Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.
1
J¥:o 12,
Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Febr. 1873, kl. 5 e. m.
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2, an-
' gående väckta förslag om förändring i lagstiftningen rörande
sprängämnens tillverkning, vård och försäljning.
1 iH Utskottet hafva remitterats tvänne särskilda, af Herr J. Johansson väckta
motioner N:ris 129 och 130, med förslag i den förra att Riksdagen måtte till Kongl.
Maj:t göra underdånig hemställan om sådan ändring af bestämmelserna i 21 § af Kongl.
Förordningen den 21 Oktober 1869, angående tillverkning af nitroglycerin, dynamit och
andra sprängämnen, dels att de i mom. 1, punkterna a, b, c och e intagna föreskrifter
endast må ega tillämpning för qvantiteter dynamit, öfverstigande femhundra skålpund;
dels att tillämpning af föreskriften i mom. 2 af samma paragraf endast må ega rum, då
qvantiteten dynamit öfverstiger ett tusen skålpund; och dels slutligen att den i sistnämnda
mom. omförmälda rätt för Konungens Befallningshafvande att för hvarje särskild trans¬
port förordna tillsyningsman må utsträckas derhän, att samma förordnande kan gälla
minst för helt år; — och i den sednare motionen, »att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t
göra underdånig framställning derom, att sådana förändringar, synnerligast i § 21 af
Kongl. förordningen den 1 Oktober 1858 samt Kongl. kungörelsen den 10 April 1863
angående tillverkning, vård och försäljning af krut, måtte vidtagas, att krutafsändare må
befrias från upprepade anmälanden hos vederbörlig myndighet om större eller mindre
krutförsändningar, och Konungens Befallningshafvandes rättighet att för särskild transport
förordna tillsyningsman må utsträckas derhän, att samma förordnande kan gälla för minst
ett år i sender, samt att föreskrift må meddelas, huru förfaras bör, då kruttransport af
en eller annan orsak måste afbrytas.»
Sedermera har samme motionär i en tredje motion N:o 183 uti förevarande ämnen
ytterligare föreslagit, »att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla om revision af gällande
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Häft.
1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.
lagstiftning i fråga om olika slag af sprängämnen, deras tillverkning och fortskaffande, i
sådant syfte att vederbörande tillverkare och konsumenter af dylika ämnen må beredas
de lättnader, synnerligast i afseende på upplag och landvägatransporter som af behofvet
finnas påkallade och jemväl äro förenliga med allmän och enskild säkerhet, äfvensom
att alla hithörande stadganden måtte upptagas i en enda författning.»
Med föranledande af detta sednare förslag har Utskottet ansett sig böra i ett
sammanhang behandla samtliga ofvanberörda motioner, såsom i hufvudsak berörande
samma ämne. De förslag till särskilda ändringar i hithörande författningar som i de
begge första motionerna framställas, äro visserligen i och för sig förtjenta af mycken
uppmärksamhet, men Utskottet hyser jemväl den föreställningen, att dessa förslag skola
medföra vida större gagn för den industri som i större eller mindre mån är beroende af
sprängämnen, derest de genomföras i sammanhang med en grundlig och omfattande revision
af hela den lagstiftning, som angående dylika ämnen för närvarande är gällande.
Motionären har såsom skäl för en sådan revision anfört, att bergsbrukets, isyn¬
nerhet grufvebrytuingens och i vissa fall äfven jordbrukets behof af kraftigt verkande
sprängämnen i ganska vidsträckt mån blifvit tillgodosedt genom åtskilliga uppfinningar
på detta område, men att dessa nya sprängämnen ock med en förvånande hastighet velat
uttränga något eller några af de förut bekanta, hvarigenom åter den olägenhet föror¬
sakats, att lagstiftningen angående dessa för industrien vigtiga ämnen icke kunnat hålla
jemna steg med uppfinningarne, utan lagstiftaren, måhända mot sin vilja, tvingats att,
innan ett nytt sprängämnes egenskaper blifvit tillräckligt pröfvade, meddela sådana be¬
stämmelser rörande användningen deraf, som icke kunna anses motsvara de fordringar
man i vår praktiska tid vill uppställa såsom hufvudvilkor för industriel utveckling och
samfärdsel; och, tillägger motionären vidare, »den i vårt land gällande lagstiftningen
angående de särskilda slagen af sprängämnen har ock, till följd af nu anmärkta förhål¬
landen, blifvit likasom sönderstyckad på ett sådant sätt, att det möter ganska störa
svårigheter för industri- eller bergsbruksidkaren att med säkerhet veta, hvilka före¬
skrifter han har att efterlefva eller hvilka försigtighetsmått honom åligger att i ena eller
andra fallet iakttaga, för att undvika de sannerligen icke milda straffbestämmelser som
bristande kännedom och deraf härledd försumlighet kan medföra.»
Att en revision af ifrågavarande lagstiftning är af verkligt behof påkallad, fram¬
går, efter Utskottets mening, redan deraf, att hithörande bestämmelser, hvilka i Norge
kunnat sammanfattas i endast tvänne urkunder, bägge af ganska måttligt omfång, näm¬
ligen en »Lov, indeholdende Bestemmelser angaaende Behandling af ildsfarlige Gjenstande»,
af den 3 Maj 1871 och ett på nämnde lag grundadt, den 16 påföljde September utfärdadt
»Plakat, indeholdende almindelige Bestemmelser om de Forsigtighedsregler, som skulle
iagttages ved Transport af Nitroglycerin, Dynamit och Krudt», hos oss återfinnas spridda
i flera särskilda tid efter annan utkomna författningar, de flesta af ganska vidlyftig be¬
skaffenhet, nämligen: kong!, förordningen den 1 Oktober 1858 angående tillverkning,
vård och försäljning af krut; kongl. kungörelsen den 10 April 1863 angående förändrad
i
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12. 8
lydelse af vissa §§ i nyssberörda förordning; kongl. förordningen angående kruts och
andra explosiva ämnens transporterande å jernväg för lokomotiv af den 21 Oktober 1869;
samt den under sistnämnda dag jemväl utfärdade kongl. förordningen angående tillverk¬
ning af nitroglycerin, dynamit och andra sprängämnen som innehålla nitroglycerin, samt
deras vård och försäljning, hvarjemte åtskilliga undantagsresolutioner på sednare tiden
meddelats i följd af derom gjorda ansökningar.
Ett ytterligare stöd för sin åsigt angående behofvet af en revision utaf lagstift¬
ningen angående .sprängämnen har Utskottet trott sig finna deruti, att, på sätt motio¬
nären antydt, erfarenheten numera synes hafva gifvit vid handen att hvarjehanda lätt¬
nader i nu gällande bestämmelser angående upplag och transport af sprängämnen böra
kunna medgifvas, utan att den trygghet mot fara som med dessa bestämmelser åsyftats
behöfver uppoffras. Kastar man en jemförande blick tillbaka på den lagstiftning angå¬
ende krut, som var gällande innan 1858 års förordning utkom, så skall man finna, att,
oaktadt de restriktioner som voro rådande ifråga om sjelfva sprängämnets tillverkning —
denna fick nemligen icke ega rum annorstädes än vid några få särskildt privilegierade
fabriker under offentlig tillsyn — de bestämmelser som tillämpades angående trans¬
porter och upplag, antingen för handel eller för bergsbrukets behof, medgåfvo vida större
frihet i dessa afseenden än hvad sedermera blifvit förhållandet. Hvarken i kongl.
förordningen den 3 Juli 1730 angående kruthandeln i städerna, eller i Krigskollegii
cirkulär den 17 September 1804, om hvad vid kruttransporter till lands bör iakttagas,
återfinnas 1858 års minutiösa bestämmelser om större eller mindre qvantiteter af krut i
upplag eller vid forsling, ej heller de i många fall .särdeles stränga straffbestämmelser
som finnas upptagna i sednare tiders lagstiftning om sprängämnen. Ett likartadt och
man kan nästan säga oafbrutet inskränkande af förut medgifna rättigheter visar sig
jemväl i den öfvergångslagstiftning, som angående de nyuppfunna sprängämnena nitro¬
glycerin och dynamit varit gällande. I kongl. kungörelserna, dels den 26 Maj 1865
angående handel med samt uppläggande och försändning af nitroglycerin, äfvensom an¬
läggning af fabrik för nitroglycerin-tillverkning, och dels den 24 Juli 1868 angående
förbud mot handel med samt försändning af nitroglycerin, så ock om tillverkning, upp¬
läggning och försändning af samt handel med dynamit, inedgåfvos åtskilliga friheter,
isynnerhet ifråga om dessa sprängämnens transporterande, hvilka sedermera i högst vä¬
sendtlig mån inskränktes genom 1869 års förordning om dynamit. Utsträckes vidare
jemförelsen till den norska lagstiftningen, så blifver skilnaden ännu mer i ögonen fal¬
lande. Ofvannämnda »Lov» och »Plakat» medgifva nemligen tillverkare och konsumenter
af sprängämnen vida större lättnader än vår lagstiftning förunnar oss, i synnerhet be¬
träffande smärre upplag och transporters verkställande landvägen; och då förhållandena i
brödralandet, hvad transport af dynamit och krut m. m. angår, otvifvelaktigt äro af
enahanda beskaffenhet som hos oss, så har, efter Utskottets förmenande, motionären
ingalunda saknat befogenhet att framhålla dessa skiljaktigheter i de båda ländernas lag¬
stiftning och att påyrka sådan ändring i våra författningar som åtminstone i vissa fall
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.
•
medgåfve Sveriges bergsbruks- och industriidkare likställighet med Norges. I samman¬
hang härmed har motionären erinrat derom, att uuder den tid sprängämnet dynamit varit
i bruk så väl i vårt land som i Norge, ännu ingen enda olycka skall hafva inträffat vid
transport eller vid varans hopande i lager. Omdömet om dynamitens ringa farlighet i
nämnda hänsenden är för öfrigt numera stadgadt, och i andra länder, synnerligast i
Österrike, har lagstiftningen medgifvit nästan oinskränkt frihet vid transport af dynamit,
just i följd af dess ringa farlighet. Det heter nemligen uti ingressen i en af Österrikiska
handelsministeriet den 30 Oktober 1869 utfärdad författning »an sämmtliche im Ressort
desselben stehende Eisenbahn-Vervaltungen, betreffend die Freigebung des Transportes
von Dynamit auf Eisenbahnen», att sedan det genom de nyaste försök ytterligare blifvit
ådagalagdt, att transport af dynamit är mycket mindre farlig än af alla öfriga hittills
brukade sprängämnen, så har ministeriet funnit sig föranlåtet, att, med upphäfvande af
sitt den 15 December 1868 utfärdade transportförbud, tillåta transport af det under
namnet dynamit bekanta sprängämnet, — hvilken tillåtelse ock meddelas till sådan ut¬
sträckning, att dynamit får transporteras på alla jernvägar inom det vidsträckta kejsar¬
riket, med iakttagande endast af några få i sakens natur grundade försigtighetsmått.
Ibland de bestämmelser i den norska lagstiftningen, som vid en revision af den
svenska synas vara förtjenta af mycken uppmärksamhet, framstå i främsta rummet före-
föreskrifterna om de qvantiteter af olika sprängämnen, som af konsument och i vissa
fall äfven af handlande få hållas i upplag utan särskildt tillstånd, äfvensom om förfa¬
ringssättet vid landväga transport af sprängämnen. Motionären har ock i dessa hän¬
seenden anmärkt, att vid många af våra större grufvefält är det dagliga behofvet vida
öfverstigande den ringa qvantitet af t. ex. 20 skålpund dynamit, som man enligt § 18 i
1869 års förordning får utan särskildt tillstånd innehafva och förvara, äfvensom att den
kostnad, som nu förorsakas ett grufvebolag, derigenom att detsamma nödgas nästan för
hvarje särskild grufva anskaffa af vederbörande myndighet godkändt förvaringsrum vore
ganska betydlig, och derföre innebure eu frestelse till lagens öfverträdande.
Samma 1869 års förordning föreskrifver vidare i 21 § huru vid landväga trans¬
porter af dynamit, uppgående till mer än 20 skålpund, skall förfaras. De i samma para¬
grafs första moment under a, b, c och e intagna bestämmelser tillämpas enligt den norska
lagen endast då den qvantitet dynamit som skall landvägen transporteras öfverstiger 500
skålpund; och hvad i paragrafens andra moment stadgas för dynamitförsändelser af mer
än 2 centner, gäller i Norge endast för det fall att den transporterade dynamiten öfver¬
stiger 10 centner (af krut 20 centner), eller samma vigtqvantitet som i bergslagsorter i
allmänhet anses motsvara ett hästlass. Det må härvid jemväl erinras, att den nuvarande
föreskriften kan hafva till följd att, för åstadkommande af fullt lass, andra effekter fors¬
las i förening med dynamiten, hvilket åter kan gifva anledning dertill, att mindre försig¬
tighet vid transporten iakttages, och att derigenom större fara uppstår, än om eu tillökad
qvantitet dynamit föres i samma fordon utan sammanblandning med andra varor.
Såväl i 1858 och 1863 års förordningar om krut, som ock i 1869 års förordning
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12. 5
om dynamit meddelas föreskrifter om afsändares skyldighet att, inom åtta dagar före en
transports afgång, derom göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet, och
hvilken anmälningsskyldighet inträder då qvantiteten af det sprängämne som skall trans¬
porteras utgör 2 centner af dynamit och 10 centner af krut. Uppgå dessa qvantiteter,
af dynamit till mer än 4 och af krut till mer än 20 centner, må Konungens Befallnings¬
hafvande kunna förordna särskild tillsyningsman att, på afsändare^ bekostnad, beledsaga
transporten till dess bestämmelseort. Skall sprängämnet afsändas utom länet, delgifves
afsändare^ anmälan jemväl Konungens Befallningshafvande i angränsande län, med un¬
derrättelse om stället hvarest och tiden när transporten inträffar vid lånegränsen. Oafsedt
svårigheten att med temlig visshet kunna uppgifva den tidpunkt, dä en sprängämnes-
transport inträffar vid iänegränsen, synes en dylik underrättelse vara öfverflödig i alla de
fall, då särskild tillsyningsman åtföljer transporten; och det förefaller Utskottet äfven som
skulle afsändares skyldighet att hos Konungens Befallningshafvande anmäla transporter af
2—4 centner dynamit och 10—20 centner krut kunna undvaras, då Konungens Befallnings¬
hafvande nämligen icke har att vidtaga annan åtgärd i följd af sådan anmälan, än att då en
transport skall landvägen föras genom stad eller köping derom underrätta vederbörande myn¬
dighet för vidtagande af behöfliga säkerhetsåtgärder, men detta ändamål synes kunna vinnas
lika väl derigenom, att, på sätt i Norska lagen finnes föreskrifvet, afsändaren tillförbindes
att om transporten direkt underrätta nyssnämnda myndighet. Äfven i sådana fall då anmälan
hos Konungens Befallningshafvande måste ske, nemligen för de transporter då tillsyningsman
kan förordnas, har motionären föreslagit, att denna myndighet skalle inedgifvas rättighet att
för minst helt år kunna förordna tillsyningsman. Utskottet skulle i detta hänseende vilja gå
ännu ett steg längre och tillstyrka att sådant förordnande utfärdades tillsvidare, så att
detsamma korame att vara gällande tills Konungens Befallningshafvande kunde finna giltig
anledning förekomma till återkallande deraf. Genom antagande af en permanent tillsynings¬
man kunde skyldigheten för afsändare att hos Konungens Befallningshafvande anmäla
transporten helt och hållet upphöra, enär det naturligtvis fortfarande borde vara till-
syningsmans pligt att åtfölja transporten till dess bestämmelseort, äfven om denna vore
belägen i annat län, hvarigenom anmälan om transporten hos Konungens Befallningshaf¬
vande i detta län jemväl blefve öfverflödig.
Om således Utskottet anser en revision af gällande lagstiftning angående spräng¬
ämnen behöflig ur nyss angifna synpunkt, eller emedan, efter Utskottets förmenande, åt¬
skilliga eftergifter till lättnad för industriens utveckling synas kunna ega rum, utan för¬
närmande af allmänhetens berättigade anspråk på skydd från lagstiftningens sida mot de
med industriens bedrifvande förenade faror, så har Utskottet, å andra sidan, eller just
från sistnämnda synpunkt, funnit en dylik revision vara icke mindre önskvärd, enär i
lagstiftningen för närvarande saknas åtskilliga i Utskottets tanke vigtiga bestämmelser
till allmänhetens betryggande mot ofvannämnda faror. Till detta område räknar Utskottet
i främsta rummet angelägenheten att i vår lagstiftning ur den Norska upptaga bestäm-
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Haft. 2
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.
melserna om den befogenhet, som tillkommer vederbörande polismyndigheter i de fall, att
transport af sprängämnen eger rum genom stad, köping eller andra ställen med en talrik
befolkning. Härom innehåller sednare momentet af 4:de § i ofvannämnda plakat följande:
»Politiet kan om det dertil Under Grund, forlange Afsendelsestiden forandret og — for-
saavidt der gives flere Vele — bestemme, hvilken af disse Transporten skall felge; det
kan fastsaette, paa hvilke Steder der skal tages Nattekvarter, og hvor stort Vagtholdet
om Natten skal vsere;» — Vidare har af motionären blifvit särskildt framhållet saknaden
i 1858 års förordning angående krut om uttrycklig föreskrift, huru förfaras bör, då krut¬
transport antingen under nattetid eller i följd af oförutsedda hinder måste afbrytas. En
dylik föreskrift saknas äfven i 1869 års förordning om dynamit, och det vill synas Ut¬
skottet som skulle denna nu anmärkta brist vara af beskaffenhet att tarfva rättelse. För
iaktagande af nödig försigtighet borde forman under sådana omständigheter åläggas att
införa sprängämnet i sådant uthus eller annan lägenhet som vore från eldstad aflägset och
försedt med säkert lås, så att sprängämnet, vid nödtvunget uppehåll under forslingen må
kunna anses säkert förvaradt; likasom dylikt uppehåll under färdandet genom stad eller
köping borde vara alldeles förbjudet, icke blott, såsom för närvarande, vid transport af
dynamit, utan jemväl för alla öfriga sprängämnen.
Då Utskottet funnit sig böra i hufvudsakliga delar biträda hvad motionären i samt¬
liga sina motioner föreslagit, och då Utskottet anser att utvecklingen af ifrågavarande
industri icke bör hämmas af andra föreskrifter än sådana som äro nödvändiga till all¬
mänhetens betryggande emot de med industriens bedrifvande förenade faror, får Utskottet
vördsamt hemställa:
att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t behagade låta öfverse gällande lagstiftning angående
olika slag af sprängämnen i sådant syfte, å ena sidan, att veder¬
börande tillverkare och konsumenter deraf må beredas de lättnader,
särskildt i fråga om upplag och transporter, som efter närmare ut¬
redning af hithörande förhållanden och på grund af hittills vunnen
erfarenhet må kunna medgifvas; och, å andra sidan, att i lagstiftnin¬
gen upptagas hittills saknade, men af behofvet påkallade, bestäm¬
melser till förekommande af de med industriens bedrifvande förenade
faror; äfvensom att alla hithörande stadganden måtte sammanföras
i en enda författning.
Stockholm den 20 Febröari 1873.
På Utskottets vägnar:
Curry Treffenberg.
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg A Coup., 1873.