14
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
Mo 11,
Af Herr WallGllberg: Om antagande af förändrade bestämmel¬
ser för Riksbankens sedelutgifningsrätt.
Då frågan om banksedelutgifningsrätten med allt skäl kan sägas stå
på dagordningen, då Regeringen sannolikt i enlighet med det beklagligen
rådande föreställningssättet anser sig fritagen från att göra några förslag,
som angå Riksbankens konsolidering, och då Riksdagen, utan att år 1871
bifalla min motion N:o 30 »om ändring af bankoreglementets stadganden
rörande metalliska kassan och banksedelutgifningsrätten», behagat vid
1872 års riksdag uti den delen som angick metalliska kassan gilla och
tillämpa de af mig uttalade åsigter, så anser jag mig manad att nu fram¬
ställa förslag till ordnandet af Riksbankens sedelutgifningsrätt på ett mera
enkelt sätt, men på bättre betryggande grunder än de hittills gällande.
Det var ingenting annat än förenkling jag begärde 1871, då jag
föreslog borttagandet ur bankoreglementet af ett sådant stadgande, hvar¬
igenom bankens bokfordringar hos utländska bankirer och af banken upp¬
köpta vexlar lydande å utländskt mynt förklarades skola »anses» såsom
bankens metalliska kassa. I stället för alla dessa besynnerligheter sattes
uti 1872 års bankoreglemente § 5 följande enkla och tydliga bestäm¬
melse: »Såsom metallisk kassa anses och beräknas allt ^Riksbanken till¬
hörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt silfver- och guldmynt
samt omyntadt silfver och guld». Låt oss hoppas att föreskrifterna för
Riksbankens sedelutgifningsrätt må komma att erhålla en lika tydlighet.
Innan jag går vidare ber jag att få kasta en blick tillbaka på de
bestämmelser, som under 33 år förekomma uti bankoreglementena. De
vittna icke om någon synnerlig stadga i åsigter, men bevisa att man
ansett noggranna föreskrifter behöfliga. Ehuru man å ena sidan velat
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
15
gifva en, till siffran vidsträckt sedelutgifningsrätt, har man strax derefter
med »afkortningar» sökt minska den beviljade sedelutgifningsrätten.
År 1840 bestämdes, att såsom sedelstock skola hädanefter upptagas
och anses alla bankens förfallna skulder. Vidare förekommer: »då me¬
talliska kassan ej öfverstiger 2|5 af sedelstocken må denne sistnämnde i
intet fall genom någon af bankostyrelsen beroende åtgärd ökas.» Här
finner man således att sedelstocken icke till sitt belopp var beroende af
någonting annat än metalliska kassan. Man hade da den bekanta propor¬
tionen 2 till 5 såsom hufvudgrund för sedelutgifningsrätten, och så rym¬
liga voro föreskrifterna, att, ifall denna proportion rubbades genom andra
förhållanden än som vållades af bankofullmäktiges åtgärder, det icke an¬
sågs såsom någon öfverträdelse af bankoreglementet. För öfrigt ansåg
man på den tiden alla bankens förfallna skulder likasom om de hade
utgjorts af utelöpande banksedlar. Man har nu kommit till full insigt
derom, oatt bankens förfallna skulder trycka mycket olika på bankens kassa.
År 1845 infördes den vigtiga bestämmelsen, att Riksbanken be¬
rättigades att utöfver metalliska kassan kunna utgifva banksedlar till belopp
Tjugu, millioner Riksdaler Banko. Denna bestämmelse tillkom måhända
med anledning af det föredöme som då gafs i den engelska banklagstift¬
ningen, der de många enskilda bankerna såsom privilegium tillädes och
förunnades en till siffran för hvarje bank för all framtid bestämd sedel¬
utgifningsrätt. Men den hufvudsakligaste anledningen och ursäkten för
en så beskaffad bestämmelse låg deruti, att Riksbanken i förhållande till
de stora anspråk, som då ställdes på densamma, saknade resurser att kunna
underkasta sig mera tillfredsställande grunder för sin sedelutgifningsrätt.
Emellertid synes det vara på tiden att denna till tretio millioner
Kronor bestämda sedelutgifningsrätt,på Riksbankens blotta kredit, försvinner,
och då nu snart riksbankssedlar komma att lyda å guldmynt, torde det
ej sakna skäl att just nu åvägabringa denna förändring, fasthellre som
ingå Danska nationalbankens sedlar å Kronor få utgifvas på den Danska
nationalbankens allmänna kredit.
Uti 1848 års bankoreglemente bestämdes sedelstocken sålunda:
a) »Alla i omlopp varande banksedlar och kopparskiljemyntspolletter
samt utelöpande insättningsbevis och attester.»
b) »Alla på räkningar i depositions-afdelningen innestående medel.»
c) »Hela summan af beviljade kreditiv som kunna vid anfordran di¬
sponeras.»
Härifrån afräknas:
1:° kreditivet till Riksgälds-kontoret på en million Riksdaler Banko;
2:o utlemnade förskott till invexling af förslitna och otydliga sedlar;
16
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
3:o metalliska värdet af kopparskiljemyntspolletterna;
4:o »upplupna men outtagna räntor å de af banken upplånte medel,
äfvensom lånebankens förfallna skulder.»
Med fog torde kunna sägas, att, när man beviljat banken en sedel-
utgifningsrätt, stor 30,000,000 Kronor, för hvilken siffra endast svaga
sannolikhetsberäkningar blifvit lagda till grund, det förefaller litet be¬
synnerligt att bland afkortningarne finna upptagna kopparskiljemynts-
polletternas metallvärde och förfallna ej uttagna räntor å bankens skulder.
Uti 1851 års reglemente tillkommer att icke allenast outtagna
summor å beviljade kreditiv skulle »såsom sedelstock anses», utan jemväl
»alla obegagnade andelar af låneförlagen». Utur detta reglemente uteslöts
på begge sidor af räkningen såväl kopparskiljemyntspolletterna som ock
»upplupne men outtagne räntor å de af banken upplånte medel.»
Uti 1854 års reglemente förekommer ingen förändring, hvaremot i
1858 års reglemente uppfördes bland de poster, som från sedelutgifnings-
rätten skola afräknas, »förskott till postremissvexelräkningen.»
Vid 1859, 1860, 1862 och 1863 årens riksdagar vidtogos ingå för¬
ändringar; vid 1865 års riksdag upphörde »utelöpande insättningsbevis
och attester» att inräknas bland utelöpande sedlarne. Under de fyra
riksdagarne 1867—1870 vidtogos inga förändringar. Uti 1871 års regle¬
mente upptogos för första gången utlemnade postremissvexlar såsom
utelöpande banksedlar, hvaremot alla afdragsposter försvunno och följ¬
aktligen hvad som lyftes å Riksgälds-kontorets kreditiv, som allt sedan
1845 hade blifvit afräknadt från sedelstocken.
Enligt 1871 års reglemente ansågs följande såsom Riksbankens
sedelskuld:
a) utelöpande sedlar;
b) i banken och lånekontoren innestående medel för hvilka ränta ej
erlägges;
c) obegagnade andelar af låne- och kreditivförlagen tillhörande de sär¬
skilda lånegrenarne;
d) utelöpande postremissvexlar.
Uti 1872 års reglemante erhöllo dessa bestämmelser följande ly¬
delse:
a) utelöpande sedlar;
b) på depositions- och upp- och afskrifning innestående medel, hvilka
skola vid anfordran tillhandahållas;
c) utelöpande postremissvexlar.
Man
Motion er i Första Kammaren, N:o il.
17
Man kastade således vid 1872 års riksdag bort bestämmelsen att
anse de på beviljade kreditiv outtagna beloppen såsom utelöpande sedlar.
Den bestämmelsen var införd år 1848, och man hade ändtligen fått
tillräcklig erfarenhet derom, att alla beviljade kreditiv omöjligen kunna
till hela beviljade beloppet uttagas. Utestående summan å kreditiv upp¬
går sällan till mer än två tredjedelar af det beviljade beloppet, och de plöts¬
liga fluktuationerna i denna rörelse öfverstiga nästan aldrig 10 procent
af det beviljade beloppet, hvartill kommer, att i svåra tider en hvar är
angelägen om att å sitt kassakreditiv hafva så mycket outtaget som
möjligt för att kunna bestrida oförutsedda utgifter. Men om det beslutet
att utesluta låne- och kreditivförlagen innebar en ostridig förbättring,
så var det ingen förbättring att i stället insätta »de på upp- och afskrif¬
ning hos Riksbanken och Lånekontoren innestående beloppen.»
Uti 1873 års reglemente gjordes ingen förändring.
Om man uppmärksamt följer detta reglementerande alltsedan år
1845, så framgår en sträfvan att minska berättigandet att utgifva Trettio
millioner kronor banksedlar på Riksbankens allmänna kredit. Man har
icke velat röra vid denna siffra, som en gång blifvit nedskrifven, utan i
stället har man behagat förklara och säga sig »anse» än ett och än ett
annat såsom utelöpande banksedlar. Man måste härutinnan, som i så
mycket annat, söka återvända till det enkla, och dertill fordras i första
rummet att man icke för banksedelskuld anser och beräknar något annat
slag af en banks förbindelser än de utelöpande banksedlarne. Vill man
begränsa andra grenar af bankrörelsen, så må det ske genom att ändra
andra bestämmelser i bankoreglementet, ehuru jag anser det alldeles
öfverflödigt, enär jag icke har mig bekant att bankstyrelsen begått någon
oförsigtighet. Deremot anser jag det oklokt att fortfarande förvirra
begreppen genom att i bankoreglementet bibehålla oriktiga benämningar.
Detta synes mig desto mera olämpligt, som förfaringssättet ytterst leder
derhän, att man föreställer sig att Riksdagen gifvit Riksbanken en sedel-
utgifningsrätt af Tretio millioner kronor å Riksbankens allmänna kredit,
emedan det icke varit med Riksbankens tillgångar förenligt att bestämma
andra solidare grunder för sedelutgifningsrätten.
Att såsom utelöpande banksedlar »anse» statens och allmänna verks
och inrättningars på räkning i Riksbanken innestående medel, förutsätter
att vid en gifven tidpunkt alla dessa fordringsegare, staten inbegripen,
skulle befinnas pank, och det lär väl ingalunda vara att befara. Lika
litet torde man kunna förutsätta, att hela det å upp- och afskrifning inne¬
stående beloppet skulle af Bankens samtlige räkningshafvare blifva på
Bill. till Riksd. Prof. 1874. t Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Häft. 3
18
Motioner i Första Kammaren, N:o It.
en gång uttaget. Bestämmelsen att anse såsom utelöpande banksedlar
det på upp- och afskrifning i Riksbanken innestående beloppet har tro¬
ligen tillkommit med anledning af det sätt, på hvilket de enskilda ban¬
kerna begagnat dylik räkning hos Riksbanken. Men vill man befria
Riksbanken från häftiga fluktuationer å denna räkning, så sker det lättast
genom att ur lagen af den 20 Maj 1864 angående enskilda banker ute¬
sluta deras nu varande berättigande att utgifva egna sedlar på grund
af sitt tillfälliga tillgodohafvande hos Riksbanken.
Att för den stora nytta, Riksbanken bereder allmänna rörelsen
genom att utgifva postremissvexlar, ålägga Riksbanken skyldighet att
mot det utelöpande beloppet af sådana vexlar hålla metallisk kassa, är
desto mer orimligt, som Riksbanken i anseende till postremissvexlarnes
korta omloppstid på denna rörelsegren ingenting förtjenar.
Jag tillåter mig derföre vördsamt föreslå, att man tager till ut¬
gångspunkt för eu förbättrad lagstiftning angående Riksbankens sedel-
utgifningsrätt, att banksedel må få vara banksedel, och att ingenting annat
må såsom banksedel »anses». Det har icke uppkommit någon olägenhet
af detta åskådningssätt, då det gällt lagstiftningen för de enskilda ban¬
kerna, ehuru de grunder, på hvilka banksedelutgifningsrätten hvilar i lag¬
stiftningen för de enskilda bankerna, tarfva jemkningar och förbättringar.
Låtom oss nu tillse hvarpå banksedelutgifningsrätten, sådan den
blifvit ansedd och beräknad, grundar sig.
a) »Metalliska kassan, bestående af allt Riksbanken tillhörigt, inom
landet befintligt svenskt och utländskt silfver- och guldmynt 'samt
omyntadt silfver och guld».
b) »På utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande silfver
eller guld i myntad eller omyntad form».
c) »Andra hos bankinrättningar eller handelshus å utrikes ort innestående
medel».
d) Trettio millioner riksdaler på Riksbankens allmänna kredit.
Så stå sakerna för närvarande, men före 1872 års riksdag fanns
ett stadgande, som medgaf Riksbanken att såsom grund för sin sedel-
utgifningsrätt få beräkna »beloppet af uppköpta vexlar betalbara å ut¬
rikes ort senast inom tre månader, hvilka icke till liqvid förfallit eller
blifvit för inkassering afsända». Icke till betalning förfallna vexlar å
utländskt mynt intogs i bankoreglementet år 1845, och har stadgandet
sedermera endast undergått den förändring, att återstående löpningstiden
för dessa vexlar bestämdes till högst tre månader. Men år 1872 fann
Riksdagen skäligt utesluta detta berättigande för Riksbanken, att anse
rammande valutor såsom en del af grunden för sedelutgifningsrätten.
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
19
Beträffande Riksbankens bokfordringar hos utländska banker eller
bankirer, så blefvo dylika fordringar jemväl år 1845 erkända såsom grund
för Riksbankens sedelutgifningsrätt.
Enligt 1848 samt 1851 års bankoreglementen tillätos Fullmäktige
att hafva för bankens räkning i Hamburg innestående högst fem hundra
tusen Hamburger Banco om sommaren och högst en million samma mynt
om vintern. Enligt 1854 års banko-reglemente fördubblades dessa siffror
till respektive en million och två millioner Hamburger Banco. Uti
1858 års bankoreglemente uteslöts all begränsning för dessa siffror.
Vid jemförelse emellan dylika bokfordringar hos främmande banker
och bankirer samt högst tre månaders vexlar, så förekommer i afseende
på säkerheten, att i förra fallet har Riksbanken endast ett namn att hålla
sig till, men i senare fallet minst två, men rätt ofta tre namn på den
vexel, som blifvit utställd på tre månaders tid och af Riksbanken inköpt.
När dertill kommer, att rätt ofta dylika vexlar blifvit dragna på Riks¬
bankens korrespondenter, så blir naturligtvis både trassent och endos¬
sent en tillökning i papperets säkerhet.
Beträffande lättheten att afyttra antingen de korta vexlar, som Riks¬
banken plägar afgifva på sina i utlandet egande bokfordringar, eller de
långa vexlar, som Riksbanken inköpt, så är det otvifvelaktigt och lör öf-
rigt af all erfarenhet bestyrkt, att korta vexlar icke kunna på samma
börsdag försäljas till så stora belopp som långa vexlar. Anledningen är
helt enkelt den, att de vexelköpare, som hafva skuld att snart betala i
utlandet, kunna lika väl dertill använda långa som korta vexlar, hvar¬
emot de vexelköpare, som vilja spekulera på kursen eller för en kort
tid göra lediga penningar räntebärande, icke för dessa ändamål kunna
köpa korta vexlar utan måste söka att företrädesvis tillegna sig längre
vexlar.
Det är således tydligt, att om man skulle utesluta endera af dessa
kategorier från grunderna för banksedelutgifningsrätten, så skulle det
vara bokfordringarne hos främmande bankirer, som först borde uteslutas
och långt förr än en välförsedd portfölj med vexlar på högst tre måna¬
ders återstående löpningstid. Men all anledning saknas att utesluta nå¬
gondera af dessa goda grunder, fast hellre som de begge kunna med för¬
del användas att stärka Riksbankens kassa och dessutom de längre vex-
larne vanligen lemna Riksbanken en högre ränteinkomst än Riksbankens
bokfordringar i utlandet. Man bör dessutom ihågkomma, att när Riks¬
banken stärker sin kassa genom att minska sina bokfordringar i utlandet
eller genom att der afyttra i portfölj liggande vexlar, så sker detta utan
att störande inverka på den inhemska penningemarknaden.
!iO Motioner i Första Kammaren, N;o 11.
Ur principal synpunkt anser jag, att en nationalbank, der guld
blifvit antaget till myntfot, icke bör grunda sin banksedelutgifningsrätt
på något annat än:
a) guld i myntad och omyntad form;
b) fordringar bos banker och bankirer i utlandet;
c) vexlar i utländskt mynt, förfallande till betalning å utländsk ort
inom tre månader.
Men för den praktiska tillämpningen i nu föreliggande fall anser
jag att Riksbanken jemväl bör få, såsom grund för sedelutgifningsrätt, be¬
räkna ett till värdet begränsadt belopp i silfver, dels emedan Riksbanken
framför alla andra har befogenhet att kunna köpa och sälja äfven denna
ädla metall, och dels emedan det är till lättnad för allmänna rörelsen
om Riksbanken utan ränteförlust kan hålla tillräckligt förråd silfver-
skiljemynt. Det är alltid en bättre grund än Riksbankens allmänna
kredit.
Då man såsom säkerhet ansett sig kunna gilla Riksbankens bok¬
fordringar hos utländska banker och bankirer, så synes mig af samma
skäl jemväl kunna såsom grund för sedelutgifningsrätten antagas och
gillas sådana papper, hvilka kunna nära nog ögonblickligen förvandlas till en
bokfordran hos berörde banker och bankirer i utlandet, för hvilket till-
godohafvande återigen Riksbanken enligt nu gällande stadganden kan ut¬
gifva banksedlar. Men om Riksbanken icke behöfver införskrifva guld
och finner sig hafva tillräckliga bokfordringar för att kunna afgifva
korta vexlar och hindra kursens stegring här hemma, så bör icke
Riksbanken tvingas af reglementet att afyttra en god räntegifvande
tillgång endast för att få ökade bokfordringar. Det är nog, att en så
förträfflig reserv finnes till Riksbankens förfogande att vid verkligt behof
tillgå, och Riksbanken bör icke förhindras att till ett begränsadt belopp
grunda sin sedelutgifningsrätt på räntebärande obligationer i utländskt
mynt, hvilka noteras å utländska börser. Exempelvis må tillåtas mig an¬
föra, att Stockholms enskilda bank har såsom reserver liggande: i Kö¬
penhamn Allmänna hypoteksbankens obligationer; i Hamburg svenska
statens obligationer lydande å thaler; i Paris franska statens obligatio¬
ner; samt i London Förenta Staternas obligationer. Alla dessa papper
kunna i händelse af behof försäljas, hvarigenom Enskilda banken
erhåller en disponibel tillgång, som kan indragas. Detta tillvägagående
har visat sig vara af god nytta, särdeles vid de tillfällen då svenska sta¬
tens obligationer här hemma icke kunna belånas och endast säljas till
ruinerande priser. Hvad nu Stockholms enskilda bank gjort i liten
skala är lika utförbart i större skala för Riksbanken och medför för
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
21
denna sistnämnda institution den synnerliga fördel, att bättre kassa¬
reserver kan Riksbanken icke erhålla, om det noga iakttages, att härtill
användas endast sådana räntebärande obligationer, hvilka nästan dagligen
noteras å den ort der depositionen är gjord. Andra räntebärande papper
kunna vara mycket säkra med hänsyn till afkastningen, men icke desto-
mindre trögsålda, och sådana äro för det nu uppgifva ändamålet alldeles
olämpliga.
Enligt hosgående tabell (bil. A), uppsatt i öfverensstämmelse med
de fem sista qvartalsrapporternaför Riksbankens ställning, synes, att Riksban¬
kens utelöpande sedlar endast hafva varierat mellan 44,317,000 och
46,113,000 R:dr, hvaremot de poster, hvilka icke äro, men enligt
bankoreglementet skola såsom riksbanksedlar anses, under samma fem
qvartal fluktuerat emellan 10,362,000 och 20,086,000 R:dr. Det är
således påtagligt, att anledningen till de häftiga, Riksbankens rörelse mest
störande fluktuationerna ligger just inom dessa siffror, och då dessa Riks¬
bankens skulder i alla fall icke på långt när uppgå till de Tretio
millioner Riksdaler nominelt, som jag ansett kunna utgå bland de grun¬
der, hvarpå sedelutgifningsrätten hittills hvilat, så torde för Riksbankens
sedelutgifningsrätt till eu del andra grunder böra bestämmas.
Innan jag går att formulera det förslag till nya grunder för sedel¬
utgifningsrätten, som jag här ofvan sökt motivera, torde det tillåtas att
vidröra motsvarande förhållanden uti grannlandetDanmark, med hvilket vi
blifvit så nära förbundna uti myntväsendet, att vi ej böra stå allt för
långt efter uti fondering af de myntrepresentativ som kallas banksedlar.
Vilkoren för den danska nationalbankens sedelutgifningsrätt äro
enligt författningen af den 20 Dec. 1873 § 1. följande: »National¬
banken är berättigad att utgifva ett så stort belopp banksedlar, som om¬
sättningen erfordrar, emot att den
Do har i sin ego en metallisk fond för det belopp, hvarmed utelö¬
pande banksedlarne öfverstiga 27,000,000 kronor och icke i något
fall till mindre värde än 8]8delar af hela utelöpande banksedel¬
beloppet och
2:o till säkerhet för den del af utelöpande sedlar, som icke motsvaras
af den metalliska fonden, skall Nationalbanken hafva i sin ego lätt
realisabla, goda och säkra »aktiver» efter ett förhållande af 150
kronor i aktiver för hvart 100:de kronor i sedlar.
Uti en följande § bestämmes, att »tillsvidare må en tredjedel af
metallfonden utgöras af silfvertackor och främmande silfvermynt till in¬
köpspris, dock icke öfver ett värdeförhållande till guld som 1: 15,675.»
)
22 Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
Den närmare beskrifning på de »aktiver», som få anses såsom grund-
fondshypotek för de 27,000,000 kronor uti banksedlar, hvilka icke hafva
något motsvarande uti den metalliska fonden, igenfinnes uti § 3 af samma
författning, och utgöras de af följande:
l:o lån emot handfången pant;
2:o vexlar på in- och utlandet;
3:o sådant tillgodohafvande hos Bankens korrespondenter i utlandet
som är betalbart vid anfordran;
4:o allmänna räntebärande papper efter börskurs;
5:o lån emot inteckning uti fast egendom, deraf dock aldrig större
belopp än eu summa af 6,000,000 kronor.
Bestämmelserna för metallfonden äro fullt tidsenliga, och deruti att
man tillsvidare medgifvit att silfver må ingå för högst 1js:del ligger en
antydning att man har för afsigt, att, sedan myntreformen blifvit genom¬
förd, antingen minska eller alls icke erkänna silfret såsom grund för
sedelutgifningsrätt. Hvad åter de beskrifna aktiverna beträffar, finner jag
dem mindre tillfredsställande. Men då deraf skall inneligga 150 procent
mot utelöpande sedlar, torde säkerheten vara fullt tillräcklig. Mig synes
dock lämpligare, att såsom aktiver eller de värden, hvarpå sedelutgif¬
ningsrätt bör grundas, icke erkänna andra värden än sådana, som bland
sedelutgifningsrättens grunder till sitt fulla värde kunna upptagas.
Hvad som tydligen först faller i ögonen uti den danska banklag¬
stiftningen är, att lagstiftaren icke ifrågasatt att benämna eller anse nå¬
gon annan Nationalbankens förbindelse för banksedel. Detta konkreta
begrepp har icke, så vidt jag har mig bekant, uti något annat lands lag¬
stiftning blifvit så bortblandadt som uti reglementet för vår Riksbank.
Jag klandrar icke hvad som skett, emedan nöden ingen lag har, men nu
är tiden inne att klargöra denna gren af bankväsendet och bortlägga
alla konstlade termer.
På grund af hvad jag uti den vigtiga frågan om Riksbankens sedel¬
utgifningsrätt nu anfört, hemställer jag, att Riksdagen behagade besluta
att, med ändring af § 5 och § 6 mom. 2 och 3 uti Bankoreglementet,
antaga följande bestämmelser för Riksbankens sedelutgifningsrätt:
l:o Riksbanken må ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång
utelöpande hålla större belopp banksedlar än som sammanlagdt i
värde motsvaras af:
a) Riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt
guldmynt samt omyntadt guld;
b) Riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt
Motioner i Törsta Kammaren, N:o 11.
23
silfvermynt samt emyntadt silfver till ett sammanlagdt värde af
högst Fem millioner kronor.
c) Riksbankens hos banker eller bankirer å utrikes ort innestående
medel.
d) Riksbanken tillhöriga räntebärande obligationer eller fonder, lydande
å utländskt mynt och af den beskaffenhet att de noteras å en eller
flera af Europas stärre fondbörser, till ett sammanlagdt värde af
högst Tio millioner kronor.
e) Riksbanken tillhöriga vexlar å utländskt mynt, betalbara å utrikes
ort senast inom tre månader.
Jag hemställer derjemte, att Banko-Utskottet behagade vidtaga de
förändringar, som möjligen uti andra paragrafer och moment i banko¬
reglementet kunna erfordras för att åvägabringa full öfverensstämmelse
mellan alla hit hörande stadganden.
Jag tillåter mig jemväl föreslå:
2:o. Att till bankofullmäktig© må öfverlemnas att bestämma tidpunk¬
ten för tillämpningen af dessa grunder, dock så att de senast
träda i kraft inom innevarande års utgång.
Då det inträffat och möjligen kan inträffa, att banksedelutgifnings-
rätten, huru rymlig den än må vara tilltagen, öfverskrides, och då uti
såväl paragraf 7 af den danska författningen som uti paragraf 19 af lagen
af den 20 Maj 1864 angående enskilda banker medgifves, att rättelse får
ske inom eu månad, hemställer jag att en ny paragraf uti bankoregle¬
mentet varder intagen, så lydande:
3:o. Har emot förväntan banksedelsutgifningsrätten blifvit öfverskri-
den, skall senast inom en månad rättelse följa.
För att åskådliggöra huru banksedelutgifningsrätten skulle hafva
ställt sig den 31 Decmber 1873 med tillämpningen af de af mig föreslagna
nya grunder, bifogas en tabell (bil. B.) Af densamma visar sig, att Riks¬
banken då skulle hafva haft en obegagnad sedelutgifningsrätt af 5,605,000
kronor, då den enligt nu gällande hade 3,733,000 kronor. Det är såle¬
des ingen inskränkning af Riksbankens sedelutgifningsrätt som jag före¬
slagit.
Emot den uti berörda tabell upptagna siffran af 10 millioner uti
obligationer kan invändas, att Riksbanken ännu icke har mer än halfva
beloppet af så beskaffade obligationer, som förtjena benämningen kassa¬
24
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
reserv. Men då herrar bankofullmäktige redan insett fördelarne af att
innehafva dylika papper, kan nog rätt snart genom ändamålsenliga åt¬
gärder den föreslagna siffran af 10 millioner kronor uppnås. För öfrigt
ligger det inom möjlighetens gräns för Riksbanken att öka guldförrådet
utrikes vexelportföljen och Riksbankens fordringar i utlandet, genom hvilka
åtgärder nödig elasticitet uti sedelutgifningsrätten är inrymd.
Om remiss till Banko-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 28 Januari 1874.
A. O. Walienberg.
Bil. A.
Utdrag från Riksbankens qvartalsrapporter.
|
1872
den
31 December.-
|
1873
. den
30 Mars,
|
|
1873
den
30 Juni.
|
|
1873
den
30 September.
|
1873
den
31 December.
|
Utelöpande bank¬
sedlar ............
|
45,261,825
|
15
|
46,113,179
|
85
|
44,317,155
|
77
|
45,636,542
|
32
|
44,725,616
|
71
|
Bankens skulder,
som blifvit “an-
sedda“såsomute-
löpande bank¬
sedlar ...............
|
10,361,726
|
93
|
12,558,328
|
91
|
15,330,500
|
20
|
18,143,859
|
74
|
20,085,806
|
54
|
Bil. B.
a) Guld ..........................
b) Silfver.........................
c) Obligationer .............
d) Fordringar i utlandet
e) Vexelportfölj .........
Kronor 15,000,000: —
„ 5,000,000: —
„ 10,000,000: —
„ 11,550,000: —
„ 8,780,000: —
Kronor 50,330,000: —
Stockholm, Agaociationsboktryckeriet 1874.