10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
N:o 55.
Af Herr JoiiaS AnderSSOIll Om ändring af 8 § i Kongl. stadgan
angående afgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk.
Redan under fjorårets riksdag hade jag tillfälle och anledning att i det
då varande Särskilda Utskottet, i hvilket jag hade den äran att vara medlem,
framställa yrkande om förbättring af modersmålets ställning såsom undervis¬
ningsämne i våra elementarläroverk genom dess upptagande bland de ämnen
som ingå i den muntliga delen af mogenhetspröfningen. Jag hade då den gläd¬
jen att hos flere af Utskottets ledamöter vinna kraftigt understöd för min åsigt,
och att jag icke lyckades få majoritet för densamma, torde åtminstone i någon
mån hafva berott på formela betänkligheter hos en och annan utskottsledamot.
Af hvad som förekom under den då förda diskussionen och af hvad jag sedan¬
dess inhemtat rörande denna sak, har emellertid ingenting varit egnadt att
rubba, men väl mycket att ytterligare stärka den öfvertygelse jag länge byst,
Jag anser mig derför icke sakna skäl att nu. med hopp om bättre framgång
underställa mitt förslag Riksdagens pröfning.
Enligt nu gällande stadga angående afgångsexamen vid rikets högre
elementarläroverk omfattar det muntliga förhöret alla skolans läroämnen utom
modersmålet samt tyska språket och naturalhistoria. I de båda sistnämnda af
dessa ämnen, i hvilka undervisning icke meddelas under de två sista åren,
erhålla lärjungarne likväl, då undervisningen i dem afslutas, särskilda vitsord,
som inräknas i afgångsbetygen och sålunda äro att anse såsom mogenhetsbetyg.
Svenskan är alltså det enda läroämne, som anses alltför litet maktpåliggande
att utgöra föremål för särskild mogenhetspröfning. Väl fordras i afgangsexamen
en på detta språk författad uppsats, men sa vidt jag förstår, kan en sådan
ensam, äfven om han anses böra för det ifrågavarande ändamålet godkännas,
eke utgöra tillräckligt bevis på grundliga insigter i allt hvad som enligt läro-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
11
verksstadgan hör under rubriken modersmålet. Också äro för pröfningarna i
latinet och de främmande lefvande språken föreskrifna såväl stilprof som munt¬
liga förhör.
Den ofördelaktiga undantagsställning, i hvilken vårt eget språk sålunda
kommit i vårt lands skolor, har sin förklaring dels i den ringaktning, för
hvilken modersmålet under långliga tider var föremål, dels i bristen på insigt
om ämnets värde i och för sig och såsom bildningsmedel. Nu, då nästan all
mänt åt modersmålet tillerkännes en mycket hög betydelse, äfven när det be¬
traktas såsom formelt bildningsmedel, kan det enligt min tanke ej längre för¬
svaras, att dess fördelar i en så betänklig grad åsidosättas.
Så länge latinet ensamt var lärdomens och den högre bildningens språk,
och de undervisningsanstalter, som närmast motsvarade vår tids elementarläro¬
verk, voro lärda skolor, var det med all rätt, som latinet omhuldades mer än
något annat ämne. Undervisning i svenska förekom länge alls icke, och när
sådan ändtligen påbjöds, betraktades hon fullständigt såsom bisak, ja sågs af
många med oblida ögon.
Efter och genom århundradens strid är det ändtligen kommet derhän,
att modersmålet kan sägas hafva ett hedradt rum i våra läroverk, och få äro
nu de som neka, att svenskan bör intaga latinets forna ställning i hvad som
vidkommer undervisningens sorgfällighet, om också icke i afseende på antalet
lärotimmar.
Man kan härvid anmärka, att redan nu mycken vigt lägges på svenskan
både vid undervisningen och vid flyttningar inom läroverken, och jag antager
gerna att så förhåller sig. Men tydligt är, att det under nu varande förhållan¬
den ej är möjligt att med all den noggrannhet, som sakens vigt krafvel', kon¬
trollera vare sig lärjungarnes kunskaper och mogenhet eller sjelfva undervis¬
ningen. Också kan man ej undra på, om i synnerhet de mindre rikt utrustade
bland lärjungarna, så mycket som möjligt är och företrädesvis under det så
vigtiga sista skolåret, på modersmålets bekostnad och till förfång för sin rent
fosterländska bildning, söka förkofra sig i de ämnen, hvarpå sjelfva examen beror.
Må man derför ej längre ställa liksom eu uppmaning till vår bildnings-
sökande ungdom att mindre vinnlägga sig om modersmålet och dess litteratur
än om andra kunskaper.
De hufvudsakligaste skäl jag hört anföras mot svenskans upptagande
som ämne i den muntliga examen äro två, och dessa tyckas mig temligen lätta
att gendrifva.
Det ena och oftast förekommande är, att sjelfva examen derigenom skulle
försvåras och öfveransträngningen i skolorna alltså ytterligare ökas; det andra
är, att ämnet icke skulle rätt väl lämpa sig att vara examensämne, enär här
ej så mycket är fråga om minneskunskap som fastmer om lärjungarnes uppöf-
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
ning att förstå modersmålet och väl behandla detsamma i tal och skrift samt
om väckande af kärlek dertill.
Hvad nu den senare af dessa invändningar angår, så bör en omsorgs¬
full granskning af skolornas lärokurser och någon eftertanke vara nog för att
håfva densamma. Det gifves ju för öfrigt lexor och förhöres i svenska liksom
i andra ämnen genom läroverkets alla klåssa, ö~hh det vore då besynnerligt,
om man ej äfven skulle kunna examinera deri uti mogenhetspröfningen.
Om för öfrigt detta förhör mer kunde gå ut på att pröfva lärjungarnes
förståndsmognad än att göra sig förvissad om deras minnesstyrka, så vore mitt
förslags olämplighet naturligtvis dermed icke på minsta sätt ådagalagd.
Hvad slutligen vidkommer den särdeles ömtåliga frågan om öfveransträng¬
ning, så skulle den enligt min åsigt kunna fullständigt lösas på det sätt, att,
om så behöfdes, något annat, för den fonnela bildningen och för lifvets mindre
vigtigt ämne finge träda tillbaka och lemna rum för det nu nämnda.
På grund af dessa skäl får jag nu vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes, med ändring i 8 § af nu gällande stadga
angående afgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk
påbjuda modersmålets upptagande bland de kunskapsgrenar
som det muntliga förhöret i nämnda examen skall omfatta^
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 28 Januari 1874.
J. Andersson
från Östergötland.