Den 25 Februari, f. åt.
142
Onsdagen den 23 Februari.
Kl. 30 f. ra.
§ I-
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
§ 2.
Herr Statsrådet m. m. H. AV. Bredberg afiemnade följande Kongl.
Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående bestridande af vissa kostnader för Kora—Carlskoga
jernvägs anslutning till Nordvestra stambanan; samt
2:o) angående franska mått- och vigtsystemets införande vid jern-
vägstrafiken och vid handeln med ädla metaller, ädelstenar och äkta
perlor.
Herr Talmannen mottog dessa nådiga propositioner, under förkla¬
rande, att Kammaren skulle åt desamma egna grundlagsenlig behandling.
§ 3.
Skedde hänvisning af nedannämnda, å Kammarens bord hvilande
Kongl. propositioner:
l:o) angående utbyte af Kronans tomt i Moskwa mot de till Ryska
Regeringen öfverlåtna magasiner i det å Södermalm i Stockholm belägna
stadshuset;
2:o) angående statsbidrag för åstadkommande af jernvägsförbindelse
mellan landskapet Dalsland och Smaalenenes Amt i Norge;
3:o) angående anvisande för år 1875 af extra anslag till anskaffande
af rörlig materiel å statens stambanor.
Nämnda trenne Kongl. propositioner hänvisades till Stats-Utskottet.
Den 25 Februari, f. m.
148
4:o) angående vissa tull-lättnader för varor, som användas till pro-
viantering af fartyg i Öresund.
Hänvisades till Bevillnings-Utskottet.
§ 4.
Då dernäst föredrogs Kong!. Maj:ts nådiga proposition, angående ny
anordning af rikets elementarläroverk, begärdes ordet af
Herr Törnebladh som anförde: Denna Kongl. proposition afser huf¬
vudsakligen ordnandet af förhållandena angående elementarläroverkens
stat dels för framtiden, sedan den nya oi’ganisationeu blifvit genomförd
och dels för närmaste år. Det är dock eu punkt i sj elfva anordningen,
hvilken på det närmaste berör denna stat, och hvarpå jag anhåller att i
korthet få fästa Stats-Utskottets uppmärksamhet, jag menar frågan om
beskaffenheten af den reala öfverbyggnaden vid läroverken.
Kongl. Maj:t föreslår här, att denna öfverbyggnad skall blifva tre-årig i
enlighet med det förslag, som, sistlidna år framstäldt, då blef af denna
Kammare gilladt, hvaremot Särskilda Utskottet hemställde — hvad som
äfven blef Första Kammarens beslut — att den högre realbildningskursen
måtte göras dels fyra-årig och dels två-årig. Jag tror dock för min del
fortfarande, att vissa beaktansvärda olägenheter möta för att göra kur¬
sen tre-årig. Dess genomgående skulle nemligen medföra berättigande
till inträde i de högre tekniska tillämpningsskolorna samt i viss mån
äfven vid universitetet. Redan häraf är tydligt, att det mål, som är den
studerande ynglingen här föresatt, svårligen kan utan eu temligen betyd¬
lig ansträngning vinnas på tre år. Ser man ock på den timtabell, hvil¬
ken finnes intagen i förslaget rörande lärarebildningsanstalterna och som
i viss mån kan anses vara af officiel natur, visar det sig, att timantalet
kommer att, undantagandes teckningstimmarne, blifva lika stort som förut,
och detta förhållande i förening med den omständigheten, att tvänne läro¬
ämnen, tyska språket och naturalhistoria, fortsättas till kursens slut, gör,
att jag måste befara såsom en nästan oundviklig följd af den nu föreslagna
anordningen af denna kurs en betydlig öfveransträngning.
Härtill kommer, att de inånga lärjungar, hvilka från realläroverket
icke öfvergå till någon teknisk högskola eller till universitetet utan vända
sig till det praktiska lifvets många olika grenar, till handels- eller landt¬
bruksinstitut in. in., och egna sig åt sådana befattningar, till hvilka blott
fordras afgångsexamen från ett realt eller klassiskt läroverk, skulle, utan
möjlighet att genomgå eu kortare, för deras behof tillräcklig kurs, be¬
tungas med delaktighet i en undervisning, hufvudsakligen beräknad och
afsedd för tillträde till den högre tillämpningsskolan, hvilket visar sig
tydligen derutaf, att åt matematiken tilldelats så många lärotimmar. I
följd häraf tror jag ock, att fjolårets Särskilda Utskott ganska välbetänkt
tillstyrkte, i öfverensstämmelse med läroverkskomiténs förslag, att den
högre elementära realkursen skulle bestämmas till dels fyra- och dels
två-årig. För öfrigt hänvisar jag till den diskussion, som, rörande detta
ämne) vid förra riksdagen egde rum inom båda Kamrarne och der de skäl,
144
Den 25 Februari, f. m.
som tala för och emot en dylik åtgärd rinnas närmare utvecklade. Min
mening har nu endast varit att å saken fästa uppmärksamhet och för¬
orda den till behjertande af Stats-Utskottets ärade ledamöter.
Herr Grefve Sparre: Jag anhåller att äfven för min del få vid
remissen af denna nådiga proposition yttra några ord beträffande ord¬
nandet af den reala undervisningen.
Den nu föreliggande regeringshandlingen tyckes med eu hastig öf¬
verblick gifva vid handen, att den af Kongl. Maj:t sistlidne år afsedda in¬
dragning af redan befintliga realöfverklasser vid rikets elementarläro¬
verk nu blifvit något mera begränsad, och alt antalet af de fullständiga
läroanstalter, vid hvilka inskränkning i undervisningen på den reala linien
ansetts böra ega ruin, icke är sfi stort som enligt det närmast före¬
gående Kongl. förslaget rörande detta ämne. Jag må likväl bekänna,
att detta antal äfven nu synes mig vara för stort. Min öfvertygelse
är, att just under nuvarande förhållanden, då embetsmannabanan blir
alltmer trång, allt mindre lockande, de reala studierna skola flitigare,
än hitintills varit händelsen, komma att anlitas af landets ungdom och
att följaktligen de statistiska, på förflutna tiders för inträdet på em¬
betsmannabanan mera gynsamma förhållanden grundade beräkningar i
fråga om medelantalet af dem, som studera* i de högre realklasserna.
icke längre ega tillämplighet eller böra åberopas och uppställas såsom
regel för framtiden. Det är otvifvelaktigt, att i samma mån som nä-
ringslifvet i samhället vinner i utveckling och styrka, de, som åt prak¬
tiska yrkessysselsättningar egna sin verksamhet, skola alltmera känna,
behofvet af en sådan bildning, som för dessa yrkens rätta och fram¬
gångsrika bedrifvande erfordras. Lika uppenbart är ock, att, i samma
mån, de, som hitintills omfattat de klassiska studierna inom elementar¬
läroverken, skola öfvergifva denna väg och följa med tidsströmmen äfven
i detta hänseende. Jag tillåter mig derföre anhålla, att Stats-Utskottet
vid pröfningen af den ifrågavarande nådiga propositionens särskilda de¬
lar må fästa uppmärksamhet äfven vid åtskilliga andra orter än dem,
hvilka det Kongl. förslaget afser att hugna med fullständiga undervis¬
ningsanstalter för den reala bildningslinieu.
Jag vill för egen del endast tillägga, att om, i afseende å det stora
hela, i statens omfattande åtgärder för elementarundervisningen någon in¬
skränkning ansåges böra ega rum, jag snarare skulle vilja medgifva, att
en dylik inskränkning drabbade den klassiska än den reala linien, och
detta ehuru jag är eu synnerligen varm vän af klassisk bildning. Ty om
i något hänseende vårt land kräfver en undervisning, som är spridd och
tillgänglig allestädes, så är det i fråga om de kunskapsämnen, hvilka
gemenligen hänföras till de reala. Jag tror icke, att riktigheten af denna
min åsigt gerna kan bestridas, och det vore vid sådant förhållande gan¬
ska märkvärdigt, om staten skulle besluta eu indragning på detta om¬
råde, minska de tillfällen, som redan finnas att inhemta för det prak¬
tiska lifvet nödigt vetande, och beröfva orter, hvilka förut haft fullstän¬
diga läroverk å den reala linien, denna förmån.
Jag anhåller, att detta mitt yrkande måtte få åtfölja den Kongl.
propositionen till Stats-Utskottet.
Herr
Den 25 Februari, f. m.
145
Herr Statsrådet Wennerberg: Den talare, som, om jag icke miss¬
tager mig, först yttrade sig vid remissen af. den Kongl. propositionen an¬
gående förändrad anordning af rikets elementarläroverk, har godhetsfullt
meddelat mig, att egentliga innehållet af hans anförande var ett utta¬
lande af den önskan, att vederbörande Utskott måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke lämpligt och gagneligt vore, att för den högre reala un¬
dervisningen såväl två- som fyra-ånga lärokurser blofve anordnade. Det
säger sig sjolft, att, då flen Kongl. propositionen hit återkommer från
Utskottet, det bästa tillfälle erbjuder sig att grundligt taga i ompröf¬
ning så väl den nu antydda som hvarje annan fråga, hvartill den nådiga
framställningen kan lemna anledning. För närvarande åtnöja’ jag mig
derföre att endast erinra derom, att, då frågan om de öfre realklassernas
antal vid sistlidne riksdag förevar till behandling, denna Kammare en¬
hälligt gillade den af Kongl. Maj:t i det då afgifna förslaget uttalade
åsigt om företrädet af eu traklassig öfverbyggnad för de reala läroverken
och att i Första Kammaren eu betydlig minoritet omfattade samma
mening.
Den andre talaren har, så vidt jag ej illa uppfattat senare delen af
(iåns anförande — deri hirra hade jag ej nöjet afköra — framhållit önsk¬
värdheten deraf, att ett större antal fullständiga elementarläroverk, af¬
veckla för den reala bildningens behof, komma att anordnas; och han
tilläde, att, om inom omfånget af statens undervisningsväsende någon in¬
skränkning befunnes vara af nöden, denna i ty fall borde, enligt hans
förmenande, företrädesvis drabba läroanstalterna å den klassiska bildnings-
iiuien. Jag vill härvid göra den anmärkningen, att, äfven om man gillar
den åsigt, som den ärade talaren sålunda uttryckt och lika med honom
buller önskligt att liera reala och färre klassiska läroverk inrättas, det
dock lärer medgifvas af hvar och eu, att man dervid bör gä åtminstone
så praktiskt till väga, att de olikartade läroverkens antal ställas i någorlunda
tillbörligt förhållande till antalet af de lärjungar, som för den närmaste
tiden kunna antagas komma att anlita dem. Om liera nya realläroverk
upprättas, innan strömmen af bildningssökande starkare riktar sig åt
det reala hållet, blifver enda vissa resultatet bortkastade penningar. Att
åter, medan denna ström ännu löper åt motsatt håll, göra indragningar
bland de klassiska undervisningsverken, vore ej heller klokt, hvarken ur
synpunkten af undervisningens bästa eller i ekonomiskt afseende. Eu
dylik åtgärd skulle endast medföra nödvändigheten att vid de flesta högre
elementarläroverk anställa ett ökadt antal extra lärare.
Om jag alltså delar den ärade talarens åsigt, fattad såsom en önskan
eller förhoppning, kan jag icke annat iin stanna i deri mening, att man
för närvarande gör bäst att anskaffa ett för tiden nödigt antal reala läro¬
verk, och sedan för de orter, der ett starkare behof af real bildning
gifver sig tillkänna, inrätta nya. Hvad vidkommer indragningen af vissa
läroverk på klassiska luden, så är det visserligen för hvar och eu, som
tagit kännedom om elementarläroverkens historia, ett kiindt förhållande,
att många af de klassiska läroverk, som nu finnas, icke tillkommit
på ett sätt, som varit mest önskligt; men det är dock för mig åt¬
minstone alldeles klart, att, derest fråga väcktes om deras indragning,
Riksd. Prof. 1874. 2 Afd. 1 Band. 10
Den 25 Februari, f. m.
US
detta skulle möta ett så starkt motstånd från de kommunala intressenas
sida, att syftet troligen förfelades. Önskligketen åter af åtskilliga dessa
läroverks förvandling till högre reala undervisningsanstalter tror jag mig
hafva oförbehållsamt uttalat vid föregående riksdag.
Herr Ukr: Jag plägar gemenligen mycket sällan yttra mig vid re¬
misser af vare sig motioner eller Kongl. propositioner, men vid detta till¬
fälle kan jag dock ej underlåta att i det vigtiga ämnet säga några ord.
Jag instämmer med Grefve Sparre i den önskan, att vårt undervisnings¬
väsende måtte så fort som möjligt öfvergå från dess hitillsvarande liuf-
vuduppgift och egentliga mål att vara en plantskola för tjenstemannabild-
ningen samt i stället alltmera underlätta för landets ungdom möjligheten
att på den andra, den reala bildningslinien, inhemta i tillräckligt mått så¬
dant vetande, som nu för tiden erfordras såsom grundval för fram¬
gångsrik verksamhet inom det praktiska lifsområdet. Jag är ock fullkom¬
ligt ense med Herr Ecklesiastikministern derom, att förändringen bör ske
på ett praktiskt sätt, likasom jag är öfvertygad, att den ärade talare,
hvilken efter mig erhåller ordet, nog skall visa, att sådan äfven är hans
önskan och derjemte, bättre än jag förmår, ådagalägga, att kraftigare åt¬
gärder till vinnande af det mål jag åsyftar och nyss an tyd t alltför väl
kunna nu vidtagas utan att fördenskull åsidosätta nödig hänsyn till hvad
den praktiska klokheten bjuder.
Jag vill derföre afstå från vidare yttrande i saken och lemnar honom
ordet.
Herr Grefve Sparre: Med Herr Statsrådet och Chefen för Eckle-
siastik-departementot är jag till alla delar ense derom, att den förändring,
som här skall åvägabringas, bör ske praktiskt. Men jag tillåter mig
hemställa, huruvida det sätt, som den Kongl. propositionen angifver för
omdaningen af rikets elementarläroverk, kan tilläggas detta predikat, kan
sägas vara “"praktiskt“. Om staten öfverallt inom olika delar af landet
anlägger fullständiga läroverk för den klassiska linien, men icke för den
reala — hvad blir då följden? Jo, att föräldrar, hvilka i allmänhet ön¬
ska att så länge som möjligt behålla sina barn hos sig under hemmets
hägn och vård, hellre än att sända dem till afläggare städer, der de
kunna inhemta tillräcklig real bildning, föra dem in på den klassiska
bildningslinien, dit de icke dragas af naturlig fallenhet eller håg, och
hvilken de ingalunda skulle besöka, om det stode för dem öppet att be¬
träda eu annan. Är sådant praktiskt? Man skall — säges det — låta
anordningen af elementarläroverken följa med bildningsströmmen. Ja,
visserligen, men man skall icke rikta denna ström eller fortfarande gräfva
sådana kanaler, att den bibekålles uti en onaturlig fåra. Är det icke
månne så, att antalet af studerande ynglingar vid universiteten som egna
sig åt embetsmannabanan tillväxer i en större proportion, än som kan
anses vara ömkligt? Jo. Håller staten en mängd klassiska läroverk, hvilka
locka till inträde på denna bana? Ja. Kan man då vänta, att strömmen
skall förändra sin riktning och vända sig åt det reala hållet? Nej. Om
staten vill lemna bildningsströmmen frihet att vända sig åt hvilket håll
som helst, måste, äfven om det allmänna derigenom skulle tillskyndas
Den 25 Februari, f. m.
147
någon uppoffring, icke blott de klassiska, utan äfven de reala läroverken,
der de finnas, bibehållas sida vid sida, till dess man ser, att det ena eller
andra af dem börjar öfvergifvas, och då kan man indraga detta. Ett
sådant förfarande anser jag vara praktiskt; men opraktiskt är det, enligt
mitt förmenande, att tvinga in på den klassiska luden en mängd barn.
hvilkas håg och anlag alldeles icke ligga åt det hållet. Jag känner ännu
icke med visshet, etter hvilken grund deri Kong!, propositionen är upp¬
gjord och huruvida den föreslagna normalstaten grundar sig på lärjunge-
antalet, Af hvad jag vid föregående tillfällen inhemtat tror jag mig
emellertid kunna sluta dertill, att antalet af realister i Umeå icke måtte
vara så stort, att det bort föranleda till inrättandet af ett fullständigt
realt läroverk derstädes. Jag vill blott hafva anmärkt detta i förbigående,
på samma gång jag erkänner att under den korta tid, som den Kongl.
propositionen varit här tillgänglig, jag icke hunnit göra mig med den
samma i alla dess detaljer fullt förtrogen. Men jag måste förklara, att
det i min tanke skulle vara olycksbringande, i synnerhet i talrikt befol¬
kade orter; i städer med en för vårt land jemförelsevis större folkmängd:
ställen, i grannskapet af livilka industriela anläggningar och större fabriker
finnas, om der .skulle indragas de reala läroverk, som redan finnas, och
möjligheten försvåras att inhemta sådan realbildning, som nu meddelas.
Ty att just i sådana stadssamhällen, i eller, kring livilka eu större kun-
skapslysten och kunskapsbehöfvande befolkning koncentrerat sig och sär¬
skild! der en företrädesvis praktisk verksamhet är rådande i öfvervägande
industriel riktning, att just på dessa platser eu verkligt god real under¬
visning högeligen påkallas af behofvet, lider intet tvifvel. Såsom eu dylik
brännpunkt för industrielt lif och verksamhet vill jag tillåta mig att åberopa
en af dejstäder jag har äran bär representera, eller Wenersborg med eu befolk¬
ning af 5 å. 6,000 innevånare, belägen strax! invid Uddevalla, eu stad med
samma folkmängd, och Trollhättan, eu fabriksort som växer i enorma
proportioner. Men den föreslagna nya normalstaten upptager likväl ej
för denna stad något fullständigt högre läroverk å den reala luden, utan
endast å latinlinien. Sådana förhållanden, som jag nu antydt och livilka
särskild! galla denna stad eller ort med en stor framtid, synas mig vara
af den vigt att de vid pröfningen af detta ärende förtjena att tagas i
betraktande.
Herr Alb. Staaff: Herr Talman! Mine Herrar! Jag anhåller en¬
dast att få tillkännagifva, att jag så till vida instämmer med Grefve
Sparre, att äfven jag, för min del, önskar, att liera orter i landet måtte
beredas tillfälle till inhemtande af högre real bildning, än den Kongl.
propositionen antyder.
Herr Statsrådet Wennerberg: Jag begär att ännu en gång få för
några ögonblick taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk, emedan jag
icke anser mig böra, då så kraftiga uttalanden blifvit gjorda, lemna dem
utan det afseende, som de må förtjena.
Här har nemligen blifvit, bland annat, yttradt, att det sätt för ele¬
mentarläroverkens ordnande, som finnes i den Kongl. propositionen an-
gifvet, vore opraktiskt, och att staten borde söka leda bildningsströmmen
148
Ben 25 Februari, f. m.
lika mycket åt det ena som åt det andra hållet. Jag tror mig likväl
knappast behöfva påpeka, att så väl genom de vid föregående riksdag på
grund af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet fattade beslut som genom de
förslag, hvilka i den nu förevarande Kongl. propositionen innehållas, denna
ström aldrig tillförene blifvit så kraftigt ledd åt det reala hållet, som är
fallet för närvarande. Hvarje treklassigt läroverk är nu ett realt läroverk.
Der läses icke vidare något klassiskt språk. Hvarje femklassigt läroverk
erbjuder likaså fullgod real undervisning allt igenom, ehuru derjemte i de
öfre klasserna lemnas undervisning jemväl i latin för de lärjungar, som
ämna fullfölja sina studier å den klassiska linien. Nu synes det som
fordrade den ärade talaren, att äfven hvarje fullständigt läroverk gjordes
till realt? Men Riksdagen har dock uttalat såsom princip, att inskränk¬
ning i antalet af de högre reala läroverken bör ske, en princip som var
följd i den Kongl. propositionen i detta ämne till förra Riksdagen, men
ansågs för strängt tillämpad, hvadan yttrades klagan deröfver, att genom de
föreslagna realläroverkens fåtal densamma icke hade tillräckligt tillgodosett
den reala bildningens behof. För den skull har ock Kongl. Maj :t nu gjort
framställning derom, att dylika läroverk skulle inrättas på flera ställen.
Den ungdom, som besöker den reala linien, lemnar densamma i de flesta
fäll före inträdet i sjette klassen. Vill någon lärjunge fortgå längre på
studiibanan har han, när han ej är bosatt i den stad realläroverket fin¬
nes, en resa att göra för att vinna detta mål, men denna är nu för tiden
i allmänhet icke svårare äu den som hvar och en af de talrika lärjungar,
som äro boende på landet, får underkasta sig, vare sig han tillhör klas¬
siska eller reala linien. Bör nu staten bestå ett öfverflödigt antal läro¬
verk och lärare för att afhjelpa denna olägenhet för några få, under det
att hela lärjungeantalet realister, i medeltal räknaclt för år, stundom icke
uppgår till ett helt tal för hvarje klass utan stannar vid eu bråkdel?
Jag tror, att, om Riksdagen vill göra allvar af den ofta uttalade grund¬
satsen, att sparsamhet bör iakttagas, här finnes ett synnerligen godt till¬
fälle dertill.
1 öfrig! gjordes, märkvärdigt nog, den anmärkningen, att Umeå icke
skulle vara en passande ort för anordnande af ett äfven å reallinien full¬
ständigt läroverk. Till bemötande häraf ber jag att få hänvisa till hvad
den Kongl, propositionen innehåller beträffande de grunder hvilka ansetts
böra tillämpas vid uppgörande af förslag till de reala läroverk, som ytter¬
ligare borde ifrågakomma att förses med högre realklasser. Man finner
af dem att Kongl. Maj:t ej allenast fäst afseende vid det inom de skilda
orterna kända behof af högre realbildning, såvidt detta gjort sig gällande
derigenom, att undervisningen i realliniens högre klasser blifvit begagnad,
utan äfven dervid att ingen vidsträcktare del af riket skulle gå miste om
ett fullständigt realläroverk. Om nu Umeå icke blifvit, vid denna för¬
nyade anordning af de högre reala läroverken, upptaget, skulle hela den
nordligaste delen af Sverige kommit att sakna ett dylikt läroverk.
Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, hänvisades
ifrågavarande Kongl. proposition, jemte de i anledning af densamma af-
gifna yttranden, till Stats-Utskottet.
Den 25 Februari, f. m.
143
§ 5-
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kong!. Maj:ts proposi¬
tion, angående understöd åt elementarskolor för tiickor.
§ 6.
Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 13, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitei.
Herr Statsrådet Wsern yttrade: Herr Talman; mine Herrar! I
uppskattning af lämpligaste beloppet för anslagen till Kongl. Maj:ts lika¬
som de öfriga kungliga personernas hofhållning ingå rent personliga ele¬
menter. Det är derföre en alldeles riktig åsigt af Stats-Utskottet, att
rubbningar i dessa anslag så sällan som möjligt böra ifrågakomma, och
just på grund deraf att, såsom jag nämnde, här är att taga hänsyn till
personliga förhållanden, ligger i detta uttalande från Stats-Utskottets sida
en grannlagenhet, som jag erkänner och vet att väl uppskatta. Jag kan
ock försäkra, att jag lika högt som Stats-Utskottet anser önskvärdt, att
rubbningar icke onödigtvis må här ega rum. Skälet, hvarför Regeringen
nu äskat någon förändring af anslaget till Ulriksdals slott utgår förden¬
skull ingalunda från någon afsigt att jäfva Stats-Utskottets uppfattning om
angelägenheten deraf, att sådana anslag, som egentligen tillhöra hofhåll¬
ning, lemnas orubbade, utan derifrån att denna grundsats i sj elfva ver¬
ket icke är tillämplig i fråga om beloppet af anslagen till de Kongl.
slotten. Flera af dessa anslag hafva också förut varit uppförda på
sjunde hufvudtiteln och hafva sedermera blifvit förflyttade till första
hufvudtiteln. Fördelningen af de å denna hufvudtitei nu förekommande
anslag i sådana, som särskildt afse de Kongl. hofstatsanslageu och sär¬
skilt de Kongl. slotten, skedde vid 1840--1841 årens riksdag. Jag skall
tillåta mig att ur deri underdåniga skrifvelse, som Rikets Ständer då
aflåta rörande den sålunda beslutade sönderdelningefi af berörda anslag,
meddela följande: “De under första hufvudtiteln förekommande anslagen
till Kongl. hot- och slottsstaterne hafva Rikets Ständer funnit ändamåls¬
enligt att fördela i två afdelningar, af Indika den ena innefattar sådana
anslag, som äro ställda till Kongl. Maj:ts och de öfriga Kongl. perso¬
nernas egen höga disposition, för indika summor och deras användande
icke någon redovisning utan endast qvitto, såsom förr varit vanligt, er¬
fordras; deri andra afdelningen åter sådana anslag, som utgå i och för
vidmakthållande af någon Statens egendom och för hvilkas användande
afgifves redovisning, underkastad granskning af Rikets Ständer och deras
revisorer samt Kong!. Kammarrätten." Häraf visar sig tydligen, att an¬
slagen till de Kongl. slotten sortera under alldeles samma förhållande,
både i afseende å föredragningen beträffande medlens användning och redo¬
visningen, som samtliga öfriga anslag. Det är af sådan anledning jag
påstår, att på dessa anslag tillämplighet icke eget' rum af den fullt be¬
rättigade önskan om orubblighet och stabilitet, som med allt skäl gäller
för anslag, i hvilka personliga, förhållanden involvera. 1 afseende a
150
Den 25 Februari, f. in.
sakförhållanden är det ej så. Det lärer väl ej af någon vilja förnekas,
att dessa måste underkastas den förändring i behandlingssättet, som följer
af förändringar i sak. Nu är jag viss, att Riksdagen lika väl som Re¬
geringen anser det vara af vigt, att de Kong!, slotten vill vard as; att
den dyrbara statsegendom, som der finnes, ej förfares. Vid föregående
riksdagar, då fråga om slottsstaten varit å bane, har Riksdagen ock
erkänt detta förhållande. Vid 1847— 1848 års riksdag väcktes till och med
en motion i Bondeståndet om angelägenheten af nödig tillsyn å ett af
lustslotten, emedan motionären, hvilken bodde i närheten af dett,;, slott,
ansåg, att underhållet försummades. Ståts-Utskottet gjorde ock eu hem¬
ställan till Riksdagen i sådan syftning, ehuru densamma icke ledde till
något resultat.
•lag nämner detta för att visa, att Riksdagen hitintills ansett, att
ett annat förhållande egde rum med anslagen till de Kong), slotten än
med hofstatsauslagen. Och hvad beträffar föredraganden för finans-
ärenden, är lian skyldig att pröfva hvarje till honom af vederbörlig
myndighet anmäldt behof af någon hans departement tillhörig åtgärd
samt att, om han finner detsamma grundad! och riktigt, göra deraf för¬
anledd vederbörlig framställning. Det vore fullkomligt stridande mot
hans pligt och hans åliggande, om han anhölle hus Kong!. Maj:t, att
föredragningen af ärenden, som tillhörde honom att besörja, skulle öfver-
lemnas till hofförvaltningen. Herr Jöns Rehrsson bär visserligen före¬
slagit att underhållet af de Kongl. slotten skulle bestridas af det till
Kong!. Maj:ts disposition ställda hofhälliiingsanslaget, men Chefen för
lioftörvaltningen i all ära, i detta afseende är han dock eu för Riks¬
dagen alldeles oansvarig tjensteman, åt hvilken vården af statens egen¬
dom icke bör öfverlemnas. Hans embetsåliggande är att tillse, att'för¬
delningen af anslagen till den Kongl. hofhållningen blir sådan, att dennas
behof tillgodoses. Han är alldeles ej förpligtad att egna någon omvård¬
nad deråt, att de Kongl. slotten behörigen underhållas, och om dem rö¬
rande angelägenheter gjordes beroende af hans föredragning, skulle följ¬
den blifva, att de i och med detsamma undandroges granskning af
Kammarrätten, Statsrevisorerne och Riksdagen. Såsom jag förut fram¬
hållit, förefaller det mig dock, som skulle vården om en så dyrbar stats¬
egendom höra utgöra föremål för officiel föredragning af finansministern,
och verkställighet eu al fattade beslut, der åtgärder ifrågakomma, all
möjlig officiel kontroll. Det kan icke vara Riksdagens mening att lemna
i osäkerhet, om denna egendom vårdas eller icke. För min del önskar
jag att full visshet må beredas derom, att så kostbara byggnad sanord¬
ningar. sorn Konung Carl XV låtit verkställa vid Ulriksdal, komma att
underhållas och värdes väl. Särskild! är den af honom der uppförda
kyrka ett byggnadsverk af särdeles praktfull beskaffenhet. Häraf har
emellertid biff vit eu gifven följd, att underhållskostnaden tilltagit. Vill
inse staten åtaga sig den, så gör väl Kongl. Maj:t det; men då går ock
för det allmänna förlorad rättigheten af tillsyn och granskning samt be¬
fogenhet att efterse, om egendomen blir val vårdad, en rättighet hvilken
synes mig vara af den vigt, att staten icke bör lemna den ifrån sig.
Min oegäran är derföre, att Kammaren ville godkänna hvad Kongl. Maj:t
för ifrågavarande ändamål äskat. Men om Kammaren, i likhet med
Den 25 Februari, f. m.
151
Stats-U tskottet, för hela första hufvudtiteln vill tillämpa åsigten om alla
derunder sorterande anslags stabilitet, anser jag behörig vårdnad om
statens egendom fordra, att anslagen till de Kongl. slotten flyttas till
en annan hufvudtitel.
Herr Jöns Pehr sson: Jag hade tänkt, att första hufvudtiteln
skulle denna gång komma att af Kammaren afgöras utan diskussion, och
för egen del hade jag äfven ämnat att låta densamma i tysthet passera.
Men då den ärade Finansministern nu uppträdt och yttrat sig, anser jag
mig böra begagna samma rätt som han att uttala min mening rörande
dessa anslag, ehuruväl jag förutser och antager, att resultatet redan på
förhand kan anses vara i det närmaste gifvet. Enligt hvad jag tycker
mig förmärka, har nemligen ett fullkomligt omslag uti meningarne i före¬
varande hänseende egt rum sedan sistlidne riksdag, och jag må säga, att
jag icke väntat mig en så hastig vexling på en så kort tid, men — för¬
hållandena förändras och vi med dem, och jag får väl finna mig i det,
som icke kan undvikas.
Hvad Herr Finansministern yttrat beträffande förhållandet med vissa
af de anslagsposter, som finnas uppförda å denna hufvudtitel, kan må¬
hända vara sann t nog. Jag tror lik väl, att förvaltningen af de anslag,
Indika sålunda af honom framhållits, icke är alldeles sådan, som den
borde och kunde vara. Man har tillfälle att inhemta åtskilligt i den
vägen vid de årliga statsrevisionerna. Vid sista revisionen, i hvilken
jag deltog, befanns det, att icke ens några stater för de Kongl. slotten
voro uppgjorda och tillgängliga. De kommo sent omsider in, så att man
någorlunda kunde erfara, huru anslagen till lustslotten blifvit använda.
Dermed bar dock Riksdagen, enligt min uppfattning, egentligen ingenting
att göra, om blott visshet vinnes, att de slottsbyggnader, Indika blifvit
ställda till de Kongl. hofvens disposition, blifva vederbörligen underhållna.
Det är just också denna princip jag hyllat, då jag i mina framställnin¬
gar angående första hufvudtiteln förfäktat och yrkat, att hvad som an¬
visades å denna hufvudtitel borde i dess helhet få af Konungen redovis¬
nings fritt disponeras, med det vilkor af underhållningsskyldighet beträf¬
fande de Kongl. slotten som jag nyss omförmäla Då man ändock icke
vill gå in på denna, till enkelhet och reda ledande grundsats, genom
hvars tillämpning alla de särskilda anslagen till Imf- och slottsstaterna
icke behöfde i riksstaten upptagas, får jag val låta deri falla för när¬
varande.
Hvad åter beträffar den nu äskade lilla an slagsförhöjningen, hvilken
jag icke vill benämna, såsom måhända vederborde, torde dermed sam¬
manhänga ett och annat, som kan förtjena att uppmärksammas. Det
är känd t, att den Kongl. familjen vid Ulriksdal företagit åtskilliga bygg-
nadsanordningar för dess enskilda medel, och nu vill man att staten skall
bekosta byggnadernas underhåll. Mig synes dock, att, om man haft råd
att bygga af egna medel, man äfven kan af egna medel bestrida under¬
hållet. Jag kan således i detta hänseende och ur denna synpunkt icke
annat än gilla Stats-Utskottets åtgärd att afstyrka bifall till hvad Kongl.
Maj:t äskat för ändamålet.
I öfrigt torde jag. såsom saken nu står, måhända komma att afstå
152
Den 25 Februari, f. m.
från votering rörande civillistans slutbelopp, ehuru jag möjligen under
andra förhållanden icke hade vant dertill benägen. Dä emellertid anslags¬
frågan nu är å bane, kan jag likväl ej underlåta att uttala den mening,
att denna Kammare borde vidhålla det förslag som vid sistlidna riksdag
här fattades, och således lemna sitt bifall till hvad Stats-Utskottet då
hemställde i första punkten af dess utlåtande Sko 3, eller att anslagen
under första hufvudtiteln skulle upptagas till sammanräknadt belopp rf
1,191,000 Kali' enligt den fördelning, som dervid fogade tabell utvisar.
Detta blir nu ock mitt yrkande, hvilket jag framställer, fastän jag, såsom
jag redan antydt, nog antager, att utgången icke är oviss, utan kan pa
förhand temligen väl förutses.
Herr Grefve Desse: Herr Talman; mine Herrar! Jag både trött
— ja, jag vågar säga — jag hade hoppats, att Regeringen skulle med
lämplig tystnad låta vid Stats-Utskottets förevarande hemställan bero.
Oaktadt sådant nu ej skett, utan den ärade Finansministern gifvit oss ett
mycket innehållsrikt föredrag beträffande den historiska gången af frå¬
gan om lustslottens placering å riksstaten. skall jag likväl ej ingå i någon
diskussion rörande sjelfva frågan, men jag anser mig skyldig att helt
enkelt yrka bifall till Stats-Utskottets förslag i denna de!.
Jag vill endast hafva tillagt, att hvad den ärade Finansminis-.ern
anfört angående en annan postering af Slottsstaten, är af clen beskaffen¬
het, att vi förmodligen hafva att förvänta eu särskild Kong!, proposition
i sådan syftning. Ty i det skick, hvaruti ärendet nu framkommit, kan
detsamma för visso icke blifva föremål för Riksdagens pröfning.
Herr Törufelt: Herr Talman; mine Herrar! Det är oss alla val
bekant, att motionären, Herr Jöns Pehrsson, älskar att, såsom det heter
på handelsspråket, “göra“ i första hufvudtiteln. Hans afsigt är dervid
utan tvifvel god och välmenande. Han vill förmodligen i hvad på honom
ankommer medverka till undvikande af eu ledsam jemförelse mellan
Sverige-Korge och Frankrike. Sverige-Norge betala nu omkring 2 mil¬
lioner kronor om året för att få blifva regerade, under det att den när¬
varande regenten i Frankrike är nöjd med 300,000 francs. Man ser,
huru denne ändock regerar alldeles förskräckligt, och man sluter derutaf,
att äfven vi höra kunna regeras för billigare pris här i landet än som
nu sker. Jag tror för öfrigt, att, om motionen vunnit afseende vid sist-
lidne riksdag, tidpunkten för eu förändring i hofhåliningsanslaget kunnat
vara lämplig vid det då inträffade regentombytet; men att, när detta icke
lyckades då, jemt och samt komma fram med samma motion, kan icke
vara lämpligt och är utan ändamål. Jag vill bedja Herr Jöns Pehrsson
att slå in på en annan bana. Hofvet ger icke upp sin årsinkomst eller
betalar bevillning. Om Herr Jöns Pehrsson kunde förmå hofvet att år¬
ligen uppgifva sin inkomst af kapital och arbete samt lika med andra
medborgare betala bevillning, skulle detta i Herr Jöns Pehrssous syfte
säkerligen stärka tronen 50 gånger mera än 50 bataljoner polissoldater.
Ty om folket finge erfara, att de högste i samhället ställde sig under
lagen, skulle det visserligen med lättare sinne bära sina bördor. Om lian
vidare kunde förmå den Kongl. familjen att betala tull för de varor, som
Den 25 Februari, f. m,
153
den importerar, vore detta också mycket väl, ty, änne Herrar, i de djupa
lederna hyser man verkligen en viss misstanke, att under tullfriheten döl¬
jer sig något smuggleri, och lyckligt vore derföre, om en dylik falsk före¬
ställning undanröjdes, som annars bidrager i sin män att undergräfva
tronen.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf propositio¬
ner dels på bifall till Utskottets förslag och dels på det yrkande, som af
Herr Jöns Pehrsson blifvit under öfverläggningen framstäldt; och som
den förra af dessa propositioner besvarades med öfvervägande ja, hade
Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan
8 7-
Börjades föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 14, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens andra hufvudtitel.
l:sta punkten.
Efter uppläsning af Utskottets hemställan under Ut. a) anförde
Herr Dick son: Herr Talman; rniiie Herrar! Det är med anled¬
ning af föredragningssättet för detta Stats-Utskottets nu föreliggande be¬
tänkande, som jag begärt ordet. I detsamma förekommer en högst vigtig
principfråga, som icke blott berör detta utlåtande utan äfven dyker upp,
när öfriga hufvudtitlar komma under behandling. Jag skulle anse som
en ganska stor besparing af tid, om Kammaren först ville uttala sig icke
blott om grunderna för dyrtidstilläggets åtnjutande utan äfven om tiden
för detsammas utgående och dess belopp. Jag vill således hos Kammaren
vördsamt hemställa att, vid föredragning af detta utlåtande, Kammaren
måtte bestämma sig för att först öfverlägga och fatta beslut om såväl
Kong! Maj:ts som Stats-Utskottets förslag om dyrtid stillägg äfvensom om
de allmänna vilkoren för detsammas åtnjutande, eller med andra ord om
mom. c) d) ocli e) i 5:te punkten af föreliggande betänkande.
Herr Grefve Bo sse: Jag vet icke, om jag rätt uppfattat meningen
med Herr Dicksons anförande. Det förefaller mig som om hans yrkande
gånge ut på, att Kammaren först skulle besluta om vilkoren och motiven
och sedan i sjelfva saken. Om detta verkligen är lians mening, så lär
väl hvar och eu inse, att det icke gerna är möjligt att gå tillväga på
det af honom sålunda ifrågasatta sätt. och i öfrig! ber jag endast att få
nämna, att någon diskussion om föredragningsordningen icke nu kan ega
rum, sedan första punkten redan är föredragen, ty hvarje punkt måste
naturligtvis komma under behandling i den ordning den är föredragen.
Efter derom af Herr Talmannen gjord framställning, förklarades nu
öfverläggningen angående föredragningssättet vara slutad; och beslöt Kam¬
maren, sedan propositioner gifvits å de yrkanden som i berörda “hänseende
154
Den 25 Februari, f. m.
blifvit framställda, att den redan började föredragningen skulle fortsättas
i den ordning, som blifvit följd i Stats-Utskottets förevarande utlåtande.
Härefter lemnades ordet åt:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz som
yttrade: Jag har icke för afsigt att hemställa om någon ändring i det
slut, hvartill Stats-Utskottet i denna punkt kommit. Jag önskar blott
att få förklara, det jag dermed icke må anses hafva godkänt den moti¬
vering, som Utskottet användt i fråga om det af Kong!. Maj:t begärda
dyrtidstillägg å lönerna för statens embets- och tjensteman.
Herr A. Rundbäck: Då man i sak nu skall yttra sig öfver denna
punkt, så bör man först tala något om de grunder, hvarefter Stats-Utskottet
föreslagit beviljande af dyrtidstillägg. Dessa grunder äro, såvidt jag kan
finna, fyra, hvarjemte Utskottet dermed förenat tvänne vilkor för dyrtids-
tilläggets åtnjutande, hvilka återfinnas under 5:te punkten, såsom Herr
Dickson redan anfört.
Grunderna äro: att dyrtidstillägg skall medgifvas för ett år, nemligen
1875 och icke för 1874: att dyrtidstillägget skall utgå med 20 procent
af alla löner, som icke öfverstiga 5000 R:dr; att å löner och arvoden
från 5000 R:dr till och med 9000 R:dr tillägget skall utgöra 1000 R:dr;
samt att å löner, som öfverstiga 9000 R:dr, något dyrtidstillägg icke skall
beviljas. Dessa äro de fyra grunderna, och af dem har jag för min del
icke något att anmärka mot den tredje och fjerde, nemligen att dyrtids¬
tillägget icke må öfverstiga 1000 R:dr och icke iemnas till löner öfver
9000 R:dr. Derjemte godkänner jag äfven de vilkor för d yr ti d s t i 11 äggets
åtnjutande som Stats-Utskottet föreslagit. Jag kan deremot icke godkänna
den lista och den 2:dra af Utskottets nyss anförda grunder. I den för¬
sta säges, att dyrtidstillägg skall beviljas för år 1875 men afslås för
1874. Jag ber dervid att få erinra, att sjelfva namnet och begreppet af
dyrtidstillägg förutsätter dyr tid. Man kan icke ifrågasätta, ännu mindre
bevilja dyrtidstillägg, utan att den tid, då sådant kominer i fråga, är
verkligt svår, att eu nöd verkligen är för handen som framkallar behofvet
af hjelp och framtvingar beslut om nödens lindrande. Om man nu er¬
känner, att nöd är för handen, som behöfver afhjeSpas — och detta har
Utskottet gjort — så måste man också konseqvent komma till den slut¬
sats, att dyrtidstillägget måste afse den nöd som nn är rådande och icke
bör medgifvas för eu framtid, som är oviss och hvars kraf man icke
känner. Utskottet bär emellertid nu föreslagit dyrtidstilläggets utgående
först år 1875. Vid sådant förhållande borde Utskottet jemväl hafva gifvit
detta tillägg ett annat namn såsom lönetillägg eller något dylikt, ty icke
vet Utskottet om det blir dyr tid nästa år eller huru förhållandena då
gestalta sig i afseende på väder och vind, årsväxt, näringar, arbetsförtjenst
m. in. Visserligen kan man med någorlunda sannolikhet sluta till, att
nästa års konjunkturer icke komma att särdeles afvika från detta års,
men det är likväl tänkbart och möjligt att konjunkturerna för nästa år
kunna blifva drägligare för tjenstemännen än under detta år. Odrägligare
kunna de svårligen blifva.
Den 25 Februari, f. m.
155
Af hvad jag anfört framgår otvunget, att jag hyser den uppfattning,
att, när man erkänt behofvet af ett dyrtidstillägg och tillstyrkt detsamma*
beviljande, man äfven borde låta detsamma få utgå för det år under
hvilket nämnda tillägg beviljas. Det är icke lämpligt att, såsom Utskot¬
tet här gjort, komma fram med det förebärande, att man icke vill bevilja
dyrtidstillägg för år 1874, derföre att man icke vill rubba eller göra om
en redan fastställa stat. Jag ber att få erinra om, att dyrtidstillägg är
en extraordinär åtgärd, som framkallas af extraordinära förhållanden,
och kan således icke ingå i den ordinarie statsregleringen, just derför att
då densamma alltid uppgöres för ett kommande år, man omöjligen kan
på förhand veta, huru förhållandena då kunna komma att gestalta sig.
Det förhåller sig med detta ungefär på samma sätt, som när missväxt
hemsöker landet. Man kan icke afhjelpa den nöd som deraf föranledes
genom att för ett kommande år anvisa anslag, utan hjelpen måste komma
det år, då nöden inträffat. Detta förhållande är med det nu förevarande
analogt, om också icke fullt jemförligt. Jag skulle emellertid icke hafva
något att anmärka mot det föreslagna uppskofvet med dyrtidstilläggets
utbetalande, derest det äfven vore medgifvet för dem, som deraf skola
komma i åtnjutande, att jemväl begagna sig af samma uppskof med ut¬
betalande af de dyrtidstillägg, de hafva att erlägga, t. ex. till tjenare,
handtverkare, i hyror, för lifsförnödenheter, ved in. m. Alla dylika dyr¬
tidstillägg få de emellertid betala nu, oaktadt deras arbete icke betalas
med ett öre mera än för 17—18 år sedan. Det är tydligt att under
sådana förhållanden, då alla utgifter stiga och stiga, under det inkom¬
sterna äro desamma, det skall blifva ytterst svårt för dem som hafva
små löner att kunna reda sig, och detta bör behjertas. Utskottet synes
vilja komma ifrån detta belijertansvärda förhållande med den invändnin¬
gen, att under den korta tid som förflutit, sedan nu gällande statsregle¬
ring af Riksdagen fastställdes, någon så betydlig förändring i prisförhål¬
landena icke egt rum, att den skulle kunna anses nödvändiggöra rubb¬
ning af samma statsreglering. Det är fullt riktigt, ty, mine llerrar! ett
års prisstegring gör icke ett dyrtidstillägg nödvändigt, under förutsättning
dock att lönerna under det år då statsregleringen skedde voro fullt till¬
räckliga, Så är emellertid nu icke förhållandet, ty de hafva visat sig allt
mer och. mer otillräckliga under många år. Prisstegringen har fortgått
år från år, tjenstemännen hafva nödsakats att alltmera inskränka sig, för
de lägst afiönade har svårigheten att berga sig blifvit allt större och
större, och sista året har lagt råga på bekymren.
På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig böra framställa
det yrkande, att dyrtidstillägg må beviljas för år 1874.
Jag öfvergår nu till den andra af de utaf Utskottet i betänkandet
anförda grunder. Jag har förut vid remissen af den Kongl. propositionen
förklarat, att jag icke kunde godkänna Kongl. Maj:ts förslag om löne-
tillökning med samma procenttal för både lägre och högre afiönade
tjensteman. Denna åsigt vidhåller jag nu. Här är nemligen icke fråga
om en permanent löneförbättring utan om ett dyrtidstillägg, och det torde
vara klart för eu hvar, att den lägre afiönade tjenstemännen skall finna
sin lön mera otillräcklig än den som bär högre löp, att den förre står
armodets gräns närmare än den senare. Jag yrkar derföre att, i fråga
lön
0ea 25 Februari, f. m.
om dyrtidstillägget, en graderad skala må iakttagas på det sätt, att den
lägre aflönade tjenstemannen får högre dyrtidstillägg än 20 procent af
lönen och de med högre löner försedde mindre tillägg. Jag har uppgjort
ett förslag härtill, som jag skall be att exempelvis få anföra. Jag har
antagit att man bör gifva dem, som hafva lägsta lön 1000 kronor, ett
tillägg af 4W0 kronor, eller dubbelt mot hvad Stats-Utskottet föreslagit,
och att man sedan skall höja detta tillägg med 50 kronor för hvarje till¬
ökning i den ursprungliga lönen af 500 kronor. Således följande be¬
räkningsgrunder :
|
|
mDsu »o-~>Äi«aMSTiaaiaaaa
|
•
|
Dyrtidstillägg
efter graderad
|
|
Skilnad
|
|
|
|
|
skala.
|
Utskot-
|
mellan
|
|
|
|
|
|
|
tets
|
begge
|
|
|
|
|
Kronor.
|
Pro¬
cent
af
|
förslag.
|
försla¬
gen.
|
|
|
|
|
|
lönen.
|
|
|
För en lön af högst 1000 kronor
|
|
400
|
40
|
200
|
+ 200
|
97
|
., .. öfver
|
100Ö till högst 1500 kronor
|
450
|
30
|
300
|
+ 150
|
|
” 99 99
|
1500 ..
|
2000 „
|
500
|
25
|
400
|
+ 100.
|
97
|
■99 99 99
|
2000 „ ..
|
2500 ..
|
550
|
22
|
500
|
+ 50
|
99
|
•9 99 i?
|
2500 ., ..
|
30OO
|
600
|
20
|
O
O
'O
|
± O
|
9 9
|
)9 99 99
|
•■'>000 , „
|
3500 ..
|
65( >
|
|
700
|
— 50
|
9 9
|
97 99 99
|
35D0 ,, )(
|
4000 .,
|
700
|
171 •>
|
800
|
— 100
|
99
|
99 99 79
|
1000 .. .,
|
4500 „
|
750
|
|
900
|
— ISO
|
99
|
99 99 99
|
1500 ., ..
|
5000
|
800
|
16
|
1000
|
— 200
|
99
|
99 99 99
|
5000 ., ..
|
5500
|
850
|
|
1000
|
--- 150
|
99
|
99 91 99
|
5500 „ .,
|
........ ..
|
900
|
15
|
1000
|
— 100
|
99
|
99 99 99
|
0000 „ ..
|
6500 ..
|
950
|
|
IDOG
|
— 501
|
9)
|
99 97 99
|
0500 „
|
7000
|
1000
|
IPr
|
1000
|
Oj
|
|
|
‘8000 ....
|
|
1000
|
121.,
|
1000
|
o!
|
|
|
|
|
99
|
|
9000 . . .
|
|
1000
|
liv.
|
1000
|
o!
|
Jag har velat anföra detta som ett exempel och vill icke yrka, att
man uteslutande skall följa en sådan grundsats, men något dermed jem-
förligt vill jag påyrka såsom med rättvisa och billighet mest öfverens¬
stämmande. Stats-Utskottet har sjelf följt eu graderad skala i fråga
om dyrtidstillägg till löner från 5 till 9000 kronor, men för löner under
5000 kronor har bestämts en annan beräkningsgrund. Utskottet bor
Den 25 Februari, f. m.
157
likväl veta att de lägst atlönade tjenstemännen äro de, som bäst behöfva
dyrtidstiHägg, men dem tycker man sig kunna affärda med en liten dricks¬
penning. I Danmark har nu framlagts förslag om dyrtidstillägg till tjen¬
stemännen, och der har man äfven följt en graderad skala.
Jag yrkar således att dyrtidstillägg må beviljas för 1874, och att
detta tillägg må bestämmas att utgå efter graderad skala äfven för lö¬
ner under 5,000 kronor, så att de lägre atlönade tjenstemännen få högre
och med större löner försedde mindre procent af lönebeloppet, och ber
jag, att betänkandet, för undergående af förändringar i sådant syfte, må
till Utskottet återremitteras.
Herr Grefve Pos se: Jag anhåller att få vända mig till den siste
ärade talaren för att af honom begära en upplysning. Han yrkade nem¬
ligen att dyrtidstillägg måtte beviljas för 1874, och jag anhåller nu att
af honom få veta om hans afsigt var att detta yrkande skulle tillämpas
på nu förevarande punkt i betänkandet. För den händelse han skulle
vara någon bland de säkerligen få i denna Kammare, som skulle vilja
göra en sådan framställning, ber jag att, sedan han härom yttrat sig,
återfå ordet.
Herr Abraham Rundbäck: Jag har icke framställt något yr¬
kande i afseende på denna punkt, och jag instämmer med Utskottet i
fråga om densamma. Då jag emellertid förra gången jag hade ordet
yttrade, att jag godkände den af Utskottet uttalade grundsats, att dyr¬
tidstillägg icke bör beviljas till löner öfver 9,000 R:dr, anser jag den till
mig nu framställda frågan vara alldeles öfverflödig.
Hvad beträffar de yrkanden jag här framställt, torde proposition
å dem lämpligast kunna ske vid en efterföljande punkt t. ex. den femte.
Ofverläggningen var slutad. Som Herr Rundbäck förklarat att hans
yrkande på återremiss icke afsåg det nu föredragna inom., hade således
i afseende på detsamma endast yrkats bifall; och blef nu Utskottets deri
gjorda hemställan af Kammaren bifallen.
Lift. h.)
Bifölls.
2:dra punkten.
Lift. a.)
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz yttrade:
Det har naturligtvis för mig och mina kolleger varit ganska fägnesamt
att finna, att det förslag till omorganisation af Kongl. Maj:ts Kansli,
som af regeringen framställts, blifvit åtminstone i hufvudsak af Stats¬
utskottet godkändt. Fägnaden har dock icke fått förblifva alldeles
oblandad, i det att Utskottet endast velat fastställa organisationen af
158
Den 25 Februari, f. m.
Kansliet för ett år och derjemte föreslagit åtskilliga nedsättningar i de
löneanslag som Kong! Maj:t ansett behöfliga.
Länge bär det varit allmänt erkändt, att åtskilliga af departements-
cheferne äro oskäligen öfverhopade med göromål, som tillhöra deras em¬
bete, Man kan tänka sig två vägar att afhjelpa denna olägenhet, Den
ena vore att från behandling i statsdepartementen afskilja åtskilliga ären¬
den och öfverflytta dem till andra embetsmyndigheter; den andra att
bereda departementschefen ett ökadt biträde till hjelp i arbetet. Hvad
no den förra utvägen beträffar, så erinrar sig utan tvifvel Kammaren,
att 1868 års Riksdag ingick till Kong!. Maj:t med hemställan, att Kong!.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, om icke åtskilliga mål och ärenden, som
dittills i administrativ väg behandlats, kunde öfverfiyttas till domstolarne,
vare sig redan i första eller åtminstone i sista instansen. Sedan veder¬
börande kollegier blifvit i ämnet hörda, upprättades jemväl ett förslag i
sådant syfte, men af såväl kollegiernas utlåtande,’ som det yttrande
Högsta Domstolen, sedan förslaget blifvit dit remitteradt, afgifvit, finner
man Indika principiela betänkligheter, som möta vid hvarje försök att
åstadkomma eu sådan öfverflyttning. Det upprättade förslaget har emel¬
lertid till Riksdagen öfverlemnats, men, efter hvad som säges, skall det
icke hafva utsigt att blifva i Lag-Utskottet i alla delar tillstyrkt. Om
nu äfven detta förslag vunne Riksdagens bifall, så blefve hela uumerä-
ren af de mål, från Indika konseljen befriades, endast omkring 1 af
det antal, som der nu handläggas. De öfrig» 1!l skulle komma att
qvarstanna. Kammaren finner således, att detta sätt att befria Konun¬
gens rådgifvare från en del af deras arbete reducerar sig till snart sagdt
ingenting.
Det andra medlet att åstadkomma eu önskad lättnad i departe-
mentscheferues arbete är det Kong!. Maj:t nu föreslagit medelst eu för¬
ändrad organisation åt Kansliet. Jag har dock anledning att frukta att
om de åt Kong! Maj:t ifrågasatta lönebeloppen nedsättas, så kommer
icke denna organisation att medföra någon nämnvärd nytta. En af de
väsendtligaste punkterna i det framlagda förslaget är att de båda lägsta
tjenstegraderna inom Kansliet, i öfverensstämmelse med Riksdagens der¬
om uttalade åsigt, skulle borttagas. Tjenstgöringen inom dessa grader
är sådan, att någon egentlig tjenstemannaduglighet derigenom icke fram¬
kallas och utvecklas, men det oaktadt skall, så länge dessa grader finnas
qvar, det inträffa att när innehafvare af derinom befintlig tjenst tjent så
länge, att han i ålder står närmast att vid en inom högre grad inträffad
ledighet vinna befordran, man har svårt att dervid förbigå honom, äfven
om han icke förvärfvat den tjenstjemannadugligket, som till tjenstgörin¬
gen inom denna högre grad vore högeligen önsklig. Nu är meningen att
man vid besättande af dessa högre grader skall få fria händer att, i
händelse al behof, hemta tjensteman från andra håll, der tjenstgöringen
är sådan, att embetsmanuaskicklighet derigenom utbildas. Sätter man
härvid lönerna för lågt, så kan man icke erhålla dessa dugliga perso¬
ner och då är hela organisationen väsendtligen förfelad. Detta gäller
isynnerhet om de föreslagna byråcheferne, och jag vill fästa uppmärk¬
samhet på att, om lönerna för dessa befattningar bestämmas till det
lägre belopp som Stats-Utskottet hemställt, så kan man icke påräkna
Den 25 Februari, f. in.
15b
ledamöter i kollegier och hofrätter, Indika till dessa befattningar eljest
kunde komma i fråga, helst de nya tjensterna skulle under sådana för¬
håll anden för dem icke utgöra något eftersträfvansvärdt. Hvad de för
expeditionscheferna föreslagna löner angår, så torde det vara bekant
att det för hvarje departementschef är af största vigt att till expeditions-
ehefsplatsen erhålla fullt duglig och insigtsfull person samt ännu mera
maktpåliggande att, sedan eu sådan person erhållits och han satt sig
in i göromålen, så, att han till departementschefens belåtenhet fullgör
desamma, han stannar qvar vid sin plats och icke genom sin afgång vålllar
en rubbning i arbetet, som måste uppkomma innan eu ny expeditionschef
åter hunnit förvärfva sig kännedom om ärendena. För att få behålla
skicklige personer vid dessa befattningar är det alltså nödvändigt, att
lönerna ej sättas för lågt. Dessutom vill jag hänvisa till de uttalanden
som flera gånger skett inom Riksdagen, att så snart Kong]. Maj:t ville
göra eu omorganisation i den af Riksdagen önskade syftning, skulle nog
gifvas fullt upp hvad för ett sådant ändamål kunde i anslagsväg erfordras.
I afseende på uppställningen af Utskottets förslag måste jag säga,
att om Utskottet dermed åsyftat att på ett enkelt och klart sätt fram¬
ställa sina tankar, Utskottet derutinnan icke varit riktigt lyckligt. Man
ser detta af de vid utlåtandet fogade reservationer, ty ehuru dessa äro
afgifna af personer, som äro väl förfarne i afseende på uppgörande af
en statsreglering, äro dessa personer dock icke ense om hvad Utskottets
förslag innehåller. Jag anser mig skyldig att uttala, huru jag fattat
detta förslag. Utskottet godkänner Kongl. Maj:ts framlagda nya organi¬
sation för Kansliet. Ingen del af derför erforderliga anslag är på extra
stat uppförd, utan alltsammans står på ordinarie stat, men den inskränk¬
ning är gjord att anslaget afser förslagets tillämpning endast under år
1875. Alltså tillsätter Kongl. Maj:t för 1875 alla de nya platserna på
ordinarie stat, och de personer, som utnämnas till de nya befattningarne
äfvensom de hvilka förut innehafva do platser, som fortfarande finnas
qvar, blifva berättigade att så länge de qvarstå vid dessa sina platser
åtnjuta dermed förenade löner, Riksdagen endast förbehållet att för tiden
efter 1875 i större eller mindre män återgå till den gamla organisatio¬
nen, hvilken då kommer att åter tillämpas i den mån ordinarie innehaf¬
vare af tjenster derifrån afgå. Om denna min uppfattning är riktig, så
har jag icke något emot den uppställning Utskottet gjort, ty jag tager
för gifvet, att organisationen äfven för följande år kommer att godkännas,
men nog synes mig hafva varit vida enklare, att då icke någon anmärk¬
ning emot den föreslagna organisationen förekommit, genast föra den
definitivt upp på ordinarie stat med de löner, som Kongl. Maj:t föresla¬
git, och vågar jag hos Kammaren vördsamt göra framställning om ett
beslut i sådant syfte.
Herr Friherre Ericson: Hans Excellens Justitie-statsministern tyck¬
tes icke vara riktigt belåten med Stats-Utskottets förslag i nu föreva¬
rande punkt. Såvidt jag rätt uppfattat Hans Excellens’ yttrande, var det
egentligen tvänne skäl som framkallat denna missbelåtenhet, nemligen
dels den omständigheten att Utskottet icke tillstyrkt Justi ti e-statsexpe-
ditionens uppförande på ordinarie stat för år 1875, dels Utskottets hem¬
160
Den 25 Februari, f. m.
ställan angående lönebeloppen för de nya tjensternas innehafvare och
några andra dermed sammanhängande förhållanden.
Hvad det först anförda skälet vidkommer, så har Stats-Utskottet
erkänt, att det förslag till förändrad organisation af Statsdepartementets
expeditioner, som Kongl. Maj:t nu framlagt går i den rätta riktningen.
Jag tror att, om detta erkännande äfven blir Riksdagens, betänklighe¬
terna mot Justitie-statsexpeditionens uppförande på extra stat för år
1875 kunna anses till stor del häfda. Skälen, hvarför Utskottet det oak¬
tadt icke ansett sig för närvarande böra tillstyrka anslagets uppförande
på ordinarie stat. äro i motiveringen utförligt angifna. Ett bland dem,
och detta icke det minst vigtiga, har varit den af Kongl. Magt i den
nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och behof bebådade
tillsättningen af eu komité för reglerandet af de civila embets- och tjen-
stemärmens aflöning i allmänhet, hvilken komité för fullgörandet af detta
uppdrag naturligtvis måste företaga en komparativ granskning af lönerna
inom alla de olika embetsmannakorpserna, således äfven af lönerna för
tjensteinännen i Kansli-expeditionerna, Ty att vid denna allmänna löne¬
reglering statsdepartementens expeditioner skulle vara undantagna från
den lönegranskning alla andra stater och korpser skulle underkastas, och
deras lönevilkor böra fastställas oberoende af dem, hvilka för andra sta¬
ter i motsvarande tjenstegrader kunna blifva föreskrift^, derför hafva
giltiga skäl hittills icke blifvit anförda och torde, såvidt jag förstår,
svårligen kunna anföras. Reglerar Riksdagen deremot nu definitivt lö¬
nerna för embets- och tjenstemänneu i Konungens Kansli, så har han
härigenom bundit händerna för en kommande Riksdag i fråga om be¬
stämmandet af de lönebelopp, som böra tillkomma tjenstemänneu i de
särskilda lönegraderna i allmänhet för sådana befattningar, som med de
nu ifrågavarande äro jemförliga. Komiténs arbete blefve då i sjelfva
verket fullkomligt obehöfligt. Skulle nemligen någon annan och lägre
grund för aflöningen af komitén föreslås för de andra embetsverkens
personal, än den som redan blifvit för tjenstemänneu i statsexpeditioner
bestämd, så kunde man med skäl säga att detta vore en orättvisa mot
tjensteinännen i de förstnämnda verken, och blefve aflöningen deremot
högre för de förre än för de sednare, att det vore en orättvisa mot de
sistnämnda. Frågan om det definitiva bestämmandet af lönerna för tjen-
stemänuen i statsexpeditionerna sammanhänger således ovilkorligen med
frågan om eu definitiv lönereglering för embets- och tjensteinännen i
allmänhet och kan, såsom Utskottet säger, om den afgöres ensamt för
sig och icke i samband med den senare frågan, lätt medföra svårighe¬
ter för den senares lösning.
Till de af Utskottet anförda skälen har jag i en reservation i slutet
af betänkandet, hvilken jag nu tillåter mig att i förbigående påpeka
utan att till densamma vilja yrka bifall, lagt ännu ett, att nemligen
tjenstemännen i de ifrågavarande expeditionerna borde vara afsättlige.
Aro de icke det, utan i stället inamovible, så förstår jag sannerligen
icke huru departementschefen skall kunna, såsom han bör, ansvara för
göromålens behöriga gång inom departementet ; han kan vid sådant för¬
hållande icke fullt förfoga öfver sina underordnade eller alltid disponera
öfver
Den 25 Februari, f. m.
161
öfver de för arbetet lämpligaste krafterna, utan är bunden vid de per¬
soners arbetsbiträde, som händelsevis eu gång fått tjenster inom embets-
verket, äfven om det sedermera skulle visa sig att deras utnämnande varit
ett misstag.
Beträffande de af Utskottet föreslagna lönebeloppen liar Hans Excel¬
lens Justitie-statsministern äfven framställt åtskilliga anmärkningar. Här¬
vid ber jag först i allmänhet få erinra, att jag tror att det är mycket
farligt att af ett tillfälligt öfverskott i statskassan och tillfälliga gyn-
sarnma konjunkturer låta förleda sig till utgifter, livilka äro af ständigt
återkommande natur och under mindre lyckliga förhållanden kunna blifva
rätt svåra att fylla. Inom Utskottet har också den principen gjort sig
gällande, att man icke borde taga alltför mycket intryck af den nuva¬
rande lyckliga finansiela ställningen och derigenom ådraga staten ökade
utgifter, livilka den sedermera kanske finge svårt att honorera; Utskottet
bär trott, att man borde gå till väga med mycken försigtighet vid be¬
stlimmandet af nu ifrågavarande aflöningar, i synnerhet då eu ny regle¬
ring af embets- och tjenstemäunens löner i allmänhet vore nära före¬
stående. Utskottet har deremot icke velat frångå den af flere enskilda
representanter — Riksdagen har, såvidt jag kan erinra mig, icke yttrat
sig i detta afseende — ofta gjorda uttalandet, att, om embetsverken
blefve väl organiserade, det icke vore Riksdagens mening att spara på
afiöningarne, utan tvärtom sätta dem så stora, att de blefve för tjen-
stemännens uppehälle fullt tillräckliga. Men till en sådan organisation
höra, efter Utskottets åsigt, åtskilliga saker, som i den af Kong!. Maja
nu föreslagna organisationen icke blifvit fullkomligt iakttagna, något hvarom
det dock cj torde vara lämpligt att nu vidare orda, men hvartill det
snart nog torde blifva tillfälle att återkomma.
Hans Excellens Justitie-statsministern ansåg vidare, att de af Stats¬
utskottet föreslagna lönerna för Departementets expeditions- och byrå¬
chefer, 7,000 kronor för den förre och 5,500 för de senare, vore för
nätt tilltagna, i synnerhet derföre att det skulle blifva svårt att för dessa
a tidningar till ifrågavarande platser kunna få lämpliga personer från an¬
dra embetsverk, enär desse för sina förut innehafvande embeten åtnjöte
lika stora eller större löner, som de skulle få i sina nya anställningar.
Sa torde dock ej vara förhållandet, då den förestående allmänna löne¬
regleringen ännu ej blifvit eu verklighet, åtminstone icke, om man till
byråchefer vill taga andra personer än de äldsta hofrättsråden inom hof-
rätterna eller till expeditionschefer andra än sådana embetsman som ju¬
stitieråd, presidenter eller generaldirektörer. För alla andra civila em¬
bets- och tjensteman än de nu nämnde skulle det deremot, så länge nu¬
varande aflöningsförhållandena fortfara, vara en bestämd fördel att erhålla
ett byrå- eller expeditionschefsembete, äfven med den af Utskottet före¬
slagna nedsättningen i aflöningen.
Den svårighet i afseende på organisationen af departementets expedi¬
tion, hvilken Hans Excellens Justitie-statsministern fruktade skola upp¬
stå i följd deraf, att expeditionen icke blifvit satt på ordinarie stat för
år 1875 och de af Kong!. Maj:t äskade lönerna nedsatta, att nemligen
det ej skulle blifva så lätt att under tiden erhålla fullt lämpliga perso-
Riksd. Prof. 1874. 2 A fä. 1 Band. . 11
Den 25 Februari, f. m.
162
ner till expeditions- och byråchefsplatserna, enär deras nya ställning som
tjensteman skulle komma att blifva särdeles prekär, kan jag för min del
ej heller tillerkänna någon betydelse. Erfarenheten från andra grenar af
förvaltningen, för hvilka liknande bestämmelser angående lönevilkoren
blifvit träffade, vittnar om ett motsatt förhållande. Så har t. ex. den_
indelta armén, för hvars tjensteman genom ett Kongl. bref af år 1862
blifvit föreskrifvet, att de, som efter nämnda år tillträdde militära befattnin¬
gar, skulle vara pligtige att underkasta sig de förändringar i lönevilkoren,
som framdeles kunde blifva bestämda, ej derföre kommit att få en min¬
dre duglig tjenstemannakorps; och lika litet har detta varit förhållandet
hvad landtdomarekorpsen beträffar, sedan det blifvit häradshöfdingarne ålagdt
att vid tjenstens mottagande förbinda sig att åtnöjas med den reglering
af domsagorna och deraf beroende förändring i afiöningen, som framdeles
kunde ifrågakomma. Finnes det icke andra och vigtigare skäl emot Ut¬
skottets förslag än detta, så tror jag att man med godt samvete kan bi¬
falla detsamma.
På grund af det nu anförda hemställer jag vördsamt om bifall till
Stats-Utskottets förslag
Herr Dickson: Vid bedömandet af den nu föreliggande frågan är
det egentligen tvenne omständigheter, som böra tagas i betraktande. Den
ena är Justitie-statsexpeditionens uppförande på ordinarie stat, den andra
lönevilkorens bestämmande. Hvad angår den förstnämnda frågan, så tror
jag att det skulle vara högst inkonseqvent och olämpligt handladt af
representationen att, sedan regeringen gått hennes önskan om eu reorga¬
nisation af embetsverken så till vida till mötes, att hon nu framlagt ett
förslag till en ny organisation af statsdepartementens expeditioner, hvithet
förslag enligt Riksdagens sammanstämmande åsigt ovilkorligen går i den
rätta riktningen, i en riktning som vi alla gilla, vägra att uppföra ifråga¬
varande embetsverk på ordinarie stat. Och vidare ligger det eu orättvisa
mot embets- och tjenstemännen i dessa embetsverk uti att vilja hålla
dem endast provisoriskt, på tillfällig stat, oaktadt man rnedgifver dem
vara under vanliga, normala förhållanden för staten nödvändiga.
Stats-Utskottet har, såsom det förnämsta motivet för sin hemställan
om Justitie-statsexpedftionens uppförande endast på extra stat för år
1875, anfört, att frågan om en definitiv lönereglering för statsdeparte¬
mentens expeditioner ej borde afgöras annat än i sammanhang med den
definitiva regleringen af samtliga de civila embets- och tjeustemännens
afiöningsförhållanden. Detta motiv kan jag för min del ej gilla; jag an¬
ser tvärtom att, då ett embetsverk blifvit organiserad! på ett sätt, som
enligt representationens åsigt är det riktiga, efter grunder som vunnit
representationens godkännande, representationen ock bör, bland annat
äfven derföre att hon är pligtig att göra alla statens embets- och tjen¬
steman full rättvisa, uppföra detta embetsverk på ordinarie stat, obe¬
roende af alla förslag till en reorganisation af embetsverken i deras hel¬
het. Reservanterne i Stats-Utskottet från Första Kammaren hafva också
allesammans varit ense om, att det nu- ifrågavarande anslaget borde på
definitiv stat uppföras, ehuru med någon meningsskiljaktighet i vissa punk¬
Den 25 Februari, f. in.
163
ter, hvad aflöningarne angår. Jag delar i detta hänseende deras åsigt
och yrkar således, att anslaget må blifva ett ordinarie anslag.
I fråga om åflöningen företer sig mellan reservanterne från Första
Kammaren den skiljaktigheten, att endast en af dem yrkat bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i dess helhet, de öfrige deremot tillstyrkt pro¬
positionen endast i hvad den rörer åflöningen åt byråcheferne, kansli-
sekreterarne och registrator^ De senare hafva, enligt min åsigt, rätt.
Byråchefernes löner skulle enligt Stats-Utskottets förslag nedsättas från
det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet 6,000 R:dr till 5,500; men härpå
kan jag för min del ej ingå. Under den förutsättningen, att det af
Stats-Utskottet föreslagna dyrtidstillägget skulle vinna Riksdagens bifall,
skulle nemligen härigenom den olikhet i dessa embetsmäns lönevilkor
uppstå, att expeditionschefen, som nu har 5,500 R:dr lön, skulle erhålla
eu löneförbättring af 1,000 R:dr, men byråcheferne, med en lön af 4,500
R:dr, endast 500 R:dr, således 500 R:dr mindre än expeditionschefen,
hvilket vore oriktigt.
Bifall till den Kongl. propositionen i dess helhet, och således äfven
till den af Kongl. Maj:t begärda åflöningen åt expeditionschefen, har en¬
dast blifvit yrkadt af eu enda reservant från Första Kammaren; de andre
reservanterne hafva i fråga om expeditionschefens aflöning icke framställt
något yrkande. Orsaken härtill är visserligen ej så lätt att fatta, men
torde till någon del vara den, att expeditionschefen i Justitie-statsexpe-
ditionen, i allmänhet torde hafva en mindre maktpåliggande sysselsätt¬
ning och mindre arbete i det hela, än expeditionseheferne inom de of¬
ri ga departementen. Med hänsyn till denna omständighet å ena sidan,
men å den andra äfven dertill att ifrågavarande embete clet oaktadt af
sill innehafvare kräfver mindre vanliga insigter och erfarenhet, samt i
betraktande deraf att expeditionschefen kan när som helst entledigas från
sitt embete, torde hans aflöning, efter mitt förmenande, lämpligast kunna
bestämmas till det af Stats-Utskottet föreslagna beloppet, 7,000 R:dr.
På de skäl jag nu i korthet anfört, instämmer jag med majoriteten
af utskottsreservanterne från Första Kammaren och yrkar bifall till Kongl.
Maj:ts proposition med den förändring, att lönen för expeditionschefen
nedsättes från 7,500 till 7,000 Rall'.
Herr K o imod in: Då, vid ett tillfälle under förlidne riksdag, här
i denna Kammare utkämpades eu stor strid om ett litet anslag, yttrade
en högt ärad medlem af det dåvarande och äfven clet nuvarande Stats-
Utskottet, en man, till hvars orcl man alltid lyssnar med stor uppmärk¬
samhet, att meningen vore att medelst afslag å det i fråga varande be¬
loppet positivt och bestämdt uttala den grundsatsen, att en reorganisation
af embetsverken måste ske. När denna fordran en gång blifvit uppfylld,
då skulle man få se, att representationen skulle lemna anslag till större
belopp, än man nu kunde föreställa sig. Vid innevarande riksdag har
Kongl. Maj:t framställt ett förslag till ordnande af ett bland dessa em¬
betsverk, Justitie-statsexpeclitionen. Stats-Utskottet säger: den bär orga¬
nisationen, den går i don rätta riktningen, den gilla vi. Konseqvensen
fordrade då väl också, att anslaget tillstyrktes. Men huru infrias väl
löftet derom? Jo, så att Utskottet föreslår att hela expeditionen skall
uppföras på extra stat. Jag kan visserligen icke bestämdt säga, om jag
Den 25 Februari, f. m.
164
rätt uppfattat Utskottets mening — Utskottet begagnar ju så sväfvande
uttryck, att det till och med, som vi nyss hörde, icke lyckats Hans Excel¬
lens Justitie-statsininistern att positivt fatta hvad Utskottet menar
men reservanterne från Första Kammaren tyckas dela min uppfattning,
att det verkligen är Utskottets afsigt att sätta .hela Justitie-statsexpedi-
tionen, sådan den är upptagen på den bifogade tabellen A, på extra stat.
Och skälen till denna åtgärd äro de märkvärdigaste, man någonsin kan
tänka sig. Ja, Stats-Utskottets motivering till denna punkt erinrar ovil¬
korligen om den bekanta förklaringen, som vid ett roinnesvärdt tillfälle i
fjor afgafs af ett par framstående medlemmar af Utskottet, “att det för¬
slag, hvarom Utskottet då förenat sig, framkommit genom en kompromiss
mellan olika åsigter, och att man derföre icke borde räkna så noga eller
så särdeles fästa sig vid, om icke det ena ordet alltid svarade mot det
andra eller konklusionerna stode i harmoni med premisserna. Vid sådana
tillfällen finge ju alltid logiken här och der sitta litet emellan". Jag
vet icke, om någon sådan kompromiss äfven i år träffats inom Stats¬
utskottet; men att döma efter andra hufvudtitelns behandling, tyckes
det, som om ansvarsfrihet för betänkandets logisk-a sammanhang borde
på någon liknande grund kunna yrkas, icke allenast med afseende på
motiveringen, utan ock med hänsyn till sjelfva besluten.
De nominela skälen för Utskottets hemställan i denna punkt äro
dera.
“Först och främst har inom denna Kammare en motion blifvit väckt
om inrättande af ett, nytt stats-departement för jordbruket och kommuni¬
kationerna.“ Häri, skulle nu, enligt Stats-Utskottets åsigt, ligga ett hin¬
der för Justitie-statsexpeditionens uppförande på ordinarie stat i närva¬
rande stund. Men, mine Herrar, vore den tanken riktig, kunde väckandet
af ett förslag om reorganisation af den eller den förvaltningsgrenen, det
eller det embetsverket rimligen anses såsom ett giltigt skäl för uppskof
med ordnandet och fastställandet af lönevilkoren för alla andra förvalt¬
ningsgrenar och embetsverk, när skulle väl den tid komma, då lönerna
för någon enda förvaltningsgren eller något embetsverk kunde blifva defi¬
nitivt reglerade? Vi åtminstone, vi som sitta bär i Andra Kammaren
äro verkligen sä råddryga både i fråga om organisationer och reorgani-
sationer, att vi nog genom våra förslag skola komma att uppehålla en
sådan reglering, snart sagdt, huru länge som helst.
Det andra skälet är, “att den förändring i fullföljden af vissa mål.
livilka nu i sista instansen afgöras af Kong]. Maj:t i Statsrådet, men hädan¬
efter skulle öfverflyttas till Högsta Domstolen, att eu sådan förändring,
säger jag, som blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen, skulle föranleda till
mycken lättnad i departementens göromål. För min del är jag dock fullt
säker om, att Stats-Utskottets ärade Herrar ledamöter, såväl som jag och
alla andra här i Kammaren, fullkomligt känna, det antalet af de ärenden,
från hvilkas handläggning departementen härigenom skulle blifva befriade,
är så ofantligt litet, att förändringen komme att i verkligheten blifva af
högst ringa betydelse, synnerligast om man tagar i betraktande den star¬
ka tillväxt i numerären af öfriga ärenden, som på senare tider årligen
egt rum; försvinna de förra, så är deras plats snart fylld genom tillök¬
ningen i de mål, som komma att stanna qvar.
Den *25 Februari, f. in.
165
Slutligen har Stats-Utskottet ännu ett skäl: man väntar på oeli
måste taga i betraktande den stora omreglering af löner och stater, som
nu är ifrågasatt; först sedan grunderna och vilkoren för denna reglering
blifvit utredda, först då får Justitie-statsexpeditionen “komma med på ett
hörn14, som man plär säga, då skall man taga ihop med alltsammans på
en gång, öfverväga allt samtidigt. Men, mine Herrar, det är nästan omöj¬
ligt, att Stats-Utskottets ledamöter verkligen skulle kunna vara i behof
af denna s. k. mera omfattande utredning. Eller månne vare sig Stats-
Utskottet eller någon annan lättare skulle kunna bestämma hvad en expe¬
ditionschef, en kanslist o. s. v. här i Stockholm bör hafva i aflöning,
derigenom att man samtidigt får afgöra hvad t. ex. en kronofogde, en
länsman eller annan landstatstjensteman behöfver? År det tvärtom icke
skäl att gå tillväga på det motsatta sättet, först bestämma lönerna för
det ena embetsverket och sedan, med ledning af denna reglering, för de öfriga.
Här är det ju i sjelfva verket endast fråga om en vanlig simpel niellering
eller afvägning, och det är ju en känd sak, att man vid alla sådana operatio¬
ner först måste skalla sig en bestämd punkt att gå ut från. Så gör
hvarje vanlig nivellör: och så torde äfven afvägningen af embetsmännens
löneförhållanden lämpligast böra verkställas. Jag för min del har verk¬
ligen den höga tanken om hvar och en af Stats-Utskottets Herrar ledamö¬
ter, att de med sin mångåriga erfarenhet mycket val kunna fixera sina
begrepp om den saken, ehuru jag medgifver det — jag skulle kunna
käft skäl att vara tveksam derom, då jag i Utskottets motivering läser
skäl, sådana som de trenne nyss anförda. Jag skulle anse ohöfligt att
säga det — men jag har ett högt föredöme att åberopa i Stats-Utskottets
ärade ordförande, som häromdagen yttrade till Herr Finansministern, att
det icke just måtte varit så allvarligt menad t med hvad han sagt — det
förefaller mig verkligen, som skulle Stats-Utskottet icke alltid mena rik¬
tigt allvar med' sina skal, ja det fordras verkligen eu större lättrogenhet,
än som fallit på de flestes lott, att som rent allvar upptaga allt, hvad
Utskottet behagar yttra. Motiveringen förefaller mig snarare som eu
proklamation af minoritetens rättslöshet geut emot majoriteten, som eu
förklaring att man anser sig icke behöfva gifva skäl för sina handlingar;
man är för ingen responsabel, ciet går nog för sig att utan angifvande
af de verkliga skälen genomdrifva hvad man vill. De högt ärade Herrar,
som goclhetsfullt åtagit sig det ganska dryga och tröttsamma arbetet, att
i Stats-Utskottet uppgöra statsregleringen och dagligen derpå slita sina
krafter, borde dock kanske besinna, att det väl ändå är minoritetens rätt
att' åtminstone få del af de skal, som verkligen .betingat det högtärade
Utskottets beslut, och icke, såsom nu, undfägna med skäl, livilka man af
respekt för sitt eget förstånd omöjligen kan erkänna, t. ex. talet om den der
motionen rörande det nya statsdepartementet. Jag gratulerar verkligen
den ärade ledamoten af Kammaren, som väckt detta förslag, till den stora
uppmärksamhet, detsamma hos Stats-Utskottet fått röna, men förespår,
att, om dylika förslag alltid skola anses som giltiga skäl för uppskjutande af
det ena eller andra em hetsverkets försättande på ordinarie stat, ändock emot
sjelfva organisationen ingenting tinnes att anmärka, ingen definitiv löne¬
reglering för något enda embetsverk, vare sig det nu ifrågavarande eller
något annat, någonsin skall komma till stånd; alla embetsverk skola då
Den 25 Februari, f. in.
ltifi
slutligen komma att befinna sig på extra stat; någon fast punkt att utgå
ifrån vid bestämmandet af ernbets- och tjenstemännens lönevilkor skall
då ej längre finnas, allting på vårt svenska statsskepp skall till sist blifva
endast löpande gods.
Slutligen bär dock Stats-Utskottet (sidan 14 i betänkandet) funnit,
att regeringens förslag ej blott är välgrundad^ utan till och med så för¬
tjent af uppmärksamhet, att man på något vis ansett sig böra befordra
dess framgång. Men det ena i detta betänkande är det andra likt. Ty,
ti>r att befordra, denna, som Utskottet sjelf medgifver, nyttiga och i god
riktning gående organisation, hvad är det väl Utskottet vill att man skall
göra? Jo, Utskottet säger: “Deremot torde Kongl. Maj:t böra med-
gifvas att, för påbörjande under innevarande år af den förändrade orga¬
nisationen, använda möjligen inom kansliexpeditionernas anslag dispo¬
nibla medel.11 Ett vanligt menniskoförstånd skulle säkert, efter dylika
premisser som Stats-Utskottets, hafva kommit.till en helt annan konklu¬
sion. Huru är det nu? Förtjena!' denna organisation att understödjas
och befordras under årets lopp eller förtjena!’ den det icke? Stats-Utskottet
bär sagt, att organisationen är god: efter vanlig logik borde Utskottet
derföre väl också hafva kommit till den slutsatsen, att organisationen
borde understödjas, och klart och bestämdt uttalat denna åsigt samt för
ändamålet anvisat nödiga medel. Detta har emellertid icke skett; det
är visserligen möjligt att Stats-Utskottets egna ledamöter veta, huru stora
de ifrågavarande tiligångarne äro, om de äro t, ex. 5 eller 10 eller 1,000
eller 10,000 Rall1, men vi andra, vi som stå utanför ej blott Stats-Ut¬
skottet utan de stora affärernas ledning och icke ega andra källor att
hemta ur, än Stats-l tskottets utlåtande här framför oss, vi veta sanner¬
ligen icke om behållningen uppgår till ett öre eller till tusentals R:dr.
Kan man väl vid sådant förhållande begära, att vi skola godkänna Ut¬
skottets förslag: kan man väl fordra, att vi, som kloka menniskor, skola
rösta ja för en sak, hvars valör vi icke kunna bedöma, och om hvilken
vi ingenting veta? Jag för min del förstår knappast, huru det varit
möjligt för Utskottet att göra eu sådan hemställan som den, att tillstyrka
Riksdagen att den, fastän den icke vet om några medel för ett visst än¬
damål verkligen finnas tillgängliga, ändå skall besluta om deras använd¬
ning. Detta är, mine Herrar, att fatta ett beslut, hvars betydelse man
aldeles icke känner och som allt efter omständigheterna kan betyda myc¬
ket, litet eller platt intet.
Hade jag redan vid föredragningen af den nästföregående punkten
haft tillfälle att uttala min mening om detta betänkande, sä skulle jag
hafva anhållit, att hela denna hufvudtiteln blindt till Stats-Utskottet åter¬
remitterad. på det att det dunkel, som sväfvar öfver det hela, måtte
hafva blifvit förskingradt, de outtalade meningar, hvilka bär och der till
hälften framskymta, måtte hafva kunnat komma fullständigt i dagen,
och statsregleringen således i denna del åtminstone hafva blifvit klar.
De, hvilka icke haft fördelen att få deltaga i enskilda diskussioner och
tillgodogöra sig der meddelade upplysningar, skulle då klart, tydligt och
bestämdt hafva fått veta, hvarom frågan egentligen är. Min innersta
önskan vore således, att betänkandet återskickades till Utskottet, för att
omskrifvas på begriplig svenska från det mesopotamiska tungomål, hvarpå
Den 25 Februari, f. m.
167
<|et ursprungligen är affattadt, men då jag icke har någon utsigt att för ett
sådant yrkande vinna framgång, utan majoritetens beslut sannolikt redan
blifvit på förhand skrifvet mera oblidkeligt och bestämdt än antikens öde,
så inskränker jag mig till att yrka bifall till Herr Carlsons reservation.
Herr Key: Het var att vänta, att med den siste ärade talarens an¬
förande diskussionen skulle gå, så att säga, en högre sjö. Hen ärade
talaren har citerat från förra riksdagen ett yttrande, som da skulle bill-
vit fäldt, nemligen att, om vi finge en fast reorganisation af embetsverken,
så skulle medel och mycket mera af Riksdagen beviljas. Han har vidare
sagt, att Stats-Utskottets skäl vore märkliga, det vill säga, lian menade,
att de äro omärkliga; och han tilläde, att utgången af frågan häi icke
komme att betyda något, emedan majoriteten icke vore responsabel, utan
som antikens öde, hvilket påstående dock hans eget tal, hållet med van¬
lig talang, just åsyftade att vederlägga.
Jag heder nu att få anföra några skäl för kansliets sättande på extra
stat. l)en ärade talaren från Gotland har icke godkänt de grunder, som
i Utskottets betänkande derför blifvit anförda, eller först frågan om regle¬
ring af de centrala embetsverkens samt öfrige civile embets- ^och tjen-
stemäns aftöningsförhållanden. Om den ärade talaren vill gå till den
Kongl. propositionen, så trotsar jag honom att finna någon otvetydig be¬
stämmelse deri uttalad härom, och jag skall genast bevisa detta om
Herrarne vilja slå upp Kongl. Maj:ts proposition Bil. N:o 6 a) sidorna
4 och 5, der det finnes ordadt om denna kanslistat, och der det hem-
ställes att nödiga medel måtte jemväl för nämnda år ställas till Kongl-
Maj:ts förfogande för att användas till den nya organisationens genom¬
förande; “dels att regleringen dock måtte ske med förbehåll åt de be¬
stämmelser som i fråga vare sig om afiöningens fördelning i lön och tjenst-
göringspenningar eller på annat sätt eller ock om vilkor för dess åtnju-
tände kunna framdeles, efter pröfning af den här ofvan föreslagna konn-
téns betänkande och de förvaltande verkens löneförhållanden, finnas af
jemförelse!! dermed eller af andra omständigheter påkallade". ^ Med stöd
af alla dessa restriktioner, hvilka den ärade representanten från Gotland
återfinner i den Kongl. propositionen, vill jag fråga honom, om icke Stats¬
utskottets skäl, att frågan om reglering af de_ centrala embetsverkens
samt öfrige civile embets- och tjenstemäns aftöningsförhållanden icke äi
definitivt bestämd, är fullt välgrundad^ Hetta var det första skalet lian
underkände. ...... »
Vidare ville han underkänna det skälet, att eu motion ar. vackt åt
eu representant inom denna Kammare rörande inrättandet åt ett nytt
stats-departement för jordbruket och kommunikationerna. Såsom vi veta,
är allt, som rör jordbruket och kommunikationerna nu fördeladt å sjette,
sjunde och åttonde hufvudtitlarne, motionen afser att på ett ställe sam¬
manföra dessa ämnen; och regeringen sjelf har ju dessutom härom året
afgifvit förslag om inrättande af ett nytt sådant stats-departement. Hen
ifrågavarande motionen är lör närvarande under Konstitutions-Utskottets
behandling. Man må fästa större eller mindre afseende vid eu enskild
motion, men, då den berör eu fråga med en sådan historia som denna,
månne Stats-Utskottet haft alldeles orätt i att icke förbise ett fall. som
1 G.S
Den 25 Februari, f. m.
hni leda dertill, att, då Civil-departementet nu enligt regeringens forsla
skall bestå af fyra byråer, detsamma kan komma att inskränkas till tv
eller tre byråer. Detta var det andra skälet, som jag vågade påstå den
ärade talaren icke rätt uppfattat.
Det tredje skälet var behandlingen och fullföljden af vissa mål, som
nu lull följas hos Kongl. Maj:t, men sedermera skulle gå till Högsta Dom¬
stolen. Derom har Hans Excellens Herr Jusitie-statsministern i dag upp¬
lyst, att dessa mål utgöra blott en femtiondedel af målens antal; men jag
vågar tro, att. om man ville leta litet längre, så skulle man kunna komma
åt t utgallra och utrangera vida mera, än man nu tyckes afse. Emellertid
har jag visst icke väntat att den ärade talaren skulle vara nöjd med de
anförde tre skälen, och jag vill derföre tillägga för min del ännu ett,
som mera tillhör min individuela uppfattning. Jag vill då tillstå, att jag
måste hysa betänkligheter vid att definitivt reglera eu stat, föreslagen af
flen Kongl. Maj:ts regering som till Riksdagen aflåtit föreliggande Kong!,
proposition, då jag finner der, till exempel i fråga om lönebeloppen för
Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, att, då styrelsen sjelf föreslår förhöj¬
ning för chefen med 500 Rall-, för byråchefen med 500 Rall' och för
Kamererare!! med 500 Rall’ o. s. v., så säger regeringen: detta belopp är
allt för blygsamt och för litet; jag finner intet skäl att frångå det all¬
männa förslaget. Ni skall derför hafva tre gånger så mycket, som Xi be¬
gär. T samma Kongl. proposition utlofvas vidare eu komité, som skall
reglera tjenstemännens löner. Den skall hafva skyldighet att reglera dessa
löner och rättighet att derjemte befatta sig med embetsverkens omorga¬
nisation, d. v. s. skyldighet att göra hvad flen gerna vill, och rättighet
att göra hvad den måhända icke vill. Under sädanda förhållanden tror
jag. att Stats-Utskottet varit i sin göda rätt och iakttagit tillbörlig för¬
sigtighet, då det bifallit propositionen men på extra stat, ett sätt, som
icke varit obrukligt under detta representationsskick; ty jag vill påminna
den ärade talaren från (fotland, att vi hafva åtskilliga stater, som regle¬
rats på det sätt, att de först kommit upp på extra stat, sedan kommit
igen och i detalj kalfatrats cell slutligen* blifvit ställda på definitiv stat,
hvilket sätt sålunda är praxis och icke obrukligt.
Då man har rätt att vänta eu stor omorganisation af embetsverken.
hvilken icke hem länge uppskjutas, och då man icke bör genom ett defini¬
tivt bestämmande fastlåsa eu del af reformerna, förrän man sett huruvida
den passar i stycke med de öfrig.!, sä tror jag. att Ståts-Utskottets för¬
slag är riktigt och yrkar bifall dertill.
Herr Grefve Desse: Lika med Stats-Utskottet erkänner jag villigt,
att den ifrågasatta nya organisationen af Konungens kansli går i den rätta
riktningen; men deraf kan icke dragas den slutsatsen, att något stor-
artadt blifvit uträttadt. Så vidt med den förändrade organisationen afses att
börja införa byråfördelning inom stats-departementen, så är det endast
ett obetydligt fjät framåt, som efter min uppfattning icke innebär något
synnerligt annat än namnet; det är skalet och man får nöja sig med
den förhoppning, att kärnan senare kan utveckla sig. Hvar och en, som
tänker sig stats-departementen, fördelade i byråer, förenar dermed den
önskan att samtidigt få hela kollegiiväsendet upphäfdt och kollegierna in
IXoCfQ
Den 25 Februari, f. m.
169
i dessa byråer. Detta tiar åtminstone varit min tanke, då jag yrkat på
byråstyrelsen. Klart är att detta icke genast kan vinnas, och ej heller
vunnits genom det förslag, som nu föreligger; men det är ett steg der¬
till, som jag tacksamt erkänner, liksom jag ock tacksamt erkänner den
förändring, att protokollssekreterarne skola försvinna, samt de lägre tjen-
stegraderna upphöra och ersättas med kanslisekreterare och amanuenser,
hvithet är en praktisk och klok anordning. Det är således icke någon
animositet mot förslaget, som vållar, att jag för min de! yrkar, att erfor¬
derliga medel för organisationen sättas på extra stat. Jag tror verkligen,
att Stats-Utskottet för eu sådan åtgärd bjudit goda skäl.
Jag har hört eu af mig och alla gerna hörd talare på gotlandsbän-
ken säga, att Utskottets motivering utan tvifvel måtte vara skrifven på
ett utländskt språk, som han icke förstod. Att han icke förstod det, deri
både han rätt; men jag vill erbjuda mig att vara hans translator och
öfversätta för honom så godt jag kan denna skrift, hvilken den ärade
talaren, efter som han vid försöken att tyda den började i slutet, måtte
tro vara affattad på hebreiska.
Det första skälet, som Utskottet anfört, är ganska talande, nemligen
att vi nästa riksdag från regeringen vänta ett förslag i afseende på om¬
organisation och lönereglering för de flesta af embetsverken, hvilken
åtminstone jag för min del hyser förhoppning att vi verkligen skola få;
och under sådana omständigheter är det väl icke. skäl i att nu binda
vissa embetsverk, som äro föremål för reglering i år, vid ordinarie stat,
som kali ligga till besvär, då det hela skall regleras; och jag förbereder
den ärade talaren på, att från Stats-Utskottet komma liera stater, som
äro under behandling att föreläggas Riksdagen till godkännande, på ext-a
stat tillsvidare. Denna uppfattning delas af halfva Utskottet. Det an¬
dra skälet, som Herr Kolmodin uppehöll sig vid, var att förslag var
väckt om inrättandet af ett nytt stats-departement, I afseende å detta
har han rätt, att, om med eu definitiv reglering af lönerna skulle dröja,
tills Kammarens “rudilryghef/1 upphört; kunde den komma att dröja rätt
länge, men det var väl egentligen afsigten att få skämta, som framkallat
denna argumentation, deremot undgick det icke min uppmärksamhet, att
Herr Kolmodin icke fäst afseende vid nästföljande skal: att en Kong).
Maj:ts proposition föreslår de administrativa målens öfverflyttande från
Konungen i Statsrådet, hvilket kominer att medföra betydlig förenkling i
departementenas arbeten. Åtminstone bär jag från flera håll hört utta¬
las klagan öfver, att Herrar Departements-chefer icke hinna med något
stort, derföre att de äro öfverhopade med löpande ärenden, hvarvid ad¬
ministrativa mål åberopats såsom särdeles betungade. Om dessa blifva
skilda från departementens, skall minskning i dessas arbete deraf blifva
en följd; och deraf måste nödvändigheten inträffa, att antal och arbets¬
fördelning emellan tjenstemännen i Konungens kansli måste förändras.
Det fjerde skälet, som Stats-Utskottet åberopar, bär Herr Kolmodin all¬
deles gått förbi. Det är, jag medger det, ett förargligt skäl, ty der talas om
att samtidigt innehafvande af flera tjenstår bör förbjudas. Detta synes
vara ett talande skal, åtminstone är det ett sådant för mig, och jag vill
förklara, att jag framdeles, om jag får vara med om riksdagsarbetena, ej
skall underlåta att vid alla lämpliga tillfällen framställa detta yrkande
170
Den 25 Februari, f. in.
då fråga av om organisationen af embetsverken eller om tjeustemännens
löner. Slutligen har Herr Kolmodin förbisett något, som är skrifvet på
ren svenska, hvilket herr Key nyss läst upp, och som står att läsa i
statsrådsprotokollet, der Kongl. Maj:t sjelf gilver tydlig ledning för att
Riksdagen icke bör definitivt reglera. Vederbörande förklara der tydligt,
att här icke afses någon definitiv reglering. Äfven för dem, som vilja
understödja regeringen under alla omständigheter, kan det således i detta
fall låta sig göra att bifalla nu föreliggande Stats-Utskottets förslag, hvil¬
ket icke bör uppfattas som ett uttryck af deras mening, hvilka under alla
omständigheter vilja motarbeta regeringen, på sätt den ärade talaren för¬
blommeradt antydde.
Dernäst ber jag att få, med anledning af Herr Justitie-statsministerns
anmärkning, nämna, att man i Stats-Utskottet ansåg, att expeditions¬
chefens lön icke borde sättas högre, än att, om det af en eller annan
anledning befunnes, att han borde lemna platsen, han dä kunde utan
ekonomisk förlust återgå till den tjenst, lian förut innehaft. Man antog,
att expeditionschefer i allmänhet antingen från assessor i Hofrätt eller
från hofrättsråd förordnas till expeditions-chefsbefattningen.
Hofrättsråden äro föreslagna af hofrätterua sjelfva att erhålla i lön
6,500 R:dr med ett ålderstillägg af 500 R:dr, således tillsammans 7,000
R:dr; och under dessa förhållanden trodde man i Utskottet, att det var
lämpligast att sätta lönen för expeditionschefen till 7,000 Rall'.
Assessorernes löner äro i hofrätternas förslag upptagna till 5.500
Ridt' med ett lönetillägg af 500 Rall' således tillhopa t>,00<> Rall'. Böf¬
vel’ lönen för expeditionschefen höjd öfver 7,000 R:dr, kan lian således
icke återgå till sin hofrättstjenst, utan att för all framtid göra
ekonomisk förlust. Hvarföre registrator)! endast blifvit. föreslagen till
4,200 R:drs lön är derföre, att, vid tillämpning af den föreslagna procent-
beräkningen man kommit till denna summa i stället för af Kongl. Maj:t
ifrågasatta 5,500 Rall'. Nu har Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
yttrat, att lian fattade Stats-Utskottets tillstyrkan sfi, att lian, ifall den
bifalles af Riksdagen, vore berättigad att på ordinarie stat tillsätta tjen-
stermi. Jag vill alldeles icke inlåta mig i strid härom. Hans uppfatt¬
ning är dock icke ruin; och jag kan icke förstå, att man kan tillsätta eu
ordinarie tjenst, då aflöningen är beviljad för endast ett år. Utskottet
har ju oförtydbart tillstyrkt, och deri hoppas jag vara ense med Herr
Justitie-statsministern, att anslaget skall utgå endast för år 1875; men
då nu tvifvel härom uppstått, vill jag föreslå det tillägg, att beloppet
6,800 kronor uppföres på extra stat.
Jag ber - att få säga, att jag icke för min del fäster mig vid den
förmenade skilnaden mellan extra och ordinarie stat; ty jag känner ingen
paragraf i gällande grundlag, som bestämmer att sådan skilnad förefinnes.
Jag skulle vara tacksam, om någon kunde visa, att jag härutinnan miss¬
tager mig. Det är en praxis, och intet annat, att i statsregleringen upp¬
fora eu del på extra och eu annan del af utgifter på ordinarie stat.
Herr Kolmodin har ansett, att under tillstyrkan att använda bespa¬
ringar låg dold kanske intet och kanske en stor summa. Jag var verkli¬
gen förberedd derpå, och har derföre begärt eu uppgift från Statskonto¬
ret på besparingarne under andra hufvudtiteln, hvilken visar, att de ut¬
Den 25 Februari, f. m.
m
gjorde vid 1873 års slut trettiotretusen och Hägra lmndra R:dr, och att
de för dagen utgöra 29,700 R:dr. Jag vill blott tillägga, att det icke är
vanligt, och jag tror icke, att regeringen skulle blifva tacksam om, i
hvarje hufvudtitel specificerades titelns besparingar. Icke heller är det
lätt att i hvarje särskildt fall utreda, huru stora de äro, då de äro olika
ena dagen mot deri andra.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag med den förändring, att
ifrågavarande anslag, 6,800 kronor, måtte på extra stat uppföras.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern: Med anledning af nå¬
gra yttranden utaf tvänne af Stats-Utskottets ledamöter har jag nöd¬
gats åter begära ordet. Dessa ledamöter hafva nemligen från Kongl.
Maj ds förslag i denna del velat hemta anledning att icke på definitiv
stat uppföra de medel, som behöfvas för den nya organisationens; genom¬
förande. Jag ber derföre att, med hänvisning till ordalagen i den Kongl. pro¬
positionen, med bestämdhet få förklara, att derstädes icke med ett enda ord
finnes antydd någon tanke på nedsättning i de för lönerna erforderliga anslags-
belopp, men väl den bestämmelsen föreslagen, att de personer, som komme
i åtnjutande af dessa löner, skulle vara underkastade de vilkor, vare sig
i fråga om afiöniugens åtnjutande eller om dess fördelning i lön och
tjenstgöringspenningar eller på annat sätt, hvilka möjligen framdeles kunde
blifva meddelade. Här finnes visserligen intet sväfvande eller oklart ut¬
tryck i denna del af Kongl. Maj:ts framställning.
Vidare har den ene af desse talare nu yttrat, att det ifrågavarande
titlökningsanslaget af Stats-Utskottet blifvit föreslaget att uppföras på
extra stat, Detta är ett fullkomligt misstag, ty det är verkligen, såsom
hvar och eu kan se, af Utskottet uppfördt på ordinarie stat, och det för¬
undrar mig mycket att någon af Utskottets egna ledamöter kan vilja på¬
stå motsatsen.
Nu har emellertid den andra utskottsledamoten föreslagit, att nämnda
anslag måtte öfverföras på extra stat. Jag ber då få fråga: hvad vill
det säga att vid genomförandet af en förändrad organisation af ett redan
med sina anslag på ordinarie stat uppfördt embetsverk sätta de nya tjen¬
stenit på extra stat, och huru skall ett sådant beslut tillämpas? Det vore
ömkligt om Utskottet behagade utreda huru detta skall tillgå.
Den siste talaren har såsom ytterligare skäl för anslagets uppförande
på extra stat åberopat, att det skulle saknas förbud för innehafvare af
•en ordinarie beställning i statens tjenst att samtidigt uppbära lön för
annan sådan. Men ett dylikt förbud finnes ju redan génom Kongl. cir¬
kuläret af den 9 November 1860, hvilket fortfarande eger tillämpning.
Och skulle för öfrig! den förmenta bristen på stadgande i detta hänse¬
ende verkligen hafva förefunnits, så förstår jag ej rätt, hvarföre icke Ut¬
skottet vid denna punkt tdlagt ett sådant vilkor, i likhet med hvad egt
ruin vid flera andra punkter i dot föreliggande betänkandet.
Mot förevarande anslags uppförande på definitiv stat är ytterli¬
gare åberopadt, att vid innevarande riksdag motion blifvit väckt om
inrättande af ett nytt stats-departement, samt att, derest ett sådant
komme till stånd, eu eller annan byrå med dess tjensteman och löne-
stat komme att öfverföras till det nya departementet. Men härvid
Den 25 Februari, f. m.
172
bör icke förbises, att en sådan förändring enligt grundlagen icke kan
hinna verkställas förr än under år 1876, samt att i sådan händelse kansli¬
expeditionerna icke skulle kunna uppföras på definitiv stat förrän år 1877,
hvilket torde anses blifva en temligen lång väntan. Att i allmänhet hafva
embetsverken ställda på extra eller icke definitiv stat är ingalunda något
önskvärdt tillstånd; och Kong! Magt har derföre utgått från den åsigt,
att lönestater borde, så vidt som möjligt, varda definitivt fastställda. För¬
slag härom har framställs för Högsta Domstolen och för Justitierevisions-
expeditionen. Indika icke äro jemföriiga med andra embetsverk; så äfven
nu för Justitie-statsexpeditionen. '
Jag ber att få vidröra ännu eu omständighet i denna fråga. Den
siste talaren nämnde, att Stats-Utskottet hade hemställt, att vissa medel
finge användas för påbörjande redan detta är af den nya organisationen.
Enligt de härvid använda ordalag, som af eu annan talare blifvit fram¬
hållna, skulle detta dock gälla endast om de besparingar som på expedi¬
tionens stat blefvé disponibla, hvaremot för samma ändamål ingalunda
skulle få användas de allmänna besparingar, som på denna hufvudtitel
förefinnas. Då nu deri siste talaren, Stats-Utskottets ordförande, yttrat
att enligt Utskottets hemställan Kongl. Maj:t egde använda alla dessa be¬
sparingar, hvilka lian äfven till sitt belopp närmare uppgå!’, så har lian
dervid otvifvelaktigt begått ett stort misstag, ty i betänkandet finnes icke
något ord till medgifvande derom att andra hufvudtitelns besparingar i
allmänhet finge för detta ändamål användas, utan endast de indragna
kanslist- och kopistlönerna, Indika uppgå till ett obetydligt belopp,
Hvad slutligen beträffar denna allmänna storartade omorganisation,
hvilken här understundom omtalas, utan att man rätt vet hvaruti den
skulle bestå, så ber jag särskilt få erinra, att icke något kollegialt em¬
betsverk sorterar under det departement, hvarom nu är fråga. Kommers¬
kollegium är dessutom det enda embetsverk i sitt slag, om hvars indrag¬
ning fråga hittills på allvar uppstått, och Kongl. Maj:t har i detta hän-
sende särskilda gånger föreslagit förberedande åtgärder för eu sådan in¬
dragning, Indika dock af Riksdagen afslagits, så att det va! kan sägas
att, derest detta kollegium ännu någon längre tid skulle komma att bi¬
behållas, sådant i främsta rummet vore Riksdagens och icke Regerin¬
gens fel.
Herr Kolmodin: Utaf två högtärade ledamöter af Stats-TJtskottet
bär rätt starkt releverats, att jag på något sätt skulle hafva underskattat
de skäl, som Utskottet för sitt förslag anfört.
Hvad den saken beträffar, så har den högt ärade ordföranden i
Stats-Utskottet gifvit mig eu osökt anledning att ytterligare ådagalägga
hvad två af dessa skäl egentligen äro värda, lian förklarade nemligen
med afseende på skälet N:o 1, eller den förestående stora reorganisatio-
nen och löneregleringen för landtstaien. att han väntade en sådan nästa
riksdag; men lian tilläde, att äfven skälet N:o 2 förtjenade allt beaktande,
då ett bifall till den i fråga varande motionen på ett så väsendtligt sätt
komme att ingripa i departementens organisation. Men om den högt
ärade talaren vill låta skälet N:o 2 gälla allt hvad det kan, så lärer val
dock — äfven om vid nästa riksdag ett aldrig så omfattande organisa-
Den 25 Februari, f. in.
178
tionsförslag framlägges af regeringen — af den då utlofvade regleringen
blifva ingenting. Det torde nemligen vara ostridigt, att ingen förändring
i departementens antal kan komma till stånd förr än 1876, då nya val
till Andra Kammaren försiggått. Stats-Utskottets skäl hafva således äfven
det felet, att de vid närmare undersökning befinnas slå ihjel hvarandra.
Hvad skälen N:is 3 och 4 beträffar, har Hans Excellens Justitieministern
afgifvit ett så fullständigt svar, att jag ej behöfver uppehålla mig vid dem.
Men jag vänder mig till den andre högtärade statsutskottsledamoten.
som deltagit i denna debatt. Man har haft den fördelen, att af honom
fä höra åtskilligt mera än det, som förekommer i Utskottets betänkande.
Han angaf visserligen dessa tillägg såsom uttryck af hans enskilda menin¬
gar; men derigenom förlora de intet af sitt intresse, enär de dock utvisa
åskådningssättet hos en man, som är van att taga majoriteterna med sig.
Hans första skäl för Utskottets beslut lydde, “att med hela förändringen
af Justitie-stats-expeditionen vore så bestäldt, att, fastän den gånge i rätta
riktningen, man dock icke ännu utgallrat tillräckligt af det gamla.“ Ja,
det är visst sannt, att der ännu finnas flere tjensteman qvar i Justitie-
stats-expeditionen, och man kan ej så noga veta, huru många den ärade
talaren ytterligare torde vilja taga bort. (hiskligt vore derföre, om han
härutinnan ville definitivt uttala sig, så att icke blott Kammaren, utan
äfven och framför allt Kongl. Maj:ts regering kunde få eu åskådlig bild
af de pretentioner, hvilka här på ett dunkelt och oklart sätt, men från
ett mycket betydelsefullt håll blifvit framställda.
Vidare förklarade den ärade talaren, “att den föreslagna regleringen
icke gerna kunde fastställas, enär den framkommit från en regering, så¬
dan som den nuvarande, hvilken gjort sig saker till deri, den och den
synden'4 — jag kan ej här specificera dem alla “och derigenom för¬
verkat majoritetens förtroende41. Dessa den ärade talarens ord påminna
mig lifligt om hvad jag i går läste i eu af hufvudstadens tidningar. Det
var ett referat öfver behandlingen i folkethinget i Köpenhamn af lagför¬
slaget angående lönetillägg till embetsmännen. Der var det Herr Hansen,
som förklarade, att man ej stode i det förhållande af förtroende till
ministeren, att dess framställning kunde bifallas. Mine Herrar! Herr
Hansen har härvidlag den stora fördelen på sin sida, att han redan förut
på det mest otvetydiga sätt uttalat sin och sitt partis ställning till rege¬
ringen; så att dem emellan numera är öppen och ärlig strid. Något så¬
dant har ännu icke blifvit proklameradt inom denna Kammare, så framt
man ej får antaga, att efter de betydelsefulla ord, som nyss af den högt
ärade statsutskottsledamoten uttalats, full klarhet i detta afseende äfven
hos oss inträdt.
Den ärade ordföranden i Stats-Utskottet nämnde, att atiöningsstater
ofta hittills uppförts på extra stat. Ja, nya stater, som första eller andra
gången framlagts till reglering. De hafva förts på extra stat, till dess
man ansett sig hafva vunnit nog erfarenhet för att reglera dem på ordi¬
narie. Men att öfverföra .gamla stater från ordinarie till extra, är någon¬
ting helt annat och synes mig vara en åtgärd, hvars klokhet jag omöjli¬
gen kan erkänna. Vidare förklarade samme ärade talare, att han vore
beredd att tolka hvad Utskottet menat i vissa fall. Men hvarföre har
icke Utskottet hellre på ett fullt tydligt sätt uttalat sina åsigter i betan-
174
Den 25 Februari, f. in.
kandet? Jo, det härleder sig, kan tänka, från grannlagenhetsskäl, att
Utskottet ej ville nämna, huru stora de besparingar äro, som finnas på
hvarje hufvudtitel; sådant skulle hafva varit obehagligt för regeringen,
menade den högtärade ordföranden i Stats-Utskottet. Alen anser han det
då verkligen vara mindre obehagligt för regeringen, att han här under
debatten helt oförbehållsamt utbreder sig öfver samma ämne? Slutligen
förklarade den ärade talaren, att mellan ordinarie och extra stat egentli¬
gen icke funnes någon skilnad. Hvarför har han då gjort sig besvär, att
för eu kort stund sedan dela anslaget till Justitie-stats-expeditiouen efter
båda dessa kategorier. Mig tyckes, att en så stor reformator, som den
ärade talaren, då lian funnit, att de nämnda bestämningarne i sjelfva
verket intet annat äro än betydelselösa uttryck, hade bort genomföra eu
fullständig förändring härutinnan och sålunda ställt hela Svea rike på
extra stat.
Hvad särskild! vidkommer den ärade talarens försäkran, att Stats-
Utskottet skall fortsätta i samma genre som hittills; så ber jag få säga,
att jag är fullt beredd derpå och lofva!- äfven å min sida, att fortsättning
icke skall uteblifva.
Herr Key: Het är eu allmänt bekant sak, att “Gutarne“ äro skick¬
lige i lekar, och ur denna synpunkt, då man gerna gör hvad man gör
bra, torde den ärade gotlaudsrepresentantens “lek,“ nu nyss, icke kunna
anses vara af någon synnerlig betydelse. Men då man påminner sig att
samme talare för några år sedan liknade sig sjelf vid en vilde, och man
vet att vildar i allmänhet ega eu viss naturlig skarpsynthet, så beklagar
jag, ifall det åter var meningen att i talet skulle ligga något verkligt
allvar, att denne för oss alla bekante vilde icke är i besittning af sä
mycken skarpsynthet att, ehuru han sjelf yttrade att Utskottets skäl siogo
ihjel hvarandra, han icke förstod, att genom det sätt, hvarpå han nyss
argumenterade, slår man ihjel den sak man vill försvara. Detta är allt
hvad jag anser mig behöfva yttra om det burleskt qvicka anförande,
hvarmed denne talare nyss regalerat Kammaren.
Hvad åter vidkommer Hans Excellens Justitie-statsministerns yttrande,
så beklagar jag verkligen mycket, om Stats-Utskottet, såsom denne ärade
talare förmenat, skulle i väsendtlig mån hafva missuppfattat regeringens
mening angående definitiv reglering af kansliexpeditionerna; skulle så
vara, måste jag erkänna, att dessa expeditioner, äfven derför behöfva eu
snar omorganisation, att de icke ens besitta konsten att redigera den
kungliga statsverkspropositionen så tydligt att den kan förstås. Jag ber
att få ännu en gång uppläsa det bila aktstycke, jag anfört, och tror att
det icke gerna kan tolkas annorlunda än jag gjort. Der föreslås — se ännu
en gång Bil. 6. a i den Kong! propositionen — att regleringen måtte ske:
“med förbehåll af de bestämmelser, som i fråga vare sig om afiöningeus för¬
delning i lön och tjenstgöringspemvingar eller på arma,t sätt eller ock
om vilkor för dess åtnjutande, kunna framdeles, efter pröfning af den
här ofvan föreslagna lcomiténs betänkande om de förvaltande verkens
löneförhållanden, finnas af jemförelse dermed eller af andra (anständigheter
påkallade". Jag hemställer om, 'efter alla dessa restriktioner och genom
att sålunda skala bort det ena efter det andra, särdeles mycket af sjelfva
Deri 25 Februari, f. ra.
175
kärnau, oberoende af det nämnda och med visshet, kommer att qvarstå
i denna reglering? Allt detta rörer blott penningefrågan, svarar man
mig, men hur vill man förbehålla sig att totalt omgestalta denna utan
att på samma gång kunna förändra och modifiera äfven organisations¬
frågan?
Hans Excellens omnämnde vidare ett Kongl. cirkulär af år 18(30.
hvarigenom föreskrifves att icke flera ordinarie tjenster samtidigt få
innehafvas af samma person. Detta Kongl. bref bevisar verkligen icke,
hvad Hans Excellens dermed afsåg att bevisa, ty genom detsamma stad¬
gas endast förbud för eu tjensteman att samtidigt uppbära derå löne¬
belopp å rikets stat, men ingalunda att utom sin tjenst uppbära arvode
t. ex. i Allmänna brandstodsbolaget, i hvarjehanda bankinrättningar in. 11.
dylika enskilda verk, såsom äfven närmare kan inhemtas af en vid före¬
liggande utlåtande fogad tabell.
Jag bär endast velat nämna detta, och vidblifver i öfrig t mitt förra
yrkande.
Herr Grefve Pos se: Den ärade talaren på gotlaudsbänken påstod,
bland annat, att jag skulle hafva yttrat, att orsaken hvarföre beloppet
af de å denna hufvudtitel befintliga besparingar icke blifvit upptaget i
betänkandet vore den, att Utskottet genom en sådan uraktlåtenhet velat
visa regeringen eu artighet. Något sådant har jag icke sagt, men der¬
emot tillät jag mig yttra att, derest mot all vana och coutume en dylik för¬
teckning af besparingarne skulle hafva influtit i utlåtandet, regeringen
möjligen icke skulle finna sig deraf angenämt berörd. Men i den ställ¬
ning, hvaruti Herr Kolmodin står till denna stridsfråga, vill jag fästa
hans uppmärksamhet derpå, att han illa känner den sak han här söker
förfäkta. Jag har under diskussionens lopp tagit mig friheten säga, att
jag icke känner någon paragraf i Grundlagen, som uppdrager eu bestämd
skilnad mellan ordinarie och extra ordinarie stat, och jag begärde af
honom upplysning om hvarest en paragraf af sådant innehåll möjligen
skulle kunna återfinnas. På denna min anhållan har han icke gifvit
något egentligt svar utan endast till sitt eget och Kammarens nöje kom¬
mit fram med några af sina vanliga fyndiga fraser och ordvändningar,
hvilka icke innehållit något för mig upplysande i denna fråga.
Vidare må jag nämna, att det just icke skulle vara en synnerligen
klok åtgärd att helt raskt öfverflytta gamla anslag, som stå på ordinarie
stat, till extra stat, ty i praxis förefinnes eu skilnad mellan dessa båda
kategorier i budgeten. Men detta eger icke tillämplighet i förevarande
fall, ty här är icke föreslaget att öfverflytta en gammal stat från ordi¬
narie till extra stat, utan blott att låta en ifrågasatt tillökning i vissa
på ordinarie stat redan anordnade lönebelopp uppföras på extra stat.
Skulle nu den ärade gotlandsrepresentantens uppfattning af denna sak
icke grunda sig endast på ett tillfälligt misstag eller missägning utan
verkligen vara hans fulla och allvarliga mening, så förmodar jag, att han
med lika stort skäl inom kort skall komma derhän, att han äfven vill
hafva alla dyrtidstillägg uppförda på ordinarie stat. Såsom bekant har
Gifta på grund af Kongl. Maj:ts förslag förekommit, att en ny organisation
af ett embetsverk eller förvaltande verk under de första åren blifvit ställd
176
Den 25 Februari, f. in.
på extra stat och sedermera öfverflyttats till ordinarie stat. Detta är
således icke någon nyhet, och att det icke heller är någon omöjlighet
att i förevarande fall tillämpa samma praxis, derom torde man väl vara
ense. Slutligen har jag fått uppbära förebråelse derför, att jag ej förr
än nu meddelat Kammaren uppgift om de å denna liufvudtitel befintliga
besparingar. Jag må säga, att ett orättvisare klander näppeligen kunnat
riktas mot mig, ty jag har naturligtvis ej kunnat lemna Kammaren upp¬
lysning i denna sak tidigare än första gången då jag fick ordet.
Jag fortsätter mitt förra yrkande.
lians Excellens Herr Justitie-statsministern: Det är att beklaga
att Statsrådet och Stats-Utskottet i denna sak uttrycka sig på sådant
slätt, att de synas icke förstå hvarandra. Stats-Utskottets ordförande
bär emellertid nu i Utskottets föreliggande förslag sjelf hemställt
om eu förändring, hvarigenom klarhet i ord om än icke klarhet i
tanke åstadkommes. Hvad åter beträffar Statsrådets ofta omnämnda ytt¬
rande i denna sak, hvilket återfinnes i Bil. 6 sid. 4 och 5 af den
Kong!, propositionen, så har jag för min del svårt att erkänna, att Stats¬
rådet der gjort sig skyldigt till någon som helst otydlighet i uttrycks¬
sätt, utan är detta, med den betydelse jag förut tillagt detsamma, till
fullo öfverensstämmande med svenska språkets och logikens lagar, hvil¬
ket äfven torde vara klart för dem af Stats-Utskottets ledamöter, som
ordentligt vilja genomläsa detta anförande. Der står nemligen: “att
den ifrågavarande regleringen måtte ske med förbehåll af de bestäm¬
melser, som i fråga vare sig om aflöning ens fördelning i lön och tjenst-
göringspenningar eller på annat sätt eller ock om vilkor för dess åtnju¬
tande kunna framdeles — -...... finnas påkallade". Här talas sålunda
icke ett enda ord om möjlig rubbning af den för regleringens verkstäl¬
lande erforderliga anslagssumma eller af lönebeloppen utan blott om
afiönmgeus fördelning samt om vilkoren för dess åtnjutande.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats
dels bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels bifall till
samma hemställan, med förklarande derjemte, att det i detta mom. om-
förmälda i anslag skulle på extra stat uppföras, och dels slutligen att,
med bestämmande af expeditionschefens arvode till 7,000 Rall', Kong!.
Maj:ts nådiga framställning rörande de atlöningar, hvarom i förevarande
mom. vore fråga, i öfrigt måtte bifallas. Propositioner gåfvos på dessa
yrkanden, och ansåg Flerr Talmannen svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för deras mening, som yrkat bifall till Utskottets förslag,
med tillagdt förklarande att anslaget borde uppföras på extra stat. Som
emellertid votering blef begärd, uppstod fråga om kontraproposition.
För bestämmande häraf upptog Herr Talmannen ånyo de tvänne öfriga
yrkandena, af Indika han förklarade sig anse det förslag, som afsåg att
bestämma expeditionschefens lön till 7,000 Rall’, men att i öfrigt bifalla
de af Kongl. Maj:t äskade, i detta moment omförmälda atlöningar, hafva.
. flertalets mening för sig. Men äfven rörande kontrapropositionen äskades
votering
Den 25 Februari, f. m.
177
votering, med anledning hvaraf först uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande omröstningsproposition:
Den som till kontraproposition i voteringen öfver Litt. a i andra
punkten åt Stats-Utskottets utlåtande N;o 14 antager deras mening, som
yrka, att Kammaren, med bestämmande af expeditionschefens arvode
till 7,000 U:dr, måtte i öfrig! bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning
rörande de afiöningar, hvarom i detta mom. ar fråga,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
\hiller nej, är till kontraproposition antaget bifall till Utskottets
hemställan.
Omröstningen företogs och utföll med 90 ja mot 86 nej; hvadan
voteringspropositionen för hnfvudvoteringen erhöll följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under Litt. a i
andra punkten åt dess utlåtande N:o 14, med förklarande derjemte, att
det i detta mom. omförmälda anslag skall på extra stat uppföras,
röstar ja;
Den det ej vill, *
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med bestämmande af expeditionschefens
arvode till 7,000 Kali', i (ifrigt bil tillit Kongl. Maj:ts nådiga framställ¬
ning rörande de afiöningar, hvarom i förevarande inom. är fråga.
Denna omröstning visade 122 ja mot 54 nej, i följd hvaraf Kam¬
maren beslutit i enlighet med ja-propositionen.
Litt. l>.
Härvid yttrade:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: I den
nu föredragna punkten förekommer för första gången frågan om dyrtids-
tillägg åt statens embets- och tjensteman för år 1871, likväl i ett så¬
dant sammanhang med Kongl. Maj:ts förslag till förändrad organisation
al Justitie-departementet, att nämnda fråga här omgesialtat sig till en
hemställan om anslag för att redan under år 1874 införa samma orga¬
nisation. På sätt l iskottet erinrat, skulle genom antagande af Kongl.
Maj:ts förslag i denna del rubbning ske i den för är 1874 redan upp¬
gjorda statsreglering^!. Jag är för min del så nogräknad derom, att
en fastställd statsreglering' icke måtte rubbas, att jag endast i nödfall
vill inlåta mig på en sådan åtgärd. Men det föreliggande fallet är just
af föronämnda beskaffenhet. Här är fråga om beredande af hjelp åt
Riksd. Prat. 1874. 2 Afd. 1 Band. 12
178
Den 25 Februari, f. m.
eu klass af medborgare, som har sig anförtrodt fullgörandet af sam¬
hällsorganismens ordinära funktioner, utaf hvilkas behöriga utöfvande sam¬
hällets trefnad och väl i så väsendtlig män beror. Desse embets- och
tjensteman hafva nu utan eget förvållande blifvit försatta i en helt an¬
nan ställning än den, som var dem anvisad, då de mottogo de platser,
hvilka de innehafva. Ja, jag tror mig utan öfverdrift kunna säga, att
embets- och tjenstemän mångenstädes blifvit genom den inträfiade dyra
tiden försatta i yttersta nöd och förlägenhet. Jag är Stats-Utskottet
tacksam, för det Utskottet öppet erkänt detta förhållande. Utskottet
säger: “obestridligen har efter tiden för senaste allmänna reglering af
aflöningen för civile tjenstemän priset på de flesta förnödenheter steg¬
rats i högst väsendtlig grad, och denna stegring måste verka särdeles
menligt för alla, som för sin utkomst äro hänvisade till en viss bestämd
inkomst1*. Jag skulle icke kunna härutinnan uttrycka mig tydligare,
utan instämmer af allt hjerta i detta omdöme. Men då Utskottet fort¬
sätter sålunda: “under den korta tid, som förflutit, sedan nu gällande
statsreglering af Riksdagen fastställdes, torde emellertid någon så be¬
tydlig förändring i prisförhållandena icke hafva egt rum, att den skulle
kunna anses nödvändiggöra rubbning af samma statsreglering11 o. s. v.,
så synes mig, såsom både Utskottet nära nog uttalat ett gäckeri med
de arma tjenstemännen. Vore. såsom eu talare vid behandlingen af
första punkten i Utskottets utlåtande yttrat, förhållandet det, att embots-
och tjenstemännens löner vid uppgörande af förra statsregleringen varit
i normalt skick, så hade Utskottet måhända haft rätt uti sitt yttrande.
Men sådana voro icke lönerna då? och ställningen har sedan dess ytter¬
ligare försämrats. Det är Riksdagen icke obekant, att redan före sist¬
förfluten riksmötet framställningar blifvit hos Kongl. Maj:t gjorda om
beredande af d y r t i d st i 11 ägg. Att proposition likväl icke då afgafs till
Riksdagen i sådant syfte, berodde på två skäl. Först och främst sak¬
nades från åtskilliga embetsverk uppgifter om behofven, och det ansågs
icke, att de som klagat öfver sin nöd borde vinna en förmån framför
dem, som i tysthet burit deruppå. För det andra var det väl bekant,
att för erhållande af lönetillägg erfordrades särdeles kraftiga motiv, och
vid nämnda tid kunde möjligen ännu varit att invända, att förhållandena
icke så fixerat sig, att prisstegringen med visshet kunde anses konstant
för framtiden. 1 det afseende! förefinnes numera icke något tvifvel,
utan det ligger helt visst endast ett uppfyllande af billighetens kraf
deri, att redan nu, så vidt ske kan, förhjelpa embets- och tjenstemännen
åter i den ställning, hvarur de blifvit utan egen skuld försatta.
Det måste äfven vara politiskt klokt att så göra. Vi äro nog lyck¬
liga att hafva eu embetsmannakorps med högt anseende för den red¬
barhet, det nit och det allvar, hvarmed den sköter sina befattningar.
Men det låter icke tänka sig, att om denna medborgareklass försåt!es i
ekonomiskt betryck, dess åligganden skulle blifva med samma nit och
omsorg fullgjorda. Det ligger i menskliga naturen, att sådant vore
omöjligt, Men icke nog dermed. Embets- och tjenstemannaplatserna
stå i vårt land öppna för dugligheten, hvarhelst den finnes, vare sig hos
den fattige daglönarens son eller hos den rike mannens. Men det är
klart, att, i samma stund staten icke sörjer för tjenstemännens tillräck¬
Den 25 Februari, f. m.
179
liga aflönande, all duglighet skall dragas in på de privata verksamhets¬
fälten till förlust för staten. Jag anser det derför ligga i statens väl-
förstådda intresse att skyndsamt komma embets- och tjenstemännen till
hjelp. Utan tvifvel liar hvarje enskild arbetsgifvare redan för länge
sedan varit nödsakad att höja sina arbetares aflöning. Skulle väl staten
i detta hänseende stanna efter de enskilde? Sådant synes mig hvarken
värdigt eller klokt.
Hvad angår beloppet af ett dyrtklstillägg, så anser jag, lika med
Utskottet, att det bör bestämmas till viss lika procents förhöjning för
alla löner, som ej öfverstiga 5,000 kronor. Skulle man, på sätt en talare
föreslagit, gå en annan väg, så gåfve man sig, efter min uppfattning, in
på reglering af lönerna, livilket icke kan vara afsigten med ett dyrtids-
tillägg. Jag kan dessutom icke godkänna den mening, att de lägst af-
lönade tjenstemännen ovilkorligen äro i större behof af lönetillökning än alla
högre aflönade, ty de lägsta platserna äro icke afsedda för män med
familj, hvilket är fallet med de högre, och svårigheten att göra de af
den dyra tiden påkallade inskränkningar i utgifter blir större, ju större
familjen är. Jag är således ense med Utskottet i afseende å sättet för
bestämmande af dyrtidstilläggets belopp, men deremot icke i afseende å
den af Utskottet föreslagna procenten. Jag är viss, att af Kongl. Maj:t
föreslagna 30 procent icke äro för högt tilltagna. Bevis härom finnas
bland annat i de från embetsmyndigheterna inkomna framställningar,
som äro Kongl. Maj:ts proposition bilagda. Med hvad jag nu haft äran
yttra har jag velat lägga Kammaren på hjertat att bifalla hvad Kong!.
Maj:t föreslagit. Det för Justitiestats-expeditionen äskade anslaget skulle
emellertid icke utgå i form af dyrtidstillägg, utan såsom anslag i ända¬
mål att redan under detta år påbörja den af Kammaren godkända om¬
organisationen af expeditionen, hvarigenom den fördel vunnes, att samma
omorganisation tidigare komme till stånd.
Herr Grefve Pos se: Herr Talman, rnine Herrar! I likhet med
hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern nyss yttrade, får äfven
jag förklara, att det är rätt ledsamt när missförstånd uppkommer. Här
föreligger dock utan tvifvel ett sådant; ty så vidt jag och öfrige leda¬
möter af Stats-Utskottet kunnat fatta den Kongl. propositionen, är här
icke fråga om något dyrtidstillägg, utan endast att för genomförande af
förändrad organisation af och lönereglering för Justitiestats-expeditionen
bevilja ett anslag af 8,400 kronor till utgående under år 1874. Detta
är något helt annat än beviljande af ett dyrtidstillägg, och förslaget
har också inom Utskottet behandlats såsom fullkomligt oberoende af
dyrtidsfrågan. Jag anser mig sålunda nu icke böra inlåta mig i någon
diskussion rörande sistnämnda fråga, utan inskränker mig att helt enkelt
yrka bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Dickson: Herr Talman, mine Herrar! Lika med den siste
ärade talaren anser äfven jag det vara mindre lämpligt att vid den nu
föreslagna punkten inlåta sig i diskussion beträffande frågan om dyrtids¬
tillägg. Jag ämnar nog yttra mig i den frågan, men vill spara krutet
till lämpligare tillfälle.
180
Den 25 Februari, f. m.
Emellertid kan jag icke till fullo instämma i Stats-Utskottets före¬
liggande förslag. Här är nemligen fråga om att fixera Justitiestats-
expeditionens aflöningsstat för år 1875, men jag kan icke finna annat
än att redan under innevarande år erfordras medel för reglering af
löneförhållandena inom den nämnda expeditionen. Stats-Utskottet har
visserligen föreslagit, att Kong!. Maj:t skulle för sådant ändamål få an¬
vända de löner å expeditionens stat, som under årets lopp kunna finnas
vakanta. Men jag tror att det vore lämpligare om Riksdagen beslöt
att, i samma mån som den nya organisationen kunde redan under inne¬
varande år genomföras, den för år 1875 uppgjorda staten jemväl finge
tillämpas och blifva gällande. Och jag tillåter mig derföre att anhålla
om proposition på afslag å Stats-Utskottets utlåtande i den föredragna
punkten samt bifall till ett så lydande förslag: “att Riksdagen, med
bestämmande af expeditionschefens arfvode till 7,000 R:dr, måtte i öfrigt
bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning rörande de afiöningar, hvarom
i detta mom. är fråga.“
Friherre Ericson: En ärad talare, som nyss hade ordet, har före¬
kommit mig, då han erinrade, att här icke vore fråga om dyrtidstillägg,
utan endast om reglering af staten för Justitiestats-expeditionen. Jag
begärde dock ordet hufvudsakligen i anledning deraf, att Hans Excellens
Herr Justitie-statsmiuistern — efter att hafva uttryckt sin belåtenhet
med det sätt, hvarpå Stats-Utskottet upptagit och förordat grunderna
för den föreslagna nya organisationen af Justitiestats-expeditionen ■—•
sedermera förklarat att Kammaren genom sitt vid nästföregående punkt
fattade beslut godkänt den nya organisationen. Eu sådan uppfattning
kan icke vara riktig. Kammaren har icke genom sitt beslut godkänt
organisationen, utan endast gillat ett utlåtande af Stats-Utskottet, deri
Utskottet yttrat “att organisationen går i eu riktning, som otvifvelaktigt
är den rätta, men att Utskottet af skäl, som finnas i utlåtandet anförda,
ansett sig icke för närvarande kunna tillstyrka bifall hvarken till orga¬
nisationen eller de föreslagna lönebeloppen. Jag bär velat i tid anmärka
detta, på det vi icke måtte få höra upprepas ett sådant påstående, som
att Kammaren genom sitt ifrågavarande beslut godkänt mer än hvad uti
samma beslut innefattats. Det är också tydligt, att ett bifall till Stats-
Utskottets förslag, att för påbörjande af den nya organisationen lemna
Kongl. Maj:t fri dispositionsrätt öfver de löner, som å den ifrågavarande
expeditiousstaten kunna för år 1874 blifva vakanta, är det högsta, hvar¬
till Kammaren efter sitt nyss fattade beslut kan komma. Jag har intet
vidare att tillägga, utan slutar med att yrka bifall till den föreslagna
punkten.
Hans Excellens Ilerr Jiistitie-statsministern Adlercreutz: Det
fägnar mig mycket att finna, det Stats-Utskottets Herrar ledamöter börja
blifva måna att rätt fixera ordens betydelse. Jag tror emellertid att jag
för min del skall kunna stå för hvad jag i denna fråga yttrat. Jag bär
icke sagt “fastställa utan “godkäntDetta senare uttryck innebär ett
omdöme, och det är just ett sådant som jag vågar påstå att Kammaren
genom sitt nyss fattade beslut afgifvit.
Den 25 Februari, f. in.
181
Då det blifvit förnekadt att frågan om dyrtidstillägg stode i sam¬
band med den nu föredragna punkten, beder jag att få erinra, att Ut¬
skottet sjeift funnit ett sådant samband verkligen förefinnas, i det att
Utskottet för sitt utlåtande i förevarande punkt hänvisat till de skäl,
som blifvit anförda emot beviljande af dyrtidstillägg för detta år. Det
är också alldeles uppenbart, att om ej omorganisationen af kansliexpe¬
ditionerna blifvit ifrågasatt, så hade äfven för Justitie-statsexpeditionen
ett dyrtidstillägg för år 1874 blifvit uttryckligen begärdt. Jag anser
mig således hafva haft skäl att motivera min framställning på sätt som
skett, och jag vågar särskilt framhålla, att på samma gång som embets
och tjenstemännen inom Justitiestats-expeditionen äro i behof af ett dyr
tidstillägg för innevarande år, finnes det intet lämpligare sätt att lemna
dem ett sådant än genom att låta den nya organisationen redan i år
sättas i verket.
Herr Grefve Po sse: Då detta anslagsanspråk, som ursprungligen
afsåg genomförandet af den nya organisationen inom Justitiestats-expedi¬
tionen, af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern nu blifvit förvand-
ladt till en fråga om dyrtidstillägg, beder jag att få ännu kraftigare yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag.
Öl verläggningen förklarades slutad. Propositioner gåfvos, i enlighet
med de gjorda yrkandena; och biföll Kammaren Utskottets förslag.
3:dje punkten.
Bifölls.
4:dc punkten.
Litt. a.
Ordet begärdes af:
Herr Grefve Sparre som yttrade: Mot den föreslagna löneför¬
höjningen för Högsta Domstolens ledamöter har jag naturligtvis ingenting
att erinra. Att rikets högsta domarekorps aflönas på ett sådant sätt,
att den erhåller en fullt betryggad och oberoende ekonomisk ställning,
är värdigt staten. Det är endast i fråga om det vilkor man tillagt för
åtnjutande af löneförhöjningen, som jag önskat yttra några ord.
Hvarföre skulle ett sådant tillägg göras? Befarar man att Justitie-
råden genom utförandet af ifrågavarande enskilda värf dragas ifrån sin
verksamhet? Aro de befattningar, som nu af en och annan bland dem
innehafvas, nemligen ordförandeplatserna i civilstatens pensionsinrätt-
ning i Trollhätte eller Göta kanalbolags direktioner eller i en banksty¬
relse särdeles tidsödande? Tror man, att det finnes någon embetsman,
som är så öfverhopad af embetsgöromål, att han icke kan egna några
ögonblick af eu och annan dag åt annat arbete, eller föreställer man
sig månne att en dylik omvexling i göromålen skulle verka menligt på
182
Den 25 Februari, f. m.
förvaltningen af embetet? Kan det då icke med mera skäl ifrågasättas,
om det icke rent af är skadligt att landets högste domare afhållas från
att blicka in i affärslifvet och se hvad som derstädes försiggår! Det
finnes icke i Sverige såsom i åtskilliga länder, exempelvis Tyskland, en
särskild Högsta Domstol för handelsärenden, särskilda handelsdomstolar,
ej heller i egentlig mening något advokatstånd, som biträder parter vid
deras rättegångar. Det är tvärtom ganska svårt här i landet att erhålla
en skicklig och tillförlitlig sakförare. Ju mindre förmåga den rättsökan¬
de besitter att inför domstolen klart utveckla sin sak, desto större äro
anspråken som ställas på domaren. Man fordrar af honom en sådan
mångsidighet, att han skall kunna af sjelfförvärfvad erfarenhet hemta
ledning vid pröfningen af alla till hans bedömande hänskjutna frågor.
Från denna synpunkt betraktadt, är det af högsta vigt att domaren gjort
sig hemmastadd inom aflarslifvets områden; och hvar och en som något
befattat sig med affärer har äfven erfarit, i hvilken hög grad en sådan
verksamhet bidrager att vidga blicken, skärpa tanken, rikta omdömet.
Hvad mig sjelf angår får jag öppet tillstå, att jag, i fråga om förvärf¬
vande af juridiskt omdöme, haft lika mycket gagn af erfarenhet, hemtad
utur affärslifvet, som af min egentliga domareverksamhet. Jag tror der¬
före att det vore mindre välbetänkt att genom ett sådant tillägg, som
det föreslagna, förmå Högsta Domstolens ledamöter att för deras höga
embetes skull liksom munkar isolera sig från det praktiska lifvet. Ur
hvad synpunkt tro Herrarne väl det vara skadligt att ett Justitieråd
fungerar såsom ledamot i en bankdirektion, såsom ordförande i Troll-
hätte kanalbolags direktion eller såsom ordförande i Stockholms hypo-
thekskassa. Om lian någon gång skulle på grund af dylik befattning
blifva jäfvig att deltaga i ett Högsta Domstolens domslut, så har man
ju i lagen föreskrifter angående jäf, hvarigenom all fara för rättssäker¬
heten i sådant fall förebygges. Men’ om genom utöfvandet af en dylik
befattning hans blick skarpes, hans erfarenhet vidgas, böra vi icke då
vara i högsta måtto belåtna, att rättsskipningen i vårt land sålunda be¬
främjas.
Min öfvertygelse är således, att det ifrågasatta tillägget, långt ifrån
att gagna, kommer att verka skadligt, och jag tror fullt och fast att den
praktiska erfarenhet ett eller annat Justitieråd förvärfvat utur affärslif¬
vet mången gång haft ett välgörande inflytande på Högsta Domstolens
domslut. Jag tillåter mig således anhålla, att det ifrågavarande tillägget
måtte från den föredragna punkten uteslutas, samt att Herr Talmannen be¬
hagade framställa proposition på bifall till densamma med borttagande
af orden “dock under vilkor — — — årligt arfvode1'.
Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman! Mino Herrar! Hvad denna
punkten angår, kan jag för min del ingalunda vara nöjd med Utskottets
förslag. Det kan nog vara sant att Justitieråden behöfva en bra af¬
löning, men jag tror att den de hittills åtnjutit är alldeles tillräcklig
för att bereda dem eii oberoende ställning. Skall oberoendet hvila på
ett eller två tusen Ridt’ större eller mindre lön, är det sannerligen klent
bestäldt dermed. Jag kan derföre icke instämma i den föregående tala¬
rens yrkande om bifall till den föredragna punkten med uteslutande af
Den 25 Februari, f. m.
183
det deri fogade vilkoret för löneförhöjningens åtnjutande, utan jag yrkar
rent afslag å punkten i dess helhet. Så vigtigt än justitierådsembetet
må vara, torde dock dess innehafvare med en aflöning af 8,000 kronor
om året få anses alldeles tillräckligt tillgodesedd, helst om man jemför
honom med åtskilliga andra tjensteman, exempelvis vid jernvägstrafiken,
hvilkas befattningar torde vara nästan lika maktpåliggande som ledamot¬
skaper, i Högsta Domstolen. Jag tror derföre icke att, om vi vilja skipa
rättvisa, vi böra anse oss hafva skäl att bifalla den föredragna punkten,
it hvilken jag för min del, såsom jag redan nämnt, yrkar rent afslag.
Herr Hseggström: Om den ärade gotlandsrepresentanten, som för
en stund sedan hade ordet, icke var fullt tillfredsställd med Utskottets
motivering i den då föredragna punkten, så hoppas och tror jag, att han
i stället är så mycket mera belåten med den motivering, hvarmed Ut¬
skottet framkommit vid nu förevarande punkt och hvilken motivering
äfven synes mig vara lämpligen afpassad efter beliofvet. Då man vet,
att inom Stats-Utskottet sällan någon fråga brukar afgöras utan reser¬
vationer, är det så mycket märkligare att emot denna punkt såväl som
emot dess motivering icke någon enda reservation fram stälts. Det är
verkligen beklagligt, att ett sådant vilkor, som det al Utskottet här iöre-
slagna, skall behöfva göras, men jag tror sannerligen att detta vilkor är
välbehöfligt, ty det visar sig af den förteckning, som Stats-Utskottet bi¬
fogat, att Justitieråden sysselsätta sig med enskilda saker, som det må¬
hända vore bättre att de lemnade från sig. Den förste ärade talaren
sade, att det vore nyttigt, om Högsta Domstolens ledamöter Unge eu in¬
blick i det enskilda affärslifvet och dertill använde de lediga stunder,
som de möjligen kunde hafva. Jag vill visst ej förneka, att en sådan
inblick är för dem nyttig, men med lika mycket skäl kunde man äfven
säga, att de borde egna sig åt och blicka in uti yrkeslifvet och dertill
torde väl ej deras tid kunna räcka, i synnerhet som enligt min tanke
juridiska studier bör för dem vara hufvudsak näst deras embetsgöromål.
Skulle man konseqvent tillämpa denna sats, så skulle man kunna saga,
att Kongl. Maj:t också bör skaffa sig en praktisk inblick i alla förhål¬
landen inom landet, men huru skulle sådant kunna låta sig göra? Jag
tror således, att detta skid icke är något att hålla på. Samme talare
sade äfven, att det kunde ej göra något, om eu ledamot af Högsta Dom¬
stolen vore till exempel ordförande i eu enskild bank, ty allmänna lagen
föreskrifver, i hvilka fall jäf för domare inträder, och deruti läge således
ej något hinder. Men om nu alla It» Justitieråden skulle vara delegare
uti enskilda banker och ett mål rörande eu dylik bank komme under
Högsta Domstolens pröfning, huru skulle då detta mål kunna afgöras?
Jag tror, att den ärade talaren blir skyldig mig svar på denna frågan.
Jag är för min del Stats-Utskottet tacksam för detta förslag och
tror verkligen, att det nu är på tiden att göra något åt denna sak. Det
synes mig dock, som om man uti det föreslagna vilkoret för åtnjutande
af löneförhöjning bort nämna, icke blott “inrättning eller bolag, som
af Kongl. Maj:t sanktionerats1', utan ock inrättningar eller bolag, som
Kongl. Maj:t hädanefter kan komma att sanktionera. Jag anser, att man
derigenom gifvit ett tydligare uttryck åt detta vidrör, men vill emeller¬
184
Deri 25 Februari, f. m.
tid icke derom framställa något yrkande, utan yrkar bifall till Stats¬
utskottets förslag.
Herr Hjelm: Sedan Herr Hseggström yttrat sig, efter det jag be¬
gärde ordet, skulle jag kunna afstå derifrån, emedan jag är i det när¬
maste af samma åsigt som han uti denna fråga, men jag ber dock att
få gorå några tillägg till de af honom anförda skäl.
Kong! Maj:t har föreslagit, att anslaget till Högsta Domstolen skulle
höjas med 32,000 kronor, så att hvarje Justitieråd skulle få 10,000
kronor, i stället för att han nu har 8,000. Jag har för min del ej nå¬
got deremot, ty jag anser, att Herrar Justitieråd böra på den plats de
innehafva vara så afiönade, att de största förmågor inom landet kunna
komma att intaga dessa rum, och böra derjemte enligt min åsigt inkom¬
sterna vara för dem så afpassade, att de må kunna fullkomligt oberoende
af alla inkomster från andra håll väl existera och sålunda kunna egna
sig helt och hållet åt sitt vigtiga domarekall och derjemte äfven följa
med sin tid, uti den juridiska utvecklingen, och äfven i lifvets praktiska
förhållanden, icke i detta senare, såsom den förste ärade talaren antydde,
genom direkt deltagande i enskilda företag såsom styresmän utan på
annat sätt. Derföre att de vore hindrade att deltaga uti eu del företag,
skulle de val icke, såsom Grefve Sparre anmärkte, behöfva ‘‘isolera sig
från den öfriga verlden såsom munkar“, utan torde de efter mitt förme¬
nande icke desto mindre kunna uti affärer såväl som i andra saker följa
med sin tid utan att direkt deruti ingripa. Jag anser det vara af stör¬
sta vigt, att Herrar Justitieråd stå, att jag så må säga, inför landets be¬
folkning höjda öfver all misstanke att de på något sätt uti sina domslut
kunna ledas åt några enskilda intressen. Jag tror för min del visst icke,
att något sådant skulle kunna inträffa, men jag anser det vara högst
vigtigt, att hela landets befolkning äfven bär eu sådan åsigt. Den hög¬
sta domaremakten i riket bör stå höjd öfver alla anledningar till ringa¬
ste misstanke; ren och blank inför opinionen.
Herrar Justitieråd hafva derjemte att bilda prejudikater för lagskip-
ningen inom landet, och af största vigt är, att enighet uti detta fall må
ega rum, så att vi må kunna komma ifrån den ovisshet, ja, babyloniska
förbistring uti lagarnes tillämpning, som så länge ej utan orsak öfver-
klagats inom vårt land.. För detta ändamål är det emellertid nödvändigt,
att dessa Herrar Justitieråd hafva fullkomlig moralisk frihet, det vill
säga, att de icke heller behöfva sättas i frestelse att egna sin tid åt nå¬
got annat än åt utöfvandet af sitt så vigtiga domareembete och hvad
till tjensten hörer.
Sålunda kan jag för min del icke annat än instämma i hvad Ståts-
Utskottet uti denna punkt föreslagit, men dock vill jag föreslå en liten
ändring uti redaktionen, nemligen att ordet “ärligt*' uti sista raden måtte
fa utgå, ty, efter hvad jag vet, finnas många uppdrag, som visserligen
icke äro förenade med något årligt honorarium, men dock kunna taga
både tid och krafter i stort anspråk, och äfven gifva samma anledning
till misstro, som om det privata uppdraget vore åtföljdt af årshonorarium.
Hvad eu föregående talare antydt om att ordet “sanktionerats-'*
hade bort ändras till förekommande af tveksamhet vid tillämpningen
Den 25 Februari, f. m.
185
af detta stadgande, kan jag ej annnat än gilla, men vill dock ej nu göra
någon särskild framställning derom, utan anhåller blott hos Herr Tal¬
mannen om proposition på bifall till nu föredragna punkt med ute¬
slutande af ordet “årligt11.
Herr Jöns Rundbäck: Det är ingen, som har bestrida att icke
Högsta Domstolens ledamöter innehafva ett af de vigtigaste och högsta
embeten, som ett samhälle kan erbjuda någon af sina medborgare, men
då man erkänner detta, bör man väl också erkänna, att de böra ställas
uti den ställning, som såväl Kongl. Maj:t som Utskottet talat om, nem¬
ligen en fullkomligt oberoende ställning. Kongl. Maj:t och Utskottet
hafva också rörande lönetillägg till Högsta Domstolens ledamöter icke
utgått från samma synpunkt som i afseende å dyrtidstillägg i allmän¬
het, utan Kongl. Maj:t liar liksom Utskottet tillagt dem en högre aflöning än
hvad som blifvit i proportion, å ena sidan begärdt och å den andra till¬
styrkt för öfrige ''embets- och tjenstemän.
Med en fullkomligt oberoende ställning menas naturligtvis icke blott
att vara oberoende i ekonomiskt afseende, utan dertill fordras ock för
ett Justitieråd, att han är oberoende af alla, så att säga, sidoinflytelser,
hvilka lätt kunna uppkomma derigenom att han ställer sig i beröring
med frågor, som förr eller senare kunna komma under Högsta Domsto¬
lens bepröfvande. Då det nu knappast gilVes någon sak, som icke i
detta fall kan förr eller senare framkomma till Högsta Domstolen, är
det ock gifvet, att Herrar Justitieråd böra, så vidt möjligt, afhålla sig
från inblandning uti frågor till och med af underordnad vigt. För att
Högsta Domstolens ledamöter emellertid må kunna uteslutande egna sig
åt sitt vigtiga kall, bör deras aflöning derefter vara afpassad.
Inom Utskottet var det någon som sade, att det för ett Justitieråd
icke kunde anses för “främmande ämnen11 att befatta sig med processer
eller att vara advokat, men hvad det beträffar, så säger oss allmänna
lagen såväl som rättsmedvetandet, att sådant bör för en domare vara
det mest främmande ämne.
Utom de löpande ärendena, som höra till Högsta Domstolen, böra
dessa personer hafva tillräcklig tid att följa med lagstiftningen och rätts¬
utvecklingen inom våra grannländer och andra länder, och hinna de med
detta förutom sitt domarekall i öfrigt, så tror jag sannnerligen att deras
tid är tillräckligt upptagen, utan att de behöfva söka sig några enskilda
uppdrag. 1
Då jag nu äfven tror, att lika nödvändigt som det är att “Ccesars
maka icke får misstänka^1, i lika hög grad vigtigt är det, att icke den
ringaste misstanke för partiskhet får vidlåda Högsta Domstolens ledamö¬
ter, så tror jag ock att Herr Grefve Sparre skall finna, att clet motiv,
som Utskottet framlagt, låter mycket väl försvara sig.
Här har för öfrigt blott varit eu talare, som yrkat afslag å denna
ifrågasatta löneförhöjning. Jag hoppas emellertid och tror, att han icke
skall vinna mycket understöd, ty det är alltför stora skäl, som tala för
motsatsen. Han behagade bland annat anföra såsom skäl för sina yrkan¬
den, att ett Justitieråd icke vore högre tjensteman än eu jernvägstjenste-
man. 'En sådan motivering torde sannerligen ej vara mycket värd.
186
Den 25 Februari, f. m.
Det påminner mig också om eu motion, som jag vill minnas blek
väckt inom Bondeståndet för åtskilliga år sedan, hvilken afsåg, att nämn¬
demän skulle uti häradsrätt hafva hvar för sig en röst och häradshöf-
dingen två röster. För att motivera sig till detta sade man, att det icke
var stor skilnad emellan eu domare och eu nämndeman.
Jag hoppas och tror, att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag.
Herr Treffenberg: Min granne här bakom mig yttrade nyss, att
om den talare på gotlandsbänken, som för en stund sedan rätt grundligt
höll efter Stats-Utskottet, varit missnöjd med Utskottets motivering i den
då föredragna punkt, så föreställde han sig, att samme talare nu skulle
vara särdeles belåten med motiveringen i denna punkt. Jag hyste eu
annan föreställning och gick derföre fram till Talmannen för att se efter
på hans lista, huruvida icke gotlandsrepiesentanten anmält sig till er¬
hållande af ordet äfven i denna fråga. Så var emellertid icke förhållan¬
det, och det synes mig som om han således försummat ett förträffligt till¬
fälle att hålla sitt löfte om “fortsättning**.
Mig förefaller det nemligen som om motiveringen i denna punkt li¬
der af synnerlig svaghet. Det är visserligen sant, att här förekommer
ett redbart argument, då Utskottet, såsom skäl för löneförhöjningen an¬
för, att “det obestridligen är af synnerlig vigt, att Högsta Domstolens le¬
damöter intaga eu fullkomligt oberoende ställning", men då det sedan,
blir fråga om att motivera det föreslagna vilkoret för åtnjutande af löne¬
förhöjning, då börjar redan svagheten att infinna sig i det följande argu¬
mentet: “samt då de derjemte icke få innehafva annat embete eller tjenst**.
Grundlagen har verkligen det stadgande, att “Justitieråden ej må
tillika annat embete innehafva eller utöfva** och detta, såsom mig synes,
på goda skal, emedan grundlagen vill ställa Högsta Domstolens ledamöter
fullkomligt oberoende af regeringsmakten, ty af densamma skulle de blifva
mer eller mindre beroende, i händelse de finge med sin tjenst äfven
förena några administrativa befattningar. Det svagaste skälet är dock
det, som derefter följer, då det säges, att Justitieråden “icke heller torde
höra åtaga sig enskilda, för handhafvande af deras vigtiga kall främ¬
mande och möjligen störande uppdrag**.
Denna sats är helt visst riktig i och för sig sjelf, men den är otill¬
fredsställande såsom motiv för det vilkor, som Utskottet här föreslagit.
Det är nemligen aldeles tydligt, att Högsta Domstolens ledamöter ej höra
åtaga sig “enskilda för handhafvande! af deras vigtiga kall främmande och
möjligen störande uppdrag**, men detta är eu sak och en annan är den
att vilja meddela ett absolut förbud för Högsta Domstolens ledamöter att
åtaga sig uppdrag, som icke äro främmande för deras kall eller icke verka
störande på utöfvandet af detta kall. Detta hvad beträffar motiveringen;
men den ärade gotlandsrepresentanten talade äfven om “konseqvensen**, nå¬
got som sannerligen icke är Stats-Utskottets och den af Utskottet styrda
majoritetens starkaste sida. Här förekom vid förra riksdagen en motion
af Herr Danielsson precist i samma syfte, som det af Utskottet föreslagna
vilkor. Han föreslog då ett bestämdt förbud i allmän lag för Justitieråd
“att innehafva eller mottaga annan allmän- eller enskild atlönad befatt¬
ning eller uppdrag**. Lag-Utskottet yttrade sig då så här: “Motionärens
Den 25 Februari, f. m.
187
yrkande förutsätter lagstiftningens inblandning i rent privata förhållanden,
en inblandning, som alltid är vådlig och i förevarande fall måste anses
desto mera obefogad, som innehafvarne af det höga embete att döma
Konungens dom nog lära af sig sjelfva till fullo beakta sin pligt att ej
åtaga sig något uppdrag, som i någon mån hindrar dem att med nit full¬
göra sina embetsåligganden“. Det var ett värdigt resonnement, hvilket
äfven accepterades af denna Kammare. Nu skall det blifva kuriöst att
so, huru länge konseqvensen räcker. Om jag icke misstager mig, så kom¬
mer utgången af denna fråga att bilda en ny illustration till Herr Kol-
modins iakttagelser i fråga om Kammarens konseqvens.
Jag skulle dock icke så mycket sätta mig emot det föreslagna vil—
koret, så vida man verkligen kunde tänka sig att derigenom skulle kunna
vinnas det mål, som man eftersträfvar. Men kan man väl föreställa sig
möjligheten af att genom ett yttre lagbud af denna beskaffenhet fram¬
tvinga, hvad icke hvars och ens pligtkänsla sjelf åstadkommer? Det ligger
dessutom eu förolämpning uti sjelfva den förutsättning, hvarpå detta för¬
slag hvilar, nemligen att, endast man kan befria Justitieråden från infly¬
tandet af penningens lockande makt, så skola de nog afhålla sig från all
sysselsättning med andra enskilda och för deras tjenst främmande upp¬
drag, hvarigenom deras verksamhet kunde komma att splittras. År en
sådan förutsättning icke ovärdig?
Hufvudskälet, hvarför jag påyrkar borttagande af detta vilkor, är
emellertid, att flera af dessa inrättningar och assosiationer, från hvilka
man vill utestänga Justitieråden, äro af den stora vigt och betydelse för
det allmänna, att jag måste anse det såsom eu stor förlust för staten,
om man genom ett sådant vilkor som det nu föreslagna skulle beröfva
dessa inrättningar och associationer hägnet af så mycken skicklighet och
erfarenhet, som kunna förutsättas hos Högsta Domstolens ledamöter. Det
är således förnämligast ur synpunkten af det allmännas intresse och rätt,
som jag opponerar mig mot detta fatala vilkor.
Jag tror, att denna fråga har ett visst sensationsintresse för dagen.
Det har under senare tider utbildat sig eu viss jargon i detta afseende
uti vissa af våra tidningar; man begagnar sig af alla möjliga tillfällen
för att klandra och anfalla Högsta Domstolens ledamöter för det de åtaga
sig enskilda befattningar. Jag vill visst icke förneka, att skäl till ett så¬
dant klander verkligen i ett eller annat fall förekommit, men blott der¬
före bör man icke genom ett bestämdt stadgande för all framtid beröfva
staten den förmån, som, efter hvad jag nyss påpekat, ligger deruti att
vissa enskilda men äfven för det allmänna vigtiga inrättningar få begagna
sig af Herrar Justitieråds vidsträckta kunskaper och erfarenhet.
Jag hemställer vördsamt, huruvida Kammaren icke skulle finna skäl
att låta vilkoret förfalla och nöja sig med den moraliska prickning för
vederbörande,- som onekligen ligger deruti, att ett sådant vilkor blifvit af
Utskottet föreslaget. De, som deraf finna sig träffade, må då taga det
åt sig. I motsatt fall, d. v. s. om vilkoret antages, hoppas jag, att Her¬
rar Justitieråd skola besvara denna prickning på det enda sätt, som är
öfverensstämmande med deras värdighet, eller genom att låta staten be¬
hålla sina 2,000 kronor och sjelfva fortfarande innehafva sina extra be¬
fattningar.
188
Den 25 Februari, f. m.
Friherre Ericson: Jag erkänner att den siste talaren har rätt i den
förutsättning han gjorde, nemligen att motiveringen och den så kallade
klämmen icke fullt öfverensstämma, och jag skall förklara hvarföre
jag inom Utskottet nöjde mig med denna formulering och icke hvarken
reserverade eller ens opponerade mig emot densamma.
Den ärade talaren och Utskottet synas vara öfverens derom, att icke
ens den ringaste misstanke får vidlåda Herrar Justitieråd att på sidan
om deras egentliga verksamhet vara upptagna af andra intressen; men
då lian säger att det vore en förnärmelse emot dem att någon förut¬
sätter det något sådant kunde inträffa, så får jag förklara att, ehu¬
ruväl jag icke kan hindra den ärade talaren från att hysa eu sådan
uppfattning af saken, Utskottet dock alls icke åsyftat någon förnär¬
melse emot Högsta Domstolens ledamöter, lian har vidare sagt att
detta klander emot Högsta Domstolen vore uttryck af ett sensations-
intresse för dagen. Jag ber tå förklara att jag icke kan medgifva att så
är; ty den mindre belåtenheten med Högsta Domstolen i ifråga,gnvarande
hänseende tillhör snarare eu förfluten tid än den närvarande. Det har
säkerligen icke fallit ur Herrarnes minne, att det funnits eu tidpunkt för
icke länge sedan, då Högsta Domstolens ledamöter voro i hög grad upp¬
tagna af en mängd enskilda angelägenheter. Jag vet icke om detta var
orsaken dertill, men säkert är att denna tidpunkt sammanföll med den,
då balansen åt mål i Högsta Domstolen i betänklig grad ökade sig, all¬
mänheten till toga fromma. Emellertid är det, som jag sagt, en viss
svaghet beträffande öfverensstämmelseu emellan motiveringen och klämmen
i förevarande punkt af Utskottets utlåtande, och detta derför att Utskot¬
tet icke kunnat intaga i klämmen hvad Utskottet egentligen menat. Hvad
Utskottet i första hand velat förebygga är den mängd enskilda uppdrag,
som på sin tid upptog Högsta Domstolens ledamöters tid och omtanke,
samt att denna vana icke må återkomma, med det torde deremot vara
alldeles omöjligt att genom bestämd lag stipulera att Högsta Domstolens
ledamöter icke få åtaga sig något som helst sådant uppdrag. Att t. ex.
förhindra ett Justitieråd att taga om händer sin afiidne broders eller
systers affärer och ombesörja arfsutreclningen vore ju en orimlighet och
är alls icke Utskottets mening, och man kan derföre icke Hellre lagstadga
härom. Jag är dock förvissad att Högsta Domstolens Herrar ledamöter äro
så lojala, att de vilja ställa sig till efterrättelse hvad som sålunda utta¬
lats inom landets representation, utan ajtt något bestämdt lagstadgande
härom är behöflig!.
Hvad den ärade talaren sjelf framställde såsom hufvudskål för sitt
motstånd emot Utkottets förslag i denna del var den stora förlust all¬
mänheten skulle lida, om den beröfvades fördelarne af desse erfarne mäns
ledning i åtskilliga vigtiga inrättningar och bolag in. in. Jag underskat¬
tar alldeles icke de stora tjeaster som Herrar Justitieråd på sidan om sin
egentliga verksamhet kunna göra det allmänna, men så illa står det väl
ändå icke till med erfarenhet och duglighet i vårt land, att någon verklig
skada skulle inträffa, om sex Justitieråd — ty så många af dem inne¬
hafva dylika befattningar — skulle förhindras att vara direktörer i bank¬
bolag m. m. Jag tror derföre att detta skäl icke vid närmare påseende
kan tillmätas någon betydenhet.
Den 25 Februari, f. m.
189
Af en föregående talare liar det blifvit yrkadt, att ordet “ärligt“ må
ur denna punkt utgå. Jag tror detta icke vara behöflig!, utan att det
tvärtom kunde vara skadligt om så skedde. Man kan nemligen tänka
sig något uppdrag, som ett Justitiråd kali få helt och hållet inom gebi¬
tet af hans verksamhet och som således icke kan störande inverka på
denna, och han skulle då, om detta skedde på annan plats än i hufvud-
staden, af staten erhålla rese- och traktamentsersättning; det vore väl då
icke lämpligt att ett sådant arfvode förhindrade honom från verkställande
af ett uppdrag af den art jag förutsatt.
Min uppmärksamhet har blifvit fästad å eu oegentlighet i stiliserin¬
gen af “klämmen" i donna punkt, som möjligen skulle kunna föranleda
misstydning. Der står nemligen: “dock under vilkor att den förhöjda
lönen ej må uppbäras af Justitieråd, som jemväl från inrättning eller bo¬
lag, som af Kongl. Maj:t sanktionerats, uppbär lön eller årligt arfvode".
Detta senare som torde lämpligen böra utbytas emot ordet liv lika, emedan
den uppfattning eljest skulle kunna göra sig gällande, att här afsåges en¬
dast af Kongl. Maj:t sanktionerade bolag, men att alla andra “inrättnin¬
gar", äfven de som af Kongl. Maj:t sanktionerats, icke skulle vara under
vilkoret inbegripna.
Jag anhåller derföre om bifall till Stats-Utskottets förslag med den
förändring, att det senare som utbytes emot ordet livilka.
Herr A. P. Danielsson: Det är ganska riktigt hvad eu ärad talare,
Herr Treffenberg, närande, att jag vid sista riksdagen väckte motion om
absolut förbud för Justitieråd att åtaga sig särskild! aflönade beställningar
och uppdrag. Denna motion hade äfven till syfte att vinna en allmännare kän¬
nedom om den allmänna meningen, som gjorde sig gällande inom Högsta Dom¬
stolen i tvistefrågor, och jag trodde mig ega stöd för min motion i det allmänna
omdömet i* landet, beträffande denna domstols åtgöranden. Såsom vi veta
behagade dock Lag-Utskottet' icke lemna bifall till densamma, och vid
diskussionen i Kammaren var det endast Herr Treffenberg som hade or¬
det och försvarade Utskottets utlåtande. Hans skäl var då, att Justitie-
råden hade för klen aflöning och således icke kunde frånsåga sig alla
biförtjenster, men han yttrade också, hvad jag vill minnas, att, om lönerna
höjdes, funnes intet hinder från hans sida att biträda min motion. Ku
föreligger ett förslag till sådan löneförhöjning, men detta oaktadt finner
jag till min öfverraskning, att lian ändå ifeke vill att Herrar Justitieråd
skola afstå från dessa enskilda uppdrag. Jag tror att Utskottets förslag-
är förestafvadt af fullkomligt riktiga principer och att det också bäst
öfvcrensstämmer med grundlagens bud och anda. Jag tror det derföre
vara synnerligen riktigt att detta tillägg nu göres.
Talaren sade vidare, att det icke inverkar på Justitierådens förmåga
att sköta sin pligt om de hafva andra sysselsättningar derjemte; men nog
bör väl hvar och en kunna finna, att den som skall dela sina tankar på
många håll icke kan med så stor kraft som eljest egna sig åt det huf-
vudsakliga. När de nu få ökade löner, synes det mig icke vara för myc¬
ket fordradt.att de må uteslutande egna sig åt sitt så högst vigtiga kall.
Hafva de någon ledighet från sina görmål, så synes denna bäst och nytti¬
gast för dem sjelfva och allmänheten böra egnas till studier i facket.
190
Den 25 Februari, f. m.
Jag skulle verkligen beklaga om Kammaren afsloge Utskottets förslag, ty
jag tror detta vilkor synnerligen nödigt och maktpåliggande.
Jag yrkar derföre bifall till Stats-Utskottets förslag i den nu före¬
dragna punkten.
Herr Jonas Andersson: Jag skall på förhand lofva att icke länge
upptaga Kammarens tid. Jag vill endast antyda min förundran deröfver,
att någon kan vilja på allvar motsätta sig det vilkor för Justitieråds
rätt till löneförhöjning, som här är i fråga. Ingen lärer väl kunna be¬
strida, att häri ligger en stor princip, då det är fråga om Högsta Dom¬
stolens ledamöter, hvilka hafva det vigtiga åliggandet att definitivt och i
sista instansen afgöra de tvistemål, som förut handlagts vid underdom-
stolarne. Jag skulle tro att det ligger en stor princip deri att aflägsna
den minsta tanke derpå att eu domare i denna ställning icke skulle vara
så fullt opartisk, som han dock efter all sannolikhet i sjelfva verket är.
En misstanke är skadlig i alla fall, då den kan hafva något stöd för sig,
och det ligger ju inom möjlighetens område att Högsta Domstolen kan få
behandla en rättegång, deri ett verk eller inrättning är intresseradt, uti
hvilket domstolens ledamöter, en eller flere, kunna på grund af sin ställ¬
ning till detta verk eller denna inrättning hafva del. När nu Riksdagen
vill bevilja dessa ledamöter löneförhöjning, som sätter dem i stånd att.
oberoende af alla biförtjenster, föra ett bekymmerfri^ lif, så synes väl
billigheten fordra att de afstå från dessa befattningar på sidan af sitt
egentliga och så högst vigtiga kall. Det har visserligen sagts, att det vore
en förlust för det allmänna om Justitieråden förbjödos åtaga sig sådana
uppdrag. Jag tror visst att i enskilda fäll det understundom skulle kunna
vara till skada att icke få begagna sig af de förmågor som finnas, men
icke kan jag tro att det allmänna häraf i någon afsevärd mån skulle
lida.
Äfvenledes har man yttrat, att det vore nödigt och nyttigt för män
i Justitierådens ställning att få inblick i det praktiska lifvet. Jag med¬
ger det; men ifrågavarande förbehåll hindrar dem icke att blicka in i
hvilka förhållanden som helst, men förbjuder dem endast att mot särskild
aflöning åtaga sig enskilda affärer, och jag skulle tro att, om de hafva verk¬
ligt intresse att taga reda på affärslifvets förhållanden, de nog veta att
skaffa sig denna kännedom ändå. Men icke behöfva de med 10,000 R:drs
lön, göra sådant emot särskild ersättning. Jag hoppas sålunda, att de
allra fleste skola inse, att detta vilkor är både i sin ordning och full¬
komligt berättigadt. Herr Treffenberg yttrade, att om detsamma fastställ¬
des, vore det Justitierådens värdigaste svar att behålla sina befattningar
och låta staten behålla sina 2,000 kronor, men skulle så ske, vore ju detta
ett bevis att 8,000 kronor är fullt tillräcklig aflöning.
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
I anseende till den långt framskridna tiden och då flere talare an¬
mält sig, afbröts nu öfverläggningen; och åtskildes Kammarens ledamöter
kl. 3/4 3 e. in., men sammanträdde åter
Den 25 Februari, f. m.
191
Kl. 7 e. m.
§ 8.
Upplästes och lädes till handlingarne tvänne så lydande sjukbetyg:
Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Ola Jönsson, som
lider af allmän svaghet och nervsjukdom, behöfver tillsvidare ledighet från
riksdagsgöromål, får jag härmed edligen intyga.
Stockholm den 18 Februari 1874.
It. Bruzelius.
Med. Doktor.
Att Riksdagsmannen Carl Anders Larsson från Östergötland i följd
af ögonsjukdom är tillsvidare hindrad att deltaga i riksdagsförhandlin-
garne, intygas på aflagd embetsed.
Stockholm den 25 Februari 1874.
/'. A. Törnblom.
M. D.
§
Fortsattes öfverläggningen rörande 4:de pimsten Litt. a i Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 14.
Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, åt
Herr Jöns Pehrsson: Diskussionen i denna fråga har ställt sig
på sådan punkt, att jag nästan är frestad att återtaga mitt i förmidda¬
gens plenum gjorda yrkande, emedan jag finner, att så många äro rädda
för det af Utskottet för åtnjutande af löneförhöjningen uppställda
vilkor. Hufvudfrågan i denna fråga likasom i så många andra är dock
blott denna: är den nuvarande atlöningen för Justitieråden tillräckligt
motsvarande deras arbete, är den så stor att de med densamma kunna
anses vara i en ekonomiskt oberoende ställning? Skulle åter så icke vara
förhållandet, utan Justitierådens oberoende ställning i större eller mindre
män bero af deras aflöning, sålunda att t. ex. ett Justitieråd med 24,000
R:drs lön skulle vara tre gånger mera oberoende än den ledamot af
Högsta Domstolen, hvilken i löneinkomst åtnjuter blott 8,000 R:dr, då
finnes icke någon gräns för löneförhöjning åt desse embetsmål!. Ser man
saken från denna synpunkt, då måste det vara klart att en embetsman,
i hvilken hög ställning han än må vara, bör vara tillräckligt aflönad med
192
Den 25 Februari, e. m.
8,000 Ii:dr om året, och att det hvarken är nödvändigt eller klokt att
bevilja ett lönetillägg af 2,000 R:dr åt Justitieråden, synnerligast som vi
veta, att desse högt betrodde embetsman kunna åtaga sig en mängd en¬
skilda uppdrag och befattningar. Ett af de nuvarande Justitieråden har
nemligen, såsom det uppgiivits, icke mindre än elfva enskilda befattningar,,
hvilket förhållande torde utgöra ett slående bevis derpå att justitieråds-
embetet icke måtte vara så synnerligen öfveranstri'nigande, att icke den
nuvarande aftöuingen kan utgöra en tillräcklig godtgörelse för detta
arbete.
Ehuru jag icke hört någon understödja mitt ifrågavarande yrkande,
vidhåller lag dock detsamma, då jag finner, att så många äro rädda för
att ees af Utskottet föreslagna vilkor må fastställas.
Ett dylikt vilkor skulle jag för min de! gerna vilja föreskrifva för
de fleste _ åt statens embetsman med tillräcklig aflöning och motsvarande
arbete. Ännu hafva vi dock icke hunnit till denna punkt.
Af hvad jag nu anfört framgår, att min åsigt är den, att, om Andra
Kammaren vill skipa rättvisa, det nu föreslagna lönetillägget bör afslås.
Man tyckes hafva velat med hån bemöta mitt påstående i förmidda¬
gens plenum, att många underordnade tjensteman finnas, som på sätt och
vis hafva lika vigtig^ och ansvarsfullt kall som Justitieråden. Jag ber
att få till bevis för min sats taga ett exempel ur högen. Ett jernvägs-
tåg skall passera en bro, banvaktaren försummar sig, bron är öppen och
hela tåget störtar i Norrström. Exemplet är talande. Det hör visserli¬
gen icke till saken, men borde dock föranleda till ändring i tänkesättet.
Nu för liden synes man vilja blott berömma de högre einbetsmännen men
alldeles glömma de lägre och förbise den slöra vigt, de senare» befatt¬
ningar mången gång kunna hafva. Detta är den allmänna andan, men
eu omkastning i tänkesättet kara lätt ega ruin. Emellertid vidhåller jag
mitt förut gjorda yrkande.
Herr Grefve Sparre: Eu talare på förmiddagen, som replikerade mig,
yttrade, att det vore så mycket mindre skäl för mig att protestera mot
det af Stats-Utskottet i denna punkt föreslagna vilkor, som Utskottet
enhälligt besluta detsamma, och ingen enda af dess ledamöter deremot
reserverat sig. Jag är af eu motsatt mening. Jag påminner mig från
den tid, då jag satt i Svea Hofrätt, att det berättades mig, att, då i
Högsta Domstolen föredrogos besvär öfver någon Hofrätts utslag, Högsta
Domstolens ledamöter mule'.stundom frågade föredraganden: “ha’ de varit
eniga i Hofrätt eu ?“, och att, om svaret biet jakande, yttrades: “då få vi
vara noggranna i pröfningen af saken K Det händer ofta, mine Herrar,
att då en viss opinion kommer på, saken går igenom, utan att man så
noga tänker på följderna. Man har i förmiddagens plenum sagt, att “den
allmänna opionen“ kräfde det af Utskottet föreslagna tillägg. Hvad vigt
bör man tillägga denna så kallade “allmänna opinion"? Om den är grundad på
verkliga skål, då böjer jag mig för densamma, men om den, såsom det
någon gång händer, kommer, man vet ej hvarifrån, tar fart, upprepas,
idislas och accepteras af dem, som ej så noga satt sig in i saken eller
tänkt på dess följder, då, mine Herrar, är det en verklig pligt för den,
som
Den 25 Februari, e. in.
193
som gjort det, att uppträda mot eu på inga skäl grundad “allmän opi¬
nion11! Detta har inträffat bär. Hvarföre vill man då så strängt förbjuda
Justitierådeu att sysselsätta sig med annat än det som hör till deras
embete? Tron I, mine Herrar, att det kan vara nyttigt, att de, som i
sista instansen skola döma öfver vårt* väl och ve, såsom kinesiska manda¬
riner afstängas från hela den öfriga verlden för att liksom puppan inne¬
sluta sig i sitt skal, utan att erhålla den ledning för omdömet, deu skärpa
i blicken, den erfarenhet, som affärslifvet lenmar? Att ställa så till är
just det allra skadligaste, och derföre måste jag bekämpa Utskottets för¬
slag i denna punkt. Ja, jag vore till och med mera benägen att rent
utslå all lönetillökning än att bifalla en sådan med det af Utskottet före¬
slagna vilkor. Och på hvad sätt tror man sig kunna förhindra Justitie-
råden att åtaga sig andra uppdrag, eller hvad för ondt ligger det deruti
att desse embetsman sysselsätta sig med andra saker än sin tjenst, alle¬
nast denna icke derigenom försummas? Tron I, mine Herrar, att de syssel¬
sättningar, en eller annan af de nuvarande ledamöterne i Högsta Dom¬
stolen har bredvid sitt embete, inverka störande på hans domarekall?
Hvaruti bestå då dessa bestyr? Man har sagt att ett af de nuvarande
Justitierådeu skulle hafva icke mindre än 11 enskilda befattningar, och
jag har nu i afton sett samma uppgift i eu tidning. Men hvad är det
för befattningar? Jo, ordförandeskap i sällskapet “Pro Patria", ledamot¬
skap i styrelsen för Städernas Allmänna Brandstodsbolag, vice ordförande¬
skap i vissa fromma stiftelser m. m. Tro Herrarne att t. ex. samman¬
trädena i “Pro Patria1-, som inträffa två eller tre gånger om året, upp¬
taga så mycken tid! Och hvad menar man egentligen, då man säger att
sådana befattningar upptaga tiden? Kan någon tro, att eu embetsmans
tid är så upptagen, att han icke har någon timme af dygnet ledig att
egna åt andra göromål än tjensten? Om han sofvel- mindre och arbetar
mera, livad är det för ondt deruti? Tro Herrarne, att de embetsmål! äro
de skickligaste, som använda all den tid, som ej oundgängligen erfordras
för tjenstens skötande, till hvila eller förströelse? Hej, tvärtom, ju mera
embetsmannen anstränger sig, desto mera ökas hans krafter, ju mer han
spänner tanken, desto mer uträttar han. Förbjuder man Högsta Dom¬
stolens ledamöter att sysselsätta sig med annat än hvad till deras em¬
bete hörer, då beröfvar man dem den tankeskärpa, den omdömesförmåga,
den vidgade blick, som deltagandet i affärslifvet medför, och på samma
gång beröfvar man ock, såsom redan blifvit påpekadt, samhället gagnet
af deri insigtsfulle juristens upplysningar och råd på annan plats än i
domstolen. Ur begge dessa synpunkter handlar man illa genom att fast¬
ställa ett sådant vilkor, som det af Utskottet nu föreslagna. Jag tror
icke att man bör isolera embetsmännen och borttaga dem från annan
verksamhet, och aldraminst tror jag, att, genom eu sådan åtgärd i fråga
om våra domare, deras utslag och domar skulle vinna derpå.
Jag har i denna fråga visst icke haft för afsigt att tala till förmån
för våra Justitieråd i pekuniärt afseende, utan derföre att jag är fullt
öfvertygad om det af Utskottet föreslagna stadgandets skadlighet, är det
som jag här uppträdt mot Utskottets förslag och velat i protokollet ned¬
lägga min protest emot eu bestämmelse, som, i händelse den af Riks¬
dagen godkännes, man förr eller senare lär ångra.
jUrked. Prot. 1674. 2 Afd. 1 Band.
13
194
Den 25 Februari, e. m.
Herr Peter Olsson: Då jag i förmiddagens plenum begärde ordet,
var det i anledning af ett anförande af den ärade representanten för We-
sterås. flan ansåg nemligen Stats-Utskottets nu föreliggande betänkande
vara af den beskaffenhet, att han hoppades att representanten från Got¬
land skulle komma med sin utlofvade “fortsättning" emot detsamma, flan
yttrade vidare, att han i Utskottets betänkande funnit eu enda god åsigt,
nemligen den att Högsta Domstolens ledamöter hade en så upphöjd ställ¬
ning, att do borde vara fullkomligt oberoende och i följd deraf äfven åt¬
njuta eu högre aflöning, men såsom ett skäl derför att det af Utskottet,
för åtnjutande åt' ifrågavarande lönetiliökning föreslagna vilkor icke borde
antagas, anförde lian, att, om vilkorot fastställdes, industrien i vårt land
skulle göra eu förlust och de allmänna ärenden, i Indika Högsta Dom¬
stolens ledamöter nu deltaga, beröfvas desse embetsman» hägn. Vidare
yttrade lian, att, sådana föreskrifter skulle sakna all betydelse, om veder¬
börande icke frivilligt ville rätta sig derefter.
Hvad nu först beträffar den skada och förlust, som för industrien
och andra allmänna företag skulle uppkomma derigenom, att ledamöterne
i Högsta Domstolen förhindrades att befatta sig med sådana angelägen¬
heter, så föreställer jag mig, att denna skada komme att inskränkas till
sådana företag, som bär i hufvudstaden förekomma, ty, såvidt jag vet,
taga icke Justitierådeii någon del i de företag, som uppstått i öfriga
delar af landet. Jag vill härmed visst icke hafva sagt, att icke den in-
dustriela verksamheten här i hufvudstaden befinner sig på eu hög ståndpunkt,
men deremot vill jag icke gå in på den åsigten, att icke i andra delar
af riket störa industriela företag hafva uppblomstrat äfven utan biträde
af ledamöterne i Högsta Domstolen. Jag tror således, att denna af den
ärade talaren framställda anmärkning mot förslaget förlorar sin betydelse,
då äfven på de orter, der ledamöterne af Högsta Domstolen icke utöfva
någon verksamhet, finnas både bolag och andra institutioner, som äro i
ett, med hänsyn till för handen varande omständigheter, blomstrande till¬
stånd.
Att eu sådan föreskrift, som den af Utskottet nu föreslagna, skulle
sakna all betydelse, utan för såvidt Högsta Domstolens ledamöter frivilligt
rättade sig efter densamma, och att ifrågavarande vilkor derföre borde
uteslutas, det kan jag för min del icke finna. Jag föreställer mig nem¬
ligen, att det skulle vara att handla inkonseqvent, om representationen,
derföre att vederbörande måhända skulle finna det angenämt att icke
rätta sig efter de föreskrifter, som i detta hänseende möjligen kunna
gifvas, skulle vilja att sådana föreskrifter helt och hållet saknades. Jag
tror att denna Herr Treffenbergs åsigt är rent af omöjlig att tillämpa
vid ett sådant fall som det föreliggande och skulle leda till de orimligaste
konseqvenser.
Deu ärade talaren yttrade vidare, att, om Utskottets förslag angående
ifrågavarande vilkor komme att blifva Riksdagens beslut, Högsta Dom¬
stolens ledamöter, åtminstone de nuvarande, skulle afstå från lönetillskottet
och åtnöja sig med deu nuvarande aflöningen, men tillika bibehålla de
särskilda befattningar eller uppdrag de nu kunna hafva. Ja, vill man
fatta denna föreskrift på det sätt, som den ärade representanten för We-
sterås gjort, så tror jag dock, att Riksdagens i detta hänseende uttalade
Den 25 Februari, e. m.
195
mening i allt fall skall komma att på Justitieråden utöfva åsyftad verkan,
och att det vore att nedsätta deras anseende, om man förmodade att
desse höge embetsman icke skulle fästa något afseende vid en af Riks¬
dagen uttryckt önskan. Jag vågar för min del icke hysa den uppfattnin¬
gen, att desse embetsman, för hviska jag hyser det största förtroende och
åt hvilka jag lemnar mitt fulla erkännande, skulle, sedan Riksdagen till-
kännagifvit sin åsigt och önskan i detta fall, icke akta på densamma utan
följa sitt eget tycke. Och om äfven, emot förmodan, sådant skulle inträffa,
så finnas nog andra utvägar för Riksdagen att gifva nödigt eftertryck åt
sin sålunda uttalade mening.
Denna fråga är icke heller hvad man plägar kalla eu sensationsfråga.
Jag hyser den största aktning, och jag är öfvertygad derom att landet i
allmänhet hyser aktning för och lemnar ett rättvist erkännande åt leda-
möterne af Konungens Högsta Domstol, men det torde dock icke kunna
förnekas att rättmätigt klander försports just med afseende på de syssel¬
sättningar, Justitieråden, eller åtminstone vissa af dem, hafva och käft
utom sitt egentliga kall, och dä en löneförhöjning åt desse embetsman
nu biifvit begärd, så är det, synes mig, icke blott Riksdagens rättighet
utan äfven dess skyldighet att fästa Justitierådons uppmärksamhet på
detta öfverklagade förhållande. Utskottet har ingalunda, såsom jag tror,
föreslagit detta förbehåll i afsigt att i någon mån nedsätta Justitierådens
anseende, utan tvärtom velat uttala denna åsigt i det syfte, att anlednin¬
gen till sådana anmärkningar hädanefter skulle kunna förekommas. Af
detta skal har jag biträdt Utskottets ifrågavarande förslag och får nu
vördsamt yrka bifall till detsamma.
Herr Hjelm:'Sedan jag sista gången hade ordet, har en ärad talare,
Friherre Ericson, sökt visa olämpligheten af mitt förut gjorda yrkande,
flan förutsatte nemligen att mitt yrkande skulle innebära hinder för Kongl.
Maj:t — om det blefve Riksdagens beslut — att lemna Justitieråden för¬
ordnande till vissa tillfälliga uppdrag, äfvensom att hinder skulle derige¬
nom uppstå att begagna sig af deras större förmåga och vidsträckta er¬
farenhet. Ett sådant hinder är ju af Stats-Utskottet föreslaget i betän¬
kandets sista del, och som enligt min åsigt bör omfatta icke blott års-
uppdrag utan äfven privata uppdrag för kortare tid.
Samme talare ansåg äfven att mitt yrkande var stridande för val¬
rätten till donna Kammare. Jag vill med anledning häraf fästa uppmärk¬
samheten derpå, att mitt yrkande icke afsfig annat än hvad Utskottet
föreslagit i fråga om enskilda inrättningar eller bolag. Jag åsyftade så¬
lunda icke alls statsinstitutioner, eller hvad som kan strida mot grund¬
lagen.
Den ärade representanten från Westerås yttrade, att man icke gerna
kunde genom yttre lagbud åstadkomma hvad den egna känslan ej påbjöde.
Jag önskar att den ärade talaren måtte vidhålla denna åsigt, då bränvins¬
lagstiftningen förekommer till behandling. Hans yttrande innebar i kon-
seqvensen, att alla föreskrifter för embetsmännen äro öfverflödiga. Månne
han äfven anser landshöfdingeinstruktionen öfverflödig?
Grundlagen föreskrifver att Justitieråden icke få innehafva annan be¬
fattning i rikets tjenst. Jag föreställer mig att lagstiftaren dervid äfven
19(5
Den 25 Februari, e. in.
tänkt sig, att desse höge embetsman, på grund af en sådan bestämmelse,
icke heller sjelfve skulle vilja sysselsätta sig med enskilda uppdrag, dertill
förhindrade åt grannlagenhetsskäl, och för min del anser jag det vara
både nödvändigt och tror att det är med Justitieråd ens egen önskan öfver¬
ensstämmande, att de icke besväras med uppdrag, som iiro främmande för
deras embete, ty derigenom kommer lagen att lägga hinder i vägen för
såväl enskilda vänner som korporationer att besvära dem med framställningar
i sådan riktning, vare sig för uppdrag — enligt mitt yrkande — på längre
eller kortare tid. Jag kan icke heller tro, att den, som erhåller eu lön
af icke mindre än 10,000 R:dr, behöfver några biförtjeaster, och ett Ju¬
stitieråd bör icke befatta sig med att syssla i bolags och inrättningars
angelägenheter, annat än när det gäller att skipa rättvisa. Det ligger i
sakens natur, att landets högste domare böra vara fristående. Jag tror
icke heller, såsom talaren från West erås antydde, att Justitieråden sjelfve
skola komma att anse Utskottets förslag såsom någon “prickning", utan
att det tvärtom skall blifva till deras fulla belåtenhet.
Jag kan sålunda icke frångå mitt yrkande, jag gjorde under förmid¬
dagen, men ber att få ändra det, emedan jag förmodar att ett skri!'- eller
tryckfel insmugit sig i Utskottets förslag uti der förekommande orden
“som af Kongl. Maj:t sanktionerats" och yrkar att de utbytas mot “som
är af Kongl. Magt sanktioneradt", samt att ordet årligt utgår, och hem¬
ställer jag om proposition på detta yrkande.
Herr Philipsson: Ehuru jag öfverensstämmer med Stats-Utskottet
deri, att jag i likhet med detta anser, att Högsta Domstolens ledamöter
icke böra befatta sig med sådana angelägenheter, som i denna punkt om¬
nämnas, och uppbära aflöning för befattningar vid sidan af sitt embete,
kommer jag likväl i afseende å Utskottets hemställan i denna punkt till
ett helt annat resultat än det, hvartill Utskottet kommit. Det vilkor.
Utskottet uppställt för åtnjutande af den föreslagna löneförhöjningen, an-
ser jag nemligen skola komma att motverka det dermed åsyftade ända¬
målet. Då vid sistlidna års riksdag Lag-Utskottet behandlade Herr Da¬
nielssons förut i dag omförmälda motion, uttalade jag inom Utskottet den
åsigt, att jag gerna skulle hafva velat biträda motionen, derest densamma
afsett icke blott Justitieråden utan äfven andra af rikets högre embets¬
mål!. Jag hyser fortfarande den åsigt att sådane embetsman, hvilkas
fenster äro af en mera maktpåliggande natur och taga hela deras själs¬
kraft i anspråk, böra vara så väl aflönade, att staten kan fordra, att de
egna afl sin tid och verksamhet åt tj en sten. Men om staten har sådana
anspråk, så erfordras, att embetsmännen förl)judas att sysselsätta sig med
sadana enskilda angelägenheter, som i denna punkt omförmälas. Om
staten har skyldighet att låta embetsmännen äfven under sjukdom åtnjuta
lönen och att tilldela honom pension vid mera framskriden ålder — hvilka
förpligtelse!' ingen lärer förneka—så ligger just i denna omständighet, i
denna statens förbindelse anledning till den fordran på embetsmännen,
att han ej skall använda sin tid och sina krafter på annat håll. Om så¬
ledes har förelåge ett lagförslag, som föreskrefve att embetsman med
i ,000 riksdalers lön och derutöfver skulle förpligtas att icke åtaga sig
enskilda befattningar och uppdrag, vore jag sinnad att lemna min röst
Den 25 Februari, e. m.
197
åt detsamma. Men då ett sådant förslag icke förefinnes, och Utskottet
ej heller, såsom jag väl inser, kunnat, i saknad af motion derom, tillstyrka
ett rent förbud för Justitieråden att jemte embetet innehafva enskilda
befattningar, så har Utskottet sökt nå det åsyftade målet på en annan
väg, den nemligen att Utskottet gjort åtnjutandet af den högre aflöningen
beroende deraf att Justitieråden, icke blott de nuvarande utan äfven —
ty så måste man tolka detta vilkor —de blifvande, icke åtaga sig andra
med löneinkomst förenade befattningar och uppdrag. Men då Utskottet
ej kunnat gå tillväga på annat sätt, så har Utskottet ock kommit till ett
resultat, som, då man läser Utskottets hemställan, icke befinnes innefatta
något annat än att “Justitieråd, som jemväl från inrättning eller bolag,
som af Kongl. Magt sanktionerats, uppbär lön eller årligt arvode*, icke
må komma i åtnjutande af den förhöjda justitierådslönen. Deraf följer,
att ett Justitieråd måste anses vara i sin goda rätt, om han, åtnöjande
sig med den hittills varande lönen 8,000 R:dr, behåller de enskilda be¬
fattningar, Indika lian kan innehafva eller framdeles erhålla, ty Utskottet
har icke sagt, att han skall vara ovilkorligen skyldig att emottaga den
till 10,000 R:dr höjda lönen och afstå från de enskilda befattningarne
och dermed förenade inkomster. Jag anser Utskottets förslag mera egnad t
att vidmakthålla det hittills varande öfverklagade förhållandet, än ett
obetingadt bifall till den Kongl. propositionen skulle blifva, ty genom ett
bifall till den senare har Riksdagen alltid den utväg att i sin skrifvelse
till Kongl. Maj:t, med anmälan om anslagets beviljande, intaga den af Ut¬
skottet begagnade motivering, som ju innefattar bland annat, att löne¬
förhöjningen ansetts erforderlig, enär Justitieråden icke torde böra åtaga
sig bestyr af ifrågavarande natur.
Ett ytterligare skäl för mig att yrka afslag på Utskottets hemställan
i denna punkt är det, att det af Utskottet stipulerade vilkoret är temli-
gen oklart och obestämdt. Det lemnar nemligen rum för villrådighet och
oriktighet i tillämpningen. Det talar blott om sådana inrättningar eller
bolag, som af "Kongl. Maj:t“ sanktionerats. Men nu finnas flera bolag,
som icke sanktioneras af Kongl. Maj:t, men ändock äro af samma be¬
skaffenhet som de af Kongl. Maj:t sanktionerade, t. ex. sådana brandstods¬
bolag, hvilkas reglor fastställas af Konungens Befallningshafvande, samt
Falu bergslags bolag m. fl. Således skulle, i händelse Utskottets förslag
bifölles, de Justitieråd, som tilläfventyrs hafva eller erhålla aflönade be¬
fattningar i sistnämnda slags bolag, komma i bättre ställning än de leda¬
möter af Högsta Domstolen, som innehafva befattningar i inrättningar
eller bolag, som blifvit af Kongl. Maj:t sanktionerade.
Detta förhållande, jemte min bestämda öfvertygelse att, om Riksdagen
obetingadt bifölle Kongl. Maj:ts proposition om höjande af Justitierådens
löner till 10,000 R:dr, men tillika i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalade
sin åsigt i enlighet med Utskottets motivering, det åsyftade målet skulle
vinnas på ett bättre, säkrare och, om jag får så säga, lojalare sätt än
genom antagande af Utskottets förslag, föranleder mig att föreslå och
yrka, det Kammaren måtte bifalla Utskottets ifrågavarande hemställan,
dock med uteslutande af det deri förekommande tillägget: “dock under
vilkor — — — — —- — arvode “.
Jag anhåller vördsamt om proposition på detta mitt yrkande.
198 Den 25 Februari, e. m.
Med Herr Philipsson instämde Herr Isberg,
Herr Liss Olof Larsson: Sedan så många talare uppträdt till Ut¬
skottets försvar, återstår icke mycket att tillägga, och jag både således
kunnat afstå från ordet, om icke den näst föregående talaren emot Ut¬
skottets förslag framdragit några skäl, som jag ber att få upptaga och
vederlägga. Han yttrade sålunda, att, genom det af Utskottet föreslagna
vilkor för åtnjutande af löneförhöjningen, det icke vore Justitieråden ab¬
solut förbjudet att innehafva andra enskilda befattningar eller uppdrag,
och att det vid sådant förhållande icke vore värdt att bifalla Utskottets
förslag, enär enligt detsamma det kunde bero af Justitieråden sjelfve att
taga emot den tillstyrkta löneförhöjningen eller icke. Jag är af motsatt
mening och anser att Utskottet saknat rätt att fastställa ett absolut för¬
bud i detta afseende och derföre rätteligen åtuöjt sig med att uppställa
ifrågavarande vilkor för den högre- aflöningens åtnjutande. Han yttrade
vidare emot stiliseringen i Utskottets hemställan, att bolag finnas, som
icke blifvit af Kong! Maj:t sanktionerade, och att det enligt förslagets
ordalydelse icke vore Justitieråden förbjudet att från sådana bolag upp¬
bära lön eller årligt arvode. Denna anmärkning är riktig, och Utskottet
har icke heller förbisett detta förhållande, men kunde å andra sidan icke
heller finna någon annan gräns för bestämmelsen härutinnan. Utskottet
stannade således härvid, i den förhoppning att Högsta Domstolens leda¬
möter skulle genom Utskottets tydliga uttalande i motiveringen se hvad
Riksdagen haft för önskan i detta fall.
Herr Grefve Sparre yttrade, då han nyss hade ordet, att det vore
nödvändigt att Justitieråden hade andra befattningar vid sidan af sitt
embete, på det att Justitieråden skulle erhålla den skarpa omdömesför¬
måga, den vidgade blick och den erfarenhet, som deltagandet i affärs-
lifvet vore egnadt att meddela. Ja, om detta påstående är riktigt, då
måste man hafva begått ett stort misstag, då man skref grundlagen och
deri förbjöd Justitieråden att innehafva andra befattningar i rikets tjenst,
ty med lika skäl som Grefve Sparre nu förfäktat sin mening, kunde man
säga att Justitieråden borde hafva ett embete här och ett embete der
för att derigenom förvärfva sig mera erfarenhet. Jag tror dock att de
personer, som tagas till Justitieråd, till följd af embetets natur ingalunda
äro några oerfarna ynglingar, utan män pröfvade i lifvets skola och hvilka
således redan innan de hunnit till denna plats förvärfvat sig erfarenhet.
Grefve Sparre yttrade vidare, att han icke kunde finna hvad det läge för
ondt deruti att Justitieråden hade befattningar vid sidan af sitt embete,
om de sofvo några timmar mindre och arbetade några timmar längre, än
eljest är fallet. Jag är dock af den mening, att då staten betalar eu
så stor lön till Justitieråden, staten ock har rätt att fordra hela deras
arbete, ty medges måste, att de med detta embete förenade göromål äro
så stora och maktpåliggande, att arbetet ganska val räcker till och att
dessa embetsman icke behöfva gå sysslolösa. Grefve Sparre yttrade vidare,
att det vore att beklaga om så erfarne män som Justitieråden icke finge
användas i kommunala värf, men då, såvidt jag vet, dylika uppdrag icke
medföra någon löneinkomst, lärer det af Utskottet föreslagna vilkor icke
utgöra hinder för Justitieråden att emottaga sådana uppdrag. Man har
Den 25 Februari, o. m
190
vidare sagt, att Justitieråd^» genom att betjena bolag och andra enskilda
inrättningar icke behöfva derför undandraga någon del af den tid, som
bör användas för tjensten. Af taxeringslängderna finner man dock att
åtskilliga Justitieråd från enskilda bolag uppbära så stor aflöning att
densamma utgör icke mindre än fjerdedelen af Justitierådens samman¬
räknade årsinkomster. Jag tror icke, att dessa bolag bestå en dylik af¬
löning utan att i gengäld fordra ett motsvarande arbete, och det är detta
arbete som jag vill komma åt för statens räkning. Men om påståendet
att dessa enskilda befattningar icke borttaga . någon tid är riktigt, då
ställer sig frågan ännu sämre lör dem, som vilja borttaga det af Utskot¬
tet föreslagna vilkoret. Frågan blir då den, huruvida det arvode, Justitie¬
råden uppbära från enskilda inrättningar eller bolag är en ren present
från bolagens sida. Jag vill visst icke antaga att förbållandet är sådant,
men om det är sannt att sådana b, fattningar icke upptaga någon tid,
då måste ock aflöningen vara en ren procent och detta är nära nog det
värsta, man kan tänka sig. Då jag, för min del, icke kan förutsätta så¬
dant utan måste antaga att Justitierådens aflöning från bolagen betingar
ett motsvarande arbete, men jag önskar att detta arbete må komma
staten till godo, så bär jag inom Utskottet biträd t förslaget om upp¬
ställandet af ifrågavarande vilkor för åtnjutandet af den högre aflöningen
och yrkar nu bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Friherre Ericson: För den, som vill motsätta sig ett förslag, finnas
vanligen två olika sätt att gå tillväga. Det ena är det., då man öppet
erkänner sig vara förslagets motståndare. Med denne är saken klar.
Man försvarar sin åsigt och vederlägger hans skäl. Det andra sättet äl¬
dst, som begagnas af den, som säger: Jag gillar flen riktning, hvari för¬
slaget går, men kan icke godkänna detsamma, emedan jag vill gå ännu
längre. Den senare metoden är vanlig, då man ej vill bifalla ett för¬
slag, men hyser vissa betänkligheter vid att öppet motsätta sig detsamma.
Jag vill härmed icke säga att Herr Philipsson tillhör sistnämnda kategori,
men vågar dock påstå, att han nu begagnat denna metod. Jag har be¬
gärt ordet för att, i den händelse Herr Philip ssons förslag skulle till¬
vinna sig något afseende, fästa uppmärksamheten derpå, att han begått
ett misstag, då lian förmenar att om Kammaren skulle bifalla Utskottets
hemställan, dock med uteslutande af det deruti föreslagna vilkor, detta
vilkor skulle kunna erhålla eu plats i den skrifvelse, hvaruti Riksdagen
tillkännager, att Kongl. Maj:ts framställning om förhöjning af Justitie¬
rådens löner blifvit af Riksdagen bifallen. Sådant blir icke förhållandet,
ty det är gifvet, att, om Riksdagen afslår Utskottets förslag och bifaller
Kongl. Maj:ts nådiga proposition, de motiv, som legat till grand för
Utskottets af Riksdagen afstadna hemställan, icke kunna intagas i Riks¬
dagens underdåniga svar på den Kongl. propositionen.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Ehuru jag i allmänhet icke är
böjd för att öka högt uppsatte embetsmäns löner, Inträder jag dock Ut¬
skottets förslag, emedan det afser att gifva Högsta Domstolens leda¬
möter eu ställning, oberoende af allt sidoinflytande både i ekonomiskt af¬
seende och i afseende å den ställning, hvari de befinna sig, då de vid.
200
Den 25 Februari, e. m.
sidan af sitt embete innehafva enskilda befattningar. Då vid sistlidna
års riksdag Lag-Utskottet behandlade Herr Danielssons motion i samma
syfte, var jag inom Utskottet af samma mening som nu, och jag tror
icke att Riksdagen bör frångå sina då uttalade åsigter. Jag är ense
med Herr Philipsson derom, att, om man i denna sak gått ett steg län¬
gre, sådant varit både nyttigt och lämpligt, men jag tror dock att Stats¬
utskottet icke kunnat komma längre än nu skett. För att taga steget
så långt ut, som Herr Philipsson önskar, erfordras en grundlagsändring.
Lag-Utskottet vid sistlidne riksdag har i motiveringen till sitt betänkande
N:r 26 tydliggjort det oegentliga, att i grundlag och civillag upptages
olika bestämmelser i samma ämne, hvarigenom man, å sätt föreslaget var,
skulle skilja mellan frågorna så, att man genom en civillag förbjuder
Justitieråden att innehafva befattningar i enskilda inrättningar eller bolag,
och i grundlagen förbjuder dem att innehafva andra embeten i statens
tjenst. Härigenom skulle uppkomma två slags lagstiftningar i samma
fråga, och detta kan väl icke vara lämpligt, hvaraf följer, att om man
vill hafva de öfverklagade olägenheterna undanröjda, på sätt Herr Philipsson
uttalat, eu förändring i grundlagen måste vidtagas. I ofvannämnde be¬
tänkande — som af båda Kamrarne godkändes — anförde Lag-Utskotter.
vid nämnda riksdag, såsom skäl för sitt afstyrkande af bifall till Herr
Danielssons motion, dessa märkliga ord, hvarpå jag ber att få fästa Kam¬
marens uppmärksamhet: “Af dessa skäl, och då motionärens yrkande, att
genom lag måtte stadgas, att blifvande Justitieråd icke skulle få mottaga
enskilda aflönade befattningar eller uppdrag, förutsätter lagstiftningens
inblandning i rent privata förhållanden — eu inblandning som alltid är
vådlig och i förevarande fall måste anses desto mera obefogad, som inne-
hafvarne af det höga embete att döma Konungens dom nog böra af sig
sjelfva till fullo beakta sin pligt att ej åtaga sig något uppdrag, som i
någon mån hindra dem att med nit fullgöra sina embetsåligganden —
kan Utskottet icke heller i denna del understödja motionen“.
Huru hafva nu Justitieråden efterkommit denna af båda Kamrarne
uttalade önskan? Om man genomläser Stockholms stads taxeringslängd^-,
så finner man, att åtskillige Justitieråd icke aktat på denna Riksdagens
vink utan fortfarande innehafva en stor del enskilda aflönade befattnin¬
gar. Skall Riksdagen nu bevilja eu ytterligare förhöjning i aflöningen åt
Justitieråden och ändock tillåta dem bibehålla dessa enskilda befattnin¬
gar. Detta vore ej klokt, ty det är allmänt erkändt, att dessa enskilda
befattningar inverka menligt och störande på tjensten. Man måste således
antingen bifalla Utskottets iörslag, sådant det är, eller ock alldeles afslå
den äskade löneförhöjningen. Något skäl till att borttaga det föreslagna
vilkoret och ändock höja lönen är ej af behofvet påkalladt, då Högsta
Domstolens ledamöter genom sina åtagna uppdrag i enskilda inrättningar,
ofta beredas högre inkomster än det äskade dyrtidstillägget, och således
i ekonomiskt afseende kunna vara i eu oberoende ställning löneförhöjnin¬
gen förutan. Under diskussionen bär Herr Grefve Sparre yttrat några
beaktansvärda ord, och jag kan icke underlåta att uttala min förvåning
deröfver att en så hög embetsman, som han, velat förfäkta den meningen,
att, fastän, såsom det blifvit uppgifvit, ett af de nuvarande Justitieråden
innehar icke mindre än 11 enskilda befattningar, sådant icke skulle verka
Den 25 Februari, e. m.
201
menligt på arbetets gång i Högsta Domstolen samt att, om eu sådan em¬
betsman ville sofva mindre och arbeta mer än eljest, detta borde vara
Riksdagen likgiltigt. Detta kan väl icke betyda annat än, att embetsmän-
nen i allmänhet och till och med ledamöterne i Högsta Domstolen icke
vårda sig mera om sina fenster än att de, sedan de gjort ett visst ar¬
bete, hellre öfverlemna sig åt hvila eller förströelser än att arbeta litet
mera på sina tjensteåligganden. Men då. efter hvad Herr (trefven uppgaf,
Justitierådens tid är väl tillräcklig för skötande af enskilda befattningar,
anser jag deremot det vara skadligt att tillåta dem bibehålla dessa be¬
fattningar, då jag tror att de hafva full sysselsättning i sitt vigtiga kall,
om de skola skota, det med den omsorg som fordras.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag. Skulle Justitieråden fortfa¬
rande icke akta på Riksdagens önskan, så har Riksdagen nog utväg att
skaffa sig gehör.
Herr Tre ff eu berg: Herr Talman, mine Herrar och Herr Danielsson
särskild!! Jag anhåller, att Herr Danielsson nästa gång, då han gör mig
den äran att citera mina yttranden från äldre riksdagar, gör det så, att
det icke uppstår eu vrångbild, af hvad jag verkligen yttrat. Herr Daniels¬
son sade nemligen i förmiddagens plenum, att jag skulle vid sistlidna riks¬
dag yttrat mig i det syfte, att jag, derest Justitieråden erhölle tillräcklig
aflöning, icke ville motsätta mig ett förbud för dem att vid sidan af sitt
embete emottaga andra befattningar och uppdrag, och den ärade talaren
fann det vara högst besynnerligt att jag, då Riksdagen nu vore på god
väg att bereda Justitieråden en tillräcklig löneinkomst, ändock fortfarande
ansåge det af Stats-Utskottet föreslagna vilkor olämpligt. Jag ber att
få erinra Herr Danielsson derom, att sedan jag i mitt anförande vid
sistlidne riksdag utgått från den anmärkningen att alla boi’de vara “ense
derom att det måste anses vara i hög grad klandervärd^ om tillräckligt
aflönade tjensteman emottaga andra tjenster eller uppdrag af sådan be¬
skaffenhet, att dessa inkräkta på den tid, som ju i sjelfva verket är sta¬
tens egendom14, jag sökte visa, att Justitieråden icke med skäl kunde
inrangeras under denna kategori af embetsman eller att de icke vore i
åtnjutande af “en efter deras höga embetsställning afpassad aflöning4'.
Vidare visade jag, att det under sådana förhållanden icke vore någon
fördel utan tvärtom en förlust både för staten och domare-embetet, om
ett förbud, likartad! med det af Utskottet nu föreslagna, meddelades.
Ytterligare aniörde jag, att jag dittills i mitt resonnement utgått från
den föreställningen, att Justitierådens nuvarande aflöning vore otillräcklig
och att det vore gifvet, att, om den förutsättningen vore falsk, hela den
byggnad jag derpå rest äfven folie. Derefter fortsatte jag, ord lör ord,
sålunda: “Men äfven om man antager, att Justitierådens aflöning är till¬
räcklig, återstår dock att tillse huruvida det vore rätt välbetänkt att
absolut förbjuda desse embetsmän att mottaga andra allmänna eller
enskilda aflönade befattningar eller uppdrag.44 “Äro nemligen icke dessa
befattningar eller uppdrag ofta af den stora vigt för en mängd inrätt¬
ningars, associationers och enskildes rättsförhållanden och intressen, att
det måste anses som eu stor förlust äfven för dessa befattningar, om
personer med de kunskaper och den erfarenhet, som skola förutsättas
202
Den 25 Februari, e. m.
lios Högsta Domstolens ledamöter, icke kunde af det medborgerliga för¬
troendet uppsökas med uppdrag att utöfva hägn och tillsyn öfver dessa
inrättningar?•“ Sådant var mitt yttrande du, och Herr Danielsson be¬
hagade således finna, att hvad jag i förmiddags yttrade icke står i strid
med de åsigter, jag sistlidna riksdag uttalade.
Detta beriktigande var liufvudändamålet med mitt uppträdande nu.
Men Herr Olsson fällde nyss ett yttrande, som jag anhåller få med nå¬
gra ord bemöta. Han syntes nemligen hafva uppfattat mitt anförande i
denna fråga så, som om jag motsatte mig det af Utskottet föreslagna
vilkor hufvudsakligen derföre att jag ömmade för “industriel:^, och häri
tilläde, att, om mitt resonnement varit riktigt, det vore förunderligt att
industrien i landsorten befunne sig i eu blomstrande ställning, ehuru
den måste sakna det stöd, som anlitandet af Justitierådens erfarenhet
och insigter måste innefatta. Jag vill fästa den ärade talarens upp¬
märksamhet derå, att jag icke ens nämnde ordet “industri11. Och hvad
särskildt angår den del af industrien, som heter bankindustrien, får jag
förklara att jag för densamma ingalunda ömmar så mycket att jag anser
denna industri icke kunna reda sig utan Justitierådens biträde. Men
det finnes andra befattningar, livilkas handhafvande ingalunda är ofören¬
ligt med justitierådsembetet och deribland — för att nu lemna å side
eu mängd uppdrag med mera materiela beröringspunkter — befattningar
åt en alldeles motsatt beskaffenhet med ideelt syfte. En särskild an¬
ledning att påminna härom har jag fått genom det utdrag af Stockholms
städs taxeringslängder för år 1872, som Utskottet haft sig angeläget att
presentera, då häraf nemligen visar sig. att ett af de dåvarande Justitie-
råden tillika innehaft befattningen såsom sekreterare i Svenska Akade¬
mien, hvilken ju är eu af Kongl. Maj:t sanktionerad institution. Jag
frågar Eder, mine Herrar, om någon hört påstås, att denne nyligen
atiidne ledamoten af Högsta Domstolen försummat något af hvad till
hans domarekall hörde? Oålvorna äro ju så olika hos olika personer,
snabbheten i uppfattningen, skärpan i omdömet, liflighet i minneskraf-
ten, styrkan och uthålligheten i arbetsförmågan större hos den ene än
hos den andre; och Grefve Sparre anmärkte i förmiddags att embets-
mannabefattningarne icke i allmänhet i vårt land äro så ansträngande,
att de icke lemna dess innehafvare någon tid öfver för annan syssel¬
sättning än tjenstegöromålen.
Då jag förra gången hade ordet, framställde jag icke något yrkande,
emedan, jag upp fattade Grefve Sparres yttrande såsom hade han yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men då jag icke med säkerhet vet om
Herr Grefven det gjorde, tillåter jag mig nu yrka bifall till den Kongl.
propositionen i denna punkt.
Herr Törnfelt: Då en person har fullmakt på ordinarie tjenst, så
sitter han last der och vet att han får uppbära löneförmånerna äfven
om lian icke sköter tjensten så särdeles förträffligt. Har han då äfven
utväg att fä lön på annat håll — menniskan är svag och kan lätt kom¬
ma i frestelse — så löper han fara att anse detta senare för hufvudsak
och sin egentliga tjenst för bisak. Dessutom tror jag att om ett Ju¬
stitieråd befattar.sig med affärer eller bolagsföretag han derigenom för-
Den 25 Februari, e. m.
203
värfvar många vänner, men också många ovänner och således under ut-
öfvandet af sitt domarekall kan komma att döma mellan sina vänner
och ovänner, men — jag upprepar det — menniskan år svag och kan
komma i frestelse. Jag tror man bör lyssna till livad som förr brukat
sfa i almanackan, om jag ej missminner mig: “när hvar och en sin syssla
sköter, så går oss väl ehvad oss möter“. För min del yrkar jag bifall
till Stats-Utskottets förslag.
Herr Uhr: Jag skulle icke begärt ordet vid detta tillfälle, om icke
uti den vederläggning, som riktats mot min ärade granne, hvilken är
känd för att vara både känslofull och vältalig, något blifvit utegiömdt,
som likväl innebär ett skäl för bifall till Utskottets förslag. Grefve
Sparre har framhållit att det skulle vara eu förlust för hela landet om
statsmakterna lörbjödo Högsta Domstolens ledamöter att nedlägga tid
och arbete vid enskilda företag. Ja, det är verkligen så bär i kufvud-
staden, att man icke tycker det rätt väl bestäldt med ett större affärs¬
företag, om man icke bär ett Justitieråd till ledare vid ölveiläggnmgaine.
Han sade också att herrar Justitieråd skulle -ligga af sig- om de ej fingo
vara med i det allmänna lifvet. Jag deremot tror att de höra hafva
genomgått den skolan innan de ernått eu så betydande position i staten
som justitierådsembetet. Hvad jag nu härvid ville anmärka, det är att
just genom att företrädesvis anlita Justitieråd vid privata företag, de¬
samma komma att stå i vägen för unga personer med stor förmåga,
bildning i allmänhet och specielt goda juridiska kunskaper, hvilka perso¬
ner mycket väl behöfva alla tillfällen att gorå sig kända, iöi att deii-
genoin vinna förtroende och vid förefallande bebo! till samhällets gagn
och nytta varda använda.
Herr Ola Andersson: Herr Talman, mine Herrar och—jag skulle
kunna tillägga — Herr Treffenberg särskilt. Äfven jag skulle icke hafva
begärt ordet, såvida ej eu särskild anledning förefunnes, nemligen den
omständigheten att ett yttrande, som representanten från Westerås på
förmiddagen fällde, hittills blifvit obesvärad!. Han undrade hur. det
skulle gå med konseqvensen såväl inom Stats-Utskottet som äfven inom
den af Utskottet styrda majoriteten i denna Kammare, ifall föreliggande
förslag bilolles, då — såsom den värde representanten påpekade — Kam¬
maren förra året afslog Herr Danielssons motion, som afsåg ett förbud
för Högsta Domstolens ledamöter just i samma riktning som föreliggande
förslag. Om jag kommer att rösta för bifall till Utskottets förslag
hvilket är min afsigt — så tror jag likväl icke att jag felar i konseqvens,
ehuru jag vid 1873 års riksdag röstade mot nämnda motion. Då var det
icke fråga om någon lönetiilökning, men nu ifrågasattes lönetillökning af
2,000 Kali- för hvarje ledamot i Högsta Domstolen.
Beträffande särskild! beskaffenheten af det yttrande, hvarpå jag syftar,
kan åtskilligt vara att säga. Möjligen skall jag dertill återkomma, en
annan gång, för tillfället inskränker jag mig att upprepa hvad eu talare
på stockholms-bänken för en tid sedan yttrade, nemligen en uppmaning
att behandla frågan passionsfritt.
204
Deri 25 Februari, e. m.
Herr Danielsson: Jag blef verkligen öfverraskad af den artighet
hvarmed representanten från Wes terås uppvaktade mig, då han till det
bär sedvanliga: Herr Talman, mine Herrar, fogade ett — och särskildt
Herr Danielsson. Hans artighet räckte tyvärr icke länge, ty han yttrade
kort derefter att jag uti en ‘vrångbild» framställt hans anförande förra
gången denna fråga behandlades åt Kammaren. Möjligen liar i en eller
annan detalj minnet svikit mig och jag således ej riktigt återgifvit hans
anförande, men man vet också att eu ock annan ledamot i denna Kam-
mare har förmåga att vid justeringen putsa upp sina anföranden, hvithet
jag visserligen icke vill påstå här är fallet, ehuru sådant kan ske
Den arade representanten uppläste äfven Lag-Utskottets utlåtande
som han tilläfventyrs ansåg utgöra ett skäl för påståendet att de skrifna
lagarna icke mycket betyda, men att man snarare bör sätta sin lit till
tjenst em ärmens samvete och heder. Det vore mycket bedröfligt om icke
töist och främst de skrifna lagarna skulle galla. Visserligen är samvetets
bud också en lag, men tillämpningen deraf får icke göra intrång på den
skrifna lagen, hvartill eu redlig medborgare först och främst bör hålla sig.
*°.Ta äret *äS j«g e“ uppgift att åtskilliga domare blifvit ålagda
böter för tjenstefel. Utan tvifvel hade de icke blifvit bötfällda, om de
icke någon gång förgätit den skrifna lagen, kanske jemväl samvetets och
phgtens bud varit åsidosatta.
Jag fortfar i det yrkande jag på förmiddagen framställde.
-i„ Heir Peter Olsson: Jag får svara Herr Treffenberg att det icke
tillhör mig att undersöka än mindre afgöra, huruvida en ledamot af
Högsta Domstolen, derföre att lian varit sekreterare i Svenska Akademien
försummat sitt domare-embete, aldraminst då denne högt aktade ledamot
åt Högsta Domstolen nyss lemnat det jordiska lifvet, men hvad som till¬
hor mig såsom ledamot af Andra Kammaren och Stats-Utskottet, det är
att undersöka huruvida den ställning, Herrar Justitieråd enligt min upp¬
fattning måste intaga, tillåter deras verksamhet inom altärsverlden i all-
manhet, och detta finner jag vara förenad! med ganska stora olägenheter,
hvarföre jag anser Utskottets förslag väl grundad t. Jag vill icke och det
torde vara åt flere skal öfverflödigt att närmare ingå i granskning af
sa eu, men upprepar, att skäl funnits till klagomål öfver Herrar Justitie¬
råd8 verksamhet uti företag, som ligga helt och hållet utom området för
deras egentliga em betsförvaltning.
ne”.I' Sfaaff; Jag skall endast en kort stund upptaga Kam-
rnarens tid For mm del kan jag icke godkänna det vilkor för åtnjutande
åt lonetihokning åt Högsta Domstolens ledamöter, hvilket är ifrågasatt.
Orsaken ar ingalunda den att jag för min del icke önskar att Justitie-
rädens befattning med andra göromål än dem som falla inom embets-
forvaltningens område i möjligaste måtto inskränkas, utan mina betänk¬
ligheter härleda sig från sjelfva den formulering, Stats-Utskottet föreslagit.
Om Riksdagen beslutade i öfverensstämmelse med Utskottets förslag, skulle
det verkligen se ut som om den egentliga orsaken hvarföre ett Justitie¬
råd, som jemväl uppbär lön eller arvode från inrättning eller bolag, icke
finge åtnjuta lönetillägg, läge just uti den omständigheten att bolaget är
Den 25 Februari, e. m.
205
af Kongl. AJaj:t sanktionerad t. Då det å andra sidan synes vara välbekant
att eu mängd andra sysselsättningar inom det privata området t. ex.
förmynderskap, årsskifte och dylikt erbjuder sig för eu jurist, så synes
mig eu dylik formulering besynnerlig och otillfredsställande.
Hvad sjelfva saken beträffar, har den ärade representanten på Westerås-
bänken redan visat att det. föreslagna vilkoret kan leda till ganska märk¬
liga påföljder och dervid exempelvis framhållit att eu skald och fram¬
stående litterär förmåga — måhända den ende för platsen lämpliga —
derigenom skulle helt och hållet kunna utestängas från möjligheten att
verka såsom sekreterare i Svenska Akademien. En allmän bestämmelse
bör väl icke vara så affattad, att den hindrar personligheten att göra sig
gällande.
Jag vänder mig till slut till talaren på östgöta-bänken med eu
erinran att han uti sitt yttrande helt nyss gjorde sig skyldig till ett miss¬
tag, som en prest ej borde utsätta sig för.
Häri påstår nemligen att i den årliga almanachan finnes att läsa den
bekanta regeln: “när hvar och eu sin syssla sköter, så går allt väl ehvad
han möter“. Men denna regel står ej uti almanachan, utan — så vidt
jag minnes rätt — i slutet af hustaflan. Dessutom tillåter jag mig fästa
den värde talarens uppmärksamhet på att, om denna sats i sin fulla kon¬
seqvens skulle tillämpas på oss sjelfva här i riksförsamlingen, då behöf-
des blott i samma ögonblick att liksom blåsa bort oss allesammans, ty
vi hade icke här att göra. Det är egentligen icke vår syssla att repre¬
sentera svenska folket — den ene är landtbrukare, den andre domare,
den tredje grosshandlare o. s. v.
Herr Törnfelt: Nog vill jag minnas att den af mig citerade regeln
brukat stå uti slutet af almanachan. Ståude hvar han vill, så är den väl
lika kraftig. Hvad den föregående ärade talaren yttrade derom att med
tillämpningen af den regeln i dess fulla konseqvens man kunde blåsa
bort oss allesammans, emedan vår egentliga syssla icke är den att vistas
vid Riksdagen, så får jag svara att hvar och en af oss här har sin syssla
under riksdagen, ty enligt grundlagens föreskrift äro vi här församlade
för att syssla om hvad nödigt och nyttigt är för samhället.
Herr Grefve Sparre: Jag skulle visserligen icke hafva begärt ordet
om icke representanten från Helsingborg beträffande Högsta Domstolen
gjort den anmärkningen, att rättmätiga klagomål försports i landet. Har
då verkligen någon klagan försports att Högsta Domstolens ledamöter
icke sköta sina embeten ? Det är lättsinnigt att i en representantförsam¬
ling yttra sig på det sättet, ty aldrig har jag åtminstone hört klagomål
af sådan art anföras. Under den tid då göromålen inom Högsta Dom¬
stolen mer än vanligt hopats, arbetades både för- och eftermiddag. Icke
heror det på Domstolens ledamöter om en större eller mindre balans
uppstår, ty föredragningen fortskrider hvarje söknedag mål efter mål så
lort sig göra låter. Representatiouen bör icke öfver högsta domaremaktens
etöfvare kasta en så graverande beskyllning, så mycket mera orättvis som
man hitintills aldrig erfarit annat än att Högsta Domstolen fullgjort
sitt kall.
206
Den 25 Februari, e. in.
Medan jag har order, vill jag tillägga ännu eu liten anmärkning.
Om eu allmän mening i landet skulle utbilda sig derom att anmärkning
förefinnes mot Högsta Domstolens ledamöter, så finnes i sådant fall ett
tillräckligt korrektiv uti opinionsnänmden. Detta är en bättre utväg än
att förhindra Justitieråden från att sysselsätta sig; ty ingen domare är
till den grad sysselsatt åt" sitt embete, att lian icke kan hafva någon tim¬
ma af dagen ledig, och då är det bättre att lian äger något praktiskt
bestyr, som alltid i någon grad vidgar erfarenheten, än att han går syss¬
lolös.
Herr Peter Olsson: Herr Grefve Sparre har som bekant eu sär¬
egen förmåga att icke blott uttrycka sig utan äfven att tyda hvad som
må hafva yttrats inom Kammaren. För min del har jag aldrig inlåtit
mig på ett bedömande eller afgörande, huruvida Högsta Domstolens leda¬
möter försummat sina embeten såsom Justitieråd, utan jag bär sagt att
det förefunnits anledning till klagomål deröfver, att Högsta Domstolens
ledamöter befatta sig med sådana bestyr, som icke sammanhänga med
deras verksamhet såsom förvaltare af den högsta domaremakten. Om den
saken kan hvar och en sjelf öfvertyga sig, och jag behöfver ej närmare
angifva hvad slags företag jag åsyftar, tv ett beiänkandet vidfogadt ut¬
drag af Stockholms stads taxeringslängd lemmar derom underrättelser i
detalj. Huruvida derigenom försummelse uppkommit i deras embets-
förvaltning inom Högsta Domstolen, derom vill jag icke ingå i under¬
sökning.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen framställde
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan i oförändrad t skick
och dels på hvart och ett af de olika ändringsförslag, som af Herr Grefve
Sparre, Herr Hjelm och Friherre Ericson biifvit under öfverläggningen
afgifna, dels ock slutligen på Herr Jöns Pehrssons yrkande, att så val
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet som Utskottets hemställan måtte afslås.
Den förstnämnda af dessa propositioner ansågs vara med öfvervägande ja
besvarad; och hade Kammaren alltså utan förändring bifallit hvad Ut¬
skottet i detta mom. hemställt.
Lift. b.)
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Ådlercrentz: Efter det
beslut, Kammaren på förmiddagen fattade rörande det af Kongl. Maj:t för år
1874 äskade anslag till Justitiestats-expeditionen, bär jag föga hopp om bifall
till det Kongl. Majrts förslag, som innefattas i den nu föredragna punk¬
ten af Stats-Utskottets betänkande. För mig återstår blott att uttala
mitt beklagande deröfver, äfvensom att hänvisa till de hufvudmotiv för
dyrt i d s t i Hägg under år 1874, hvilka redan förut biifvit af mig anförda.
Herr A. Rundbäck: Då jag på förmiddagen tog mig friheten fram¬
ställa åtskilliga yrkanden, men medgaf att propositionen icke skulle ske
förr än vid femte punkten och ett af dessa yrkanden gick derpå ut, att
dyrtidstillagg måtte af Riksdagen beviljas för år 1874; samt denna fråga
Den 25 Februari, e. m.
207
nu är före, så hemställer jag, huruvida icke Kammaren behagade gå förbi
denna punkt till dess sjelfva grunderna för dyrtidstilläggens utbetalning
blifvit bestämda. Så bär skett i Första Kammaren, och jag anhåller vörd¬
samt om proposition på detta förslag.
Herr Talmannen förklarade att, då Kammaren redan på förmiddagen
fattat beslut derom, att den föredragningsordning borde följas som Ut¬
skottet uppställt, ansåg Herr Talmannen sig icke kunna upptaga Herr
Rundbäcks nu gjorda yrkande, såsom åsyftande ändring i den sålunda
redan beslutade föredragnings-ordningen. Ordet gafs härpå ånyo till
Herr A. Rundbäck, som nu yttrade: Vid det förhållandet att Tal¬
mannen nekat att — såsom jag hade föreställt mig kunnat ske — fram¬
ställa proposition att uppskjuta behandlingen af denna punkt, emedan
han anser sig dertill' förhindrad af ett redan fattadt beslut om föredrag¬
ningen, så får jag härmed förändra mitt yrkande på sådant sätt, att jag
nu påyrkar det lönetillägg jemväl för år 1874 måtte af Riksdagen be¬
slutas.
Herr O. B. Olsson yrkade bifall till Utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Sedan propositioner, i öfverensstämmelse med de
framställda yrkandena, blifvit gifna, bifölls Utskottets förslag.
ö:te punkten.
Litt. a.)
Härvid yttrade:
Herr Dickson: Herr Talman, mine Herrar! Det är egentligen
först vid denna punkt vi kommit in på frågan om dyr tid sfi Hägg och eu
diskussion om de principer, som med afseende härå skola följas, är såle¬
des här på sin plats. Vid det nu föredragna momentet A afhandlas vis¬
serligen endast dyrtidstillägg för år 1874, men jag anser det omöjligt att
diskutera ämnet utan på samma gång vidröra frågan om dyrtids tillägg
för år 1875 och vilkoren för åtnjutande deraf. Vid detta tillfälle vill
jag likväl icke ingå i någon slags pröfning, huruvida Kongl. Maj:ts förslag
med 30 procents tillägg eller Stats-Utskottets med 20 procent må kunna
anses för det rätta, icke heller om de öfriga vilkoren, men jag kan icke
underlåta att yttra, det jag för ruin del icke är fullkomligt nöjd med nå-
gotdera förslaget. Behofvet af dyrtidstillägg företrädesvis i de lägre tjenst-
graderna är obestridligt, och jag hade helst önskat att de lönetillägg, som
kunna komma tjenstemännen till godo, bestämdes att utgå efter en högre
procentberäkning för de lägre och en minskad för de bättre afiönade,
ungefär som Herr A. Rundbäck föreslagit. Jag gör visserligen icke något
208 Den 25 Februari, e. m.
yrkande härom, men skulle frågan återremitteras i denna punkt, vore det
icke mig emot.
Kongl. Maj:t har hemställt om dyrtidstillägg så väl för 1875 som
1874. Det är helt naturligt att Riksdagen och särskild! Stats-Utskottet,
som nu har att uppgöra inkomst och- utgiftsstat för 1875, i första rum¬
met skola fästa afseende vid behofven för 1875. Stats-Utskottet har äf¬
ven insett behofvet af dyrtidstillägg för nästa år och tillstyrkt Riksdagen
att bevilja ett sådant. Jag beklagar dock att Utskottet stadnat dervid,
då min önskan är, att Utskottet föreslagit dyrtidstillägg jemväl för 1874.
Väl vetande att, då jag vid detta tillfälle uppträder för att i min män
plädera för eu klass af statens tjenare, som onekligen förtjenar att få
sitt arbete lönadt, jag ingenting förmår uträtta mot den kompakta majo¬
ritet, som här finnes, gör jag det under intryck af den vemodsfulla kän¬
slan att jag fåfängt arbetar mot strömmen. Jag har icke hellre begärt
ordet för att på något sätt söka öfvertyga Kammarens majoritet, men
jag bär icke velat att Kammaren fattar ett beslut, som i min tanke är
fullkomligt stridande mot all rättvisa, utan att någon röst protesterar.
Utslaget är sannolikt på förhand gifvet i Kammaren, men ingen kan veta
huru det slutliga afgörandet blifver. Jag skulle önska — mine Herrar
— att denna fråga icke betraktas ensidigt. Innan jag fortsätter, vill jag
likväl först säga att jag för min del gör rättvisa åt Stats-Utskottet för
de motiv till afslag ä det äskade dyrtidstillägget för år 1874, indika
Utskottet framställt. Det är naturligt att, då riksstaten för år 1874
redan är fastställd, det strider mot god ordning att göra rubbning deri
utan trängande behof. Jag inser fullkomligt vigteu af detta skäl och
skulle derföre för min de! med anledning af de reservationer, som åtföljt
betänkandet, särskildt vilja framhålla att jag anser Grefve af Ugglas re¬
servation, deri han yrkar lönetillägg blott för 1874 och således synes
vilja afstå det begärda tillägget för 1875, innebära eu dubbel orättvisa,
ty han kan visserligen — betraktadt ur ren logisk synpunkt — hafva
rätt att säga, det behofvet är för ögonblicket och derföre fordrar snar
hjelp, men om vi nu sedan dyrtidstillägg blifvit föreslaget för år 1875
med det trängande behofvet för ögonen skulle bevilja lönetillskott icke
för 1875 utan endast för 1874, så skulle vi nästan gifva på handen att
man omöjligen kunde komma fram vid nästa riksdag med samma sak
igen. Om jag vore inskränkt till ett val emellan 1874 och 1875, gåfve
jag derföre dyrtidstillägg för det senare året, emedan Riksdagen i så fäll
skulle stå på mycket mera konstitutionel och parlamentarisk ståndpunkt.
Men jag anhåller att Kammaren ville betrakta frågan ur billighetens
synpunkt. Man får icke hålla alltför strängt på den regeln att riks¬
staten för 1874 redan är fastställd. Ingen regel utan undantag, och se¬
dan jag började deltaga i representationens arbeten, har ingen Riksdag
gått utaii att anslag beviljats att redan under löpande år utgå. Det fö¬
religger ett fullt exceptionelt fall, som gifver rättvisa åt ett sådant un¬
dantag, och det vore ömkligt att vid behandlingen af denna sak repre¬
sentationen betraktade sig ungefär på samma sätt som en privat man,
hvilken har behof af inånga, tjenare. Om arbetsgivare» insett att tjenar-
nes löner till följd af tidsförhållanden blifvit otillräckliga och framställ¬
ning
Den 25 Februari, e. m.
209
ning om förhöjning från deras sida göres vid årets början, ligger det då
rättvisa i att han svarar: nej, lönerna äro redan bestämda för detta år,
och oaktadt jag vet att ni väl behöfver en tillökning, så kunnen ni icke
få någon förr än nästa år. Det enda som kunde rättfärdiga ett så¬
dant handlingssätt vore om arbetsgifvaren befarade att debet och kredit
icke skulle gå ihop, men om han såg att finanserna voro blomstrande,
och att han kunde bära den ökade utgiften utan ringaste förlägenhet, så
borde han bevilja tjenstepersonalens rättmätiga begäran, och han gjorde
det troligen också. Riksdagen står nu i den lyckliga positionen att kunna
utan minsta olägenhet bevilja dyrtidstillägg äfven för 1874, ty efter all
sannolikhet skola årets inkomster i sjelfva verket komma att betydligt
öfverstiga de uppgjorda beräkningarne, så att endast ett ringa till¬
skott torde behöfvas för att bevilja lönetillskott jemväl för 1874, eu åt¬
gärd hvarigenom enligt mitt förmenande representationen endast skulle
fullgöra en gärd af rättvisa och billighet.
Helst hade jag önskat att båda momenten a och b behandlats i ett
sammanhang, då jag yrkat bifall till momentet b och med afseende å
momentet a anhållit om dyrtidstillägg jemväl för 1874, men då föredrag¬
ningen icke kunnat gå i den ordningen, så får jag vid det nu föredragna
momentet a vördsamt yrka, att Kammaren med utslag å Stats-Utskottets
hemställan beslutar att dyrtidstillägg till belopp och på vilkor, som Riks¬
dagen kan komma att antaga såsom gällande för 1875, jemväl skall utgå
för 1874.
Herr Clairfelt, Herr Isberg och Herr Hammarberg förklarade sig
instämma i Herr Dicksons yttrande; hvaremot Herr O. B. Olsson tillkän-
nagaf sig bifalla Utskottets hemställan, hvarefter öfverläggningen fort¬
sattes af
Herr Åstrand, som anförde: Herr Talman, miue herrar! Då jag
läste föreliggande Stats-Utskotts betänkande och särskild! motiveringen i
anledning af Kongl. Maj:ts begäran om dyrtidstillägg för 1874 till sta¬
tens embets- och tjensteman; kunde jag omöjligen föreställa mig att
TItskottet skulle komma till det slut, hvartill det lyckats leda sig. På
7:de sidan i utlåtandet står att läsa: “obestridligen har efter tiden för
senaste allmänna reglering af aflöningen för civile tjensteman priset på
de /lasta förnödenheter stegrats i högst väsendtlig grad, och denna steg¬
ring måste verka särdeles menligt för alla, som för sin utkomst äro
hänvisade till en viss bestämd inkomst.“ Oaktadt detta uttalande kom¬
mer Utskottet några rader längre fram till det resultatet att någon för¬
bättring i tjenstemännens afiöningsvilkor för 1874 icke bör medgifvas.
Jag får uppriktigt bekänna att jag ej förstår detta resonnement. Om
behofvet erkännes, så skall man väl söka afhjelpa det, men ej göra raka
motsatsen. Går jag till det privata lifvet, till näringarne, så söker man
alltid der afhjelpa de trängande behof, hvilka kunna framstå, Man nöjer
sig icke der att säga: “nej — vi hafva redan reglerat våra utgifter för
eu tid bortåt och ni måste derföre vänta.“ På sådant sätt har emeller¬
tid Stats-Utskottet motiverat sitt afslag, ehuru Utskottet erkänner att
m*d. Prof. 1874, 2 Afd. 1 Band, ]4
210
Den 25 Februari, e. m.
sedan tjenstemännens löner sist reglerades eller år 1856 så småningom
en prisstegring egt rum och för närvarande nått en oerhörd höjd. Att
under sådana förhållanden de lägst aflönade tjenstemännen måtte befinna
sig i en högst tryckande belägenhet, synes obestridligt. Lifvets allmänna
behof äro ungefär desamma för alla grader af statens tjensteman, åtmin¬
stone för tjensteman med familj. Det är just dessa allmänna behof,
hvilka mest drabbats af prisstegringen. Bostäder, viktualievaror, löner
till tjenstefel^ o. s. v. hafva enormt fördyrats. En famn ved kostar 40
å 50 Rall'. Är det då möjligt att tjensteman, som för icke många år
sedan ansågo sig kunna med 3,000 eller 4,000 R:dr i lön sätta eget bo, skola
under den enorma prisstegringen förmå slå sig fram, såvida ej lönein¬
komsterna under tiden ökats genom befordran, hvilket dock endast kan
hafva inträffat med ett fåtal. Under sådana förhållanden finner jag det
orättvist om Riksdagen vägrar det af Kongl. Maj:t begärda dyrtidstillägget
för innevarande år, endast af det skälet att 1874 års riksstat redan är
uppgjord. Huru många gånger hafva icke tillägg till budgeten beviljats.
Då nöden drabbade Småland och Norrland, svarade då Riksdagen på de
framställda förslagen om hjelp att ingenting för tillfället kunde göras,
emedan statsregleringen redan var uppgjord, men att Riksdagen skulle
vidtaga åtgärder för det kommande året, dervid underförstådt •— i fall
icke de behöfvande då redan svultit ihjäl? Den som har reda på saken
vet att förhållandet nu ungefär är detsamma med de minst aflönade
tjenstemännen, för hvilka det endast återstår att — om representationen
vägrar hjelp — anlita vigilansen i hopp att kunna upplefva den tid, då
de kunna erhålla en årsinkomst, tillräcklig icke allenast för en tarflig
existens, utan jemväl till amortering af den iråkade skulden.
Hvad hafva t. ex. vi riksdagsmän i arvode för fyra månader? 1,200
R:dr för våra egna personer, ty det är uttryckligen sagdt att arvodet
icke är beräknadt för familj. Efter denna grund skulle således lefnads-
kostnaden för en ogift man i hufvudstaden vara 3,600 R:dr. Denna be¬
räkning uppgjordes under en tid då allting var vida billigare än nu och
likväl har här i Andra Kammaren vid de tillfällen, då nedsättning i riks-
dagsmannaarvodet ifrågasatts (i synnerhet vid 1867—1868 årens riksdag)
svarats ett bestämdt “nej, med mindre än 1,200 R:dr kunna vi icke slå
oss fram i den dyra hufvudstaden“. Om nu så är, huru kan det då vara
möjligt för en gift. man att lifnära sig sjelf och familjen med 1,200 R:dr,
upptagen som han är från kl. 7 på morgonen till 11 på aftonen. Jag
åsyftar härmed speciel! vissa tjensteman vid jern vägstrafiken. Skola vi
hafva anspråk på dugliga tjensteman, skola vi uppehålla deras krafter i
arbetet och deras förtroende till framtiden, då få vi ej slå döförat till,
när vi, såsom Stats-Utskottet gjort, erkänna det berättigade i fram¬
ställningen.
Jag föreställer mig att Stats-Utskottets ledamöter skulle kunna nå¬
gon gång falla på den idéen att försöka ett nöje, som här är vanligt,
nemligen att åka skridsko. Flera af utskottsledamöterna taga icke lätt
vatten öfver hufvudet till följd af mer än vanlig kroppslängd, t. ex. Grefve
Bosse och Liss Olof Larsson; andre åter torde hållas uppe af ett godt
hull, men någon annan, t. ex. Ola Bosson Olsson, skulle lätt — om han
råkade ut för olycka under eu. skridskofärd utanför hufvudstaden, der
Den 25 Februari, e. m.
211
trafiken ej är synnerligen liflig — kunna taga vatten öfver hufvudet.
Men den värde utskottsledamoten torde ej blifva tillfredsställd om vid
hans nödrop den ende framskyndande personen svarade: “Haf tålamod,
jag har förut reglerat denna timma, men nästa timma kommer jag och
hjelper dig.“
Precist så behandlar Stats-Utskottet frågan om dyrtidstillägget, men
då jag är lifligt öfvertygad att beviljandet af det önskade tillskottet i
tjenstemännens löner såväl för 1875 som äfven för innevarande år är
en gärd af rättvisa och billighet, så instämmer jag af allt hjerta med
Herr Dickson.
Herr Ivar Månsson: Om förhållandet i verkligheten vore sådant,
som den föregående talaren skildi’at detsamma, skulle hans yrkande vara
berättigad!, men nu veta vi att från första början tjenstemännen sjelfva
icke framkommit med begäran om dyrtidstillägg, utan att saken gått till
på helt annat sätt. Hade tjenstemänne» inkommit med skrifvelser och
böneskrifter om hjelp', hade något allmänt nödrop hörts från statens
embets- och tjensteman i skilda landsändar från Ystad till Haparanda,
då skulle väl ingen här i Riksförsamlingen sagt nej, utan medverkat till
den hjelp, som pröfvats nödig. Den ärade talaren liknade tjenstemännens
belägenhet för närvarande vid nöden i Småland och Norrland för några
år sedan. Jag tror det är väl mycket sagdt, ty jag kan icke föreställa
mig att någon enda statens tjensteman i Sverige för närvarande behöf-
ver blanda bark i brödet. Den ärade talaren vet lika väl som vi andra,
att tjenstemännen i allmänhet hafva extra inkomster. Vid det nu före¬
dragna utlåtandet är fogad en tabell, utvisande de extra inkomster för
Indika tjensteman under Justitie-departementet blifvit för år 1872 taxe¬
rade. Med afseende å Justitie-kanslersexpeditionen upplyser tabellen att
registratorn och kanslisten visserligen icke har större lön än 2,480 Rall-
men derutöfver flera extra förtjenster. Kopisten har blott 1,000 R:dr
och der synes behofvet af dyrtidstillägg trängande, men Stats-Utskottets
förslag tilldelar ju alla tjenstemän, som hafva ända till 5,000 R:dr i lön
ett tillägg af 20 procent för 1875. Det synes mig derföre ligga eu gan¬
ska betydlig öfverdrift uti talarens framställning.
Den ärade talaren sade vidare att priserna alltjemt stigit, sedan
förra regleringen 185G—1858 å tjenstemännens löner skedde, och nu
uppnått en sådan höjd att de genast borde hafva tillökning. Men, mine
Herrar, några år sedan representationen förra gången reglerade tjenste¬
männens löner inträffade en svår kris med åtföljande prisfall, som varade
under flera år och gjorde det ganska kinkigt isynnerhet för den jordbra¬
kande klassen, då deremot embets- och tjenstemannakorpsens ställning
var mycket fördelaktig. Det var för jordbrukaren en brydsam tid, då
många af dessa bragtes i det största armod, och tjenstemännens ställning
för närvarande är på långt när ej så svår att den särskild! behöfver
framhållas på sådant sätt som den föregående talaren gjorde.
Hvad slutligen angår hans liknelse om personer, hvilka hålla på att
drunkna, så öfverlemna!’ jag denna besynnerliga framställning åt sitt vär¬
de. Jag vill icke längre upptaga tiden, utan yrkar helt enkelt bifall
till Stats-Utskottets utlåtande.
Den 25 Februari, e. m.
212
Herr Edström: Med den tro jag omfattar att utomordentliga för¬
hållanden fordra utomordentliga åtgärder, föreligger här enligt hvad min
rättskänsla säger ett sådant fall, der staten svårligen kan undandraga
sig att träda förmedlande emellan. Jag fäster mig här hufvudsakligen
vid de tvänne lägsta lönegraderna och kommer uti mitt yttrande att före¬
trädesvis afse det nu löpande skatteregleringsåret.
Det är eu lätt sak att förbruka stora inkomster, ja — att göra dem
otillräckliga, men det kan ej heller vara svårt för den som med något
allvar vill handla i annan riktning att med någon inskränkning uti an¬
tagna lefnadsvanor minska lefnadskostnaden. Deremot kunna inkomster,
som äfven med iakttagande af strängaste hushållsaktighet måste anses
för anständig existens otillräckliga, omöjligen göras tillräckliga. Detta
senare inträffar på det stora flertal af löntagare uti första och andra tjenste-
graderna, Indika icke hafva andra inkomster än den knappa lön, de för
närvarande af staten åtnjuta.
Den ändring af förhållandet mellan myntvärdet å ena sidan samt
arbets- och varuvärdet å den andra, hvilken under förra året nådde en
dittills icke känd höjd och ännu fortfar, bär, såsom vi alla erfarit eller
kunnat iakttaga, inom den enskilda näringsverksamheten allmänt haft
till följd ganska betydlig förhöjning i aflöningsvilkoren, och jag frågar:
bär icke staten, på samma gång den fordrar godt och pålitligt arbete
åt sina tjenare, i ty fall enahanda förbindelser som den enskilde? Sva¬
ret måste blifva jakande.
Mitt uppträdande har närmast afsett att förorda, det första löne¬
graden, som i allmänhet åtnjuter eu årslön af endast 1,000 R:dr, äfven
som den andra graden, må redan för innevarande år tillerkännas ett
dyrtid stillägg af minst 500 Kali' för hvarje beställnitigsinnehafvare. Den
föreslagna generel» procentberäkningen synes mig minst för dessa tvän¬
ne tjenstegrader vara lämplig.
Jag vill härunder visserligen icke hafva förnekat att förbättringar
kunna behöfvas jemväl i ofvanliggande lönegrader, men mitt förnämsta
ögonmärke har varit att söka hjelpa, der hjelpen allra mest behöfves.
För öfrigt må — synes mig — hvart år hafva sin omsorg; beviljas,
då behof vet är fullkomligt ådagalagdt, dyrtidstillägg för detta år och
fortfar behofvet deraf äfven nästa år, så lärer den-då församlade Riks¬
dagen icke underlåta hvad i det hänseendet skäligen göras bör.
Jag har gjort detta uttalande för att vinna den uppmärksamhet,
mitt förslag möjligen kan ernå, utan att jag dervid framställer något
särskild! yrkande.
Herr Al b. Staaff: I eu fråga, sådan som denna, får man förbise
den större eller mindre möjlighet, att med sitt ord uträtta något, och
inskränka sig till att för sitt eget medvetandes skull åtminstone uttala
sin mening, då man anser saken stor och vigtig. Det är ofta vanligt,
att betydelsefulla ämnen förlora i anseende, derigenom att de dagligen
och stundligen omnämnas. Så bär det kanske gått med den fråga, som
nu är före. Det der sa ofta uttalade ordet “dyrtidstillägg“ har kanske
gjort, att hufvudsaken genom denna sammandragning af ord fått en viss
tonlöshet. Låt oss skilja orden och tänka på hvad “dyr fid“ vill säga.
l)eii 25 Februari.
e. in.
218
Hvad detta är, behöfver icke beskrifvas. Litet hvar bör derom kunna hafva
en föreställning, och det torde vara nog att erinra om, att det nu är dyr
tid, en dyr tid, som redan varat i liera år. Jag behöfver icke visa de
särskilda poster, hvari denna dyrhet yttrar sig, ty en föregående talare,
Herr Astrand, har redan framställt flera af de olika utgifter, som under
senaste tider alltmera stegrats. När man sammanställer dessa år från
år sig ökande utgifter med de låga löner, som nu till bestämdt belopp
för åtminstone en del af statens tjensteman utgå, framgår det tydligt,
att många al dom, isynnerhet om de äro husfader, omöjligen kunna under
nuvarande förhållanden med sina familjer existera. Det behöfves dock
icke någon lifiigare, bjertarc beskrifning på denna tid och den nöd den
medfört, än den som Ståts-Utskottet sjelft målat; och jag kan icke finna
bättre uttryck och starkare färger vid skildringen af den dyra tidens
inflytande än Utskottet begagnat. Så säger Utskottet: “priset på de
flesta förnödenheter har sedan sista allmänna regleringen af aHöuingen
för civile tjensteman stegrats i högst väsendtlig grad, och denna stegring
måste verka särdeles menligt för alla, som för sin utkomst äro hänvisade
till eu viss bestämd inkomst14. Vidare säger Utskottet: “det är derföre
uppenbart, att statens embets- och tjensteman numera befinna sig i af¬
seende på aflöningsförhållandena i vida, sämre ställning, än den som ge¬
nom berörda lönereglering dem bereddes*'. Jag anser således att Stats¬
utskottet så klart, som man kan önska, framställt saken, och derföre
är jag Utskottet tacksam. Äro vi således ense, att dyr tid är en be-
hjertansvärd sak, så böra vi äfven besinna, hvilka följder, som deraf för
embetsmännen kunna uppkomma, nemligen brödbekymmer och deraf ound¬
vikligen härflytande misströstan under arbetet och eu viss olust i det¬
samma, som ofta uppkommer, äfven der samvetet och pligtkänslan äro
stränga och vakna. Låtom oss besinna, huru svårt det måste vara för
tjeustemannen att, under det han är uppfylld af farhågor för sin och de
sinas utkomst, med värma och nit fullgöra sitt arbete, livilket under så¬
dana förhållanden blir träldom och icke fri verksamhet. Man arbetar
men verkar icke. Må vi äfven för oss framhålla, huru dyster framtiden
ter sig för en person i sådan samhällsställning och under sådana vilkor,
huru hau ovilkorligen måste tänka på svårigheten att bibringa sina möj¬
ligen ännu i späd ålder varande barn eu nödvändig och, allt eftersom de
uppväxa, kostsam uppfostran, huru en familjefader, som har vuxna söner,
ofta måste skicka dem till akademien, efter att hafva bekostat deras
skolgång, samt slutligen hurusom mången ser sig tvingad af den härda
nödvändigheten att åt sina barn anvisa helt andra banor än dem, till
hvilka deras anlag tyckas leda dom. Många sådana förhållanden höra
behjertas; och gör man det, så är det också skäl att tänka på, huru
man deri skall åstadkomma en förändring till ett bättre. Förhållandet
emellan representationen och statens embetsman hör vara godt. Dermed
vill jag visst icke säga, att representationen genom störa löner skall söka
förvärfva embetsmännens gunst utan, genom att gifva dem livad de skä¬
ligen böra hafva, bereda dem tillfälle att så kraftigt som möjligt verka
för statsändamålet. Embetsmännen äro ju de, som utföra hvad stats¬
makterna tillsammans besluta, och nyttan och värdet af dessa beslut
betingas ju i väsendtlig mån af det sätt, hvarpå de sättas i verket. Vill
214
Den 25 Februari, e. in;
man, att till embetsmännens skara skola komma kunniga personer med
skicklighet och förmåga, så måste man också se till, att man icke alltför
illa atlönar dem, och att man under dyr tid, då farhågorna att inträda
på embetsmannabanan naturligtvis äro stora, så ställer till, att icke ut-
sigten till en blifvande utkomst alltför mycket fördunklas. Det kan eljest
lätt inträffa, att alltför många af våra uppväxande ynglingar afhållas från
denna bana. Äfven jag hyser visserligen den uppfattning, som här ofta
uttalats, att det icke är lyckligt, att den uppfostran, som bibringas det
uppväxande manliga slägtet, skall uteslutande gå ut på att bilda dem
till embets- och tjensteman, utan att det är lika klokt som önskvärdt
och nyttigt, att många af dem blifva skicklige att gifva sig in på andra
banor, men å andra sidan finner jag olyckligt, om man af fruktan för en
klen utkomst och oaktadt bestämd håg tvingas att afhålla sig från em¬
betsmannabanan. Intelligens och arbetsförmåga behöfvas såväl inom
embetsmannaklassen, som inom industrien, och böra icke utestängas på
något håll.
Här har yttrats af en talare, och deri låg ett klander mot regerin¬
gen, att det icke försports någon skrifvelse eller någon allmännare kla¬
gan från embetsmännen om beliofvet af ett dyrtidstillägg, utan att rege¬
ringen endast af egen drift låtit utgå ett upprop till samtliga embets-
verken att inkomma med anmälan om sina anspråk i berörda afseende.
Dermed förhåller det sig emellertid så, enligt hvad jag inhemtat, att
först sedan från en hel mängd håll inom landet petitioner om förbättra¬
de lönevilkor till regeringen inkommit, beslöt densamma att till embets-
verken allmänt sända en skrifvelse med uppmaning att säga kvilka för¬
hoppningar och önskningar de i anledning af den dyra tiden hade att
framställa. Detta finner jag för min del ganska naturligt. Om rege¬
ringen från början uppmuntrat till något sådant, så hade det visserligen
icke kunnat gillas, men då, såsom jag redan sagt, från olika landsändar
klagomål och petitioner från tjensteman sjelfmant inkommit, är det ju
riktigt, att regeringen för att kunna framlägga en systematisk framställ¬
ning åt embetsmännens ställning i sin helhet, tillvägagått på sätt som
skett och icke nöjt sig med att framlägga blott de särskilda petitioner,
som från eu eller annan ort inkommit. Man kan således ej påstå, att
embetsmännen icke sjelfva klagat sin nöd. De hafva på ort och ställe
som vederbör framställt sin belägenhet, men på ett hofsamt sätt, och vi
veta alla, att de äro alltför pligttrogna, för att på något annat sätt
ådagalägga sitt miss nöje. Må det tillåtas mig att säga att, såvidt jag
har mig bekant, och hvithet äfven af flere talare här erkänts, vi kunna
prisa oss lyckliga, att i vårt fädernesland åtminstone i allmänhet hafva
eu mycket god embetsmaunakorps, en korps som uppfyller ganska höga
anspråk. Må jag derjemte få tillägga, att jag, som är uppfödd i Stock¬
holms stad, der en stor del af tjemstemännen vistas, har under en lång
verksamhet af den beskaffenhet, att jag kommit i beröring med många
olika personer och familjer, kommit till den erfarenhet, att våra embets-
mannafamiljer föra ett tarfligt och anspråkslöst lefnadssätt och i allmän¬
het befinna sig i ganska måttliga, stundom torftiga omständigheter, och
ej sällan måste underkasta sig många inskränkningar och försakelser.
Detta har jag i min egenskap af prest och skollärare haft tillfälle att
Den 25 Februari, e. in.
215
erfara, och jag har ibland sådana familjer någongång sett så stora bekym¬
mer, att kanske många af eder, mine Herrar, derom icke hafva en aning.
På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, instämmer jag i Herr
Abraham Rundbäcks yttrande om nödvändigheten af, att det ifrågasatta
dyrtidstillägget utgår efter en graderad skala, och att betänkandet förden¬
skull må till Utskottet återremitteras. Skulle detta yrkande emellertid
icke vinna något understöd, förenar jag mig med Herr Dickson och yrkar
bifall till regeringens proposition om dyrtidstilläggets beviljande både för
1874 och 1875; och jag slutar med det förklarande, att vi måste besinna,
att i detta ögonblick icke blott en mängd af statens tjenare, utan äfven
deras hustrur och barn hafva sina blickar riktade på oss under förhopp¬
ningar om lindring i sina bekymmer. De begära icke allmosor, och Riks¬
dagen har hvarken rätt eller pligt att gifva sådana; men de fordra billig¬
het och rättvisa, och att bifalla denna begäran är representationen både
förpligtad och berättigad.
Med Herr Alb. Staaff instämde Herr Lundström, Herr Nybkeus, drill,
af Schmidt, Herr Huss samt Herr Grefve Björnstjerna.
Herr Grefve Pos se: Till en början ber jag att för den ärade repre¬
sentanten från Östergötland få hembära min och min kollegas i Stats¬
utskottet tacksamhet, derför att han trodde, att vi icke så lätt skulle
komma under isen, som många andra. Om bilden var träffande, lemnar jag
derhän, men att den i detta fall icke var upplysande, det vågar jag påstå.
Hvad sjelfva frågan beträffar, torde villigt medgifvas, att, äfven om
den Kongl. propositionen velat åt densamma gifva dragen af ett tillfälligt
behof, vi likväl i sjelfva verket nu stå framför en mycket stor fråga, frå¬
gan om det inbördes förhållandet mellan staten och dess embetsman, och
sådan är denna frågas omfattning i sin helhet. I ett land, sådant som
värt, der i mer än 200 år embetsmännen i socialt och politiskt hänseende
varit förherrskande, och detta under de mest olika statsformer, under
konungadömet både med och utan namnstämpel, der är det klart, att den
häfdvunna sekelgamla uppfattningen, att embetena äro till för embets-
männens skull, blott långsamt skall försvinna under nya tidsförhållanden.
Detta är anledningen, hvarför i vårt land finnas så många särskilda kate¬
gorier af embeten, embeten som äro öfverflödiga, som icke behöfvas, em-
beteu som behöfvas derför att eu antiqverad arbetsform anvisar deras bi¬
behållande, derför att det mångskrifveri, som alla erkänna kan förändras,
icke blir förändradt, embeten, som gifva sina innehafvare mycket litet att
göra, deraf följden blir att dessa med dåliga löner försedde tjensteman
skaffa sig andra sysselsättningar i många olika riktningar. Om det nu
är eu sanning, att så verkligen är, och att skälet dertill ligger temligen
tydligt för oss alla i det förhållande, hvari embetsmännen under loppet
af sekler hafva stått till staten, så uppstår ganska lätt den frågan, om
det kan vara sannolikt, att den nya representationen skall stillatigande
och villigt medgifva, att detta missförhållande får i all framtid fortfara.
Det vågar jag för min del påstå icke kommer att inträffa. Det har redan
visat sig, att den nya representationen oförtydbart och högljudt inför
tronen framställt sina anspråk om förändring i vissa delar af embets-
verken, och jag tror mig icke säga för mycket eller fordra för mycket af
Konungens rådgifvare, som ständigt deltaga i våra förhandlingar, då jag
till dem hemställer, om de icke under loppet af de liera är, som den nya
representationen varit i verksamhet, hafva erfarit, att representationen
ovilligt och ofta endast tvungen — åtminstone hvad denna Kammare be¬
träffar — medgifvit tillökning i lönestaten, och detta alltid under det ut¬
talande, att representationen gerna vill lemna skälig lön men fordrar ett
densamma motsvarande arbete, samt att dess motstånd vore grundadt i
den uppfattning, att förhållandet mellan lön och arbete icke var behörigen
regleradt. Jag, för min del, hyser den åsigt, att om embetsmännens verk¬
samhet blir så reglerad, att hvar man i sin tjenst har fullt upp att göra,
så är det otvifvelaktigt, att representationen i sin helhet icke vill förmena
arbetaren dess förtjenta lön. Representationen erkänner och måste er¬
känna de stora förtjeuster, som vår svenska embetsmannacorps utan tvifvel
eger, och kan icke fordra, att denna corps skall egna sig åt sitt arbete utan
lön, men representationen måste fordra, att arbetet står i afpassadt för¬
hållande till lönen, och det är just hvad som nu på många håll icke eger
rum. Då bör det icke heller förundra någon, att man icke vill höja lönen
för tjensteman, som äro i den kategori, att de antingen icke behöfvas
eller kunna undvaras genom en förändrad arbetsordning eller också hafva
tjenstår, som gifva dem en obetydlig sysselsättning. Den åsigt, som så¬
lunda uttalat sig hos representationen, synes emellertid regeringen icke
hafva riktigt uppfattat, ty, såvidt jag kan bedöma, har regeringen hittills
icke gjort något för att afhjelpa de öfverklagade missförhållandena. De
framträda hufvudsakligen inom de gamla embetsverken. I de nya åter,
som i senare tider blifvit ordnade och stå under generaldirektörers in¬
seende, i dessa verk äro förhållandena annorlunda. Der har hvarje tjenste¬
man fullt upp att göra, • der är icke något i detta afseende att klandra,
och jag ber Herrarne erinra sig, att vi i fråga om dessa verk flera gånger
haft lönestater före och att i allmänhet, hvad Kongl. Maj:t deri begärt,
blifvit villigt bifallet. Det är således icke värdt att komma fram och
säga, att, sedan en reorganisation af de gamla embetsverken skett, rege¬
ringen skall möta motstånd i fråga om en lönereglering, ty det har prak¬
tiskt bevisats, att, om motstånd under enahanda förhållanden mött, detta
icke varit af särdeles stor betydenhet. Detta visas äfven af den hufvud-
titel, vi nu till behandling förehafva, i det deri förekommer en ny stat
för fångvården, och jag vet visserligen icke om densamma kommer att
af representationen bifallas, men åtminstone har Stats-Utskottet bifallit
hvad Kongl. Maj:t i detta afseende begärt utan ringaste anmärkning. Ett
dylikt tillmötesgående skulle utan tvifvel äfven blifva följden, om regerin¬
gen ville taga frågan om embetsverkens reorganisation i sin hand. Jag
tillåter mig saga, om den ville, måhända äfven, om den vågade, ty det
förefaller verkligen, som om det vore något sådant hinder i vägen som
det, att regeringen befarar, att svårigheterna skulle blifva alltför stora,
och jag har rätt till eu sådan förutsättning, då under eu så lång följd
af år yrkanden blifvit i ämnet framställda utan att hafva ledt till någon
påföljd, med undantag af några högst enstaka fall, hvarå exempel finnas
äfven i denna hufvud titel, nemligen den nya anordningen af kansliexpedi¬
tionerna. I stället för att under nuvarande brydsamma förhållanden redan
i tid taga frågan om hand —ty medgifvas måste, att anledning till den
nu vidtagna åtgärden kunde finnas redan i början af föregående år lika¬
Den 25 Februari, e. in.
217
val som i slutet på detsamma — i stället för att i tid infordra de upp¬
lysningar, som ansägos nödvändiga, i tid infordra förslag till lönereglering
för de olika staterna, i dess ställe liar regeringen ieke gjort något förrän
den 6 September i fjor, då den lät utfärda ett allmänt upprop till tjenste-
männen, med tillsägelse att låta veta sina önskningar i afseende på löne-
behof och sin uppfattning om möjligheten af inskränkningar. Det var ju
klart, att under sådana förhållanden svaret icke skulle kunna komma re¬
geringen tillhanda så tidigt, att den kunde till denna Riksdag utarbeta
förslag till omorganisationen och ny lönestat. Det är således uppenbart,
att redan från det ögonblick regeringen beslutade sig för att göra något,
regeringen hade den uppfattning, att man skulle undanskjuta frågan och
söka ett palliativ, hvarigenom man kunde tillfredsställa embetsmännen
utan att gripa in i sjelfva saken och derför söka åstadkomma ett till¬
fälligt dyrtidstillägg. För att emellertid lugna representationen, ifall den
skulle finna, såsom åtminstone är fallet med mig, detta sätt att tillvägagå
icke vara fullt tillfredsställande, lemnades den underrättelse, att en komité
skulle tillsättas för utredande af sjelfva hufvudfrågan, och att, sedan dess
utlåtande inkommit, vi framdeles hade att vänta eu Kongl. proposition,
hvarigenom hela saken skulle ordnas. Ja! mina Herrar! eu komité är
nog mycket bra, men många af oss hysa den föreställningen, att en ko¬
mité är ett utmärkt sätt att döda eu fråga eller åtminstone låta den blifva
mycket länge hyllande, och för min del bekänner jag, att jag hellre vill
hafva verkliga fakta, hafva en regeringshandling i min hand, än att blott
få ett löfte af regeringen, och till denna uppfattning har jag kommit af
erfarenhet. Jag vill icke anföra mera än ett enda exempel för att visa,
hvad löften kunna vara värda, och erinrar i detta afseende om hvad som
tilldrog sig vid urtima riksdagen år 1871. Då uppträdde nemligen en
af regeringens ledamöter, Statsrådet Bergström, uttryckligen i regeringens
nämn och yttrade: “Alltsedan år 18(37 hafva de män, b vilka sutit i Ko¬
nungens råd, betraktat ordnandet och förstärkandet af rikets försvars-
väsende såsom eu stor fosterländsk fråga, om icke såsom nationens lifs-
fråga. De nuvarande rådgifvarne hade ock satt sig såsom ett mål före
att söka bringa denna fråga till eu lycklig och snar lösning, både till
följd af dess egen störa vigt och betydelse och derför att densamma, så
länge den qvarstode olöst, hide hinder i vägen för att med odelad kraft
till afgörande företaga andra vigtiga ärenden“. Detta, mine Herrar, lun¬
ett löfte, som gafs oss 1871. Sedan dess har, såvidt jag har mig bekant,
samma regering, som ännu sitter qvar, icke vidtagit någon åtgärd, såsom
regering betraktad, förrän än på hösten 1878, således hela två år efteråt,
och då endast nedsatt eu komité, hvars arbete ännu är oss okänd! Detta
är nu en fråga, som regeringen sjelf förklarat vara dess lifsfråga, och då
den har kunnat ligga nere så länge som den gjort, så ligger det anta¬
gande ganska nära till hands, att eu fråga sådan som embetsverkens or¬
ganisation och lönereglering måhända kan få hvila ännu längre, och detta
antager jag så mycket hellre som ordalagen i det statsrådsprotokoll, der
komitén omnämnes, äro temligen sväfvande, åtminstone såvidt de afse en
omorganisation af embetsverken. Det kommer ett litet tillägg på slutet,
att den tillernade komité» är berättigad att äfven i denna del göra fram¬
ställning, men detta omtalas icke såsom hufvudsak.
218
Den 25 Februari, e. in.
Mot flen framställning, som i Kongl. Maj:ts proposition blifvit gjord
om dyrtidstillägg, tiar jag den anmärkning att framställa, att anspråken
äro väl höga. Jag tillåter mig så mycket hellre uttala denna åsigt, som
jag är alldeles förvissad om, att den uppfattning, jag i detta afseende
hyser, delas af pluraliteten i båda Kamrarne. Jag tror, att frågan blifvit
mycket enklare och i alla afseenden lättare att lösa och äfven ledande
till större fördel så väl för representationen, hvilken då fått mindre be¬
svär, som för embetsinännen sjelfva, ifall regeringen inskränkt sig till att
begära dyrtidstillägg för endast ett år, och då till eu kanske lägre tilläggs¬
procent än som nu begärts. 1 det senare fallet har jag att åberopa
exempel från våra grannländer, der lönerna i allmänhet äro lägre och
lefnadskostnaderna lika höga som hos oss, och der man åtnöjt sig med
vida mindre och billigare anspråk. Hvad jag under alla omständigheter
skulle hafva önskat, hade varit att regeringen åtminstone velat stanna
vid de anspråk, som embetsinännen sjelfva framställt, och icke gått längre,
men fall förekomma, då regeringen ansett dessa anspråk alltför moderata
och ett särskildt fäll, då den föreslagit tre gånger så mycket, som veder¬
börande embetsmän begärt, under det i andra fall af regeringen begärts
mer än dubbelt emot hvad som fordrats. Jag vill således uttrycka den
uppfattning, att om jag vore embetsman, så skulle jag sannerligen icke
vara regeringen särdeles tacksam för det sätt, hvarpå den behandlat denna
fråga, dels derför att regeringen icke åt sjelfva hufvudsaken, eller i af¬
seende på embetsverkens reglering och löner, i tid egna! det arbete och
den utredning, som varit nödvändigt för att redan nu kunna definitivt
reglera dessa förhållanden, och dels derför att, när så icke skett, det
andra alternativet, som tillgripits, icke varit väl funnet, men allra minst
skulle jag vara regeringens ledamöter tacksam för att de med denna fråga
hafva sammanblandat sina egna löneförhållanden, ty jag är öfvertygad
om, att regeringsledamöternes ställning till frågan, sådan som den nu be¬
klagligen föreligger, skulle varit vida bättre, om de icke för sig sjelfva
begärt dyrtidstillägg. Jag ber dervid att få fästa den ärade regeringens
uppmärksamhet på, att orsaken hvarföre den begärt dyrtidstillägg är,
enligt dess egen uppgift, att den icke kunnat medhinna att sammanjemka
de olika åsigter, som gjort sig gällande inom de olika embetsverken och
reglera dessa definitivt, men det är icke troligt att detta kan vara ett
skäl hvarför regeringen icke framlagt en reglerad stat för Konungens
rådgifvare, ibland Indika hvar och en gerna vill förutsätta sådan öfver¬
ensstämmelse i uppfattning, att de lätt kunnat blifva ense om en definitiv
reglering af deras egna löner och att de i så fall kunnat framlägga en
sådan, i hvilken händelse, som jag redan nämnt, deras ställning till frågan
om dyrtidstillägget varit vida behagligare; och om deras eget intresse icke
varit berördt, hade jemväl deras ord vägt vida tyngre i vågskålen, då de
uttalat det till förmån för embetsinännen, än hvad det nu kan göra.
Het bär blifvit yttradt här, att Stats-Utskottet har motiverat på ett
sätt och tillstyrkt på ett annat, och man har sagt, att Stats-Utskottet i
de mest lysande färger visat behofvet af dyrtidstillägg åt embetsmän och
derefter slutar med att uttala: de böra icke få något sådant. Jag bär
läst detta i tidningarne för några dagar sedan och det förundrade mig
då, att man med den lugnare uppfattning, som pressen hör hafva, icke
f
l)ou 25 Februari, e. in.
insåg, att Stats-Utskottets skildring af den dyra tidens menliga inflytande
afser icke det begärda d yr t i d still ä gg e t för år 1874 utan det för år 1875,
och såsom motiv för tillstyrkande af dylikt tillägg för sistnämnda år an¬
ser jag hvad Stats-Utskottet i nämnda afseende yttrat vara ganska lämp¬
ligt. Det är mycket sant, att omedelbart derefter kommer yttrandet om
dyrtidstillägg för år 1874, men för detta yttrande är särskild motivering
anförd, nemligen den, att när staten eu gång är reglerad, den icke utan
särdeles vigtiga och tvingande omständigheter bör rubbas. Nu kan man
visserligen här invända, att det någon gång förut skett, att eu reglerad
stat blifvit med ganska betydliga belopp rubbad. Det medgifver jag gerna,
men deraf följer väl icke, att sådant skall blifva regel. I förevarande
fall, der det kan undvikas, der bör det också undvikas. Jag skall all¬
deles, oförbehållsamt säga att för min del har jag aldrig ansett det tänk¬
bart, att representationen skulle bifalla något dyrtidstillägg för år 1874,
då framställning om dylikt tillägg både för 1874 och 1875 blifvit gjord,
och jag tror, att Stats-Utskottet haft fullt skäl till att på den grund som
uppgifvits hemställa, det Riksdagen måtte afslå dyrtidstillägg för 1874.
Här har blifvit åberopadt förhållandet med enskilda tjenare och yttrats
att, när en sådan begär tillökning i gin lön, så lära de flesta husbönder
icke vägra eu sådan begäran. Jag vet icke, hvilken erfarenhet de Herrar,
som derom yttrat sig, kunna i detta afseende ega, men så mycket vet jag,
att om mina tjenare velat hafva löneförhöjning, så hafva de framställt
denna anhållan för ett kommande år, och jag har aldrig hört, att en tje¬
nare. begärt retroaktiv löneförhöjning. I öfrigt tror jag icke, att denna
jemförelse är från någondera sidan fullt lämplig. Något rättsförhållande,
som skulle kunna berättiga tjenstemännen till dyrtidstillägg för 1874 fins
naturligtvis icke, och då vi, såsom jag redan nämnt, icke böra rubba eu
redan fastställd stat, anser jag lämpligast och bäst att i förevarande punkt
godkänna Stats-Utskottets förslag, hvarom jag härmed vördsamt anhåller.
I Herr Grefve Posses anförande instämde Herr J. E. Johansson och
Herr Magnus Jonsson.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adl er er eutz: Den siste
talaren började med eu så högstämd ton och satte den fråga, som här
föreligger, så högt, att man kunde tro, att vårt fria land slafvade under
ett olidligt embetsmannavälde. Här finnas ock, enligt hans utsago, tjän¬
ster, som voro fullkomligt öfverflödiga, tjenster, som voro högt aflönade,
men medförde ingenting att göra. När talaren emellertid en stund fortsatt i
sådan anda, fick man omsider höra, att alla de embetsverk, som stå under
generaldirektörer, äro ganska väl inrättade, och att hvarje tjensteman inom
dessa verk har full sysselsättning. Man fann således, att det höga talet
gällde tre ä fyra kollegier här i Stockholm, och detta var hela det fält,
hvarpå han således hade att röra sig. Det är dock alltid godt att hafva
åtminstone detta fält att tillgå när man vill, för att intaga eu skydds-
ställning mot Kong!. Maj:ts förslag, komma fram med den der gamla, så
ofta upprepade organisationsfrågan. Här hände sig för en eller två riks¬
dagar tillbaka, att samme talare, som nu yttrat sig om behofvet af en
omorganisation inom de förvaltande verken, hade anmärkning att fram-
220
I)en 25 Februari, e. m.
stalla mot hofnitternas arbetssätt och deras organisation, ty lian är hemma
i alla brancher af vår förvaltning. Eu annan talare instämde i klandret.
Jag frågade då enskildt såväl den ene som den andre, hvad som felades
i hofrättemas organisation, och tick olika, mot hvarandra helt och hållet
stridande svar på begge hållen. Hvad den ene ansåg klaudervärdt och
felaktigt ansågs icke så af den andre. Båda voro fullt eniga i att klandra
och såga att det var illa stridt, men då fråga uppstod att säga hvad det
var, som var illa stridt, och hvad som skulle göras, för att förebygga det
onda, då voro de lika oense. »Sä befarar jag, att det äfven kornme att
gå, om fråga blefve hvari den påyrkade organisationen af andra embets¬
verk skulle bestå, Det har dessutom visat sig, att så snart Kong!. Maj:t
framställt, förslag till något verks reorganisation, så har detsamma möjligt¬
vis accepterats af representationen, men denna bar dock dervid icke be-
vifjät de medel regeringen ansett af nöden, och sålunda ej heller infriat
de löften, som från representationens sida så ofta förnummits, att, efter
eu reorganisation, de nya tjensterna skulle med tillräckliga löner förses.
Jag vill exempelvis åberopa regleringen af Fångvårdsstyrelsen för några
år tillbaka, det enda förvaltande verk som lyder under Justitie-departe-
mcntet. förutom detta verk har Kongl. Magt nu till ombildning före¬
slagit Justitiestats-expeditionen, Justitierevisions-expeditionen och äfven
öfriga departementens kanslier, men alltjemt höres samma rop: regerin¬
gen gör ingenting för omorganisation af embetsverken, och detta har nu¬
mera öfvergått till ett slagord, som nog ganska länge i framtiden kommer
att förspörjas.
_ Det bär blifvit sagdt, att regeringen genom sitt sätt att i denna fråga
tillvägagå icke förvärfvat sig embetsmännens tacksamhet. Jag skall gerna
afstå från alla anspråk på dylik tacksamhet, om densamma blott kommer
att öfverflyttas på Riksdagen, men jag kan icke medgifva, att regeringen
gjort orätt, då den icke redan vid den statsreglering, som för detta år
uppgjordes, framhöll nödvändigheten af dyrtidstillägg för tjenstemännen
för innevarande år. De i detta hänseende från åtskilliga håll försporda
röster om bristande förtanke hos regeringen och oförmåga att so hvad
framtiden bär i sitt sköte tillbakavisar jag med de skäl, som redan förut
i dag af mig uppgifvits och nu icke behöfva upprepas, men visst är, att
om regeringen, sedan behotvet för detta och nästa år blifvit tydligen åclaga-
lagdt, icke framställt förslag om dyrtidstillägg för begge åren, så hade
regeringen visserligen visat blåst på den nödiga omtanken för framtiden.
Herr Statsrådet Bergström: Utan tvifvel är det lärorikt för en
hvar och äfven för eu ledamot i eu representerande församling att kasta
blicken tillbaka på historien och deri söka hemta lärdom för det när¬
varande och för framtiden, men den som vill göra eu sådan historisk
återblick, bör göra det med rent begär att finna sanningen och icke der¬
vid ledas af önskan att finna skäl för åsigter, som i historien icke finna
något stöd.
Stats-Utskottets ordförande, den ädle (.Trefven, började sitt anförande
med en återblick på den ställning, som embetsmänuen i vårt land intagit.
.lag vill icke förneka att deri låg delvis eu sanning, i det embetsmänuen
i det svenska samhället, liksom inom hvarje annat samhälle, under tiden
Den 25, Februari, e. m.
221
för dess bildning och daning haft stort inflytande, derför att öfriga sam¬
hällsklasser icke egt den bildningsgrad, att de kunnat med kraft deltaga
i samhällets angelägenheter; men att de svenska embetsmännen till den
grad beherrskat samhället, att dess frihet deraf varit hotad, det vågar
jag bestrida. Jag har läst min historia så, att de samhällsmedlemmar,
som hotat deu svenska allmogen med att mista sin egendom och möjli¬
gen blifva lifegna, hafva icke tillhört Sveriges tjenstemannaklass, utan
tvärtom hafva tjenstemännen, det vågar jag påstå, städse iakttagit en
berömvärd ställning emot folket och sökt skydda dess frihet och bevara
dess rättigheter. Jag tror icke det är rätt att i eu fråga af icke större
dimensioner än den nu förevarande försöka att från förflutna tider an¬
föra fakta för att väcka hat mot vissa samhällsklasser. Detta om den
historiska framställningen.
Vidare framställde den ärade talaren, hvilken svag ställning regerin¬
gen intager till denna fråga, derigenom att dess ledamöter föreslagit dyr¬
tidstillägg äfven för sig sjelfve. Jag trodde, att den grannlagenhet rege¬
ringens ledamöter visat, då de med tystnad låtit bero vid hvad Stats¬
utskottet i denna del anfört, skulle förmått den ädle Grefven att icke
framkomma med en sådan anmärkning, men eftersom den nu framkom¬
mit vill jag äfven taga bladet från munnen och, hvad mig beträffar, för¬
klara, att aldrig har jag för mitt arbete i svenska statens tjenst blifvit så
betald, att jag kunnat lefva på min derför erhållna lön, utan bär jag
för mitt och min familjs uppehälle varit nödsakad att deröfver af min
enskilda förmögenhet uppoffra ett ganska betydligt belopp. Om rege¬
ringen begärt dyrtidstillägg för sina ledamöter, så har det skett derför,
att regeringen ansåg sig böra tillämpa principen i hela sin konseqvens
och utsträckning och deri kan regeringen åberopa en grannstats: Dan¬
mark, exempel. Danska regeringen har nemligen, i likhet med den sven¬
ska, begärt dyrtidstillägg för dervarande tjenstemän till viss procent af
lönen, och denna begäran afser äfven ministrarne. Det hade visserligen
i nu förevarande fall stått en annan utväg öppen för regeringen, nemli¬
gen att föreslå eu verklig lönereglering för statsrådets ledamöter. Jag
hemställer likväl till hvar och en, som tänker billigt och rättvist huru
det skulle hafva upptagits, om regeringen ensamt föreslagit fast lön för sina
ledamöter, men ej för några andra, och om icke då det omdöme skulle
hafva försports, “för sig sjelfva veta de nog att sörja, men ej för andra11.
Det har vidare framkastats, att regeringen är mycket obillig i sina
fordringar, då den begär 30 procent af lönebeloppen såsom dyrtidstillägg.
Jag vill med ett enda exempel visa att lefnad skostnaderna under de se¬
naste 15 åren stegrats med mycket högre procenttal och åberopar i detta
afseende en utredning, som är gjord af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Calmar län. Denna utredning som tinnes bifogad Kongl. Maj:ts proposi¬
tion om löneförbättring för åtskilliga landsstatstjenstemän, afser en jem¬
förelse mellan lefnadskostuaderna år 1858 och år 1873 såväl i stad som
på landet för en tarflig tjenstemansfamilj, bestående af man och hustru,
två halfvuxna och två mindre barn samt två tjenstepiga!'. Kostnaden för
eu sådan familj utgjorde i stad år 1858 2,739 lt:dr och år 1873 4,337
R:dr. Om någon af Herrarne behagar räkna efter, så skall han finna,
att detta utgör en stegring i lefnadskostnader af 62 procent. På landet
222
Den 25 Februari, e. m.
uppginge en dylik familjs lefnadskostnader år 1858 till 2,454 R:dr samt
år 1873 till 3,770 R:dr, och utvisa således en stegring af 65 procent.
Man må visserligen invända, att denna beräkning icke är tillförlitlig, men
jag vågar påstå, att hvar och en, som genomläser den, skall finna, att
den i sig innebär så många kriterier för sannfärdighet att den icke kan
jäfvas, och såsom bevis härpå vill jag endast nämna, att en post i “ut¬
gifter för ljus och lampolja11 upptagits till högre belopp för år 1858 än
för 1873, och detta af den mycket naturliga anledningen, att fotogénen
då ännu icke var införd i vårt land. Jag skulle kunna af de från läns¬
styrelserna inkomna uppgifterna anföra dera upplysande exempel på lef-
nadskostnadernas stegring, men jag nöjer mig med det redan anförda.
Jag tror icke, att man med fog kan klandra regeringen derför att
den begärt dyrtid stillägg äfven för 1874. Man må visserligen säga, att
det utvisade brist på förutseende hos regeringen, att den icke redan år
1873 begärde dyrtid still ägg för 1874, men regeringen går naturligtvis icke
utan högsta nöd att vidtaga en sådan åtgärd som att begära dyrtidstill-
lägg, och så mycket vill jag säga, att det var starkt i fråga inom rege¬
ringen vid 1872 års slut att hos 1873 års riksdag göra framställning om
dyrtidstillägg.
Slutligen hvad den der så mycket omordade omorganisationen angår,
detta eviga slagord som användes likt och olikt vid alla tillfällen, så vill
jag icke förneka, att inom den svenska embetsmannaverlden verkligen
tinnes en och annan plats, som icke gifver sin innehafvare fullt upp att
göra, men ingen må tro, att genomförandet af organisationen skall åstad¬
komma så stora besparingar, som man från vissa håll synes förmoda.
Visst är att äfven i de nu befintliga gamla embetsverken, såsom t. ex.
Kammarrätten och Kammarkollegium, många embetsman finnas, hvilka
hafva så mycket i och för sina embeten att sköta, att de icke sällan ar¬
beta 10 å 12 timmar om dagen.
Den ärade talaren uppläste slutligen ett yttrande af mig vid 1871
års urtima riksdag och ville deri firma ett af mig lemnadt löfte, som
sedermera icke infriats. Jag mins mycket väl hvad jag då yttrade, och
om det tillätes mig ånyo uppläsa detsamma, torde Kammaren kunna be¬
döma, huruvida nämnda yttrande innebär något löfte eller icke. Jag
yttrade nemligen: “Alltsedan år 1867 hafva de män, hvilka suttit i
Konungens råd betraktat ordnandet och förstärkandet af rikets försvars-
väsende såsom en stor fosterländsk fråga, om icke såsom nationens lifsfråga.
De nuvarande rådgifvarne hade ock satt sig såsom ett mål före att söka
bringa denna fråga till en lycklig och snar lösning både till följd af dess
egen stora vigt och betydelse och derföre att densamma, så länge den
qvarstode olöst, hide hinder i vägen för att med odelad kraft till afgö¬
rande företaga andra vigtiga ärenden“. Jag frågar hvar och en, om i
detta yttrande kan anses ligga ett löfte. Jag åtminstone kan icke finna
detta, och der icke något löfte är gifvet, der är heller icke något sådant
brutet. År den stora, fosterländska frågan löst ännu? 1871 års regering
erkände villigt, att den vid frågans lösning ej hade lyckats och erbjöd
sig sjelf såsom ett försoningsoffer derför. Jag önskar och hoppas att
denna fråga måtte komma till en lycklig lösning, sedan man nu börjat
hygga på en annan grund än den som år 1871 föreslogs, och framtiden
Ben 25 Februari, e. m. 223
kommer att utvisa, om den nu antagna grundvalen vinner mera bifall än
den förra.
Jag vill nämna för Kammaren, att flen skriftliga uppfattningen af
detta mitt yttrande kommer icke fatt af mig justeras. Då det är första
gången jag afslutar ett yttrande på detta sätt och jag hädanefter vid af¬
silande af hvarje mitt anförande kommer att göra ett dylikt tillkänna¬
gifvande, torde det åligga mig att deröfver afgifva en förklaring. Den
som känner, huru protokollsföringen i andra parlamentariska församlin¬
gar är ordnad, vet äfven, att vederbörande talare derstädes i regeln icke
hafva nödigt, att, för att förvissa sig om deras yttranden äro till pro¬
tokollet rätt uppfattade, genomläsa och justera desamma, sedan de blif¬
va tagna till protokollet, men alla talare här hafva sig bekant, att det
nästan alltid är nödvändigt att justera den skriftliga uppfattningen af
anföranden härstädes för att ernå visshet, om denna uppfattnings riktig¬
het. Jag vill härmed icke framlägga något klander emot härvarande
protokollsförande, ty med det sätt hvarpå protokollsföringen nu är ord¬
nad, åstadkomma de hvad man af dem kan begära, utan jag vill endast
konstatera, att denna justeringsskyldighet tager mycket tid utom det, att
den är särdeles odiös. Jag har under sju riksdagar tåligt underkastat
mig denna skyldighet, men nu medgifver min tid det icke längre. Jag
vill derför nu en gång för alla förklara, att jag icke kommer att justera
den skriftliga uppfattningen af mina yttranden i denna Kammare, och att
jag således icke heller underkastar mig något ansvar för det sätt, hvarpå
mina yttranden komma att i protokollet intagas.
llerr Jonas Andersson: Jag hade knappast tänkt yttra mig
angående den nu föredragna punkten, derest icke min vän och läns-
kamrat här till venster om mig hade framställt eu, som mig synes, allt
för mörk skildring af tjenstemännens nuvarande lefnadsvilkor, Här är
fråga om huruvida dyrtidstillägg redan för innevarande år nödvändigt
bör beviljas eller icke. Vore verkligen nöden så stor som denne min
läskamrat och till en del äfven en talare på stockholmsbänken sökt ut¬
måla, så tror jag knappast att det skulle finnas någon enda inom denna
Kammare, som skulle vilja neka att bevilja det af Kongl. Maj:t, ifråga¬
satta dyrtidstillägget både för år 1874 och för år 1875. Desse talare
hafva nemligen sökt framhålla, att den nöd, hvaruti embetsmännen för
närvarande befinna sig vore sådan, att den kunde pressa lifvet på en
menniska, och att fara vore för hand att många af dem äro på väg att
svälta ihjel, alldeles liksom då hungersnöden för några år sedan härjade
i Norrland och Småland; ja, man har till och med förliknat deras till¬
stånd med en persons som håller på att drunkna och ovilkorligen skall
duka under, derest ej skyndsamt en hjelpsam hand räckes. Ja, vore det
verkligen så illa stäldt, så är jag för min del fullt och fast förvissad om,
att äfven denna Kammare skulle taga denna sak uti ett allvarligt behjer¬
tande och icke undandraga sig att lemna den erforderliga hjelpen. Nu
är dock förhållandet sådant, att hvarje öfverdrifven skildring af en sak
slår öfver målet och sålunda förfelar den effekt man dermed velat åstad¬
komma,
224
Den 25 Februari, e. m.
Efter min fullkomliga öfvertygelse är faran i detta hänseende inga¬
lunda så stor, att man behöfver i sitt minne uppkalla längesedan förflutna
skräckbilder af nöd och elände för att dermed uppväcka medlidande.
Väl kan det vara sannt, att embetsmännens aflöning, isynnerhet uti de
lägre tjenstegraderna, är alltför ringa, så vida man nemligen finge antaga
att hela deras existens vore beroende endast af den aflöning de af staten
uppbure; men nu är, tyvärr, vårt hela embetsmaskineri så illa inrättadt, att
på samma gång för detsamma erfordras ett stort antal embetsman, det¬
samma dock vanligtvis icke gifver på långt när full sysselsättning åt dem
som derstädes hafva sin anställning. Knappast en fjerdedel af arbets¬
tiden är för dem anslagen till tjenstgöring i embetsverkeri, till följd hvaraf
de äfven, nästan utan undantag, äro oförhindrade att på andra håll skaffa
sig biförtjenster. Knappast finnes också någon, i synnerhet inom de lä¬
gre tjenstegraderna, hvilken icke på flera håll uppbär aflöning i och för
hvarjehanda befattningar utom statens tjenst. Jag för min del vill visst
icke klandra detta; jag omnämner det endast såsom ett faktum och såsom
ett bevis derpå att nöden för dem verkligen icke är så öfverhängande som
åtskilliga talare här sökt framhålla. Särskild! känner jag något närmare
hithörande förhållanden i landsorten, och tror mig derföre med bestämd¬
het kunna säga, att det ifrågasätta dyrtidstillägget utan all men och fara
kan uppskjutas till år 1875. Såsom vi veta, hafva redan närmare bränne
månader af innevarande år förflutit, och jag kan för min del icke finna,
att åtminstone hittills några tecken tyda derpå att nöden för embets-
männen skulle vara så öfvervägande, att det vore fara värdt att de
skulle svälta ihjäl, derest man icke redan för i år beviljade dem det af
Kong!. Maj:t äskade dyrtidstillägget. Vid sådant förhållande kan jag
för min del icke finna tillräckligt skäl vara för hand att nu göra eu
rubbning uti den statsreglering, som redan är definitivt uppgjord. Jag
tror ock, att ganska många af embetsmännen här i Stockholm skulle lika
gerna hafva sett om någon löneförhöjning för innevarande år icke för
dem blindt begärd.
Hvad särskilt beträffar den nu föredragna punkten af Stats-Utskot-
tets utlåtande, så må jag säga, att det må hända skulle hafva varit
önskligt, om Stats-Utskottet vid fattandet af sitt beslut i denna fråga
hade tillerkänt de lägst aflönade tjenstemännen eu något högre procent¬
beräkning än dem som befinna sig i högre lönegrader. Jag vill emeller¬
tid för närvarande icke närmare inlåta mig i bedömandet af denna sak,
utan vill blott lägga vigt derpå, att det enligt min föreställning är högst
oriktigt att i denna sak söka framställa förhållandena i sådana mörka
färger, som blifvit gjordt dels af min länskamrat, dels ock af Herr A.
Staaff, ty, såsom jag redan nämnt, dylika skildringar skjuta vanligen öfver
målet, då de färgläggas allt för bjert. Bäst är i alla händelser att med
sans och måtta öfverväga hvad som i hvarje fäll är mest lämpligt och
ändamålsenligt, För närvarande vill jag för min del icke påyrka något
annat än bifall till det slut, hvartill Utskottet kommit, och att sålunda
dyrtidstillägg måtte beviljas blott för år 1875; och detta så mycket
hellre, som jag är lifligt öfvertygad derom, att någon hotande fara i af¬
seende å tjenstemännens lefnadsvilkor icke står lör dörren, derest Stats¬
utskottets
Den 25 Februari, e. m.
225
Utskottets hemställan i den föredragna punkten vinner Riksdagens
bifall.
Herr Fredricson instämde med Herr Jonas Andersson.
Herr Hiibinette: Jag anhåller att i största korthet få förklara,
att jag för min del anser att Stats-Utskottet haft ganska goda skäl för
afstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af
dyrtidstillägg åt statens embets- och tjensteman för år 1874. Dylika
anslag anser jag nemligen icke böra beviljas för det löpande året och
sedan statsregleringen redan blifvit definitivt bestämd, utan först för det
efterföljande året, såsom äfven praxis är vid bestämmande af hvarje an¬
nat statsanslag. För öfrigt tror jag, att det icke iir så farligt med den
så mycket omtalade nöden för embetsmännen i afseende å deras lefnads-
vilkor för innevarande år. Vid 1856—1858 års riksdag förekom, såsom
vi veta, äfven den frågan att bevilja embetsmännen högre löner i anled¬
ning af då stegrade prisförhållanden i allmänhet. Ingen framställde likväl
vid den tiden fråga om att bevilja dem dyrtidstillägg under då pågående
riksdag, utan först från och med den tid, för hvilken statsregleringen då
uppgjordes. Jag finner det vara både rättvist och billigt att samma för¬
farande iifven nu iakttages, och då jag på denna grund ansett Utskottet
hafva ganska goda skäl för sitt förslag, yrkar jag bifall till detsamma.
Herr Dickson: Jag begärde ordet, under det att Stats-Utskottets
ärade ordförande senast yttrade sig, emedan jag tyckte mig finna, att
han gick något på sidan om ämnet för nu pågående diskussion. Han
började med en diatrib mot embetsmannaklassen och ansåg det vara ett
icke opassande sätt att göra desse till ödmjuka tjenare genom att ställa
dem något litet på indragning och förknappning. Detta hans yttrande
påminner mig lifligt om, huru man i Indien tämjer elefanter genom att
instänga dem i gropar och under viss tid underlåter att gifva dem föda
för att dymedelst göra dem späka. Vidare ådagalade den ädle grefven
under sitt anförande ett starkt missnöje med regeringen, och jag har för
min del icke från detta håll väntat mig få höra uttalas någon synnerlig
förkärlek mot regeringens åtgärder. I detta hänseende hafva dock redan
både Hans Excellens Justitie-statsministern och Herr Civilministern gifvit den
ädle Grefven svar på tal, hvadan jag för min del endast ber få fram¬
ställa några allmänna reflexioner angående det sätt, hvarpå allmänna
ärenden hos oss vanligen behandlas här vid riksdagen. Jag tycker
nästan, att vi hafva en viss benägenhet att lägga oss uti en liel hop
saker, som egentligen icke sortera under vår befogenhet. Det är natur¬
ligtvis regeringen som skall bära ansvaret för det hela och ordna hvarje
sak på ett sätt, som är lämpligast för ärendenas gång; regeringen har
att utfärda instruktioner för tjenstemännen och framlägga förslag för
Riksdagen, dels huru stort antal embetsmän, som för förvaltningens
ordentliga gång erfordras, dels ock beloppet af den aflöning, som för dem
är behöflig. Riksdagens rättighet och pligt åter består uti att å ena
sidan afväga arbetets vigt och betydenhet, å den andra sidan de löner,
Rike!: Prat. 1874 . 2 Afd. 1 Band, 15
226
Den 25 Februari, e. m.
som för detta arbete hora bekostas och utbetalas. Men om vi deremot
här vid riksdagen skulle stå och skrika, att ingen förändring i afseende
å embetsmännens löner bör vidtagas förr än den eller den saken blifvit
gjord, förrän den eller den reorganisationen blifvit verkställd, så tror jag
att ett sådant handlingssätt å vår sida innebure eu återgång till frihets¬
tiden och Riksdagens allenastyrande, hvarigenom vi komme att vida öfver¬
skrida vår befogenhet. Låtom oss derföre helt enkelt inskränka oss till
att pröfva det arbete, som af statens tjensteman bör uträttas, och den
lön som dem derför med rätta bör tillkomma, men låtom oss icke lägga
oss uti sådana saker, som egentligen icke tillkomma oss att bedöma.
Jag tillåter mig slutligen att i detta hänseende få citera en talare,
hvars ord jag knappast hade trott att jag skulle komma att här upp¬
repa, nemligen Herr Törnfelt, hvilken någon gång påmint oss om den
gamla vishetsregeln: “När hvar och en sin syssla sköter, så går allt väl
ehvad oss möter“.
Herr Grefve Posse: Den siste talaren har citerat mitt förra anfö¬
rande på ett sådant sätt, att jag nödgas justera det. Innehållet af mitt
anförande är, så vidt jag kan erinra mig, alldeles inkorrekt från början
till slut. Jag vill dock icke mycket uppehålla mig vid denna omständig¬
het, lika litet som vid det öfriga af hans yttrande, å hvilket, enligt min
föreställning, icke erfordras något svar alls. Jag har begärt ordet hufvud¬
sakligen för att vända mig mot den ärade civilministern, hvilken började
sitt anförande dermed att, då man citerar tryckta källor och sådant sker
a.f rent begär att finna sanningen, så bör man icke afvika från det
tryckta ordet; härtill fogade han ytterligare den förebråelsen mot mig, att
jag i detta fäll icke skulle hafva lyckats finna sanningen, hvilket påstående
han ytterligare sökte förtydliga genom att säga, det jag visserligen skulle
hafva läst korrekt innantill, men deremot orätt uppfattat innehållet af
de citerade orden, då jag ansåg dem innebära ett löfte för framtiden.
Jag hade verkligen minst af allt väntat mig detta argument från den
ärade civilministern, ty, i likhet med mig. är jag fullt öfvertygad om att
de fleste af denna Kammares ledamöter för närvarande hafva och fort¬
farande komma att bibehålla den uppfattning af det citerade yttrandet,
att detsamma innebär ett löfte till Riksdagen. År det åter så, att vi
icke kunna trygga oss till detta löfte, så kunde ju möjligen deraf följa, att
vi skulle sakna all anledning till den förhoppning vi hysa, att inom kort
från regeringen få mottaga ett förslag till förändrad organisation af vårt
försvar. Vidare behagade den ärade civilministern säga, att jag i mitt
förra anförande hade antydt, att samhällets frid vore hotad och att jag hade
sökt hopa hat öfver en viss samhällsklass. Äfven om jag förbehåller mig
rättighet att justera mina yttranden till protokollet, så är jag öfvertygad
om att de redan dessförinnan äro, åtminstone i det närmaste, riktigt
återgifna, och jag har, såvidt jag påminner mig, i detta fall icke haft
samma otur som Herr Civilministern, utan har det tvärtom ganska ofta
händt att jag ej behöft justera desamma. I det mitt yttrande, hvarom
nu är fråga, vet jag mig hafva sagt, att våra embets- och tjensteman i
mer än tvåhundra år varit i socialt och politiskt hänseende förherrskande;
men denna omständighet har, efter hvad jag tror, hittills icke stört sam-
Den 25 Februari, e. m.
227
hållets frid och icke heller hopat hat på embetsmärmen. Icke heller har
jag antydt, att så hädanefter skall inträffa. Vidare, och i anledning af
mina anmärkningar deremot att Statsrådets Herrar ledamöter äfven för
sin egen räkning hade begärt dyrtidstillägg, tick jag af den ärade civil¬
ministern uppbära förebråelse, hvarvid han tilläde, att han nu ämnade
taga bladet från munnen. Jag blef verkligen mycket uppmärksam, och
undrade på hvad häraf månde följa; men mest förvånad blef jag dock af
hvad som nu verkligen följde, då Herr Statsrådet upplyste oss om att
han egde enskild förmögenhet och derföre icke i ekonomiskt hänseende
behöfde vara beroende endast af sin statsrådslön. Jag kan dock icke
neka, att jag verkligen icke fann denna upplysning så särdeles storartad,
att den lämpligen borde inledas med de orden, att nu ville den ärade
civilministern ändtligen taga bladet från munnen. Slutligen lade den
ärade civilministern ett visserligen icke stort, men ett opassande ord i
min mun: att jag skulle hafva kallat regeringens framställning i detta
ämne oblyg. Något sådant uttryck kan icke finnas i protokollet, ty jag
har icke tillåtit mig begagna ett dylikt slagord. Det var hufvudsakligen
för att bemöta dessa uttryck af den ärade civilministern, som jag denna
gång tagit till ordet.
Herr Statsrådet Bergström: Den ädle Grefvens senaste anförande
innehöll temligen personliga anmärkningar, hvilka från min sida icke
kräfva något svar. Jag får derföre endast förklara att, för den händelse
den ädle Grefven älskar att omgifva sig med martyrglorian, jag för min
del visst icke ämnar afkläda honom denna gloria.
Den skriftliga uppfattningen af detta mitt yttrande kommer icke att
af mig justeras,
Herr Törnfelt: Den dyra tidens verkningar får hvarje med¬
borgare vidkännas; ty allt, hvad man behöfver köpa, är dyrt, antingen
man är embets- eller tjensteman eller enskild person. Huru få icke en
mängd folkskolelärare i landsbygden, hvilka icke hafva mera än 500 å
600 riksdalers lön att lefva af, vidkännas den dyra tiden, utan att rege¬
ringen ändå tänkt på dem? Vidare finnas många komministrar, hvilka
hafva liten lön och icke kunna komma i åtnjutande af den lön, som blif-
vit dem af regleringsnämnd tillagd, emedan på 50 är stadfästade löne-
konventioner hindrat sådant.
I statsråds-protokollet för den 19 December nästlidet år anföres så¬
som motiv för dyrtidstilliiggets beviljande, att samhället skulle hafva
stora anspråk på embetsmärmen och deras familjer; men på embetsnräunen
har det skattdragande samhället inga andra anspråk, än att de fullgöra
sina tjensteåligganden väl, och på embetsmännens familjer har samhället
icke vidare anspråk än hvad det har på alla andra meuniskor eller att
de ställa sig samhällets lagar till efterrättelse. Men icke förty finnes
den, som på embetsmännen och deras familjer gör ganska dryga anspråk,
nemligen hofskräddaren. Embetsmännen smider han i silfver och guld,
och han, den store klipparen, klipper så stort, att hvarje familjs släp
betäcker ett kapplands yta. Samhället vill icke kännas vid detta och
har inga sådana anspråk; det vill icke heller betala fiolerna till sådana
228
Den 26 Februari, e. m.
saker. Rangen ock arbetet stå i strid med hvarandra, och det är rangen,
som skall lefva i lyx och öfverflöd, men icke arbetet; ty så snart en
embetsman Hyttas högre upp i rangrullan, skall han strax hafva högre
lön, äfven om han efter uppflyttningen får mindre att göra.
I afseende på det sätt, hvarpå dyrtidstillägget borde utgå, yttrade
jag vid remissen af den Kongl. propositionen, att jag icke kunde gilla
procentberäkningen, utan att jag ville hafva förslaget så ordnadt, att
dyrtidstillägget komme att falla någorlunda jemnt öfver alla, som vore i
behof deraf. Jag skulle helst sett, att så hade skett, och att ett dyrtids-
tillägg af 500 riksdaler hade tilldelats hvarje lönegrad intill dem, som hafva
4,000 å 5,000 riksdalers lön — ty de, som äro afiönade med 6,000
riksdaler, eller lika mycket som 12 folkskolelärarefamiljer åtnjuta i lön,
lära väl kunna berga sig dyrtidstillägget förutan — men jag vill dock
icke nu göra något fruktlöst yrkande derom, utan instämmer i Utskot¬
tets förslag.
Herr Rubenson: Bland det myckna, som Stats-Utskottets ärade
ordförande yttrade, då han första gången hade ordet, var mesta delen
sådant, som icke hörde till föreliggande punkt; men ett och annat hörde
verkligen dit. Det var af denna del af hans anförande ett ställe, som
jag särskild! fästade mig vid, nemligen då han konstaterade, att den
motivering, som vid den punkt, till hvilken i denna hänvisas, eller första
punkten, förekommer såsom Utskottets skäl för afstyrkande af dyrtids-
tillägg för år 1874, till stor de! icke gäller afstyrkande! för nämnda år,
utan att denna del af motiveringen bör så förstås, att der varit menin¬
gen att angifva de skäl, som Utskottet ansett tala för beviljande af dyr¬
tidstillägg för år 1875. Att Utskottets utlåtande icke riktigt hänger till¬
sammans, att premissen och konklusionen icke hänga ihop, har redan af
en talare på förmiddagen blifvit visadt; och det förundrar mig således
icke, att Utskottets ordförande velat justera utlåtandet, men han har,
efter min uppfattning, derigenom endast förvärrat saken, då det nya skäl
han anförde, hvarföre Utskottet icke tillstyrkt dyrtidstillägg äfven för år
1874, slog öfver målet. Han sade nemligen, att anledningen, hvarför
icke sådant tillägg af Utskottet föreslagits för år 1874, vore den, att
Kongl. Maj:t icke gått Riksdagens önskningar i afseende på reorganisation
af embetsverken till mötes, och han tilläde dessutom något om embets-
männens ställning till frågan i allmänhet. Men nu frågar jag, huru Ut¬
skottet, då det på sådant skäl icke tillstyrkt lönetillägg för år 1874,
kunnat göra det för år 1875. Efter min uppfattning, har Utskottet då
ännu mindre kunnat föreslå sådant för år 1875 än för år 1874, ty detta
års tillägg har mera än nästa års naturen af en tillfällig hjelp. Jag in¬
skränker mig till hvad jag nu yttrat, hvilket blifvit sagdt för att visa,
huru föga sammanhang finnes i Utskottets utlåtande. Efter den utgång,
frågan i Första Kammaren fått, vill jag, som anser samma göda skäl,
som finnas för att bevilja dyrtidstillägg för nästa år, tala jemväl för
dylikt tillägg i år, ej framställa något särskildt yrkande.
I Herr Rubensons yttrande instämde Herr Treffenberg.
Bon 25 Februari, e. in.
220
Öfverläggningen förklarades slutad. I enlighet med de gjorda yrkan¬
dena, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets hem¬
ställan, dels på återremiss i det af Herr A. Rundbäck vid lista punktens
föredragning angifna syfte, dels ock slutligen på yrkandet att, med afslag
å hvad Utskottet hemställt, Herr Dicksons nu framlagda förslag måtte
antagas. Den förstnämnda af dessa propositioner ansåg Herr Talmannen
hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid be¬
gärd, med anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits Herr
Dicksons förslag, en så lydande omröstnings-proposition uppsattes, juste¬
rades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under Litt. a i 5:te
punkten af dess utlåtande N:o 14,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be-
slutit, att dyrtidstillägg till det belopp och med de vilkor, som för år
1875 kunna af Riksdagen bestämmas, skall jemväl för år 1874 beviljas
åt de i förevarande moment omförmälde embets- och tjenstemän.
Omröstningen försiggick och utföll med 121 ja mot 50 nej; hvadan
Utskottets hemställan alltså af Kammaren bifallits.
Litt. I).
Ordet begärdes af
Herr Key, som anförde: Herr Talman, mine Herrar! Jag anhåller
att vid denna punkt få fästa Kammarens uppmärksamhet på den reserva¬
tion, som af tio ledamöter från Andra Kammaren i Stats-Utskottet af-
gifvits, i hvilken reservation, som återfinnes å sidan 35 uti Utskottets ut¬
låtande, desse reservanter föreslagit, att dyrtidstillägg å löner öfverstigande
5,000 kronor icke böra ega rum. Då derför i föreliggande fråga, rörande
Justitiekanslers-expeditionen, Justitiekanslern, på sätt å sidan 49 i ut¬
låtandet synes, är föreslagen att erhålla i lön 7,000 R:dr och såsom dyr¬
tidstillägg för 1875 1,000 R:dr, får jag anhålla, att anslaget i denna punkt
måtte, i öfverensstämmelse med reservationen, nedsättas från 2,500 till
1,500 R:dr, samt att Kammaren behagade i öfrigt lemna sitt bifall till
denna reservation och vid beviljande af dyrtidstillägg iakttaga deri nämnda
belopp.
Herr Hörnfeldt: Då Herr Key redan yttrat hvad jag vid denna
punkt ämnade säga, så vill jag endast tillkännagifva, att jag afstår från
ordet och instämmer med honom.
230
Den 25 Februari, e. in.
Herr J. E. Johansson: Då jag icke var närvarande i Utskottet vid
justeringen af denna fråga och således icke hade tillfälle att i likhet med
Andra Kammarens ledamöter reservera mig emot densamma, så ber jag
nu att få tillkännagifva, att jag instämmer i den reservation, som af Andra
Kammarens ledamöter i Utskottet afgifvits, och yrkar bifall till densamma.
Herr A. P. Danielsson: Då jag icke kan dela den åsigt, som legat
till grund för det slut, hvartill Utskottet i denna punkt kommit, så heder
jag att i korthet få nämna, att jag anser det vara i högsta måtto öfver¬
flödigt att bevilja de embete- och tjenstemän, som innehafva lön af 4,000
R:dr och derutöfver, förhöjning deri eller dyrtidstillägg, och då jag anser,
att dyrtidstillägg till och med icke bör beviljas till dem, som innehafva
en lön af 3,000 Rall’, så vill jag yrka, att denna punkt måtte varda till
(J tskottet återremitterad.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag anser
mig endast böra nämna, att jag icke kan godkänna de skäl, som blifvit
anförda för nedsättning i eller afslag å dyrtidstillägg särskildt för den
embetsman, hvilken innehar lön, öfverstigande 5,000 Rall’, och om hvilken
här är fråga. Jag finner, att hvad som blifvit sagdt om embetsmännens
förändrade ställning till följd af den dyra tiden gäller äfven i fråga om
embetsmän å de högre platserna och jag anser följaktligen, att här ifråga¬
varande embetsman bör få åtminstone det dyrtidstillägg, som af Utskottet
lör honom föreslagits.
Herr Dickson: Jag vill blott i korthet och undantagsvis yrka bifall
till Stats-Utskottets utlåtande i förevarande del, och jag skall blott och
bart påpeka eu betydlig oegentlighet, som skulle uppstå, ifall de tio re-
servanternes åsigt blefve gällande. Under denna punkt förekomma icke,
men det finnes andra tjenstemän, som hafva öfver 5,000 men under 6,000
R:dr i lön, såsom t. ex. vid tullen, der tjenstemän äro anställda, som hafva
5,500 R:dr i lön; och skulle nu de tio reservanternes åsigt göra sig gäl¬
lande, så blefve följden den, att den underordnade tjenstemannen med
5,000 R:drs lön finge 1,000 R:dr i dyrtidstillägg, hvaremot den, som hade
5,500 R:drs lön, fick ingenting; en inkonseqvens, som det vore oriktigt
att antaga. Då jag finner en begränsning i dyr tid stillägget till 1,000 R:dr
för löner från 5,000 till 9,000 R:dr icke vara för öfverflödigt tilltagen, vill
jag anhålla om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Jöns Pehr sson: Herr Talman, miiie Herrar! Efter den heta
debatt, som egt rum vid föregående punkt, torde det vara öfverflödigt att
säga något här; men då jag hört allt detta tal om den dyra tiden och
den nöd och det elände, som skulle råda inom embetsmannacorpsen, så
kan jag icke tiga stilla; och jag vill då fråga, om sådant tal icke är ett
hån mot den allt styrande, och om embetsmännen mera än andra lida af
den dyra tiden. Det måste för hvar och en, som vill tänka rätt på saken,
vara en verklig tillfredsställelse, att vi hafva eu dyr tid; och jag undrar,
om tjenstemännen skulle tycka det vara bättre, om förhållandena nu vore
sådana som 1868 och 1869, då nöden var stor, och många menniskor
Den 25 Februari, e. m.
231
icke fingo arbete för att skaffa sig bröd. Då talade embetsmänuen icke
om den nöd som fans. Jag tror, att, om någon nöd nu vore förhanden,
den skulle visa sig på de offentliga ställena i hufvudstaden eller der ern-
betsmännen och deras familjer synas, men så tyckes icke vara förhållan¬
det, och om man vill se på rättvisan, hvilket icke är vanligt vid riks¬
dagen, så skall man nödgas medgifva, att embetsmännens löner, i jem¬
förelse med den frie arbetarens aflöning, äro ganska höga och för dem
tillräckliga. Det är ett gammalt sätt, att orättvisa skall gälla i afseende
på afiöningen mellan de olika graderna inom embetsmannacorpsen, och denna
orättvisa vill man nu också bibehålla genom den i fråga om dyrtidsti 1 läg¬
get föreslagna procentberäkningen, hvilken jag för min del icke kan gilla.
Då jag var nog djerf att vid denna riksdag väcka motion derom, att allt
dyrtidstillägg för närvarande skulle afslås, yttrade jag likväl, att jag all¬
deles icke var emot löneförhöjning, der det utreddes, att sådan verkligen
var af nöden, och att, hvarpå jag äfven sett förslag, de lägre graderna
kunde tilldelas tjugo procents lönetillägg, tills man komme upp till tjen-
ster, som lemnade o å 4,000 R:dr i lön, hvilkas innehafvare icke kunna
anses vara i behof af sådant tillägg. Det är väl sant, att Utskottet icke
kunnat komma till annat resultat; men jag tror ändå, att vi, innan beslut
fattas, böra tänka på, om vi icke skulle kunna återremittera frågan till
Utskottet, för att Utskottet må få uppgöra eu jemnare fördelning af dyr-
tidstillägget embetsmännen emellan. Helst ville jag gå till väga på samma
sätt nu som vid sista riksdagen, eller att vi ställa eu rund summa till
regeringens disposition, hvilken sålunda blifver ansvarig, om den icke rätt
fördelas, men då sådant väl icke lärer kunna ske, vill jag framställa den
önskan, att denna punkt och i följd deraf allt, som handlar om dyrtids¬
tillägg för 1875, måtte till Utskottet återremitteras för att Utskottet må
kunna framkomma med förslag till rättvisare fördelning af lönetillägget,
nemligen så att de lägre tjenstemännen finge högre procent och de högre
aflönade lägre procent. Jag anhåller således vördsamt om proposition på
återremiss af punkten.
llerr Sven Nilssou i Etveröd: Jag hade trott, att dyrtidstillägg
borde af Riksdagen beviljas endast der billighet och rättvisa sådant for¬
drade, hvilken åsigt äfven af Herr J ustitie-statsministern uttalats såväl i
den Kong!, propositionen som här i Kammaren. Oaktadt detta har han
nu uppträdt och önskat bifall till Utskottets föreliggande förslag; men jag
hemställer, om det kan vara billigt och rättvist att lemna lönetillökniug
på löner, som öfverstiga 5,000 R:dr, på hvilket belopp eu embetsman, om
lian vill lefva utan allt för stora anspråk, mer än till måttlighet kan exi¬
stera. Då det icke är skäl att kasta bort den behållning, ett godt år
medfört, på sådana ställen, der något verkligt behof icke förefinnes, så
tror jag, att ingen kan förneka, det reservanternes förslag, att dyrtids¬
tillägg å löner, öfverstigande 5,000 kronor, icke böra ega rum, är både
billigt och rättvist. Det hade varit ensidigt, att Ståts-Utskottet i afseende
på dyrtidstilläggets beräkning i öfrigt kommit till det slut, att högre pro¬
cent hade tillagts löner af lägre grad, och minskning i procenten seder¬
mera skett i förhållande till lönens belopp; men jag kan icke finna, att
Utskottet skulle kunna vara i tillfälle att i första hand uppgöra eu sådan
Den 25 Februari, e. Ui.
232
reglering, utan detta förhållande hade väl varit regeringens skyldighet att
undersöka och utreda och derefter framlägga förslag i sådan riktning för
Riksdagen. Då nu ej så skett, och jag icke vill, att den oskyldige skall
lida för den skyldige, så vill jag yrka bifall till reservanternes förslag,
på sätt Herr Key redan gjort, ehuru jag för min del gerna skulle hafva
gått ännu längre och önskat, att tillägg å löner, öfverstigande 4,000 R:dr,
icke beviljats, fullt öfvertygad som jag är, att den summan är tillräcklig
för en familj att mycket väl försörja sig.
Här har anstalts en jemförelse mellan det arvode, vi, såsom ledamö¬
ter i Kammaren, åtnjuta, och embetsmännens löner. Det är väl sant,
att vi, såsom representanter, hafva tio R:dr om dagen, hvilket gör för y3
år 1,200 R:dr och skulle för helt år göra 8,600 R:dr; men härvid böra
vi dock betänka, att vi häraf icke allenast skola bekosta vårt uppehälle
här under riksdagen utan jemväl vi som embetsmännen bekosta under¬
hållet af vår familj, och dessutom ersätta ett biträde hemma för att sköta
om våra hus och bestyr i hemmet, hvilket naturligtvis lämpas efter om¬
ständigheterna, men i många fall kostar lika mycket om ej mer än vårt
eget underhåll, under det att embetsmän, sådana för hvilka nu ifråga¬
sattes dyrtidstillägg, slippa att utgifva ersättning till den, som hans arbete
uppehåller under ledigheten, hvilken ersättes af staten. Jag tror, att man,
för att rätt bedöma saken, behöfver se den äfven från denna sida, då
man ock finner, att embets- och tjenstemännens löner icke äro för lågt
tilltagna redan nu i jemförelse med våra arvoden såsom ledamöter i denna
Kammare. Jag vet icke, hvad den ärade representantens från Östergötland
uppehälle här kostar honom, men jag tror likväl, att han kan lefva rund¬
ligt på sitt arvode och ändå få något öfverskott derpå, såvida han ej har
allt för stora anspråk.
Herr Nils Petersson: Jag hade icke tänkt begära ordet på denna
sena timma och skulle ej gjort det, om jag ej tyckt det se ut, som skulle
Utskottets förslag nära nog utan diskussion blifva bifallet. Då jag emel¬
lertid icke i allo kan gilla hvad Utskottet i föreliggande punkt föreslagit
om vissa dyrtidstillägg för 1875, ber jag att få upptaga Kammarens tid
med några få ord. Flere aktningsvärda medlemmar af Kammaren hafva
förklarat dyrtidstillägg för 1875 vara högst behöflig!, och äfven pressen
har gjort sitt till för att utbreda meningen, att ett sådant behof finnes.
Vid sådant förhållande måste man väl antaga, att så är i någon mån,
ehuru vi uti landsorten haft annan föreställning derom. Jag kan dock
icke gilla, att man vid tal om detta behof uttrycker sig så, som skulle
en verklig nöd vara för handen. Om något sådant kan jag omöjligt finna
mig öfvertygad, utan måste uppfatta saken från helt annan synpunkt, på
samma gång jag tror mig kunna försäkra de Herrar, hvilka framhållit
behöfligheten af dyrtidstillägg, att den rådande åsigten inom Kammaren
och i landsorten icke är sådan, att man vill vägra tjenstemännen den
löneförhöjning, som kan vara af verkligt behof påkallad. Men jag kan
icke fatta, att med verkliga behofvet skulle vara öfverensstämmande att,
såsom Utskottet föreslagit, dyrtidstillägg skulle utgå för löner, som belöpa
sig ända till 5,000 R:dr. Jag vill till stöd för min mening anföra en enda
omständighet. Som vi veta, stadgar grundlagen, att den som har 4,000
Deri 25 Debruari, e. m.
238
R:drs inkomst, är valbar till ledamot af Första Kammaren, d. v. s. han
anses vara så förmögen, att han utan ersättning kan uppehålla sig i huf-
vudstaden under en tredjedel af året, eller med andra ord 4,600 R:drs
årlig inkomst anses ej blott vara tillräckligt för framstående medborgare
att lefva af utan jemväl lemna honom ett öfverskott stort nog att betacka
kostnaderna för fyra månaders vistelse i hufvudstaden. Jag förmenar der¬
före, att dyrtidstillägget icke ens borde sträcka sig till löner af så högt
belopp som 4,000 R:dr. Deremot är äfven enligt min uppfattning sanno¬
likt att de lägre tjenstemännen, livilka, sådana förhållandena nu äro,
icke hafva full sysselsättning, hafva svårighet vid att bereda sig utkomst
på sina löner. Derföre anser jag, att i afvaktan på en definitiv löne¬
reglering de lägre tjenstemännen böra erhålla något dyrtidstillägg, och
jag yrkar, att frågan för närmare skärskådning må återremitteras till
Utskottet.
Herr Johan Jönsson: Det torde icke vara ur vägen, att äfven jag
ger min åsigt tillkänna i förevarande fall. Det var med blandade känslor
jag hörde, huru Kongl. Maj:t i trontalet tillkännagaf den blifvande begäran
om dyrtidstillägg och än mera förvånad blef jag vid genomläsning af den
Kong!, propositionen. Emellertid har jag blifvit någorlunda tillfredsställd
deraf, att Stats-Utskottet i ganska väsendtlig mån nedprutat de begärda
anslagen. Jag kan dock icke i allo gilla Utskottets förslag, utan önskar,
att dyrtidstillägget måtte sättas till lägre procent för de högre tjensterna
än för de lägre, och framför allt önskar jag, att det icke måtte utsträckas
till större löner än de på 5,000 R:dr. Fördenskull instämmer jag i det
framställda yrkandet om återremiss.
Herr Jöns Rundbäck: Det var en talare i dag på morgonen, som
med mycken känsla och öfvertygelse rådde Stats-Utskottet att gifva goda
skäl, då det reglerade staten. Men det är icke Stats-Utskottet, som reg¬
lerar staten, utan det gör Riksdagen. Utskottet blott framlägger sin åsigt
eller sitt förslag och öfverlemnar naturligtvis till Kamrarne att besluta.
Men huru svårt det kan vara att i förslaget träffa det rätta, det visar
den diskussion, som i dag här föregått. A ena sidan begär man att få
så mycket som Kongl. Maj:t proponera t, under det man å andra sidan
säger, att Stats-Utskottet gått för långt i tillstyrkande af dyrtidstillägg.
Om nu sanningen i allmänhet ligger mellan två ytterligheter, så synes
temligen antagligt, att Utskottets förslag, med den af reservanterne från
denna Kammare förordade inskränkning af dyrtidstillägg till löner af
högst 5,000 kronors belopp, någorlunda träffat det rätta. Utskottet har
följt det af Kongl. Maj:t föreslagna sätt för dyrtidstilläggets beräknande,
och Kongl. Maj:t har sjelf icke begärt sådant tillägg för löner öfversti¬
gande 5,000 kronor. Detta måste väl anses innebära åtminstone något
stöd för reservanternes åsigt.
Jag kan icke dela den af Hans Excellens Justitie-statsministern ut¬
tryckta mening, att högre aflönade tjensteman beliöfde lönetillägg mera
än tjenstemän i lägsta aflöningsgraderna. Såsom skäl anfördes, att de
lägsta platserna vorej afsedda för yngre ogifta personer, hvilkas lefuads-
behof derföre vore mindre. Men jag vill påminna derom, att de yngre van¬
234
t)en 25 februari, e. m.
ligen äro skuldsatta och hafva flera år att vänta på befordran. Dessutom
synes mig orätt att aflöna dem lägre, i beräkning deraf att de skola vara
ogifta. Ty om en person efter genomgångna studiiår och en rundlig tids
lönlös tjenstgöring såsom extra ordinarie ändtligen får en ordinarie plats,
så bör han, synes mig, hafva rätt att gifta sig, om han så önskar. För
öfrigt synes mig bättre, att de yngre tjenstemännen få lön, som motsva¬
rar deras behof, än att de sättas i sådan belägenhet, att de måste begära
understöd af “söta pappa", som kanske just på grand af dylika förhål¬
landen finner sin högre aflöning så knapp.
På de skäl jag anfört, tror jag det vara mycket rådligt att bifalla
reservauternes förslag, på sätt Herr Key yrkat.
Herr Ivar Månsson: Jag skall icke länge upptaga tiden, men vill
endast uttala den mening, att, då här, såsom Hans Excellens Justitiestats-
ministern sjelf påpekat, är fråga om afhjelpande af förhanden varande nöd,
det icke lär erfordras att sträcka dyrtidstillägget till löner, som uppgå
till 5,000 Rall’. Jag föreställer mig, att det egentligen är tjenstemännen
i lägsta lönegraden, som behöfva denna hjelp, och det är också åt dem,
jag helst ville lemna den. Man har sagt, att denna lönegrad är afsedd
för yngre ogifta personer, hvadan dy r tid stillägg icke skulle vara mera be-
höfligt för de lägre än för de högre tjenstemännen. Mig synes detta
skäl icke vara synnerligen talande. Ty dessa lägre tjensteman hafva sä¬
kert länge gått som extra ordinarier och böra, då de kommit till ordi¬
narie anställning i statens tjenst, kunna fordra eu lön, som tillåter dem
att gifta sig. För dessa löner af lägsta graden skulle jag verkligen vilja
bifalla den af regeringen föreslagna förhöjning med 30 procent, hvaremot
jag för andra och tredje lönegraden ville förorda endast 20 procents och
för högre löner till och med beloppet 4,000 R:dr, endast 10 procents
tillägg. A löner, som belöpa till mera än 4,000 R:dr anser jag att för¬
höjning icke borde beviljas. Fn sådan anordning har jag föreställt mig
vara med billigheten mest öfverensstämmande, och om jag trodde genom¬
drifvande deraf vara möjligt, skulle jag påyrka återremiss. Då jag icke
har något hopp derom inskränker jag mig till att instämma med reser-
vanterne från denna Kammare uti yrkande, att dyrtidstillägg icke måtte
anslås för löner uppgående till mera än 5,000 R:dr, så att Justitie-
kansleren icke skulle erhålla något sådant tillägg, utan det ifrågavarande an¬
slaget sättas till allenast 1,500 Rall'.
Herr Hiibinette: Jag medgifver villigt, att behof af lönetillökning
förefinnes för de tjenstemän, som åtnjuta jemförelsevis lägre lön, men jag
kan icke fatta något skäl till att anslå dyrtidstillägg för löner af högre
belopp än 5,000 R:dr, hvadan jag instämmer med Herr Key och yrkar
bifall till reservauternes förslag.
Herr Gunuelius: Här har i dag blifvit mycket taladt om den dyra
tiden, och vi hafva hört detta ord tagas i flera bemärkelser; men eu sorts
tid tyckes åtminstone icke anses synnerligen dyrbar, nemligen Kammarens
egen tid. Jag tillåter mig uttala den uppfattning, hvilken måhända delas
af Kammarens flertal, att föreliggande fråga nu är mogen för afgörande.
Den iiå Februari, e. m.
235
Återremiss kan omöjligt gagna till något, hvadan valet synes vara in¬
skränkt till antagande antingen af det slut, hvari Första Kammaren
redan stannat, eller ock af reservanternes från denna Kammare hem¬
ställan.
Herr Grefve Sparre: Jag skall icke kosta många ord på denna sak;
jag vill endast, att staten bör gå till väga med mycken betänksamhet
vid bestämmande af sina embetsmäns löner. Då här yrkas, att 5,000
R:dr må bestämmas såsom det högsta lönebelopp, för livilket dyrtidstill-
lägg medgifves, så vaktorn oss, att icke åtskilliga befattningar utom sta¬
tens tjenst, t. ex. mindre betydande platser inom städernas förvaltning eller
vid deras domstolar samt enskilda anställningar blifva så aliönade, att
innehafvare af vigtigare embeten i staten finna sig föranlåtna att lemna
sina tjenster för att skaffa sig dylika befattningar! Det vore icke klokt
handladt, att nedtrycka embetsmännens aflöning på det sätt, att all dug¬
lighet skulle söka sig bort från statens tjenst.
Jag anser mig i denna fråga upplysningsvis böra nämna, att jag i
dessa dagar af en embetsman, som haft en icke särdeles dyrbar våning
här i staden, hört, att hyran derför blifvit höjd med 900 R:dr, hvadan
han måste flytta. Men det är så förskräckligt svårt att här få hyra bo¬
städer, att samme man befarade att i allt fall nödgas betala lika myc¬
ket. Priset på alla lifsförnödenheter stegras i samma proportion.
Man har yttrat, att lägre tjenstemän borde framför högre och till
större procent åtnjuta dyrtidstillägg, derföre att de förre vanligen ännu
vore skuldsatte. Tro Herrarne då, att en embetsman i allmänhet är
skuldfri, då han hunnit en lönegrad af 5,000 Rall’ ? Jag tror tvärtom,
att större delen embetsman med 5,000 R:drs lön hafva skulder qvar sedan
ungdomen, och i sådan händelse kan en sådan embetsman icke lefva på
sin lön, utan att erhålla förhöjning. Det kan väl synas, som vore 5,000
R:dr en stor summa, men den som besinnar, att här är fråga om em¬
betsman med familj, större någon gång, och något känner lefnadskostna-
den här i Stockholm, skall säkert inse, att denna summa ej räcker myc¬
ket långt.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. Under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels återremiss, och dels
att Kammaren, med förklarande, att dyrtidstillägg å löner, öfverstigande
5,000 kronor, ej bör ega rum, måtte på det sättet bifalla hvad Stats¬
utskottet i förevarande moment hemställt, att det extra anslag, hvarom
här vore fråga, bestämdes att utgå med ett sammanräknadt belopp af
1,500 kronor. Herr Talmannen upptog, dessa yrkanden och förklarade,
efter derå afgifna propositioner, ja vara öfvervägande för den sistnämnda
meningen. Votering begärdes. Sedan till kontraproposition antagits det
yrkande, som afsåg bifall till U tskottets förslag, skedde alltså omröstning
enligt eu nu uppsatt, justerad och anslagen proposition af följande ly¬
delse :
Den, som vill, att Kammaren, med förklarande, att dyrtidstillägg å
2o6
Den 25 Debruan, c. in.
löner, öfverstigande 5,000 kronor, ej bör ega rum, på det sattet bifaller
hvad Stats-Utskottet hemställt under lätt. b i femte punkten af dess
utlåtande N:o 14, att det extra anslag, hvarom i detta moment är fråga, be¬
stämmes att utgå med sammanräknadt belopp af 1,500 kronor,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är ifrågavarande moment i oförändradt skick af Kam¬
maren bifallet.
Voteringen visade 117 ja mot 45 nej; och hade Kammaren alltså
fattat beslut i enlighet med ja-propositionen.
Litt. c.
Härvid anförde
Herr Grefve Pos se: Herr Talman, mine Herrar! Jag tillåter mig
vördsamt anhålla, att Kammaren, med ogillande af den föredragna punk¬
ten, ville bifalla det af reservanterne inom Utskottet uppgjorda förslag
till samma punkt, hvilket återfinnes på sidan 38 i Utskottets utlåtande
och har följande lydelse: “att dyrtidstillägg ej tillkommer den, som af
statens medel eller från inrättning eller bolag, som af Kongl. Maj:t sank¬
tionerats, åtnjuter lön eller årligt arvode för två eller flera befattningar, dock
att, om för en tjensteman, som innehar tvänne befattningar, löne- eller
arvodesbeloppet för den ena befattningen understiger det dyrtidstillägg,
hvilket skulle för flen andra befattningen belöpa, denne tjensteman må
ega att skilnaden mellan nämnda tvänne belopp såsom dyrtidstillägg
uppbära**.
Herr Törnebladh: I motsats till den siste ärade talaren får jag
för min del påyrka bifall till Utskottets förslag i denna punkt. Jag
vill icke fästa mig vid sjelfva skrifsättet i allmänhet uti det af Herrar
reservanter inom Utskottet uppgjorda förslaget, ehuru mer än en an¬
märkning kunde i det hänseendet framställas. Men en anmärkning kan
jag dock icke underlåta att göra, emedan densamma är af sådan vigt,
att den förtjenar framkomma. Det talas nemligen i förslaget om att
dyrtidstillägg ej tillkommer den, “som af statens medel eller från inrätt¬
ning eller bolag, som af Kongl. Maj:t sanktionerats, åtnjuter lön eller
årligt arvode från två eller flera befattningar**. Meningen är alldeles
klar och oförtydbar. Den som af statens medel uppbär lön för två eller
flera befattningar går miste om dyrtidstillägg, lika väl som den, som åt¬
njuter lön eller arvode från två eller flera enskilda inrättningar. Men
huru det skall förfaras i det fall, att en person erhåller lön eller arvode
Den 25 Februari, e. m. 237
dels från staten och dels från enskild inrättning, derom talas icke i förslaget
ett ord.
Hvad nu sjelfva principen angår, är det ganska märkligt, att då man
i allmänhet uttalat sig med deltagande för de lägre tjenstemännen, man
det oaktadt skulle genom bifall till reservationen göra ett sådant delta¬
gande i många fall betydelselöst. Det är nemligen endast de lägre tjen¬
stemännen, som kunna med Kongl. Maj:ts medgifvande innehafva två eller
flera befattningar på en gång. Hvem drabbar då den inskränkning i
dyrtidstilläggets åtnjutande, som i reservationen innefattas, om icke just
dem, hvilka man medelst beviljande af .dyrtidstillägg vill hjelpa? Här¬
emot lemnar man samtidigt ett dyrtidstillägg åt sådana högre aflönade
embets- och tjensteman, mot hvilkas behof deraf man här hört flera
röster höja sig. Detta är en inkonseqvens, som är nära nog oförklarlig.
Såsom ett exempel på, huru vilkoret skulle drabba, vill jag anföra, att i
den här bilagda tabellen finnes bland andra upptagen en tjensteman, som
derför att han utom 1,000 R:drs lön uppbär på annat håll 28(3 Rall',
skulle gå miste om det väl behöfiiga tillägget af 200 R:dr. Hade det
varit fråga om att definitivt fastställa en ny aflöningsstat, skulle man
hafva kunnat se de lägre tjenstemännen till godo och bevilja dem
ökade löner, i hvilket fall ett vilkor så beskaffad! som det här uppställda
kunde hafva något skäl för sig. Men nu då det är fråga om dyrtidstil¬
lägg för de lägre tjenstemännen, hvilka just till följd af sina löners otill¬
räcklighet måste skaffa sig mer än en tjenst, beröfvar man dem genom
den ifrågavarande inskränkningen möjligheten att af detsamma komma i
åtnjutande.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Ehrenborg: Då jag icke deltagit i den föregående öfverlägg-
ningen i dag, så må det först tillåtas mig att uttala mitt erkännande af
den varsamhet, hvarmed Stats-Utskottet och särskildt dess ledamöter från
denna Kammare behandlat dessa frågor om tillfälliga löneförhöjningar,
hvarigenom mången svårighet vid den slutliga, definitiva löneregleringens
uppgörande blifvit förebyggd.
Men hvad deremot den nu föredragna punkten beträffar, så är det
mig alldeles omöjligt att upptäcka någon rimlig grund för den inskränk¬
ning i fråga om dyrtidstilläggets åtnjutande, som Herrar reservanter i Ut¬
skottet uti sitt förslag uppställt. Denna inskränkning drabbar, såsom
den föregående talaren redan anmärkt, ett stort antal just af de lägre
tjenstemännen, som mest äro i behof af löneförhöjningen. En tjensteman,
som till exempel innehar två tjenster, hvaraf den ena gifver honom 2,000,
Rall’, den andra 500 R:dr i årlig inkomst, skulle icke kunna få något
dyrtidstillägg till det förra och högre inkomstbeloppet, emedan det senare
öfverstiger det dyrtidstillägg som skulle å den högre lönen belöpa. Icke
kan man då begära, att en sådan tjensteman skulle afsåga sig den min¬
dre inkomstgifvande befattningen, då, på samma gång som han förlorar
den säkra inkomst han deraf uppbär, han jemväl riskerar att framdeles
gå miste om det dyrtidstillägg, hvaraf han för den högre lönen kunde
komma i åtnjutande. Nog skulle han sjelf hellre vilja hafva blott en
tjenst med lika mycket göromål och lika stor aflöning, som han nu sam-
238
Den 25 Februari, e. m.
manlagdt har på båda; men sådan förändring är icke på honom beroende.
För honom och för det stora antal af lägre tjensteman, som innehafva
mer än en tjenst, är således det förslag, som Herrar reservanter fram¬
ställt, till ingen nytta. Och jag tror icke det vore Riksdagen värdigt att
fatta ett sådant beslut. Det vore detsamma som att åt en hjelpbehöf¬
vande person skänka ett värdepapper, hvilkot i sjelfva verket saknade
allt värde. Ett sådant sätt att hjelpa plägar man gifva en benämning,
som det vore beklagligt om den skulle komma att inpassa på några Riks¬
dagens åtgärder. Jag yrkar derföre bifall till hvad majoriteten inom Ut¬
skottet i den föredragna punkten föreslagit.
Herr A. Rundbäck: Jag tror icke att det mycket lönar mödan att
yttra sig i dessa frågor, emedan hvad som en gång utanför Kammaren
blifvit beslutadt, sannolikt också här kommer att göra sig gällande.
Det oaktadt kan jag icke underlåta att öppet uttala, att lika mycket som
jag gillar den grundsats Herrar reservanter i Stats-Utskottet uttryckt
i sin reservation, då den tillämpas på embetsman uti en sådan ställning
och med en sådan aflöning som till exempel Högsta Domstolens leda¬
möter åtnjuta, lika mycket måste jag ogilla samma grundsats i fråga
om de lägre och mindre afiönade tjenstemännen. Jag ber att få er¬
inra Herrarne om att det finnes en hel mängd små tjenster i staten,
som till följd af sin natur icke kunna gifva siua innehafvare full syssel¬
sättning ej heller tillräckligt att lefva af. Ett par exempel härpå vill
jag framdraga från den krets jag sjelf tillhör. Öfningslärarne vid
våra elementarläroverk, som åtnjuta en årlig lön af 500 å 800 R:dr,
kunna omöjligen på en sådan plats försörja sig eller erhålla fullt arbete.
De måste söka biförtjenster. Likaledes vågar jag påstå, att det icke fin¬
nes en lärare af tio vid våra elementarläroverk, som icke måste skaffa
sig biförtjenster och tacka (tud att inkomsterna det oaktadt räcka till
för familjens underhåll. Och nu vill man betaga dessa tjenstemän alla
dylika utvägar att bereda sig ökade inkomster, för så vidt do nemligen
vilja komma i åtnjutande af eu tillfällig förhöjning i deras knappa lön
af staten. Det ligger också för öppen dag att en fördelning af dyrtids-
tillägget i enlighet med denna grundsats skulle blifva i högsta måtto för¬
hatlig och leda till de gröfsta orättvisor. En dylik löneförhöjning skulle
i allmänhet lemnas ogifta tjenstemän, som icke behöfva skaffa sig någon
^förtjenst, men förvägras familjefadren, som måste arbeta natt och dag
för sin familjs uppehälle; äfvenså skulle tjenstemän med enskild förmö¬
genhet, och som icke behöfva skaffa sig någon extra befattning, få ett
clyrtidstillägg, medan en annan, som är skuldsatt och af sådan anledning
nödgats skaffa sig så många befattningar han möjligen kan hinna sköta,
går miste derom.
För att ännu ytterligare visa till hvilka inkonseqvenser den ifråga¬
varande principen leder, vill jag i allra största korthet lemna några upp¬
lysningar för att visa huru det skulle gå, om densamma tillämpades på
elementarläroverkslärare. Vid det läroverk, jag tillhör, finnas blott två
eller tre lärare, som icke jemte sin läraretjenst innehafva annan befatt¬
ning. Jag är folkskoleinspektör och har i och för detta uppdrag eu högst
ringa aflöning. Efter tretton års träget arbete uppbär jag nemligen här¬
Den 25 Februari, e. m.
239
för ett årligt belopp af blott 475 R:dr. Jag får offra ganska mycken
möda för dessa penningar, men går på samma gång jemväl miste om
dyrtidstillägg, derföre att jag sålunda använder min lediga tid och min
erfarenhet. Min närmaste kamrat vid läroverket, som befinner sig i sam¬
ma lönegrad som jag, men som ej innehar någon annan befattning vid
sidan af sitt lärarekall, han får ett lönetillskott af 700 R:dr och hvarföre?
Jo derföre att han utom sitt arbete i skolan — gör ingenting. Afsäger
jag mig folkskoleinspektörsbefattningen och drifver sysslolös den tid jag
hittills deråt egnat, så får också jag 700 R:dr för mitt välförhållande.
Det finnes likaledes bland mina kamrater vid elementarläroverket tvänne
prestman, den ene tjenstgör såsom vice pastor, den andra såsom predikant
vid hospitalet utanför staden. Den förre, som har vida större inkom¬
ster, får dyrtidstillägg, den andra deremot icke.
Men, som jag i början af mitt anförande redan nämnt, lönar det san¬
nolikt icke mödan att orda mycket i ämnet. Jag har emellertid velat
påpeka ofvan anförda förhållanden, icke under utsigt att nu vinna något,
men i förhoppning att vid en blifvande gemensam votering några skola be¬
hjerta desamma samt draga i betänkande att med sin röst medverka till
ett riksdagsbeslut, som skulle medföra den gröfsta orättvisa.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Med Herr Rundbäck instämde Herr Treffenberg, Herr Biesert, Herr
Lyt-h och Herr Östergren.
Herr Falk: Äfven jag anser det förslag, som blifvit framstäldt i
reservationen mot denna punkt, vara synnerligen förkastligt. Blefve det
Riksdagens beslut, skulle man också hafva beröfvat sådana tjenstemän
dyrtidstillägg, hvilka äro svagast aflönade och som derföre hafva varit
nödsakade att skaffa sig flera befattningar, offentliga eller enskilda, för att
derigenom erhålla sin fulla bergning. Jag kan icke annat än på det lif-
ligaste motsätta mig, att Riksdagen skulle fatta ett sådant beslut och
yrkar för min del bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, gåfvos propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan som på det gjorda yrkandet att, med
afslag å samma hemställan, det förslag måtte antagas, som i den af Herr
Grefve A. Posse med flera vid detta mom. afgifna, å sidan 38 i Stats¬
utskottets förevarande utlåtande intagna reservation blifvit framstäldt.
Herr Talmannen förklarade ja vara öfvervägande för bifall till Ut¬
skottets förslag; men begärdes votering, som företogs enligt en nu upp¬
satt, af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under Ditt. c i 5:te
punkten af dess utlåtande N:o 14,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
240
Ben 25 Februari, e. m.
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bi¬
fallit det förslag, som blifvit framstäldt i den af Herr Grefve A. Posse
med flere vid detta mom. afgifna, å sidan 88 intagna reservation.
Voteringen utföll med 60 ja och 90 nej; och hade Kammaren alltså
bifallit reservanternes förslag, eller att dyrtidstillägg ej bör tillkomma
den, som af statens medel eller från inrättning eller bolag, som af Kongl.
Maj:t sanktionerats, åtnjuter lön eller årligt arvode för två eller flera
befattningar, dock att, om för en tjensteman, som innehar tvänne be¬
fattningar, löne- eller arvodesbeloppet för den ena befattningen under¬
stiger det dyrtidstillägg, hvilket skulle för den andra befattningen belöpa,
denne tjensteman må ega att skilnaden mellan nämnda tvänne belopp
såsom dyrtidstillägg uppbära.
Lift. d.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Det
vilkor, som finnes upptaget under litt. d, är föreslaget, icke af Kongl.
Maj:t utan af Utskottet. För min del finner jag det icke antagligt utan
anser lämpligast att i förevarande hänseende lönetillägget får följa sam¬
ma bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande börd i allmän¬
het enligt Kongl. Cirkuläret den 9 November 1860. Dessa bestämmel¬
ser innehålla att, då en tjensteman erhåller ledighet för annan orsak än
sjukdom, han af lönen skall till vikarien afstå ett belopp, som dock icke
får öfverstiga en fjerdedel af lönen, samt att, om ledigheten erhålles på
grund af sjukdom, afdrag å lönen icke eger rum under de två första
månaderna utan först för den derefter följande tiden. Utskottet har nu
följt en helt annan grund, och den bestämmelse, som i detta afseende
föreslagits, är till följd af brist på skiljetecken så mångtydig, att jag
icke rätt vet hvad dermed menas. Mig synes den uppfattningen deraf
ligga närmast till hands att, om eu tjensteman erhåller ledighet på en
gång utöfver sex månader, han då skall afstå dyrtidstillägget till sin
vikarie; men är denna tolkning riktig, så är det ju klart att tjensteman-
nen undviker att på en gång begära så lång tjenstledighet, utan gör
särskilda ansökningar två eller flera gånger, emedan han i så fall får
behålla hela dyrtidstillägget.
Vill jag åter tillämpa det föreslagna stadgandet på det fall, då, le¬
dighet begäres å särskilda tider, men den sammanräknade ledighetstiden
dock öfverstiger sex månader, så kan jag ju tänka mig, att ledigheten
erhålles för t. ex. tre månader i sender och att olika vikarie för hvarje
gång förordnas. I detta fall kan ordställningen gifva anledning till an¬
tingen den tolkningen, att lönetillägget skall afstås allenast för den tid
som öfverstiger sex månader eller ock att, då den sammanräknade ledig¬
hetstiden uppgår till mera än sex månader, den tjenstledige skall mista
lönetillägget jemväl för den förflutna tiden.
Den förra tolkningen leder då derhän, att den under höstmånads-
perioden vikarierande komme att erhålla dyrtidstillägget, under det den
som vikarierade under vinter- och vårledigheterna icke komme i åt¬
njutande
Den 25 Februari, e. m.
241
njutande af detsamma; af den senare tolkningen åter blifver det en
följd, att de som vikariera under första och andra tremånadstiderna
komma att i afseende å löneförmånerna blifva beroende deraf, huruvida
vid slutet på året en ytterligare ledighet begäres, i hvilken händelse de
finge af den ordinarie tjenstemannen enskildt utkräfva det dyrtidstillägg,
som han naturligtvis då redan uppburit. Således — huru jag än tolkar
det föreslagna stadgandet, synes mig detsamma leda till ett ingalunda
lämpligt resultat, och jag hemställer fördenskull att hela detta tillägg
må försvinna samt för dyrtidstilläggets åtnjutande tillämpas samma grun¬
der, som gälla med afseende å sjelfva lönerna.
Herr Grefve Pos se: Den anmärkning Herr Justitie-statsministern
nu framställt tror jag vara alldeles riktig, såvida här vore fråga om nå¬
gonting annat än ett dyrtidstillägg för ett enda år. Riksdagen har redan
beslutat att dyrtidstillägg icke skall ega rum för 1874. Stadgandet är
sålunda tillämpligt endast för år 1875, och vid sådant förhållande förefaller
mig detsamma vara alldeles klart och tydligt derutinnan att, om en tjen¬
steman undfår ledighet utöfver sex månader, vare sig på en gång eller
fördelad i flere repriser, dyrtidstillägget då skall af honom afstås till vi¬
karien. Stats-Utskottet har åtminstone haft denna mening med förslaget,
utgående från den föreställningen, att den som gör tjensten också bör
hafva betalningen.
Om vi slå upp statskalendern, skola vi finna en mängd tjenster inom
alla grenar af administrationen, hvilka skötas icke af innehafvarne utan
af andra särskildt tillförordnade. Det är dessa nästan permanenta ledig¬
heter, som vi med det föreslagna stadgandet förnämligast afsett. under
det vi mindre tänkt oss de enstaka fall, då af eu eller annan tillfällig
anledning tjenstledighet begäres på kortare tider. Jag beklagar om i
Utskottets förslag skulle förefinnas någon otydlighet, men jag kan åtmin¬
stone icke inse att så är.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern: Jag försökte uppfatta
Grefve Posses förklaring, men måste bekänna att jag icke kunde finna
att han svarade på någon af mina anmärkningar. Det är visserligen
sant, att dyrtidstillägget skall gälla endast för år 1875, men jag hem¬
ställer om det kan vara skäl att hafva ett otydligt och missledande stad¬
gande, äfven om det skall tillämpas endast ett år.
Herr Grefve Po sse: Mina ord äro icke så att förstå, utan jag af-
såg med mitt yttrande att otydlighet kunde uppstå endast i den hän¬
delse att dyrtidstillägg hade beviljats för båda åren. Ty om det blir på
våren eller hösten 1875 som en tjensteman begär ledighet, så betyder
väl detta med det föreslagna stadgandet ingenting, såvida man nemligen
fäster tillbörligt afseende vid hvad som i detta fall är det väsendtliga,
eller att tjenstledigheten räcker öfver 6 månader. Detta anser jag tem-
ligen tydligt uttryckt i det af Utskottet föreslagna stadgandet, hvilket
derföre synes mig kunna utan våda bifallas sådant det är.
Riksd. Prof. 1874. 2 A/d, 1 Band, IG
242
Den 25 Februari, e. m.
Herr P. Staaff: Det är mig alldeles omöjligt att förstå grunden
till det stadgande, som Utskottet i denna punkt föreslagit. Emellertid
synes det mig vara fullkomligt naturligt, att, såvida dyrtidstillägg måste
betraktas såsom en tillfällig tillökning i lönen, så bör ock i afseende å
vikaries aflöning följas samma grunder för åtnjutande af dyrtidstillägg,
som de livilka gälla i fråga om sjelfva lönen. Vill man åter tala om
billigheten af saken, så, om en person på grund af sjuklighet får någon
ledighet från sin tjenst, tyckes det väl vara bra hårdt, om han, som i
sådana omständigheter ändå bättre behöfver understöd, skall beröfvas
dyrtidstillägg till förmån för sin vikarie, hvilken dock då torde vara i
mindre behof deraf. Jag tror att ur både rättens och billighetens syn¬
punkt detta stadgande är olämpligt och hemställer till Kammaren, att
det måtte få utgå.
Herr O. B. Olsson: Utskottet har föreställt sig, att en tjensteman,
som sköter en annans tjenst, kunde vara i lika stort behof af dyrtids¬
tillägg som en ordinarie, hvilken icke sköter sin tjenst, och då man vet,
att den, som sköter tjensten, icke har mera än en fjerdedel af den ordi¬
naries lön och denne senare, oaktadt han ingenting uträttar, får tre fjer-
dedelar deraf för intet, har Utskottet tänkt sig, att det vore alldeles
obilligt, om denne ordinarie derutöfver skulle ega uppbära hela dyrtids-
tillägget. Det är på denna grund som Utskottet kommit till det slut,
hvaruti det stadnat, och på samma grund anhåller jag nu ock om bifall
till Utskottets förslag.
Herr Nils Larson: Jag kan icke neka till att de upplysningar,
som af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern nyss lemnats, gjort
mig tveksam, huruvida det kan vara skäl att bifalla den nu föreliggande
punkten. Jag tror, att den kan komma att leda till olika tolkningar
vid tillämpningen.
För öfrig! vill jag nämna, att jag hört berättas, det Första Kam¬
maren skall hafva afslagit punkten, och då, såsom jag tillika hört, Första
Kammarens beslut i öfriga punkter af detta utlåtande lärer hafva varit
alldeles lika med dem som i denna Kammare fattats, så skulle jag vilja
hemställa, huruvida icke Kammaren, för att undvika en gemensam vote¬
ring i denna lilla sak, skulle vilja afslå den nu föredragna punkten.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då den siste ärade talaren också
velat finna något otydligt i denna punkt, så måste jag förklara, att för
mig är den aldeles tydlig och klar, såvida man icke vill läsa anifat än
hvad som der står, nemligen: “att, då tjensteman på grund af erhållen
ledighet utöfver sex månader icke bestrider sin tjenst, dyrtidstillägget för
vikariatstideu tillfaller den person, som tjensten uppehåller'*. Således, en¬
dast då den erhållna ledigheten öfverskrider den bestämda tiden af 6
månader skall dyrtidstillägget tillfalla den, som bestrider tjensten under
vikariatstiden. Jag förstår icke huru man kan finna något otydligt i ett
sä pass väl redigeradt stadgande och yrkar bifall till den föredragna
punkten.
Den 25 Februari, e. in.
243
Herr Philipsson: Jag får uppriktigt bekänna, att jag icke kan
tyda detta moment, utan tror det vara åtskilligt vilseledande. Jag kan
val förstå den uppfattning, som inom Stats-Utskottet gjort sig gällande,
att möjligtvis någon annan norm borde följas i afseende å beviljande af
dyrtidstillägg, än den som gäller beträffande aflöning i allmänhet åt eu
vikarie, under den tid han vikarierar för en ordinarie tjensteman. Då
dyrtidstillägget icke är någon löneförhöjning utan endast en tillfällig till¬
ökning i lönen för en dyr tid, så kan jag väl förstå, att man kan utgå
från den synpunkten att, om en ordinarie icke sjelf bestrider sin tjenst,
utan den bestrides af någon annan, så bör denne andre få en större an¬
part af denna extra tillökning, medan han funktionerar, men bestämmel¬
sen af “6 månader“ kan jag deremot icke förstå, utan tycker för min
del, att det vore riktigare om man blott säde, att dyrtidstillägget till¬
kommer den, som tjensten uppehåller. Om den ordinarie således har
ledighet nti 2 månaders tid, får han afstå till vikarien så mycket af
dyrtidstillägget för året, som belöper på dessa 2 månader. Detta kun¬
de ju vara både billigt och rättvist, då det deremot icke kan vara rätt¬
vist att fästa afseende vid om ledigheten blir längre eller kortare. Jag
tror således, att det mycket väl kan försvaras, om man stipulerar på så
sätt, att dyrtidstillägget icke skall följa samma norm som den ordinarie
lönen, utan skall tillkomma den ordinarie tjensteinnehafvaren eller den
som bestrider hans tjenst endast för den tid, som de bestrida tjensten.
Om den ordinarie har ledighet hela året om, får han icke något dyrtids¬
tillägg, utan detta uppbäres då ensamt af vikarien.
Jag kan väl finna svårt att här nu på stående fot formulera förslag
till stadgande i detta syfte och skulle derföre helst hafva yrkat återre-
miss, men då Första Kammaren redan fattat sitt beslut, skulle en åter-
rerniss ej hafva annan följd, än att Utskottet komme till denna Kammare
med en hemställan att i ämnet fatta beslut, och derföre tillåter jag mig
hos Kammaren anhålla om bifall till nu föredragna punkt med uteslu¬
tande af orden “öfver 6 månader
Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, upptog Herr
Talmannen de yrkanden, som blifvit gjorda, och afgaf, i enlighet dermed,
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick,
dels på afslag å samma hemställan, dels ock slutligen på bifall till det
af Herr Philipsson framställda ändringsförslag; och Slef sistnämnda pro¬
position med öfvervägande ja besvarad: Kammaren hade alltså bifallit
Utskottets hemställan, med uteslutande derur af orden: “utöfver sex
månader11.
lått e.
Bifölls.
I anseende till den långt framskridna tiden, af bröts nu föredragnin¬
gen af Stats-Utskottets förevarande utlåtande N:o 14, ♦
244
Den 25 Februari, e. m.
§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Friherre af Schmidt under 14 dagar från och med den 28 i denna
månad, i och för vigtiga kommunala angelägenheter i hemorten;
Herr Jonas Jansson under 10 dagar från och med nyssnämnde dag;
Herr Afzelius under 6 dagar från och med den 2 instundande
Mars; samt
Herr Johan Erickzon, uuder 10 dagar från och med den 10 Mars.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes:
Konstitutions-Utskottets memorial N:o 3, med bestämmande till hvil-
ket Utskott hänvisning bör ske af motion om tillerkännande af vissa
uppgifna rättigheter åt hållskjutsentreprenör, som icke tillika är innehaf¬
vare af gammalt gästgifverihemman;
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 22, angående beräkningen af statsverkets inkomster;
N:o 24, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
tillstånd för Norbergs jernvägs nya aktiebolag att bibehålla lemnade för¬
sträckningar af allmänna medel m. m.; och
N:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående sökt
eftergift å arrendet för Wenngarns kungsgård;
Utdrag af protokollet, hållet hos Riksdagens Första Kammare den
20 Februari 1874, rörande herr Sundeils motion om kontrollstämpel-
afgiftens nedsättande;
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 1 (i samlingen N:o 6), i anledning af herr A. Beckströms motion
(N:o 120) om ändring i 8 § 5 mom. af Folkskolestadgan den 18 Juni
1842: samt
_K:o 2 (i samlingen N:o 7), med anledning af herr J. Sandstedts
motion (N:o 89) om ändring i reglementet för de lägre landtbrukssko-
lorna i riket.
Dessa nu för första gången bordlagda ärenden skulle uppföras främst
å föredragningslistan för Kammarens nästa sammanträde.
Den 26 Februari.
245
§ 12.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. V2 1 på natten.
In fidem
II. Husberg.
Torsdagen den 2(> Februari.
Kl. 7 e. m.
§ I-
Föredrogos de i Kammarens senaste sammanträde bordlagda Kongl.
Maj:ts nådiga propositioner, nemligen:
l:o) angående bestridande af vissa kostnader för Nora—Karlskoga
jernvägs anslutning till nordvestra stambanan och
2:o) angående franska mått- och vigtsystemets införande vid jernvägs-
traliken och vid handeln med ädla metaller, ädelstenar och äkta perlor.
Af dessa Kongl. propositioner hänvisades den förra till Stats-Utskottet
och den senare till Lag-Utskottet.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarne Konstitutions-Utskottets me¬
morial N:o 3, med bestämmande till hvilket Utskott hänvisning bör ske
af eu motion om tillerkännande af vissa uppgifna rättigheter åt hållskjuts-
entreprenör, som icke tillika är innehafvare af gammalt gästgifverihemman.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden Näs 22, 24 och 25;
Första Kammarens protokollsutdrag N:o 57, med delgifvande åt Kam¬
marens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 1; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande Nio 1 (i sam¬
lingen N:o 6) och N:o 2 (i samlingen N:o 7).