvad det hoppats. Och 1874 afslår Utskottet utan vi¬
dare de begärda medlen. Här hafva vi sålunda de tre ståndpunkterna.
Emellertid är öfverensstämmelsen med urbilden ej fullständig; snarare ar
det, om jag så får såga, eu tipp- och nedvänd likhet, ty medan den filo¬
sofiska skolans tredje ståndpunkt ar och kallas den positiva, sa slutai
deremot Utskottet på sin tredje och sista ståndpunkt med — den lena
negativiteten, ett bleklagdt nej. ,, , . .. , „
Om det nu går så, som Utskottet förutspått, att vetennarundei-
visningen förfaller, så frågas, om detta ingenting betyder. Mig vill det
synas, som skulle detta kunna betyda ganska mycket för ett. åt landets
största ekonomiska intressen. Jag anhåller att få anföra några statistis <a
siffror. Antalet vid 1871 års slut i vårt land underha lna husdjur —
hästar, nötkreatur, får. svin - var enligt hushållningssällskapens berät¬
telse!* 4,608,105, hvilken siffra säkerligen får anses snarare för låg. an
för höo* Hvilken del af nationalförmögenheten representerar val denna
siffra? Jag känner ingen svensk beräkning, men några slutsatser torde
kunna dragas af följande uppgifter från andra länder. Eu tysk statistiker
uppskattar husdjursstocken i Schweiz till bortåt 300 milhonei francs, i
Belgien till omkring 450, i Holland till 600 millioner francs, i tyska tuff-
föreningen till 850 millioner thaler — för åtskilliga andra länder aio siff¬
rorna sä kolossala, att det tjenar till intet att nämna dem I vara grann¬
länder Norge och Danmark beräknas, i det förra, örliga bruttoafkastnin-
gen till 20 millioner speciel*, och i det senare husdjurens värde är 18
— deras antal var då 3,800,000, d. ä. 800,000 mindre an i Sverige 1871
— till 333 millioner francs. Man torde väl sålunda kunna till nagi a hun¬
dra millionär B:är uppskatta ifrågavarande del af vårt lands förmögenhet.
Härtill ber jag att få foga eu annan, mera direkt statistisk jem¬
förelse. Det torde vara bekant, att man inom denna gren af statistiken
stundom uppställer beräkningen så, att 1 häst räknas lika mec 2 no
kreatur, 1 svin lika med ' , och 1 får lika med ' . nötkreatur. Jag vill
ej afgöra, om beräkningsgrunden är i allo lämplig eller allmängiltig, men
för en jemförelse torde den vara temligen användbar. På nyss namnda satt
räknad t, hade Danmark, på en yta af 700 geografiska qvadratmi1, år 1860 en
husdjursstock af 2 millioner; Sverige, på en yta af mer an 8,000 geografiska
qvadratmil, nära 3 millioner. Men det förra landet hade 18b7 ej mindiean
225 veterinärläkare, medan i Sverige antalet 18/1 ej uppgick till DO,
Hur sakens vigt betraktas i Danmark, derom vittnar den fri¬
kostighet, hvarmed staten utrustat den nya “Vetennair- og Landbo-
liöjskolen** vid Kjöbenhavn. Enligt “Lov angående oprettelse åt en
Vetennair- og Landbohöjskole“ den 8 Mars 18,... beviljade Riksda¬
gen för ändamålet 170,000 Rall* danskt, det är 340 000 R:dr svenskt,
hvarförutom äfven den gamla, från den berömde Abildgaarcis — det dan-
Den 2» April. e. in.
513
ska veterinarvasendets grundläggare — tid härstammande veterinärskola!!*
egendomar Sago försäljas och den derför inflytande summa användas för
den nya skolan. Jag skulle också önska, att Kammarens ledamöter hade
tagit kännedom om direktörens för skolan, den säkerligen äfven här väl-
bekante d:r L. . Fengers beskrifning om skolan, der han uttalar sin oför¬
ställda glädje öfver det prydliga skick, hvari den nya inrättningen sig be¬
finner; lian prisar sålunda lifligt de vackra tak- ock väggmålningarne in.
in. Jag skulle önska, att Kammarens ledamöter, med denna beskrifning
i minne, hade gått att bese vårt veterinärinstitut. Lyx önskar in^en
men l‘v™ måste ej önska det prydliga yttre hos en läroanstalt, som i
sin män ar egnad att hos larjungarne väcka en känsla af vetenskapens
höghet och majestät? 1
.■ii ••'taö man Ille(l råtta kan betrakta kostnaden för god och
tillräcklig djurläkare vård såsom en försäkringspremie, som man _ när
olyckan skett, nar en pest härjar - får bittert ångra att ej i tid hafva er-
agt. Då blir det gråt och tandagnislan ibland menniskor —i kapp med
kreaturens suckan. Och hvem borgar för, att ej så skall gå, om landets
veterinarvasende, i stallet för att ytterligare utvecklas, får förfalla? Och
att (tet skall förfalla, om veterinarundervisningen förfaller, det lär svårli-
gen kunna betvifla®. Men hvem säger, att veterinärundervisningen kom-
mei att förfalla ? Det har 1873 års Stats-Utskott sagt!
Det ar eu lätt sak att sammanskrifva eu motivering för afsila"'. Men
sT i°tu !?äl'Jadt af en boskapspest, då kommer ett framtida
btats-Utskott att författa eu dyr, en mycket dyr motivering för ett hell
annat beslut, an det som Utskottet nu tillstyrker oss att fatta, men hvarå
jag, just af sparsamhet, yrkar afslag samt i stället bifall till Kongl Mörts
proposition. ö J
Ilerrar NyUmis och Lundström förenade sig med Herr Hedin.
Herr Jons Rundbäck: I fråga om vigten af att befrämja veterinär-
väsendet för jag saga, att jag helt och hållet delar siste talarens mening
Men jag ar icke ofvertygad derom, att veterinärväsendet verkligen skulle
bast framjas genom att förlägga den Imfvudsakliga veteriuärinrättningen i
Stockholm eller genom att bär uppföra ifrågavarande byggnader
»Såsom Kammaren känner, aflät Kongl. Maj:t till sistlidne Riksdag pro¬
position om anslag åt 634,000 Rall- till uppförande af nya byggnader för
1 S;oc;k,!ol“- ?u har detta belopp blifvit nedsatt med
f K:dl- Säsoin skal> hvarför större nedsättning icke kunnat ske
bär uran åberopat stegringen af pris på materialier och arbetslöner
De tan ka vi nu, att denna stegring kan med säkerhet uppskattas till 20
procent så komma vi nödvändigt till det resultat, att antingen måste den
ona gången uppgjorda bygguadsplanen varit orimligt mycket dyrbarare
och vidlyftigare, an behöfligt varit, eller också är det nu framlalla kost¬
nadstorslaget o tillförlitligt och alldeles för lågt beräkuadt, i hvilket sist¬
nämnda. fall den på detta förslag grundade anslagsbegäran naturligtvis
aTnblfa as‘ fMeU afven om lämPhga byggnader för ifrågavarande
ändamål kunde uppforas for ännu mindre kostnad än här beräknats, skulle
Kihi. Prof. 1S74. 2 AfS. 2 Band. gg
514
Den 25 April, e. in.
lag ej finna skäl att bifalla ett förslag uti samma syfte som denna Kongh
proposition. Den siste ärade talaren säde, att hela detta byggnadsföretag
icke skulle kosta staten mera än vid pass 100,000 R:dr, emedan veterinär¬
institutets nuvarande tomter skulle kunna försäljas för en half million
Rall'. Den ärade talaren plägar ofta tala om logiken, men jag vill fråga
honom, hvilken logik finnes i detta resonnement? Den omtalade köpe¬
skillingen för nämnda tomter måtte väl vara statens pengar och den ut¬
gift, som med dessa pengar skulle betäckas, måtte val vara statens utgift!
Redan denna anmärkning synes mig innebära ett kraftigt försvar för Ut¬
skottets hemställan. Ännu ett skäl för bifall till denna hemställan vill
iag påpeka. Under debatten i Torsdags afton yttrade samme talare, mot
hvilken jag nyss vändt mig, att ortintressen ville göra sig gällande i ve¬
terinärfrågan. Mine Herrar! använder man det ordet såsom skäl mot
att bevilja anslag till Skara veterinärinrättning, så bör man med samma
fog åberopa det såsom skäl mot anslag för veterinärinstitutet i Stockholm.
Är förbättring af den ena anstalten endast att anse som en lokalfråga,
så måtte det gälla lika väl om den andra. Och hänvisar man Skara att
på enskild väg åstadkomma hvad i detta hänseende kan vara ortens in¬
tresse, så bör man hänvisa Stockholm till samma slags hjelpkälior. Man
måtte väl ej vilja påstå, att Stockholms kommun är fattigare och van-
mäktigare än Skara. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Men innan jag slutar ber jag att med några ord få vända ung till
en talare på gotlandsbänken, hvilken härom dagen, då jag haft ordet,
tog upp mitt anförande till granskning och kritik, som likväl, såsom ofta
är fallet med hvad denne talare har att säga, upplöste sig i blott litet nojs
och raljeri! Jag hade sagt, att här i Stockholm borde inrättas, jemte hof-
siagerismedja, en veterinärklinisk anstalt, och att föreståndaren för denna
anstalt borde hafva namn och värdighet af professor. Dermed företog sig
talaren på gotlandsbänken att raljera och menade, att det vore endast i Hel¬
singborg, man hade liknande professorer, hvarjemte han yttrade, att jag icke
hade sakkännedom i frågan m. in. Men jag kan med den i veterinär-
frågan nedsatta komiténs betänkande visa honom, att sä val veterinärinstitu¬
tens styrelser som Sundhetskollegium och komitéu sjelf ansett som ett
vilkor för veterinärväsendets höjande, att veterinärerne finge rang. Ko-
mitén har föreslagit löjtnautsrang. Således hade jag icke gripit mina
tankar i detta hänseende ur luften, och det var ingalunda raljeri utan
mitt fulla allvar, att föreståndaren för den veterinärkliniska anstalten borde
få namn heder ock värdighet af professor. Jag tror icke att jag för den-
na sak förtjent klander. Men vill talaren från Gotland liellie gif\a den
omnämnde tjenstemannen värdighet af kapten eller major än af professor,
så skall det vara mig lika kärt. Emellertid ville jag säga, att den värde tala¬
rens sätt att operera mot mig i mitt tycke icke var riktigt trefhgt. Men det
får dock jag säga, att jag skrattade sjelf deråt, liksom hela Kammaren skrat¬
tade. Dock skrattade jag icke derför att han just syntes mig så qvick, utan
derföre att, då han i denna allvarliga fråga uppträdde med sm svada och
skrattade, så såg han verkligen i mina ögon ut alldeles som Mefistofeles i
operan Faust. Samme talare försökte också häromdagen briljera i samma
branche genom att draga fram en berättelse ur bibeln och deraf göra ett slags
tillämpning på en representant från Stockholm. Han sade, att denne var
Den 25 April, e. m.
515
så stolt öfver eu sin motion som Nebukadnezar varit öfver Babylon, och
derför tycktes han vilja släppa motionären på bete såsom ett nötkreatur,
så att likheten med Nebukadnezar skulle bli fullständig. Men jag skall
förehålla den värde godlandsrepresentanten en annan biblisk berättelse.
Han må akta sig, då lian hittar på sina liknelser, ty det kan bända, att,
om han reser en galge åt Mardoehai, Hamann, d. v. s. talaren sjelf, blir
hängd deri. Den historien kan han också läsa i bibeln.
Herr Hö rnfeldt: Jag ber att få vända mig med några ord till den
talare från Stockholm, som först hade ordet i denna fråga. Han har
nu såsom vid ett par föregående tillfällen skarpt klandrat Stats-Utskottet,
men förde dock vid detta tillfälle ett mer än vanligt humant språk. Han
påstod, att Stats-Utskottet i denna fråga velat en sak det ena året och
en annan det andra året och framhöll särskildt, att det skrifvelseförslag,
Stats-Utskottet år 1873 tillstyrkt, gått i annan riktning än Utskottets före-
liggande utlåtande. 1 detta kan väl ligga någon sanning, men jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att 1873 års af Stats-Utskottet tillstyrkta
skrifvelseförslag förkastades i Andra Kammaren, så att icke någon skrif¬
velse kom till stånd. Under nuvarande förhållanden har, enligt min tanke,
Utskottet icke kunnat göra annat än afstyrka den Kongl. propositionen.
Utskottet har ansett, att man först borde afvakta Riksdagens beslut om
grunderna för veterinärfrågans lösning. Efter det beslut Riksdagen för
ett par dagar sedan fattat, torde kunna anses som Riksdagens bestämda
mening, att. vi icke behöfva eller böra inrätta mera än ett fullständigt
veterinärinstitut. Men hvar detta skall vara beläget, är fullkomligen oaf¬
gjord!. Och den frågan torde icke vid denna riksdag kunna bringas
till slut.
Den ärade talaren sade, att, då Riksdagen, förra gången denna fråga
förevar, endast begärde nedsättning af anslagsbeloppet, och en sådan ned¬
sättning nu vore åstadkommen med icke mindre än 92,000 Rall', all rätt¬
färdighet borde anses uppfylld. Jag måtte emellertid på något sätt hafva
missförstått den ärade talaren, och kan ej begripa hvarifrån han fått den
nämnda summan, ty skilnaden mellan 634,000 R:dr och 597,700 R:dr är
ej mer än 36,200 R:di\ Detta är visserligen en nedsättning, men i min
tanke eu nedsättning af nog liten betydelse i fråga om ett företag, som
går löst på en half million. Ett institut, som ej behöfver prestera mer
än 12 veterinärer om året, torde icke behöfva inrättas på långt när så
kostsamt som här föreslagits. Redan det föreslagna antalet af 63 rum
utom källarvåningen synes mig bevisa, att inskränkningar kunna göras.
Men två poster hafva i synnerhet väckt Utskottets uppmärksamhet, nem¬
ligen begärda 15,000 R:dr för stängsel och mer än 7,000 R:dr för en
portvaktarstuga. Det synes mig alldeles omöjligt, att så stora summor för
.dessa ändamål kunna behöfvas.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Grefve Ro sse: För min del är jag på skäl, som här ofta blifvit
framställda, fullt öfvertygad, att för vårt lands behof icke erfordras mera
än ett veterinärinstitut. Jag är också af den öfvertygelse, att detta in¬
stitut bör förläggas här i Stockholm hellre än i Skara. Men jag kan
516
Den 25 April. e. m.
dock icke bifalla den Kongl. propositionen sådan den nu föreligger, eme¬
dan, enligt min uppfattning, allt för stora anspråk i afseende på anord¬
ningen af detta institut blifvit framställda. Jag har här kostnadsför-
slaget i min hand och ritningarne finnas här framlagda,så att Kammarens
ledamöter sjelfve kunna bese dem. Blott eu flyktig blick torde vara tillräcklig
att öfvertyga något hvar derom, att för ett antal af 48 elever — hvilken
kan anses såsom det sannolika årliga medelantalet vid ett sådant institut
— vida mindre unnervisningslokal måste vara tillräcklig.
Kostnadsförslaget upptager för auditorii- och museibyggnad 215,659
R:dr, för anatomibyggnad 68,147 R:dr, för smedja och skostall 65,782 R:dr,
för stall och ridhus den otroligt stora summan 91,622 R:Jr, för rots-och
hundstall 20,649 R:dr, för stall åt boskap, får och svin 23,020 R:dr och
för portvaktarestuga med ett rum och kök 7,156 R:dr. Denna sistnämnda
byggnad är ett litet hus, som, efter hvad jag föreställer mig, kunde byggas
för mindre än halfva den derför upptagua summan. Men clet tycks hafva
varit meningen att inreda det med mycken lyx. Jag vill blott påpeka,
att en kakelugn i denna portvaktarestuga är upptagen till ett pris af
160 R:dr. Det afses troligen en kakelugn med spegel. R idare upptager
kostnadsförslaget stängsel för 15,000 Rall’, deribland ett jernstaket af en¬
dast 355 fots längd för 8,875 R:dr. Dessa summor torde förutsätta mera
lyx än som bör komma i fråga. Än ytterligare förekommer för plane¬
ring å tomten 12,000 R:dr, för vatten- och gasledning några och 30,000
R:dr, för expropriation af jord 40,000 R:dr, för flyttning af byggnader, till¬
höriga det nuvarande jägmästarebostället å Djursborg, och slutligen för
oförutsedda utgifter 5,000 R:dr. Denna senare summa har öfverraskat
mig mera än någon af de öfriga. Jag tror, att man vid stora byggnads¬
företag vanligen plägar för oförutsedda utgifter beräkna 10 eller åtmin¬
stone sex procent på de förutsedda kostnaderna. I den här gjorda ytterst
låga beräkningen af oförutsedda utgifter tror jag ligga en antydning der¬
hän, att, vm vi beviljade det begärda anslaget, vi snart finge höra, att
det icke räckt till.
På de skäl, jag nu anfört, har jag biträdt Utskottets hemställan om
afslag å den Kongl. propositionen i dess närvarande skick. Om man ej
kan öfvertyga mig, att jag deri haft orätt, måste jag vidhålla min åsigt,
och får nu yrka bifall till Utskottets hemställan.
Häruti instämde Herr Per Nilsson i Kulhult.
Herr Guimelius: Kammaren lär icke vänta att af mig få höra något
vidlyftigt och sakrikt anförande i denna fråga, då jag naturligtvis icke
kan vara särdeles hemmastadd deri. Emellertid har jag icke tvekat att
begära ordet, så underligt detta kan synas.
Fyra talare hafva redan yttrat sig i ämnet. En af dem, hvilken
var stadsbo, yrkade bifall till Kongl. Maj:ts proposition under framhållande
deraf, att det icke ginge an att låta veterinärundervisningen förfalla. De
tre öfrige, som voro landtörn-, hafva alla, om jag ej misstager mig, förut
varit med om att skrifva till Kongl. Maj:t och förklara, att, derest icke
något sådant, som nu är i fråga, göres, så skulle veterinärundervisnin¬
gen förfalla. Men nu yttrade de sig emot vidtagande af någon åtgärd.
Ben 25 April, e. m.
De stödde sig dock på sinsemellan särdeles olika skäl. Den ene af dem
säde, att lian inom Utskottet talat för att man borde invänta det beslut,
Riksdagen skulle fatta i en annan del af veterinärfrågan. Jag förmodar
att han dermed syftade på frågan om anslag till ny stat för veterinär-
mrättningen i Skara. Men nu har Riksdagen fattat sitt beslut i den sa-
ken och det bör icke vara den ärade talaren okändt. Efter detta af
båda Kamrarne fattade beslut, synes mig, att samme talare skulle hafva
någon anledning att öfvergifva den ståndpunkt, lian i Utskottet intagit.
Utskottet bär sjelf antydt att man borde afvakta förändrade förhållanden.
bedan Utskottet på 56:te och början af 57:de sidorna i betänkandet
lemnat ett referat al hvad förut i frågan passerat — och att detta referat
under till stod for Kongl. Maj:ts proposition lär icke behöfva påpekas -
kommer . Utskottet slutligen, till den motivering, hvarpå Utskottet vill
grunda sitt afstyrkande af bifall till propositionen. Denna, några få rader
omfattande motivering består af två olika hälfter. Förra hälften inne¬
håller ett erkännande, att det nu uppgjorda förslaget innebär eu betyd-
lg minskning i byggnadsanordningarne, men att till följd af stegrade pris
kostnadsförslaget icke kunnat vidare nedbringas. Häri skulle man väl
tio sig se ett skäl för bifall till den Kongl. propositionen, och man skulle
vänta, att ett tillstyrkande skulle blifva slutföljden af en sådan förut¬
sättning, men så kommer Utskottet till slut i andra hälften med eu sväng¬
ning åt motiveringen, som lyder sålunda: -‘Då emellertid Utskottets be¬
rörda hemställan vid sistlidne riksdag afslogs och förhållandena sedan dess
icke undergått sådan förändring, som bör kunna föranleda till ändring i
Riksdagens då fattade beslut, föranlåtes Utskottet att i enlighet med
namnda beslut hemställa11 o. s. v. Sedan Utskottet skrifvit detta har ju
eme lertid den störa förändring inträffat, att Riksdagen för andra gången
förklarat, att Riksdagen icke vill veta af något fullständigt veterinärinstitut
i Öl en stund sedan frågade jag enskildt ett par skaravänner, om de
nu andtiigen tankte låta frågan om veterinärinrättningen få sin lösning
hiej. visst icke! — var deras uppriktiktiga svar. De ville nog både vid
denna och kommande riksdagar med all makt sträfva att hålla frågan
öppen for att skaffa oss åter dessa ljufliga diskussioner om veterinär-
anstalterna, antagligen med lika liten, framgång för Skaras intressen,
men med stor utsigt att få veterinärundervisningen i landet försatt i ett
alltmer otillfredsställande skick.
Stats-Utskottets ordförande uttalade nyss den bestämda uppfattning
att, dä något borde i saken göras, detta borde göras i Stockholm. Han
star således på helt annan ståndpunkt än den utskottsledamot, som ytt-
lade att, då man icke velat bifalla något till Skara, man ej heller borde
till Stockholm. Se det är ett tydligt uttalande — om eljest
ett sadant behöfdes — af hvad som egentligen ligger i denna fråga.
.... aradt‘ trott> att, om speciela anmärkningar mot kostnadsförslaget
föranled t Utskottet att tillstyrka afslag, Riksdagen skulle med fog kunna
ranta, att dessa anmärkningar något framhållits i Utskottets motivering,
i bär i stället Utskottets ordförande hasteligen och muntligt genomgått
de saiskiloa posterna i kostnadsförslaget, men derigenom är icke lätt att
vinna något omdöme om saken. Jag har icke varit i tillfälle att granska
518
Den 25 April, e. m.
kostnadsförslaget, men hvad angår det att Utekottets ordförande funnit
så betänkligt, att oförutsedda utgifter blifvit upptagna till så lågt belopp,
tänker iag mig, att denna post till äfventyrs kan finna sin rättfärdigande
förklaring just deri, att öfriga poster beräknats till jemförelsevis höga.
belopp, och således ej böra öfverskridas. , ,,
Då iag för min del skulle önska att en gång komma man detta
eviga veterinärtrassel, då jag ej kan fästa synnerligt afseende vid de nu
lösligen gjorda anmärkningar mot kostnadsförslaget, hvilka icke ansetts
vigtiga nog att få plats i Utskottets betänkande, och då jag icke kunnat
inse, att den förste talarens skäl och sifferuppgifter blifvit af han mot¬
ståndare vederlagda, kan jag icke finna något hinder for mig att rosta
för den Kongl. propositionen, hvartill jag yrkar bifall.
Herr Key: Eu ärad talare på stockholmsbänken lär, under det jag
nyss var frånvarande, hafva gjort mig den äran att uppläsa en del af det
anförande jag i fjol afgaf i detta ämne samt tillika uttryckt sm förvåning
öfver att jag, med de åsigter jag då uttalade, icke reserverat mig mot
Stats-Utskottets förslag i den nu föredragna punkten. Jag ber att med
anledning deraf få upplysa honom, att jag byser alldeles samma åsigter i
år som i fjol rörande denna fråga. Jag anser fortfarande, att vi hora
hafva allenast ett fullständigt veterinärläroverk och ingalunda två, att detta.
läroverk bör vara förlagdt i Imfvudstaden samt att det skick, hvari det
härvarande veterinärinstitutets byggnader befinna sig, är en riktig skan¬
dal för vårt land. Allt detta medgifver jag, och hvarje ord jag hirra året
härom yttrade är jag villig att, om så påfordras, ånyo upprepa. Men
detta oaktadt har jag liiträdt Stats-Utskottets tillstyrkan om utslag a
Kongl. Maj ds ifrågavarande framställning! Då detta synes innebära en
väsendtlig motsägelse, anhåller jag att få med några ord bjuda skal oi
Som Rerrarne finna, har det i fjol framlagda kostnadsförslaget to
ifrågavarande byggnadsföretag, hvilket då upptogs till 634,000 K:dr, nu
blifvit nedsatt till 597,770 R:dr. Skilnaden är visserligen icke synner¬
ligen stor, men jag vill å andra sidan erkänna, att en mängd oiyerfiodiga
arrangementer i byggnadsväg, hvilka voro inberäknade i fjolårets kostnads¬
förslag, blifvit ur det nu föreliggande uteslutna, och att, om man an kan
anmärka, att en eller annan post i detta senare förslag förfarande ar för
högt beräknad, så finnas också andra, som upptagits till alltför lågt be¬
lopp. På det hela taget tror jag till och med att med våra tiders boga
pris på arbete och materiel kostnaderna för dessa byggnaders uppförande
icke böra sättas lägre. Ett staket för 15,000 Ibdr! Det tycker man lå¬
ter orimligt. Ja väl, men staketet skall, för att blifva varaktigt, vara åt
jern, och jag tror icke, att ett sådant kan fås för billigare pris. ,
R:dr för eu portvaktarestuga är också i och för sig eu dryg summa, men
den skall byggas af sten, materielen är dyr, och jag vågar ej anse kost¬
naden för högt beräknad. Äfven detta erkänner jag villigt, och ändock
har jag biträdt Utskottets förslag, af skäl, för hvilka jag nu går att
redogöra. .
Fem procent ränta på byggnadskostnaden, upptagen i rund summa
till 600,000 R:dr, utgör 30,000 Rall'. Kostnaden för vetermarinstitutets
Den 25 April. e. in.
519
tjenstemäns aflöning uppgår till 24,000 R:dr förutom det nu föreslagna
dyrtidstillägg, 4,800 Rall-, Sammanlägger man nu dessa summor jemte
kostnaden för stipendier, 4,000 Ridt-, så får man eu totalsumma af 62,800
Rall', utgörande den blifvande årliga kostnaden för veterinärinstitutet.
Nu går jag till senaste årsberättelsen för samma institut. Hvad finner
jag val då? Jo, att antalet elever, som år 1872 utexaminerats från in¬
stitutet och utgått som fullbildade veterinärer, utgör — hvad tro Herrarue
'al. summa sex stycken! hn enkel division af 62,800 med 6 utvisar,
att hvarje så beskaffad elev skulle årligen kosta staten mer än 10,000
Rall-; vid årets slut utgjorde de studerandes antal vid institutet inalles
15. Jag får saga, att under sådana förhållanden tror jag icke, att man
kan stå väl till svars, om man med insigt om den ringa produkt, som
åstadkommes, nu beviljar ett anslag af 600,000 R:dr. Het ligger då bra
mycket närmare till hands att bevilja anslag till stipendier och dermed
affärda dem, som vilja studera veterinärvetenskapen, till något institut i
Köpenhamn eller Paris. Nej, mine Herrar! vill man göra något för att
höja veterinärväsendet i vårt land, så får man vara betänkt på andra åt¬
gärder än uppförande af granna hus. Ser man på uppgifter från främ¬
mande länder, så skall man finna, att antalet veterinärelever uppgår i
Köpenhamn till 175, i Berlin till 400, i Dresden 90, i Brussel 300, i Paris
400 och i Wien 500. Om vi också icke böra jemföra oss med de stora
staterna, så qvarstår dock alltid att Danmark, det lilla landet, har 175
veterinärelever. Det är icke genom uppförande af vackra byggnader, som
vi kunna annat än i andra hand afhjelpa det närvarande missförhållandet
Helt andra omständigheter ligga till grund för detsamma. Och jag tror,'
oaktadt allt det vackra, som i skarafrågan häromdagen talades om bild¬
ningens inflytande på de praktiska yrkena, att man alltför mycket öfver-
drifvit fordringarne för inträde vid institutet och att, förr än dessa for¬
dringar blifva nedsatta, något allmännare intresse inom vårt land för
i eteiinäivetenskapens studium icke är att påräkna. Det är, jag med-
gilver det, mycket beklagligt att så måste ske. Men det visar sig tydligt
att om det får fortfara på samma sätt som hittills, så kunna vi väl bygga
hus för 600,000 Rall-, men vi få inga elever. Det framgår af nyssnämnda
årsberättelse, att de fleste elever åtnjutit stipendier, som uppgått till en
sammanlagd summa af 4,000 Ruff. När man, detta oaktadt, icke kunnat
locka ett större antal elever till institutet, tror då någon af Herrarue, att
man skall lyckas bättre genom att bygga vackra hus? Jag tror det icke.
Och förr än det visat sig, att tilloppet af studerande ökats, förr tror jag
ej heller att det är välbetänkt att lägga ut en stor summa penningar
som i viss mån måste anses bortkastade.
Pa grund af dessa skäl har jag beklagligen icke kunnat biträda
Kongl. Maj.ts förslag, oaktadt jag gerna medgifver, att anstaltens bygg-
nadei för närvarande befinna sig i det skick, att en förbättring är synner¬
ligen behöflig. Jag nödgas derför anhålla om bifall till Utskottets ut¬
låtande i den föredragna punkten.
, Herr Grefve Björnstjerna: Jag ber att endast med några ord få
bemöta de anmärkningar, som här blifvit gjorda mot Kongl. Maj:ts förslag
och vänder mig i sådant afseende i första rummet emot hvad som blifvit
520
Den in April, e. m.
till fÖl (It ni btats-Utskottets ärade ordförande. Han t ra inlade ritningar
öfver ifrågavarande byggnadsarbeten samt uppläste åtskilliga delar af det
uppgjorda kostnadsförslaget. Ja! det låter ju något när man uppräk¬
nar de stora summor som beräknas åtgå till uppförande af t. ex. eu
smedja. Summan vore onekligen för stor, om här vore fråga om en vanlig
smedja. Men så är dock icke förhållandet; samma byggnad skall tillika
innehålla boningsrum för instruktionssmeden äfvensom för de personer,
som af hushållningssällskapen uppsändas för att erhålla undervisning i
hofbeslageiilära. Hela öfre våningen är för sådant ändamål afsedd. På
samma sätt anmärker man att eu portvaktarestnga, innehållande endast
ett rum och kök, skulle kosta flera tusen Pall*. Ja väl! Men byggnads-
materielen är verkligen i våra tider så dyr att ingenting bär torde kunna
nedprutas; den kakelugn t. ex., som nyss omnämndes vara upptagen att
kosta 160 Pall', kan verkligen icke anskaffas för billigare pris. Det är
sorgligt, men kan icke hjelpas; men, säger man, hela byggnaden är för
storartad. Då man kommer fram med dylika anmärkningar borde man
väl också uppgifva hvilka delar deraf äro för stort tilltagna, eller hvilka
lärare fått åt sig upplåtna för många boställsrum; något sådant bär jag
dock icke afhört. Då frågan förra gången var före, gjordes anmärkning
mot just sistnämnda förhållande. Detta har haft till följd, att antalet
lägenheter för lärarne blifvit i det nu föreliggande förslaget nedsatt till
det minsta möjliga. Jag tror derföre icke att man med fog kan hafva
något att i detta afseende anmärka.
Den föregående talaren gjorde upp en kalkyl öfver hvad hvarje elev
\id veterinärinstitutet kostar staten. Dessa byggnader, sade lian, komma
att kosta i rund summa 600,000 P:dr. Räntan på denna summa jemte
anslag för lärarnes aflöning samt stipendier uppgår innalles till 62,800
R:dr årligen; och dä de utexaminerade elevernas antal ett uppgifvet år
utgjorde 6, sa framginge, efter hans förmenande, att deras undervisning
kostade staten alldeles för mycket, Således hela kostnaden lagd på de 6
sagda år utexaminerade, men ingenting beräknadt för de öfriga eleverne
under deras 4-åriga lärokurs, ingenting för hushållningssällskapens hof-
slagareeiever, ingenting slutligen för vetenskapens utveckling. Ja! det
är också ett sätt att kalkylera, ett sätt hvarpå man kan få fram hvilka
resultat som helst. Jag tillåter mig dessutom påpeka att, om man
säljer den ifrågavarande gamla tomten, hvars värde efter de noggran¬
naste beräkningar kan uppskattas till 300,000 Rall-, och afdrager denna
summa från det nya kostnadsförslagets slutsamma, återstår omkring
290,000 Rall-. Det är således på detta belopp, som den värde talaren
borde hafva gjort sin ränteberäkning.
En annan talare har framhållit, att man i alla fall borde sälja den
dyrbara tomten. Så länge byggnaderna stå qvar derpå, förstår jag ej
huru detta skall tillgå-, så vida staten icke vill slå omkull hela inrätt¬
ningen.
Jag återkommer nu till Herr Keys uppgift, att år 1S72 icke mer än sex
elever utexaminerades från institutet, hvars samtliga elevantal då endast
utgjort femton. Denna uppgift är fullt riktig. Men hvarföre val’ antalet
då så ringat Jo! derföre att en Kongl. Maj:ts förordning kort förut ut¬
färdats, hvarigenom bestämdes, att ingen elev Unge vid institutet antagas
Den 25 April, e. m.
521
som ej afiagt maturitetsexamen. Eu sådan examen erfordrar ganska lån»
beredelsetid; det var derföre icke möjligt för dem, som ärnade egna sig åt ve¬
terinäryrket men icke egde erforderlig humanistisk bildning, att så kort
,ici efter det den nj a författningen utfärdades fullgöra de dryga inträdes—
fordringarne vid institutet. Det ligger således i sakens natur, att elevan¬
talet namnda år måste hafva varit lägre än vanligt. När sfi är, kan man
icke lägga detta elevantal till grund lör blifvande beräkningar.
•lag skall nu anhålla att fa med några ord vända mig mot en ärad
talare från Bohuslän samt erinra honom, att jag för min del aldrig yttrat
ett ord om ortintresse i fråga om Skara veterinärinstitut, icke eller velat
framhålla att denna inrättning borde uppehållas af omkringliggande orter.
Jag är öfver tygad att Skara veterinärinstitut verkat mycket godt. Jag
skall gerna vara med om att bevilja erforderliga anslag för detsammas
upprätthållande och får härmed förklara att jag kommer att rösta bifall
tjU (,en för Skara begärda smedjan. Men jag föreställer mig att någon¬
ting ännu vigtigare än Skara finnes för veterinärvetenskapen i vårt land,
en vetenskap, som af flertalet inom denna Kammare bör med liflig för¬
kärlek omfattas, enär den obestridligen är för landtbruket af allra största
betydelse. Ett fullt tidsenligt veterinärläroverk saknas ännu. Oaktadt
allt beröm man gifvit Skara, fruktar jag dock att veterinärundervis-
ningen och veterinärbildningen i vårt land ännu lemnar mycket öfriat
att önska.
Kongl. Majrt, som nogsamt insett detta, har ansett enda sättet att
athjelj a detta onda vara, att verkligt bildade personer egna sig åt denna
vetenskap, ty, mine Herrar, veterinärkonsten är en vetenskap lika väl som
läkai ekonsten, den bör då också behandlas såsom sådan och icke som ett
handtverk, som fallet beklagligtvis ofta nog hittills varit i vårt land. Kongl.
Maj:t har derföre dels för inträde vid veterinärinstitutet i Stockholm för¬
ordat fullständig humanistisk bildning, dels föreskrifvit en så lång och
grundlig kurs derstädes, att man kan vara någorlunda säker att de ut¬
gående eleverne äro verkligt vetenskapligt utbildade män.
\ id institutet i Stockholm finnas nu både tillräckliga lärarekrafter och
särdeles dyrbara samlingar; man har dessutom här tillfälle att sätta sig
i. förbindelse med de medicinska undervisningsanstalterna, hvilket natur¬
ligtvis är af stor vigt. Veterinärinrättningen här är således i vetenskapligt
afseende just hvad landet fordrar, men nödvändiga byggnader fattas der¬
emot i hög grad. Om uppgifterna från Skara äro riktiga, äro byggnaderna
der göda. och lärarekrafterna, efter hvad det hittills visat sig, tillräckliga;
veterinärinrättningen der kan således på tillfredsställande sätt verka sådan
den ar och bör vara. Alla intyga deremot, att så icke är förhållandet här
i Stockholm, ja, att det är nära omöjligt för institutet att i sitt nuvarande
skick fortfara. .Det lörefaller då i sanning besynnerligt, när talare förorda
att ännu ytterligare skjuta upp byggnadsfrågan. Mine Herrar, skjuta vi
upp saken, mycket längre, göra vi det på samma gång omöjligt att hafva
något institut i Stockholm, ty som förhållandet nu är bör det sannerligen
icke fortgå. Jag har redan tagit mig friheten upplysa, det åtskilliga
jm-soict äio i sådant skick, att de ej kunna begagnas. Den byggnad,
som äi afsedd för hornboskapen, är fullkomligt obrukbar; man kan icke
komma in dit utan fara att taket skall falla ner. En del af de öfriga
522
Den 25 April, e. m.
byggnaderna äro så bristfälliga, att, om man der under vintern insätter
kreatur, hvilka äro under behandling för yttre åkommor, få de lunginflam¬
mation och do. Då det nu visat sig, att kostnaden för de ifrågavarande
byggnaderna blifvit genom försäljning af tomterna nedbringad till eu be¬
tydligt mindre summa än det belopp, som 18(37 års Riksdag förklarade
sig vilja bevilja, kan jag icke tro, att Riksdagen nu skulle finna lämpligt
vägra det begärda anslaget. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts propo¬
sition.
Herr Kolmodin: Jag skall icke upptaga Kammarens tid så synner¬
ligen länge, ty alla kraftiga skäl för ett bifall till Kongl. Maj:ts proposi¬
tion äro af tvänne föregående talare redan anförda. Jag har endast att
konstatera det förhållande, att Stats-Utskottet vid detta tillfälle råkat i
tvetalan. Utskottets högt ärade ordförande har framställt de ifrågavarande
byggnaderna såsom särdeles luxuriöst och spatiöst tilltagna. En annan
ledamot af Stats-Utskottet, här i min närhet, har åter förklarat, att det
nu föreliggande kostnadsförslaget är så sparsamt tilltaget, att några ytter¬
ligare inskränkningar icke kunna göras. En sådan motsägelse är oupp¬
löslig, mine Herrar. Endast ettdera kan vara smult. Jag har emellertid
sjelf tagit någon notis om förslaget, och får på grund af den kännedom,
jag derom egen, ansluta mig till min ärade vän och granne och såga, att
efter min tanke man nu inskränkt sig så långt, att man : den riktningen
icke kan gå längre. Kostnaderna för denna smedja, som under aftonen
spelat en så vigtig roll, kunna lätt förklaras, då man vet, att byggnaden
är afsedd att logera icke mindre än 40 hofslagareelever, dels från kaval¬
leriet och dels från enskilde samt länens hushållningssällskap. "Men,“
sade den ärade talaren, “det är likväl i alla händelser för dyrt.- Mine
Herrar, det är mycket, som kan synas för dyrt och ändå behöfva be¬
kostas. Jag får för min del uppriktigt säga, att då jag hör talas om de
här förskräckliga profskjutniugarne med våra kanoner, så tycker jag väl,
att det är bra dyrt för vårt fattiga land att hålla dessa förstörelse¬
maskiner med tillbehör af krut och spetskulor, men icke vill jag derför
påstå, att vi skola gå tillbaka till den gamla tidens bruk och skjuta med
pil och båge. Det ligger i sakens natur, att en del kostnader äro ound¬
gängliga för civiliserade samhällen — stora eller små — om de skola
kunna följa med sin tid. “Men,“ säger den ärade talaren, “något annat
måste göras för veterinärundervisningen.“ Hvad är då detta andra'.'< Jo,
“man måste nedsätta pretentionerna för inträdet vid dessa institut; våra
närvarande förhållanden medgifva icke en högre bildningsgrad och betinga
billigare veterinärer". Tror då den ärade talaren, eller tror väl någon åt
Herrarne, att de svenska h%starnes eller kornas magar hafva eu enklare
konstruktion än deras vederlikars hos de stora nationerna. Jag tror för
min del, att de äro beskaffade på samma sätt, att det fordras samma in-
sigter för att sköta dem, ifall något kommer i olag; jag tror, att vi be¬
höfva lika grundligt utbildade veterinärer som någon annan nation i verl-
den, stor eller liten. Dertill får jag nämna, att det ligger en stor be¬
sparing uti dessa höga inträdesfordringar. En af lärarne vid institutet
härstädes har till mig personligen yttrat, att derigenom, att maturitets-
blifvit stipulerad såsom vilkor för inträde vid institutet, har det
examen
Den 25 April, e. in.
523
visat sig, att man kunnat afkorta kursen med ett år. Detta är en be¬
sparing, som är väl värd att beakta; ty “tid är pengar'*.
Vidare sade samme ledamot af Stats-Utskottet: “här har jag en för¬
teckning på eleverne vid institutet, och de utgöra icke mera än 15; skall
man nu bygga en byggnad på 600,000 R:dr för att taga emot dessa 15
elever?" Ja, jag medger, att det är ett bra litet antal. Den ärade ta¬
laren har dock säkerligen sjelf besökt veterinärinstitutet, då han varit
ined om att i Stats-Utskottet vid förra riksdagen förklara, att byggnader¬
nas beskaffenhet verkade förlamande på undervisningen. Huru kan han
då vid detta tillfälle fordra, att elever i massa skola strömma till en in¬
stitution, der byggnaderna bestå af eländiga ruckel, i hvilka man, snart
sagdt, icke utan fara kan inträda. Jag får för min del säga, att så länge
institutionen är på så sätt logerad, kan den omöjligt räkna på några
elever.
Man kan, mine Herrar, här välja emellan två saker, antingen att
staten upprätthåller veterinärstudiet, så att man anser det såsom en sta¬
tens angelägenhet att besörja tillgången på veterinärer, eller ock att man
öfverlemnar denna uppgift åt den enskilda omtanken. Efter min öfver¬
tygelse stå vi nu vid den punkt, att vi måste välja mellan ett af dessa
två. Det går icke an att år från år skjuta undan denna sak och följa
samma “laisser aller “-system som hittills; ett val måste ske, och före¬
draga Herrarne det senare alternativet, så låten icke veterinärundervis¬
ningen pinas ihjäl af brist på bostad, utan döden den hellre såsom stats¬
institution med ett enda hugg, genom att dx-aga in alla anslag. Det vore
mera ekonomiskt handladt och mera i vetenskapens intresse.
Jag har nu angifvit den ståndpunkt, på hvilken jag befinner mig i
denna fråga. Mig återstår nu endast att med några ord svara en högt
ärad talare på göteborgsbänken, som debatterar, om jag så får säga, nå¬
got intermittent. Han svarade nemligen i dag på hvad jag sade för två
dagar sedan, och dervid slutade han sitt svar med att helt enkelt hota
att hänga mig. I sanning, eu ganska kort och afgörande procedur med
eu motståndare! Jag vill dock fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på, att han borde bättre hafva läst sin bibliska historia, ty den af ho¬
nom anförda berättelsen lär oss, att den, som byggde galgen, blef hängd,
och att den, för hvilken den var afsedd, gick fri. Faran är således helt
och hållet på Herr Rundbäcks sida.
Mine Herrar, jag tror det är på tiden, att vi få slut på denna
fråga, och det kan endast ske på det sätt, att vi bifalla Kongl. Maj:ts
proposition. Då jag framställer detta yrkande, må Herrarne likväl icke
tro, att det sker för att slippa undan med lifvet, ty detta är ingalunda
mitt motiv. Såsom nyss nämndes, är det icke jag, som är i fara. Jag
yrkar, såsom sagdt, bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Sven Andreasson: Jag börjar med att förklara, att jag
skall yttra mig helt kort; jag har nemligen haft tillfälle förut att till¬
kännagifva min åsigt i denna fråga och har nu mycket litet att tillägga.
Då frågan vid förliden riksdag behandlades i denna Kammare, hade jag
emot Stats-Utskottets beslut uti det då framlagda betänkandet fogat
min reservation på den grund, att jag icke ansåg, att Riksdagen borde
524
Den 25 April, e. m.
gifva så mycket på hand för det då ifrågavarande förslaget genom
att i en skrifvelse till Kong!. Maj:t godkänna denna byggnadsplan.
Jag uttalade då i denna Kammare de betänkligheter, som jag hyste, och
vill nu icke åter upprepa desamma. Jag tror, att Stats-Utskottet har
haft goda skäl för att, då frågan nu befinner sig i lika outredt skick
som vid förra riksdagen, afstyrka beviljandet af det begärda anslaget.
Här har af en talare på stockholmsbänken uppgifvits, att byggna¬
derna icke skulle kosta 597,750 riksdaler, utan att man skulle afdraga
den summa af 800,000 riksdaler, som genom försäljning af de nu för
inrättningen använda tomterna skulle erhållas. Jag tror, att denna då
återstående siffra är mera vilseledande än de af Stats-Utskottet lemnade
uppgifter och försäljningssumman för tomterna blir ju alltid en statens
inkomst, och tvärtemot äfven en talares på örebrobänken påstående kan
jag icke finna Utskottets uppgifter annat än fullt riktiga. Jag fruktar
för min del, att man icke kommer ifrån veterinärinstitutet ens med dessa
597,750 riksdaler, utan vi torde nog få emotse efterräkningar. Vi hafva
i dag beviljat en större summa till inredning af ett nybygdt statens hus,
och hafva ingen säkerhet för att icke sådant äfven här vid lag kan
ifrågasättas. Då vi icke äro ense om hvar inrättningen bör ligga, uti
Stockholm, Skara, eller annat ställe, och frågan således är långt ifrån
klar, så, på grund häraf och hvad jag förut i frågan anfört, får jag nu
på det lifligaste anhålla om bifall till Stats-Utskottets hemställan i denna
punkt.
Herr Jöns Pehrsson: Jag skall visst icke länge taga tiden i an¬
språk, men vill blott anmärka, att det är märkvärdigt, hvad envisheten
är stor på vissa håll. Eu ledamot af Stats-Utskottet har sagt, att han
icke tror, att någon förminskning kan åstadkommas i byggnadskostnad^),
men att han likväl icke kunde bifalla Kong]. Maj:ts proposition. För
min del får jag säga, att detta resonnement förefaller mig alldeles ofatt¬
ligt. Det är sannerligen icke endast med afseende på byggnadskostna-
derna, som jag icke vill bifalla detta anslag, utan det tinnes äfven andra
omständigheter, hvilka, enligt min tanke, kunna tagas i betraktande. Jag
kan nemligen icke fatta, huru det väl är möjligt, att eu studerande, som
uti fyra års tid går här i denna fina hufvudstaden och inhemta)’ de lef-
nadsvanor, hvilka här finnas, skall kunna blifva så beskaffad, att han
kan vara lämplig för att gå i stall och ladugårdar på landet och blifva en
skicklig veterinär; dertill torde de blifva alltför förfinade. Vi hafva ju
redan ett annat dylikt läroverk här i Stockholm, nemligen skogsinstitutet,
och vill man äfven hafva veterinärinstitutet här, torde man få det lika
misslyckadt som skogsinstitutet. Detta är skälet, hvarföre jag, så länge
som jag kan, motsätter mig att förlägga veterinärinstitutet i hufvud¬
staden, och yrkar jag således bifall till Utskottets hemställan.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet Wen-
nerberg: Då propositionen om veterinärinstitutet i Skara var före, tog
jag mig friheten att yttra, att tre olika resultat rörande de båda vete¬
rinärfrågorna kunde tänkas och bland dem ett bifall så väl till framställ¬
ningen rörande nämnda veterinärinrättning som den i Stockholm, hvilket
Den 25 April, e. m.
525
jag af flera skgl ansåg vara det önskligaste och bästa, sedan eu gång
två veterinarmrattmngar för veterinärundervisningen funnos. Kammaren
bär emellertid icke lemnat sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition rörande
veterinarmstitutet i Skara. Det återstår alltså att välja mellan de två
omgå alternativen, nemligen antingen utslag å båda de af Kongl Makt
begarda anslagen, eller också ett bifall till hvad i denna punkt begärts
för byggnader åt veterinärinstitutet i Stockholm. Ett utslag äfven härå
skulle försätta oss på samma punkt, på hvilken vi alltför länge stått, med
afseende pa sträfvande^ att gorå veterinärundervisningen bättre och ända-
må senligare an den hittills, trots allvarliga och aktningsvärda bemödan¬
den åt institutens föreståndare och lärare, har kunnat blifva. Hvad det
e P a,, Y e n s ti t u t ct beträffar, så har det icke kunnat fullgöra sin
skyldighet såsom ömkligt varit, på grund af bristande lärarekrafter och
det andra har icke heller förmått verka såsom det bort i brist på nöd-
vandiga och ändamålsenliga lokaler. För hvarje år blir under sådana om¬
ständigheter detta veterinärinstituts verksamhet allt mer och mer för¬
svårad och måhända till följd deraf också elevernes antal mindre
Har har med rätta påpekats den stora vådan, om under sådana tor-
lållanden eu större pest skulle utbryta bland våra husdjur. Om så in¬
träffade, tror jag att man skulle få tillräckligt skäl att ångra, att man
1. e. i tld gfrt hvad som bort göras för att upprätthålla veterinärunder¬
visningen sa mycket som möjligt. Då nu det ena institutet till följd
at kajnrarnes beslut icke vidare torde kunna verka för en högre vote-
uiiai bildning, sa återstår att låta det andra institutet antingen utvecklas
sa att det må kunna lemna landet tillräckligt många och goda djur¬
läkare, eller ock fortsätta det oefterrättlighetstillstånd, i hvilket det binge
nog befunnit sig. Det kan icke vara någon tvekan om hvad jag i detta
i anT Van-/ a rat„ta’ och Jag fär således på grund af de talande skäl,
som ledan blifvit anförda till förmån för den Kongl. propositionen, och
med all aktning för de upprepade motskäl, samt med förbigående af
livad som först efter denna frågas afgörande torde böra tagas i betrak-
lande nemligen sänkandet åt fordringarne för inträde vid institutet, för¬
öda bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
I1rfp5 J.f'1!: ,HKerr. Jal“an! JilS förmodar att Kammaren torde
la det fullkomligt berättigad^ om jag är angelägen att konstatera, att
jag icke lemnat någon uppgift, som icke varit fullt korrekt.
Fn arad talare på norrlandsbänken undrade, hvarifrån jag tagit de
beiakningar, som jag framlade då jag förra gången hade ordet Jag vill
läggUgaa V6rtyga h°nom om* att dess;l beräkningar äro alldeles oveder-
...., ar? Stats-Utskott yttrade i sitt betänkande N:o 10, att Utskottet
riuhnn lm S1f uatt’ "med inskränkande af byggnaderna till hvad som för
anclamalet må finnas oundgängligen nödigt, kostnaderna icke borde komma
att öfverstiga det belopp, som enligt Kongl. Maj ris till 1867 års Riksdag
“‘“ISf, Proposition ansetts för ändamålet erforderligt". Stats¬
utskottet förklarade sig således vara belåtet, om genom omarbetning af
byggnadsplaiien kostnaden skulle kunna så nedsättas, att den icke blefve
högre an hvad som vid 1867 års riksdag för ändamålet begärts. Såsom
526
Den 25 April, e. m.
ias uti mitt förra yttrande anförde, var den 1867 beräknade kostnaden
486 000 R:dr. Derifrån skulle, genom att man försålde en del ai tomten,
afså 96 000 R:dr; återstå således 390,000 R:dr såsom direkt statsutgift
enligt 1867 års förslag. Det är följaktligen denna sjörå, med hvilken
1873 års Stats-Utskott förklarat sig vara belåtet. Det nu framlagda forslaget
slutar med en summa af 597,770 R:dr, och man beräknar att genom för¬
säljning åt de gamla tomterna få igen minst 300,000 R:dr enligt Hen
Kevs beräkning omkring en half million — och får man nu den torstnamnda
summan så blir den "direkta statsutgiften 297,770 R:dr och den skulle
således med 92,230 R:dr understiga den summa, som beräknades 18b/
och med hvilken 1873 års Stats-Utskott förklarat sig nojdt. Härmed
torde alltså vara afgjordt, att den uppgift, som jag hav lemnat om kost¬
naden, varit fullt korrekt. ,, . , ,
Medan jag har ordet, ber jag att få bemöta ett par yttranden af de
talare, som försvarat Stats-Utskottets förslag. Ordföranden i Utskottet
menade, att eu flygtig blick på de särskilda posterna i kostnadsförslag^
skulle visa, att kostnaderna voro orimligt högt tilltagna. Det ai dock
för mig och, såsom jag förmodar, äfven för Kammarens ofrige .ledamöter
mycket svårt eller rent af omöjligt att, då man hor åtskilliga siffror upp¬
läsas, afgöra, huruvida det är för mycket för det afsedda andamålet, eller
icke Man kan visserligen imponera genom att på så satt aurora sittioi,
och'såga, att så och så mycket skall åtgå till eu grindstuga o s v men
för att rätt bedöma förhållandet, torde det vara nödvändigt att något
närmare sätta sig in i detaljerna af byggnadsminnen. Riksdagens mening
kan dock val ej vara, att svenska staten skall uppfora byggnader oi
en vigtig undervisningsanstalt i den berömda svenska ladustilen.
Då samme talare för öfrigt anmärkte, att man tagit upp en post,
nemligen för oförutsedda utgifter, alltför lågt, så vittna!' detta, efter mm
tanke? om att de öfriga kostnaderna äro så samvetsgrant som möjligt
beräknade och att man bemödat sig om att framlägga en verkligt till-
Den*ärade representanten från Södra Tjust gjorde eu jemförelse, som
förefaller mig något betänklig, i det att han nemligen uppgaf äntå et åt
de för hvarje år från veterinärinstitutet härstädes utgående elevei och mot
detta ringa antal ställde, icke antalet af de från institutet r Kjobenhavn
för hvarje år utgående elever, utan antalet af elever, som studerade dei
årligen. Då han vidare talade om kostnaden, så glömde han alldeles bou
att utom de elever, som från institutet härstädes utgå såsom veterinärer,
här äfven undervisas tre gånger så många elever i liofbeslagmno. • fe
fcLoto, åt" äfven någon ål af kostnaden skall falla på dessa 18 elever,
ehuru jag icke tilltror mig att kunna saga i hvilken proportion.
Då den der af samme representant anförda siffran på elevantalet
Kjöbenhavn skulle vara egnad att gorå ett starkt intryck så får jag saga,
att iag anser denna siffra underkastad någon tvekan. Om jag q miss-
tagei' mm uppgaf han, att elevera vid veterinärinrättmngen i Kjoben-
£l vore till antalet 120. men jag te då att få Reta uppmärksamheten
på att vid denna inrättning, som kallas “den Kongelige ^eteu 0 , °
Landbohöiskole" är anordnad en särskild kurs för hmdtmatare och en
för agronomer, hvilka till ganska stort antal derstädes utbildas, och aro
Den 25 April, e. m. 527
dessa äfven inberäknade uti nämnda siffra, så blir kanhända afståndet
mellan antalet af dem, som besöka veterinärinstitutet härstädes, och an¬
talet verkliga veterinärelever i Kjöbenhavn ej så förskräckligt stort, som
nan sökte visa.
Herr Key: Jag ber om tillgift att jag ånyo upptager tiden, men jag
måste göra det, emedan riktigheten af de utaf mig lemnade uppgifter blif¬
va bestridd. Det skulle sannerligen vara mycket illa, om jag från Stats¬
utskottets sida sökte vilseleda med några oriktiga uppgifter, och iag skall
visa, att så icke heller är fallet. J 8
Den siste ärade talaren anmärkte, att jag uti min beräkning förbi-
öått eleverne i hofbeslagning. Det är mycket sannt, att jag icke upptog
18 hofslagare bland de från institutet afgångna veterinärer, men det
gjorde jag med fullt uppsåt, emedan det här icke är fråga om dessa, utan
om legitimerade _ veterinärläkare, för hvilkas utbildande man fortfarande
m11 ega och utvidga detta institut, och för hvilkas kompetens student-
examen fordras, hvilket naturligtvis icke behöfves för hofslagare.
Jag vill emellertid stå denne talare till tjenst med en annan siffra,
lian trodde, att den af mig kalkylerade kostnaden borde fördelas äf¬
ven på dessa 18 hofslagareelever. Om han slår upp pag. 23 af årsbe¬
rättelsen från Kongl. Veterinärinstitutet i Stockholm för år 1872, så finner
han att inkomsterna af stallet, för foder in. m., och af smedjan, för sko¬
ning m. m., uppgå till öfver 17,200 R:dr, hvilka inkomster väl också an¬
vändas för att upprätthålla institutet. Der får han således nära 1,000
R:dr till hvarje hofslagare och dermed hoppas jag, att han är nöjd. Den
åt mig anförda siffran står alltså, qvar för de egentliga veterinäreleverne.
Hvad den ärade talaren från Gotland beträffar, så sköt han som
vanligt med “spetskuloru och hemställde om vi, då spetskulorna nu voro
så dyra, derföre skulle skjuta med pil och båge. Ja, så må det vara!
taga ett annat exempel, nemligen med afseende å pansarskepp.
Det är erkändt för dyrt för Sverige att hafva stora pansarskepp, oak-
tadt nutiden ännu anser dem för att vara de bästa krigsfartyg.
Vidare talade han om att institutionen icke skulle kunna hållas vid
jif, så länge byggnaderna vore i så dåligt skick. Men, mine Herrar,
byggnader i och för sig gifva icke något lif, och jag vill hemställa till
den arade talaren, huruvida han tror, att, om vi till exempel byggde ett
nytt Riksdagshus för några millioner, i stället för det vi nu ega, debat¬
terna mom denna Kammare derigenom skulle komma att höja sig i pro¬
portion med dessa millioner.
Herr Kolm o di n: Jag vill emot den siste ärade talarens yttrande
blott göra eu enda anmärkning. Han sade, att “byggnader gifva icke iif\
men tak öfver hufvudet torde dock vara nödvändigt för lifvets bevarande
uti vårt nordiska klimat.
Jag yrkar fortfarande bifall, till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Wigardt: Endast ett par ord för att förklara att, då iag
uu kommer att rösta för bifall till Stats-Utskottets förslag i denna punkt,
jag gör det hufvudsakligen derföre att, ehuru jag beklagar, det veterinär¬
528
Den 25 April. e. in.
undervisningen i vårt land befinner sig på eu låg ståndpunkt, jag icke
tror, att förhållandet kan blifva annorlunda, så länge fordringarne för
inträde vid veterinärinstituten äro så höga, som hittills. Nu är ju.
nemligen föreskrifvet, att studentexamen fordras för inträde dit, och vid
sådant förhållande tror jag sannerligen ej, att instituten skola kunna få
många elever, ty de studenter, som duga till något, skola säkert egna sig
åt andra befattningar.
Herr E hr eivb o r g: Det tyckes verkligen vara fara värdi, att Kam¬
maren skall uti en hastig vändning komma att fatta ett beslut, hvari¬
genom staten skulle till förmån för Hernqvistska arfvingarne beröfva sig
en dyrbar egendom för veterinärundervisningen, som den verkligen har,
och jag kan för min del icke underlåta att i sista stunden varna derför.
Då Kammaren uti 34:de punkten fattade sitt beslut, var motivet för ma¬
joriteten ingalunda att derigenom skulle vara afgjordt, att veterinär-
institutet skulle ligga just på det stället och icke på det andra, utan
meningen var, att, då förslagen voro så många och frågan hvar det
egentliga institutet skulle ligga och huru det skulle vara beskaffad! ännu
vore outredd, man önskade hålla denna fråga öppen för bättre utred¬
ning. I full konseqvens med detta beslut borde Kammaren, efter min
åsigt, äfven handla i denna punkt och från denna synpunkt yrkar jag
bifall till Stats-Utskottets förslag och afslag å Kongl. Maj:ts proposition.
Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen framställde, enligt
de yrkanden som förekommit, propositioner så väl på bifall till Utskot¬
tets hemställan som på afslag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts
i ämnet aflåtna nådiga proposition; och ansåg Herr vice Talmannen sva¬
ren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering
blef emellertid begärd och företogs alltså enligt en nu uppsatt och af
Kammaren godkänd omröstningsproposition, så lydande:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 82:dra punkten af
dess utlåtande N:o 20 a,
röstar ja;
Deri, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga framställning.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 118 ja mot 38 nej. hvadan
Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Rörande
Den 25 April, e. m.
59.9
Rörande 8il:dje jmnli-m anförde:
Friherre Ericson: Kammaren kan med skäl vara ledsen på denna
diskussion om veterinärinrättninga.r, och jag ber således om ursäkt för
att jag nu ytterligare upptager Kammarens tid; men jag bär halt eu
från' Utskottet afvikande mening i fråga om det uti den nu föredragna
punkten af Utskottet afstyrka anslag till voterinärinrättningen i Skara.
Denna fråga är alldeles oberoende af den strid, som i förgår afton bär
föregick. Det gäller bär icke att ställa Skara veterinärinstitut i likstäl¬
lighet med Stockholms, utan att blott till någon del göra det möj¬
ligt för det förstnämnda institutet att utbilda veterinärer. Då jag nu
yrkar afslag å Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
hav jag för detta mitt yrkande, efter min tanke, ett godt stöd uti den
af Utskottet anförda motivering, och jag tror äfven, att mina ärade
kamrater inom Stats-Utskottet icke skola vara så synnerligen mot detta
anslag, men de ansågo, att då de afstyrkt byggnadsanslaget till Stock¬
holm', vore det äfven skäl att afstå byggnadsanslaget till Skara veterinär-
institut.. Jag tror för min del icke, att det är nödvändigt gorå det, ty,
efter min uppfattning, stå dessa båda frågor alldeles oberoende af hvar¬
andra. Till stöd för min åsigt skall jag anhålla att få uppläsa hvad
Utskottet uti sin motivering vid J4:de punkten af detta utlåtande anfört;
det säger nemligen: ..
“Beträffande veterinärinrättningen i Skara hemställde namnda komité,
att densamma fortfarande borde bibehållas såsom en veterinärsjukvårds-
anstalt, med ändamål derjemte att meddela undervisning i vetennar-
kunskapen och särskild! den del deraf, som afsåga botbeslaget, i b vilket
sistnämnda hänseende vid inrättningen skulle finnas en hofbeslagssmedja,
der undervisning i hofbeslagsläran borde meddelas/1
Det är ju icke något annat, som, såsom Herrarne veta, är uti den
Komd. propositionen begärdt, än anslag till en smedja, inventaiiei och
verktyg till densamma o. s. v. Denna fråga är således alldeles fristående
från den, hvarom diskuterats, och jag anhåller derföre, att denna dam¬
mare måtte, i likhet med Första Kammaren, bevilja det af Kongl. Maj:t
begärda anslag af 10,000 kronor för att sätta donna inrättning i Skara,
hvilken under så många år varit till gagn icke1 allenast för provinsen,
utan äfven för hela landet, i tillfälle att åtminstone försöka fortsatta
med sin gagnande verksamhet. . .
Jag anhåller således om bifall till Kongl. Mapts proposition och ut¬
slag å Utskottets hemställan.
Grefve Björnstjerna instämde med Friherre Ericson.
Herr Granlund: Lika med den föregående talaren ansei jag, att
denna fråga icke står i sådant samband med den, hvarom 34:de punkten
af detta utlåtande handlar, att man skulle afstå denna punkt derför, att
man afslagit don 34:de. Het kan väl icke vara Riksdagens mening att
denna veterinärinrättning i Skara skall lemnas utan allt understöd tran
staten, och hvad den bäst nu behöfver är eu hofbeslagssmedja samt m-
Prof. 1874. 2 Aj\l 3 Ruin!. J4
530
Den 2!5 April, e. in.
veritabel’ dertill och annan undervisningsmateriel. Vid behandling af den
34:de punkten förundrade sig eu talare öfver att kostnaderna för åtskil¬
ligt vid Skara veterinärinrättning och deribland för en sådan smedja voro
så billigt beräknade, och det är verkligen billigt begärdt 10,000 kronor
for smedja och inventarier samt undervisningsmateriel, då .kostnaden för
en smedja vid veterinärinstitutet i Stockholm skulle uppgå till 05,000
kronor; men det torde väl icke böra läggas inrättningen till last, utan
tvertom bevisar hushållning.
Jag tror, att det i landsorten är ett stort behof att få flere skick¬
lige hofslagare, än som nu finnas. Efter hvad jag har mig bekant, har
fiån Skara äfven till våra orter kommit personer, hvilka genomgått kurs
i hofslageiiet; de hafva lärt andra, och denna lärdom har sedan spridt
sig och verkat högst nyttigt. Jag tror således icke, att det är skäl att
afslå det nu ifrågavarande anslaget, ty om Skara veterinärinrättning skall
kunna fortsätta att undervisa i hofbeslag, torde det väl vara nödigt, att
en smedja finnes, och jag yrkar derföre bifall till Kongl. Maj:ts propo¬
sition.
Grefve Pösae: Jag skall icke besvära Kammaren med någon lång
diskussion i denna fråga, utan inskränker mig till att helt enkelt yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag.
Efterst öfverläggningen förklarats slutad, gåfvos propositioner
dels på bifall till Ltskottets hemställan och dels på yrkandet att, med
afslag å berörda hemställan, Kongl. Maj:ts nådiga framställning i ämnet
måtte bifallas. Herr vice Talmannen förklarade sig anse röstöfvervigt före-
finnas för Utskottets förslag; men då votering begärdes, blef i anledning
deraf en omrostmngsproposition af följande lydelse nu uppsatt, justerad
och anslagen: J
Den, som bifaller, hvad Stats-Utskottet hemställt i 83:dje punkten
af dess utlåtande Isko 20 a, J ^
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
, ... Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit Kongl. Maj:ts i ämnet afiåtna nådiga proposition.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 66 ja mot 65
nej; och hade således Utskottets hemställan bifallits.
S4:de och S5:tc punkterna.
JBiföllos.
Udde pull!.!eu.
Lill. a.
Momentet bifölls.
Pen 25 April, e. m.
531
Lill. b.
Härvid anförde:
Herr Iledin: Jag skulle stanna, i förbindelse till Ståts-Utskottet,
om någon af dess ledamöter ville lemna mig välvillig upplysning, om
Utskottet haft förevarande fråga i betraktande från någon annan syn¬
punkt än den i Kongl. Maj:ts proposition angifva, och sarskildt om Ut¬
skottet tagit i öfvervägande Vetenskapsakademiens framställning till
KonM Makt rörande intendenternas likställighet i löneförmåner med uni¬
versitetens professorer. Jag förstår ej, huru Vetenskapsakademiens liden-
Mentor kunna räknas till de embets- och tjensteman, för hvilka sa-
som' det heter i 44:de punkten af bil. 7 a till statsverkspropositionen _ —
“aflöning icke bort slutligen närmare bestämmas utan föregående när¬
mare utredning11. Det förefaller mig, som om lämpligheten af eu defini¬
tiv lönereglering för intendenterne vid Vetenskapsakademien borde fiam-
ställt sig för Utskottets blick redan vid första befattningen med Kong!.
Maj:ts proposition i denna del, ty frågan är af den natur, att eu näi-
mare utredning af saken, sådan som ansetts erforderlig i ftåga om en
mängd öfrige embets- och tjensteman, här knappast behöfves. Jag kan
icke ens fatta, hvari en sådan utredning skulle bestå. Jag har icke bort
ifrågasättas, att någon af dessa intendentsplatser skulle indrägt^ och ej
heller torde någon närmare utredning behöfvas derom, att, 3,500 och
4,000 riksdaler äro alltför låga lönebelopp för personer i den ställning,
som ifrågavarande intendenter innehafva. Dertill _ kommer nu, att de
embetsman, som äro aflöuade af Vetenskapsakademiens egna medel, “be-
finna sig i bättre vilkor än de med statsmedel aflönade intendenterne vid
statens naturhistoriska museum. Då jag således icke vet, hvad man
skulle hafva att närmare utreda i denna fråga eller hvarföre ej ifråga¬
varande embetsmål löner skulle kunna definitivt regleras lika val som
lärarnes vid elementarläroverk, pedagogik- och seminarier, så skulle det
vara mig kårt att få. veta, om'Utskottet egnat. någon närmare iippmanc-
samhet åt denna sida af saken, och jag anhåller att få upplysning härom
i förhoppning om ett bättre resultat vid nästa riksdag, deiest Utskottet
ej anser någonting kunna göras redan nu.
Grefve Pos se: Jag medger, att den anmärkning, som Herr Hedin
framställt, har skäl för sig, och jag får med anledning deraf upplysa, att
till Stats-Utskottet inkommit jemte öfriga handlingar Vetenskapsakade¬
miens utlåtande till Kongl. Maj:t, innehållande förslag till definitiv regle¬
ring för Vetenskapsakademiens embets- och tjensteman, och for mm del
tror jag, att detta förslag väl kunnat godkännas, och att man på giund
532
Den 25 April, e. m.
deraf kunnat gorå, framställning till Riksdagen om definitiv lönereglering,
men jag anser, att Utskottet handlat klokt, då Utskottet icke framlagt
ett dylikt förslag, emedan Kamrarne då lätt kunnat möta med den in¬
vändning, att Kongl, Maj:t icke prötvat frågan. Detta har varit skälet,
hvarföre Utskottet icke velat gå längre, än Kongl. Maj:t begärt. Ut¬
skottet har i fråga om dyrtid still ägg för Akademiens tjensteman ansett
sig icke höra afvika från den allmänt antagna grundsatsen. För min del
skulle jag vill hafva velat gå längre, om jag hade trott, att ett förslag
i den riktningen medfört åsyftad verkan. Nu yrkar jag bifall till Utskot¬
tets hemställan.
<'heten för Kongl. Eeklcsiastik-departementet Herr Statsrådet W eu-
neiberg: Don framställning till Kongl. Maj:t, som på nådig befallning
algals åt Vetenskapsakademien, rörande lönereglering och tillfälligt löne-
tillskott för dess tjensteman var icke den enda af sådan beskaffenhet,
å hvilken ett lika afseende af Kongl. Maj:t fästes. I Kongl. Maj:ts pro¬
position rörande lönetillägg är första stycket så lydande: “Sedan Eders
Kongl. Maj:t — ---nästkommande år“. På grund af detta Kongl.
Maj:ts beslut, rörande dyrtidstillägg för embets- och tjensteman under
statsdepartementen, kom frågan om lönereglering för intendeuterne vid
Vetenskapsakademien att åtfölja de öfriga frågorna af samma slag. Åt
det anförda framgår, att undantag gjorts endast för lärarne vid elemen¬
tarläroverken, seminarierna och pedagogierua. Under erkännande af be¬
bo! vet af en definitiv lönereglering för Vetenskapsakademiens intendenter
och i förhoppning, att en sådan snart kommer att ske, har jag endast
velat lemna upplysning om orsaken, hvarföre ett förslag till eu sådan nu
icke blifvit af Kongl. Maj:t framstäldt.
Öfverläggningeu var slutad. Momentet bifölls.
87 :de — 107:do punkterna.
Blefvo äfvenledes bifallna.
108:de punkten.
I anledning af hvad Utskottet i denna punkt hemställt yttrade:
Jlerr Per Nilsson i Espö: Jag hav icke begärt ordet för att klan¬
dra Utskottet, derföre att Utskottet afstyrkt min motion, utan för att
uttala min enskilda åsigt i frågan och de skäl, som föranledt mig att vid
riksdagen framlägga denna motion.
Om man tager Sveriges historia i handen och läser deri, finner man
att, såsom en stor häfdatecknare yttrat, svenska folkets historia är dess
konungars historia, men söker man upplysning om svenska samhällets
utveckling i hvad den rör sjelfva folkets historia, så finner man, att denna
i sjelfva verket icke är skrifven, och den kan ej heller fullständigt skrif¬
va^, förrän vi erhållit ett etnografiskt, konst- och kulturhistoriskt museum.
Syftemålet med min motion är att söka afhjelpa bristen på ett dylikt
Den 25 April, e. m.
583
museum. Inom den konst- och .kulturhistoriska samling, hvars inköpande
af staten jag ifrågasatt, finnas inånga dyrbara minnen åt våra förfäder
anda frän deras äldsta kultur intill nuvarande tid. När kristendomen
infördes i värt. land, sökte man förstöra allt, som bär vittne om våra
hedniska förfäders lefnadssätt och odling, man dessa både vant lörsigti-
gare än vi äro, ty de både i de dödas glitter nedlagt sina vapen och
husgeråd, och det bär lyckats den senaste forskningen att der upptäcka
många värdefulla kulturhistoriska föremål. När sedan reionnationen bör¬
jade, sökte man förstöra allt, soni rördo medeltidens historia, äfven
om detta hade aldrig sä högt kulturhistoriskt värde. 1 deri Ilaramerska
samlingen finnas dock förvarade sä ofantlig! inånga och värdefulla minnen
af våra förfäders lif, att det i sanning för fosterlandsvännen skulle vara
hardt att so dem skingrade på den utländska marknaden.
Det kan väl tyckas, att inköpssumman 120,000 pund sterling är väl
stor, isynnerhet vid jemförelse med den approximativa uppskattning, som
blifvit gjord inom Ecklosiastik-departementet, och enligt hvilken värdet al
de ifrågavarande samlingarne icke skulle uppgå till mer än 720,000 riks¬
daler. Jag känner icke de värderingsman, som gjort denna uppskattning,
men jag lian tryggt påstå, att de icke begripit hvad konstföremålen uu
gälla i utlandet. Jag kan visa den värdering, som skett med den person,
som köpt den Ilauimerska samlingen. Denna är delad i 50 grupper, med
eu fäst summa för hvarje grupp, livilka sammanräknade med ränteför¬
luster gör 120,000 pund, och egarne hafva förklarat sig beredvilliga att
behålla tvä eller tre grupper efter det dessa grupper åsätta värdet, sa
att köpesumman icke skulle blifva så stor.
Då vi nu sakna ett museum för utvecklingen af vår inhemska konst¬
industri, vore det fördelaktigt att ega denna samling, för att deraf göra
ett urval för ett sådant museum, hvarjemte man kunde utvälja hvad som
vore behötligt för komplettering af samlingarne i Nationalmuseum. Hvad
soin blefve öfver kunde försäljas på offentlig auktion, och jag är öfver-
tygad, att eu sådan försäljning skulle inbringa en icke obetydlig summa.
Man bär invända att då ifrågavarande samling åt- 1871 hembjöds staten,
fordrade egaren endast 400,000 speciel', men det är att märka, att sam¬
lingen då innehöll endast 100,000 nummer, hvaremot den nu uppgår till
120,000 nummer, så att man icke kan undra på att köpesumman stigit.
Jag vill icke trötta Kammaren med att tala om dessa rika samlingars
stora värde, ty jag tror det är kändt, då egaren så beredvilligt visat dem
för alla, som velat taga dem i betraktande.
Jag bär äfven hört eu eller annan invända, att, om vi köpa denna
samling, skulle vi vara nödsakade att bygga ett palats att förvara den
uti, men för närvarande eger det lyckliga förhållandet rum, att man för
detta ändamål möjligen skulle kunna få disponera den s. k. stadsgården,
hvilken eges dels af Stockholms stad och dels af staten till följd åt det
fastighetsutbyte med ryska regeringen, som Riksdagen nyligen bifallit.
Jag tror, att Stockholms stad med beredvillighet skulle öfverlemna denna
byggnad, af hvilken staden nu har ringa inkomst, till ett konst- och
kulturhistoriskt museum, och den som sett lokalen vet livilka charmanta
salar der finnas. Om vi med förenade krafter göra denna uppoffring,
skall efterverlden säkert blifva oss derför tacksam. Det förhåller sig med
534
Den 25 April, e. m.
staten amu med den enskilde; tiar det är midt om kapital, får man blott
tillfredsställa do naturliga behofven och blir tvungen att låta de materiel»
intressena segra, men, när hans tillgångar det tillåta, vill den enskilde
gerna offra något på sin själs odling, och så bör äfven staten, när det
är öfverflöd i statskassan, göra uppoffringar för de högre och ideela
intressena. !)et är hög tid, att vi söka förvara våra gamla minnen, ty
man finner i tidningarne, huru utläudingar annonsera, för att få köpa
hvad sou) ännu finnes qvar åt fornnordiska husgeråd och gammal nordisk
husslöjd, och den enskilde är ursäktad, om han vänder sig till de utländ¬
ska köparne, emedan de betala väl, men på detta sätt lockas våra
forntida minnen allt mer och mer ifrån oss.
För några år sedan skref eu utmärkt naturforskare följande ord,
hvilka vi böra lägga på hjertat: “Hvad slättländerna vid Medelbafvets
klister voro för den romerska och grekiska bildningen, det skola Katte-
gats och Östersjöns kuster blifva för den förhistoriska forskningen*1.
Jng yikar utslag ä Utskottets hemställan och bifall till min motion,
och jag vågar begära votering, ehuru jag väl inser, att jag icke får många
på min sida.
Herr A. Rundbäck: I likhet med den föregående talaren vill jag
icke klandra Utskottet, utan tvärtom hembära Utskottet min tacksamhet
för dess behandling ej mindre åt 8:de hufvudtitelu i allmänhet än af före¬
varande punkt i synnerhet. Då vi vid denna sena timma böra afhålla
oss frän att hålla långa predikningar, vill jag helt enkelt yrka bifall till
Utskottets hemställan, som tillräckligt talar för sig sjelf.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr vice Talmannen
upptog de yrkanden, som blifvit gjorda, och gaf, i öfverensstämmelse med
dem, propositioner så väl på bifall till Utskottets hemställan som ock på
arfslag derå och bifall i stället till det förslag, som Herr P. Nilsson i
Espö uti sin rörande denna fråga afgifna motion framställt. Den hirra
propositionen fann Herr vice Talmannen vara med öfvervägande ja be¬
svarad; men då Herr Per Nilsson begärde votering, biet' alltså eu om-
röstniugsproposition af följande lydelse nu uppsatt, justerad och anslagen.
Den, som bifaller hvad Stats-Uiskottet hemställt i 108 punkten af
dess utlåtande N:o 20 a,
Den, det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med utslag å Utskottets hemställan bi¬
fallit det förslag som blifvit framstäldt i den af Herr Per Nilsson i
Espö afgifna motion, N:o 114.
Den 25 April. e. m.
Omröstningen försiggick; och visade sig vid röstsedlarnes samman¬
räkning, att 107 ledamöter röstat ja, mot 20 som röstat nej, hvadan
Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
De vid utlåtandet fogade tabeller godkändes med de ändringar deri,
sotn blefve eu följd af sådana Kammarens beslut, Indika voro afvikande
från Utskottets förslag.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12 på natten.
In Mena
Fl. Husberg.