Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
1
N:o 1.
Af Herr Olif AllderSSOIl l Om ändring eller förklaring af lagens
stadgande angående återvinning sr ätt till sådan lösegendom, som
blifvit rätte egaren olofligen afhänd.
Vid sistlidne riksdag föreslog jag — i motion N:o 171 — en förändring
eller förklaring af nu gällande lag angående återvinningsrätt till sådan lös¬
egendom, som blifvit rätte egaren genom olofligt tillgrepp afhänd. Att bland
domare, så väl som andra, olika åsigter råda om nu gällande lags mening
huruvida eu innehafvare “i god tro“ af stulen egendom är skyldig att till rätte
egaren utan eller endast mot lösen densamma återlemna, är på ett sådant sätt
ytterligare bekräftadt genom debatten i frågan vid sistlidne riksdag, att mera
bevis för nödvändigheten och tydligare stadganden är obehöflig!, så vidt man
vill hafva tydlig lag.
År den förra tydningen riktig, d. v. s. skyldigheten att i regel åter¬
lemna varan utan lösen, då påyrkar jag ej någon förändring i saft, åtminstone
ej i hufvudsaken, endast förändring i ord, så att lagens mening blifver klar
och oomtvistelig, jemte för/ lagens inre sammanhang nödiga tillägg och be¬
stämmelser; då hafva vi egentligen ej — så vidt ej annat förslag väckes—att
tvista om det rätta eller orätta i saken; är åter den sistnämnda tydningen af
nu gällande bestämmelser den riktiga, då innebär mitt yrkande en verklig
förändring, emedan jag anser denna sistnämnda tydning, såsom lag, hvarken
vara den rätta eller bästa.
Grunden till dessa olika tolkningar af ifrågavarande lagbestämmelser,
hvilka hufvudsakligen äro att finna i 16 §, 5 mom. af Kong], förordningen den
16 Febr. 1864 om nya strafflagens införande, hemtade från 49 Kap. 2 § Missger-
uingsbalken, beror egentligen på uppfattningen af ordet “saklös", d. v. s. om dermed
Bih. till Biksd. Prof. 1874. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Haft. 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
skall förstås ej blott befrielse från kriniinelt ansvar, straff, utan äfven från civilt
ansvar, skadans upprättande genom återlemnande af godset. Af dessa olika me¬
ningar följer, att förfäktarne af den ena anse för en verklig förändring hvad
målsmännen för den andra anse vara endast ett förtydligande; men dermed
äro vi också nödvändigtvis inne på det andra området: hvilket af detta, så¬
som lag, är det rättaste och för samhället nyttigaste.
Ingen kan, efter mitt förmenande, någonsin blifva (utan genom tillän-
dalupen preskriptionstid eller såsom lagliga ansedda offentliga köp) rätter egare,
som ej på lofligt sätt och af den som haft rätt att godset afyttra, förvärfvat det;
är detta riktigt, då uppstår ingen eganderätt derför att flera öfverlåtelser med
samma sak egt rum. 'Rättast må det alltså vara att den ende rätte egaren utan
lösen återfår sin vara, som honom på olofligt sätt blifvit fråntagen; han måste
alltid vara i god tro, såsom det heter, eu annan innehafvare deremot säkerli¬
gen ytterst sällan, om det också är svårt att bevisa det. Men, säger man:
man ser endast på egarens men förbiser innehafvarens rätt; att hvälfva för¬
lusten på en oskyldig (eller en som man ej kan bevisa är skyldig), är orätt;
att mot lösen återfå varan då innehafvaren visar sig hafva åtkommit den i god
tro. vidmakthåller jemvigten i lagen, då är bådas rätt tillgodosedd, o. s. v.
Hvad vill det då säga att återfå mot lösen? Detta skulle ju vanligast ske, då
innehafvaren, genom att hafva betalt skäligt värde, visar sig ej kunna hafva
misstänkt oloflig åtkomst; men att betala skäligt värde eller full lösen är, utom
i rent undantagsfall, precis detsamma som att ej återfå något. En sådan lag
skall snart nog betaga den bestulne egaren all lust att offra tid och kostna¬
der för efterspaningar; den är ej heller egnad att mana till försigtighet vid
handel. Vill någon påstå att en sådan lag är den för samhället nyttigaste?
Genom att tillerkänna den ende verklige egaren sin rätt, befordrar man brot¬
tets upptäckande, lägger hinder i vägen för oärliga eller oförsigtiga köp och
minskar derigenom ovilkorligen brottens antal
Lagens harmoni skall härigenom visserligen icke minskas. Stadgandena i
11 Kap. 4 § och 12 Kap. 4 § Handelsbalken, att lånt eller anförtrodt gods, som
förskingradt är, skall af den redlige innehafvaren endast mot lösen återlemnas,
är — eller blifver — endast välbetänkta undantag, bekräftande men ej rub¬
bande regeln, ty den, som bortlåna!- eller anförtror gods åt opålitlig person, är
ju sjelf till ej ringa del vållande till sin förlust.
Jag finner alltså den af mig önskade lagbestämmelsen både principielt rik¬
tigare och för samhället nyttigare än den andra; i alla händelser bör väl
det nuvarande ovissa och obestämda göras klart. Emellertid är det dock nöd¬
vändigt. att skyldigheten för den redlige innehafvaren att utan lösen återlemna
varan begränsas till en viss tid. De utaf erfarenheten intet stöd egande och
för öfrigt lätt vederlagda invändningarne, att man genom eu lag i ofvannämnda
Motioner i Andra Kammaren, N:c 1.
3
syftning kunde fråntagas all sin lösegendom, förlora derigenom allt värde. Jag
vill föreslå denna tid till högst två år efter det tillgreppet skedde, men med
skyldighet för den bestulne, om han vill återfå sin vara, att hafva inom 14
dagar efter stölden hos kronobetjent anmält saken ; detta för ytterligare säker¬
het att endast verkliga egare såsom sådane framställde sig.
Att göra flera inskränkningar, såsom för köp vid auktioner, å torg etc,
torde måhända i allt för betänklig grad inskränka den verklige egarens så¬
som regel tillerkända rätt; den nu varande lagen har ju ej heller, der den tolkats
på det af mig önskade sättet, medfört några vådor, ehuru den ej innehåller
några sådana undantag.
På grund af det anförda, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen för sill del beslutar en sådan lag som inne-
hålles i sistlidna års Lag Utskotts betänkande i frågan, dock
med de förtydliganden och tillägg, i afseende på arf, pant och
offentliga pantlåneinrättningar, som kunna befinnas nödige,
samt med uteslutande af deri intagna undantag för köp å
auktion, marknad, torg etc.
Stockholm den 20 Januari 1874.
Ola Andersson.