Den 20 Maj.
652
Tisdagen den 20 Maj 1873.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets den 19 dennes bordlagda
memorial:
N:o 105, med förslag till de sista afdelningarne af det nya regle¬
mentet för Riksgälds-kontoret;
N:o 106, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för Riksgälds-kontoret;
N:o 107, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
eftergift af statens på leveranskontrakt grundade fordringsanspråk
mot C. A. Svinhufvud samt hans löftesmän C. B. FitinghofF och A.
Hofman; samt
N:o 108, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o
104, angående Kongl. Maj:ts proposition om anvisande af medel till in¬
lösen för statens räkning af Kongl. svenska aktiebolaget för jernväg
mellan Köping och Hult tillböriga jernbanan från Örebro öfver Arboga
till Köping. ____
Efter föredragning af sammansatta Stats- och Banko-Utskottets
den 19 dennes bordlagda memorial N:o 6, med förslag till voterings¬
proposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Ut¬
skottets utlåtande N:o 4, rörande väckt fråga om slutbetalning af
Riksgälds-kontorets återstående skuld till Riksbanken för lån till 1808
och 1809 årens krigskostnader, blef den föreslagna voteringsproposi-
tionen af Kammaren godkänd.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att, enligt träffad
öfverenskommelse med Andra Kammarens Talman, omröstningar jern-
553
Den 20 Maj.
likt 65 § Riksdags-ordningen komme att anställas vid början af
Kamrarnes sammanträden i morgon.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 19 dennes bordlagda utlåtanden;
N:o oO, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden rörande skyldigheten att bygga och underhålla vägar och
broar, så ock om upphäfvande af 3 § i 25 kap. Byggningabalken;
N:o 51, i anledning af väckt motion, åsyftande rättighet för för-
samlingarne att använda kyrkomedel äfven till folkskolornas behof;
N:o 52, i anledning af väckt motion om antagande af ny diknings-
lag; samt
N:o 53, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behand-
ling af Utskottets utlåtande N:o 24, rörande väckta motioner om
ändring af gällande stadganden angående skyldighet att deltaga i
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.
Sedan Kammaren den 22 sistlidne Mars besluta, att med behand¬
lingen af Kammarens Tillfälliga Utskotts betänkande N:o 3, angående
aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning och förbättring af rikets anstalter för sinnessjukas vård, skulle
anstå, intilldess Riksdagen fattat beslut öfver Stats-Utskottets blif¬
vande utlåtande i anledning af en inom Andra Kammaren i samma
ämne väckt motion; blef först berörda betänkande nu föredraget;
och tillkännagaf undertecknad, att båda Kamrarne bifallit Stats-Ut¬
skottets i utlåtandet N:o 88 gjorda hemställan, “att Riksdagen måtte
i underdånig, skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta uppgöra
en fullständig plan för ett tillfredsställande ordnande af hospitals-
vården i riket samt till nästa Riksdag göra den framställning i ämnet,
hvartill omständigheterna må finnas föranleda".
Härefter anmälde sig och yttrade:
Herr Sundeil: Jag ber blott att få såga, att, med anledning af
det beslut vi i går fattade rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 88,
någon vidare åtgärd i anledning af Herr Widéns motion icke torde
erfordras.
Friherre Sprengtporten: Jag instämmer i den åsigt som utta¬
lats af den föregående talaren och hemställer derför att betänkandet
måtte läggas till handlingarne.
Ofverläggningen förklarades slutad och det föredragna betänkan¬
det lades till handlingarne.
564
Den 20 Maj.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 6 och 7 dennes bord¬
lagda betänkande N:o 11, angående stämpelpappersafgiften.
lista punkten.
Bifölls.
2:dra punkten.
Herr Bennich: Då i grundlagen stadgadt är att karta sigillata-
förordningen skall vara gällande tills den blir upphäfd, och då ej
något förslag om ändring deri nu blifvit framställdt, hemställer jag
att Kammaren måtte besluta, att punkten ej erfordrar annan åtgärd
än att läggas till handlingar^.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten lades till hand-
lingarne.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 6
och 7 dennes bordlagda utlåtande N:o 10, angående väckt fråga om
rättighet för församlingarne i Lunds stift och Halland att, under vissa
vilkor, förfoga öfver den till klockare nu utgående helgonskyld.
Herr von Sydow: Frågan om helgonskylden i Skåne tyckes vara
en af de frågor, som ej kunna falla; den har varit föremål för motion vid
riksdagarne flere gånger, och öfverläggningar hafva egt rum i båda Kam-
rarne, utan att dock leda till något resultat. Sista riksdagen be¬
rodde detta derpå att frågan kom så sent före,, att det ej var någon
tid öfrig till sammanjemkning af Kamrarnes olika beslut. Anlednin¬
gen hvarför denna fråga så ofta återkommer torde vara det missför¬
hållande, som eger rum och består deruti att helgonskylden uti olika
församlingar utgår för olika ändamål. Förhållandet är, såsom synes
af betänkandet, att denna afgift ursprungligen var afsedd för kyrko-
betjeningens aflöning och barnens undervisning, men att på 1820-talet
blef påbudet att eftergiften från en del församlingar skulle användas
till skolorna i stiftets städer. Detta väckte dock missnöje, som för¬
anledde Rikets Ständer vid en sednare riksdag att anslå ett kon¬
tant belopp till dessa skolor mot det att de församlingar, från hvilka
helgonskyld förut för detta ändamål utgjorts, skulle få sjelfva dispo¬
nera densamma; hvaremot församlingen, som ursprungligen utgjort
helgonskylden till klockarne, ej finge någon sådan dispositionsrätt.
Härigenom har inträffat, att några församlingar få använda helgon¬
skylden uteslutande för folkskolan och i samma mån fått sina utgif¬
ter derför minskade, under det i andra helgonskylden utgår endast
till klockarnes aflöning. Missförhållandet häruti träder ännu klarare
i dagen om två församlingar, som tillhöra nyssnämnde två olika kate¬
gorier, äro förenade till ett pastorat; tv i sådant fall får den ena
Den 20 Mai
.);>:>
församlingen i det närmaste ensam aflöna den gemensamma klockaren:
medan den andra kan använda den till klockarelön ursprungligen
anslagna afgiften för andra ändamål. Dessa förhållanden hafva tör-
anledt det missnöje, som gifvit sig luft i de år efter annat väckta
motionerna. Kammarens Utskott har ansett att någonting borde
göras och har derför föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, men
denna skrifvelse är ej lika med den skrifvelse Andra Kammaren
beslutit och hvilken går ut på att Kongl. Maj:t täcktes taga i nå¬
digt öfvervägande, om och i hvilken mån det må kunna medgifvas
församlingarne i Lunds stift och Halland rättighet att sjelfva för¬
foga öfver den helgonskyld, som till klockare af församlingarne
utgår, med vilkor dock. att denna afgift skall användas för det med
densamma ursprungligen afsedda ändamål: kyrkotjenstens uppehål¬
lande och barnens undervisning; äfvensom att Kongl. Maj:t måtte
i nåder tillse, om och huruvida i de församlingar, der ett sådant
förfogande öfver helgonskylden kunde komma att föranleda minsk¬
ning i klockarens lön, pastoratet i sin helhet må kunna tillförbin¬
das att efter samma grund emellan församlingarne, hvarefter helgon-
skylden från början utgått, ersätta denna förlust till de klockare,
hvilka redan erhållit fullmakt å tjensten vid den tid. då nådigt
beslut i fråga om dispositionsrätten öfver helgonskylden på nu före¬
slagna sätt kan komma att träda i verksamhet. Häraf inhemtas, att,
enligt Andra Kammarens beslut, det af mig omnämnda missförhål¬
lande skulle genast upphäfvas, utan att kloekarnes rätt derigenom
förnärmades, och församlingarne komma med afseende å helgonskyl¬
den att inträda alla i samma rätt. då deremot, enligt den af Första
Kammarens Utskott föreslagna skrifvelse, en sådan förändring först
skulle inträda efter de nuvarande kloekarnes afgång. För min del
skulle jag föredraga den lydelse för den underdåniga skrifvelsen.
som Andra Kammaren antagit, tv jag befarar att. om första Kam¬
marens Utskotts skrifvelse antages, kommer missförhållandet ej att
blifva häfdt utan får fortfara, såsom det nu i många år gått, ända
till dess alla församlingar i Skåne blifvit försedda med nya klockare,
hvilket torde dröja länge nog. Jag vågar derföre anhålla, att Första
Kammaren, med afslag å hvad dess Utskott tillstyrkt, måtte biträda
det beslut Andra Kammaren redan fattat.
Grefve Hamilton, Henning: Frågan om helgonskylden hal¬
sa ofta varit föremål för Riksdagens pröfning, att jag icke skall be¬
svära Kammaren med att ingå. i någon utförlig beskrifning af det
missförhållande, som med afseende derå egt rum, utan omedelbart
öfvergå till frågan hvarför Tillfälliga Utskottet ansett sig icke böra
tillstyrka Första Kammaren att biträda Medkammarens beslut. Detta
beslut innehöll tvänne bestämmelser, i hvilka Utskottet föreställde
sig att Första Kammaren icke skulle vilja deltaga. Den ena afser rubb¬
ning i det sätt, hvarpå helgonskylden utgår till klockare, som redan
hafva fullmakt på sin tjenst. Det är visserligen sann!, aU Andra
Kammaren förutsett att en sådan rubbning kunde iöranieda märk¬
ning i kloekarnes lön, och derför beslutit att sådana fall skulle
underställas Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, men detta är endast i
556
Den 20 Maj.
särskilda fall. Som regel kar Andra Kammaren uppställt, att kloc¬
kare, som har fullmakt å tjensten, skulle kunna nödgas att mottaga
lönen på annat sätt än fullmakten innehöll. Den andra omständig¬
heten är, att, enligt Andra Kammarens förslag, Riksdagen skulle
göra en framställning om huru förhållandet mellan två socknar, som
hafva gemensam klockare, skulle regleras i afseende å klockarens
aflöning. Det finnes emellertid särskilda författningar, som bestämma
församlingarnes skyldighet i afseende å bidragen till klockares aflö¬
ning. 1872 års Riksdag aflat visserligen en skrifvelse till Kongl.
Haj:t med framställning i syfte att åt församlingarne skulle öfver-
lemnas rätt att sjelfva bestämma klockares aflöning; men detta ärende
utgör föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och, enligt hvad i
Utskottets betänkande finnes omförmäldt, har Kammar-kollegium,
hvilket fått sig ålagdt att, efter vederbörandes hörande, afgifva un¬
derdånigt utlåtande, redan fått emottaga yttranden i frågan från åt¬
skilliga länsstyrelser. När en sådan reglering kommer att försiggå,
är det klart att församlingarne komma att, hvar och en efter de
grunder författningen bestämmer, deltaga i klockares aflöning, men
det kan ej vara rätt att Riksdagen på förhand uttalar sig huru en sak
skall regleras, som redan utgör föremål för nådig pröfning och hvil¬
ken Kongl. Maj:t under tiden på grund af besvär i särskilda fall kan
afgöra efter omständigheterna. Det är i dessa båda punkter som
Första Kammarens Utskott ansett sig böra afvika från Andra Kam¬
marens beslut, och vågar jag hemställa om bifall till hvad Tillfälliga
Utskottet här föreslagit.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr (Trefven
och Talmannen upptagit de gjorda yrkandena å dels bifall till det
förevarande utlåtandet och dels afslag derå samt antagande af Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut; framställdes proposition på bifall
till utlåtandet och besvarades med ja.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den G och
7 dennes bordlagda utlåtande N:o 11, angående väckt fråga om åt-
gärdes vidtagande för bevakande af statens rätt och fördel i afseende
på de egendomar i Norrbottens län, som för närvarande innehafvas
åt engelska bolaget “The new Gellivara Company Limited",
Herr Faxe: Såsom Kammarens ledamöter behagade inhemta af
min reservation, har jag visserligen instämt i det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit, men skilt mig i fråga om motiven. Förhållandet
är nemligen det, att redan vid 1860 års riksdag afläts en skrifvelse i
samma ämne till Kongl. Maj:t. Deröfver hördes Kammar-kollegium
och Skogskomitéen, och efter hvad de sammanstämmande antogo, var
det tre klasser af egendom tillhörande Gellivaraverken, hvarom skulle
vara fråga, nemligen: dels Meldercreutska och Hermelinska odlings-
distrikten, dels Korpfors och Rensundsfors jern verksanläggningar med
dertill anslagna skogar, dels ock Avafors masugn och Hvitåfors bruks
557
Den 20 Mai.
koldistrikts skog. Myndigheterna utgingo från den åsigt, att då
innehafvare antingen underlåtit att drifva de bruk och masugnar,
för hvilka de fått sig skogsmarker anvisade, eller ock under en längre
följd af år icke fullgjort hvad som blifvit föreskrifvet angående ny-
byggens uppodling och bebyggande, så hade de förverkat sin rätt
till dessa skogsmarker. När ärendet 1872 förekom hos Kongl. Makt
till afgörande, förklarade Kongl. Ma.j:t, att pröfning af privilegiifrä-
gan icke borde omedelbart hos Kongl. Maj:t ega rum, men att kolle¬
giets och komitéens hemställanden och förslag skulle tagas i öfver¬
vägande vid de i orterna förefallande afvittringar och kronans ombud
då hade att bevaka kronans rätt. Vidare är i ärendet upplyst, att inne-
hafvaren af Gellivaraverken under 1860-talet. “the Gellivara Company
limited , fatt fasta pa dessa egendomar, samt att egendomarne numera
öfvergått till Bankiren Giles Loder, hvilken derå ock vunnit lagfart.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott har nu förklarat, att frå¬
gan, huruvida dessa skogsmarker må anses förverkade på den grund
att innehafvarne icke fullgjort hvad som är stadgadt angående bruks¬
drift, synes tvifvelaktig, men att deremot kronan torde kunna grunda
anspråk om återvinning på försummelsen att anlägga och uppodla
nybyggen-. Vidare har Utskottet ansett den meddelade fastan och
lagfarten icke utgöra hinder för återvinning. Angående dessa frågor
tror jag dock att Riksdagen icke bör uttala sig, och det är derföre
jag ej kunnat godkänna Utskottets motivering, men jag tror att Riks¬
dagen ändock har tillräckliga skäl för en underdånig skrifvelse i den
omständighet att, enligt hvad upplyst blifvit. det ännu dröjer länge
innan någon afvittring i lappmarken kommer till stånd, och således
en pröfning af frågan, i den ordning Utskottet ansett lämplig, skulle
kunna alltför länge låta vänta på sig. Denna omständighet utgör
det skäl, hvarför jag anser Riksdagen böra lins Kongl. Maj:t anhålla,
det han ville omedelbart och genast verkställa en sådan undersökning
af ärendet som blifvit ifrågasatt.
Herr Nordström: Då man uppmärksamt genomläser Andra
Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande, hvars antagande denna
Kammares Tillfälliga Utskott tillstyrkt, finner man det vara affattadt
i så moderata ordalag och lemna så fullt rum åt pröfning af alla om¬
ständigheter, så väl de rättsliga som de ekonomiska, att det synes
mig. att icke några betänkligheter kunna finnas mot att öfversända
denna skrifvelse till Kongl. Maj:t, som då lärer vidtaga de åtgärder,
k vilka han kan finna lämpliga för att inhemta upplysningar öfver
Gellivaraverkens nu varande tillstånd och förvaltning, samt fortfa¬
rande rätt att åtnjuta desamma tilldelade förmåner, äfvensom taga i
öfvervägande, om ytterligare åtgärder påkallas för att bevaka0det
allmännas rätt. Man kan icke,. synes det mig, mera hofsamt yttra
sig i en fråga, hvilken obestridligen har många sidor att öfverväga,
än som Andra Kammarens Tillfälliga Utskott i sitt särdeles omsorgs¬
fullt affattade betänkande gjort. Jag får således yrka, att Utskottets
hemställan måtte bifallas.
Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Den 20 Maj.
558
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 7 och 9 dennes
bordlagda memorial N:o 89, angående ett Höganäs stenkolsverk be-
viljadt och från Statskontoret utbetaldt statsbidrag.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats- och Banko-Ut¬
skottets den 7 och 9 dennes bordlagda utlåtande N:o B, _i anledning
af fullmäktiges i Banken och Riksgälds-kontoret framställningar i fråga
om förberedande undersökningar rörande Kongl. hofstallets förflytt¬
ning samt uppförande af nytt riksdagshus å Helgeandsholmen, äf¬
vensom Riksbankens och Riksgälds-kontorets förläggande till samma
holme.
Föredrogs ånyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 7 och 9
dennes bordlagda memorial N:o 12, i anledning af återremiss af
3:dje och 4:de punkterna i Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8,
angående kurhusafgiftens upphörande och densammas ersättande med
en personlig sjukvårdsafgift.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings-
Utskottets den 7 och 9 dennes bordlagda betänkande N:o 13, angå¬
ende åtskilliga ännu oafgjorda frågor rörande tullbevillningen.
lista punkten.
Lädes till handlingarne.
2:dra och 3:dje punkterna.
Biföllos.
vnkten.
Herr Rydqvist: Jag har för min del ingenting att erinra mot
ifrågavarande förslag, men jag anser mig pligtig att fästa uppmärk¬
samhet på den besynnerliga inkonseqvens, hvartill Bevillnings¬
utskottet här gjort sig skyldigt. Då för någon tid sedan fråga var om
försändning af bränvin inom landet, hade Utskottet föreslagit, att brän-
vinet skulle åtföljas af tillverkarens eller försäljarens på “tro och
heder11 afgifna bevis, att bränvinet icke blifvit i riket olofiigen in-
fördt. Jag påyrkade då, att beviset skulle utfärdas “under edlig för¬
pligtelse11, och betänkandet återremitterades äfven, men Utskottet an¬
såg det vara för mycket begärdt, att beviset skulle utfärdas under
edlig förpligtelse. Här åter, då fråga är om att en fabrikant skall
få restitution, anses en försäkran under edlig förpligtelse behöflig.
Mot detta villkor har jag, som sagdt, intet att invända, men att i
två så lika fall fordra olika slags bevis, synes mig vara mycket in-
Deri 20 Maj.
559
konseqvent. Och det är detta jag velat hafva till protokollet an¬
märkt.
Grefve Mörner, Carl Göran: Såvidt jag kan se, innehåller
detta moment åtskilligt, som är outförbart och som kommer att för¬
anleda till osanna intyg. Det lärer väl knappast finnas någon, som
kan följa en fabrikants alla åtgärder så, att han kan bestyrka en så¬
dan försäkran som här omtalas. Men allt är väl, blott man får gorå
många undantag och öppna porten för alla möjliga underslef.
Herr Bennick: Det besynnerliga, som den förste talaren fann
i Utskottets förslag, tror jag låter lätt förklara sig deraf, att det
förslag, som här föreligger, icke är något annat än ett bibehållande
af gamla tulltaxeunderrättelsernas föreskrifter, i hvilka man endast
inskjutit en hänvisning för de nya artiklar, för hvilka restitution blif-
vit medgifven. Hvad beträffar det af samme talare omnämnda bevis
vid försändning af bränvin, för livilket Utskottet föreslagit en ny
form, så afsågs dermed ett nytt stadgande i en annan författning.
Att Utskottet icke här förändrat hvad sedan lång tid tillbaka varit
föreskrifvet angående vilkoren för tullrestitution, kommer sig deraf,
att Utskottet icke ansåg sig böra föreslå en vidsträcktare förändring
än som af de nya förekommande artikiarne föranledes. Hvad som
är besynnerligt är, att den ärade talaren, som var så missnöjd med
uttrycket “på tro och heder", nu också är missnöjd då detta uttryck
ej användes.
Med anledning af den siste talarens anmärkning ber jag få på¬
peka, att detta moment icke föreskrifver, att vittnena skola vara
närvarande vid fabrikationen, utan endast intyga, att fabrikanten
skrifvit sitt namn under försäkran, och det måtte de väl vara i till¬
fälle att göra, utan att ständigt uppehålla sig vid fabriken. Äfven
denna föreskrift är icke ny, utan har häfd för sig och bör således
äfven af den ärade talaren kunna godkännas.
Grefve Mörner: Om meningen vore den af den siste talaren
angifna, så skulle efter vanligt språkbruk ej orden “bestyrkta för-
säkran“ användts, utan “bevittnade försäkran", ty om två personer
“bestyrka" ett intyg, så är det ej namnteckningens riktighet, utan
intygets innehåll som de bekräfta. Jag skulle anhålla, att någon af
Herrar akademici ville yttra sig i frågan.
Herr Hy dqvi st: Med anledning af Herr Bennichs yttrande
torde jag få erinra, att jag så mycket mindre opponerat mig mot att
intyget skulle afges under edsförpligtelse, som jag i mitt första an¬
förande bestämdt förklarat att jag mot ett sådant vilkor icke hade
något att invända. Min anmärkning gällde endast inkonseqvensen,
och att Utskottet gjort sig skyldigt till en inkonseqvens, kan väl ej
bestridas.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
560
Den 20 Maj.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den 7
och 9 dennes bordlagda utlåtande N:o 3, i anledning af väckt förslag
om införande i gällande lag för enskilda banker af en föreskrift rö¬
rande sedelstockens beräkning.
Herr Nordström: Det går genom hela detta betänkande en
ton, som likasom ville antyda, att Utskottet ei rätt kunnat fatta hvad
motionären egentligen velat säga och lägga till grund för sitt förslag.
Sådant kan i allmänhet verkligen hända; men i synnerhet händer
det, när man ej vill fatta hvad som åsyftas. Motionen är ockisjelf-
va verket skrifven med mycken återhållsamhet; den har mera sett på
det åsyftade målet, än på de äfven dessutom väl bekanta anlednin-
garne dertill. Men, enär det nu visar sig vara nödigt att närmare
framhålla äfven dessa, så torde några meddelanden i sådant afseende
tillåtas.
Af de vid nästförlidne November månads utgång afgifna bank¬
rapporter inhemtas, att de enskilda sedelbankernas inneliggande riks-
myntskassa upptogs till högre belopp, än Riksbankens hela utelöpande sedel¬
stock vid samma tid; den förra upptogs till 35,168,178; den sednare ut¬
gjorde 32,744,404 R:dr R:mt. 1 detta sednare belopp ingingo äfven
alla sedlar på en riksdaler, uppgående till omkring 7,000,000 R:dr;
och som högst sannolikt är, att dessa till vida större delen voro sprid¬
da i allmänhetens händer, torde man på denna grund kunna afräkna
0 millioner, och vidare såsom i kassorna inneliggande 2 millioner.
Af sedlar på högre valörer kunna derjemte väl minst ^iT:del af en¬
skilda sedelbankernas sedlar, eller omkring 3 millioner, antagas cir¬
kulera i allmänhetens händer; hvadan, om dessa 5 + 2 + 3 = 10 mil¬
lioner afräknas från Riksbankens ofvannämnda sedelstock, 22,744,404
R:dr återstå såsom det högsta belopp af riksbankssedlar, som nämnda
dag, den 30 November, rimligtvis kunde ligga inne hos de enskilda
sedelbankerna och dessas vexlingsombud, ehuru dessa banker likväl
då uppgåfvos hafva en inneliggande riksmyntskassa af mer än 35
millioner. Förhållandet synes vara oförklarligt, om det vore sannt.
Det torde dock på ett sätt kunna förklaras, vid uppmärksam läsning
af de i tryck utkomna sednaste berättelserna om bankinrättningarnes
ställning för särskilda tider.
Sålunda finner man af den med Post- och Inrikes-tidningar i
tryck utdelade rapporten om ställningen den 28 nästförlidna Februari,
att, till exempel, Skandinaviska Kredit-aktiebolaget i Stockholm denna
dag hade:
på upp- och afskrifningsräkning innestående ............ R:dr 13,717,235,
utelöpande postremissvexlar .......................................... „ 1,230,125,
R:dr 14,947,360;
ett belopp, som vid anfordran skulle utbetalas. För att möta detta
högst betydande utgiftsbelopp,uppgifves bankens tillgångar hafva varit:
på löpande räkning i Riksbanken .................................... R:dr 200,000,
1 hufvud- och afdeJningskontoren, riksmyntskassa......... „ 173,713,
sedlar utgifna af enskilda banker .................................... „ 118,701,
R:dr 492,414;
hvaraf
Den 20 Maj.
561
hvaraf skulle följa, att kassan utgjorde 3{- procent af de vid anfor¬
dran betalbara förbindelserna. Denna företeelse i bankrörelseväg
vore underbar, så vida ej Skandinaviska banken samtidigt innehaft
vexlingsmedel för 13 enskilda sedelbanker till belopp af R:dr 6.296,158.
Också är det en märkvärdig företeelse, att, enligt hvad af berättel¬
serna kan inhemtas, vid qvartalsperiodernas utgång, då kassorna i
enskilda bankerna skola granskas, Riksbanken mycket strängt anli¬
tas. Sålunda uttogos omkring den 31 sistlidne December på inne-
stående behållningar å räkningar i Riksbanken öfver 4 millioner R:dr;
men när sagda räkenskapsdag var förbi, inflöto genast åter på samma
räkningar i Riksbanken omkring 3 millioner. Att siffrorna i qvar-
talsrapporterna icke med visshet uttrycka de enskilda bankernas se¬
delrörelse kan således häraf slutas, och hemställes för öfrigt till här¬
varande ledamot af Skandinaviska kreditbolagets styrelse och tillika
nu ledamot af Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet, huruvida icke
det nyss uppgifna öfverensstämmer med rätta förhållandet.
Men huru förfara nu i detta hänseende enskilda bankerna? Man
kan tänka sig det sålunda: en enskild sedelbank aftalar med" t. ex.
ett kreditbolag om ombesörjande af den förras sedelinvexling i Stock¬
holm. Hvad en bank härutinnan kan göra, kunna många göra, till
fördel särskilt för bolaget. Aftalet innehåller, att deri förra skall
hos det sednare insätta de för invexlingen afsedda medel på upp- ock
afskrifning sräkning mot erhållande af ränta till 1 ä 2 procent pro anno.
Af dessa medel aftagas för invexlingen t. ex. 50,OCX) R:dr, som såle¬
des utgöra den egentliga vexlingskassan, och när de åtgått, öfver-
flyttas för ändamålet ytterligare t. ex. samma belopp. Men alla de
medel, som af enskilda bankerna enligt aftal insändas, användas för
öfrigt i kreditbolagets utlåning srörelse. Båda parterna vinna derpå:
den enskilda sedelbanken, genom räntan på upp- och afskrifnings-
räkningens behållningar samt den på dessa grundade sedelemission;
kreditbolaget, genom den från utlåningsrörelsen inflytande högre rän¬
tan; men huruvida ett sådant förfarande må vara nyttigt för den en¬
skilda banksedelstockens säkerhet, är en annan fråga. Att för öfrigt
.sagda aftal väl kan begagnas såsom medel för spridning af en pri¬
vatbanks sedlar, utan full motsvarighet i de garantifonder, på Indika
sedel emissionen enligt lag får grundas, behöfver här ej särskildt nämnas,
då ofvanuppgifna sedelstocksförhållanden derom lemna så klara bevis.
Synnerligen uppmärksamhet värdt är ock till sitt innehåll det
intyg, som af kronans ombud vid qvartalsinventeringarne nu plägar
utfärdas. Tillförene lydde det sålunda:
Kassabevis.
Sedan N. N:s banks egen kassa blifvit denna dag i behörig ordning
inventerad och riktig befunnen, företogs samtidigt uppräknande af
de främmande bankers vexlingskassor, Indika af N. N:s bank inne-
hafvas i egenskap af vexlingsombud, och befanns härvid N. N:s En¬
skilda banks egen vexlingskassa innehålla R:mt----•— R:dr--
öre rrti rikets mynt och Riksbankens sedlar, hvilket härmed intygas.
den 31 December 1868.
Namn.
Kronans ombud vid N. N:s bank.
Riksd. Prof. 1873. 1 Afd. i Rand.
36
562
Den 20 Maj.
mig
dag
Numera lyder det sålunda:
Attest.
Vid företagen qvartalsinventering utgjorde, enligt N. N:s banks
förevisade bok, N. N:s Enskilda banks tillgodohafvande denna
R:mt---II:dr--öre. betygar.
den 31 September 1872.
Namn.
Kronans ombud vid N. N:s bank.
I det sednare intyget omtalas ej engång någon vexling skassa, ehuru
tillvaron och beloppet af en sådan dock särskildt borde uppgifvas,
för att den enskilda bankens totala sedelemission må kunna kontrol¬
leras. Hvilken auktoritet som utfärdat formuläret till det förra in¬
tyget, och hvilken godkänt och fastställt det sednare, är mig obe¬
kant; men af största vigt vore att känna det, enär det är otänkbart,
att kronans ombud efter eget behag finge dressera innehållet. För¬
modligen är det i Finans-departementet, som upplysning härom borde
sökås.
Nu gick motionen ut uppå, att en föreskrift i lagen om enskilda
sedelutgifvande banker måtte införas derom, att såsom enskild banks
utelöpande sedelstock skulle beräknas ej allenast alla de sedlar, som
af dess hufvud- och afdelningskontor blifvit omedelbart i cirkulation
försatta, utan ock de belopp, som till bankens specielt antagna vex-
lingsombud blifvit öfverlemnade, äfven om de ännu ej hunnit af dessa
ombud i cirkulation försättas. Utskottet har deremot hemställt, att
motionen ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda. För min
del har jag alltid uppträdt såsom försvarare af det enskilda sedel-
bankssystemet, under förutsättning, att garantierna för sedelemissio¬
nen vore solida, fasta och strängt kontrollerade. Att i nu gällande
lag derom åtskilligt icke vore väl beräknadt och ändamålsenligt har
jag dock likaledes alltid påstått; men att sådana extravaganser, som
de ofvan tecknade, skulle få oanmärkt passera, har jag icke hittills
kunnat föreställa mig. Jag finner emellertid nu, att frågan äfven för
tillfället är dömd att falla för de obotfärdigas förhinder, och låter
derför dervid bero till nästa riksdag.
Herr Wallenberg. Jag är icke i tillfälle att kontrollera de
siffror, som blifvit uppgifna af den siste ärade talaren, och äfven om
jag kunde det, skulle jag icke nu ingå i en sådan granskning, enär
det icke är nödvändigt för att uttala eu åsigt om det som motionen
innehåller. Jag ber nu endast få, med anledning af hvad som före¬
kommer i motionen och betänkandet, yttra några ord, på det att icke
mitt stillatigande må tolkas såsom ett godkännande af förhållanden,
som böra ändras.
Motionen innehåller en tydlig önskan, att uti lagstiftningen för
de enskilda bankerna måtte intagas en föreskrift af innehåll: “att så¬
som enskild banks utelöpande sedelstock skola anses och beräknas,
icke allenast alla de banksedlar, som af samma banks hufvud- och
afdelningskontor blifvit omedelbart i omlopp försatta, utan ock de
banksedlar, som till bankens, specielt för sedelspridning, antagna
vexlingsombud blifvit öfverlemnade, äfven om dessa banksedlar ej
563
Den 20 Maj.
ännu hunnit af ombuden i omlopp försättas11. Efter min uppfattning
af gällande lagstiftning är det förfaringssätt motionären påpekat inga¬
lunda tillåtet. Om lagen icke tillämpas, är en annan sak, men säkert
är, att när författningen antogs, tänkte sig ingen att någon bank¬
styrelse skulle kunna i andra händer lägga en hel eller half million
riksdaler i egna banksedlar för hvad ändamål det vara må, utan att
desamma skulle såsom utelöpande anses. Detta är icke blott bank¬
lagstiftningens anda, utan äfven dess klara och tydliga ordalydelse.
Den ärade motionären har citerat åtskilliga siffror som, såvidt
jag rätt uppfattat, skulle visa att Skandinaviska Kredit-aktiebolag et
icke kunde anses klanderfritt hafva förfarit i denna fråga. Men jag
som mycket väl känner denna penningeinstitutions sanktionerade
bolagsordning, ty jag var med om att utarbeta densamma, är öfver-
tygad om, att Kredit-bolaget eger full rätt och befogenhet att drifva
ali slags pennmgerörelse. Det kan vara, om styrelsen behagar, en
credit mobilier; det kan, om så behagas, fungera såsom bank, ja, till
och med utgifva egna obligationer, såsom hypotekskassorna bruka.
Det finnes således ingenting som hindrar dess befogenhet att åtaga
sig sedelspridning för en sedelutgifvande bank. En annan sak är,
huruvida det kan anses lämpligt att en enskild bank bortarrenderar
sm obegagnade sedelutgifningsrätt? Det vore emellertid högst be-
klagligt om. ett sådant undantagsfall skulle föranleda en lagstiftning
för de enskilda bankerna, af den beskaffenhet, att de nya bestämmel¬
serna hämmade den legitima bankrörelsen uti dess gagnande verk¬
samhet.
Med anledning af Utskottets betänkande vågar jag påstå, att
Utskottet icke besvarat motionen annat än på ett mycket undvikande
sätt. Utskottet har icke upplyst att det missförhållande, motionären
påpekat, kunde genom nu gällande banklagstiftnings tillämpning af-
hjelpas, utan Utskottet har derom yttrat rakt ingenting och haft sig
intet bekant. Nå, man vet icke mer än man vill veta — men seder¬
mera hai Utskottet, för sitt afstyrkande, begagnat en motivering, som
skulle kunna passa till en underdånig skrifvelse med begäran om en
revision _af hela banklagstiftningen, hvarom ingen motion nu blifvit
väckt. ^ dag tycker att. för den händelse man afser en sådan revision
man då klart och tydligt bör derom hafva framställt förslag, hvaruti'
man Öppet skulle angifva sina anmärkningar, så att de kunde här
blifva diskuterade. Om så icke sker, löper man fara att bank¬
lagstiftningen blir ensidigt ändrad och att det nya blir sämre än det
gamla. ^ Jag bestrider icke att banklagstiftningen kan förbättras,
men fråga derom bör i vanlig ordning väckas och icke bringas å
bane på sätt som här synes hafva varit afsigten. Om något i den
vägen skall göras, så bör det ske snart, emedan flertalet af de en¬
skilda bankernas oktroj er inom några år skola förnyas. Personer
finnas, som föreställa sig att de enskilda bankerna kunna ersättas
medelst bankinrättningar utan sedelutgifningsrätt och utan solidarisk
ansvarighet, men jag är öfvertygad att det experimentet kan komma
att ådraga allmänna rörelsen ganska känbara uppoffringar, och att
om dylikt försökes i stor skala, det är föga troligt att det kommer
art ega bestånd. Emellertid är alltid bäst att ingenting lemnas
564
Den 20 Maj.
sväfvande och det vore derföre önskvärdt att. när man tager ihop
med banklagstiftningen, man då jemväl uppgjorde förslag till lag för
sådana bankinrättningar, som icke utgifva egna banksedlar och hvars
delegares ansvarighet är begränsad till det belopp en hvar tecknat.
Vid 1868 års riksdag godkändes två lagförslag, det ena för solidari¬
ska bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar, det andra för icke
solidariska bankbolag utan rätt att utgifva egna banksedlar Det sist¬
nämnda förslaget blef icke sanktioneradt, emedan dåvarande regerin¬
gen ansåg föga sannolikt att sådana bolag skulle uppkomma och att,
ifall de bildades, de då kunde anses höra under lagen om aktiebolag.
Till följd häraf kan en bank såsom grundfond hafva sina delegares
blanka reverser; hvilket man för andra industriela bolag numera
undviker; åtminstone vet jag att den nuvarande civilministern sokt
motarbeta detta olämpliga sätt att bilda ett bolags grundfond. Man
må icke föreställa sig att detta slags bankinrättningar sakna forma-
gan att ställa till förvirring. En utelöpande sedelstock ar icke den
enda skuld som kan bringa en bank i förlägenhet, och de icke soli¬
dariska bankinrättningarne blifva alltid mera ömtaliga under tidei af
svåra pröfningar. ... ,, . ,
Jag bär ingen anledning begära någon proposition, aldra minst
då motionären icke funnit sig föranlåten begära någon sådan; men
jag har ansett mig nödsakad att i denna fråga uttala mina asigter,
öfvertygad som jag är att motionärens afsigter varit goda.
Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lag-Ut skott et eden 7
och 9 dennes bordlagda utlåtande N:o 4. i anledning af vackt inslag
om införande i gällande lag för enskilda sedelutgilvande banker af
en föreskrift rörande skyldighet for dem att i hufvudstaden halla
gemensamt kontor för sedlarnes invexling.
Grefve Mörner, Oscar: Lika litet då detta betänkande, som
då det föregående justerades, både jag tillfälle att öfvervara det
Sammansatta Utskottets sammanträde, och jag far detta nu anmäla,
enär jag icke kan gilla motiveringen i detta betänkande, syuneiligast
då iagBhtt finner en [rankt så lydande: “Utskottet får för sm del
fästa uppmärksamheten derpå, att, om anledning finnes eller skulle
visa sig, att missbruk verkligen ega rum, Kong!. Maj:t ar fullt oför¬
hindrad både att låta undersöka förhållandet och att medlem sadana
förordnanden, hvarigenom missbruken ma blifva undanröjda . r o
min del accepterar jag icke den åsigten, att Kongl. Maj:t skulle ega
någon ensidig rätt i fråga om banklagstiftningen, och denna mm pro¬
test har jag velat till protokollet anmäla.
Herr Wallenberg: I afseende på den här förevarande motio¬
nen har Utskottet uttalat en åsigt, som är fullt riktig. Ma,n hvarken
kan eller bör ålägga någon sedelutgifvande bank den bestamda skyl-
Den 20 Maj.
565
digheten att invexla sina sedlar på mer än ett ställe och detta är
alldeles gifvet uti bankens hufvudkontor. Detta är en princip, som
öfver allt måste erkännas, ock frånträder man den och begär att
samma bank skall invexla på flere ställen, så kan det lätteligen in¬
träffa, att invexlingen icke sker på något ställe. Jag kan icke heller
biträda motionärens förslag, att i hufvudstaden skulle upprättas ett
vexlingskontor, utgörande ett slags enskildt embetsverk, under inse¬
ende af en Kong!, kommissarie, ty man kan icke begära, att ban¬
kerna skola såsom säkerhet antaga en instruktion och en kontrollants
attest, då det måhända gäller millioner. Om man deremot vill, att
Riksbanken skall åtaga sig ett sådant uppdrag, så är det något helt
annat, och säkert är, att ingen enskild bank skall hafva något att
deremot invända, ty i Riksbanken finnes vana vid att sköta dylika
affärer, och Riksbankens ansvarighet för emottagna vexlingsfonder är
för de enskilda bankernas säkerhet lika nödvändig som fullt betryg¬
gande.
Jag har blott velat uttala såsom min åsigt, för det första att,
om man bestämmer, att de enskilda bankernas sedlar skola invexlas
på flera ställen, så gör man något, som ovilkorligen är oriktigt, och
för det andra att, om man i hufvudstaden försöker att inrätta en
vexlingsbyrå, så blifver bankernas trygghet uppoffrad eller åtminstone
satt på spel.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att Herr Nordström hade yrkat afslag å utlå¬
tandet och bifall till den i ämnet väckta motionen; framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till utlåtandet och, då
dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej. förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Banko- och Lagutskot¬
tets den 7 och "9 dennes bordlagda utlåtande N:o o, i anledning af
väckt motion, att ansvarighetslagen för den 12 September 1868 för
de af Riksdagen förordnade ledamöter i styrelserna för Riksbankens
lånekontor i orterna måtte förklaras gällande för de styrelser, som
hädanefter komma att af fullmäktige förordnas.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 9 och 10 dennes
bordlagda utlåtanden:
N:o 94, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition angående
lindring i roteringen för hemman i Offerdals socken af Jemtlands län;
N:o 9o, i anledning af väckt motion om förtydligande af Kongl. kun¬
görelsen den 30 December 1863. angående upphörande af grundräntas
utgörande af såg- och mjölqvarnar m. m.;
N:o 96, i anledning af väckt motion om upphörande af hemman¬
talet såsom beskattnings- och delningsgrund m. m.; samt
566
Den 20 Mai.
N:o 97, i anledning af väckta motioner om lindring i rustnings-
besväret.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den 16
och 17 dennes bordlagda utlåtande N:o 6, i anledning af väckt mo¬
tion om skrifvelse till Kong! Maj:t rörande åvägabringande af mynt¬
konvention med Danmark och om antagande af dermed i samband
stående lagar.
Härvid anmälde sig och yttrade:
Herr vice Talmannen: Jag får vördsamt hemställa, att detta
utlåtande måtte blifva föredraget i följande ordning, nemligen först
punkten l:o) i Utskottets utlåtande, 'derefter de 16 första paragra¬
ferna i lagen om rikets mynt, dernäst § 17 i samma lag, derpå den
efter lagen förekommande sluthemställan, vidare de B första paragra¬
ferna i lagen om öfvergången till det nya myntsystemet, derefter
§ 4 af samma lag, så §§ 5 och 6 i lagen, och slutligen andra punkten
af Utskottets hemställan.
Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, till denna hemställan
lemnat bifall, föredrogs
lista punkten.
Grefve Hamilton, Henning: För att bedöma Utskottets för¬
slag i denna punkt måste man återgå till den behandling, Riksdagen
gifvit åt Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets betänkande N:o
1, och de förslag, som af Utskottet i detta betänkande voro fram¬
ställda. Utskottet började der med att redogöra för den konvention,
som blifvit afslutad mellan Konungen af Sverige och Norge och Ko¬
nungen af Danmark, under förbehåll af representationernas bifall,
och tillstyrkte godkännandet af denna konvention, hvilken också af
Riksdagen antogs. Derpå framställde Utskottet för Riksdagen det
lagförslag i afseende på rikets mynt, som varit af Kong! Maj:t
framlagdt, och slutade sin framställning dermed, “att Riksdagen
måtte för sin del antaga det af Kong!. Maj:t framlagda förslag till
lag om rikets mynt, med de ändringar i 16 § af samma lag, som
här ofvan af Utskottet föreslagits", och äfven denna punkt blef
af Riksdagen godkänd. Slutligen framlade Utskottet förslag till
lag om öfvergången till det nya myntsystemet och slutade äfven
der sitt betänkande med de orden: “att Riksdagen må för sin del
antaga det af Kongl. Maj:t framlagda förslag till “lag om öfvergån¬
gen till det nya myntsystemet", med allenast den ändring i 1 §, som
af Utskottet här ofvan är föreslagen". Likaledes denna punkt
blef af Riksdagen bifallen. Följden häraf är att, om icke någon motion
om ändring i dessa lagar mellankommit, hade Riksdagen till Kongl.
Maj:t aflåtit en skrifvelse, uti hvilken den, med tillkännagifvande af
sitt bifall till myntkonventionen, tillika anhållit, att Kongl. Maj:t
Den 20 Maj.
567
ville godkänna de förslag till lagar angående rikets mynt och öfver-
gången till det nya myntsystemet, som af Riksdagen blifvit antagna.
Dessa lagar, hvilkas antagande, såsom nyss är visadt. blifvit ställdt i
något beroende af konventionens öde, äro således i närvarande ögon¬
blick ingalunda förfallna, utan ega kela den kraft Riksdagen kan
gifva dem. Nu har likväl Sammansatta Utskottet i första punkten
af sitt förevarande utlåtande hemställt: “att Riksdagen måtte i un¬
derdånig skrifvelse anhålla, att, sedan Norska Storthinget vägrat sitt
bifall till den emellan Sverige, Norge och Danmark, under förbehåll
af vederbörande representationers samtycke, den 18 December 1872
afslutade myntkonvention, och denna konvention jemte de i samman¬
hang dermed af Riksdagen för dess del beslutade särskilda lagar om
rikets mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet härigenom
förfallit11 etc. Detta är emellertid ett förhållande, som, enligt hvad
jag nyss haft äran anmärka, icke eger rum, ty dessa lagar hafva
icke förfallit och kunna icke vid denna riksdag förfalla, utan ett
af Riksdagen särskildt fattadt beslut. Jag hemställer derföre, att
Kammaren måtte, med godkännande i öfrigt af denna punkt, ur den¬
samma utesluta orden: “jemte de i sammanhang dermed, af Riksdagen
för dess del beslutade särskilda lagar om rikets mynt och om öfvergången
till det nya myntsystemet?.
Herr von Gfegerfelt: Utan att vilja genom något yrkande
motsätta mig den siste talarens framställning, hvilken jag vet öfver-
ensstämmer med Talmanskonferensens åsigt, anhåller jag blott att till
försvar för Utskottet få yttra några ord. Hela Kongl. Maj:ts propo¬
sition utgick från den åsigten, att vårt myntsystem borde grundas
på gemensamhet mellan de tre nordiska rikena i enlighet med den
konvention, som blifvit afslutad, och de särskilda lagarne utgjorde.en-
dast ett appendix till konventionen, såsom äfven på flera ställen i
propositionen finnes uttryckt. Utskottet har också i sin tillstyrkan
yttrat, att “det i Kongl. Maj:ts proposition innehållna förslag till lag
om rikets mynt meddelar allenast de i öfverensstämmelse med kon¬
ventionen affattade stadganden, som äro konstitutiva för Sveriges nya
myntsystem, och är af följande lydelse11. Frågan huruvida Riksdagen
skulle vara benägen att antaga dessa lagar och grunda ett nytt
myntsystem, på guld, oberoende af hvarje konvention, har ännu icke
utgjort föremål för Riksdagens pröfning, åtminstone var icke menin¬
gen den vid ärendets förra handläggning, och säkerligen skulle mån¬
gen, som var villig att gå in på konventionen, icke velat antaga
dessa lagar särskilda. Jag har emellertid, såsom jag förut nämnt,
intet yrkande att framställa; blott man vinner det önskade resultatet,
kan det vara likgiltigt, huru Riksdagens föregående beslut tolkas.
Herr Wall enberg: Jag är icke benägen att bifalla en sådan
skrifvelse som här är föreslagen, och jag kan icke underlåta att fästa
Herr Talmannens uppmärksamhet på det betänkliga uti att ingå en
separat konvention med Danmark och icke heldre till ett bommande
år uppskjuta beslutet om det nya myntsystemet, ifall det verkligen
skall anses så förträffligt. Yi kunna nemligen då hoppas att få kon¬
568
Den 20 Maj.
ventionen bättre redigerad och äfven få Norge att antaga densamma,
hvilket är en omständighet så vigtig, att den väl borde utgöra före¬
mål för det mest allvarliga begrundande hos Kammarens ledamöter.
Ifvern för att få eu konvention är emellertid nu så stor att, om man
icke hade utsigt att få den med Danmark, så hade man kanske be¬
gärt att få afsluta en sådan med Bornholm eller Amager. Säkert är
att denna fråga icke blifvit behandlad på sådant sätt, som en i alla
ekonomiska förhållanden så djupt ingripande fråga, borde blifva be¬
handlad.
Om Herr Talmannen tillåter mig, så vill jag här på en gång
yttra mina anmärkningar mot betänkandet i dess helhet. Man anför
bär såsom skäl för antagandet af en särskild konvention med Dan¬
mark, bland annat, att man öppnar tillfälle för Norge att framdeles
sluta sig till konventionen. Jag tror för min del, att detta sätt att
söka truga och tvinga Norge icke skall lyckas. Norrmännen äro alltför
sjelfständigt och se tillräckligt på sin verkliga fördel, för att svälla
helt ett förslag med alla dess fel, då de ligga i öppen dag, och då
de kunna rättas, utan att sjelfva förslaget blir omintetgjordt. För
Sverige blir konventionen nu af ännu mindre betydelse än förut, ty
gränsorterna Jemtland och Wermland få behålla alla olägenheterna
af olikheten i småmyntet, hvaraf de förut lidit. När regeringen an¬
sett att den internationela myntfrågan krympt ihop till så små
dimensioner, att man endast bör ha gemensamhet för de tre skandi¬
naviska rikena, till underlättande af den inbördes samfärdseln på
gränsorterna, så borde man val icke göra frågan ännu mindre, genom
att fatta nu sitt beslut oberoende af Norge. Jag anser det i hög
grad betänkligt att man i oträngdt mål föranleder splittring mellan
brödrafolken. Aldrig bör hvarken Sverige eller Norge annorledes
än gemensamt träffa aftal med främmande makter. Jag undrar, huru
det skall komma att se ut, när vi en gång skola förnya handelstrak-
taten med Frankrike, då så stora ansträngningar gjordes för att få
Norge att förena sig med oss derom, och eu sådan förening har så
mycket större vigt, som vi alltid böra inför utlandet uppträda, såsom
om vi i alla afseende!! hölle fast vid Unionen. Vidare säger man, att
vår granne i söder är den vigtigaste. Det är visserligen sannt att
den dagliga småhandeln der är starkast, men vi hafva grannar både
i öster och vester, och intresset, att underlätta beröringen med dem,
är ej mindre stort. Jag tror derföre, att man nu bör stanna vid
antagandet af de bestämmelser, som finnas i lagförslagen om myn¬
tet, det vill säga nu endast besluta införandet af guldmynt. Visser¬
ligen äro också dessa lagförslag bristfälliga, ty det nya myntet kom¬
mer ej att blifva lika i värde hvarken med det gamla eller med
något annat lands nuvarande myntsystem grundadt på guld. Men
som sakerna nu stå får man åtnöja sig med att få guldmynt, om
detta kan ernås, utan att för tio år binda sig genom någon separat
konvention med Danmark. Jag anhåller derför om proposition på
afslag å den föredragna punkten.
Herr Ekman, Johan Jakob: I strid mot den siste ärade ta¬
larens åsigt anhåller jag om Kammarens bifall till den föredragna
Den 20 Maj.
569
punkten, och jag gör detta med så mycket större tillförsigt, som vi
nu veta att, om detta förslag bifalles, vi icke, såsom vid ett föregåen¬
de tillfälle, handla i fåvitsko, ty kändt är att Danmark är sinnadt
att biträda den konvention, hvarom nu är fråga. Några omständig¬
heter, som skulle kunna förändra åsigterna om denna fråga, hafva
icke, sedan den sista gången förevar, mellankommit, med undantag
deraf att Norge icke biträdt den då föreslagna konventionen. Vid
frågans bedömande nu har man således intet annat att taga i be¬
traktande, än huruvida den förändrade ställningen till Norge skulle
höra föranleda förändring i åsigterna i allmänhet angående denna
sak. För min del tror jag dock icke, att Norges ställning härvidlag
kan anses i minsta mån böra rubba den uppfattning man förut hyst.
Efter allt hvad man nu känner, kommer Norge att, om icke antaga
en fullt liknande myntlag som Sverige, dock träffa sådana bestäm¬
melser, att dess mynt i det närmaste öfverensstämmer med vårt. Det
är nästan alldeles bestämdt, att Norge antager ett guldmynt lika
med det, som nu är föreslaget för Sverige och Danmark, och det är
äfven mycket troligt, att Norge kommer att dela sin specie i fyra
kronor, liksom att dessa sednare ock komma att delas efter decimal¬
systemet. Norge torde alltså möjligen, med bibehållande af sin nu¬
varande myntindelning, antaga ett system nära öfverensstämmande
med det i konventionen föreslagna, ehuru med rättighet att begagna
hvilkendera räkningen som helst. Under sådana förhållanden serjag
icke, huru ställningen till Norge skulle kunna rubba de åsigter
hvilka förut gjort sig gällande, och hvad beträffar den siste talarens
yttrande derom, att det vore otillständigt af oss att söka tvinga
Norge till några åtgärder, så ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, att här icke är fråga om något tvång, utan att Norge i detta
fall handlar med full frihet. Att nu endast antaga lagen om rikets
mynt tror jag vara en ganska vådlig sak, då det nemligen i sådant
fall kan hända att Danmark finner med sin fördel mera öfverensstäm¬
mande att antaga ett mynt något mindre i värde än det i konven¬
tionen föreslagna. Den konverteringskurs, vi nu antagit, har nem¬
ligen visat sig alldeles icke vara för lågt satt för silfret utan snarare
tvärt om, och det kan derföre lätt tänkas att, om vi icke antaga
konventionen, Danmark bestämmer sig för en kurs, som det anser
vara den rätta, hvarigenom dess guldmynt blir så mycket sämre än
vårt som dess nuvarande silfvermynt är sämre än vårt silfvermynt.
Under sådana förhållanden, och då det för oss icke kan vara förenadt
med någon olägenhet att vi binda oss medelst en konvention med
Danmark på samma vilkor som Danmark binder sig till oss, anhåller
jag att Kammaren måtte bifalla den nu föredragna punkten.
Grefve Hamilton: I anledning af hvad ordföranden i Lag¬
utskottet anfört erkänner jag, att han har rätt i alla de satser han
här framställt, men det fattas något i konklusionen i Utskottets förra
betänkande, för att dessa satser skulle kunna här göra sig gällande.
Hade Utskottet tillstyrkt, att de i samband med konventionen stående
lagar skulle antagas endast under förutsättning af samtliga represen¬
tationers bifall till konventionen, så hade Utskottet nu handlat följd¬
570
Ben 20 Maj,
riktigt, men detta underlät Utskottet, och derigenom äro dessa lagar
fortfarande godkända, oaktadt konventionen ej antagits af Norges
Storthing. Man kan således icke säga att lagarne förfallit.
Hvad angår den sednaste talarens yttrande rörande sjelfva konven¬
tionen, får jag, som icke yttrat mig, då frågan förra gången var före,
saga, att jag icke kan dela hans uppfattning. Jag har redan förut
på national-ekonomiska mötet i Köpenhamn uttalat min åsigt, att de
skandinaviska rikena borde ansluta sig till något af de större län¬
dernas myntsystem, men detta har icke varit Riksdagens åsigt och
jag är i allmänhet af den mening, att då man tillhört minoriteten i en
fråga, bör man tåligt underkasta sig majoritetens beslut, men icke afstå
från sin både rätt och pligt att tillse att detta blir så klokt och riktigt
tillämpadt som möjligt. Sedan svenska Riksdagen redan antagit kon¬
ventionen, under förutsättning att den skulle afslutas mellan alla tre
rikena, och vi veta, att Danmark, med frånträdande af sin önskan att
Norge skulle i . konventionen deltaga, förklarat sig beredvilligt att
afsluta konventionen särskildt med Sverige, samt danska riksdagen
och regeringen dertill varit så mycket mera uppmanade, som det icke
kunde vara dem obekant att inom svenska Riksdagen fråga var väckt
om åvägabringande af en konvention utan afseende å Noi’ges beslut,
så tror jag icke att det vore skäl att begagna sig af det tillfälle
Norges afslag erbjuder, för att upphäfva det beslut som af Riksdagens
båda Kamrar blifvit fattadt, och ur denna synpunkt vill jag tillstyrka
bifall till den första punkten med de förändringar deri, som jag i mitt
första anförande föreslog.
Häri instämde Herr Nordström.
Herr Ekman: Jag biträder Grefve Hamiltons yrkande, att de af
honom anmärkta ord i lista punkten måtte utgå.
Herr Wallenberg: Jag vill blott, med anledning af Herr J.
Ekmans yttrande, att “vi gerna kunde binda oss på samma vilkor
som Danmark", erinra att det är en högst väsendtlig skilnad. Jag
har redan förut visat att vi få vidkännas uppoffringarne, att vi komma
att “draga det kortaste strået" och att Danmark utmärkt väl skött
denna affär.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten med uteslutande af orden: “jemte de i
sammanhang dermed af Riksdagen för dess del beslutade särskilda
lagar om rikets mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet",
dels ock afslag å punkten; framställdes proposition på bifall till
punkten med uteslutande af ofvan intagna ord och besvarades med ja.
Herr Rydqvist: Jag anhåller att få till protokollet anmäla min
reservation mot det nu fattade beslutet.
Förslaget till lag om rikets mynt.
§§ 1-16.
Den 20 Maj.
571
Grefve Hamilton: I öfverensstämmelse med hvad jag förut
yttrat och hvarigenom jag tror mig hafva ådagalagt att Riksdagen
redan bifallit dessa 16 §§, i hvilka ändring icke blifvit ifrågasatt, och
således icke kan göra dem till föremål för ytterligare pröfning, hem¬
ställer jag att Kammaren måtte lägga dessa paragrafer till handlin -
garne.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grof¬
ven och Talmannen, det Kammaren torde finna, att som dessa delar
af förslaget vore alldeles lika lydande med de stadganden, hvilka
förut blifvit af Riksdagen antagna, desamma icke kunde föranleda
till någon annan åtgärd än att läggas till handlingarne.
Svarades ja.
§ tt.
Grefve Hamilton: Vid denna paragraf har Utskottet med an¬
ledning af väckt motion föreslagit en förändring sålunda, att konven¬
tionen, som numera icke kan omfatta Norge, skulle gälla för Sverige
och Danmark. Detta var alldeles riktigt, men i afseende på sjelfva
ordställningen får jag göra en anmärkning, som blifvit gjord i Andra
Kammaren och föranledt ändring af paragrafen. Det står här “på
sätt den mellan Sverige och Danmark afslutade konvention förmår“.
Om Riksdagens skrifvelse såsom sannolikt är, blir daterad, innan
konventionen blifvit afslutad, uppstår den oegentlighet!, att man i
den åberopar såsom afslutad en konvention, som ännu icke varit före¬
mål för regeringens pröfning och ratifikation. Andra Kammaren har
derföre vidtagit den lilla förändring i redaktionen, att i stället för
“den mellan Sverige och Danmark afslutade konvention", sättes “mellan
Sverige och Danmark afslutad konvention". Jag hemställer att Kam¬
maren ville, med ändring af sitt i afseende på denna paragraf förut
fattade beslut, antaga den förändrade redaktion, som af Andra Kam¬
maren redan blifvit godkänd.
Herr von Gegerfelt: Äfven i denna punkt vill jag icke fram¬
ställa något yrkande i strid mot Grefve Hamiltons förslag, men så¬
som försvar för Utskottets redaktion af denna paragraf vill jag erinra
om, att denna författning icke kan utfärdas förr än konventionen är
afslutad, och i samma stund förslaget blir lag är ordalydelsen riktig.
Paragrafen är redigerad med afseende på dess lydelse såsom lag och
icke såsom förslag. Jag gör emellertid icke något yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att Grefve Hamilton hade yrkat bifall till para¬
grafen med den förändring, att orden: “på sätt den mellan Sverige
och Danmark afslutade konvention förmår", utbyttes emot orden “på
sätt mellan Sverige och Danmark afslutad konvention förmår"; fram¬
ställdes först proposition på bifall till paragrafen oförändrad, hvarvid
572
Den 20 Maj.
svarades nej, och sedermera proposition på densammas antagande
med ofvansagde ändring, hvilken proposition med ja besvarades.
Slutstadgandet.
Grefve Hamilton: I afseende å denna punkt kan naturligtvis
icke ifrågakomma annat yrkande, än att den måtte läggas till hand-
lingarne, enär punkten redan förut blifvit af Kammaren bifallen.
Ofverläggningen förklarades slutad och stadgandet lades till hand-
lingarne.
Förslaget till lag om öfvergången till det nya myntsystemet.
§§ 1, 2 och 3.
Grefve Hamilton: Det faller af sig sjelft att i öfverensstämmel¬
se med det beslut, Kammaren vid föregående paragraf fattat, dessa
paragrafer icke erfordra annan åtgärd än att läggas till hand-
lingarne.
Ofv erläggningen förklarades slutad och paragraferna lades till
handlingarne.
§ 4.
Grefve Hamilton: I afseende å denna paragraf har Andra Kam¬
maren antagit en redaktion, som har samma ändamål som den för¬
ändring, hvilken Kammaren beslutit i 17 § af förslaget till lag om
rikets mynt. Denna redaktion är, i mitt tycke, icke vacker, men det
torde i alla fall vara skäl att antaga den, då den i sak icke inne¬
håller något oriktigt och man genom dess godkännande kan förhindra
ett onödigt uppehåll i riksdagsarbetet, Andra Kammaren har be¬
slutit följande lydelse: “så snart med Danmark afslutad myntkon¬
vention ratificerats och ratifikationerna blifvit utvexlade". Kammaren
torde finna denna redaktion något tung, men den är icke oriktig i
sak och jag hemställer derföre att Kammaren måtte bifalla den¬
samma.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att Grefve Hamilton hade yrkat bifall till para¬
grafen med följande förändrade lydelse: “Så snart med Danmark af¬
slutad myntkonvention ratificerats och ratifikationerna blifvit utvex¬
lane, inträder" etc.; gjordes först proposition på bifall till paragrafen
oförändrad, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på
paragrafens antagande med ofvansagde förändring, som med ja be¬
svarades.
§§ o och 6'
Den 20 Maj.
573
Grefve Hamilton: Det är naturligt att 5:te och 6:te paragraferna,
såsom redan förut bifallna, icke erfordra annan åtgärd än att läggas
till handlingarne; och får jag anhålla om proposition derå.
Öfverläggningen förklarades slutad och paragraferna lades till
handlingarne.
Utskottets i 2:dra punkten gjorda hemställan.
Bifölls.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Banko- ochLag-Utskottets
den 16 och 17 dennes bordlagda memorial N:o 7, angående arvode
åt den hos Utskottet anställde sekreterare.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 9 och 10 dennes
bordlagda memorial N:o 39, med förslag till sammanjemkning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af Utskottets utlåtande
N:o 17, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition
med förslag dels till förordning angående ändring i vissa delar af
kyrkolagen med dertill hörande författningar, dels och till förordning
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, än
äfven enskilda motioner om införande af det så kallade civil-äkten-
skapet.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 9 och 10 dennes bordlagda
utlåtande N:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i
fråga om åtgärder för afskaffande af de så kallade säljbara apoteks-
privilegierna.
Grefve Mö mer, Oscar: På skäl, som finnas angifna i min vid
Utskottets betänkande fogade reservation, får jag yrka afslag å Ut¬
skottets hemställan.
Herr Berlin: Emedan jag redan uttalat min åsigt rörande denna
fråga i ett underdånigt yttrande till Kongl. Maj:t, om hvilket yttrande
Utskottet haft tillfälle att taga kännedom, hade jag icke ämnat nu
inlåta mig vidare derpå, om icke någon annan talares anförande kunde
gifva anledning dertill. Då nu så skett, anhåller jag att i största
korthet få angifva den ståndpunkt, hvarpå frågan enligt min upp¬
fattning befinner sig. . .
Enligt handels- och näringsfrihetens principer borde naturligtvis
äfven apotekareyrkets utöfning öfverlemuas åt hvem som helst, utan
afseende på de insigter och den pålitlighet han egde eller saknade
574
Den 20 Maj.
och så har det ock sedan länge skett i England och i de Nordameri¬
kanska fristaterna, ända till dess de otaliga missbruk och olycks¬
händelser, som häraf blefvo en följd, ändtligen år 1868 förmådde Eng¬
land och några år förut äfven tre eller fyra bland de Nordamerikanska
fristaterna att såsom vilkor för apotekareyrkets idkande fordra åt¬
minstone bevis om aflagda kunskapsprof. Sedan slutet af förra år¬
hundradet har en sådan fordran äfven varit uppställd i Frankrike.
I dessa länder kan således hvar och en, som aflagt apotekareexamen,
öppna apotek, hvarhelst han behagar och sedan när som helst till¬
sluta detsamma. Till följd af de stora svårigheter, som möta vid
försöken att genom visitationer kontrollera dylika apoteks beskaffen¬
het, och omöjligheten att för dem utfärda en medicinaltaxa befinner
sig flertalet af dylika apotek i ett ganska otillfredsställande skick;
medikamentsprisen hafva derjemte visat sig vara icke allenast
ganska ojemna, utan ock, trots alla teorier om konkurrensens verkan
på prisen, mycket höga i jemförelse med andra länders. Dessa
olägenheter hafva såväl i Frankrike som i England gifvit upphof åt
en allmänt hyst önskan att inskränka apotekens antal, så att yrkets
utöfning gjordes beroende icke allenast af ådagalagda kunskapsprof,
utan äfven af ett meddeladt tillstånd, d. v. s. ett privilegium. Eu
sådan anordning är redan träffad i Belgien, hvarest man förut följt
samma princip, som ännu är gällande i Frankrike; och äfven i Öster¬
rike och alla Tyska stater samt efter deras exempel i Ryssland,
Finland, Danmark, Norge och Sverige är apotekareyrket sålunda
limiteradt. I dessa länder har man ock de bästa apoteken, de säkra¬
ste läkemedlen och de billigaste medikamentsprisen, till stor lätt¬
nad för läkaren vid utöfvandet af hans svåra kall och till ännu
större båtnad för allmänheten.
I de sistnämnda länderna fordras således förhållandet af apotek
icke allenast intyg om ett visst mått af kunskaper och om under
vissa år inhemtad erfarenhet, utan ock en af vederbörande myndig¬
het meddelad tillåtelse att idka yrket å en viss ort, ja stundom med
bestämmande af stadsdel eller gata, der det får ske; allt med afse¬
ende endast på allmänhetens, icke apotekarens nytta och beqvämlig¬
het. Öfverlåteisen af ett sådant tillstånd tillika med apotekets ma¬
teriel till annan vederbörligen kvalificerad man är öfverallt medgif-
ven. Enligt hos oss gällande lag härom eller Apotekare-reglementet
den 11 Augusti 181!) § 10 skall “pharmacise studiosus, som är laglig
egare till apotek, efter föregången provisor- och apotekare-examen,
till privilegii erhållande hos Kong!. Maj:t af Dess Sundhets-kollegium
underdånighet anmälas11. Med apoteket följer således privilegiet,
och vid köp af det förra följer äfven det sednare, förutsatt att kö¬
paren pröfvas vara behörig att på egen hand utöfva apotekareyrket.
Frågan om den s. k. privilegiihandelns afskaffande väcktes första
gången för snart fyrtio år sedan. Bland de fördelar, som dermed skulle
vinnas, framköllos då hufvudsakligen tvänne, nemligen dels att, sedan
någon betalning för privilegierna icke vidare förekom, läkemedelsprisen
skulle kunna till båtnad för allmänheten nedsättas, dels att, då äfven
medellösa pharmaceuter derigenom endast på grund af kunskaper och
skicklighet kunde komma i besittning af apotek, deruti läge en sporre till
Den 20 Maj.
575
förvärfvande af den största möjliga skicklighet, till båtnad för far¬
macien. Hvad den första af dessa fördelar angår, så har densamma
numera förlorat all betydelse, emedan den svenska medicinaltaxa!!,
redan i sig sjelf låg, icke kan tåla någon nedsättning utan att ruinera
de 60—70 med personliga privilegier försedda apotekare, som för
närvarande finnas i landet; och att för de öfriga omkring 120 apoteken
utfärda egen taxa lärer väl icke kunna komma i fråga. Hvad åter
beträffar lättheten för medellösa, men kunniga och skickliga farma¬
ceuter, att erhålla sjelfständig verksamhet, så visar erfarenheten, att
hittills ingen särdeles svårighet egt ram för de farmaceuter, som ådaga¬
lagt skicklighet i förening med flit, redbarhet och pålitlighet, att deri¬
genom förskaffa sig kredit för inköpande af apotek, hvarföre ock
en stor del af de säljbara apoteksprivilegierna innehafvas af farmaceuter,
som icke haft egen förmögenhet. Men snart tillkommo äfven andra
verkande moment. Apotekslösa provisorer och afsigkomna apote¬
kare började, i hopp att kunna dermed något vinna för egen del,
agitera för skiljandet af apoteksmaterielen från rättigheten att begagna
densamma, och agitationen underhölls och gynnades dels af okunnig¬
heten om apotekareyrkets egna ställning till allmänheten, dels genom
den, såsom en reservant i Utskottet yttrar sig, för många obehagliga
klangen af ordet privilegium. Kanske hade benämningen tillstånd
eller rättighet, såsom numera oftare förekommande, väckt mindre upp¬
seende. Emellertid hafva apotekarne härigenom blifvit försatta i
ett sådant, på apotekshållningen ytterst menligt inverkande tillstånd,
att de sjeifva önska med betydande uppoffringar komma ur detsamma.
Så har dä, på grand af ett Riksdagens föregående beslut och
uttalanden från Regeringen, saken kommit derhän, att nyttjanderätten
af apoteksmaterielen skall skiljas från eganderätten till samma materiel
och att till följd häraf ett kapital af många millioner, somnuegesaf
apotekarne, skall dem beröfvas och försvinna. Det är sannt, att för¬
lusten fördelas på inemot femtio år, och att det skall dem tillåtas
att, så vidt ske kan, fördela densamma äfven på kommande apotekare.
En dylik åtgärd, nemligen att annullera privilegiets försäljning med
apoteksmaterielen, försöktes i Preussen år 1846 med de sedan 1810
inrättade så kallade koncessionerade apoteken; men den befanns så
våldsam och de med dess utförande förenade omständigheter så be¬
tänkliga, att beslutet derom efter några månader återkallades.
Genom den åtgärd härutinnan, hvarom nu skall beslutas, är ett
tjerde system för apoteks inrättande infördt, enligt hviiket apotekaren
göres till tjensteman, men utan att kunna utöfva sin tjenst, förr än
han från företrädaren tillöst sig medlen dertill. Systemet är hos oss
icke alldeles nytt, ty alla under sednaste 20 år inrättade nya apotek,
till antalet 60—70, äro af detta slag; nu skola äfven de öfriga 120
dertill förvandlas, ehuru ingen lärer kunna påstå att exemplet är upp¬
muntrande. Tyvärr har man dock derigenom icke kunnat komma
ifrån det förhatliga ordet privilegium; enda skilnaden mellan förr
och nu är att det privilegium, som förut medföljt materielen i en af
Kongl. Maj:t godkänd köpares hand, nu skall blifva personligt och
af Kongl. Maj:t tilldelas en person, som icke egen någon materiel,
och ofta derjemte icke heller eger medel att skaffa sig en sådan.
57«
Den 20 Maj.
Med den erfarenhet jag eger om apotekens ojemförligt bättre
beskaffenhet i de länder, der apotekaren eger att inom vissa gränser
disponera öfver desamma, på samma gång som öfver apoteksmaterielen,
och då jag känner att de svenska apoteken med så kallade sälj¬
bara privilegier i allmänhet äro i mycket godt skick och ingalunda
stå efter andra länders, skulle jag icke underlåta att här yrka ut¬
slag å Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta nådiga proposition, såvida
det osäkerhetstillstånd, hvari apoteksegarne och apotekareyrkets idkare
nu befinna sig, genom ett sådant afslag kunde på varaktigt sätt
undanrödjas, hvarförutan en för allmänheten betryggande medikaments-
handel icke kan för framtiden ordnas; men jag kan icke hysa någon
förhoppning derom, sedan såväl .Riksdagen som Kongl. Maj:t yttrat
en åsigt i motsatt riktning, hvilken åsigt äfven tid efter annan blif¬
va apotekarne enskildt delgifven af högt stående embetsman, på
hvilka afgörandet i sista hand i väsendtlig mån beror. Under sådana
förhållanden måste jag afstå från ett dylikt yrkande om afslag.
På det att emellertid ingen må i framtiden beskylla mig att hafva
härvid förbisett följderna af denna vigtiga förändring, finner jag mig
föranlåten uttryckligen uttala min mening, att såväl erfarenheten
rörande de redan inrättade personliga apoteken, som de förutsättningar
man på förhand kan med säkerhet göra om hvad som måste inträffa
då alla apotek blifva personliga, ådagalägga, att många olägenheter
skola hädanefter uppstå, hvilka icke vidlåda de säljbara privilegierna.
Jag vill icke upptaga Kammarens tid med någon vidlyftigare fram¬
ställning härom, helst jag kan hänvisa till mitt särskilda underdåniga
anförande i ämnet; dock kan jag icke underlåta att nu särskildt på¬
peka, dels att apoteken vid ombyte af apotekare, till stort men för
allmänheten, i regeln måste hållas stängda, tilldess den nye apote¬
karen tillträdt apoteket och fått detsamma afsynadt, såvida man icke
skall taga sin tillflykt till den abnorma och inkonseqventa åtgärden
att anskaffa någon, som under mellantiden, utan att hafva privilegium,
vill hålla apotek å stället och sedan verkligen kan anskaffa en sådan
person; dels att Kong! Maj:t för att möjliggöra den ifrågasatta
amorteringen skall intill 1921) vara förhindrad vidtaga åtskilliga nö¬
diga och nyttiga förändringar i den farmaceutiska lagstiftningen, så
snart dessa kunna anses medföra någon minskning i apotekens in¬
komster. Riksdagen torde ock efter detta blifva förbunden att öfver¬
taga hela kostnaden för den farmaceutiska undervisningen, hvilken nu
till hälften bestrides af apotekarne sjelfva.
Herr Hallin: I likhet med den föregående aktade talaren, an¬
håller äfven jag om bifall till Utskottets hemställan, hufvudsakligen
af den anledning, att derigenom skulle beredas en möjlighet att håfva
den osäkerhet, hvari de som idka apotekareyrket befinna sig, då de
icke veta hvad värde deras privilegier ega. Men härtill kommer
äfven den vigtiga omständighet, att den föreslagna förändringen skulle,
efter min uppfattning, blifva till väsendtligt gagn för apoteksväsendet
i och för sig. Det måste nemligen vara tydligt, att det för apoteks¬
väsendet skall blifva förmånligt när den personliga skickligheten och
kunskaperna
Den -JO Mai.
577
kunskaperna komma att vara iörnämsta faktorer vid tillsättandet åt
en ledig apotekarebefattning, och att platsens tillsättande icke göres
beroende uteslutande åt pekuniära tillgångar. Dessa skäl synas mig
vara tillräckligt talande för den ifrågasatta förändringen, och det
torde vara så mycket mindre anledning att motsätta sig förslaget, då
fördel armé kunna vinnas utan någon omkostnad för staten. Väl har
man påpekat, att olägenheter kunde komma att inträffa, när apoteken
ombyta egare, men om förändringen komme till stånd, torde man
kunna motse, att stadganden utfärdas, hvarigenom denna svårighet
undanrödjes.
För min del anhåller jag om bifall.
Herr Nordström: Den organisation åt' apoteksväsendet, som
efter de i sednare tider antagna grunder utbildat sig, synes mig val
vara mindre ändamålsenlig; men jag inser mycket väl, att saken un¬
der de sednaste två decennierna fått skrida för långt fram på den
nya banan, att man nu skulle kunna gå tillbaka; börande dervid lik¬
väl tillses, att icke under detta fortskridande på den nya banan, hvad
som är rätt i denna angelägenhet alldeles må förbises. Apoteks-
rörelsen kan icke fä vara en för hvem som helst fri rörelse. Idkaren
måste bevisa sig innehafva de derför nödiga egenskaper, eller ock
att han ställt i spetsen för rörelsen en med sådana egenskaper för¬
sedd person. Un annan sak är ock anskaffande af apoteksmaterielen.
eller, såsom man plägar säga. sjelfva apoteket. Det förra är och
skall väl äfven för framtiden fortfara att vara regeln. Huru deremot
med det sednare skali förhållas, blir en mera invecklad fråga, sedan
det numera biifvit öfligt, att apotekare för orterna skola utnämnas
af regeringen, en eller två eller flere för orten, allt efter som om¬
ständigheterna pröfvas vara, men alla dock pligtige att vid försälj¬
ning af sina varor rätta sig efter vederbörligen fastställda pristaxor;
något, som ganska väsendtligt kan inverka på behållningen åt apo¬
tekarens rörelse äfvensom på inköpspriset för den erforderliga ma-
terielen. Om en äldre apotekare på orten till den nykomne, vare
sig efterträdare eller konkurrent, vill föryttra sin materiel, men den
sednare icke vill inköpa den, emedan han finner den antingen mindre
duglig och fullständig eller till priset för dyr; huru skall då förfaras
och samstämmighet i viljan åstadkommas? Den, som vill sälja, har
under förutsatta omständigheter större intresse uti att kunna .sälja,
än möjligen den sednare uti att köpa. Hufvudfrågan blir dock alltid
ett för båda konvenabel pris, och Utskottet anmärker, att det bort
‘ fästa uppmärksamheten på den af apotekare-societetens direktion
ifrågasatta bestämmelse att, när apotek af ifrågavarande beskaffenhet
blir ledigt, den som af Kongi. Maj:t utnämnes till detsammas öfver-
tagande skall vara skyldig, der det äskas, att från den afgående
apotekaren eller hans rättsinnehafvare till sig lösa allt varulager
åt fullgod beskaffenhet jemte inredning och instrumentera och angå¬
ende denna af apotekare-societetens direktion uttalade önskan, yttrar
Utskottet, att billigheten såväl som det allmännas välförstådda in¬
tresse synes fordra, att dylik föreskrift meddelas14; men Utskottet
Rikad. Prof. 1873. 1 Afd. 4 Band. 37
C78
Den 20 Maj.
ånger bestämmelse härom böra af Kongl._ Maj it:i administrativ väg
utfärdas. Billighet och rättvisa fordra otvifvelaktigt, att den åtgående
apotekaren skall få en anständig och skälig vedergällning för det
apotek som han. då lian afträda:, vill afstå och som damera för
honom’endast utgör eu kapitalrealisation; men huru skall man kunna
tvinga efterträdaren att köpa varulagret, inredning, kärl och instru¬
ment m. m., om han med materielen eller priset icke finner sig
kunna vara nöjd. Denna rättsfråga i sin konkreta beskaffenhet har
gjort, att förslagen om förändrad organisation af apoteksrorelsens
bedrifvande icke till alla delar kunnat komma till stånd, utan allt¬
jemt måst undanskjutas. För öfrigt är det märkvärdigt, att man i
andra länder börjat såsom riktig erkänna den metod för anställande
af apotekare, som här i Sverige af gammalt vant följd, men hvilken
vi nu vilja gå ifrån. När man emellertid vill inslå pa en ny väg,
mötes man af den rättsbetänklighet, som nyss nämndes och man omöj¬
ligen kan lemna åsido. Frågans lösning kan icke och bor icke åstad¬
kommas på administrativ väg, utan på ren lagstiftningsväg, och jag
föreslår derföre, att saken nu måtte få förfalla, och förenar mig i
Grefve Mörners reservation, i förhoppning, att vi framdeles matte ta
ett nytt och antagligt förslag.
Herr von Gegerfelt: Att det förevarande förslaget är fördel¬
aktigt för apotekare-societetens medlemmar, som också enhälligt
■påyrkat dess antagande, lärer icke kunna betviflas, ty de skulle dei-
igenom vinna säkerhet för eu betydlig egendom, som nu stampa
ganska lösa fotter. Deras privilegier kunna när som helst pa eu gång
strvkas bort, och dermed hade de förlorat de betydliga summor, som
af dem för uessa privilegier blifvit betalda. Det maste derföre för
dem vara ett önskningsmål, att vinna trygghet i detta afseende men
jag vågar tillika påstå, att förslagets antagande skulle för allmän¬
heten medföra stora fordelar. Val har åberopats, att i andra länder,
der apoteksväsendet är fritt, utöfvas det på ett mindre tillfredsstäl¬
lande sätt, men här är ingalunda föreslaget, att apoteksväsendet
skulle blifva fritt, ty på Kongl. Maj:ts pröfning skulle bero, om den
sökande vore lämplig, och tydligt är, att ju större antalet af sökande
vore, desto större utsigt förefunnes_ att kunna finna, lämplig person.
Men antalet af personer, emellan hvilka Kongl. Maj:t hade att välja,
skulle naturligtvis blifva större, om platsen blefve föremål för täflan,
så att den icke vore förbehållen åt dem, som hafva medel att för be¬
tydliga summor inköpa apotek eller utväg att för beloppet stalla
borgen. Hela vår tids riktning går i det syfte, att borgenssystemet
bör afskaffa!*, och jemväl i så måtto bör detta förslag anses tids-
°Det bär anmärkts, att medicinaltaxa!! vore så låg, att någon ned¬
sättning deri icke kunde komma ifråga. Mig svnes emellertid uppen¬
bart, att sedan köp af apoteksprivilegium afskaffa^ skulle eu ned¬
sättning i medicin altaxan derigenom underlättas, tv da apotekaren
icke behöft betala sitt privilegium, behöfde han icke a. vinsten pa
medicinaliers försäljning använda en del till amortering a^ köpeskil¬
lingen.
Den 20 Mai.
579
Om, såsom en talare anmärkt, vid ombyte af apotekare, apote¬
ket behöfde hållas stängdt ett hälft år, är detta en felaktighet, som
borde kunna afhjelpas i administrativ väg.
Den siste talaren har framställt en anmärkning i fråga om de
nya apotekarnes skyldighet att till sig lösa varulagret och inred¬
ningen m. m.; men härvid torde jag få erinra, att så i allmänhet re¬
dan nu tillgår, då Kongl. Maj:t beviljar privilegium, och då det står
i Kong!. Maj:ts skön att bevilja eller afstå ansökning, måste Kongl.
Maj:t äfven kunna bestämma välboren och sålunda stadga, att inlösen
bör ega rum.
För min del anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.
Grefve Mörn er:
Herr von Gegerfelt: Jag skall endast beröra den punkt i den
sednaste talarens anförande, der han yttrade, att apotekare-socie-
teten icke hade annat att befara för sina privilegier, än att våld och
förtryck skulle göra sig gällande, eller att Kong]. Maj:t_icke skyd¬
dade hvar och en i hans rättigheter. Vore det så, tror jag icke att
det läge i deras intresse att önska bifall till denna nådiga proposi¬
tion, men nu är att märka, att societeten önskar att få en viss obe¬
stämd rättighet genom lag bestämd. Kongl. Maj:t har obestridligen
rätt att låta i en stad inrätta huru många personliga apotek som
helst, utan att den ursprunglige egaren till ett apotek kunde åberopa
något stadgande till sitt skydd. Det är således en förmån, hvars
vidsträckthet beror på ren godtycklighet. Nu är deremot föreslaget,
att om ett personligt apotek inrättas i en stad, der säljbart apotek
linnés, så skall det tillsammans med detta sednare deltaga i amor¬
teringen.
Herr Hallin: Den näst föregående talaren erinrade, att några
vidare (publikationer för kompetens till apotekareyrkets utöfning ej
fordrades än genomgången examen. Detta är visserligen riktigt,
men den ärade talaren har ej tagit i betraktande, att man kan efter
genomgången examen sedermera praktiskt utveckla sig i sin veten¬
skap, hvilMt,.i förening med en väl vitsordad tjenstgöring i yrket,
kan tagas i betraktande vid tillsättandet af ifrågavarande platser,
hvarföre, om förslaget antages, det för framtiden torde vara mera
trygghet för att skickliga personer komma att bekläda dessa platser
än nu, då hvilken som helst — och således just hvad talaren fruk¬
tade för, en gammal, orkeslös man —- kan genom köpslut skaffa sig
denna rättighet. Jag tror förslaget innebära en trygghet för att man
får skickligare apotekare och således innefatta en förbättring.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Tref¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bi¬
fall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels afslag derå;
framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till
utlåtandet och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förkla¬
rade sig hafva funnit ja öfvervägande.
58 0
De a 20 Mai.
. Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 9 och 10 dennes bordlagda
utlåtande N:o 41, i anledning af väckt motion om närmare bestäm¬
ning åt de ärenden, Indika enligt kommunallagarne äro att hänföra
till kommunens gemensamma kushållningsangelägenheter.
Friherre Sprengtporten: Af ordalagen i det betänkande, hvar¬
igenom Lag-Utskottet afstyrkt den motion, som blifvit väckt om när¬
mare bestämning af de ärenden, Indika enligt kommunallagarne äro
att hänföra till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter,
vill det synas mig, som om Utskottet, oaktadt detta afstyrkande, ej
ansett motionen obefogad, och då frågan dessutom är af ganska stol'
vigt och nära berör eganderätt och annan enskild rätt samt jag slut¬
ligen för min del ej kan instämma i den förhoppning Utskottet utta¬
lat, att den praxis, som i följd af, såsom det synts, mäktiga enskilda
intressens inflytande tillförne gjort sig gällande, skall af sig sjelf in¬
föras på den rätta vägen, utan jag hyser den öfvertvgelsen, att så¬
dant endast genom en lagförändring kan ske, anhåller jag att Kam¬
maren måtte tillåta mig att ingå i ett närmare skärskådande af denna
fråga, för att, i den män jag förmår, söka utreda, huruvida icke en
otydlighet förefinnes i sjelfva lagen och, om den förefinnes, i hvad
mån en rättelse deri kunde komma i fråga.
Jag fäster mig då först vid kommunallagarne för landet, ty ehu¬
ruväl kommunallagarne för stad hufvudsakligen kunna betraktas ur
samma synpunkt, äro dock förhållandena med afseende å dem något
olika. De sistnämnda innefatta åtskilliga bestämmelser, Indika äro
föranledda åt de särskilda förhållanden som i städerna förekomma,
och Indika föranleda t. ex., att då kommunerna på landet ej ha några
andra gemensamma tillgångar att disponera för kommunala företag,
än dem som utgå till följd af beskattning, ha åter städerna andra
inkomster, såsom tolag?)ersättning, väg- och bropenningar, tomtören
och andra likartade tillgångar, som de. åtminstone med Kong!.
Maj:ts nådiga tillstånd, kunna friare disponera. I 1 kap. 1 §
af Kongl. förordningen om kommunaistyrelser på landet läses: “hvarje
socken på landet utgör för sig en särskild kommun, hvars medlem¬
mar ega. att sjelfva, efter hvad denna förordning närmare bestämmer,
vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
så vidt icke, enligt gällande författningar, det tillkommer offentlig
embetsmyndighet att dem handhafva". Den otydlighet som i berörda
stadgande kunde förefinnas skulle egentligen bero på hvad med ut¬
trycket “gemensamma ordnings- och hushållningangelägenheter“ bör
förstås! Jag tager mig då friheten att i detta hänseende hänvisa
till 2 kap. 7 § af samma författning, som innehåller ett förtyd¬
ligande eller en förklaring öfver hvad i 1 § stadgas; der står:
“alla de ärenden, som enligt särskilda författningar nu äro till
sockenstämmas handläggning hänvisade, äfvensom de öfriga ange¬
lägenheter,. hvilka kommunen såsom sådan eger att vårda, skola till
öfverläggning och beslut i kommunalstämma upptagas, dock med un¬
dantag af sådana angelägenheter, om hvilka särskild! stadgas, att de
till behandling å kyrkostämma skola upptagas11. Nu frågar jag, om
icke härigenom och så framt man åt ordet eg er gifva den imperativa
Den 20 M
581
betydelse, det i lagstil bör hafva, ganska tydligt är sagdt Indika
ämnen, som få förekomma på kommunalstämma? I första rummet de
ärenden, som varit uttryckligen omnämnda i den numera upphäfda
xsockcnstämniotörfa.ttiiingen, vidare alla sådana ämnen, som sluta sig
till allmän lag eller sådana författningar, som, på sidan om socken-
stämmoför fattningen, innan 1866 års nya kommunallag utkom, utfär¬
dats; och slutligen sådana frågor, som kunna hänföras till lagar,
som utfärdats eller i framtiden blifva utfärdade på grund af Konungs
och Riksdags sammanstämmande beslut, sedan vid vårnuvande Riks-
dags-ordnings antagande den förordning införts i 57 § af Regerings¬
formen, i följd hvaraf kommunallagarne förklarats vara af civil lags
natur. Det synes mig således vara fullt klart hvilka ärenden, som
kunna och böra hänföras till kommunens gemensamma angelägen-
Nu är det emellertid kändt och nogsamt bekant, att kommuner
ansetts vara befogade att genom beslut vid kommunalstämma ålägga
små medlemmar att ingå såsom aktieegare i bolag. Jag skulle ön-
ska att någon ledamot åt Lag-Utskottet kunde upplysa mig, hvad
oet är för en lag, som berättigar en kommun att ingå såsom aktie¬
egare i ett bolag. Det synes mig nemligen ej vara nog dermed, att
kommunalstämmas rätt att ikläda kommuner dylika förbindelser icke
tinnes omtalad i kommunallagen och icke öfverensstämmer med deprinci-
per som är o lagda till grund för den kommunala förvaltningen i allmän¬
het, utan dylika_ kommunalstämmas beslut stå. enligt min tanke, i
strid mot 1798 års förordning om bolag, stadganden i 15 kap.
Randels-balken och 1848 års författning om aktiebolag. Jag skulle
önska att någon ville upplysa, huruvida i nämnda författningar något
stöd kan vinnas i afseende å rättigheten för en kommun, en persona
moralis, att ingå såsom aktieegare i ett bolag. Det är nemligen klart
att om en kommun ingår i ett bolag, så iklädas densammas medlem¬
mar förbindelser, för Indika de icke komma i åtnjutande af de för¬
delar eller det skydd, som är andra aktieegare tillerkändt, utan här¬
igenom skapas, i full strid med aktielagens anda. en solidarisk an¬
svarighet mellan kommunens alla medlemmar. Det är genom akt-
gifvande på konsekvenserna i tillämpning af en lag, som man i all¬
mänhet kan sluta sig till om densamma är byggd på riktiga grund¬
satser eller ej! Och hvilken kan följden blifva, om eu person, som
tillhör en kommun, ålägges att mot sin vilja ingå såsom aktieegare i
ett bolag och detta bolag sedermera ej kan fullgöra sina förbindel-
ser? Jo att denna person och med honom några få andra kommu-
n a me d 1 e m in ar ensamma kunna få gälda kommunens hela andel i
skulden och blifva tvungne att betala så långt deras tillgångar räcka,
under det andra, som insett faran och i tid skilt sig från kommunen,
förblifva oåtkomlige. Huru menligt kan icke sådant inverka på
egen d om spri sen och egendomsförhållandena i allmänhet? Kommer
j. e köpare af en på dylikt sätt skuldsatt egendom att ikläda sig för¬
bindelser, hvars omfattning han ingalunda kan beräkna, och med det¬
samma tilläfventyrs göra sig till cessionant? Och hvad inflytande kan
icke en sådan kommunens frihet att inträda som aktieegare i vidtutsväf-
vam.e företag komma att utöfva på den rätt som tillkommer intecknings-
582
Den. 20 Mai.
innehafvare i egendomar, belägna inom kommunen? Kan man säga
att en beskattningsrätt, som får en sådan utsträckning och som både
till sitt föremål och till sin omfattning är så obestämd,_ kan anses
öfverensstämmande med de grundsatser som böra göra sig gällande
i en sund lagstiftning? Jag tror det ej! På alla dessa skäl skulle
jag för min del anse önskvärd!, att, såsom motionären föreslagit ett
förtydligande af kommunallagen i detta hänseende komme att ega
rum. Jag skulle för min del tro. att det lämpligast skulle kunna ske
så, att kommunalstämma rent af förbiödes att fatta beslut, som ginge
ut på teckning af aktier i bolag för kommunens räkning, eller, som
är detsamma, ikläda sig förbindelser till sådana korporationer. Huru¬
vida det i stadskommunerna skulle kunna behöfvas ett likartad! ovil¬
korlig! stadgande, derom vill jag ej yttra mig; bar en sådan kommun
stora inkomster, som äro obehöflig^ för det ändamål, hvartill de aro
bestämda, och vill den ingå i ett aktieföretag och ikläda sig förbin¬
delser för ett för kommunen nyttigt ändamål, samt använda en del
af sina inkomster till ränta och amortering för ett med behörigt
tillstånd upptaget lån, kan sådant möjligen med skäl ega rum. Men
i afseende å kommuner på landet som icke egde någon annan gemensam
egendom än eu sådan som är oafytterlig och icke gifver någon in¬
komst, såsom kyrka och skolhus m. m., tror jag att en sådan restriktiv
föreskrift skulle vara fullkomligt på sin plats.
Här är nu visserligen egentligen fråga om förtydligande åt korn-
munallagarne i denna del, men jag kan ej undgå att vid detta till¬
fälle äfven påpeka en oegentlighet, som kan uppstå vid tillämpningen
af förordningen angående landsting, enär denna författning äfven hän-
föres till kommunallagarne. Det synes mig nemligen ej vara öfver¬
ensstämmande med denna förordnings anda. att landstingen vid
tillämpning af 47 § i samma förordning fatta beslut att vid. beskatt¬
ning af länet undantaga vissa delar deraf, företrädesvis enligt orda¬
lydelsen städerna, från den andel i beskattningen, som i samma män
faller tyngre på andra delar; landstinget kommer derigenom indirekt
att ingripa i de rättigheter, som egentligen böra tillhöra kommunerna.
Finner man sådana undantag behöfliga, har man andra utvägar, som
kunna vidtagas vid sådana tillfällen, såsom att bestämma att det
och det bidraget lemnas af landstinget, under förbehåll att de och
de vilkoren fullgöras af den eller de kommuner man vill gynna. Ett
annat stadgande, som förekommer i nyssnämnde §, hvarigenom lands¬
tinget berättigas att under vissa förhållanden antaga hvilka beskatt -
ningsgrunder som helst, synes mig äfven kunna leda till ganska betänk¬
liga följder. Det är ej min mening att vid detta tillfälle framställa
något yrkande, men jag har ansett det icke vara olämpligt att fram¬
hålla, det frågan kan betraktas från olika sidor, och att till proto¬
kollet nedlägga detta yttrande, på det att det icke måtte synas som
om Första Kammaren enhälligt gifvit sin sanktion åt missförhållan¬
den, som en gång ovilkorligen torde påkalla rättelse.
Herr von Kock: Jag skall börja med samma förklaring, hvar¬
med den siste talaren slutade, eller att det icke är min mening att
här framställa något yrkande i denna riksdagens elfte timma. Jag
583
Den 20 Maj.
bär endast begärt ordet för att för framtiden reservera min rätt och för
att äfven i min mån bidraga dertill, att detta betänkande ej matte sans
pbr ases af Kammaren bifallas. Redan den omständigheten, att en
lag kan gifva anledning till olika tolkning, tror jag berättiga till eu
lagförändring. Kommunallagarne hafva, särdeles kommunens obe¬
gränsade rätt att ingå som aktieägare i jernvägsföretag, bill vit gan¬
ska olika förstådda, "och utan att vilja uttala något klander mot den
höga myndighet, som i sista hand haft rätt att pröfva kommunens
beslut i dylika frågor, vågar jag dock påstå, att pluraliteten af de i
kommunens angelägenheter röstägande tillerkänts ett öfvertag, som
kan blifva för kommunerna vådligt, och jag kan ej neka att derige¬
nom tilldelats kommunalstyrelserna en makt, vida större än jag, och
lag tror de fleste med mig, afsågo vid dessa lagars stiftande. Det
är nu i både stora och små komuner mycket kif i detta fall. i den
kommun iag tillhör blef för någon tid sedan fråga om beviljandet
af anslag för jernvägsbyggnad; såsom vid tillfället ej vistande pa
orten kunde jag ej öfvervara den stämma, å hvilken fragan skulle
afgöras, men skickade en protest mea förklarande, att jag fÖl mm
enskilda del väl vore villig att tillskjuta hvad som begärdes, men
ingalunda ansåg, att kommunen i sin helhet, enär flere medlemmar
ei hade det minsta gagn utan snarare skada åt företaget, borde alag-
gas att i detsamma deltaga. Detta hjelfte ej, det enskilda intresse!
var mäktigare och förslaget bifölls. Jag har endast velat nedlägga
dessa mina tankar till protokollet; att nu framställa något bestämdt
yrkande torde tjena till intet.
Grefve Mörner. Carl Göran: Lika med de föregående talarne
anser äfven jag, att det är af högsta vigt att en förklaring öfver
kommunallagarne gifves, till åstadkommande af mera reda och be¬
stämdhet vid deras tillämpning. Den utsträckning af den kommunala
myndigheten, som vunnit häfd genom den tillämpning af kommunal¬
lagarne, hvilken gjort sig gällande, synes mig icke hafva bort hos
Lag-Utskottet framkalla den sangvmiska föreställningen, att otydli"-
heterna i lagen skulle genom eu fortsatt tillämpning åthjeipas, da
man har en ganska rik erfarenhet, gående i motsatt riktning. M.a
man besinna att den enskilde kommunalmedlemmen i dessa fall med
allt sitt blir solidariskt ansvarig för att kommunen fullgör sina för¬
bindelser. Enligt min tanke har tillämpningen af kommunallagarne
i förevarande hänseende gått i en för kommunens medlemmar vådlig
riktning, och frågan hade varit väl förtjent att Lag-Utskottet deråt
egnat något mera uppmärksamhet. Jag beklagar för nun del att
frågan nu kommit till afgörande vid en tidpunkt åt riksdagen da
man ej har något annat att göra än att blott uttala sm sorg öt\er
att ingenting i detta fall nu kan åtgöras.
Herr von Gegerfelt: Ehuru ej något yrkande på afslag å Ut¬
skottets betänkande blifvit framställdt, kan jag ej undgå att yttra
några ord i anledning af de anmärkningar som blifvit deremot fram¬
ställda, helst siste talaren yttrade sin “sorg“ öfver att Utskottet ej
framställt något förslag i den riktning han önskade, dag tar i an-
684
Den 20 Maj.
iedning häraf i första rummet fästa uppmärksamheten på. att förra
riksdagen tillstyrkte Lag-Utskottet en förklaring af kommunallagarne
) detta hänseende, men detta Utskottets betänkande blef'då af båda
Kamrarne afslaget. Detta var en värre påföljd än det klander, för
hvilket Utskotte+ här nu blifvit gjordt till föremål. Allt beror på
hvad åsigt man egentligen har om gagnet af kommunens fria verk¬
samhet. om man såsom princip vill antaga, att kommunen fritt skall
få vidtaga åtgärder, som är o för densamma nyttiga eller icke. Nu
kan ej nekas, att en jern vägsanläggning kan vara för en kommun af
en stor nytta, och för att befrämja eller genomföra ett dylikt företag
måste vanligen upptagas ett lån på längre tid. hvilket ej får ske
utan Kong!. Maj:ts tillstånd. Det ligger således i Kongl. Maj:ts
hand att pröfva, om en ansökning af en kommun att upptaga ett dy¬
likt lån bör bifallas eller ej, och ömkligt är att Kongl. Maj:t icke
på sigta tiden varit lika frikostig med beviljandet af sanktioner derå
som . under de törsta tiderna, den s. k. jernvägsfebern grasserade.
Att i lagen förbjuda kommunerna att befordra hvarje sådant företag
kan jag för mm del ej tillstyrka. För öfrigt lärer nu något ej kunna
vidgöra?, då betänkandet redan blifvit af Andra Kammaren godkändt,
och skola vi tala blott för att få våra åsigter nedlagda till proto¬
kollet, kan det vara nog att åberopa den diskussion som förra riks¬
dagen försiggick i frågan.
Grefve M ö mer: .Jag tror ej att endast ett sådant åberopande
kan vara tillräckligt. Det är eu tröst för mig i sorgen att kunna
■säga. att om man vid förra riksdagen klagade öfver t. ex. attränte-
garanti af en kommun blifvit ingången och af Kong], Maj:t god¬
känd för en jernväg, som var belägen utom kommuuens territorium,
hafva vi åtminstone sedermera haft den tillfredsställelsen — om våra
protester dertill bidragit vet jag ej—att ett och annat motsatt beslut
blifvit af Kongl. Maj:t meddeladt.
Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den t) och 10 dennes bordlagda ut¬
låtande N:o 42,^ i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. för¬
ordningen angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jordaisöndring den 6 Augusti 1864.
Herr Caspersson: Som Herrarne se af det förevarande betän¬
kandet. har jag ej närvarit vid denna frågas afgörande inom Utskot¬
tet. Jag har nemligen under någon tid till följd af sjukdom varit
förnindrad att deltaga i Utskottets arbeten. Sedan från början jag
tog kännedom om det framställda förslaget, hade jag emot detsamma
vissa betänkligheter, och dessa hafva ej förminskats sedermera. När
frågan först behandlades inom Utskottet, hade detsamma nemligen
till Riksdagen hemställt om antagandet af s. k. fastigketsböcker, i
hvilka skulle antecknas alla sådana afsöndringar, som skulle ega
Ben 20 Maj.
585
framtida bestånd. Om detta förslag blifvit af Riksdagen och Kongl.
Maj:t antaget, både hvar och en haft tillfälle att i denna bok för¬
säkra sig om hvilka afsöndringar, som vidlåda hemmannen. Då detta
förslag emellertid för närvarande fallit, är det högst angeläget, för
att veta hvilka gravationer vidlåda ett hemman, att man håller i
helgd de föreskrifter, som äro gifna i 17 § 3 mom. af Förordnin¬
gen den 6 Augusti 1864 angående grunderna och vilkoren för hemmans¬
klyfning och jordafsöndring, och som innehåller: “enär, på sätt sär¬
skilt finnes, föreskrifvet, för alltid afsöndrad jord eller lägenhet skall
i Kronans, jordebok antecknas, åligger det Konungens Befallnings¬
hafvande icke allenast att om verkställighet häraf uti de å lands¬
ort häradsskrifvarekontoren förvarade exemplar af jordeboken för¬
anstalta, utan ock att till Kammar-kollegium förhållandet inberätta11.
För att detta skall kunna förverkligas är det nödvändigt, att kon¬
trakten till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande inlemnas, och på det
att detta måtte blifva iakttaget, torde vara nödvändigt att för lag¬
farts erhållande töretes bevis om att ett sådant inlemnande skett.
All bestämmelse derom saknas i Utskottets betänkande. Ett annat
skäl förefinnes dessutom för mig att motsätta mig Utskottets förslag,
och detta har tillkommit efter det Utskottets betänkande a.fgafs, samt
bär sin grund i det fattade beslutet i afseende å grundskatternas af¬
skrifning. Komma grundskatterna att försvinna, är det gifvet, att
afsöndringen lagligen äfven skall befrias från de utskylder, som skola
från densamma såsom andel i hufvudhemmanets grundränta till sist¬
nämnda hemman utgå, och då är det naturligtvis fördelaktigt å ömse
sidor att på förhand veta huru stor del af afgälden för den afsön-
drade jorden, som bör på samma gång som grundräntorna försvinna,
men. äfven om det ej vore så säkert att grundräntorna komma att
försvinna, är det en fördel att veta i hvad mån den afsöndrade lä¬
genheten bör deltaga i hufvudhemmanets utskylder. När en sådan
jordafsöndring skett för en 20 ä 30 år sedan, har förhållandet mellan
värdet å hufvudhemmanet och den afsöndrade jorden kunnat undergå
ofantliga förändringar. Vanligen afsöndra» den sämsta jorden, som
får egentligt värde endast genom det arbete, som på densamma ned¬
lagts. Huru omfattande de förbättringar äro, som under loppet af så
många år i afseende å jorden vidtagits, kan ej gerna med full rätt¬
visa bestämmas; derföre tror jag, att det vore väl om sådan upp¬
skattning sker genast i samband med afsöndringen, och endast i så¬
dant fall kan den blifva rättvis. Af dessa skäl anhåller jag om af¬
steg å Utskottets betänkande.
(grefve Mörner, Oscar. Detta ämne har fordom utgjort före¬
mål för ganska allvarliga och noggranna debatter i denna Kammare,
och jag har alltid slutit mig till dem, som ansett, att genom en så
beskaffad förändring, som den nu ifrågavarande, ingen nytta skulle
beredas hvarken jordegare eller lägenhetsinnehafvare, utan att den
snarare skulle leda till att öka villervallan. I formelt afseende har
jag en anmärkning mot detta förslag att göra. Utskottet föreslår
nemligen:
580 Hen 20 Mai.
“att Riksdagen — med uttalande af den åsigt, att deri enligt 2
mom. It § i Kongl. förordningen den 6 Augusti 1864.på Konungens
Befallningshafvande ankommande pröfning af såväl jordafsöndnngs
storlek som ock beloppet af den derå belöpande afgäld icke erfor¬
dras med mindre egaren eller innehafvaren af det hemman ekei de k
lägenhet, hvarifrån afsöndring^! skett, eller och afsöndringsinnehat-
varen den påkallar — måtte i underdånig skrifvelse, anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes utfärda, författning om den ändring i nämnda
förordning, som häraf föranledes“. . ,
Med all vördnad för 1864 års förordning kan jag dock för ram
del icke anse, att denna lagstiftningsrätt tillkommer Kong! Maj:t
ensam. Då här är fråga om förvärfvandet af eganderatt till jord,
kan lag icke anse. att detta mindre innefattar ett ämne, hvarom clet
tillkommer både Kongl. Maj:t och Riksdagen att besluta, än stad¬
gandet i Jordabalken angående köp, skifte och gåfva åt fast egen¬
dom. Enligt min åsigt höra alla dessa, stadganden under den lag¬
stiftning, som utöfvas af Konungen och Riksdagen gemensamt. Huru
förhållandet i detta fall varit förut, lemnar jag derhän; men derföre
att detta förut ensamt af Konungen besluta, bör det icke ske nu.
Hvad sjelfva saken angår, anser jag, att det är bättre att verkan
af ett rättsförhållande pröfvas på förhand, än först sedan eu lång¬
tid förflutit, då förhållandena kunna hafva invecklat sig och da de
personer, hvilka kanske i 10 ä 20 år innehaft sina lägenheter, blifva
underkastade tvist och rättegång. Dessa hafva icke vant lagkunniga
och hafva trott att deras rätt varit oetryggad; men detta förslag
skulle blott lända till skada för dem, hvilka man vill bereda gagn.
Beträffande afgälden för dessa afsöndrade lägenheter, bär något
inträffat, som gör. att frågan kommit på en ny ståndpunkt. DJm man
nemligen får antaga, att det beslut, som Riksdagen fattat att. grund¬
skatterna skola afskrifvas, kommer att af Kongl.. Maj:t snnktioneras.
finnes icke mera något skäl, hvarför en granskning af afgäldens be¬
lopp skall komma i fråga. Jag kan nemligen aldrig förmoda, att de,
hvilka röstat för grundskatternas afskrifvande, icke hafva klart ge¬
nomskådat de konsekvenser, hvartill detta skall leda. För nun del
kan jag icke tro annat, än att hemmantalets upphäfvande skall blifva
en följd deraf, och att alla de servitut, som .nu hvila på jorden,
skola försvinna. Härigenom skall en fullständig, förändring i alla
våra kamerala förhållanden uppstå- Jag gjorde mig icke några illu¬
sioner; ty jag visste, att om grundskattefrågan skulle gå igenom,
hela kameralverket skulle derigenom förändras; och detta stadgande
angående jordafsöndring är då af föga värde. På den ståndpunkt
saken nu står, förutsatt att Riksdagens beslut om grundskatternas
afskrifning vinner Kongl. Maj:ts sanktion, är den bär föreslagna
skrifvelsen obehöflig; tv det är troligt, att Regeringen i sadant.tall
sjelf skulle vidtaga denna åtgärd. Skulle åter detta beslut icke vinna
Kongl. Maj:ts bifall, är det klart, att Regeringen, som bättre eget
förmågan att bedöma nyttan af det stadgande, som nu finnes, icke
skall fästa afseende vid denna skrifvelse; men just under denna tid
af väntan, då man icke vet, huru det skall gå med dessa grundskat¬
ter och jorden åliggande utskylder, tyckes mig, att Riksdagen kunde
Den 20 Maj.
intaga en afvaktande ställning. Jag tror derför, att det. icke skulle
skada, om Riksdagen sparar sig besväret med denna skrifvelse, soni
kunde vara alldeles öfverflödig, och låter saken tillsvidare bero, till
dess man får erfara, huru denna sakernas nya ställning kommer att
gestalta sig. På grund deraf hemstället' jag om afslag på Utskottets
betänkande.
Herr von (Jegerfelt. Såsom redan är anmärkt, är detta en af
de frågor, som årligen återkomma. Vid hvarje riksdag har försla¬
get i detta afseende blifvit bifallet i Andra Kammaren, men deremot
afslaget i denna Kammare. .Då man måste medgifva, att denna
fråga icke är någon politisk fråga, icke utgör något stridsämne mel¬
lan särskilda samhällsklasser och icke har någon gemensamhet med
de frågor, som söndra båda Kamrarne, torde man utan fara för miss¬
tag få anse. att Andra Kammarens beslut i denna fråga äfven, för
denna Kammare liar något att betyda. För min del kan jag icke
annat än dela denna åsigt. .
För närvarande är det föreskrifvet, att hvarje, aldrig sa liten
afsöndring skall utgöra föremål för en undersökning, som ovilkorligen
blir dyrbar, om den skall ske riktigt. Då återstår att se till, hvad
är den motsvarande förmånen af denna undersökning? Lagen stad¬
gar icke någon påföljd för underlåtenhet att vidtaga en sådan under¬
sökning och uppställer icke ens densamma såsom vilkor för vinnande
af lagfart, hvilket dock var stadgadt i 1853 års förordning, men nu
blifvit boittaget. Emellertid bär en, enligt urin åsigt,, oriktig praxis
utbildat sig, att åtskilliga domare vägra lagfart och inteckning, om
icke en dylik undersökning föregått. 1 följd häraf har mången under¬
låtit att å besittningen förskaffa sig den säkerhet som lagfarten
och inteckningen medföra, och detta är skälet till Utskottets förslag.
De anmärkningar, som här blifvit framställda, äro desamma, som vid
hvarje riksdag framkommit och vid hvarje riksdag blifvit besvarade.
Denna gång har likväl tillkommit en ny anmärkning, eller att, sedan
Riksdagen beslutit en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om af¬
skrifning af grundskatterna på BO ä 40 år, vi icke skulle behöfva
vidtaga denna förändring, emedan efter nämnda tid alla stadganden
om afgäld af jorden skulle hafva förfallit. Jag tror, att jag icke
behöfver mer än framhålla detta argument, för att det i och med
detsamma skall anses veder! agdt. .
Hvad åter beträffar antecknandet i jordeboken åt dessa atsön-
dringar, får jag påpeka, att detta icke är föreskrifvet i. afsigt att .be¬
reda vederbörande, som vilja köpa fastighet, tillfälle till upplysning,
hvilka afsändringar som finnas, tv i sådant afseende har man lag¬
farts- och inteckningsprotokollen att tillgå. .Fastän vi icke nu fått
en fastighetsbok, kunna vi hoppas, att det icke dermed, skall dröja
länge, och då kan man i denna fastighetsbok få upplysningar om. de
afsöndringar som skett. Att likväl nu dröja med denna lagförändrmg.
anser jag icke vara skäl, isynnerhet da sa fa ansökningar hos Konun¬
gens Befallningshafvande skett i detta fall. För öfrigt, om man an¬
ser nödigt, kan Kongl. Maj:t föreskrifva, för rätt att söka inteckning
eller lagfart, att af handlingen om afsöndringen skall företes hos
£88
Den 20 Maj.
Korn ngens Bala]In:ngshatvande för att i jordeboken antecknas: men
«tt de jemte eu formlig undersökning skall ske. kan jag icke anse
vara lämpligt. Att afgälden efter 20 år skulle vara svår att
Jeda tiU ^ot höSre deltagande i stamhem-
k tt- ,mif 3a&P £ör sig till förmyndare för den enskilde,
detta intill J1® • ^ 1,Des?utom är det i ytterst få fall som
.t a intiaftal i de flesta tall nöjer sig vederbörande med skatten,
sådan den bhtvit föreslagen, och i allmänhet är denna så obetydlig
au om den älven bletve fördubblad, inverkar det icke något på den
aisöndrade lagenhetens värde emot den kostnad, som vid den första
upplåtelsen skulle blifva eu följd af undersökningen.
Hvad beträffar den anmärkning, som Grefve Mörner framställt
att Kong]. Maj:t icke skulle hafva rätt att utfärda eu författning i
detta hänseende, vill jag icke inlåta mig närmare derpå. Det torde
vara nemligen klart, att åtminstone detta stadgande i 1864 års för¬
ordning är åt rent administrativ natur, och då Riksdagen uttalat
sina önskningar i denna fråga, tror jag icke, att grundlagen skulle
vara ior nära trädd genom ett sådant sätt att gå tillväga.
Herr Has sel rot. Jag har i Utskottet biträdt detta förslag un¬
der förutsättning, att lagen om fastighetsböcker skulle blifva antagen,
basom Herrarn e känna, är o jordafsöndringar af två slag, antingen
pa viss tid eller för alltid. De förra skola, enligt författningen, in-
tecknas och de sednare lagfaras. Jag har ännu icke hört någon do¬
mare. som nekat inteckning af eu afsöndring på viss tid, äfven om
densamma icke bl Hvit fastställd af Konungens Befallningshafvande.
Deremot äro, såsom den siste talaren anmärkte, meningarne hos do-
marne olika, huruvida eu afsöndring för alltid må kunna lagfaras,
utan att fastställelse åt densamma skett. För min del har jag i
ordningens intresse ansett mig böra neka lagfart, om icke afgälden
vant bestämd, och detta endast för att i jordeboken få antecknadt,
att en sadant afsöndring skeft. Det kan nemligen hända, att ett
hemman genom en mängd af söndringar blir så sönderstyckadt, att
aet knappt finnes något qvar. Har då afsöndringen skett för alltid
kan man icke få någon upplysning derom; hvaremot om den skett
pa viss tid och »invit intecknad, man genom gravationsbevis kan
derom erhålla upplysning.
I ImfvudsaW instämmer jag med den siste talaren och anser,
att dessa preventiva åtgärder äro alldeles onödiga; men då icke nå-
gon fastighetsbok finnes, bör alltid i jordeboken göras anteckning om
skedda als ondringar; och jag är öfvertygad, att, om denna skrifvelse
bifall es, Hongb Maj:t skall derom meddela föreskrift. För min de!
bär jag icke något påstående att gorå, utan har blott velat anföra
oetta, i händelse den föreslagna skrivelse!! blir bifallen.
Herr 1 axe: Jag ar hmvudsakligen förekommen af hvad Herrar
Caspersson och Hasseirot yttrat. Jag vill helt och hållet förbise hvad
som är stadgadt angående pröfning af såväl jordafsöndringens storlek
som ock beloppet af den derpå belöpande afgäld. Detta skulle jag
lör mm del vilja låta falla; men hvad som. enligt min åsigt är afvigt
Den 20 Mai.
s
ar, att afsöndnngar för alltid anmälas lins Konungens Befallnings-
Wskntföt In a|t"°kTS « J0r<1(“b0ke'L Det sades af' ordföranden i
Utskottet,^ att det icke linnés föresknfvet, att lagfart icke får ske
iS««r!aQ»^ an,teckn’?f 16gt rT; men -O- tror- att de fleste domare
iakttaga att icke meddela lagfart förr än afgälden blifvit fastställd
och detta med skal; tv huru vill man val, att eu nv egare eller eu
intecknings häfvare skall få visshet om hvad som verkligen finnes
qval af eu egendom från hvilken afsöndring skett? £n enskild person
i!nmi!] |Igen/ i “PP^ning härom; men för allmänna verk, inrättnin-
gar och hypoteksforeningar är detta snart sagdt omöjligt. Det med-
gifves, att om en fastigbetsbok blefve införd, skulle behofvet af dessa
nreventiva åtgärder kunna förfalla; men då detta icke skett, tror lag
.et ai nödvändigt, att det nuvarande stadgandet får qvarstå; och hvad
betraffar de kostnader, som följa med eu undersökning för denna
torde de icke vara så betydliga. Hade Utskottet tillstyrkt
SllnwS f6 tä1 Ko?gli Maj:t- S:l beskaffad, att hos Konungens Be¬
fallningshafvande anteckning om utsöndringen skulle ske före iag-
iaS\bfa,le denned vant fullt belåten; men när Utskottet icke
fil1 * nit n 6iei satd !iantydt På en sådan åtgärd, fruktar
in’ i °ng ‘ J.r.aJd lck6 af denna skrifvelse får någon anledning
att meddela eu dylik föreskrift och får derföre yrka utslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Uref-
1,1 ni; dalmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bi-
r e i^ag-Utskottets förevarande utlåtande och dels utslag derå-
tillmutlåtand^eri Gl'e^’en ocl1 Talmannen först proposition pf bifall
till utlåtandet, hvarvid svarades manga nej jemte några ja, och se-
afslag derå, då svaren utföllo W många ,a
femte nagla nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande. '
den fi . lf Ty° 00,1 foi-etogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
S, '° .k 0 dennes bordlagda utlåtande N.o 48, i anledning af
bfnde i andringar i och tillägg till strafflagen samt gäl¬
lande bestämmelser om verkställighet af straffarbete och fängelse
J:sta punkten.
■ Herr Casperssqn: Med åberopande af de åsigt er jag uttalat i
mm reservation, far jag nu endast fästa uppmärksamheten på, att det
sträft, .som lagen upptager under namn af förlust åt medborgerligt
under s?ei’nat Äden beskaflFeilhet> att den icke lämpligen kan Momus
™.,Sil korf tid som endast ett år. Detta torde vara alldeles axio-
°m Straffet Skal1 V6rka nå«ot På den som
ai dömd och gifva någon garanti för staten mot den brottslige, är
HR fatt s^a%af?.]jden måste sättas på längre tid. Attfdöma
till förlust af medborgerligt förtroende på ett år anser jag vara så
fl™?,VflldngtDatt m icke kan biträda detta förslag utan anhållei
om arslag pa den nu toredragna punkten.
m)0 Den 20 Maj.
Herr Hasselrot: Jag vill icke trötta Kammaren med att söka
redogöra för min åsigt om det olämpliga och okloka att stämpla en
menniska för en viss tid såsom brottsling, utan afseende på huru kon
under denna tid förhåller sig. Den siste talaren uppgaf, att förlust
af medborgerligt förtroende skulle vara ett straff. Deremot far jag
protestera; ty det är icke något straff.. Det är en straffpåföljd och
meningen dermed vid nya strafflagens införande var icke att sti alla
utan att gifva samhället tillkänna, att den person, hvilken fick denna
påföljd sig ådömd, var straffad. Nu är den minsta tiden för förlust
af medborgerligt förtroende o år; men jag får för min del säga, att jag
anser det horribelt och orimligt att om t. ex. en person begär ett
brott under så mildrande omständigheter, att det xår försonas med
två månaders straffarbete, han dock skall stämplas som brottsling i
hela fem år och således under hela denna tid vara utsatt för en van-
freid, som nästan omöjliggör för honom, att erhålla tjenst ellei aibete,
och snart sagdt nödgar honom att gå tillbaka på.brottets bana. Jag
kan icke tänka annat, än att Kammaren skall bifalla, detta, förslag,
dä det är framställdt i mensklighetens namn och blifvit biträdt åt
Utskottets flesta ledamöter.
Herr Fröman: Äfven mig har det förekommit särdeles strängt,
att minimum för denna straffpåföljd är bestämd till 5 år; och jag har
äfven i den riktningen uttalat mig i min sednaste embetsberättelse.
Meningen med ett så högt satt minimum skulle yäl.vara att. lemna
den straffade så mycket längre tid att bättra sig, så vida man icke så-
=om den siste talaren anser, att hela ändamålet med denna straff-
påföljd skulle vara den, att låta allmänheten veta, att personen vant
straffad. Nu liar det emellertid i verkligheten slagit sig sa ut, att
denna straffpåföljd gjort det nästan omöjligt för den derunder liem-
fallne att förskaffa sig tjenst, arbete och utkomst, hvarigenom denna
påföljd blifvit till sina verkningar svårare än sjelfva bestraffningen.
Om nu afsigt en vant, att den straffade skulle under tiden förbättras,
är det väl ganska svårt att sätta ut någon viss tidpunkt, inom hvit-
ken denna förbättring skall inträffa, synnerligast när det visat sig att
straffpåföljden medfört svårighet för den straffade att erhålla arbete
och ärlig utkomst, hvarigenom förbättringen just skulle främjas. Det
vill synas klart, att ju flera år den straffade på detta sätt får ga, utan
att blifva af samhället åter upptagen, desto ringare blifver utsigten
till hans förbättring och återgång till samhället. „
Hvad är det nu Utskottet föreslagit? Det är egentligen icke nå¬
gon bestämd föreskrift, att den brottslige skall dömas till ett ars för¬
lust af medborgerligt förtroende, utan att. latituden utvidgas tran ett
till tio år, i stället för att den förut varit bestämd från tern till tio
år. Det kommer följaktligen i de särskilda fallen att pröfvas, i hvad
mån denna straffpåföljd må inskränkas till sitt minimum eller deiut¬
öfver utsträckas till flera. år, allt som brottets beskaffenhet eller
brottslingens ådagalagda sinnesart eller utsigterna till hans törbätt-
ring må föranleda; men att låta detta minimum af fem år qvarstå för
straffpåföljden, då minimum för sjelfva straffet kan vara två, tre eller
Den 20 Maj
591
fyra månader, synes mig, likasom den siste talaren, vara alltför strängt,
hvarföre jag tillstyrker bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr von Gegerfelt: Jag befinner mig uti en medelställning
emellan de båda föregående talarne; å ena sidan kan jag ej se det
“axiomatiskt principvidriga'1 uti att sätta minimum så lågt som ett
år; å den andra kan jag ej finna det vara “horribelt och orimligt",
att hafva det bestämdt till fem år. Det är en grundsats, som på
sednare tider allmänt gjort sig gällande i kriminallagstiftningen, att
nedsätta minimigränsen. Om än en viss längre tid i allmänhet er¬
fordras för att den för vanfrejdande brott dömde må komma i till¬
fälle att visa så tillförlitliga prof på förbättring att han bör återfå
sina genom brottet förlorade medborgerliga rättigheter, så kan likväl
undantagsvis brottet vara under sådana omständigheter begånget, att
denna tid kan och bör göras ganska kort. Dessutom torde jag få
fästa uppmärksamhet derpå, att tiden, enligt Utskottets förslag,
komme att beräknas från att det ådömda straffet blifvit till fullo verk-
stäldt. under det att, enligt nu gällande lag, beräkningen sker från
att straffet tager sin början. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Grefve M örn er, Carl Göran: Ändamålet med ifrågavarande
straffpåföljd måtte väl vara den att personer skola, genom att visa
.stadga och ett bättre lefverne under den tid påföljden egen rum, be¬
reda sig rätt att åter få anses som oförvitliga medlemmar af sam¬
hället. Att full visshet derom, att en sådan förbättring inträde skulle
kunna vinnas inom så kort tid som ett år, torde vara en något san-
guinisk föreställning, och det torde ligga mera, kännedom af den
mänskliga naturen uti det stadgande, som lagen för närvarande inne¬
håller. För öfrigt skulle jag, som ej är någon så särdeles stor vän
af hvad jag skulle vilja kalla domarens godtycke, snarare vilja för¬
ändra lagen derhän att inskränka, än att utvidga latitndbestämmel-
serna. Jag vågar tro, att de flesta domare icke hafva tid. eller för¬
måga att intränga i de särskilda individernas sinnesbeskaffenhet med
den säkerhet, att det ej hufvudsakligen blir subjektiva grunder, som
bestämma de straff de utsätta. Man har sagt, att en förändring vore
nödvändig derföre, att den som utsattes för denna straffpåföljd, un¬
derkastades så stora svårigheter; jag vill ej neka till, att svårighe¬
terna kunna vara ganska stora, men det måste väl också ovilkorligen
erkännas, att de äro störst i början af tillämpningen af straffpåfölj¬
den; gör den straffade sig känd för stadga och ordning, blir det väl
sedan lättare för honom att försörja sig. Ett afgjordt fel hos Ut¬
skottets förslag är att det är otydligt. Skall den brottslige under
sjelfva strafftiden vara i åtnjutande af medborgerligt förtroende ocli
förlusten deraf först sedan träffa honom? I den nu gällande, lagen
finnes ej någon sådan tvetydighet, men Lag-Utskottet har funnit tjen¬
ligt att här sammanknyta saker, som ej nu äro sammanbundna;^ det
skall väl vara en redaktionsförbättring, kan jag tro. Jag anhåller
om afslag å Utskottets hemställan.
Herr von Kock: Väsendtligen af det skål, att jag anser, att
Den 20 Mai.
592
latitudsystemet bör utvidgas och minimum sättas så lågt som möjligt,
tillstyrker jag bifall till förevarande punkt. Det är min erfarenhet,
att det knappast är möjligt att förutse alla de mildrande omständig¬
heter, som kunna förekomma vid brotts begående. Det är bättre att
straffet sättes lågt af den domstol, som dömer i första hand och som
bäst är i tillfälle att bedöma de förmildrande omständigheterna; sät¬
tes det der för högt och den dömde till följd deraf i många fall kom¬
mer att anlita Konungens benådningsrätt, så förlänges derigenom li¬
dandets tid mer än lagen afser. Jag har ej funnit att, sedan latitud¬
systemet infördes, detsamma af våra domare illa tillämpats, så vidt
man kunnat bedöma af de ändringar, som skett i öfverrätterna. Jag
är en vän af ett lågt minimum, såsom jag redan sagt; i en del länder
är det betydligt lägre än här föreslagits; det engelska systemet upp¬
tager ofantligt låga straffbestämmelser, ända ned till böter af eu
“farthing“. I afseende å Lag-Utskottets förslag, att tillämpningen
skulle räknas från slutet af den ådömda strafftiden, tror jag det vara
fullt riktigt. Jag tillstyrker således bifall till punkten.
Herr Hasselrot: Jag instämmer helt och hållet med den siste
talaren i hans åsigter om latitudsystemet och ett så lågt minimun
som möjligt. På samma gång ber jag att få nämna, att det inga¬
lunda har varit till följd af ett misstag utan efter moget bepröf-
vande som Lag-Utskottet föreslagit, att förlusten af medborgerligt
förtroende skulle börja efter den ådömda strafftiden; så länge den
brottslige sitter i fängelse, kan det ju ej komma i fråga att han kan
vara i besittning af medborgerligt förtroende. Jag yrkar bifall.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
'Julro punkten.
§ 2.
Herr von Gegerfelt: Vid förevarande punkt har jag fogat,
en reservation mot en del af det slut, hvartill Utskottet kommit;
jag har biträdt beslutet i afseende å nedsättandet af minimum till
två år, men jag har hyst betänkligheter vid att nedsätta maximum
från tio till sex år. En person kan vid nära 18 års ålder vara så
utbildad till kropp och själ att han väl är förtjent af ett strängare
straff. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derå, att här är fråga
om de aldra gröfsta brott, sådana som annars bestraffas med döden
eller straffarbete på lifstid. Om en nära adertonårig begår t. ex.
öfver!agdt mord på sin far för att få ärfva honom, tror jag ej att rätt¬
visan är tillfredställd om han endast dömes till sex års straffarbete;
isynnerhet
Den 20 Mai.
593
I*?
Stä'ssuv^^SSSn^
?Ä««sgS5S?
ass vj* »r fSit .-AVfi^ShSiSwss
g- V* xraiÄrrÄ ä
^ÄKÄSSSgtss 5«svaät ^
«edJfnäS0I\anlfrninS tin e“ alImän lagbestämmelsfomeov?ldkorik
denna dehg’ Ja* fär yrka afslaS å Utskottets förslag ?
bär j5lrtSK fOÄ^Ä
ar vigt att dessa åsigter böra ju förr desto hellre öfvergå till W
dl jag ej fullfölja något påstående i nyss antydda riktning utan
önskar framgång åt Utskottets förslag dervid SlSS, •
förena mig i Herr von Gegerfelts särskflda mening “ gerna “
Ö*
bör åttlsVsåniåJt°sCnm J*rT Jag anser att minimibestämmelsen
tt:ÄsasKfiÄi
Ä med rtfaf L?lÖrd?’ d“ allmä"“ rättvisa»'eluSeVänna
bSaU till håns Äfg.lägt ra“,m”m ™” s« *r. Jas yrkar derföre
S“åB Ä 5'dervidÉer
rist t*?** ^ hvad
im nhe å görningen följa bort», att den gräns, som derigenom
sattes för domaren, synes mig vara mycket obestämd Hvad hindra
momentet beträflar så skulle" enligt /etta försfajdem somlyÄ
R>bd. Prof, 1873. 1 Af3, 4 Band. 3g
594
Den 20 Maj.
men icke 16, kunna S ett högim »torf'Ä
en-
uv men iCKe lo, Kuuua eu ......" 0 . ^ ,
list nu gällande lag är maximum för honom 4 ars straffarbete, men
enligt Utskottets förslag skulle han kunna fa samma straff som den
hvilken fyllt 15 år. Jag yrkar afslag pa Utskottets hemställan.
Herr von G eg er fel t: Hvad den siste talarens anmärkning be¬
träffar, får jag fästa uppmärksamheten derå, att åt den ifrågaställa*
nedsättningen af straff redan linnes enligt nu gällande 2 och b rä åt
Skap. strafflagen. Till de båda derå omförmälda kategorier har
Utskottet fogat eu tredje, afseende brottslingar mellan lo och 18 ar.
De" skäl som gälla för nedsättning af straffet, synas nemligen gemen¬
samma 'för alla dessa kategorier. Herr Faxesanmärkning, att de
SOm ej fyllt 15 år kunna straffas strängare an efter nu galland.
lag, torde ock finnas härigenom besvarad.
Grefve Mörner, Carl Göran: Här är fråga om sådana brott
som äro belagda med dödsstraff eller med lifstids straffarbete, Ut¬
skottet har föreslagit eu nedsättning till 2—b ar och reservanten till
o_in sr Den som är 17 år och 11 månader skulle således kunna
bestraffas med 2 års straffarbete för en gerning, som för den, hvilken
ar 18 år och eu dag, medför efter lagens grunder dödsstraff ell
straffarbete på lifstid. Jag tror ej att detta sätt att tillämpa lagen
blir tillfredsställande för rättskänslan, och lag kan ej heller finna
förändringen af behofvet påkallad. Mildrande omständigheter skola
ii lika väl föi den som är mellan, 15 och 18 år som för den hvilken
linnnått sistnämnda ålder tagas i betraktande. Da lag dessutom, i
likhet med Herr Faxe, ej är någon vän åt partiel förändringar, ge¬
nom hvilka hela systemet i strafflagen sa småningom kan pa ett be¬
tänkligt sätt rubbas, förenar jag mig med honom i yrkandet a afslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gif¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande paragrafen med utbyte åt orden sea m
mot orden tio ur och dels afslag å paragraten; framställde Herr Grei-
veij ocb Talmannen först proposition på bifall till paragrafen oför¬
ändrad hvarvid svarades nej, sedermera proposition pa paragrafens
antagande med ofvansagde förändring, då svaren iitfollo med ja och
• ? blandning samt slutligen proposition pa afslag a paragrafen,
LZJn •*} W* » och ne,;
hvaruppå^ och efter det proposition pa bifall till paragiafen med of
vanberörde ändring ånyo biff vit gjord samt med ja och nej i bland¬
ning besvarad, Hell Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Grefve Morna', Carl Göran, begärde voteiing.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den. som bifaller 2 § i 2:dra punkten i Lag-Utskottets utlåtande
595
Den 20 Maj.
N:o 43, med den ändring, att orden sex ur utbytas mot orden tio
ar, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslås paragrafen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—13.
Nej—17.
!?<? 3 och 6.
. (laspersson: 1 enlighet med de åsigter jag förut uttalat
måste jag anhålla om afslag äfven på denna punkt.
Ofverläggningen förklarades slutad och Utskottets förslag af-
slogs.
3:dje punkten.
Herr Fröman: Mot paragrafens innehåll, såvidt den arser in¬
förandet af den förändring, att hvar och en som är dömd till mer än
två års straffarbete skall undergå en del af straffet i cell, har jag
intet att erinra. Deremot förekommer det mig besynnerligt, att ett
stadgande om afdrag i straffet här blifvit intaget. När straffarbetet
första gången hos oss infördes såsom straff, var förhållandet att det
icke kunde öfverallt verkställas, emedan cellfängelser ej funnos i
alla län. Då var det naturligt att något sätt måste utfinnas för att
gorå strafflidandet någorlunda lika för dem, som sutto i cell, och för
dem, som undergingo straffet i gemensamhetsfängelse. Men hvartill ett
sådant afdrag nu skall tjena kan jag icke finna, då, såsom jag för¬
modar, tillräckligt antal celler finnes eller ock anskaffas för de fån¬
gar, om hvilka fråga är, så att den föreslagna straffskärpningen kan
blifva för dem alla lika. Emellertid anser jag denna omständighet likväl
icke böra hindra den föreslagna reformen, men jag hoppas, vid den
allmänna revision af lagarne för straffs verkställande, som snart
torde förestå, afseende skall fästas på hvad jag nyss antydt, så att
under nytt bepröfvande tages den frågan, 'huruvida dylikt' afdrag,
som i tillämpningen är förenadt med icke så få svårigheter, hädan¬
efter kan vara af något verkligt behof påkalladt. Jag har således
för närvarande intet annat yrkande att framställa än om bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Almquist: Behofvet åt den föreslagna förändringen moti¬
veras redan tillräckligt deraf, att den mening gjort sig gällande bland
20 Mai.
59 fi
brottslingarne sj elfva, att straffarbete på mera än två år är vida
lindrigare än straffarbete i blott 2 år eller derunder, enär det sed¬
nare måste undergås i cell. Man erfar icke sällan att förbrytare
öka sitt brottmått för att undgå cellstraff, och manga domare hafva
unnlvst mig, att brottslingar uttryckt sin missbelåtenhet da de blitvit
dömda till två års straffarbete eller derunder. Redan detta moti¬
verar att en förändring i straffet måste ske . , , . ,,
Hvad afdrag å strafftiden angår skulle äfven jag helst se att
sådant icke egde rum, men två skal tala dock för dess bibehållande.
Het ena är, att sådant afdrag nu sker, och det andra, att det. icke ar
så alldeles gifvet att celler finnas att tillgå för alla, som gjort sig
skyldiga till cellstraff. Om således för samma brott den ena kom¬
mer att undergå straff i cell och den andra icke, så måste något
finnas, som utiemnar detta förhållande, tv annars finner den ene sig
vara hårdare straffad än den andra. Emellertid, då en revision åt
författningarne i detta ämne ej torde vara aflägsen, far jag an¬
hålla om bifall till Utskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades
i: de punkten.
Grefver Hörn er, (Jarl Göran: Jag tror icke att det är lämp¬
ligt att åt Fångvårds-styrelsen uppdraga lagskipning, och det skulle ske
genom att antaga en sådan lag som den bär föreslagna. Jag an¬
håller således om afslag.
Herr von Ko c h: Äfven jag instämmer i detta yrkande.
Herr Almquist: Jag bär icke önskat att Fångvårds-styrelsen skall
få detta uppdrag; men på ett eller annat sätt måste en förändring !
nu gällande bestämmelser vidtagas. När eu person är dömd till
straff, men läkaren säger, att lian icke kan genomgå straffet i cell,
måste naturligtvis några särskilda åtgärder tillgripas. Enligt nu
gällande 1857 års författning får emellertid en fånge, somt. ex. lider
af fallandesjuka, icke tagas ur cellen, utan måste fortfarande för¬
varas der, men en annan fånge sättes att vårda. honom. Utom det
att straffet härigenom förvandlas, från fängelse i enrum till gemen-
samhetsfängelse, är det naturligtvis särdeles olämpligt och skadligt
och mot all god ordning och skick stridande, att tvänne fångar till-
sammans vistas i eu cell. Heldre än att det nuvarande förhållandet
skall qvarstå, önskar jag att den föreslagna författningen ma an¬
tagas.
Hen- Faxe: Jag erinrar mig icke de stadgande^ som i detta
hänseende finnas, och om de kunna föranleda dertill, att en fånge,
hvilken läkaren förklarar ej kunna sitta i cell, likväl måste qvar¬
blifva der. Jag vet dock, att jag gifvit befallning om att flytta en
sådan person till sjukrum. Skulle detta icke vara det rätta sättet,
så kali ytterligare förklaring meddelas i administrativ väg, men
någon ny krimm alförfattning synes mig icke beböfvas.
, härmed sl«tad öfverläggning gjordes törst proposition på
* * i*'i Punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
pa afsiag dera, som med ja besvarades.
•i: te punkten.
fvZl u . rt. r ldLtvlsans prarasKa intresse anser lag be¬
tänkligt att, såsom Utskottets hemställan i 5:te punkten föranleder,
lemna Fangvards-styrelsen den godtyckliga makt. att i stället för att
låta verkställa en genom domstols laga kraftvunna beslut ådömd
bestraffning, låta insätta den dömde i särskild anstalt “så långt be-
r-Va;^,er ?& vu]a u.tötver den tid som niåste bestämmas, derest
s tran et skulle tull bordas i statens fängelse". Derest eu sådan anstalt
skulle anses för en straffinrättning, kränktes härigenom den dömdes
ratt »tf efter undergående af ådömda straffet vara från vidare påföljd
åt brottet fri. \ ore den åter en uppfostringsanstalt, så skulle upp¬
tagandet i densamma helt och hållet sakna egenskap af straff. Staten
hav redan beträdt den i förevarande hänseende enda riktiga vägen,
att inrätta för unga förbrytare särskilda fängelser, hvari de kunna
undergå en behandling, som med bibehållande af sin egenskap af
straff befordrar deras moraliska förbättring; och enligt Utskottets
hemställan i 4:de punkten komme att åt vederbörande beredas er¬
forderlig frihet härutinnan.
Ehuru nyssnämnde hemställan blifvit afslagen, anser jag dock
iullgiltiga skäl qvarstå, att yrka afsiag å Utskottets hemställan i
förevarande punkt.
Herr h roman: Om Utskottets förslag verkligen innehölle det
stadgande, som flen siste talaren upprepat, nemligen att förbrytare
anaer 18 av skulle insättas på de föreslagna in: ättningarne. “vida ut¬
öfver den tid som måste bestämmas derest straffet skulle fullbordas
! faten;s fängelse", så skulle jag hysa betänklighet mot förslagets
antagande, såsom obehörigen ingående i detalj bestämmelser, men
nämnda stadgande omförmäles blott i motionen och här är endast
°m i« ani ,t11f,’-i,att KongL ville taga i öfvervägande
denna angelägenhet, hvilkens stora vigt troligen för de fleste af Karn¬
is le<la“öter ,äV Un<} gei,10ra de här flera gånger omförmäla
exemplen flan andra länder, der man medelst sådana inrättningar
!SkaVISäSg s“ reSl,lt“‘ 1 afseende »* »*»
Den siste talaren yttrar vidare, att för nu ifrågavarande behof
redan vore sörj dt och att staten beträdt den riktiga vägen genom att
unga förbrytare inrätta särskilda fängelser, lag ?et Se hvad
nan härmed asyrtar. bå vidt jag bär mig bekant, linnés icke i vårt
5„,; De;; - Mn],
land sådana särskilda fängelser, det är endast fråga om att uti straff¬
fängelse! vid Göteborg skulle företrädesvis unga förbrytare torvaras,
och det egentliga ändamålet härmed är knappast något annat an att
afhålla dem från den besmittelse, som åtföljer umgänget med garant,
förhärdade brottslingar. Det är likväl något annat som Utskottet
åsyftat med sin anhållan. Utskottet förordar sadana anstalters in¬
rättande. som finnas i Frankrike och Belgien, der unga förbrytare
mottagas och användas till jordbruks- och trädgårdsarbete eller andra
sysselsättningar i fria luften. De unga törbrytarne hallas der icke in¬
stängda i ett fängelse, för att bevaras från skadlig inverkan åt äldre
fångar, utan man arbetar positivt pa de ungas uppfostoch _fin -
bättring. Sådana
ClJL UvUCll pUkUei > vy ptn ■-y O x t ^,
anstalter synas mig vara af behofvet synnerligen
påkalla^ i vårt land, med dess jemförelsevis stora antal åt unga för¬
brytare, och jag anhåller derföre om bifall till Utskottets fulslag.
Herr von Kock: Hufvudsakligen på de af den siste talaren an¬
förda skäl tillstyrker äfven jag bifall till Utskottets förslag isynner¬
het som jag tror, att reservantens väsendtligaste skal, nemligen att
Fånnvårds-styrelsen derigenom skulle få eu arbiträr makt, bortfallit
genom Kammarens afslag på 4:de punkten. För öfrig! av, såsom den
siste talaren anmärkte, bär endast fråga om eu skrirvelse till Kong!.
Makt med anhållan om utredning i frågan. För oO av sedan har lag
i de stora kulturstaterna sett de förträffliga följderna af sadana an¬
stalter. som Utskottet bär åsyftat. Fångvårdsstyrelsen hav också
fästat uppmärksamheten på behofvet af dylika inrättningar oc i jag
tror icke, att. när fråga är om att erhålla ett förslag i eu god syft¬
ning, man bör qväfva detta förslag, om ordalagen också aro mindie
lyckligt valda, hvilket jag likväl för min del ej bär kan finna.
Herr Caspersson; Då jag motsatte mig den föreslagna nedsätt-
ningen i straff för dem, som icke fyllt 18 år, gjorde jag det af det
skäl. att jag ansåg dem vara fullt utbildade till förståndet, men om
de ock äro det, så hafva de likväl böjligare sinnen och man kali hysa
hopp om deras förbättring. År så händelsen, tror jag att det ar
statens skyldighet att göra straffet sådant, att det om möjligt, kan
leda till förbättring. Här är icke fråga om. att lemna Fangvaids-
styrelsen en godtycklig makt, utan om eu lagförändring. Icke he er
är afsigten att upphäfva straffet eller utan skal förlänga det Ut¬
skottets mening har varit, att kombinera ett straff och en uppfostran.
I samma mån fängelset blifver lindrigare och större frihet meffgih es.
i samma mån bör straffet utsträckas i tiden, d. v. s. da straffet qva-
litativt minskas, bör det ökas qvantitativt. Utskottet bär dock an-
sett sig ei böra ingå i detaljer, utan blott angifvit den syltning, det
ansett vara den önskliga, och i Utskottets beräkning har jemväl in¬
gått. att det ej blifver lätt för staten att åstadkomma det tillräckliga
antalet straffanstalter, utan att det vore väl om möjlighet bereddes
att äfven taga enskilda personers medverkan i anspråk. Detta Kan
naturligtvis icke ske utan särskild tillsyn och kontroll, och äfven i
detta afseende har Utskottet trott utredning höra begäras åt regerin¬
gen. På dessa skäl anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Den 20 Mai.
59.9
Herr von Gregerfelt: Jag ber att få anmärka, att om Kammaren
godkänner 5:te punkten, så godkänner den äfven, så vida icke ett
särskildt undantag göres, Utskottets motiv till samma punkt, och
hvad som isynnerhet deri stöter mig är den förblandning af straffens
och uppfostrans begrepp, som der göres. Sedan lagen uppdragit en
bestämd gräns för den kriminel straffbarhetsåldern, bär* man äfven
noga fasthålla vid denna gräns och skilja mellan aga och straff.
Utskottets förslag går ut på att domstolen skall döma till straffarbete
på en. viss tid, men att derefter en administrativ myndighet skall kunna
bestämma tiden för den unge förbrytarens vistelse i förbättrings-
anstalten så lång den behöfves. Detta anser jag vara eu begrepps-
förvillelse. Deremot bör staten åstadkomma sådana fängelser, att de
unga brottslingarne der icke försämras genom umgänget med de äldre,
utan att straffet länder till förbättring. Men jag vill icke att ett af
domstol ådörndt straff må kunna i administrativ väg undergå någon
förändring.
Friherre Nordenfalk: Jag anhåller att få förena mig med dem.
som yrkat bifall till Utskottets förslag. Inom Utskottet upplystes,
att en förbättringsanstalt för unga brottslingar i likhet med de inom
utlandet befintliga skulle vara i fråga att här inrättas, men att en
förändring i strafflagen förut måste vidtagas. Hade nu Utskottet
utan vidare erfarenhet direkte formulerat ett sådant ändringsförslag,
skulle jag troligen ej ansett mig böra biträda ett sådant beslut, men
då bär blott är fråga om att draga denna vigtiga fråga under Kong!.
Maj:ts pröfning, tror jag att Kammaren utan all fara kali bifalla Ut¬
skottets förslag.
Den siste talarens yttrande derom, att Kammaren genom ett bi¬
fall till Utskottets förslag skulle godkänna Utskottets motiv, tror
jag ej vara riktigt. För min del bär jag aldrig hört proposition på
antagande af motiven till en hemställan.
Herr Almqnist: 1 likhet med Lag-Utskottets ordförande anser
jag det icke vara lämpligt, att en administrativ myndighet skulle
kunna blifva befogad att göra någon ändring i en domstols utslag
och förlänga strafftiden. Jag liar också föreställt mig att, om frågan
hänskjutes till Kongl. Ma]:t, förslag till ändring i strafflagen kommer
att framläggas i den riktning, att olika strafftid bestämmes för dem
som dömas till fängelse och dem som förflyttas till en arbetsanstalt.
Så har tillgått i Frankrike, der för några år sedan allt straffarbete
för unga brottslingar under en viss ålder upphäfdes och stadgades
att sådane i stället skola intagas i en colonie pénitentiaire, der de
skola vistas under en af domstol bestämd tid. Deremot kan jag icke
instämma med Lag-Utskottets ordförande deri, att det är så nödvän¬
digt att skilja straff från uppfostran, att icke i straffet kan på behörigt
sätt inläggas en verklig uppfostran. Detta tror jag så mycket heldre
kunna ske, som jag personligen varit i tillfälle att erfara de fördel¬
aktiga verkningarne af de af mig nyss omnämnda, i Frankrike in¬
rättade förbättringsanstalterna. Af de unga förbrytare, som der nu
intagas, och af hvilka, då de förr insattes i La Roquette, 75 procent
600
Den 20 Maj.
återföllo och blefvo brottslingar, återfalla nu icke mera än sex pro¬
cent. Detta tyckes bevisa att en verklig uppfostran kan åstadkom¬
mas. men man fordrar äfven der att de unga förbrytarne, oberoende
af det brott de begått, skola vistas åtminstone fem år inom inrätt¬
ningen. Jag tror, att Utskottet beträdt den rätta vägen, då det före¬
slagit att öfverlemna den vigtiga frågan till Kong!. Majffs pröfning,
och jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.
Herr Faxe: Jag skulle icke vilja så mycket motsätta mig detta
förslag, om jag icke hade den erfarenheten, att Riksdagen ingår till
Kongl. Makt och begär vissa förslag, men då dessa förslag komma
från Kong!. Maj:t, åtföljda af kostnadsberäkningar, säger Riksdagen
vanligen nej. Jag befarar att detsamma kommer att inträffa äfven i
detta fall, och jag anser för min del det icke vara skäl att ständigt
ingå till regeringen med uppmaningar, som aldrig hafva någon följd.
Af den siste talarens yttrande tycktes framgå, att den ifråga¬
satta upptuktelsen dock skulle sträckas öfver den lagligen ådömda
strafftiden, ty, sade han, under 5 år är det icke värdt att hålla de
unga brottslingarne i dylika anstalter. Följden häraf skulle då också
blifva den, att en administrativ myndighet komme att förlänga straffet
utöfver den tid, till hvilken domaren bestämt detsamma.
Jag yrkar afslag.
Hen* Almquist: Min mening var, när jag förra gången hade
ordet, att uttrycka, det icke en administrativ myndighet utan dom¬
stolen borde bestämma när en brottsling skulle intagas i en dylik in¬
rättning, hvarom här är fråga, och huru lång tid han der skulle qvar-
hållas. Den tid kan vara mycket olika — i Frankrike ända till 21
års ålder — som är erforderlig för att eu ung brottsling skall kunna
vinna den stadga, att han såsom en nyttig medborgare, kan utgå i
lifvet.
Herr von Kock: Det förundrar mig verkligen, att min gamle
vän Herr Faxe har yrkat afslag på detta förslag. Jag kan icke för¬
stå detta annorlunda än att han, som var justitiekansler på eu tid,
då denne embetsman icke plägade resa omkring så mycket och be¬
söka fängelserna, icke så noga känner allt det elände, som är eu följd
deraf, att barn instängas i fängelserna tillsamman med äldre brotts¬
lingar. Jag tror, att alla. som på stället tagit notis om huru det
verkligen stål* till i detta afseende så väl inom vårt land som utom¬
lands, lifligt önska en reform sådan som den föreslagna. Huru stor
kostnaden skulle blifva är svårt att såga, äfven om korrektionen icke
skulle omfatta någon längre tid, en fråga hvarpå jag nu icke vill in¬
låta mig, ty man har ännu icke fullt klart för sig, huruvida ett mini¬
mum af 5 år bör bestämmas, eller huruvida korrektionstiden bör
räcka till 21 års ålder. Innan detta kan bestämmas böra undersök¬
ningar ske, och man har också väckt motion om beviljande af anslag
för att skicka ut personer att taga kännedom om hithörande förhål¬
landen. Jag vill nämna, att kostnaderna för de anstalter, jag varit
i tillfälle att besöka redan för 30 år sedan, icke voro så särdeles
Den 20 Maj.
601
störa. De unga förbry tame sysselsattes med jordbruk och annat
arbete, och hvad t. ex. Mettraye beträffar, så är det egentligen en
enskild inrättning med understöd från staten och ställd under dess
kontroll. De som emellertid varit i tillfälle att iakttaga den ofant¬
ligt stora skilnaden mellan de pariserpojkar, som vistas i det fängelse
för unga brottslingar, som finnes inom Paris, och dem, som uppe¬
hållit sig några år vid Mettraye, kunna icke annat än i mensklig-
hetens namn prisa denna anstalt och önska, att sådana måtte inrättas
äfven på andra ställen. Om jag icke minnes orätt, har redan Konung
Oscar i sin skrift antydt nödvändigheten af att inrätta dylika an¬
stalter för unga förbrytare, och jag tror äfven, att alla de,, som något
närmare sysselsatt sig med fångvården, anse att något i den före¬
slagna syftningen bör åtgöras.
Jag anhåller på det enträgnaste, att Kammaren måtte bifalla
detta förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då der¬
vid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
6:te punkten.
Bifölls.
Anmäldes och bordlädes Särskilda Utskottets memorial:
N:o 4, i anledning af återförvisning af 4:de punkten i Utskottets
memorial N:o 3; samt
N:o 5, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjente.
Herr Grefven och Talmannen hemställde, att de i dag första
gången bordlagda ärenden skulle sättas främst bland målen å före¬
dragningslistan till nästa sammanträde; livilket bifölls.
Justerades 3 protokollsutdrag för de-nna dag.
Kammaren åtskildes kl. ^4 e. m.
In Adam
O. hräkel