Lag-Utjskéttete Utlåtande \:o 43.
1
N:o 4-8.
Ank. filt Rik««J. Kansli <1. 7 Maj 1878, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckta förslag till ändringar i
och tillägg till Strafflagen samt gällande bestäm¬
melser om verkställighet af straffarbete och fän¬
gelse.
I ofvann tunnel a ämnen äro motioner väckta inom Första Kammaren af
Herr Hasselrot (motionen Ko 2) och i Andra Kammaren af Herr Carton
(motionen Ko 16); och har Kongl. Maj:t afgifvit nådig Proposition med förslag
till författning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande °i
enrum.
Ändringarne i Strafflagen afse dels 2 kap. 19 §, framställda af begge
motionärerne,. dels ock 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§, framställda af Herr Carlén;
och anser sig Utskottet först böra behandla framställningarne rörande först¬
nämnda lagrum, hvilket i de delar, hvarom fråga är, lyder sålunda: ”Vissa
i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva
medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat. Då sådan på¬
följd för viss tid stadgad är, må den ej under 5 och ej öfver 10 år ådömas.”
I denna bestämmelse hafva motionärerne nu yrkat den förändring, att
tiden, hvarunder nämnda påföljd må kunna ådömas, förkortas, i det Herr ^Has¬
selnöt ansett, att densamma bör nedsättas till minst ett år, samt Herr Carlén
BIL till Riksd. Prat. 1873. 1 Sand. It) Bålt. 1
■Lag- Utskottets Utlåtande N:o 4J.
föreslagit, att ofvanin tagna lagbud må erhålla följande lydelse: ”Yissa i lagen
bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat
medborgerligt förtroende för alltid, eller för viss tid, ej under ett och ej öfver
tio år. Verkan af dylikt förklarande inträder från den dag laga kraftegande
dom gals, men den rid, hvarför påföljden ådömes, räknas från den dag straffet
fullbordades.”
Under erinran derom, att redan vid Strafflagens antagande och jemväl
sedermera beaktansvärda röster höjt sig emot hela den .institution, som innefat¬
tas i påföljden af förlust af medborgerligt förtroende, men att dess fullkomliga
afskaffande icke kunde ega rum utan ändringar i grundlag, civillag, kommu¬
nallag och liera ekonomiska författningar samt att i allt fall det syntes ange¬
läget, att lagen fortfarande inskärpte i folkets föreställningssätt en särskild af¬
skaf för de i sig sjelf va nesliga brotten, har Herr Carlén, till stöd för sitt
förslag om minskning af den tid, hvarunder påföljden kunde ådömas, fästat upp¬
märksamhet: å det svåra hinder mot erhållande af tjenst eller annat stadigva¬
rande arbete, som förefanns i vanfrejdsbetyger; å den fara för samhället, som
uppkomme deraf, att arbetsvillig» personer för försonade felstegs skull af visa¬
des från arbetsgivare; å det ökade lidande, som tillskyndades den, hvilken ge¬
nom sjelfva straffet försonat sitt brott, derest man det oaktadt lät honom bära
med sig vanfrejdens vittnesbörd, hvarthelst han tog sin tillflykt; samt a det
missförhållande, hvartill nu gällande lag gaf anledning derutinnan, dels att
strafftiden kunde vara så ringa som två månader, under det vanfrejdstiden ej
finge sättas kortare än fem år, dels ock att den, som dömdes till tio års straff¬
arbete, ovilkorligen måste dömas till lifstids vanfräjd, äfven om skäl vore för
hand att inskränka vanfrejdstiden till vissa är efter det straffet fullbordades.
Utskottet, som delar den uppfattning' af förevarande lagstiftningsfråga,
som sålunda blifvit af motionären utvecklad, och som i den ifrågasatta förän¬
dringen ser ett medel att i icke ringa man förekomma de återfall i brott, Indika
enligt hvad erfarenheten lärt, mången gång haft sin väsendtligaste grund i
svårigheten för eu till vanfräjd dömd person att vinna sökt arbetsförtjenst,
tvekar alltså ej att understödja de i detta ämne gjorda framställningar; och
för derföre Utskottet i hufvudsaklig' öfverensstämmelse med dessa framställ¬
ningar, hemställa,
ko) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att de 2 första
momenten af 19 § 2 kap. Strafflagen skola erhålla följande
Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende för alltid, el¬
ler för viss tid, hvilken ej må sättas kortare, än ett, eller längre,
an tio år, utöfver den ådömda strafftiden.
Lag-Utskott rist Utlåtande A':t> 48. $
I ofvannämnda motion hav Herr Carlen vidare föreslagit, jemte mindre
redaktionsförändringar i 1 och 6 §§ af 5 kap. Strafflagen, att 2 och 3 88 i
anm™,, Irnm+nl ____ P- - 1 1 , , ' ' OS
samma kapitel måtte gifvas följande förändrade lydelse:
2 §. Begår den brott, som fyllt femton men ej aderton år; varde döds¬
straff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med två till och
med sex ar nedsatt; och må. jemväl annat straff, efter omständigheterna ned¬
sättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort. Dömes lian till straff,
som ej ringare är, än fängelse; oge domstolen förordna att han, i stället att
undergå straffet, skall insättas i allmän eller under allmän uppsigt stående föp-
bättrmgsanstalt, om sådan finnes, och der hållas, så länge anstaltens styrelse
anser nödigt, dock ej längre, än till cess han fyllt tjugoett år. Rymmer han
från anstalten oeh finner styre;sen ej lämpligt att honom deri åter upptaga,
eller uppfor han sig eljest så, att han i anstalten ej vårdas kan; då skall han
undergå det straff, hvartill han dömd blifvit, utan afdrag för den tid lian i
anstalten vistats. '
Hvad nu stadgadt är skall äfven galla om den, som vid brottslig p’er~
mngsi begående fyllt fjorton men ej femton år, der lian pröfvas hafva egt nog
urskiljning att gerningens brottslighet inse.
. 3 §• fornes brottsling af den ålder i 2 § sägs till straff för brott,
som i allmänhet medför förlust af medborgerligt förtroende, då skall lian ej
bil sådan påföljd dömas; vare dock, om han fyllt femton år, förklarad oskick¬
lig att, intill dess han utstått straffet eller från förbättringsanstalt frigifvits
vittnesmål aflägga. Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, ho¬
nom tillraknas till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan förhöj¬
ning särskild!; i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 kap. 11 § säo-s.
I motiverna till detta förslag har motionären anfört, att efter hans åshtt
befogad anmärkning ej kunde göras i afseende å den åldersgräns, dervid
straffskyldigheten enligt nu gällande lag börjar. Visserligen hade man till
ock med _i sydligare länder, der utvecklingen skedde tidigare än hos oss satt
den knminela myndighetsåldern enligt regel högre, i Nord-Tyskland t. ex.
ända. till aderton år. Men i dessa länder funnes mångenstädes särskildta för-
battrmgsanstalter, dit de unga förbrytare kunde i följd af offentlig myndi°-hets
beslut sandas anda från tionde eller tolfte året. Och i allt fall huru seni ut¬
bildad vår ungdom än i allmänhet kunde anses, funnes talrika exempel på
ynglingar och flickor omkring femton eller sexton år, hvilka vore tillräckligt
utvecklade såväl fysiskt som intellektuel^ för att böra underkastas annan näpst
an den kroppsliga agan. Deremot gaf vår lag grundad anledning till a unärk-
mng i fråga om den ringa nedsättning i det normala straffet, som den tillät
tor unga brottslingar; och det långvariga straffarbete ända intill tio är hvar¬
till de kunde dömas, innefattade ett åsidosättande lika mycket af den skonsam¬
4
Log-Utskottets Utlåtande N:o 42.
het, hvarmed ungdomsförvillelser borde behandlas, som af samhällets eget in¬
tresse, hvithet måste på det skadligaste beröras, om i fängelserna hopades och
i åratal qvarhöllos unga förbrytare, hvilkas jemförelsevis böjligare sinnen vida
lättare ledas in på det godas väg, än den i brottsliga vanor mognade mannens.
Såsom konseqvens af uppfattningen om en ringare grad af straffskyldighet hos
förbrytare, yngre än aderton år, följde, efter motionärens åsigt, att det i sig
sjelf nog besynnerliga stadgande, att till och med en femtonårig kunde dömas
förlustig medborgerligt förtroende, måste ändras, i sammanhang hvarmed det
likväl, med afseende å bestämmelserna i 17 kap 7 § Rättegångs-balken om den
laga vittnesåldern, vore nödigt att denna påföljd utbyttes mot påföljden af
oskicklighet att aflägga vittnesmål.
Äfven i denna del instämmer Utskottet med motionären, hvars förslag
icke blott innefattar en behöflig nedsättning af det straffmått, hvartill döds¬
straff och straffarbete på lifstid enligt nu gällande bestämmelser skola reduce¬
ras, utan äfven undanrödja!’ den inkonseqvens, som nu förefinnes deruti, att
för den, som fyllt femton år, icke den ringaste nedsättning kan ega rum i det
straff, som är ringare än straffarbete på lifstid; och anser Utskottet, att den
likställighet, som enligt motionärens förslag skulle uppkomma emellan den fem¬
tonåriga förbrytaren och den, som blott fyllt fjorton år, men dock pröfvas
hafva egt nog urskiljning att inse sin gernings brottslighet, hvilar på riktig
grund och dess mindre kan föranleda betänkligheter, som latitudsystemet be¬
reder tillräckligt utrymme för att låta den mildrande omständighet, att brotts¬
lingen ej ännu fyllt femton år, göra sig gällande vid straffmätningen.
Emedlertid, då Utskottet, såsom bär nedan närmare utvecklas, funnit
lämpligt att föreslå Riksdagen att i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande frågan om inrättande åt särskilda förhättrings-
anstalter för unga förbrytare, har Utskottet ansett att ur motionärens förslag
bör uteslutas hvad i detta ämne stadgas; och hemställer i följd deraf Ut¬
skottet,
2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 2, 3 och 6 §§
af 5 kap. i Strafflagen skola erhålla följande lydelse:
2 §. Begår don brott, som fyllt femton, men ej aderton år;
värde dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete
från och med två till och med sex år nedsatt; och må jemväl
annat straff, efter omständigheterna, nedsättas under hvad i all¬
mänhet å gerningen följa bort.
Den. som vid brottslig gernings begående fyllt fjorton, men ej
femton år, skall, der haD pröfvas hafva egt nog urskiljning att
görningens brottslighet inse, straffas som om häri fyllt femton år.
8 §. Pöraes brottsling af den ålder i 2 § sägs till straff för
Lag-Utskottets Utlåtande N;o 43.
brott, som i allmänhet medför förlust af medborgerligt förtroende,
då skall han ej till sådan påföljd dömas; vare dock oskicklig att,
intill dess den ådömda strafftiden islupen är, vittnesmål aflägga.
Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, honom till-
räknas till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan
förhöjning särskild! i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 kap. 11
§ sägs.
6 §. Pröfvas — — — då gälle om nedsättning af straff hvad i
2 § sägs.
De gjorda framstäliningarne om ändring i och tillägg till gällande be¬
stämmelser om straffarbetets verkställande i enrum innefattas:
dels i Kongl. Maj:ts ofvannämnda nådiga Proposition, som är af denna
lydelse:
’I flera främmande länder, der fängelseväsendets förbättrande utgör ett
ständigt föremål för vetenskapliga undersökningar och praktiska försök i olika
riktningar, har under senare tider den metod vid fångbehandlingen alltmera
vunnit tillämpning och medfört gynsamma följder, enligt hvilken fången under
den första delen af strafftiden hålles i enrum, på det lian, i den enslighet
hvari han sålunda är försatt, måtte bringas till besinning och ånger öfver sina
felsteg samt sålunda den moraliska förbättring hos honom grundläggas, som
genom straffet må kunna åstadkommas. Enligt svensk lag skall väl straff¬
arbete, ådömdt för två år eller derunder, jemlikt Kongl. Förordningen den 21
December 1857, verks bil hus i cell; men de, h vilka gjort sig förfallna till straff¬
arbete under längre tid eller för lifstiden, undergå detsamma oafbrutet i gemen-
samhetsfängelse. I sammanhang med Fång vårds-s ty rolso ris underdåniga fram¬
ställning om ombyggnad af straff- och arbetsfängelserna å Långholmen och i
Malmö samt dessas förseende med nödigt antal celler, i anledning af hvilken
framställning Kongl. Maj:t af innevarande Riksdag äskat anslag till berörda
byggnadsarbeten, har Generaldirektören i Styrelsen, med stöd af den utomlands
vunna erfarenheten, uttalat sig till förmån derför, att äfven de fångar, som
enligt nti gällande bestämmelser, i gemensamhetsfängelse utstå bestraffningen,
skulle i början deraf under någon tid förvaras i enrum. Då det utan tvifvel
är af vigt, att straffånge redan från början får erfara allvaret i den bestraff¬
ning, hvartill han gjort sig skyldig, samt cellstraffet, som härför är särdeles
lämpligt, tillika visat sig vara synnerligen verksamt till uppmjukande af fån¬
gens sinnelag och kufvande af den motspänstiga viljan, anser Kongl. Maj:t nå¬
gon tvekan icke böra finnas om lämpligheten af den ifrågasatta anordningen.
Ett lagförslag i ämnet har derföre blifvit upprätfcadt; och efter att hafva i
irågan hört Högsta Domstolen och Siats-Rådet, hvilkas protokoll härhog bifo¬
La g-Utskottets Utlåtande N:o 43.
i
gas, vill Kongl.. Maja alltså., jemlikt § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga en så lydande
Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande
i mrum.
Utöfver hvad Förordningen den 21 December 1857 innehåller angående
straffarbetes verkställande i enrum förordnas som följer:
Den, som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall, der
så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum en sjettedel af den
ådörnda strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf månader. Uppkommer
vid bestämmandet af tiden för cellstraffet brutet månads- eller dagatal, tages
detta icke i beräkning. • För den tid straffet sålunda verkställes i enrum skall
från återstående strafftiden afdraga» eu tredjedel af den tid, hvarmed cellstraf¬
fet öfverskjuter tre månader; uppkommer vid afdragets bestämmande brutet må-
nadstal, räknas eu tredjedels månad till tio dagar.
Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall ock, der så sko kan,
vid bestraffningens början hållas i enrum tolf månader.
I öfrigt gälle om straffarbete i enrum enligt denna Förordning hvad
ofvannämnda Förordning den 21 December 1857 i derå tillämpliga delar
stadgar.”
dels ock i följande af Herr Carlén framlagda författningsförslag:
1 §. Straffarbete, som på viss tid ådömdt är, skall, der så ske kan, i
enrum eller så kallad cell verkställas, om strafftiden ej öfverstiger ett år: un¬
der hela tiden; om strafftiden öfverstiger ett, men ej två år: under hela tiden,
med undantag af de två sista månaderna; om strafftiden öfverstiger -två, men
ej tre år: under de fyra första månaderna; samt om det öfverstiger tre år:
under de första sex månaderna; och skall, der strafftiden öfverstiger två år,
straffarbetet oafkortad! verkställas, utan afseende derå att den dömde under
första tiden i enrum hålles.
Begär fånge, som skall undergå straffarbete på längre tid än ett år,
att få i enrum aftjena större del af straffet, än ofvan bestämd är: pröfve
Konungen, huruvida sådant beviljas må.
2 §, Har den, som till straffarbete dömd är, då domen till verkstäl¬
lighet förekommer, ej fyllt aderton år, eller begick han den gerning, derför han
dömd är, i saknad af förståndets fulla bruk, såsom i 5 kap. 6 § Strafflagen
namnes, eller är fara eljest för hand, att vistande i enrum kan blifva menlig
för hans helsa eller sinnestillstånd; då ege Fångvårds-styrelsen förordna cm
lämplig inskränkning af den tid, hvarunder den dömde eljest efter 1 § bort i
enrum hållas, eller att han genast skall i gemen sam hetsff angelse insättas.”
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.
ba val KongL Maj:ts Proposition som äfven Herr Cariéns förslag-, så
vmt det med den förra sammanfaller, hvila på den utan tvifvel riktiga förut¬
sättning, att vistandet i enrum under första fängelsetiden på det kraftigaste
befordrar brottslingens _ moraliska förbättring. Det medför äfven en annan
vigtig fördel, den nemligen, att göra straffet mera intensivt, hvarigenom straff-
tiden kan forkortas; och då, såsom i Kong!. Maj:ts Proposition antvdes, tillgång
pa nodig antal celler icke kommer att saknas, kan Utskottet ej annat än för-
oi da bifall till förslagen derom, att alla till straffarbete dömda förbrytare, äfven
om sträft tiden öfverstiger två år, skola, derest ej särskild ta förhållanden be¬
tinga undantag, någon tid i enrum hällas. Hvad lifstidsfånge me angår, kan
visserligen anmärkas, att deri straffskärpning-, som sålunda uppkommer, ej mot¬
svaras åt någon minskning i strafftiden; men anmärkningen är endast skenbart
be ogild, enär kandi är, att dessa fångar, derest de uppfört sig väl inom fän¬
gelset, efter tio å tolf års tid genom Kong! nåd vanligen återfått friheten.
flaga, om den tid, hvarunder fången skall i cell förvaras, skiljer sig
err kadens förslag från Kong!. Maj:ts Proposition hufvudsakligen deruti, att
maximum enligt det förra är bestämdt till endast sex månader, men enligt den
sednare till^ ett år; och ehuru man på sednare tider börjat ifrågasätta, huru¬
vida ej ett ars celltid vore för lång, anser dock Utskottet, att Kong! Maj:ts förslag
bor antagas, såsom närmare öfverensstämmande med det i vårt land Gällande
stadgande, att alla de som äro dömda till högst två års straffarbete, skola
under hela liden, dock med föreskrifvefö afdrag, hållas i enrum, helst erfaren-
ie en hitintills ej visat, att sådant i allmänhet medfört menliga följder.
. . .. ^v®n don af Hen- Carlén föreslagna bestämmelse om inskränkningen
i användandet af cellstraff å yngre förbrytare, eller andra, bvilkas helsa eller
sinnestillstånd kunna deraf taga skada, anser sig Utskottet höra förorda.
Visserligen tyckes_ det ligga i sakens natur, att cellstraffet icke borde kunna
användas i flera af de anmärkta fallen samt att särskildta bestämmelser derom
sålunda ej erfordrades; men då Fångvårds-styrelsen hitintills, efter hvad Ut¬
skottet i n hemta t ej tilltrott sig att, mot uttryckliga lagbudet i 1857 års för¬
låt,ning, helna ^ ifrågavarande personer från cellstraffet, lärer nödigt vara, att
bestämd föreskrift härutinnan meddelas.
Att_ nere möt, Såsom Hr Carlén föreslagit, genom lag bemyndiga Kongl.
Maj:t att tillåta en straff-fånge, som sådant begär, att aftjena sitt straff i cell
längre tid än lörfattningarne föreskrifva, har synts Utskottet öfverflödigt, enär
Kongl. Maj: t väl redan eger en sådan makt, den han jemväl, såsom för Ut¬
skottet blir vit upplyst, fler®, gånger utöfvat.
Utskottet, som bär nedan kommer att yttra sig om Herr Cariéns förslag
derom, att den förbrytare, som mer än ett år sutit i cell skall öfverflyttas
till gemensarahetsfängelse under sista delen af strafftiden, föreslår alltså,
t Lag- Utsk«tteis Utlåtande N:o 48.
3:o) att Kongl. Maj:ts of vanintagna nådiga Proposition om
antagande af ”Förordning angående utsträckt tillämpning af straff¬
arbetes verkställande i enrum” måtte af Riksdagen bifallas; samt
4:o) att Riksdagen för sin del beslå tar en författning af föl¬
jande lydelse:
Har den, som till straffarbete dömd är, då domen till verkstäl¬
lighet förekommer, ej fyllt aderton år, eller begick han den
gerning, derför han dömd blifvit, i saknad af lörståndets fulla
bruk, såsom i 5 kap. 6 § Strafflagen näinnes, eller är fara eljest
för hand, att vistande i enrum kan blifva menligt för hans helsa
eller sinnestillstånd; då ege Fångvårds-styrelsen förordna om
lämplig inskränkning af den tid, hvarunder han eljest bort i
enrum hållas, eller att han genast skall i gemensamhets-fångelse
insättas.
I sammanhang med den här ofvan under N:o 2 redan behandlade frå¬
gan om nedsättning af straffet för unga förbrytare, eller dem som ännu ej
fyllt aderton år, har Herr Carlén vidare till Riksdagens pröfning framlagt det
vigtiga spörsmål, huruvida ej desse, i stället att inspärras i de allmänna fän¬
gelserna, borde insättas i särskilda förbättringsanstalter för att derstädes till
laglydiga medborgare upptuktas; och har motionären, med afseende å den
brist på dylika anstalter som ännu förefinnes i vart land, ansett att domen
borde lyda å fängelse eller straffarbete, men det ådömda straffet, der så ske
kunde, efter Fångvårds-styrelsens bestämmande öfvergå till insättande i förbätt-
ringsanstalt.
Mot detta förslag kan visserligen från teoretisk synpunkt anmärkas,
att lagens värdighet synes fordra, att, så snart en förbrytare, gammal eller ung,
blifvit till visst straff dömd, detta ovilkorligen skall verkställas, på det lagbe¬
stämda sättet. Men om man å andra sidan besinnar: att, efter nutidens upp¬
fattning, i straffens ändamål ingår äfven den brottsliges förbättring; att denna,
då fråga är om personel’, hvilka hvarken fysiskt eller moraliskt äro utveck¬
lade, svårligen kan befrämjas under vistelsen inom fängelsemurarne; att deremot
vistandet inom en anstalt af den beskaffenhet motionären ifragasatt desto heldie
kan antagas verka välgörande i moraliskt hänseende, som tiden för detsamma
kan utsträckas, så långt behofvet kräfver och vida utöfver den, som måste be¬
stämmas, derest straffet skulle fullbordas i statens fängelse; samt att den svå¬
righet att vinna en aktad ställning i samhället, hvilken vanligen möter den
frigifne straff-fången, skulle besparas den unge förbrytaren, om han i stället
utgick
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.
utgick från en förbättringsanstalt; så synes det Utskottet, att ofvanberörda
^Teoretiska betänklighet desto heldre måste vika, som det för närvarande, eller
intill dess ett tillräckligt antal förbättringsanstalter inom vårt land uppstått,
icke låter sig göra att åt domaren uppdraga, att, i stället att dömma till fän¬
gelse och straffarbete, omedelbarligen förordna om den brottsliges insättande i
dylik anstalt.
Ehuru Utskottet alltså delar motionärens åsigt om ändamålsenligheten
af den ifrågasätta lagförändringen äfvensom hans uppfattning derom, att lag¬
stiftaren bör ju förr dess heldre bereda de föreslagna förbättringsanstalterna
tillfälle att verka, hvilket torde vara verksammaste medlet att få dem anlagda,
bär det dock synts Utskottet lämpligast att initiativet i denna fråga tages af
Kongl. Maj:t, på hvars förfogande organisationen af anstalterna, ehvad de
blifva allmänna eller enskilda, i allt fall lärer ankomma, samt att Riksdagen
nu inskränker sig till aflåtande af en underdånig skrifvelse; och föreslår der¬
före Utskottet,
5:o) att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej straff¬
lagen och förfättningarne angående verkställighet af straffarbete
och fängelse böra undergå förändring i den syftning, att för¬
brytare under aderton år må kunna, i stället att, för under¬
gående af ådömdt straff, hållas i de vanliga straffanstalterna,
insättas i särskilda af staten eller med Konungens tillstånd af
enskilde inrättade förbättringsanstalter, der en för deras sedliga
upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig behand¬
ling kan dem egnas; äfvensom att Kongl. Maj:t behagade till
nästa Riksdag framlägga de förslag i ämnet, som påkalla Riks¬
dagens medverkan eller godkännande.
Slutligen har Herr Carlén fästat uppmärksamhet å angelägenheten attäfven
i vårt land införa det s. k. progressiva fängelsesystemet; och har han i sådant
syfte föreslagit, dels att en hvar till straffarbete dömd brottsling skulle börja
straffet i cell, dels att den, som öfver ett år hållits i cell men ej är dömd till
mer än tva års straffarbete, skulle de två sista månaderna förflyttas till gemen-
samhetsfängelse, dels ock om utfärdande af eu författning, så lydande:
”Härmed förordnas att den, som är dömd till straffarbete på tre år
eller längre tid, må, om han i fängelset väl sig uppfört, aftjena sista sjette-
delen af straffet, högst ett år, i allmän eller under allmän uppsigt stående
tvangsarbetsanstalt; och värde der med honom förfaret, såsom Konungen för-
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 19 Haft. 2
10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.
ordnar. Rymmer han från anstalten, eller uppför han sig eljest så, att dess
styrelse ej kan honom behålla; då skall han åter insättas i fängelset och der
fullgöra straffarbetet, utan afdrag för den tid han i tvångsarbetsanstalten
vistats.”
Utskottet, som redan yttrat sig öfver första punkten af Herr Carléns
förslag, anser de yrkanden, som i andra och tredje punkterna blifvit fram-
stälda, synnerligen behjertansvärda. Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att,
såsom motionären yttrat, staten gör sig skyldig till ovarsamhet, ej mindre då
den tillåter den, hvars kroppskrafter blifvit nedsatta och hvars sinnesspänstighet
blifvit förslappad genom en längre vistelse i cell, att omedelbart från den¬
samma utträda i verldshvimlet bland dess för honom främmande vordna be¬
styr, än äfven då den plötsligt lösgifver ur ett flerårigt gemensamhetsfängelses
tvång den gröfste missdådare, innan han varit i tillfälle att vinna och öfva
den sjelfbeherrskning, hvarförutan äfven de bästa föresatser oftast duka under
i kampen mot frihetens frestelser. Fördelarne af det progressiva fängelsesy¬
stemets tillämpning hafva dessutom allestädes, hvarest sådan tillämpning hit¬
intills egt rum, visat sig så uppenbart, att någon tvekan ej bör uppstå, att ju
äfven vi böra ju förr desto heldre tillegna oss detsamma. Och ehuru ännu
icke sådana tvångsarbetsanstalter, hvilkas tillvaro för systemets utförande för¬
utsättas, hos oss finnas, lärer hinder deraf dess mindre möta mot vidtagandet
af en lagförändring i den af motionären föreslagna riktning, som det
verksammaste medlet att befordra anstalternas uppkomst torde vara att gifva
dem utrymme för sin gagnande verksamhet.
Emellertid och på samma grunder, som föranledt Utskottet att till
Kongl. Maj:t öfverlemna initiativet i fråga om förbättringsanstalterna för yngre
förbrytare, anser Utskottet, att Riksdagen för det närvarande bör inskränka
sig till aflåtande af underdånig skrifvelse; och får alltså Utskottet, som lika
med motionären antager, att någon fullständigare utveckling af grunderna lör
det progressiva fängelsesystemet dess mindre erfordras, som Riksdagens
Justitie-ombudsman redan framlagt en sådan i sin embetsberättelse, hemställa,
6:o) att Riksdagen i den underdåniga skrifvelse, hvarom under
punkt 5 handlas, jemväl anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huruvida ej Strafflagen och författningarne angå¬
ende verkställighet af straffarbete böra undergå förändring i den
syftning, att, i enlighet med grunderna för det så kallade pro¬
gressiva fängelsesystemet, till straffarbete dömde förbrytare må
tillåtas att, om de ej genom sitt uppförande inom fängelset
gjort sig deraf oförtjenta, under sista delen af strafftiden åtnjuta
ett större mått af frihet, så att den, som varit längre tid i en¬
rum innesluten, ej nödgas omedelbart derur utträda i det fria,
11
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.
och att gemensamhetsfången, innan han lösgifves, förflyttas i
någon anstalt, inrättad af staten, eller med Konungens tillstånd
af enskilde, af den beskaffenhet, att fången, på samma gång-
han hålles till tvångsarbete, dock tillerkännes större sjelfbe-
stämningsrätt än med den vanliga fängelsedisciplinen öfverens-
stämmer; samt att Kongl. Maj:t behagade till nästa Riksdag-
framlägga de förslag i ämnet, som1 påkalla Riksdagens med¬
verkan eller godkännande.
Stockholm den 7 Maj 1873.
På Utskottets vägnar:
H. G. v. Gegerfelt.
Reservationer:
af Herr von Gegerfelt: ”Ehuru jag, beträffande den i 2:dra punkten
gjorda hemställan, med Utskottet instämmer deruti, att ”ungdomsförvillelser
böra med skonsamhet behandlas” och följaktligen icke bär något att erinra
deremot, att dödsstraff eller straffarbete på lifstid må kunna för den som ej
fyllt 18 år nedsättas ända till sådant arbete i två år, anser jag dock betänk¬
ligt att till mindre än tio år bestämma den längsta tid, hvarunder förbrytare
af nämnda ålder må kunna dömas. Fall kunna nemligen inträffa då en sådan
förbrytare är så mogen till förstånd och vilja och hans brott af så grof be¬
skaffenhet, att rättvisan icke kan anses genom ringare straff tillfredsställd, helst
om hans obetydligt äldre medbrottsling skulle blifva till dödsstraff eller straff¬
arbete på lifstid dömd. Mig synes derföre 5 kap. 2 § Strafflagen böra er¬
hålla följande lydelse:
Begår den — — från och med två till och med tio år — —.
Att låta den, som emellan 15 och 18 års ålder dömes för vanfrejdande
brott, det oaktadt förblifva i fullt åtnjutande af medborgerligt förtroende utan
annan inskränkning än att han icke må under sjelfva strafftiden vittnesmål
aflägga, synes mig vara att hysa väl mycken förtröstan till lättheten att leda
12
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.
unga förbrytares ”jemförelsevis böjligare sinnen in på det godas väg”: Egen-
domligt skulle val synas att lata honom omedelbarligen efter det han t. ex.
ör mened undergått en bestraffning, för hvilken ingen minimigräns vore i lag
bestämd, aflägga vitnesmål hvaraf andras väl eller ve kan vara beroende
Utan att förbise anmärkta svårigheten för den till vanfrejd dömde att erhålla
arbetsförtjenst, anser jag arbetsgivare hafva rättmätiga anspråk att lagstiftaren
ej atsigtligen förleder honom att åt personer, som nyss begått vanfrejdande
brott, gifva förtroenden, som otvifvelaktigt i talrika fall komme att svikas,
(jenom Utskottets hemställan att förlust af medborgerligt förtroende kan
adomas på så kort tid som ett år, synes mig vara" gjordt hvad som göras
kan och bor i förevarande hänseende. Jag anser för den skull 5 kap. 3 8
böra erhålla följande lydelse: r
Dömes den som ej fyllt 15 år till straff för brott--påföljd
dömas. Brott som någon begått innan han fyllt 18 år skall ej
honom — —.
Ej blott från teoretisk synpunkt” utan äfven i rättvisans praktiska
intresse anser jag- betänkligt att såsom Utskottets hemställan i 5:te punkten
föranleder, lemna Fångvårds-styrelsen den godtyckliga makt, att i stället för att
fata verkställa en genom domstols laga kntftvunna beslut ådömd bestraffning
fata insätta den dömde i särskild anstalt ”så långt behofvet krafvel' och vida
utöfver (ten tid som måste bestämmas, derest straffet skulle fullbordas i statens
fängelse. Derest eu sådan anstalt skulle anses för eu straffinrättning kränktes
härigenom den dömdes rätt att efter undergående af ådömda straffet vara från
vidare påföljd af brottet fri. Vore den åtel- eu uppfostringsanstalt, så skulle
upptagandet i densamma helt och hållet sakna egenskap af straff. Staten har
redan beträd t den i förevarande hänseende enda riktiga vägen att inrätta för
unga förbrytare särskilda fängelser, hvari de kunna undergå en behandling, sonr
med bibehållande af sm egenskap af straff befordrar deras moraliska förbätt-
ung, och enligt Utskottets hemställan i 4:de punkten komme att åt vederbö-
rande beredas erforderlig frihet härutinnan.
På dessa skäl bär jag icke kunnat med min röst bidraga till den i öde
punkten föreslagna skrifvelsen.
TT 1 leende, på 6:te punkten biträder jag Utskottets hemställan, men anser
Utskottet hafva^1 motiven för densamma yttrat sig väl kategoriskt om för-
delarne af det så kallade progressiva fängelsesystemet. För min enskilda del
maste jag erkänna, att jag saknar tillförlitlig kännedom, huruvida fördelarne åt
detta system ”allestädes hvarest sådan tillämpning hitintills egt rum visat sig
sf uppenbart, att någon tvekan ej bör uppstå, att ju äfven vi böra ju förr
desto hellre tillegna oss detsamma”; åtminstone synes mig uttalandet häraf hvar¬
ken lämpligt eller behöflig^ då en utredning af frågan hos Kongl. Maj:t begärcs.”
13
Lag- Utskottets Utlåtande N:o 43.
åt Herr Friherre Nordenfalk, som i afseende å den i Utlåtandets 2:a
punkt gjorda hemställan instämt med Herr von Gegerfelt;
af Herr Gasper sson: ”Då Strafflagen i 5 kap. 1 och 2 §§ förklarar
brott vara strafflöst, då det begås af barn, som ej fyllt 15 år, ligger, på sätt
lätt inses vid en jemförelse med 6 §, skälet deruti, att barnet icke vid så tidig
ålder ännu har sitt förstånd så utveckladt, att det med säkerhet kan skilja
mellan godt och ondt och bedöma följderna af sitt handlingssätt, och jag tror
att lagen stödjer sig på gammal erfarenhet, då den antager 15 år såsom den
tid, vid hvilken förståndet vunnit den mognad, att en person bör fullt ansvara
för sina handlingar samt att efter denna ålder brottsligheten i allmänhet icke
kan anses upphäfd eller minskad på grund af bristande förståndsutveckling.
På dessa skäl och då straffet alltid bör mätas efter brottsligheten, finner jag
det stridande mot allmänna rättsgrunder att nedsätta ett i lag stadgadt straff,
endast på grund af den redan till förståndet fullt utvecklade brottslingens ålder, och
utsträcka detta ända till dess den brottslige uppnått 18 år, kan en verklig
fara för rättstillståndets upprätthållande derigenom uppstå. Detta gäller i ännu
högre grad om den unge förbrytaren får utan skärpning i straffet tid efter
annan begå itererade förbrytelser; ty om samma person flera gånger begår
enahanda brott, visar detta en högre grad af ondska och bör följaktligen också
föranleda strängare påföljd, dervid det ej bör lända den förhärdade brottslingen
till fördel eller minska hans straffbarhet, att han redan vid unga år beträdt
brottets bana.
Den särskilda påföljd af förlust utaf medborgerligt förtroende, som åt¬
följer straffet för vissa brott, är af den beskaffenhet, att det ej bör ådömas
under en så kort tid, som ett år. Vida lämpligare vore då att helt och
hållet eftergifva det i vissa fall, t. ex. då eu ung brottsling undergått bestraff-
iring i sådan förbättringsanstalt, som åsyftas i den föreslagna skrifvelsen till
Kongl. Maja, och under fängelsetiden genom godt uppförande lemnat grundad
förhoppning om fortfarande förbättring.
Af de skäl sålunda blifvit anförda, kan jag ej tillstyrka bifall till de
af Lag-IJ tskottet i förenämnda fall föreslagna lagförändringar;” samt
af Herr Holmberg, som instämt med Herr von Gegerfelt.
Herr von Sydow har begärt få antecknadt, att han i ärendets behand¬
ling inom Utskottet icke deltagit.