Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
3
N:0 G.
Ank. till Riksd. Kansli den 18 Febr. 1873, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.
I 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken stadgas: »Den vitne påkallat,
betale ty sill resekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de
ej derom; lägge dem så domaren emellan, som skäligt pröfvas.» Enligt
Kongl. kungörelserna den 20 November 1845 och den 23 Mars 1858
bör detta stadgande äfven tillämpas i gröfre, för allmänna säkerheten
vådliga brottmål, som af allmän åklagare åtalas, hvadan den, som all¬
män åklagare å tjenstens vägnar åberopar till vittne i dylikt mål, och
som sig inställt vid domstol, belägen på minst en mils afstånd från
vittnets hemvist, bör, derest vittnet det äskar och domaren pröfvar så¬
dant skäligt, tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekost¬
nad och uppehälle med högst 16 sk. banko för hvarje dag, som i och
för resan samt vistandet vid domstolen erfordras, samt skjutspenningar
för eu häst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade antingen
icke kan till ansvar dömas, eller ock sakfälles, men saknar tillgång att
ersättningen utgifva; dock ått, om den tilltalade frikännes, och åtalet
tinnes vara utan skäl anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren
åligger. Derjemte stadgas i Kongl. kungörelsen den 8 Oktober 1851,
att den vittnen i brottmål af allmänna medel tillagda ersättning får
förskottsvis utbetalas, å landet af kronofogde i det fögderi, der ran-
sakningen varit hållen, samt i städerna, utom Stockholm, af magistraten.
I Stockholm skola dylika utgifter af Statskontoret till vederbörande
direkte anordnas.
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
Genom ifrågavarande, inom Andra Kammaren väckta motioner,
hvjlka blifvit till Lag-Utskottet remitterade, är föreslaget
l:o af Herr Nils Nilsson från Blekinge län (motionen N:o 44):
att, med ändring af stadgandet, det endast de vittnen som bo en mil
från den domstol, hvartill de kallats, äro till ersättning berättigade,
»alla vittnen i gröfre och för allmänna säkerheten vådliga brottmål må,
då de det äska och i fall den sakfällde saknar tillgång, tilldelas ersätt¬
ning af allmänna medel, efter de i 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken lagde
grunder, dock ej till högre belopp än Kongl. kungörelsen af den 20
November 1845 medgifver»;
2:o af Herr Gustaf Jonsson (motionen N:o 79): »att Riksdagen för
sin del ville besluta en förändring i Kongl. kungörelsen den 20 No¬
vember 1845, att vittnen tilläggas af allmänna medel för deras rese¬
kostnad och uppehälle 1 R:dr R:mt för hvarje dag och skjutspenningar
för en häst fram och åter, samt lösen för ett styrkt transsumt af dom¬
stols beslut»; och
3:o af Herr G. Hceggström (motionen N:o 165): »att Riksdagen
ville för sin del besluta, med upphäfvande af åberopade Kongl. kun¬
görelsen, utfärdandet af en författning af det ungefärliga innehåll, att
lagens stadgande i 17 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att den, som vittne
påkallat, skall betala dess resekostnad oeh förtäring, bör äfven tillämpas
i brottmål, som af allmän åklagare åtalas, hvadan den, som allmän åkla¬
gare å tjenstens vägnar åberopat till vittne i dylikt mål, och som sig
inställt vid domstol, belägen på minst tre mils afstånd från vittnets
hemvist, skall, derest vittnet det äskar, vid samma rättegångstillfälle
tilläggas ersättning för dess resekostnad och uppehälle med högst 1
R:dr 50 öre för hvarje dag, som i och för resan och vistandet vid dom¬
stolen erfordras, samt skjutsersättning för en häst fram och åter, hvilken
ersättning skall till vittnet uppå dess anmälan, med företeende af första
domstols beslut, af allmänna medel utbetalas, å landet af kronofogden
i det fögderi, der målet varit handlagdt, och i städerna utom Stock¬
holm af magistraten samt i Stockholm af Statskontoret, med staten för¬
behållen rätt att af åklagaren utbekomma den erlagda vittnesersätt-
ningen, om han ej gittat i målet åstadkomma half bevisning».
Hvad först angår Herr Nilssons förslag, som afser borttagande
af den såsom vilkor för statens ersättningsskyldighet nu gällande be¬
stämmelse, att vittnets hemvist skall vara beläget på minst en mils
afstånd från domstolen, så lärer ej kunna förnekas, att den i 17 Kap.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
5
5 § Rättegångs-balken uttalade grundsats, att förpligtelse!! att aflägga
vittnesmål bör motsvaras af rättigheten till ersättning för kostnad
och besvär, eger tillämplighet äfven å de vittnen i brottmål, dem
allmänna åklagaren å tjenstens vägnar åberopat, äfvensom att tanken
derpå, att sådan ersättning ej kan vinnas, möjligen kan afhålla en
eller annan att på förhand uppenbara hvad han i målet har sig
bekant och sålunda försvåra bevisningen. Men tager- man å andra
sidan i betraktande, att hvarje samhällsmedlem eger skyldighet att i
sin mån bidraga till rättstillståndets uppehållande, äfven om dermed
är förenad någon personlig uppoffring, att uppoffringen i förevarande
hänseende, då fråga är om blott en väglängd af en mil, den de flesta
utan ansträngning kunna vandra till fots, väl ej må anses öfverdrifvet
stor, samt slutligen att staten skulle kunna få vidkännas alltför känn¬
bara utgifter, derest alla vittnen, utan undantag till och med för dem,
som bodde å sjelfva tingsstället eller i den stad der rättegångsförhand¬
lingen egde rum, skulle till ersättning berättigas; så vill det synas, som
om öfvervägande skäl tala för bibehållande af nu gällande stadgande,
hvilket, i Utskottets tanke, på ett lämpligt sätt förmedlar grundsatsen
om medborgarens förpligtelse att, utan särskild betalning, verka i sam¬
hällets intresse och hans billiga anspråk på godtgörelse för dermed för-
enadt besvär, då detsamma kan anses verkligen betungande.
I följd häraf hemställer Utskottet,
l:o att Herr Nils Nilssons motion i denna del
måtte af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.
Beträffande derefter beloppet af den ifrågavarande traktaments-
ersättningen, så torde väl ej kunna bestridas, att nu stadgade 50 öre
för hvarje dag, är nog litet i förhållande till nutidens lefnadskostnader.
Men då skjutslegan numera blifvit betydligt förhöjd, samt mindre be¬
medlade personer, om hvilka här företrädesvis är fråga, merendels kunna
inbespara resekostnaden genom att färdas gående till domstolen, synes
redan ur sådan synpunkt eu lagförändring i ifrågavarande syfte icke
vara särdeles behöflig. För öfrigt är det af vigt, att ersättningen icke
bestämmes så hög, att det kunde blifva en spekulation för lättjefulla
och sysslolösa personer att genom föregifvande af större kunskap om
saken än de verkligen ega låta åberopa sig såsom vittnen i mål, der
de ej hade någon upplysning af vigt att meddela. I öfrigt gäller äfven
i denna fråga hvad ofvan är yttradt om den medborgerliga pligten att
något offra för samhället och om statsverkets betungande med utgifter,
som kunde alltför mycket taga dess tillgångar i anspråk.
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
På dessa skäl och då frågan om lösen för domstols protokoll an¬
gående vittnesersättningen ej synes vara af art eller vigt att densamma
bör inblandas i ofvan afhandlade ämne, anser Utskottet sig böra hem¬
ställa,
2:o att Herrar Gustaf Jonssons och G. Hasgg-
ströms förslag i nu omhandlade hänseenden ej måtte
af Riksdagen bifallas.
Slutligen har Utskottet att yttra sig öfver Herr Haaggströms för¬
slag, i hvad det åsyftar skyldighet för staten att utgifva ersättning till
de af allmän åklagare åberopade vittnen i alla brottmål, hvilka af så¬
dan åklagare åtalas, med rättighet dock för staten att af åklagaren
återfå ersättningsbeloppet, i fall denne icke gittat förebringa half bevis¬
ning emot den tilltalade. I det senare hänseendet torde endast behöfva
erinras, dels att, der åklagaren ej saknat skäl till åtalets anställande,
ehuru han icke kunnat åstadkomma half bevisning, billigheten fordrar,
att han, på sätt nu gällande lag förmår, befrias från ersättningsskyl¬
dighet, som deremot bör drabba honom hädanefter såsom hittills, om
åtalet finnes vara utan skäl anstäldt, dels ock att statskassan icke lämp¬
ligen kan betungas med sådant förskott, som här är i fråga.
I förstberörda hänseende deremot synes förslaget mera förtjena
uppmärksamhet.
Då lagstiftningen redan i princip erkänt statens skyldighet att
godtgöra de vittnen, hvilkas besvär och kostnader äro af mer afsevärd
beskaffenhet, torde denna princip icke utan mycket talande skäl böra
i något fall öfvergifvas. Det må vara sannt, att de så kallade »gröfre»
brotten icke kunna utan stor våda för rättstillståndet lemnas obeifrade,
och att möjligheten att få den, som gjort sig till ett sådant skyldig,
öfverbevisad knappast kan för högt skattas. Men otvifvelaktigt lärer
också vara, att många andra förbrytelser, t. ex. lurendrejeri, oloflig till¬
verkning och försäljning af bränvin, skogsåverkan å kronans mark in.
m., hvilka kunna demoralisera en hel befolkning, ofta äro för samhälls¬
ordningen lika skadliga; hvartill kommer att obenägenheten att vittna
i mål af sist antydda beskaffenhet, i sig sjelf stor, måste blifva ännu
större, då den, som har någon upplysning att lemna, äfventyrar att,
om han sådant uppenbarar, nödgas infinna sig vid en aflägset belägen
domstol, utan utsigt att få sina besvär i någon mån ersatta. Derföre,
oaktadt statens utgifter utan tvifvel komma att icke obetydligt ökas
genom att utsträcka rättigheten till ersättning åt vittnen äfven i brottmål
af mindre grof art, tvekar likväl Utskottet icke att sådant förorda, hvar-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
7
vid dock Utskottet, enär strafflagen skiljer emellan brott, hvilka under
allmänt åtal höra, och sådana hvilka icke må af allmän åklagare åtalas,
der ej målsegande brottet till åtal angifvit, samt då till sistnämnda kate¬
gori hänförliga brottmål äro i så måtto af privat natur, att sakens
anhängiggörande vid domstol är beroende på den enskilda målsegandens
angifvelse, ansett statens mellankomst med hänseende till vittnesersätt-
ning i dessa fall ej erforderlig.
En föreskrift i öfverensstämmelse med Utskottets nu uttalade
åsigt skulle derjemte afhjelpa en obestämdhet, som, till men för enhet
i tillämpningen, vidlåder gällande lag, enligt hvilken statens ersättnings¬
skyldighet är inskränkt till »gröfre, för allmänna säkerheten vådliga
brottmål». Ingenstädes finnes i lagen närmare beskrifvet, hvilka dessa
brott äro, då deremot 19 § i Kong!, förordningen angående nya straff¬
lagens införande den 16 Februari 1864 stadgar, att under allmänt åtal
höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna finnas.
På grund häraf och med föranledande af Herr Hseggströms förslag
i ämnet, får Utskottet hemställa,
3:o att Riksdagen måtte för sin del besluta en för¬
fattning, hvarigenom, med* upphäfvande af Kongl. kun¬
görelsen den 20 November 1845 och den 23 Mars 1858
O
förordnas:
Hvad lagen stadgar i 17 Kap. 5 § Rättegångs-bal-
ken, att den, som vittne påkallat, skall betala dess rese¬
kostnad och täring, bör äfven tillämpas i brottmål, som
af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der brottet
är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan
t angifvelse af målsegande, så att den, som allmän åkla¬
gare, å tj enstens vägnar, åberopat till vittne i dylikt
mål och som sig inställt vid domstol, belägen på minst
en mils afstånd från vittnets hemvist, bör, derest vitt¬
net det äskar och domaren prof var sådant skäligt,
tilläggas ersättning af allmänna medel för dess rese¬
kostnad och uppehälle med högst 50 öre riksmynt
för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet
vid domstolen erfordras, samt skjutspenningar för en
häst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade
antingen icke kan till ansvar dömas, eller ock sakfälles,
men saknar tillgång att ersättningen utgifva; dock att,
om den tilltalade frikännes, och åtalet finnes vara utan
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
skäl anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren
åligger.
Stockholm den 17 Februari 1873.
På Utskottets vägnar:
H. G. v. GEGERFELT.
Reservationer:
af Herr Grefve Mörner: »Ifrån Utskottets beslut har jag varit i så
måtto skiljaktig, att jag ansett att, oberoende af afståndet af vittnets
bostad ifrån stället der rätten har sitt sammanträde, rättigheten till
ersättning “må för vittne ega rum, i de fall der sådan ersättning af all¬
männa medel gäldas. Icke heller kan jag till alla delar biträda den i
Utskottets utlåtande begagnade motivering».
af Herr Caspersson;
af Herr M. Jonsson, som instämde med Herr Grefve Mörner.
N:o 7.