Motioner i Andra Kammaren, N:o 17i.
13
174.
Af Herr Per NilsSOll frän Christianstads län: Derom att den
kommunala rösträtten måtte blifva lika för alla som
skatta till kommunen efter 2:dra artikelns bevillning.
Den lösning man för ett årtionde sedan sökte gifva frågan om
den kommunala röst- och beskattningsrätten efter förmögenhetsprincipen,
måste anses mindre lycklig. Erfarenheten, fastän ännu ej särdeles lång,
har redan visat detta. Det kränkta rättsmedvetandet har föranledt ett
ständigt stigande missnöje med de nya kommunallagarne. Det intresse
för allmänna angelägenheter och för sjelfstyrelse, som man genom dem
åsyftade att skapa, har i följd af de obemedlades, d. v. s. den stora
massans, majoritetens, otvifvelaktiga maktlöshet mot den bemedlade mi¬
noriteten, efter hand bortdomnat. Och det skulle förmodligen alldeles
hafva försvunnit, om ej nämnda minoritet genom öfverhandtagande miss¬
bruk af beskattningsrätten åstadkommit rörelse och motstånd.
Missbelåtenhet med den nya kommunallagstiftningen har gifvit sig
luft vid alla riksdagar efter dess införande. Redan vid 1865—1866 årens
riksdag väcktes inom Borgare- och Bondestånden trenne särskilda för¬
slag om ändring i den färska lagen. År 1867 uppgick antalet af dylika
motioner,, enligt hvad en motionär upplyser, till fem, år 1868 till fjor¬
ton, år 1869 till sex (af 13 motionärer), år 1870 till fem, år 1871 till
tre (af hvilka ett par, en för stad och en för land, tillkommit efter af¬
tal mellan liktänkande riksdagsmän), vid 1872 års riksdag till fem (om
hvilka likaledes flere riksdagsmän förenat sig) samt vid 1873 års riks¬
dag till tre. Svårt torde vara att uppvisa någon annan fråga, som va¬
rit föremål för så många och så tätt upprepade motioner.
Emellertid hafva de åsyftade förändringarne, naturligtvis efter mo¬
tionärernas olika synpunkt, varit af olika beskaffenhet. An har man
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
föreslagit minskning af de bemedlades öfverväldigande röstöfvervigt ge¬
nom införande af absolut eller relativt maximum, hvilket äfven blifvit in-
fördt i städerna. An har man försökt afhjelpa missförhållandet medelst
graderade röstskalor. Eller också har man påyrkat lika rösträtt, dels
blott vid kommunala val, dels både i afseende på val och beskattning.
Försöken att jemka mellan förmögenhetsprincipen och personlig¬
hetsprincipen medelst röstmaxima eller graderade skalor synes mig likväl
alltid varit behäftade med en påtaglig inre svaghet, härledande sig dels
derifrån, att de i sjelfva verket blott utgöra nödhjelpsutvägar, som alle¬
nast uppskjuta frågans slutliga lösning och blott tillfredsställa ett ringa
antal medborgare, dels derifrån att gränserna alltid äro godtyckliga och
ej stödja sig på någon sorts grundsats. Samma inre svaghet måste jag
äfven anse vidlåda förslagen att skilja rösträtten vid val från rösträtten
vid beskattning, emedan beskattningsrätten är lika vigtig för den kom¬
munala sjelfstyrelsen som rösträtten, hvilken sednare dessutom äfven kan
hafva afseende på beskattning, såväl genom kommunalfullmäktige och
stadsfullmäktige som genom landsting, ehuru med det sistnämnda äfven
en politisk funktion är förenad.
Enligt min öfvertygelse kan frågan om den kommunala röst- och
beskattningsrätten aldrig på ett tillfredsställande sätt lösas, förr än man
lernnat fullt erkännande åt personlighetsprincipen genom införande af
lika rösträtt för alla, som skatta för inkomst efter andra artikelns be¬
villning, hvilket beskattningssätt äfven borde genomföras nedåt i vida
högre grad än hittills, på samma gång som de personliga skatterna för¬
svinna. Rättskänslan bjuder oemotståndligt, att alla som till kommunen
skatta lika stor qvot af sin inkomst, blifva likställde i afseende på kom¬
munala rättigheter och förfogandet öfver kommunens medel. Och denna
fordran lärer icke kunna nedtystas, utan skall oupphörligt göra sig gäl¬
lande, till dess den slutligen uppfylles.
Den hufvudsakliga anledningen till motståndet mot den lika röst¬
rätten lärer väl kunna sökas i de bemedladklassernas obenägenhet att
skilja sig frän samma otvetydiga förmånsrättighet att till sin fördel utöfva
den kommunala beskattningen, som de genom Riksdagens sammansättning
innehafva i afseende på beskattning för statens ändamål. Visserligen
kan det vid första påseende synas, som om de bemedlade vid den kom¬
munala beskattningen borde hafva samma intresse för sparsamhet och
ändamålsenlighet som de obemedlade, emedan de betala samma qvot af
sin inkomst som de senare. Men detta är blott skenbart. Ty de be¬
medlade skatta visserligen efter fyrktalsber äkningen samma qvot till
kommunen som de obemedlade, men de göra det ingalunda äfven till
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
15
staten, för fyllande af hvars behof de obemedlade företrädesvis äro be¬
lastade, hvarföre de bemedlade vida lättare än de kunna undvara sin
qvot till kommunen. Härtill kommer, att en ej ringa del af de kom¬
munala skatterna äro personliga och således af de bemedlade ojemför¬
ligt lättare kunna bäras än af de obemedlade. Bland de bemedlade fin¬
ner man äfven vanligtvis egarne af privilegierade fastigheter eller af
lösa kapital, hvilka äro befriade från de kommunala skatter, som sär¬
skilt hvila på den i mantal satta jorden. Slutligen tillkommer frestel¬
sen för den bemedlade minoriteten, som eger röstöfvervigten, att till sin
fördel beskatta den obemedlade majoriteten för sådana ändamål, som åt¬
minstone ej omedelbart kunna anses röra kommunens angelägenheter —
en frestelse hvilken erfarenheten visat, att den ej alltid kan motstå.
Dessa missförhållanden torde svårligen kunna afhjelpas genom nå¬
got annat medel än lika rösträtt i kommunens angelägenheter, både vid
val och beskattning. Häremot invändes visserligen att de obemedlade dä
till sin fördel skulle beskatta de bemedlade. Sådant synes dock omöjligt,
då den kommunala beskattningen uppgår till samma qvot af inkomsten
för alla. Och så länge de obemedlade till staten skatta större qvot än
de bemedlade, synes alldeles otvifvelaktigt, att de i afseende på den
kommunala beskattningen måste vara mera intresserade af sparsamhet.
Äfven om inkomstbeskattning i vidsträcktare mån än hittills infördes
för statens räkning, då alla blefvo likställde, måste alla blifva lika böjda
för sparsamhet. Att de obemedlade skulle kunna visa någon benägen¬
het att höja de personliga skatterna, torde väl ingen vilja påstå. Någon
rimlig anledning, att de obemedlade, genom införande af lika rösträtt i
kommunala ärenden, skulle till sin fördel vilja eller kunna beskatta de
bemedlade, synes följaktligen ej förefinnas. En annan sak blir, om pro¬
gressiv beskattning i allmänhet, både för statens och kommunens räk¬
ning, skulle ifrågasättas; men sådant skulle ej kunna genomdrifvas inom
kommunerna, utan måste blifva föremål för Riksdagens verksamhet.
En vanlig invändning mot lika kommunal-rösträtt är äfven, att
derigenom grundvalen för Första Kammarens och sålunda också för Riks¬
dagens sammansättning skulle förändras. Yttersta konseqvensen af denna
invändning måste blifva, att kom mun allagarn e i denna punkt blott borde
få ändras på grundlagsenlig väg, men ingalunda att de äro oföränder¬
liga. Och deremot vore i det hela intet att anmärka, om ej redan pre¬
judikat förefunnes på motsatsen, enär för kort tid sedan för städerna
genom vanlig kommunallagstiftning såväl det relativa röstmaximum ned-
sattes, som absolut maximum tillsattes. Hvad sjelfva saken beträffar,
synes den rubbning af Första Kammarens karakter, som skulle kunna
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.
åstadkommas genom lika kommunal rösträtt, vara så ringa, att den knap¬
past förtjenar afseende. Denna karakter är betingad dels genom hög
census, dels genom frånvaron af arvode, dels genom högre ålder, dels
genom längre tjenstetid, dels genom valfrihet öfver hela riket och slutligen
genom valens medelbarhet, ofta genom tvänne grader af valmän. Under
dylika omständigheter, och då så många andra qvalifikationer gifva För¬
sta Kammaren dess särskilda skaplynne, synes det verkligen vara af så
ringa betydelse, om den lägsta valförsamlingen röstar efter person eller
förmögenhet, att man med fog kan betrakta nämnda invändning såsom
ett svepskäl.
Något mera vigt torde deremot kunna tillerkännas det skälet, att
blott de till en viss grad bemedlade kunna skaffa sig den sakkännedom
och egna den tid åt kommunala ärenden, som för deras ändamålsenliga
behandling och handläggning synes behöflig. Men med rätta kan man
å andra sidan påstå, att denna förmögenhetens och bildningens natur¬
liga befogenhet till kommunala förtroendeval är så påtaglig, att den
utan tvifvel tillfyllest skulle göra sig gällande, äfven om lika rösträtt
infördes.
Slutligen må erinras, hvad som många gånger förut blifvit upp-
repadt, att en skärande inkonseqvens måste anses ligga deri, att vid den
kommunala rösträtten förmögenhetsprincipen tillämpas, då vid den poli¬
tiska rösträtten, till hvars rätta utöfvande så mycken större urskilning
erfordras, personlighetsprincipen åtminstone öfver strecket får göra sig
gällande.
På grund af ofvanstående skäl anser jag den lika rösträtten vid
behandlingen af kommunala ärenden såsom den enda rätta och kloka
samt hyser ingen farhåga, att dess snara införande skall medföra någon
af de inbillade vådor, man vanligtvis förespeglar, hvarjemte jag är öfver-
tygad, att densamma skall blifva det enda tillförlitliga medlet att åväga¬
bringa rättelse i de missförhållanden, som nu allmänt öfverklagas.
Jag får således föreslå,
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att den kom¬
munala rösträtten måtte blifva lika för alla, som skatta
till kommunen efter andra artikelns bevillning.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 Januari 1874.
Per Nilsson,
från Christianstads län.
Häruti instämmer
Nils Hansson.
N:o 175.