Den 31 Härs, f. m.
Tisdagen dels SE Mars.
KL 10 f.
m.
§ i.
Justerades protokollen för den 23 och 24 i denna månad, äfvensom
protokollsutdrag rörande de i sammanträdet den 28 dennes fattade beslut.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 21 a och memorial Nås 51_54; samt
Bevillnings-Utskottets betänkande X:o 4.
§ 3.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets nedannämnda utlåtanden:
^:0 43’ 1 afledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring al jord från jagmästarebostället Anderbäck; och 8
,, ,N:0 ,.44’ 1 anledning af Kongl. Maj.-ts nådiga proposition angående
utbyte al Kronans tomt i Moskwa mot de till ryska regeringen öfverlåtna
magasiner i det inom Stockholm belägna stadshuset.
§ 4.
Förekom till behandling Lag-Utskottets utlåtande N:o 15, i anledning
åt vackla motioner om ändring i gällande stadganden rörande skyldighet
ad bygga och underhålla kyrka, prestgård och tiondelada. ' 8
Beträffande l:sta punkten anförde:
r HeIT ^ilsson: Då jag väckte denna motion, anade iag verk¬
ligen att Utskottet nu skulle komma med samma utlåtande sömhål se¬
4
Den 31 Mars, f. ra.
näste riksdag, och jag får öppet bekänna att jag icke heller skulle nu
framkommit med densamma, hade jag icke dertill fått så stark påtryck¬
ning af mina komittenter. Ett lagförslag uti ifrågavarande ämne synes
mm dock vara af högsta behof påkallan, och derföre synes det mig att
Utskottet bort med mera allvar taga sig an detsamma. Utskottet bär
sagt alldeles på samma sätt som vid förliden riksdag, “att Rikets Stän¬
der genom underdånig skrifvelse den 20 Juni 1S66 anhållit14 etc. Det är nu
åtta år sedan denna skrifvelse afläts, utan att regeringen vidtagit någon
åtgärd, och då man vet huru öfverhopad regeringen är med framställnin¬
gar från Riksdagen samt af andra regeringsbestyr af allahanda slag, så
är det väl icke osannolikt, att man ännu i en 10 å 20 år kan få vänta
på det önskade lagförslaget. Jag hemställer, om landets befolkning kan
finna sig härmed belåten, och då jag icke hyser det ringaste tvifvel att
ju icke Lag-Utskottet är fullt kompetent till att framställa ett tors lag: i
den önskade riktningen, så hemställer jag, huruvida icke Kammaren skulle
anse lämpligt att återremittera ärendet till ny behandling.
Grefve Sparre: Utskottet bär erinrat, att Riksdagen hos Kong!.
Maj:t redan anhållit om utarbetande af ett “förslag till sådana töiän¬
drade stadganden angående deltagande i byggnad och underhåll ^ai kjrka
med hvad dertill hörer, äfvensom åt sockenstuga och fattigstuga, att
dessa åligganden blifva för medlemmarne åt kommunen efter billiga gi un¬
der gemensamma11. .. ,, „
Herrarne känna, att flera sådana förslag till skrivelser aro afgångna
till Kongl. Maj:t angående åtskilliga hithörande ämnen och senast vid
denna riksdag angående underhåll af allmänna vägarne etc. ^ v iu sådant
förhållande ansåg sig icke Utskottet böra företaga en fråga i och toi
sig af så svår natur som denna, så mycket mindre som den ju redan
var under Kongl. Maj:ts handläggning. Jag måste således för mm de:
anhålla om bifall till Lag-Utskottets förslag.
Samuel Johnson: För min del anser jag denna fråga vara syn¬
nerligen vigtig och maktpåliggande och kan icke annat an på det högsta
förundra mig öfver att Lag-Utskottet icke sökt avägabringa ett förslag i
ämnet. Jag skall dock icke, ehuru mycket än härom kunde "vara att
säga. inlåta mig på frågans detaljer, utan inskränker mig till att med
Herr J. P. Nilsson yrka återremiss.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag kan icke törsta, hvartill eu
återremiss skulle tjena, sedan Första Kammaren redan bifallit Utskottets
förslag. Efter min uppfattning vore det då riktigare, om Kammaren be-
slöte rent afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionärens för¬
slag, för så vidt nemligen man önskar åstadkomma en opinionsyttring,
hvilket ju är det enda man vid frågans närvarande ståndpunkt tern
åstadkomma. Jag var visserligen i Utskottet af den mening, att en skri-
velse till Kongl. Maj:t borde afiåtas, i det syfte motionären önskar, men da
det för öfrigt var en stark mening emot en sådan skrifvelse, lät jag mm
åsigt falla.
.Den 31 Mars. f. m.
5
^ag gör nu icke något yrkande, men liar endast velat uttala min
tanke att en återremiss icke må komma i fråga, såsom till intet gagnande.
Etter det öfverläggningen förklarats slutad, upptog Herr Talmannen
de yrkanden, som förekommit, och gaf, enligt dem, propositioner så väl
på bifall som på återremiss; och enär den förra propositionen besvarades
med öfvervägande ja, hade alltså Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
,2:dra och 3:dje punkterna.
Blefvo jemväl bifallna.
4:de punkten.
Härvid yttrade:
. Herr Iiörnfeldt: Då Utskottet i afseende å den af Herr Leijer
och mig väckta motion icke begagnat andra motiv för sitt afstående ut¬
låtande än dem Utskottet förut användt vid besvarande åt enahanda
motion vid nästlidne riksdag, så kunde det måhända synas tillräckligt,
om man endast hänvisade till den diskussion, som med anledning deraf
då förevar i denna Kammare och de yrkanden, som dervid framställdes;
men innan jag framställer mitt yrkande, tillåter jag mig fästa Kamma¬
rens uppmärksamhet på ett par omständigheter, som åtminstone jag an¬
sett temligen beaktansvärda.
Den ena omständigheten är den att, då Utskottet vid föregående
riksdagar affärda t motionen, har detta skett med begagnande af en “kläm*1
åt ungefär följande lydelse: “att Herrar Leijers och Hörnfeldts motion
matte åt Riksdagen lemnas utan vidare afseende**, hvaremot Utskottet
nu borttagit ordet vidare. Häraf synes framgå, att Utskottet icke är
obenäget att framdeles pröfva saken noggrannare än det nu gjort.
Den andra omständigheten, icke mindre beaktansvärd och som jag
anser vara temligen talande för den åsigt jag förfäktat, är den att Ut¬
skottets högt ärade ordförande, som alltid vid föregående tillfällen, då
denna fråga behandlats inom Utskottet, ställt sig på majoritetens sida
och således afstyrkt min motion, nu befinner sig i minoriteten och funnit
ett lagstadgande i den riktning motionärerne åsyftat vara af behofvet
pakalladt.
Under sådana förhållanden och med afseende å det beslut Kamma-
ren vid sista riksdagen fattade, skall jag taga mig friheten nu yrka af-
slag d Utskottets hemställan och bifall till den åt Herr Philipsson med
liera afgifna reservation, som lyder på följande sätt, det måtte Riksdagen,
for sm del, besluta en författning- af följande lydelse:
. församlingar å landet, der reglering af presterskapets löner för¬
siggått och vunnit Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse, skola, så framt å
prestegaid finnes sådan lada, som det enligt 4 § i Kongl. Resolutionen
pa presterskapets besvär den 10 Augusti 1762 åligger presten att sjelf
0CJ} underhålla, under den tid, regleringen gäller, vara befriade
trän skyldigheten att bygga och underhålla den i 2 § 26 kap. Byggninga-
6
Deri 31 Mars, f. nr.
balken och 12 § i Kong! Resolutionen på allmogens besvär den 1 Au¬
gusti 1727 föreskrifna lada; dock skall, derest konvention eller skriftlig:
aftal annorledes bestämmer, eller för särskilda orter inoiii^ riket andra
stadgande!! rörande byggnadsskyldigheten äro meddelade, sådant fortfa¬
rande lända till efterrättelse.
Genom antagande af detta förslag bortfaller, efter mitt sätt att se
saken, ända till sista skymten af det skäl Utskottet begagnat, såsom skäl
för sitt utslag, då det i sista punkten åt sitt förevarande utlåtande sägei
att, om man nu genom ett allmänt lagstadgande fritoge de församlingar,
der presten efter gammal praxis och öfverenskommelse egen frihet, att
betjena sig af tiondeladan, från ifrågavarande skyldighet, sådant obe¬
stridligen skulle innebära “en rättskränkning emot de kyrkoherdar, hviska,
när löneregleringen tillvägabragts, med rättighet att begagna tiondeladan
voro lagligen befriade från den kyrkoherdar i allmänhet åliggande skyl¬
dighet att sjelfva hygga och underhålla den lör bostället behöfliga lada4-.
Med anledning af detta tillåter jag mig, som sagdh att yrka af slag
å Utskottets hemställan och bifall till den al Herr Philipsson med hela
afgifna reservation.
Herr Philipsson: Jag kunde visserligen underlåta att yttra mig.
då Herr HÖrnfeldt redan yrkat bifall till den af mig jemte andra leda¬
möter af Utskottet afgifna reservation; men jag bär velat tillägga ati.
ehuru Utskottets utlåtande blifvit af Första Kammaren godkändt och
frågan derigenom fallit, jag dock tror, att denna Kammare, genom att nu
bifalla reservanternas förslag, möjligen kan öppna utsigt för en gynn¬
sammare behandling af detta ärende vid en kommande riksdag, och in¬
stämmer jag derföre i Herr Hörnfeldts yrkande.
Herr Danielsson: Det torde väl vara en känd sak, att regleringen
af presterskapets löner är i det närmaste åt slutad och på de Bestå stäl¬
len i riket jemväl börjat tillämpas. Jag känner åtminstone intet pastorat,
der lönen utgår in natura och kan derföre icke finna någon rimlig an¬
ledning, hvarföre församlingarna fortfarande skola underhålla denna sa
kallade tiondelada. Det är alldeles klart, att församlingarne hora vara
befriade från ett sådant onus, då de förhållanden, som vant orsak der¬
till, numera upphört, och anser derföre, i likhet med föregående talare,
att Utskottet gjort allt hvad det bort och kunnat göra för denna, frågas
lösning. Vid sådant förhållande är det dock en stor tillfredsställelse att
finna, det så många af Utskottets ledamöter reserverat sig emot dess
beslut och derföre hoppas, att Kammarens majoritet skall biträda den ai
Herr Philipsson in. fi. afgifna reservation, om proposition hvarå jag nu
till Herr Talmannen framställer vördsam anhållan.
Herr Lyth: Då jag deltagit i Utskottet i denna frågas behandling,
men icke ansett mig böra biträda reservanternes förslag, bei jag att ra
med några ord framställa skälen, hvarföre jag icke så gjort.
Jag är fullkomligt ense med motionärerne om riktigheten åt deras
framställning. Det kan nemligen icke falla mig in att tauka eller påstå
att församlingarne under nuvarande förhållanden, sedan reg enlig a
7
Den 31 Mars, f. m.
presterskapets löner försiggått, skulle ega någon skyldighet att hålla
tiondelada, och jag anser till och med, att upphörandet af denna skyldig-
hot är rent af ett korollarium eller en följd af tiondens upphörande;
men jag har ändock icke velat biträda reservanternes förslag af den anledning
att jag anser det tjena till ingenting att nu besvära Kongl. Maj:t med
eu skrifvelse i en sak, soin jag tror derförutan kunna i praxis rangeras,
r oinamligast af detta skäl har jag ansett mig icke böra biträda reser¬
vanternes förslag.
Herr Nils Petersson: Jag har icke mycket att tillägga till hvad
som redan blifvit anfördt af dem, som yrkat bifall till reservanternes
förslag. Jag begärde ordet hufvudsakligen för att bemöta en föregående
talares yttrande, att reservanternes förslag tjenade till ingenting, derföre
att det icke på något ställe komme i fråga att af församlingen fordra
något sådant, som här är i fråga. Deremot vill jag framhålla, att mo-
tionarerne väl icke hade framkommit med sitt förslag, om icke i vissa
delar af landet existerade just sådana förhållanden, som de med sitt
förslag önskade skulle upphöra. Jag tror derföre att, ehuru, sedan
forsta Kammaren numera bifallit Utskottets betänkande, ett afslag af
denna Kammare icke tjenar till något, Kammaren dock bör biträda
reservanternes förslag.
Deri- Sven Nilsson i Efveröd: Den ledamot af Lag-Utskottet,
som uppträdde till försvar för Utskottets utlåtande, har ansett sig icke
kunna förena sig i reservationen, derföre att den skyldighet, soin här
vore i fråga, icke mera, efter hans tanke, skulle blifva ålagd de tionde-
s yldige. Det synes mig, att stadgandet kan borttagas just derföre, om
clet icke ar längre påkalladt af lagens öfriga föreskrifter; men motionä-
rerne hafva tydligen visat, att tiondeladan ännu på många ställen exi-
sterar, och att de tiondeskyldige der måste underhålla densamma, och
man bor derföre sträfva till att få bort detta lagstadgande,
o Lag-Utskottet har stödt sig på ett skäl, som jag anser mig böra
vidröra. Utskottet åberopar nemligen lagen af den 10 Augusti
1'0“> der det heter> att pimsten bland annat skall underhålla “en sädes-
at a med tvenne golf, lämpad efter nödtorften och gårdsbrukets storlek;
hvarvid dock de orter undantagas, der presten efter gammal praxis och
öfverenskommelse eger frihet att betjena sig af tiondeladan* Nu har
et landt på vissa ställen, der tiondeladan upphört och konvention
mellan presterskapet och församlingen kommit till stånd, att tiondeladan
befunnits stå obegagnad och presten har då begagnat denna lada utan
att derom tillfråga församlingen. Derigenom har uppkommit den praxis,
att presten kommit att begagna tiondeladan församlingen oåtspord, och
nu kommer man och åberopar denna omständighet såsom ett skäl att
fortfarande låta presten begagna ladan för gårdsbrukets behof.
Detta förefaller mig så orimligt, att jag äfven af detta skäl icke
an anse annat än att en förändring är af behofvet påkallad, och yrkar
jag derföre bifall till Herr Philipssons och min in. flis vid betänkandet
fogade reservation.
8
Den 31 Mars, f. m.
Grefve Sparre: Jag anser fortfarande, att lagens stadgande^ om
man rätt fattar dem, tillkännagifva, huru det i denna sak skall förhålla
sig, men då jag erfarit, att olika meningar i detta afseende gjort sig
gällande och då jag erkänner, att för den, som icke är rätt van vid att
uppmärksamt granska och jemföra olika lagstadganden, någon tvekan i
detta fall möjligen skulle kunna uppstå, har jag inom Utskottet tillstyrkt,
att förklaring borde utfärdas, men skiljt mig från de öfrige reservan-
terne, Såsom en ledamot af Lag-Utskottet nyss yttrat, anser äfven jag
det vara af stor vigt, att det beslut, som Kammaren uti frågan fattar,
må blifva strängt riktigt.
Förhållandet är, att enligt lag skall församlingen bygga en tionde¬
lada och pimsten en lada för gårdsbruket, men nu har under tidernas
lopp flerestädes den öfverenskommelse mellan församlingen och pimsten
kommit till stånd, att presten slipper hygga någon lada för gårdsbruket,
utan får dertill använda tiondeladan. Till följd deraf har uti § 4 af
Kongl. resolutionen på presterskapets besvär den 10 Augusti 1762 pro¬
steri befriats från skyldighet att bygga och underhålla den för gårds¬
bruket afsedda lada uti de orter, «der presten efter gammal praxis och
öfverenskommelse eger frihet att betjena sig af tiondelada^Uti de
orter, der denna gamla praxis utbildat sig. håller presten således aldrig
någon lada, utan begagnar socknens lada för gårdsbruket. Vid regle¬
randet af presterskapets löner, hvilket nu i de flesta delar al vårt land
skett, har denna minskade skyldighet för presten naturligtvis också tagits
i beräkning, och i de socknar, der presten sålunda varit befriad från
byggande och underhåll af denna lada, har — åtminstone om regleringen
skett riktigt — hans inkomster i stället upptagits något högre i förhål¬
lande till de utgifter, som han annars skulle i detta afseende hafva halt.
Då nu så är och då den Kongl. resolution, som jag nyss citerade, stad¬
fästat detta bud och gifvit det form af lag, synes det mig ingalunda
vara riktigt att, på sätt de öfriga reservanterne önskat, befria socknen
från underhåll af ladan å alla de orter, der något annat stadgande . rö¬
rande byggnadsskyldigheten icke är meddeladt, ty här vid lag finnas icke
några andra stadganden än öfverenskommelser och gammal praxis.
Såsom Herrarne torde veta, gäller i vårt land enligt domarereglorna
den satsen, att “gammal sedvänja skall gälla såsom lag*1. Har nu eu
gång lönereglering skett och man dervid utgått från ett gammalt gäl¬
lande bruk, så bör det ock få bestå vid hvad sålunda fastställts, och det
vore derföre enligt min öfvertygelse oriktigt, om Riksdagen skulle hos
Kongl. Maj:t anhålla om en lag, som skulle stå i strid deremot. Det är
af detta skäl jag skiljt mig från de öfriga reservanterne och föreslagit:
att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning, sa tydande:
•■Härigenom förklaras, att de församlingar, der reglering af presterskapets
löner försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse, skola, under
den tid regleringen gäller, vara befriade från skyldigheten att bygga, och
underhålla den i 26 kap. 2 § Byggninga-balken och Kongl. resolutionen
på allmogens besvär den 1 Augusti 1727, § 12, föreskrifna lada med
loge, så vida ej presten efter gammalt bruk eller öfverenskommelse eger
rätt att för gårdsbruket betjena sig af samma lada.1'
Detta är i full öfverensstämmelse med författningarne och är det
Den 31 Mars, f. m.
9
enda beslut, hvartill jag för min del kan tillstyrka bifall. Jag vill för
öfiigt lästa uppmärksamheten vid, att Riksdagen bör vara så mvcket
mera noggrann om att icke besluta en lag, hvilken kunde blifva till" men
för presterskap^, som detta stånd icke nu såsom förr är vid riksdagen
representeradt.
Friherre af Sehmidt: Jag kan icke annat än beklaga, att den
fråga, som. nu är föremål för öfverläggning, redan för denna riksdag
fallit i följd al det utaf Första Kammaren i ämnet lättade beslut, icke
derföre att denna fråga nu för tredje eller fjerde gången är väckt å
bane hos Riksdagen, utan derföre att jag anser det vara med rättvisa
och billighet förenligt, att, sedan nu en ny reglering af presterskapets
löneförmåner blifvit uppgjord, församlingarne befrias från skyldighet att
bygga den ifrågavarande tiondeladan.
Jag har mig älven noga bekant, att uti somliga provinser, der
löneregleringen redan egt rum, en föreskrift uti det afseende! ingått i de
till Kongl. Maj:t insända förslag och äfven blifvit af Kongl. Maj:t fast¬
ställd.
Jag beklagar således, att frågan icke vunnit framgång uti Första
Kammaren, ty jag inser mycket väl, att uti de provinser, der löneregle¬
ringen icke gjorts pa så sätt, att församlingarne befriats från skyldighet
att bygga tiondelada, ett ovilkorlig! missnöje skall finnas öfver att icke
denna föreskrift blifvit borttagen.
J:ig lian icke nu med bestämdhet säga, till hvilken af de båda
reservationerna jag skulle vilja sluta mig, men att jag önskar eu för¬
ändring i nu gällande bestämmelser, har jag redan tillkännagifvit och
yrkar således alslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Sven Kils son i Efveröd: Såsom Kammaren torde finna,
ligger skilnaden mellan Grefve Sparres reservation och den af oss öfriga
reservanter framställda deruti, att Grefve Sparre bibehållit det gamla
lagstadgandet, hvarigenom undantag göres, så vida pimsten efter gammalt
bruk eller öfverenskommelse egen rätt att för gårdsbruket betjena sig af
tiondelada!!.^ Detta stadgande innefattar att, om endast ett muntligt
aftal för tillfället skett emellan församlingen och presten, under sådana
tid, då den icke för församlingen varit behöflig, eller om något aftal
icke träffats, utan presten till och med församlingen oåtspord begagnat
sig af. ladan, skulle han fä fortfarande ega rätt dertill. Det är detta,
som vi velat förekomma genom att uti vår reservation föreslå den be¬
stämmelse, att “dock skall, derest konvention eller skriftligt aftal annor¬
ledes bestämmer, eller för särskilda orter inom riket andra stadgande!!
rörande byggnadsskyldigheten äro meddelade, sådant fortfarande lända
till efterrättelse."
\i hafva härigenom velat åstadkomma en ändring uti det godtyck¬
liga tillstånd, som hittills existerat, då presten utan något aftal begagnat
sig af ladan.
Häruti ligger skilnaden mellan de båda reservationerna, och som jag-
anser det vara högst nödvändigt, att, då man föreslår en förordning, man
söker göra densamma så tydlig, att hvarje missförstånd vid dess tillämp¬
10
in.
Den 31 Mars. f
ning om möjligt undvikes, anhåller jag om bifall till det af mig in. fl.
utskottsledamöter uti vår reservation framställda förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Under densamma hade endast
yrkats bifall till de tvänne olika förslag, som dels Grefve Sparre och
dels Herrar Philipsson, Afzelius in. fl. i deras vid utlåtandet fogade re¬
servationer framställt. Herr Talmannen gaf likväl först proposition på
bifall till Utskottets hemställan och derefter på hvart och ett af nyss-
berörda yrkanden; samt förklarade sig anse ja vara öfvervägande för
den mening, hvilken öfverensstämde med Herr Philipssons reservation.
Följaktligen hade Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutit att i det ämne, hvarom förevarande punkt handlade,
skulle utfärdas en författning af följande lydelse:
“De församlingar å landet, der reglering af presterskapets löner
försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse, skola, så framt
å prestegård finnes sådan lada, som det enligt 4 § i Kongl. resolutionen
på presterskapets besvär den 10 Augusti 1762 åligger pimsten att sjelf
bygga och underhålla, under den tid regleringen gäller vara befriade
från skyldigheten att bygga och underhålla den i 2 § 26 kap. Byggninga-
balken och 12 § i Kongl. resolutionen på allmogens besvär den 1 Augusti
1727 föreskrifna lada; dock skall, derest konvention eller skriftligt aftal
annorledes bestämmer, eller för särskilda orter inom riket andra stad-
ganden rörande byggnadsskyldigheten äro meddelade, sådant fortfarande
lända till efterrättelse41.
Skedde föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 16, i anledning
af väckt motion om inställande tills vidare af inmutningar enligt nu gäl¬
lande grufvestadga inom Norrbottens län.
Härvid begärdes ordet af:
Herr Gum tellus, som anförde: Om det behöfves något ytterligare
bevis för den gamla satsen, att en stor ära icke är säker grund för stor
lycka, så utgör denna motions öde ett ytterligare bidrag till bestyrkande
deraf. Motionären hade icke djerfts tänka sig, att förslaget till en bör¬
jan skulle komma högre upp i verlden än till ett tillfälligt Utskott; och
om detta Utskott, sammansatt af ledamöter utaf denna Kammare, hade
varit af samma mening som flertalet af ledamöterne från denna Kam¬
mare i Lag-Utskottet, så hade resultatet blifvit ett tillstyrkande åt mo¬
tionen. Det är då åtminstone ganska möjligt, att denna Kammare bifallit
Utskottets förslag och möjligtvis hade derefter detsamma inom Första
Kammaren sedermera vunnit samma afseende som hvad på den vägen
inkommer till Kammaren.
Första Kammaren hade kanhända godkänt förslaget med ändring al
ett eller annat ord, hvaremot Andra Kammaren, då det sedermera åter¬
gått dit, förmodligen icke haft något att invända, och allt hade på så
sätt gått väl. Nu åter har motionen haft den särskilda hedern att blifva
Den 31 Mars. f. m.
11
luinvisad till ett ständigt Utskott, och följden häraf föreligger nu uti det
betänkande, hvaröfver jag nu går att yttra mig.
Lag-Utskottet är, såsom man vet, företrädesvis starkt uti den nega¬
tivt1 riktningen; det har i alla tider varit så. Utskottet afstyrka natur¬
ligtvis mm motion och till ytterligare olycka för densamma kom Utskot-
t°ts betänkande att stallas sist på Första Kammarens föredragningslista
och att .oredragas derstädes uti ett nattplenum, sedan Kammaren redan
var till stor del tomd. Betänkandet blef bifallet, men jag medger, att
äfven i annat fall utgången sannolikt icke skulle hafva blifvit annorlunda,
1?a.so.m 0en. ai borsta Kammarens ledamöter sagt mig, är förhållandet
vanligtvis sa inom namnda Kammare, att utlåtanden från. Lag-Utskottet,
V! a lnue ifl a afstyrkande af något väckt förslag, icke vinna någon
vidare uppmärksamhet. Emellertid må det icke förtänkas mig, om lag
icke tvål t kasuar yxan i sjön, utan söker taga min motion i försvar och
soker rädda hvad som räddas kan. Det är icke blott faderskänslan,
som manar mig härtill, utan fast mer min mening, att det bär gäller en
mguig fosterländsk fråga, och jag tänker mig, att, om äfven Andra Kam-
maren skulle godkänna detta af Första Kammaren bifallna afstyrkande,
så skulle det för Kong!. Maj:t, som har uteslutande lagstiftningsrätt i
detta tall, utgöra en anledning att icke begagna denna rätt i den syft¬
ning som af mig i motionen blifvit afsedd, under det att förhållandena
verkligen aro och allt mer och mer synas blifva sådana, att Kong!. Makt
verkligen, äfven utan någon påtryckning från Riksdagen, har anledning
a. taga i omvägande, om icke något i deri riktningen måste göras.
Jag ber då således att få träda fram emot de vidtberömde lagmännen
inom Utskottet har representerade i första rummet af dess i strider
synnerligen forfarne ordförande.
Mitt öde har så velat, att jag måste rikta min klinga mot honom
motioii pai’ei’a de dödande Lugg, som hans Utskott riktat emot min
Smdsplatseu är den fide och 10:de sidan af Utskottets utlåtande.
rf i lTI . i 1 lg r(jdoSorelse for motionens innehåll, för hvilken jag är
Utskottet tacksam, börjar Utskottet på den andra hälften af den 9:de
aclan sitt yttrande öfver motionen med dessa ord.
“Enligt erhållen remiss åligger Lag-Utskottet att häröfver sig yttra".
• Jag vet icke om jag tolkar ordet “åligger" rätt, men det synes
äflagf assa 1,lagon synuer’*geii god vilja lios Utskottet.
1m *f i ck 6J {asta m]S dervid- utan fortsätter med att läsa Utskot-
tets yttrande, som härefter lyder sålunda:
™ “°CJ, faf Utskottet i sådant afseende först och främst erinra, att
S.J0?1, forordningen den 12 April 1872 redan är föreskrift, att
iller i 1Cke, Jnä \ riket bearbeta inmutad mineralfyndighet,
k ? V"e “lndre haa eidiållit Kong!. Majits tillstånd att
« f f V ^ i och1,Ko,1g1- MaJ;t jemväl, på hans särskilda ansökning att
nit sk - f b f n,e r gu-u/jTJagonheten arbete anställa och fullfölja, fun-
siledi feled ^ e“ria klca •' Don af motionären föreslagna åtgärd är
uSlhmir nHrf01C eri]g' + -nä V\dt dermed äsyftas att uppställa hinder för
, u andin0ai att gorå sig till godo ifrågavarande malmstreck".
•Ja. Lag-Utskottet har utan tvifvel fullkomligt rätt deruti, att en Kong!.
12
Den 31 Mars, f. m.
förordning af den 12 April 1872 finnes utgifven, som innehåller ett så¬
dant stadgande; och att sålunda, för den händelse att denna förordning
fullkomligt medför åsyftad verkan, det kan vara onödigt, att enskild mo¬
tionär lägger sig uti sådana ämnen, eller att Riksdagen dermed ta¬
ger någon befattning. Lag-Utskottets ledamöter borde dock knappast
vara okunnige om, huru denna förordning ställer sig i tillämpningen.
I fäll man verkligen skulle hafva eu sådan bristande kännedom derom,
tillåter jag mig att antyda några förhållanden, som torde behöfva att i
minnet återföras. ,
Uti en bergslag i medlersta delen af Sverige, eu trakt der redan
af gammalt idkats bergsbruk och der mineralrikets alster uppskattas till
högt värde, inställde sig för ett par år sedan några resande ombud för
tyska kapitalister och uppköpte der åtskilliga grufvor och icke bearbetade
fyndigheter, till, efter hvad inom trakten uppgafs, ett pris af, sammanräk-
nadt, en fjerdededels eller en tredjedels million R:dr svenskt. Uppkö-
parne sökte derpå tillstånd att idka grufdrift, men Kongl. Maj:t fann, ef¬
ter pröfning af förhållandena, icke skäl att bevilja dem denna rättighet.
Hvad gjorde de då? Ja, ganska naturligt, vände de sig till en lagklok
och för sådana sakers ordnande lämplig man här i staden. För en och
en half eller två millioner — beloppet uppges olika, men är också lik¬
giltigt — såide de grufvorna till ett par personer här i Stockholm, hvis¬
ka dock antagligen icke voro i tillfälle att betala dessa millioner. För
dessa personer fanns naturligtvis icke något hinder att idka grufdrift. I
orten vet man mycket väl, hvem som är egare till grufvorna, men af de
papper, som förmodligen blifvit vexlade, känner man icke mer än den
ena sidans. På så sätt går det emellertid mycket val för sig att kringgå
förordningen.
Detta är nu en utväg; en annan är den, att dessa tyska män, se¬
dan de af Kongl. Maj:t blifvit nekade rättighet att idka grufdrift, genom
en juridisk mellanhand förena sig med några lämpliga svenska män, som
■‘bilda ett aktiebolag11 och ingå derpå till Kongl. Maj:t med begäran om
stadfästande af bolaget. Dessa svenskar, som pläga vara ungefär fem till
antalet, få förmodligen någon ersättning för sitt besvär och teckna sig för
några få aktier, och hvart de öfriga aktierna gå, eller hvem som är egare
af grufvan. behöfver jag väl ej nämna. — Jag var härom dagen i tillfälle
att gifva Herr grefve Sparre adresser till inrättningar, hvilkas bistånd då
var i fråga; i dag kan jag, om så önskas, lemna Lag-Utskottets ärade ord¬
förande anvisning på en person, här i Stockholm, som eger kännedom om
sådana saker och kan derom lemna upplysning; och jag skall icke till-
låta mig att visa Herr ordföranden till någon simpel advokat, utan till
eu framstående person, omstrålad af Kejserlig och Konungslig ynnest.
Detta var nu exempel från medlersta Sverige; från södra Sverige
skall jag äfven anföra ett dylikt.
Jag ber nemligen att ur eu daglig tidning, som i Elfsborgs
län är mycket spridd, få uppläsa utdrag ur en artikel på icke
mindre än en och en half spalter. Hvad jag vill läsa är ett, så
att säga, officiel yttrande af en person, som jemte andra svenske män,
ingått i en sådan der femmannastyrelse för ett bolag i Tyskland. Det
hade uppstått något krångel och man tvistade om, huruvida bolaget i
sjelfva verket vore tyskt eller svenskt. Den svenska direktionen tvådde
Deu 31 Mars, f. va.
13
sina haucler och påstod att bolaget vore tyskt. Tyskarne åter genmälde,
att bolaget både svensk direktion och sitt säte i Sverige, och att bola-
tPI T1’ a T6* SåS,°“ svenskt bolaS- Om möjligen aktier förirrat
sig till tyskland, så vore detta en annan sak och berodde blott af akties
natur. Nu upptrader den svenske direktören, full af harm deröfver att
man velat inbilla den svenska allmänheten, att bolaget är ett svensk bo-
iag. Man ar förbittrad deröfver, att en person i en tysk tidning sålunda
upptrader för att söka bevisa att den svenska direktionen och icke de
tyska ©runberä aro upphofvet till ifrågavarande bolag». Jag hoppar öf¬
ver ett stycke i artikeln. Den svenske artikelförfattaren fortsätter: “Det
LeL0SaTQ! dä ban,in611 ,tyske insändaren) säger, att-direktionen grun-
dat bolaget. Sanna forhållandet är deremot sålunda: herr X i Berlin och
herr Y _ i Helsingborg, hvilka uppgåfvo sig hafva inköpt____(en
stenkolsmmutmngsrätt i Sverige)--hän vände sig till åtskilliga med-
lemmai af den nu varande direktionen med anmodan att anskaffa stad¬
fas else å eu af dem medförd, på tyska af herr Z (tysk) författad bolags¬
ordning De säde sig hafva i förening med herr Z intresserat 40 bau-
urhus, bosätta pa olika ställen i Tyskland, för saken, som, så fort kon¬
cession erhållits, skulle teckna sig för hela det erforderliga kapitalet
Emellertid då endast svenskar kunna erhålla koncession, behöfde de vår
hjelp. Och då allting syntes hederligt menadt —--—så giimo vi de-
ras önskningar till mötes, och, pa deras skriftliga uppdrag, sökte och
erhoilo vi kunglig stadfästelse å ofvannämnda bolagsordning. För det i
bolagsordningen fastställda minimiantal aktier tecknade sig herrar X (tysk)
Z (tysk) och Y (svensk), hvarförutom några aktier tecknades af andra
personer samt dn-ektionens medlemmar. Bolaget konstituerade sig således
mål till direktorer utvaldes den nuvarande (svenska) direktionen. Bolaas-
stammm beslöt att teckningen skulle utsträckas och att uppläggning för
dylik teckning skulle ske i Tyskland. ---Rörande fullmakterna för
uppläggningen, så har direktionen gifvit fullmakt åt herrar X och Y och
1 viss män äfven åt herr Z (märk väl! det är åt sjelfva bolaget*), att
pa deras egen bekostnad och eget ansvar ombesörja uppläggningen; dock
7 A± omstående framgår således alldeles otvetydigt, att direk¬
tionen aldrig handlat annat än på ärligt och hederligt sätt -_____«
n\anfardr kl’ k?^. men ?tvetydig förklaring, huru man kan
b bigt och hederligt satt tillämpa Kongl. förordningen af den 12 April
Vf ~ ha1' no anfört exemPel från mellersta och från södra Sverige
1 Cl"”? Sver?e1 torde man vara ej alldeles oförfaren i förhål¬
landen, beslagtade med de nu anförda; men jag anser det onödigt att
fråS6 Uppeflk\ ?g, Vld denna Pnnkt- Det lämpligaste sättet att lösa
ägan ar utan tvifvel att anlita den berömda formen af aktiebolag med
erfarenhet ansvanghet> hvaraf särskild!: Norrbotten gjort eu så vacker
Utskottet fortsätter: “Ej heller är eu slik åtgärd behöflig med hän¬
seende till den åt motionaren förutsatta möjlighet att “under sken af
*) Penna parenthes är, lika som öfrig» i denna artikel förekomma!
kursiveringar, gjord af artikelförfattaren, således icke af talaren.
parentheser och
%
14
Den 31 Mars, f. m.
bergsbruk åtkomma skogen", emedan inmutning icke grundlägger någon
rätt att afverka skogen inom det inmutade området.“
Här har Utskottet gjort motionären den äran att citera några ord
ur hans motion. Denna mellanmening — “under sken af bergsbruk åt¬
komma skogen“ — är verkligen inkastad i motionen men föregicks der
af det utaf Utskottet ej citerade ordet “icke14. Om nu motionären verk¬
ligen velat säga hvad Utskottet behagat lägga i lians mun, nemligen
att inmutningar i Norrbotten understundom egentligen afsett att under
sken af bergsbruk åtkomma skog, så vore detta ej heller så orätt sagd!.
Nu har motionären icke sagt detta, men det torde dock kunna försvaras.
Om Utskottets tid medgifvit att taga kännedom om eu liten bland Kam¬
marens ledamöter kostnadsfritt utdelad, af Revisionssekreteraren Poignant
angående den så kallade Gellivarafrågan författad skrift om 16 sidor,
så skulle Utskottet icke hafva undgått att finna, att det i Norrbotten
kunnat gå för sig att under sken af bergsbruk åtkomma skogen. Herr
Poignant omnämner t. ex. på en öppning i sin skrift Svartlåskogen,
Afvafors och Hvitåfors skog, Meldercreutzska och Hermelinska distrikten,
allt områden rörande Indika det blifvit ifrågasatt och äfven delvis ge-
nomfördt att de skulle återgå till Kronan, emedan bolaget eller dess före¬
gångare, som fått distrikten åt sig upplåtna för bergsbrukets befrämjande,
missbrukat denna rättighet. Att dessa områden icke äro obetydliga, synes
deraf, att ensamt det Meldercreutzska distriktet bär en vidd af 200 qva-
dratmil.
Jag vill ej nu ingå i några betraktelser rörande nybyggesväsendet
i dessa distrikt, utan inskränker mig till eu antydan derom, att exempel
finnas på missbruk härutinnan, Indika stå i nära sammanhang med ett
föregifvet bergsbruk.
Jag återtager läsningen af Utskottets betänkande. Utskottet yttrar
vidare: “Men så vidt Utskottet förmår inse, vore det band på inmut-
ningsrätten, som motionären nu ifrågasatt, egnadt snarare att hämma än
att befrämja bergshaudteringens utveckling".
Ja, detta beror först och främst derpå, huruvida bergshandteringens
utveckling befrämjas af det nuvarande sättet. Jag uppskjuter dock mitt
omdöme härom till nästa punkt, då jag blir i tillfälle att uttala mina
åsigter i detta fall. Jag tror mig då kunna ådagalägga på, såsom jag
hoppas, tillfredsställande sätt, att den nuvarande metoden ej är egnad
att befrämja bergsbrukets utveckling i Norrbotten, och att, om något
uämnvärdt bergsbruk der förut funnits, sådant dock numera så godt som
fullkomligt upphört. Förhållandet kan således ej blifva sämre än under
denna tid, men det kan ifrågasättas, huruvida ej eu lagtillämpning, som
möjliggör att utan något arbete och titan någon nämnvärd kostnad åt¬
komma rätt till dyrbara malmfyndigheter och. så att säga, tjurhålla de¬
samma under en lång tid, kanske ända till 15 och 17 år, ty så länge
ger nu gällande grufvestaclga möjlighet för eu inmutare att från andra
undanhålla en fyndighet, — om, säger jag, denna lagtillämpning icke
hämmar bergsnäringens utveckling, i händelse den eljest der kunde ernå
någon utveckling. Det är nemligen deruppe ett lotterispel alltsammans,
ett spel med små insatser men med någon, om än svag utsigt till stora
vinster, väl ej genast, dock i eu framtid, hvaraf följer att det kan före-
Den 31 Mars, f. m.
15
UjJa en och annan vara för sig ganska nyttigt att för ett pris af 1 K-dr
o ore förvärfva en mmutningsrättighet och söka behålla densamma i 10
rw/° , uUn annan nämnvärd kostnad än för erforderliga förnyelser
De,ta ma vara ganska lämpligt för den. som drifver saken såsom en åt-'
tar men, mule Herrar, det ar onekligen ett dåligt spel. t}- de som hafva
aorten i sina hander, “Inpassa- väl mycket. Jag tillåter mn film
^ag-Utskottets ärade ordförande, huruvida ej til! och med de som i hö >"e
fa-et a“öSd?efU1,?UtatC UHil bei'gSbruk 1 Norrbotten, t. ex. Gellivarabo-
t. 5et>. »oia defc. Pä ert satt> s°m ar mera egnadt att hämma än att be
främja bergsnanngens utveckling derstädes.
,-ave S°tteS fc»'tsätier: »I fl'%a om hvilostånd, eller tillåtelse för gruf-
vdie dtfc under någon viss tid inställa grufvedriften».
, ct, torde ursäktas att jag ej läser till punkt; jag skall gorå det
^ s*.e fram’ men jag anser lämpligt att för ett ögonblick stanna här
Ä Ä* ?tl,yck eiim“ «d°‘ *-i» tEwfe
clet Pa ej vala någon drif, i termin»; och i sanning, om något är »drift»
'Ll al,,,det ei,1 sadan grafvcdnft som den i Norrbotten idkade.
spräk l±,T'1 fndra delar af landet, der man har helt andra an¬
språk pa giufvfcdiift, kan dec ga driftigt till, än mer då der uppe Ja-
bergslag fSwS, SakförkäJlande so,m rörefr ej Norrbotten utan eu
skvfSeter enl Ot T8!' ,der "V ,har väl reda Pä rättigheter och
W, ° ? gt J»rui vestaugau, och der man vet att taga vara på de
mim, Lu person uttog derstädes i Augusti månad 1870 mutbevwå eu
fyndighet, dera han erhöll matsedel i Februari 1871. I Mai månad 1872
esio, den, som uttagit matsedeln och bodde inom en mil från den in¬
mutade platsen, att gorå något »försöksarbete» för att försvara sin rätt
,m inmutningen, för sådant ändamål vidtalade lian eu vid eu »rufva i
•itf »^rSnt °TU att Utf,'ii:£‘ <let erfordei-liga försöksarbetet genom
att Malva något vid eu gran invid en smedja» — om jag minnes orden
VällTUtareiff anf ej skäligfc att öfvervaka arbetet och att för resa
•niid med • bi"'° rf 1>C\ P®nninSar- Han blot' således hemma.
nejd med att, da i sm tid utmål skulle komma att läggas den såsom
bums och^å^M dt/°rSÖkSmb?ie DÖ<Hga •iordllöSei! skulle finnas. Den
f r, ’ i • 1 1 da var allt klart- Att jordhögen uppkastas för sent
skulle antagligen ej ifrågasättas. Men nu bar "så illa till att den om
betetndveSstälfr0retTfn räkat komma underfund dermed att försöksar-
•hde för 5 tu 1 framskJutande torn af just den grufras utmålsom-
cl ’ t01. uvJken han var forman. Hvad var då naturligare än att för
f e?81! räkni”s- m
ser 7* * h“aw
del,fä “> 1 Sverige, der ändock egentliga gmfve-
a ade M Mai «“» *•» tara det skall i lik-
ai.tade fall tillgå i Norrbotten, der flertalet inmutningar tagas nå ställen
som bergmästaren kanske icke någonsin beträdt eller kommer att beträda.’
*) Miss-sSgntog i stället för försöksarbetet.
Den 81 Mars, f. m.
16
Månne det är troligt, att man i allmänhet der uppe ens bryr sig om att
låta någon “gräfva vid eu gran“.
För att belysa, huru det förhåller sig med grufvedriften inom forsta
bergmästaredistriktet, som omfattar Norrbottens och Westerbottens län,
har jag gjort ett sammandrag af Kommers-kollegii berättelser angående
grufverörelsen inom nämnda distrikt under åren 1858—1872. Jag skall
icke besvära med att uppläsa allt utan inskränker mig till några få huf-
vudsiffror. Jag har Kommers-kollegii tabeller här till hands, i händelse
någon af Kammarens ledamöter skulle vilja kontrollera mina sifferuppgifter.
Under åren 1868—1872 har inom Norrbotten, der flera hundra grufvor
eller mineralanledningar blifvit inmutade, brutits i högst 6 grufvor, lägst
1 grufva i medeltal för hvarje år. Ett år, det första, år 1863, idkades
grufdrift i 6 grufvor, de följande åren i mindre antal. Det har för¬
svarsvis brutits några år i ingen, några år i 3, ett år i 12 och ett år i
316 grufvor. Man skulle måhända kunna tro, att brytningen sistnämnda
år varit högst betydlig. Jag får dock upplysa att för det år, 1868, då
grufvedrift idkades “i 1 grufva och “försvarsvis11 *) i 316 grufvor, malm¬
brytningen inalles för hela Norrbotten uppgick till — 450 centner, eller
om man beräknar 160 till 200 centner på en vanlig jernvägsvagn, ej
mera än som beqvämt kan rymmas i tre jernvägsvagnar. Då var grufve¬
driften förr i verlden större. Enligt hvad Kommers-kollegii berättelser
gifva vid handen, brötos nemligen under femårsperioden 1833 —1837
45,422 centner, under femårsperioden 1862 — 1866 ungefär hälften eller
25,099 centner och under den senast förflutna femårsperioden 1868—
1872, för hvilken Kommers-kollegii berättelser finnas, 991 centner malm
i medeltal för hvarje år. Dessa sifferuppgifter äro för de två förstnämnda
femårsperioderna af Kommers-kollegium sammanställda.
Jag ber att få lemna några upplysningar äfven om antalet af de
arbetare, som under de två sista femårsperioderna varit anställde i gruf-
vorna inom ifrågavarande distrikt. Under första perioden 1863 - 1867
funnos anställde ständige arbetare lägst 3, högst 5 hvarje år, samt under andra
perioden 1868—1872 årligen lika många som man i matematiken plägar
beteckna med ± 0, hvithet, sammanräknadt för alla fem åren, gör nätt
upp lika mycket. Men äfven tillfällige arbetare funnos och utgjorde, en¬
ligt Kommers-kollegii uppgifter, under perioden 1863—1867 högst 34 —
det var det första året i perioden — och lägst 8, år 1867. Under sista
femårsperioden 1868—1872 ställer sig förhållandet för mig sä tillvida
olyckligt, att ett år, det första, år 1868, sprang antalet tillfällige arbetare
upp från 8 till 13, men sä idkades också just under detta år grufvedrift
i 1 grufva och försvarsvis i 316 grufvor, och då bör det ej förundra
någon, att man behöfde så många tillfälliga arbetare som 13, eller unge¬
fär 1 arbetare för hvar 24:de grufva. Det förundrar mig visst icke att
Utskottet nyttjat ordet “grufvedrift“.
Ser man vidare på malmbrytningens storlek inom Norrbotten i för¬
hållande till det öfriga Sverige, så visar det sig, att malmbrytningen inom
Norrbotten och Westerbotten utgjorde under femårsperioden 1833—1837
nära
*) Kommers-kollegiets officiel» berättelse begagnar detta uttryck.
Den 3l Mars, f. m.
17
lTJw1 P17Cent’ elLer’ 'fga räknadt’ °’87 Procent af brytningen i hela
landet, under perioden 1862- 1866 i medeltal 0,2 3 procent eller unge-
1?“ ^irtdedf ' af brytningen i hela landet, ty den hade under tiden
stigit det Övriga landet men sjunkit inom törsta distriktet, samt för
hels1 tr° en 18G8~1872 endast 6/1000dels procent af sistnämnda års
he a tillverkning som uppgick till 16,938,000 centner. Jag vill icke taga i
betraktande forhållandet under sistlidna år. 1873, då malmbrytningen i
ofngt var vida större. 1 ö 1
Dunk^ai^vW1!11^’* ^ U!sk0ttet med yttrandet i nästföregående
p mkt, att det band på mmutnmgsratten, som motionären nu ifråga-
satt vore egnadt snarare att hämma än att befrämja bergshandteringens ut-
unntHoktP afS6tt- attuan7da derpä’ att det 1 Norrbotten sker en mängd
upptäckter al mmeralfyndigheter, som kunna i framtiden blifva af -ann
Jemfor man nu antalet gamla inmutningar inom första distrikte tf som
omfattar både _Norrbotten och Westerbotten, under åren 1863—1872 med
antalet nya inmutningar inom nämnda distrikt under samma år så
behnnes att de gamla inmutningarne uppgått till 205 i medeltal för hvarje
f . ® er lägst 14 och högst 574, hvaremot de nya utgjort lä-st 0 och
högst 13 och i medeltal knappt 5 pr år. De nya inmitningarne mot-
sva a omkring 2 procent af de gamla, men dervid bör äfven tagas i be¬
traktande atu atskimga gamla grufvor eller mineralanledningar ej mutas
somåt r' -T mani åtnoif ,SIg med dfct der otmärkta hviloståndet,
som tyckes företrädesvis legat Utskottet om hjerta, och deraf följer ock
att antalet gamla grufvor staller sig i vida större proportion till de nya
an den jag nyss uppgaf, så att, om man räknar noga, de nya, i stället
for att utgöra 2 procent, motsvara blott eu bråkdels procent af de gamla
rnmJ) ’ t0nfe,na tdlatas miS att fortsätta läsningen af detta så treflig
utlåtande. Utskottet yttrar: “I fråga om hviloständ eller tillåtelse lör
fclPÖIrS VSH miV1,f°1' harI,°r’ att sädana hinder emot grufvedriftens
T|a"),e finnas, bvilka grulegaren ej kunnat förekomma, eller att
SasÄrr f”. v-1 SÖkt hviloständ uPPgifvas och behörigen
styl kas, och ma före utmalslaggmngen något hviloständ för försöksarbete
på annans mark icke meddelas, så framt ej den, som har rätt till jord-
egaieandelen, dertill samtyckt.11
dPtHJa,Twet--ffar ,a1lieleS rjktigt; gnilvestudgan innehåller verkligen allt
detta. Beträffande först slutorden i denna punkt, eller att jorde-arens
hållandet T \RSJor llvdoständ< så är, om jag icke misstager mig, för-
init-arnc d ^ a1* ™ höSst betydlig, ja, eu öfvervägande de! af
ansnfåTm derstädes ske på Krmmns mark; men då kronan ej gör
anspiåk på jordegareandel, utan mmutareu har äfven jordeeares rätt så
es, och detta hinder for nvilostånd är således val ej så farligt!
Men jag återgår till frågan om hviloständ. Enligt nu gällande -rufve-
haflT1 b«ri,ten Tu ? Se?St1 inom ett år ^ matsedelns utfärdande
eller oetom ,tfl-!"fbe ?1 -Cetta sker pä det nyss omnämnda sättet,
vid ! ^en< “ att trafva något “vid en gran», om någon sådan finnes. Huru¬
vida sa alltid sker i Norrbotten eller icke, dertill hav jag dock blott sanno-
Juhd. Prat. 1874. 2 Afd. H Band. „
18
Den 31 Mars, f. m.
likhetsskäl. Sedermera skall inmutaren inom två år från inmutningen
verkställa det i 42 § grufvestadgan föreskrifna arbete, nemligen ‘ antingen
bergsprängning till en kubikfamn, eller 4 å 5 kubikfamnars jordrymning
eller ock annat grufve- eller grufvebyggnadsarbete, motsvarande 200 dags¬
verken Med vår tids förmåga i bergsprängningsväg tror jag ej, att man
i Norrbotten bryr sig om att på ett grufarbete påkosta 200 dagsverken,
ej heller att man vid de i dagen framträdande malmbergen sysselsätter
sig med jordrymning, utan att man måste i allmänhet föredraga berg¬
sprängning. Jag bar dock ådagalagt, att det försvarsarbete, som i Norr¬
botten bedrifves, icke är något arbete alls, ty om sä vore, hade helt
andra brytningsförhållanden än de af mig förut anförda — 450 centner
ur 317 grufvor — helt visst blifvit af grufveegarne uppgillra. Emot
slutet af andra året, sedan mutsedeln utfärdades, beger sig inmutaren till
bergmästaren för att söka hvilostånd. Bergmästaren har, om giltiga skäl
finnas, rätt att bevilja hvilostånd under 1—3 års tid och sedermera för¬
längning af hviloståndet på ytterligare 2 års tid. Slutligen kan hvilo¬
stånd på 5 år beviljas af Kommers-kollegium, hvilken myndighet kan,
derest “särskilda omständigheter dertill föranleda14, med stöd af § 58
grufvestadgan medgifva ytterligare hvilostånd, kanske under 5 år. Hvilo¬
stånd lian således beviljas för tillsammans ända upp till 15 eller 17 år.
Jag vill icke påstå, att så alltid sker, men grufvestadgan ger dock an¬
ledning dertill, att en inmutare lian få hvilostånd under så lång tid blott
för att bevara värdet af eu matsedel eller 1 riksdaler 45 öre. Utskottet
betonar här, att det åligger inmutaren att uppgifva och behörigen styrka
giltiga anledningar till sökt hvilostånd. Om, såsom jag strax skall visa,
inmutningar blifvit på senare tider omoderna i Norrbotten och man der
i stället allt mera söker och erhåller hvilostånd, så förmodar jag att gil¬
tiga anledningar att bevilja hvilostånd der uppe, i nästan väglös landsdel,
icke saknas. Häromdagen afslog denna Kammare ett af Första Kam¬
maren beviljadt anslag till anläggning af en landsväg till närheten af
ett par af de i lappmarken belägna grufvor, som nu äro föremål för spe¬
kulation (Svappavara och Altavara). Om detta anslag går igenom i den
gemensamma voteringen, så kommer det utan tvifvel att draga om några
år innan vägen blir färdigbyggd, och detta blir då eu särdeles lämplig
anledning till erhållande af hvilostånd för nämnda jernberg och jemväl
för de ofvanför liggande Kirunavara, Haukivara, Luossavara m. fi., mot
hvilka vägen närmar sig.
Jag sade, att inmutningar blifvit omoderna i Norrbotten och att
man i stället söker och erhåller hvilostånd. Jag ber att få bestyrka
detta med några sifferuppgifter. Under de 10 sista åren, för hvilka vi
ega uppgifter, utgjorde inmutningarne inom första distriktet i medeltal
205 för hvarje år, men om man sönderdelar denna tidrymd i två femårs¬
perioder, så finner man, att inmutningarne, som under den första af dessa
perioder, eller 18(33—1807, i medeltal uppgingo till 355, under den se¬
nare perioden 1868—1872 nedgått till 56, eller till en sjundedel, och
ändå förekomma jemförelsevis betydliga inmutningar under år 1872,
hvilket möjligen härleder sig deraf, att en del då sökta hvilostånd icke
beviljades. Hvilostånden hafva minst fyrdubblats under samma tid, som
inmutningarne nedgingo till en sjundedel. Hvilostånden uppgingo nem¬
ligen under åren 1863—1867 till 28 och under åren 1868—1872 till 99
Den 31 Mars, f. m.
19
för hvarje år i medeltal, och, om man räknar 3 år i medeltal för hvarje
hvilostånd, så motsvara hvilostånden 84 inmutningar pr år för den första
femårsperioden och 300 i den senare. Detta förhållande förklarar anled¬
ningen dertill, att de motsvarande inmutningarne nedgått från 355 till
56 i medeltal för hvarje år.
Jag har ytterligare några ord att tillägga rörande grufvedriften i Norr¬
botten. Jag vände mig nemligen till bergmästaren i första distriktet med
begäran om upplysning rörande de förnämsta grupperna af inmutningar
i Norrbotten, som för närvarande äro gällande eller göra anspråk på gäl¬
lande kraft, och denne tjensteman, hvars inkomster det gäller och till
hvilken jag således högst ogerna vände mig — men jag hade ingen annan
att vända mig till — besvarade genast och välvilligt min fråga med ett
telegram, som lyder sålunda: “Förnämsta grupperna af inmutningar inom
Norrbotten äro: Schiangeli 43 inmutningar, Handelsbokhållare!! Martin
Olsons i London; Luossavara 20 inmutningar, Kapten Schoughs; Kiruna-
vara 32 inmutningar, Kapten Schoughs; Gellivare: 12 Kamrer Rydbergs,
4 Brukspatron Sohlbergs och 213 inmutningar Gästgifvaren Rönnbäcks eller
innehafvarnes af Grosshandlaren Kjellbergs rätt; Ruotivara 40 inmutningar,
Öfverstelöjtnant Rehausens; Nasafjäll 12 inmutningar, Löjtnant Hennigs
eller andre inmutares af samma grufvor.“ — Dessa, de förnämsta grup¬
perna, såsom bergmästaren säger, innefatta tillsammans 376 inmutningar
af 8 inmutare. Desse Herrar ämna således idka grufvedrift i stor skala.
Inmutningarne innefatta anledningar till olika arter af grufvedrift, såsom
jern, koppar, silfver, guld, bly, svafvelkis och nickel.
Sedan jag erhållit detta telegram, väucle jag mig till Norrbottens re¬
presentanter i båda Kamrarne med skriftlig förfrågan, om det vore kändt,
huruvida dessa 8 personer idkade jern- eller kopparsmältning; tv derom
är egentligen nu fråga, de ädlare metallerna äro underordnade. Jag tick
då af representanterne i Första Kammaren till svar, att sådant icke var
dem bekant, och af tvänne representanter i Andra Kammaren, nemligen
Herrar Per Nilsson och Bäckström, att en af desse inmutare, Bruksegaren
Sohlberg, hade en liten masugn i Junosuando, men att ingen af de öfrige
idkade någon tillverkning af jern eller koppar. En af dem, IJandelsbok-
hållaren Olson, är, såsom telegrammet upplyser, bosatt i London, och det
är ganska lämpligt att han bor vesterut, då hans inmutningar finnas uti
Schiangeli och således invid gränsen mot Norge. Om. genom hans till-
skyndelse, detta verk med sin goda om också ej rika kopparmalm skulle
bedrifvas från engelsk sida, så är det möjligt, att en väg kommer att dra¬
gas från norska kusten till detta verk, och då blefve det Sverige, som finge
sörja för ordningens upprätthållande i en trakt, belägen många mil från
den bebyggda delen af vårt område, såvida det icke ur svensk synpunkt
ansåges fördelaktigare att genom frivillig öfverenskommelse afstå Schian¬
geli till Norge, som lättare än Sverige kan upprätthålla ordningen der¬
städes. Skulle sedermera denna norska väg komma att smått efter hand
utsträckas till de följande jernfälten inom Sverige, såsom Luossavara och
de i dess närhet belägna malmberg o. s. v., så ginge efter hand dessa de¬
lar af Norrbotten, hvilka för närvarande äro för oss värdelösa men kunna
blifva af stort värde, ifrån oss till Norge eller andre, vare sig genom för¬
drag eller, helt enkelt, genom sakens natur. Jag vet icke, om Utskottet
Den 31 Mars, f. m.
•20
syftat dit. Motionären har icke syftat dit, ty motionären vill, att dessa
rikedomar skola efter hand hellre dragas ned till svenska kusten.
Jag fortsätter läsningen af Utskottets utlåtande. Det heter deri:
“Någon grundad anledning har ej visats vara för hand att särskildt för
grufanläggningar inom Norrbottens län införa den grundsats, att hvilostånd
i allmänhet icke bör medgifvas.“
Någon anledning till undantag torde dock finnas, eftersom Gellivara-
bolaget förvägrats ytterligare hvilostånd, och denna åtgärd icke väckt nå¬
gon ovilja i landet och icke heller innom Norrbotten setts med oblida
ögon. Nya Gellivara-bolaget, och ännu mer dess företrädare, har dock
utan tvifvel nedlagt mera arbete och större omkostnader samt verkligen
gjort mera försök till grufvedrift på sin tid, ehuru ej på den senaste ti¬
den, än de fleste andre inmutare deruppe, och om man tyck', att deri
mot Gellivara-bolaget vidtagna åtgärd varit riktig, så torde rättvisa och
klokhet fordra, att man mot öfrige inmutare vidtager beslägtade åtgärder
under för öfrig!, likartade förhållanden. I det föregående torde jag hafva
angifvit tillräckligt många synpunkter för att den, som vill se frågan så¬
som den verkligen befinner sig, skall kunna inse, att för Norrbotten fin¬
nas andra anledningar, än för öfriga delar af landet, till olika tillämpning
af grufvestadgan, t. ex. närheten till gränsen, bristen på vägar, det för¬
hållande att den, som anmäler sig till idkande af grufvedrift, påtagligen
i de flesta fall icke hyser någon allvarlig mening att för egen räkning
bearbeta det inmutade området, in. in.
Utskottet fortsätter: "Och om förändrade föreskrifter i detta ämne
möjligen äro af behofvet påkallade, lärer sådant icke förbises vid utarbe¬
tandet af den förväntade nya grufvestadgan, hvilkens föreskrifter angående
hvilostånd och arbetsskyldighet utan tvifvel komma att ega tillämplighet
äfven på äldre inmutningar."
Här är ett positivt uttalande af Utskottet, som visserligen uttrycker
sig med användande af den dubbla negationen "utan tvifvel", men hvars
uttalande just derigenom blifver desto mera positivt. Jag undrar dock,
huruvida Utskottet, om man till dess pröfning såsom öfverdomstol skulle
kunna hänskjuta en sådan fråga, skulle vilja tolka den nya grufvestadgan
på det sätt, att eu person, för hvilken en resolution om hvilostånd enligt
nu gällande författning utfärdats, skulle vara skyldig att underkasta sig
de ändrade bestämmelser, som i sådant tal! möjligen komma att finnas i
den nya grufvestadgan, och likaså huru Utskottet skulle vilja tolka den
nya stadgan, om, för inmutningsrättens bevarande, i samma stadga funnes
något stadgande, som ålade den person, som redan fatt matsedel, något
utöfver hvad mutsedeln innehåller för den tid densamma är gällande.
Hvad deri nya grufvestadgan för öfrig! beträffar, så förväntar äfven jag
och hoppas, att densamma eu gång skall komma, men den komité, som
fått i uppdrag att utarbeta den nya grufvestadgan, är, såsom vi alla veta,
ännu ej färdig med sitt förslag, och jag tror att i detta tall kan på Norr¬
botten tillämpas det gamla ordspråket “medan gräset gror, dör korn-.
Hvad vidare angår den nya grufvestadgan, så, om Kougl. Maj:t, på grund
deraf, att densamma blifvit föranledd genom eu begäran från Riksdagens
sida, skulle finna lämpligt att hänvisa densamma till Riksdagen, på det
att Riksdagen måtte komma i tillfälle att yttra sig deröfver — hvilket jag,
Den 31 Mars, f. m.
21
föi min del, icke önskar, ty jag skulle i detta fall af vissa skäl gerna se,
att Kongl. Maj:t begagnade sin rätt att utan Riksdagens hörande utfärda
denna stadga — tror Herr Grofven då, i motsats till mig, att denna stadga,
till Riksdagen hänvisad, blir färdig på detta årtionde? Det tror jag åt¬
minstone vara alldeles omöjligt, enär lagförslaget skall passera genom Lag¬
utskottet Betänken, mine Herrar, det blir ju ett förslag till eu hel för¬
ordning; hur vill man, att den skall kunna på den vägen komma ostyckad
fram? Nej, den blir nog omarbetad, sönderplockad, och det behöfves sanno¬
likt eu rund tid och liera komitéer, innan frågan kommer på det klara.
Jag kan således icke finna mig trygg endast genom utsigten att en ny
grufvestadga möjligen skall i framtiden komma till stånd.
Jag ber att med hänsyn till frågan om hviloståndet få tillägga en
sak, som jag nyss. glömde. Utskottet har yttrat, att det i afseende på
hviloståndet icke är skäl att för Norrbotten göra något undantag. Ut¬
skottet har icke sagt, men utan tvifvel tänkt, att ett undantag i afseende
ä hvilostånds beviljande vore ett intrång på eganderätten, om denna ock¬
så vunnits blott för ett pris af 1 R:dr 75 öre, och att man derföre
borde val betänka sig i detta fall. Men om ett hvilostånd icke beviljas
— hvilken ganska lätt kan hända, ty man kan ej endast med mutsedeln
i hand tilltvinga sig ett hvilostånd, utan vederbörande hafva full rätt att
pröfva om giltiga anledningar dertill finnas — så stadgar § 59 i nu
gällande grufvestadga, att grufveegaren ändock icke är förlustig sin rätt
all grufvan, utan har grufveegaren der uppe i Norrbotten sina åtta måna¬
der på sig att börja “försvarsarbetet“ antagligen på det sätt, att han
skickar en karl att gräfva vid den förut omnämnda “granen11. Enligt
mm tanke bör eu inmutare ega rätt att fullfölja grufarbetet, om han
bär någon allvarlig mening dermed, men i annat fall har jag ingen mis¬
kund med honom.
Sista punkten i Utskottets motivering lyder sålunda: “Hvad angår
det genom Kongl Kungörelsen den 24 Maj 1872 meddelade, af motionä¬
ren åberopade förbud tills vidare mot utfärdande af mutsedlar å sten-
kolsfyndigheter, torde endast behöfva erinras, att detta förbud, föranledt
al Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 i samma månad, stod i
samband med den då väckta frågan om inmutningsrättens upphäfvande
i afseende på stenkol."
Jag tackar Utskottet för den vänliga påminnelsen härom. Jag bär
visserligen i min motion anfört detta sakförhållande såsom ett skäl för
det af mig framställda yrkandet, men tilläfventyrs hafva de fleste af
Kammarens ledamöter nu hunnit glömma bort min motion, den de utan
tvifvel med vanlig noggrannhet genomläst vid tiden för densammas utde¬
lande, och tiden har nu icke medgifvit eu repetition deraf. Jag tackar
Utskottet. Denna Kongl. Kungörelse af den 24 Maj 1872 grundade sig
på en Riksdagens skrifvelse, deri det hette, “att Riksdagen an så ge ange¬
läget, att frågan om inmutningsrättens upphäfvande i afseende på stenko;
genom eu särskild lagstiftning skyndsamt löstes, oberoende af eu mera
omfattande omarbetning af grufvestaägan i öfrigt“. Jag inser att Ut¬
skottet har velat påpeka hvad som i min motion i icke nog tydliga orda -
lag förekommer derom, att Riksdagen borde i underdånig skrifvelse till
Den iil Mars. f. m.
22
Kongl. Maj:t utverka den af mig föreslagna åtgärden, oberoende af frågan
om grufvestadgaus omarbetning i öfrigt. . .
För öfrigt, då Utskottet erinrar om förhållandet i Skåne i jemfö¬
relse med förhållandet i Norrbotten, så vill jag påpeka, att det finnes
någon likhet och någon olikhet mellan bergsbruket i dessa begge delar
af landet. På båda ställena förekommer något af arbete och något åt
svindel, men då det i Skånes kolindustri är mycket arbete och något
svindel, så är det i Norrbotten något svindel och nästan intet arbete.
Detta förhållande synes mig tala till fördel för mitt förslag att skydda
Norrbotten, der inmutningssvindeln egentligen varit verksam.
Jag blef nyss erinrad derom, att jag för länge behållit ordet och jag
bör således snart sluta. Jag har också redan hunnit till den så kallade
klämmen i Utskottets utlåtande, hvilken kläm lyder sålunda: “På grund
af hvad nu aufördt blifvit, får Utskottet vördsamt hemställa, att omlo r-
mälda motion ej måtte till någon vidare åtgärd å Riksdagens sida för¬
anleda".
“På grund, af hvad anfördt blitvit“, säger Utskottet; men om jag
nu lyckats rifva omkull samtliga de pelare, på hvilka Utskottets utlåtande
livilar — jag har åtminstone ej lemnat någon af dem oberörd — sä
hoppas jag, att Utskottets afstyrkande hemställan ej måtte blifva bestäm¬
mande för Kammaren. ...... .. ,.
Kammaren torde dock måhända önska mera positiva skal an blot-,
un vederläggning af hvad Utskottet anfört till vederläggning af min
motion. De positiva skälen finner Kammaren i min motion. Jag vin
här blott antyda desamma. Denna fråga är, såvät i politiskt som i eko¬
nomiskt hänseende, af den yttersta vigt för vårt land. I politiskt hän¬
seende är frågan rent af eu lifsfråga, ty Norrbotten och der ofvanför
liggande lappmarker äro med hänsyn just till sina rikedomar och sitt
läge invid gränsen eu achilleshäl för Sverige. Tiden tillåter mig ejatt
ingå på denna sak vidare än att åberopa ett auktoritetsyttrande, afgnvet
af förut omförmälde bergmästare i Norrbotten. Hans utlåtande, hvaim
jag här har eu bestyrkt afskrift, är dateradt den 4 Mars innevarande åi
och stäldt till Kommers-kollegium. Utlåtandet börjar sålunda: “iili ei-
terföljd af Kongl. Kollega föreskrift i remissresolution af den 27 Januari
detta år, får undertecknad härmed vördsamt afgifva der infordrade utlå¬
tandet öfver Konungens Befallningshafvandes i Norrbottens län i under¬
dånig skrifvelse af den 10 samma månad gjorda- hemställan om nådigt
förordnande af en grundlig undersökning för utrönande dels åt beskaf¬
fenheten och utsträckningen af åtskilliga i den underdåniga skrifvelseii
uppräknade jern- och kopparmalmsfyndigheter inom Gfellivara och Juk-
kasjärvi socknar af Norrbottens län, dels ock af möjligheten och kostna¬
den för anläggandet af en jernväg mellan Bottniska viken och någon
hamn i nordliga delen af Norge samt om beredande åt ett anslag a
30,000 R:dr för betäckande af kostnaderna för ifrågavarande _ undersök¬
ningar." I detta utlåtande redogör bergmästaren för de vigtigare jern-
malms- och kopparmalmsfyndigheter, som förekomma uti ifrågavarande
del af Norrbottens län och derofvanför liggande lappmarker, samt utta¬
lar härom en egen mening, som är desto mera märklig, som för denne
tjensteman, hvars inkomster till väsendtlig del bero pa, att lian fai ut-
Don 81 Mars, f. m.
f.nda mutsedlar, borde vara fördelaktigare att inmutningssvindelu upp¬
nå unti as i stället för att motarbetas. Hall yttrar emellertid följande:
“År den åsigt riktig, att den inhemska industrien, för så vidt den kan
grundas på lappmarkens malmtillgångar, i första hand bör befrämjas,
att Norr- och Westerbottens kustland, med sin lätthet att erhålla till kol
lämplig materiel samt sina vattenfall, bör vara den trakt, der en sådan
järnindustriens uppblomstring kan förväntas, samt att först i sista hand,
sedan det inhemska behof vet blifvit fyldt, eu export till utlandet af dessa
malmer bör ifrågakomma, torde, beträffande den ifrågasatta jernvägen
förbi malmfälten, denna böra förläggas sa, att deri kortaste vägen mellan
fälten och förädlingsverken ernås/- Denne tjensteman är således icke
någon vän af en exportindustri öfver Norge, utan vill. derest man icke
erhåller en jernväg tvärsöfver hela landet, leda exporten åt den svenska
sidan och att vi skola taga vara på våra tillgångar. Till sist yttrar han
dessa nämnvärda ord: “Ett hinder eller åtminstone hinderligt för det än¬
gdun syftemålet blefve helt visst om de förnäm,du jernmalm^fälten fort-
fui ande, skulle finnas i nugrci fa inmutares händer. Desse skulle, om
den föreslagna jernvägen med hamn både vid Bottniska viken och Vester¬
hafvet kommer till stånd, ensamme kunna bestämma malmprisen, och
tvifvelsutan skulle de söka att erhålla afsättning på-utlandet af så'stora
mahncjvantiteter smn möjligt. Till att befrämja företrädesvis dessa inrnu-
taics enskilda fördel skulle således de nu föreslagna undersökningarne
leda, och anhåller jag derföre att få uttala den åsigt, att redan nu såda¬
na åtgärder böra vidtagas, hvarigenom, om och när den föreslagna jeni-
vii gsanläggningen en gång blir fullbordad, all export på utlandet af malm
från Norrbotten blir förbjuden, såvida ej Kong!. Maj:t för hvarje särskild!
fall till sådan export lemnar nådigt tillstånd. “ Så långt har jag icke trott
mig höra gå i mitt förslag. Jag har icke begärt och jag önskar icke
något exportförbud, men, å andra sidan, då spekulationslusten med mut-
sedlar är i tilltagande och staten möjligen kan komma att underkastas
kostnader till förmån egentligen blott för dessa icke synnerligen talrika
minut are, vill jag hoppas att Andra Kammaren icke genom sitt beslut i
dag skall uppmuntra till fortsättning af detta ofog. Jag tror tvärtom
att det äl' ganska nyttigt och lämpligt, att Kongl. Maj:t bär i sill hand
ait meddela tillstånd att tillgodogöra Norrbottens rikedomar åt svenske
man och bolag, om hvilkas lämplighet och afsigter Kong!. Maj:t är i till-
ia)D att gorå sig förvissad. Detta synes mig vara det enda sättet att
en gång få ur svensk synpunkt önskliga vägar deruppe och framtvinga
eu jernindustri, som på ett rationel! och fosterländskt sätt tillgodogör sig
malmtillgången. ö
Jag tror mig redan hafva ådagalagt att reservanternes förslag -
för hnlket jag är tacksam — om det blefve Riksdagens beslut, af Kongl.
A!aj:t måste, på grund af obevekliga sakförhållanden, tolkas så, att icke
In ITr liv/löstand korame att beviljas på sådant sätt. som nu efter gam¬
malt bruk sker, oaktadt vederbörande bergmästare är ogynsamt stämd
deremot. För mig synes alltså ett bifall till reservationen ungefärligen
liktvdande med bifall till min motion. Men då det synes mig vara det
ende. rätta sättet att, då Riksdagen till Kongl. Maj:t atlåter skrifvelse i
ett ämne, allt som bör framhållas också kommer tydligt fram, sä tillåter
24
Den 31 Mars, f. m.
jag mig hemställa om bifall till miu motion med den ändringen, att ordet
“snarast" utstrykes, såsom numera obehöfligt. Jag anhåller således vörd-
samligen, att Herr Talmannen behagade framställa proposition, ‘att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, det måtte vidare in¬
mutningar i enlighet med nu gällande grufvestadga icke få i Norrbotten
ega rum i annat fall, än då Kongl. Maj:t, efter särskild pröfning, finner
skäligt sådant tillåta, samt att hvilostånd å redan inmutade malmfält i
Norrbotten tills vidare i allmänhet icke måtte medgifvas."
Herr Per Nilsson i Wittjerf instämde med Herr Guinselius.
Herr Malmberg: Jag skulle icke begärt ordet, om jag icke ansett
att denna fråga har en större betydelse och vigt, än den vid första påse¬
endet kan synas innebära. Motionären har föreslagit, att inmutningar och
hvilostånd tills vidare icke skulle beviljas i Norrbotten, annat än efter
Kongl. Maj:ts särskilda pröfning. Motionären har säkerligen haft giltiga
anledningar att påyrka ett dylikt undantagsförhållande, på det att hvar¬
ken utläudingen eller den inhemska spekulanten måtte kunna monopoli¬
sera dessa stora malmrikedomar. Äfven jag kali uttala, att eu lära ar
för handen, då jag vet att det nu linnes både enskilde personer och bo¬
lag, hvilka försöka att, endast för den ringa kostnaden af några mutsed-
lar, underlägga sig dessa Norrbottens rika malmfält, för att sedermera
antingen i lönn af aktier eller på annat sätt öfverlemna dem i kapital¬
starka utländingars händer och på denna affär skörda millioner. Om för¬
ädling åt dessa malmrikedomar skedde inom landet, vore ingenting att
saga, men om malmen utföre» till utlandet i sitt oförädlade skick för att
höja Englands och Belgiens jernindustri, då vore detta en olycka. Huru-
dana äro då dessa malmrikedomar? Professor Erdmann har 1862 afgifvit
eu berättelse om Gellivara-berget: “att det utgör ett nästan outtömligt ne¬
derlag af de rikaste jernmalmer; — att malmen håller öfver hufvud 65
procent, bestående till eu del al blodsten, till en de! af svartmalm, utan några
synliga spår af svafvelmetall^, endast undantagsvis apatit, varierande från
0,044—1,070 procent; att Gellivara-berget bär i sitt sköte eu löftesrik
framtid för vår jernindustri i alla dess grenar.“ Men det är icke ensamt
Gellivara-berget, som innehåller dessa malmrikedomar; det tinnes många
andra malmfält inom Norrbotten med Geliivara-malmen jemförliga såväl
i godhet som procentinnehåll såsom: Swappavara, Kirunnavara, Altawara,
Haukiwara, Luossawara, Kurravara, Killingelinka, Ekströmsberg in. Ii. i
Jukkasjärvi socken och Routivara i Qvickjock.
Dessutom förekommer rik kopparmalm i form af kopparlasur, mala¬
kit, kopparkis m. in. i Swappavara, Särkivara, Kilnavara, Kuruvara, Pal-
nakalieli, Ropisvara, Tokkovara, Kovovara, Kortovara, Sjangeli, Sjangelijaki,
Allakats, Harrivara, Patrakili, Huaruats; samt silfveraniedningar i Silpak-
wara och Alkavare i Qvickjock.
Häraf kan man finna, hvilka omätliga skatter bär finnas nedlagda,
och då dertill kommer, att malmen kan till en stor dei brytas från ber¬
gen ofvan jord, under det man i mellersta Sverige spränger och uppfor¬
drar malmen från 80 å 100 famnars djup, så måste man inse, att priset
på dessa rika och godartade malmer bör vid grufvan blifva mycket billigt
och således kunna draga eu större transportkostnad.
Den 31 Mars, f. m.
fots f dfnf f T\ h?ro t?1’®kommer 1 fångar af ända till 40
lots bi edd och eu maktighet af 2 a 500 fots djuplek, hvaraf mellersta
^veriges malmtorekomst ej utgör 1 ln-del, så karl man antaga, att hiir
Wn?T irenrma gäng, .undei' måri8a sekler för den mest storartade
j rundusIn, lägger man härtill, att dessa malmer hafva de egenskaper
om betinga et utmärkt stål, ett segt stångjern och ett godt Sern
synas kar de göda egenskaper vara förenade, som förefinnas^ Dan-
nemora, Bispbergs, Nora och Norbergs malmer med liera.
tilMn.rnrm°r?k tolfd ff Jiteckta odlingslägenheter, stora skogs-
krait är' de t t ff ow.mos8ar- “ånga vattenrika floder för drif-
neb l-nne U T ?orr aud egnar sig företrädesvis för en storartad
och koncentrerad jernmdustri i alla dess g renar.
bom jernet i väsendtlig män bidragit att civilisera verlden, så skall
ecb n i fU1 ■b,1-dl'aga tl!i ^fiTlands sedliga och industriela utveckling
och gom det möjligt att använda detta lands rika hjelpkarl- samt deri*
CdÄÄS? °Ch saiuhälisvädliga *«■* - nutidens
Äftjn " r™?"811! 1,1 ■■*#*» rf rfr ve,ti; list,
mai till Noll bottens rika och godartade malmtillgångar kunna ge en <md
lff tf f “etta Sa niyckel mei> som ett ständigt isfritt Imf under-
lett uti ii unsportGD.
k-rn f den ljusa Th 'fkiiga framtid’ som Norrland bär i sitt sköte.
bklra.it till/mU% f ““?* u‘edel än dem> som i landets sydliga delar
uclm it ull jordbrukets och industriens snabba utveckling. Det är således
Ä%Ä1,'1I,W’ “ta,n,"%e“ jen',a8>r- — «*»*»
äÄ faÄiShfflS’ •"* w*» **
k0l•m^^n..tVi■i^,,0nl^•:St^!^h0lurCblistianiir’ “Sundsvall —Trondhjeni"
brödrafolken sanifardseln och sammanknyta föreningsbandet emellan
hvarf f ' rf ^ufvelaktigt äfven eu tvärbana “Haparanda-Gel-
am boten • olnva lina behöflig och nyttig samt verka välgörande
loi begge lanterna på hvar sin sida om Kölen. Då dertill kommer att
fngLdf faeik1'SldeilNOn'b0tteUS^'ika malmfält’ blir ^n mest inkomst-
hiertans ' ir?h f f in,0n‘ bven«e- sä synes det vara särdeles be-
J tnlednbt n, ?nna fa bPT 0011 trafikeras såsom statsbana.
/ ednmg till denna förmodan kan man finna i regeringens vid förra
riksdagen gjorda framställning, att för statens räkning Inköpa en enskfld
-Icke blott malmer, trävaror och kol skola lemna god trafikinkomst
S kvaf Äfe tVäfa’ ^ äfTCn Potens gula och pSbilhga
lemna,1 ° ettfd heTTt v™ väg till Sverige och Finland och
lefnådsbehof Stf f eftea'a?gtadt bidraS till denna befolknings
välde ’ Sr- r fT stora, skogstillgångar inom Norrbotten skola böjas i
ter skf fdk,1 T eJfc ständigt isfritt Imf i dessa nordliga trak¬
ta kal1 astadkoinma storartade transitoatiarer åt kolonialvaror m m
26
Den 31 Mars. f. m.
sedan Finlands jernvägsnät blifvit fullbordadt till Haparanda, hvarmed ej
länge torde fördröjas.
Jag lemnar å sido den betydelse, denna tvärbana kan ega i afseende
på vårt försvar. Den torde äfven i detta fall höra beaktas.
Det vore derföre en olycka om denna nordligaste tvärbana komme
att byggas och trafikeras af utländingar och ej önskvärd! av t sa skedde af
svenskt eller svensk —norskt bolag.
Härmed tror jag mig harva visat den stora betydelse Norrbottens
malmrikedomar hafva för vårt land, och att motionärens framställning är
fullt berättigad.
Med afseende för öfrigt å den nu föreliggande frågan om åtgärder i
ändamål att hämma den enskilda spekulationslusten med afseende å in¬
mutningar inom Norrbottens ännu otillgängliga trakter, har motionären
så uttömt ämnet och lemnat så många sakrika uppgifter, att jag icke
vidare behöfver beröra frågan. Jag saknar ord att uttrycka den obehag¬
liga känsla jag erfor, då Lag-Utskottets majoritet framlade det nu före¬
liggande utlåtandet, hvaraf framgår, att Utskottet icke fattat vidden af frå¬
gans betydelse för landets framtida förkofran, men jag tröstar mig der¬
med, att inom Utskottet funnits män, b vilka uti reservation storm uttala
eu mening, som går i riktning af motionärens förslag. Jag skulle derföre
vilja instämma med reservanterne, men då de med afseende åt hvilostånd
icke yttrat någonting, så finner jag mig föranledd att fasthålla vid
motionen. ,
Jag yrkar således bifall till motionärens förslag och afsiag a ut¬
skottets hemställan.
Grefve Sparre: Den förste ärade talaren började sitt anförande med
yttrandet, att Lag-Utskottet vore starkt i det negativa och han åbero¬
pade såsom bevis det föreliggande betänkandet. Jag vet icke, om exemplet
var lyckligt valdt. Ty i denna fråga — det ber jag få erinra, då jag
efter hans eget yttrande nu korsar min klinga med hans — är det egent¬
ligen lian, som uppträder “negativt11 d. v. s. förhindrande utländingar
att i vårt land placera sina kapitaler. Då vi begge senast drabbade till¬
sammans här i Kammaren, var det han, som befann sig på den libeiala
och jag på den mera konservativa ståndpunkten. Mt är det jag, som
styr på den liberala sidan och lian, som är konservativ, stationär, prohi-
bitist, mod ett ord, honom kunna nu tilläggas alla dessa hedervärda be¬
nämningar, hvarmed de, som icke omfatta den liberala sidans asigter,
hedras. Han vill, att vi skola kringgärda oss med en kinesisk mur; att
vi skola förbjuda utländingar att sätta sig ned i vårt land, ja, förhin¬
dra till och med våra egna landsmän att gorå inmutningar och bearbeta
grufvelediugar i Sveriges nordligare bygder af fruktan att de Ilande läka
i utländingars händer. Den siste ärade talaren har gått ännu läiigie.
Han bär sagt, att det närvarande tillståndet i Norrland vore högst be¬
kymmersamt; att odlingen befunne sig på en låg ståndpunkt; att skogarne
i grund förstördes; att detta verkade demoraliserande: att det vore jernet,
som skulle verksamt bidraga till Norrlands pånyttfödelse; och att följakt¬
ligen dess rika malmtillgångar borde göras fruktbärande. Och på hvad
sätt skulle nu detta skef Jo. säger han, derigenom att inmutningsratten
Den 31 Mars, f. m.
27
upphäfdes. I allmänhet har jag hitintills föreställt mig, att inmutnings-
rätten just vore ett sätt att framkalla bergsrörelse och gifva lifaktighet
åt bergverksindustrien. Nej, säger denne talare, inmutningsrätten skall
bort, på det att malmtillgångarne i Norrland må komma att användas
och göras till föremål för en utvecklad bergsdrift. Förklaren mig den
saken, mine Herrar. Jag kan det icke. Det ser verkligen ut, som om
man inbillade sig, att dessa i den norrländska jordens innandömen gömda
malmrika skatter vore af sådan beskaffenhet, att man blott behöfde vinka
åt dem ett: kommen hit! för att de skulle infinna sig. Men, mine Herrar,
det går icke så legert. Det är ett litet vilkor, som fordras för att åstad¬
komma stora företag; det är de tvenne ting, som Fredrik den store för¬
klarade vara nödvändiga för att kunna föra krig: pengar, pengar och —
pengar. Och i fråga om Norrland fordras ändock något mera. Det är
likväl icke blott brist på penningar, som utgör det enda och det största
hindret för Norrlands utveckling. Dertill fordras äfven armar, folk; vi
hörde ju härom dagen, att ett dagsverke i dessa trakter kostade 5 kronor,
och att ej ens till detta pris vore möjligt att få arbetare. Huru kan man
da anse det vara tänkbart, att vi af egna krafter skulle blifva i stånd
att bringa i dagen och i marknaden dessa malmtillgångar, hvilkas tillgodo¬
görande krafvel- mycket mera penningar och folk, än vi mäkta anskaffa
för ändamålet? — Mine Herrar, jag läste i min ungdom en fransk för¬
fattare, som skref om inensklighetens hufvudsynder och bland dem var
afunden en. Jag känner verkligen ingen synd — och jag tror icke, att
jag misstager mig — hvilken gjort menskligheten så mycket ondt som
afundsjuka!!. Man missunnar hvarje menniska, som förtjena!-, derföre att
man sjelf vill samla, och då undanhåller man de tillfällen till förvärf,
man sjelf ej kan bruka, blott på det att andra ej må förvärfva genom
dem. Sjelf har man visserligen af dem ingen nytta och icke mensklig¬
heten heller, men man har åtminstone den glädjen, att ingen annan af
dem har gagn. Om vårt lands intresse så befrämjas, har jag orätt.
Eller skulle det vara lämpligt, att. då Sverige befinner sig på en stånd¬
punkt af utveckling, den vi helsa med glädje, skulle man i ett sådant
ögonblick skjuta ifrån sig utländiugarnes hjelp, hjelpen af deras intelligens
och deras kapitaler, då vi behöfva dem för att göra jernet produktivt,
jernet, som skall pånyttföda Norrland. Hvad säger oss erfarenheten?
Hafva de utländske män, som kommit hit på fredliga härnadståg och satt
sig ned hos oss såsom idoge svenske medborgare, hafva de verkligen gjort
vårt land så mycken skada? Jag behöfver icke gå tillbaka långt för att
derom öfvertyga mig. Det är tillräckligt, att man kastar blicken på den tid,
då våra store konungar inkallade vallonerna med De Géer i spetsen, och
andra invandrare, skalder, författare och framför allt industriidkare, livilka
med, sina insigter och sina kapitaler bidragit att lyfta våra näringar.
Leulsta och Finspång äro glänsande minnen från denna tid. De män,
som skapat dessa väldiga industriela anläggningar, Indika utgöra vår stolt¬
het ännu i dag, är det de, som gjort oss skada? Eller är det icke fast
hellre de, som verksamt bidragit till den ståndpunkt, som den svenska
jerntillverkningen intagit? Skulle det vara si orre skäl nu än då att för¬
svåra inträde i landet för dylika män? Och då Sveriges utveckling för
det närvarande är stadd i början af dess blomstring, bör man af missun-
28
Den o 1 Mars, f. m.
samhet förvägra dem att med sina penningar bidraga till vår national¬
vinst? Nej, mine Herrar, till den grad må väl ej vår nationalsynd göra
oss blinda för våra egna intressen.
Jag skulle kunna nämna mångfaldiga exempel på den högst för-
tjenstfulla, sannt fosterländska verksamhet som utvecklas åt den förhånade
och fruktade “utländska invasionen". Från min egen provins kan jag
intyga, att den intelligentaste, den raskaste, den dugtigaste och den mest
framstående industriidkare, som derinom finnes, den, som i slutet af
L8(30:talet, då redan befintliga fabriker nedlades i mängd och afstannade.
hade mod att. anlägga eu ny fabrik, och — hvad mera är — visade sig
ega kraft och energi att icke blott upprätthålla utan fullkomna och ut¬
vidga den, så att densamma med afseende å arbetsmetoder och tillverk¬
ningens beskaffenhet numera står oöfverträffad inom länet, denne var eu
engelsman. Jag vördar honom och jag underlåter aldrig vid mina resor
? länet att göra honom mitt besök för att visa verlden, huru högt jag
hedrar honom. A änder jag mig till Göteborg, sfi finner jag, att namnen
på dem, som verkat måhända mest för detta kraftigt framåtgående sam-
nalies utveckling, äro engelska. Behöfver jag gå till andra håll? Be-
höfver jag taga fram ett litet exempel för dagen för att ådagalägga,
hvad desse utländingar äro för vårt land? Nå väl! Får jag då bedja
Herrarne att närmare begrunda innehållet af Kongl. Maj:ts proposition
N:o 42 och aktgifva uppå, hvad Justitie-statsministern i anledning af den
missunsamma skrifvelse, som senaste Riksdag aflat till Kongl. Maj:t i
ändamål att förhindra utländingar att i Sverige förvärfva fast egendom,
hvad lian anfört till statsrådsprotokollet under hänvisning till de sam¬
manstämmande uppgifter och yttranden, som rörande denna fråga inkom¬
mit från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i alla län. De äro alla öf¬
verens derom, att utländingarne i allmänhet med stor omsorg sköta sin
jord; att de på ett berömligt sätt. ej allenast vårda sig om redan befint¬
liga skogstillgångar, utan äfven nedlagt kostnader för uppdragande af
skog å ställen, der sådan förut ej pa länge funnits: att de med faderlig
omtanke vårda sig om sina underhafvande; att de anlägga skolor, hålla
läkare - med ett ord i alla möjliga afseenden uppföra sig på ett sätt,
som hedrar dem och gagnar landet. Det skulle blifva för långt att upp¬
läsa allt, som i berörda handling härom förmäles. Jag skall blott med¬
dela några kortare yttranden från olika län. Från ett af rikets sydligare
län, “der mycken egendom innehafves af utländingar," heter det sålunda,
•att arbetstiden blifvit af dem förkortad och arbetslönerna höjda. Der
åter förhållandet med de underlydande vant mindre godt, synes sådant
vara föranledt deraf, att utländingarne fordrat strängare arbete, än förut
varit vanligt, men hvarför de äfven lemnat högre betalning". Ja, mine
Herrar, bland de fördelar, som dessa utländingar tillskynda vårt land,
är den i sanning icke minst värd att uppskatta, att de lära våra egna
arbetare att arbeta ordentligt, med större kraft och lif, samt i gengäld
bestå sig rikligare och bättre kost, Jag tror, att detta bodvara eu lär¬
dom äfven för oss: Vi skola icke svälta våra arbetare; vi skola behandla
dem väl, men också låta dem arbeta.
■•Eu länsstyrelse" säges det vidare — “bär yttrat den generel::
uppfattning, att, med undantag för två jemförelsevis mindre hemmans-
Den 31 Mars, f. m.
29
delar hvilka kunde anses vara inköpta endast för skogens utverkande, erfa-
1 enheten icke inom lanet visat några menliga följder deraf, att utländske
man _ vunnit eganaeratt till fast egendom, men val tvärtom. 1 motsatt
nötning hafva allmänna omdömen uttalats åt eu annan länsstyrelse samt
£ enf kronofogde och en häradsskrifvare gemensamt. Länsstyrelsen i
ett af de nordliga knep har nemligen ansett det vara högst (hiskligt
att väsendtlig inskränkning meddelas i hittills gällande rättighet för ut-
eindsk man att besitta fast egendom här i riket, Då likväl i omförmälds
lan fastighet a landet eges af endast m utländing och med taxeriims
värde å jordbruksfastigheten af allenast 48,200 R:dr, torde inom det fa¬
lhet tillfälle ej hafva funnits till säker erfarenhet eller för någon väsendt-
ligare inskränkning i förvarande hänseende. På erfarenhet vunnen inom
orten synes ej lid er det af förbemälde landtstatstjenstemän afgifna öm-
fö!dp,'iVarif glU"d:)dt-.. öelst mom det 1 Sveriges sydligaste provins belägna
Of.den, hvarest de aro tjenstgörande, numera ingen fastighet eges af ut¬
ländsk man, samt särdeles förmånliga vitsord gifvas åt vården af de egen¬
domar, hvilka, samtliga af betydligt värde, tillhöra hit inflyttade män
som numera aro svenska medborgare'-. Således är det de. soin icke ha ¬
va någon erfarenhet i detta fall, hvilka säga: “Gud bevare oss för ut-
landingarne! Men de, som varit i tillfälle att inhemta någon närmare
kännedom om deras uppförande och handlingssätt, de förklara enhälligt
a,t desse utländske man äro eu försyn för folket samt att de nedlägga
n y-ket penningar icke blott å det egentliga jordbruket, hvilket berömmes
såsom nionstergildt. utan äfven på eu betydlig och rationell bedriften
skogsskötsel. Jag ber att få fråga de Herrar, som känna till det sätt
mnpa för närvarande skotas t. ex. Hillringsbergs aktiebolags egendomar i'
Wermland, bchisshyttan i Nerike, Molnebo i Dalarne, in. fl., V ber få
,iaf? om det ar tdl skada för vårt land, som på dessa egendomars
förbättring och kultur nedläggas millioner. Men motionären Wer att
bergmas area i Norrland påstår, att det enda verkande vilkor^ e-!
sund och snabb utveckling af bergsrörelsen der i bygden är, att ™ ex¬
port af malm torbjudes. Nå väl, mine Herrar, det finnes verkligen etr
Tf } ST exPort®rar malm, Herrarne hafva kanske hört om¬
talas det belgiska bolaget “La vieillo montagne», som eger immeber» i
Nenke med underlydande hemman och lägenheter. Veta Herrarne hvad
Konungens Befallningshafvande i länet meddelar om detta bola»? Låtom
af&hi°rr “^"gåend® sa?de bolags skogsegendomar och skötsel.! der-
rad HI1 riktig i''3" t '• r!?0e afglf7i(i ett af husmannen i Sundbo hä-
dessa omkHno T VltS,°1'(iad,t sä lydande: Då bolaget inköpte
3; TV ? Nmmeberg belagna skogar, så voro de mycket uthuggna
fullväl dåde. men sedan dess bär bolaget infört eu ordnad hushåll¬
ning och verkställt störa sådder och planteringar, för att uppdraga
älld sk,',/10’! Th f ggr °Ch tl%oc!ogJ°rt Sjuk och Sles eller vind-
k0gerafor ?aiTarande företer ett mycket lofvande ut¬
seende. Särskild skogvaktare tinnes anställd och för öfrig! kan med full-
fog sagas, att skogshushållningen derstädes bedrifves med lika mycken om
sorg, som någonstädes i.-mm uio tt— j •11, ;CKen om¬
sorg som någonstädes inom hela landet. Hvad särskildt angår torpS"
som aro belägna i skogsmarken, så äro de utarrenderade ^
på de grunder, som eu af landets skickligaste agronomer upp¬
kör
30
Den 31 Mars, £. in.
rättat Vilt “hofvera är afskaffa^, så att torpame hafva kontant arrende-
afgift men få fullt upp med arbete mot i orten gällande dagspenning.
Då torpame dertill alltid behandlas med mildhet och godhet samt aio
delaktig om de vilja, uti de af bolaget inrättade valgorenhetsanstaltei,
& sjuUyélpskassor, ^bibliotek m. m, h«,ponton
coda skolor äro inrättade, särskild läkare anstånd o. s. v. sa iiai bola
»et på ett faderligt sätt sörjt för sina underhafvande och kan i detta
hänseende endast femföras med de ypperste inom landet hvilket allt ai
etWort nöie att kunna intyga. - Angående detta bolag har kronofogden
i vestra Xerikes fögderi vidare meddelat: att bolaget, enligt dess bockei,
ande. tiden från 1857 till och med 1872 här i landet verkställt utbetal¬
ningar: för egendomars inköp, nybyggnader, verk och mrattmng^ sam
maskiner in. .............'i........ icmAvhi- 18
för malmbrytningen och malmens ioradlande ....... i’nq’io5- 57
för malmens utskeppning med liera omkostnader . . • • • »
S&ffSS&SHfc* åsöm vinst för lanclet enå
zinkmalmen, hvilken bolaget exporterar ^ tdlstånd icke laiei ku -
na med nämn; fördel härstädes vidare förädla^. Ai det icke bia tea
sam fr* att eu utländskt bolag vill nedlägga 12,514,189 kronor i värf land,
och är det icke bedröfligt, att samma bolag gjort oss sa mycken ska . .
•itt det bv£°t eu jernväg, anlagt och underhaller tvanne sjukhus, stiftat eu
‘‘arbetarekassa» för arbetare, från hvilken utbetalts i^nkhjelycdi sjuk¬
vård samt understöd åt ålderstigna och enkor 13o,bdb Kulln in,
att det bereder utkomst åt 1,000-tals menniskor samt sprider va måga rundt
omkring sig? År icke detta eu sorglig företeelset Nog nafle det vm ,
bättre Som ett exportförbud utfärdats och Sverige fatt hafva qval ia-
malmeu under jordytan i oförädladt skick, än att dess beai ornande o
S S Uto dyliks fogdes:
ren i Norrland hafva fått rätt. Man både då sluppit ifrån detta,u lai. i
ska bolag med de utlega, om hvilka sä goda vitelord rnedde as Mn 23M
rikets län. Om det af mig nyss omnamuda Hilli n sber s aU
bola"'1 säges vidare, “att dess egendomar skotas uunaikt val, n 1
Ät SmL, ÖVensom tahäll,.ingen med de
handhafves med synnerlig omsorg, samt att derunder akfaebo^ct ly .
de arbetares och underhafvandes vilkor jemväl under nuvaiande egal e
blifvit så förbättrade, att deras ställning kali kallas god Sjelf c e j
närmare kännedom om sågbruksföremngen i Iredrikshald Jag k a
tyga, att äfven der arbetarnes vilkor aro göda och hvad betiaäai (ten
verksamhet som utvecklas af detta bolag, av den sådan att bolaget pä
sina egendomar i Dalsland planterar den ena strackau ai skoD etter den
andra samt för öfrigt för samma ändamål tillhand ar sig he °cn -
nakna och öde trakter, hvilka ingen annan menniska ' ^ J ;
detta sorgligt? Och vore det icke skal att uppföra eu kmes mui långs
med vestra gränsen af Dalsland för att omojhggora ^ka tdhag. Men
nos svarar iag på mina dalsländmgars vagnar foi att rfe aro beut .
Hafva Herrarne ändock hjertat förbjuda dem att begagna sig a c e oi
måner, sagda bolag tillskyndar dem?
31
Deri 31 Mars, f. m.
, , ,Men;. fager man Norrland har så ofantliga rikedomar och den siste
ualaien ioi klarade, att för deras tillgodogörande erfordrades de lättare
kommunikationer, som jernvagarue medföra. “Vi måste derföre- — för¬
säkrade lian - “skatta oss eu jernbana der, men då skola vi bygga sjelfva:
iitlandmgar fa pa niga vilkor bygga den, huru mycket den är behöflig’
Äfven motionären yttrar, att sedan någon tid “rätt allvarsamt» uppsatt
deHilpfmafeniJemVarb¥i8Uad en fjord På Nor8es nordvestkust öfver
nordligt td “ffh mai“fålten ,ti!1 hamn vid Bottniska vikens
l8n, f Jrd?" T tlllagge1' han - "eu sådan förbindelseled
astadkommas af ett inhemskt, ett svenskt eller svensk-norskt bolag, som
eiau behörig,a undersökningar funne förslaget utförbart och vinstgifvande
lard<fl 611 vaseadthf. forde* Men ett grundvilkor för att ett sådant bo¬
as skall kunna bildas ligger deruti, att Sveriges malmrikedomar i Norr-
r;te11. \Ctlöj \ ,orvag rfkat, 1 päpasslige utländingars händer/* Ja, mine
leiiai, hvad dessa “malmrikedomar i Norrbotten» vidkommer, så har ia°-
eom nu ar nära bo ar gammal, under eu lång tid, ja, i 50 år hört dessa
outtömliga rikedomar omtalas. Man tiar sagt, att det icke ginge an att
dem på detta satt vind for våg och till ett lätt byte för den utländska
ZwS l rf6'' mr °!sl MaJ:t mäste i sin liand hafva alla dessa
ualmlyudiglieter. pa först ku,.de de komma att behörigen bearbetas och
.pima välsignelse kring mndet. Nu är likväl händelsen, att den svenska
vungen Med eu gång natt i sill Hand dessa skatter. Gick det bättre då?
ht , ,Undor deSSa f som jag oupphörligen hört upprepas detta
Ulm om de enorma malmnkedomarue i Gellivara bar ingen enda svensk
menniska kunnat formas att taga dessa oerhörda rikedomar i besittning
•Jo, det ar smult: ett svenskt bolag bildade sig verkligen för detta, äuda-
::ä det T rSt-fVer8?fT förs?ket att *%odogöra dessa skatter,
X. i •det kaPitul, hvaröfver bolaget kunde förfoga, visade sig spårlöst
försvinna i dessa kalla, aflägsna och folkfattiga trakter. Yi hafva icke
sa godt om millioner, att vi hafva råd att placera dem der och vi e»a
dessutom sa många malmberg i vårt grannskap, att vi ej behöfva söka
Säl Srf“ '***««*»> ~ « Vilja pä bergsdrift nedlägga
kapital. \i mi också förlåta svenska man den svaghet att hellre bearbeta
Dannemora, Norbergs, Persbergs, Grangärdes och Bispbergs malmfält än
f, slg UPP tld den kafla norden, der deras penningar ingenting förslå
wåVrifö b 0tl’ iatt " haf mynt tillräckligt för att kunna taga vara
pa de lika malmberg, som faunas r vår närhet. Men så länge detta tv
HSVr*0 ar f°rh-ällandetVmä vi koncentrera våra fmansiela krafter och
icke låta oss af missunsamhet lockas att sprida dem utöfver Norrbottens
andlösa rymder — Mule Herrar, ingen kan vara beredvilligare än jag
att ölkanna värdet af denna provins och hoppas mycket af dess resurser
JimrläruföaS °Ck’ attde\gamIa g1’?11, som en gång rådde mellan mig och
genom Tt£ d ,aaledmng af kågan om norra stambanans riktning
St 1 f, / nU Ska} Varaglomdt- samt att man inser och erkänner,
att jag för lidet ar med smak voterade till eu stambana i Norrland eu
låSTilV T fö Silf no1 -n0, men. hvilken i sjelfva verket säkerligen upp-
de ta hesföt T andhonor kronor. Jag bär med glädje underskrift
Vdf m,bnn L / g, Seii denUtl ar1 ljUSnmg för detta lands framtid och jag
ö a medverka dertill. Men jag vill för ingen del köpa norrländm-
32
Den 31 Mars, f. m.
garnes vänskap med utländingarnes utestängande. Ty jag vill lemna
utländingarne tillfälle att älven medverka till samma mal, kvilket utan
deras bistånd svårligen lärer kunna fullt uppnås. Låtom oss betänka, mine
Herrar, huruvida (let må vara för oss möjligt att, såsom den siste tala¬
ren framhållit, ensamt göra allt, som fordras för Norrlands väl. Hat icke
en lång erfarenhet tillräckligt lärt oss, att våra egna krafter äro alldeles
vanmäktiga för att befolka Norrland och utveckla dess lika hjelpkälloi.
Jag svarar Herrarne för, att 100 millioner kronor komma att åtgå, innan
man får upp till dessa trakter den jernväg, hvars påbörjande vi i fjor
beslöto. Nu vill flen siste talaren - att vi samtidigt dermed också
skola bygga en ny jernväg från Atlantiska hafvet midt öfver de norrländ¬
ska malmfälten till Bottniska viken, i ro Herrarne icke, att vi redan
haft tillräckligt stora utgifter i förhållande till vara inkomster föi Nori-
lands rökning Jag säger icke detta af missunsamhet. Tvärtom vill jag-
nedlägga mycket penningar der. Men jag säger, att mina egna krafter
icke förslå att befolka och kapitalisera denna vidsträckta och öde lands¬
del. Låtom oss besinna, hvad vi redan lemnat den. Jag erinrar mig,
att jag för ett par är sedan i Riksgälds-kontoret sammanräknade de sum¬
mor, Vilka kommit Norrland till godo och ja,g minnes granneliga!, att
jag, inberäknadt anslaget till Lule elfs kanalisering, 825,000 R:dr, fack
upp summan till ett totalbelopp af mellan 50 och 60 millioner B:dr.
Årligen tagas statskassans tillgångar till stor del i anspråk för denna landsort.
-\f 'det betänkande Stats-Ucskottet i år afgifvit, angående statsbidrag för
nästa år till vägars anläggning, bro- och hamnbyggnader samt vatten-
kommunikationer, inhemtas sålunda, att endast till väganläggningar och vag¬
förbättringar är afsedt att anvisas 200,000 kronor samt derförutom,
bland annat, anvisats i och för väganläggning mellan tvänne byar i en
socken med endast 1,189 innevånare utom lappare, hvita, såsom no¬
mader icke hafva behof af landsvägar, omkring 50,000 R:dr. rörande hvil-
ket anslag gemensam votering om några dagar skall ega rum; och detta
under det att bevillningen för alla de tre nordliga länen, enligt nyss ut¬
delade sista generalsammandraget af allmänna bevillningen, endast upp¬
går till omkring 90,000 R:dr för året. Sa står det till. . Jag har an-
fort dessa sifferförhållanden endast för att bjuda skål för mitt påstående,
att för ett litet land som Sverige det är omöjligt att ensamt gorå allt.
Vi behöfva ovilkorligen understödet af utländskt kapital, i synnerhet då
fråga är om jernvägsbyggnader. Men, invänder man, utländingarne
skaffa sig inmutningar i malmfälten för att kunna anlägga en jernväg
der. Ja, väl. Tro Herrarne, att man bygger eu jernväg för ro skull.
Innan man företager eu dylik anläggning i öde trakter, vill man va
gerna först skaffa sig något att frakta på den. Sådant är ju en ganska
vanlig och ganska loflig förtänksamhöt, som minst bör förvåna, dä liägan
galler eu jernväg långt upp i Norrbotten. På tal om jernvägar - hafva
utländingarne i sådant hänseende gjort oss hitintills mycken skada f År
det icke utländingar, som anlagt den första jernväg i Sverige t Eller biet
icke Köping--Hult-bolaget bildadt hufvudsakligen med tillhjelp af utländ¬
ska penningar? Månne vi befunnit oss på den ståndpunkt af utveckling,
som vi för närvarande intaga, derest icke utländingar visat oss, att det
gick
Den 31 Mars, f. m.
33
gick an att bygga jernband- i vårt land? Förut både man haft för sig.
att vart lands beskaffenhet alldeles icke lämpade sig för jenmhars ut¬
förande och de, som voro med på 1850-talet, minnas nog, huru man gap¬
skrattade åt Grefve Rosen såsom en fantast, derföre att han påstod mot-
sa sem Ännu för 10 år sedan, då jag föreslog anläggning af eu jernväg
tdl Wenersborg frågade man, om jag vore galen. Och är det icke ut-
lancliugar, som bygga jernvägar från Oskarshamn till Nässjö? Tro Her-
rarne, att någon svensk man haft kurage att bygga denna långa jern¬
bana, som kostar omkring 12 millioner kronor. Eu annan jernväg från
Halmstad ar i detta Ögonblick kontraherad att utföras också af utländin-
gai. Runna Herrarne antaga, att engelsmännen fullborda dessa anlägg¬
ningar pour bon plaisir? Nej, de hafva först inköpt skogstrakter i
omnejden och sedan bygga de jernväg för att hastigt bringa skogspro¬
dukterna till utskeppning för . utländska marknader. Nu göra Endels-
mannen på samma sätt i Ruotivara, Haukivara och Kirunavara. De in-
muta först malmfälten. Sedan tänka de på att anlägga jernväg från
dessa falt till hafvet. Ack, om det funnes någon beskedlig engelsman
som komme till mitt län och förklarade sig villig att bygga jernvägar
dei. Jag skulle bara honom på mina armar. Men olyckligtvis vill ingen
sådan komma och jag får också för den sakens skull arbeta så att det
knakar i ryggen.
, , D,°£. fade ™°tionären har för öfrigt inlåtit sig timligen vidlyftigt på
det sakförhållande!,.att hvarken 1872 eller 1873 års förordningar angående
inmutnmgsratten förmått uppfylla det med dem åsyftade ändamålet; be-
klagande han att mmutmngarne pågå lika bra som förut med tillhjelp
åt mellanhandel- och att förbudet kringgås. Ja, miue Herrar, det går så
med alla restriktiva författningar, derföre att meuniskosnillet är tillräck-
hmder for att tima utvägar att göra sig oberoende af afundsamma
fra-mhoU vidare de olyckliga resultat nybyggesförfattningarne
medfört i Norrland. Det kan icke heller förnekas, att dessa förordningar
p v.jt.1 er. anlod ning till många missförhållanden, men jag erinrar, att detta
betänkande, om hvilket _ nu är fråga, ej handlar om nybygges väsende t.
utan om mmutmngarne i Norrbotten.
Han öfvergick derefter till några betraktelser angående bolagssystemet
enligt svensk lag och kom i sådant hänseende till den slutsatsen, att aktie¬
bolag med begränsad ansvarighet skulle kunna verka skadligt i Norr-
liotten. Ja, då torde det kanske vara skäl att icke medgifva tillkomsten
af aktiebolag med begränsad ansvarighet - som i parentes sagdt just bi¬
di agit till den ståndpunkt af industriel utveckling hvarpå vi befinna oss
7.7 och. * sammanhang dermed också förklara att inga nybyggen få an¬
laggas i Norrbotten. Det vore ett sätt att skaffa dit folk naturligtvis’ I
ärhonden. ja årnundraden har man sökt förmå folk att flytta dit. ty
ett oeftergiflig vilkor för all kultur är att hafva tillgång till arbetskraf-
tei i till!äcklig mängd, men det bär aldrig lyckats. Om nu utläiidingar
genom allmakten af sina millioner kunna locka folk dit. är det någon
nÄ"den' °t /T, äandra, sidan Sverige börjar blifva lockande för
tlandingarne, så att de finnas benägne att nedlägga sina kapital i Norr-
Biksd. Prof.. 1874. 2 Afd. 3 Band. o
34
[ Den 31 Mars, f. m.
botten, skola vi då säga: “stopp; ut med eder!" och hindra dem från
att bryta bygd i denna landsdel, till hvilken vi sjelfva förgäfves sträfvat
att draga folk och penningar?
Den siste talaren meddelade en uppgift, hvaraf framgick, att den
malm, som hittills brutits i Norrbotten, icke uppgick till 9,000 centner.
Detta är sorgligt. Men jag frågar Herr Malmberg, hvilken glädje kan
man väl då egentligen hafva af dessa malmberg? Det finnes ju i allmän¬
het alltför liten utsigt för oss att kunna med egna tillgångar åstadkomma
något rationel bergsbruk der. Hvar skall man erhålla penningar, om man
skall förbjuda utläudingar att lägga ner sina penningar der, ty inga så¬
dana finnas, till någon motsvarighet mot beholvet, att få från Sverige?
Och folk? Då ett dagsverke kostar 5 kronor, är det väl föga antagligt,
att någon svensk arbetsgivare kan finna för sig fördelaktigt eller stå länge
ut med att använda till något större antal så dyrlegda arbetskrafter.
Huru går man i dylika fall till väga i andra länder? Huru gör man i
Amerika? År man rädd der för utländske invandrare? Nej, man gifver
dem i stället jord till stora vidder för att förmå dem att komma dit.
Och vi skulle vara så rädda, att vi icke vilja tillåta utländske män, soin
vedervåga millioner, att bearbeta några malmfält långt upp i Norrbotten,
hvilka eljest måste lemnas åt sitt öde till ringa gagn för ett snart för¬
verkligande af framtidshoppet om denna stora landsdels eröfring åt od¬
lingen och kulturen.
Jag vågar icke trötta Herrarne längre, i all synnerhet som jag be¬
farar, att Ilerrarne blifvit nog uttröttade förut. Jag tror att de åt¬
gärder motionären uti en tvifvelsutan högst välment, ja fosterländsk af¬
sigt påyrkar, skulle blifva rent af skadliga i tillämpningen. Eller om
medgifvande af inmutningsrätt i allmänhet ansetts behöiligt för att fram¬
kalla bergsbruk och uppsökande af fyndigheter, skulle icke i Norrland
samma rättighet äfven medföra samma verkan. Huru vill man att dessa
ofantliga malmtillgångar skola kunna tillgodogöras, om icke man tillåter
utländske, kapitalstarke män att bearbeta dem. Eller skola jordegarne
gorå detta? Ja, motionären säger, att jordegaren der i trakten till större
delen är kronan. Skall kronan drifva bruksdrift ? Men om nu inmut-
ningsrätten förbjudes och ingen annan här i Sverige kan bearbeta dessa
rikedomar, hvad skall det då blifva af dem? Jo, de skola till ingens
nytta förblifva begrafna i den norrländska jorden. Man har ju sökt att rent af
tvinga svenskar att begifva sig upp till dessa ogästvänliga trakter och der
bryta bygd. Under nödåren i Elfsborgs län lockades hela familjer deri¬
från upp till Norland för att finna arbetsförtjenst. Så snart som de möj¬
ligen det kunde, kommo de igen. Det fordras ock eu stark vilja, mycken
vana vid förhållandena och mycken förmåga att uthärda försakelser i eko¬
nomiskt afseende för att qvarstanna der. Dessa svårigheter kunna öfver-
vinnas endast af mycket kapitalstarke män, och vi höra väl derföre icke
förhindra sådane, om också de ej skulle tillhöra vår egen nationalitet,
att såsom pionierer öfvertaga det äfventyrliga, ansträngande och penninge-
ödande värf att för mensklig bildning och mensklig odlings dit öppna dessa
aflägsna bygder, hvilket värf vi sjelfva icke mäkta att utföra. För Norr¬
lands egen skull, i denna stora landsdels eget intresse, då jag vill se den¬
samma rik och blomstrande, önskar jag således, att den här ifrågasatta
35
Den 81 Mars, f. m.
restriktiva åtgärden, hvilken, enligt min öfvertygelse, omöjligen kan be¬
fordra Norrlands väl, icke måtte bringas till stånd. Då härtill kommer,
att förslag^ till ny grufvestadga är under bearbetning och snart väntas
färdigt; då ^vi veta,, att den komité, som nu i två år varit nedsatt för
(lotta ändamål, haft i uppdrag att taga. i noggrannt öfvervägande de norr¬
ländska för hållanden, hvilka motionären berört; samt då följaktligen all
anledning är att antaga, att komitén, derest den under frågans behand¬
ling funnit inmutningsväsendet i dessa fjerran liggande trakter påkalla
särskilda undautagsåtgärder dessförinnan, icke skulle hafva underlåtit att
hos Kongl. Maj:t derom göra anmälan, anser jag mig utan att behöfva
ingå i någon ytterligare vederläggning af motionärens granskning af be¬
tänkandet, i hvad jag redan anfört ega tillräcklig anledning att på det
varmaste anhålla om bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Nils Petersson: Efter den långa och allvarsamma lexa motio¬
nären nyss gifvit Lag-Utskottet för dess behandling af motionen är det icke
utan ett visst lugn som jag kan, hvad mig angår, hänvisa till den utlåtandet
bifogade reservationen, der äfven mitt namn finnes antecknadt. Det var dock
icke af fruktan för de vredesskålar motionären skulle komma att utgjuta öfver
Utskottet, som jag instämt i reservationen, utan derföre att jag, i likhet
med motionären, ansag att en underdånig skrifvelse i ämnet borde till
Kongl. Maj:t aflåtas angående inställande tillsvidare af inmutningar i Norr¬
bottens län,^ ehuru jag, såsom de öfrige reservanterne, ej kunde gilla det
af honom payrkade inställandet af hvilostånd å de redan inmutade malm¬
fälten .derstädes. Jag kunde således inskränka mig till att nu endast
yrka bifall till reservationen, men jag är af en annan åsigt än motionä¬
ren . beträffande en. annan fråga, den nemligen angående sättet, hvarpå
motionen i dag blifvit här i Kammaren behandlad. Första Kammaren
hai, som bekant, bifallit Lag-Utskottets hemställan om afslag å motionen,
b ör denna Kammare återstår således i sjelfva verket ingenting annat än
en opinionsyttring i frågan; antingen vi bifalla eller afslå motionen, är
ju hela frågan genom Första Kammarens beslut för denna riksdag redan
tallen. Vid sådant förhållande vill det verkligen synas mig, som kunde
tiden, som i dag bortkastats på denna diskussion, bättre hafva användts,
an som skett. . -Tid är penningar1', är en gammal sats, som alltid, och
nu ändå mera än förr, eger sin giltighet. Vår vistelse här vid riksdagen
kostar penningar, och detta ej så litet: staten får derför vidkännas gan¬
ska betydliga utgifter. Man kunde derföre ock med skäl antaga, att tiden
skulle något så nära väl användas, .lag vågar således hemställa till de
ärade . talare, som tänka att yttra sig i frågan och mera än jag hafva
ordet i sin makt, huruvida de icke kunde hafva den godheten att yttra
sig något kortare, än de föregående talarne gjort. Jag tror icke heller
att de behöfva utbreda sig så mycket af fruktan att eljest missförstås af
oss andra; ty frågan är verkligen sådan — jag ber om ursäkt, i fall jag skulle
misstaga mig att jag tror att hvem som helst af oss, utan att vara
hvad man kallar fackman, om han hyser intresse för saken, kan sätta
sig in i henne. Det gäller ej iiu. en sak, som, såsom ordspråket lyder,
“hänger på ett hår" eller måste afgöras genom gemensam votering, utan.
36
Den 31 Mars, f. in.
som sagdt, eu sak, som redan de facto genom Medkammarens beslut
blifvit afgjord.
Ordföranden för Lag-Utskottet har i sitt långa anförande gifvit ett
ampelt loford åt utländingarne och deras sätt att tillvägagå bär i lan¬
det. Jag vill i anledning häraf, utan att närmare inlåta mig härpå —
jag saknar nemligen derför erforderlig sakkunskap — endast anmärka,
att, om fosterlandskärleken är något värd, jag för min del måste hysa
betänkligheter mot att lemna utländingar eganderätt till fast egendom inom
Sverige. Ty finnes fosterlandskärlek hos dem — och den måste natur¬
ligtvis finnas såväl hos dem som hos oss svenskar — så är det all an¬
ledning att antaga, att hvad de här i landet förtjena, ej kommer Sverige,
som ej är deras fädernesland, till godo, utan hemlandet, det land, hvari¬
från de äro, der de äro födde och uppfödde. Samme talare yttrade vi¬
dare, att jernvägarne i Norrland skulle komma att kosta staten 80 å 100
millioner riksdaler, men ansåg på samma gång att det läge i landets intresse
att låta utländingarne inmuta malmfälten derstädes och således låta dem
blifva egare af det hufvudsakliga af de produkter, som komme att på
dessa jernvägar transporteras. Jag tror icke att det resonnementet är
fullt logiskt; mig synes tvärtom konseqvensen fordra, att skall staten
bygga jernvägarne, så bör också eganderätten till malmfälten stanna hos
statens medborgare.
Jag slutar med att, utan att under nuvarande förhållande för min
del fästa mig dervid, huruvida Kammaren bifaller reservationen eller
Utskottets hemställan, uttala den önskan, att diskussionen i frågan snart
måtte taga slut.
Herr Johan Johansson i Ringshyttan: Jag skall taga den
nästföregående talarens uppmaning, att icke vara mångordig, i akt och
söka att fatta mig sä kort som möjligt; men skulle det, i motsats till
hvad jag önskar, inträffa att jag råkar glömma denna föresats och eu
längre stund taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk, så vill jag erinra,
att det händer ytterst sällan, att jag i sådant hänseende brukar besvära Kam¬
maren. Den förste ärade talaren, tillika motionär i frågan, upptog Kam¬
maren en dryg timmas tid med betraktelser öfver förhållandena i Norr¬
botten. Han kom derunder naturligtvis äfven att tala om grufvestadgan,
men åberopade den på ett sådant sätt, talade om “grufvedrift" med eu
sådan drift, att det föreföll mig stöta nästan alltför mycket på “drift",
hvad han i det afseendet yttrade. Det är egentligen för att söka rätta
åtskilligt af hvad han derom yttrade, som jag begärt ordet. Jag tror
mig nemligen vara lika mycket hemmastadd i grufvestadgan som han,
till följd af den praktiska kännedom deraf jag såsom yrkesidkare erhållit.
Min ärade vän och länskamrat talade om /Örso7rsarbete och försvars-
arbete på ett sätt, som visade att han icke gjort sig full reda för hvad
med dessa olikartade begrepp förstås. Försöksarbete kan göras endast
på mutsedel, men sådant arbete grundlägger icke eganderätt till grufvan;
för sv av »arbete deremot kan icke ega rum, förr än den eganderätten kon¬
stituerande handling som kallas utmål blifvit fullbordad och vunnit laga
kraft. Den ärade motionären talade om hvad 42 § grufvestadgan i detta
afseende stadga!', men glömde att lägga vigt just på de första orden i
Den 31 Mars, f. m.
37
samma §, der det talas om grufoe- och utmålsegare. Detta blifver man
nemligen icke förr än nyssberörda handling, läggandet af utmål, föregått.
Det är först härigenom som mutsedeln blifver legaliserad, och det är
lörst härefter som det är utmålsegarne medgifvet att erhålla hvilostånd
och att medelst försvarsarbete, på sätt i 42 § jemväl är föreskrifvet, för-
syara sm grufva. Jag vill härmed icke hafva sagt, att jag på något sätt
vdl försvara stadgandena i nämnda §, vare sig rörande hviloståndet eller
föi svar sarbetet; de bland Herrarne, som voro närvarande under diskussio¬
nerna vid den riksdag då grufvestadgan behandlades, erinrade sig nog,
att jag då uttalade mig för eu omarbetning af grufvestadgan just derföre'
att hon i många afseenden är mycket invecklad och otydlig samt här
och der gifver de rikaste anledningar till att på ett eller annat sätt
Kringgås.
Den ärade motionären yttrade sig vidare om “hvilostånd" på ett så¬
dant sätt, som gifver mig anledning att ånyo erinra honom om hvad
nyssnämnda 42 § i afseende härå innehåller. Nämnda g stadgar nem-
ligen, att grufvegare icke kan erhålla hvilostånd förr än han uppgifvit
giltiga skäl för sin begäran och dem behörigen sfi/rid; först sedan detta
skett, kan bergmästaren meddela den begärda tillåtelsen. Skulle berg¬
mästaren icke taga denna föreskrift i sin bokstafiiga bemärkelse och nog¬
grant pröfva de uppgiga skälen samt tillse att dessa blifva vederbör¬
ligen styrkta, är detta således icke grufvestadgans fel, utan bergmästa¬
rens. Och jag vågar påstå, att i flera än ett fall, både i mellersta Sve¬
rige, der jag närmare känner förhållandena, och äfven i Norrland, veder¬
börande bergstjenstemän icke tagit behörig hänsyn till dessa stadgande^
Det är kanske til! någon del just af denna anledning det missnöje med
missbruket af inmutningsrätten uppstått, hvarom man ganska ofta hör
talas.
Den ärade motionären sökte vidare medelst citat ur grufvestadgan
deducera den satsen, att man j>ä eu mutsedel, som icke kostar mera än
1 R:dr 75 öre, kunde sammanlagdt erhålla icke mindre än 17 års hvilo-
stand. 1'4'ter hvad jag nyss anfört i fråga om utmål släggningen, såsom
en, eganderätt till grufva, grundläggande förrättning, torde det vara tyd-
iigt, att man endast på en mutsedel icke kan erhålla upprepade hvilo-
stånd. För att få utmål beviljadt, måste man dessutom, enligt 26 8 i
samma grufvestadga, förut hafva vidtagit ett arbete, som i Norrbottens
lan, der malmfyndigheterna i allmänhet sägas ligga ofvan jord, visserligen
kan vara obetydligt, nemligen att bringa malmfyndigheten i dagen, men
som under vanliga förhållanden krafvel' icke obetydligt arbete och kost¬
nad - jag känner många fall, der kostnaden för detta blottande af fyn¬
digheten uppgått till tusentals, ja, tiotusentals riksdaler. Jag vågar der¬
före påstå, att talarens deduktion i detta hänseende ej håller fullkomligt
streck.
Den ärade motionären hade äfven företagit sig att per telegraf från
tjenstgörande bergmästaren i Norrbottens lön förskaffa sig uppgift på an¬
talet inmutningar, som der egt rum under den senaste tiden. Såvidt jag
vid den hastiga uppläsningen häraf kunde döma, kunde jag icke höra
annat, än att inmutarne allesammans buro svenska namn. ‘Hela motive¬
ringen till motionen gick nu, som bekant, ut på att förekomma missbruk
88
Den 31 Mars, f. m.
af inmutningsrätten till förmån för utländiugarne. När nu de inmut¬
ningar. som skett i Norrbotten, verkställts försvenska inmutares räkning,
vågar jag således påstå, att det är något för tidigt att nu vilja sätta
deras sträfvande!! i misskredit genom att söka tillägga dem afsigter, hvilka
hvarken motionären eller någon annan med säkerhet vet att de hysa. Om
motionärens förslag vunnit Riksdagens bifall, till hvems förmån skulle
val då Norrbottens malmfyndigheter, för att begagna hans eget uttryck,
böra “tjurhålla^*? Månne till förmån för svenska staten, som är egare af
en stor del af jorden i Norrbotten, eller till förmån för svenska män och
bolag? Motionären har derom lemnat oss i fullständig okunnighet. Skulle
det senare varit förhållandet, då torde ock motionären få ganska svårt
att afgöra, hvem som bör hafva företrädet att få “lurpassa“ på den rät¬
tighet, som genom förbudets upphäfvande skulle åt svenske män och åt
svenska bolag meddelas. Jag fruktar äLen att lians uttryck om den un¬
der utarbetning varande nya grufvestadgan, att -‘medan gräset gror, så
dör kon“ kan fullkomligt lika val tillämpas på hans förslag i reservatio¬
nen; ty hvad skall man väl kunna göra för bergsbrukets förkofran i Norr¬
botten! om man betager både svenske och utländske män all möjlighet
att göra något för dess utveckling och förkofran. Icke lärer man val be¬
främja bergsbruket derstädes genom att helt och hållet förbjuda detsamma!
De redan gjorda inmutningarne kunna möjligen vara tillräckliga, men jag-
tror dock' icke att de äro tillfyllestgörande. För min del måste jag
öppet erkänna, att erfarenheten i min hemort om den “svindel'*, hvarmed
mutsédelsindustrien der bedrifvits, ådagalagt att denna industri ingalunda
varit till skada för bergsnäringen; tvärtom, jag påstår, att hade icke rät¬
tigheten till inmutning existerat, så skulle största delen af de större och
mindre grufvefalt, hvilka nu bearbetas, ej hafva blifvit upptagna och så¬
ledes ej kommit att bereda landet och orten någon fördel.
Fm annan ärad talare, ordföranden i Lag-Utskottet, har anfört flera
bevis på det utmärkta sätt, hvarpå utländingarne här i landet skött
sina egendomar, bemött sina arbetare o. s. v., och nämnde bland dem
just det i Örebro län varande belgiska zinkbolaget “la Vieille Montagne—.
lian tilläde, att detta utländska bolag vore det enda som exporterade
malm. Detta är, tyvärr, sanning; men orsaken dertill torde närmast vara
att söka i den svenska lagstiftningens stadgande om den så kallade berg¬
verks tiondcn. Zinken är, likasom atskilhga andra ädlare metallei, ett föic-
mål för denna odiösa beskattning; och deri ligger anledningen till att
zinkmalmen här i landet icke Icwn förädlas. Sa länge beigveikstionden
qvarstår, så länge man drifver den satsen, att denna skatt är af grund¬
skatts natur, lärer det vara omöjligt för vare sig svenske eller utländske
män eller bolag att här förädla zinkmalmen, den måste ovilkorligen
utföras, på det man må kunna slippa ifrån en så dryg och betungande
utgift som denna skatt medför, nemligen minst tre procent af brutto¬
inkomsten Det är ock mycket säkert, att denna bergverkstionde skall
på samma sätt framkalla export från Norrbotten af kopparmalm, i
fall de der förekommande rika kopparfyndigheterna skulle komma att
bearbetas. Jag har velat fästa uppmärksamheten härpå nu, emedan denna
fråga möjligen eu annan gång återkommer, och det kan måhända icke
skada att på förhand hafva yttrat sin mening derom.
Den 31 Mars. f. m.
39
Motionären har, såsom nyss nämndes, sökt bevara inmutningsrätten
åt svenske män och bolag, tian omtalade ock i början af sitt anförande
åtskilliga, rätt muntrande historier om tillämpningen af 1872 års förord¬
ning rörande rättigheten för utländingar att här i landet idka grufve-
drift. För min del anser jag deremot denna förordning hafva gjort gan¬
ska mycken nytta. Att hon kan kringgås, medgifver jag gerna, men man
bär genom henne åtminstone kommit derhän, att man vet, hvem man
bär att hålla sig till vid transaktioner med utländska bolag och icke län¬
gre äfventyrar att nödgas söka egarne utomlands. Detta senare missför¬
hållande åtminstone är förekommet genom 1872 års förordning, och deri
ligger, enligt min tanke, författningens största förtjenst. Men tror man
väl att, då man är så rädd för att utländingar skola få del i våra gruf¬
va-, man kan förekomma detta genom att förhindra dem att deltaga till
exempel i ett aktiebolag? Så vidt jag har mig bekant, tinnes det ingen¬
ting, som hindrar en delegare i ett aktiebolag, att på hvem som helst,
svensk eller utländing, transportera den rätt, han i bolaget egen Jag
vill derjemte erinra om ett annat slag af bolag, som äro byggda på den
nuvarande grufvestadstadgan, och hvilka bolag talrikt förekomma inom
min hemort, Dessa bolag, till sin natur närmast liknande aktiebolagen,
bedöfva sin rörelse så, att de förskottera hvad som behöfves för malmens
uppfordrande, men sjelfva malmen fördelas sedermera på de särskilda
lottegarne i mån af deras andelar i bolaget, Ett af de största grufve-
bolagen i Örebro län, att icke säga i hela landet, bedrifver sin affär på
detta sätt, Huru man skall kunna förekomma att större eller mindre del
af vinsten för ett sådant bolags rörelse skall kunna komma i utländingens
hand, kan jag sannerligen icke förstå, lika litet som jag inser att nå°gon
skada derigenom skulle för landet uppstå. I detta nu omnämnda stora
grufvebolag finnes ett icke obetydligt antal lotter uti ett utländskt bolags
händer; och jag vågar påstå, att tillvaron af dylika utländska bolag vid
våra grufvefält bidragit dertill, att grufvedriften år från år ökas.
Jag har med det nu sagda kanske redan frestat Herrarnes tålamod
alltför länge. Genom hvad jag erinrat har jag velat låta förstå, att jag
icke kan inse, hvartill ett bifall till motionen eller till reservanternes förslag
skulle tjena. Såsom sjelf varande från en bergslagsort, tror jag att det är tem¬
lig» påtagligt, att, de som mest ifra för de norrbottniska malmfältens beva¬
rande åt svenke medborgare, skulle anse det för riktigt, om jag för min de!
ville vara med om den saken, just derföre att det borde ligga i min hem-
bvgds intresse att, i hvad på mig beror, söka förhindra all konkurrens
med Norrbotten och sålunda derigenom vinna bättre afsättning af hem¬
bygdens produkter; men så prohibitistiskt. sinnad är jag ej, tvärtom, jag
hylla! friheten i detta hänseende, som i många andra. Det är just ge¬
nom den. lagbundna friheten i fråga om inmutningsrätten och dermed
sammanhängande förhållanden, som vårt bergsbruk tagit de största ste¬
gen framåt.
1 denna tro och öfvertygelse instämmer jag med dem, som, med ut¬
slag å såväl motionen som reservanternes försteg, yrka bifall till Lag-
Utskottets hemställan.
Herr Bäckström: Hvad den förste talaren i denna fråga yttrat.
40
Den 31 Mars, f. m.
rörande bruksdriften i Norrbotten, är, såvidt jag känner, fullkomligt öf¬
verensstämmande med sanna förhållandet. Då ifrågavarande malmfält äro
belägna långt uppe i landet — Gellivara, som ligger närmast kusten, är
18 å 20 mil derifrån •— och der icke finnas några tidsenliga kommuni¬
kationer, icke en gång vanliga landsvägar, så är det en ren omöjlighet,
att malmbrytningen i dessa grufvor under nuvarande förhållanden kan
bedrifvas, hvadan de nu der gjorda många inmutningar icke kunna vara
beräknade på annat än hvilostånd, under afvaktan på att möjligen eu
jernväg i dessa trakter skall komma till stånd och inmutningarne således
blifva rikligen betalda. Detta befordrar emellertid, efter min tanke, icke
eu jernvägsanläggning derstädes, enär anläggaren icke allenast skulle få
bära bördan af den kostsamma vägen utan derjemte, vid det förhållande
att trafiken på banan skulle bero på att inmutningsegarne finge rikligt
betaldt för sina utmål, skulle sväfva i eu obehaglig ovisshet om eller
huru mycket banan komme att anlitas. Jag tror derför, att Kong]. Maj:t
borde hafva dessa rika malmtillgångar i sina händer för att till den, vare
sig enskild person eller bolag, som ställde garanti för byggande af en
jernväg mellan Bottniska viken och ifrågavarande malmberg, upplåta rät¬
tigheten till dessa malmrikedomar. Då således uti öfverlåtelsen af gruf-
anledningarne skulle ligga en säkerhet för trafiken å eu blifvande jern¬
väg, komme äfven på sådant sätt eu jernvägsbyggnad bättre att befrämjas,
än om, såsom nu är fallet, malmbergen innebafvas af sådana, som endast
vänta på stor betalning för sina inmutningar och kanske, om en jernväg
komme till stånd, framställde så orimliga anspråk, att hvarje kapitalist
derför skyggade tillbaka. Den utomordentligt fördelaktiga verksamhet,
som utländingar, enligt hvad Grefve Sparre yttrat, skulle hafva ut öfva t i
vårt land, är åtminstone i Norrbotten icke känd, utan eu motsatt erfa¬
renhet har der vunnits, och skulle dervarande utländingars verksamhet i
skogs- och jordbruksskötsel tagas till föredöme af ortens befolkning, så
vore denna befolkning mycket att beklaga, och då vore den ej långt från
sin undergång.
På grund af hvad jag nu anfört, föranlåtes jag yrka, att, med af¬
steg å Utskottets framställning, fcotionärens i ämnet framlagda försteg
måtte af Kammaren bifällas.
Herr Philipsson: Det kunde visserligen vara öfverflödigt att här
vidare i detta ämne yttra sig, dels sedan Kammarens tålamod så länge
blifvit taget i anspråk af föregående talare, och dels derföre att Kamma¬
rens beslut, det må nu utfälla i ena eller andra riktningen, icke medför
något direkt praktiskt resultat, då Första Kammaren redan bifallit Lag-
Utskottets föreliggande utlåtande; men då jag deltagit i den reservation,
som blifvit afgifven mot samma utlåtande, må det tillåtas mig att med
några ord angifva den tendens, som ligger i denna reservation.
Till en början ber jag få upplysa, att, för mig åtminstone, 'den om¬
ständigheten icke varit i någon män måttgifvande, huruvida utländingar
skulle kunna förvärfva sig inmutningsrätt till malmfyndigheter i Norrland.
Hvad jag deremot ansåg förtjent af uppmärksamhet var, att förhållandena
inom Norrbottens län för närvarande äro af den beskaffenhet, att det
icke gerna låter tänka sig, att något uppdrifvet bergsbruk der kan
Ben 31 Mars, f. m.
41
kömmä till stånd, innan nämnda förhållanden undergått en fördelaktig
förändring. Att detta är fallet upplyses af de utaf motionären nu gjorda
utrednmgarne, och jag vågar säga, att om dessa uppgifter kommit Ut¬
skottet tillhanda, och motionären icke nu först lemnat. dem, så hade
möjligen Utskottet fästat mera afseende vid motionen än hvad det nu
gjort. Jag ber nu att få öfvergå till reservationens innehåll, hvilket är
följande: "att. Riksdagen. måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kong!. Maj.t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke inmutnin-
gai i Norrbottens län, i enlighet med nu gällande grufvestadga, tills
vidare och intilldess fråga om ny grufvestadga blifvit afgjord, borde för¬
ty!™8 i annat fall, än då Kongl. Maj:t efter särskild pröfning funnit
skäligt sådant tillåta". Således innefattar nämnda framställning icke af-
sigten att åstadkomma något absolut hinder för inmutningarne i Norr¬
bottens län, utan endast att sådana icke skulle kunna så lätt försiggå,
e5fr. nu gällande grufvestadga låter sig gorå; och ett medverkande
skaf till framställningen är, att en ny grufvestadga är under arbete. För
ruin del hyser jag icke den fruktan, att en ny grufvestadga icke skall
komma till stånd inom den närmaste framtiden, ty jag tror, att förhål¬
landena aro sådana, att denna stadga inom kort måste utfärdas. Då nu
detta förslag till stadga, enligt hvad man inhemtat, icke på något sätt
afser att förminska tillfällena och rättigheten till inmutningar, utan endast
att skärpa bestämmelserna i afseende på ar betsskyldigheten, så kunde
det val vara skäl att sätta en gräns för de jobberier med mutsedlar,
som med det nuvarande inmutningssystemet låta sig förena, tilldess man
forvärfvat sig närmare kännedom om huru den nya stadgan kommer att
utfalla. Derföre bär jag gått in på reservationen, men icke på motionä-
rens förslag i sin helhet, ty detta förslag afser, att man icke skulle be-
viija hvilostånd å redan inmutade malmfält, och detta har jag funnit
oetankligt, icke blott i afseende på förhållandena inom Norrbotten, utan
j en i fråga om lagstiftningen i allmänhet. Grufvestadgan är en genom
ekonomisk lagstiftning tillkommen lag, som grundlägger vissa förmåner
emot iakttagande af vissa föreskrifter. Der nu dessa förmåner och rättig-
neter blifvit eu gång förvärivade, der bör icke representationen komma
emellan och anhålla, att de skola suspenderas för en viss del af landet,
i.y detta vore både olämpligt och oriktigt, enär, efter min uppfattning,
grufvestadgan, om den rätt tillämpas, i och för sig innehåller tillräckligt
korreativ mot missbruk, Indika dock inom förevarande landsdel måste
vara storartade, då, enligt hvad vi hört, öfver 500 mutsedlar med till¬
komna hviloståndsrcsolutioner befinnas i endast 8 personers händer.
Det åligger likväl vederbörande embetsmyndigheter att tillse, det författ¬
ningen riktigt tillämpas, och då, såsom upplyst är, de hviloståndsresolu-
tl°ne^ s0™ “unna af^ bergmästare medgifvas, till största delen redan
eihållits, sa att vederbörande icke utaf bergmästare kunna få ytterligare
hvilostånd, utan detta beror på Kommers-kollegii pröfning, så tror jag,
att hvarken motionärens framställning eller diskussionen i detta ämne
vant alldeles forspild möda. emedan jag hoppas, att den skall tilldraga
hlp ^^iMers-kollegii uppmärksamhet, och att Kollegium, med iakttagande
af författningens innehåll, icke skall medgifva dessa hvilostånd i andra
fall an der giltig anledning dertill förefinnes. Under förutsättning således
42
Den 31 Mars, f. m.
att motionärens framställning icke vinner bifall, yrkar jag godkännande
af reservationen och tror, att man icke behöfver tillägga ett beslut i
denna riktning hvarken prohibitistiska åsigter eller något hat till utlän-
dingen, utan endast den önskan, att eu lag, som tillkommit för att be¬
främja den svenska industrien, icke skall kunna i sin tillämpning begag¬
nas för helt andra syften än dem hvilka legat till grund för lagstiftningen
i ämnet, eller uteslutande i ändamål att på ett lättvindigt sätt förskaffa
personer tillfälle till oerhörda förtjenster på deras inmutningar, då kom¬
munikationerna blifva bättre och, i följd deraf, allting dyrare uti ifråga¬
varande landsdel. Jag tror derföre, att reservationen bör bifallas, hvarom
jag således vördsamt anhåller.
Herr P. Staaff: Jag skall bedja att i största korthet få tillkänna¬
gifva, det jag för min del anser, att Lag-Utskottets förslag bör bifallas.
Jag lägger till grund för denna min åsigt flera af de skid, som Grefve
Sparre här har anfört, och jag ber särskild! att få betona en omständig¬
het, som jag anser vara af ganska stor vigt, nemligen att ett beslut i
det syfte, som motionen afser, skulle vara att i ganska betänklig män
sätta Norrbotten tillbaka, med hänsyn till den utveckling hvaraf detta
län utan tvifvel är mäktigt. 1 öfrigt kan jag icke undgå att finna, att
något särskild! undantagsstadgande för detta län icke är af behofvet på¬
kallad!, och icke heller kan jag finna något skäl till att, på sätt Herr
Philipsson yrkat, bifalla reservationen, emedan, om en sådan skrifvelse,
som deri föreslagits, skulle aliåtas, densamma med lika skäl borde hafva
omfattat hela det öfriga Sverige. Man bör också ihågkomma, att eu
sådan åtgärd, som bär blifvit ifrågasatt, skulle på ett ganska betänkligt
sätt förlama affärsverksamheten inom bergverksrörelsen och medföra den
verkan, att det blefve lättare för redan befintliga bolag att monopolisera
de fyndigheter, som nu finnas. Jag vill icke upptaga tiden längre, utan
yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Hedin: Lag-Utskottets ordförande och den bergskunnige leda¬
mot, som för en kort stund sedan yttrade sig från talareplatsen, kommo
till samma resultat, att den nuvarande lagstiftningen i ämnet är tillfreds¬
ställande, och att följaktligen ingenting borde vidtagas af hvad motionä¬
ren föreslagit för att städja inmutareskojet. Den motivering de använde
för att komma till detta 'resultat var likväl af synnerligen olika beskaf¬
fenhet. Den bergskunnige mannen sade någonting vackert om den lag¬
bundna friheten, hvilken lian ansåg vara behörigen tillgodosedd genom
den nuvarande lagstiftningen. Den lagkunnige ordföranden i Utskottet
deremot betecknade på ett helt annat sätt samma lagstiftning, då lian
framhöll, att den så lätt kunde kringgås, hvilket förhållande han tycktes
vilja prisa såsom ett resultat af. såsom orden folio, det mensklig:! snillet
och ett bevis på dess fyndighet, en argumentation som dock, inom pa¬
rentes sagdt, föreföll mig ganska besynnerlig från hans sida. Så vidt jag
vet, plägar man nemligen gifva andra namn än snillets åt dem, som
hafva för sed att kringgå landets lagar. Emellertid synes det mig eget,
att man från så motsatta utgångspunkter kunnat ernå detta samma
resultat, att den nuvarande lagstiftningen ej bör rubbas. Den bergs-
Den 81 Mats, f. m.
43
kunnige ledamoten hade på den omständigheten, att uti det af motionä¬
ren upplästa telegram förekommo endast svenska namn, grundat den upp¬
fattningen, att här icke vore någon fara för utländskt intrång. Om den
ärade ledamoten velat göra sig det besväret att något närmare taga
kännedom om personalförhållandena inom Norrbotten, kunde han säker¬
ligen af ganska många personer hafva fått den alldeles tillförlitliga under-
» rättelsen, att flertalet inmutningar derstädes äro gjorda för att försäljas
till engelsmän, och han skulle hafva fått detaljerade upplysningar om
redan inledda underhandlingar, livilkas lokal är London, lian frågade
vidare, hvad man ville begagna för ett sätt för att förbehålla åt svenske
män och bolag begagnandet af Norrbottens mineralrikedomar? Detta
sätt är ju angifvet i motionen, nemligen Kongl. Maj:ts pröfning af in-
mutningsansökningar, så att dessa icke handlöst beviljas åt hvem som
helst, utan endast åt sådana personer eller bolag, som erbjuda någon
garanti för att fyndigheten skall till landets nytta bearbetas, I afseende
på de utaf ordföranden i Lag-Utskottet hållna loftal öfver utländingarne
och det gagn de göra landet, skall jag be att få erinra Kammaren om
något, som icke borde vara glömdt, men hvaraf minnet torde böra upp¬
friskas. Det är icke tio månader förflutna, sedan Riksdagen till Kongl.
Maj:t aflat en skrifvelse om förändringar i de vid meddelande af tillåtelse
för utländing att här i riket förvärfva och besitta fast egendom, eller
idka bergsbruk m. m. hittills följda grundsatser. Denna skrifvelse inne¬
håller icke ett sådant loftal öfver utländingarnes förtjenster om vårt lands
utveckling, som det vi hafva hört från ordföranden i Lag-Utskottet.
Denna skrifvelse tillkom efter ganska allvarsamma förhandlingar dels inom
af båda Kamrarne tillsatta Tillfälliga Utskott, dels inom så val Första
Kammaren som denna Kammare, och jag vågar tro, att det var efter
det noggrannaste öfvervägande, som Riksdagen förenade sig om denna
hemställan till Kongl. Maj:t, i hvilken med patriotiskt bekymmer och
ifver talas om landets öfversvämmande af utländingar såsom en fara för
landet, som behöfde motas. Frågan framställes i skrifvelsen såsom en af
“samhällets Iifsfrågor“, och denna Kammare lär väl visa den konseqven-
sen att icke genom beslutet i det ämne, som nu föreligger, draga ett
bredt streck öfver Riksdagens beslut för 10 månader sedan. Då denna
konseqvens förutsätter, att man lemnar bifall till antingen motionärens
eller åtminstone reservanternes förslag, anhåller jag att ettdera af dessa
måtte af Kammaren antagas.
Öfverläggningen var slutad. 1 enlighet med de meningar, som der¬
under blifvit framställda, gåfvos af Herr Talmannen propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan, dels på det af Herr Gunuelius under
öfverläggningen _ gjorda yrkande, dels ock slutligen på bifall till det för¬
slag, som innefattades i den af Herrar Pliilipsson, Sven Nilsson in. fl.
afgifna, vid utlåtandet fogade reservation. Herr Talmannen förklarade
sig anse den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad : men blot då votering begärd, i anledning hvaraf, och sedan till
kontraproposition antagits bifall till reservanternes förslag, en så lydande
•omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
44
Den Bl Mars, f. m.
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 16,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
beslutit, att Riksdagen skall i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke inmutningar i
Norrbottens län, i enlighet med nu gällande grufvestadga, tills vidare och
intill dess fråga om ny grufvestadga blifvit afgjord, borde förbjudas i
annat fall, än då Kongl. Maj:t, efter särskild pröfning, funnit skäligt
sådant tillåta."
Omröstningen företogs i vanlig ordning samt utföll med 53 ja mot
63 nej; hvadan Kammaren fattat beslut enligt nej-propositionén.
§ *3.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, följande af Stats-Utskottet
afgifna utlåtanden:
N:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från militiebostället N:is 15 och 17 Eslöf under Skån¬
ska husarregementet;
N:o 46, i anledning af Kong]. Maj:t.s nådiga proposition angående
afsöndring af jord från f. d. qvartermästarebostället vid Elfsborgs rege¬
mente Germundared N:o 1; samt
N:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från regementsskrifvarebostället vid Första lifgrenadier-
regementet Björkö.
§ 7.
Förekom dernäst till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 48, i
fråga om beviljande af anslag till fortsättande af statens jernvägsbygg-
nader.
Efter föredragning af l:sta punkten anförde:
Herr Jöns Rundbäck: Jag har reserverat mig mot Ltskottets
förslag i den föredragna punkten och ber att med några ord få angifva
skälen dertill: men på det att man ej må hafva anledning att onödigtvis
förlänga debatten, så vill jag på förhand tillkännagifva, att jag icke re¬
serverat mig på den grund, att anläggningskostnaderna för norra och
östra stambanorna enligt senast vidtagna beräkningar komma att med
Den 31 Mars, f. m.
45
4,300,000 R:dr öfverskrida det ursprungliga kostnadsförslaget. Jas kar
nemligen funnit, att förändrade tidsomständigheter hafva betingat denna
prisstegring, hvarföre jag ock häremot icke finner någon anmärkning att
framställa, lika litet som jag egentligen har något att invända deremot
uå i-undafpb«fgnff SS?re S? 5 Sm Slda Vil1 byg§a fort och hastigt och
Ser ÄPrd J 1 fär Äsä pn,yC?et peimingar 0m möjhgt till sm disposition.
Sei jag åtel saken från Riksdagens synpunkt, så förefaller det mig myc-
n?aV’eoch nd?8ft att’oSedan-l11? 6U SfUlg appgJ°rt en bestämd byggnads-
f..a ......cb deieftei flera riksdagar a rad vant ense om att denna plan
bor följas, samt att för densammas fullbordande erforderliga anslagssum-
moi under vissa års lopp skulle utgå, man nu helt tvärt vill besluta sig
oi att ofvannamnda banor skola blifva färdiga under eller före år 1875
hor min del har jag alltid ansett, att man borde fasthålla vid den bygg¬
nadsplan, hvarom man eu gång blifvit öfverens; till min stora öfver-
laskning finner jag emellertid, att man numera det ena året efter det andra
sekel- förrycka denna arbetsplan och komma Riksdagen att i denna
sak förandra sitt föregående beslut. Sålunda rubbades redan i fjor nå-
got htet denna plan, enär man då beslöt att använda vissa medel för år
Irk7TU Mka‘ SjeIf? v,Tk6t redan tiU största delen användes under
f. JoS' ,^U begares icke blott medel att fylla den uppkomna bristen för
kommande av v" /tteld/gare. dl7ga anslag både för innevarande och näst¬
kommande år. Nu karl det möjligen inträffa, att, derest de för i år och
mista ar begarda anslagen beviljas, man redan under innevarande år äfven
kommer att anticipera på byggnadsanslaget för nästkommande år, och
det ar emot eu sådan rubbning i sjelfva arbetsplanen som jag velat ned-
ut?fkraoVTtCft; K°ng j M?:t imr 1 sin Proposition tydligen ådagalagt,
; t loi att de ifrågavarande stambanorna skola kunna blifva färdigbyggda
mde åi 18ro erfordras utöfver det ursprungliga kostnadsförslag^ eu
ytteihgaie summa af 3,000,000 R:dr, hvilket sistnämnda belopp dock på
llf 4 300 000 Padle T® •• afbete “ateriel ytterligare torde få höjas
till 4,300 000 Kali. Jag ar for min del beredvillig att ställa äfven detta
Sutnamnda belopp till Järnvägsstyrelsens förfogande, på det att ej den
vmP6Trm Pnanen !nktte beböfva rubbas ti!1 töijd af omständigheteJ, öf¬
ver hvilka _ byggnadsstyrelsen icke kunnat utöfva något inflytande. Der¬
emot kan jag icke förstå hvarföre vi skulle behöfva anslå större belopp
an hvad som verkligen erfordras, då det nu endast för innevarande år
aebeteteSskl!lleUn|ma ^f0’,000 R:dr’ fostäu mau förut kalkylerat att
endast (5k?^ 7oooooofURbrdav T man ärligeu Pä detsamma använde
e mast b a 7,000,000 R:dr. Nu deremot finner man att utöfver redan
evi jade 4,600,000 R.-dr för år 1871 ytterligare äskas 6 400 000 R:dr.
lvaid'1!. bomma 3,000,000 R:dr för norra stambanan och 1,500 fJOOR-drå
vägsträcka!! Skofde- Carlsborg. Så varm vän jag än är af jernvägar
fraktsr ’ygSandet .f desamma verkställes i lugn och utan öfverilning8 sfi
c Ja8 nu> ali nian nästan vill alltför mycket fortskynda detta ar-
sönderJCdenafiin V6rkbgea lcke hvarföre man just nu skall äflas att slita
sondei den förut uppgjorda planen och forcera arbetet under eu tid då
läg“ningPnS gnnS mträdt °Ch mäDga enskilda jernvägar äro under an-
4ö
Den 31 Mars, f. m.
ilan säger, att det skulle vara särdeles väl, om östra stambanan
hunne blifva färdig redan instundande sommar eller i höst. Jag bestri¬
der icke detta, men jag hemställer dock, hvilken fara eller skada egent¬
ligen kan ligga deruti, om herrar skåningar och östgötar skulle få vänta
sex månader eller på sin höjd ett år ännu, innan denna bana blefve
färdig. De hafva ju i alla fall en utfartsväg för sig öppen via Jönköping
— Stockholm, likasom ock å östra stambanan numera endast återstår eu
vägsträcka af på sin höjd ett par inil mellan Boxholin och Nässjö, sedan,
såsom bekant, banan nyligen blifvit färdig mellan Mjölby—Boxholin. Så¬
lunda tror jag, att denna omständighet i och för sig icke är åt någon
stor betydelse; och för den händelse man verkligen skulle inbilla sig,
att det skulle medföra en så ofantligt stor vinst, derest nyssnämnda väg-
sträckning Boxholm—Nässjö redan i år hunne upplåtas för trafik, så får
jag hänvisa till ett i detta hänseende afgifvet komitébetänkande, hvaraf
framgår att någon synnerligen stor vinst icke är att påräkna för trafiken
emellan nyssnämnda ställen, enär den rörelse som skulle kunna bednfvas
norrut eller söderut utefter östra stambanan minskar trafiken lika mycket
å södra stambanan emellan Nässjö och Falköping.
Då jag sålunda för min del, såsom redan nämndt är, icke vill, att
Riksdag och Regering år ifrån år skola ändra den byggnadsplan som de
gemensamt hafva beslutat, så har jag tagit mig friheten att, jemte ett
par andra reservanter yrka, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition måtte
på det sätt bifallas, “att för fortsättning af arbetena å norra och ostra
stambanorna under innevarande år måtte, utöfver redan anvisade 4,600,000
R:dr, anvisas en summa af 4,300,000 R:dr samt för samma banas full¬
bordande under år 1875 måtte anvisas 3,600,000 kronor.** Derest nu
detta mitt förslag bifalles, komme vi sålunda att för innevarande år bygga
för närmare 9,000,000 Rall-, hvartill, såsom förut är nämndt, ytterligare
komma anslagen till särskilda banor 2,000,000 R:dr, till Jemtlands-banan
200,000 Rall- och till Sköfde— Carlsborgs-banan 50,000 Rall. Härigenom
uppkommer eu slutsumma för innevarande år af omkring ll1 4 millioner.
Jag hemställer, om icke detta må anses som eu nog vacker ansats mot
hvad vi någonsin förut tänkt oss komma att använda pa jern vägsbyggna¬
den under ett enda år. Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid:
det beror nu på Kammaren att antingen godkänna mitt förslag eller
Kongl. Maj:ts af Stats-Utskottet tillstyrkta framställning; i senare fallet
får jag naturligtvis finna mig i Kammarens beslut, ehuru jag reserverar
mig mot detta sätt att antecipera på efterföljande års anslag.
Jag yrkar bifall till den reservation jag nyss uppläst.
Chefen för Kongl. Civil-departementet, Herr Statsrådet Berg¬
ström: Utan tvifvel är det bäst, om eu på förhand uppgjord plan
för jernvägars byggande kan följas; men anledningen hvarföre den
plan, enligt hvilka både norra och östra stambanorna skulle sam¬
tidigt fullbordas under år 1875, icke i allo kan följas är den,
att de beräknade kostnaderna för begge banornas byggande, till följd åt
förändrade tidsförhållanden, blifvit mycket större än hvad som från bör¬
jan varit afsedt. Detta förhållande var klart för Regeringen och Jern-
vägsbyggnadsstyrelsen redan år 1872; men att verkställa någon förändring
Den ol Mars, f. m.
47
i kostnadsförslaget var icke lämpligt före den riksdag, som närmast före-
gmk det år, då dessa stambanors byggande enligt den fastställda-planen
borde fullbordas, eller 1874 års riksdag. Vid sådant förhållande är det
eu naturlig sak, såsom äfven uttryckligen blifvit uttaladt i bilagan till
, ngl- Maj:ts proposition, att, “om efter det kostnaderna för ett arbete,
alsedt att under liera år fortgå och å viss tid afslutas, blifvit med all
noggrannhet beräknade, samma kostnader sedermera till följd af
intränade prisstegringar befinna sig otillräckliga, det icke med fästadt af-
seende och iakttagande af den fastställda tiden för arbetets afslutande
ar likgiltigt, i hvilket stadium åt arbetet det belopp, som för fyllande af
uppkommen brist erfordras, kommer samma arbete till godo“. Nu är det
visserligen sä, att bristen uti det ursprungligen beräknade kostnadsför¬
slaget uppgår till mer än 4,300,000 R:dr. Jag har sannerligen icke va-
rit blind för den konstitutionela betänkligheten uti att anordna ett så
stort förskott som 3,000,000 it:dr; men det fauns icke för mig att välja
mellan liera alternativ än att antingen vidtaga nyssnämnda anordning
eller ock utsätta oss för möjligheten af att icke inom bestämd tid få dessa
stambanor färdigbyggda, och detta senare alternativ ansåg jag allt för
vådligt att vedervåga. Många beräkningar äro uppgjorda, hvilka stödja
sig derpå, att den åt de begge statsmakterna eu gång fastställda planen
siiuile komma att noga följas. Dessa beräkningar skulle i väsendtlig mån
bhtva gackade, derest denna plan icke realiserades. Nu framgår vidare
efter hvad af byggnadsstyrelsen blifvit utredt, att på grund af ett Kongl’
bref eu anhållan från Gefieborgs läns landsting angående ett raskare byg¬
gande åt den norra stambanan blifvit leinnad utan afseende. Genom
denna utredning är ådagalagdt, att fullbordandet af den östra stambanan
redan under innevarande år är ett nädväudigt vilkor för att den norra stam¬
banan skulle kunna blifva färdig till utsatt tid ar 1875. För att sådant
skall bita sig verkställa är det nemligen nödvändigt att under nästkom¬
mande ar kunna använda alla disponibla arbetskrafter och materiel på
den norra banan. Skilnaden mellan reservanternes och Utskottets förslag
ar icke så stor som den i förstone synes. Utskottet tillstyrker nemligen
att redan för i år måtte anvisas 2,100,000 R:dr mera än den summa
reservanterne anse vara nödig under samma tid; hvaremot desse senare
yrka att för nästkommande år 1875 måtte
anvisas 2,100,000 Rall- mer
än som enligt Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag aktats nödigt. An¬
slagssummorna för de båda åren tillsammans äro sålunda lika störa eu-
igt begge förslagen. Jag tår fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att, strängt taget skilnaden mellan dessa begge förslag i det hela inskräu-
ter sig till eu tidskilnad åt ett par dagar i och för lyftningen af dessa
medel Fnhgt reservanternes förslag kan nemligen det nyssnämnda be-
oppet L, 100,000 R:dr ic<ce utbetalas den 31 December innevarande år,
m<3U, ?, 7 ,JaIluan nästkommande år. Det är sålunda icke skäl att
mycket hålla på denna oväsendtliga skilnad. Genom bifall till reservanternes
oislag vedervågas östra stambanans fullbordande under innevarande år:
hvartill kommer att om än den norra banans färdigbyggande under år
J j lc^.e he.lt och llållet omojhggores, densamma dock ej kan hinna full¬
bordas förr an inemot de sista dagarne af nästa år.
Bifalles åter Kongl. Maj:ts proposition, så blir östra stambanan för-
48
Den 31 Mars, f. m.
dig redan under instundande sommar och den norra banan så tidigt nästa
år, nemligen de första dagarne af Juli månad, att man å den sistnämn¬
da' kan beräkna tratikiukomster för senare halfåret 1875. Utan att nu
uppgöra några vidlyftiga och detaljerade beräkningar, vågar jag_antaga.
att norra stambanans öppnande för trafik redan den 1 Juli 1875 skall
för det året medföra en bruttoinkomst af 500,000 R:dr. Räknar jag
nettovinsten häraf till hälften, så kommer alltså statens vinst genom den¬
na anordning att uppgå till 250,000 R:dr. Jag har äfven i min hand
en annan mera detaljerad beräkning, med hvars uppläsning jag ej vill be¬
svära Kammaren, men hvaraf framgår att, derest Kongl. Maj:ts förslag
bifalles, statens vinst kommer att uppgå till 438,760 R:dr mer än om
reservanternes förslag godkännes.
Jag tror att dessa skäl äro af den beskaffenhet, att man noga bör
tänka på dem, och jag ber derföre reservanterne att icke för hårdt hålla
på sitt förslag utan låta det falla. Jag hemställer om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition och Stats-Utskottets i öfverensstämmelse dermed gjorda
hemställan.
Den skriftliga 'uppfattningen af detta mitt yttrande kommer icke att
af mig justeras.
Häruti instämde Herr Johan Eriksson.
Herr Kiss Olof Larsson: Då jag, såsom af betänkandet synes,
jemte Herr Jöns Rundbäck och eu annan ledamot af Siats-Utskottet re¬
serverat mig mot Utskottets hemställan i nu föredragna punkten, så an¬
ser jag mig jemväl böra yttra några ord i frågan. Det är visserligen
ledsamt att denna gång nödgas uppträda mot Herr Civilministern, syn¬
nerligast då man tillhör de norra orterna, hvilka hafva Herr Civilmini¬
stern att tacka för ganska mycket; men då det här gäller en stor prin¬
cipfråga. måste man låta alla sådana betänkligheter vika och endast
hålla sig till saken.
Till försvar för den i reservationen uttryckta åsigt kan jag emeller¬
tid icke anföra något bättre skäl än hvad som innehålles i såväl Kongl.
Maj:ts proposition i frågan som Utskottets utlåtande. Både. Kongl. Maj:t
och Utskottet hafva nemligen här, efter mitt förmenande, visat huru all¬
deles nödvändigt det är, att en bestämd plan icke blott uppgöres och
fästställes utan jemväl följes i fråga om jernvägsbyggnader, i hvilket af¬
seende jag tillåter mig åberopa följande, i fråga om banan från Storvik
till riksgränsen mot Norge af Utskottet anförda ord: “Detta förhållande
syntes dock icke böra lägga hinder i vägen för att bestämma, inom hvil¬
ken tid fortsättning af norra stambanan från Storvik till riksgränsen kan
påräknas blifva fullbordad, och i hvilken utsträckning arbetena derå år¬
ligen komma att bedrifvas. Meddelandet af sådan bestämmelse vore af
största vigt icke allenast för sjelfva jernvägsarbetena och deras jemna
bedrifvande, utan äfven för industrien inom de delar af landet, som ifrå¬
gavarande stambana komme att genomlöpa, samt särskilt för den in¬
hemska, numera ganska betydligt utvecklade industrien för tillverkning
af jernvägsmateriel. Härtill komme ock att, om sådan bestämmelse med¬
delades, Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader kunde blifva satt i till-,
fälle att afsluta kontrakt om alla till ifrågavarunde stambana erforderliga
materialier
Den 31 Mars, f. m.
49
materiaiier i större partier, hvarigenom sannolikt billigare pris skulle
kunna betingas, än det blefve möjligt, derest jernvägens byggnad bedrel-
ves utan någon med hänsyn til: tiden för dess fullbordan bestämd plan
och beroende af anslag, som ett föregående år beviljats.1' Bär påpekas,
såsom nämndt är, nödvändigheten af att fastställa en bestämd plan för
Järnvägsbyggnader. Utskottet har också accepterat denna åsigt i fråga
om jernvägarne norrut. Så vidt jag kan förstå, bör också en sådan fast¬
land plan följas, men i samma utlåtande säga både Regeringen och Ut¬
skottet, att vi skola kasta öfver ända eu byggnadsplan, som både Regering
och Riksdag förut godkänt. Konseqvensen häri är ganska svår att
första; ^ åtminstone kan jag det icke. Såsom skäl för sistnämnda förfä¬
rande bär man anfört, att prisen å för jernvägsbyggnader erforderlig
materiel och dagsverken högst betydligt stegrats efter år 1871, då pla¬
nen för byggandet uppgjordes, och att jernvägarne i följd häraf blifva
dyrare än förut var beräknadt. Detta förhållande känna vi alla; men
jag kan icke första, att man deraf kan hemta anledning att ytterligare
påskynda banornas fullbordande, hvarför hela Utskottets motivering synes
takt.; snarare borde val häri ligga ett skäl för att utsträcka byggnadstiden
ett eller annat år. Vidare synes al utlåtandet, att banan från Storvik
till riksgränsen mor Norge beräknats till eu början att blifva färdig på
6 år: meD att, efter som den nu i följd af förut nämnda omständigheter
måste blifva dyrare, den föreslagits att fullbordas på 2 eller B år. Äfven
detta förefaller mig underligt, tv jag hade annars trott, att dessa skäl
borde hafva föranled t framställandet af förslag, att utsträcka bygguads-
uclen ett Par /»r utöfver hvad förut varit beräknadt; men icke att man
'kulle bygga fortare än man eu gång beslutat sig för. Huruvida det
varit lägligt, att, såsom är skett, lemna regeringen medel i förskott till
ifrågavarande banor, vill jag icke yttra mig om, helst man, såsom Herr
Civilministern yttrat, icke haft mera än två alternativer att välja på,
antingen att lemna förskottsmedel, eller också riskera att icke få banorna
färdiga på bestämd tid; men hvarifrån man hemtat anledning till att,
oaktadt nödiga medel fattades, bygga ena banan färdig ett år tidigare
an ursprungliga planen afsåg, det kan jag icke förstå. Herr Civilmini¬
stern sade vidare, att, om den norra banan blefve färdig till den 1 Juli
l*7.\ sä skulle man för återstående halfåret deraf erhålla eu bruttoin¬
komst af 500,000 R:dr. Det är visserligen godt och väl; men intressant
skulle det vara att fa böra, huru stor inkomst för samma tid man skulle
kunna erhålla ä östra banan. Skall sådant skäl vara talande för färdig-
fogande af norra banan, så bör det val också få gälla i afseende pa
diar östra. Mycket mera vore härom att säga; men jag vill inskränka
nog till hvad jag redan yttrat samt yrka, att Kammaren med utslag å
Utskottets hemställan bifaller den vid denna punkt afgifna reservationen.
UeiT Nils Petersson: Det finnes visserligen flera skäl, som tala
loj bifall till Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan, hvari¬
bland må nämnas den goda tillgången på penningar för närvarande samt
(lön stoja fördelen af att la dessa banor färdiga så tidigt som möjligt;
hvarförutom Herr Civilministern nyss yttrat, att staten, om banorna blifva
JUhd. Prat. 1874, 2 Afd. 8 Band. ' 4
50
Den 31 Mars, f. m.
färdigbyggda redan nästa år, i följd deraf skulle erhålla en ökad inkomst
med 500,000 R:dr; men oaktadt allt detta hyser jag likväl betänklighe¬
ter vid att bifalla punkten. Jag anser nemligen för min del, att här
finnas jemväl andra skäl och intressen, som vid frågans afgörande måste
tagas i betraktande. Hålla vi oss icke inom vissa gränser med våra
:ern vägsar beten, utan alltmera påskynda dem, så kommer arbetsfolket
att allt för mycket dragas från näringarne, hvilka deraf komma att i
betydlig grad nedtryckas, ty jernvägsarbetena betalas ganska högt och
bestämma priset på arbetskrafterna så högt, att näringarne icke förmå
betala sådant pris. Skola vi hafva nytta af våra jernvägar, så måste de
gå i samband med näringarne eller med andra ord fullbordas endast i
den mån arbetskrafter dertill finnas utan förfång för näringarne. Ett
ytterligare skäl till att icke allt för mycket forcera jernvägsbyggandet,
synes mig ligga deruti, att den gren af vår industri, som är afsedd för
tillverkning af jernvägsmateriel, ännu icke blifvit så utvecklad, att den
kan fylla våra behof af sådan materiel, hvilken ännu till betydlig del
måste hemtas från utlandet, men, i fall vi byggde något saktare, skulle
kunna tillverkas inom landet. Dessa skal hafva bestämt mig för att
biträda reservanternas förslag; och jag tror för visso, att, äfven om vi
skulle förlora några hundra tusen riksdaler i trafikinkomster derigenom,
att banorna blifva färdiga några år senare, vi skola hafva tillräcklig
ersättning härför uti jemnvigten i arbetskrafterna mellan jernvägsarbetena
och näringarne. Genom de sålunda stegrade arbetsprisen förtjena!* arbe¬
taren visserligen mycket penningar; men han har icke mera för det; han
super upp och slarfvar bort förtjensteu; och när arbetet är slut äro jem¬
väl de derpå förtjenade penningarne försvunna.
Såsom jag förut nämnt, yrkar jag bifall till reservanternes förslag.
Herr Törnebladh: Jag vill endast, med anledning af den siste
talarens yttrande, anmärka, att, om det är sant, att näringarne i landet
lida deraf, att arbetskrafterna dragas från dem till jernvägsarbetena, på
hvilken frågas bedömande jag ej vill inlåta mig, så är det i alla händel¬
ser sann!, att näringarne lida derigenom, att våra kommunikationer icke
blifva nog hastigt fullbordade. Jag tror nemligen, att de orter, hvilka
vänta på jernvägar, hafva ganska väsendtliga olägenheter af de nuva¬
rande kostsamma transporterna af sina alster; och det är alldeles gifvet.
att transportkostnaderna skola blifva betydligt mindre, då de skilda
jernvägarne blifvit med hvarandra sammanknutna. På grund häraf yrkar
-jag bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
Herr Carl Anders Larsson: Jag trodde verkligen, att jernvägs-
striderna nu skulle vara slutade, då vi fått tillräckligt med penning,->r att
bygga med. Här är ju dessutom fråga om att bevilja ett anslag för att
få en stambana färdigbyggd, hvaraf eu högst ringa del återstår att bygga;
och jag hemställer då, om Kammaren eller Riksdagen skulle vilja genom
vägrande af detta anslag göra sig skyldige till eu sådan misshushållning,
som att låta denna ringa del förblifva ofullbordad, och derigenom för¬
hindra, att denna bana, som kostat staten så mycket, må kunna i sin
Den 31 Mars, f. m.
51
helhet trafikeras. Jag bär derjemte att få erinra herrarue derom, att
det icke gäller ensamt Östergötland, utan att det jemväl finnes många
andra provinser, som af denna bana beröras i lika hög grad.
Då, såsom jag nyss nämnt, den största misshushållning skulle ligga
et.t bifall till reservanternas förslag, så, tror jag icke, att Kammaren
fattar ett sådant beslut, utan i stället biträder Utskottets förslag, till
hvilket jag för min del yrkar bifall.
Herr Jöns Rundbäck: Jag skulle icke hafva vidare besvärat
Kammaren med något yttrande i denna fråga, om icke den siste ärade
talaren påstått, att vi nu åter igen fått jernvägsstrider. Men hvem har
framkallat dem? Icke är det jag. Den, som vill, att en förut uppgjord
och fastställd byggnadsplan icke skall följas, utan vill rubba den, fram¬
kallar dessa strider. Jag för min de! fritager mig från alla beskyllningar
derför; ty jag står i denna fråga på eu fast och säker ståndpunkt:
Riksdagens förut fattade beslut och icke på någonting annat. Vill Herr
Carl Anders Larsson gå ifrån denna plan, så, må det vara hans ensak;
jag åtminstone vill det icke. Jag, eller rättare, vi reservanter, hafva
deremot varit så noggranna, att vi föreslagit beviljande af just samma
belopp, som verkligen skulle fattas i kostnaden, för att den en gång
fastställda planen icke skulle behöfva rubbas.
Hvad beträffar den omtalade lyftningen af de medel, som nu komma
att beviljas, så är det eu väsendtlig skilnad, om de komma att lyftas
den sista December detta år eller den 2 Januari nästa år; men efter all
anledning hira de väl komma att lyftas så snart som möjligt.
För fiffigt öfverlåter jag gerna åt. Kammaren att bifalla Utskottets
förslag; och jag tror, att så kommer att ske. Jag har endast haft Bi¬
afsigt att till protokollet uttrycka min särskilda mening.
Herr Lcijer: Jag skall icke besvära Kammaren med många ord i
frågan, utan vill endast bemöta ett yttrande, som den siste ärade talaren
fällde, da han första gången både ordet, och hvarom jag genom hans
nya uppträdande påmindes. Han förklarade då, att han ansåg, det
Utskottets förslag vore afsedt att främja endast de södra orternas in¬
tressen; och lian tyckte derjemte, att dessa orter gerna kunde vänta på
jernvägens fullbordande ännu ett eller annat år, så mycket hellre som
dessa orter dessutom egde til stor del andra kommunikationer och det
endast vore de, hvilka bodde närmast den ofullbordade delen, som
skulle lida deraf, att banan icke fullbordades. Denna tankegång kan jag
icke gilla. Jag har alltid försökt och försöker iifven nu, att se på, hvad
för staten är gagneligt och nyttigt och icke på några lokala intressen.
På denna grund och då det, är för staten vigtig!, att den, så snart som
möjligt, får draga ränta på sina på dessa banor nedlagda kapital, hvilket
endast kan ske derigenom, att banorna fullbordas, vill jag yrka bifall till
Utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf proposi¬
tioner så väl på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick som
52
Den 31 Mars, e. m.
ock på bifall till det förslag, som Herrar kiss Olof Larsson, Jöns Rund¬
bäck och Sven Andreasson framställt i deras rörande denna punkt af-
gifna, vid utlåtandet fogade reservation; och blef den förra propositionen
besvarad med öfvervägande ja, hvadan Utskottets hemställan bifallits.
I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
föredragningen af detta utlåtande till eftermiddagens sammanträde.
§ 8.
Enligt ingången underrättelse hade riksdagsmannen för städerna
Södertelge, Norrtelje, Waxholm, Oljegrund, Östhammar och Sigtuna, Härads-
höfdingen i Mellersta Roslags domsaga, R. N. O. Fredrik Georg Isberg
i går aflidit här i hufvudstaden. I sammanhang med delgifvandet af
detta dödsfall hemställde Herr Talmannen och beslöt Kammaren att
till Kongl. Maj:t, jemlikt 28 § Riksdags-ordningen, ingå med underdånig
anmälan om den sålunda yppade riksdagsmannaledigheten.
Kammarens ledamöter åtskildes nu klockan 34 3 e. in., men samman¬
trädde åter
Kl. 7 e. m.
§ 9.
I anseende till hinder för Herr Talmannen ledde Herr vice Tal¬
mannen under fortsättningen af detta sammanträde Kammarens förhand¬
lingar.
§ 10.
Vid nu fortsatt behandling af Stats-Utskottets utlåtande iN.o 48
blefvo 2:dra—4:de punkterna i nämnda utlåtande af Kammaren bi¬
fallna.
§ 11-
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 49, i anledning af Kamrar-
nes skiljaktiga beslut vid behandling af samma Utskotts utlåtande N:o 22,
angående beräkningen af statsverkets inkomster; och blef dervid den i lista
punkten föreslagna voteringspropositionen af Kammaren godkänd samt
2:dra punkten lagd till handlingarne.
§ 12.
Skedde dernäst föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o oO, i
anledning af Riksdagens år 1873 församlade revisorers berättelse an¬
Den 31 Mars, e. ne.
53
gående granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1871.
1 '<■
Utskottets hemställanden biföllos.
S '>•
I anledning af hvad Utskottet i denna § föreslagit, yttrade:
Herr Kubens o n: Herr Talman, mine Herrar! Det kan icke falla
mig in att bestrida, att ju möjligen det förslag, som här blifvit af Stats¬
utskottet framlagdt, bär rätt mycket för sig och att åtskilliga fördelar
skulle kunna vinnas för Stockholms stads innevånare, om den ifråga¬
varande anordningen sattes i verket. Jag skall äfven med nöje erkänna
den ömhet mot hufvudstadens innevånare, som röjer sig i detta Stats¬
utskottets utlåtande. Men oaktadt dessa båda inedgifvanden, vill jag
iör min del afstyrka bifall till förslaget, och jag gör detta hufvudsakligen
af två skäl. Törst och främst anser jag nemligen mindre lämpligt, att
Riksdagen, sa att saga, lägger sig mellan barken och trädet. År det
nuvarande uppbördssättet ai beskaffenhet att medföra olägenhet för sta¬
dens innevånare, så lärer det val vara stadens vederbörande kommunala
myndighet, d. v. s. stadsfullmäktige, som böra tillse, huru samma
olägenhet skall kunna afhjelpas. Och jag skulle vilja tillägga, att det
är denna, kommunala myndighets rättighet att så förfära, oberoende
af alla öfriga myndigheters inblandning. Sfaten har ur denna syn¬
punkt, nemligen beträffande hufvudstadens innevånares beqvämlighet,
ingenting med saken att skaffa. Har Kong!. Maja och Riksdagen eu gång
öfver! åt it på kommunen beslutanderätten i dess allmänna angelägenheter,
så synes kons* qvensen fordra, att den kommunala myndigheten får inom
oet anvisade området röra sig fullkomligt fritt, utan alla fingervisningar
från statsmakternas sida.
Betraktar man vidare saken från statens synpunkt, så kan jag icke
so det aldra ringaste skäl, hvarföre man skulle göra en sådan fram¬
ställning, som Stats-Utskottet bär föreslagit. Det stadgande, som här ut¬
fråga om att ändra, återfinnes, som bekant, i 1812 års uppbördsregle-
mente för Stockholms stad. Historien om tillkomsten af detta stadgande
är följande. 1 början af detta århundrade inträffade, att åtskilliga
kronouppbördskommissarier kommo på balans, och att hela uppbörds-
verket befann sig i lägervall. Man vidtog då eu undersökning, för att
tillse huru detta missförhållande skulle kunna afhjelpas; och frukten af
denna undersökning blot det ifrågavarande uppbördsreglementet, deri in¬
togs, bland annat, det stadgande, att kronoutskylderna i Stockholm, då
de uppgingo till ett visst belopp, skulle af de skattdragande insättas i
Riksbanken i stället för att, såsom derförinnan skett, aflemna* till krono-
uppbördskommissarierne. Jag kan också icke tänka enig någon bättre
kontroll för staten i afseende på dessa utskylder, än att desamma blifva
54
Den 31 Mars, e. m.
af de skattskyldige direkt öfverlemnade till ett statens verk Ock mine
Herrar! det är ingå småsummor, det kär är fråga om. Kronoutskylderna
för Stockkolms stad uppgingo för år 1872 till icke mindre än ijemuttal
500,000 Rall’. Under sådana lörkållanden finner jag, att statsmakterna
och speciel! Riksdagen böra besinna sig, innan do afskaka ett uppbörds¬
sätt. mot livilket från statens synpunkt icke kan vara något att anmärka.
Det är egentligen till följd af det förmenta besvär, som de skattdragande
måste med bibehållande af det närvarande uppbördssätt^ underkasta sig.
som Stats-Utskottet framlagt detta förslag; men jag tror mig kafva visat
att denna omständighet icke utgör ett fullgiltig! skäl för Riksdagen att
aflåta den ifrågavarande skrifvelsen.
Ett ytterligare skäl till stöd för det förevarande förslaget har dock
blifvit an förut, ej af Stats-Utskottet, men i statsrevisionens berättelse,
nemligen att det närvarande uppbördssätt medförde alltför mycket
arbete för Riksbanken. Detta är visserligen ett skal ur statens synpunkt,
som kan förtjena att tagas i betraktande; men det motsatta skälet, nem¬
ligen tryggheten för staten, att uppbörden blir ordentligt redoi isad och
att staten följaktligen ej behöfver underkasta sig risken att uppböidsmannen
kommer på balans, är så öfvervägande, att det sist anförda skälet icke
tynger mycket i vågskålen. Och för öfrigt är detta sista skäl temligen
betydelselöst; ty förutsatt den nu föreslagna anordningen vidtoges, sa
skulle ändock utskylderna fortfarande öfverlemna,s till Riksbanken, vissei-
ligen icke omedelbart af de skattskyldige, utan medelbart genom krono-
uppbördskommissarierne. Hela skiluaden i Riksbankens arbete blefve aa
den, att med det föreslagna uppbördssätt medlen ingöte i större poster
och att ett färre antal bevis eller qvittensor komme att utfärdas; men
summorna och antalet sedlar att uppräkna, bleive i bada fallen ena¬
handa.
Nu säger Utskottet, att den föreslagna anordningen är kitt verk¬
ställd; det fordras blott att Stockholms stad anskaffar eu lämplig lokal
för uppbördsverket. Äfven om så vore, sa är frågan om eu lämplig
lokals anskaffande icke så lätt löst; ty eu sådan lokal måste laia
centralt belägen och i öfrigt ändamålsenlig, och Riksdagen torde af egen
erfarenhet känna till, att det här i Stockholm icke är sa lätt att erhålla
centralt belägna lokaler. Men vidare är det alldeles nödvändigt och bär
jemväl i Stats-Utskottets utlåtande blifvit förutsatt, att, om den anord¬
ning, som nu blifvit begärd, skulle införas, så måste eu helt annan
kontroll på uppbördsmännen inrättas, äu som för närvarande eger ruin.
Denna nya kontroll kan icke gerna ske på annat sätt, ån att hvarje
uppbördskommissarie Unge sin särskilda uppbördskontrollant. Kommissa¬
riernas antal är för närvarande sju. Följaktligen kunde den föreslagna
anordningen icke genomföras, med mindre än att staden af egna medel
inrättade ock afiönade sju kontrollanter. Stockholms stad skulle alltså
få vidkännas ökade utgifter, icke blott för anskaffande af ny lokal, utan
äfven för aflönande af ett större antal tjensteman i uppbördsverket, än
som för närvarande är erforderligt. Då nu staden hittills icke ansett
det närvarande uppbördssättet vara förenad!, med sa störa olägenheter,
att dess skattdragande innevånarne borde vidkännas de icke obetydliga
uppoffringar, som erfordras för åstadkommande af en annan anordning,
Den 31 Mars, e. m.
55
så hemställer jag äfven på detta skäl om afslag å den föredragna
punkten.
Herr Lundström förenade sig med Herr Rubenson.
Herr O. B. Olsson: Herr Talman! Mine Herrar! Det är mycket
smickrande för Stats-Utskottet att få från deri siste ärade talaren emot¬
taga tacksamhetsbetygelser för den ömhet Utskottet genom sitt förslag
visat Stockholms stad och befolkning. Det är sällan detta Utskott får
höra dylika uttryck af gillande uttalas; man är tvärtom der mera van att
få höra motsatsen.
Den ärade talaren nämnde, att Stockholms stadsfullmäktige skulle ega
allena beslutande-rätt öfver kronouppbördens anordnande inom hufvud-
staclen. En sådan åsigt kan jag för min del icke gilla. Skulle stads¬
fullmäktige ega en sådan myndighet öfver uppbördsväsendet inom hufvud-
staden, så borde deraf följa, att landstingen skulle inom de respektive
länen ega en liknande befogenhet, alldenstund dessa kommunal-myndigheter
äro att närmast jemföra med stadsfullmäktige. Hvar och en vet emeller¬
tid, att landstingen icke hafva en sådan myndighet; och jag tror derföre,
att herrar stadsfullmäktige i Stockholms stad lika litet skola kunna till¬
erkänna sig densamma.
Samme talare yttrade äfven, att det nuvarande uppbördssättet vore
särdeles betryggande och att den uppbörd man ämnade låta direkt öfver-
lemnas till kommissarierne icke utgjorde små summor, utan uppgick ända
till 530,000 Rall1. Han ville häri se eu fara för uppbördens säkra gång.
Men, mine Herrar, denna summa, 530,000, är icke så betydlig, då man
jern för den med de belopp, som kronofogdarne på landet hafva att upp¬
bära. Och då det dessutom är föreslaget, att uppbördskommissarierne
borde två gånger i veckan deponera i riksbanken de uppburna medlen,
under det kronofogdarne först i Maj månad öfverlemna slutlig redovisning
till laudtränterierna för de medel, som de redan i Januari emottaga, så
tyckes det som skulle det nya uppbördssättet icke innebära några synner¬
ligen stora vådor.
Dessutom kan det väl svårligen förnekas, att det närvarande uppbörds-
sättei är för de skattskyldige synnerligen betungande. Hvarje skattskyldig,
hvars debetsedel öfverstiger 15 R:dr, skall först infinna sig i riksbanken
och deponera beloppet. Sedan han häröfver erhållit bankens attest skall
lian med detta papper begifva sig till det ställe, der kronouppbörden sker.
samt derstädes aflemna attesten, till bevis hvarpå han skall hafva ett nytt
qvitto. Jag kan för min del ej finna annat än, att detta förfaringssätt
måste vara synnerligen besvärligt. Och hvad beträffar risken att till upp-
bördskommissarien öfverlemna hela uppbörden, uppgående per år till om¬
kring 1,576,000 R:dr, kan jag icke finna, att den är synnerligen stor. Ty
pa samma gång, som eu ny organisation af uppbördsväsendet genomföres
i syfte, att hela uppbörden direkt öfverlemnas till uppbördsmärmeu, kun
man ju meddela den föreskrift, att medlen skulle dagen efter det de upp-
burits af kommissarien, deponeras i riksbanken. Att den föreslagna åt¬
gärden skulle medföra eu lindring i bankens arbete är tydligt, då deri-
Den 31 Mars, e. m.
56
genom komme att utfärdas endast ett fåtal depositionsbevis i stället för
under närvarande förhållanden liera hundrade.
Handels- och Ekonomi-kollegium har yttrat att för förslagets genom¬
förande saknades lämpliga lokaler, äfvensom att detsamma skulle medföra
ökadt besvär för uppbördsmännen. Detta utlåtande kan jag icke gilla.
Skall Stockholms kommun icke kunna föranstalta om en lämplig uppbörd s-
lokal? Och skall man vara så nogräknad med uppbördsmännens besvär,
då det är fråga om att bereda allmänheten en fördel? Jag tror, att man
bör i främsta rummet se allmänheten till godo. Och hvad kontrollen be¬
träffar, så kan den, som jag redan nämnt, mycket lätt åstadkommas genom
en föreskrift om redovisning i riksbanken af uppbörden dagen efter det
den influtit. Dermed är tillräcklig säkerhet mot underslef beredd.
På grund af livad jag sålunda anfört, får lag för min del tillstyrka
bifall till Utskottets förslag.
Grefve Björnstjerna: Herr Talman! Mine Herrar! Den siste
värde talaren utgick från den satsen, att man skulle “skaffa allmän¬
heten beqvämlighet^ Deri kan lian visserligen hafva mycket rätt. Men
den allmänhet, som här är fråga om, är Stockholms allmänhet och det
förefaller mig, som om representanterne för Stockholms stad icke skulle anse
det närvarande uppbördssättet vara för Stockholms allmänhet synnerligen
besvärligt, Det är väl ingen af oss Stockholms representanter, som icke
betalar mer än 15 R:dr i kronoutskylder om året. Vi få derföre alla
hvarje år göra en liten promenad till riksbanken för att deponera skatte¬
beloppet; men det tyckes äfven, som om ingen af oss skulle anse detta
besvär vara så betydligt, att Riksdagen derföre borde aflåta eu skrifvelse
till Kong!. Maj:t. Det hela är en verklig småsak. Tidsförlusten att först
gå till riksbanken och sedan till rådstugan, i stället för att på ett ställe
verkställa inbetalningen, uppgår måhända till 10 minuter. Och genom att
först deponera penningarne i banken och sedan i rådstugan endast aflemna
depositionsattesten, förkortas deremot visiten på senare stället, och detta
är eu verklig tidsvinst, enär lokalerna på senare stället äro små och otill¬
räckliga. Kan man nu jemföra detta Stockholms skattskyldiges besvär,
som varar några minuter, med det, som landsbefolkningen får vidkännas,
då den på somliga trakter har att färdas kanske flera mil för att be¬
tala sina kronoutskylder. Nej, mine Herrar, med sådana småsaker som
nu förevarande, tycker jag det ej är skäl, att Riksdagen springer och be¬
svärar Kongl. Magt. Af denna anledning har äfven Första Kammaren
redan afslagit punkten.
Mot den siste talaren ber jag slutligen få erinra, att den föreslagna
åtgärden, utan att innebära någon egentlig vinst för Stockholms skatt¬
dragande, deremot kan innebära vådor för statsverket. Det måste nemligen
obestridligt medföra större säkerhet för staten att få penningarne direkt
under sin vård än att blott i andra hand erhålla dem, om än uppbörds¬
männen anbefallas deponera medlen i riksbanken dagen efter den, då de
influtit, är dock säkerheten ännu större såväl för Statsverket som för den
enskilde, om medlen af de skattskyldige sjeifve insättas i banken. Det
vore för visso en fördel, om hela landets skattskyldige innevånare kunde
Den 31 Mars, e. in.
57
deponera sina. utskyldei i riksbanken. Men der sådant icke iåter si!T gorå.
får man nöja sig med att åtminstone i Stockholms stad så förfares. ° Ja»
yrkar afslag å Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Nybiceiis.
Herr Rubensou: Jag ber att få i största korthet genmäla Herr O.
U. Olssons nyss afgifna yttrande. Hans jemförelse mellan stadsfullmäktige
och landstingen har det felet att icke vara tillämplig i detta fall. Het
lär vill icke vara honom obekant, om lian närmare tänker på saken, att
städerna hafva eu skyldighet, som icke åligger landskommuner, nemligen-.tf
taga hand om kronouppbörden. Angående Stockholms stad är särskilt
stadgadt, att med uppbörden derstädes skall iörhållas som i andra
städ er. Härigenom förfaller också den slutledning, som ha.t framdrog ur
denna uppkastade jemförelse.
Hvad vidare angår hans framställning beträffande kronofogdarna på
landet, så har densamma icke i ringaste män rubbat min åsigt. Ty af deri
omständigheten, att kontrollen på dessa uppbördsman är dålig, följer vä!
icke, att man skal! hafva lika dålig kontroll på kronouppbördskommis-
sarierne i Stockholm, ännu mindre ad snau skall försämra den göda
som redan finnes. Och när man för närvarande i vissa fall bär eu så
att säga idealisk kontroll pa uppbördskommisariorne, i det att upp-
bördssättet är sådant, att man icke behötver hålla någon kontroll öfver
dem, sii tror jag att man bör besinna sig ganska mycket, innan man vid-
tagev sådana åtgärder, som göra kontroll för framtiden nödvändig.
■Ht det nuvarande uppbördssätt i viss mån medför olägenhet för
ilo skattdragande, är något som jag i början af mi i! tomt anförande rodna
medel tv it; men jag anmärkte dervid, att, äfven om sä förhåller sig, så
dör icke Riksdagen lägga sig i saken, emedan den uteslutande tillhör
stadsfullmäktiges pröfning.
Herr O. E. Olsson yttrade äfven, att man skulle kunna åstadkomma
den llödiga kontrollen på uppbördsman'.^] genom eu föreskrift, att do
skulle dagen efter uppbördsstämma aflemna uppbörden till Riksbanken.
Ja, ginge detta för sig så vore allt godt och väl. Men hvar och en, som
luir någon erfarenhet i detta fall, vet, att -hd uppbördsstämmonia bär i
staden tillgår pa det sätt, att största delen af de skattskyldig].; icke förr
an de sista dagarne, uppbördsstämma» varar, infinna sig, och att det såle¬
des är först då, som pem.ingame i större massa flyta in. Redan nu, då
i afseende å skattebeloppen ett streck tinnes, ofvanför hvithet de icke få
direkte till ^uppbördskommissarie-.! allom nas, har det på grund af nyss
omnämnt ta förnåliamie visat st g vara med betydliga svårigheter förenadt
att under de sista dagarne åt stämman åstadkomma eu fullt tillförlitlig
kontroll. Och det, lider derför icke något tvifvel, att med det nya upp-
bömssättet, enligt liviiket alla skattebelopp, både större och mindre, skulle
till uppbördskommissarie!! direkt btverlemnas, någon säker kontroll icke
star att vinna på annat sätt, än att vid sidan åt hvarje uppbördskom¬
missarie anställa eu särskild uppbördskontrollaut, som, när penningarne af-
lenrnas, antecknar beloppen samt med uppbördskommissarie» delar ansva¬
58
Den 31 Mars, e. m.
ret för redovisningen. Således förlorar äfven denna sista anmärkning från
Herr 0. B. Olsson all betydelse.
Jag yrkar fortfarande afslag å den föredragna punkten.
Herr C. A. Larsson: Då jag varit med bland de revisorer, som
gjort ifrågavarande anmärkning, så vill jag lugna den förste talaren med
försäkran, att anmärkningen blifvit föranledd, icke så mycket af ömhet
om Stockholms stads innevånare, som af ömhet om Riksbankens tjenste¬
man, Indika utan ringaste ersättning få underkasta sig mödan och besvä¬
ret att inkassera kronoutskylderna och deröfver utfärda attester. Då vid
senaste kronouppbördsstämman i Stockholm icke mindre än 1,08(5,830 rdr
27 öre till uppbördsmänueii inbetalts genom bankattester, finner man,
med antagande, att 50 R:dr i medeltal belöpa på hvarje betalande per¬
son, hurusom banktjenstemännen för ett år få utfärda 20,726 attester.
Skulle man, i betraktande af det stora antal rika magnater, som finnas
i Stockholm, vilja beräkna skattebeloppet i medeltal dubbelt så högt, eller
till 100 R:dr personen, uppgår i allt fall attesternas antal till den olant¬
liga siffran 10,363. Det synes mig alldeles obilligt och obehörigt, att på så sätt
belasta bankens tjensteman med att gå Stockholms kommun till hända utan att
derför erhålla ringaste ersättning. Angelägenheten att kontrollera upp-
bördsmäunen och förekomma balanser hos dem synes mig icke innebära
något skäl till bibehållande af nuvarande iubetalningssättet, ty då redan
nu en summa af mer än 540,000 R:dr inbetalas direkt till uppbördsmän-
nen, vore detta säkert tillräckligt lockbete för derå, i händelse de vore
tjufaktigt. En half million kan vara rätt lika stor frestelse som eu hel
million till att våga försöket att ge sig af med summan till Amerika.
Således har hvad Herr Rubenson anmärkt om kontrollen icke den minsta
betydelse till förringande af revisorerues och Stats-Utskottets förslag.
Att Herrar ne på stockholmsbänken icke vilja vara med om att åstad¬
komma denna förenkling i uppbördssätt till fördel för sina egna ko-
mittenter, förundrar mig på det högsta. Tänk huru svårt det skall vara
för dessa stackars menniskor att först stå i ko i banken två till tre
dagars tid, under det tio- till tjugo tusen särskilda skattebelopp räknas
och attester deröfver utfärdas, och att derpå åter sin hela dag, och kan¬
ske eu dag till, stå i ko vid uppbördskontor för att få aflemna attes¬
terna! Det är verkligen underligt, att stockholmare sjelfve kunna vilja
sätta sig emot afskaffande af denna gamla otrefliga slentrian! Deri före¬
slagna förändringen skulle helt visst vara lika mycket till beqvämlighet
för Stockholms innevånare som till lättnad för bankens tjensteman, hvilka
val behöfde befrias från detta lönlösa arbete. Jag upprepar, att, då sär¬
skilda kontroller hittills icke beliöfts öfver uppbörden af de 540,000 Rall',
som direkt inbetalts till uppbördsmänueii, detta visar, att Stockholms stad
icke bär tjufva!' till uppbördsman, utan att man åt dem lika väl kunde
anförtro hela uppbörden. Det finnes alltså icke den ringaste reson i den
förste talarens resonnement. Jag skulle önska, att åtminstone Andra
Kammaren icke fortfarande ville belasta våra banktjenstemäu med
detta lönlösa besvär eller motsätta sig en så uppenbar förenkling af upp¬
bördssätt, som bär är i fråga.
Med Herr C. A. Larsson förenade sig Herr Karl Aron Jönsson.
Den 31 Mars, e. m.
59
Herr P. Staaff. I olikhet mot den siste värde talaren tror jag, att förste
talaren hade stor reson för hvad han yttrade, ty de skäl lian anförde syntes mig
vida öfverväga de af Herrar Ola Bosson Olsson och Carl Anders Larsson fram¬
lagda. Då jag haft den erfarenhet om den siste värde talaren, att han är eu
godmodig och ömsint man, förundrade det mig icke litet, att han började
sitt anförande med att förklara, det han icke afsett Stockholms inne¬
vånares bästa. Men han har också redan kommit mig att tro, att han
i berörda afseende misstagit sig om sin egen känsla, ty i slutet af sitt
anförande skildrade han de lidanden, Stockholms innevånare hade att af
nuvarande uppbördssättet utstå, på det mest upprörande sätt, då lian
berättade, huruledes de finge stå flera dagar å råd kanske under det för¬
färligaste väder i ko för att få inbetala sina utskylder i banken och
aflemna attesterna deröfver i uppbördskontor^. Jag kunde väl tro, att
den värde talaren icke så alldeles saknade ömhet för stockholmarne, då
lian så ofta vistats här och haft tillfälle att lära känna stadens inne¬
vånare
Hvad sjelfva saken beträffar, så tycker jag, att, om Riksdagen icke
har andra och vigtigare ämnen att skrifva till Kongl. Maj:t om, kan
Riksdagen låta bli att skrifva. Det vore ganska besynnerligt af Riksdagen
att på detta sätt uppträda såsom sakförare för Stockholms kommun.
Det enda rimliga skäl till eu sådan åtgärd vore det förhållande, att för det
till ändring ifrågasatta sättet erfordrades serskilde tjenstemän med- dem
afföljande kostnader, men sådant är icke här utredt. Dessutom har
Kongl. Maj:t föreskrifvit det nuvarande sättet för inbetalning af krono¬
utskylder i Stockholm i full öfverensstämmelse med hvad i sådant afse¬
ende gäller om inbetalningar, till offentliga verk i allmänhet. Skall jag
göra eu sådan inbetalning, måste jag först gå till banken och nedsätta
penningarue för att få depositionsattest att aflemna i vederbörande em¬
betsverk, der jag icke får direkt fullgöra betalningen. Detta sätt är i
allmänhet föreskrifvet just för den större trygghetens skull, och genom
att stadga detsamma för nu ifrågavarande inbetalningar, har Kongl. Maj:t
helt visst icke velat betunga Stockholms innevånare utan afsett statens
bästa och trygghet.
Jag yrkar utslag å Utskottets hemställan.
Herr Uhr: Jag beklagar, att jag icke fått höra det mesta af siste
talarens anförande. Ehuru lian intagit talareplatseu, vände han ryggen
till flertalet af kammarens ledamöter och syntes endast åsyfta att blifva
hörd af Herr C. A. Larsson. Det var först mot slutet han hade den ar¬
tigheten att vända sitt blida ansigte hitåt. Jag hörde honom då uttala
förundran deröfver, att Riksdagen ville blanda sig i Stockholms stads
skatteuppbörd. Det förundrar mig deremot alls icke, att Riksdagen ön¬
skar afskudda sig besväret att hålla särskild! uppbördsverk för Stock¬
holm. — Herr Carl Anders Larsson åter undrade öfver, att stockholmarne
icke ville gå in på den föreslagna förändringen, men icke heller deröfver
undrar jag det minsta. Jag tror rasande väl, att det är bra att hafva
Riksbanken till kontrollant öfver sina uppbördsman. Eu talare på stock¬
holmsbänken anmärkte mycket riktigt, att denna förändring skulle nödga
till antagande af särskilde kontrolltjenstemän. Derifrån är staden nu be¬
60
Den 31 Mars, e. m.
friad. Då kontrollen sker genom banken kostar den staden ingenting.
Det är hela saken. Men att banken får förordna särskilde personer för
detta ändamål och att de skattskyldige få springa hit och dit för att
fullgöra sina inbetalningar, det bryr man sig icke om.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Hedin. Den förebråelse, en talare nyss riktat mot Stockholms
representanter för bristande ömhet om härvarande skattskyldiges intresse,
ber jag, för min del åtminstone, att få afskudda mig. Förhållandet är,
att i sjelfva verket sedan flere år tillbaka icke ringaste svårighet möter
för att till kronouppbördskommissarieme direkt aflemna hvilken skatte-
summa som helst. Således är den omtalade ömheten i detta fäll opå¬
kallad. Men, med hänvisning till hvad den förste ärade talaren yttrat,
ber jag att få påpeka, att saken har eu annan sida, som är tänkvärd.
Jag nekar icke, att revisorernes förslag i princip är ganska välgrundad!,
men, såsom den förste ärade talaren ådagalagt, skulle den ifrågasatta
förändringen medföra betydliga kostnader för anordnande af lokaler och
kontroller. Vid sådant förhållande hemställer jag, huruvida det vore rim¬
ligt att Kong!. Maj:t utan vidare skulle pålägga Stockholms kommun
öfver nuvarande gränser utsträckta skyldigheter i fråga om kronoupp-
bördeu. De skyldigheter, kommunen i detta hänseende redan har, får
den finna sig i, men det förefaller mig tvifvelaktigt, om Kongl. Maj:t
rätteligen kan ytterligare pålägga kommunen sådana. Detta är eu om¬
ständighet, som man icke får lemna ur räkningen och som ställer det i
något förändrad dager, äfven då man, såsom jag gerna gör, erkänner det
föreliggande förslaget vara till principen riktigt.
Herr Lundström: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herrar Hedin
och Staaif. Herr Hedin har upplyst, att hinder icke möter för att di¬
rekt till kronouppbördskommissarierne aflemna Indika skattebelopp som
helst. Jag kan vitsorda denna uppgift, enär jag sjelf flera gånger begag¬
nat mig af denna utväg för högre belopp än 15 Rall'. Stadgandet att i
banken inbetala större belopp bär tillkommit för allmänhetens säker¬
het, ty den, som så gör, riskerar icke att få betala två gånger, hvartill
man kan blifva nödgad, i händelse man betalt till eu kronouppbörds-
kommissarie, men denne icke redovisar beloppet. Herr Staaif har fäst
uppmärksamheten derpå, att inbetalningar i allmänhet till offentliga verk
ske genom insättning i banken. I jemförelse med alla öfriga sådana in¬
sättningar, utgöra ifrågavarande depositioner af skattemedel en försvin¬
nande obetydlighet. Jag vill exempelvis endast påminna derom, att alla
ärliga utgifter till pensionsinrättningar och allmänna brandförsäkrings¬
verken skola insättas i banken.
Fn talare anmärkte, att det skulle vara förenadt med så särdeles
mycket besvär för de skattskyldige att erhålla depositionsbevis i hanken
och att sedan få sina debetsedlar qvitterade. Jag vill upplysa, att debet¬
sedlarna aldrig qvittens, utan hela proceduren inskränker sig dertill att
depositionsbevisen blott vid uppvisandet förses med en Stockholms städs
kontrollstämpel, hvilket går så fort, att det ej gerna kommer i fråga att
derpå mera än några minuters tid. Jag tror, att det var samme
Den 31 Mars, e. m.
61
talan?, som framhöll, att bankens tjensteman måste mottaga och qvittera
dessa skattemedel utan ringaste ersättning. Ja, det vill säga utan ersätt-
mug af Stockholms stad; men jag betvifla!- att, derest de befriades från
inågavaiande besvär, man derför kunde afspisa dem med mindre löne-
löimanet än de nu hafva. För (ifrigt tror jag banktjenstemännen vara
sa pass val aflönade, att man har föga skäl att beklaga dem för be¬
sväret med ifrågavarande uppbörd.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herr O. B. Olsson: De af Stockholms representanter, som i denna
Daga hatt ordet, hafva alla medgift, att det vore eu fördel för Stock¬
holms innevånare, om de finge betala sina utskylder direkt till uppbörds¬
kommissarie!™. En talare har dock sagt, att, då saken blott rörde
stockfiol marnes beqvämlighet och dessutom vore föga vigtig, Riksdagen icke
borde befatta sig dermed, utan lemna åt Stockholms kommun att deri
taga initiativ. Jag hemställer nu, om icke kommunen långt före detta
bort taga ett sådant initiativ. Uppbördsreglementet är af år 1812, hva¬
dan blott af dess ålder måste vara klart, att det i åtskilliga delar icke
längre kan vara lämpligt. Det lär icke kunna förnekas, att för de skatte-
betalande måste vara icke så litet besvärligt, att törst inställa sig i ban¬
ken och skaffa sig depositionsattest^- samt att derpå gå till kronoupp-
bordskontoret för att aflemna attesterna. De kunna helt visst blifva nöd¬
gade att stå i ko på båda ställena och vänta, om också icke så länge,
mm. Herr Carl Anders Larsson menat, likväl eu och annan timme, hvit¬
het icke kan vara särdeles behagligt.
Jag är öfvertygad, att denna skatteinbetalning mycket gerna kunde
ske på ett enda ställe, och dermed stopp! Ty omgången att deponera
medlen i banken medför, i min tanke, icke ringaste säkerhet. Vore för-
smllning af uppbördskommissarierne att befara, så vore säkert frestelsen
för dem tillräckligt stor under nuvarande förhållanden, då de redan upp¬
bara mera än eu half million riksdaler och en eller flera dagar få behålla
detta belopp under sina händer.
. talare har sagt, att i Skåne kan man icke deponera sina skatter
i riksbanken. Det är sant, och vi behöfva icke heller gorå det. Vi
betala till kronofogden, som redovisar medlen i landtränteriet, och deri
ar samma trygghet, som om vi insatte skattebeloppen i banken.
, Man bär också anmärkt, att, då det ifrågavarande besväret för riks¬
banken icke nödgar till att öka baukljenstemäunens antal, så vore intet
att klaga öfver. Jag vill häremot erinra, att, om besväret toges från
banken, man kanhända kunde tänka på att minska tjenstemännens
antal.
,lag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfver!äggningen förklarats slutad, framställde Herr vice Tal¬
mannen, i öfverensstämmelse med derunder gjorda yrkanden, propositio¬
ner pa så val bifall som afslag och fann ja vara öfvervägande för den
hirra meningen. Votering Idel emellertid begärd och företogs alltså en¬
ligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd voteringsproposition af
följande lydelse:
62
Den 31 Mars, e. m.
De», som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under § 5 i dess
utlåtande N:o 50,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan åt Kammaren ut¬
slagen.
Röstsedlarne sammanräknade» och visade 65 ja mot 40 nej, i följd
hvaraf Kammaren bifallit Utskottets förslag.
S
Utskottets i denna § gjorda hemställan blef jemväl bifallen.
Härvid anförde:
Chefen för Kongl. Civil-departementet Herr Statsrådet Bergström:
Ett af de skäl. som revisorerne anfört (ill stöd derför att räkenskaperna
vid Alnarps landtbruksinstitut hädanefter skulle föras efter kalenderår
och icke efter landtbruksår, är att vid Ultima landtbruksinstitut räken¬
skaperna föras efter kalenderår. Detta är verkligen samt, men styrelsen
för institutet vid Ultima har dock nu kommit till insigt om, att det av
mycket olämpligt och derföre inkommit till Kongl. Maj:t med en fram¬
ställning om ändring uti'detta afseende. Anledningen, hvarför denna an¬
sökning ännu icke blifvit för Kongl. Maj:t föredragen är att jag för min
del ansåg lämpligt att först afvakta Riksdagens beslut i denna fråga.
Hvad nu de öfriga skälen beträffar, så är här af Stats-Utskottet
medgifvet, att ett kalenderår verkligen icke är lämplig tid för afslutande
af landtbruksräkenskaper, och det är något, som jag tror,^ att hvarje
landtbrukare lifligt erkänner, ty jag tviflar på, att det är någon landt¬
brukare i vårt land, som för sina räkenskaper efter kalenderår. Det
ligger också i sakens natur, att ett landtbruksinstitut bör meddela sina
elever undervisning i lämpligaste sättet att föra räkenskaper, och clet är således
äfven i det afseendet af vigt, att räkenskaperna vid ett sådant institut föras
efter landtbruksår och icke efter kalenderår. Ett bifall till Utskottets
hemställan skall till och med föranleda dertill, att de måste föra tva
slags räkenskaper, de ena för att rätta sig efter revisorernes önskan och
de andra för att undervisa sina elever Då dessa landtbruksinstitut icke
äro afsedda för att lemna statsverket någon inkomst utan endast upp¬
bära sitt anslag, så kan jag för min del icke finna, att de formela skä¬
len hos Stats-Utskottet äro så starka, att de böra föranleda till ändring
uti hvad som nu gäller. Om någon inkomst tillfälle statsverket åt dessa
Den 81 Mars, e. m.
63
institut, så skulle jag vara den förste att erkänna, att deras räkenskaper
borde töras efter kalenderår, men då så icke är, kan jag icke finna lämp¬
ligt att åt formeia skäl yrka någon ändring.
I';t dessa nu anförda skäl och då Första Kammaren redan afslagit
Stats-Utskottets hemställan, vill jag föreslå denna Kammare att fatta
samma beslut och låta räkenskaperna vid Alnarp föras hädanefter såsom
hittills efter kalenderår. Det är i så fall antagligt, att Kongl. Maj:t med-
gifver Ultima landtbruksinstitut att äfven föra sina räkenskaper efter ka¬
lenderår, och derigenom skulle då försvinna den olikhet, som med råtta
ådragit sig revisorernes uppmärksamhet.
Den skriftliga uppfattningen af detta, mitt yttrande kommer ieke att
af mig justeras.
Herr O. B. Olsson: Efter min tanke är det helt och hållet eu
smaksak, å hvilken tid man skall afsluta sina räkenskaper. Jag känner
egendomar i Skåne, der räkenskaperna afslutas efter kalenderår, och der
det sker med den 24 Oktober, 13 Mars eller den 1 Augusti. Detta är
således "beroende af hvars och ens smak, och liufvudsaken är efter mitt
förmenande att räkenskaperna föras på så sätt, att de vid hvilken tid
scen helst af året kunna visa, huru ställningen är. Då nu vid Ultuna
räkenskaperna, hittills kunnat föras etter kalenderår, och då statens öf¬
rig*1 räkenskaper älven alla afslutas efter den tiden, synes det mig vara
fullkomligt olämpligt att icke låta räkenskaperna vid Alnarp äfven afslu¬
tas efter kalenderår.
•lag har desto större skäl att yrka, det denna Kammare nu skall
bifalla Stats-Utskottets ifrågavarande hemställan, som Kammaren redan
år 1871, då Stats-Utskottet också till följd af revisorernes an ra är kni n g
gjort samma tillstyrkande, biföll Utskottets förslag, oaktadt det då af
Första Kammaren afslogs.
Jag skall icke längre uppehålla tiden, utan yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Hen' ( lairfelt: .lag vill visst icke bestrida, att det icke kan rin¬
nas landtbrukare uti min och den siste ärade talarens provins, hvilka
afsluta sina räkenskaper efter kalenderår, men jag vågar påstå, att det
icke är rationel landtbrukare, som förfara på så sätt. Jag är öfvert.y-
gad om, att de landtbrukare inom Skåne, hvilka kunna räknas såsom
rationela, icke föra sina räkenskaper efter kalenderår. Om räkenskaperna
skola kunna visa landtbrukets verkliga ställning, är denna tid för ett
bokslut efter min tanke ingalunda lämplig. Vid ett landtbruksinstitut
bör väl undervisning meddelas om lämpligaste sättet för räkenskapernas
förande, för att man måtte komma till ett verkligt resultat af årets för¬
brukning, och det rättaste torde då vara att bestämma tiden för bokslutet
till den 13 Mars.
Pa dessa och de af Herr Statsrådet Bergström nyss anförda skål
hemställer jag, det Kammaren måtte afstå Utskottets förevarande hem¬
ställan och sålunda låta i detta afseende förblifva såsom hittills.
64
Den 81 Mars. e. in.
Herr C. A. Larsson: Jag kan ingalunda erkänna riktigheten af
Herr Civilministerns uppgift, att staten icke hade någon fördel af dessa
landtbruksinstitut, och att det derföre ej voro af någon vigt för statsver¬
ket, huru deras räkenskaper fördes. Det är ju icke så länge sedan vi
fiugo betala ut 80,000 Rall' för att liqvidera ett af dessa instituts skul¬
der. så att det har åtminstone visat sig, att vi kunna få vidkännas ut¬
gifter för dem, om också man ej kan säga att de lemna oss någon direkt
inkomst.
Jag finner emellertid icke denna fråga vara af så stor vigt, att Kam¬
maren vid dess afgörande borde handla i strid mot Herr Civilministerns
nyss uttalade önskan, och i synnerhet som Första Kammaren redan af-
siagit Utskottets förslag, hemställer jag till min vän Ola Bosson Olsson,
som också varit statsrevisor, om vi icke, då vi hafva så kloka karlar
emot oss, nu skulle kunna åtminstone i denna punkt gifva med oss.
Herr O. B. Olsson: Jag vill visst icke bestrida, att Herr Statsrå¬
det Bergström och Herr Clairfeit uro kloka karlar, men jag tror just ej
att de äro Hägra skickliga landtbrukare, emedan de derpå icke visat nå¬
got prof.
Olägenheten kunna efter min tanke uppstå, vid hvilken tid man än
må utsluta räkenskaperna. Om man afslutar dem den 13 Mars såsom
vid Alnarp, blir det mycket, som man icke kan beräkna, emedan då un¬
der vanliga fall en de! spannmål ännu är qvar osåld. Att vid Alnarp
utsluta räkenskaperna efter kalenderår torde ej möta så stora svårig¬
heter, emedan grödan derstädes torde i allmänhet vara uttröskad vid årets
slut, och man således har lätt att beräkna, Indika inkomster man deraf får.
Eu olägenhet, hvilken alltid måste kunna uppstå, — men dock torde
inträffa lättare vid räkenskapernas afsilande den 13 Mars, är att med
afseende på tjenstehjon löner en rubbning alltid sker, då eu tjenare, som
har eu bestämd lön, afgår ur tjensten.
Efter min tanke kan således någon fördel för eleverna icke vinnas
genom att utsluta räkenskaperna den 13 Mars, och jag tror för öfrigt,
att de böra lära sig att hvilken dag som helst på året utsluta och göra
upp för sig huru förhållandena stå.
Oaktadt Herr Carl Anders Larssons uppmaning fortfar jag att yrka
bifall till Utskottets förslag.
Herr Lundström: Herr Ola Bosson Olsson nämnde nyss, att lian
icke kunde tillerkänna Herr Civilministern och Herr Clairfeit något vits¬
ord uti denna fråga, emedan de icke vore landtbrukare. Eftersom jag va¬
rit landtbrukare allt sedan år 1848, är det möjligt att lian fäster något
afseende vid hvad jag kan anföra, och jag anhåller derföre att i frågan få
uttala min mening.
Jag har gjort flera försök att afsluta mina landtbruksräkenskaper
efter kalenderår, men funnit detsamma högst olämpligt. Den 13 Mars är
visserligen icke den bästa tidpunkten, men dock i alla händelser bättre
än den 31 December, ty vid sistnämnda tid kan man t. ex. val veta huru
stor grödan varit, beräknad uti lass, men ingalunda, huru mycket span-
mål dessa lass lemna, hvilket naturligen är af stor vigt,
Den 31 Mars, e. m.
GG
h.oppas’.att jaS eJ träder grannlagenheten för nära då ia^ till
S’£r“i », « hvilketdera, och han
s\Sr's»“ *«- Äff-Ä
punkta§ anhällei’ fÖ1’ min del 0m afsla§ ä Utskottets hemställan i denna
hvad “utekottet ifö^dTgSÄ ^ K8nMnaren aUtså
&? 8—10.
Utskottets hemställanden biföllos.
$ U-
Lädes till handlingarne.
till nVld- fÖredras'ung. af Banko-Utskottets memorial N:o 8, med förslås
bläffanTdf-1P niT»?® 1 anl6dning af Ka™es skiljaktig* beslut
bättring ? Utskottets memorial N:o 6 framställda förslag om för-
r-nt §- adonl“garne tdl brukst,enstemännen samt läkaren och skolla
= ÄS? ^ fÖ1'eSlagna -teringsÄ-
N:o 5^sSi4ntULKlTaT W* Tiilfälli8a Utskotts utlåtande
bildande 8 , med anledning af väckta förslag i fråga om
lärare- effe l " uaderstodsfoacl etter af en pensionsanstalt för folkläkole-
hemställandenmåf' Ll 0clVf[förJd? ba™, och blefvo härvid Utskottets
k an, .. aj Kammaren bifallna; kommande, med hänsyn till första
daas^T -1 berorda utIåtande> detta beslut, jemlikt 63 § 8 mom Riks
dagsordmngen, att genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvat
§ 14.
, ;ldl beband|mg förekom Konstitutions-Utskottets utlåtande N-o 6 i
anledning af Friherre von Sehulzenheims motion om ändring af 6 8 Re
Rtksd. Prål. 1874. 2 A/cl. .V Band. 8 8
Ö6
Den 31 Mars, e. m.
geringsformen; och hemställde dervid Herr vice 1 almannen att, enär de
i detta utlåtande afgifna förslag, ehuru framställda i tvenne särskilda punk¬
ter syntes vara af beskaffenhet att lämpligen höra i ett sammanhang
behandlas, båda punkterna måtte få gemensamt föredragas. Kamma¬
ren gaf härtill bifall, hvarefter uppläsning skedde al Utskottets hemstallan-
uen" under såväl l:o som 2:o.
Ordet lemnades på begäran till
Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet Friherre
Leiionhufvud, som yttrade: Konstitutions-Utskottet har i detta utlå¬
tande föreslagit åtskilliga förändringar i Kongl. Maj:ts Råd, och reservanter
inom Utskottet hafva framställt förslag om andra förändringar deruti.
Behofvet af att lätta arbetet för eu del af Konungens rådgifvare, som
för närvarande äro alltför betungade med göromål, har bär ofta bliivit
framhållit, och Regeringen har äfven genom för icke längesedan framlagua
oropositioner visat hvad vigt den fäster vid saken. Da emellertid man¬
aen tyckes tro, att saken skulle kunna hjelpas derigenom att goromalen an¬
norlunda fördelades emellan departementen, utan att dessas ärna! oe
Ilofde ökas. och denna uppfattning äfven ingår uti hvad Konstitutions¬
utskottets majoritet föreslagit, ber jag att derom fa yttra ett Par ord- f
Det departement jag har äran förestå kan med skal anses vala c et
med afseende på göromålens antal minst betungade, men det oaktadt sy-
nes mig antalet af de ärenden, som skulle kunna dit öfvertiyttas tran ue
civila departementen vara ganska ringa. De båda försvars-departementei.a
lära väl antagligen hädanefter som hitintills komma att förestås åt mihtarer,
och dessa hafva under sin föregående bana sällan tillfälle att forskatta
sig den utbildning som fordras för att sköta och afgöra sådana ärenden, som
dem hvilka tillhöra Justitie-, Civil-, Finans- och Ecklesiastik-departementena,
Att åter sammanslå Sjö- och Landtförsvars-departementen kan jag ej heller
tillstyrka. På grund af den erfarenhet jag under fyra år inhemta,! i
Konungens Råd, anser jag nemligen att under nuvarande förhållanden och sa
långt 'framåt i tiden, som vi för närvarande behöfva taga i betrak¬
tande vid vår lagstiftning, kan eu sådan sammanslagning ej ske. Under
den närmaste framtiden och intill dess frågan om vårt forsvarsvasendes
ordnande på ny fot blifvit nöjaktigt löst och genomford ar dessutom ar¬
betet, särskildt på landtförsvaret, så tungt att det ej tål något tillskott
Af de nu framställda ‘förslagen synes mig derföre det som innefattas
i Herr Ehrenheims reservation vara det enda, som leder till det önskade må¬
let. Det är äfven af Första Kammaren antaget att hvila till grundlags¬
enlig behandling och öfverensstämmer med de propositioner som åt Kongl.
Makt redan förr blifvit framställda. De öfriga förslagen äro deremot re¬
dan förkastade i Första Kammaren, och deras antagande har kan således
ej leda till annat resultat än att frågan förfaller.
Herr Törnebladli: Då man gör sig reda för hvad som i denna sak
förut förekommit, så synes tydligt, att både regeringen och representatio¬
nen varit ense om det målet, att ett nytt departement skulle kunna in¬
rättas, hvarigenom särskildt vissa göromål skulle kunna öfvertiyttas tran
'let nu alltför betungade Civil-departementet, men, huru ense man än varit
om detta mai, har man dock varit af skiljaktiga åsigter rörande det
lämpligaste sättet att vinna detsamma. Utskottet har här föreslagit ett
.satt, om hvars lämplighet det torde vara svårt att döma för den, som
icke liar närmare kännedom om de ärenden, som höra till vårt försvars-
vasende, men de skäl Utskottet härför anfört, torde dock vara af beskaf¬
fenhet att lätt nog kunna granskas äfven af den icke sakkunnige Vi
harva dessutom nyss hört Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvars-depar-
tementet yttra, att den åt Utskottet föreslagna åtgärden skulle möta stora
svårigheter. Jag fruktar derföre, att Utskottet, för att afhjelpa eu olä¬
genhet, föreslagit eu annan. Om Civil-departementet nemligen hittills va¬
nt alltför starkt betungadt af göromål, skulle denna olägenhet nemligen,
etter mm tanke, återkomma uti en annan form, i det att det nya krigs-
departementet, om “förslaget antoges, torde blifva alltför öfverhopadt af
göromål. Un af Första Kammarens reservanter har också anmärkt att
om det an för framtiden skulle låta sig göra, skulle det dock för när-
. varande, under det att den stora organisationen af vårt försvar pågår
vara ganska vanskligt att inlåta sig på eu så omfattande förändring, som
liar föreslagits.
Utskottet har visserligen sagt, att det vore af stor nytta om landt-
och sjöförsvaret komme att efter gemensam plan ordnas, men jag före-
ställei mig) att den omständighet, att de skötas af olika personer icke
skulle omöjliggöra att. de skötas efter en gemensam plan. Jag tror, att
man hittills gjort bemödanden i den riktningen, och det torde äfven hädan¬
efter blifva fallet. Utskottet säger visserligen, att, “med den kännedom,
som Utskottet eger om göromålen i do nuvarande Landt- och Sjöförsvars-
departementen, icke den ringaste farhåga uppkommit, att vidden och be¬
skaffenheten af samma göromål kunna lägga hinder i vägen för den ifråga¬
satta sammanslagningen11. Ja! det är visserligen ganska möjligt, men då
mke någon bestämd motivering eller någon utredning af dessa göromåls
beskaffenhet förekommer, så torde detta yttrande af Utskottet icke, i och
för sig ber.raktadt. kunna utgöra någon tillräcklig borgen för Kammaren
för att antaga såsom luffande ett så genomgripande förslag till grundlags¬
förändring.
Deiemot hai eu al reservanterne. Herr von Ehrenheim, framlagt ett
lör slag, hvilket under nuvarande förhållande» synes kunna leda till må¬
let, om också på ett annat sätt. Man skulle visserligen emot detta för¬
slag kunna göra den anmärkning, att de konsultativa statsrådens antal
derigenom minskas från tre till två, och att det vore eu stor olägenhet
med afseende på göromålens skötande. Jag ber dock att häremot få an¬
märka, att reservanten sjelf suttit i Konungens råd såsom konsultativt
statsråd, och således torde böra tillerkännas något vitsord i fråga om
möjligheten åt en sådan ändring. Vidare har Kongl. Maj:t uti sin pro¬
position till 1868 års Riksdag äfven framlagt ungefär samma förslag, som
det åt reservanten framställda; och, då regeringen den tiden icke ansett
något bestämdt hinder möta för en sådan förändring, sä tror jag, att äf¬
ven deiuti ligger en omständighet, som talar för bifall till reservantens
'Ölslag. Det är val sannt att i detta förslag något icke finnes nämdt,
101 ande ett statsministers-embete. Jag vill dock icke närmare inlåta mig
68
Den 31 Mars, e. in.
på den frågan, helt enkelt af det skäl, att då Första Kammaren redan
antagit reservantens förslag, så skulle en åtterremiss i syfte att befordra
äfven förslaget om ett statsminister-embete icke tjena till något, och då
nu förhållandet är sådant, att, om det skall blifva något af saken vid denna
riksdag, Andra Kammaren måste ansluta sig till det af Första Kammaren
fattade beslut, så tillåter jag mig att yrka bifall till Herr von Ehren-
beims reservation, i förhoppning om att detta förslag till grundlagsförän¬
dring, i fall detsamma efter föreskrifven behandling en gång kommer att
antagas, skall blifva till fördel för vårt land. Huru man än må bedöma
frågan, torde man dock nödgas medgifva att, om detta icke är det
bästa möjliga sättet för frågans lösning, så är det dock ett sätt, som kan
vara antagligt. Jag yrkar således utslag å Utskottets hemställan och bi¬
fall till Herr von Ehrenheims reservation.
Herr Clairfelt: Då frågan om inrättande af ett statsministers-
embete vid sista riksdagen blef så grundligt diskuterad och då föll, samt
några nya, särdeles talande skäl nu icke lära hafva tillkommit för från¬
gående af den åsigt, som Riksdagen då uttalade, kan jag icke heller nu
med min röst biträda förslaget i denna de!. Enär jag ingalunda kan anse
lämpligt att under en period, då frågan om organiserandet af vårt försvars¬
verk står på dagordningen, företaga en sammanslagning af Landt- och
Sjöförsvars-departementen, men deremot inrättandet af ett nytt departe¬
ment för näringar och allmänna arbeten torde vara af behofvet påkalladt
för att lätta ett departement, som är synnerligen öfverhopadt af göro¬
mål, så vill jag i likhet med de föregående talarne yrka, att Kammaren,
med utslag å Utskottets hemställan, måtte förena sig med Första Kam¬
maren om Herr von Ehrenheims förslag till förändrad lydelse af 6 §
Regeringsformen, att förklaras hyllande till grundlagsenlig behandling.
Herr Jonas Andersson: Då pluraliteten inom Konstitutions-Utskottet
icke var särdeles benägen för att tillöka de nuvarande statsdepartemen-
tens antal, var man nödsakad att söka utfinna något annat sätt, för att
möjligen kunna tillfredsställa det behof åt ett särskildt departement för
näringarne, som vid liera föregående riksdagar gitvit sig tillkänna, utan
att derföre behöfva öka departementens antal.
Pluraliteten tyckte sig dä finna skäl att försöka en framställning om
att sammanslå de båda försvarsdepartementen till ett enda och motiven
till denna Utskottets åsigt finnas anförda uti utlåtandet. Jag vill blott
bedja att få upprepa eu del af dessa motiv. På sidan 6 anför Utskottet
följande: '‘Eu dylik fördelning kan likväl företagas utan att derigenom
departementens nuvarande antal behöfver ökas. Redan år 1868 i sitt
då afgifna, här ofvan omförmälda utlåtande anmärkte Utskottet, att sjö¬
försvaret, som alltmer inskränkts till personal och materiel samt närmat
sig till att utgöra blott eu förstärkning af landtförsvaret, borde kunna
med detta senare förenas under eu gemensam chef, såsom förhållandet
då var i Österrike och Preussen. Denna åsigt, hvilken under diskussio¬
nen öfver Utskottets utlåtande biträddes af ledamöter i begge Kamrarne,
vidhåller Utskottet ännu; och torde närvarande tidpunkt vara desto lämp¬
ligare för sammanslagningen af de begge krigsdepartementen till ett. som
Den 31 Mars, e. m.
69
eu omorganisation af försvarsväsendet efter all sannolikhet förestår och
1 et vore ai 8t<>r nytta om dervid landt- och sjöförsvaret komme att efter
eu gemensam plan ordnas.“
Detta har utgjort grundtanken hos Utskottet för det förslag, som
lamlagts, rörande sammanslagning af de båda försvarsdepartementen. Utan
att vara lackman hvarken på det ena eller andra området, förefaller det
för det enkla och sunda förnuftet temligen klart, att det skulle vara
nyttigt, om nu, dä en genomgripande omorganisation af hela vårt för¬
svarsverk förestår, densamma blefve genomförd efter ett fullkomligt ge¬
mensamt system, och helt säkert skulle densamma bäst kunna utföras
etter eu gemensam plan, om i spetsen stode en och samma chef, som
verket lka mtl’eSSe Ior säväl den ena som den andra delen af försvars-
Det har visserligen framhållits, att tidpunkten för en sådan samman¬
slagning nu skulle vara särdeles illa vald, derföre att detta omorganisa¬
tionsarbete just nu förestår, och att i följd deraf chefen för Landtförsvars¬
departementet ar särdeles öfveransträngd, men för Utskottet framstod
det så mycket nödvändigare att vidtaga denna åtgärd just nu, för att
icke dessa bada delar al vårt försvarsverk måtte blifva ordnade efter
skdda planer utan efter en fullkomligt systematisk, gemensam plan
bayitla man har verkligt allvar med att vårt sjöförsvar hädanefter
skall utgöra ett verkligt kustförsvar och sålunda stå i så nära samman-
h0anj?. och ega sa rnanga beröringspunkter med landtförsvaret som möjligt
sa förefaller det for det sunda förnuftet klart och tydligt, att eu fullkom-
t gemensam plan måste följas. År det åter icke meningen att hufvud-
sakhgeu bilda sjöförsvaret till ett kustförsvar och till eu förstärkning åt
umdtlorsvaret, utan att åstadkomma eu stor flotta för krigsoperationer å
de stora hafveri då medgifver jag, att det hvarken nu eller framdeles
kan vara lämpligt att sammanslå dessa båda delar af försvaret under
eu gemensam styrelse.
Såsom jag förut nämnt, har det framhållits, att tiden nu med afse¬
ende på den förestående arméorganisationen vore olämplig, men jag vill
erinra derom, att, såvida man verkligen med det första har att vänta ett
förslag i truga om försvarsverkets ordnande, så bör det stränga arbete
som denna omorganisation kan medföra, vara undangjordt före år 1877?
ty innan dess skulle detta förslag, om det af Riksdagen bifalles, icke be¬
höfva tillämpas. Det vore då också efter mitt förmenande godt att då
hafva ett förslag hyllande, ifall försvarsverket blefve så ordnadt, att dess
begge delar kunde sammanföras under eu chef. Detta är orsaken, livar-
ore Konstitutions- Utskottet framställt förslag om denna sammanslagning
och jag kali för min del icke se någon våda deruti, att Andra Kammaren
bifaller hvad Utskottet i denna del föreslagit, ehuru det naturligtvis, se¬
dan borsta Kammaren klimat afslag derå, icke kan leda till något resul¬
tat. ,Jag tror det dock åtminstone vara nyttigt att hafva ett ord i för-
tid framburet från Andra Kammaren för att ådagalägga, huru pluraliteten
härstädes tankt sig ordnandet af vårt försvarsverk, nemligen sä, att kust-
forsvaret skall utgöra eu behöflig förstärkning åt landtförsvaret och der-
med sta i det närmaste sammanhang, och hela vårt försvarsverk således
savidt möjligt är, ordnas efter en gemensam plan.
70
Den 31 Mars, e. m.
Detta är det hufvudsakliga, som jag tör min del har att såsom ut-
skottsledamot anföra i fråga om Utskottets förslag i denna del.
Frågan om sammanslagning af dessa båda departement sammanfaller
också med frågan om ett nytt departement. Såsom jag till en början
nämnde, var Utskottets mening icke att bilda ett nytt departement under
annan förutsättning, än att det skulle vara möjligt att sammanslå dessa
båda delar af försvarsverket till ett, så att, pa sådant sätt, departementen
icke skulle blifva flera till antalet, än hvad de nu äro.
1 fråga om den delen af Utskottets utlåtande, som rör en statsrads-
president, behöfver jag ej anföra andra motiv än de som Annas uti
sjelfva utlåtandet. 1 hopp att Andra Kammaren delar de åt Konstitu¬
tions-Utskottet uttalade åsigter, vill jag för min del yrka bifall till Ut¬
skottets förslag i dess helhet
Herr O. Ti. Olsson instämde med Herr Jonas Andersson.
Herr Gjeriing: För min del kan jag icke i allo dela de åsigter, som
af Konstitutions-Utskottet uti detta utlåtande uttalats. Jag instämmer vis¬
serligen med Utskottet deruti, att inrättandet åt. ett nytt departement
för jordbruket är önskvärd!, äfvensom att sådant bör kunna ske utan att
derföre antalet af Statsrådets ledamöter ökas; men deremot kan jag icke
instämma uti det sätt, som af Utskottet föreslagits tör.att, med bibehål¬
lande af detta antal, på samma gång åstadkomma det i fråga varande nya
ministeriet. Reservanter från Första Kammaren hafva också uttryckt sin
bestämda mening alldeles i motsatt riktning mot den, som uttalats a*
Andra Kammarens ledamöter inom Utskottet, hvilka senare dock lyckats
genom mental bestämma Utskottets beslut. Jag är nämnde Heiiar lQsev-
vanter särdeles tack skyldig, dels derföre att de, då de varit säl skilj¬
aktig mening mot majoriteten, iakttagit att uttrycka en reservation, och
dels, emedan de uti denna uttalat de. åsigter. och meningar, som för¬
mått dem att afvika från nämnda majoritets opinion.
Efter mitt omdöme bär Utskottet just uti de motiv, som
det anfört, framställt skäl emot den sammanslagning af Landt- och
Sjöförsvars-departementen, som Utskottet förordat. Jag förutsättei nem¬
ligen — något som jag för min del anser vara ovilkorligen gli¬
det — att göromåleu i Landt- och Sjöförsvars-departementen, äio
af den lieskaftenhet, att eu sammanslagning af dessa båda. departe¬
ment ovilkorligen måste åstadkomma ett så omfattande lnimsteiiuin,
att det svårligen, äfven om det icke fordrades olika sakkännedom, vore
möjligt för eu person att leda verksamheten inom detsamma. Dertill
kommer ytterligare, att. hvad jag lifligt är öfvertygad om, det fordras
helt olika sakkunskap i dessa båda fack: såsom minister tor Landt- och
såsom sådan för Sjöförsvars-departementet. Visserligen är sannt, hvad
den utskottsledamot, som senast hade ordet, nämnt, att båda afse lan¬
dets försvar, men detta förhållande ensamt kan ingalunda gälla som skäl
för en sammanslagning af dem båda. Väl bär åt den ärade talaren på
östgötabänken äfven framhållits som högeligen önskvärdt, att samaibete
skulle ega ruin emellan de båda Konungens rådgifvare som förestode
nämnda departement, äfvensom att sådant i högsta grad borde, i atseen-
Den 31 Mars, e. in.
71
de på försvaret, kunna påräknas just om båda dessa embete» på samma
hand förenades, i livilket fall han ansåge, att man skulle vara förvissad om
fullkomlig enhet vid ärendenas behandling. Jag deremot kan för min del
icke finna, att fortfarande tillvaro af båda dessa departement, hvartdera
under en chef, på något sätt omöjliggör enhet uti uppfattning och ut¬
arbetande af de vigtiga planer, som föreligga såväl inom den ena som den
andra delen af försvarsverket. Sådan enhet eger man rättighet att för¬
vänta och lär väl också icke heller uteblifva.
För sitt förslag har, enligt hvad jag förut nämnt, Utskottet andra-
git motiv, hvilka, talande so n de åro, lör bildande af ett nytt departe¬
ment, på samma gång synas mig tala, fullt lika högt, visst icke för, men
väl emot, hvad Utskottet föreslagit angående försvars-departementen, så¬
ledes icke emot utan för bibehållande af dessa båda senare. De motiv,
jag syftar på, återfinnas i Utskottets utlåtande, pag. 6, der det he¬
ter: “Om nemligen området för de särskilda afdelningarne inom förvalt¬
ningen är alltför stort, kan chefen svårligen hafva de insigter uti och det
intresse för alla inom området liggande förvaltningsgrenar, som af en chef
fordras. Han kan följaktligen ej heller sjelf följa samtliga de under ho¬
nom lydande institutioner inom landet i deras verksamhet och utveck¬
ling eller bereda sig kännedom om hvad i andra länder till likartade in¬
rättningars förbättring sker, utan måste i vissa delar af förvaltningen mer
än önskligt kan vara bero af underordnade myndigheter.1'
De skal, som af Utskottet här anföras, tala efter min tanke fullstän¬
digt för bibehållande af de båda försvars-departementen och mot sam¬
manslagning af dem till ett.
Utskottet har vidare såsom bevis för riktigheten af sin åsigt härutin¬
nan anfört exempel från utlandet. Men dessa exempel äro hemta.de från
Preussen och Österrike, stater hvilka, efter hvad antagligen är för hela
Kammaren bekant, äro just uti sin krigsförvaltning af en så särskild be¬
skaffenhet, att de, snart sagdt, icke kunna jemföras med något annat land
i hela Europa. Dertill kommer att, äfven inom dessa stater, vid åtskilliga
tillfällen, krigsministeriet än delats uti särskilda ministerier för sjö- och
landtförsvaret, än åter förenats under en gemensam minister. Detta har
skott tid etter annan, och orsaken till sådana förändringar har hufvudsakligen
\arit att söka i partistrider; det parti, som för tillfället haft öfverhanclen,
bär genomdrifvit sin åsigt, och på sådant sätt hafva dylika periodiska
förändringar inträffat. Hvad Österrike angår, har jag varit i tillfälle att
erhålla kännedom härom genom personer, som sett förhållandena på
nära håll.
Hvad Preussen beträffar, så har jag sjelf haft äran att under eu län¬
gre tid tjenstgöra som sektionschef vid marinministeriet i Berlin och jag
larm med huru stor värma man omfattade den förändring, som då der
kort förut blifvit vidtagen, genom att skilja Sjöförsvars- från Landtför-
svars-departementet, eu skiljsmessa som efter min åsigt onekligen kan an¬
ses i sin man hafva då inverkat vid bildandet af Preussens sjöförsvar.
Om sedermera eu återgång har egt ruin, så har densamma varit förknip¬
pad med så många andra särskilda omständigheter, hvilka för oss icke
kunna antagas såsom bestämmande faktorer, hvarför det icke synes mig
böra sättas i fråga att från nämnda land hemta exempel. Inom Danmark
72
Den 31 Mars, e. m.
liar visserligen, för icke länge sedan, samma opinion, som af Konstitutions-'
Utskottet blifvit uttalad, gjort sig gällande, och sammanslagning af de båda
departementen der, för några få år tillbaka, egt rum. Detta upptogs emel¬
lertid på inånga samt kompetenta håll med största missnöje, och inom kort
återgick man der helt nyligen till två departement. Uti Norge har nå¬
gon sammanslagning, mig veterligen, icke ens blifvit ifrågasatt, och jag
antager att man der tänker sig för två gånger, innan en sådan företages.
Det har vidare af Utskottet blifvit uttaladt, hvad äfven af den siste
ärade talaren högligen framhölls, att tiden för sammanslagningen vore
särdeles lämpligt vald, om den inträfiade nu. Jag kan för min del icke
finna annat, än att motsatsen just är fallet, och att det nu skulle vara den
mest olämpliga tidpunkten att företaga något sådant. De vidlyftiga ar¬
beten, som fordras för utarbetande af de omfattande förslag, hvilka man
nu väntar från regeringen för att derpå grundlägga en ny armeorganisa¬
tion. äro nog af den beskaffenhet, att de i och för sig fordra eu man en¬
samt för landtförsvaret. Sjövapnet måste, i sammanhang dermed, under¬
gå motsvarande förändring i afseende på bemanningen, en förändring, som
påkallar mycken insigt både på det att den må ställas i öfverensstäm¬
melse med hvad som för landtförsvaret kan uti det fallet blifva bestämdt,
och äfven med afseende på det särskilda ändamål, hvarför sjövapnet är
afsedt. Jag kan således icke finna, hvarken att det sätt eller den tid¬
punkt, Utskottet ifrågasatt, är lyckligt vald.
Detta, hvad den första punkten beträffar; angående den andra punk¬
ten, så föreställer jag mig, att Riksdagen icke gerna hvarken kan eller
bör nu fatta ett beslut i strid mot det förlidet års Riksdag uttalat. Till
de åsigter, som legat till grund för detta senare ansluter jag mig
för min del helt och hållet. Jag anhåller på de skäl jag anfört, och då
jag icke längre vill uppehålla Kammaren, om afslag å Utskottets hem¬
ställan och bifall till Herr von Ehrenheims reservation.
Herr Per Nilsson i Espö: Då jag såsom ledamot åt Konstitutions¬
utskottet tillstyrkt förevarande förslag, tillåter jag mig med några ord
uttala mina åsigter i frågan. Inom Utskottet föreföll eu längre diskus¬
sion om sättet att ordna och någorlunda jemka tillsamman de skilda
meningarne, men när detta icke kunde ske, måste frågan afgöras genom
votering, och pluralitetens åsigter finnas uttryckta i det utlåtande, som
nu föreligger till Kammarens behandling.
Man har här yttrat, att det icke skulle gå an att sammanslå Laudtför-
svars- och Sjöförsvars-departementen till ett departement, emedan det skulle
vara svårt att finna en chef, som vore fackman i båda ämnena. Detta kan
väl vara sann!, men om de ifrågavarande departementen sammanslås till ett,
så torde icke den chef, som kommer att leda detta departements arbeten, un¬
derlåta att till sina närmaste medarbetare utse verkligen tillförlitliga fackmän,
hvilka med sakkännedom, reda och klarhet kunna utreda frågorna inom
hvarje departements afdelningar. Man kan sålunda hoppas, att den per¬
son, som åtar sig chefsplatsen, skall förstå att bedöma såväl landtför¬
svaret som sjöförsvaret, hvilka delar af vårt försvar hafva så mycket ge¬
mensamt med hvarandra och båda till ändamål att försvara det gemen¬
samma fäderneslandet.
73
Den 31 Mars, e. m.
bai ^öieslagits a^t inrätta ett åttonde departement, nemligen
ett för nanugar och allmänna arbeten, hvilket skulle komma att inkräkta
pa de konsultativa statsrådens antal samt föranleda en tillökning aftien
stemannapersonalen nion, Konungens kansli. En sådan ändring skulle
således _ förorsaka okade utgifter, och man har väl tröstat si. med t
förändringen skulle å andra sidan medföra indragningar, men jag fruktår
åt någon särdeles stor vinst härigenom icke skulle uppstå Icke har sta
öhden åt bå°IieStTl 'del 1 1etta af sjöv^nets delnhig iräm
personel- * k ommil t °H‘ SH“Iuanslagmngen har blifvit, att många
personel kommit på indragningsstat. Om den nu ifrågasatta samman
ma8’atTförful?6 VerskstäI|as’ torde dock icke så många tjensteman korn-
SÄ t„tX°8SSlat' *"es,a bibehälIas vil1 sina
Att Sjöförsvars-departementet icke lär vara så särdeles öfverhopadt af
Kir ,V1Sp'. S1« derat att .eill>gfc eu fullt tillförlitlig uppgift, som jag er¬
hållit och bär bär med mig, under tiden emellan den 15 Januari 1873
och den lo Januari 1874 hela antalet af de på Sjöförsvars-deZtemen
tets fördragning förekommande mål uppgått endast till 281. Af dessa hafva
> blott! 1JermiS”,“"s5k,ii"8" m »• -Vlikt.
o4 bestämmande!! al arvoden in. m. dylikt,
44 ansökningar om understöd in. in. dylikt
23 blotta anmälande!!, som ej föranledt någon åtgärd,
18 lorordnanden m. in. dylikt och
enkla'!iÄÄS“l',g‘ Mka “S“g” *» *»«*
Häråt framgår således, att det icke torde vara omöjligt för krigsmi
Oskicklig a fackn ' 0ndlfuderbatVa Sjöförsvars-departementet med biträde
;‘ä stÄ ,kl-
af et?^lemOenif ntnf ' -1 iredli^ af ;dIa fredliga saker, inrättandet
åt ett departement for narmgar och allmänna arbeten, de, som i främsta
rummet borde vara intresserade af denna saks framgång, kasta sig fe på
Äj111 om landtforsvarets och sjöförsvarets sammanslagning. För ombyte
Sin ÄSOm rå mest iatl'essemd af flen Se
fi ägan, tala foi motionarens framställning.
UtskStets^ll^ ÖStk?abä“ke.u har att kammaren borde antaga
Utskottets felslag emedan derigenom en opinionsyttring om försvars-
\ ei kels oi duande skulle utgå till regeringen. Detta är dock blott eu bisak
ty Imf vild! ragan ar inrättandet af ett departement för näringar och all-
I t ÄX S* “m W* K*™» W* »rena sig g.
flvUH åt V . ' vou Eln'enheims reservation, kommer frågan om ett
lisSlifKÄ ,nml,1"I,e iCke ““ bli,V‘ h,“e ““ "<1“ grand-
försvar
Man bär såsom motiv för den ifrågasatta sammanslagningen af Landt¬
åg- ofri bjoforsvars-oepartementen anfört, att eu stor besparing der-
74
Deri 81 Mars, e. in.
igenom skulle vinnas, men detta är ett skäl, som fjäderlätt tynger i våg¬
skålen vid frågans afgörande. Emellertid må man icke tro, att samman¬
slagningen af departementen under en chef icke skulle medföra ökade
kostnader, ty eu statsrådslön skulle väl inbesparas, men för omorganisa¬
tionens genomförande måste man ombilda öfverstyrelsen, inrätta en stab
m. in., hvilket icke kan aflöpa utan utgifter.
Vidare anförde talaren på östgötabänken, att, så länge Landtförsvars-
och Sjöförsvars-departementen voro åtskilda, kunde försvarsverket icke
ordnas efter någon gemensam plan. Jag vill härvid erinra, att alla för-
svarsväsendet rörande frågor föredragas inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet,
och Kongl. Maj:t är väl således den enande mannen, som beslutar om deri
gemensamma planen.
Ehuru jag fruktar, att man skall anse mig hafva de obotfärdigas
förhinder, får jag dock förklara, att jag anser deri ifrågasatta samman¬
slagningen icke nu lämpligen böra ega rum, ty det är klart, att just un¬
der nuvarande tidpunkt hvart departement fordrar sill man. Landtför-
svars-clepartenientet är för närvarande så öfverhopadt af göromål, rörande
icke blott löneregleringar utan äfven indragningar af boställen och andra
kamerala frågor, att det icke kan hafva dessa undangjorda till år 1877,
då sammanslagningen skulle taga sin början. I motsats mot den ärade
representanten från Blekinge, bär jag icke något emot sjelf va samman¬
slagningen, men anser att den icke bör ske nu, utan först när omorga¬
nisationen af försvarsväsendet egt rum. Jag kan väl inse den fara, som
kunde möta derigenom att sjöförsvaret, då chefen, såsom antagligt vore,
alltid komme att blifva eu landtofficer, skulle blifva styfmoderligt behand-
ladt, men jag hoppas dock att under den nuvarande Konungens regenttid
sjöförsvaret icke skall komma i skuggan, utan allt framgent intaga sin
rätta plats i landets försvarssystem. På grund af hvad jag anfört anser
jag, att Utskottets förslag om sammanslagningen är eu bifråga, och att
Kammaren bör förena sig om Herr von Ehrenheims reservation. Då icke
mindre än nio ledamöter reserverat sig mot Utskottets förslag och me-
ningarne således varit delade, hoppas jag, att majoriteten icke skall anse
under sill värdighet att frångå Utskottets förslag, för att erhålla det de¬
partement för näringar och allmänna arbeten, hvars vigt alla erkänna.
Jag yrkar utslag på Utskottets förslag och bifall till Herr v. Ehrenheims
reservation.
Herr {Melis o n: Jag skall icke länge upptaga Kammarens tid, isynner¬
het som dégiest besätta bänkarne icke uppmuntra till något längre föredrag.
Vi hafva nu blott att tillse, huru man af Utskottets förslag må kunna
draga den största möjliga vinst för samhället. Här föreligga nu tre för¬
slug, af indika det ena rör sammanslagningen af Landtförsvars- och Sjö-
försvarsdepartementen till ett departement, det andra inrättande af ett
konseljpresidentembete och det tredje upprättande af ett nytt departe¬
ment för näringar och allmänna arbeten. Då nu många önska alla
frågorna genomförda, men andra åter endast en af dem, så anser jag,
att man icke bör förkasta möjligheten att få åtminstone ett af förslagen
åvilande till grundlagsenlig behandling. Hvad nu deri ifrågasatta sam¬
manslagningen beträffar, så vill jag alldeles icke ingå i någon närmare
Den SJ Mars, e. m.
undersökning af densammas lämplighet eller olämplighet, utan endast
antyda, att frågan torde vara för tidigt väckt och att det mycket val
kan anstå med densammas ordnande tilldess vi veta, huru vårt försvars-
väsende blir ordnadt. Frågan om en konseljpresident förföll sistlidne riks¬
dag och lär icke nu hafva större utsigt att vinna framgång. Om nu
Kammaren bifaller Utskottets förslag, förfaller hela saken, och hvad man
kunde vinna gar förloradt, derföre att frågan derom är sammanknippad
med andra frågor, som icke hafva någon utsigt till framgång. Frågan
oin inrättande af ett departement för näringar och allmänna arbeten
måste vinna anklang inom denna Kammare, i synnerhet som, efter hvad
Herr Civilministern yttrat, man derigenom skulle erhålla ett kraftigt
handtag för indragningen åt Kommers-kollegium. Om man nu icke kan
ta allt hvad man önskar, bör man väl icke, genom att enständigt yrka
derpå, afsåga sig möjligheten att erhålla något, och om Kammaren vill
vinna ett praktiskt resultat, anser jag, att Kammaren gör klokast i att
förena sig med första Kammaren om antagande af Herr von Fhrenheims
förslag.
Med Herr Dickson förenade sig Herr Allt. titan/j.
Herr Jöns Hund bäck: Jag vill icke med min ringa förmåga länge
upptaga, tiden i denna vigtiga och grannlaga fråga. ' Beträffande deri
ifrågasätta sammanslagningen af Landtförsvars- och Sjöförsvars-departe-
menten, bär jag, som icke är hemmastadd i ämnet, hyst mycken villrå¬
dighet, men jag bär funnit eu upplysning till ledning för mitt omdöme,
som jag vill meddela Kammaren. Angående ombildningen af förvaltnin¬
gen af sjöärendena yttrade nemligen chefen för Sjöförsvars-departemen-
tet till statsrådsprotokollet den 9 Januari 1871, bland annat, följande:
•‘Jag anser mig härvid böra tillägga, att den riktning, Sveriges sjöförsvar
under senare tiden erhållit och hvilken, i betraktande af landets tillgån¬
gar, antagligen kommer att framdeles följas, hänvisar derpå, att Sveriges
försvar till sjös hufvudsakligen kommer att utföras i omedelbart samband
med dess landtförsvar. Full enhet i ledningen af de olika slagen strids¬
krafter är under sådana förhållanden nödvändig, och behofvet af eu före¬
ning af landt- och sjöförsvars-departementen under ledning af eu gemen¬
sam chef synes mig af denna anledning sannolikt förr eller senare komma
att erkännas." Nu säger väl chefen vidare, att eu dylik sammanslutning
icke låter sig verkställa förr än ifrågaställa ombildningar inom båda
departementen hunnit genomföras, men, om Utskottets förslag nu förkla¬
ras hvilande, kan man hoppas att hindren för sammanslagningen hunnit
undanröd jas till dess frågan kan definitivt afgöras. fl er rar ne finna såle¬
des. att från regeringens sida åsigter blifvit uttryckta, som försvara Ut¬
skottets förslag, hvilket jag för min del anhåller att Kammaren ville
godkänna.
Herr Samuel Johnson: Som jag inom Utskottet deltagit i detta
ärendes behandling, vill jag i korthet tillkännagifva mina åsigter. Inom
Utskottet yttrades många olika åsigter, men de flesta kommo öfverens
om. att det i framtiden skulle gå lätt för sig att sammanslå de båda
76
Den 31 Mars, e. m.
departementen, äfven om i närvarande stund hinder skulle möta för en
sådan förändring, derigenom att cheferne för de båda departementen nu
äro fullt sysselsatta med göromål i och för organisationen af vårt för-
svarsväsende. Jag är särdeles tacksam för den förklaring, som afgafs af
en talare från stockholmsbänken, som tillika är fackman, att han icke
hade något emot en sammanslagning, sedan försvarsväsendet blifvit orcl-
nadt. Om nu Utskottets förslag vid denna riksdag antages hvilande till
grundlagsenlig behandling, så kommer frågan icke att definitivt afgöras
förrän om några år, och då kunna vi hoppas, att försvarsorganisationen
skall vara afgjord. På grund häraf har jag inom Utskottet med min
röst bidragit till Utskottets hemställan, och yrkar derföre nu att Kam¬
maren måtte bifalla densamma.
Grefve Björnstjerna: Jag är icke bland dem, som anse det vara
omöjligt eller skadligt att sammanslå Landt- och Sjöförsvars-departe-
mentena. Tvärtom, jag är öfvertygad att sådant i eu framtid mycket
val låter sig göra, sedan Sverige icke längre kan uppträda såson stor¬
makt, allra minst på hafvet; våra tillgångar på så väl penningar som
folk förbjuda detta. Sedan vi således äro inskränkta till ett blott för¬
svarssystem, är det gifvet att flottan endast bör betraktas såsom en del
af och ett stöd för försvaret till lands. En mycket vigtig del, jag med-
gifver det, men dock endast en del deraf. Det förefaller mig då, som
om sammanslagningen af de två departementen icke kan blifva annat än
nyttig för det stora hela. Härtill kommer, att när så stora stater som
Österrike och Preussen kunna hvardera nöja sig med ett departement
gemensamt för både armé och flotta, kan äfven Sverige göra detsamma.
Men sedan jag erkänt detta, måste jag medgifva, att den nuvarande tid¬
punkten är alldeles olämplig för en sådan förändring. Under nu pågående
organisationsarbete, är saken icke ens tänkbar. Hvardera departementet
krafvel' nu sin man, fullt förtrogen med hvardera vapnets enskildheter.
Detta ur ren militärisk synpunkt. Eu talare har framhållit de stora
finansiela fördelar, som sammanslagningen skulle medföra. Jag får be¬
känna, att jag icke kan inse dem. Gifvet är, att om än de båda de¬
partementen förenas under en gemensam chef, måste dock de särskilda
expeditionerna (parstå. Deras göromål och de fackkunskaper, som i båda
erfordras, äro så olika, att någon sammanslagning här aldrig kan ifråga¬
komma. Den finansiela vinsten måste således inskränka sig till den ena
statsrådslönen — en verklig obetydlighet. Det är försvaret förenadt i eu
hand, som för fosterlandet är vigtigt, icke några tusen kronors be¬
sparing.
Ehuru jag således erkänner, att jag som militär icke har någonting
emot Utskottets förslag att sammanslå de båda försvarsdepartementen,
tror jag dock att saken i afton bör betraktas ur eu annan synpunkt,
Frågan om sammanslagningen har redan genom Första Kammarens be¬
slut förfallit. Att derom vidare orda tjenar till intet, men i hög grad
oklokt vore det deremot, om Kammaren genom att godkänna Utskottets
af Medkammaren förkastade förslag omöjliggjorde inrättandet af det de¬
partement för näringar och allmänna arbeten, hvarom meningarne icke
äro delade, och hvars vigt icke bestrides af någon tänkande menniska
e. m.
Den 31 Mars
rf l
inom' hela landet. Om man blott efterser huru målens antal i så val
Civil- som hcklesiastik-departementet ökats under de senare åren. ligger
flen det basta beviset tor det nya departementets behöflighet. Inom
Cml-departementet utgjorde målens antal år 1841 981 men år 1874
deremot 1,927, inom Ecklesiastik-departementet, år 1841 750. men både
ai 1878 okats till 1,760, således en tillökning inom det förra departe¬
mentet af nära 1 000, inom det senare af öfver 1,000 mål. Det är otänk-
S Såll ^Sädiantftl ntändi,kan fortfara> utan att hela landet i hög
0rad skall lida deraf. Den allmänna opinionen fordrar derföre enstäm-
1?llgt..,.uPPrattandet ett nytt embetsverk, som kan öfvertaga en del af
de ofrigas göromål Mycket beklagligt vore då. om Kammaren, genom
- tf envist fasthållande vid ett redan fallet förslag, omöjliggjorde det nya
departementets upprättande. Jag tillåter mig slutligen att påpeka, att
en last genom ett departement för näringar och allmänna arbeten möi-
hggores mdragnmgen af Kommers-kollegium, för hvilket denna Kammare
f lifligt uttalat sig. Jag yrkar bifall till Herr von Ehrenheims reserva-
lon såsom innefattande det enda förslag, hvarigenom ett godt och prak¬
tiskt resultat nu mera kan vinnas. *
Herr Sjöberg; De stridiga meningar, Indika så val inom Utskot¬
tet som bär i Kammaren nu under öfverläggningen sökt göra sig gäl-
jande, likasom diflerensen emellan Utskottets förslag och motionlrens,
bada icke godt för lösningen af denna fråga, hvilken, såsom Herrarne
. °ta, iedan binge och under olika former utgjort föremål för representa¬
tionens begrundande och i viss män för ej ringa bekymmer. Mi" vill
det synas, att frågan svårligen kan lösas på ett lyckligt sätt. så fånge
man envist fasthåller vid att statsdepartementens antal och hufvudsak-
iga beskaffenheten åt deras verksamhet skola finnas angifna i "rund-
agen en anordning, som är alldeles egen för den svenska grundlagen
och icke har något motstycke i andra länder, om ej möjligen ännu inom
nagla mindre tyska stater, hvilkas grundlagar, åtminstone förr, innehållit
dylika bestämmelser. Lattare torde man vinna det åsyftade målet om
man ur grundlagarne utesluter hela raden af benämningar på departe¬
menten och helt enkelt föreskrifter, att departementschefer eller chefer
oi de olika forvaltmngsgrenarne skola finnas. Genom att sålunda icke
kulle r reMr- vld vis,sa bestämda grundlagsföreskrifter
skulle man lattare möjliggöra en lämpligare fördelning af göromålen de-
par ementen emellan, och hvarken den ena eller andra statsmaktens rätt
skulle genom en dylik anordning fornarmas eller inskränkas, ty ett nytt
departement skulle ju icke kunna inrättas utan Riksdagens samtycke, så
-o“Ingei1’ lrän Rlksdagens synPankt sedd- icke kunde innebära
. Om möjligheten af att genomföra den nu ifrågasatta förändringen
åt Regeringsformen hafva också olika meningar yppats, och för mig har
ett och annat tvifvel uppstått om lämpligheten af att inrätta et? pytt
departement for nanngar och allmänna arbeten. Åtminstone gifven den
gräns som har vid lag måste uppdragas emellan Civil-departementet och
< et lträgastallda nya departementet, anledning till att befara, det de för¬
delar, man åsyftar genom inrättandet af detta senare, endast till eu del
78
Den 31 Mars, e. m.
kunna vinnas, ehuru jag å andra sidan villigt medgiiver, att Civil¬
departementet är i behof af någon lättnad i sina många och olikartade
bestyr. Hvad den jemväl ifrågasatta sammanslagningen af Landtförsvars-
och Sjöförsvars-departementen beträftar, vidhåller jag de åsigter, jag
förut i denna fråga uttalat, och anser, att, om också "eu sådan samman¬
slagning ännu icke lämpligen kan ega ruin, bör den åtminstone i en ej
allt för aflägsen framtid kunna försiggå. Fördelare af eu sådan samman¬
slagning torde ur flera synpunkter icke kunna förnekas, och om man
också måste obetingadt medgifva, att det under nuvarande brytnings¬
period skulle vara för mycket vågadt att på en man lägga hela bördan
af vårt försvarsväsendes anordnande efter nya grunder; så vill det synas,
som skulle, efter det en sådan anordning kommit till stånd, den antydda
reformen kunna genomföras till fromma för det allmänna. I betraktande
häraf, och då jag icke vill eller anser lämpligt att upptaga Kammarens
dyrbara tid med något försök att närmare utveckla den förevarande
frågan, tillåter jag mig endast erinra, att någon olägenhet icke. kan
uppstå, om Kammaren nu icke antager till den i grundlagen bestämda
hvila hvarken Utskottets eller Herr von Ehrenheims förslag.. A ore inne¬
varande riksdag den sista af den nuvarande Kammarens legislaturperiod.
skulle jag icke göra eu framställning i detta syfte, men då ännu en riks¬
dag återstår, under hvilken ett nytt förslag i förevarande ämne kan ut¬
arbetas, synes ett uppskof icke medföra någon olägenhet, utan tvärtom
fördelar, emedan, efter min uppfattning, mot antagande så val af Utskottets
som af Herr von Ehrenheims förslag vissa betänklig'heter uppställa sig. A id
sådant förhål lande, och då det för det närvarande icke ligger , någon
synnerlig vigt på det beslut, Kammaren fattar i frågan, men bifall till
Herr von Ehrenheims, af Första Kammaren redan godkänna reservation
skulle hafva till följd åtminstone den olägenhet, att så. val denna Kam¬
mare som Första Kammaren skulle anse frågan undangjord för det. när¬
varande, hvaraf åter skulle följa, att en grundlagsförändring i i fråga-
varande syfte, hvilken närmare kunde förena de olika meningarne, icke
blir hyflande till den riksdag, som efter förrättade nya val till Andra.
Kammaren först sammanträder, anser jag lämpligast vara, att sa val
Utskottets förslag som Herr von Ehrenheims derifrån afvikande mening
icke af Kammaren godkännas.
Herr Kils Larson: .lag skall icke länge uppehålla Kammarens
tid. Hot liar länge varit erkändt och icke från någon sida Flit vit för-
nekadt, att e lie törne för Civil- och Eoklesiastik-deparfcensenten åro öfver
höfvan betungade, men de försök, som hitintills bliivit gjorda för att af¬
hjelpa detta missförhållande, hafva alla strandat mot representationens
obenägenhet att öka departementens antal, emedan man allmänt är åt
den tanke, att i ett land, ej större än vårt, ärendena lämpligen skulle
kunna fördelas de särskilda departementen emellan, utan att deras antal
derför behöfde ökas. Utskottet har nu lågt samma åsigt till grand tei¬
sm framställning, och jag tror att Utskottet deri förfarit riktigt, emedan
lag är viss om, att, i händelse Utskottet framkommit med ett förslag i
annat syfte, Utskottet icke kunnat vänta annat än utslag ä detsamma.
Mot Utskottets nu framlagda förslag, att sammanslå Landtförsvars-
Den 31 Mars, e. m. 7<)
och Sjöförsvars-departementeu till ott departement, har trän »lika håll
) Hvit anfordt, att sådaut val icke skulle låta sig göra. Med afseende
aarpa bor jag törst och främst få erinra, att Utskottet uttalat den be¬
stämda öfvertygelse, att vidden och beskaffenheten af göromålen inom
Landt- och öj o f or svars- d epar tern onten icke lägga hinder i vägen för den
nrågasatta sammanslagningen. Utskottet, smil läser alla statsrådsproto¬
kollen ar mest kompetent att bedöma i hvad män ett departement är
mer eller mindre ofverlropadc af göromål, och när Utskottet, efter att
in va funnit, huru mycket de ifrågavarande departementen hafva att göra,
ork,urat goromaien icke utgöra något hinder för sammanslagningen, sfi
lllater jag mig också tro, att något sådant hinder i verkligheten icke
förefinnes.
Eu talare, som för eu stund sedan hade ordet, nämnde att i Preus¬
sen åtskillig;^ vexlmgar förelupit i afseende på anordningen med behänd¬
ig!' f h}'%ov rorande försvarsväsendet, och att dessa frågor stundom
handlag s' af olika departement, men på andra tider åter sammanförts
under et, departement, flan medgaf, att den senaste anordningen är den
nu gällande, men anförde, att i Preussen förekommo särskilda omstän¬
digheter, som talade för eu dylik anordning der. Likväl aktade han sig
för att nämna, hvari dessa särskilda omständigheter kunde bestå, och
gjorde det således omöjligt för oss att bedöma i hvad män hans åsigt
om de särskilda omständigheternas inverkan på saken var riktig. Mot
honom uppträdde eu hög militär och förklarade, att enligt hans öfver¬
tygelse sammanslagningen vore möjlig att genomföra, och då jag således
nu bort att eu dylik sammanslagning eger rum i Preussen och eu hög
militär försäkra!, att samma anordning kan vidtagas äfven hos oss, så
toide Herrarne ursäkta, att jag fortfarande stannar i den tron, som jag
lorut hatt, att sammanslagningen later sig göra. Det är ju dessutom’
alldeles påtaglig!, att., då i en så stor stat som Preussen alla militära
ärenden kunna handläggas af ett och samma departement, sådant sä
mycket hellre . kan ske hos oss, som dessa ärenden hos oss äro mycket
larre och af ojemförligt mindre omfattning.
Den talare, som yttrade sig om anordningen i Preussen, nämnde
al veu att. han var reservanterue särdeles tacksam, icke blott för det de
utiaiat asigter, skilda från. Utskottets majoritet, utan äfven för det de
. ™°!j!verat s'na särskilda meningar, och han slutade med att yrka
intad till Herr von Ehreuheims reservation, hvilken väl således skulle
\aru den, hvari den förträffliga- motiveringen för de skilda åsigterna
skulie förekomma Med anledning deraf beder jag få fästa uppmärksam-
tieton pa hvad Ilerr von Ehrenheim anfört såsom grund för sin särskilda
mening. Han yttrar nemligen: -Jemte det jag reserverar mig emot Ut¬
skottets förslag, att förena Landt- och Sjöförsvars-departementen till ett
departement får jag tillika anmäla, att jag icke deltagit i beslutet att
tillstyrka införandet af ett statsministers-embete, enär jag icke anser den
närvarande tidpunkten lämplig för denna frågas återupptagande. Der-
emot anser jag i alla afseenden lämpligt, likasom af behofvet i hög grad
päkalladt, att ett nytt civilt departement inrättas-; och på grund häraf
föreslår reservanten, i enlighet med Utskottets förslag, inrättande af ett
departement tor nanngar och allmänna arbeten, en sak, hvarom imma
80
Den 31 Mars. e. m.
stridiga meningar icke förefunnits, och om reservationen i någon del är
motiverad, så är det i denna. I öfriga delar, hvari reservanten skiljer
sig från Utskottet, finnes icke något motiv anfördt för den skiljaktiga
meuingen. På grund häraf är jag öfvertygad, att, då hans motivering är
så svag eller, rättare sagdt, ingen, han sjelf insett, att något skäl icke
fanns att åberopa till stöd för hans skiljaktiga åsigt. I betraktande af
allt detta, instämmer jag med dem, som yrka bifall till Utskottets för¬
slag. Jag vet väl, att, sedan Första Kammaren afslagit Utskottets för¬
slag om sammanslagning af Landt- och Sjöförsvars-departementen, bifall
till samma förslag från denna Kammares sida icke leder till något resul¬
tat för denna gång, men i det fallet instämmer jag med Herr Sjöberg,
att om frågan också nu har fallit, så är dermed icke något förloradt,
emedan en riksdag ännu är qvar af nuvarande period, under hvilken
frågan åter kan väckas och förklaras hyllande till grundlagsenlig be¬
handling.
Herr U h r: Då jag vid föregående riksdagar inom Konstitutions¬
utskottet deltagit i denna frågas behandling och dervid hyst samma
åsigter som Herr Sjöberg nu uttalat, kan jag inskränka mig att instämma
med honom och önskar förslaget bättre lycka en annan gång. Herr von
Ehrenheims förslag kan jag alldeles icke godkänna.
Herr Fahlén: Då jag haft äran inom Utskottet deltaga i detta
ärendes behandling, önskar jag med några ord tillkännagifva min åsigt i
frågan. Jag erkänner, att under diskussionen mycken villrådighet gjorde
sig gällande, huruvida den ifrågasatta sammanslagningen af Landt- och
Sjöförsvars-departementen kunde vara möjlig att genomföra, men af den
i Utskottet förda diskussionen framgick klart, att det icke var omöjligt
företaga eu sådan åtgärd, och genom den öfverläggning, som nu inom
Kammaren egt rum, har jag blifvit ytterligare öfvertygad härom, ty väl
har chefen för Sjöförsvars-departementet förklarat, att sammanslagningen
ej gerna kunde gå för sig till följd af de många och ansträngande göro-
målen inom de båda departementen, men andra talare, äfvenledes fack¬
män, hafva ansett sammanslagningen möjlig att åstadkomma. Då alla
inom Utskottet önskade upprättandet af ett departement för näringar och
allmänna arbeten, uppstod fråga om, huru detta skulle kunna ske, utan
att öka kostnaderna, och då man ansåg, att en besparing skulle vinnas
genom att sammanslå Landt- och Sjöförsvars-departementen, blef resul¬
tatet, att Utskottet beslöt att föreslå såväl sammanslagningen som inrät¬
tandet af ett departement för näringar och allmänna arbeten, och af dessa
skäl har äfven jag biträdt Utskottets förslag, hvilket jag anhåller att Kam¬
maren nu måtte bifalla.
Grefve Sparre: Jag skall endast yttra några ord. Vi känna att
för närvarande pågå stora arbeten i fråga om omorganisationen af så väl
landt- som sjöförsvaret. Båda dessa delar af vårt försvarsväsende äro i
sådant skick, att ingen kan bestrida att de måste helt och hållet om¬
bildas. Kan det val. mine Herrar, under sådana förhållanden vara
lämpligt
Den 31 Mara, e.
m.
81
lämpligt att lägga omsorgen om båda i eu och samma hand? Vi känna
alla huru en krigsminister nätter och dagar varit sysselsatt med att ut¬
arbeta en plan för ordnande af vårt iandtförsvar, att ett annat förslag i
samma sylte för närvarande är under arbete, och tron I väl att den som
i detta ögonblick är sysselsatt härmed, har håg, tid och krafter öfriga
att egna åt sjöförsvaret, som måste helt och hållet omorganiseras för att
bill va dagligt. Det skulle vittna om ringa eftertanke, om representatio-
nen just nu, i detta ögonblick, då hela nationell väntar på eu betryggan¬
de omgestaltning af vårt försvarsväsende, skulle slå ihop och åt eu enda
person lemna dessa båda departement, som kräfva hvar sin man fullt
upp. Jag instämmer med Herr Sjöberg, att hela frågan gerna kan upp¬
skjutas, och yrkar afslag å Utskottets förslag.
Herr Jonas Andersson: Vore frågan af den beskaffenhet, att för¬
slaget ledan i år skulle tillämpas, så vore det fullkomligt sannt hvad
nere föregående talare yttrat, att tidpunkten är olämplig, emedan chefen
for de sammanslagna departementen nu skulle betungas med allt för
mycket arbete, men i lyckligaste fall kommer förslaget icke att tillämpas
förr au år 1877. Nu veta vi väl, att Kammarens beslut i frågan icke
kan leda. till något resultat, men eu opinionsyttring från Kammarens
sida, så vidt Kammaren gillar principen, kan under arbetet vara en god
ledning för ..departementschefen, hvilken jag hoppas skall vidtaga alla
mojhga åtgärder för att ordna saken, så att den kommer i system med
det försvar, som. nationen önskar. Om Kammaren bifaller Utskottets
för slag, hvilket jag nu hört fackmän säga vara principielt riktigt så
handlar Kammaren fullkomligt konseqvent. Det står naturligtvis Kam-
nuuen Öppet att äfven afslå detsamma, och då hinna åsigterna att mogna
till nästa år, då förslaget åter kan upptagas.
Herr 1 bråte It: Jag yrkar bifall till Utskottets förslag om s unman-
slagningen åt de båda departementen och anser, i olikhet med flere före¬
gående talare, att den rätta tidpunkten för en sådan åtgärd just nu är
inne, da fragan om en ny organisation af försvaret är före, emedan vi
genom sammansiagningen kunde få eu helgjuten organisation af försvaret
både ull lands och vatten. Kanske man lika gerna skulle hafva ett sär¬
skilde departement för kavalleriet och ett för infanteriet? Det torde dess¬
utom vara vigtig? att genom hopslagningen gifva en liten dufning åt de
der drommarne om en stor flotta, som skulle försvara landet utan nå^ot
iandtförsvar. °
O lvm läggningen var slutad. Derunder hade yrkats, dels att samtliga
i detta njutande framställe^ grundlagsändringsförslag måtte förklaras
mlande för udare grundlagsenlig behandling, och dels att, med afslag å
Utskottets hemställande^, det förslag till ändring af (3 § Regeringsformen,
som Herr von Mrenheim i sin vid utlåtandet foga le reservation afgifva,
mätte amagas att hvila till vidare behandling enligt grundlagens före-
“erV,ce Talmannen gaf propositioner i öfverensstämmelse med
cessa yrkanden och ansåg svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den terra meningen. Då likväl votering blef begärd, skedde i anledning
IbksJ. Prof. 1874. 2 A/cl. 3 Band. g °
82
Den 31 Mars, e. m.
deraf uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstnhigspro-
position:
Den, som till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling antager
samtliga de grundlagsändringsförslag, som af Konstitutions-Utskottet blif-
vit framställda i dess utlåtande N:o 6,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets samtliga hem¬
ställanden, antagit att hvila till vidare grundlagsenlig behandling det för¬
slag till ändring af § 6 i Regeringsformen, som finnes framstäldt i Herr
von Ehrenheims, å sid. 23 af Utskottets utlåtande intagna reservation.
Röstsedlarne afgåfvos, och visade sig vid deras sammanräkning, att
58 ledamöter röstat ja mot 44, som röstat nej, i följd hvaraf Kammaren
beslutit enligt ja-propositionen.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Johannes Jonsson
under 10 dagar och Herr Casparsson under 8 dagar från och med den
2 instundande April.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
§ 17-
Till bordläggning anmäldes:
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition med förslag till förnyad förordning angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden; samt
Banko-Utskottets memorial N:o 9, med förslag till omröstmngspropo-
sition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om användnin¬
gen af dels bankovinsten för år 1873, dels från föregående åren reserve¬
rade medel.
Dessa nu för första gången bordlagda ärenden skulle sättas främst
å den lista, som för föredragningen i Kammarens nästa sammanträde
komme att upprättas.
Kammarens ledamöter åtskildes klockan 1/4 lie. m.
In fidem
H. Husberg.