Den 21 Februari.
125
§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Johan Johansson
i Ringshyttan under 14 dagar från och med den 23 dennes, för besör¬
jande af vigtiga dels kommunala och dels enskilda angelägenheter, samt
Herr F. F. Mtechel, äfvenledes under 14 dagar, att räknas från och med
den 25 innevarande månad.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1 ,, 3 e. m.
In fidem
tf. Husberg.
Lördagen de» 21 Februari.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för. den 14 i denna månad.
§ 2.
Herr Grefve Ros se begärde ordet och anförde: Då jag sist hade
ordet inom Kammaren, tillät jag mig yttra såsom min enskilda öfverty¬
gelse, att i det förslag till statsreglering för år 1875, som den ärade Herr
Finansministern framlagt, han hade beräknat högst betydliga belopp upp¬
lånade medel för bestridande af löpande utgifter, men att någon säker
ledning för Kammaren i dess omdöme icke kunde lemnas förr än efter
fullbordad utredning af den Kongl. propositionen, hvilken utredning då
var börjad inom Stats-Utskottets Riksgälds-afdelning. Denna utredning
är nu gjord och såsom resultat deraf äro i Kamrarne utdelade tablåer,
som göra statsregleringen lättare öfverskådlig. Det är också med hänvis¬
ning till dessa, som jag nu förnyar mitt påstående att betydliga belopp
upplånade medel användts för löpande utgifter. Af berörda tablåer finna
Herrarne, att den af Herr Finansministern föreslagna upplåningen upp¬
går för 1875 års statsreglering till 18,080,000 R:dr. Då vi nu se efter,
huru stort belopp, som är afsedt för jernvägsbyggnader, så finna vi före¬
slaget, att dertill användas sammanräknadt 13,530,000 R:dr förbyggande
126
Den 21 Februari.
af jernbanor och 2,000,000 R:dr såsom lån till enskilda jernvägsföretag,
eller för jernvägar sammanräknade 15,530,000 R:dr. När detta belopp
dragés ifrån den summa, som jag först nämnde, eller 18,080,000 R:dr,
återstår 2,550,000 R:dr och det är denna summa, som jag anser rara
använd för löpande utgifters bestridande. Det förefaller mig sannolikt,
att den ärade Herr Finansministern ■möjligen vill invända såsom skäl
häremot, att detta belopp är mindre än 1876 års bevillning, som han
föreslagit att användas till förstärkande af Statskontorets grundfond och
att han således har trott, att denna åtgärd skulle balansera öfverskottet,
men jag tillåter mig å andra sidan betvifla, att han — om han verkligen
gör denna invändning — kan mena fullt allvar dermed, ty för det första
säger han i den Kongl. propositionen, pagina 89, att det är just 1876
års besparade bevillning, som han afser för detta ändamål, och för det
andra är det väl icke finansielt riktigt att låna upp penningar för att
förstärka eu grundfond, ty det torde val vara. minst sagdt, tvifvel under-
kastadt om statens tillgångar kunna förstärkas derigenom att penningar
upplånas. De blifva efter mitt förmenande derigenom hvarken större eller
mindre och det vill dessutom synas mig vara en ganska klen beräkning,
att låna upp penningar och betala ränta för dem, för att sedan låsa
ett motsvarande belopp i Statskontoret, för att der ligga räntelöst. Jag-
vågar således på goda grunder antaga att denna utväg, att använda
ifrågavarande 2,550,000 R:dr, som återstå af upplånta medel, icke kan
vara på fullt allvar afsedcl, utan anser, att Herr Finansministern verkligen
afsett att använda dem till löpande utgifter.
Då jag nu har ordet och tror mig hafva fullgjort hvad jag senast
åtog mig, nemligen att närmare beröra frågan, i hvad mån lånta medel
blifvit i statsregleringen afsedda för löpande utgifter, så tillåter jag mig
beröra statsregleringen i öfrigt med några få ord. Det visar sig af dessa
tablåer, som Herrarnc hafva framför sig, att hela summan af de för 1875
beräknade utgifterna uppgår till 81.764,732 Hall- 6 öre. Det är, då jag
jemför föregående statsreglering med denna, en högst betydlig summa och
den har också föranled t mig att se efter på hvad sätt den användes.
Jag finner då att för jernvägsbyggnader och lån till enskilda jernvägs¬
företag användts 15,530,000 Rall-, för väganläggningar, hamn- och bro¬
byggnader samt myrutdikningar och vattenaftappningar 415,220 Ridt-, för
byggnader af diverse slag 3,169,200 Ridt, för vapen .och ammunition
2,600,000 R:dr, för befästningars byggande 975,000 Rall- och för krigs¬
fartyg 1,000,000 R:dr eller sammanräknad! för sådana utgifter, som lemna
något spår efter sig. 23,689,420 Rall-, Resten, mine Herrar, eller 58,075,332
R:dr, är löpande utgifter, som icke lemna något spår efter sig, som man
kan förutsätta skola årligen återkomma, åtminstone till största delen.
Det vore utan tvifvel af stort intresse för representationen att veta, om
dessa utgifter icke äro större än hvad landet under alla förhållanden lian
draga, och jag har gjort en jemförelse med motsvarande utgifter, sådana
de beräknades i den sistförfiutna år uppgjorda statsreglering, och dervid
funnit, att hela beloppet af de der bestämda utgifter uppgick till 61,770,150
Kali- och att utgifterna för samma föremål som de af mig nyss uppräk¬
nade uppgingo till 16,469,000 R:dr, så att för de egentligen löpande ut¬
gifterna då icke användes mera än 45.290,850 Rall-, Det är således.
Den 21 Februari.
127
såsom Herrarne finna, en tillökning i löpande utgifter nu föreslagen af ej
mindre än 12,784,482 U:dr. Det måste man medgifva vara en ansenlig
stegring på ett enda år. Om vi skola fortgå på det sättet, är det väl
sannolikt, att äfven de allra största tillgångar skola blifva uttömda, Ett
sådant fortgående är enligt min tanke rent af omöjligt.
Jag är skyldig erkänna, att af dessa 12,784,482 R:dr utgöra 3,000,000
R:dr ökade kostnader för jernvägarnes drift och som således balanseras
af ökade inkomster på samma post. I öfrigt är den mest anmärknings¬
värda post det dyrtidstillägg, som äskats och som ensamt uppgår till
4,791,000 R:dr. Tager jag nu bort dessa två poster — hvilket jag egent¬
ligen icke bör göra — så återstår ändock en tillökning på de öfriga ut¬
gifterna af mer än 0,000,000 R:dr. Jag vill icke besvära Kammaren med
att detaljera denna tillökning och det behöfves icke heller, ty i den ta¬
blå, som Stats-Utskottet uppgjort, se Herrarne vid hvar särskild hufvud -
titel hvarje post, som föranledt denna tillökning. Jag hörde Herr Finans¬
ministern sist uttala de bästa förhoppningar derom att statens inkomster
skulle vara uti ett stadigt och fortgående framåtskridande, men det före¬
faller mig som om han hyste alltför sangviniska förhoppningar, ty då han
begagnar tillgångarne för dagen så fullständigt som han nu gjort och
visar synnerlig omsorg om att få dem alla använda och då kommer till
en budget som, huru man än vill se saken, ökats för ett år med 5 mil¬
lioner R:dr och efter en annan beräkning — nemligen om jag endast
afräknar jernvägstrafikskostnaden — ökats med 9 millioner Rall', sä vågar
jag påstå, att, om han verkligen vill fortgå på det viset framdeles, hans
förhoppningar om tillgångar för framtiden måste vara ej så obetydligt
öfverdrifna. Det förefaller mig särdeles anmärkningsvärdt, att ett år, då
det föregående årets statsinkomster hafva lemnät ett öfverskott, uppgå¬
ende netto till 12,484,000 R:dr, då man har tilltrott sig — såsom jag
tror, med fullt skäl — att räkna det förevarande statsregleringsårets in¬
komster till 9,123,450 R:dr högre än det föregående året, att man, säger
jag, under ett sådant statsregleringsår, som synes vara särdeles gynsamt
och fördelaktigt såväl för en Finansminister som för landet, ändock före¬
slår en så högst betydlig upplåning som den nu ifrågavarande och hvil¬
ken är så stor, att den fullkomligt motsvarar det belopp af 4 1
procents obligationer, som vi ännu hafva osålda. Vi stå således på grän¬
sen af det förhållande att, om ändå ytterligare eu eller annan million
skulle ifrågakomma, vi skulle blifva tvungna att uppläggare ytterligare ett
nytt lån. Det vore särdeles ogynsamt, om en sådan eventualitet skulle
inträffa, och jag har flen föreställning, att man bär att förvänta en fram¬
ställning från Kongl. Maj:t om beviljande af högst betydliga belopp utöf¬
ver dem, som i den Kongl. propositionen tillkännagifvits och denna min
tanke grundar jag på ganska göda skäl. Kammaren torde erinra sig, att
vid föregående riksdag beviljades för jernvägsmateriel ett belopp af 4
millioner R:dr, hvaraf 2,400,000 R:dr skulle utgå under är 1874. Jag
har icke i den Kongl. propositionen sett, att Kongl. Maj:t bär äskat att
utfå återstoden eller 1,600,000 Rall' för jernvägsmateriel, men bctvifiar
ingalunda, att afsigten måste vara att få dessa medel, i synnerhet som
jag känner, att vår jernvägsmateriel är särdeles otillräcklig och behöfver
förstärkas. Jag vågar således bestämdt antaga, att vi hafva att emotse
128
Den *21 Februari.
eu Kongl. proposition, hvari dessa 1,600,000 R:dr begäras. För den
händelse att det inträffar, så, om jag lägger denna summa till hvad
Kongl. Maj:t redan äskat och antager det orimliga, att Riksdagen bevil¬
jar allt hvad Kongl. Maj:t har begärt, äro vi då redan inne på nödvän¬
digheten att upplägga ett nytt lån.
Jag har blott uppehållit mig vid dessa omständigheter temligen vid¬
lyftigt derföre, att det under den framdeles blifvande debatten om de
särskilda hufvudtitlarne icke skall förefalla någon af Kammarens leda¬
möter förunderligt, att Stats-Utskottet, så vidt möjligt är, söker att göra
inskränkningar, der de kunna ske, i de af Kongl. Maj:t framställda an¬
språk på anslag. Jag tror, att efter den uppställning af sifferförhållan¬
den, som jag här tillåtit mig nu göra, Herrarne litet hvar skola inse
nödvändigheten och den oafvisliga nödvändigheten att förminska eller
stryka de begärda summorna på många ställen, der de förekomma i den
Kongl. propositionen.
Herr Statsrådet Wrnrn: Stats-Utskottets ordförande har berört
ett ämne som utgjorde föremål för diskussion emellan oss vid ett före¬
gående tillfälle, då han påstod att Kongl. Maj:t föreslagit upplåning af
medel till bestridande af löpande utgifter. Nu har Stats-Utskottet med¬
delat en tablå, som skall visa huru förhållandet verkligen är, och denna
tablå slutar, utan allt afseende å de speciela förhållanden, hvilka jag i
mitt förra anförande påpekade och som fullständigt utvisade huru för¬
hållandet var, dermed att återstående beloppet af den föreslagna upp-
låningssumman, sedan från densamma afdragits hvad som åtgår till jern-
vägsbyggnader, med 150,000 R:dr understiger den summa, som, efter hvad
Utskottet säger, föreslagits att “innehållas i Statskontoret för att öka
dess grundfond'4. Den aktade talaren yttrade, om jag hörde rätt, att det
väl icke kunde vara mitt allvar att vilja fastlåsa i grundfonden ett helt
års bevillning och att, om det icke vore allvar, deraf skulle följa hvad han
ville bevisa, eller att en del af den föreslagna upplåningen komrne att
användas till löpande utgifter. — —- Jag hör att jag icke lärer hafva
uppfattat den aktade talaren rätt och ber derföre att för ögonblicket
få afstå från ordet.
Herr Grefve Po sse: Jag tillät mig yttra, att den ärade Finansmi¬
nistern efter all sannolikhet menat fullkomligt allvarligt, då han på sista
sidan i den Kongl. Propositionen nämnt, att det belopp, hvarmed han af-
såge att förstärka Statskontorets grundfond, vore 1876 års bevillning,
men att jag deremot icke kunde tro, att han på fullt allvar möjligen
kunde säga att han vill använda upplånade medel till nedläggande i
Statskontorets grundfond.
Herr Statsrådet W;ern: Hvad beträffar den aktade talarens ordan¬
de om allvar och icke allvar, har jag icke annat att säga, än att allt
hvad jag yttrat varit allvarligt menuett. — I fråga nu om sjelfva saken, så
gjorde talaren riktigheten af sina påståenden beroende af den uppfatt¬
ning han gjort sig om det sätt, på hvilket jag föreslagit att använda
summan
Den i l Februari.
129
'■i;
summan af ett års bevillning, tv på en sådan måste jag dock få göra
anspråk, innan det kan sagas att jag föreslagit utgifter till större belopp
än inkomsterna; och får jag då fästa uppmärksamheten derå, att det hvar¬
ken i den Kongl. propositionen eller annorstädes förekommer ett ord om
grundfonden eller förstärkning af densamma. Det är alls icke meningen
att få grundfondeu högre än den är, utan meningen är att man icke
hädanefter, såsom hittills skett, skall såsom tillgång för ett år upptaga
den bevillning, som först påföljande år inflyter. De statsregleringar som
hittills uppgjorts, hafva, då de beräknade utgifterna funnits öfverstiga be¬
fintliga och påräknade tillgångar, afslutats dermed att eu brist förefunnes,
till hvars betäckande man föreslagit, förutom upplåning, samma års be¬
villning, ehuru den icke skulle förr än påföljande året inflyta. Detta har
jag icke ansett med god ordning öfverensstämmande, utan trott det vara
bättre och riktigare att såsom inkomst för ett år påräkna den bevillning
som samma år inflyter. Genom den förändrade anordning som uppstått
derigenom att bevillningen numera skall inlevereras till Statskontoret i
stället för Riksgälds-kontoret har någon skilnad i ifrågavarande afseende
inträda och detta kan vara ganska inveckladt för den i förhållandena
mindre invigde, men säkert är att Finansministern alls icke föreslagit att
öka grundfonden eller att inläsa några penningar i Statskontoret, utan
allenast att budgeten må uppgöras utan beräkning af den först året der¬
efter ingående bevillning, hvilken deremot sålunda blir tillgänglig för
detta senare års budget. Detta måtte väl höra till god ordning samt
medför dessutom ofantligt stora fördelar i afseende å bokföringen. Så
långt jag minnes tillbaka bär det varit ett Riksdagens önskniugsmål att
få bokföringen gjord så snart som möjligt, på det att det orimliga för¬
hållande måtte upphöra att bokslutet öfver ett års räkenskaper afslutas
först 17 månader efter nämnda års utgång, samt Riksdagens revisorer
först efter denna tids förlopp kunna granska räkenskaperna.
Vilja vi nu vinna detta mål, ett tidigare och följaktligen riktigare bok¬
slut, så måste vi ställa så, att de medel som skola redovisas äro de som
inflyta under det år som redovisningen omfattar och icke under det på¬
följande, ty hufvudsak liga skälet till det långa dröjsmålet är det att be¬
villningen, som skall upptagas bland årets inkomster, först i Maj påföl¬
jande år inflyter. Förslaget innefattar icke — jag upprepar det ännu eu
gång — att fastlåsa ett enda öre i Statskontoret, utan endast att göra
den' bevillning, som kommer att inflyta år 1870, fri till användning för
samma års behof. Detta är i korthet meningen med det hela, och jag
tror att, om också förslaget nu röner motstånd, det likväl vid närmare
påseende skall befinnas innebära det mest ändamålsenliga och praktiska
sättet för vinnande af det åsyftade målet: en tidigare afslutad rikshuf¬
vudbok.
Efter det ilen aktade falaren uttalat sig i detta fall kommer lian till
det i hans tycke ledsamma deri att, efter hans uppfattning, Kongl. Maj:t
föreslagit att använda så mycket penningar som finnas att tillgå, och lian
yttrar sig med förskräckelse om den stora stegringen i statsutgifterna,
som han ej (ror vi skola kunna uthärda, och om det afskräckande i san¬
nolikheten att vi skola nödsakas upplägga ett nytt lån.
llite']. 1874. 2 A/d. I Jhmd.
;
9
130
Den 21 Februari.
Hvad först den aktade talarens beräkningar angår, så är det omöj¬
ligt att kontrollera dem, då man får höra endast summariska sifferupp¬
gifter; men ett hufvudargument, som han anförde, var, att af den summa,
som skulle utgöra tillökning i de löpande utgifterna, eller 12,784,532
R:dr, han endast kunde finna omkring 3 millioner, som motsvarades af
ökade inkomster på samma post, nemligen från jernvägarne. Jag påstår
dock att icke så ringa belopp härutöfver äro af samma art. Så hafva
vi nemligen 120,000 R:dr tillökning i telegrafmedlen, afsedda att använ¬
das till nya anläggningar för telegrafverkets räkning, vidare 600,000 R:dr
tillökning i postmedlen i och för stora förestående utgifter för postvä¬
sendet samt slutligen tillökning i stämpelpappersmedlen, uppgående till ej
mindre än 530,000 R:dr och motsvarad af en i dess ställe till härads-
höfdingelönernas förhöjning föreslagen utgift till lika belopp. "Vidare kar
Kongl. Maj:t föreslagit" att upptaga allmänna bevillningen till dess brutto¬
belopp, 2,800,000 R:dr, och att deremot särskilt bland statsverkets ut¬
gifter uppföra kostnaden för dess uttaxering och uppbörd, hvilken kost¬
nad är föreslagen att upptagas till 100,000 R:dr. Allt detta är allenast
en bokföringsåtgärd, ingenting annat. Sammanräkna vi nu dessa belopp,
så få vi i stället för den summa den aktade talaren uppgå!, 3,000,000,
4,292,500 R:dr. r
Hvad för öfrigt beträffar den omständigheten att statens såväl inkom¬
ster som utgifter stegrats, så är detta ju eu naturlig följd af alltmer sig
utvecklande förhållanden. Det tinnes ingen bland oss som kan minnas
den tid då så icke skedde, och ingen skall heller upplefva den tid då icke
så kommer att ske. 1 den mån statsverket utvecklas behöfvas ju större
utgifter och detta är långt ifrån något ond t, blott man ser till att dessa
utgifter icke öfverskrida inkomsterna. Något afskräckande i en siffra kan
jag således icke finna; för mig är det alldeles likgiltigt om man skräfvel'
4, 5 eller 12. Samhället i sin normala utveckling krafvel- ökade utgifter,
men skapar också nya inkomster -— så har det varit, så är det och så
kommer det att blifva.
Icke heller förmår jag inse något förskräckligt i det möjliga tvånget
att upplägga ett nytt lån, och det är sannerligen oväntadt att höra denne
aktade talare uttala sig i sådan syftning. Han har säkerligen icke glömt
att i detta ämne utkämpats stora strider, och han har då städse varit eu
af dem som ifrigast påyrkat denna form för Iåns upptagande. 1 ör min del
anser jag att så länge vi bygga jernvägar så länge äro vi också nödsakade att
låna och, om dä ett lån upplägges så stort att vi dermed kunna bestrida kost¬
naden för dessa anläggningar under flera år, kan jag deri icke finna något olyck¬
ligt eller afskräckande — tvärtom. Men å andra sidan är det fullkomligt rik¬
tigt och behöfver sannerligen icke på minsta vis betonas, att man icke bör skuld¬
sätta landet mera än behofvet krafvel'. 1 1854 års Riksdags skrifvelse till
Kongl. Maj:t är den princip eu gång för alla uttalad, att, till jernvägars
byggande, lån böra upptagas, och derföre hafva vi också lånat till jern-
vägar, men till ingenting annat. För hvarje gång en upplåning tarfvas
höra vi visserligen icke göra den större än behofvet då kräfver, men icke
böra vi vara bekymrade för att låna till jernvägarne, ty dessa byggnader
äro inkomstgifvande och kunna redan anses lemna full ränta på de upp¬
Den 23 Februari.
131
lånade medlen. Icke heller böra vi vara förskräckta deröfver om våra till¬
gångar användas, när det sker för gagnande och allmännyttiga ändamål;
det är visserligen prisvärdt att använda all möjlig sparsamhet och att
val pröfva behofvet innan medel beviljas, men hvarken den omständigheten
att Kongl. Maj:t föreslagit att upptaga lån till jernvägarne eller den att
statsreglering^! är uppgjord utan beräkning af nästa års bevillning kan
val rimligtvis utgöra något skäl för Riksdagen att vägra medel till hvad
den annars finner rätt, godt och nyttigt.
Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Jag erkänner, att jag
varit tveksam, om jag med anledning af den öfverläggning, som nu uti Kamma¬
ren egt rum, skulle begära ordet, enär jag icke finner på föredragningslistan för
dagen upptaget något ärende, som efter mitt förmenande grundlagsenligt kan
till sådan öfverläggning föranleda. Då jag emellertid i Iiiksdags-ordningens
52 § finner den föreskrift, att vid Kammares plenum “hvarje dess leda¬
mot eger rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor,
som under öfverläggning komma, och om lagUghetcn af allt, som inom
Kammaren sig tilldrager'4, anser jag mig med stöd af gruudlagsbudets se¬
nare del lika visst berättigad att med några ord yttra mig om lagligheten
åt den öfverläggning, som här egt rum, som jag tror, att denna öfver¬
läggning, till åtlydnad af samma lagbuds förra del icke bort här vid detta
tillfälle förekomma.
Härmed vill jag icke hafva yttrat det ringaste ogillande af den upp¬
fattning, som nödvändigt måste förmå en talman att uppropa hvarje ta¬
lare, som anmält sig till erhållande af ordet, utan jag vill blott hafva
uttalat den önskan, att icke denna Kammare hädanefter, med stöd af
hvad som nu egt rum, måtte frångå den form, som grundlagen och Kam¬
marens arbetsordning, så vidt jag förstår, föreskrifva för frågors framstäl¬
lande till regeringen och deras besvarande. Vår arbetsordnings ännu gäl¬
lande 21 § säger uttryckligen: “Äskar utom dagordningen ledamot att få
till Konungens rådgifvare framställa spörsmål: afiemne detsamma skrift¬
ligen uppstäldt och af bestämdt innehåll". Jag föreställer mig, att det
vore lyckligt för Kammaren, om denna välbetänkta form i Kammaren all¬
tid blefve följd. Det är visserligen eu glädje för Kammaren att finna,
att Konungens rådgifvare, nu den ärade Herr Finansministern, velat genast
gå eu enskild talare till mötes och till besvarande upptaga ett af honom
framstäldt spörjsmål, men jag tror å andra sidan, att arbetsordningens 2]
§ afsett tillfälle för Konungens rådgifvare att först invänta, huruvida
Kammarens flertal gillar framställandet af ett spörjsmål, innan han till¬
mäter det den vigt att det behöfver upptagas, äfvensom att lemna råd-
gifvaren tid att inhemta Kongl. Maj:ts beslut om och huru ett svar bör
afgifvas. Under sådant förhållande och då jag icke anser för mig till-
ständigt att inlåta mig i sjelfva saken, hvarom fråga varit, vill jag endast
uttala den önskan, att Kammaren framdeles måtte ställa sig grundlagens
hud och arbetsordningens föreskifter till efterrättelse, och att således
Kammarens bifall måtte inhemtas, innan spörjsmål framställas. Det är
eu lycka, att denna öfverläggning egt rum emellan män, sådane som den
nuvarande ordföranden i Stats-Utskottet och den nuvarande Herr Finans¬
ministern, men andra förhållanden kunna komma att inträffa, andra per¬
Den 21 Februari.
132
sonligheter kunna drabba samman, och vårt statsskick är så nytt, att vi
ej kunna förutsäga, huru det i framtiden skall gestalta sig om vi ej med
varsamhet värna dess ännu väl böjliga former.
Min på grundlagen aflagda ed har gjort det för mitt samvete nöd¬
vändigt att gifva dessa uttryck åt min enskilda uppfattning, och jag hop¬
pas, att Kammaren ej illa upptager, att jag sagt min mening rent ut.
Herr Grefve ko sse: För att först beröra hvad Herr vice Talmannen
här nyss yttrat, finner jag det rätt ledsamt, att hans tveksamhet skulle
inträda först sedan tvänne talare yttrat sig. Så vida mitt uppträdande
bär var föremål för Herr vice Talmannens klander, så får jag fästa Kam¬
marens uppmärksamhet på att detsamma ursprungligen icke vai
annat än en anmälan derom att tablåerna från Stats-Utskottet nu voro
inkomna, eu motiverad anmälan, som icke behölde föranleda någon dis¬
kussion. Emellertid vill jag icke alls ingå i något bedömande af Herr
vice Talmannens uppfattning: jag underkastar mig Talmannen i denna
del och, så vida jag icke blir afbruten af honom, då jag nu fortsätter,
kommer jag ock att fortsätta och besvara Herr Finansministerns yttrande.
Hvad detsamma beträffar, så får jag lof att säga, det den ärade Herr
Finansministern alldeles undvek kufvudfrågan eller den invändning, som
jag framställt derom att verkligen lånade medel i statsregleringen användts
till bestridande åt löpande utgifter, en invändning, som jag icke tror, att
lian kan vederlägga. Hvad beträffar hans yttrande, det han aldrig tänkt
eller afsett eller föreslagit någon förstärkning af Statskontorets grund¬
fond, så måste jag säga, att jag af detta yttrande nödvändigt måste blifva
tveksam om hvad hans mening då skulle hafva varit. Såsom den ärade
Herr Finansministern sjelf åberopade, har Stats-Utskottet fattat lians för¬
slag beträffande användandet af 1870 års bevillning såsom afseende eu
förstärkning af Statskontorets tillgångar, och är det icke det, så vet jag
i sanning icke hvad det är. Derpå var det ingen inom Stats-Utskottet
som tviflade; det tycktes vara det klaraste af allt, som man fann uti den
Kongl. propositionen. Är det icke så, då finnas dessa 2,700,000 K:dr
alldeles icke annat än såsom en framtidstanke och kunna således icke
heller tagas i beräkning, och vid sådant förhållande minskas ännu mindre rik¬
tigheten af det faktum, som jag ansett mig böra på goda grunder uttala,
nemligen att för löpande utgifter användas upplånade medel. I afseende
ä min beräkning om de ökade löpande utgifterna bar Herr b inansmini-
stern gjort den fullt berättigade invändning att jag i de speciela upp¬
gifterna icke nämnde posten och telegrafen, men denna invändning är af
mindre betydenhet, enär jag ställde de eventuela summorna 5, 9 eller 12
millioner vida lägre än den summa som Herr Finansministern erkände
som tillväxt för innevarande år.
Herr Finansministern måste erkänna, att denna summa uppgår till
8,700,000 R:dr, således vida mera än hvad jag antydde som den lägsta.
Vidare yttrade han, att vi icke skulle oroa oss deröfver att statsutgifterna
ständigt växte, då det blott skedde i förening med ökade statsinkomster,
ty, sade han, ingen af oss torde få lefva så länge, att icke detta komme
att ske för hvarje år och, om siffran vore större eller mindre, borde detta
ej afskräcka oss. Deruti tror jag verkligen att den ärade Herr Finans¬
Den 21 Februari.
133
ministern bär fullkomligt rätt, att statens behof äro uti ett ständigt sti¬
gande, och att man alltid bör vara beredd på att utgifterna blifva större
för hvarje år, men deraf följer dock icke, att man skall komma så myc¬
ket före sin tid, att man på ett år bör springa fram mera än man annars
gjort på 4 eller 5 år.
Vidare behagade Herr Finansministern yttra, att han förut icke hört
mig hysa några betänkligheter mot att upptaga lån. Ja, det är visserli¬
gen sannt, att jag förut några gånger ej motsatt mig upptagande af nya
lån, men det har då varit under omständigheter, som fullkomligt berätti¬
gat en sådan åtgärd. Att under sådana förhållanden som de närvarande
vi skulle behöfva ej blott sälja alla de obligationer, som i Riksgälds-
kontoret redan finnas tillgängliga, utan deröfver upplägga ytterligare ett
nytt lån, det kan enligt min tanke ej vara någon sund finansie!
åtgärd.
Jag har icke vidare att tillägga. Hvad Herr Finansministern i öfrigt
yttrade var icke af beskaffenhet att hafva något inflytande på stridsfrågan
oss emellan.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Det var möjligen öfverflödigt, att
jag begärde ordet, men jag har endast velat anhålla hos Herr Talmannen,
att han måtte följa föredragningslistan, så att vi slippa en diskussion,
som jag och säkert många med mig anser icke böra förekomma.
Härefter förklarades, på derom af Herr Talmannen framställd propo¬
sition, denna öfverläggning slutad.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes andra gången Stats-Utskottets Utlåtanden
Näs 11 och 12.
Likaledes blefvo samma Utskotts Utlåtanden Näs 18, 14 och 15, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riksstat ens Första, Andra och
Tredje hufvudtitlar, ånyo bordlagda; och beslöt Kammaren, med bifall till
hvad Herr Talmannen, enligt derom vid senast hållna talmanssamman-
träde träffad öfverenskommelse, nu föreslog, att nästa Onsdag den 25
innevarande månad till afgörande företaga sistberörda tvenne utlåtanden;
kommande alltså dessa utlåtanden att bland två gånger bordlagda ären-
der uppföras främst å den föredragningslista, som för Kammarens sam¬
manträde nämnda dag komme att upprättas.
Vidare bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets Memorial N:o 23;
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4 (i sam¬
lingen N:o 5).
i 34
Den 21 Februari.
§ 4-
Skedde föredragning af Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 1,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med för¬
slag till förändrad lydelse af 35 § Regeringsformen.
Herr Ivar Månsson anförde: Då jag icke kan gilla det slut,
hvartill Utskottet i förevarande fråga kommit, har jag ansett mig böra
med några ord framlägga skälen härtill. En sådan förändring i 35 §
Regeringsformen, som Utskottet föreslagit, finner jag nemligen icke fullt
rättsenlig och några egentligen talande skäl för densamma har jag ej
heller funnit hvarken i Kongl. Maj:ts proposition eller i Utskottets ut¬
låtande. Kongl. Maj:t säger väl att den ifrågaställda förändringen skulle
vara i konseqvens med hvad förut i grundlagen finnes stadgadt rörande
vissa andra chefers ställning såsom förtroendeembetsmän, men häraf
kunde man ju återigen draga den konseqvens att utsträcka den ifråga-
stälda förändringen jemväl till alla tjensteman och embetsverk och före¬
skrifva, att alla embets- och tjenstemän, såväl öfverordnade som under¬
ordnade, ställas under Kongl. Maj:ts fria förfogande.
Man har såsom skäl för nu ifrågavarande tjensters förändring till
förtroendesysslor anfört nödvändigheten af att deras innehafvare kunna
afskedas lättare och fortare än andra embetsmän, derest sådant skulle
finnas nödigt, men, enligt mitt förmenande, är det nödvändigt att ifrå¬
gavarande embetsmän undergå laga ransakning och dom innan de afske¬
das. Ett bestämdt omdöme bör uttalas, huruvida de skött sina sysslor,
som sig bör, eller icke, och en sådan kontroll anser jag vara möjlig att
åstadkomma under för handen varande lagenliga förhållanden. Att gäl¬
lande lagstiftning för sådant fall bör skärpas eller förändras, är väl
möjligt, men detta är en annan sak, hvarom nu icke är fråga. På dessa
grunder instämmer jag i reservantens mening och yrkar afslag å Utskot¬
tets hemställan.
Herr Grefve Sparre: Ofta har jag hört klagas öfver embetsmänuens
oafsättlighet, de civila nemligen, ty om domarekorpsen kan ej nu blifva
fråga. Det är nemligen, mina Herrar, en inom hela den civiliserade verl-
den antagen grundsats, att domare böra vara oafsättliga. Men öfver de
civila embetsmännens oafsättlighet har jag hört så mångfaldiga klagomål
och har sjelf sett så beklagliga följder deraf, att det verkligen förvånar
mig att någon kan bestrida nyttan af den ifrågaställda förändringen i
grundlagen, hvarigenom vissa embetsmän skulle kunna af Konungen ent¬
ledigas, när de befinnas icke sköta sina sysslor som sig bör.
1 ställen, mine Herrar, och detta med allt skäl, stora anspråk på
regeringen. I vår tid vill man, att regeringen skall vara, om jag så får
uttrycka mig, lokomotivföraren i statsmaskineriet, som skall hålla alla
skrufvarne i ordning. Men om nu eu skruf kommer loss och icke kali
fylla sin plats, om han blir förnött, om det kommer smuts i gängorna —
skulle då icke regeringen kunna säga till en sådan oduglig skruf: “Farväl,
min vän, lemna er plats, vi skaffa oss eu annan14? Hur är det väl möj¬
Den 21 Februari,
135
ligt att ställa så stora anspråk på regeringen, om man icke lemnar henne
fria händer i detta hänseende! För min del skulle jag vilja föreslå,
att Konungens rätt att afskeda embetsman utsträcktes än vidare, än nu
blifvit föreslaget, men hitom oss endast fästa oss vid några af dem. som
nu äro i fråga.
Antagom, att chefen för Fångvårdsstyrelsen väl icke är tilltalad för
något brott — ty bevisningen kan ofta vara kinkig och förenad med många
omständigheter, många utvägar finnas att sopa igen spåren, och en lag¬
lig undersökning är svår — men att han är trög, lat och till följd åt'
maklighet så beskaffad att han ej gerna vill uträtta något : antagom att
fångvården skötes illa, att den kostar en million, utan att lemna något
tillfredsställande resultat, att disciplinen vanvårdas och att fångarne de¬
moraliseras i stället för att förbättras; regeringen beklagar detta för¬
hållande, men skulle omöjligen kunna afsätta chefen för styrelsen utan
föregången laglig undersökning vid domstol! Nu finnes icke någon lag,
som stadgar, att en embetsman skall afsättas, om han endast är loj och
liknöjd, och således skulle domstolen icke kunna afsätta honom.
'[Atom oss öfvergå till landtmäteriet, Yi höra ofta klagomål öfver
landtmätame. Dessa tjensteman hafva ganska vigtiga förrättningar: de
bestämma vid skiften hvad menniskor skola hafva i jord och många
gånger göra de sig skyldiga till försumlighet och oriktigt förfarande.
Klagomål anföras hos chefen, men han bryr sig ej derom, han är loj,
han som de andra. Om Riksdagen beklagar ett sådant förhållande hos
Kongl. Maj:t hvad vilja väl Herrame att han skall svara? Han kan. så¬
som det nu är stäldt, icke svara något annat, än att chefen ar en odå-
ga, men att han icke kan afsätta honom, ty domstol måste förklara ho¬
nom sitt embete förlustig. På Styrelsen för jern vägstrafiken beror rörel¬
sen i hela landet; för dess styresman gäller det att med största upp¬
märksamhet följa med trafiken och dess utveckling, så att han icke för¬
biser de uppfinningar, som göras i skilda verldsdelar. Låtom oss nu
antaga, att chefen icke gör detta, att trafiken går illa, så att man i
stället för en påräknad inkomst af åtta millioner får en obetydlighet,
eller att man, hvad värre är, genom det sätt, hvarpå trafiken skötes,
riskerar att få lif och egendom förstörda. Ej heller detta olyckliga för¬
hållande kan nu regeringen afhjelpa utan undersökning vid domstol.
Jag har länge varit domare och vet väl huru kinkigt det ofta kan vara
att åstadkomma sådan bevisning, att domstolen kan fälla den skyldige, och
dessutom skall bristande förmåga att följa med trafikens utveckling i hela
verlden gå mycket långt innan den kan stämplas såsom en så stor un¬
derlåtenhet, att man på grund deraf kan döma chefen embetet förlustig.
Jag skulle säkerligen trötta Herrarne med att gå vidare. Hvad jag
nu sagt, gäller dessutom om alla de öfriga cheferna, om hvilka nu är
fråga, och då Utskottet föreslagit att blott dessa skola kunna entledi¬
gas, när Konungen pröfvar sådant nödigt, vore det synd tillvita Utskottet
att hafva gått för långt. Man har dessutom icke erfarenhet af att rege¬
ringen hitintills missbrukat sin rättighet att afskeda vissa embetsman.
Många afsättliga embetsman finnas, som förtjent att entledigas, jag sjelf
i första rummet, men regeringen har haft tålamod med mig och många
andra. Jag fruktar således icke att lägga denna makt i regeringens
136
Den 21 Februari.
hand: det kan icke blifva vådligt, men är för samhällsmaskineriets säkra
gång nödvändigt. Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
Herr Lyttkens: Efter det vackra försvar, som från den föregående
talaren kommit Utskottets förslag till del, torde det vara öfverflödigt att
vidare förorda detsamma. Jag vill endast nämna, att jag, för min del,
icke finner detta förslag innebära någon den ringaste fara, utan tvärtom
eu stor fördel, ty, enligt min åsigt, måste den verkställande makten vara
'-talk. derest den skall kunna kraftigt utföra hvad representationen for¬
dra!'. Om nu, för exempel, Jernvägsstyrelsen eller Fångvårdsstyrelsen
skulle befinnas illa uppfylla sina åligganden, hvad skulle väl Riksdagen
gorå, _ om Regeringen, efter det Riksdagen afslagit förevarande förslag,
på Riksdagens klagomål öfver bemälda styrelser svarade: “Vi hafva
begärt att få entlediga cheferne för dessa styrelser, när de beftumos odug¬
lig», men Riksdagen bär vägrat bifall till vår anhållan"? Hvad skall
vill Regeringen göra, när hela maskineriet befinnes dåligt, men Riksda¬
gen icke velat medgifva Regeringen rätt att i sådant fall afsätta styres¬
männen? Hvad särskilt Jernvägsstyrelsen beträffar, så liar chefen der¬
städes rätt att afsätta underordnade tjensteman, men om han nu sjelf
ej kan Hsättas utan ransakning och dom, så blir lian eu fylkeskonung.
Man bör härvid väl besinna, att domstolarne icke kunna döma till af¬
sättning för underlåtenhetssynder, Indika dock kunna vara lika vådliga
som uppenbara fel.
För min del skulle jag vilja gå ännu ett steg längre än Kong!.
Maj:t och yrka att ännu flera embetsman må kunna af Kongl. Maj:t
elite ledigas; när han pröfvar rikets tjenst det fordra, med undantag lik¬
väl åt dem, som bekläda domareembeten. För öfrigt instämmer jag till
alla delar med Herr Grefve Sparre och yrkar bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Het skulle icke förundra mig om
Kongl. Maj:t, efter det försvar, som Utskottets förslag nu erhållit, vid
nästa riksdag begärde den förändring i Regeringsformen, att alla em¬
betsman skulle kunna afsättas, när Konungen pröfvade rikets tjenst det
fordra. Meningen synes vara att så få sjelfständiga menniskor som möj¬
ligt skola finnas till, och när man avancerat något längre i denna rikt¬
ning, så torde kanske ej heller vi sitta säkra på våra platser, utan det
skulle kanske befinnas nyttigt, att en riksdagsman, om lian befunnes för
trög eller för liflig, helt enkelt af Konungen entledigades från sin be¬
fattning.
I)å jag inom Utskottet icke vunnit något understöd för min mening,
och Utskottets förslag nu erhållit så ampla vitsord, vill jag icke fram¬
ställa något yrkande utan låta saken gå sin gilla gång.
Herr Carl Hvars son: Mig synes att denna fråga står i sammanhang
med en annan fråga, som genom en Kongl. proposition blifvit föremål,
för denna Riksdags pröfning, nemligen frågan om öfverflyttande till dom¬
stolarne af åtskilliga mål och ärenden, livilka hittills handlagts af de för¬
valtande myndigheterna, men äro af den natur att de böra såsom döma-
Den 21 Februari.
137
reärenden betraktas, ty om detta sker, så lämpar det sig principielt att
ställa de förvaltande myndigheterna på eu lösare grund än hittills, det
vill säga att, såsom förevarande grundlagsförslag afser, göra dessa tjenste-
män så beroende af regeringen, att de kunna utan ransakning och dom
skiljas från sina befattningar, om så anses nödigt. Skulle åter doms-
ärendena fortfarande komma att till en del handläggas af de egentli¬
gen för statsförvaltningen afsedda och derföre lämpliga embetsverken,
då blifver det ett annat förhållande; och sannolikt är det ifrån denna
synpunkt sedt, som farhågan i afseende på förevarande fråga förnimmes.
Således, om man icke skulle hysa någon förhoppning derom att förvalt¬
ningens förenklande komme att genomföras såsom sig bör, då kunde man
äfven, enligt min tanke, hafva betänkligheter emot ifrågavarande grundlags-
ändringsförslag; men då man genom ofvannämnda Kongl. proposition
inslagit på den väg, som leder till det önskade målet, nemligen uppdra¬
gandet af en bestämd gräns emellan de dömande och de förvaltande
myndigheternas åligganden, så har man all anledning att hoppas, det man
skall fortsätta på denna väg samt i följd deraf äfven finna det lämpligt
att så många som möjligt af de till förvaltningen hörande embets- och
tjenstemånnen ställas på den punkt, att de kunna entledigas när rikets
tjenst det fordrar.
Denna fråga eget' äfven ett samband med eu annan, vida större
fråga, nemligen den om införandet åt ett s. k. parlamentariskt styrelse¬
sätt. ’ Om man fördrar att regeringen skall sköta statsförvaltningen så¬
som densamma bör skötas, så är det nödvändigt att regeringen har full
makt öfver de till förvaltningen hörande embets- och tjenstemånnen; och
har regeringen erhållit sådan makt, kan hon efter godtfinnande entle¬
diga sådana embets- och tjensteman, då har ock Riksdagen rätt att på
Ilegeringen skjuta skulden, derest någon gren af förvaltningen icke skulle
handhafva^ så som sig borde.
Det bör äfven tagas i betraktande att ifrågavarande förslag till än¬
dring af 35 § Regeringsformen icke nu skall definitivt antagas
utan kominer, derest det åt Riksdagen gillas, att hvila till vidare be¬
handling i grundlagsenlig ordning, -lag kan således icke se någon fara
ligga deri att nu antaga förslaget till Infilande. Man tår nemligen un¬
der tiden tillfälle att se, huruvida den föreslagna öfverflytimligen till
domstolarne af åtskilliga mål och ärenden verkligen kommer till stånd.
Jag hoppas således att förslaget måtte vinna bifall, och att det såväl i
ena som i andra hänseendet må komma att utöfva ett välgörande in¬
flytande på förvaltningen.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan.
Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, gåfvos propositioner a
' de gjorda yrkandena; och biföll Kammaren hvad Konstitutions-Utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.
§ :’-
Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med för¬
slag till förändrad lydelse af 80 § Regeringsformen.
138
Deri 21 Februari.
Efter föredragning dernäst af Banko-Utskottets Memorial N:o 2,
angående verkställd granskning åt .Riksbankens tillstånd och förvaltning,
blefvo Utskottets hemställande]! i lista och 2:dra punkterna bifallna;
och lädes Utskottets slutliga yttrande till handlingar^.
§ 7.
Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets nedannämnda utlåtanden:
N:o 6, i anledning åt Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning angående ändring och tillägg i vissa §§ af Sjölagen; och
N:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
reglering af biskopslönen i Lunds stift,
§ 8.
Förekom till behandling Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Ut¬
skotts Utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 3), med anledning af förslag till
vissa föreskrifter att tillämpas i afseende å sådane arbetare, som anta¬
gas mot dagaflöning eller på beting; och begärdes härvid ordet af
Herr Englander, som yttrade: Då Kyrkomötet sistlidna år i
skrifvelse till Kongl. Maj:t vidtagit åtgärder för beredande af religions¬
ed] sedlighetsvård för den vid allmänt arbetsföretag af större omfattning
anställda personal och sålunda tagit dylika arbetares moraliska angelä¬
genheter om hand, synes tiden vara inne för Riksdagen att behjerta
denna fråga i ekonomiskt afseende. Utskottet har visserligen påstått,
att hvad jag i motionen föreslagit redan skulle finnas stadgadt i de af
Utskottet åberopade §§ af Kongl. förordningen den 12 Februari 1858.
Jag medger gerna, att detta påstående till eu del är riktigt, men bri¬
sten i nämnda förordning ligger, enligt min tanke, deri att ansvarsbe¬
stämmelser för underlåtenhet af samma förordnings föreskrifter helt och
hållet deri saknas. Förhållandet med tjenstehjon och andra arbetare på
landsbygden är allmänt kandi. Vi veta alla att tjenare, utan afseende
derå att de äro lagstadde, lemna sin tjenst och taga anställning antin¬
gen vid publika arbetsföretag eller hos enskilde arbetsgivare. Om der¬
emot ifrågavarande Kongl. förordning innehölle några ansvarsbestäm¬
melser, så skulle säkerligen detta öfverklagade förhållande i afseende å
lagstadde tjenstehjon icke vidare uppstå. Det är enligt min tanke rent
af en nödvändighet att bestämma något ansvar för den, som söker nå¬
got arbete, men dervid icke är försedd med prestbetyg och för den, som.
utan att förvissa sig derom att den arbetssökande innehar betyg från
vederbörande pastor, antager personen i sitt arbete. Vill man nemligen
taga vård om arbetarnes sedlighet och ordentlighet, så måste man vid
ansvar föreskrifva att, då sådane personer varda anställde vid något
offentligt, arbetsföretag. deras uppförande under arbetstiden skall vid
afskedandet antecknas i deras arbetsbetyg. Och man måste äfven genom
Den 21 Februari.
139
stränga vitesbestämmelser ålägga arbetarne att i hemorten efter slutad!
arbete för vederbörande uppvisa erhållet arbetsbetyg. I
Beträffande tredje punkten i min motion, eller nödvändigheten åt
att på lagstiftningens väg söka förekomma, att arbetaren icke förslösa!
sin arbetsförtjenst, så torde erfarenheten nogsamt visa, huru behöfliga
lapstadganden i sådant syfte äro. Högst sällan torde det nemligen in¬
träffa, att arbetaren af sin rikliga arbetsförtjenst affägger något tor
kommande dagars behof. Högst vanligt är det deremot, att arbetaren
på förstöring af starka drycker och andra njutningar förslösar sin ar¬
betsförtjenst, Jag föreställer mig, att sådant skulle kunna förekomma*
genom ett lagstadgande, som medgåfve arbetsgifvaren rättighet att åt
arbetarens aflöning innehålla någon del, för att sedermera, då arbetaren
entledigades, hemsända det inbesparade beloppet till presterskapet ellei
kommunalstyrelsen i arbetarens hemort, „ ....
Jag har med det i min motion framställda förslag icke, pa satt
Utskottet antagit, afsett sådana personer, som i hemorten, der deras
vandel är känd, söka ett tillfälligt arbete, utan sådane arbetare, som
komma från aflägsna orter. Lika nödvändigt som det är att sörja för
arbetames moralitet, lika nödvändigt är det ock att befrämja deras
bästa i ekonomiskt afseende. Det är tyvärr alltför illa bestäldt med
våra arbetare öfverallt i vårt land, att de äro ställda på alltför rörlig fot.
Jag vill ej framkomma med något yrkande, enär jag inser, att sa-
dant icke skulle gentemot Utskottets hemställan leda till något resultat
i det af mig uttalade syftet; men hvad jag i min motion föreslagit och
bär sökt försvara har blott afsett att befordra arbetarens sanna bästa.
Att, såsom Utskottet yttrar, i eu sund religiös och sedlig utveck¬
ling af arbetarens karakter söka botemedlet mot det öfverklagade onda,
är visst godt och väl, men jag fruktar högeligen, att väntan pa detta
botemedels verkan kommer att blifva ganska lång. Der den moraliska
lagen ej hjelper, der måste den borgerliga träda emellan.
Herr West er dal: Det är helt naturligt, att den ärade motionären
skulle med ett visst missnöje finna, att hans framställning icke till¬
vunnit sig Utskottets bifall. De skäl han anfört till stöd för sin motion
äro i Utskottets utlåtande bemötta. Han synes äfven i sitt nyss hållna
anförande icke kunnat ogilla vigten och giltigheten af Utskottets mo¬
tiv för tillstyrkande af afslag å motionen. Vid sådant förhållande och
då motionären icke framställt något yrkande, anhåller jag om bifall till
Utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Herr Statsrådet m. in. G. Wennerberg afiemnade Kongl. Majds ne-
dannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående utbyte af Kronans tomt i Moskwa mot de till Ryska
Regeringen öfverlåtna magasiner i det å Södermalm i Stockholm belägna
Stadshuset;
140
Den 21 Februari.
2:o) angående statsbidrag för åstadkommande åt' jernvägsförbindelse
mellan landskapet Dalsland och Smaalenenes Amt i Norge;
3:o) angående anvisande för år 1875 af extra anslag till anskaffande
af rörlig materiel å statens stambanor;
4:o) angående vissa tull-lättnader för varor, som användas till provi-
antering af fartyg i Öresund;
5:o) angående ny anordning af rikets elementarläroverk; samt
6:o) angående understöd åt elementarskolor för flickor.
Herr Talmannen mottog dessa nådiga propositioner, med förklarande
att Kammaren skulle åt desamma egna grundlagsenlig behandling.
§ 10.
Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 3 (i samlingen N:o 4), med anledning al Herr J. P. Nilssons motion,
N:o 94, om förbud för tillverkning af tändstickor eller andra tandmedel.
för hvilkas beredning vanlig fosfor användes.
Herr J. P. Nilsson yttrade: Då jag är motionär i ämnet
och sjelf deltagit i denna frågas behandling i Utskottet, torde det
ursäktas mig, att jag, ehuru Utskottets pluralitet funnit skäligt afstyrka
hi fall ^ till min motion, likväl vågar uppträda till försvar för densamma.
Min åsigt i Irågan grundar sig nemligen på en sorglig erfarenhets vitt¬
nesbörd.
I min hemort hafva flere arbetare, som haft anställning i eu fabrik
för tillverkning af fosforständstickor, blindt svårt angripna till helsan,
och de föreskrifter, som genom 1870 års förordning gifvits rörande fa¬
brikation af dylika tandmedel, hafva icke blifvit iakttagna. Utskottet
medger att begagnande af fosforständstickor till dagligt bruk kan med¬
föra störa vådor, men förmodar att, om tillverkning inom landet af dy¬
lika tändmedel skulle förbjudas, detta icke komrne att leda till det der¬
med åsyftade målet, enär fosforständstickor i sådan händelse blefve före¬
mål för import från utlandet. Jag är af en motsatt åsigt och kan inga¬
lunda föreställa mig att fosforständstickor kunna från utlandet impor-
:.;co och här afyttra^ till bättre pris än de säkerhetständstickor, som
'110m vårt land tillverkas och temligen allmänt begagnas. Då vi nu i
sistnämnda slags tändstickor ega ett billigt och för helsan oskadligt
tandmedel och det är känd t att danska regeringen föreslagit danska
riksdagen att antaga en lag om förbud för tillverkning af fosforständ¬
stickor samt vårt grannland sålunda gifvit oss ett godt föredöme i detta
hänseende, anhåller jag att Kammaren måtte, med behjertande af de
skäl jag anfört, bifalla min motion.
Herr Domän: I nu föreliggande utlåtande äro angifna de skal,
på Indika Utskottet tillstyrkt afslag å motionen. För eu hvar, som ge¬
nomläst detta betänkande, torde dessa skäl, ehuru i korthet anförda,
hafva befunnits fullt giltiga. Hvad vidare beträffar den ärade motionä¬
Den 21 Februari.
141
rens nyss hållna anförande och hans yttrande, att vid tillverkning af
ifrågavarande tandmedel arbetare blifvit skadade till lif eller helsa, samt
att de i 1870 års förordning gifna föreskrifter rörande fabrikation af
tändstickor och andra tandmedel icke iakttagits, så tillåter jag mig fästa
hans uppmärksamhet derpå, att detta beklagliga förhållande icke berott
af någon brist i lagstiftningen utan af bristande tillsyn öfver författnin¬
gens efterlefnad, hvilken brist icke någon lagstiftningsåtgärd lärer kunna
afhjelpa. Vidkommande motionärens påstående, att fosforständstickor
icke skulle kunna från utlandet införas till så billigt pris, att de kunde
konkurrera med inom landet tillverkade s. k. säkerhetständstickor, så
får jag erinra, att skiluaden i priset på nu nämnda slag af tandmedel
är så stor, att priset på säkerhetständstickor uppgår till minst dubbla
priset för fosforständstickorna. Under sådana förhållanden torde det
vara uppenbart att, derest förbud utfärdades för tillverkning inom lan¬
det af sistnämnda slags tandmedel, import deraf komme att väl bära sig.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Öfver läggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan som ock på yrkandet att, med afslag
å samma hemställan, motionärens förslag måtte varda antaget; och blef
den förra af dessa propositioner med öfvervägande ja besvarad; och hade
Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.
8 Il-
Till bordläggning anmäldes Kongl. Maj:ts här ofvan under § 9 om-
förmälda nådiga propositioner.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
§ 13.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr A. Ros under 14 dagar från och med den 24 denne-.
Herr (t. C. Mcechel
Herr J. A. Åstrand
och Herr O. Thorell
8
9
14
24
27
28
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12 middagen.
In fidem
H. Husberg.