162
Deri £2 April.
Tisdagen den 22 April 1873.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 19 och protokollet för
den 5 dennes e. m.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 17 dennes bordlagda
memorial N:o 61, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § före-
skrifna kreditivsummor.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 19 dennes bordlagda utlåtande N:o 62, i anled¬
ning af väckt motion om förmedling till f mantal af nyhemmanet
Österskog, \3 mantal kronoskatte i Högsrums socken, Remstens härad
af Calmar län.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 19 dennes bordlagda
utlåtande N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
pension för f. d. Häradsskrifvaren H. Larsson.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets nedannämnde den 19 dennes bordlagda memorial och
utlåtande:
N:o 64, i anledning af erhållen återremiss å en del åt 12:te punk¬
ten utaf Stats-Utskottets utlåtande N:o 10;
N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga förslag om höjande
af aflöningen för åtskillige vaktbetjente.
Föredrogs och lades till handlingarne Lag-Utskottets den 19 den¬
nes bordlagda memorial N:o 28, i anledning af Andra Kammarens
återremiss i vissa delar af första punkten i Lag-Utskottets utlåtande
N:o 17, innefattande förslag till förordningar angående dels ändring
i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar, dels
främmande trosbekännare och deras religionsöfning.
Ten •‘.i April.
it;.;
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 19 dennes bordlagda betänkande N:o 29, i anledning
af återremiss af 2:dra punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o 15,
rörande ett tillägg till 52 § i gällande iegostadga.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Andra
Kammarens den 19 dennes bordlagda protokollsutdrag N:o 210, med
delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts ut¬
låtande N:o 22, angående väckt förslag om underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t i fråga om indragning af Kongl. Krigshofrätten in. m.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 19 dennes bordlagda utlåtanden
N:o 5, angående väckt fråga om ittsträckning af pensionsrätten för
folkskolelärare;
Nio 6, med anledning af Andra Kammarens genom protokolls-
utdrag delgiina beslut angående sättet för folkskoleinspektörers till¬
sättande; samt
Nio 7, angående ifrågasatt revision af lagstiftningen rörande spräng¬
ämnens tillverkning, vård och försäljning.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 16 och 17 dennes
bordlagda utlåtande N:o 53, i anledning af Kongl, Maj:ts nådiga pro¬
position angående upphörande af vederbörandes skyldighet att istånd¬
sätta och för framtiden .underhålla den med statsbidrag anlagda så
kallade Beijershamn på Öland.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 16 och 17 dennes bordlagda
utlåtande N:o 54, i anledning af väckt motion om förbättring i be¬
väringsmanskapets utredning och underhåll.
Herr Abelin: Delande med motionären och Utskottet den åsigt,
att en förbättring i beväringsmanskapets utspisning, det är dess un¬
derhåll under mötestiden, är önskvärd och af behofvet påkallad, skulle
jag dock icke vilja se denna förmån komma beväringsmanskapet till
godo, med mindre än att den äfven tillädes stamtruppen. Icke utan
förvåning har jag erfarit, hurusom motionären, på samma gång han
framhållit, huru nödvändigt det är för upprätthållande af den goda
andan inom en trupp, att icke undantagsförmåner medgifvas en del
af densamma, likväl föreslagit, att högst väsendtliga sådana skulle
bestämmas, hvilka till följd af sin beskaffenhet och de praktiska olä¬
genheter, de förete, blefve snart sagdt omöjliga att genomföra. Det
torde icke vara obekant, att intet beväringsmöte försiggår, utan att
stam och beväring blandas med hvarandra; andra klassen öfvas till¬
sammans med stammen, den första undervisas och handledes af stam¬
men och i hvarje fall dela de samma tält, sysselsättas de på samma
tider och de samfäldt intaga sina måltider. Att under sådana förhållan¬
In!
De" 21' A:ml
den ifrågasätta, att olika förmåner i afseende å utspisning och lägerut¬
redning skulle tillkomma stam och beväring eller att en bättre an¬
rättning skulle tilldelas den ena än den andra, det är att ifrågasätta
det orimliga, det snart sagdt omöjliga och att äfventyra det goda
förhållande, som nu existerar emellan stamtruppen och beväringen.
(röra nu klimatiska eller andra förhållanden det nödvändigt, att för¬
bättrade anordningar vidtagas i utredningen och utspisningen för be¬
väringen, så göra de det nödvändigt äfven i afseende på stamtruppen
och man behöfver i sanning icke, för att motivera detta, taga sin
tillflykt till förhållandet med samöfningen af de båda kategorierna
trupper. Vill man emellertid i det förmenta förhållande, att större
delen af beväringen skulle hafva olika lefnadsvanor med stammen,
söka ett stöd för det orimliga förslaget att åt trupper, som hållas till
samöfning och äro förlagda i samma lägel', lemna olika förmåner i af¬
seende på utspisning, så håller detta ickejheller streck, ty det torde få
anses såsom nära nog konstateradt, att omkring j'„ af beväringsman¬
skapet stå på ungefär samma bildningsgrad och hafva samma lef¬
nadsvanor som stammen. Sedan stamsoldaten tjenat såsom sådan
under ett par år. inträffar visserligen den skilnaden mellan honom
och de nio tiondedelarne af beväringsmanskapet, att han står öfver
dem både i vetande och skick, men svårligen lärer detta utgöra gil¬
tig anledning, hvarföre han skulle erhålla sämre utspisning och ut¬
redning än dessa.
Såsom stöd för sin hemställan att Riksdagen nu på enskild mo¬
tionärs förslag borde tillstyrka sådana förändrade anordningar i af¬
seende på beväringsmanskapets underhåll som Riksdagen helt nyli¬
gen på Kongl. Maj:ts förslag afslagit har Utskottet anfört, att nya
förhållanden inträdt, som göra eu förändring nödvändig; men om
Riksdagen nu bifölle det föreliggande förslaget med vidhållande af
den utaf motionären och Utskottet föreslagna begränsning i till¬
delandet af underhållsförmånerna skulle detta kunna gifva anled¬
ning till tillämpning af den gamla satsen, att “blodet är tjockare
än vattnet". Dessa förändrade förhållanden, vid hvilka Utskottet
fäster en “afgörande vigt" äro nemligen faktiskt ingå andra än att
rätten till friköpning och lega upphört, och, såsom eu följd deraf,
att årligen ett antal af omkring sex hundra ynglingar, hvilka förut
begagnat sig af denna rätt, numera inträda i arméens leder. Så
länge emellertid denna rätt qvarstod, vägrade Riksdagen enständigt
sitt bifall till de förbättrade anordningar för beväringen, Kong!. Majit
tid efter annan föreslog; men sedan denna rätt upphört, och landets
lyckligare lottade söner nödgas dela de försakelser, som de min¬
dre bemedlade, ända dittills utan synnerligt deltagande från repre¬
sentationens sida. varit nödsakade "att underkasta sig, då är Riks¬
dagen färdig att sjelf väcka förslag om vidtagande af sådana för¬
ändrade anordningar, som den nyss förkastat. Detta förslag, som
sedt ur allmän synpunkt och gifvet en tillbörlig utsträckning, eget
sitt fulla berättigande, bör emellertid ej neddragas derhän, att det afser
ökade förmåner för endast den de! af truppen, till hvilken represen¬
tanternas egna söner kunna komma att hänföras. Det tillkommer
Riksdagen, synes det mig. att icke gifva stöd åt den uppfattning, som
Den 22 April.
165
om den ifrågasatta begränsningen vidhölles, skulle ligga nära till
hands, eller att omtanban för dess egna söner dikterat dess beslut
i frågan.
På sätt det framgår af hvad jag redan haft äran yttra, erkänner
jag villigt å ena sidan, att de förhållanden, mot hviika motionären
vändt sig, eller beväringsmanskapets utspisning och lägerutredning,
tarfva förbättring, om de äfven icke förtjent att målas med så mörka
färger, som dem motionären an vän dt; men å andra sidan anser jag
mig böra erinra, att regeringen tid efter annan framlagt förslag till
förändrade anordningar i ena och andra hänseendet och, i hvad på
den kunnat ankomma och i den mån tillgångar och andra omstän¬
digheter sådant medgifvit, derutinnan vidtagit partiella förbättringar.
Så bär Kong!. Maj:t, på sätt Utskottet erinrat, för 1867 års Riksdag
framlagt förslag till förbättrad provianteringsstat för stam- och be¬
väring. Sedan detta förslag emellertid fallit, förordnade Kongl. Maj:t
1869, att, på det att provianten måtte kunna på ett mera smakligt
och snyggt sätt tillredas, täckta kök skulle uppföras på samtliga mötes¬
platser, samt 1870. att det i portionen ingående bränvinet skulle ut¬
bytas mot kaffe och socker. Härigenom har också belåtenheten från
truppens sida med provianten blifvit större och mera allmän än
tillförene.
Hvad beträffar den lägerutredning, som motionären åsyftar, inses
det lätt, att den icke kan fullständigt åstadkommas med mindre än
att trupperna förläggas i baracker eller kaserner. Såsom Kammarens
ledamöter torde erinra sig, ingå!' Kongl. Maj:t till 1871 års riksdag
förslag om att baracker borde å samtliga mötesplatser uppföras,
hvarvid framhöllos de många fördelar som derigenom skulle vinnas,
icke blott i afseende på truppens helsa och en bättre vård af kro¬
nans persedlar, utan äfven hvad truppernas öfning och undervisning
anginge. Som bekant är. föll detta förslag. Det oaktadt, torde man
kunna hoppas, att genom administrativa åtgärder den önskade, för¬
ändrade anordningen skall kunna vinnas, enär Regeringen väl icke
lärer tveka att fortgå på den härutinnan en gång inslagna vägen.
Jag vill bär icke uppehålla mig vid de mindre exakta uppgifter
i afseende på utspisning^, som förekomma i motionen, och icke heller
vid de yttranden i öfrigt, som kunde tarfva belysning; jag vill blott,
för den händelse att någon af Kammarens ledamöter, med anledning
af motionärens yttrande om den orenlighet, hvari beväringen måste
dväljas, skulle hysa den föreställningen att inom våra läger herrskar
en oförsvarlig oordning och osnygghet, hafva förklarad^ att så icke
är förhållandet. Enligt min på någon erfarenhet grundade åsigt rå¬
der inom våra svenska läger en jemförelsevis både sträng och god
ordning och truppen tillhålles all den snygghet och renlighet, som
med för handen varande förhållanden är möjligt. Min tanke är ock,
att en stor del, om ej större delen af beväringsmanskapet, under
mötestiden får bättre begrepp ej blott om ordning utan äfven om
renlighet än hvad de erhålla i de egna hemmen.
Af hvad jag haft äran yttra torde framgå, att jag helst skulle
sett, om Riksdagen kunde besluta att med uttalande af den åsigt,
att en förbättring i utspisningen vore af nöden för så väl stam som be¬
väring, till Kong!. Maj:t aflåta eu skrifvelse med anhållan om förslag
till förändrade anordningar i detta hänseende; men, då ett sådant
yrkande icke lärer kunna i sammanhang med den nu föredragna punk¬
ten framställas, nödgas jag yrka afslag å motionen. -lag betvifla!’vis¬
serligen icke, att Regeringen, äfven om Riksdagen skulle besluta eu
hemställan om förbättradt underhåll för beväringen. skulle vid det
förslag, som i anledning deraf komma att afgifvas, fästa det vilkor,
att den ifrågasatta förmånen icke skulle tillkomma beväringen med
mindre än att den äfven tillkomme stamtruppen; men jag skulle
icke önska, att denna Kammare förenade sig om ett förslag till skrif¬
velse, som, på samma gång det innebära framställning om eu skri¬
ande orättvisa, vittnade om bristande blick för hvad som, från mili¬
tärisk synpunkt sedt, är praktiskt möjligt eller icke.
Då jag är öfvertvgad, att Regeringen efter de gynnsamma ut¬
talanden, som inom Riksdagen förekommit i afseende på denna af
Regeringen så länge eftersträfvade sak, icke skall uraktlåta att så
snart som möjligt inkomma med ett förslag i den angifna syftningen,
och så affattadt att det må kunna äfven af denna Kammare accep¬
teras, är det utan oro för den goda saken jag yrkar afslag å be¬
tänkandet.
Herr af Klint: Ehuru jag icke antecknat mig såsom reservant
mot detta Utskotts förslag har jag dock inom Utskottet motsatt mig
detsamma. Jag anser för min del att vid alla underdåniga skrivel¬
ser som Riksdagen aflåter till Kongl. Maj:t Riksdagen bör hafva noga
gjort sig reda för förhållandena. Detta synes mig Riksdagen i när¬
varande fall icke hafva gjort. Det kan icke vara hvarken med billighet
eller rättvisa öfverensstämmande att stamtruppen, som har. om jag
så får säga, i närmaste hand sig anförtrodd beväringsmanskapets
ledning, icke skulle få samma underhåll som beväringen. Då nu
Stats-Utskottet här föreslagit, att Riksdagen skulle anhålla att Kong!.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke ett bättre underhåll
för beväringsmanskapet skulle kunna åstadkommas, så tror jag att
Riksdagen bör noga besinna sig innan den ingår på ett sådant för¬
slag, enär den ifrågasatta åtgärden efter mitt förmenande icke kan
och icke bör vidtagas, med mindre än att stamtruppen blir tillgodo¬
sedd på samma sätt som beväringsmanskapet.
Då jag har hos Herr Talmannen hört mig före i afseende på
det formella af denna fråga och efter de upplysningar jag erhållit
ser mig förhindrad att framställa den proposition, hvilken jag helst
ville göra, nemligen att Riksdagen, med ogillande af Stats-Utskottets
förslag, måtte besluta en skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan
om en utredning af ifrågavarande förhållanden i afseende på såväl stam
som beväring, har jag icke något annat val än att yrka afslag å
Stats-Utskottets betänkande.
Herr von Koch: Ehuru jag i hufvudsaken är af samma tanke
som de båda föregående talarne, kommer jag dock till ett alldeles
motsatt resultat. Jag har förundrat mig öfver att, då jag icke vid
betänkandet funnit någon reservation, den enda af Stats-Utskottets
Den 22 April.
167
ledamöter som yttrat sig i frågan kar yrkat afslag å Utskottets förslag.
Jag tror knappast, att det kan falla någon klok och mensklig ledamot
af Kammaren in att man skulle vilja gifva beväringen bättre, sämre
eller annan utspisning än stamtruppen. Men hvarföre Stats-Utskottet
icke kommit att afgifva ett förslag af den mera omfattande beskaffen¬
het, som här blifvit påyrkad, beror, enligt hvad jag kan föreställa
mig, på formella skäl och motionens beskaffenhet. Jag tror att hvar¬
ken Stats-Utskottet eller Riksdagen nu kan gå längre än hvad bär är
föreslaget. Men om representationen frambär önskan om förän¬
dring i afseende på beväringsmanskapets underhåll och derom aflå-
ter underdånig skrifvelse, så troi jag att, då sakkunnige män i denna
Kammare uttalat sig om olämpligheten af att lemna bättre utspis¬
ning åt beväringen än stamtruppen, Kongl. Maj:t icke skulle under¬
låta att, på sätt den förste talaren yttrade, framlägga ett förslag i
den syftning att så väl stammen, som beväringen tillgodoses. Jag
tror för min del att Kongl. Maj:t får en bättre anledning att fram¬
komma med ett dylikt förslag, om detta betänkande bifalles, än om
det skulle afslås, ty i senare fallet kommer icke någon skrifvelse
att aflåtas och då kanske hela frågan förbises, emedan det kan hända
att ingen får kännedom om de motiver, som föranledt afslaget.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Berg: Ehuru jag erkänner det menniskovänliga i motio¬
närens åsigt och medgifver, att det ligger någon sanning i hans på¬
ståenden, fäst öfverdrifter icke saknas, kan jag icke underlåta att
mot hans förslag framställa några invändningar.
Under den tid jag tjenstgjort dels vid fortifikationen, dels ock
vid indelta arméen i 20 års till, har jag erfarit, att den föda, som åt
våra trupper bestods, var mycket bättre än den folk i allmänhet er-
hölle. Jag har äfven under den tid. som sedermera förflutit, varit
i tillfälle att iakttaga, huru förhållandet i detta afseende är hos be¬
folkningen på landsbygden; och att dess föda i allmänhet är sämre
än den, som erhålles vid mötena, derom är jag förvissad. Jag har
visserligen på 25 års tid icke deltagit i några möten eller undersökt,
hurudan mathållningen är, men jag är öfvertygad att den icke är
sämre nu än förr. Jag vågar således tro, att det icke är rätt att
på statsverkets bekostnad göra en så stor uppoffring, för att skaffa
endast beväringen ett bättre underhåll. Visserligen tror jag, att
motionärens yttranden om bristen på renlighet i tälten innehålla
några öfverdrifter, men jag vill dock icke bestrida nyttan af att eu
bättre lägerutredning må bestås. Härvid ber jag att få anmärka,
att Stats-Utskottet på visst sätt gått längre än motionären; ty Ut¬
skottet har till stöd för sitt påstående, att den utspisning och läger¬
utredning, som för närvarande bestås, icke kan anses tillfredsstäl¬
lande, anfört icke blott mot i närens yttranden, utan äfven Kong.
Maj:ts förslag till 1867 års riksdag om förbättrad provianteringsstat
Men jag vill fästa uppmärksamheten på att Kongl. Maj:t dervid icke
proprio motti utan på grund af Riksdagens revisorers anmärkningar
gjorde denna framställning till Riksdagen; och revisorerne fingo, som
bekant, dementi af Riksdagen, deras principal.
Den 22 April.
168
Stats-Utskottet har såsom skäl för sitt förslag anfört de förändrade
förhållanden, hvika för frågans bedömande skulle vara af afgörande
vigt. Visserligen hafva förhållandena i så måtto förändrat sig, att
efter de seenaste stora krigen en fruktan visat sig för att vårt för¬
svarstillstånd befunne sig i en dålig ställning, men för öfrigt känner
jag icke till några förändrade förhållanden, annat än att rätten till
friköp och lega blifvit upphäfd. Om det är på grund af dessa för¬
hållanden som en högre utspisning skall ega rum, så tillåter jag mig
fråga, om det kan vara rätt att för dessa nykomnes lefnadsvanor
gorå sådana uppoffringar, eller om sådant kan vara nyttigt för de
öfrige värnepligtige, som icke hafva sådana lefnadsvanor. Jag tror
snarare att det är till beväringsinstitutionens nytta, om den icke
blir så dyr, och om den kan existera utan ett ökadt betungande för
statsverket.
Jag erkänner visserligen, att något bör göras för åstadkommande
af bättre utredning, men på grund af såväl hvad jag här yttrat som
hvad den förre krigsministern samt Herr af Klint anfört, måste jag
instämma uti deras yrkande om afslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Stats-Utskottets förevarande utlåtande dels ock afslag derå,
framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till utlåtandet, hvarvid svarades många Nej jemte några Ja, och se¬
dermera proposition på afslag derå, då svaren utföllo med många Ja
jemte några Nej; och förklarades Ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 16 och 17 den¬
nes bordlagda utlåtanden:
N:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition rörande
förvaltningen af Statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar; samt
N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om an¬
visande af statsunderstöd för iståndsättande och utvidgning af ham¬
nen vid Cimbrishamn.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 16 och 17 dennes bordlagda,
utlåtande N:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
beviljande af anslag för åvägabringande af vinterväg till Norge från
Jäckvik vid sjön Hornavan till liksgränsen i riktning mot Saltenfjord,
Herr Bergman: I förevarande utlåtande har Stats-Utskottet af¬
styra bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition om beviljande af
anslag för åvägabringande af vinterväg från Jäckvik vid sjön Hornavan
till riksgränsen mot Norge, i riktning mot Saltenfjord, och såsom.
o<>
April.
16‘J
skal derföre anfört: att. då Kong!. Maj:t underdela 6 September 1872'
förordnat om verkställande af noggranna undersökningar samt upp¬
görande af plan och kostnadsförslag, angående dels vägens emellan
Piteå och Avaviken utsträckning öfver Slagnäs och Bure till Sorsele,
dels vägens från Skellefteå öfver Norsjö till Mala fortsättning från
sistnämnda ställe till Sorsele, dels ock den från Umeå till Lycksele
redan befintliga vägs utsträckning öfver Bastuträsk, dit plan för väg¬
byggnad finnes uppgjord, och vidare förbi Lomfors och Sandsjö till
Sandsele och Sorsele, dels äfven ny vägs anläggande från Sorsele
genom Vindelefvens dalgång till riksgränsen, har Stats-Utskottet, som
anser af vigt att, innan beslut om anläggande af den utaf Kong]..
Maj:t nu föreslagna vintervägen fattas, ifrågavarande undersökningar
blifva afslutade. för att vinna kännedom om kostnaden för och lämp¬
ligheten af en förening utaf väglinierna från Piteå, Skellefteå och
Umeå i Sorsele, samt eu gemensam vägbyggnads utförande från
Sorsele till riksgränsen, för att inom Norge fortsättas till Ranenfjord.
Dessa båda frågor hafva dock icke. något synnerligt sammanhang
med hvarandra, enär den ena handlar om en vinterväg genom Arjeplougs
lappmark i Norrbotten, till norska gränsen i riktning mot Saltenfjord.
och den andra om sommar vägars anläggande genom Westerbotten till
Sorsele och vidare till riksgränsen i riktning mot Ranenfjord. dag
anhåller derföre att få meddela några upplysningar i afseende på
uppkomsten af dessa frågor. Under liera år hafva arbeten med vägars
anläggande från Bottniska viken till inuti landet liggande socknar
bedrifvits såväl i Westerbotten som Norrbotten, och under utförande
af dessa anläggningar vesterut har tanken uppstått på att fortsätta
någon af dessa vägar till Norge för att sålunda åvägabringa eu
kommunikation mellan Bottniska viken och vesterhafvet. Jag vill
dervid erinra, att någon sommarlandsväg mellan Sverige och Norge
icke finnes nordligare än vid Östersund, som, enligt hvad kartan ut¬
visar, ligger på lika afstånd från Sveriges nordligaste som från dess
sydligaste gräns, eller midt uti Jandet. Redan för sex år sedan gjor¬
des underdånig hemställan till Kong!. Maj:t om anställande af under¬
sökningar för anläggande af en kommunikationsled till Norge, ut¬
gående dels från Skellefteå i Westerbotten och dels från Piteå i Norr¬
botten öfver Arvidsjaur och Arjeploug till riksgränsen och vidare
till Saltenfjord i Norge; och Kong!. Maj:t förordnade med anledning
deraf att dessa linier skulle undersökas samt plan och kostnadsför¬
slag upprättas så väl å svenska som å norska sidan. Enligt den
derefter upprättade planen skulle, kommunikationen ledas, _— dels
efter den redan anlagda landsvägen från Piteå öfver Arfvidsjaur till
Afvaviken vid sjön Storafvan utgörande i längd 14,7 mil, — samt
dels efter landsvägen från Skellefteå till Nordsjö, hvilken fortsattes
till Arfvidsjaur och derifrån följer förstnämnda väg till Avaviken,
Ifrån sistnämnde punkt skulle en sammanhängande vattenkommuni¬
kation om 12 mils längd ordnas öfver sjöarna Storafvan, Uddjaur
och Hornavan förbi Arjeplougs kyrka till Jäckvik vid Hornavans
vestra strand, hvarifrån landsväg skulle anläggas till den punkt vid
norska gränsen, som af norska och svenska ingeniörer utsåges, och
hvarifrån vägen sedermera i Norge skulle dragas genom Junkerdaleu
170
De:. Ce A pri:.
till Saltenfjord, vid hvars utrymning i hafvet staden Bodö är belägen.
Under det att dessa undersökningar pågingo, uppstod inom Wester-
bottens län fråga om att kommunikationsleden till Norge borde an¬
läggas på ett sydligare håll och gå från Umeå genom Westerbottens
lappmarker till Ranenfjord i Norge, emedan der redan skulle finnas
betydlig trafik vintertiden. Men, man glömde dervid, att Umeå ligger
24 mil sydligare än Piteå, och Ranenfjord 12 mil söder om Salten-
fjord och ändå längre från Bodö, hvarföre anläggning af väg efter
den ena af dessa linier alldeles icke afhjelper behofvet af väg för
dem som bo omkring den andra, och att väg således vore lika mycket
af behofvet påkallad på det ena som på det andra stället. Från
Westerbotten ingick man till .Kong'!. Maj:t med anhållan om under¬
sökningars verkställande äfven för den sistnämnda linien; och Kong!.
Maj:t förordnade, att plan och kostnadsförslag skulle upprättas för
de delar, som behöfde ånyo anläggas.
Planer och kostnadsförslag till kommunikationer efter båda ofvan-
nämnde olika linier finnas för närvarande hos Kong!. Väg-och vatten¬
byggnadsstyrelsen; men innan de der kommit till behandling och
granskning, ingingo åtskilliga ledamöter af riksdagens Andra Kam¬
mare vid sistlidne riksdag till Kongl. Maj:t med anhållan om under¬
sökning af ett förmedlingsförslag, som skulle sammanjemka de olika
intressena, så att man finge allenast en öfvergångspunkf till Norge.
Den 6 September 1872 förordnade Kongl. Maj:t, med anledning deraf,
att noggrann undersökning samt upprättande af plan och kostnads¬
förslag skulle verkställas efter dessa sammanjemkningslinier, Indika
skulle anläggas på det sätt:
att vägen från Piteå till Avaviken i Norrbotten skulle från sist¬
nämnde ställe utsträckas i vestlig riktning öfver Slagnäs och Bure
till Sorsele lappmark i Westerbotten;
att vägen från Skellefteå till Nordsjö i Westerbotten skulle fort¬
sättas öfver Mala äfven till Sorsele;
att vägen från Umeå till Lycksele skulle fortsättas öfver åt¬
skilliga uppräknade ställen likaledes till Sorsele; samt
att från denna anknytningspunkt vid Sorsele, eu för alla tre
grenarne gemensam väg skulle anläggas till riksgränsen för att inom
Norge fortsättas till Ranenfjord. Men äfven om denna plan antages
och blifver utförd, som liar mycken sannolikhet för sig, så qvarstår
dock behofvet af den föreslagna vintervägen, emedan den på en
jemnare och genare väg leder till en stor handelsplats i Norge, nem¬
ligen Bodö, och dessutom genomgår trakter, som icke beröras af den
ifrågasatta sommarvägen. Denna åsigt om nyttan af den ifrågava¬
rande vintervägen har blifvit uttalad af Konungens Befallningshaf¬
vande i Norrbottens län, såsom af Kong]. Maj:ts nådiga proposition
inhemtas, och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har deruti instämt,
då den yttrat: Sedan dessutom fråga uppstått och undersökning be¬
slutats rörande anläggningar, hvarigenom linier från Piteå, Skellefteå
och Umeå skulle förenas i Sorsele, derifrån en gemensam vägbyggnad
borde verkställas till riksgränsen för att inom Norge fortsättas till
Ranenfjord, antoge styrelsen, att den ursprungligen ifrågasatta väg-
anläggningen mellan riteå vid Bottniska viken och Bodö vid Salten-
in
Dan £2 Apri'.
fjord af Vesterhafvet kunde såsom förfallen anses; vid hvithet för¬
hållande och enär vinterväg för kommunikation emellan nyssnämnde
två städer ändock borde blifva nyttig och vore behöflig, styrelsen
ansåge skäl vara för handen att, på sätt Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande föreslagit, söka bereda anslag för ändamålets vinnande.
Att man inom de norra orterna hyser intresse för denna kom¬
munikation, synes deraf, att innevånarne i Arvidsjaurs och Arjeplougs
lappmarker åtagit sig att för ail framtid underhålla, icke blott vägen
utan äfven de dervid uppförda fjeilstugor. Äfven inom Norge om¬
fattas denna väganläggning med lifligt intresse, hvilket kan skönjas
af följande meddelande uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition:
Enligt hvad norska regeringens departement för det inre meddelat.
har det för underlättande af samfärdseln vintertiden emellan Sait-
daien i Norge och Arjeploug i Sverige från norsk sida vidtagna arbete
så framskridit, att vägen i Junkerdalen är farbar samt att en fru¬
stuga, belägen vid Gfraddiselfven något öster om dennas förening med
Njallevaveelfven och omkring en half mil mil vester om riksröset.
N:o 282. är färdig och bebodd, erbjudande ett godt logis förresande
och stallrum för tio till tolf hästar.
En såväl för Norrbottens som en betydlig del af Westerbottens
innevånare högst vigtig, för att icke säga ovärderlig fördel, af ifråga¬
varande vinterväg är, att den leder till ett alla årstider öppet hat’,
hvarigenom möjlighet finnes att under missväxtår erhålla mjöl och
spannmål. Detta är så mycket vigfcigare som den i norden korta
hösten ofta nog icke lemna!’ tillräckligt rådrum för att söderifrån
anskaffa de nödiga vinterförråden.
Inom de norra länen bär man på sednare tider arbetat på att
så småningom förändra landtbruket derhän, att sädesodlingen minskas
och ladugårdsskötsel utvidgas, såsom en för Norrland naturligare
näringsgren; och då de afdikningar af sänka trakter, som till stor
utsträckning blifvit gjorda, bereda rik tillgång af tjenlig odlingsjord
för foderväxter, så underlättas och fortskyndas en sådan öfvergång.
Men, på samma gång ladugårdsskötsel utvidgas måste man också
se till, att marknad finnes för afsättning af dessa produkter under
alla tider af året. Under sommaren, så länge Bottniska viken är öppen
går afsättningen lätt till de södra orterna, men vintertiden upphör
denna kommunikation, och det är då den nu ifrågavarande vinter¬
vägen kommer till nytta för forsling till Norge der, — vid de icke
långt från Bodö belägna stora fiskeplatserna med sina under vintern
i tusental samlade arbetare, — god och fördelaktig afsättning af
1 adugårdsprodukter finnes.
Med anledning af hvad jag haft äran yttra och då denna fråga
jemväl berör upphjelpande! och fortkomsten af den för det nordliga
länet så vigtiga, naturliga hufvudnäringen ladugårdsskötsel, hoppas
jag att denna Kammares ärade ledamöter behagade behjerta denna
angelägenhet, och med utslag å Stats-Utskottets förslag bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, hvarom jag vördsamt anhåller
om proposition.
Herr vice Talmannen: Då redan i den Kong], propositionen,
Den 22 April.
som föranledt det nu föredragna Utskottsbetänkande^ vigten af det
äskade anslaget är så utförligt och tillräckligt motiverad, och då
den talare, som nyss hade ordet och som sjelf innehar befattning
såsom landshöfding i det län, inom hvilket ifrågavarande kom¬
munikationsled skulle anordnas, så uttömmande bevisat lämpligheten
och behofvet af densamma, kan det måhända synas vara öfver¬
flödigt af mig att här tillägga något vidare, helst, såsom af betänkan¬
det synes, flere af Kammarens ledamöter i Stats-Utskottet reserverat
sig mot Utskottets beslut, hvarvid jag tillåter mig nämna, att orsaken
hvarföre ej ett större antal af dem linnes antecknadt såsom reservanter
är, att betänkandet afgjordes under påskveckan, då Utskottet ej var
fulltaligt.
Enligt min tanke, har sällan ett anslag blifvit begärdt till väg-
anläggning, som haft så mycket skäl för sig som detta. Kammaren
behagade finna, att med den ringa kostnad af 34,650 R:dr, som här
ifrågasattes, skulle en farled af mer än 6 mil åstadkommas; visser-
gen skulle denna farled utgöras både af vatten- och landväg, men
kommunikationerna i denna högt upp i Norrland belägna trakt äro
vanligtvis endast vintertiden i gäng. Visserligen har länets landsting
ej ansett sig kunna åtaga sig vägens underhåll, men för denna för¬
bindelses uppfyllande hafva i stället de två socknarne Arvidsjaur och
och _ Arjeploug, den förre med två tredjedelar, den sednare med en
tredjedel, med vissa smärre förbehåll, åtagit sig att ansvara. För
att visa denna farleds betydelse tillåter jag mig påpeka, dels att den¬
samma genomlöper en trakt, befolkad af omkring 40,000 menniskor,
och dels att den samfärdsel emellan denna trakt och Norge, som
genom ifrågasatta vägan!äggningen möjliggöres, säkerligen blir ganska
betydlig, då i följd deraf ortens produkter, såsom smör, ost och sär*
skridt tunnstäfver skola finna god afsättning i Norge, der prisen å
dessa varor i anseende till grannskapet af de stora fiskeplatserna vid
Lofoten ställa sig vida högre än i de svenska socknarne, hvarjemte
vid återfärden kunde hemföras spanmål, sill och specerier. Orsaken
hvarföre ej anslaget till denna väg af Utskottet tillstyrktes var, så¬
som redan af den föregående talaren antagits, den, att en rivalise¬
rande väg från Sorsele till Ranenfjord var i fråga. Jag tror, att
dessa båda vägar ej äro så beroende af hvarandra, att icke mycket
val båda två kunde behöfvas. För min de! ber jag emellertid få
tillkännagifva, att jag anser, att det andra vägbyggnadsföretaget
snarare än detta under några år kunde uppskjutas. Det är nemligen
den stora skilnaden mellan dessa båda vägar, att den nu ifråga¬
varande utmynnar vid Bodö, der en ej ringa handelsrörelse existera!',
den andra äter visserligen ock mot eu vid hafvet belägen ort, men
der dock ingen större rörelse förekommer. Dessutom är ej vägen till
Sorsele färdig, hvilken väg skulle vara sammanbindningslänken mellan
dessa båda vägar. Huru jag än vänder saken, synes mig det vara.
billigt och rätt, att det äskade anslaget beviljas, och jag skall ej nu
vidare upptaga Kammarens tid med att utveckla skälen härtill; för¬
behållande mig att, om några anmärkningar mot den ifrågavarande
proposition under diskussionens fortgång skulle förekomma, då söka.
få upptaga dem till besvarande.
De a 22 April. 171!
Jag anhåller om proposition å afslag på Utskottets betänkande
och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes först pro¬
position på bifall till Stats-Utskottets förevarande Utlåtande, hvarvid
svarades Nej. och sedermera proposition på afslag derå, som medja
besvarades.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 16 och 17 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 60, i anledning af Kongl. Majrts nådiga framställning,
i fråga om förändradt ordnande af civile tjensteman.- pensionering.
Herr Statsrådet Wsern: Med anledning af de o egentligheter,
som Riksdagen fann vara förenade med det sätt, på hvilket de civile
tjenstemännens pensionering var ordnad, aflat Riksdagen den 17 Maj
1871 en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t. Uti denna skrifvelse,
hvilken hufvudsakligen föranledt de utredningar, som ligga till grund
för den Kongl. proposition, hvilken nu utgör föremål för behandling,
och som således här eger eu väsendtlig betydelse, 3fftrade Riksdagen:
“Utom det oegentliga deruti, att tjensteman pensioneras dels från
allmänna indragningsstaten och dels från en särskild af statsmedel
understödd pensionsfond, är det otvifvelaktigt en misshushållning att,
oaktadt staten åtagit sig att från allmänna indragningsstaten pensio¬
nera embets- och tjensteman, likväl på samma gång med statsbidrag'
understödja eu annan, till en del på delegarnes bidrag grundad fond
af den beskaffenhet, att den i anseende till de derifrån utgående pen¬
sionernas otillräcklighet allt mindre och mindre för sitt afsedda än¬
damål anlitas. Rättigheten till pension från civilstatens pensions-
inrättning har nemligen, på sätt komiterade upplyst, varit så föga
begagnad, att de årligen utgifna pensionerna icke ens uppgått till
beloppet af det inrättningen af statsmedel beviljade anslag. En rät¬
telse härutinnan torde ju förr desto heldre böra vidtagas, då civil¬
statens pensionsfonder, enligt hvad revisionsberättelserna gifva vid
handen, årligen ökas med ganska betydliga belopp, hvilka, enligt livad
nyss är nämndt, icke kunnat till sitt ursprungliga ändamål användas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anhåller i underdånighet
Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes tillse, om och på hvad.
sätt civilstatens pensionsinrättning må kunna så ordnas, att den sättes i
stånd att helt och hållet öfvertaga samtlige civile tjensteman pensione¬
ring, så att dylik pensionering från allmänna indragningsstaten komine
att upphöra11. Det förhöll sig nemligen så, att, under det att år 1871 civil¬
statens pensionsinrättnings inkomster, som utgjordes af ett årligt statsan¬
slag afi rundt tal 60,500 R:dr, delegarnes afgifter till ett motsvarande
belopp omkring 60,500 samt ränteinkomster från inrättningens fonder
271.000 R:dr — alltså uppgingo till ett sammanlagdt belopp af 392,000
R:dr; så hade dess utgifter utgjort, utom administrationskostnaden
27.000 R:dr, för dess egentliga ändamål pensioneringen, endast om¬
kring 43,000 R:dr eller omkring 17,000 R:dr under det statsbidrag,
:74
April.
•) <e.- •. 22
hvaraf civilstatens pensionsinrättning var i åtnjutande — och såsom
tillskott till den enskilda enke- och pupillkassa» 112,000 R:dr, d. v. s..
tillsammans 182,000 It:dr; till följd hvaraf till det påföljande året
kunde af pensionsinrättningen uppläggas 210,000 R:dr. Hvad Riksda¬
gen, beträffande detta i skrifvelsen antydda förhållande, velat anmärka
rar, i första det med eu klok statshushållning föga öfverensstämmande
förhållandet, att så stort statsbidrag, som det omnämnda, årligen ut¬
gick till civilstatens pensionsinrättning, utan att detta anslag mot¬
svarade det dermed afsedda ändamål eller ens användes dertill, och
att pensionsinrättningen årligen upplade störa belopp, samt i andra
rummet den oegentlighet, som egde rum derutinnan, att pensionerin¬
gen ej blef verkställd på ett håll utan på två, eller med andra ord
bestriddes både på allmänna indragningsstaten och på civilstaten.
Riksdagen uttryckte i sin berörda skrifvelse, under betonande af önsk¬
värdheten, att dessa missförhållanden blefve afhjelpta, äfven den för¬
hoppningen, att rättelse härutinnan ju förr desto heldre måste vidtagas.
Med blicken fästad på dessa omständigheter, var det min skyl¬
dighet, i egenskap af chef för den gren af statsförvaltningen, som
frågan tillhörde, att i min män tillse, hvad som kunde och borde
göras för att tillmötesgå den gjorda framställningen. Min första åt¬
gärd blef då att anställa undersökning rörande storleken af det be¬
lopp, hvartill den pensionering, som nu utgick frän allmänna indrag¬
nings staten till civile tjensteman pensionering, kunde antagas årligen
uppgå, något som vore nödvändigt att känna om de statsverkets för¬
bindelser, som tillförene blifvit under denna anslagsrubrik uppförda,
hädanefter, enligt hvad Riksdagen i sin skrifvelse önskat, skulle öf-
vertagas af civilstatens pensionsinrättning i samband med dess öfriga
åligganden. Den anställda undersökningen lemnade vid handen, att
pensioneringen på allmänna indragningsstaten för det närvarande
medtog ett årligt belopp af något öfver 500,000 R:dr, hvithet belopp,
enligt skäl, som jag anhåller, att sedermera närmare få utveckla,
kunnat antagas vara det normala. Det var deraf tydligt, och måste
för hvar och en vara klart, att med det öfverskott, som uppkomma
genom skilnaden emellan civilstatens pensionsinrättnings inkomster
och utgifter, eller 210,000 R:dr, dessa 500,000 R:dr eller något der¬
öfver ej kunde betäckas, och således att, för den händelse det åt
Riksdagen åsyftade målet, eller pensioneringens öfverflyttande på
civilstatens pensionsinrättning, skulle kunna uppnäs, det till nämnda
inrättning utgående statsanslaget måste i motsvarande förhållande
tillökas. Denna tillökning kunde nu beredas genom beviljande af ett
årligt anslag eller kreditiv åt pensionsinrättningen, för att betacka
den skilnad emellan dess utgifter och inkomster, som skulle blifva
eu följd af pensioneringens eftertagande. Men i detta fall hade Riks¬
dagens syftemål ej vunnits, annat än till skenet, och hela skilnaden
skulle bestå i att samma statsanslag, som nu under allmänna indrag¬
ningsstaten utgå, skulle, öfverförda måhända under eu annan titel,
till civilstaten utbetalas, och statsverket fortfarande för all framtid
ärligen betungas med utgörandet af betydliga, sannolikt år efter år
växande anslag för pensioneringens upprätthållande. Då återstod,
enligt min uppfattning, endast det, att söka uppbringa civilstatens
Den 22 April.
175
pensionsinrättnings kapitalfond till sådant belopp, att all pensionering
i regeln genom räntan derå samt inrättningens öfriga inkomster kunde
besörjas. Endast så syntes och synes mig Riksdagens i berörda skrif¬
velse uttryckta önskan kunna tillmötesgås. Men detta tillmötesgående
kunde dock åstadkommas på åtskilliga vägar. Det kunde ske, såsom
en talare här under' den diskussion, som föregick skrifvelsens aflå¬
tande, ansåg, så, att ett fyllnadskreditiv beviljades för att. jemte rän¬
torna af fonden, för pensioneringen användas — då nu utgående
statsanslag och delegarnes afgifter skulle tilläggas kapitalfonden —
eller ock sd, att man under vissa år gaf ett bestämdt årligt anslag
så stort, att kapitalet kunde inom en icke allt för aflägsen framtid
nå den höjd, att räntan derå i förening med inrättningens öfriga in¬
komster vore tillräcklig att bestrida hela pensioneringen. Jag välde
den sista utvägen såsom snarast och, enligt mitt förmenande, bäst
ledande till målet,
För att nu kunna finna till hvad belopp inrättningens fonder be-
höfde ökas för att nå denna höjd och kunna fullgöra de förbindelser,
som densamma komme att åläggas, borde man i första rummet utreda
till hvad belopp hela pensioneringen skulle kunna uppgå och dervid
utgå från fakta, så vidt sådana stode till buds; och den första un¬
dersökningen som anställdes rörde, såsom jag redan nämnt, till hvil-
ket belopp de förbindelser, som nu ålåge allmänna indragningsstaten
uppgingo. Det visade sig vid denna undersökning, att den pensio-
neringssumma. som från allmänna indragningsstaten under de sednare
åren till civile embets- och tjensteman utgått, uppgick i medeltal till
omkring 500,000 R:dr. Totalutgiften visade sig för närvarande
utgöra 514,000 R:dr, men då i detta belopp ingick pensioner äfven
till personer, som vid sin afgång väl innehaft civil tjenst, men till¬
förene, till följd af föregående tjenstgöring, ej skulle varit berättigade
till pension från civilstaten — deribland förekom t. ex. ett statsråd
och några landsköfdingar, hvilka tills dess de blifvit till dessa be¬
fattningar beordrade varit militärer — hafva noggrannare uppgifter
visat, att den för närvarande kunde beräknas till föga öfver 500,000
R:dr, och efter teoretiska, på dödlighetsprocenten grundade beräk-
ningarbordestigatill 511,000 R:dr. Jag har emellertid upptagit densamma
till 514,000 R:dr. Vid den undersökning, som skedde i Statskontoret
rörande den del af frågan, som dernäst borde tagas i betraktande,
nemligen beträffande den tid. under hvilken de nuvarande pensionä-
rerne inträdt i åtnjutande af pension, hvilken tid naturligtvis var eu
vigtig faktor i beräkningen, befanns det att nu lefvande pensionärer
med fä undantag tillkommit under de femton sista åren; endast sexton
af samtliga omkring 236 pensionärer hade inträdt i åtnjutande af
pension på indragningsstat före 1857, bland de ofvannämnda sexton
pensionärerna funnos några, som varit i åtnjutande af pension allt¬
sedan 1846. Några sådana, som uppnått eu ovanligt hög ålder, skola
alltid förekomma i eu pensionsinrättning. Denna omständighet, att
nästan alla pensionärerne under loppet af dessa femton år inträdt i
åtnjutande af pension, föranledde, att beräkningen grundades på denna
tidsperiod. Men ett annat skäl att antaga dessa femton år angifva
ett normalt förhållande, var äfven det. att, sedan vid början af der-
176
Den 22 April.
igenom uppkommande tidsperiod eller omedelbart efter 1856—1858
årens riksdag en förhöjning i pensionerna skeft, så hade derefter års-
beloppen visserligen omvexla! högre eller lägre, men dock utan vare
sig stigande eller fallande tendens varierat omkring medeltalet för
hela perioden. Aret 1857. eller ett år före det, med hvilket förhöj¬
ningen i pensionerna inträdde, borde så mycket heldre medtagas i
beräkningen, som till följe deraf, att denna förhöjning emotsågs, en
del civile tjensteman, fastän de uppnått pensionsåldern, ej tog, afsked
under åren 1856 och 1857, utan väntade dermed till 1858, för att
komma i åtnjutande af derå högre pensionen, så att den år 1858 in¬
träffade stora ökningen i pensionsbeloppen borde på åtminstone två
år fördelas. Tillökningen i pensioneringen, som år 1857 endast var
9,600. uppgick nemligen sistnämnda år till mer än 98,000 R:dr. När
man har två sådana faktorer, som för det första, hvad hela beloppet
af från allmänna indragningsstaten till civile embets- och tjensteman
utgående pensioner utgör, och för det andra den tid, under hvilken
pensionärerne med få undantag tillkommit och derjemte finner, att, efter
denna tidsperiods inträde, förhållandet i afseende å pensionstagares in-
och afgång hållit sig någorlunda jemn!,har man grundade anledningar att
begagna sig af dem vid beräkningens uppgörande. Jag skall sedermera
ock visa, huru genom undersökningar från annat håll bekräftat sig, att
denna beräkning har all sannolikhet för sig att vara korrekt. Dessa
äro de faktorer, som ingått i beräkningen, men nu torde Herrarne
finna, att, då en uppskattning för framtiden skall göras, måste för
bedömande af dess sannolikhet, ytterligare tagas i betraktande några
ytterst osäkra eller oberäkneliga elementer. Så är det gifvet, att det
gränsar till det omöjliga, att med någon siffra angifva den föränder¬
lighet, som skulle tillskyndas pensioneringen derigenom, att nya tjen-
ster tillskapades eller derigenom, att löner och till följe deraf pen¬
sioner förhöjdes eller slutligen, genom att nya korpser, som nu ej
hafva någon pensionsrätt sig tillerkänd, förklarades berättigade, att
komma i åtnjutande af pensionsförmåner från pensionsinrättningen.
Detta är en grupp af obekanta faktorer, en annan åter är ovissheten
beträffande civilstatens pensionsinrättnings förmåga, att efter en viss
ratio öka sina fonder, en ovisshet, som bär sin grund i svårigheten
att för framtiden bedöma, huru räntefoten kommer att ställa sig.
Hvar och en, som är räknekunnig, vet emellertid att, derest man
skall utföra eu beräkning, i hvilken ej blott bekanta utan äfven obe¬
kanta storheter förekomma, så kan man, derest man lyckas erhålla
en eqvation, i hvilken, jemte flera bekanta storheter, en obekant före¬
kommer, med visshet beräkna denna, att man, derest ej två obekanta
kunna undvikas, dock kan angifva förhållandet dem emellan, så att
man, efter förutsatta variationer i den ena, kan uppgifva derefter
förekommande olikheter i den andra, men att man genom att i eu
beräkning upptaga flera än två obekanta faktorer, varierande utan
visst förhållande, vare sig till kända faktorer eller sinsemellan ej
kan komma till något afsevärdt resultat. En sådan sammanbland¬
ning af beräkning öfver de resultat, hvilka kunna väntas utaf de för¬
hållanden, som äro någorlunda gifna, med spekulationer öfver följ¬
derna
Den 22 April.
i 77
derna af de mojligheter, som kunna tänkas inträffa, skulle i ännu
högre grad intrassla lösningen åt eu fråga sådan som denna; och bär,
om någonsin, tror jag det varit nödvändigt att, så vidt beräkningen
skulle leda till något resultat, från densamma eliminera allt afseende
på följderna af tänkbara, men för närvarande alldeles obekanta för¬
ändringar i förhållandena. Jag tror att, om man ej onödigtvis vill
gorå svårigheter, man måste erkänna, att för erhållande af någon
verklig ledning för omdömet utaf en beräkning, sådan som den ifrå¬
gavarande. de nu gällande förhållanden, som hafva inflytande på
pensioneringssummans storlek, måste antagas fortfarande, under det
att deremot möjliga förändringar i dem måste erkännas för närva¬
rande tillhöra gissningarnes område. Jag skall ock genast visa, att
de med skäl kunna och böra för sig betraktas. Hvad åter räntefoten
beträffar, måste visserligen möjligheten att densamma kan komma
att understiga den antagna procenten erkännas, men troligen kommer
den väl ock att under tidsperioden i fråga stundom öfverstiga den
antagna, hvars fortvara, såsom medeltal för hela tiden, väl dock torde
få erkännas hafva mesta sannolikhet. Sedan jag å ena sidan funnit
huru stor den pensionering under normala förhållanden var, som
skulle utöfver den nuvarande öfverflyttas på civilstatens pensions-
inrättning, och derigenom de utgifter, som denna inrättning skulle be¬
strida, så återstod det derföre för mig, å andra sidan, endast att,
med antagande af eu viss räntefot, undersöka huru stort kapital
som erfordrades, för att dess ränta skulle betacka denna pensionering.
Men jag ansåg mig dervid ej böra ingå i en utredning af Indika för¬
hållanden möjligen skulle komma att inträda, om de civila tjenste-
inännens antal tillväxte eller deras löner ökades. Detta syntes mig
vara obekanta faktorer, hvilka, om de medtoges, skulle förstöra hela
beräkningen, och Indika det var så mycket mindre skäl att deruti intaga,
som de lågo utom den fråga, som borde behandlas, ty om statsmak¬
terna besluta inrättandet af nya tjenstår eller ökandet af tjenstemän-
nens löner, och derigenom belasta statsverket icke blott med direkt
förhöjning uti statsutgifterna, utan ock med ansvar för högre pen¬
sionsbelopps utgående, så torde det ligga i sakens natur, att staten
i samband med ett sådant beslut måste lemna särskild! bidrag, för
att den inrättning, åt hvilken utbetalningen af de nya eller ökade
pensionerna uppdrages, må kunna, efter fastställda grunder, fullgöra
de ytterligare förbindelser densamma åläggas. Men detta måste in¬
träffa alldeles oberoende af om pensioneringen utginge från allmänna
indragningsstaten eller från civilstatens pensionsinrättning. Om man,
såsom Utskottet, vill fatta orden “att civilstatens pensionsinrättning
skulle öfvertaga muntlige civile tjenstemännens pensionering" så, att
dermed skulle förstås att, oberoende af alla förändringar inom tjenste-
mannakorpsen, genom tjensters och löners tillökning, civilstatens pen¬
sion sinrättning skulle blifva ansvarig för all pensionering till civila
embets- och tjensteman, gör man sig skyldig till en orimlighet. Jag
måste fasthålla det, att, för att få en beräkning, måste man utgå från
det som är!
Enligt det förslag, sorn jag bär framställt, skulle civilstatens
Rik.nl. Prof. 1873. v 1 Afd. 3 Band. 12
178
Den 22 April.
pensionsinrättning, genom erhållandet åt' ett årligt bidrag af 300,000’
ftsör under 27 å 28 år, blifva i stånd att öfvertaga hela den pensio¬
nering, som från allmänna indragningsstaten utgår till civila tjenste¬
man. för så vidt nemligen förhållandena nu äro öfverskådliga, och
med antagande att, derest större förändringar skulle inträffa, dessa
komma att särskilt för sig tagas i betraktande. Och på det före¬
slagna sättet skulle civilstatens pensionsinrättning kunna uppfylla
allt hvad Riksdagen, enligt den uppfattning jag kan bilda mig af
dess skrifvelse, åsyftat. Pensioneringen skulle kunna utgå från rän¬
torna ä denna inrättnings fonder och dit inflytande afgifter; och rät¬
telse i de öfverklagade missförhållandena skulle sålunda vinnas. Full¬
mäktige hafva ock, då de i anledning af Kong! Maj:ts berörda förslag
blifvit hörda, erkänt de existerande missförhållandena och önsk¬
värdheten att dem afhjelpa, och för sin del medgifvit, att öfverskot¬
ten af pensionsinrättningens inkomster skulle få för framtiden an¬
vändas till minskning af statsverkets utgifter till pensionering efter
den grund, som för allmänna indragningsstaten vore bestämd, mot det
att pensionsinrättningen erhölle det årliga anslag, Kong!. Maj:t före¬
slagit, och, sedan fonden nått den åsyftade tillökningen, ett kreditiv,
för den händelse särskilda förhållanden inträdde, ställdes till dess
disposition. I anledning af de anmärkningar mot beräkningen, som
emellertid derjemte af fullmäktige framställdes och den tveksamhet,
som af dem uttalades, huruvida de slutliga fonderna skulle visa sig
tillräckliga, ansåg jag mig skyldig att låta anställa ytterligare ut¬
redningar, och i stället för 15 år tog jag nu 30 år. En förteckning
uppgjordes på samtlige de civile embets- och tjensteman, som under
denna tid på allmänna indragningsstaten tillträdt pensioner. För¬
teckningen öfverlemnades till öfverkommissariens vid pensionsinrätt¬
ningen granskning och rättelse. Sedan jag på detta sätt fått dessa
faktiska uppgifter så noggrant undersökta, att i dem ej kunde före¬
komma några misstag, lät jag en känd aktad vetenskapsman, som
mycket sysselsätter sig med upprättande af pensions- samt lifränte-
och lifförsäkringskalkyler, beräkna, när man kunde antaga, att den
pensionering, som från indragningsstaten öfvertages, nått sin kulmi¬
nation och till hvad belopp den då skulle uppgå. Denna beräkning.
slög så in med min, att han fann slutsumman böra blifva 511,000
R:dr, när jag funnit densamma vara 514,000 R:dr, och ehuru natur¬
ligen tillväxten i pensioneringen, af honom beräknad år efter år,
hvarje år för sig, i stället för af mig antagna medium af alla åren,
för de första åren visade betydligt högre, för de sista åren åter myc¬
ket mindre belopp än detta medium, så sammanföllo dock vid hop¬
summering af dessa års belopp med derpå beräknad ränta på ränta
efter 5 procent hans och mina beräkningar fullständigt vid det 23:dje
året och följde derefter hvarandra så troget, att hela skiljaktigheten
vid det 27:de årets slut var cirka 25,000 R:dr, Indika på nära 13 millio¬
ner väl måste erkännas vara en icke afsevärd obetydlighet. Jag
tror att en mera tillfredsställande kontroll öfver en dylik kalkyls
riktighet svårligen kan vinnas. Frågan har nu kommit till Riksda¬
gen, och enligt den sannolikhetsberäkning, som sålunda vunnits, bär
genom den Kong], propositionen ett bestämdt förslag blifvit fram-
179
Den 22 April.
stridt rörande hela pensioneringens bestridande af civilstatens pensions¬
inrättning, och man skulle således kunna hafva anledning förmoda, att
då den af Riksdagen önskade utredningen blifvit åvägabragt, detta
förslag skulle i hufvudsakliga delar gillas af Riksdagen och dess
Stats-Utskott. Nu bär Utskottet emellertid afstyrkt detta förslag på
skäl,, som synas mig vara af en ganska egendomlig beskaffenhet, och
som jag nu anhåller att här få något närmare taga i betraktande.
Stats-Utskottet yttrar om det föreliggande förslaget: “På sätt af det
föregående synes, innebär det förslag, för hvars genomförande anslag
nu b invit ifrågasatt, ingalunda eu fullständig lösning af den fråga,
för hvars ordnande ^ Riksdagen påkallat Kong]. Maj:ts nådiga upp¬
märksamhet, i det Riksdagen afsett, att samtlige civile tjenstemäns
pensionering skulle af civilstatens pensionsinrättning öfvertagas, då
deremot förslaget endast rörer de embets- och tjenstemäns pensionering,
Indika både äro delegare i civilstatens pensionsinrättning och ega,
rätt till pension från allmänna indragningsstaten. Då nu en mängd
embets- och tjensteman, som. äro till pension från allmänna indrag¬
ningsstaten berättigade, icue äro delegare i civilstatens pensions¬
inrättning, t. ex. alla lärare vid elementarläroverken, skulle deras
pensionering^ fortfarande från allmänna indragningsstaten bestridas,
unuer det å andra sidan hela stater och korpser, exempelvis fång-
vårdsstaten, visserligen tillhöra civilstatens pensionsinrättning, men
ej ega pensionsrätt på allmänna indragningsstaten, hvadan desse
skulle i civilstatens pensionsinrättning qvarstå med pensionsrätt en¬
dast efter nu gällande reglemente, under det för öfrige delegare pen-
sionsinrättningen bestridde pensionering efter helt andra grunder.
Yore meningen att nu tillerkänna desse sednare en pensionsrätt,
hvilken hittills icke varit dem tillagd, skulle en sådan åtgärd för¬
anleda ökade utgifter, hvilka i förslaget icke torde vara tagna i be¬
räkning." Det första skälet, hvarför Utskottet således ej vill till¬
styrka förslaget, är att icke samtlige tjenstemäns pensionering, enligt
detsamma, skulle af pensionsinrättningen öfvertagas. Jag tror, att
just de exempel. Utskottet anfört, bäst visa huru ringa inverkan detta
nar på det man åsyftar. Om lärarne vid elementarläroverken hä¬
danefter som. hittills få sin pension på allmänna indragningsstaten,
kostar det statsverket ett belopp, motsvarande pensionen; skulle de
åter öfverflyttas till civilstatens pensionsinrättning, kostar det lika
mycket, derest staten ej vill, att dessa pensioner skola utgå från
räntan på inrättningens fonder, i hvilket fall dessa fonder måste ökas
med det kapital, hvars ränta motsvarar denna pensionering. På
samma sätt är förhållandet med fångvårdens tjensteman. Vill staten
gifva dem något, som de ej hafva, måste staten ock vidkännas kost¬
naderna härför. Men hvad har detta att göra med det mål man ef-
tersträfvar eller med det missförhållande, som skulle rättas och som
består deri, att endast en obetydlig del af civilstatens pensionsinrätt-
nings inkomster användas för det med dem afsedda ändamål, och att
årligen 200,000 R:dr i denna pensionsinrättning läggas på hög, utan
att något förnuftigt ändamål med ett sådant förfarande kan angifvas?
Dernäst fäster sig Utskottet vid medelberäkningen af pensionerin¬
gens tillväxt och säger: “Beträffande antagandet af 36,200 R:dr såsom
180
Den C C April.
medeltalet af årligen tillkommande pensionering, på. hvithet anta¬
gande hela beräkningen stödjer sig, har vid granskning af de från
Statskontoret meddelade uppgifter, som legat till grund för förslaget.
Utskottet trott sig finna, att nämnda summa framkommit på det sätt,
att från medelbeloppet af under de femton åren 1857—1871 tillkomna
pensioner afräknats mediiun af de belopp, som utaf samma pensioner
kunnat under nämnda år afföras. Eu sådan beräkningsgrund synes
Utskottet svårligen kunna anses tillförlitlig, då det torde vara uppen¬
bart att ju längre tidrymd uppgifterna omfatta, desto mera måste det
sålunda uträknade beloppet nedgå, hvilket äfven framgår deraf, att,
om de från Statskontoret lemnade uppgifter angående förhållandet
åren 1842—1871 för beräkningen läggas till grund, man då i stäl¬
let för 36,200 R:dr erhåller en siffra af blott 16,500 R:dr.“ Men i
detta fall borde intet afseende blifvit fästadt på den tid, under hvil¬
ken den utgående pensionssumman genom pensionärernes inträdande
i sina rättigheter tillkommit, hvilken dock tydligen varit för beräk¬
ningen bestämmande. Utskottet förbigår alldeles, att en vetenskaplig
kontraberäkning skett och fullständigt bekräftat riktigheten af det
antagna resultatet, men grundar deremot en motbevisning helt och
hållet på följderna af det tillfälliga förhållande, att pensionerna för
år 1858 voro betydligt lägre än de nu äro, och att .således ett me¬
deltal för åren 1842—1871 måste utfalla under verkligheten, en om¬
ständighet hvilken jag icke förbisett och hvars anförande derföre
icke bevisar någonting alls emot mig. Derefter kommer Utskottet
till räntefoten och till den möjliga tillökningen i tjenstemännens
antal eller löner. Utskottet anmärker riktigt, att dessa förhållanden
ej kunde på förhand bestämmas, men anser mig dock hafva bort be¬
räkna dem, och förbigår alldeles hvad jag derom till statsrådsproto¬
kollet yttrat. Slutligen har Utskottet anmärkt rörande stegringen i
pensionsinrättningens utgifter följande: “Uti Departements-ckefen.s be¬
räkning är visserligen afseende fästadt å den fortgående stegring i
pensionsinrättningens utgifter, som föranledas deraf, att den brist,
som för enskilda enke- och pupillfonden uppstår i det för den der¬
ifrån utgående pensioneringen erforderliga belopp, från den .s. k.
tjenstemannafonden fylles, men, på sätt direktionen jemväl erinrat,
torde någon tillförlitlig beräkning af bekållningarne å sistnämnda
fond icke kunna ega ruin, så framt ej sambandet mellan nämnda
begge fonder helt och hållet upphäfves.“ Då Utskottet lemnat mitt
förfaringssätt i detta fall oanmärkt, har jag derom intet att säga.
Rörande npphäfvandet af sambandet mellan begge fonderna anhåller
jag att sedermera få dertill återkomma. Dessa äro Utskottets motiv,
och resultatet af dem blir, att Utskottet säger: “Enär således de
förutsättningar, på bvilka det ifrågavarande förslaget finnes grun-
dadt, synts Utskottet icke ega den tillförlitlighet, att ju icke en be¬
rättigad tvekan kan uppstå, huruvida ändamålet kan med det före¬
slagna anslagsbeloppet inom beräknad tid ernås, samt då under så¬
dant antagande den ifrågasatta anordningen kåre kan anses för statsverket
•medföra någon, fördel, har Utskottet icke kunnat förevarande nådiga
förslag understödja." Nu frågas: är detta sannt? År det ej för stats¬
verket en fördel om 200,000 R:dr och derutöfver, som nu ej komma
:)ef 22 April.
181
statsverket till godo, utgå såsom bidrag för uppehållande af den
detsamma åliggande pensioneringen? År detta önskningsmål, som
Riksdagen..sjelf vid ett föregående tillfälle uppställt, utan all be¬
tydelse? År detta en sak, i hvilken man kan säga allt eller intet?
d. v. s. att så länge någon civil tjensteman finnes, hvars pension ej
efter afskedstagande! skall utgå från civilstatens pensionsinrättning,
så är ingenting vunnet genom upphäfvande af existerande oegent-
ligheter och hundratusentals riksdalers ändamålsenliga i stället för
deras planlösa användning. För att uppgöra ett annat förslag för¬
klarar sig emellertid Utskottet sakna tid och hemställer: “att Riks¬
dagen må, med afslag å förevarande nådiga framställning i under¬
dånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige
män undersöka och utreda, huruvida icke på något annat sätt pen¬
sioneringen af civile embets- och tjensteman skulle kunna ändamåls¬
enligt ordnas med tillgodogörande af de bos civilstatens pensions¬
inrättning samlade fonder eller eljest med inskränkning i de kost¬
nader statsverket för närvarande tär för nämnda pensionering vid¬
kännas.11
Utskottet begär alltså, att ett nytt förslag skall uppgöras af
sakkunnige. Men huru skall detta förslag vara beskaffadt eller i
hvad riktning bör det gå? I detta förslag till beslut återfinnas ej
ordet »samtligen, som Utskottet i det föregående så skarpt betonat;
Utskottet önskar här endast, att sakkunnige män skola uppgöra ett
annat förslag, hvilket antagligen då, enligt Utskottets önskan, skall
grundas på dessa omständigheter, som ej på förhand kunna bestäm¬
mas. Men jag tillåter mig fråga: huruledes skall man finna sak¬
kunnige män i sådant, som ej på förhand kan bestämmas i något,
för hvars bedömande ingen ledning af erfarenheten står att vinna? Så
står saken. Hvad skall göras? Hvad vill Riksdagen? Jag kan
finna det naturligt, att det ej stått till att vid denna riksdag få ett
anslag af 300,000 R:dr årligen under flera år för detta ändamål, och
antagligen skulle, huru säkra beräkningarne än varit och om de
gjorts af tio sakkunnige och dessa alla kommit till samma resultat,
Riksdagen dragit i betänkande att bevilja de erforderliga medlen, och
deri torde hufvudanledningen till det resultat, hvartill Utskottet bär
kommit, vara att söka. Mig förundrar det ej heller, att Riksdagen
skulle vilja betänka sig på eu sådan sak, och jag klandrar inga¬
lunda en sådan betänksamhet. Det torde derföre också vara fåfängt
att nu begära bifall till Kongl. Maj:ts proposition; skulle det lyc¬
kas att i denna Kammare vinna framgång för ett dylikt yrkande,
är det dock ej sannolikt att så skulle blifva förhållandet inom Med-
kammaren. Men hvad jag vågar begära är, att Riksdagen säger
rent ut hvad den vill! Önskar man en komité, må man då begära
tillsättandet af en sådan; men det måste jag betona, att om. man ej
tillika säger hvad man vill, är sådant utan ändamål. Utskottets
klander har, om man skulle tro hvad motiven gifva vid handen,
sin grund ej deri att för mycket blifvit begärdt, utan deri att
300,000 R:dr årligen skulle vara för litet för det afsedda ändamålet.
Om nu Utskottets förslag godkännes, innebär då ett sådant bifall,
att Riksdagen vill att beräkningen skall ställas så, att, med den
182
Der. 22 April.
uppfattning Utskottet haft af ordet “samtligen ökade ansiagsfordrin-
gar skola framställas? Eller betyder sådant, att det nu uppställda
målet skall vinnas på annat sätt, men med mindre anslag? Vill
således Riksdagen, genom ett bifall till detta förslag, uttrycka eu
önskan att någon plan måtte uppgöras, enligt hvilken med mindre
betungande för Statsverket målet först efter längre tids förlopp skulle
vinnas, eller i allt fall lättnaden för statsverket sednare inträda?
Något torde böra bestämmas, och det är val ej alldeles omöjligt
att angifva hvart, man i detta hänseende sträfvar; detta visar sig
redan af. reservationerna. Båda dessa afse ordnandet af pensions-
väsendet i samma riktning som den Kong!, propositionen, men utan
särskilt nytt anslag. Grefve af Ugglas vill, att af öfverskottet af
civilstatens pensionsinrättnings inkomster öfver dess utgifter skola
200,000 R:dr tilläggas, dess fonder, och resten användas till bestri¬
dande åt statens pensionering, samt att, genom detta årliga tillägg
till fonderna, kapitaltillökningen skall fortgå till dess kassan vunnit
den styrka, att den kan med sina inkomster, utan statens anlitande,
fullgöra hela pensioneringen. Herr Petres reservation åter går derpå
ut, att man. skall låta civilstatens pensionsinrättning tillsvidare öf¬
vertaga pensioneringen från allmänna indragningsstaten mot ett kre¬
ditiv, som jemnt. fyller den erforderliga kostnaden, men att. sedan, i
följd åt det härigenom ostörda öfverskottets förräntande, civilstatens
pensionsinrättnings fonder uppgått till ett så stort belopp att denna
inrättning kan öfvertaga hela pensioneringen, sådant skall ske. Båda
reservanterne vilja således, att fonden skall ökas med ränteinkom¬
ster, dock så att den ene önskar att under ackumulationsåren pen-
sionsinrättningen af räntorna skall behålla jemna 200,000 R:dr. men
den andre, att hela räntebeloppet skall af pensionsinrättningen bibe¬
hållas. ^ I båda fallen kommer en motsvarande tunga att tillsvidare
hvila på allmänna indragningsstaten. Slutligen skulle man ock kunna
tänka,. att ett. bifall till Utskottets förslag kunde afse, att ej någon
tillökning af. civilstatens fonder skulle ske. utan att hvad som öfver-
sköte inrättningens utgifter borde användas för pensioneringen och resten
deri fyllas med ett af staten lemnadt kreditiv. Man kan hafva sympati
eller antipati för det ena eller andra förslaget, och för min del anser
jag fortfarande den af Kongl. Maj:t valda utvägen såsom den lämp¬
ligaste, men framför allt önskar jag emellertid, att Riksdagen ville,
tillkännagifva hvad den vill. Jag vill erkänna, att då Riksdagen är
så långt framskriden som nu, det kan vara svårt för Utskottet att
gifva ett bestämdt förslag huru pensioneringen skall ske, men något
om hvad man önskar eller huru man tänker sig saken böra ordnas torde
man kunna saga; och kan man det ej, frågar jag: är det då skäl
att begära tillsättandet af en komité? Om Riksdagen begär en
en sådan, så är det svårt för Kongl. Maj:t att ej tillmötesgå denna
begäran, men ännu svårare blir det att tillsätta eu komité, utan att
hafva bestämt hvad den skall göra och i hvad riktning den skall
verka. För tio år sedan tillsattes en komité, som ingick i noggrann
undersökning af frågans alla sidor, och derefter har nu den utred-
ning,. som föranledt den Kongl. propositionen till denna Riksdag,
blifvit anställd. En ny komité för att ånyo taga frågan i öfver-
Deri 22 April.
lss»
vägande, utan att veta hvad Riksdagen önskar, tror jag skulle vara
utan allt ändamål, och det torde ingalunda vara osannolikt, att se¬
dan detta arbete eu gång fullbordats, skulle den på detsamma grun¬
dade framställning åter mötas af ett afslag och all ytterligare på
frågans behandling nedlagd kostnad och möda också vara förgäfves.
Jag skulle alltså önska, att, derest frågan ej denna gång kan undergå
någon vidare behandling, Riksdagen ej vill begära en komité under
dessa förhållanden. Slutligen vill jag anmärka, att det också hade
varit af synnerlig vigt om Riksdagen, då Stats-Utskottet likasom
.reservanterna upptagit den först af pensionsinrättningens direktion
väckta frågan om reglering af tillskottet från tjenstemannafonden
till enskilda enke- och pupill-fonden, angifvit huruvida Riksdagen be¬
stämdt önskade, att detta tillskott måtte årligen fortfara och blifva
till beloppet begränsad^ eller ville, såsom direktionen för civil¬
statens pensionsinrättning föreslagit, att till nämnda enskilda fond
öfverflyttades ett kapital, hvars ränta kunde anses motsvara detårs-
bidragj samma fond från tjenstemannafonden åtnjutit. Ty skulle det
förra alternativet väljas — något som jag visserligen anser vara be¬
roende på Kongl. Maj:t att bestämma — torde det möjligen blifva
nödvändigt att sammankalla civilstatens fullmäktige.
Jag önskade, att man i denna vigtiga sak måtte komma till ett
slutligt resultat, och då jag. på sätt jag ofvan nämnt, ej anser mig
nu böra yrka på ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition, vågar jag
på det bestämdaste motsätta mig det här föreliggande skrifvelseför-
slaget och anhåller att, för den händelse en skrifvelse aflåtes med
begäran om tillsättande af eu komité, den riktning angifves, i hvilken
Riksdagen önskar att komitéens arbeten måtte gå.
Herr Petre: Då jag med min röst bidragit till aflåtande af den
underdåniga skrifvelse, som vid 1871 års riksdag beslöts, påminner
jag mig lifligt, att väsendtliga anledningen till vidtagandet af detta
steg var den oegentlighet man ansåg ligga deri, att ett belopp af
öfver 200,000 R:dr årligen upplades till ökande af civilstatens pen-
sionsinrättnings fonder, ehuru staten, på samma gång den å allmänna
indragningsstaten måste vidkännas eu högst betydlig utgift för pensio¬
nering af dess delegare, likväl lemnade årliga bidrag till ifrågavarande
pensionsinrättning. I sammanhang med framhållandet af denna
oegentlighet gjorde Riksdagen ock den hemställan, huruvida icke
samtlige civile tjensteman pensionering skulle kunna öfvertagas af
civilstatens pensionsinrättning. Härigenom hafva dessa båda frågor
visserligen erhållit ett slags sammanhang med hvarandra, men lös¬
ningen af den ena är dock ej efter mitt förmenande så beroende af lös¬
ningen af den andra, att de ej skulle kunna skiljas och hvar för sig
afgöras; tvärtom synes det mig lända till enkelhet och reda, om de
ej sammanblandas. På grund af omförmälda skrifvelse har Kongl.
Maj:t emellertid framställt detta förslag, som endast afser den ena
frågan och som nu af Stats-TJtskottet blifvit afstyrkt. Anledningen,
hvarföre jag ej kunnat förena mig i detta Stats-Utskottets betänkande,
bär varit, att jag ej funnit de skäl, som blifvit framställda för af-
, slaget, vara af den beskaffenhet, att Kongl. Maj:t i dem har någon
184
Den 22 April.
ledning för huru .Riksdagen önskar att frågan måtte lösas. Det lide
intet tvifvel, att Ståts-Utskottet nu lika väl som vid 1871 års riks¬
dag önskar, att denna fråga ordnas så, att dessa medel en gång
måtte komma statsverket till godo, men Utskottet har ej funnit de
beräkningar, hvarpå det af Kongl. Maj:t framställda förslaget stödjer
sig, ega den tillförlitlighet, att detsamma kunnat till antagande förordas.
Af min betänkandet bifogade reservation framgår, att jag icke
delat Utskottets uppfattning härutinnan, och då skälen derför äfven
finnas i reservationen återgifva, torde jag ej nu behöfva upprepa dem,
helst desamma blifvit af den siste ärade talaren fullständigt utvecklade.
Anledningen åter hvarföre jag ej kunnat biträda Kong!. Majds
proposition har varit den, att jag trott det vara nödvändigt, att det
bidrag, som årligen från tjenstemannafonden lemnas till enskilda,
enke- och pupillfonden, bestämmes till ett visst belopp. Denna fråga
förevar ock inom Utskottet, utan att likväl något sätt för dess lös¬
ning blifvit angifvet. Tillser man nu Indika utgifter som åligga tjenste¬
mannafonden, så finner man, att just den ifrågavarande, eller tillskottet
till enskilda enke- och pupill-fonden, både är den största och tillika
den enda, som visar sig vara i ett ständigt stigande, under det att'
den utgift, som väl borde vara den förnämsta eller den till tjenste-
männens pensionering icke ens uppnår hälften af den nyssnämnda
samt derjemte tyckes vara något i nedgående. — År 1867 utgjorde'
nemligen tillskottet till enskilda enke- och pupillfonden 90,969,24 R:dr
och 1871 111,940,09 R:dr, under det att rubriken “Anslagna pension
ner“ endast upptager .för nyssnämnda år respektive: 44,515,85 R:dr
och 42,626,06 R;dr. Öfriga utgifter utgöras af “Förvaltningskost¬
nader".
Pensionsinrättningens Direktion har äfven framhållit nödvändig¬
heten att reglera detta förhållande, och med anledning häraf före¬
slagit, att, på sätt i reservationen finnes anfördt, ett kapital af
2,400,000 R:dr skulle fixeras och öfverföras till den enskilda enke-
ocb pupillfonden. Jag tror, att ändamålet lika lämpligt vinnes, om.
ett årligt bidrag af 120,000 R:dr motsvarande 5 procent å det före¬
slagna kapitalbeloppet, årligen anvisas till sistnämnda fond, och jag
kan ej föreställa mig annat, än att pensionsinrättningen skall tillmö¬
tesgå en sådan önskan från Riksdagens sida, då det statsbidrag af
omkring 60,000 R:dr, som årligen lemnas till tjenstemannafonden,
väl uteslutande varit afsedt för tjänstemännens pensionering. Om
sålunda ifrågavarande utgift bestämmes till ett visst belopp, blir det
äfven lättare att göra eu beräkning, då det visat sig att fondens
öfriga utgifter icke äro underkastade några afsevärda förändringar.
Efter den närmare utredning, som blifvit gjord, utgör det årliga
belopp, som från allmänna in dragnings staten utgår i pensioner till
delägare i civilstatens pensionsinrättning..... 511,000 Rulle
Lägges härtill inrättningens egna utgifter,
utgörande: “Tillskott till enskilda enke-och pu¬
pillfonden" .........R:dr 120,000
“Anslagna pensioner" omkr. . . . 44,000
“Förvaltnings omkostnader" . . . 26,(XXI 70,000 pgfj Q00 R-drr
erhålles ett belopp af 701,000 R:dr
186
Den 22 April.
som årligen skulle från pensionsinrättningen utgå, om delegarnes nu¬
varande pensionering å allmänna indragningsstaten dit öfverflyttades.
Härtill kommer hvart femte år en utgift af omkring 10,000 R:dr för
fullmäktiges sammanträden. _ . „
Af den beräkning, som jag bifogat min reservation, framgar, att
efter en tid af 20 år skulle'utan något nytt statsanslag, med beräk¬
nande af f> procent räntefot, fonden nått eu sådan utveckling, att af-
kastningen deraf jemte dess öfriga inkomster, uppgående till omkring
124.000 R:dr, skulle vara tillräcklig för att betacka ej allenast civil-
statens pensionsinrättnings nuvarande egna utgifter utan äfven dessa
511.000 R:dr, som sålunda då skulle kunna statsverket årligen be-
sparas. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle det fordras 28 år, innan
kapitalet hunnit denna höjd. När det sålunda låter sig gorå att
vinna samma mål på kortare tid, utan att det nu begärda anslaget
af 300,000 It:dr derför är behöflig!, har jag ej kunnat biträda det för-
slag, som Kongl. Maj*.t framställt, utan vagar anhålla om bifall till
den framställning min reservation innehåller.
Herr von Geijer: Jag ber till en början att få nämna, att jag
icke var med om den af Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse]!, som föranledt den nu föredragna Kong!, propositionen. Enligt
min tanke kan pensionsväsendet svårligen blifva på ett tillfredsstäl¬
lande sätt ordnadt, så vida ej staten sjelf öfvertager pensioneringen.
Det kompaniskap, som nu existerar i afseende å pensioneringen
mellan staten och tjenstemannakorpserna, kan efter min uppfattning
ingalunda vara godt eller nyttigt. Så länge som tjenstemännen äro
skyldige att af sina löner lemna bidrag till pensionsväsendet, måste
naturligtvis äfven deras löner ökas i proportion dertill, och det blir
ju då endast att gifva med ena handen och taga med den andra.
All slags lönereglering blir i följd deraf,ytterst komplicerad. "Vi
veta oek, att det varit af Kongl. Maj:t föreslaget, att arméens pensio¬
nering helt och hållet skulle bestridas af staten, naturligtvis under
förutsättning att de fonder, som finnas bildade för denna pensionering,
öfverginge till staten. Derigenom att pensionsväsendet, såsom. nu
sker, upprätthålles genom ett kompaniskap emellan staten och tjen¬
stemannakorpserna sjelfva, uppstå, efter hvad jag tror, ganska störa
oegentligheter. Så är till exempelet förhållandet med de särskilda
tjenstemannakorpsernas pensions-reglementen, att i åtskilliga delar, der
det vore ytterst nödigt att enhet existerade, sådan likväl helt och
hållet saknas. Inom arméen finnas mycket stränga bestämmelser
derom, att personer, som vid afskedstagande! erhållit s. k. fyllnads¬
pension af staten, skola, ifall de sedan, erhålla något engagement,
lörenadt med statsgage, d. v. s. arvode, afstå från hela pensionen.
Om sålunda en gammal militär erhållit fyllnadspension, uppgående
till 600 R:dr banko, och sedan får ett litet arvode på 100 R:dr,
mister han pensionen. Sådana äro bestämmelserna för militären; för
civilstaten är det ordnadt på ett annat sätt, som jag dock ej för
Ögonblicket kan erinra mig. Om jag ej missminner mig, finnes uti
den stora pensionsstat, som nyligen antogs för jernvägstjenstemannen,
ingenting nämndt om denna sak. Det gäller således för pensionärer
i8<;
Den 22 April.
å denna pensionsstat att, om de efter afskedstagandet erhålla ett
engagement med arvode af staten, de dock ega att derjemte uppbära
pensionen oafkortad. Jag vill tillåta mig att göra en jemförelse emellan
förhållandet i nyssnämnda afseende här och i Danmark, hvarest pen¬
sioneringen är ordnad genom den helt korta pensionslag af 1851 jag
här håller i handen, och som visserligen lär vara under omarbetning,
men hvars hufvudgrunder dock lära komma att bibehållas. Alla
pensioner utgå der från staten; och finnes, i afseende å rätten att
bibehålla pensionen, när pensionär uppbär någon aflöning af staten,
följande stadgande: “Modtager han Andsmttelse i et mindre Embede,
beholder han den Pension, der tilkommer ham fra det tidiigere större
Embede, saameget, som i Förening med det nye Embedes Indtmgt
ikke överstiger hans tidiigere Embedsindtaegt11.
Det är en helt enkel bestämmelse, som gäller för alla. Hvad
nu beträffar den förevarande frågan, så skulle jag, i konseqvens med
hvad jag först tog mig friheten nämna, helst se, att ingenting nu ut¬
gjordes hvarken i den riktning, Utskottet föreslagit, eller i den som
innefattas i Kongl. Maj ds proposition. Jag tror, att Riksdagen borde
i underdånig skrifvelse till Kong], Maj:t uttrycka den önskan, att Kongl.
Maj it täcktes taga under öfvervägande huruvida ej för framtiden
hela. pensionsväsendet lämpligen kunde öfverflyttas på staten, alla
pensionskassor och fonder åt staten öfvertagas och tjenstemännens
s. k. pensionsafgifter upphöra. Jag anser momentet särdeles lämpligt
för att befria tjenstemännen från skyldigheten att af sina löner lemna
bidrag till pensionsväsendet; visserligen skulle detta innebära en
lönetillökning, men en sådan står ju i allt fall, efter hvad alla tecken
utvisa, för dörren. Emellertid lärer jag icke kunna hoppas att en under¬
dånig skrifvelse, af det innehåll jag nyss nämnt, nu skulle kunna komma
till stånd. Det af Utskottet afgifna förslaget kan jag icke godkänna.
utan anser mig hänvisad till valet mellan Kongl. Majds proposition
och. Herr Petres reservation. Jag bör nämna, att Kongl. Maj:ts pro¬
position skulle enligt min tanke innefatta ett fullkomligt tillfreds¬
ställande och godt svar på Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17
Maj. 1871, om denna skrifvelse verkligen skall anses innebära den
meningen att sambandet mellan civilstatens pensionsinrättnings tjen-
stemannafond och dess enke- och pupillfond borde fortfarande bibe¬
hållas. Sannolikt hade Riksdagen år 1871 ej så noga betänkt denna
vigtiga sak; nu torde det för en hvar vara klart, att sambandet emellan
dessa begge fonder bör helt och hållet upphäfvas.
Jag tror, att Herr Petres reservation går i den riktning Riksdagen
genom sin skrifvelse velat angifva. Med hänsyn dertill och då det
synes vara bättre, att till pupillfonden anvisas ett bestämdt årligt
statsbidrag än att på eu gång anslås ett kapital, anhåller jag att
tillsvidare få yrka bitall till Herr Petres reservation.
Herr vice Talmannen: Då äfven jag tillåter mig att yttra
några ord i denna vigtiga fråga, kan jag ej nog beklaga, att här ej
är närvarande någon af ledamöterne på Stats-Utskottets första ut-
giftsafdelning, emedan de bättre än jag skulle kunnat redogöra för
frågan. Utskottet har, då det tog Kongl. Majds proposition i öfver-
Den 22 April.
1S7
vägande, efter hvad jag tror, till största delen önskat att kunna utan
någon förändring bifalla densamma, enär Utskottet ej kunde annat
än erkänna det högst förtjenstfulla arbete, som på densamma blifvit
nedlagdt, och i ganska många delar måst erkänna riktigheten åt det
föreslagna. Det' fanns dock åtskilliga omständigheter, som föranledde
Utskottet att ej biträda förslaget i dess helhet. Dessa äro till största
delen redan antydda, men jag ber dock att återigen få upprepa några
af dem. Det förnämsta var måhända att, förutom det ifrågasatta år¬
liga anslaget på 300,000 R:dr, skulle dessutom erfordras ett kreditiv
till obegränsad! belopp. Herr chefen för Finans-departementet har
visserligen ådagalagt, att detta var en nödvändighet, enär man ej med
full visshet kunde afgöra om det ej skulle behöfvas; emellertid torde
det ligga i sakens natur att ett sådant förhållande skulle vara i viss
män .afskräckande, enär man väl visste att 300,000 R:dr skulle ut¬
betalas i alla händelser, men derutöfver allt hvad som behöfdes till
obegränsadt belopp. Det andra skälet, som var af ännu större vigt,
var att ingenting fanns bestämdt om hvilket belopp skulle öfverlem-
nas från pensionsinrättningens tjenstemannakassa till enke- och pupill-
kassan, hvilket af den föregående talaren antyddes till en viss grad
ingick i föregående Riksdags skrifvelse. Det tredje skälet var slutli¬
gen, att Finansministern ej bestämdt framhållit huru förhållas skulle
med de nya stater, som framdeles kunde komma att ingå i pensions-
inrättningen. Sådana äro orsakerna att Utskottet icke ansett sig
kunna bifalla Kongl. Maj:ts proposition, och Herr Finansministern
har sjelf medgifvit, att mängden af göromål, som åligga Utskottet,
kan vara förklaringsgrund för att Utskottet ej kunnat så appro¬
fondera frågan, att Utskottet kunnat framlägga ett nytt förslag. Detta
bör ej väcka förundran hos Kammaren, ty otvifvelaktigt är detta eu
fråga af te årligen invecklad beskaffenhet. Det fjerde skälet, som
åtminstone gjort att jag ej kunnat tilltro mig att tillstyrka bifall,
är att jag tror, att åtskilliga förhållanden först behöfva ordnas, åt¬
skilliga missförhållanden först behöfva afhjelpas, innan man till slut¬
ligt afgörande företager frågan om pensionsväsendets ordnande. Jag
skall ej tillåta mig" att något närmare ingå på detta ämne, då jag-
vet, att den talare^ som anmält sig näst efter mig, visserligen eget-
oändligt mycket högre grad af sakkunskap än jag och kommer att
tillräckligt utreda denna sida af saken. Jag har således ej kunnat
biträda Kongl. Maj:ts proposition, men då jag ej heller kan förorda
bifall till det slut. 'hvartill Utskottet kommit, kan det synas eget att
jag ej finnes antecknad bland reservanterne, och jag kan ej förklara
detta förhållande annat än med den fart, hvarmed ärenden i Stats¬
utskottet måste behandlas. De särskilda afdelningarne måste till eu
viss grad handla såsom fristående Utskott — man kan då ej sätta sig
fullkomligt in i alla frågor; i annat fall skulle jag utan tvifvel hafva
reserverat mig mot den så kallade klämmen, liksom till en viss grad
mot motiveringen. Ehuru jag i hufvudsak är af samma mening som
den ärade talare, hvilken sist hade ordet, i det jag tror att den enda
råtta vägen är att pensioneringen öfvertages af staten utan någon sådan
mellanhand som här föreslagits, anser jag mig likväl ej nu böra gorå
något yrkande i den riktningen, enär lag, med kännedom af opinio¬
3 88
Den 22 April.
nen i Utskottet, anser att ett dylikt steg ej nu har någon utsigt till
framgång, såvida det ej föreslås af Kongl. Maj:t. Jag anser mig der¬
före böra förena mig i Herr Petres reservation, emedan man derige¬
nom vinner en ganska bestämd fördel, dels derigenom att förhållan¬
det mellan civilstatens pensionsinrättning och enke- och pupill-fonden
skulle blifva bestämdt, dels derigenom att Kongl. Maj:t sättes i till¬
fälle att uti ett nytt förslag intaga bestämmelser om huru förhållas
skall när nya stater skola ingå uti pensionsinrättningen. På aller
dessa skäl måste jag yrka afslag å Utskottets hemställan samt bi¬
fall till Herr Petres reservation.
Herr Almqvist: Den fråga, som Kammaren nu förehar, är icke
ny. Utskottet har antydt, att den väcktes vid 1871 års riksdag, men.
i sjelfva verket har den sitt upphof från den af Rikets Ständer vid.
1856—1858 årens riksdag, på enskild motion, i underdånig skrifvelse
gjorda framställning om revision af pensionsförfattningarne och ord¬
nande af pensionsväsendet till vinnande af likställighet särskilda tjenste-
mannastater emellan; hvarvid tillika begärdes, att Kongl. Maj:t för
sådant ändamål måtte låta företaga utredning af frågan och afgifva,
förslag till Riksdagen. Då frågan nu af Kongl. Maj:t upptagits, måste
jag uttala mitt erkännande för Herr chefen för Finans-departementet,
som tagit den om hand och väckt den till lif. Om också detta för¬
slag, i likhet med många andra, ej vinner bifall sådant det först fram¬
kommit, är det dock en stor vinst ej allenast för tjenstemännen, utan
äfven för statsverket att frågan kommit under behandling, hvilket
förr eller sednare måste befordra dess slutliga lösning.
Sätten för pensionsväsendets ordnande kunna vara flerfaldiga.
Ett är, att, såsom i Kongl. propositionen föreslagits, ett visst belopp
om året öfverflyttades från statsverket till en särskild pensionsinrätt-
ning, i ändamål att densamma skulle komma i tillfälle att utbetala
pensioner till alla dem, som dertill förklarades berättigade, och öfver-
skottet uppläggas och förökas till dess afkastningen i framtiden blefve
tillräcklig att bestrida de beräknade pensionerna. Detta förslag
skulle hafva vida större utsigt till framgång, om antalet af dem, som
kunde blifva berättigade till pension, vore fixeradt, men så är icke
förhållandet, och på grund deraf tror jag, att man för närvarande sak¬
nar eu fast grund att bygga såväl denna som hvarje annan reglering på.
Den beräkning, somiKongl. Maj:ts proposition finnes upptagen, visar, att
det skulle behöfvas 36,200 riksdaler till nya pensioner årligen, räknadt
från den dag då regleringen trädde i kraft. Jag bestrider visst icke
riktigheten af den uppgjorda beräkningen, så vidt tillgängliga fakto¬
rer föranledt; men vill fästa uppmärksamheten derpå, att oantalet
delegare i civilstatens pensionsinrättning fortfarande ökats. År 1857
öfversteg antalet föga 2,000, men ökades suceesivt till sista året, då
det uppgick till omkring 2,800. Vid sista sammanträdet beslöto full¬
mäktige delaktighet för flera nya stater och korpser, så att, om Kong!..
Maj:t dertill lemnar bifall, antalet torde komma att gå upp till något
öfver 3,000. Man finner således, att pensionerna måste växa allt
framgent och detta alldeles oberäknadt deraf huruvida lönerna ökas.
Deraf följer aft, huru riktigt beräkningarne än äro gjorda på grund
18:*
Oen 22 April.
•af en föregående tids förhållanden, de likväl icke kunna utgöra nå¬
gon tillförlitlig grund för att möta en kommande tids behof.
Vinsten deraf, att pensioneringen komme att verkställas genom
den enskilda pensionsinrättningen med hufvudsakligen från staten
lemnade fonder och kreditiv, vore egentligen icke någon annan, än att
staten tillgodogjorde sm det större eller mindre öfverskott, som hos
pensionsinrättningen årligen kunde uppstå. Beräkningen deråt är
emellertid ganska osäker, sednaste åren har detta öfverskott uppgått
till omkring 200,000 Emir för år, men räntan var då 6 procent. Nu
bär räntan gått ned till i medeltal 5 { procent, hvithet på något mera
än fem millioner motsvarar en minskad inkomst af omkring 40,000
R:dr. Härtill kommer, att utgifterna från pensionsinrättningen ökas
på mångfaldiga sätt. Dels ökas lönerna för tjensteinnehafvare, och
pensionerna, både till tjensteman, enkor och barn etter dem, utgå i
förhållande till lönerna, dels ökas, som sagdt, antalet delegare, och
dels besluta fullmäktige tjensteman uppflyttning i högre pensionsklass,
hvarigenom pensionsförhöjning på indirekt väg beredes så väUjenste-
männen som företrädesvis deras enkor och barn. _ Efter ett öfverslag
komma pensionerna från enskilda enke- och pupillkassan, Indika år
1871 från allmänna eller tjenstemannafonden fordrade tillskott af
111,000 R:dr och förlidet år derutöfver cirka 8,000 R:dr, att år efter
år ytterligare ökas med ännu omkring 70,000 Kull', allt med beräk¬
ning af nuvarande delegares antal, löner och pensionsbelopp; men
hädanefter liksom hitintills torde förhöjning derutinnan komina ^att
ega rum. Den ökade pensioneringen till enkor och barn torde såle¬
des under loppet af 7 ä 8 ar komma att stiga i ungefär lika grad,
som afkastningen på det samlade kapitalet tillväxer. Sistlidet ar lärer
öfverskottet ej uppgått till 200,000 Kali', utan stadnat vid, om ]ag ej iniss-
minner mig, 180,000 R:dr, och så kommer det efter all anledning länge
nog att förblifva. Ett annat sätt för regleringen vore att, såsom en reser¬
vant föreslagit, af inrättningens inkomster för pensioneringen.från m-
dragningsstaten ej anlitades mera än hvad som öfverstege ett v isst fixe-
radt belopp, förslagsvis upptaget till 200,000 B: dr; men after hvad jag
redan anmärkt, lärer dröja åtskilliga år innan öfverskottet ötverstigei.
detta belopp och skulle lemna någon tillgång till minskning af pensions-
utgiften, som nu utgår från indragningsstaten; helst utbetalningen från
eller genom pensionsinrättning skulle föranleda ökade förvaltnings¬
kostnader, bland annat till redogörarne i orterna, som erhålla 3 pro¬
cent provision på hvad genom dem utbetalas. Emellertid kommen
visserligen fonden att ökas, ehuru långsamt, och under tiden ökades
antalet af tjensteman, liksom också lönerna och anspråken på pension.
Att staten åter, såsom en talare föreslagit, öfvertoge hela tjenste-
mannapensioneringen, vore eu enkel sak pell har, efter min tanke,
mycket för sig. Tjenstemännen betala visserligen nu till tjenste¬
mannafonden lika mycket som till enskilda enke-och pupillfonden eller
cirka 60,000 R:dr årligen; men detta är mera till namnet, ty i stället taga
de från tjenstemannafonden årligt bidrag till enskilda enke- och pupill-
kassan af nära dubbelt belopp. Om man nn vänder om saken och sägen
åt tjenstemännen: vi begära ej. bidrag af er för eder egen pensione¬
ring, men deremot måste ni sjelfva draga försorg om pensioner tor
= Deri 22 April.
etiit, eiiKor och barn; så vore saken våda enklare. Det berodde på
särskild!; beslut, hvilket tillskott en gång för alla tillerkändes enke-
oen pupillkassan från tjenstemannafonden. Ett annat sätt för regle-
ringen af pensions väsendet är oek föreslaget, eller det att man toge-
tö' ögonmärke att den största möjliga fördel beredes tjenstemännen
ai deras egna. årliga tillskott, så att det berodde af dem sjelfva i
mån att vid tidigare år kunna tå afgå med tillräckligare pension.
Dessa alla sätt hafva naturligtvis ej kunnat komma under öfver¬
vägande hos Riksdagen, och jag tilltror mig ej säga hvilket är bäst,
men hvad jag tror, är .att saken förtjena!' betraktas ur mer än eu
synpunkt. Vidare tror jag, att frågan egen och bör tillerkännas eu
större betydelse än som skett i Kong 1. i\Iaj:ts proposition. Den afser
egentligen att tillgodogöra staten den afkastning pensionsinrättningen
kan lemna.
mf_nSa andra frågor måste i sammanhang dermed lösas.
Såsom lag förut nämnt, begärde 1856—1858 årens Riksdag, att enviss
likställighet emellan olika pensionsstater måtte tillvägabringas. Derom
nar Riksdagen ej veterligen ännu fått emottaga någon framställning.
En Komité nedsattes, af hvilken jag var ledamot, men lika obestämd
som Riksdagen öfverlemnade frågan till Kongl. Maj:t, lika obestämd
• Korn den till komitéen. Man visste ej huru omfattande den skulle
tagas, och först måste man gorå sig frågan om begäran äfven afsåg.
militären. Detta fanns väl ej kunna vara meningen, men man fick
dock upp antalet öfrige tjensteman till 7,000, under det delegarne i
civilstatens pensionsmrättning då voro allenast cirka 2,000. Komitéen
gjorde upp förslag huru dessa 7,000 skulle på likartad! sätt kunna
erhålla pension. . Emellertid föll hela förslaget eller lemnades åt
glömskan, sannolikt till följd af det obestämda skick hvari frågan
Glimt till komitéen förvisad.
Då Vid 1862—1863 årens riksdag motion väcktes om pensionering
för aen korps, jag nu har äran tillhöra, ansågo Rikets Ständer sig
oöra uppskjuta den frågan, att behandlas i sammanhang med ifråga¬
satt allmän reglering af pensionsväsendet, emedan Riksdagen hos
ilongl. Maj:t begärt sådan reglering af pensionsväsendet, och man
visste, att en komité blifvit nedsatt, hvars betänkande snart vore att
förvänta. Rikets Ständer antogo att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
mea. säkerhet vore att förvänta till nästpåfoljande riksdag, då frågans
slutliga afgörande . utan tvifvel komme att ega ram." Detta passe¬
rade riksdagen 1863, men sedan dess har frågan under tio år hvilat.
Kong! Majrts proposition lemna!- emellertid, så vidt jag kan förstå,
såväl frågan om pensionering för fångvårdsstaten som den om likstäl¬
lighet för. andra stater ovidrörd. Då Riksdagen väntar på nådig
framställning i dessa ämnen, som ovilkorligen fordra sin lösning, kan
under sådant förhållande vara skäl att utan vidrörande af desamma,
nn disponera pensionstillgångarne? Jag tror pensionsärendet bör
upptagas från något mera omfattande synpunkt, än hvad den nådiga
propositionen gör. Vid förra riksdagen medgafs pensionsrätt åtjern-
vägstjenstemännen, men denna pensionering är sämre än den för civile
tjensteman från civilstatens pensionsmrättning, och jag är öfvertygad,
att Riksdagen inom 20 är skall finna den vara alltför otillräcklig
i in
Den 22 April.
och fråga uppstår om indragningsstatens upplåtande äfven för nämn¬
da stat jemte andra.
Stats-Utskottet har ock hemställt, att Riksdagen ville anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda saken närmare. Man har in-
vändt, att en_ sådan utredning icke skulle tjena till något. Detta
är sannt, såvida man lika handlöst skulle lemna frågan till en
komité^ nu som förra gången, utan att bestämma dess omfattning
eller någon grund efter hvilken ordnandet borde ske. Men vill man
lemna anvisning härom, så är denna fråga ej mer olöslig än hvarje
annan. Skäl är emellertid att frågan utredes af sakkunnige män.
Förut har blifvit antydt, huru ofördelaktiga för staten de nuva¬
rande förhållandefta äro; men om man gör en reglering på det sätt,
att fonder öfverlemnas åt en enskild inrättning, utan att rättigheten
för denna begränsas att genom sin öfverstyrelse såsom nu på direkt
eller indirekt väg disponera allmänna tillgångarne för pensionering
af enka och barn, torde föga med en sådan reglering vara vunnet.
År 1832 var enskilda enkefonden isolerad utan rätt till tillskott
från tjenstemannafonden, ehuru den stod under samma öfverstyrelse
som sistnämnda fond; men det dröjde ej längre än till fullmäktiges
törsta sammanträde, innan de tillstyrkte, att pensioner till enkor och
barn skulle förhöjas på tjenstemannafondens bekostnad, och på den
vägen har alltjemt fått fortgå. Tillskottet från tjenstemannafonden,
som 1832 icke var något, hade 1872 stigit till nära 120,000 riksdaler
och kommer med nuvarande delegareantal och pensionsgrunder att
ökas med ytterligare 60 k 70,000 R:dr. Man hade låtit stadgandena
förblifva sådana, att det anses bero af fullmäktige, att till förmån
för deras enkor och barn i en eller annan form öka pensionerna.
Såsom ledamot af pensionskassa-direktionen tillstyrkte jag der¬
före att i sammanhang med pensionsregleringen måtte ordnas såväl
de stadganden, hvilka lågo till grund för rättigheten till pension
som för fullmäktiges alltför omfattande befattning med tjenstemanna¬
fonden och bestämmande om delaktighet i pensionsinrättningen för
andra civila tjenstemannakorpser.
Nu händer, att då eu statens tjensteman, som äfven har anställ¬
ning i banken eller tullen, _ är på väg att erhålla högre tjenst, med
hvilken annan befattning icke må förenas, tager han afsked med
pension från statens tjenst, men qvarstår i det andra verket för att
der befordras till högre tjenst och lön. Så finnes en tjensteman, som
i ett statens verk för — jag tror — 15 år sedan sattes på öfvertalig
stat, med bibehållande åt lön, men hvilken — sedan han under tiden
å annan stat avancerat och kommit i åtnjutande af 9000 R:dr årlig
löneinkomst, — nu vid 55 års ålder afgår från statens tjenst med
pension från civilstatens pensionsinrättning, för att jemte den fort¬
farande åtnjuta förenämnda löneförmåner. Att sådant ej kan vara me¬
ningen med statens pensioneringsskyldighet synes mig klart. Jag
tror icke, att med statens pensioner kan afses annat än att åt såväl
de åldrige tjenstemännen som deras enkor och barn bereda en tarflig
utkomst, men icke ett plus öfver de högsta löner staten består sina
högre embetsman.
Fn reglering af dessa förhållanden bör ske, och det efter min
uppfattning innan staten anslår fonder för pensionernas utgående från
11! 2
Oen 22 April
en af staten i viss mån oberoende enskild inrättning. Såsom nu är
stäldt, bär man ansett, att fullmäktige tillkonime att nästan sjelf¬
ständigt disponera öfver pensionsinrättningens tillgångar, och ehuru
detta ej är lag, så utöfva fullmäktige likväl i sjelfva verket en sådan
alltför stor myndighet.
Det ofvan antydda förslag för en pensionsreglering, enligt hvit¬
het tjenstemänuen skulle erlägga vissa mindre bidrag och dessa jemte
tillskott från pensionsinrättningen lemnas att tillväxa, s_å att tjenste-
mannen vid viss minimiålder egde afgå med den pension den acku¬
mulerade behållningen iemnade. torde väl vara förtjent af närmare
öfvervägande. Att detta sätt icke är så opraktiskt, derför ber jag
att fä åberopa ett faktum. I början af 1860-talet tick. civilstatens
enke- och pupillkassa testamenten, som Iemnade i afkastning 3 ä 4,000
B,:dr. Summan var för obetydlig för att delas på alla pensionärer,
och man tänkte på huru man bäst skulle använda den till delegarnes
fromma. Förslag framställdes af fullmäktige, att man skulle göra
en särskild, efter de civile tjenstemännens ställning lämpad ränte-
anstalt, der insättarne i mån af insatsernas storlek egde erhålla del
i testamentsmedlens afkastning och i öfrigt så inrättad, att barnen
vid den ålder, då rättigheten till pension upphörde, kunde ega något
bidrag till sin uppfostran. Efter några års hvila i Kongl. Kansliet
erhölls slutligen derå nådig fastställelse med en just ej fördelaktig
ändring. Det oaktadt hafva sedan 1868 ej mindre än 780 delegare
tillkommit i denna anstalt, och finnes nu der för dem en samlad till¬
gång af närmare 350,000 R:dr. Detta synes mig visa, att om man endast
håller vid lif och något litet understödjer den enskildes förmåga att
verka för sig sjelf, så kan, om också tiligångarne äro små, åstad¬
kommas något ej så obetydligt.
Af hvad jag sålunda haft tillfälle anföra, torde framgå, att, en¬
ligt min åsigt, föga skulle vinnas, om, såsom Kongl. förslaget.afser, ett
större årligt belopp från statsverket öfverflyttades till enskilda pen-
sionsinrättningar, så vida ej flera andra genomgående regleringar
och förändrade förvaltnings- och pensionsbestämmelser i sammanhang
dermed vidtagas.
Då jag anser Herr Petres reservation bäst leda till målet, an¬
håller jag att få förena mig i yrkande om bifall till densamma.
Friherre De Gfeer: Lika med de talare, som förut yttrat sig.
finner jag Kongl. Maj ds proposition förtjena ett tacksamt erkännande
för den' möda å densamma nedlagts för att tillmötesgå Riksdagens
önskningar, och jag finner propositionen orättvist bedömd åt Stats¬
utskottet, då detsamma i sitt betänkande yttrar, att icke någon fördel
derigenom skulle beredas statsverket, ty den fördel skulle jn alltid
uppstå, att öfverskottet emellan civilstatens pensionär ättnings in¬
komster och utgifter komme statsverket till godo, hvilket nu icke är
fallet. Jag är likaledes öfvertygad derom, att de beräkningar, som
ligga till grund för Kongl. Maj ds proposition, äro riktiga, så kon¬
trollerade som de nu ytterligare blifvit åt behörig vetenskapman.
Men hvad afse dessa beräkningar? Jo, de visa, att med^etf nytt
årligt anslag af 300,000 R:dr antagligen under 27 eller 28 år skulle
bildas
bildas eu fond tillräckligt stor för att pensionera samtliga de civile
tjensteman, som nu äro delegare i kassan, under antagande att de
hafva samma löner som de nu åtnjuta. Det är således gifvet att
om dessa förhållanden förändras, om antalet tjensteman blir väsendt¬
ligen ökadt eller om lönerna blifva höjda, så kunna beräkningarna
ej vidare slå in. Nu är det emellertid mycket sannolikt att lönerna
komma att höjas, och det är till och med förutsatt i den Kong!,
propositionen att antalet tjensteman, som skulle pensioneras af civil¬
statens pensionsinrättning, kommer att ökas med alla dem, som höra
till civilstaten, men nu icke äro delegare i inrättningen, Indika,
enligt hvad chefen för Finansdepartementet antydt, Kongl. Majd bör
få rättighet att dit inflytta utan någon rätt för pensionsinrättningen
att sätta sig deremot. Han har visserligen i sitt yttrande till stats¬
rådsprotokollet tillagt, dels att, i händelse det skulle behöfvas för
att förekomma orättvisor mot förutvaraade delegare, kunde ett sär¬
skild! bidrag bestämmas att utgå af dem som öfverflyttades til!
pensionsinrättningen och dels att ett kreditiv skulle anvisas för deri
händelse att inrättningens inkomster ej räckte till dess utgifter. Men.
någon orättvisa kan, efter min tanke, ej drabba de förutvarande
deiegarne derigenom att nya inkomma utan afgift, emedan de alltid
äro betryggade i sin rätt och hafva sina pensioner en gång för alla
fastställda; och således får kapitalet på denna grund ingen tillökning.
Hvad det föreslagna kreditivet angår, så kan ej heller derigenom
någon tillökning i kapitalet uppstå, ty det får ej anlitas förr än brist
visat sig, och förekommer endast kapitalets minskning. Då målet
således med B00,000 Rdr ej torde kunna nås, kan det väl sättas i
fråga om det är skäl att för de närmaste åren ådraga statsverket eu
sådan ökad utgift, isynnerhet som det synes mig att, genom det sätt
Herr Petre i sin reservation föreslagit, man lättare vunne detsamma.
Men för min del anser jag den uppgiften att bestämma: huru talrik
embetsmannakorpsen för ett helt rike efter en tid af 30 år skall vara;
huru stora löner den då kan hafva, och indika fonder, som erfordras
för pensioneringens bestridande vid denna tid, vara såvanskligoch beroen¬
de af så många alldeles obestämbara faktorer, att hvarje sådant försök
måste blifva alldeles fruktlöst. Jag anser derför, att man måste
rätta sig efter förhållandena efter som de utveckla sig och se till
att man skadar de för hvarje tid behöfliga medlen antingen, såsom
nu tillgår, derigenom att staten anvisar ett förslagsanslag, hvaraf
tages så mycket som behöfves, eller ock att en årlig afgift bestämmes,
som erlägges för hvarje lön, vare sig af staten, helt och hållet eller
till någon del, eller ock af tjenstemannen helt och hållet eller till
någon del. Det förefaller mig derför, att hvad som för närvarande
vore häst att gorå, vore endast att staten för framtiden droge in det
anslag till civilstatens pensionsinrättning, som nu utgår, och läte
den sedan sköta sig sjelf. Med sina redan samlade fonder och del-
egarnes bidrag blefve den då i tillfälle att icke allenast möta de
ständigt växande anspråken från enke- och pupillkassa^ för att
uppehålla dess pensionering till nu fastställda belopp, utan ock att
bilda en ny högre pensionsklass för delegare, som lemnade statens
tjenst vid 60 års ålder, såsom ofta varit ifrågasatt, och hvarigenom
Riksd. Prof. 1873. I Afd. 3 Band. 13
Den 22 April.
någon minskning i statsverkets utgifter å indragningsstaten skulle
beredas. Om någon af de skrifvelser här ifrågasatts skall från Riks¬
dagen aflåta®, gifven jag obetingadt företrädet åt den af Herr Petre
föreslagna, emedan Kong!. Maj:t genom densamma får åtminstone
någon ledning, men af de yttranden här i dag fällts, drager jag den
slutsats, att meningarne hos Riksdagens ledamöter ej äro så alldeles
homogena och bestämda, att man kan antaga att denna reservation
verkligen uttrycker Riksdagens mening eller att man kan vara för¬
säkrad, att om Kongl. Maj:t afgifver en proposition i den föreslagna
riktningen, Riksdagen då går in derpå. Finner Kongl. Maj:t sig böra
taga ett nytt initiativ i frågan, vare sig på ena eller andra sättet,
förmodar jag att Kongl. Maj:t gör det titan någon skrifvelse, och dä
har Riksdagen icke komprometterat sig. Jag anhåller, på grund af
hvad jag nu haft äran anföra, att Kammaren, med afslag å Stats-Ut-
skottets betänkande, måtte förklara sig icke kunna bifalla Kongl.
Maj:ts proposition.
Grefve Mörner, Carl Göran: Lika med Herr Chefen för
Finans-departementet anser äfven jag för min del, att det närvarande
förhållandet med de civile tjenstemännens pensionering är i höggrad
otillfredsställande, och att det tillskott af statsmedel, som årligen
lemnas till civilstatens pensionsinrättning, måste anses såsom, eu
utan motsvarande gagn gjord uppoffring från ^det allmännas sida.
Detta sednare är uppenbart deraf, att hvad som för närvarande åtgår
till civilstatens enskilda enke- och pupillfond uppgår till högre belopp
än hela beloppet af tjenstemännens afgifter såväl till enke och pu¬
pillfonden som tilltjenstemannafonden. För att fylla bristen hos enke-och
pupillfonden tages alltså hvad som erfordras utöfver delegarnes af¬
gifter, af statsmedel, ehuru staten aldrig åtagit sig något dylikt. I
den komité, som varit tillsatt för att utreda hithörande frågor och
af hvilken äfven jag hade äran att vara ledamot, blef detta
förhållande med siffror ådagalagdt, och ehuru försök till vederlägg¬
ning blifvit gjorda, hafva de dock icke lyckats. Af bemälde komité
utreddes också, att om man utgick från den grundsatsen, att enkornas
pensionering borde i främsta rummet bestridas af delegare-afgifterna,
civilstatens pensionskassas befintliga fond var till hela sitt belopp
ackumulerad af statsmedel. I följd deraf trodde man också att staten
kunde ega någon rätt att i afseende på användandet af densamma
hafva ett ord med.
Det har blifvit anfördt, att den nyssnämnda komitéens arbete
icke medfört någon verkan. Detta är en sanning, tykomiterades.be-
tänkande meddelades icke någon annan än civilstatens fullmäktige,
hvilka fingo tillfälle att yttra sig deröfver. Till Riksdagens, ledamöter
kom det aldrig och något förslag har derpå icke heller blifvit grun-
dadt. Komitéens arbete begrofs i öfrigt så komplett, att t. ex. jag,
som var ledamot af komitéen icke ens erhöll något exemplar af dess
sednaste betänkande. Sedan detta afgafs hafva visserligen många
förändrade förhållanden inträffat, hvilka göra komitéens förslag i deras
närvarande skick icke antagliga, men jag vågar dock påstå, att åtskilliga
materialier finnas af komitéen samlade, hvilka säkerligen vid frågans be-
Den 22 April. 295
dömande kunnat vara till gagn. Der äro uppgjorda sannolikhetsberäknin¬
gar, hvilka. om de också icke inom Sverige vunnit någon egentlig tillämp¬
ning, åtminstone i främmande länder rönt erkännande. Jag kan säga
detta, då äran afkomitöens arbeten i denna del icke måtte tillkomma
miS) u^ail nämnda_ afdelning af betänkandet blifvit utarbetadt af två
andra ledamöter i komitöen, af hvilka den ena, numera är afliden.
Det ådagalades emellertid då, såsom jag tror, på ett öfvertygande
sätt, att de föreskriftersom voro meddelade för civile tjenstemäns
pensionering ur kassan, icke voro af beskaffenhet att kunna leda till
det med pensionsinrättningen åsyftade ändamål: beredandet af eu
hastigare afgång ur tjenst af nämnde tjensteman, — och att med de
bestämmelser, som gällde för enkors och barns pensionering ur den
enskilda enke- och pupillfonden, var det alldeles omöjligt att på dem
grunda några sannolikhetsberäkningar. Huru skall man t. ex. kunna
bedöma verkan på fonden af enkornas pensionering, när delegarnes
avgifter till densamma icke äro grundade hvarken på det åldersför-
hållande, som eger ram mellan man och hustru, eller afseende fästes
på längden af den tid, hvarunder bidragen lemnats, utan endast det
allmänna . stadgande finnes, att enka skall hafva rätt till
lulla pensionsbeloppet, allenast bon ett år före mannens död varit
med honom sammanvigd? På så ofullständiga grunder är det alldeles
omöjligt att uppgöra någon säker beräkning öfver pensioneringen af
enkor och barn och dess resultat. Å andra sidan, eller beträffande
tjenstemanna-pensioneringen, har tjensiemännens indelning i klasser
utan afseende . på det verkliga beloppet af deras löner, i icke ringa
man bidragit till att paralysera verkan af inrättningen. Det är nem¬
ligen klart, att då den pension, som inrättningen lemnar, icke står i
ett någorlunda jemförligt förhållande med den verkliga lönen, så
begagna sig de flesta delegarne af den utvägen att qvarstå i tjenst
till dess de uppnått den ålder, att de kunna på allmänna indragnings-
staten erhålla pension på förmånligare vilkor, och denna olägenhet
att begagna .pensionsrätt uti civilstatens pensionskassa blir allt större
och större, ju mera lönerna ökas utan att pensionerna i förhållande
dertill höjas. På grund häraf tror jag det också vara klart, att ci¬
vilstatens pensionskassa, såsom den för närvarande är inrättad, icke
gör gagn i annat hänseende än såsom en enke- och pupillkassa.
1 detta förslag till reglemente för kassan, som den nyssnämnda
komitéen upprättade, betraktades äfven saken nr denna synpunkt,
och deri föreslogs, att kassans fonder skulle blifva grundplåten till
en enke- och pupillkassa för enkor och barn efter alla statens civile
tjensteman, såväl dem, som förut varit delägare i kassan, som dem
hvilka icke varit det, och att staten således skulle befrias från alla
framtida utgifter i och för enkors och barns pensionering. Man för¬
sökte vidare år 1858 att sätta eu gräns för den starka inverkan på
fondernas tillstånd, som pensioneringen af enkor och barn utöfvade
genom den förändring att, i stället för det förut varande stadgandet
att enka skulle erhålla viss procent af mannens pension, hennes
pensionsrätt inom de särskilda klasserna af enke- och pupillfonden
fixerades till vissa belopp, men verkan af detta beslut har sedermera
till stor dal blifvit omintetgjord, derigenom att en del tjensteman
1%
Den 22 April,
uppflyttats i högre klass och deras enkor och barn till följd häraf
berättigats att tillgodonjuta det för nämnda klass fastställda högre
pensionsbelopp. Grenom denna åtgärd hafva enkorna vunnit precis
detsamma som enligt det äldre stadgandet, ty i allmänhet är det icke
tjenstemännen sjelfve, som begagna pensionsrätter! i den högre klassen,
utan deras enkor, som erhålla den högre pensionen. Lika med eu
talare, som nyss yttrade sig, anser äfven jag, att så länge dessa för¬
hållanden äro oförändrade och civil-statens fullmäktige kunna i
sina beslut tillgodose företrädesvis enkor och barn. det blir nära
nog bortkastade penningar att anvisa ännu ett- eller tvåhun¬
dratusen Rdr årligen till civilstatens pensionsinrättning. Efter
mitt förmenande är det nödvändigt, att först sjelfva grunden för
pensioneringen ordnas och att de anomalier och felaktigheter,
Indika dervid för närvarande i många hänseenden förekomma,
blifva undanrödja. Den talare, som före mig hade ordet, trodde,
att detta skulle vinnas derigenom att pension erhölles vid 60 års
ålder. Jag är icke rätt säker, om det var hans mening att dessa
pensioner skulle utgå från civilstatens pensionsinrättning, men jag¬
ar öfvertygad derom, att om icke de pensioner, tjenstemännen vid
nämnde ålder skulle erhålla, uppgå till enahanda belopp med dem
som de sednare kunna bekomma på allmänna indragningsstaten, _så
skola i allmänhet endast de. som äro i goda ekonomiska omständig¬
heter, komma att begagna sig af rättigheten att vid nämnda ålder
afgå med pension, hvaremot alla andra sannolikt komma att dröja
till dess de erhålla pension, på allmänna indragningsstaten. Ehuru
jag således är tacksam för det förslag Herr Finansministern framställt
och derföre att han derigenom gjort frågan till föremål för Riksda-
gens öfverläggningar, så tror jag dock det icke vara redligt att för
närvarande bifalla lians förslag, utan kan nu icke inse något annat
vara att göra, än att Riksdagen i ämnet aflåter en underdånig skrif¬
velse till Kong!. Maj it. I detta afseende hafva, efter livad jag tyckt
mig märka, de fleste talare ansett Herr Petres skrifveiseförslag för¬
tjena företrädet framför de öfrigas. och jag skulle också derpå kunna
ingå. endast de sista orden deri blefve borttagna. Herr Petres för¬
slag' åsyftar, att man skulle söka bilda fonder för att derpå för fram¬
tiden bygga pensioneringen. För min del tror jag deremot icke, att
staten bör till en eller annan inrättning utbetala medel för fonders
bildande, utan anser jag det vara nog, om staten lemnar de årliga
tillskott, som behöfvas för pensioneringens upprätthållande. Om fon¬
der bildas, så vet man i alla fall icke. huru länge desamma kunna
vara tillräckliga, ty detta kan bero dels på den räntefot, som på
olika tider är gällande, dels på flera andra förhållanden, såsom för¬
höjda löner med mera. Om man således också på förhand med af¬
seende på framtida behof gör större uppoffringar än som eljest vore
nödigt, kan det dock hända, att fonderna alldeles smälta bort innan
man” uppnår den tid. då man beräknat, att besparingarne skulle in¬
träda. Och anhåller jag derföre, att proposition måtte framställas
på bifall till Herr Petres förslag med uteslutande af slutorden: “och
dervid taga i betraktande, huruvida ej det åsyftade målet skulle på
hav ofvan angifna sätt kunna utan nytt statsanslag vinnas".
Den
197
22 April.
Herr Brusewitz: På det att jag icke må anses halva biträdt
det förslag som af Utskottet olif vit framstäldt, anhåller jag endast
att få tillkännagifva det jag icke varit närvarande i Utskottet den
dag då frågan der slutligen behandlades. I sjelfva saken instämmer
jag med dem, som yrkat bifall till Herr Petres reservation.
Herr Petre: Med anledning af de yttranden, som blindt under
behandlingen af denna fråga afgifna, anhåller jag att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att en framställning sådan som den ifråga¬
varande i allmänhet icke kan af civilstatens fullmäktige med synner¬
ligt blida ögon upptagas. Riksdagen har måhända i sin makt att
indraga det årliga anslag åt omkring 60,000 Ridt, som för närvarande
utgår till civilstatens tjenstemannafond, men Riksdagen egen icke någon
rätt att förfoga öfver den fond, som redan af kassan blifvit bildad,
med mindre öfverenskommelse derom kan med fullmäktige träffas.
Således skulle i ena fallet en årlig besparing af 60,000 R:dr kunna
åstadkommas, men å andra sidan, efter det förslag jag, på grund af
fullmäktiges medgifvande, tagit mig friheten framställa, om 20 år en
årlig besparing för statsverket af 511,000 R:dr kunna uppstå,. Vid
sådant förhållande måste jag fortfarande anhålla om bifall till min
reservation.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen l:o) af Herr Petre, att Kammaren för sin del
skulle fatta följande beslut: “att Riksdagen må, med tillkännagifvande
att den ej kan bifalla förevarande nådiga framställning, i underdånig¬
het anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till en kommande Riksdag af¬
gifva nytt förslag i ämnet, afseende jemväl de civile embets- och
tjensteman, hvilkas pensionering ytterligare bör af civilstatens pen-
sionsinrättning öfvertagas, och dervid taga i betraktande, huruvida
ej det åsyftade målet skulle på här ofvan angifva sätt kunna utan
Bytt statsanslag vinnas11; 2:o) af Grefve Mö mer, Carl Göran, att Herr
Petres förslag måtte antagas, dock med uteslutande af den sista
delen deraf, börjande med orden: “och dervid taga i betraktande"
etc.; samt 3:o) af Friherre De Geer, att Kammaren skulle afslå så väl
Stats-Utskottets förevarande utlåtande som oek Kong]. Maj:ts i ämnet
aflåtna nådiga proposition.
Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen törst propo¬
sition på bifall till Stats-Utskottets utlåtande, hvarvid svarades Nej,
samt sedermera proposition på antagande af Herr Petres förslag, då
svaren utföllo med många Ja och Nej i blandning; och förklarades
Ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter förmälan, det Kammaren borde afgöra, hvilkendera^af de
öfriga yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den blifvande
voteringen, framställde Herr 'Trefven och Talmannen proposition
198
Dea 22 April.
derå, att afslag å så väl Utskottets utlåtande sotn ock Kong!. Maj;ts
proposition skulle innefattas uti kontrapropositionen; ii vilket bifölls.
Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:
Den, som vill, att Kammaren, med anledning af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 60, skall antaga det förslag, som innefattas uti Herr
Petres vid samma utlåtande fogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår. Kammaren så val ifrågavarande utlåtande
som ock Kong!. Maj:ts i ämnet aftåtna nådiga proposition.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—29.
Nej—46.
Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 16 och 17
dennes bordlagda memorial N:o 11, i fråga om beviljande åt Kassören
vid Riksbankens afdelnings-kontor i Göteborg G. N. Städa af efter¬
gift utaf betalningsskyldighet för belånade falska handlingar.
Upplästes ett utaf Herr Retlig inlemnadt memorial af följande
lydelse:
I anseende till eu smärtsam förlust inom min familj, anhåller jag
ödmjukligen om tre veckors ledighet från riksdagsgöromålen, räknad
från denna dag.
Denna anhållan bifölls.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Memorial och Ut¬
låtanden :
N:o 66, med anledning af erhållen återremiss å lista punkten af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 58;
N:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om aa-
Deu 22 April.
109
visande af anslag för Hennes Kong!. Höghet Hertiginnan afDalarne
m. in.;
N:o 63. i anledning af' Kongl. Maj:ts nådiga proposition om an¬
visande af medel till bestridande af utgifterna för Kongl. Maj:ts
kröning;
N:o 69. i anledning af väckt fråga om allmänna bevillningens
och öfriga till Riksgälds-kontoret nu ingående uppbördsmedels levere¬
ring till Statskontoret samt om öfverflyttande till sistnämnda embets¬
verk af den Riksgälds-kontoret ännu tillhörande befattning med eu
del af till extra statsregleringen körande utgifter in. m.; äfvensom
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7. i anledning af väckt
förslag om " upphörande af den nu stadgade särskilda afgift
för brän vinstill verkning i sammanhang med pressjästberedning.
Uppå derom af Herr von G-egerfelt gjord hemställan, beslöt Kam¬
maren. att de i dag för första gången bordlagda ärenden skulle upp¬
föras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde, samt att
de i dag för andra gången bordlagda målen skulle å samma lista
sättas näst efter Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.
Kammaren åtskiljdes kl. fil e. ru¬
in fidem.
O. Brakel.