Andra Kammarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 26- 9
med förslag öfver alla de kostnader, som kunde vara
förenade med motionens genomförande i nu afhandlade
delar, dels ock beträffande andra, dermed sammanhän¬
gande verkstollighetsåtgärder, icke heller är af beskaf¬
fenhet att föranleda någon vidare Kammarens åtgärd.
Stockholm den 29 April 1873.
På Utskottets vägnar:
J. Sjöberg.
N:o 26.
Auk. till Riksd. Kansli den 29 April 1873, kl. ,2 e. in.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande
(N:o 6), i anledning af motion om förändring af nu
gällande stadganden angående hemortsrätt.
Uti Kongl. Förordningen den 25 Maj 1847, § 14 mom. 1 stadgades,
bland annat, att en hvar skulle i fråga om fattigförsörjning anses tillhöra
det fattigvårdssamhälle, der han efter fyllda femton år sist under tre på
hvarandra följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd,
som af annat fattigvårdssamhälle eller af staten ersattes; hvaremot 14
mom. 1 i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 i berörda hänseende
innehöll, att en hvar skulle anses tillhöra det fattigvårdssamhälle, der han,
då behof af fattigunderstöd för honom uppstode, författningsenligt var eller
bort vara mantalsskrifven, men att, om behofvet af fattigförsörjning upp¬
stode inom de sex första månaderna efter det mantalsskrifning försiggått i
den församling, i hvilken personen inflyttat eller mantalsskrifning skett med
afseende å tillämnad inflyttning, som ej blifva verkställd, försörjningen
skulle åligga den församling, i hvilken personen näst förut varit eller bort
vara mantalsskrifven. Under anförande, att ett temligen allmänt missnöje
vore rådande öfver den uti sist nämnda förordning bestämda korta tid af
Bill. till Bik.sd. Prof. 1873. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 17 Höft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) utlåtande N:o 26.
sex månader, efter hvars förlopp eu till ett fattigvårdssamhälle inflyttad
person kunde komma att falla detta fattigvårdssamhälle till last, hemställde
Riksdagen uti sitt i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 13 Maj 1869
intagna förslag till förändrade grunder för eu ny fattig vår dslag, att hemorts¬
rätt skulle vara förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon efter
fyllda femton år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar, senast
varit eller bort vara mantalsskrifven. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
härmed var också § 22 i Kongl. Maj:ts till 1871 års Riksdag öfverlemnade
förslag till förordning angående fattigvården affattad; hvaremot Riksdagen,
vid ämnets förnyade behandling, för sin del ansåg att, i fråga om fattig¬
vård, svensk medborgare, för hvilken behof deraf uppstode, skulle, med
vissa jemväl angifna undantag, anses hafva hemortsrätt i det fattigvårds-
samhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit eller bort blifva
mantalsskrifven. På sätt § 22 uti nu gällande, den 9 Juni 1871 utfärdade
förordning angående fattigvården utvisar, fann Kongl. Maj:t godt bifalla
Riksdagens senast omförmälda förslag; varande § 25 i sist åberopade för¬
ordning, jemväl i enlighet med hvad Riksdagen i nyss berörda skrifvelse
föreslog, så lydande: »Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn
kommit i behof af fattigvård enligt § 1 innan ett år förflutit, sedan han,
till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst
fattigvårdssamhälle, eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning
mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat; anses han
icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt,
han näst derförut egde. Detsamma gäller, der någon, som till följd af
inflyttning blifvit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantals¬
skrifven, under loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig,
hustru eller minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård».
Uti en till Utskottet, för afgifvande af utlåtande, remitterad motion
(N:o 32) har Herr I. Asklöf, beträffande innehållet af nyss åberopade för-
fättningsrum anmärkt, bland annat, att föreskriften i § 22 nästan helt och
hållet upphäfdes genom stadgandet i § 25; att den rättighet, som i sist¬
nämnda paragraf medgåfves fattigvårdssamhälle »att under loppet af ett
helt år efter skedd inflyttning eller mantalsskrifning kunna från annan
kommun infordra ersättning för meddeladt fattigunderstöd», gifvit anledning
till en betydlig mängd af rättegångar och stora kostnader för kommunerna;
att förutom nämnda, såväl för staten, som för kommunen, kostsamma
olägenheter, stadgandet innebure en verklig orättvisa, enär, om en arbetare,
som i en kommun försörjt sig och sålunda aldrig behöft anlita der varande
fattigvård om hjelp, flyttar till annan ort, hvarest han genom flerfaldiga
Andra Kammaren# Tillfälliga Utskotts (M:o 1) Utlåtande, N:o fHi.
11
förhållanden blifver i saknad åt' arbete eller möjligen svårt insjuknar och
derför måste söka fattigunderstöd, det, enligt motionärens förmenande, vore
en stor orättvisa, att den förra kommunen skall kännas skyldig att betala
detta understöd och dessutom möjligen få återhemta den nödställde; att
för de omnämnda olägenheterna vore isynnerhet de landskommuner mest
blottställda, hvilka vore belägna nära större städer; att både städernas och
landsbygdens intresse kunde ses till godo äfven med upphörande af den i
§ 25 bestämda »respittiden», på det att stadgandet i § 22, att hvar och
en i fattigvårdshänseende skulle tillhöra det fattigvårdssamhälle, der han
senast blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, eller, med andra ord, genast
tillhöra det samhälle, dit han inflyttat, skulle, blifva rättesnöre för hemorts¬
rätt i allmänhet, hvilket dock, för att skydda alla kommuners rätt, borde
gälla inflyttning af endast sådana personer, hvilka under senaste aret näst
före flyttningen icke varit i behof af fattigunderstöd enligt § 1 i förord¬
ningen; och har motionären på grund häraf föreslagit:
»att Riksdagen, under godkännande för sin del att hvarje person,
hvilken, vid flyttning från en ort till annan, å sin af pastor utfärdade
flyttningsattest medför sådan anteckning af dertill förpligtad fattigvårds-
styrelse, att han under senaste året före afflyttningen ej åtnjutit fattigunder¬
stöd enligt 1 § af fattigförordningen, skall i fattigvårdshänseende hafva
hemortsrätt i den kommun, dit han enligt attesten inflyttar; men att såsom
undantag nuvarande bestämmelse i samma förordnings 25 § skall fort¬
farande förblifva gällande för sådan från ort till annan flyttande person, å
hvars attest af fattigvårdsstyrelse skriftligen" medgifvits, att så beskaffadt
understöd inom föreskrifna tiden blifvit meddeladt — ingår med under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, innefattande anhållan, att Kong!. Maj:t,
derest detta vinner nådigt bifall, ville låta genom sakkunniga personer
utarbeta förändring af fattigvårdsförordningen i af Riksdagen nu föreslaget
syfte».
Utskottet torde till en början böra erinra, att, på sätt redan är visadt,
i fråga varande 22 och 25 i nu gällande fattigvårdsstadga äro affattade
i full öfverensstämmelse med Riksdagens i detta afseende vid 1871 års
riksmöte framställda förslag, och Utskottet kan svårligen föreställa sig, att
Riksdagen redan nu skulle finnas benägen att frångå en med synnerlig
enstämmighet i åsigter af representationen så nyligen omfattad och inför
Kongl. Maj:t uttalad åsigt. Att det af motionären klandrade stadgandet i
§ 25 skulle hafva föranledt en betydlig mängd af rättegångar, är så mycket
mindre antagligt, som förordningen först den 1 November 1871 trädde i
verksamhet och någon tillförlitlig erfarenhet om verkan af tillämpningen
af nyss berörda stadgande inom hela riket sålunda icke kunnat vinnas.
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 26.
Särskild! har Utskottet sig bekant, att under loppet af nästlidna år 1872
besvär uti endast fyra fattigvårdsmål blifvit till Nedre Justitie-revisions-
expedition ingifna. Om mer berörda stadgande i ett eller annat enstaka
fall redan skulle hafva ledt till ett missgynnande resultat för en kommun,
torde deraf icke få dragas den slutsats, att samma stadgande icke hvilar
på en allmängiltig eller åtminstone, så vidt erfarenheten i allmänhet hittills
gifvit vid handen, billig grund, ej heller att ett stadgande i den af motio¬
nären föreslagna syftning skulle undanrödja de olägenheter, hvaröfver han
klagar. Snarare vill det synas Utskottet, som skulle dessa olägenheter
mångdubbelt uppkomma genom antagandet af motionärens förslag, hvilket
antagligen skulle väcka en allmän täflan emellan fattigvårdssamhällena att,
så vidt möjligt vore, befria sig från alla sådana personer, som antingen
tillfälligtvis varit eller kunde befaras i en snar framtid blifva föremål för
fattigunderstöd. Vid öfvervägande häraf har Utskottet funnit sig föranlåtet
hemställa,
att Andra Kammaren icke måtte bifalla Herr Asklöfs ofvan
intagna förslag.
Stockholm den 29 April 1872.
På Utskottets vägnar:
J. Sjöberg.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS K. L. BECKMAN, 1873.