Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
1
i\:o
55.
Ank. till Riksd. Kansli flen 13 April 1874, kl. 6 e. m
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen angående en för¬
ändrad lagstiftning för enskilda sedel utgifvande hanker.
Da för flertalet af de enskilda sedelutgifvande bankerna nu gällande
.oktrojer snart löpa till ända, har Kongl. Maj:t, som med anledning deraf
redan fått från flera banker emottaga ansökningar om förnyade oktrojer,
funnit sig, innan dessa ansökningar till nådig pröfning förekomma, böra
taga i öfvervägande, huruvida några ändringar i de för enskilda sedelutgif¬
vande banker nu gällande föreskrifter, hvilka innefattas i Kongl. kungörel¬
sen den 20 Maj 1864, må vara af behofvet påkallade.
Vid sålunda uppkommen fråga om en revision af lagstiftningen för
de invecklade och grannlaga förhållanden, hvilka röra bankväsendet, har det
ansetts nödigt, att yttranden af så många sakkunnige män som möjligt in-
hemtades, och blef derföre under loppet af sistlidne September månad cir¬
kulärskrivelse i sådant afseende från Finans-departementet utfärdad ej blott
till styrelserna för samtliga enskilda sedelutgifvande banker, utan ock till
ordförande och deputerade bland fullmäktige i Riksbanken, till ordförande
oc verkställande direktörer för de större icke sedelutgifvande bankinrätt-
ningame, till ännu qvarlefvande ledamöter af den komité, som den 30 Juni
1860 afgaf betänkande om förändrad organisation af bankanstalterna, med
here i bankärenden förfarne personer; och hafva från flertalet af desse in¬
kommit synnerligen sakrika och med omsorg utarbetade yttranden, hvilka
Bih. till Riksd. Prat. 1874. 1 Sund. 1 Afd. 20 ljuft. ]
2 Kongl. Mafits Nåd. Proposition N:o 55,
skola tillhandahållas det Utskott, till hvars handläggning denna proposition
varder af Riksdagen öfverlemnad.
Med begagnande hufvudsakligen af det rikhaltiga material, som de
nämnda yttrandena erbjudit, liar inom Finans-departementet uppgjorts ett
förslag till omarbetning i vissa delar af 1864 års ofvan bemälda kungörelse,
hvilket blifvit af Kongl. Maj:t gilladt; men som Kongl. Maj:t ansett Sig i
ett så viktigt ämne som detta icke böra lagstifta utan Riksdagens medver¬
kan, så vill Kongl. Maj:t, under åberopande af hvad härvid bilagda proto¬
kollsutdrag innehåller, härmed till godkännande. jemväl af Riksdagen fram¬
lägga den förändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande banker,
som enligt nämnda förslag skulle utfärdas, sa, lydande.
Enskilda, som vilja ingå bolag i ändamål att genom en vald styrelse
drifva bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar, skola hos Kongl.
Maj:t om nådig tillåtelse dertill sig anmäla och dervid inlemna de för bo¬
laget antagna bolagsreglor. Befinnas dessa öfverensstämma med denna lag
samt lag och författningar i öfrigt, och finner Kongl. Maj:t den bankmratt-
ning vara för landet nyttig, meddelas tillåtelse till bankrörelsens drifvande
enligt bolagsreglorva; Kongl, Majd dock förbehållet att, vid hvart tionde ar
efter ämna författnings utfärdande anställd förnyad granskning af bolags-
reqlorna för alla dåvarande sedelutgifvande bankbolagden vidtaga de an¬
dningar,'som, beträffande grundfondens belopp eller i öfrigt kunna finnas
vara af förändrad lagstiftning eller andra omständigheter påkallade.
§ 2.
Delegarne i sådant bankbolag, hvilket kan ingås för viss hd eller ock
utan någon tidsbestämning, böra vara svenske medborgare, till antalet minst
tretio, och svare de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet åt alla
bankbolagets förbindelser. De kallas solidariska bolagsmän.
§ 3.
De solidariska bolagsmännen stånde öppet att, till förstärkande af
bankens rr lind fond, med sig förena lottegave, hvilkas ansvarighet för bola¬
gets förbindelser begränsas af deras lotters fulla belopp. De kallas kommandit-
3
Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
d dega re; och må sådana icke i bolaget inrymmas för mer än högst hälften
af det belopp, de solidariska bolagsmännen uti grundfonden insatt.
§ 4-
Egare af kommanditlotter må ej tillerkännas rättighet att deltaga i
andra beslut å bolagsstämma, än val af revisorer, till hvilket uppdrag jem¬
väl de må kunna utses.
§ b.
Mom 1. Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterbhusdelegare
vare ej berättigad att, innan tid ute är, för hvilken bolaget må vara ingån¬
get., ifrån bolaget afgå, eller någon af sina lotter å annan person öfverlåta,
med mindre bolaget dertill samtyckt. Begäran derom anmäles skriftligen
hos styrelsen och pröfvas å den ordinarie bolagsstämma, som hålles under
nästföljande räkenskapsår.
Mom. 2. Kommanditdelegare må sina lotter till annan person öfver¬
låta, efter anmälan hos bolagets styrelse och under iakttagande i öfrigt af
de föreskrifter, bolaget i sådant afseende bestämt.
§ b.
När solidarisk bolagsman från bolaget afgått eller ny sådan deri vun¬
nit inträde, skall uppgift härom, genom styrelsens försorg, efter hvarje ordi¬
narie bolagsstämma, så väl aflemnas till vederbörande Rådstufvurätt, för att
i dess inteckningsprotokoll intagas, som ock i allmänna tidningarnc kungöras.
§
Mom. 1. I banken skall finnas en förteckning öfver samtliga såväl
solidariska bolagsmän som kommanditlottegare, hvilken förteckning tillika
skall innehålla uppgift om det antal lotter, en hvar innehar.
Mom. 2. I denna förteckning skola alla behörigen skedda lörändrin-
gar i eganderätten till lotter genast antecknas.
Mom. 3. En hvar, som sådant önskar, stånde fritt att, a de tider
banken hålles för allmänheten öppen, af denna förteckning taga kännedom,
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
äfvensom att, emot afgift, erhålla till riktigheten af vederbörande tjensteman
bestyrkt utdrag derutur.
§ 8.
Bolagsreglor^ höra innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga
ämnen:
a) om beloppet af grundfonden;
b) huruvida kommanditlottegare må inrymmas och på hvilka vilkor,
deribland särskild t om den andel i vinsten, som skall dem tillfalla;
c) om grunderna för rösträttighets utöfvande vid bolagsstämma;
cl) om antalet af styrelsens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret böra
vara minst fem;
e) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen, som årligen
bör förrättas;
/) om bankens rörelsegrenar; börande uttryckligen stadgas, att egna
eller andra enskilda bankers lottbref ej få såsom säkerhet för försträckning
emottagas;
fj) om sättet för vinnande af ändring i bolagsreglorna;
h) om tiden för ordinarie bolagsstämma, som minst en gång årligen
bör hållas, och om vilkoren för sammankallande af extra bolagsstämma;
0 om bildandet af en reservfond och om den andel af årliga vinsten,
som till densamma skall öfverföras; samt
k) om bankens upphörande på grund af bolagsstämmobeslut.
§ 9.
Bankbolags af de solidariska bolagsmännen insatta grundfond må ej
understiga En million kronor.
§ 10.
Mom. 1. Denna grundfond skall inom ett år, räknadt från den dag
banken för allmänheten öppnas, vara till fulla beloppet i rikets gällande
mynt inbetald, samt den i §^13 här nedan bestämda andel deraf till grundfonds-
hypotek förvandlad och i allmänt förvar nedsatt, i enlighet med hvad
denna lag och bolagets reglor i öfrigt derom närmare bestämma.
Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 55. 5
Har ej den grundfond blifvit inom nu stadgade tid på berörda sätt
insatt, vare oktrojen förverkad.
Mom. 2. Hafva kommanditlottegare blifvit i bolaget inrymda, varde
likaledes det belopp, hvarmed den ursprungliga grundfonden sålunda för-
stärkes, insatt inom ett år, räknadt från den dag, den dertill öppnade teck¬
ning afslutats.
§ Il-
Grundfonden bör i lika lotter fördelas. Lottbref skall alltid ställas
på en namngifven person och må ej utfärdas förr än hvad till grundfonden
hörer är vordet insatt, såsom derom i § 10 stadgas.
§ 12.
Insatt grundfond äfvensom sådan reservfond, som på grund af före¬
skrift i bolagsreglorna blifvit bildad, må ej genom utdelning minskas, så
länge bankrörelsen fortfar, och icke heller vid dennas upphörande i vid¬
sträcktare mån, än att återstoden fullt motsvarar beloppet af bolagets ute¬
löpande och gällande förbindelser af alla slag.
§ 13-
Mom. 1. Utaf grundfonden skall styrelsen, enligt af bolaget med¬
delade närmare föreskrifter, förvandla minst sextio procent till grundfonds-
hypotek af sådan beskaffenhet, som här nedan sägs.
Mom. 2. Dessa grundfondshypotek skola bestå af så beskaffade ränte¬
bärande obligationer, som enligt särskilda af Kongl. Maj:t meddelade före¬
skrifter få i sådant afseende antagas eller af skuldebref, intecknade i jord¬
egendom å landet inom hälften af senast fastställda taxeringsvärde, eller uti
fastighet i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet eller af
sist fastställda taxeringsvärdet; börande likväl alltid byggnad i stad, för att
inteckning deri må kunna såsom grundfondssäkerhet antagas, vara brand-
försäkrad uti någon med vederbörligen stadfästadt reglemente försedd brand-
försäkringsinrättning inom landet.
§ 14-
Mom. 1. Grundfondsypoteken pröfvas af bolaget jemte Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, eller den, han i sitt ställe förordnar att pröfningen
6
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
öfvervara, samt godkännas, när de finnas vara af den beskaffenhet, förestå¬
ende paragraf omförmäler, och i öfrigt anses innefatta erforderlig säkerhet.
Mom. 2. Yid utbyte af säkerheter, hörande till grundfonden, förfares
på enahanda sätt som vid den första pröfningen.
§ lä-
Grunfondshypoteken skola uti landtränteriet eller annat allmänt för¬
var nedläggas i kassakista, försedd med särskilda lås, hvartill styrelsen och
det vid bankens hnfvudkontor anställda allmänna ombud hafva hvar sin
nyckel.
§ 1 ti.
Mom. 1. De solidariska bolagsmännen i bankbolag skola sig emellan
utse en styrelse, hvilken eger att enligt den instruktion, som af bolaget ut¬
färdas, och under sådan kontroll af offentlig myndighet, som i denna lag-
stadgas, banken förvalta och i alla mål för bolaget lagligen tala och svara.
Mom. 2. En hvar delegare, som till styrelseledamot utses, skall i
bankens förvar deponera minst ett lottbref, hvilket icke, så länge lian i sty¬
relsen qvarstår, får från banken utlemnas.
§ 17-
Mom. 1. Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas genom
i behörig ordning fattadt bolagsstämmobeslut.
Mom. 2. Afgående styrelseledamot förblifver ansvarig för do. åtgärder,
i livilka han deltagit, tilldess, efter i vanlig ordning skeende revision, ordi¬
narie bolagsstämma beviljat ansvarsfrihet.
§ 18.
Namnen på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka ega att under¬
skrifva bolagets banksedlar och öfriga förbindelser, skola efter hvarje ordi¬
narie bolagsstämma äfvensom då någon förändring i dessa afseenden eljest
inträffar, anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och införas i all¬
männa tidningarne.
Kongl. Maj sta Nåd, Proposition N:o 55,
7
§ 19.
Styrelsen åligger:
att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgäng¬
liga för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, eller vid banken anstäldt allmänt
ombud, samt för den särskilda undersökning Kongl. Majt eller Chefen för
Dess Finans-departement kan finna för godt att låta anställa;
att, till kontroll öfver behörigt iakttagande af det i § 26 föreskrifva
förhållande mellan kassa och utelöpande banksedlar, vid hufmdkontoret och
de afdelning skontor, der allmänna ombud finnas anställda, enligt formulär,
som af Finans-departementet meddelas, halla särskilda böcker öfver beloppet
dels af utelöpande banksedlar och dels af inneliggande sådana valutor, hvilka
enligt nämnda paragraf må till kassa hänföras, samt att, deruti vid afslu-
tande af hvarje dags rörelse i nämnda hänseenden införa noggranna anteck¬
ningar, utvisande det förhållande, som då eger rum :
att genast efter hvarje månads slut, i närvaro af vederbörande allmänna
ombud, enligt formulär, som från Finans-departementet meddelas, upprätta och
derefter ofördröjligen till nämnda departement insända en öfversigt af ban¬
kens ställning; börande denna öfversigt jemväl innehålla uppgift om upp-
och utlåningsränta samt diskonto, som, under den tid öfversigten omfattar,
varit i banken gällande;
att jemväl i (ifrigt meddela Chefen för Finans-departementet alla de
upplysningar, rörande banken, som af honom äskas;
att, så snart ändring i upp- eller utlåningsränta eller diskonto beslutes,
genast derom i allmänna tidningarne kungöra;
att efter verkställd revision till Finans-departementet insända revisions¬
berättelsen, äfvensom att låta införa densamma i allmänna tidningarne och
att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna lag bjuder samt
de af Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor föreskrifva.
Förekommer • vid någon bank i sådan bok öfver förhållandet mellan
kassa och utelöpande sedlar, som här ofvan omförmäles, osann eller miss¬
ledande uppgift, hvars oriktighet ej kan på tillfredsställande sätt förklaras,
ankomme det på Kongl. Maj:t att återkalla den banken lemnade tillåtelse
att egna banksedlar utfärda.
Sker eljest afvikelse från denna lag eller gällande bolagsreglor, då
skall i de fall, hvarom i §§ 26 och 2!) sägs, tillämpas hvad der finnes stad¬
gadt. I andra fall må, der det anmärkta förhållandet ej inom en månad
rättas, det ankomma på Kongl. Maj:t att vid svårare afvikelse för¬
klara bolaget hafva förverkat rättigheten att bankrörelse bedrifva.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 55.
§ 20.
Enskildas förhållanden till banken må ej för allmänheten yppas.
§• 21.
Bankens hufvudkontor må endast i stad öppnas.
§ 22.
Genom kungörelse i allmänna tidningarne skall tillkännagifvas, när
banken öppnar eller slutar sin rörelse; och skall underrättelse om dagen,
då sådant sker, till Finans-departementet insändas.
§ 23.
Förr än banken öppnar sin rörelse, skall inför Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande styrkas:
a) att inför Rådstufvurätten i den stad, der bolagets hufvudkontor är
beläget, blifvit i hufvudskrift förevisade och uti inteckningsprotokollet orda¬
grannt intagne såväl den af Kongl. Maj:t för bolaget utfärdade tillstånds-
resolution, som ock bolagsreglorna, samt att Rätten på bolagets bekostnad
låtit i allmänna tidningarne införa kungörelse om det ingångna bolaget;
b) att uppgift å de bolagsmän, hvilka i enlighet med denna lag för
bolagets förbindelser äro solidariskt ansvariga, blifvit ej allenast aflemnad
till samma Rätt och i dess inteckningsprotokoll intagen, utan ock i allmänna
tidningarne kungjord;
c) att till banken blifvit å lotterna inbetalade minst tio procent af
grundfonden, äfvensom att handlingar, hvilka bolaget efter pröfning godkänt,
äro hos banken aflemnade till säkerhet derför att återstoden af grundfonden
varder, jemlikt § 10, inom ett år i banken insatt.
§ 24.
Förrän banken börjar att utgifva egna banksedlar, skall tillika inför
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande styrkas:
9
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.
a) att grund fondshypotek, i värde motsvarande minst 25 procent af
grundfonden, blifvit på föreskrifvet sätt i allmänt förvar nedsatta;
bj att prof blanketter till banksedlarne blifvit till Finans-departementet
aflemnade;
c) att uppgift å de personer, som skola banksedlarne underskrifva,
blifvit uti allmänna tidningarne införd.
§ 25.
'Varda, sedan bankbolag fullgjort hvad rörande rättighet till egna
banksedlars utgifvande är sagdt, kommanditlottegare i bolaget inrymda,
vare bolaget, der det på den sålunda vunna förstärkningen vill sedelutgif-
mng grunda, pligtigt att, innan det dertill må anses berättigadt, inför Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande särskildt styrka, att grundfondshypotek, mot¬
svarande minst sextio procent af förstärkningen, ytterligare blifvit i före-
s kr i f ven ordning nedsatta i allmänt förvar.
§ 26.
Mom. J. Bankbolag, som till utgifvande af egna banksedlar är be¬
rättigadt, må ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång hålla större
belopp, än som motsvaras af:
af värdet af bankens grundfondshypotek och andra dermed jemför-
tiga, af banken i allmänt förvar nedsätta säkerhetshandlingar, hvilka för
ändamålet blifvit enligt bestämmelserna i § 14 godkända, börande nämnda
hypotek och säkerhetshandlingar, för sä vidt de skola kunna tjena såsom
grund för sedelutgifning, till minst halfva beloppet bestå, af sd beskaffade
räntebärande obligationer, som i § 13 omförmälas, och må, de icke i sådant
hänseende användas till större belopp än som motsvarar bankens grundfond
odi den reservfond, som enligt föreskrift i bolagsreglorna blifvit i banken
bildad ;
b) hinkens vid Jiufvudkontoret och de afdelningskontor, der allmänna
ombud finnas anställde, befintliga tillgångar af i riket lagligen gällande mynt,
och. Riksbankens sedlar äfvensom bankens behållning af 'i 'Riksbanken på lö¬
pande räkning insatta medel, dock med den inskränkning dels att å, riks-
bankssedlar och behållning af nyssnämnda slag sedel utgifning må, grundas
endast så länge berörda sedlar i riket utgöra lagligt betalningsmedel och af
Riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse inlösas, dels ock att samtliga
Bih. till Miksd. Prof,. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 26 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
de i denna punkt omför malda tillgångar, med undantag af guldmynt, icke må
såsom grund för sedelutgifning användas till större belopp än som, samman-
lagdt med värdet af de i sådant afseende enligt nästföregående punkt an¬
vända hypoteker och säkerhetshandlingar motsvaras af grundfonden, beräk¬
nad en ock en half gång samt banken tillhörig reservfond af den i samma
punkt nämnda beskaffenhet;
c) bankens vid hufvudkontoret och dess nyssberörda afdelningskontor
befintliga tillgångar af myntadt och omyntadt guld, beräknadt, så vidt det ej
utgöres af i riket lagligen gällande mynt, efter det i Riksbankens räkenska¬
per för guld af samma slag upptagna värde;
skolande derjemte vid beräknande af det belopp egna banksedlar, som
bankbolag må utlemna eller hålla i rörelsen utelöpande, iakttagas, att detta
belopp icke må utgöra mera än tre gånger beloppet af den kassa, som ban¬
ken liktidigt innehar: och må i sådant afseende till kassa hänföras endast
vid hufvudkontoret och de afdelningskontor, der allmänna ombud finnas an¬
ställde, befintliga tillgångar af lagligen i riket gällande mynt samt riksbanks-
sedlar äfvensom bankens behållning af i Riksbanken på löpande räkning
insatta medel; de båda sistnämnda dock endast så länge riksbankssedlarne
i riket utgöra lagligt betalningsmedel och af Riksbanken vid anfordran enligt
deras lydelse inlösas.
Mora. 2. Finnes vid någon bank den sedelutgifning sr ätt, som enligt
nästföregående moment densamma tillkommer, vara öfverskrida, skall banken
för hvarje dag sådant förhållande eger rum Ull stal sverket erlägga ett belopp
af Ett tusen kronor. Varder det anmärkta förhållandet ej rättadt inom tio
dagar eller inträffar det vid samma bank oftare, ankomme på Kongl. M.aj:t
att återkalla det banken lemnade tillstånd att egna banksedlar utgifva.
§ 27.
Mom. 1. De af bankbolag utgifna banksedlar skola utställas till inne-
hafvaren att utan ränta vid anfordran inlösas, och underskrifvas åt minst
två bland styrelsens ledamöter samt en bankens tjensteman, som dertill åt
styrelsen förordnas.
Banksedlar få endast lyda å tio, femtio, etthundra, femhundra och ett
tusen kronor samt tills vidare, och intilldess Kongl. Magt annorlunda förord¬
nar, jemväl å fem kronor.
Mom. 2. De skola till storlek och form vara så beskaffade, att pap¬
peret till dem å 5 och 10 kronor är 4,5 tum i längd och 2,5 tum i bredd,
till dem å 50 och 100 kronor 5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, samt
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55. 11
™ dem t50(? °ch 1’000 kr0I10r 7>5 tum i längd och 4,5 tum i bredd,
allt etter Kongl. btadgan om mått och vigt den 10 November 1865.
Mom. 3. Banksedlar må tillverkas af ofärgadt papper, dock icke till
likhet med Riksbankens sedlar. Om tryckning eller gravering ankomme på
bolaget att bestämma; dock bör banksedels valör alltid vara tydligen utmärkt.
§ 28.
Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till in¬
vexling företes, inlösas med lagligen i riket gällande mynt; dock må till in¬
lösen jemväl användas Riksbankens sedlar, så länge de i riket utgöra lagligt
betalningsmedel och af Riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse invexlas.
Vagras inlösen af banksedel, som bankbolag utgifvit, vare banksedelinnehaf-
varen berättigad att, jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter sex för hundrade
°“sii från d<3n dag inlösen blifvit yägrad, intilldess betalning kan
ernaiias.
§ 29.
e a . ^lds,tel kanköolag i skyldigheten att sina utgifna banksedlar vid an-
oraran inlösa, ege innehafvaren, efter deremot genom notarius publicus verk¬
ställd protest, för hvilken kostnaden skall drabba bolaget, om förhållandet
anmälan göra hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken, derest det ei
genast kan visas, att hindret af tillfällighet härrört, ofördröjligen skall om
förhållandet till Kongl. Maj:t inberätta och under tiden bankrörelsen in¬
stana. la Kongl. Maj:t ankommer att besluta huruvida bankens sedel-
utgifningsrätt eller oktroj i sådant fall skall vara förverkad
§ 30.
t u r För elnfriande af sina ^löpande banksedlar eger bankbolag att, om
behofvet sadant kräfver, efter dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
erhållet tillstånd, använda större eller mindre del af hankens grundfonds-
sakerheter; i hvilket fall bankbolagets sedelutgifningsrätt dock skall minskas
med det belopp, hvartill de föryttrade säkerheterna varit uppskattade; sko-
lande bankbolaget, så snart möjligen ske kan, återbringa dessa säkerheter
till behörigt belopp.
12
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.
§ 31.
Mom. 1. Enskild banks räntebärande förbindelse, ställd till innehaf-
varen, eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp än 500
kronor.
Mom. 2. Insättningsbevis med eller utan ränta skall ställas till
viss man och innehålla, att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens säkerhet
i banken anmälas.
§ 32.
Mom. 1. Bankbolag vare berättigadt att begagna tryckta eller gra¬
verade blanketter ej blott till banksedlar, utan ock till lånereversaler, (jvit-
tenser, kontrakter och bevis.
Mom. 2. De qvittenser, som banken meddelas, gälla endast såsom
verifikationer, men må icke öfverlåtas eller i rörelsen utlemnas.
§ 33.
Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld och silfver, in-
och utrikes vexlar samt allmänna räntebärande papper, ej heller (ga annan
fastighet, än som för bankens inrymmande är behöfligt; men vara oförliin-
dradt att inropa pantsatt eller utmätt egendom, som utbjudes på auktion,
dervid bankens rätt och säkerhet kan vara beroende; dock med iakttagande
deraf, att sådan egendom åter varder försåld, så snart detta utan förlust för
banken kan ske.
§ 34.
Yid fordringars utsökande njute bankbolag samma rätt till handräck¬
ning, som för Riksbanken nu är eller framdeles varder beviljad; börande
lagsökning för fordran inom en månad från förfallotiden anställas.
§ 35.
Har bankbolag, enligt något räkenskapsårs behörigen reviderade bok¬
slut, gjort sådana förluster, att bankens reservfond och tio procent af den
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
grundfond, som de solidariska bolagsmännen insatt, gått förlorade, då skall
banken ställas under utredning, och bolaget derefter upplösas, så framt ej
bolaget, på en af denna anledning ofördröjligen sammankallad bolagsstämma,
förklarar sig villigt att inom tre månader derefter, genom erforderligt till¬
skott å lotterna, återställa grundfonden till dess behöriga belopp.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åligge noggrannt tillse, att sådant
bolagsstämmobeslut inom sagde tid blifvit fullgjordt. klar ej så skett, varde
bolaget ovilkorligen under utredning stäldt.
§ 36.
De allmänna ombud, hvarom i denna författning förmäles, förordnas
af Chefen för Finans-departementet, som jemväl eger att bestämma vid hvilka
kontor utom hufvudkontoren dylika ombud skola finnas anställde och att nödig
instruktion för dem utfärda.
Deras aflöning, hvars belopp af Kongl. Maj:t bestämmes, utgår tills¬
vidare och intilldess annorlunda förordnas, af statsmedel.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
G. Fr. Wmrn.
14
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 55.
Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför
Hans Magt Konungen i Stats-Rädet å Stockholms
Slott den 8 April 1814.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
WjErn,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer och
Weidenhielm.
Härefter anförde föredragande Departements-chefen, Statsrådet Wacrn
i underdånighet:
“Då den tid, för hvilken flertalet af de enskilda sedelutgifvande ban¬
kerna erhållit oktrojer, snart löper till ända, vågar jag påkalla Eders Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet på angelägenheten af att nu taga i betrak¬
tande, huruvida några förändringar i föreskrifterna uti Kongl. Maj:ts nådiga
Kungörelse af den 20 Maj 1864 böra göras, innan nya oktrojer meddelas
åt dem af dessa banker, som derom göra anhållan.
Med ledning af erfarenheten under de tio år, som förflutit sedan
nämnda kungörelse utfärdades, torde något annat allmänt omdöme om ända¬
målsenligheten af deruti meddelade stadganden ej med skäl kunna fällas,
Kong!,. Maj ds Nåd. Propositon N:o 55. 15
än att gällande banklagstiftning i förening med bankstyrelsernas klokhet och
omtanka lemnat de mest utmärkta resultat i en snabb men tillika säker och
naturlig utveckling af penningrörelsen och i samband dermed af handel och
industri inom landet samt af nationalvälmågan i allmänhet. Ehuru vid så¬
dant förhållande det kunde synas såsom om i en så ändamålsenlig lag nå¬
gon rubbning eller förändring icke borde ske, har det dock förefallit mig
såsom om just nämnda starka utveckling af penningerörelsen, hvilken vid
tiden för den nämnda lagens utfärdande ej kunde anas, påkallade nya eller
i viss mån förändrade stadganden med syfte förnämligast att för en så stor
rörelse betrygga tillvaron af en större metallisk fond, såsom grundval för
dess säkerhet, än som under nu gällande bestämmelser varit för handen.
Da derjemte visat sig, att nagra skärpta kontrollföreskrifter, hvilka jag med
anledning af vissa i de enskilda sedelutgifvande bankernas qvartalsuppgifter
sig företeende förhållanden funnit nödigt meddela, föranledt ryckningar i
penningmarknaden och stor föränderlighet i vexelkurserna just vid tiderna
för dessa uppgifters aflemnande, så har det äfven synts behöfligt att, genom
några tilläggsbestämmelser till gällande lagstiftning, begränsningen af sedel-
utgifningsrätten gjordes mera beroende af konstanta och mindre af vid de
så kallade uppvisningsdagarne förekommande tillfälliga förhållanden, än nu
är fallet. Och slutligen har äfven i andra afseenden behof af ändringar i
nu gällande bestämmelser förekommit, föranledda dels af förändrade förhål¬
landen dels i vissa fall af andra åsigter än som år 1864 voro rådande.
Da således lagstiftningen i så invecklade och grannlaga förhållanden,
som de hvilka röra bankväsendet, befanns i större eller mindre mån påkalla
förändringar, ansåg jag mig böra inhemta så många sakkunniga personers
åsigter, som lämpligen lät sig göra, och dervid ej inskränka mig till ofvan-
stående eller några andra speciela frågor, utan, med särskildt påpekande af
hufvud grunderna i nu gällande lagstiftning för att derom framkalla yttran¬
den, tillika hos dem som tillfrågades anhålla, att de ville uttala sig öfver
ämnet i hela dess vidd och hvarje särskild del deraf, i hvilken de kunde anse
ändringar eller tillägg beböfliga. Med Eders Kongl. Maj:ts nådiga samtycke
afläts derföre i September sistlidet år cirkulärer af ett detta syfte motsva¬
rande innehåll icke blott till styrelserna för samtliga enskilda sedelutgifvande
banker, utan ock till ordförande och deputerade bland fullmäktige i Riks¬
banken, till ordförande och verkställande direktörer för de större icke se¬
delutgifvande bankinrättningarne, till qvarlefvande ledamöter af den komité,
som den 30 Juni 1860 afgaf betänkande om förändrad organisation af bank¬
anstalterna, m. fl. i bankärenden hemmastadde personer, och från fler¬
talet har jag erhållit synnerligen sakrika och med omsorg utarbetade utlå¬
tanden, hvilka jag, derest Eders Kongl. Majrt skulle bifalla min framställ-
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
nino’ om aflåtande af en nådig proposition i ämnet till Riksdagen, ^anhåller,
måtte få öfverlemnas till det Utskott, som kommer att behandla fiagan.
Öfvergående nn till redogörelse för de särskilda frågor, som jag anser
påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga afseende och bestämmande, anhåller jag
att då först få redogöra för hvad som förekommit med hänsyn till stad¬
gandet om ett visst minimibelopp för sedelutgifvande bankbolags af dess soli¬
dariska bolagsmän insatta grundfond. Då bankrörelsen vunnit en så ^utom¬
ordentlig utsträckning och i jemnbredd dermed penningvärdet undergått sä
betydligt fall, att i båda dessa hänseenden det 1864 bestämda minimibelop¬
pet for° grundfond nu måste anses vida ringare i betydenhet än hvad det
då var, &hade jag bland ämnen, om hvilka jag i ofvanberörda cirkulärer be¬
gärde utlåtande, upptagit detta, och har styrelsen för en bank förklarat sig
anse minimibeloppet, som nu är bestämdt till 1,000,000 R:dr, hora hojas
till 2 000,000 kronor; styrelserna för trenne banker, af hvilka två a sina
grundfonder nu hafva mindre belopp än halfannan million, hafva ansett
minimum för grundfond böra till nämnda belopp förhöjas, och styrelserna
för två banker hafva ansett ökningen temligen likgiltig, men utan olägenhet
kunna ske med en hel eller half million, hvaremot styrelserna för tre ban¬
ker ehuru do ansett förhöjning önskvärd, dock för närvarande afstyrkt en
sådan, och alla öfriga tillfrågade ansett nuvarande stadgande lämpligen böra
oförändradt bibehållas. . .
“Ovedersägligen ligger det,“ yttrar en bankstyrelse “trygghet för landet i sm
helhet deri, att de enskilda bankernas kapital står i rätt förhållande till deras
affärsutsträckning “; men ehuru sanna dessa ord äro, kan dock vid dem erinras,
att den trygghet som här åsyftas icke med säkerhet vinnes genom att höja
minimibeloppet för grundfonden, ty äfven eu bank med en större grund¬
fond kan utsträcka sina affärer alltför långt, hvaremot en bank, som med
jemförelsevis ringa affärsutsträckning har en mindre grundfond, icke behot-
ver i nämnda hänseende ingifva någon oro. Då nu flera banker i landet
finnas, som med grundfonder, icke öfverstigande nu föreskrifna minimibelopp,
utöfvat en för deras orter mycket gagnande _ verksamhet, utan att hafva
gjort sig skyldiga till några öfverdrifter, finner jag ej skäl att genom stad¬
gande af högre minimibelopp tvinga dessa banker att antingen öka sina giund-
fonder till belopp, å hvilka de möjligen icke kunna bereda sina aktieägare
skälig vinst, eller ock att med sin nyttiga rörelse upphöra. _ o
" Deremot anser jag, att, om Eders Kongl. Maj:t vid pröfning af någon
banks anhållan om förlängning i sin oktroj skulle finna den redan vunna
utsträckningen af dess rörelse nog stor i förhållande till den för banken
under den nya oktroj en föreslagna grundfond, det bör tagas i nådigt öfver¬
vägande, huruvida icke den sökta oktrojen må vägras, derest icke missför¬
hållandet genom grundfondens förhöjning blir luifdt.
17
Kongl. Majy.ts Nåd. Proposition N:o 55.
I afseende å den vigtigaste och derjemte svåraste delen af banklag¬
stiftningen, den om de enskilda bankernas sedelutgifning sr ätt, hafva de på
cirkuläret lemnade svaren varit af så mycket större intresse, som det, i den
mån penningrörelsen inom landet tillväxt, blifvit en alltmera stadgad öfver¬
tygelse hos tänkande bankmän, att förändringar i nu gällande banklagstift¬
ning i detta hänseende påkallades, och dertill nu kommit de af mig redan
antydda olägenheter, som visat sig vid tidpunkterna för de periodiska kon¬
trollerna å efterlefnaden af hithörande bestämmelser.
Det i princip från gällande lagstiftning mest afvikande af inkomna
ändringsförslag är utan tvifvel det, att, till förekommande af de häftiga fluk¬
tuationerna i penningemarknaden, sedelutgifningsrätten i sin helhet borde för
hvarje bank begränsas till ett visst bestämdt förhållande till dess grundfond,
i hvilket afseende af flere blifvit föreslaget, att sedelutgifningen skulle få
uppgå till halfannan gång grundfonden och i ett af de afgifna svaren, att
den utöfver halfannan gång grundfonden äfven skulle få uppgå till beloppet
af reservfonden. Utom ändamålsenligheten af en sådan bestämmelse för vin¬
nande af det angifna syftet har till stöd för densamma blifvit anfördt, att
de praktiska olägenheterna af rättigheten att utgifva sedlar på kassabehåll¬
ningar af riksmynt och riksbankens sedlar icke med bibehållande af denna
rätt kunde afhjelpas och att lämpligare grund för en banks sedelutgifning
än dess kapitalstyrka icke kunde finnas, hvarjemte för det föreslagna för¬
hållandets riktighet erfarenheten åberopats. Emot förslaget har åter blifvit
anfördt, att det vore godtyckligt; att sedelutgifningens rätta grund vore ban¬
kens tillgång på säkerheter och allmänhetens behof af cirkulerande mynt;
att man genom att stadga ett visst till siffran faststäldt förhållande mellan
grundfonden och de utelöpande sedlarne riskerade att bestämma proportionen
antingen för hög, hvarmedelst just åstadkommes hvad som genom förändrin¬
gen skulle motverkas, eller för låg, då under en stark utveckling af landets
affärsverksamhet en verklig kris lätt skapades i följd af den brist på bytes¬
medel, som måste frammanas genom en dylik bestämmelse, och att det för¬
hållande att vårt land jemförelsevis så obetydligt berörts af de stormar, som
under de senaste åren skakat vår verldsdels börser, i väsendtlig mån torde
böra tillskrifvas den omständighet att sedelutgifningsrätten icke uteslutande
bundits inom vissa begränsade belopp, utan kunnat efter behof ökas; vidare
£tt behofvet af rörelsekapital inom de särskilda orterna vanligen vore olika,
v icke blott under olika tider af året, utan ock i mån af vexlande konjunk¬
turer, och att derföre sedelutgifningsrätten icke borde inskränkas inom trånga,
på förhand fixerade gränser; utan gränserna för denna rätt ega en viss ut-
tänjbarhet, som bankerna sjelfva kunde reglera, under förbehåll att sedel¬
utgifningen dock alltid hvilade på fullt säker grund, men att deremot den
föreslagna bestämmelsen saknade all sådan tänjbarhet.
Bih. till Riksd. Prat.. 1875. 1 Sand. 1 Afd. ;iC, Höft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 55.
Då icke blott bankernas tillgångar på säkerheter eller kassabehållnin¬
gar, som kunna berättiga till sedelutgifning, utan äfven rörelsens behof af
cirkulationsmedel äro mycket föränderliga, fruktar jag, att den nämnda före¬
slagna bestämmelsen, som utan tvifvel skulle hindra de hastiga rubbningar,
som omvexlingarne i tillgångarne kunna medföra, deremot skulle öka olägen¬
heterna af vexlingar i allmänhetens behof af rörelsemedel och möjligen till
skada för handel och industri fördröja afhjelpandet af ett deruti en gång in-
trädt missförhållande mot tillgångarne. Innan man bestämmer sig för ett
förslag af en så stor principiel olikhet mot nu gällande lagstiftning, före¬
faller det mig derför som man borde söka om möjligt åstadkomma nu öfver-
klagade olägenheters undanrödjande med mindre ensidigt genomgripande åt¬
gärder.
Såsom medförande betydande och väsentliga fördelar och derföre väl
förtjent af att, i händelse ny lagstiftning för sedel utgifvande banker verkligen
skulle komma i fråga, tagas uti öfvervägande, har uti två af de inkomna
svaren blifvit framhållet det i Nordamerikas förenta stater nu gällande sättet
för bestämmande af de enskilda bankernas sedelutgifning, enligt hvilket der¬
vid endast och allenast tagas i betraktande för ändamålet i allmänt förvar
nedsatta säkerhetshandlingar. Emot deposition af amerikanska 5 procents
statsobligationer, tagna till 90 procent af namnvärdet, utlemnas från Finans¬
departementet blanketter till sedlar. Endast mot sådana depositioner kunna
bankerna erhålla sedlar och endast med återlemnande af sedlar kunna de
få tillbaka obligationerna. I det fall att med notarialprotest visas, att en
bank icke vid anfordran inlöst sina sedlar, säljes af Finansdepartementet ett
motsvarande belopp af de utaf samma bank deponerade obligationerna, och
icke förr än samtliga sedlar blifvit behörigen betalda kunna således dessa
säkerheter användas till betäckande af annan skuld, sa att sedlarnes värde
är alldeles oberoende af bankernas förvaltning i öfrigt.
Utan tvifvel ligger det något tilltalande i ett system af denna enkel¬
het och som låter sig så följdriktigt tillämpas, men, utom det inkast, som
redan vid framställningen deraf i ett afgifvet svar blifvit gjordt, nemligen
att ett så betydande uppköp af obligationer som det, hvartill, om detta sy¬
stem antoges, våra enskilda banker skulle blifva tvungna, icke borde dem
åläggas med mindre än att man ansåge förhållandena nödvändiggöra anta¬
gandet af alldeles nya grunder för sedelutgifningen, så synes mig äfven andijfi
och vigtiga skäl tala emot det nämnda systemet. Det står nemligen i oskilj¬
aktigt samband med grundsatsen af ovilkorlig förmånsrätt för sedelhafvaren
till deponerade säkerheter, hvilken nu ej hos oss gällande grundsats blifvit
lifligt bestridd i de flesta af de på cirkuläret inkomna svaren, såsom i sig
sjelf oriktig, nedsättande förtroendet till bankerna i alla andra hänseenden
än i fråga om godheten af deras sedlar och på detta sått, i den icke obe¬
19
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
tydliga mån allmänheten nu vant sig att för förräntningen af sina lediga
kapital anlita bankerna, motverkande sparsamhet och görande det för ban¬
kerna omöjligt att såsom hittills tillhandahålla för den allmänna rörelsen
nödiga medel. Dertill kommer, att, på det systemet skall kunna anses med¬
föra dermed åsyftad trygghet, depositionerna måste, såsom också blifvit upp-
gifvet, ske till ett icke obetydligt högre värde än sedelbeloppet och att det
oaktadt bankerna alls icke frikallas från hållandet af den kassa, som för
den punktliga inlösningen af deras sedlar äfvensom för deras affärer i öfrigt
erfordras, så att detta system således för bankerna medför stor tunga. Utan
att såsom i Amerika vara åtföljdt af bestämmelser om huru stoi' kassa ban¬
kerna böra hålla, innebär systemet ingen garanti för att icke med sedel¬
inlösningen större eller mindre dröjsmål kunna blifva förenade, och äfven
säkerheten för den slutliga inlösningen är enligt systemet beroende deraf
att icke statsobligationerna falla under det värde, hvartill de blifvit upp¬
tagna. Sådant kan dock inträffa i följd af krig eller andra olyckliga för¬
hållanden, och då skulle tvifvel, om de enskilda bankernas samtliga utelö¬
pande sedlar hafva sitt värde eller ej, i hög grad försvåra landets ställning.
Ofvergående från de mera principiela förändringar, som i nu varande
lagstiftning blifvit ifrågasatta, till de särskilda framställningar, som i afse¬
ende å sedelutgifningen blifvit gjorda, tillåter jag mig att i minnet åter¬
kalla de derom nu gällande bestämmelserna.
Dessa innehållas i § 26 af kungörelsen af den 20 Maj 1864 och äro:
att sedelutgifvande bank ej må utlemna eller i allmänna rörelsen på en
gång hålla utelöpande större belopp egna sedlar, än som sammanlagdt i
värde motsvaras af
a) i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek;
b) behållningen i egna kassor af rikets mynt och Riksbankens sedlar;
c) guld och silfver efter den beräkningsgrund för värdet, som för
Riksbanken är eller blir föreskrifven;
d) behållning af i Riksbanken insatta medel;
e) för kassakreditiv lemnade, med grundfondshypoteken jemförliga
säkerhetshandlingar, i den mån kreditiven äro anlitade, dock aldrig till
större belopp än 50 procent af bankens hela grundfond.
I § 13 af nämnda kungörelse är stadgadt, att sedelutgifvande banks
grundfond skall till minst 60, högst 75 procent förvandlas till grundfonds-
hypotek, bestående till minst en tredjedel af lätt säljbara räntebärande obliga¬
tioner och till den öfriga delen af intecknade skuldebref.
Af dessa paragrafer framgår således, att sedelutgifning må grundas
på säkerheter, på kassabehållning, på i Riksbanken insatta medel och på
guld eller silfver; samt att densamma, så vidt den grundas på annat än sä¬
kerheter, icke är inskränkt genom någon bestämmelse om dess högsta belopp,
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
men om den grundas på säkerheter är begränsad, i afseende å grundfonds-
hypotek till högst 75 procent och i afseende på kreditivsäkerheter till högst
50 procent af grundfonden, eller sammanlagdt till högst 125 procent af
grundfonden, hvarjemte, hvad kreditivsäkerheten angår, en särskild inskränk¬
ning förefinnes i bestämmelsen att sedelutgifning på dem kan grundas en¬
dast i den mån krediti ven äro anlitade. I de allra flesta af de på cirkuläret
ingångna svaren har blifvit yrkadt, att all sedelutgifning enligt punkt e) af
§ 26 d. v. s. på grund af kreditivsäkerheter måtte upphöra, och har såsom
motiv härför blifvit anfördt, att det skäl, som 1864 föranledde intagandet
af nämnda punkt, eller önskan att befrämja den för affärsverksamheten
gagneliga, men då ännu i sin linda varande kreditivrörelsen, numera förlorat
sin betydenhet; att säkerheter, på hvilka sedelutgifningsrätt grundades, borde
vara den banks egendom, som utsläppte sedlarne, och således kunna af denna
bank disponeras, hvaremot kreditivsäkerheter voro på år och dag bundna;
att det aldrig på förhand kunde med tillförlitlighet beräknas, till huru stort
belopp dessa säkerheter finge för ändamålet tagas i anspråk; att utan myc¬
ket besvär och svårighet ingen tillförlitlig kontroll kunde hållas öfver deras
befintlighet, samt att oberäkneligheten af kreditivfordringarnes belopp för¬
anledde bankerna att hålla och således ur allmänna rörelsen draga större
kassa, än hvad med bestämdare grund för sedelutgifningen skulle vara fallet.
I utbyte mot denna sålunda underkända grund för sedelutgifningen
har blifvit tillstyrkt, att bankerna skulle få grunda sedelutgifning på inne¬
hafvande säkerheter af lika beskaffenhet med grundfondshypoteken, eller på
lätt realisabla obligationer, dervid några få bankstyrelser icke föreslagit nå¬
gon begränsning af beloppet, en bankstyrelse önskat dess bestämmande till
lika belopp med grundfonden och det störa flertalet ansett samma begräns¬
ning böra bestämmas som nu är gällande för kreditivsäkerheternas förhål¬
lande till grundfonden, eller 50 procent af dess belopp. Betydande röster
hafva dock äfven höjts dels för borttagandet af den ifrågavarande sedel-
utgifningsgrunden utan någon ersättning och dels för begränsning af sedel-
utgifningsrätten på grund af säkerheter till beloppet af grundfonden eller af
grundfonden och reservfonden sammanlagda.
Delande i allo den åsigt, enligt hvilken sedelutgifningsrätt på grund
af kreditivsäkerheter bör upphöra, anser jag, att i följdriktig tillämpning af
grundsatsen att säkerheter, derå sedelutgifning må grundas, skola vara ban¬
kens verkliga egendom, sedelutgifning på sådan grund ej bör få utsträckas
längre än till beloppet af bankens kapital, till hvilket jag dock räknar ej
blott grundfonden utan äfven reservfonden, för så vidt denna ej kan före
bankens upphörande såsom vinstmedel utdelas och således verkligen är sam¬
manslagen med öfriga del af kapitalet, från hvilken det då ej torde finnas
skäl att i detta afseende för densamma göra någon skilnad. Att för sedel-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55
21
utgifning på grund af säkerheter medgifva en mera utsträckt frihet anser
jag deremot så mycket mindre behöfligt, som redan lossandet af hvarje sam¬
band med kreditiven och upphäfvande af allt beroende utaf deras anlitande
innebär en utvidgning af sedelutgifningsrätten. Endast några få större ban¬
ker hafva till hela det nu medgifna förhållandet emellan kreditivsäkerheternas
belopp och grundfonden begagnat denna rätt, och den nämnda begränsnin¬
gen kan derföre icke anses medföra några praktiska olägenheter. Enligt
qvartalsrapporterna för den 31 December 1873 begagnade endast 5 banker
sedelutgifningsrätt på grund af säkerheter i större utsträckning än samman¬
lagda summan af grundfond och reservfond, och det Överskjutande beloppet
utgjorde för dem alla ej mera än 1,107,000 R:dr.
Med en bestämmelse att bankerna må grunda sedelutgifning på grund-
fondshypotek och dermed jemförliga säkerheter till sammanlagda beloppet
af grundfond och reservfond följer naturligen upphäfvande af föreskriften i
§13 af förenämnda kungörelse om ett visst maximum, 75 procent af grund¬
fonden, som må till grundfondshypotek förvandlas. Deremot kan jag ej i
förändringen se tillräckliga skäl, att, på sätt blifvit yrkadt, såsom derefter
öfverflödigt, äfven upphäfva minimibestämmelsen, sä att hela § 13 af kun¬
görelsen skulle utgå.
Emot i samma paragraf föreskrifna fördelning af grundfondshypoteken,
enligt hvilken dessa skola till minst en tredjedel bestå af lätt säljbara ränte¬
bärande obligationer och till den öfriga delen, som således kan utgöra tvä
tredjedelar af hypotekens hela belopp, af intecknade skuldebref, har blifvit
invändt, att de skäl, som vid lagens stiftande nödvändiggjorde en bestäm¬
melse att s. k. realsäkerheter skulle få såsom hypotek godkännas, numera
upphört; att intecknade skuldförbindelser vanligen voro utgifna med lång
uppsägningstid och att anvisandet för infriande af å vista förbindelser på
så svår-realisabla tillgångar som fastighetsinteckningar hvarken principielt
eller praktiskt vore nöjaktigt; att tvärtom grundfondshypotek borde när som
helst, fast möjligen med uppoffring, kunna realiseras samt att inteckningar
icke utan olägenheter, äfven för fastighetsegarne, kunde genom köp gå ur
hand i hand. Såsom skäl att i större mån än hittills grunda sedelutgifnin-
gen på obligationer har derjemte blifvit anfördt, att lätt säljbara obligationer
kunde när som helst realiseras; att de hade en vidsträcktare marknad och
att, med större frihet att grunda sedelutgifning på obligationer, bankerna,
då behof af sedlar blefve känbart, kunde genom uppköp af obligationer för¬
skaffa allmänheten den qvantitet af bytesmedel, som rörelsen kräfde. Och
har på dessa skäl blifvit yrkadt, att de säkerheter, på hvilka sedelutgifning
må grundas, borde utgöras af lätt realisabla värdepapper, enligt någras åsigt
till hela beloppet, enligt andras till två tredjedelar af beloppet och enligt
fleras till halfva beloppet och resten i inteckningar. Emot förenämnda åsigter
22 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
har blifvit invändt, att intet skäl förefunnes, hvarför ej inteckningar skulle
kunna säljas på fondbörs, och exempel att så skett blifvit anfördt från ut¬
landet. En af de bankstyrelser, som ifrat för omsättning af grundfonds-
hypotekens hela belopp i lätt realisabla värdepapper, har derjemte uttalat den
önskan, att öfvergången icke måtte blifva för hastig, pa det att icke för
stora svårigheter måtte uppstå vid inteckningars omplacering.
Med erkännande af sanningen af allt, som blifvit i denna fråga yttradt
om obligationers företräden i vissa hänseenden framför inteckningar, bör
dock, enligt min åsigt, de senares företräde i ett stadigare värde framför
den stora föränderligheten i de förras med deraf följande risk af förlust och
lätt inträffade omöjlighet att genom tvungen hastig försäljning af en stor
mängd obligationer erhålla paräknade belopp äfven tagas i betraktande. En
bank måste alltid hålla en icke obetydlig kassa, och kan svårligen utöfva
sin rörelse utan att komma i besittning af valutor, af hvilka, äfven under
förutsättning af att banken blifvit mycket illa skött, en stor del maste vata
lätt realisabel; derjemte ålägges den af nu gällande lagstiftning att hafva
i/3:del af grundfondshypoteken i lätt säljbara obligationer. Det är först
sedan allt detta blifvit realiseradt och jemte dåliga eller af annan orsak
osäljbarara fordringar blott 2/3:delar af grundfondshypoteken d. v. s. halfva
det ursprungliga aktiekapitalet eller derunder återstår, som, under förutsätt¬
ning att sedlar ännu äro utelöpande och bankens godhet så betviflas al
allmänheten, att betalning jemväl af dessa och öfriga a-vista-förbindelsei
påfördras, behof kan uppstå att försälja inteckningarne. Under dessa förut¬
sättningar och då således obligationer till 1/3:(M af grund fondshy po tekens
belopp nyss blifvit kastade på marknaden, torde tvångsförsäljning af ännu
flera sådana vid en ställning, som redan är svag, blifva förenad^ med icke
blott uppoffringar, utan med verklig ruin. Ivan banken under sadana för¬
hållanden räddas, så måste det ske genom hjelp af någon annan eller flera
andra banker, starka nog att förlägga densamma under den tid, som fordras
för inteckningarnes inkasserande efter förutgången uppsägning eller deras
realiserande på annat sätt; och finnes åter ingen sådan hjelpare, så är det
antagligt, att det för den olyckliga bankens fordringsegares gemensamma
bästa — att icke tala om dess aktieegares — är bättre, att den upphör
med vidare inlösning af sina sedlar, än att densamma, för att punktligt till¬
fredsställa de derefter förstkommandes anspråk, uppoffrar sådana fordrings¬
egares intressen, hvilkas fordringar ännu icke äro förfallna eller som icke
äro i tillfälle att genast infinna sig.
I följd af dessa betänkligheter kan jag ej understödja förslagen om en
lagförändring, genom hvilken det skulle åläggas bankerna att i obligationer
omplacera sina inteckningar, helst, på sätt anmärkt blifvit, denna åtgärd skulle
vara förenad med olägenheter för allmänheten. Men då nuvarande maximum
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
för grundfondshypoteken borttages och de säkerheter, hvarå sedelutgifning
får grundas, må uppgå till grundfondens och reservfondens sammanlagda be¬
lopp, bör fördelningen mellan de olika slagen af säkerheter ske med hän¬
syn dertill, att det vid den större utsträckning, i hvilken bankerna antagli¬
gen komma att grunda sin sedelutgifning på säkerheter, är önskligt, att till¬
ökningen i dessa må bestå af sådana, som äro lätt säljbara, och det torde
således böra stadgas, att minst hälften af de säkerheter, på hvilka en bank
vill grunda sedelutgifning, skall bestå af räntebärande obligationer. I stället
för den gamla okontrollabla definitionen å dessa, att de skola vara lätt säljbara,
hemställer jag i enlighet med ett derom gjordt yrkande, att det måtte få
bero på föreskrifter af Eder Kongl. Maj:t, hvilka obligationer må såsom
säkerheter antagas.
I afseende å öfriga grunder för bankernas sedelutgifning hafva rnenin-
garne i synnerhet varit delade i fråga om lämpligheten af att fortfarande
tillåta sedelutgifning på grund af behållningar i de enskilda bankernas kas¬
sor af riksbankens sedlar. Rösterna emot och för bibehållandet af denna
särskilda grund äro ungefär lika talrika, och om till de förra räknas de,
som iinska sedelutgifningens beroende af helt nya och från de nu gällande
skiljaktiga grunder, så blir deras antal, som önska en förändring i detta
hänseende, det större.
Skälen, som blifvit anförda emot fortfarande tillåtelser för de enskilda
bankerna att emot behållningar i sina kassor af Riksbankens sedlar utgifva
egna, äro: att denna grund för sedelutgifningen vore alltför lätt rörlig, och
att ingen annan säkerhet vore så lätt rubbad och skingrad som riksbanks-
sedlar; att penningväsendet skulle vinna i stadga, om de enskilda bankernas
likasom Riksbankens sedelutgifning vore uppburen af klingande valuta; att de
enskilda bankernas regleringar af riksmyntsunderlaget för utelöpande sedlar
tidtals medfört brist på rörelsemedel; att de hvarje qvartal återkommande ryck-
ningarne i penningeförhållandena hufvudsakligen torde hafva sin grund der¬
uti att sedelemission vore tillåten på bankernas hela rörliga kassa, hvilken dock
utöfver sedelinvexlingen hade att möta äfven andra förbindelser; att kassa- -
behållning i allmänhet vore underkastad en ständig förändring till sitt be¬
lopp, men att den del deraf, som bestode af guldmynt, antagligen icke så
ofta och i så betydlig mån underginge förändring, samt slutligen att, om det
ålades de enskilda bankerna att med guld eller silfver inlösa sina sedlar, så
borde ock den behållning i deras egna kassor, som skulle tjena till underlag-
för sedelutgifningen, icke bestå i annat än klingande valuta.
För stadgandets bibehållande har åter blifvit anfördt: att bankerna icke
missbrukat sin sedelutgifningsrätt, som visat sig medföra full trygghet; att,
äfven om man skulle antaga, att de enskilda bankernas verksamhet vore för
stor och vådlig, sedelutgifningen dock icke motsvarade den väsndtligastee
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
delen af deras rörelses omfång; att sjelfva sedelemissionen vore till beloppet
vexlande ocli icke kunde till visst, på förhand bestämdt belopp begränsas,
utan bestämdes af de valutor, kvilka skulle utgöra motsvarande säkerhet för
allmänheten, samt till någon del måste vara rörliga och till beloppet för¬
änderliga: att hvarje i en banks rörliga tillgångar inträffande minskning, så¬
som härrörande af sedel vexling eller infriande af andra bankens förbindelser,
direkt eller indirekt ledde till motsvarande minskning i den utelöpande egna
sedelstocken; att dess belopp naturligtvis finge i hvarje fall rätta sig efter
beloppet af de fonder eller säkerheter, hvarå sedelutgifningen vore grundad,
och alltså minskas i den mån, som dessa nedginge; att vidare, då lätt sälj¬
bara obligationer utgjorde den önskvärdaste af tifl säkerhet för sedelutgif¬
ningen afsedda valutor, derföre att man ansåges kunna när som helst reali¬
sera dem till mynt, man icke borde frånkänna detta mynt egenskapen af
lämplig valuta mot sedelemissionen; att ett redan för sedelinlösningen använd¬
bart materiel företrädesvis syntes böra berättiga till utgifvande af motsvarande
belopp banksedlar; att kassabehållning så mycket påtagligare innebure den
säkerhet, som för sedelutgifning kunde erfordras, som den hufvudsakligen
just för upprätthållandet af sedelinvexiingen blifvit anskaffad; att det knappt
syntes billigt, så länge Riksbankens sedlar gällde såsom mynt, att de skulle
förlora denna egenskap så fort de inkommit i en enskild banks kassahvalf;
att, äfven om riksbankssedlar skulle förlora sin egenskap af lagligt betal¬
ningsmedel, de dock lätt kunde förvandlas i sådant; att betänkligt vore, det
den praktiska följden af åtgärden kunde framträda i ett bankernas bemö¬
dande att hålla kassan låg; samt slutligen, att följderna af den föreslagna
förändringen ej kunde beräknas i vidsträcktare mån, än att den måste föran¬
leda förminskande af sedelutgifningen så väl vid de enskilda bankerna som
vid Riksbanken och således en inskränkning af landets rörelsemedel, som
befarades kunna blifva alltför stor.
Särskildt har derjemte af styrelsen för en bank i Norrland blifvit
framhållet, att det nordliga Sverige under 5 å 6 månader hvarje år vore
. afstängdt från all lättare beröring med hufvudstaden och den egentliga pen-
ningeverlden, samt således endast med stor svårighet och dryga kostnader
skulle under denna tid kunna förskaffa sig erforderlig förstärkning af sitt
guldförråd; och att tillgång på ledigt kapital der vore vida mindre än i de
större städerna och äldre kulturbygderna inom fäderneslandet, men deremot
den industriela verksamheten stadd i stark tillväxt och af sådan beskaffen¬
het, att den kräfde stora förskott, hvarför ock bankerna, så vidt på dem
berodde, icke kunde vara hugade att afträda hittills tillgodonjuten rätt att
jemväl på Riksbankens sedlar grunda sedelutgifning.
1 sammanhang med frågan, om eller i hvad mån sedelutgifning må
grundas på behållning i egna kassor af Riksbankens sedlar, bör tagas i be-
25
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.
traktande, om sedelutgifning fortfarande bör få grundas på behållning af i
Riksbanken insatta medel. Halfva antalet af de bankstyrelser, som ansett
sedelutgifningsrätt på grund af behållning i egna kassor af Riksbankens sedlar
böra upphöra, har deremot ansett den fortfarande böra medgifvas på grund
af behållning af i Riksbanken insatta medel. Endast i tvänne svar "hafva
motiv blifvit anförda hvarför den borde upphöra, nemligen att sådana be¬
hållningar skulle vara tillfälliga, och att denna rätt medförde olägenhet för
Riksbanken, utan att bereda hvarken allmänna rörelsen ökad trygghet eller
de enskilda bankerna någon fördel. Deremot har en bankstyrelse ansett den
böra fortfara såsom stadigare än behållningen i egna kassor, men böra in¬
skränkas till 25 °é af grundfond och aldrig få beräknas högre än medeltalet
af hvad som under de sista tio dagarne varit innestående.
Anförda skäl emot fortfarande rättighet att grunda sedelutgifning på
i egna kassor inneliggande behållning af Riksbankens sedlar äro egentligen
trenne, nemligen att den verkliga tillvaron af en sådan behållning alltid kan
vara föremål för tvifvel, att penningeväsendet skulle vinna större stadga, om
de enskilda bankernas sedelutgifning vore i likhet med Riksbankens grundad
på guld, och att de ryckningar i penningmarknaden vid tiden för qvartals-
uppgifternas aflemnande, som tillskrifvas kassabehållningarnes alltför stora
rörlighet, antagligen skulle upphöra, om sedelutgifning ej vidare finge grun¬
das på riksbankssedlar, hvartill ytterligare kommer jemförelsen med det
ifrågasätta åläggandet för de enskilda bankerna att inlösa sina sedlar med
guld. För fortfarande rätt att grunda sedelutgifning på kassa af Riksban¬
kens sedlar äro anförda skäl, med förbigående af dem, som särskildt röra
de norrländska förhållandena, också egentligen trenne, nemligen, att rörligheten
i penningmarknaden icke vore beroende af riksbankssedlarnes användning till
underlag för sedelutgifning, att dessa sedlar vore till sådant underlag särdeles
egnade och särskildt hade företräde framför äfven de lättast säljbara obliga¬
tioner, samt att åtgärden skulle åtföljas af en minskning af rörelsemedel i
landet, som befarades skola blifva ganska stor.
Lemnande nu åsido det skäl, som hemtats från förslaget om bankernas
skyldighet att inlösa sina sedlar med guld, såsom tillhörande frågan om
sedelinlösningen, anser jag det först och främst böra, så godt sig göra låter,
undersökas, i hvilken utsträckning de enskilda bankernas sedelutgifning skulle
utan minskning af landets rörelsemedel eller, i allt fall, utan en för handel
och industri menlig rubbning af penningmarknaden, kunna grundas på me¬
tallisk kassa, och i hvad mån föreslagna åtgärder i sin helhet kunna väntas
dertill gifva anledning.
Sammandraget öfver de enskilda bankinrättningarnas qvartalsuppgifter
för den Öl December 1873 utvisar, att beloppet af de enskilda sedelutgif-
vande bankernas utelöpande sedlar då var 67,213,000 R:dr och deras obe¬
gagnade sedelutgifningsrätt 1.3,183,000 R:dr, så att sedelutgifningsrätten på
Bih. till RiJcsd. Prot. 1S74. 1 Smil. 1 Afd. 26 Iluft, " 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
det hela var 80,396,000 E:dr. Denna rätt var grundad på grundfonds-
hypotek 33,567,000 R:dr och på kassa, bestående af behållningar i hufvud-
och afdelningskontoren..................R:dr 14,139,000: —
vexlingskassa i Stockholm.................. 13,584,000:
samt på löpande räkning i Riksbanken....... . .__„8,462,000: —
tillsammans......................... « 36,185,000: —
och följaktligen för skilnaden 10,644,000 E:dr på kreditivsäkerheter. Riks¬
bankens metalliska kassa utgjordes åter, enligt uppgift deröfver för samma
dag, af guld 14,916,000 R:dr, silfver 14,437,000 R:dr och hos bankinrätt¬
ningar eller handelshus å utrikes ort innestående medel 11,552,000 R:dr,
tillsammans 40,905,000 R:dr, så att, med .tillägg af 30 millioner, med
med hvilka sedelstocken må öfverstiga nämnda tillgångar, Riksbankens
sedelutgifningsrätt var 70,905,000 R:dr. Deremot hade den utelöpande
sedlar 44,725,000 R:dr och andra i sedelstocken inräknade förbindelser
22.447.000 R:dr, så att dess obegagnade sedelutgifningsrätt alltså var
3.733.000 R:dr. Det framgår häraf, att de enskilda bankernas kassabehåll¬
ningar nämnda dag med 6,832,000 R:dr öfverstego Riksbankens hela inom
landet varande guld- och silfverförråd, uppgående till 29,353,000 R:dr, och att,
om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt icke finge grundas på riks-
bankssedlar, utan endast på metallisk kassa och säkerheter, samt det för
dem, i ungefärlig likhet med hvad för Riksbanken är bestämdt, föreskrefves,
att summan af utelöpande sedlar icke finge öfverstiga den metalliska kassan
med mera än ett belopp, lika summan af deras grundfonder 46,649,000 E:dr
och reservfonden 3,361,000 R:dr eller tillsammans för 50,010,000 R:dr, så
skulle de dock, för att upprätthålla en så stor sedelutgifning som den, hvar¬
till de enligt nu gällande bestämmelser varit den 31 December 1873 be¬
rättigade, behöft en metallisk kassa till belopp af 30,386,000 R:dr, således,
äfven det, öfverstigande Riksbankens inom landet varande metalliska kassa.
Om nu de enskilda bankerna uttogc ett så stort belopp i guld och silfver
ur Riksbanken, så skulle, under förutsättning att i öfrigt samma förhållanden,
som den 31 December 1873 cgde rum, ännu fortfore, Riksbankens metalli¬
ska kassa innalles nedgå till 10,519,000 R:dr eller till föga öfver föreskrifna
minimum och Riksbankens sedelutgifningsrätt minskas till 40,519,000 R:dr.
Efter afdrag från dess i sedelstocken inräknade förbindelser 22,447,000 R:dr af
de enskilda bankernas enligt uppgift på löpande räkning innestående
8.462.000 R:dr skulle då af dessa förbindelser återstå 13,985,000 R:dr, och med
bibehållande af ofvannämnda spelrum af obegagnad sedelutgifningsrätt 3,733,000
R:dr, hvilket icke är öfverdrifvet, skulle beloppet af Riksbankens utelöpande
sedlar således nedgå till 22,801,000 R:dr, eller till föga öfver hälften af det
belopp 44,725,000 R:dr, som nämnda dag var utelöpande.
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55. 27
° Häraf skulle tydligen en allt för stor pression på penningmarknaden
uppstå.
Också hafva icke de enskilda bankerna föreslagit åtgärder, ledande till
sa stort behof af metallisk kassa för upprätthållande af deras sedelutgifnings-
lätt. Ofvan anförda skäl rörande den större stadga, penningeväsendet skulle
vinna, om de enskilda bankernas sedelutgifning vore i likhet med Riks¬
bankens grundad på guld, _ är hemtadt ur svaret från en bankstyrelse som
pa andra skäl önskar blifva bibehållen vid rättigheten att, på grund af
nksbankssedlar, utgifva egna sedlar, och de bankstyrelser m. fl., som för¬
ordat upphäfvande af nämnda rättighet, hafva, ehuru säkert delande åsigten
om onskligheten af den större stagda, grundvalen af guld skulle gifva "lik¬
väl icke såsom följd af den förordade åtgärden framhållit vinnandet af detta
resultat i någon sådan större utsträckning. Många af de bankstyrelser, som
förordat, °att Riksbankens sedlar icke må få utgöra grund för sedelutgifning
hafva, såsom redan anförts, ansett behållning hos Riksbanken fortfarande
bora få såsom sådan grund beräknas. Några hafva lemnat rättigheten att
till grund för sedelutgifning använda säkerheter uti obligationer eller inteck¬
ningar utan all begränsning. Flertalet har ansett bestämmelsen, att kredi-
tivsakerheter, i den mån kreditiven blifvit anlitade, må dertill användas, böra
utbytas mot tillåtelse att till 50 procent af grundfonden få utöfver grund-
fondshypothek utgifva sedlar på grund af säkerheter, hvilket, då grund-
fonderna uppgå till något öfver 46,600,000 R:dr, och kreditivsäkerheterna
vid sistlidet ars slut ingingo i beräkning af sedelutgifningsrätten till belopp af
ungefär 10,600,000 R:dr, skulle innebära en utsträckning med 12,700,000 R:dr
af bankernas nuvarande rättighet att mot säkerheter utgifva sedlar. Andra
hafva dertill lagt reservfond, andra begränsat hela sedelutgifningen, utom
den pa grund af guld, till en och en half gång grundfonden eller en och
en half gång grundfonden och dertill reservfonden o. s. v.
^Frågan blir då icke längre den enkla, om sedelutgifning bör få grun¬
das pa annan kassa än metallisk, utan delar sig i tvänne, nemligen först i
hvilken utsträckning de bestämmelser, som nu meddelas, böra göra de en¬
skilda bankernas sedelutgifning beroende af metallisk valutas anskaffande, och
derefter i andra rummet, i hvad mån sedelutgifning lämpligare må grundas
på obligationer eller inteckningar än på behållning af riksbankssedlar, der¬
vid da bör tagas i betraktande, icke blott hvad som anförts emot eller för
en föränderlig kassabehållnings beräknande i förenämnda hänseende, och
huiuvida öfvcrklagaoe^ olägenheter deraf må kunna undanrödjas, utan äfven
om något visst förhållande af kassa till utelöpande sedlar bör bestämmas
m. m., hvaraf sedelutgifningens reglerande utan störande inverkan på pcn-
nmgerörelsen kan bero.
28
Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 55.
Om det bestämdes, att all sedelutgifning utöfver beloppet af half¬
annan gång grundfonden och dertill reservfonden maste vara grundad
på metallisk kassa, så skulle, med antagande i öfrigt af de förhållan¬
den, som den 31 December 1873 egde rum, 8 banker, för att skydda
sitt då utelöpande belopp af sedlar, behöfva 7,049,000 R:dr och 13 ban¬
ker, för att bibehålla samma sedelutgifningsrätt, som de då hade, be¬
höfva 13,372,000 R:dr i metallisk kassa. Detta synes mig vara rim¬
liga tal, och tillstyrker jag alltså, med stöd deraf, meddelandet af denna
bestämmelse.
Sedan silfver ej längre användes till annat än skiljemynt, anser
jag med metallisk kassa endast böra förstås myntadt eller omyntadt
guld, livilket, för så vidt det ej utgöres af i Sverige lagligen gällande
mynt, torde böra beräknas till det värde, hvartill det i Riksbankens
räkenskaper upptages. 1 tvänne af de afgifna svaren har det blifvit
yrkadt, att såsom metallisk kassa äfven måtte, i likhet med hvad för
Riksbanken är stadgadt, få anses och räknas konstaterad förfallen foi-
dran hos säker utländsk bank. Enligt den ena, framställningen kunde
dock denna rättighet för de enskilda bankerna lämpligen inskränkas
till en eller två af de platser, mellan hvilka och vårt land lifligare
handelsförbindelser egde rum, och som hade en marknad för de ädlare
metallerna — i hvilket hänseende Dondon stode främst och Hambuig
dernäst — men då någon absolut säkerhet icke gafves, utan man all¬
tid kunde tänka sig en möjlig risk, så borde äfven beloppet för hvarje
enskild bank begränsas till högst 25 procent af dess grundfond. En¬
ligt den andra framställningen skulle rättigheten medgifvas efter veder¬
börlig pröfning och godkännande af för sådant ändamål uppgifna fii-
mor.b Mig förefaller det icke kunna nekas, att hvad som är metallisk
kassa för Riksbanken äfven är det för en enskild bank, men tillika vara
sä svårt att gifva regler för kontrollen å beloppen af lordringar hos
utländska banker eller föreskrifter för kronans ombud att piöfva ut¬
ländska firmors godhet, att jag ej i anledning al dessa framställnin¬
gar" "ser mig i stånd att tillstyrka något stadgande.
Sedan åt de enskilda bankerna skyldighet att, för all sedelutgif¬
ning utöfver ett visst förhållande till deras kapital såsom säkerhet,
innehålla ett motsvarande värde i guld blifvit gifven all den utsträck¬
ning, som anses för närvarande kunna utan hämmande inverkan på
landets penningerörelse derför stadgas, förekommer nu i ordningen att
pröfva, huruvida inom det belopp, för hvilket de enskilda bankerna
skulle tillåtas att grunda sedelutgifning på annan säkerhet än metal¬
lisk kassa, såsom sådan säkerhet må kunna antagas behållningar af
Riksbankens sedlar och på löpande räkning i Riksbanken insatta medel,
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
eller om man med deras uteslutande bör såsom säkerheter endast er¬
känna obligationer eller både obligationer och inteckningar eller der¬
jemte äfven i Riksbanken insatta medel med eller utan särskild be¬
gränsning af deras belopp. Af hvad jag i det föregående nämnt, fram¬
går, att i detta senare fall, d. v. s. om sedelutgifning icke må grun¬
das på r iksb anks se diar, så måste, för så vidt icke det för landet nödiga
beloppet af omsättningsmedel skall minskas, sedelutgifningsrätten på
grund af inteckningar eller obligationer betydligt ökas utöfver hvad
jag ansett lämpligt eller beloppet af bankernas egande kapital.
De anspråk, man bör ställa på de säkerheter, som skola erkän¬
nas såsom grund för sedelutgifning, synas mig vara, att de skola inne¬
bära trygghet för sedlarnes fidla inlösning och för deras punktliga in¬
lösning. Inteckningarne anses med vanliga föreskrifter för deras god¬
kännande gifva absolut trygghet i det förra hänseendet, men lemna
mycket öfrigt att önska i det senare. Med goda obligationer för¬
haller det sig tvärtom. De äro i regeln lätt säljbara och deras lämp¬
lighet att i följd häraf utgöra banksäkerheter är allmänt framhållen,
men deras värde varierar oupphörligt, faller vid hög ränta och stiger
vid lag, faller, om större belopp obligationer på en gång i marknaden
utbjudes än denna ledigt kan upptaga, och stiger, om åter allmänhe¬
tens besparingar växa fortare än begärliga obligationer i marknaden
utbjudas. Då man af i allmänt förvar nedsatta säkerheter fordrar trygg¬
het för banksedlarnes fulla inlösning, böra obligationerna derföre en¬
dast i något visst, med hänsyn till i dem utfåst ränta bestämdt, för¬
hållande till deras namnvärde mottagas, men någon tillförlitlig säker¬
het för att deras värde icke vid behof af försäljning skall understiga
äfven ett sålunda bestämdt förhållande till namnvärdet finnes icke.
Det är omöjligt att angifva den gräns, till hvilken deras pris under
kritiska tider kan falla, och under rätt svåra omständigheter, då all¬
mänheten betviflar allt eller för möjliga eventualiteter vill hålla så
mycket rörligt kapital, den kan öfverkomma disponibelt, kunna de åt¬
minstone. ii större belopp blifva för alla praktiska ändamål osäljbara till
något pris, ty vid så lågt pris att det, trots bestämd motvilja att köpa,
dock framlockar spekulanter, måste ju ock köpesumman i sin helhet blifva
jemförelsevis obetydlig. Fall kunna derföre inträffa, då obligationer icke
lemna trygghet för vare sig punktlig eller full inlösning af utelöpande
banksedlar, och i länder som Frankrike, der krig och politiska om-
vexlingar varit så täta, att man noga studerat deras följder, anses
derföre utaf tänkande män deposition af obligationer såsom en dålig
säkerhet för sedelemissionen. 1 Tyskland och Österrike åter har det
senaste året vant rikt på erfarenhet af olyckor, i följd af g’enom
30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
öfverspekulation framkallade starka vexlingar i värdet af såsom lätt
säljbara ansedda säkerheter. Lyckligtvis för oss hafva vi inga om-
medelbara anledningar att med tanke på dylika olyckor reglera vårt
bankväsende, men då intet land kan förlita sig på att blifva oberördt
af penningekriser, framkallade utaf politiska eller kommersiela vexlin¬
gar, anser jag försigtigheten bjuda att ej genom banklagstiftningen
föranleda penningemarknadens beroende af stadigt värde hos ett enda
slags säkerheter. Fordringar hos Riksbanken, betalbara vid anfordran,
och i all synnerhet den såsom lagligt betalningsmedel gällande sedeln
synas deremot uppfylla alla de anspråk, man kan göra på säkerheter
för andra bankers sedlar. I sig sjelfva innebära riksbankssedlar full
garanti för punktlig inlösen af de emot dem utgifna enskilda banksed-
larne, och störe trygghet för att fulla värdet vid denna inlösen skall
erhållas, än den Riksbanken inger, kan ingen annan institution inom
landet lemna, Också är det icke mot säkerheten såsom sådan, utan
mot kassabehållningens och särskildt riksbankssedlarnes allt för stora
rörlighet, som anmärkningar göras. Kassabehållningar kunna icke
lämpligen, i likhet med inteckningar eller obligationer, nedsättas i all¬
mänt förvar, utan måste hållas rörelsen till handa och hafva dervid, på
sätt anfördt blifvit, att utöfver sedelinvexlingen äfven möta bankernas
öfriga förbindelser. Utan bankstyrelsernas särskilda omsorg att före¬
bygga sådant, kan det derföre lätt hända, att kassabehållningarne ned¬
gå under de emot dem utgifna sedlarnes belopp, och ehuru betryg¬
gande säkerheter i sig sjelfva än må anses vara, kan ingenting mera
leda till upphäfvande af den trygghet, som med dem afses, än tvifvel
om deras befintlighet. Denna anmärkning gäller icke blott riksbank-
sedlarne, utan äfven det präglade guldmyntet, hvilket således, om kassa¬
behållningar underkännas, icke skulle kunna godkännas såsom säker¬
het för sedelutgifning, om det icke vore i allmänt förvar nedsatt, då
det åter vore ur den allmänna rörelsen undandraget, Väl har det
blifvit anfördt, att kassabehållning, som utgöres af guldmynt, icke så
ofta och i så betydlig mån, som andra sådana behållningar, undergår
förändring, men äfven om antagligheten af detta förhållande medgif-
ves, och erfarenhetsrön derpå kunna åberopas, innebär det dock icke
något betryggande för att icke äfven guldmynt skulle i större ut¬
sträckning kunna ur de enskilda bankernas kassor uttagas, än deras
egna sedlar dit inflyta.
Om man derföre vill bibehålla de enskilda bankernas sedelutgif-
ningsrätt på de säkerheter, som derför äro de i sig sjelfva mest. lämp¬
liga, och med guldmyntets spridande genom de enskilda bankerna
afser, att det icke blott blir på olika ställen inom landet fördeladt,
31
Komjl. Maj-is Nåd. Proposition N:o 55.
utan verkligen tillhandahållet den allmänna rörelsen, så synes mig den
fråga, som bor undersökas, vara den, huruvida icke den visshet om
derb ? bestTr °afaf fVmderlaS f°r sedelutgifning, som, då detta un-
7 1 mteckmngar och obligationer, vinnes derigenom att
dessa allmänt förvar nedsättas, skulle, då underlaget består af kassa-
ehallmngar och guld, kunna på annat sätt beredas; och då jag anser
! Sållandehll .It FTS bes‘™da, «*»• »m deri miristf kassa
j o utelöpande sedlar, hvarje bank alltid för deras inlös-
1 gi?=n mne’ UC1 om en viss gräns, utöfver hvilken annan
kassabehållning an guld icke må berättiga till sedelutgifning samt
genom_ skarpta kontroller öfver befintligheten af uppgffna belopp i
KonälnMa tgs8an»de nksbafnk8ediar’ f får jag i underdånighet till Eders
Kongl. Majt s nadiga profning framlägga ett förslag i detta syfte.
bank att al thf ■'T'’ ålaggas hvarJe enskild sedelutgifvande
bank att alltid i kassa halla minst så stort belopp, som motsvarar V
och medetdem GSS ^fVan\SGdla*’ att, förutom grundfondshypotek
odi med dem jemforhga i allmänt förvar nedsatta säkerheter, äfven
kassa ma erkannas såsom grund för sedelutgifning, dock icke i större
utsträckning an att sammanlagda beloppet af sedlar, utgifna på grund
af grundfondshypotek, öfnga säkerheter och kassa, må upml till
hoöst halfannan gång grundfonden och dertill reservfonden; att såsom
en banks kassa ma anses, dels vid dess hufvudkontor och de afdel-
guld 0(!chrsilfvd hV1+a ombud äl’° anställda, befintliga behållningar af
bil! 1 l silfvermynt, som i Sverige äro lagligt betalningsmedel, samt
medel TZ % ,? 1 t }Öpande räkniHg 1 Riksbanken insatta
medel, att det skall åligga bankerna att om dessa behållningars be-
lmn^ införa J° dagS ^ ^ °ch 1 sä-kildt ^ inrättfde böc-
irsrfr ^e^gf; **** ** ** ombud, åt h^ tm.
r\ bankerna ma uppdragas, skola hafva skyldighet att tid
Mila STm ?akdagar’ °m k7ilka banken icke Pä förhand må er-
och W lld m’ •nrlnaa Slg V1fd ,bankgöromålens afslutande för dagen
heten 10 era mforda antecknings öfverensstämmelse med verkfig-
Skulle mot all förmodan förekomma osanna eller missledande
straffetnUd?att I! oriktfbet icke kan förklaras såsom ofrivillig, bör
straffet deifor blifva sedelutgifnmgsrättens förlust. Då det deremot
faersmätt tgam t r T! bank beloPP i riksmynt på an-
nat satt an mot inbetalning af dess egna sedlar eller genom annan
tiHfalhghet kan handa, att bankens kassabehållning nedgår under det
oreskrrfim minimum eller att bankens sedelutgifningsfätt på annat
satt blifver ofversknden, utan att sådant kunnat af bankstyrelsen hin¬
32
Könyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
dras, så skulle ett dylikt straff för denna förseelse blifva allt för strängt
men då den å andra sidan icke bör få passera utan allvarlig påföljd
för banken, så hemställer jag, att bank, hvars sedelutgifningsrätt ofver-
skrides, må. kännas skyldig att för hvarje dag sadant skett. eilagga
till statsverket 1,000 kronor och att, derest förhållandet icke^
dagar rättas eller ofta återkommer, det ma af Eders Kongl. Maj.tb
att upphäfva sedelutgifningsrätten. _ ,.n ... , •, f
Jemte dessa bestämmelser anser jag det till förekommande af
de ryckningar i penningmarknaden, hvilka blifvit en följd deraf att
bankernas kassabehållningar endast å de dagar, för hvilka qvartals
uppgifterna lemnats, blifvit af ombuden inventerade ytterligare endast
behöfva stadgas, att hädanefter månadsuppgifter skola publiceras och
att i dem skola intagas medelbeloppen för manaden af begagnad och
obegagnad sedelutgifningsrätt samt kassans förhållande till utelöpande
sedlar. 1 alla uppgifter om kassabehållningen ma det pi aglade, i
Sverige lagligen gällande guldmyntet uti kassan mraknas, men ti
kontroll öfver den sedelutgifningsrätt, som endast kan grundas pa gu ,
bör det särskildt angifvas. ..tit
Då såsom kassabehållning endast bör kunna raknas hvad som ai
lagligt betalningsmedel, så böra Riksbankens sedlar, derest de förlora
denna egenskap, derefter icke längre få i kassan mberaknas eller sedel-
utgifning på dem kunna grundas. Ett stadgande härom synes g
derför böra bland bestämmelserna om de enskilda bankernas se -
utgifningsrätt intagas och kan så mycket mindre anses öfverflödigt
derföre att Riksbankens sedlars giltighet såsom lagligt betalnmgsme
är o-enom Regeringsformen garanterad, som, derest statsmakterna om
en grundlagsförändring blifva ense, den längsta tid, som för dess ge¬
nomförande erfordras, är 4 år, men deremot den tid, för hvilken ok-
troier i hvilka hufvudvilkoren för bankernas existens och särskildt lag¬
bestämmelserna om den för dem så vigtiga sedelutgifningsrätten skola
intagas, blifvit bankerna meddelade, hittills vant 1° ar, och flera bank-
styrelser hafva nu begärt, att vid nya oktrojera utfärdande en ännu
iangre^tid^atte vfgtigare är dock att stadga, att de enskilda banker¬
nas sedelutgifningsrätt, på grund ai innehafvande behållning af Riks
bankens sedlar, skall upphöra, derest dessa sedlar icke vid anfordran
med mynt inlösas. Allt, som kan sägas om ofverflodigheten ioi när¬
varande af en sådan bestämmelse, och de förhoppningar man pa giun
af landets större välmåga och kända kredit bör kunna hysa att
äfven om ett krig mot en öfvermäktig fiende skulle inträffa, nodiöa
medel till dess förande skola kunna genom beskattning och upplåning
33
Kongl. Maf:ts Nåd. Proposition N:o 55.
anskaffas, utan att dertill behöfver anlitas utvägen af en sedelemission
utöfver den, som enligt gällande bestämmelser kan grundas på den
metalliska kassa, riksbanken då eger eller kan anskaffa. — Allt detta
synes mig icke upbäfva skyldigheten för lagstiftaren att söka före¬
bygga de olyckor, som kunde blifva en följd af tillåtelse för de en¬
skilda bankerna att utgifva egna banksedlar på grund af innehafvande
behållning af oinlösbara och derföre sannolikt i värde fallande riks-
bankssedlar.
Jag hemställer derföre, att det måtte stadgas, att de enskilda
bankernas rättighet att på behållning i egna kassor af riksbankens
sedlar grunda sedelutgifning måtte uphöra, såväl i det fall att riks¬
bankens sedlar icke skulle vid anfordran med mynt inlösas som äfven
om de icke längre komme att utgöra lagligt betalningsmedel.
I afseende på de enskilda bankernas skyldighet att inlösa sina
sedlar kunna de å cirkuläret afgifna svaren indelas i trenne ungefär
lika talrika hufvudgrupper, af hvilka den första, som omfattar 9 svar,
fordrar, att bankerna skola vara ovilkorligen skyldiga att med mynt
inlösa sina sedlar, till hvilken hufvudgrupp äfven böra räknas de 4
svar, hvilkas afgifvare också vilja, att en ovilkorlig sådan skyldighet
bör stadgas, men icke inträda förr än mera guld blifvit i allmänna
rörelsen spridt, och att det derföre antingen bör åt Eders Kongl. Maj:t
öfverlemnas att bestämma tiden för skyldighetens inträdande, eller ock
denna tid förklaras skola inträda, när riksbankens minsta sedelvalör
blir 10 kronor.
Gent emot denna hufvudgrupp står en annan, bestående af 11
afgifna svar, hvaruti yrkas, att nuvarande bestämmelser må förblifva
oförändrade och bankerna således fortfarande vara berättigade att med
riksbankens sedlar inlösa sina egna, och 1 svar, som bland ämnen, i
hvilka förändrade bestämmelser uppgifvas vara önskliga, icke upptager
inlösningsskyldigheten. Mellan dessa båda grupper står den tredje,
omfattande 11 svar, der mynts eller riksbankssedlars användande till
inlösen gjorts beroende af vissa vilkor, i hvilket afseende föreslås i 6
af de nämnda svaren, att inlösningen skall ske i mynt »så länge riks¬
banken med mynt inlöser sina sedlar», och i de öfriga 5, att inlös¬
ningen må ske i mynt »eller riksbankens sedlar, så länge dessa för
mynt i riket skola erkännas.»
I ett af de afgifna svaren har en sammanfattning af de fördelar
och olägenheter, som skulle åtfölja bankernas åliggande att inlösa sina
sedlar med mynt, blifvit gjord på följande sätt:
»Fördelarne synas vara:
Bih. till Riksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1. Afd. 26 Iläft.
5
84
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.
l:o) ökad tillgång på mynt;
2:o) myntets större och lättare spridning i alla orter;
3:o) kreditsedlarnes användbarhet för alla sedelns funktioner;
4:o) egendomsvärdenas större öfverensstämmelse med det verk¬
liga förhållandet mellan myntet och annat kapital;
5:o) ett minskadt beroende mellan bankerna inbördes;
6:o) en större garanti för beståndet af systemet i dess helhet.
Olägenheterna torde kunna anses vara:
l:o) ökad kostnad för landet genom tillhandahållande i alla ban¬
ker af mynt för invexling af sedlar;
2:o) minskning i omsättningsmedel, åtminstone till en början;
3:o) deraf föranledt betryck för produktionen och rörelsen;
4:o) kostnad för bankerna till följd af nödvändigheten att förse
sig med utländska krediter;
o:o) försvåradt utbyte af bankernas sedlar på orter, der de ej
hafva kontor;
6:o) en högst väsendtlig minskning i riksbankens rörelse, som
icke kan undgå att medföra nedsättning i bankens inkomster.»
För att dessa med mycken insigt i ekonomiska förhållanden ut¬
tänkta fördelar och olägenheter skola i verkligheten uppkomma, torde
dock erfordras mera än ett stadgande att innehafvare af enskilda ban¬
kers sedlar åro rättsligen befogade att för dem fordra guld. Dertill
torde ock fordras, att guldmynt blifva i allmänna rörelsen bestämdt
föredragna framför riksbankens sedlar och komma att deruti intaga
den plats, som nu riksbankssedlarne innehafva, men för åstadkommande
af ett sådant resultat torde större förändringar i allmänhetens upfatt-
ning och vanor behöfvas, än som kunna blifva en följd af förändring
af en § i lagen för de enskilda bankerna.
1 öfriga svar har såsom talande för bankernas åläggande att
inlösa sina sedlar med guld blifvit anfördt:
att skäl ej förefunnes att utgifva sedlar å något annat än guld,
och då hvarje sedel bör inlösas efter dess lydelse, måste de enskilda
bankerna hafva både pligt och rätt att inlösa sina sedlar med guld¬
mynt ; att de enskilda bankerna borde till sin organisation ställas i
paritet med Riksbanken, så att deras sedlar voro lika goda och hos
allmänheten hade samma förtroende, hvilket torde vara det enda sättet att
neutralisera den skada, nuvarande lydelse af § 72 Regeringsformen kunde
åstadkomma; att den allmänna meningen mer och mer syntes mogna
för den öfvertygelsen, att riksbankens sedlar borde upphöra att vara
lagligt betalningsmedel; att det vore af stor vigt för det svenska pen-
ningeväsendets stadga, att inlösningen al banksedlarne försigginge
35
Kong!,. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.
med guld eller silfver i stället för, såsom nu vore stadgadt, med riks¬
bankens sedlar, hvarigenom inträffat, att landets hela sedelemission
uppbäres af blott den metalliska valuta, som riksbanken kunde inne¬
hafva,, utan att stå i något på förhand bestämdt förhållande till denna
valuta; att samtliga enskilda banker derefter finge med Riksbanken
dela omtanken för anskaffande af den qvantitet adla metaller, som för
landets rörelse vore af nöden, samt att det metalliska myntet erkölle
spridning kring landet i stället för att såsom nu ligga samladt i en
af rikets gränsorter;
och emot bankernas förpligtande, att med guld inlösa sina sedlar:
att, då § 72 Regeringsformen tillerkände riksbankens sedlar egen¬
skapen af mynt eller med andra ord af lagligt betalningsmedel, syntes det
icke väl låta förena sig med detta grundlagsstadgande att i civil eller
ekonomisk lag föreskrifva att en viss art af förbindelser — privatbank¬
sedlar — ovilkorligen skulle med klingande mynt inlösas;
att, utom det att detta grundlagsbud icke kunde genom någon undan¬
tagslag göras kraftlöst, läge det för öppen dag, att bankerna, som sjelfva
åtnöjas med riksbanksedlar i liqvid för alla sina fordringar, icke rimligen
kunde åläggas att begagna annat betalningsmedel vid liqvid af sina skulder;
att bankerna derigenom skulle försättas i en undantagsställning med hänsyn
till riksbanksedlarnes användande såsom lagligt betalningsmedel, oansedt nå¬
gon anledning väl nu mera icke förefunnes att förutsätta möjligheten af
dessas fallande i värde; att förslaget tillkommit för att, sedan Riksdagen
icke bifallit sådan förändring af grundlagen, hvarigenom riksbankens sedlar
skulle upphöra att under alla förhållanden vara lagligt betalningsmedel, ge¬
nom att ålägga de enskilda bankerna att inlösa sina sedlar med mynt, gifva
dessa sedlar ett sådant större värde än riksbankens, att grundlagsförändrin¬
gen skulle blifva nödvändig för att återställa det rätta förhållandet; att det
innebure den största orättvisa, då man ifrågasatte, att bankerna skulle hafva
skyldighet att under alla förhållanden betala sina borgenärer med annan
valuta än bankerna hade rätt fordra af sina gäldenärer, eller med andra
ord att, om ett agio mellan guld och sedlar genom svåra konjunkturer skulle
äfven här uppstå, hvilket vore möjligt, om än icke sannolikt, de enskilda
bankerna skulle betala sina skulder med guld, men ej ega rättighet att för
sina fordringar få annat än det mindre värda sedelmyntet; att om under
sådana förhållanden bankerna icke liksom andra finge använda riksbankens
sedlar såsom lagligt betalningsmedel, skulle de få vidkännas enorma förluster
och lätt bringas till undergång; att stadgandet stode i strid med den regel,
att en bank borde ur sin rörelse hemta medlen att uppfylla sina förbindelser,
att det med fog kunde sättas i tvifvel, huruvida de afsedda ändamålen ge¬
nom ett dylikt stadgande komme att vinnas, så att det t. ex., derest icke
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
kurserna dertill gåfve särskild anledning, i kvilket fall ingen särskild före¬
skrift behöfdes, ej kunde förutsättas, att banker, som kunde uttaga guld ur
riksbanken, skulle göra sig mycket kostnad eller besvär med införskrifvande
deraf, och att riksbanken således i alla händelser skulle nödgas tillhanda¬
hålla den erforderliga metalliska kassan; att åtgärden otvifvelaktigt skulle
betänkligt återverka på riksbanken vid en tidpunkt, då öfvergång till guld¬
myntfoten ställde så stora anspråk på detta institut; att folkets vanor voro
fastade vid sedlar, så att mynt sällan eller aldrig efterfrågades; att det dess¬
utom vore förknippadt med nästan oöfvervinneliga svårigheter för de många
sedelutgitvande bankerna att åtaga sig inlösandet af sina sedlar med mynt,
så länge utbytet inom landet i så öfvervägande grad verkställdes med sedlar;
att, då den regel vore oeftergiflig, att smått pappersmynt förtränger det
hårda myntet, det svårligen läte sig göra att ålägga bankerna inlösnings-
skyldighet med guld, förrän riksbankens sedlar å 1 och 5 R:drs valör in-
dragits; att, så länge man fortfore att utgifva sedlar på 10 R:dr och der¬
under, alla bemödanden att framtvinga spridande af guld skulle blifva frukt¬
lösa; att för banker i inlandet tillhandahållandet af betydligare belopp guld¬
mynt blefve en icke ringa börda, då hvarje bank måhända skulle anse sig
nödsakad innehafva en behållning af dylikt mynt endast för att freda sig
för chikan, och, hvad åter beträffade bankerna i de större sjöstäderna, att
deras dagliga omsättning för det mesta vände sig i så stora belopp, att mynt
upphörde att vara beqvämt betalningsmedel; att banker i aflägsna orter
skulle nödgas ständigt hafva en ganska stor och betungande fond af guld
eller ock utsätta sig för äfventyret af en tillfällig brist, som aldrig på för¬
hand kunde beräknas, samt under vanliga förhållanden och med nuvarande
kommunikationsanstalter icke å sådana orter kunde inom behörig tid af-
hjelpas; att guld för export komme att uttagas i de gränsorter, derifrån re¬
miss fortast och med minsta kostnad kunde ega rum, att antagligen Göte¬
borg blefve den ort, derifrån utförseln hufvudsakligen komme att ske, så
att utvexlingen derifrån kunde blifva af större omfång, än att den af der¬
varande enskilda bank kunde skötas, och att derföre enda påföljden af stad¬
gandet skulle blifva, att denna bank ej kunde begagna sin sedelutgifnings-
rätt, samt slutligen att det betungande för landsortsbankerna att tillhanda¬
hålla mynt blefve en premie för större banker att i landsorterna grunda af-
delningskontor, hvilka, då sedelinlösning endast vid hufvudkontor kunde
åläggas, ej dermed skulle göra sig besvär.
Då § 4 af myntbestämningslagen den 1 Mars 1830, som stadgar, att
“alla liqvider och betalningar kunna hädanefter såsom hittills i banksedlar
fullgöras, der ej annat förbehåll gjordt är“, synes mig vara i fullkomlig
öfverensstämmelse med § 72 Regeringsformen, kan jag ej finna något grund¬
lagsenlig! hinder att i bestämmelse om de enskilda bankernas skyldighet att
37
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
inlösa sina sedlar intaga det förbehåll, att denna inlösning alltid eller i vissa
fall skall ske med guld.
Frågan, huruvida ett sådant förbehåll är af behof påkalladt och med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, synes mig böra särskildt under¬
sökas med hänsyn till de olika förhållanden, som ega rum, då Riksbanken
med guld inlöser sina sedlar och då den dertill saknar förmåga.
I detta senare fall kan det icke vara med omtanke om penninge-
värdets stadga förenligt att göra värdet af de enskilda bankernas sedlar be¬
roende af de förändringar, som kunna inträda i värdet af oinlösbara riks¬
banksedlar, och att frikalla de enskilda bankerna från all annan förbindelse
mot dem, som innehafva deras sedlar, än den att för deras belopp anskaffa
och tillhandahålla sådana till värdet föränderliga sedlar. De svåra olyckor,
som måste blifva en oskiljaktig följd af Riksbankens oförmåga att inlösa
sina sedlar, skulle blifva mångdubblade, om 27 andra banker derigenom
finge rätt att inlösa sina sedlar med mindre värde än det, hvartill de ut-
gifvit dem, och, enär fortfarande sedelutgifriingsrätt icke kunde dem för¬
vägras, att, om de så funne för godt, utgifva nya sedlar, för hvilka, ehvad
säkerheter de än för dem kunde hafva i allmänt förvar nedsatt, de dock
icke skulle hafva annan skyldighet än att inlösa dem med riksbankens sedlar,
äfven om dessa möjligen skulle hafva sjunkit i värde betydligt under det
ursprungliga eller det värde, som de hade, då de enskilda banksedlar ut-
gåfvos, för hvilka liqvid af innehafvaren äskas.
Det åligger hvarje enskild bank att emot sina i allmänna rörelsen
utelöpande sedlar hafva i allmänt förvar nedsatt säkerheter eller innehålla
guld eller Riksbankens sedlar af antagligen fullt värde. Äfven utan att
sedelinnehafvare tillerkännes förmånsrätt till nedsatta säkerheter, måste der¬
före de enskilda bankernas sedlar anses såsom vid anfordran betalbara bevis
om särskildt med hänsyn till dem innehållna säkerheter till deras fulla värde.
En del af dem har sannolikt blifvit utgifven emot det att mottagaren lem-
nat guld eller sådana säkerheter, som i allmänt förvar blifvit nedsatta, men
äfven då detta icke varit förhållandet, utan mottagaren i utbyte mot sed-
larne lemnat en vexel eller sin egen förbindelse eller blott ett qvitto,
så har det dock alltid varit underförstådt, att, emot det att banken såsom
betalningsmedel begagnade sina sedlar, skulle den innehafva full valuta för
deras inlösning. Om det nu tillätes de enskilda bankerna att, äfven i den
händelse att Riksbankens sedlar fallit i värde, med dem inlösa sina egna
sedlar, så blifver icke allenast allmänna lagens föreskrift, att det, som för¬
sträckt är skall jemngodt och till fullo återgäldas, förbisedd, utan föreskrif¬
terna derom, att de enskilda bankerna skola mot beloppet af sina utelöpande
sedlar hafva i värde motsvarande, i allmänt förvar nedsatte grundfonds-
38
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 55.
hypotek eller andra säkerheter eller guld eller Riksbankens sedlar eller på
löpande räkning i Riksbanken insatta medel, blefve ju för alla öfriga säker¬
heter än de båda sistnämnda ett gyckel, enär en bank ju med säkerheter och
guld, vida öfverstigande beloppet af sina utelöpande sedlar skulle få rättig¬
het att med riksbankssedlar till undervärde inlösa dem, så att de visserligen
icke längre i någon mån af dessa säkerheter eller guldet motsvarades.
Det har häremot blifvit invänd t, att det innebure den största orättvisa,
da man ifragasatte, att de enskilda bankerna skulle hafva skyldighet att
under alla förhållanden betala sina borgenärer med annan valuta än ban¬
kerna hafva rätt att fordra al sina gäldenärer, och att, om bankerna icke,
derest Riksbankens sedlar folie i värde, finge med dem verkställa alla sina
liqvid er, så skulle de få vidkännas enorma förluster och lätt bringas till
undergång. Innan innehafvaren af enskilda bankers sedlar på grund af
detta resonnement ålägges att derför mottaga Riksbankens, äfven i det fall
att dessa sednare förlorat i värde, torde det böra undersökas, om samma
resonnement verkligen är riktigt. Utan allt tvifvel skulle de enskilda
bankerna lika som samtliga öfriga fordringsägare i landet i det förutsatta
olyckliga fallet göra stora förluster, men frågan är, huruvida de enskilda
bankerna skulle jemförelsevis göra större förluster än andra innehafvare af
Riksbankens sedlar eller fordringsegare, som i liqvid nödgades att såsom
fullgoda mottaga sådana sedlar, och om, till förebyggande af sådan större
förlust för de enskilda bankerna, rättvisa och billighet alltså skulle kräfva,
att de enskilda bankerna borde berättigas att inlösa sina egna sedlar med
mindre värde än det, de för dem erhållit, och den öfriga allmänheten såle¬
des underkastas förluster genom fallande i värde hos så väl de enskilda ban¬
kernas som Riksbankens sedlar.
De enskilda bankerna hade den 31 December 1873:
Fastigheter upptagna till...................R;dr 456,000: —
Inventarier till........................... 187,000: _
eller egendom för.......................R;dr 643,000: —
Vidare hade de:
(frundfondshypoteker, upptagna i värde till ......R:dr 33,567,000: _
och kassabehållningar................... ^ 38,624,000: _
R:dr 72,191,000: —
emot utelöpande sedlar.................... 67 213 000: —
således säkerheter och kassabehållningar utöfver ute¬
löpande sedlar
4,978,000: —
39
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
samt slutligen fordringar................. n 185,966,000: _
och deremot:
Skulder
för postrem issvexlar....................
På upp- och afskrifning och depositionsräkningar inne-
stående........................
Upptagna lån .......................
Saldon af räkningar....................
R:dr
5,180,000: —
114.535.000
2,095,000
18,041,000
139.851.000
Således fordringar öfver skulder .......... „ 46,115,000:__
Summan af egendom................... n 543 qqq. _
Säkerheter och kassabehållningar utöfver utelöpande
sedlar.......................... 4,978,000: _
och fordringar öfver skulder............... n 46,'115,000: —
filler.............................R:dr 5 i ,736,000: —
Motsvaras af deras grundfonder............... 46,649 OOR _
Reservfonden.../...................’ ” ;;’s6o’oOoJ —
och outdelade vinster..................... 1 726 000-__
R:dr 51,736,000: —
eller med andra ord af deras egande förmögenhet.
Om nu den olycka inträffade, att riksbanken icke förmådde inlösa
sina sedlar och dessa folie i värde, så skulle, derest de enskilda bankerna
emottoge sina fordringar och inlöste andra förbindelser än utelöpande egna
sedlar med riksbankens sedlar, dessa banker i likhet med alla andra för-
dringsegare i riket, af sådan deras förmögenhet, som de i fordringar utöfver
skulder hade inom landet utestående och som blifvit dem med riksbankens
sedlar betald, förlora så mycket som dessa sedlar fallit i värde. Vidare
skulle de i likhet med landets öfriga innevånare förlora så mycket som de¬
ras i riksbanksedlar bestående kassabehållningar och deras fordringar hos
riksbanken folie i värde; men derpå att deras fordringar blefve dem med
deras egna sedlar betalda eller derpå att större eller mindre del af deras
sedlar blefve mot guld invexlade skulle de icke förlora, enär de för dessa
sedlar fått full valuta, då de utbetalt dem. Deremot skulle, om de i det
förutsatta olyckliga, fallet fortfarande hade rätt att med riksbankens sedlar
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
inlösa sina egna, deras förenämnda förluster minskas med den vinst, de
kunde göra genom att invexla sina sedlar med riksbankens, för hvilka
efter deras prisfall de icke behöfde gifva så stor valuta, som de för ett
motsvarande belopp af sina egna före olycksfallet utgifna sedlar erhållit.
Om en enskild bank t. ex. före olyckan inköpt vexlar till belopp af P.
10,000 sterling och betalt dem med 180,000 R:dr i egna sedlar, men efter
olyckan kunde genom försäljning af P. 9,000 sterling erhålla 180,000 R:dr
i riksbankens sedlar och dermed inlösa ett lika belopp af sina egna, så
skulle den derpå förtjena P. 1,000 sterling. Och om en enskild bank, som
inköpt och i allmänt förvar nedsatt säkerhetshandlingar, återförsålde dem,
för att med provenuet inlösa egna sedlar, och dervid erhölle högre nominel!
belopp i riksbanksedlar än det, hvartill dessa säkerhetshandlingar blifvit
med egna sedlar inköpta, skulle den på rättigheten att med riksbankens
sedlar inlösa egna göra en vinst, så att, om t. ex. obligationer, som blifvit
inköpta för 100,000 R:dr, kunde i följd deraf att riksbankens sedlar för¬
lorat 25 procent af sitt värde säljas för 125,000 R:dr i riksbanksedlar
och dermed samma belopp af bankens egna sedlar inlösas, så hade banken
gjort en vinst af 25,000 R:dr; och om på detta sätt en bank, hvilken för
sin sedelutgifning af 1,250,000 R:dr i allmänt förvar nedsatt grundfonds-
hypotek och andra säkerheter till samma nominela belopp, kunde med för-
säljningsprovenuet af dylika säkerheter till nominelt belopp af 1,000,000
R:dr inlösa samtliga sina sedlar, så skulle den — utan att i förutsättnin¬
gen inginge någon verklig stegring i värdet af de försålda säkerheterna —
kunna såsom vinst utdela 250,000 R:dr i obligationer, som varit nedsatta i
allmänt förvar till säkerhet för en allmänhet, som det oaktadt på bankens
sålunda betryggade sedlar förlorat just samma belopp.
Då dertill kominer, att de enskilda bankerna kunna i det närmaste
skydda sig emot förlust, genom fall i värdet af deras kassabehållningar, dels
genom att för jemnan hålla en större del af dessa behållningar i guld och
dels genom att, vid första anledning till behof och innan riksbankens sed¬
lar fallit i värde, för sådana köpa goda vexlar och ytterligare med guld
förstärka sin kassa, hvaremot den allmänhet, bland hvilken de enskilda ban¬
kernas sedlar likasom riksbankens äro spridda, skall hafva vida större svå¬
righet att i tid för dem skaffa sig full valuta, så kan jag icke finna rätt¬
visa och billighet kräfva, att de enskilda bankerna skola, i det fall att riks¬
bankens sedlar icke längre med mynt inlösas, ega att med sådana sedlar
invexla sina egna.
Att, derest åter riksbankens sedlar i följd af ändring i § 72 Regerings¬
formen skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel, äfven rättighet för
de enskilda bankerna att, oafsedt seaelinnehafvares medgifvande, med dem
inlösa sina sedlar bör upphöra, torde vara obestridligt.
41
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Så länge deremot Riksbankens sedlar icke blott i enlighet med gäl¬
lande grundlags föreskrifter såsom lagligt betalningsmedel erkännas, utan
ock vid anfordran med mynt inlösas, kan lämpligheten af ovilkorlig före¬
skrift för de enskilda bankerna att vid hufvudkontoren med guld inlösa sina
sedlar, derest anfordran derom göres, vara tvifvel underkastadt. Det torde
näppeligen kunna förnekas, att allmänheten för dagligt bruk har förkärlek
för banksedlarne framför guldmyntet, och sannolikt skall denna förkärlek
fortfara, så länge sedlar å små valörer utgifvas, men utan allmänhetens med¬
verkan låter verklig spridning af guldmyntet icke verkställa sig, ty såsom
verklig spridning kan icke anses, att guldmynt blifver för möjligheten af en
efterfrågan, som icke i verkligheten inträffar, inlösta vid landsortsbankernas
hufvudkontor. Förrän efterfrågan uppstår, kan det sättas i tvifvel, huru¬
vida icke åläggandet af ovilkorlig skyldighet för landsortsbankerna att vara
försedda med guldmynt kan motverka spridningen deraf i stället för att be¬
främja den, i det att, om genom den allmänna rörelsen guldmynt inkomma
i bankkontoren, de från dem icke åter utsläppas, utan qvarhållas. Nekas
kan icke heller, att skyldigheten att med guld inlösa sina sedlar skulle med
mycket olika tyngd falla på de särskilda bankerna, och förhållanden kunna
äfven tänkas, under hvilka följden af ett påbud derom skulle blifva, att en
enskild bank i sjöstad kunde blifva tvungen att utan all ersättning bekosta
frakt och assurans från hufvudstaden för större guldpartier till förmån för
exportörer, hvilka sjelfva borde bära kostnaden derför.
Under nuvarande förhållanden anser jag dot derföre icke vara
skäl att gå längre än att fullt erkänna grundsatsen af de enskilda
bankernas ansvarighet för att deras sedlar inlösas med samma guld¬
värde som det, hvartill de blifvit af dem uti den allmänna rörelsen
utgifna, och tillstyrker jag derför antagande af det stadgande, att, der¬
est Riksbankens sedlar skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel
olle]- icke längre med mynt inlösas, det ovilkorligen skall åligga en¬
skild bank att med i Sverige lagligen gällande guldmynt till fulla vär¬
det efter deras lydelse inlösa sina sedlar, då detta, när de till invex¬
ling företes, af sedelinnehafvaren äskas.
I afseende å frågan om hvilka sedelvalörer må vara de lämpligaste,
är o de afgifna svaren så fördelade, att med ett enda undantag samt¬
liga styrelser för enskilda sedel utgifvande banker ansett den lägsta
sedelvalören eller sedlarne å 5 kronor böra bibehållas, och styrelsen
för en af de icke sedelutgifvande bankerna blott uttalat den åsigt, att
sedlar och mynt icke borde å lika valörer utlemna» i rörelsen, under
det att samtliga ofri ga svarande, likaledes med ett undantag, ansett dem
böra indragas. I fyra af de afgifna svaren har bestämmandet om hvilka
Bih. till Piksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 26 Raft. G
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.
sedelvalörer, de enskilda bankerna må eg a att utgifva, blifvit satt i
samband med fortfarandet eller indragandet af de lägsta valörerna af
Riksbankens sedlar, så att i ett af dessa svar den åsigt blifvit uttryckt,
att det kunde medgifvas de enskilda bankerna att utgifva sedlar å sam¬
ma valörer som Riksbanken, dock icke under 5 kronor; att man, in¬
nan man beslöt sig för en indragning af de mindre valörerna, borde
veta, buru mycket af dem vore i den allmänna rörelsen utelöpande,
och att tillses borde att icke genom hastig indragning af stora be¬
lopp olägenheter framkallades; att det vidare borde tagas i öfvervä¬
gande, om icke sedlarne å 5 kronor kunde indragas vid den tid, då
den sista ovilkorliga privatbanksoktrojen tilländaginge, samt att det,
först efter det verkningarne af denna åtgärd voro kända, kunde blifva
skäl att tänka på indragning äfven af sedlarne å 10 kronor. I ett an¬
nat af dessa svar har det, under förutsättning att lägsta valör af Riks¬
bankens sedlar skulle blifva 10 kronor, yrkats, att de enskilda ban¬
kerna ej måtte få utgifva sedlar å lägre valör än 20 kronor eller,
om detta för dem skulle medföra allt för stor förlust, å 10 kronor;
i det tredje svaret har det ansetts tills vidare kunna medgifvas de en¬
skilda bankerna att utgifva sedlar å 5 kronor, dock med uttryckligt
vilkor att rättigheten dertill skulle upphöra, så snart Riksbanken ej vi¬
dare utgåfve sedlar å mindre valör än 10 kronor; och i det fjerde,
att, så länge Riksbanken utgåfve sedlar å 1 och 5 kronor, större in¬
skränkning icke borde ske i de enskilda bankernas sedelvalörer, än
att minsta valören blefve 10 kronor. Utan afseende å Riksbankens
åtgöranden har i fyra afgifna svar blifvit yrkadt indragning af sedel¬
valören å 5 kronor, och i två svar derjemte af valören å 10 kronor.
Vidare hafva i ett svar valörerna ansetts kunna inskränkas till de
fyra minsta nu medgifna, eller å 5, 10, 50 och 100 kronor, och slut¬
ligen har i sju svar yrkats, att förutom dessa och nu jemväl medgifna
valör å 500 kronor det äfven måtte tillåtas de enskilda bankerna att
i likhet med Riksbanken få utgifva sedlar å 1,000 kronor.
Såsom skäl för indragning af den eller de minsta bland sedel¬
valörerna har blifvit anfördt, att lagstiftningens hufvudsyfte måste an¬
ses vara, att icke myntet genom alltför små banksedelvalörer förträng¬
des ur rörelsen; att all sträfvan borde gå ut på att få guld i omlopp,
att det, för att lätta en allmännare spridning af guldmynt bland alla
klasser, vore önskvärdt, om åtminstone den lägsta af nu gängse se¬
delvalörer kunde småningom borttagas, samt att det naturligaste bote¬
medlet emot den utelöpande sedelmassans alltför stora förhållande till
befintligt hårdt mynt vore att icke utgifva sedlar på låga valörer,
åtminstone ej under 10 kronor. Emot deras indragning har åter blif-
48
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.
vit anfördt, att sedlar, begagnade såsom skiljemynt, medförde större
lättnad och beqvämlighet än sjelfva myntet; att för uppköpen i smått
eller egentligen för torg- och bodhandeln de nu gällande mindre se¬
delvalörerna voro beqvämligare än silfvermyntet; att de nuvarande va¬
lörerna vore efter behofvet väl lämpade, och att särdeles sedlarne å 5
R:dr visat sig i rörelsen mest användbara; att allmänheten under en
lång tidsföljd vant sig att med förkärlek begagna sedlar, hvarföre
sannolikt många år komme att åtgå, innan mogenhet för reform i detta
hänseende inträdde; att de små bankerna icke kunde undvara de små
sedelvalörerna och att dessas uteslutande skulle medföra småbankernas
omöjliggörande, under det att de äro de mest oberoende af de utländ¬
ska kapitalerna, som i betydlig mängd ingå i de stora bankernas rö¬
relse; att, derest en för bankrörelses bedrifvande nödig inkomst afse-
delutgifniugsrätten skulle ernås, det vore af behof påkalladt, att en¬
skilda bankerna egde utgifva sedlar af samma valörer som hittills;
att den enskilda bankens sedel innebure fullt ut samma trygghet för
innehafvaren som Riksbankens; att det ingalunda kunde vara med nå¬
gon våda eller olägenhet för det allmänna förenadt, om de enskilda
bankerna tillätos utgifva sedlar på till alla delar lika valörer som Riks¬
bankens; att det hårda myntet, äfven om de enskilda bankerna tillä¬
tos utgifva femkrone-sedlar, skulle, derest det ålades dem att med mynt
inlösa sina sedlar, spridas inom skilda delar af riket; att, då Riksban¬
ken fortfarande utgåfve sedlar å både 1 och 5 R:dr, fara torde vara,
att någon allmännare spridning af guldmynt ej ernåddes genom bort¬
tagande af de enskilda bankernas sedlar å 5 R:drs valör, samt att ett
alltför hastigt borttagande af denna valör utan tvifvel skulle väcka
ovilja hos allmänheten, och resultatet af en dylik förändring, innan ännu
vanan att röra sig med mynt hunnit allmänt stadga sig, endast skulle
blifva ökad spridning af enriksdalers-valören, hvarigenom således för¬
anleddes just motsatsen till hvad med reformen borde åsyftas.
För beviljande af tillstånd att utgifva sedlar å 1,000 kronor har blif-
vit anfördt, att sådana sedlar skulle underlätta den större rörelsen; emot
medgifvandet deraf åter, att det icke gerna kunde vara af någon särdeles vigt.
På gjorda förfrågningar, om huru stora belopp sedlar af särskilda va¬
lörer den 31 sistlidne December voro utelöpande, hafva några få enskilda
banker förklarat det vara dem omöjligt att derom lemna besked, men från
det stora flertalet hafva uppgifter ingått, på grund af hvilka en tablå blifvit
uppgjord, hvilken torde få detta protokoll biläggas och hvaraf det framgår,
att totalbeloppen af 23 bankers sedelutgifning kunna för ofvannämnda dag
upptagas på följande sätt, nemligen:
44
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
af 5 R:dr
17,211,565 R:dr
23,332,020 „
q 518 :150
12,322,300
I 500
639,500 „
251,816 R:dr 50 öre.
samt af äldre valörer
Då spridande af guldmynt och deras begagnande i den allmänna rö¬
relsen vid alla de tillfällen, der icke i följd af deras tyngd sedlar halva ett
bestämdt företräde, skulle vara ett synnerligen verksamt medel att förhindra
uppkommande af missförhållanden mellan i riket befintligt metalliskt mynt och
utelöpande sedlar, kan jag icke anse olägenheterna af ingrepp i allmänhetens
nuvarande vanor eller af möjlig minskning i de enskilda sedelutgifvande
bankernas vinst böra afhålla från indragning af småsedlarne, åtminstone af
dem på 5 kronor.
Deremot måste det medgifvas, att så väl omtanken lör åtgärdens lyck¬
liga genomdrifvande, utan att åtminstone för en tid framkalla just de olä¬
genheter, hvilka man derigenom vill förebygga, som äfven billighet mot de
enskilda bankerna fordra, att indragningen af småsedlarne icke sker bråd¬
störtande och att lämpligaste tidpunkt derför blir vald. Då dertill kommer
det beroende, i hvilket ändamålsenligheten ai ett afgörande i dessa hän¬
seenden måste stå till de beslut, som af Riksdagen fattas angående minsta
valörerna af Riksbankens sedlar, samt afseende äfven måste fästas vid de
förhållanden, som blifva en följd deraf att de enskilda bankernas oktrojer på
olika tider utlöpa, så anser jag småsedlarnes indragning böra blifva föremål
för Eders Kongl. Maj:ts särskilda nådiga beslut. Och då jag ej kan finna
något giltigt skäl att förbjuda de banker, som det kunna önska, att utgifva
sedlar å 1,000 kronors värde, tillstyrker jag derför, att det med undantag
för sedlar å 1 krona må tillåtas de enskilda bankerna att utgifva sedlar å
samma valörer som Riksbankens, dock med Eders Kongl. Maj:t förbehållen
rätt att för banker, som hädanefter erhålla nya eller förlängda oktrojer, lika¬
som för dem, h vilka hafva skyldighet att underkasta sig förändrade bestäm¬
melser, påbjuda, att sedlar å 5 kronors valör icke må utgifvas.
I fråga huruvida förmånsrätt till sådana säkerheter, som af en bank
blifvit för sedelutgifning nedsatta i allmänt förvar, bör, i händelse af bankens
oförmåga att fullgöra sina förbindelser, tillkomma innehafvare af dess sedlar,
hafva nio afgifna svar utfallit jakande; i ett svar har den åsigt blifvit uttryckt,
att, om aktieegarnes egna tillskott, förvandlade till lätt säljbara hypotek,
ställdes till säkerhet för de sedlar, som bankerna just på grund deraf berät¬
tigats utgifva, så skulle derigenom icke någons rätt blifva förnärmad, men
att deremot användandet dertill af medel, soin främmande personer i banken
insatt, vore mycket betänkligt; i ett annat svar har yttrats, att, fastän det
45
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 55.
vore önskvärdt, att bankväsendet redan hade hunnit så långt i utveckling,
att sedelutgifningen vore att anse mera såsom ett appendix till den öfriga
rörelsen än såsom hufvudsak, och att samma rörelse vore stor nog att sätta
bankerna i stånd till att deponera säkerheter, uti hvilka innehafvarne af
sedlarne hade förmånsrätt, en sådan åtgärds vidtagande dock icke kunde
förordas, hvaremot tillstyrktes, att lagen måtte tillerkänna innehafvaren af
sedel, som bank vid anfordran icke inlöst, ej mindre ränta, beräknad efter
den hos Riksbanken då gällande högsta utlåningsränta, än äfven derutöfver
en skadeersättning af 2 procent; i ett svar har frågan blifvit förklarad vara
af högst ringa praktiskt värde och derföre kunna lösas nära nog hur som
helst; i fem afgifna svar har icke någon mening derom blifvit uttalad, och
slutligen har i tjugo afgifna svar rättvisan eller lämpligheten af en sådan för¬
månsrätt blifvit förnekad.
För stadgande att förmånsrätt skall ega rum har blifvit anförd t: att,
likasom det allmänna borde gå framför det enskilda, en banksedel, som hade
sitt stöd i allmän lag och grundade sig på officielt pröfvade och godkända
samt i allmänt förvar nedsatta säkerheter, borde ega företräde framför ett
insättningsbevis, som helt och hållet tillkommit genom enskild! förtroende;
att stadgandet, det sedlar finge utgifvas emot vissa valutor och att
dessa valutor skulle nedläggas i allmänt förvar, icke syntes ega någon
verklig betydelse, om valutorna icke med förmånsrätt tillkomme sed-
larnes innehafvare; att det allmänna äfven i hög grad hade förbindelse
att tillse det banksedlarne icke förorsakade någon förlust, då ett sådant bytes¬
medel svårligen kunde af en hvar pröfvas, och att denna förbindelse åtmin¬
stone i viss mån uppfylldes genom tillerkännandet af en dylik förmånsrätt;
att medgifvandet af sedelutgifningsrätt innebure en alldeles särskild förplig¬
telse för det allmänna att hålla hand deröfver att denna rätt icke ledde till
förfång för allmänheten, som, praktiskt taladt, svårligen kunde undgå att till
och med mot sin vilja blifva fordringsegare hos sedelutgifvande banker; att
den, som i liqvid mottoge penningar, icke vore i tillfälle att göra urval
bland olika bankers sedlar, utan i allmänhet måste såsom god betalning taga
dem, som erbjödes, hvaremot affärsmannen eller kapitalisten sjelf kunde be¬
stämma, med hvilken bankinrättning han ville öppna räkning; att ett stad¬
gande om förmånsrätt skulle i väsendtlig mån stärka banksedlarnes kredit
och derigenom förekomma sådana finansiela rubbningar, hvilka under tider
af misstro lätt kunde uppstå derigenom, att sedlarne alltför häftigt inström¬
made i bankerna; att banksedeln, jemte det den vore en skuldförbindelse,
hade en särskild egenskap, som ej tillhörde andra skuldförbindelser, nemligen
den att utgöra allmänt omsättningsmedel, och såsom sådant egde uppgiften
att ersätta klingande mynt, hvarföre det vore nödvändigt att i högsta möjliga
grad stärka förtroendet till denna förbindelse, så att det närmade sig den
46
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 55.
tillit, som man genom klingande mynt egde att derför kunna skaffa sig de
varor, af hvilka man vore i behof; att till sådant förtroende hos allmänheten
skulle i högsta grad bidraga vissheten att särskilda valutor lunnos uteslu¬
tande anvisade för sedlarnes definitiva inlösning, och att den anmärkning, att
orättvisa mot bankernas öfriga fordringsegare i bestämmelsen innebures,
hvilade på en oriktig uppfattning af rätta förhållandet, enär en bank för
hvarje sedel den utgåfve vunne en motsvarande tillgång i fordringar eller
annat och således vid hvarje tidpunkt egde mot beloppet af då utelöpande
sedlar svarande tillgångar, uppkomna genom sedelemissionen, så att, om
dessa tillgångar, nedlagda i de särskilda underlagen för sedelutgifningen,
tjenade till särskild säkerhet för sedlarne, banken ändock måste derutöfver
ega tillgångar, motsvarande samtliga sina öfriga förbindelser jemte hela grund¬
fonden/och kunde således tillgångar, influtna från de öfriga fordringsegarne,
icke anses undandragna dem till förmån för sedelinnehafvarne; att, da bank¬
sedlar innefattade bevis om af banken ingångna förbindelser, till fullgörande
hvaraf just ifrågavarande värdepapper hypotiserats, dessa säkerheter voro att
hänföra till egenskapen af pant, och innehafvare af banksedlar borde derföre
till dem hafva lika prioriterad rätt med annan fordringsegare, till hvars
säkerhet förskrifvits pant, som han ej hade i händer, men ur hvilken, när
den i påbjuden ordning deponerats, civillagen berättigade honom att göra sig
betäckt; att den grundsats, att en sedehitgifvande banks grundfondssäkerheter
skulle i främsta rummet gå till infriande af bankens utelöpande sedlar och
dessa sålunda tilläggas förmånsrätt deri, redan blifvit uttalad och närmare
utvecklad i finanskomiténs år 1860 afgifna betänkande och förslag angående
bankväsendet; att samma grundsats äfven antyddes i § 30 af 1864 års kun¬
görelse, då det deruti hette, att för infriande af sina utelöpande banksedlar
bankbolag, om behofvet sådant kräfde, egde efter vederbörligt tillstånd an¬
vända större eller mindre del af bankens grundfondssäkerheter, men att stad¬
gandet icke borde uttryckas i sväfvande ordalag utan klart och positivt;
samt slutligen att på invändning, att förmånsrätten skulle minska det all¬
männa förtroendet för bankerna och den vigtiga depositionsrörelsen deraf lida,
kunde svaras, att, ehuru ömtålig krediten vore och derföre vanskligt att med
säkerhet bedöma verkningarne af ett sådant stadgande, det dock syntes gif-
vet, att ingen insatte pennningar i en bank, om han icke ansåge sig säker
att banken kunde punktligt fullgöra sina förbindelser och att, så länge detta
vore förhållandet, det i detta hänseende vore likgiltigt, om en del af bankens
egendom med förmånsrätt tillhörde vissa dess fordringsegare.
Emot medgifvande t af förmånsrätt har åter blifvit anfördt: att det
torde vara mindre lämpligt att i eu särskild författning om sedelutgifvande
enskilda banker införa stadganden angående borgenärers rätt och företräde
för hvarandra till bankbolags egendom, hvarom allmänna lagens bud borde
47
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 55.
gälla och tillämpas; att derigenom skulle tillskapas en i lagstiftningen hit¬
tills okänd, ny tyst förmånsrätt för vissa sedelfordringar, ehuru dessa till
sin natur icke voro så olika med andra bankfordringar, att allmänheten så¬
som långifvare rimligen kunde för de förra fordra någon större förmånsrätt
än den för alla bankfordringar gemensamma och lika, som motsvarades af
bankens samtliga valutor i förening med bolagsmännens solidariska ansva¬
righet; att, då tvångskurs hvarken blifvit eller borde blifva tillagd de en¬
skilda bankernas sedlar, så voro de i sjelfva verket kreditpapper, som borde
vara beroende af allmänhetens förtroende; att en sådan bestämmelse ej
kunde utöfva något verksamt gagn, utom för den händelsen att likartad
säkerhet vore aflemnad för alla sedlar, hvilket icke vore förhållandet; att
banksedeln icke i verkligheten vore något annat än en bankens skuldför¬
bindelse och ej borde hafva större rätt än hvar och en annan sådan, samt
att innehafvarens trygghet borde sökas i offentligheten af bankens ställning
och i det äfventyr, med hvilket vägran att inlösa en sedel vore för banken
förenad, och icke på andra fordringsegares bekostnad, samt att den skulle
minska säkerheten för dem, som hade sina medel innestående på deposition,
och sålunda måhända gifva anledning till en inskränkning i den gren af
bankernas rörelse, hvilken så väl för dem sjelf va som för allmänheten vore
al största gagn; att bestämmelsen vore till förfång för innehafvarne af de¬
positionsbevis och bankernas öfrige fordringsägare, samt att derigenom hin¬
der möjligen lades i vägen för den aldra vigtigaste delen af bankernas verk¬
samhet, eller uppmuntran till besparingar genom depositioner; att bättre
rätt lör innehafvare af banksedel än för innehafvare af depositionsbevis
hvarken vore billigt eller klokt och kunde leda till minskning af den spar-
samhetsanda, hvars tillvaro betecknades genom de betydande depositionerna
hos de enskilda bankerna; samt slutligen att bestämmelsen vore öfverflödig,
enär tillsyn hölles deröfver, att bankinrättning icke finge fortsätta rörelsen,
sedan en viss del af kapitalet förlorats och dessutom solidarisk ansvarighet
vore gällande.
För det särskilda förslaget att tillerkänna innehafvare af sedel, som
bank vid anfordran icke inlöst, en särskild skadeersättning af 2 procent har
blifvit anförd t, att den skulle å ena sidan i hög grad mana bankerna till
försigtighet i afseende å beloppet af inneliggande riksmynt,skassa, samt å
andra sidan innebära trygghet för sedelinnehafvare emot förlust, enär, då
något tvifvelsmål om bankens vederhäftighet icke torde förefinnas, dylik
banksedel i thy fall såsom ett begärligt diskontpapper med lätthet skulle
finna placering hos allmänna laneinrättningar, hvarigenom sedelinnehafvaren
otvifvelaktigt ögonblickligen komme i besittning af penningar.
bitter öfvervägande al allt, som i donna särskilda fråga blifvit yttrad t,
48
Kongl. Maj.is Nåd. "Proposition No 55.
finner jag icke skal att i förenämnda hänseende tillstyrka någon ändring i
gällande lag.
I afseende på den tid, för hvilken bank ma erhålla Edeis Kongl.
Maj:ts nådiga tillstånd att drifva sin verksamhet, eller den så kallade oktroj-
tiden, hafva följande framställningar blifvit gjorda, nemligen:
att det sknlle medföra ökad reda och trygghet, om oktroj beviljades
på tid som slutade med helt kalenderår, till stöd för hvilken mening åbe¬
ropats, att, till följd af föreskrift från Eders Kongl. Majrts Finans-departe¬
ment, de enskilda banker, hvilka tillförene afslutade sitt räkenskapsår den
;>() Juni, numera äro skyldige att afsluta sina räkenskaper med kalenderår,
att de enskilda bankernas verksamhet icke borde inskränkas till så
kort tid för hvarje gång som tio år, hvaraf följde att vid slutet af hvarje
dylik period hela banklagstiftningen togs i öfvervägande och genomgripande
förändringar åtminstone alltid föreslogos; att deraf en osäkerhet åstadkoms,
som måste motverka bankernas konsoliderande, hvarför man ock, hvarje
gång en oktroj utlöpte, fick se bankbolagen med enstaka undantag till sista
öret utdela de reserver, hvarmed bolagen borde konsolideras och derefter
under ny oktroj fullfölja samma utvecklade rörelse som förr; samt att längre
oktrojer i förening med föreskrift derom, att blifvande förlängning deraf icke
finge' medföra sådan afveckling, att de medel, hvilka ansågos behöfhga till
reservfonden, såsom vinster utdelades, antagligen skulle bättre lända till ban¬
kernas konsoliderande och allmänhetens betryggande än ständigt upprepade
förslag till ändring af vilkoren för deras existens;. ° ^
att bankerna icke borde vara bundna vid tioårig oktroj, utan ta fortgå
intilldess antingen bolaget beslutade sin upplösning eller oktrojen förverkades,
hvarigenom en mängd rubbningar, liqvider och formaliteter, som alltid, åt¬
följde0 förnyandet af en banks oktroj, kunde undvikas, och dess rörelse, mång¬
sidigare än nu, till fördel för det allmänna utvecklas; dock att, om denna
fördel endast kunde ernås med risk att bankerna när som helst nödgades
underkasta sig sådana förändringar i banklagen, att grunderna för deras
rörelse helt och hållet förändrades, en tioårig oktroj naturligen vore att före¬
draga framför en till tiden obestämd; och
att de enskilda bankernas tillvaro för framtiden icke borde begränsas
af viss oktroj tid, hvars borttagande vore önskvärd derföre att alla de med
öfvergången från gammal tilf ny oktroj förenade rubbningar, arbeten och
temligen betydliga kostnader otvifvelaktigt skulle utan olägenhet kunna und¬
vikas, derest i stället föreskrifter meddelades, huru förfaras borde, om bank¬
bolag sjelf ville upplösa sig eller Kongl. Maj:t funne dess upphörande ange¬
läget, samt under hvilka former enskilda delägare skulle kunna utan bola¬
gets upplösning derutur utgå.
Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.5. 49
Då de förhållanden, under hvilka äfven den bäst skrifna banklag kan
vara fullt ändamålsenlig, äro underkastade vexlingar, torde bankerna icke
böra genom oktroj er tillförsäkras att för längre tider vara frikallade från
att i de ämnen, om hvilka deras bolagsreglor innehålla bestämmelser, blifva
underkastade de förändrade föreskrifter, som Eders Kongl. Maj:t kan finna
för godt att i banklagstiftningen meddela; men då äfven erkännas måste.
a,tt osäkerhet om de vilkor, under hvilka de ega att drifva sin rörelse, vore
för bankerna menlig och hämmande måste inverka på utvecklingen af'deras
för det allmänna gagneliga verksamhet, anser jag den tid af tio år, som
blifvit för fastställande af bankbolagsreglor bestämd, vara i sig sjelf väl
vald och förändring deruti icke böra göras, men då bankinrättningar nu
äro spridda öfver hela landet, så att bildande af nya bankbolag endast mera
undantagsvis kan ifrågakomma, och det deremot naturligen måste vara önsk¬
värd t, att samma banklag skall i alla dess delar vara för hela riket gäl¬
lande, sa bör enligt min åsigt denna tid af tio år, under hvilken bankerna
försäkras, att deras bolagsreglor icke skola undergå förändring, ej räknas
lör hvarje bank särskildt från tidpunkten för dess öppnande, utan för alla
bankerna samfäldt från viss, af Eders Kongl. Maj .-t bestämd dag, hvilken
jag da föreslår böra blifva den, da ny banklag af Eders Kongl. Maj:t ut¬
färdas.
Med en bestämmelse att hvarje enskild bank som vid den tid, då tio
ai föiflutit, efter det ny banklag blifvit utfärdad, vill med sin rörelse fort¬
fara, skall vara underkastad en förnyad nådig pröfning af dess bolagsord¬
ning, tror jag, att det deremot kan lemnas åt dem, som kunna vara sin¬
nade att bilda bankbolag, fullkomligt fritt att sjelfva bestämma tiden för
bolagets verksamhet, om densamma skall fortfara under kortare eller längre
ud eller vara till tiden obegränsad och om den skall afslutas med kalen¬
derår eller ej.
Likaledes anser jag det böra åt bankbolagen öfverlemnas att sjelfva
för sig uppgöra huru vid bankbolags upplösning skall förfaras m. m.,' utan
annan inskränkning i deras beslutanderätt härom, än att dylika bestämmel¬
ser skola i bolagsordningarne intagas och lika med öfriga delar deraf vara
underkastade Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställande.
I afseende å bankernas reservfonder torde, jemte hvad nu i § S af
1864 års kungörelse finnes stadgadt, eller att bolagsreglorna skola innefatta
bestämmelse, om reservfonds bildande och om den andel af den årliga vin¬
sten, som till densamma skall öfverföras, annat eller mera ej böra i ny
banklag föreskrifvas, än att reservfond, som på grund af föreskrift i bolags¬
ordningen blifvit bildad, icke må utdelas under andra vilkor än sådant kan
ske med grundfonden.
Bih. till Riksd. Prof. 1874. i Sami. 1 Afd. 26 Höft. 7
50
Kougi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Af de bestämmelser, jag i afseende å sedelutgifningsrätten för Eders
Kong!. Maj: t framlagt, skulle "det blifva en ovilkorlig följd, att de ombud, åt
hvilka kontrollen öfver de enskilda bankerna uppdrages, komme att erhålla
ett betydligt ökadt arbete utöfver hvad som redan blifvit dem alagdt. Bil¬
lighet mot dem, åt hvilka ett sådant uppdrag lemnas, och omtanke att er¬
hålla uppmärksamma och nitiska ombud fordra da, att de för detta bestyr
blifva af det allmänna godtgjorda. Jag är ej beredd att för Eders Kongl.
Maj:t uppgifva huru stort belopp härtill skulle behöfvas och anser så mycket
mindre skäl att nu derom göra någon framställning till Riksdagen^ som de
flesta af de enskilda bankernas oktroj er icke förrän efter slutet af ar 187 o
tilländalöpa, så att särskild! anslag för behotvet icke lämpligen förr än vid
nästa riksdag bör bogäras, men har dock ansett mig redan nu böra i sam¬
manhang med förslagen om skärpta kontrollföreskrifter dera fästa Eders
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet. Jag anser mig härvid icke böra un¬
derlåta nämna, att' ett särskild! förslag till medel, af hvilka aflöningen till
ombuden skulle utgå, har blifvit framstäldt al styrelsen rör eu enskild bank,
som i sitt svar å det från Finans-departementet utgifna cirkuläret yttrat, att,
-om de enskilda bankerna skulle beröfvas fördelen att få deltaga i utgif¬
va ndet af de mindre sedelvalörerna, torde med skäl kunna ifragasättas, om
icke de enskilda bankerna då borde befrias från utgifvandet af den särskilda
bevil!ningen för sedelutgifning, men deremot åläggas att aflöna de tiliföi-
ordnade kronoombuden".
Ombuden borde i hvarje fall af staten aflönas, men då utgiften derför
genom de enskilda bankerna förorsakas, anser äfven jag det billigt, att, om
de enskilda bankerna befrias från utgifvandet af särskild bevillning för
sedelutgifning, de i stället borde åläggas att för hvarje kontor, dervid om¬
bud anställes, erlägga en viss afgift till kronan, motsvarande ombudets
aflöning. För upphäfvande af särskild bevillning å de enskilda bankerna,
om genom ny lagstiftning de förmåner minskas af hvilka de nu äro i åt¬
njutande, talar, utom sannolikheten af sådan minskning, när de minsta sedel¬
valörerna indragas, äfven, derest förslaget om de enskilda bankernas för¬
pligtande att för hvarje dag deras kassabehållningar icke uppgå till belopp,
motsvarande eu tredjedel af deras utelöpande sedlar, erlägga ett vite åt
1,000 kronor, skulle godkännas, den risk, som derigenom för de enskilda
bankerna uppstår af vitesutbetalningar, som det icke alltid kan blifva dem
möjligt att undvika. Ku är emellertid icke fråga om definitiv indragning
af någon sedelvalör och ej heller rätta tiden eller stället för framställande
af något förslag angående bevillningen.
Af de förslag och hemställanden, jag här förut underdånigst afgifvit,
skulle ändringar i §§ 1, 5, 12, lo, 19, 25, 26, 27 och 28 af Kongl. kun¬
görelsen flen 20 Maj 1864 föranledas. Och som dertill kommer, att jemväl
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55. 51
åtskilliga andra paragrafer i samma författning tarfva jemkningar, hvilka
af mindre betydenhet, icke behöfva särskildt motiveras, och att en ny para¬
graf angående de allmänna ombudens tillsättande och aflönande synes böra
i författningen tilläggas, så torde det vara lämpligast, att i stället för nämnda
kungörelse en ny fullständig författning rörande de enskilda sedelutgifvande
bankerna utfärdas. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t i ett så vigtigt ämne
som detta icke lärer vilja lagstifta utan medverkan af Riksdagen, så hem¬
ställer jag, att den nya författning, som enligt mitt underdåniga förslag-
skulle utfärdas, må, derest densamma af Eders Kongl. Maj:t gillas, medelst
nådig proposition framläggas till godkännande jemväl af Riksdagen/'
Sedan föredragande Departements-chefen härefter uppläst
ett af honom pa förhand uppsatt förslag till en sådan
proposition, innehållande, på sätt bilagan Ditt. B vid detta
protokoll närmare utvisar, jemväl texten till den nya för¬
fattning, rörande de enskilda sedelutgifvande bankerna,
som enligt Departements-chefens hemställan borde utfär¬
das,^ behag-ade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkande
af Stats-Radets öfriga ledamöter, i nåder s'illa hvad före¬
dragande Departements-chefen hemställt och föreslagit
samt förordna, att nådig proposition skulle till Riksdagen
aflatas i enlighet med det af Departements-chefen dertill
uppgjorda och nu upplästa förslag.
Ex protocolio
Axel Ädel jr en.
Kongl, Maj-M Nåd. Proposition No 55.
Uppgift å de af nedanstående enskilda banker ntgifna banksedlar, hvilka den 31
December 1873 roro utelöpande:
|
å Riksmvntsvalörer
|
å äldre
valörer j
|
500 Rdr.
|
100 R:cir.
|
50 R:dr.
|
10 II:dr.
|
5 B: dr.
|
S u m m a.
|
Summa
i Riksmynt. |
|
Skånes ........
|
263,500
|
2,187,500
|
1,654,300
|
4,104,640
|
3,221,890
|
11,431,830
|
105,795: 50
|
Vermlands......
|
107,000
|
550,000
|
261,750
|
730,670
|
595,215
|
2,245,535
|
22,015: 50
|
Kopparbergs ....
|
—
|
1,000,200
|
347,000
|
886,610
|
280,120
|
2,522,930
|
11,502: —
|
Smålands......
|
—-----
|
646.01 )0
|
487,46)0
|
1,127,230
|
1,028,895
|
3,289,525
|
27,049: 50
|
Örebro........
|
__
|
947,700
|
493,06)0
|
1,346,130
|
683,135
|
3,469,965
|
59,669: —
|
Mälareprovisernas •
|
500
|
1,310,700
|
980,050
|
1,979,890
|
1,415,085
|
5,686,225
|
|
Göteborgs......
|
185,000
|
855,1 (»0
|
542,650
|
839,260
|
1,310,460
|
3,732,470
|
25,785: —
|
Stockholms.....
|
—
|
410,000
|
70,000
|
795,000
|
323,545
|
1,598,545
|
|
Norrköpings.....
|
83,500
|
635,500
|
346,250
|
902,790
|
851,435 2,819,475
|
|
Hallands.......
|
________
|
243,000
|
61,356)
|
305,800 381,310
|
992,360
|
|
|
|
|
625 000
|
2 500 000
|
|
4,127,335
|
____
|
bunds valls......
Christianstads. . . •
|
__________
|
411,500
|
174,400
|
1,2« 1,520
|
1,6)40,270
|
2,907,690
|
----—
|
Skaraborgs.....
|
—
|
370,300
|
208,56 >0
|
704,700
|
447,075
|
1,739,575
|
----
|
Gofleborgs......
|
i - - ——
|
600,400
|
535,36 )t)
|
575,916
|
320,830
|
2,131,440
|
----
|
Uplands.......
|
—
|
61!),400
|
305,150
|
1,6)93,876
|
1,180,975
|
S 3,199,395
|
----
|
Westerbotteus....
|
|
—
|
341,100
|
1,181,000! 724,986
|
2,247,080
|
—
|
Cbristinebamns . . ■
|
|
342,701
|
245,056)
|
592,426
|
| 342,185
|
1,522,355
|
----
|
|
|
|___
|
262,300
|
165,746
|
278,885
|
706,925
|
|
Södermanlands . . .
|
I_____
|
254,306
|
149,300
|
276,066
|
289,455
|
969,115
|
|
Calmar .......
|
j —------------
|
630,506
|
381,950' 563,290 452,55c
|
1 2,028,295
|
|
Gotlands.......
|
-----
|
115,606
|
70,150
|
321,780: 228,325
|
735,855
|
—
|
Bohusläns......
|
|-----
|
73,106
|
126,400
|
157,710 233,516
|
590,726
|
----
|
Hernösands.....
|
—
|
|
850,000
|
900,000 579,095
|
2,329,095
|
----
|
!639,500 12,322,300'!),518,300 23,332,02017,211,565;63,023,735)251,816: 50j
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 18(4.
Rättelser
uti Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:e 55.
Sid.
|
20
|
råd.
|
. 4
|
uppifr.
|
står:
|
kreditivsäkerheten t
|
läs:
|
kreditivsäkerheter
|
»
|
23
|
»
|
1
|
nedifr.
|
»
|
väsndtligastee
|
»
|
väsendtligaste
|
>>
|
26
|
»
|
12
|
uppifr.
|
»
|
med hvilka
|
»
|
hvilka
|
»
|
»
|
»
|
24
|
»
|
»
|
reservfonden
|
»
|
reservfonder
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
tillsammans för
|
»
|
tillsammans
|
»
|
»
|
»
|
32
|
»
|
»
|
innalles
|
»
|
inalles
|
»
|
27
|
»
|
11
|
»
|
»
|
stagda,
|
»
|
stadga,
|
»
|
28
|
»
|
13
|
nedifr.
|
))
|
reglor
|
»
|
regler
|
»
|
»
|
>>
|
9
|
»
|
»
|
bankerna skyldighet att
|
>)
|
bankernas skyldighet, åt
|
)>
|
»
|
»
|
8
|
))
|
»
|
kapital såsom säkerhet,
|
»
|
kapital, såsom säkerhet
|
|
»
|
»
|
7
|
»
|
y>
|
guld blifvit
|
|
guld, blifvit
|
>>
|
29
|
»
|
13
|
uppifr.
|
>i
|
Inteckningarne
|
»
|
Inteckningar
|
>)
|
»
|
»
|
11
|
nedifr.
|
»
|
öfverkomma disponibelt,
|
i»
|
öfverkomma, disponibelt,
|
>>
|
»
|
|
10
|
|
»
|
ä
|
»
|
till
|
»
|
30
|
»
|
2
|
uppifr.
|
»
|
om-
|
|
0-
|
»
|
Q O
OO
|
»
|
O
O
|
»
|
|
anskaffa. — Allt
|
|
anskaffa, — allt
|
>>
|
35
|
»
|
18
|
|
»
|
åtnöjas *
|
»
|
måste åtnöjas
|
»
|
Sfi
|
»
|
3
|
»
|
>4
|
mycket
|
»
|
mycken
|
»
|
41
|
»
|
10
|
»
|
|
blifver
|
|
blifva
|
»
|
»
|
»
|
11
|
>>
|
»
|
inlösta
|
»
|
inlåsta
|
»
|
49
|
»
|
21
|
»
|
»
|
bank som
|
»
|
bank, som
|
Bih. till Biksd. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 27 Haft.