Den 17 April. 463
än äfven enskilda motioner i samma eller dermed sammanhängande
ämnen.
Dessa ärenden blefvo nu för första gången bordlagda; och skulle
desamma, med afseende på den ytterligare bordläggning, som kunde
ifrågakomma, sättas främst till föredragning i Kammarens nästa samman¬
träde.
Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan '/, 3 e. m.
In hdem
H. Husberg.
Torsdagen den 17 April.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 9 innevarande månad.
§ 2.
Herr Statsrådet m. m. Friherre C. J. O. Alströmer allemnade Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående anslag till bestridande af kostnader,
förenade med emottagandet och ordnandet af framlidne Hans Maj:t Konung
Carl XV:s till svenska staten testamenterade konstsamlingar m. m,, och
till inlösen af Hans efterlemnade boksamling.
Herr Talmannen mottog denna nådiga proposition, under förklarande
att Kammaren skulle egna densamma grundlagsenlig behandling.
§ 3.
Föredrogos ånyo, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden Näs 53—57 och 60;
Banko-Utskottets memorial N:o 11; samt
Lag-Utskottets utlåtanden Näs 23—27.
464
Den 17 April.
§ 4.
Till behandling förekom Konstitutions-Utskottets memorial N:o 10,
med förslag om tillägg till 59 § Riksdagsordningen.
Herr Sjöberg anförde: Af den tystnad, som råder efter uppläsnin¬
gen af Konsti tu tions-Utskottets nu ifrågavarande förslag, vill det nästan
synas, som skulle någon tvekan förefinnas om hvem som först skall be¬
gära ordet, och detta ger mig anledning att, ehuru icke alldeles så för¬
beredd som jag skulle önskat vara, nu uppträda, på det icke förslaget må
komma att befordras till den af Utskottet önskade tillfälliga hvilan utan
att åtminstone några betraktelser blifvit öfver detsamma anställda.
Jag tillåter mig då till en början göra en anmärkning, som icke gäl¬
ler förslaget i och för sig, men likväl står i ganska nära sammanhang
dermed.
Det torde af hvar och en här i Kammaren och icke minst af det
ärade Utskottets medlemmar vara en erkänd sak, att vår nuvarande Riks¬
dagsordning är mer än tillbörligt belamrad med och öfverfylld af regle-
mentariska föreskrifter. Att den i sådant skick framlades vid 1862—1863
årens riksdag, kan väl förklaras, emedan man icke ville vedervåga ett stort
förslags antagande genom att utesluta allt för mycket af hvad dåvarande
Riksdagsordning i berörda afseende innehöll; men det kan icke nekas att,
om man icke behöft taga hänsyn till en sådan större politisk nödvändig¬
het, det varit önskligt, att man då kunnat företaga en genomgående revi¬
sion eller utgallring af en mängd stadganden, som väl icke rätteligen bör
tillhöra en grundlag, och hvaraf några äro af den beskaffenhet, att de all¬
deles icke tjena att befordra riksdagsarbetets behöriga gång utan tvärtom
äro lör detsamma i hög grad hinderliga. Nu är frågan om att belasta
Riksdags-ordningen med nya stadganden, som, derest de skola finnas, borde,
efter min uppfattning, införas uti de för Riksdagen eller begge Kamrarne
gällande reglementariska föreskrifterna; och om äfven antagandet af för¬
slaget kunde medföra någon nytta, hyser jag dock å andra sidan stora
betänkligheter mot detsamma, åtminstone i den form det nu föreligger,
just emedan en af Riksdagsordningens så till sägande reglementariska para¬
grafer derigenom skulle rätt betydligt ökas. Det synes mig, som skulle
Konstitutions-Utskottet, ett af de Utskott som hafva temligen god tid att
sysselsätta sig äfven med andra göromål, än som framkallas af från Kam¬
rarne remitterade förslag, kunna taga i öfvervägande, huruvida icke en
utgallring af åtskilliga föråldrade föreskrifter i Riksdags-ordningen nu borde
ega rum; och jag föreställer mig dess heldre, att Utskottet torde hafva
tid öfrig till ett sådant arbete, då det numera icke synes vara förhopp¬
ning om att åstadkomma någon ny tryckfrihetslag. Om en sådan utgall¬
ring gjordes, skulle man utan tvifvel vinna icke så liten lättnad i riks-
dagsarbetet; och jag må säga, att det föreliggande förslaget enligt min
tanke bäst visar nödvändigheten af en sådan åtgärd. Ty om jag nu an¬
tager, att båda Kamrarne förklara, att detta förslag bör blifva hvilande,
så kan jag under normala förhållanden, det vill säga derest icke Konun¬
gen
465
Den 17 April.
gen behagar upplösa Andra Kammaren före utgången af innevarande le-
gislaturperiod, ändringen icke ega rum före 1876 års riksdag. Redan
detta förhållande visar olämpligheten af att ytterligare öka grundlagen
med några reglementariska föreskrifter, utan borde snarare alla sådana
föreskrifter vara af beskaffenhet att kunna med lätthet ändras eller ut¬
bytas mot andra, allt efter som erfarenheten visade behöfligheten deraf.
Jag har så mycket mer trott mig böra framställa denna anmärkning,
som Konstitutions-Utskottet under en lång följd af år bestått af väsendt¬
ligen samma medlemmar och det sålunda bör kunna antagas, att dessa
haft god tid att göra sig förtrogna med Sveriges statsrätt, i hvilken väl
äfven de yngre ledamöter, med hvilka Utskottet tid efter annan och i
synnerhet från Andra Kammaren förstärkts, torde få anses vara temligen
hemmastadde.
Hvad nu sjelfva förslaget i och för sig beträffar, kan jag icke neka,
att jag i väsendtliga delar instämmer i Herr Nils Larssons reservation. I
likhet med honom kan jag icke finna det ledande till någon förenkling i
arbetssättet att behandlingen inom Kamrarne af eu fråga om uppskof med
slutliga behandlingen af ett riksdagsärende till en följande riksdag skall
betraktas såsom en fråga i och för sig eller såsom en preliminär åtgärd.
Tvärtom synes det mig riktigt, att beslutet om uppskof skall vara ett ut¬
tryck eller resultatet af den granskning, utskottsbetänkandet undergått i
Kamrarne, och afse att vinna den enhet i meningarne, som icke under
diskussionen kunnat ernås.
Eu annan fråga är om uppskofvet skall vara beroende af båda Kam-
rarnes sammanstämmande beslut eller om det skall ega rum blott på
grund af endera Kammarens. Skäl kunna anföras för det ena som för
det andra, men jag må säga, att jag icke skulle finna något vådligt i att
ett sådant beslut grundades blott på den ena Kammarens åsigt.
Vidare kan äfven sättas i fråga, om man från denna bordläggning,
eller hvad man skall kalla det, till följande riksdag skall undantaga be-
tänkanden af Tillfälligt Utskott. Dessa betänkanden anses i allmänhet
vara af underordnad beskaffenhet; men stundom röra de ämnen af stor
vigt, och jag kan då icke se något principielt skäl, hvarför den Kammare,
inom hvilken frågan blifvit väckt, skulle vara hindrad att förklara betän¬
kandet hyllande till nästa riksdag.
Beträffande redaktionen af Utskottets förslag må jag bekänna, att
den synes mig mindre lyckad, synnerligen i hvad som just rörande de
Tillfälliga Utskottens betänkanden influtit, der det nemligen heter: “och
gälle, i afseende å föredragning och afgörande af sådant ärende, hvad
nyss är sagdt; dock att afgörandet icke må till annan riksdag uppskjutas11.
Det torde vara alldeles påtagligt, att detta tillägg, stäldt i sammanhang
med paragrafens innehåll i öfrigt, är något grumligt och Oklart, men jag
vill icke upptaga tiden med att närmare visa detta.
Ur principal synpunkt ger jag i alla händelser Herr Nils Larsons
förslag ett afgjordt företräde, likasom jag äfven i likhet med honom an¬
ser, att den åsyftade ändringen, om den eljest skall i grundlagen intagas,
lämpligare bör införas i den 08:dje §:en af Riksdags-ordningen än i den
59:de.
Rikd. Prat. 1873. 2 A/d. 3 Band.
30
m
Den 17 April.
Jag vill icke framställa något särskild! yrkande hvarken på afslag
eller bifall; men bäst synes mig vara att betänkandet återremitteras, derest
icke Kammarens ledamöter skulle finna reservationen hafva sådana för-
tjenster, att den i sin nuvarande form bör godkännas.
Herr Nils Larsson: Jag får för det första uttrycka min tacksam¬
het mot den föregående ärade talaren för det goda stöd han gifvit mig,
då hans yttrande i det aldra väsendtligaste öfverensstämmer med den tanke¬
gång, som ledde mig inom Utskottet och på grund hvaraf jag fann mig
föranlåten att mot Utskottets förslag afgifva min reservation.
I sjelfva hufvudfrågan, nemligen huruvida grundlagen bör inrymma
möjlighet för Riksdagen att till följande år uppskjuta behandlingen af
ett ärende, bär jag, såsom af min reservation synes, varit af samma me¬
ning som Utskottets pluralitet, ehuru jag må säga, att jag i likhet med
den föregående talaren icke ansett det vara någon synnerligt stor nödvän¬
dighet att införa ett sådant stadgande. Jag har nemligen endast ansett,
att det möjligen i vissa fall kunde vara godt att hafva en sådan utväg
som förslaget afser. Men här har också endrägten mellan mig och Ut¬
skottets majoritet tagit slut, och såväl af principiela som af praktiska skäl
har jag ansett stadgandet böra annorlunda uppställas.
Beträffande principen bär jag ansett, att beskaffenheten af det ärende
eller det deröfver afgilha utskottsbetänkande, hvars slutbehandling önska¬
des uppskjuten, borde vara bestämmande för frågan om uppskofvet, och
att således beslutet om detta borde stödjas på rent objektiva grunder och
icke få fattas på grund blott af subjektiva tycken för tillfället. Utskottet
har, såsom mig förefaller, varit mycket mera frikostigt, att jag så må
säga, och velat lemna större frihet för nämnda besluts fattande, hvilket
tydligen angifves icke allenast af sjelfva förslaget, som vill göra uppskofs-
frågan till eu sak för sig, utan jemväl af motiveringen; Utskottet, säger
jag, bär velat lemna öppet för Riksdagen att kunna besluta ett uppskof
äfven på den grund, att det icke för tillfället folie Riksdagens ledamöter
beqvämt att, såsom man brukar säga, lägga sitt hufvud i blöt för sjelfva
hufvudsaken eller att genom en pröfning af denna utreda, huruvida upp¬
skofvet verkligen vore nödvändigt eller icke. I praktiken torde det väl
kunna hända att man ändock komme derhän, att icke kunna undgå en
pröfning af sjelfva hufvudsaken innan man kunde afgifva sitt votum i an¬
ledning af framstäldt yrkande om uppskof. Jag antager nemligen såsom
mycket troligt att, på sätt vanligen eljest är fallet, äfven i uppskofsfrågor
skola uppstå olika meningar, den ena för, den andra mot uppskof. För
att hvardera meningen må kunna så godt möjligt är göra sig gällande,
blifver det i sådant fall nödvändigt att gå in i hufvudfrågan, ty ur denna
måste de verkligt bindande bevisen sökas. Den som önskar uppskof, måste
således taga det vid tillfället icke föredragna betänkandet öfver hufvud¬
frågan i sin hand för att visa huru i detsamma, enligt hans mening, före¬
komma saker, som göra att man icke kan bifalla det oförändradt, huru gerna
man än önskar framgång åt sjelfva saken; den åter, som anser betän¬
kandet godt såsom clet är och derföre icke vill medgifva uppskofvet, måste
visa att de felaktigheter, som från motsidan framhållits, verkligen icke äro
befintliga. Sålunda kommer eu diskussion i hufvudsak att utspinna sig
Deu 17 April.
467
rörande ett ärende, som icke är föredraget och som, efter Utskottets för¬
slag, grundlagsenlig! icke får föredragas, innan uppskofsfrägan först blifvit
af båda Kamrarne behandlad och afgjord. Men nu säger man måhända
att uppskofsfrägan icke endast kan, utan till och med bär pröfvas utan
att man inlåter sig på pröfning af det ännu icke föredragna betänkandet.
Javäl, till eu sådan uppfattning skulle de af Utskottet föreslagna bestäm¬
melserna, om de antoges, verkligen kunna leda, och hvad innebure väl
Utskottets förslag i sådant hänseende? Jo, en inbjudning till Riksdagens
ledamöter hvar för sig och i allmänhet att helt subjektivt besvara eu fram¬
ställd fråga om uppskof, således möjligen endast på grund deraf att man
för tillfället funne det lättast och beqvämast att undanskjuta en sak utan
att behöfva bekymra sig med att tänka vidare på densamma för den gån¬
gen. Det är ett sådant sätt att gå tillväga som jag funnit angeläget söka
förekomma genom att göra bestämmelsen sådan, att uppskofsfrägan icke
må kunna pröfvas utan i sammanhang med hufvudsaken.
Men låtom oss vidare undersöka, huruvida det sätt att gå tillväga, som
af Utskottet föreslås, skulle kunna leda till någon förenkling af riksdags-
arbetet. Fråga om uppskof skulle väl, förmodar jag, i allmänhet endast
uppstå rörande vigtigare ärenden, och i afseende på sådana brukar van¬
ligtvis för båda Kamrarne bestämmas gemensam föredragningsdag, så att
ärendet, på sätt grundlagen bjuder, må kunna samtidigt i båda Kamrarne
till afgörande företagas. Antag då att Utskottets förslag redan vore gäl¬
lande lag och att vi nu i dag hade oss förelagdt ett ärende, om hvilket
någon yrkat att besluts fattande skulle till nästa riksdag uppskjutas. Upp-
skofsfrågan skulle då af båda Kamrarne afgöras, innan betänkandet i
hufvudfrågan finge i någondera Kammaren antingen föredragas eller för
denna gång från dagordningen utgå. hivar och en känner att öfverlägg-
ningarne om en fråga kunna blifva väsendtligt olika långvariga i de sär¬
skilda Kamrarne, och det kunde sålunda hända att t. ex. Första Kam¬
maren fattat sitt beslut straxt efter klockan 10 f. in., antag för uppskof
under det att vi bär icke kommit till något beslut ännu vid middags¬
tiden; hvad skulle då Första Kammaren taga sig till under tiden? Natur¬
ligtvis kunde man icke öfvergå till något annat ärende innan det förra
på ett eller annat sätt från dagordningen utgått, utan man måste vänta tills
Andra Kammaren fattat sitt beslut och protokollsutdrag derom inkommit.
Icke kan jag tro att en sådan situation skulle vara synnerligen angenäm
för Första Kammarens ledamöter, äfven om det vore tillfälle för eu och
annan att gå in på vår läktare och auskultera, eller för andra att pro¬
menera på verandan, och Talmannen vore i alla händelser tvungen att sitta
qvar på sin stol för att invänta protokollsutdraget från Andra Kammaren,
om hvilket han ju icke på förhand kunde veta, huruvida det icke möjligen
kunde komma in om några minuter. Således synes det vara temligen
klart att man med Utskottets förslag icke skulle vinna hvad Utskottet
åsyftat, nemligen enkelhet och reda i riksdagsarbetet, utan tvärtom skulle
det, såsom jag i min reservation tagit mig friheten antyda, leda till att
uttänja och försinka arbetet. Om uppskofsfrägan deremot behandlas en¬
ligt mitt förslag, så hindras icke den ena Kammaren af den andras öfver¬
läggning, enär yrkandet om uppskof då pröfvas i sammanhang med sjelfva
hufvudsaken, och förhållandet således blir alldeles detsamma, som när
46b
Ben 1? April,
någon begär att ett betänkande skall til! Utskott återremitteras. Icke
bär det fallit någon in att vilja få i grundlagen stadgadt, att, derest åter-
remiss af ett betänkande yrkas, ett sådant yrkande skall först af båda
Kamrarne tagas under pröfning, innan någondera Kammaren kan få tillå¬
telse att ingå i pröfning af sjelfva hufvudsaken och fatta beslut om bifall
eller alslag å hvad rörande densamma föreslagits. Men lika orimligt, som
ett sådant stadgande vore, lika orimligt är att yrkande om uppskof till
följande riksdag behandlas såsom en fristående fråga för sig.
Vidare ber jag få anmärka mot Utskottets förslag, att det icke, åt¬
minstone enligt mitt förmenande, är fullt riktigt eller gagneligt att före¬
skrifva, ifall eu fråga blir från eu riksdag till eu annan uppskjuten, att
vid nästa riksdag Utskottet skall för Kamrarne anmäla till behandling
sådan uppskjuten fråga. Man må först komma ihåg att en dylik fråga
icke är återremitterad till Utskottet och att Utskottet således ej har med
den saken att göra. Frågan är deremot att anse såsom hvilande på Riks¬
dagens bord från föregående riksdag och icke såsom hvilande i Utskottet.
Det ligger således, tycker jag, helt nära tillhands att antaga såsom lämp¬
ligt och riktigt, att dä är det Kamrarnes Talmän, som, hvar inför sin
Kammare, höra anmäla hvilande frågor till deri vidare behandling, som
grundlagen föreskrifver. Men, utom detta, skulle det lätt kunna hända
att villrådighet och trassel blefve följden af föreskrifter sådana som Ut¬
skottets. Utskottets förslag innebär nemligen att, derest ett betänkande,
som är uppskjutet, vid föregående riksdag varit afgifvet af särskilt Ut¬
skott, så skall vid följande riksdag, när frågan bör upptagas till behand¬
ling — om då icke motsvarande särskild t Utskott är tillsatt — det stän¬
diga Utskott, som frågan, enligt sill natur tillhör, till Kammaren anmäla
densamma, till vidare behandling. Men nu kan det lätt hända att det
icke är så alldeles klart och gifvet, hvilket af de ständiga Utskotten eu
fråga i sådant fall tillhör. Derom kan uppstå tvist; vi hafva sett att så¬
dant kunnat hända hittills och vi höra derföre vara berättigade att an¬
taga det sådant äfven hädanefter kan inträffa. Nu kan man visserligen
mot den invändningen saga, att då ärenden, för hvars behandling sär¬
skild! Utskott tillsättes, vanligtvis först remitteras till något af de stän¬
diga Utskotten, det sålunda i allmänhet kan antagas vara på förhand af¬
gjordt, hvilket ständiga Utskott frågan rätteligen tillhör. Ja, jag med¬
giver ätt man så går til! väga i vanliga fall, men det hindrar ej att vid
något tillfälle kan ske annorlunda, att nemligen, efter det ett särskild!
Utskott bhfvit af Riksdagen beslutadt, motioner kunna direkt till det¬
samma remitteras, utan att behöfva gå omvägen först till ständigt och
derifrån till särskild! Utskott. I sådant fall kunde lätt inträffa vid föl¬
jande riksdag, när eu uppskjuten fråga skulle företagas, att någon vill¬
rådighet förefunnes om hvilket det ständiga Utskott vore, som för Riks¬
dagen skulle framlägga betänkandet. I alla fall synes det mig vara enklast,
lämpligast och riktigast, att, såsom jag nyss anförde och som jag i min
reservation föreslagit, icke taga någon större omväg med denna anmälan
af ett ärende, utan helt enkelt anförtro densamma åt Talmännen; och
jag är öfvertygad att Talmännen skola fullgöra det uppdraget lika bra
som ett Utskott.
Den 17 April.
469
Vidare innehåller Utskottets förslag en hänvisning till 64 § Riksdags¬
ordningen i afseende på hvad denna paragraf stadgar om uppskof med
beslut öfver hvilande förslag till förändringar i grundlagarne. Meningen
med denna hänvisning har inom Utskottet varit att det stadgande, som
Utskottet föreslår såsom tillägg till 59 §, ej skulle vara tillämpligt på
grundlagsfrågor; men denna hänvisning fyller icke afsigten, då den blott
åberopar hvad 64 § stadgar i fråga om uppskof med beslut öfver grund-
lagsändringsförslag, som redan en gång blifvit af Riksdagen godkända och
antagna såsom hvilande. Med stadgandet, sådant det lyder i Utskottets
nu afgifna förslag, skulle man vara oförhindrad att påyrka uppskof med
behandlingen af grundlagsändringsförslag, äfven då de första gången före-
komme. Det anfördes inom Utskottet — och derom var man, såvidt jag
kunde finna, temligen ense -— att hvad som redan förut är uti Riksdags¬
ordningen föreskrifvet i fråga om behandlingen af grundlagsfrågor vore
tillräckligt, och att man icke borde göra det möjligt att på något sätt yt¬
terligare försena sådan behandling. Jag ber få erinra, att det förslag, jag
framställt, uppfyller meningen, då det heter, att hvad här är stadgadt om
uppskof ej gäller om grundlagsfrågor.
Vidare föreslår Utskottet i afseende på förslag, som af Kongl. Maj:t
blifvit afgifvet, att behandlingen deraf ej må kunna uppskjutas från en
riksdag till en annan utan Kongl. Maj:ts tillstånd. Ja, det är mycket
riktigt, att man bör anse sig förpligtad att vid samma riksdag, som
Kongl. Maj:t framlagt ett förslag, också afgifva svar på detsamma. Men
jag tror blott att detta bör ovilkorligen stadgas och att man ej bör un¬
derkasta sig den tidsutdrägt och det trassel, som skulle blifva följden af
stadgandet i Utskottets förslag, hvilket skulle föranleda skriftvexling mel¬
lan Kongl. Maj:t och Riksdagen, huruvida en sak möjligen kunde från en
riksdag till en annan uppskjutas. Huru skulle clet för öfrigt gå till med
en sådan skriftvexling? Icke lärer man kunna ifrågasätta att Kongl. Maj:t
på förhand, innan Riksdagen ännu yttrat sig derom, skulle säga om han
vore villig att bifalla uppskof, i händelse Riksdagen funne för godt att så
besluta. Nej, man finge dröja till dess Riksdagen beslutat sådant upp¬
skof och derefter fråga om Kongl. Maj:t finner för godt att godkänna
detsamma. Men då kan, tror jag, åter uppstå ett väsendtligt hinder för
frågans afgörande, och jag har derföre ansett det vara bäst — på det nå¬
gon skriftvexling icke alls skulle behöfvas — helt enkelt stadga, att i fråga
om förslag, som Kongl. Maj:t framlagt, uppskof icke i något enda fall
skulle ega rum. Jag har funnit så mycket mera skäl till den meningen,
som jag trott mig kunna antaga att de förslag, hvilka framkomma från
Kongl. Maj:t, i allmänhet äro på förhand mera omsorgsfullt utarbetade,
än de som komma från enskilde motionärer, till följd hvaraf man också
med skäl kan antaga att det i allmänhet är lättare afgifva svar på för¬
slag från Kongl. Maj:t än på sådana från enskild riksdagsman.
Då jag nu för min del är öfvertygad att mitt förslag både i prin-
cipielt och praktiskt afseende är bättre än Utskottets, samt icke hälften
så långt, hvilket jag anser för en icke ovigtig sak — ty medgifvas måste
att, såvidt man uttrycker hvad man önskar, det är bättre om detta sker
kort än långt, samt att således ett stadgande, som för öfrigt uttrycker
samma sak, men i ordalagen är mycket kortare än ett annat, som ej ut-
470
Den 17 April.
trycke!' något mera, bör föredragas framför det sednare så ber jag, på
grund af hvad jag, såväl i min reservation skriftligen, som nu bär munt¬
ligen anfört, få hemställa att Kammaren, såvida den icke till Utskottet
återremitterar frågan, måtte godkänna mitt i reservationen framställda förslag.
Herr Huss: Herr Talman, mine Herrar! Jag anser mig böra nämna
några ord till upplysning om de åsigter, som ledt Utskottet vid dess be¬
tänkande i detta ämne, äfvensom till vederläggning, såvidt jag förmår, af
de invändningar den förste ärade talaren på stockholmsbänken och re¬
servanten nu anfört.
I Utskottet funnos ingå skiljaktiga meningar derom, att detta förslag-
vore snart sagdt nödvändigt, för att Riksdagen skulle kunna inom den nu
bestämda tiden för dess sammanvaro fullgöra sina åligganden; det är en¬
dast i formen, som reservanten skiljt sig från Utskottet och föreslagit eu
annan redaktion af grundlagstillägget än Utskottet valt. Jag anser dock att
Utskottet ganska tillfyllestgörande motiverat sitt förslag, och jag skall der¬
före icke upptaga Kammarens tid med att nämna något vidlyftigare der¬
om, utan hänvisar endast till det på sidan 1 i memorialet anförda hufvud-
skälet, att vid riksdagens slut hopa sig så många vigtiga ärenden, att
någon egentlig diskussion om dem sällan eger rum, utan de måste behand¬
las snart sagdt såsom hastverk och således föga utredas. Detta lärer vara,
som jag hört, en gemensam erfarenhet från alla de föregående riksdagarue
under det nya statsskicket, och det är på grund af denna erfarenhet, Ut¬
skottet ansett sig böra framlägga nu förevarande förslag. Jag vill nu först
fästa mig direkt vid reservantens invändningar emot Utskottets motivering
och förslag.
Reservanten har fäst sig vid ett uttryck i Utskottets memorial, der
det heter, att “begäran om uppskof med ett ärendes slutliga afgörande i
främsta rummet skulle framkallas af insigten derom, att Riksdagens leda¬
möter af en eller annan anledning för tillfället icke förmådde åt detsamma
egna all vederbörlig uppmärksamhet otc.11 Detta uttryck synes reservan¬
ten velat tyda genom följande ord: “Kunde jag antaga, att bristande ar¬
betslust, trötthet eller annan af dylik orsak härflytande oförmåga “för till-
fället“ hos Riksdagens ledamöter skulle företrädesvis komma att utgöra
liufvudmotivet för uppskof med riksdagsfrågors afgörande, så otc.11 Re¬
servanten kan härigenom möjligen antagas hafva velat uttala eu mindre
artig förutsättning mot Kamrarne, nemligen att uppskofvet skulle kunna
betingas endast af bristande arbetslust, trötthet eller någonting dylikt.
Utskottet har med det anförda uttrycket, såsom jag nyss nämnde, endast
&fsett, hvad på sidan 1 i memorialet säges, att nemligen vid riksdagens
slut eu mängd göromål hopa sig, så att äfven den arbetsammaste och fli¬
tigaste riksdagsman icke medhinner att grundligt genomgå alla betänkan -
den och utlåtanden, som då inkomma, i synnerhet om de äro af större
vigt och omfattning. Och hvad blir följden häraf? Jo, den samvetsgranne
representanten, heldre än att bifalla ett förslag, som lian icke riktigt satt
sig in uti eller skapat sig en sjelfständig öfvertygelse om, afslår detsamma.
Erfarenheten vid de sex nästföregående riksdagarue har, enligt hvad jag
från flera håll hört uppgifvet, visat, att så varit förhållandet; vigtiga frå¬
gor, som först i sista stunden skolat af Riksdagen företagas till behand-
471
Den 17 April.
lille, hafva blifvit afslagna blott derföre, att man saknat tid ati skatta sig
en klar insigt om nyttan och nödvändigheten af hvad som dels åt Kong].
Makt, dels af enskilde motionärer blifvit föreslaget. Det är för att före¬
komma ett sådant förhållande vid ärendenas behandling, som Konstitutions¬
utskottet väckt detta förslag. __ TT, ....
Reservanten har vidare gjort anmärkning mot den åt Utskottet tore-
slagna tiden för väckandet af frågan om uppskof. Utskottet har föreslå-
git att frågan derom skall framställas då betänkandet första gången be¬
handlas, d. v. s. vid andra bordläggningen, således innan diskussion der¬
öfver egt rum. Reservanten deremot, i likhet med representanten på
stockholmsbänken, anser att diskussion öfver sjelfva betänkandet bör före¬
gå uppskofsbeslutet. Men detta förfarande är, om jag så får uttrycka
mig, verkligen något bakvändt. Uppskofvet begäres Just derföre, att Riks¬
dagen icke kan egna ärendets behandling afl den tid, detsamma till följd
af sin vigt och omfattning kräfver. Att vid sådant förhållande diskutera
sjelfva saken, är att slösa med tiden i stället för att, såsom förhållandet
borde vara, spara densamma för andravigtigare frågor; diskussionen med¬
för då ett motsatt resultat mot det man afser med begäran om uppskof¬
vet. Mig åtminstone förefaller det alldeles klart att, om någon tid skall
vinnas genom uppskofvet, beslutet derom måste fattas vid andra bordlägg¬
ningen, icke efter förutgången diskussion; i sednare fallet, om diskussion
bönås och fortsattes, kan ju frågan genast illgöras utan något uppskof
Jag anser således denna invändning ej vara af den vigt atf den iortjenar
i någon män fästa sig vid; ändamålet med uppskofvet är, jag upprepar
det ännu eu gång, att vinna tid; är tiden för knapp för att medhinna
behandlingen af Övriga föreliggande ärenden, skall uppskof begäras, och
denna begäran framställes just på grund af ärendets vigt och omfattning.
Är betänkandet af den vigt, att Riksdagen icke anser det böra i hast ut¬
göras, så hör det få hvila till nästkommande riksdag och andra mindre
omfattande ärenden i stället behandlas. Det direkta uppskofsbeslutet men¬
för dessutom alltid den vig tiga fördelen, att det förhindrar ett ärendes
afgörande, om jag så tors säga, obetänksamt eller omotiveradt. har för¬
slaget hvila ett år, blir följden otvifvelaktigt att hvarje riksdagsman noga
betänker och genomgår detsamma, och man kan då hoppas att det vid
den följande riksdagen skall blifva så mycket grundligare behandladt. Om
vidare, såsom ofta nog kan hända, ärendet kräfver omarbetning i större
eller mindre mån, sättes följande Riksdagens Utskott genom uppskofvet i
tillfälle att företaga denna omarbetning vid riksdagens början då ären¬
dena vanligen icke äro så inånga eller arbetet i Utskottena. sa ansträn¬
gande, att °icke tid till en sådan revision linnes. I likhet med Utskottet
är jag således af den mening, att uppskofvet bör begäras, utan föregående
diskussion af sjelfva ärendet, vid andra bordläggningen och tillägget i
följd deraf införas i 59 § Riksdags-ordningen, oj såsom reservanten före¬
slagit i den 63:dje §.
Med anledning af reservantens yttrande nyss vill jag erinra, att clet
uti Riksdags-ordningen redan finnes en §, som förutsätter att en fråga kali
blifva hvilande från eu riksdag till eu annan, nemligen § 64, hvars sista
punkt lyder: “Ej må beslut öfver hvilande förslag till annan riksdag, än¬
nu är nämnd t, uppskjutas, utan att Konungen och begge Kamrarne der-
derom äro ense44. Det finnes således redan nu i grundlagen eu föreskiift
472
Den 17 April,
derom, att ett grundlagsförändringsförslag kan uppskjutas till afgörande
från eu riksdag till en annan; och det är således icke fråga om något
alldeles nytt stadgande, utan endast om en utsträckning af ett äldre re¬
dan befintligt.
Reservanten förklarar, att han ansåg det förslag lian framställt bättre
an Utskottets. Jag vill med anledning häraf påpeka en ganska betänklig
brist i reservantens förslag. Reservanten bär nemligen från de ärenden,
iivilkas afgörande skulle kunna uppskjutas, undantagit Kong!. Maj:ts pro¬
positioner. Nödvändighet^ af ett dylikt stadgande synes mig deremot
tydlig och klar; ty det ar just från Kongl. Maj:t, som de vigtigaste för-
slagen, de som fordra det längst» begrundandet och den sorgfälligaste
profningen, komma Jag torde i det afseendet endast behöfva erinra om
Jj, ®x' den "ya, strafagen och den nya sjölagen. Mången, som var riks¬
dagsman då dessa förslag af Kongl. Maj:t afgåfvos, önskade säkerligen att
angre tid medgifvits att få något närmare begrunda dem innan de före-
kommo till slutligt antagande; och sannolikt hade mycket .i dessa lagar
som nu klandras, blifvit förändradt, om de fått hvila till en annan riks-
dag och riksdagsmännen derigenom fatt tillfälle att taga noggrannare kän-
nedom om deras innehåll. Flera vigtiga lagförslag äro ju också nu att
lanta från Kongl. Maj:t, såsom förslag till ny utsökningslag, till lag an¬
gående bestämningar för vattenrätten, till skogshushållningens ordnande
°: s5 v’’ ,alIt ,vlSt.I§a ärenden med så omfattande detaljer att man icke
rimligen kan begära att Lag-Utskottet skall kunna hinna vid en enda riks¬
dag genomtränga och granska dem, ifall propositioner i alla dessa ämnen
mer eller mindre samtidigt ankomma från Kong!. Maj:t. Kan afgörande!;
deiemot uppskjutas till en kommande riksdag, så skall behandlingen utan
nfi iibllfVr-m/cket bättre och gnmdligare. Det vigtigaste i Konstitutions¬
utskottets förslag ar i mm tanke, just möjligheten af ett uppskof med
dessa propositioner, forutsatt likvisst med Kongl. Maj:ts eget nådiga med¬
gifvande; men det är denna möjlighet reservanten uteslutit, ett förfarande,
ändamflslösT1' g°ia iela uPPskofsförslaget oantagligt och till största delen
Reservanten har vidare ogillat Utskottets förslag att halande betän¬
kande skall ånyo framläggas af det Utskott som afgifvit betänkandet eller,
om ärendet vant åt särskild t Utskott handlagd t, af det ständiga Utskott
tdi hvilken ärendet horer, och föreslagit att betänkandet skulle öfverlem-
nas till Talmannen och på deras anmälan upptagas till fortsatt behänd¬
ig de.n fejande Riksdagen. Detta förslag, mine Herrar! är en full¬
komlig nyhet för vår grundlag, något likartadt åliggande för Talmännen
leanner ej grundlagen; ett stadgande som ålägger Talmännen denna för¬
pligtelse borde således äfven införas i 51 §, som handlar om Talmännens
åligganden, men derom har reservanten ej väckt förslag. Något hinder
för det stanna Utskott, som först behandlat frågan, att ånyo upptaga
den förefinnes ej; den enda svårighet som skulle möta, vore då frågan
orst handlagts af_ ett särskildt Utskott och sedan skulle upptagas af ett
ständigt, och det ar väl detta reservanten med sin invändning åsyftat.
f8arff hfle j'.es™lteu vederlagt sig sjelf; ty då ett särskildt
Utskott utgår från ett ständigt, så lärer väl det ständiga Utskott, som
törst behandlat frågan, vara det som vid påföljande riksdag skall emot-
Den 17 April.
473
taga betänkandet. 1 Riksdagsordningen är dessutom föreskrifvet,att Konsti-
tutions-Utskottet skall till Riksdagen öfverlemna de hyllande grundlags¬
torslagen, och Utskottets förslag innebär sålunda endast en utsträckning
af denna skyldighet till de öfriga ständiga Utskotten, men ej någonting
som strider emot hvad som förut egt rum eller något som för grundlagen
är främmande.
Om jag rätt uppfattat, yttrade ock reservanten, att hans förslag hade
företräde af att vara kortare än Utskottets, hvilket synts honom för om¬
ständligt och detaljeradt. Sannt är att reservantens förslag är kortare än
Utskottets; men om man genom kortfattande orsakar otydlighet eller tve¬
tydighet, blir det alltid ett betänkligt fel, och är det just ett dylikt, som
Utskottet ansett sig böra söka undvika, då det ingått mera uti detalj.
Med det nu anförda torde jag i korthet hafva vederlagt de invänd¬
ningar mot Utskottets förslag, som blifvit af reservanten anförda, samt
äfven i någon mån hafva visat att Utskottets förslag är ändamålsenligare
än reservantens.
Jag ber nu till slut få nämna några ord till den ärade represen¬
tanten på stockholmsbänken. Den ärade representanten yttrade, att Riks-
dags-ordningen redan vore belastad med så många speciela ordningsregler
eller reglementariska föreskrifter, Indika borde borttagas, att han icke
ansåg skäl vara att den borde “belamras11 med flera, aldraminst i den
riktning, som Konstitutions-Utskottets förslag innebär. Må vara att för¬
hållandet är, att åtskilliga af grundlagarnes reglementariska föreskrifter
skulle utan afsaknad kunna utgallras. Jag tager mig dock friheten fästa
talarens uppmärksamhet derpå, att här är icke fråga om att borttaga
något som redan finnes, utan uteslutande om att tillägga ett nytt stad¬
gande, för hvars tillämpning Utskottet ansett vissa bestämmande föreskrif¬
ter vara nödvändiga. Om ocksfx genom de föreslagna föreskrifterna en
ytterligare belamring skulle blifva en följd, så anser jag, att, om Riksdags¬
ordningen derigenom vinner i tydlighet och enkelhet samt riksdagsarbetet
derigenom underlättas, dessa föreskrifter, huru otjenliga de än af don
ärade talaren må anses vara, dock äro ganska vigtiga för ernående af
det mål, hvartill Utskottet genom sitt förslag velat komma.
Den ärade stockholmsrepresentanten sade vidare, att frågan vore för
tidigt väckt, då den i hvilket fall som helst ej kunde afgöras förr än 1876.
Det är sannt, förslaget kan ej blifva lag förr än tre år härefter, men,
om det nu blir antaget såsom hvilande, kan väl icke skada att det fått
hvila. Tre Riksdagars erfarenhet vore ju härigenom vunnen och sålunda för¬
slagets behöflighet eller obehöflighet närmare konstaterad.
Hvad slutligen angår reservantens och talarens på stockholmsbänken
anmärkning mot af Utskottet föreslagna undantaget för ärenden, som hand¬
lagts af tillfälligt Utskott, så har Utskottet förbigått dessa på den grund
att de sällan äro sä vigtiga, omfattande eller djupt ingripande, att de
kunna komma i fråga att uppskjutas.
Den ärade representanten på stockholmsbänken slutade med att yrka
återremiss, men då lian icke angaf i hvilken riktning han önskade för¬
slaget skulle omarbetas, anser jag återförvisning icke böra beslutas. Ut¬
skottet måste nemligen, om det ännu eu gång skall behandla förslaget,
hafva någon ledning för sitt omdöme till den syftning, i hvilken omarbet-
474
Den 17 April.
ningen skall gå. Men någon antydan i det afseendet lemnade den ärade
representanten ej; och jag ber derföre att han ville utsäga sin mening
om de förändringar Utskottet, enligt hans åsigt, bör vidtaga, så att Ut¬
skottet, i fall Kammaren skulle besluta en återremiss, må veta hvad
Kammaren dermed åsyftat.
Reservanten, som, så vidt jag kunde finna af hans anförande, syntes
mig bort konseqvent hafva kommit till det resultat, att hela frågan borde
helt enkelt afslås, nöjde sig dock slutligen med att yrka utslag å Ut¬
skottets förslag och antagande af hans egen reservation. Jag anhåller,
i motsats till honom, vördsamt hos Herr Talmannen om proposition på
bifall till Utskottets förslag och afslag å reservantens.
Herr Ola Jönsson i Kungshult: Då jag i Utskottet deltagit i behand¬
lingen af detta ärende utan att reservera mig mot Utskottets förslag, torde
det måhända kunna antagas att jag obetingadt gillar detsamma. Men så är
dock icke förhållandet. I Utskottet nedsattes eu komité, bestående af
ledamöter från Riksdagens båda Kamrar, hvilken komité fick sig upp¬
draget att utarbeta ett förslag till ifrågavarande grundlagsförändring; och
denna komité har i det närmaste ensam handlagt detta ärende. Jag
åtminstone får bekänna, att det var med någon likgiltighet jag deltog i
frågans slutliga behandling i Utskottet, ett förhållande som, jag medgifver
det, visserligen icke länder mig till heder, men tyvärr verkligen är sannt?
Jag kan nemligen icke anse detta grundlagstillägg så utomordentligt vigtigt,
som en del andra ledamöter inom Konstitutions-Utskottet velat finna det,
derföre att om det skulle hända mot riksdagens slut, då nemligen uppskof
icke må beslutas förr än Utskottet framlagt sitt betänkande i Kamrarne,
det skulle befinnas att tiden vore för knapp för en återremiss eller för
en förnyad behandling af ärendet inom Utskottet, och Riksdagen icke
skulle vilja oförändradt bifalla hvad Utskottet föreslagit, någon synnerlig
våda ej vore med afslaget förenad. Utskottets på frågan nedlagda arbete
kunde omöjligen vara förspildt; det stode hvarje riksdagsman, som det
önskade fritt, att vid en kommande riksdag ånyo upptaga Utskottets förslag
såsom motion med de förändringar deri, han kunde finna sig föranlåten
föreslå. Jag tror således icke att detta tillägg i grundlagen är så makt¬
påliggande som mången anser det vara. Men å andra sidan har jag ej
heller velat absolut motsätta mig detsamma, då det, så vidt jag förstår,
är ganska oskyldigt och icke i någon mån kan komma att verka skadligt.
Att Utskottets förslag skulle blifva hvilande, önskar jag dock ingalunda.
Reservantens förslag är nemligen, efter min uppfattning, både i principielt
och praktiskt hänseende bättre än Utskottets. Rätta platsen för det
föreslagna tillägget är, det måste väl medgifvas, 63 § Riksdags-ordningen.
Då jag sålunda måste, med ogillande af Utskottets förslag, i någon mån
biträda reservantens, måste jag dock på samma gång tillkännagifva att
jag ej vill biträda detsamma i oförändradt skick. Reservanten har nem¬
ligen formulerat sitt förslag sålunda, att uppskof med behandlingen af
förslag som Kongl. Maj:t till Riksdagen öfverlemnar skulle vara förbjudet,
äfven om Kongl. Maj:t dertill lemnade bifall, en inskränkning som han i
sitt anförande nyss så tydligt och klart motiverat, att man icke behöfver
misstaga sig om denna hans uppfattning. Jag kan ej gilla denna åsigt.
475
Den 17 April.
Ty eger icke Riksdagen rätt att till nästföljande riksdag uppskjuta be¬
handlingen af en af Kongl. Maj:t afgifven proposition, hvad liar man val
då med detta grundlagstillägg vunnit? Jag åtminstone kan icke finna nå¬
gon synnerligt stor vinst af detsamma. Val har reservanten i sitt anfö¬
rande här i Kammaren yttrat, att han icke ansåg ett uppskof med be¬
handlingen af ett dylikt ärende nödvändigt, derföre att Kongl. Maj:ts för¬
slag äro bättre utredda och utarbetade, än de som komma från enskilde
motionärer. Mycket riktigt; men just dessa af Kongl. Maj:t ingifna ären¬
den äro af vidlyftig beskaffenhet och fordra en omsorgsfull pröfning, isyn¬
nerhet de stora, vigtiga och omfattande lagförslagen, åt hviska det är an¬
geläget att egna en sorgfällig granskning, en granskning vida grundligare
än den enskilde motionärens förslag i allmänhet förtjena eller behöfva.
För öfrigt har jag egentligen ingen anmärkning att gorå mot reservantens
förslag, utan yrkar, för att få detsamma ändradt i nu angifna syftning,
nemligen så att det må blifva möjligt för Riksdagen att till nästföljande
riksdag uppskjuta behandlingen af eu Kongl. proposition, återremiss af
betänkandet till Utskottet.
Medan jag har ordet, skull jag, med anledning af hvad den siste
ärade talaren nämnde, icke rörande sj elfva saken eller mig, utan ; ..träf¬
fande reservanten personligen, be att få nämna, att jag tror att den ärade
talaren misstagit sig, då lian yttrat, att reservanten varit^ oartig mot Ribs-
dagens ledamöter derutinnan, att lian uttryckt den förmodan, att bristande
arbetslust, trötthet eller håglöshet mot riksdagens slut hos dem gjorde
sig gällande. Någonting sådant har reservanten icke sagt; tvärtom han
säger: ‘-kunde jag antaga att etc.“ — — men lian antager icke detta,
utan någonting helt annat, och vill fördenskull icke gå^ in på Utskottets
åsigter. Jag har volat påpeka detta, emedan jag näst etter samme talare
tick ordet, på det reservanten, om lian för öfrigt anser det obehöflig!,
icke må finna sig nödsakad att med anledning af denna anmärkning
ånyo begära ordet.
Jag anhåller, som nämndt, om återremiss till Utskottet lör frågans
ytterligare pröfning och afgifvande af ett förslag i öfverensstämmelse med
det af reservanten framställda, med den förändring jag antydt.
Herr Per Nilsson i tlspö: Herr Talman! Alltsedan den nya
Rilcsdags-ordningeiis antagande bär behofvet af ett tillägg till densamma
angående rättighet för representationen att från den ena riksdagen till
den nästföljande uppskjuta behandlingen af vigtigare och svårare ärenden,
tid efter annan allt mer och mer framträda Nödvändigheten af ett så¬
dant tillägg har under flera år varit insedd. Konstitutions-Utskottet, som
vid denna riksdag haft temligen godt om tid, har på det nu föreliggande
förslaget, som inom Utskottet väcktes af eu ledamot från Första Kamma¬
ren, nedlagt ganska mycket arbete, och lörslaget har också blifvit nästan
enhälligt af Utskottet tillstyrkt. Det synes vara nödvändigt, att Riks¬
dagen får denna rättighet, dels derföre att arbetstiden icke är längre än
fyra månader, dels derföre, att Riksdagen sammanträder hvarje år; och
de ärenden, som på detta sätt öfverlemnas till den följande Riksdagens
afgörande, måste, synes det mig, långt ifrån att derpå något förlora,
blifva bättre och grundligare behandlade an nu otta är förhållandet. När
476
Den 17 April.
mi ett större betänkande inkommer, t, ex. från Lag-Utskottet, under de
sista dagarue åt Riksdagens sammanvaro, då många andra vigtiga ärenden
derjemte förekomma, som icke tåla uppskof, utan måste afgöras, så för¬
bjuder tiden ofta att så grundligt ocli väl som sig borde, behandla frågan;
man måste vanligtvis inskränka sig till att, utan den uttömmande och
grundliga diskussion, ärendets beskaffenhet krafvel-, helt simpelt och en¬
kelt antingen bifalla eller afslå detsamma. Egde deremot Kamrarne rätt
att uppskjuta ärendet till påföljande riksdag, så finge riksdagsmännen
under mellantiden i sina hem tillfälle att studera och sätta sig in i det¬
samma., och vid början af nästa riksdag derom afgifva sina vota. Sam¬
manträdena under förra hälften af riksdagen hafva hittills i allmänhet
vant så fa och så korta, Kamrarne hafva då haft så få och föga vigtiga
frågor att behandla, att det verkligen skulle vara att väl använda tiden
att då iöretaga just dylika vigtiga ärenden till behandling. Blefve ären¬
det återremitteradt till Utskottet, så kunde det utan svårighet ånyo der
beredas och ändå före Riksdagens slut definitivt af representationen af¬
göras. Jag kan derföre icke inse annat, än att detta grundlagstillägg är af
behofvet högeligen påkalladt. &
Vidkommande^ det i Herr Nils Larsons reservation framställda för¬
slaget, att man iörst skulle diskutera ärendet och sedan besluta om det
skulle uppskjutas eller ej, så tror jag verkligen att deraf skull förorsakas
mera trassel än gagn. Uppskofsfrågan bör vara fristående för sig sjelf
och såsom sådan behandlas. Då det är begge Kamrarne, som skola en¬
stämmigt besluta om uppskotvet, så har man väl icke att befara att så
många frågor skulle blifva uppskjutna, att mängden deraf skulle komma
att menligt inverka på Riksdagens göromål; det blefve kufvudsakligast
större och vigtigare lagförslag eller ock förslag från särskilda Utskott i
större och vigtigare frågor, på hvilkas lösning Utskottet både arbetat
ända till sista dagarne af riksdagen, som komme att uppskjutas till på¬
följande riksdag, och ett uppskof med dylika ärendens afgörande vore väl
fullkomligt berättigadt.
Anmärkningen att Utskottets förslag icke skulle vara tillfredsstäl¬
lande, derföre att ett särskild! Utskott för frågans behandling kanske icke
blefve tillsatt vid den följande riksdagen, är ej heller befogad. Konstitu¬
tions-Utskottet bär ju föreslagit, att hvilande förslag, som utarbetats af
särskild! Utskott, skall vid nästföljande riksdag framläggas af det ständiga
Utskott, till hvilket ärendet hörer; och skulle de!, emot förmodan, in¬
träffa, att det ständiga Utskottet icke ville upptaga ärendet och ånyo
framlägga förslaget, finge väl Kamrarne besluta deröfver och, om de ej
kunde komma öfverens, vore det Konstitutions-Utskottet som skulle be¬
stämma, hvilket Utskott som skulle upptaga ärendet. Något gruudlags-
stadgancle, som föreskrifver, att Konstitutions-Utskottet vid första riks-
<lag.cn åt eu ny treårsperiod skall framlägga ett hvilande grundlags-
förändringsförslag, finnes ej heller; men någon fara af denna frånvaro
hafva vi åtminstone icke ännu sett. Konstitutions-Utskottet har allt hit¬
tills ansett defc som sin skyldighet att till den nya Riksdagen öfverlemna
alla från den förra riksdagsperioden hvilande förslag till grundlags¬
förändringar.
477
Den 17 April.
Deri förste ärade talaren yttrade, att, dä Konstitutions-Utskottet haft
så godt om tid, så hade Utskottet, i stället för att belamra Riksdags¬
ordningen med nya stadganden, heldre kunnat ur grundlagen utgallra de
öfverfiödiga reglementariska föreskrifter, som nu der finnas. Men hvartill
ett sådant arbete skulle hafva tjenat, vet jag sannerligen icke; ty att
från Utskottet få något förslag, som hade utsigt att vinna både Kamrar-
nes bifall och Kongl. M j:ts sanktion, och hvarigenom man skulle ur
grundlagen utryckt en hel mängd stadganden på olika ställen, torde hafva
stött på nästan oöfvervinneliga svårigheter; allt Utskottets arbete i den
syftningen hade sannolikt endast varit en förspilld möda. Huru svåra
dylika vidsträcktare grundlagsförändringar äro att genomföra, derpå hade
vi för några riksdagar sedan ett talande bevis i det öde, som vederfors
förslaget till ny tryckfrihetsförordning, hvilket, sedan det först blifvit med
mycken möda utarbetadt af eu särskild komité inom Utskottet, som der¬
med sysselsatte sig ända från riksdagens början till bortåt slutet af den¬
samma, i denna Kammare efter en ganska lätt diskussion paragraf för
paragraf bifölls, ända tills man kom till sjelfva kärnpunkten, § 15, som
efter en liflig debatt förkastades och i sitt fall drog med sig såväl de
redan godkända punkterna som alla de följande. Konstitutions-Utskottet
har sedan dess ej heller ansett det mödan värdi att på den frågan ned¬
lägga något arbete, huru vigtig Utskottet än ansett cn god lösning åt
henne .vara. Skulle Konstitutions-Utskottet nu företagit sig en sådan der
generel granskning af Riksdags-ordningen, som talaren på stockholms¬
bänken önskade, så hade resultatet tvifvelsutan blifvit alldeles ena¬
handa.
Samme ärade talare nämnde äfven, om jag hörde rätt, att hvardera
Kammaren för sig borde ega rätt att oberoende af den andra besluta om
uppskofvet. Den åsigten kan jag icke dela. Ty derigenom skulle det
kunna inträffa att ett eller annat mäktigt intresse, som funne uppskofvet
för sig förmånligt, skulle för att se sig sjelf till godo, kunna undanskjuta
afgörandet af frågor, hvilkas lösning så snart som möjligt för landet i
dess helhet deremot vore högeligen önskvärd. Det är just för att före¬
komma möjligheten häraf, som Utskottet ansett att begge Kamrarne
borde vara ense om uppskofvet.
Beträffande Kongl. Maj:ts propositioner, torde det af samma skäl
vara nödvändigt att öfverlemna uppskofsbeslutet åt begge Kamrarne ge¬
mensamt, samt för att icke bryta mot andra grundlagsparagrafer, som stadga
att Kongl. propositioner skola under riksdagen besvaras, dessutom derpå
begära Kongl. lVIajffs sanktion.
Jag yrkar på de skäl jag nu anfört och med stöd af Utskottets
motivering i öfrigt bifall till Utskottetts förslag.
Herr G ar lön: Jag instämmer fullkomligt med den förste talaren i
hans uppfattning derom, att vår Riksdags-ordning redan är mer än nog
belamrad med reglementariska föreskrifter i afseende på arbetssättet
inom Riksdagen, och jag tror, lika med honom, att det vore rätt godt,
om dessa föreskrifter utbrötos ur Riksdags-ordningen och infördes i eu
särskild arbetsordning, som vore lättare att ändra än den förra. Men
då föreskrifterna nu finnas i Riksdags-ordningen och det föreliggande
478
Deu 17 April.
förslaget endast afser att ändra redan till grundlagen hörande bestäm¬
melser, så ligger icke något skäl för mig att icke godkänna förslaget i
den omständigheten, att eu annan lag än grundlagen borde upptaga äm¬
net. Förslagets beskaffenhet är emellertid sådan, att det i min tanke
icke allenast icke tillfredsställande fyller något tvingande behof, utan
tvärtom i sina resultat kan komma afl verka rent af skadligt.
Om man litet mer än hittills villo begagna sig af den i grundlagen
medgifna rätt att tillsätta särskilda Utskott, så tror jag, att det behof,
som man genom ifrågavarande förslag vill afhjelpa, skulle blifva lika väl,
kanske bättre, fyldt. ifall riksdagsfrågorna, varu sig de utgå från Kong!.
Maj:t eller enskild motionär, väckas vid början af riksdagen, så kali jag-
knappt tänka mig eu fråga af sä stor omfattning, att, om den genast
öfverläts till handläggning af särskild! Utskott, Riksdagens tid icke skulle
räcka till att noggrann! och ordentligt behandla densamma. Jag tror,
att erfarenheten tillräckligt bestyrker sanningen af detta mitt påstående.
Exempelvis vill jag nämna den stora frågan om embetsverkens reorga¬
nisation. Jag tror icke, att någon kan säga, att det för detta ärendes be¬
handling tillsatta Särskilda Utskott icke vederbörligen, så mycket man
kan fordra af ett riksdags-utskott utredt frågan, eller att Kamrarne san¬
nade tillräcklig besinningstid att omsorgsfullt pröfva Utskottets i ämnet
afgifna betänkande. Vidare vill jag nämna försvarsfrågan. Orsaken,
hvarför denna fråga ej löstes vid 1871 års riksdag, var ingalunda bri¬
stande utredning eller otillräcklig tid för Kamrarne att sätta sig in i
densamma, utan den föll helt enkelt till följd af omöjligheten för de olika
fraktionerna inom Riksdagen att komma öfverens om principerna. Vi
hafva vid denna riksdag tillsatt ett Särskildt Utskott för behandling af frå¬
gor rörande ombildning af elementarläroverken, och så vidt jag hört, hinner
detta Utskott att framlägga ett fullständigt förslag i ämnet i så god tid, att
Riksdagen ganska väl kan grundligt och fullständigt pröfva detsamma, och
detta oaktadt frågan kom ganska sent in till Riksdagen. Tänker man på en¬
skilda motioner, så måste ju dessa framkomma i början af riksdagen, hvilken
sålunda till deras behandling har eu tid af minst tre månader. Skulle
det oaktadt utskottsbetänkandet komma in till Riksdagen först när¬
mare dess slut, så, kan Riksdagen, om den ej iir beredd att bifalla eller
afslå detsamma, begagna sig af en redan ofta anlitad utväg, hvarigenom
vinnes i sjelfva verket precist samma mål som här är i fråga, nemligen
att få en fråga som man vill icke skall falla, men hvars detalj bestämmelser
man finner mindre tillfredsställande lösta, återupptagen vid en annan
riksdag; och denna utväg är helt enkelt återremiss till Utskottet, hvar¬
igenom gifves en avis au lecteur, att frågan kan med utsigt till framgång
återväckas till lif vid eu kommande riksdag. Dermed vinnes äfven den
stora fördel, att motionären vid frågans återupptagande kan tillgodogöra
sig de anvisningar till förslagets förbättrande, som under deu i ämnet
hållna diskussionen lemnats, hvilken fördel icke skulle vinnas, enligt nu
framlagda förslag, ty detta innehåller att ett till annan riksdag uppskju¬
tet utskottsbetänkande skall oförändradt framläggas och ny diskussion
omedelbart börja. Tänker man åter på Kong!. Maj:ts propositioner, så har
redan en föregående talare vidrört att bestämmelser saknas, huruledes
skall förfaras för vinnande af Kongl. Maj:ts medgifvande till uppskofvet.
Den 17 April.
479
Uppenbart är att, såvida man icke med det föreslagna lagstadgandet skulle
vilja tvinga Kong! Maj:t att ovilkorligen medgifva ett uppskof, så kan
man icke begära att Kong! Maj:t, som kommer in med en proposition,
hvilken han anser vara vigtig och angelägen, skall gå in på att låta den¬
samma hvila, blott derföre att Riksdagen helt enkelt säger sitt: “sic volo
et jubel/*. Kong! Maj:t måste se, Indika skäl och grunder Riksdagen
kan hafva för sin uppskofsbegäran och måste följaktligen taga kännedom
om Kamrarnes diskussionsprotokoll, och vi veta alla, huru lång tid det
dröjer, innan dessa hinna uppsättas och komma till Kong! Maj:ts kunskap.
De skäl jag nu anfört äro tillräckliga att hos mig stadga den öfver¬
tygelse, att icke något gagn vinnes med ett bifall till det nu framlagda
förslaget, men jag anser jemväl, såsom jag redan anmärkt, att detta för¬
slag kan verka skadligt i ett hänseende. Om nemligen en fråga, som är
svår att sätta sig in uti men dock icke svårare än att det låter sig gorå
med någon ansträngning, inkommer mot slutet af riksdagen, månne icke,
om man har den rättigheten att kunna helt enkelt skjuta den ifrån sig
utan att ingå i pröfning af densamma, man skulle frestas att begagna
den rättigheten? Jag vågar hemställa till eder, mine Herrar, om I icke
tron, att mången, som från riksdagsstriderna längtar hem till sina fred¬
liga tegar, med mycket nöj e skulle acceptera den utväg, som sålunda
erbjöds, att slippa ifrån Riksdagen och dess ansträngningar; och hvad
blefve slutligen följden, om ej den, att frågorna regelmessigt uppskjöios, den
ena efter den andra. Det ligger icke i alla menniskors natur att vilja
mycket länge uthärda med den ansträngande sysselsättning, som åtmin¬
stone utskottsledamöter få vidkännas; utan när det lider ett stycke inpå
sednare hälften af riksdagen, så blir man trött och kan eller vill icke
anstränga sig så mycket som vid riksdagens början. Jag fruktår att
man då tager gerna emot ett sådant medel, som bär erbjudes bekväm¬
ligheten, att skilja sig från en del frågor, äfven om de äro ganska vigtiga.
Man har här särskildt talat om lagfrågor, och jag tror, att det är
dylika frågor, som Konstitutions-Utskottet med sitt förslag egentligen af¬
se tt. Den tid skall väl snart komma, hoppas jag, då regeringen måste
framlägga större lagförslag, förslag till hela lagbalkar. Om då Lag-Utskottet,
som har att behandla alla enskilda motioner i mindre lagfrågor, icke
medhinner att behandla dessa större förslag, hvilket jag antager; sa reder
man sig, skulle jag tro, lika bra genom att tillsätta ett särskildt Utskott,
hvaraf jemväl kunde följa den fördel, att eu del af de krafter, som det
herrskande partiet nu låter gå obegagnade, blefve tagna i anspråk. Jag
tager nemligen för gifvet, att det parti som har makten, då det med
sina egna medlemmar fyllt de ordinarie Utskotten, skall vid ett sådant
tillfälle låta äfven eu del af de många lagkunnige personer, som nu ej
ansetts användbara i det ordinarie Lag-Utskottet, få försöka sina krafter
i ett särskildt sådant Utskott, Äfven i det hänseendet kan jag således
icke finna annat än vinst uti att, i stället för uppskofsmetoden, anlita
utvägen att tillsätta särskilda Utskott.
Ehuru jag annars gerna skulle hafva instämt med den förste ärade
talaren i yrkandet på återremiss — icke derföre att jag tror att Utskot-
tet på eu oriktig basis kan åstadkomma något riktigt förslag, utan der¬
för att jag unnar äfven Konstitutions-Utskottets ledamöter arbetets njut-
480
Den 17 April.
mng — så kan jag likväl numera, sedan jag förnummit, att Första Kam¬
maren redan bifallit betänkandet och då en återremiss således icke skulle
gifva Utskottet nämnda njutning, icke yrka annat än att Utskottets för¬
slag måtte af Kammaren helt enkelt afslås.
I-Ierr Kub eu sou: Mig synes det, att Utskottet har gifvit ganska
göda skäl för det _ förslag, som här framlagts. Erfarenheten torde väl
hafva tillräckligt visat, att åtskilliga vigtiga frågor vid slutet af riks-
dagaine behandlats hastigare och med mindre omsorg, än vederbort, på
giund dela!, att Kamrarnes ledamöter icke hunnit sätta sig in i desamma,
och detta synes mig vara ett så vigtigt skäl för den ifrågasatta grund¬
lagsförändringen, att det ganska val förtjenar att tagas i betraktande.
Vi hafva sednast sett, att innevarande års Lag-Utskott i sitt utlåtande
om dissenterfrågan förklarat, att Utskottet så mycket mindre kunnat finna
sig betaget af hvad 1869 års Riksdag i ämnet beslutat att nu deri ifråga¬
sätta nödiga ansedde förändringar, som anledning efter Utskottets för¬
menande ej saknades för det antagande, att nämnda Riksdag, som under
sfsh1 dagarne åt sin sammanvaro hade att behandla detta vigtiga ärende,
da fastade sig hufvudsakligen vid sjellva grundvalarne för ifrågavarande
lagstiftning och ej ville, när den godkände dessa grundvalar, äfventyra
hela frågans fall genom att till Lag-Utskottet återförvisa ärendet, endast
tor vinnande af rättelse i eu eller annan mindre grundväsendtlig detalj.
Redan den omständighet att ett Utskott framkommit med påståendet, att
ett Riksdagens beslut ej i alla detaljer är ett uttryck af Riksdagens me¬
ning, synes mig innefatta tillräckligt skäl för att under omständigheter,
sådana som Lag-Utskottet i omförmälda utlåtande antydt, lemna Kam-
rarne erforderligt rådrum för en ordentlig behandling af riksdagsfrågor.
Let är visserligen möjligt, att, på sätt Herr Carléu sagt, denna rättighet
att uppskjuta frågor kan komma att missbrukas, men för min del anser
jag detta icke vara sannolikt, och äfven om måhända Kamrarne skulle
någon gång, utan att behofvet sådant påkallade, skjuta ifrån sig en fråga
till en kommande Riksdag, så sker ju dermed ingen värre skada, än att
den framkommer och företages till behandling 8—9 månader sednare, än
som i . annat fall inträffat, men dervid vinnes dock på samma gång den
störa fördel, att Riksdagens ledamöter genom ett sådant uppskof få tid
att närmare öfverväga och sätta sig in uti deu uppskjutna frågan.
lUf har yttrats, att man kunde slippa en sådan ändring, som den
här föreslagna, om man i de förutsatta tallen vidtog den utväg, som
hittills begagnats, att; återremittera frågan till Utskottet. Om emellertid
en sådan utväg skall användas, så erfordras törst att dessförinnan ingå
i pröfning af ärendet, men i olikhet med reservanten och lika med Ut¬
skottet anser jag, att frågan här bör vara den, huruvida Kammaren icke
skall hafva rättighet att, utan att ingå i pröfning af ett ämnes detaljer,
besluta sig för att uppskjuta detsamma, och jag anser ett af de vigtigaste
skälen för förslaget vara att, om man, äfven med bästa vilja, icke hunnit
att sätta sig så in i eu sak, att man kunnat bilda sig en mening deri,
man bör hafva rättighet att uppskjuta frågan till nästa riksdag för att
stadga sin öfvertygelse uti densamma.
Herr
lien 17 April.
481
Herr Galion har äfven yttrat, att det funnes en annan utväg för
att slippa vidtaga den åtgärd här föreslagits, nemligen att tillsätta sär¬
skilda Utskott och han tilläde, att denna utväg företrädesvis borde an¬
litas i större lagfrågor. Lika med honom tror jag, att det förslag Ut¬
skottet här framlagt skulle komma att mest tillämpas på af Lag-Utskottet
afgifna betänkanden, emedan detta Utskott oftast har att behandla de
svåraste och mest omfattande frågorna, men just derföre tror jag, att
man icke kommer att för behandling af dylika frågor anlita den utvägen
att tillsätta särskilda Utskott. Om man nemligen tänker sig att fråga upp¬
står om att till ett särskildt Utskotts behandling hänskjuta ett större lag¬
förslag, så är det klart, att den enligt mitt omdöme fullt befogade in¬
vändning skall göras, att det icke är riktigt och klokt att öfverlemna den
föregående behandlingen af sådana frågor åt personer, som förut icke varit
vane att inom Riksdagen lägga hand vid lagfrågor och derför icke represen¬
tera den nödiga kontinuiteten vid dessa frågors behandling. Dylika skäl
skola komma fram, och jag tror knappast att det skall emot dem lyckas
att få begge Kamrarnes bifall för tillsättande af ett sådant särskildt Ut¬
skott, aldraminst om fråga blir att behandla en hel balk.
Af dessa skäl anser jag Utskottet hafva handlat riktigt, då det fram¬
kommit med sitt nu föreliggande förslag, men jag kan dock icke gå in
på detsamma, sådant det nu är, af skäl, som jag skall be att få
anföra.
Att under de tre år, då omval i allmänhet icke ske till denna Kam¬
mare, den ena Riksdagen öfverlemnar till den följande inom samma riks-
dagsperiod att behandla en fråga, som är af den förras Lag-Utskott ut¬
redd och handlagd, deremot kan icke vara något att invända, men jag
hyser deremot ganska stora betänkligheter vid att lemna sista Riksdagen
under en riksdagsperiod rätt att uppskjuta en fråga med den effekt, att
följande Riksdag lör frågans bedömande icke har att tillgå annat riksdags-
utlåtande än ett betänkande från ett Utskott, tillsatt af en Riksdag,
kanske till en väsendtlig del sammansatt af andra personer än de, som
skola afgöra frågan. Om en inskränkning i detta syfte hade förefunnits
i det nu framlagda förslaget, skulle detsamma för mig hafva varit betyd¬
ligt smakligare.
Vidare har jag en invändning att framställa mot redaktionen af den
föreslagna bestämmelsen, huru förfaras skall, när ett uppsatt utskotts¬
betänkande återkommer vid eu följande riksdag. Det heter nemligen, att
ett sådant betänkande skall behandlas i enlighet med hvad angående vid
riksdagen inkommet utskottsbetänkande finnes löreskrifvet. Nu finnes,
enligt Utskottets förslag, angående inkommet utskottsbetänkande före-
skrifvet, att ett sådant kan uppskjutas till nästföljande riksdag och såle¬
des skulle det kunna hända, åtminstone hindra icke ordalagen något så¬
dant, att ett uppskjutet utskottsbetänkande kan ånyo på sådant sätt upp¬
skjutas. Jag antager, att detta icke har varit Utskottets mening, men
ordalagen i förslaget kunna gifva anledning till en sådan tolkning.
Vidare har jag en anmärkning mot nästa stycke i betänkandet, deruti
det heter: “Förslag om uppskof, som här sagdt är, skall väckas sist vid
det tillfälle, då betänkandet andra gången till behandling förekommer,
Riksd. Prof. 187.1. 2 Afd. 8 Band. 31
482
Den 17 April.
och må icke mera än en gång bordläggas*'. Att framskjuta tillfället för
Kamrarnes ledamöter att väcka förslag om uppskofvet till andra bord¬
läggningen, tror jag icke vara riktigt, ty om man antager, att ett förslag
om uppskof vid ett ärendes andra bordläggning väckes till exempel i
denna Kammare samtidigt med ärendets handläggning uti Första Kam¬
maren, men att i Första Kammaren icke något sådant förslag framkom¬
mer, utan ärendet der helt enkelt bordlägges, vid bvilket förhållande
ärendet sedermera, då det tredje gången inom nämnda Kammare före¬
kommer, skall enligt 59 § Riksdagsordningen till afgörande företagas, så
blir följaktligen det inom Andra Kammaren väckta förslaget om uppskof
alldeles onyttigt. Det kan således icke vara lämpligt att bestämma sista
tidpunkten för förslagets väckande till andra bordläggningen, utan detta
förslag måste framkomma tidigare.
Slutligen har jag en anmärkning att framställa mot förslaget i hvad
det afser de fall, då uppskof ej må ske utan att Konungen dertill sam¬
tycker. Man kan nemligen dervid lätt tänka sig, och det blir antagligen
i allmänhet förhållandet, att, då beslut fattas om att söka ett sådant
medgifvande, Riksdagen är så nära sitt slut, att Kong!. Maj:t icke
hinner att meddela Riksdagen, huruvida han till Riksdagens begäran om
uppskof lemnar sitt samtycke eller icke; och huru med det ifrågavarande
utskottsbetänkandet eller den fråga, det rörer, då skall förfaras vet jag
sannerligen icke.
Jag anser således Utskottets förslag vara behäftadt med så många
formela brister, att jag icke kan bifalla detsamma, och då, efter hvad vi
förnummit, Första Kammaren redan bifallit betänkandet, återstår för mig
för närvarande icke annat än att yrka afslag å detsamma.
Herr Lyttkens: Konstitutions-Utskottets föreliggande förslag är
utan tvifvel föranledt af ett ganska trängande behof. Ofta har mot
slutet af riksdagarne inträffat, att ganska vigtiga utskottsbetänkanden
blifvit afslagna, blott derföre att man saknat tid att rätt sätta sig in i
de ärenden, de berört, eller att noggrann! granska betänkandena. Om
deremot en grundlagsändring uti ifrågavarande syfte komme till stånd,
skulle dylika frågor, med hvilkas beredande Utskott ej hunnit blifva fär¬
digt förrän vid slutet af en riksdag, dock kunna blifva föremål för nog¬
grann behandling och granskning, då man vid följande riksdags början,
innan nya ärenden blifvit beredda, skulle hafva god tid dertill. Jag an¬
ser derföre en förändring i denna riktning vara af yttersta vigt. Yi hafva
ju vid denna riksdag sett, hurusom ganska sent inkommit vigtiga förslag,
hvilka väsendtligen afvika från den basis, hvarpå förarbetena, såsom
komitébetänkanden och dylikt, varit byggda. Jag behöfver blott exempel¬
vis påminna om hvitbetssockerbeskattningsförslaget och skolfrågan. För
att sätta sig in i dylika ärenden fordras mycken tid, och det kan derföre
icke ske på tillfredsställande sätt vid slutet af riksdagen. Men ehuru
jag således tinner Utskottet hafva de giltigaste anledningar att framlägga
detta förslag, måste jag dock gifva reservanten rätt deri, att förslaget är
behäftadt med formela felaktigheter och att så välgrundade och beaktans-
värda anmärkningar mot ordalydelsen i den föreslagna lagförändringen
blifvit framställda, att det icke i oförändradt skick bör antagas. Då emel¬
Den 17 April.
483
lertid, sedan Första Kammaren bifallit förslaget, återremiss är ändamåls¬
lös, återstår för mig, fastän jag till fallo inser vigteu af och gillar syftet
af den föreslagna förändringen, denna gång intet annat än att helt enkelt
yrka afslag å betänkandet. Jag hoppas dock, att genom ett afslag för
närvarande intet i hufvudsak skall förloras, då en grundlagsändring icke
förr än under sista riksdagen af en riksdagsperiod behöfver afgöras och
Konstitutions-Utskottet dessförinnan har god tid att framkomma med ett
bättre formuleradt förslag i enahanda syfte.
Herr Sjöberg: Då jag förra gången hade ordet, antydde jag, att
Utskottets förslag förefallit mig vara af beskaffenhet att icke obetingadt
kunna godkännas såsom hvilande till grundlagsenlig behandling. Jag an-
gaf tillika, att jag visst icke vore öfvertygad om, att ett stadgande i detta
syfte vore af sådan nytta och nödvändighet, att det borde inflyta i grund¬
lagen såsom tillägg till de redan der befintliga föreskrifter, som röra
riksdagsärendenas behandling. I detta, som i andra fall, kan dock natur¬
ligtvis endast erfarenheten gifva utslaget i sista hand.
Då jag nu hört en af Utskottets egna ledamöter yrka afslag å be¬
tänkandet, skulle jag visst icke funnit mig föranledd att ytterligare upp¬
taga Kammarens tid, derest ej två andra utskottsledamöter förklarat sig
anse förslaget ega alla erforderliga egenskaper. Detta kan jag icke er¬
känna och jag tror, att flera anföranden under diskussionen borde hafva
öfvertygat desse ärade utskottsledamöter derom, att förslaget väl behöfver
omarbetas, i fall det ens kau sägas hvila på riktig och god grund, hvarom
jag hyser något tvifvel.
Af reservanten och under diskussionen har tydligen framhållits svå¬
righeten af det förfaringssätt, Utskottet tänkt sig. Det torde vara mer
än sannolikt, att man genom en sådan, för nu förutsatta fall antagen
ärendenas behandling, i stället att vinna det mål, Utskottet åsyftat, sna¬
rare skulle förlora tid. Ty det ligger i sakens natur, att. då frågan
egentligen gällde, om uppskof skulle ega rum eller icke, man äfven måste
vidröra sjelfva hufvudämnet, just för att få uppskofsfrågan klar. Det
kunde då inträffa, att man i fråga om uppskofvet sagt ungefär allt hvad
man i hufvudsak kunde hafva att anföra, men detta finge återrepeteras
vid samma riksdag, derest uppskofsfrågan folie. Detta är en omständig¬
het, som jag tror förtjena begrundas; och betraktadt från nu angifna syn¬
punkt synes mig förslaget behäftadt med felaktighet.
Herr Rubenson har nyss fäst uppmärksamhet på en annan svårighet
vid förslaget.
Redan förut har jag tillåtit mig anmärka, att näst sista stycket i för¬
slaget, hvilket handlar om föredragning och afgörande af ärende, som
handlagts af tillfälligt Utskott, icke vore af beskaffenhet att kunna god¬
kännas såsom lag. Sedan nyss förut talats om uppskof med ärende,
handlagdt af ständigt eller särskilt Utskott, heter det här angående de ären¬
den, hvaröfver tillfälligt Utskott afgifvit betänkande: “och galle i afseende
å föredragning och afgörande af sådant ärende hvad nyss är sagdt; dock
att afgörandet icke må till annan riksdag uppskjutas*. Ja, deri ligger
just felet, att således hvad nyss blifvit sagdt icke skall gälla om sådant
ärende. Denna motsägelse hade lätt kunnat afhjelpas, om Utskottet delat
484
Den 17 April.
förslaget i särskilda momenter, hvarigenom den tvetydiga hänvisningen till
det förut sagda kunnat undvikas.
En annan omständighet, som torde förtjena att öfvervägas, är den
ökade frestelse, förslaget innebär, för motionärer att, så vidt möjligt är,
gifva sina motioner sådan form, att de kunna komma att beredas af
ständigt Utskott. Dertill hafva motionärer redan nu anledning, särdeles i
frågor, som på en eller annan grund kunna remitteras till Stats-Utskottet;
men, om man afskure möjligheten af att på enahanda sätt uppskjuta
ärende, handlagdt af tillfälligt Utskott, som öfriga ärenden, skulle man
mycket förstora nämnda frestelse.
Hvad beträffar den af mig först berörda frågan om nödvändigheten
af att ju förr dess heldre från grundlagen afskilja alla reglementariska
föreskrifter, så har en ledamot af Utskottet förklarat eu dylik reform
hafva egenskap af gränslöshet. Detta påstående kan jag icke fatta. Jag
föreställer mig, att en sådan förändring skulle vara lättare än mången
annan, emedan den komme att hafva till föremål ett gifvet material, och
det väl icke kunde vara synnerligen svårt att blifva ense om hvilka i
Riksdags-ordningen intagna stadgande!! vore af reglementarisk beskaffen¬
het. Ett dylikt stadgande, hvarpå jag mer än en gång fäst uppmärk¬
samhet, hafva vi uti 76 §, hvars föreskrift om protokolisjustering
omöjliggör att genom föreskrifter i hvardera Kammarens arbetsordning
påskynda diskussionsprotokollens tryckning. Jag vill ej vidare uppehålla
mig vid denna punkt, då motion i ämnet är väckt af ledamot inom denna
Kammare, och det således vid annat tillfälle torde blifva anledning att
närmare diskutera denna fråga. Men jag har trott mig böra framhålla
åtminstone ett af de många i Riksdags-ordningen intagna stadganden af
reglementarisk natur, hvilka skulle vinna på att förflyttas till särskild
författning, som lättare än grundlagen kan förändras. I den mån, det
parlamentariska lifvet hos oss når utveckling, blir absolut nödvändigt att
ändra formerna för Riksdagens arbete, på det deraf må vinnas det för¬
delaktigaste möjliga resultat.
Hvad beträffar föreliggande förslag, får jag, då Första Kammaren
bifallit detsamma och återremiss således vore gagnlös, förena mig med
dem, som yrkat afslag.
Herr D i c k s o n: Om något stode att vinna med återremitterande af
ärendet, skulle jag förena mig med dem, som påyrkat sådant, men då
Första Kammaren bifallit Utskottets hemställan, har man blott val mellan
bifall och afslag; och vid sådant förhållande kommer jag att rösta för
afslag. Jag inser nödvändigheten af ett stadgande i detta syfte, att hindra
Riksdagen från att fatta förhastade beslut och att förekomma, att eu stor
del af Riksdagens ledamöter under början af hvarje riksmöte gå sysslo¬
lösa; men hvarken Utskottets eller reservantens förslag uppfyller min ön¬
skan i detta fall, och jag får derföre nu yrka rent afslag, i hopp att vid
nästa riksdag ett fullständigare förslag i samma syfte skall framläggas.
Herr Philipsson: För min del gillar jag grundtanken i Utskottets
förslag, men då många röster höjt sig mot detsamma i dess förevarande
skick, och förändring deri, sedan Första Kammaren bifallit förslaget, icke
485
Den 17 April.
vid denna riksdag lär stå att vinna, tror jag det bästa vara, att Kon-
stitutions-Utskottet vid nästa riksdag ånyo upptager ämnet och framlägger
ett i formelt afseende mera tillfredsställande förslag i samma syfte. Dä
lag önskar framgång åt ett sådant förslag, tager jag mig friheten att i
största korthet framställa mina betänkligheter mot två punkter i det nu
framlagda förslaget, på det vid frågans förnyade behandling å dessa be¬
tänkligheter må kunna fästas det afseende, hvaraf de möjligen kunna
vara förtjena. .. .
Först och främst synes mig vara alltför litet bestämdt, huru en så¬
dan fråga om uppskof, som förslaget åsyftar, skall behandlas. Dei heter.
“Väckes förslag derom, att afgörandet må till annan riksdag uppskjutas,
då skall sådan fråga särskild! pröfvas. Bifalles förslaget af begge Kam-
rarne“ o. s. v. Utskottet synes här icke hafva tillräckligt tänkt sig in i
sjelfva detalj behandlingen af frågan. Lemnar man, såsom meningen tyd¬
ligen synes vara, öppet åt hvarje enskild ledamot i en hvar af Kamrarne att
väcka sådant uppskofsförslag, så har man ju icke förebyggt, att upp-
skofsfrågan kan komma att i ena Kammaren behandlas samtidigt med
det hufvudsaken pröfvas i den andra; och det kunde hända, att, då man
slutat diskussionen i uppskofsfrågan, man finge veta, att Medkammaren
afgjort ärendet och att således öfverläggningen om uppskof varit alldeles
gagnlös och öfverflödig. För min del tror jag det riktiga vara att icke
åt hvarje enskild riksdagsledamot inrymma initiativrätt i fråga om upp¬
skof utan att deremot öfverlåta denna rätt till hvarje Utskott med afse¬
ende på de ärenden, det fått till sig hänskjuta. Härmed menar jag
icke, att Utskott skulle ega uppskjuta den ärendenas behandling och utred¬
ning, som åligger Utskottet, men att Utskottet, sedan det, så vidt på Ut¬
skottet ankommer, slutligen handlagt ett ärende, skulle, derest Utskottet
med afseende å tidens knapphet funne sig föranledt att befara, det ärendet
icke i Kamrarne kunde hinna pröfvas med den omsorg, dess vigt påkallade,
ega att i sammanhang med betänkandet i hufvudsaken hemställa om upp¬
skof med dess afgörande till nästa riksdag. Åtminstone synes mig, att
till en början, innan erfarenheten visat, hvarthän dylika uppskof skulle
leda, nämnda initiativrätt borde inskränkas till Utskotten.
Min andra betänklighet afser den föreslagna bestämmelse, som bar
följande lydelse: - rörer betänkandet någon af Konungen hos Riksdagen
gjord framställning, då må beslut deröfver ej uppskjutas, utan att Ko¬
nungen dertill samtycker.“ Att Konungens samtycke till dylikt uppskof
måste erfordras finner jag alldeles naturligt, men jag tror det deremot
vara mindre lämpligt, att förslag om uppskof med beslut öfver en Kongl.
proposition finge inom Riksdagen vackas. Deraf kunde svårigheter lätt
uppkomma. Om t. ex. mot slutet af eu riksdag beslut fattades att hos
Kongl. Maj:t anhålla om rätt att uppskjuta slutliga behandlingen åt en
Kongl. proposition, och derefter regeringen, sedan ytterligare tid lörlupit
för beslutets expedierande och föredragning i Statsrådet, funne frågan
vara. af beskaffenhet att genast böra afgöras, regeringen kunde komma i
en ganska brydsam ställning, emedan detta icke dåmera kunde ske utan
betydligt förlängande af riksdagen. I likhet med reservanten anser jag
derföre, att Kongl. propositioner icke böra vara föremål för en sådan be¬
handling, hvarmed jag dock endast vill säga, att det må bero på Kongl
486
Den 17 April.
Maj:t sjelf att, derest Kongl. Maj:t funne något sitt förslag så sent blifva
föremål för Riksdagens hufvudsakliga behandling, att uppskof med beslut
deröfver vore önskvärd^ derom göra framställning till Riksdagen.
Jag har nu velat uttala dessa betänkligheter för att icke behöfva
framställa dem vid en kommande riksdag. För öfrigt får jag instämma
med dem, som för närvarande yrka afslag å Utskottets hemställan.
Herr Nils Larson: Sedan jag förra gången hade ordet, har jag
fått veta, att Första Kammaren bifallit Utskottets hemställan. Då häri¬
genom utsigten att vid innevarande riksdag få antaget ett enligt min
åsigt lämpligt förslag i väsendtlig mån förminskats, frånträder jag mitt
förut framställda yrkande om återremiss och förenar mig med dem som
yrkat rent afslag.
Herr Friherre von Schulzenheim: På de skäl Herr Lyttkens
framställt och på det han och Herr Nils Larson icke skola vara de enda
utskottsledamöter, som yrka rent afslag å Utskottets betänkande, förenar jag
mig i deras yrkande.
Herr Ola Jönsson: Med anledning af Första Kammarens beslut
återtager jag mitt förra yrkande om återremiss och förenar mig med dem
som yrkat rent afslag.
Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Ola Jönsson frånträdt sitt
yrkande om återremiss, upptog Herr Talmannen de meningar, som för
öfrigt blifvit under öfverläggningen framställda, samt afgaf, i öfverens¬
stämmelse med dem, propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels på afslag derå. Den sednare propositionen besvarades med ja;
och hade Kammaren alltså förkastat Konstitutions-Utskottets i före¬
varande memorial framlagda grundlagsändringsförslag.
§ 5.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat:
btats-Utskottets memorial N:o 47, i fråga om rättighet för fullmäk¬
tige i Riksgälds-kontoret att förfoga öfver lön och arvode för tjenst inom
nämnda Kontor, som är eller blifver ledig; samt
Bevillnings- Utskottets betänkande N:o 6, angående väckt motion om
upphörande af den nu stadgade tullfriheten för varor, som för de Kongl.
Hofvens räkning införas.
§ 6.
Vid föredragning af Banko-Utskottets memorial N:o 10, med förslag
till omröstningsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut an¬
gående användningen af bankovinsten för är 1872, blef den i detta me¬
morial färeslagna omröstningspropositionen af Kammaren godkänd.
Den 17 April.
487
§ 7-
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 19, i anledning af vackt
motion om åtgärder till befrämjande af en ändamålsenlig skogshushållning.
Rörande denna fråga yttrade
Herr Malmberg: Utan tvifvel är ny skogslagstiftning för hela vårt
land af aldra största behof påkallad. Frågan ar blott, i hvilken riktning
den bör gå. Naturligtvis skulle det mycket storande ingripa i landets
ekonomiska och industriela utveckling, om denna
irS i nrohibitiv riktning, ty man har alltid sett att, då staten sokt gorå
ffg tT förmyndare för de enskilda, något lyckligt resultat icke vunnits.
Emellertid måste erkännas, att skogsforodelsen på många Vaktel nödvän¬
digt på något sätt bör hämmas. Det är mot denna sorgliga sko mg
vårt land jag genom min motion velat åstadkomma några botemedel. Jag
iar i första punkten föreslagit att nyttjanderätt till skog ej må upplåtas
nå viss längre tid än 10 år, och att utverkning ej må ske under tio en¬
gelska tum ^sexton fot från roten. Vi veta alla, huru in- och utländska
bolag för närvarande just genom den obegränsade friheten vid nyttjande-
rättsaftal om skog skörda frukten af våra skogars förödelse, och om icke
snart lagen träder emellan för att stäf ja detta ofog, t™ Utekrttet
mande få lida mycket ondt deraf. Jag hade hoppats, att Lag-Utskottet
skulle behjertat detta förhållande och åtminstone med afseende derå för¬
ordat någon lagbestämmelse, men Utskottet har endast afstpkt mitt för-
jSÄs»a?"
■* Utskottet y-JMM
hvarföre man icke kan stifta eu lag på så god och rättvis grand, »tt den
kan gälla för hela riket. Det synes mig derföre, såsom hade Utskottet
hyllat den gamla jesuitiska satsen: “divide et impera*, på det mojlighiet
skulle vinnas att lagstifta i mera prohibitiv anda. »et skulle vara eu
verklig olycka för vårt land, om det komme att gå så till, att vi, etter
att hafva i går stiftat särskild lag för lappmarkerna, i dag skulle stifta
tZ fe det öfrig. Norrland, i morgon Mor en annan fe -tota
c„pr;sp och i öfvermorgon ytterligare eu särskild lag tor södra sverige.
Skogskomitéen, som på förtjenstfullt sätt behandlat många frågor rörande
de norrländska skogsförhållandena, har hkvist i sina resu ta *
i en riktning, som icke kan vara helsosam for landet Det ar fara vald
att häri kan ligga frö till stor olycka. Men huru morkt det an ser ut fin¬
nas nock en ljuspunkt, som lyser klar och hoppgifvande Det ar skogs
stvrelsen som har den förtjensten att i sitt betänkande hafva angifvit
grunden'för eu klok och rationel skogslagstiftning. Det vore derföre val,
om Kongl. Maj:t för sin proposition, som man har att förvänta, toöe .
gon ledning af detta Skogsstyrelsens betänkande. Troligtvis finnes ingen
488
Den 17 April.
rmrlea?fe,/°m ar J, stä,ld att sä riktigt uppfatta ställningen af våra
skogsforhållanden som Skogsstyrelsen, hvilken i alla landets provinser har
Stean?ar’ ff\.|mlka ,«?da och sanningsenliga upplysningar kunna er-
Mllas. Jag vet val att ledamöter åt denna Styrelse, då de uppträdt med
f ilt g?da framställningar i detta ämne, icke rönt den uppmärksamhet,
de förtjenat, utan snarare blifvit med hån afvisade, men jag hoppas dock,
att man, nar skogslagstiftningen sker, skall hafva hunnit komma till
&finsadc;.. asiSter 1 [råga»- Jag tror för min del, att man hvarken
genom expoi tUrbud eller boga tullar eller genom jägeribetjeningens ingri-
1 den e'.,skllda skogshushållningen kan komma till något godt re¬
sultat. Jag vill icke hafva en lagstiftning på papperet, som för öfrigt är
,verkaP' 1 aadl’a Pu»kten af min motion har jag föreslagit, att, der
t akthuggning anvandes eller der genom blädning ej dugligt skogsbestånd
förefinnes, nytt skogsbestånd skall på egarens bekostnad inom viss bestämd
tid och under nödig _ kontroll af vederbörande åstadkommas och vårdas.
Jag tior, att detta ar deri enda grund, hvarpå man med framgång kan
bygga eu lagstiftning till förekommande af skogsbruk 8
F°r »klarande ser jag mig icke hafva annat att göra än hoppas på
framtiden och dermed trösta mig öfver det fide, som drabbat min motion.
i ^ström: Detta betänkande erinrar mig om det gamla
ordspråket: ‘Huds fred! yxskaft!“ Ett dylikt svar på tilltal gifver Ut¬
skottet med afseende på motionärens förslag. Motionären föreslår förbätt-
™gar8j sk°gslagstfitningen för hela landet, och dertill genmäler Utskottet,
att sådana forbattnngar nu icke äro lämpliga att vidtaga, emedan från
ivongi. Maja snart ar att förvänta proposition om särskild skogslagstift-
mng för Norrland. För en tid sedan hade emellertid Utskottet före en
norrländsk skogsfråga, nemligen frågan om innebyggarnes i lappmarken
dispositionsrätt öfver sm skog, och då kunde Utskottet haft skäl att säga
a. man borde invänta Kongl. Maj:ts proposition i anledning af skogs-
komiteens betänkande, men den gången var Utskottet af alldeles motsatt
i V6t ai d°Ck egGt att nar frägan. gäller något, som skulle gagna
■ an e , s\aras: nej, men att då det är fråga om att reglementera för
en de! af ett par provinser, svaret blir helt annorlunda. Jag har blott i
korthet velat erinra om det slags konseqvens Utskottet visat.
, .. Herr Lyttkens: Jag är till stor del förekommen af Herr Hög¬
ström Äfven mig synes Utskottets hemställan innebära ett besynnerligt
fTT fliamStallning- Det är utan tvifvel lika angeläget att
fa en forbattiad skogslagstiftnmg för södra och mellersta Sverige som för
Forrland. Mgot måste goras för att stäfja denna oerhörda sköfling, som
hotar att rent af tillintetgöra våra skogar. Man behöfver blott resa utåt
våra jern vagar och jemföra onigifnmgarnes beskaffenhet med tillståndet för
i,i/«äl',Sedank.°Cn mfn ska11 finna> lluru bela trakter blifvit så ren-
f°sg’ att v o 0cF med y-gen Pä marken fått följa med. Denna
sköfling fortgår aag ifrån dag och timme från timme utan hinder af lag¬
stiftningen, och utan att något göres för återplantering af skog. Ut-
“a 0C1,.,]fla]?dska1 bolag inköpa hela qvadratmil skogsmark och för¬
vandla dem till odemarker. Detta oaktadt svarar Utskottet på eu motio¬
Den IT April.
489
närs förslag till skyddande lagstiftningsåtgärder, att man bör invänta
Kongl. Maj:ts proposition angående norrländska skogsförhållandena. Men
är då icke hela det öfriga landet lika utsatt för att blifva förvandladt till
nakna hedar?
För min del anser jag, att Riksdagen borde ingå till Kongl. Maj:t
med skrifvelse af innehåll, att Kongl. Maj:t måtte med det snaraste taga
i öfvervägande behofvet af ny skogslagstiftning för hela landet. I sådant
syfte yrkar jag återremiss.
Herr Carl Anders Larsson: Då Utskottet synes för tillfället
vara klent representeradt, nödgas jag taga till ordet. Herr Hseggström
talar verkligen, som hade han varit i Lag-Utskottet och lärt sig, huru der
tillgår. Jag står alldeles i samma ställning som motionären. Samma slags svar
har Utskottet gifvit mig, då jag arbetat för framgång åt något förslag.
Förhållandet inom Utskottet är verkligen sådant, att jag en gång funnit
mig föranlåten att hemställa, om icke det vore skäl att med ens bundta
ihop hela knippan af motioner och på en gång afstyrka dem så gerna
först som sist. Det tjenar icke till det aldra bittersta att återremittera
ärendet till Lag-Utskottet. Om en enskild motionär föreslagit det mest
förnuftiga i verlden, afstyrker Utskottet det lika fullt. På sin höjd kan
någongång en Kongl. proposition vinna Utskottets godkännande. Säker¬
ligen skulle Herr Lyttkens förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t lika litet
kunna erhålla Utskottets bifall som motionen, hvadan jag ej vet annat
råd än att motionären får trösta sig med den utsigt till blifvande lag¬
stiftning i skogsfrågan, som Utskottet förespeglat; och jag får af sådant
skäl yrka bifall till betänkandet.
Herr Nils Petersson: Jag har begärt ordet af samma anledning
som föregående talaren, nemligen derföre att Utskottet för tillfället synes
vara svagt representeradt. Utskottet har blifvit så skarpt klandradt, att
man kunde vara benägen misströsta om möjligheten att försvara det, men
den rättvisa måste man väl göra Utskottet, att det, emot hvad Herr
Haeggström påstått, icke haft anledning att behandla denna fråga lika
med lappfrågan. I lappfrågan hade vi just en Kongl. proposition att
besluta öfver och det fanns således icke något skäl att i afvaktan på en
sådan uppskjuta beslutet. Här är förhållandet motsatt, och Utskottets
åtgärder stå således i full öfverensstämmelse med hvarandra.
Hvad beträffar det af Herr Lyttkens ifrågasatta aflåtande af skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, vet jag ej hvartill sådant skulle tjena, då man vet,
att inom regeringen arbetas på förslag i ämnet. Det kunde icke innebära
annat än en påminnelse åt regeringen om större skyndsamhet. Men det
är ju upplyst, att det Kongl. förslaget redan nästa riksdag är att vänta,
och vid sådant förhållande kan ju större skyndsamhet icke vinnas. Jag
tror att Utskottet under förhandenvarande omständigheter icke kunnat
handla annorlunda än som skett, ty det kunde väl ej varit klokt, att Ut¬
skottet nu gifvit sig in på lagstiftningsförsök i ett ämne, der regeringen,
så snart skall framlägga ett omfattande förslag.
Herr West er dal: Af den siste ärade talaren hufvudsakligen före¬
490
Den 17 April.
kommen, ber jag att med honom få instämma, tilläggande blott, att jag
med förundran åhört Herr Carl Anders Larsson, som, då han inom Ut¬
skottet icke begagnat sin reservationsrätt, nu funnit det lämpligt att ut¬
tala ett så skarpt ogillande af Utskottets sätt att behandla föreliggande
fråga. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Lyttkens: Ehuru vi hört en af Lag-Utskottets egna ledamöter
påstå, att återremiss vore gagnlös, emedan Utskottet i alla händelser en¬
dast skulle svara med ett bleklagdt nej, tror jag dock att Kammaren icke
har skäl att allt för mycket fästa sig dervid. Ty äfven om Utskottet
skulle afstyrka och Första Kammaren afslå eu skrifvelse i det syfte, jag
angifva, kunde dock vara gagneligt, om denna Kammare uttryckte den
åsigt, att något måste göras till hämmande åt skogssköflingen äfven i
södra och mellersta Sverige.
Herr Hseggström: En ledamot af Utskottet yttrade nyss, att med
den s. k. lappfrågan, hvilken för några veckor sedan härstädes behandla¬
des, vore ett särskildt förhållande, enär till grund för densamma låg en
Kongl. proposition, då deremot nu endast är fråga om en enskild motio¬
närs framställning. Detta är mycket riktigt, men härvid är äfven en an¬
nan omständighet att märka, och det är att om, mot förmodan, det skulle
vara den värde ledamoten af Utskottet obekant, så är det dock en sak,
som _ är nogsamt känd, åtminstone för alla dem som tagit del af skogs-
komitéens betänkande, nemligen att i Lappland hittills icke någon öfver-
afverkning af skog egt rum, hvilket deremot lärer vara förhållandet i de
flesta öfriga delar af landet. Derpå hafva vi bevis både af den nu före¬
dragna motionen och af flere dylika, som såväl inom denna som i Första
Kammaren blifvit väckta, och jag måste derföre antaga, att detta förhål¬
lande neppeligen kan hafva undgått Utskottets uppmärksamhet. Då man
nu sålunda genom en särskild lagstiftning för lappmarkerna velat skydda
sådana landsdelar, inom hvilka hittills icke någon öfverafverkning af skog
förekommit, så må jag väl fråga, om icke enahanda lagstiftning äfven torde
vara af nöden för sådana delar af landet, hvarest, såsom allom bekant
är, redan länge skogssköhing ohejdadt fått fortgå. Då nu emellertid
Utskottet afstyrkt bifall till den förevarande motionen, men deremot på
det högsta förordat den nyss omnämnda Kongl. propositionen, så förefaller
mig ett sådant handlingssätt i hög grad inkonseqvent. Detta var hvad
jag påstod, då jag förra gången hade ordet, och detta står jag för.
Herr Grefve Sparre: Jag beder att få instämma med dem, som
yrkat återremiss af detta utlåtande. Under eu lång följd af år har frå¬
ga11 om en förbättrad skogslagstiftning utgjort föremål för Riksdagens
pröfning, och mer än någonsin förut har just den närvarande tidpunkten
visat, att deraf göres oss behof. En talare har redan fästat uppmärk¬
samheten derpå, att det finnes till skog tjenliga trakter, hvarest numera
icke ett enda träd finnes qvar; och den ofantliga proportion, hvaruti pri¬
set på trävaror under den sednaste tiden stigit, är äfven bevis på, att
skogen redan på många håll alldeles försvunnit. Om Herrarne, i likhet
med mig, hade sett och öfverfärit de sorgligt ryktbara Svältorna i Vester-
491
Den 17 April.
sötland, på kvilka staten nyss nedlagt dryga omkostnader för att möjligen
om hundra år härefter derstädes åter få se någon skog, så skulle Her-
rarne äfven instämma med mig deruti, att största skal linnes att söka
sätta en gräns för den skogsödeläggelse, som redan alltför länge fått ohej-
dad fortgå. Jag har visserligen äfven sett, att Utskottet talat om den
komité, som blindt tillsatt för att uppgöra förslag till eu ny skogslagstift-
ning för Norrland; men då representationen icke har ringaste anledning
antaga, att Kongl. Maj:t skulle komma att använda det arbete, som i detta
hänseende blifvit uppgjordt för norrländska förhållanden, för att tillämpa
detsamma äfven på öfriga delar af landet, så synes det mig åtminstone
vara skäl, att represensationen äfven behjertade de förhållanden som i
detta hänseende ega rum inom de öfriga delarne af riket,, och för hvilka
åtminstone i lika hög grad som för Norrland behof af skärpt lagstiftning
förefinnes, och hvilket behof äfven torde få anses vara af representationen
erkändt. Vi hafva i så många saker tillåtit oss att till Kongl. Maj:t aflåta
underdåniga skrifvelser, men det finnes väl knappast någon fråga som ar
så behjertansvärd som denna, och på hvilken representationen, som består
af medlemmar från alla delar af riket, har större skäl att fästa Kongl.
Mai:ts uppmärksamhet. Vi hafva för icke många dagar sedan afslagit en
motion angående exportförbud eller åsättande af tull till fika belopp med
varans värde för smäckrare virke. Hvad nemligen den^ ifrågasätta tull-
förhöjningen å sådant virke beträffar, så ansågs den franska traktaten
derför utgöra hinder, och exportförbudet befanns icke vara tidsenligt.
Vilja vi då icke göra något åt denna sak; skola vi låta förhärjningen ofor-
hindradt fortgå och åtnöja oss dermed, att en komité blifvit tillsatt och
afgifvit sitt utlåtande angående skogsförhållandena i Norrland ? Känna vi
då icke öfverallt och erfara vi icke behofvet af eu förbättrad lagstiftning
i detta hänseende? En mängd andra länder hafva redan i detta ämne
vidtagit ändamålsenliga mått och steg, och det synes i sanning vara hog
på tiden, att äfven ett land med det läge som vårt beslutar sig för a,t
göra detsamma. Äfven om jag förutser, att för denna gång det möjligen
icke kan blifva något resultat af det väckta förslaget — förutsatt nem¬
ligen att Första Kammaren redan bifallit betänkandet- - så synes det mig
dock, såsom vore det denna Kammare värdigt att, genom bifall till motio¬
närens förslag, visa att den behjertar frågan; och möjligen kunde deri¬
genom Kongl. Maj:t, äfven om en skrifvelse i ämnet icke från Riksdagen
komme att aflåtas, uti denna omständighet finna skäl att sträcka sm blick
öfver skogslagstiftningen för hela riket.
Jag tillstyrker således återremiss af betänkandet.
Herr West er dal: Då jag, såsom Herrarne veta, vid denna riks¬
dag väckt motion, gående derpå ut att söka åstadkomma något sky
för den unga växande skogen, så torde det måhända synas underligt att
jag ej reserverat mig mot Utskottets hemställan; men då mm berörde
motion blifvit af Riksdagen afslagen, både jag ingen anledning antaga,
att den nu föreliggande skulle kunna tillvinna sig Kammarens bifall.
Jag trodde detta så mycket mindre, som motionären i visst afseende före¬
slagit ännu strängare restriktiva åtgärder, än jag med min motion åsyfta .
492
Den 17 April.
Hvad åter angår ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Makt, så och då
innevarande Riksdag redan anslagit ett rätt betydligt belopp att ställas
tili Kong 1 Maj:ts förfogande i afseende på åtgärde rs vidtagande till inköp
åt till skogsodling tjenlig mark i mellersta och södra Sverige, synes mig
som Kongl. Majits uppmärksamhet derigenom tillräckligt vore fäst på nöd-
vandigheten af en för nämnde delar af landet lämplig skogslagstiftning,
på satt Utskottet i sitt utlåtande erinrat. Skulle emellertid Kammaren
anse eu underdånig skrifvelse i ämnet vara behöflig, så vill iag för min
de! ej motsätta mig detsamma.
Heir A strand: Skulle några ledamöter af Kammaren hafva rätt i
sm åsigt att ett bifall till detta betänkande borde tolkas derhän, att in¬
dra Kammaren saknar intresse för skogslagstiftningen och det sätt, hvarpå
denna fråga behandlas, så skulle jag verkligen förena mig med dem som
yrkat återremiss, blott såsom ett uttryck för en sådan missuppfattning af
frugal!, iden såsom donna motion nu är affattad, tror jag knappast, att
Utskottet rimligtvis kunde hafva kommit till något annat resultat än hvad
som nu skett äfven m det hade varit möjligt att i en eller annan punkt
tillstyrka bifall till hvad motionären i sjelfva hufvudsaken föreslagit. Jag
heder att härvid företrädesvis få fästa mig vid de tvänne första punkterna
al motionarens yrkanden. Den första lyder så: att vid öfverlåtelse af
nyttjanderätt ull skog på viss tid, eu dylik öfverlåtelse ej får utsträckas
öfver tio år. Såsom man vet, är det icke första gången som denna fråga
förekommer till Riksdagens behandling; men hvarje gång den blifvit upp¬
tagen, bär den med stark majoritet blifvit afslagen. Man har nemligen
icke velat inskränka egarens rättighet att på detta sätt öfverlemna dispo¬
sitionsrätt öfver skogen och dess afvexling, och derföre hafva äfven de
som härutinnan hyst eu motsatt åsigt, icke vunnit gehör. För min del
har jag ansett eu sådan förändring nödig och nyttig: nödig, derföre att
den kommer att tillförsäkra hemmansegareu en fortfarande inkomst af
skogen, och nyttig, derföre att den håller vid lif egarnes intresse för sko¬
gens bestånd Det måste nemligen uppstå en betydlig skilnad, om ett så¬
dant stadgande tinnes, mot hvad nu är förhållandet, dä t. ex. afverknin-
gen af skogen kan vara försåld för 30 å 40 år, under hvilken tid hemmanet
kan öfvergå till annan mans ego, utan att denne kan hafva något hopp
om att tå disponera detta hemmans appertinenser.
Hvad åter vidkommer motionärens andra yrkande derom, att, der
trakthuggning användes eller der genom blädning ej dugligt skogsbestånd
förefinnes, skall nytt skogsbestånd på egarens bekostnad inom viss bestämd
s j unaer nödig kontroll åt vederbörande åstadkommas och vårdas,
sä ar detta på samma gång så sväfvande och omfattande, att jag tror att
genom rent bifall till detsamma de o i praktiken skulle visa sig alldeles
omöjligt att ölvervaka och efterlefva dessa bestämmelser. Hvad menas
med dugligt skogsbestånd; menas det att skogen skall hålla i så¬
dant skick något mer än t. ex. halfva kubikmassan af hvad den orörd
bort ega, eller menas det 75 — 60 — 40 eller huru många procent af den
assa’ som skogen, med afseende å alla på densamma inverkande
forhållanden, anses kunnat ega? Om jag härvid tillfrågar fackmän och sådane
som aio fullt xompetente att bedöma denna sak, så får jag icke samma
Den 17 April.
493
svar af en bland tio olika personer. Det beror nemligen på hvars och
ens uppfattning af markens produktionsförmåga, på läget och den växande
skogsmassan med mera dylikt. Huru skulle man då kunna tänka sig, att
eu lagparagraf af så sväfvande innehåll som denna skulle blifva antagen;
den skulle ovilkorligen genast leda till olika tolkningar samt väcka miss¬
nöje och berättigad t klander; och till något sådant bör Riksdagen ej göra
sig skyldig. Och hvem skall för öfrigt öfvervaka den nödiga kontrollen
för skogens återväxt inom viss bestämd tid? Jo, kronans tjensteman; men
huru många sådana fordras det väl för att tillse att hvarje enskild för¬
fattningsenligt sköter skogen på hvarje tunnland. Jag vill icke våga någon
kalkyl i detta fall, men jag tror att den kostnad, som för närvarande ut¬
går till skogsstaten är en småsak mot de summor, som skulle erfordras
för en dylik kontroll. Jag anser sålunda att man skjuter öfver målet,
om man söker verkställa hvad som är praktiskt omöjligt att gifva fullt
eftertryck åt.
Jag skall icke yttra mig om de öfriga tre punkterna af motionärens
förslag, hvilka möjligen kunde vara ändamålsenliga och gagnande, ehuru
jag tror att motionären, åtminstone hvad beträffar den 3:dje punkten,
angående afdikning af myrar och andra vattensjuka skogstrakter, måhända
gått något föi- långt i sitt yrkande. Deremot beder jag att få något
fästa mig vid sjelfva frågans betydelse. Det är, såsom Herr Lyttkens re¬
dan nämnt, alldeles obestridligt att något måste göras för att hämma
denna skogsödeläggelse, som dag från dag blir allt större och större inom
mellersta och södra Sverige, d. v. s. inom Svea och Göta land. En af de
mest maktpåliggande frågor härvidlag är, enligt min öfvertygelse, den,
att man går så tillväga, att man inskränker den enskildes fria förfogande
öfver skogen, utan att dock våldföra eganderätten utöfver hvad omtanken
för det allmännas väl nödvändigt kräfver. Att härvid utsträcka kontrollen
så långt som motionären med sitt förslag åsyftar, anser jag vara alldeles
omöjligt, Det finnes, enligt min tanke, icke mer än ett sätt. att gå till
väga i detta hänseende, och det är, att på alla hemman bestämmes en
viss areal, hvilken efter sakkunnige mäns hoproffande anses icke duglig
till något annat än skogsväxt, och denna bör ock dertill för framtiden
användas. Men icke får man gå så långt, att all mark som kan bära
skog, äfven skall sättas i skogbärande skick, ty derigenom gör man in¬
trång på hagmarken; och lika visst som det är nödigt att skydda och
vårda skogen och förebygga afverkning af densamma utöfver vissa grän¬
ser, lika vigtig! och nödigt är det ock, att vid hvarje hemman nödigt
och tillgängligt bete icke saknas. Derföre måste det finnas någon be¬
stämd begränsning i detta fall, och för att kunna öfvervaka en lagstift¬
ning i ämnet är det synnerligen nödvändigt att det är kunnigt för dem,
som hafva denna kontroll öfver enskilda skogars vård och skötsel sig öfver-
åten, hvar den skogsareal är belägen, åt hvilken de skola egna tilsyn. Skall
låter bero på den kontrollerande myndigheten att efter eget omdöme få
säga: här borde skog växa, under det åter å andra sidan egaren till
marken säger: nej, här måste jag hafva bete för mina kreatur och der¬
före måste jag afverka skogen, så skulle sådant kunna leda till en så
oändlig mängd tvistemål i administrativ väg, att dessa ensamt skulle öfver¬
skjuta hela summan af dem, som nu på denna väg afgöras. Att skog
494
Den 17 .April.
icke bör afverkas och utföras af så smäckra dimensioner, som nu sker
under namn af pitprops, torde vara klart, ehuru en motion angående
denna sak, och hvilken gick ut på att antingen bestämma utförselförbud
för sådant virke eller ock åsättande af tull derå, såsom man vet, icke
denna gång vunnit Riksdagens bifall.
Grefve Sparre frågade, med häntydanpå den nyss omnämnda motio¬
nens öde: vilja vi då alldeles icke göra något i detta hänseende? För
min del hör jag icke till dem, som i detta fall vilja göra intet, men ej
anser jag att åtgärder böra vidtagas i den riktning som nu är föreslaget,
utan jag tror att blott ett enda sätt tinnes i detta fall fullt lämpligt, och
det är att gå den väg, som blifvit framhållen af komiterade för behand¬
lingen af skogsförhållandena i Norrland, hvilka äfven till eu stor del äro
fullt tillämpliga för hela landet. Vill man nemligen afverka för afsalu
virke af dessa smäckrare dimensioner som kallas pitprops, så skall man
vara dertill oförhindrad, såvida skogen blifvit indelad för trakthuggning,
och utverkning blott sker inom den areal som för året är bestämd; eller
ock, om man ej har underkastat skogen en sådan indelning, så behöfves
det blott bevis af tjenstgörande revierförvaltare, att denna utverkning har
skett genom gallring, samt således i främsta rummet afsett skogens till¬
växt; ty förhållandet är, att just då virket står på den punkt att det kan
användas till pitprops, måste en stor utgallring ega rum å den skog, som
väl skötes. Om jag på detta sätt har afverka! unga träd, så skall det vara
revierförvaltarens pligt att stämpla desamma, och jag behöfver sålunda
icke ställa mig på tullagstiftningens ståndpunkt för att verka inom skogs-
lagstiftningens område, utan jag utgår från skogslagstiftningen och säger,
att intet virke får försäljas eller afverkas af dessa smäckrare dimensioner,
om det ej blifvit försedt med kronans hammare. Och man må icke tro
att det är omöjligt att så gorå; tvärtom tror jag det vara ganska lätt,
och i samma stund som en sådan lagstiftning antages och tillämpas, vore
det äfven slut med ropet om den skogsförödelse som nu eger rum, der
skogen ligger så till, att antingen en jernväg stryker fram i dess närhet,
eller ock grannskapet till hafvet eller någon annan segelled gör exporten
af skogens produkter lätt och beqväm. Der tillgår det så, att, i stället
iör att på ett förståndigt sätt verkställa utgallring och sålunda befrämja
den återstående grundmassans utveckling, så tillgriper man alltsammans,
utan afseende på om derigenom skogen ödelägges för längre tid. Det är
nemligen icke detsamma, om jag verkställer afverkning af mogen skog,
hvilken då möjligen kan ske vid den tid då marken är impregnerad af
frön, som sedan kunna uppspira till nya skogsbestånd, eller om afverk-
ningen sker på en 40, 50, 60 och 70 års gammal skog, hvilket ofta med¬
för hela fältets ödeläggelse, såvida icke i närheten derintill finnes någon
mogen skog, som kan lemna de erforderliga frö förråd en för ny skogs upp¬
dragande, allt under antagande att några direkta kulturåtgärder icke
vidtagas.
Men, såsom jag redan i början af mitt anförande yttrade, tror jag
icke att Lag-Utskottet på den ståndpunkt frågan nu befinner sig kunnat
framkomma med ett så omfattande förslag, att man dermed kunnat blifva
belåten; och då dessutom Första Kammaren redan bifallit betänkandet,
och eu återremiss sålunda icke kan gagna till något, så kan jag för min
Den 17 April.
495
del, under förhoppning om att en ny skogslagstiftning snart kommer till
stånd, icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Fahlén: Herr Talman, mine Herrar! Det är endast för att
instämma med dem, hvilka här yttrat sig för motionärens förslag eller
åtminstone äro af den åsigt att något bör göras i afseende på vår skogs¬
lagstiftning, som jag begärt ordet. För min del anser jag de uti första
och andra punkterna af motionen gjorda framställningarne vara ganska
antagliga, åtminstone för den ort jag tillhör. Beträffande första punkten,
som innehåller, att öfverlåtelse af skog ej får utsträckas utöfver viss tid,
så anser jag en dylik föreskrift icke kunna annat än välgörande inverka
på skogslagstiftningen i landet. Efter den icke obetydliga erfarenhet jag
har om försäljning af skogar samt om de kontrakt, som dervid upprättas,
kan jag icke underlåta att framhålla, det dessa kontrakt ovilkorligen måste
blifva ruinerande för skogarne. De tillkomma nu i många fall utan att
skogsegarne hafva vetskap om deras rätta innehåll, och de personer, som
resa kring för att göra upp dem, försumma hvarken lofliga eller olofliga
medel för att locka försäljarne att lemna sina underskrifter; och dessa
sednare äro dess värre icke alltid nog starka att motstå köparnes eller
deras ombuds frestelser. Skulle nu genom en lag jordegarens rätt att
disponera öfver sin skog begränsas, så vore vi komna ganska långt på
skogslagstiftningens väg. Det är egentligen först på de sednare åren, åt¬
minstone i min trakt, som det blifvit på modet att köpa småskog. Det
är hufvudsakligen utländingar, som tillhandla sig afverkningsrätt af mindre
skog, af sä kallad pitprops och dylikt, och det är just denna utverkning,
som, enligt min tanke, utgör eu verklig skogsförödelse. Köptes deremot
endast sådan skog som vore tjenlig till utverkning, så vore derom natur¬
ligtvis ingenting att tala, det måtte nu vara den ursprunglige skogsegaren
eller köparen som drager nytta deraf.
Beträffande tiden för kontraktens uppgörande, anser jag den nu
tillåtna vara alldeles för lång, enär säljarne för närvarande alyttra icke
endast hvad de sjelfva ega, utan äfven det som efterkommande borde ega.
Jag anser derföre eu begränsning af tiden till 10 är, såsom motionären
föreslagit, vara särdeles lämplig.
Hvad angår andra punkten i motionen, så gillar jag äfven den, ty
jag tror att om enhvar skogsegare genom lag tillförbundes att ständigt
hafva ett vackert skogsbestånd, skulle detta vara tillräckligt betryggande
för skogens återväxt. Om sättet hvarpå detta skulle ske vill jag icke inlåta
mig, men jag tror, att då något bör göras till förekommande åt skogs¬
förödelse, Lag-Utskottet både bort taga frågan i bättre öfvervägande och
åtminstone tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Fn sådan skulle
kanske göra ganska godt, ty det är icke sagd!:, att ett förslag till förändrad
skogslagsstiftning i landet, endast utgånget från Kongl. Maj:t, blir antagligt,
emedan jag, lika med hvad en annan talare yttrade, nästan fruktår, att
de personer, som sysselsätta sig med detta arbete, komma att skjuta öfver
målet. Jag anser det derföre vara nyttigt, att Kammaren nu uttalar sin åsigt
i frågan, och förenar mig med dem som vilja att något i densamma bör
göras, hvarföre jag yrkar återremiss.
496
Den 17 April.
Herr Edström: Vid det förhållande, att den i betänkandet omför-
mälda från Kongl. Maj:t gjorda framställningen i ämnet endast afser Norr¬
land, och äfven med hänseende till den oroväckande skogssköfling som på¬
går i vårt land, beder jag att få förena mig med Herr Lyttkens samt
öfriga talare, hvilka yrkat återremiss.
Herr Hjelm: Det är visserligen ganska mycket, som jag skulle önska
få säga i denna fråga. Men då diskussionen derom redan varat tillräckligt
länge, vill jag inskränka mig till att i allo instämma i hvad Herr Fahlén
yttrat äfvensom med dem som yrkat återremiss. Det är verkligen högst
bedröfligt att denna fråga, som dock så djupt måste ingripa i vårt lands
framtida ekonomiska förhållanden, i följd af formsaker redan blifvit un¬
danskjuten riksdag från riksdag; men det vore ändå mera att beklaga
om icke heller vid denna riksdag något i densamma kunde åtgöras. Jag
för min del anser, att, då Kammaren vid ett föregående tillfälle åter¬
remitterat ett utlåtande öfver en af Herr Westerdal i ungefärligen ena¬
handa syfte som denna afgifven motion, Kammaren handlade endast konse¬
qvent, om den nu till Utskottet återvisade äfven detta utlåtande, hvari¬
genom på samma gång en mera allvarlig meningsyttring lemnades från
Kammaren, att den anser något i saken nödvändigt böra göras och det
så fort som möjligt.
Jag yrkar återremiss.
Öfverläggningen förklarades slutad. Efter det att Herr Talmannen
upptagit de gjorda yrkandena och i enlighet med desamma framställt
propositioner på såväl bifall som återremiss, blef Utskottets hemställan af
Kammaren bifallen.
§ 8.
Efter föredragning dernäst af Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, i an¬
ledning af väckt motion om ändring i gällande skiftesstadga, blef samma
utlåtande bifallet.
§ 9.
Förekom till behandling Lag-Utskottets utlåtande N:o 21, i anledning
af väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser rörande exekutiv för¬
säljning af fast egendom.
Ordet begärdes af
Herr Carl Anders Larsson, som anförde: Herr Talman! Då
icke heller jag vill låta min motion i tysthet begrafvas, beder jag att få
erinra, hurusom denna fråga blifvit undanskjuten allt sedan 1860 års riks¬
dag, då den först väcktes. Utskottet säger i sin egen motivering: “Bristerna i
våra utsöknings- och inteckningslagar hafva länge varit öfverklagade, och
befogenheten af denna klagan har äfven visat sig genom osäkerhet i lag¬
tillämpningen,
497
Ueii 17 April.
lämpnmgen, särdeles i de delar om hvilka förevarande motion handlar.
Olägenheterna häraf äro så störa, att en snar rättelse är högst behöflig.
Emellertid må erinias, att .Rikets Ständer genom särskilda underdåniga
skrivelser den 11 Augusti och den 26 Oktober 1860 hos Kongl. Maj:t
gjort framställningar om åtgärders vidtagande för dessa lagars omarbet-
mng“ Och det är på grund af att vi i 18 år fått vänta på ett förslag
iråii Kongl. Maj:t, som Utskottet konnnit till det resultat, att min motion
icke måtte till vidare åtgärd föranleda. Det är verkligen beklagligt, att
denna lagförändring, som jag anser vara af stort behof påkallad — och
hvilket äfven Utskottet erkänner — icke kunnat försiggå på en tid af 13
åi; men ändå mer att beklaga är, att man ännu i denna stund icke sett
ett. spår af tillmötesgående från regeringens sida i detta afseende. - Min
afsigt är nu icke att yrka bifall till motionen, utan endast att reservera
mig mot regeringens förfarande att, beträffande en så vigtig lagfråga, i
hela 13 år låta oss vänta på ett förslag i af Riksdagen en gång angifvet
syfte. Jag hoppas dock att frågan en gång slutligen skall vinna en lyck¬
lig lösning.
Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Herr I almannen tillkännagaf att, enligt ett från vederbörande stations-
befälhafvare honom tillhandakommet meddelande, uppvisning med Kongl.
Skärgårdsartilleriets exercisskolas öfverkorporals- korporal- och rekryt-
afdelningar komme att ega rum i exercishuset å Skeppsholmen Lördagen
den 19 dennes kl. ’/210 f. m., samt att tillträde till denna uppvisning
stode Öppet för dem af Riksdagens Herrar ledamöter, som önskade den¬
samma bevista.
§ 11.
Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 8 (i samlingen N:o.22), angående väckt förslag om underdånig skrif¬
velse till Kongl. Maj:t i fråga om indragning af Kongl. Krigshofrätten
m. m.
Herr Linné yttrade: Vid det förhållande, att Kongl. Maj:t genom
en så nyligen utfärdad förordning som den af den 11 Juni 1868 visat sig
betrakta Krigshofrättens bibehållande såsom nödvändigt, och att Krigs-
hofrättens uppgift äfven förordats af de komiterade, som haft i uppdrag
granskningen af de krigslagar, som af Kongl. Maj:t till efterlefnad blifvit
anbefallda; då 1869 års Riksdags begge Kammare utan votering uttalat
sin mening för Krigshofrättens bibehållande, samt då vidare denna Riksdag
redan afslagit en motion om densammas indragning och väl icke kan vilja
efter så kort tids mellanrum i samma sak nu fatta ett annat beslut, så
vågar jag, ej mindre på dessa grunder än äfven på de af Grefve Björn¬
stjerna anförda korta och tydliga samt enligt min åsigt riktiga skäl, hem-
Riksd. hot. 1873. 2 Åfd. 3 Band. 32
498
Den 17 April.
ställa, att Riksdagen, med afslag å Utskottets betänkande, måtte lemna
Hen’ Gummessons motion utan afseende.
Herr Friherre af Schmidt: Herr Talman, mine Herrar! Äfven
jag anhåller om afslag å föreliggande betänkande, stödjande mig dervid
hufvudsakligen på de af reservanten framlagda skälen, af hvilka jag sär¬
skilt fäster mig vid det, att krigsrätterna äro nödvändiga för discipli¬
nens upprätthållande. Ju mindre sådana mål förekomma inom krigs¬
makten, som behöfva dragas inför krigsrätt, desto bättre är det naturligt¬
vis. Men osäkert kan vara, huruvida icke möjligen dessa mål skulle komma
att ökas om krigsrätterna borttoges, en åtgärd, som dessutom uppen¬
barligen skulle leda både till större kostnad och tidsutdrägt ej mindre för
den anklagade, än äfven för åklagaren, i följd deraf att målen måste
dragas inför civil domstol.
Jag yrkar fortfarande afslag.
Herr Gummi!us: Då denna fråga förra gången förevar inom Andra
Kammaren, anfördes sannolikt från båda sidor de skäl, som egentligen
kunde vara att framställa i den ena eller andra riktningen. Jag har heller
icke något att tillägga i detta afseende, men beder att få fästa den förste
ärade talarens uppmärksamhet derpå, att under det han erinrade om åt¬
skilliga förhållanden, af hvilka han drog ut den konseqvens, att han ville
afslå Utskottets hemställan, han alldeles glömde bort det förhållande, som
ligger närmast att draga konseqvensen ur, nemligen denna Kammares be¬
slut för några dagar sedan att återremittera det förevarande ärendet just
i den syftning Utskottet nu ånyo framställt detsamma, Jag kan knappast
undertrycka min förvåning deröfver, att sedan denna sak vid ett föregå¬
ende sammanträde blifvit af Kammaren så behandlad, det ens kan ifråga¬
komma att nu framställa ett yrkande i motsats mot Kammarens då ut¬
talade mening. Jag yrkar bifall till utlåtandet.
Herr Helander: Då jag icke anser det lämpligt att åter upplifva
den diskussion, som förut egt ram i frågan, vill jag inskränka mig till
att åberopa hvad jag förra gängen yttrade, samt på samma gång förklara
att jag till alla delar instämmer med reservanterne. Jag förstår mycket
väl att Kammarens majoritet sedan förra tillfället, då frågan återremitte¬
rades, nu kommer att bifalla det föredragna utlåtandet. Men som jag
finner både motionen och utlåtandet vara af ganska vidunderlig beskaffen¬
het, anser jag det vara angeläget att icke blifva räknad till denna ma¬
joritet, och anhåller derföre, under uttalande för öfrigt af den förhoppning
att saken icke slutligen skall vinna framgång, om afslag å utlåtandet.
Herr Gummesson: Herr Talman, mine Herrar! Jag beder att få
upptaga en del af reservantens anmärkningar vid denna sak. Han har så¬
som skäl för krigsrätternas bibehållande anfört, att de skulle för staten
vara ekonomiskt nyttiga. Jag tror det icke och vill i detta afseende på¬
peka, hurusom vi nu hafva 44 aflönade auditörer, hvilka icke kunna sägas
hafva någon synnerlig stor sysselsättning. Vidare beder jag få fästa upp¬
märksamheten derpå, att de flesta brott begås i de städer, der garniso¬
Den 17 April.
499
ner äro förlagda, men att der redan tinnes atlönade domstolar, som kunde
handlägga dessa mål; hvadan krigsrätternas indragning enligt min tanke
ovilkorligen måste leda till besparing. Vidare säges, att krigsrätterna
skulle vara för de anklagade fördelaktiga, emedan målen der företagas
genast och afgöras utan tidsutdrägt. Men hvarföre målen icke kunde afgöras
lika fort vid rådstufvu-rätterna som vid krigsrätterna, kan jag icke fatta.
Äfven yttras att krigsrätterna skulle vara för de häktade fördelaktiga
ur den synpunkt, att de slippa att på fångkärra transporteras kring lan¬
det. Men är det någon som begått ett så groft brott, att han måste häk¬
tas, så är det heller ingen synd om honom. Vidare talas det om discipli¬
nens upprätthållande, och att snabb rättvisa i dylika fall är en hufvudsak.
Jag hyser mina farhågor i afseende på denna snabba rättvisa, eller, med
andra ord, jag verkligen betviflar att det blir rättvisa som skipas, då de
dömande befinna sig uti ett upprördt tillstånd, såsom fallet ofta måste
vara vid krigsrätterna. I 1865 års Riksdags underdåniga skrifvelse fram¬
hölls också just tvifvel om denna snabba rättvisa.
Reservanten säger också, att det straff som följer omedelbart på brottet,
har en moralisk inverkan. Jag vet icke huru han tänkt sig att detta straff
skulle kunna hafva en moralisk inverkan på truppen, sedan numera spö-
och prygelstraffen äro afskafiade. Skulle nu en karl dömas till några års
fästning, så kan väl detta icke verka på den öfriga truppen, med mindre
afsigten vore att densamma skulle följa med på fästningen och se huru
det gick till der. Slutligen säger man, att krigsrätterna ingå i alla andra
länders lagskipning. Jag vet icke huru dermed förhåller sig, men äfven om
så är fallet, så tror jag icke att Sverige i detta afseende behöfver likna
andra länder, som kanske tagit mönster af Preussen, der folket är tryckt
under ett despotiskt sabelvälde. Men äfven Preussen får nog i sinom tid
ändra sin lagstiftning i detta afseende.
Jag yrkar bifall till utlåtandet.
Herr Grefve Björnstjerna: Herr Talman, mine Herrar! Lika med
Herr Gumaelius anser jag den föregående diskussionen i denna fråga vara
så uttömmande, att jag kan fatta mig ganska kort. Några ord måste jag
likväl yttra. Utskottet stödjer sin hemställan egentligen på följande ord:
“i samma män landets försvar på ett mera folkligt, sätt anordnas, militär¬
lagstiftningen äfven borde blifva mera medborgerlig, samt att en domstol,
som ställer en klass af medborgare utom det öfriga samhället, icke kan
i princip godkännasHvad beträffar sist berörda antydan, tog jag mig
friheten förra gången denna fråga förevar i Kammaren erinra, att krigs-
domstolar här icke längre äro att betrakta som undantags-domstolar, sedan
numera allmän värnepligt blifvit i vårt land införd och i följd deraf en
hvar vapenför svensk under viss tid står under krigslagarne. Ingen af
Kammarens ledamöter upptog då till besvarande detta mitt skäl, jag tror
icke heller att det kan vederläggas. Krigshofrätt och krigsrätter äro
således icke undantag utan för alla gemensamma domstolar, ehuru de en¬
dast behandla ett visst slag af förbrytelser.
Hvad Utskottet menar med mera medborgerlig militärlagstiftning kan jag
deremot icke rätt fatta, öfvertygad som jag är att Utskottet äfven för sin
del önskar bibehålla särskilda krigslagar. Det torde icke heller kunna
500
Den 1 7 April.
falla någon in att förorda det eu soldat skulle kunna svara sitt befäl
eller till och med handgripligen förgå sig mot detsamma med samma ringa
påföljd, som om ett dylikt fall egde rum emellan tvänne civila personer.
Om Herrarne vilja kasta en blick på andra länders militärlagstiftning,
skolen I snart finna, att icke något annat land har så milda krigslagar
som vi. I intet annat land finnes, såsom här, trenne instanser för militär¬
förbrytelser. I Frankrike, Tyskland samt de flesta andra länder finnas
blott tvänne instanser, krigsrätt och kassations-domstol. I England och
Amerika, hvilket sistnämnda land, med undantag af några få smärre för¬
ändringar, har samma krigslagstiftning som England — eu qvarlefva från
gamla tider då de båda länderna voro förenade ■— finnes blott krigsrätt
utan någon som helst appell från dess dom. De engelska krigsrätterna
äro af trenne slag. Den för svårare förbrytelser afsedda eller general¬
krigsrätten eger att ådöma både dödsstraff och deportation på lifstid
detta såväl för officerare som för menige man. Från dess domslut finnes,
såsom sagdt, ingen appell; intet annat än drottningens nåd kan fria der¬
ifrån. Mindre förbrytelser dömas af distrikts- eller regements-krigsrätt,
livilka båda ega att fälla till och med till deportation.
Jag vill dock icke framdraga länder, hvilka Herrarne möjligen kunna
säga äro kända för stränga lagar, jag vänder mig då till Schweitz. Som
bekant finns det icke någon europeisk stat med en så löslig militärorga¬
nisation som detta land. Hvad finna vi då der? Jo, två krigs-domstolar,
krigsrätt och kassations-domstol. Krigsrätten består uteslutande af
militärer, nemligen eu öfverdomare af minst majors grad, två underdomare
af kaptens grad samt åtta jurymän, deraf fyra subalternofficerare, två un¬
derofficerare och två soldater. Från denna domstol skall, till och med i
fråga om dödsstraff, inom 48 timmar appelleras till kassations-domstolen.
Sker ej sådan appell, har domen vunnit laga kraft. Huru är då kassa¬
tions-domstolen sammansatt? Jo, af fem militära ledamöter, inga civila.
Hvilken skilnad mot i Sverige, der civila ledamöter sitta i såväl krigs¬
rätt som Krigshofrätt och der målen slutligen kunna dragas inför Högsta
Domstolen, der det öfvervägande antalet ledamöter äro civila. I Schweitz
deremot är det blott militärer, som i sista hand afgöra från det simpla
fängelsestraffet ända till dödsstraffet. Orsaken till denna stränghet i krigs-
lagstiftningen, som man öfverallt återfinner, är den, att hvarje land nog¬
samt insett, att disciplinens upprätthållande är det första och grund-vilkoret
för all arméorganisation. Låter man disciplinen slappas, kommer man slut¬
ligen till samma tillstånd, som för närvarande eger rum i Spanien, der,
såsom vi nyligen sett ett telegram till Madrid tillkännager att “i Estrema-
dura allmän egendomsfördelning gått för sig i största lugn“. Revolutioner
och rättslöshet, det är följden när ett land låter disciplinen i krigshären
förfalla.
Hvad nu Krigshofrättens borttagande angår, förklarade jag förra
gången, att jag för min del icke fann någon egentlig olägenhet deraf, un¬
der förutsättning likväl att alla militära mål blefve behandlade af en enda
Hofrätt, t. ex. Svea Hofrätt, som då finge adjungera militära leda¬
möter. Men äfven detta medför den obestridliga olägenhet, att målen
långsammare afgöras .....- då naturligtvis en domstol, hvilken, såsom Krigs-
hofrätten, har endast militära mål att pröfva, hastigare kan afgöra dem
Den 17 April.
501
än en domstol, som nar en mängd andra saker att samtidigt bedöma —
att de militära ledamöterne utgöra flertalet i Krigshofrätten skadar ej,
så snart appell derifrån kan ske till Högsta Domstolen. Någon nämnvärd
fördel af Krigshofrättens indragning kan jgjfc således icke finna, och då
jag i allmänhet icke gillar förändringar endast för förändringens skull,
anser jag att Krigshofrätten bör qvarstå.
Jag anhåller nu att få yttra några ord till svar på den siste talarens
anförande. Han ansåg, att reservanterne hade haft orätt, då de sagt, att
krigsrätterna äro för staten ekonomiskt nyttiga. De flesta mål, som före¬
komma vid krigsrätterna — ja, jag vågar påstå, nio af tio •— äro s. k.
undersökningsmål. Eu liten kronopersedel blir skadad, kronan skall hafva
ersättning derför. Herr Gummesson anser, att dylika frågor mycket väl
kunna afdömas vid städernas rådstufvurätter, emedan dessa mål hufvud¬
sakligen förekomma, der garnisoner äro förlagda. Jag ber att få upplysa
Herr Gummesson, att flertalet af dessa undersökningsmål förekomma oj
vid de värfvade regementenas utan vid de indelta samt beväringens mö¬
tesplatser. Tillåten mig taga ett så simpelt exempel som frågan om er¬
sättning för ett par sönderrifna byxor eller en skadad kapott. Sådana
mål förekomma ofta, de afgöras nu på en gång inom några minuter
af krigsrätt vid slutet af mötet. Enligt Herr Gummessons mening skulle
dessa af mig nu nämnda underplagg i stället skickas till häradsrätten,
beväringsynglingen skulle der inställas, vittnen ditkallas, befäl för kronans
räkning ditbeordras, allt med rättighet till kostnadsersättning eller
dagtraktamente. Kan det verkligen vara skäl att ställa till ett sådant
bråk och så stor utgift, då saken på ett så enkelt sätt som nu kan af¬
göras? Samme talare yrkar auditörernas indragande. Ja! detta hafva också
reservanterne antydt, Riksdagen har redan förut uttalat sin mening derom.
Då dessutom bekant är att Kong! Maj:t redan tagit denna fråga i öfvervägande,
är jag öfvertygad att ett blifvande arméorganisationsförslag kommer att
innehålla framställning om auditör- och regementsskrifvarebefattningarnas
sammanslagning. Antalet embetsmän minskas sålunda, utan att krigsrätterna
derföre gå i mistning af ett, juridiskt biträde. Frågan rör derföre icke krigs¬
rätternas sammansättning. Att reservanterne haft goda skäl för sitt yttrande,
att krigsrätternas bibehållande är af ekonomisk fördel för staten tror jag
mig nu hafva visat; att det jemväl måste vara en vinst för den anklagade
att få sin sak snart afgjord, torde, icke kunna bestridas.
Den ärade representanten från Blekinge har sagt, att det endast är
för brott af svårare beskaffenhet som personer arresteras. Jag vill upp¬
lysa honom derom, att t. ex. för olofligt afvikande andra gången skall
karlen inställas för krigsrätt. Brottet kan väl i och för sig, under freds¬
tid, anses vara. mindre svårt; men häktad blir karlen i alla fall. Eger
nu eu dylik eller likartad förseelse, som gör häktande nödvändigt, rum
på mötesplatsen, afgöres saken nu utan omgång. Efter Herr Gummessons
åsigt deremot skall den anklagade först transporteras till länsfängelset och
derifrån fram och åter till häradsrätten när denna sammanträder. Hvil-
ketdera sättet, det nuvarande eller det föreslagna, är fördelaktigare såväl
för det allmänna som för den anklagade, derom torde någon tvekan icke
behöfva uppstå. Reservanternes åsigt äfven i denna del kan jag således
icke finna vara vederlagd.
502
Den 17 April.
Herr Gummesson har vidare sagt, att krigsrättens ledamöter äro i
“upprördt tillstånd", då de pröfva de respektive målen. Hvarifrån lian
fått detta antagande kan jag icke fatta. Icke är det de personer, som
arrestera, hvilka sitta i krigsrätten. Kändt är ju att ingen som på minsta
sätt anses invecklad i det förekommande målet, får sitta som domare.
Härmed är så noga, att passevolantörer icke deltaga i behandling af mål
rörande deras egen trupp. Det är således omöjligt att krigsrättsledamö-
terna kunna hafva det ringaste enskilda intresse vid målets bedömande,
jag måste derföre anse, att hvad Herr Gummesson derom nämnt härrör
endast från ren fantasi.
Slutligen har samme ärade talare nämnt något om sabelväldet i Preussen,
och att vi svenskar icke borde underkasta oss något dylikt; äfven detta
torde tillhöra de fria fantasierna. Jag tog mig nyss friheten andraga,
hurudan lagstiftningen på detta område är i de mig veterligen friaste
länder i verlden, Amerika och Schweitz. Då man jemför denna med vår,
visar sig tydligt huru milda våra krigslagar äro mot andra folks, huru
betryggande just mot det omtalade sabelväldet. Jag kan derför heller icke
utleta orsaken, hvarför vi skulle frångå deuna lagstiftning för att antaga
något, som, enligt min åsigt, måste vara för disciplinen, för den anklagade
och för staten ofördelaktigt. Jag yrkar bifall till min reservation.
Herr Anders Johansson: Herr Talman! Jag hyser visserligen
icke så särdeles stor förhoppning om framgång af Utskottets nu ifråga¬
varande skrifvelseförslag, i synnerhet sedan Utskottets Herr ordförande mot
detsamma afgifvit reservation, hvilken han nu vidare utvecklat. Men då
jag inom Utskottet deltagit i det slut, hvartill det kommit, och icke biträdt
ordförandens reservation, beder jag att med några ord få redogöra för
skälen dertill. Reservanten anför, att 1869 års Stats-Utskott afstyrkt en väckt
motion om Krigshofrättens indragning i följande ordalag: “Då Kongl.
Maj:t, ined begagnande åt den honom i ty fall tillkommande lagstiftnings¬
rätt, pröfvat Krigisk ofri* iton böra bibehållas, kan Utskottet icke till motio¬
närens framställning tillstyrka bifall", samt att Riksdagen godkände detta
afstyrkande. Men då det måhända kan vara af intresse att höra hvad
Utskottet vidare säger i ämnet, har jag tagit reda på berörda Stats-Ut-
skottets yttrande, hvilket förekommer i dess utlåtande vid nyssnämnda
riksdag i fråga om reglering af utgifterna under Andra hufvudtiteln.
Sedan nemligen Stats-Utskottet, redogjort först för tvänne af Herrar P.
Petersson och Jöns Pehrsson väckta motioner om Krigshofrättens indrag¬
ning samt vidare för de åtgärder som vidtagits i anledning af en år 1857
af Rikets Ständer i samma syfte gjord framställning och kommit till det
slut som reservanten anfört, så fortsätter Utskottet: "men om ock Ut¬
skottet. således icke kunnat föreslå Riksdagen att nu vidtaga någon åtgärd
för Krigshofrättens indragning, har det likväl synts Utskottet mindre lämp¬
ligt, att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, under nuvarande tidpunkt fast¬
ställa förhöjda löner för de vid detta embetsverk anställda personer.
Genom den slutliga lösning, som den på statsmakternas pröfning beroende
frågan om försvarsväsendets ordnande må erhålla, kan nemligen den sär¬
skilda domstolsinrättningen för krigsmakten i fredstid, så vid hvad angår
underdomstolarne som öfverdomstolen, komma att finnas obehöflig och
503
Den 17 April.
olämplig, helst den förestående förändringen i häradsrätternas organisation
möjligen skall undanrödja flera af de förhållanden som anses utgöra
hinder för krigsmålens hänvisande till de allmänna domstolarne . Häråt
vill synas, att 1869 års Riksdag ogillat den gjorda framställningen om
Krigshofrättens indragning, icke derföre att den ansåg densamma hora
bibehållas, utan derföre att den ej fann lämpligt att genom en anslags-
vägran tvinga Kongl. Makt att upphäfva en förordning angående Krigs-
hofrätten, som helt kort förut blifvit utfärdad. Jag kan således icke finna
annat än, att detta 1869 års Stats-Utskotts betänkande mera ar att be¬
trakta såsom ett uppslag till en sådan underdånig skrifvelse som det
Tillfälliga Utskottet nu föreslagit, än såsom ett motiv mot densamma.
Vidare har reservanten anfört: ., e 0. ,
“Vid innevarande riksdag har en dylik motion redan blifvit åt btats-
Utskottet på följande sätt besvarad: “Då denna fråga så nyligen vant
föremål för Riksdagens pröfning, tillåter sig Utskottet, med hänvisning till
hvad 1869 i ämnet förekommit, hemställa att Herr C. 1. Bengtssons före¬
varande motion icke må af Riksdagen bifallas".
“Denna Utskottets hemställan, i betänkandet N:o 4, ar redan af båda
Kamrarne utan votering godkänd. Att Riksdagen nu, några veckor sednare,
skulle i underdånig skrifvelse förorda hvad den nyss förut sjelf afsla„it,
förefaller mig innebära en brist på följdriktighet, hvartill jag icke tror
att representationen bör göra sig skyldig".
Ja om Utskottet hade förordat samma förslag, som Riksdagen knut
afsked då vore ett bifall dertill icke blott brist på konseqvens, utan
rent lf grundlagsvidrigt. Men så är likväl icke förhållandet. Betraktar
man skilnaden emellan Herr Bengtssons motion att Riksdagen måtte'de¬
finitivt besluta Krigshofrättens indragning, och den af Utskottet foieslagna
underdåniga skrifvelsen, samt utgår från den af 1869 års Riksdag uttalade
grundsatsen, så tror jag att det är fullkomligt foijdnktigt, att Riksdagen,
som förut afslagit Herr Bengtssons motion om Krigshofrättens indrag¬
ning, nu bifaller hvad det Tillfälliga Utskottet föreslagit. ,
b Hvad åter krigsrätterna angår, så bekänner jag att jag ar mera tvek¬
sam om lämpligheten af deras indragning an om Krigshofrättens. Men
med anledning af hvad här förut i dag förekommit och som yttrats i
Kammaren vid frågans återremiss, äfvensom af de skal som i ofngt blifvit
anförda i Utskottets motivering, så vill jag för min del icke motsätta m g
det förslag, hvartill Utskottet kommit äfven med afseende på krigsrätterna,
och vågar jag derföre anhålla om bifall till utlåtandet.
Herr Olof Nilsson: Jag tror att krigsrätterna lika väl som de
gamla lagmansrätterna utan olägenhet kunna indragas; och tacksam för
den hemställan Utskottet gjort, anhåller jag att Kammaren matte bifalla
densamma.
Herr Carl Ifvarsson: Herr Talman! Det är icke ovanligt att då
fråga är om afskaffande af gamla institutioner de må nu vara a vi¬
ken beskaffenhet som helst, betänkligheter alltid uppstå. Och det för¬
undrar mig derföre icke heller, att äfven nu så ar fallet. Detsamma har
504
Oen 17 April.
alltid förhållandet varit, då det gällt förändringar i andra lagar Vi
wT ”åtfr T" förutsPådde i händelse husaga, bort¬
åt gffen "i3? T det gällde att fritaga spö- och prygel-
nfiera<ärS»'°^adt d.essa verkligen försiggått, hafva likväl
»tf L?Jd olagenheter deraf icke försports. Man har här talat om
Rlrnllo t att61n*af • b°rtiagaude kunde föranleda att i Sverige möjligen
SnaniermMen T T+™ bekla§liga förhållande som nu egen rum
folket är Rå f n6 V1 h,a ,va det rfögaste skal att antaga, att svenska
Itoricke In .it3fradt.ocb badet för oordningar som det spanska? Jag
däst St 1 1 urf atl°tn PS är behörig- Man bar sagt att om en-
genast anhtasbmer skadade’ så måste för närvarande krigsrätten
till den' +’ om, kngsratterria upphöra, man nödgas vånda sig
tvlt icke nnn fs°mstolen } denna vigtiga sak. Jag föreställe? mig, att om
nå"on f f "'"i Pä de Skadade byxorna> så blir heller icke
itgald frJn. domstolens sida behöflig. Tv uppstår fråga om ålig-
Sm än 8Sky iC Jg? att,®"ätta skadan- så har man val icke annat att
möi 1 io-tvir hi;f*dga ka.r eu: du betala? nekar han dertill, då kan det
inträffar ,1.3 w 611 d°mstolsfråga, Men den kan anstå till närmaste ting
fräna ^ ' ,^ e' Oobg4 mitt förmenande, endast utgör en vanlig tviste-
haktaR nåväf aåster I 0m ett brott’ för hvilket den tilltalade bör
i™1’ „dä .ska11 han väl > alla händelser häktas ändå, krigsrätt
i p s, ? er lc^e> och då kan han gerna inställas inför vanlig dom-
nå tiden SnSkllnaden Sy,nef. mig ligga deri, att det kan draga längre ut
ntRä-ttn; ?+” I0?16,’1 Siutllgen falleri detta dock endast under den för-
utsauning a ut \årt domstolsväsende icke blir ordnadt på bättre sätt än
donnaTJt °Ch W en,del annu är' Men vi hafva Ju redan inträdt på
„ a a pnom ny]igen gjorda bestämmelser derom, att underdomsto-
i“J mndet under vissa vilkor oftare skola sammanträda, och då är,
olägenhet ^fhjelpt*1™^1111^611 ^ ^ Dya föreskrifterna derom inträda, denna
mnnÄVad,åte» ,angår att herrar jurister skulle få sig anförtrodt bedö-
trnr in i t & gorandef af krigsmål, så ser jag deri ingen fara, tvärtom
rZ nf V°re ,ganska edligt att målen blefve pröfvade af personer,
i milffåwT -gång d<3c Tal antagas hafva tillräckliga insigter jemväl
militarlagshftnmgeu, i följd af att de stå utom facket måste se frågorna
r:\ par fkt an det kan vara möjligt för dem som tillhöra detsamma.
In* n 7,ledeS lck® Se annrt an en vinst af att dessa särskilda krigs-
rattei borttagas. Då dertill kommer, att det i allmänhet bör vara en
■ _..Van lnorn samhället att afskaffa alla undantagsdomstolar, så måste
H pn oss äfven i denna, fråga. Och jag har all anledning antaga,
n VcSe 1 detta syfte till Kongl. Maj:t, isynnerhet sedan flera
\ son? 01u^ motsatt sig detsamma, nu börjat gifva med sig i detta
hänseende, icke skall vara förgäfves. Under alla dessa omständigheter
änser. jag s ca, forefinnas att bifalla utlåtandet, hvarom jag äfven'tager
mig friheten framställa yrkande.
+ ni ..^err.pyb^mas: Herr Talman, mine Herrar! Jag får för det första
i annagi va, att jag instämmer med Herr Grefve Björnstjerna såväl i
hans reservation som i hvad han nyss anförde. Jag skall blott tillägga
Den IT April.
505
några ord. I alla arméer har man krigslagstiftning och krigslagskipning,
så att öfverallt i hela verlden har man antagit såsom grundsats, der man
har krigslagstiftning, der bör man äfven hafva krigsdomstolar för att
tillämpa krigslagarne. Detta borde hafva föranledt Utskottets majoritet
att något betänka sig i ämnet och icke taga saken så lätt som den nu
gjort. Om man ser närmare på saken, så grundar sig detta förhållande
derpå att freden är rena motsatsen mot kriget, och att arméorganisationen
icke ingår i de fredliga institutionerna utan står derutanför.
Från de gamle romarne, som förstodo både juridik och krig, har man
en gammal grundsats att lagarne tiga under vapnen, d. v. s. den bor¬
gerliga lagen; romarne förstodo, som jag sade, både juridiken och kriget
och hafva varit de nyare folkens läromästare i beggedera. Detta för¬
tjena! uppmärksamhet. Kriget är ett undantagsförhållande, eu olycka, och
är således raka motsatsen mot freden; denna krigets karakter och natur
åter inverkar på riktningen af de militära institutionerna till den grad,
att så länge man måste befara ett krig och för dess afvärjande hafva en
armé, så länge måste man för den beväpnade styrkan hafva en särskild
lagstiftning och lagskipning. På annat sätt har icke den nuvarande lag¬
stiftningen uppkommit. Man behöfver blott kasta en blick på våra krigs¬
lagar, som dock äro de mildaste i Europa, för att se att de äro åt helt
annan karakter än den borgerliga lagen. Ingen lärer vilja sätta in krigs¬
lagarne såsom en särskild balk i den allmänna lagen. Kriget är, såsom
jag sade, motsatsen mot freden, och när faran för eu sådan olycka som
ett krig förefinnes, så är det nödvändigt att uppehålla de militäriska in¬
stitutionerna på krigisk botten. Den allmänna värnepligten, som i all sin
utsträckning blifvit i Sverige antagen, kan icke innebära att den krigiska
institutionen, derföre att den blifvit utsträckt till alla medborgare, skall
blifva fredlig; den bar blifvit grundad på en vidsträcktare, fastare, mera
medborgerlig basis, men denna förändring innebär icke, att den mili¬
täriska andan skall undergräfvas utan tvärtom att arméens krigsduglighet
skall upprätthållas. Men på den bana, hvarigenom arméen undergräfves,
tager man första steget, om man upphäfver våra nu befintliga krigsdom¬
stolar. Detta är alldeles tydligt om man ser omkring sig i Europa; och
i det land, hvarom Herr Grefve Björnstjerna talade, nemligen om Schweitz,
skulle väl ett sådant upphäfvande af krigsdomstolarne hafva egt rum, om
man nemligen funnit att detsamma låtit sig göra.
Utskottets majoritet har, enligt min åsigt, sett saken alltför fredligt;
och detta är icke så underligt i land der man glömt hvad kriget är. Jag
kan icke godkänna dess åsigt, utan yrkar utslag å dess förslag samt bifall
till Herr Grefve Björnstjernas reservation.
Herr Anders Petter Andersson: Emedan jag varit ledamot af
det Utskott, hvilket behandlat frågan, och deltagit i dess beslut, men
icke förut yttrat mig under öfverläggningen, vill jag göra det nu. Jag
instämmer fullkomligt i motionärens åsigt att indragning af Krigshof-
rätten och öfriga krigsdomstolar kan och bör ega rum. Det skulle göra
Herrar militärer synnerligen godt, om de finge gå till de vanliga dom-
stolarne. Jag vet icke huru de behandla manskapet, när de äro på
mötesplatserna, men annars kunna de nog trakassera både rust- och
506
Den 17 April
rotehållare samt plåga sina underlydande. Så vet jag t. ex. i min hem¬
ort, att flere rotehållare blifvit kallade till en underofficer vid kompaniet,
för att uppvisa rekryter, och när de inställde sig i underofficerens bostad
fingo de derstädes vänta från kl. 9 på morgonen till kl. 6 på eftermid¬
dagen, derföre att underofficern hade behagat resa bort. Jag skulle
kunna omtala ännu flera exempel som kunde uppföras på deras merit¬
lista. För flera år sedan träffade en underofficer en soldat på Eskils¬
tuna torg och tvang honom der att i 25 graders kyla stå öfver ’/2 tim¬
mes tid med mössan i handen. Nog kan det vara nyttigt, att soldateme
lära sig att visa aktning för sina förmän, men detta var ändock för
mycket begärdt. Såsom jag sade, vet jag icke huru de bete sig på sina
mötesplatser, men der hafva de frihet att göra hvad de vilja, ty de äro
der sina egna domare. Derföre vill jag för min del hafva bort krigs-
domstolarne och yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.
Herr Friherre af Schmidt: De klagomål, som nyss på ett så
ogrannlaga sätt blifvit af eu representant från Södermanland framlagda,
kunna icke af mig med tystnad förbigås. Jag får tillkännagifva, att det
är med största förvåning, som jag flnuer så ringa takt hos en represen¬
tant, att han vill i Kammaren framkomma med sådana småsaker som
dem han nyss omtalade. Rätta stället för en rotehållare eller en soldat
att framkomma med klagomål mot befäl eller underbefäl är för en
rotehållare att vända sig till Konungens Befallningshafvande i länet, som
är skyldig att träda emellan, om skäl dertill finnes, och för en soldat,
antingen vid generalmönstringar eller att göra anmälan hos sitt befäl.
Jag frågar om sådant skett, om klagomål blifvit framställda af någon
annan än representanten i min närhet? Jag frågar om sådana beskyll¬
ningar mot undei-befälet blifvit af någon annan än honom framkastade?
Han har icke varit med vid generalmönstringarne, såsom han sjelf med-
gaf; hade han varit närvarande då, så hade han fått höra att intet
enda klagomål blef åtminstone vid den sista generalmönstringen fram-
stäldt, hvarken af soldater eller rotehållare. Jag måste såsom chef för
det regemente, som i nämnde representants hemort är förlagdt, på det
kraftigaste tillbakavisa de beskyllningar, som nämnde representant så
oförsynt framkastat och vitsorda, att så vidt mig är bekant, ett särdeles
godt förhållande råder emellan befäl och gemenskap äfvensom emellan
befälet och rotehållarne.
Herr Grefve Björnstjerna: Till fullständigande af hvad Friherre
åt Schmidt nyss yttrade, ber jag att få anföra några ord. Om äfven
den anmärkning, som den representant från Södermanland, hvilken nyss
före honom hade ordet, framställde, vore riktig, kan jag dock icke finna
hvad inflytande denna anmärkning kan hafva på frågan om Krigshof-
rättens eller krigsrätternas indragning. Om en soldat får stå i 25 gra¬
ders kyla med mössan i hand för en underofficer, eller om en rotehål¬
lare får vänta från klockan 10 på morgonen till klockan 6 på aftonen
för att träffa en annan underofficer, kunna dessa händelser dock icke
betraktas som förseelser i tjensten, således icke heller utgöra föremål
507
Den 17 April.
för krigsdomstols behandling. Medan jag har ordet, anhåller jag att få
upptaga en punkt i Herr Gummesons anförande, som jag nyss glömde
att besvara. Han sade nemligen, att någon olägenhet icke skulle upp¬
komma deraf, att lagskipningen i krigsmål förlädes till de vanliga dom-
stolarne och om sålunda i många fall domens afkunnande blefve för¬
dröjd, då enligt hans åsigt det vore af ringa vigt om straffet följde
hastigt på brottet eller icke. Eu sådan tankegång kan jag icke fatta.
Skall det icke vara af större betydelse för disciplinens bevarande, om en
person, som begått t. ex. subordinationsbrott, blir inom 48 timmar och
således medan saken är i friskt minne dömd till liera månaders fängelse,
än om undersökningen dragés ut på tiden. Jo säkerligen! Om den an¬
klagade länge får sitta som ransakningsfånge, får flera gånger fara
fram och tillbaka på fångkärran mellan häktet och domstolen, kan det
lätt hända, att man glömmer brottet, men deremot tycker det vara synd
om den brottslige. Hvad beträffar representantens från Halland yttrande
derom, att man väl kunde undvika krigsrätter för undersökning om ska¬
dade munderingspersedlar och helt simpelt afskaffa dessa, vill jag fästa
hans uppmärksamhet derpå, att detta icke låter sig göra; det är här
icke fråga om afskrifning, utan om kronans rätt till ersättning lör det
förlorade. Undersökning härom måste ske, i annat fall kunde ju saklöst
halfva förrådet afskrifvas såsom förslitet. Denna undersökning sker vid
de indelta regementena uppenbarligen lättast genom krigsrätt vid mötes¬
platserna, innan regementet åtskiljts. Jag fortsätter mitt yrkande om bi¬
fall till min reservation.
Herr Carl Anders Larsson: Ja, min granne här framför mig
blef allt så snäst, att jag icke törs tala om några historier af samma
slag från min hemort, ehuru jag har liera sådana att bjuda på och der¬
ibland flera som allt äro värre, än hvad han berättade.
Jag hemställer om det icke kan vara nog, att befälet har don extra-
judiciela straffrätten att begagna, och sålunda den domsrätt militärerne
nu hafva kan utan fara läggas till de vanliga domstolarne. Svenska fol¬
ket är så lydigt, att de medel officerarne utan denna domsrätt hafva att
göra sig respekterade äro tillräckligt verksamma, utan att domsrätten bör
läggas dertill.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de meningar
som derunder blifvit framställda, gaf Herr Talmannen propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan och dels på yrkandet att, med utslag
å berörda hemställan, den i ämnet väckta motionen måtte lemnas utan
afseende. Den förra af dessa propositioner förklarade Herr Talmannen
hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Då emellertid votering be¬
gärdes, blef en omröstningsproposition af följande lydelse nu uppsatt, ju¬
sterad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 8,
5ys Den 17 April,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för¬
klarat sig lemna den i ämnet väckta motionen utan afseende.
Voteringen företogs och utföll med 74 ja mot 49 nej, i följd hvaraf
Kammaren bifallit Utskottets hemställan; kommande detta beslut, jemlikt
63 § 3 mom. Riksdags-ordningen, att genom utdrag af protokollet Med-
kammaren delgifvas.
Sedan resultatet af omröstningen för Kammaren tillkännagifvits, an¬
förde
Herr Åstrand: Jag anhåller att till protokollet få anmäla min re¬
servation mot det beslut Kammaren nu fattat.
§ 12.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 48 i anledning
åt Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag för värmelednings inrät¬
tande uti det nya posthuset i Stockholm.
§ 13.
Efter dernäst skedd föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 49,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående befrielse för
redogörare!! vid artilleriförråden å Carlstens fästning, tygskrifvare!! Carl
-Fredrik Mellbin från betalning af ett honom ådömdt ersättningsbelopp,
Herr Gall Anders Larsson: Jag vill icke motsätta mig att, så¬
som Stats-Utskottet föreslagit, den ifrågavarande Kongl. propositionen skall
bifallas och afskrifning ske af den balans, hvaruti tygskrifvaren Mellbin
råkat; men jag vill i protokollet nedlägga den anmärkning, att jag anser
oförsvarligt, att nämnde person fått under 40 års tid förvalta en befatt-
ning, der han haft förråder till värde af fiera millioner riksdaler under
sin vård, utan att någon inventering någonsin egt rum. Jag anser der¬
före att det både varit en skyldighet för Melbins förmän, som under¬
låtit att öfvervaka hans förvaltning, att ersätta hvad vid den slutliga in¬
venteringen brustit.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, bifölls Utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.
§ 14.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 50, i anledning
Den 17 April.
509
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om eftergift af ett delegarne i sterb-
huset efter båtföraren Anders Andreasson i Styrsö Tången ådömdt be¬
lopp.
S 15.
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 51, med förslag till voterings-
propositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande tvänne
punkter i Utskottets utlåtande N:o 44, angående statsbidrag till vägars
anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt vattenkommu-
nikationer, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;
och blefvo härvid de i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
af Kammaren godkända.
Sedan härefter till behandling företagits samma Utskotts memorial
N:o 52, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde hufvudtitel, godkände Kammaren jemväl de i detta memorials fyra
första punkter föreslagna omröstningspropositioner; och iades femte punk¬
ten till handlingarne.
§ 16.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 58, med för¬
slag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga be¬
slut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens femte huf¬
vudtitel.
Efter uppläsning af den i lista punkten föreslagna omröstnings-
propositionen lemnades, på begäran, ordet till
Herr Carl Anders Larsson, som yttrade: Då de i punkterna Litt. A.
och B. af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående sammanslående af sjövap-
nefs båda korpser framställda förslag äro af den beskaffenhet, att omröstning
derom icke må ega rum; då organisationsförslaget, redan blifvit af denna
Kammare afslaget samt gemensam votering derom icke kan komma i fråga,
får jag härmed yrka, att punkten måtte blifva till Utskottet återremitterad
för att Utskottet- må uppställa en voteringsproposition, så att endast an¬
slagsfrågan blir föremål för den gemensamma voteringen.
Herr Grefve Pos se: Då denna angelägenhet afhandlades i Ståts-
Utskottet, var man tveksam om rätta sättet att uppställa voteringspropo-
sitionen, men efter någon öfverläggning blef man ense derom, att man
svårligen skulle kunna handtera frågan på annat sätt, än man nu gjort.
Det är mycket riktigt, som Herr Carl Anders Larsson säger, att någon
del af Litt. A. och B innehåller organisationsfrågor och icke anslagsfrågor,
men detta får icke tillämpas på Litt. A. och B i sin helhet, ty de flesta
punkter innehålla anslagsfrågor. Hvad punkterna 1 och 2 under Litt. A i
Kongl. Maj:ts proposition beträffar, så äro de der afhandlade ämnena rena
organisationsfrågor, likväl icke sådana som äro beroende på Riksdagens
510
Den 17 April.
pröfning, utan uteslutande på Kongl. Maj:ts beslut. Om Kongl. Maj:t
vill sammanslå de båda korpserna inom sjövapnet till en enda korps, så
behöfver han dertill ej Riksdagens medgifvande. Dot behöfdes således icke
egentligen att rösta angående de frågor, som i punkterna l:o och 2:o un¬
der Lift. A. blifvit afhandlade. Men när Stats-Utskottet fann, att Första
Kammarens beslut innefattade ett sammanslående af både anslagsfrågan
och organisationsfrågorna i punkterna l:o och 2:o och då dertill kommer att
Riksdagen grundlagsenligt måste rösta om punkten 3:o, hvilken innehåller
fråga om, huruvida Kongl. Maj:t skall få använda befintliga medel till
afiöningar vid en ny Kongl. flotta, så finner man att när det blir vo¬
tering om punkten 3:o, så vore det eu formsak utan betydenhet om punk¬
terna l:o och 2:o infördes i voteringspropositionen, och man fann lättare
att, för att, om jag så må säga, komma ifrån att bryta sönder Första
Kammarens beslut, göra detta i sin helhet till ja-proposition på sätt nu
egt rum.
Punkten 3:o berättigar Kongl. Maj:t, att till den nya Kongl. flottan,
i öfverensstämmelse med en den Kongl. propositionen bifogad tabell under
N:o 6 och på sätt det är utredt, använda till en korps de medel, som nu
äro fördelade till två korpser. Om denna punkt vid gemensam votering
blir bifallen, sä betyder det intet, om det i punkterna Ro och 2:o fram¬
ställda förslaget förfaller heller icke, ty derom kan Kongl. Maj:t utan Riks¬
dagens hörande fatta beslut. Litt. A och B innehålla således delvis an¬
slagsfrågor, i hvilka Kamrarne fattat olika beslut, och derom måste så¬
ledes voteras. Det enda som kan frånskiljas voteringspropositionen utan
någon olägenhet och utan förnärmande af Första Kammarens beslut vore
punkterna l:o och 2:o under Litt. A. Skulle Kammaren finna, att någon
praktisk nytta skulle uppkomma af att återförvisa punkten Do i detta
utlåtande för att få de omtvistade delarne frånskiljda voteringspropositio¬
nen, så är sannolikt att en sammanjemkuing med Första Kammarens leda¬
möter kan ega rum, ty dessa yttrade oförbehållsamt i Utskottet, att de
icke fastade sig vid om punkterna l:ooch2:o togos med i voteringspropo¬
sitionen eller icke. Jag kan icke inse, att de, som fästat uppmärksam¬
heten på det nu omtalade förhållandet, kunna i praktiskt hänseende vinna
något på en återremiss, ty frågan huruvida sjövapnet skall bestå af en
eller två korpser är icke beroende af Kammarens votering, utan kan af
Kongl. Maj:t afgöras utan Riksdagens hörande.
Herr Carl Anders Larsson: Jag kan icke neka, att dessa punk¬
ter blifvit af Stats-Utskottet vid deras uppställande så invecklade, att det
fordras ett ordentligt studium för att reda ut dem. Då Första Kammaren
frånskiljt organisationsfrågorna från anslagsfrågorna, förefaller det mig
ganska besynnerligt, att Utskottet icke destomindre lurendrejat in dem i
voteringspropositionen och sålunda velat göra äfven dessa till föremål för
gemensam votering. Hufvudsaken är ju att få skärgårds- och stora flottan
ihopslagna igen. Detta hafva både jag och Kammarens pluralitet med mig
bekämpat, och nu vill Utskottet söka genom en öfverrumpling drifva denna
sak igenom, derigenom att det ställt densamma tillhopa med penninge-
frågan. Jag kan icke anse detta vara rätt handladt mot denna Kammare.
Hvartill skulle det leda, om man i andra frågor följde detta prejudikat?
511
Den 17 April.
Om t. ex. Kongl. i\laj:t föresloge Riksdagen förändring i beväringslagen i
syfte att få längre vapenöfningar och dertill begärde anslag, så skulle
man ju på samma sätt kunna genom att sammanställa organisations- och
anslagsfrågan vid en gemensam votering drifva igenom hela saken. Detta
kan icke vara billigt och rättvist, och jag yrkar derföre återremiss, på det
Utskottet må komma i tillfälle att på riktigare sätt uppställa voterings-
propositionen.
Herr Ola Jönsson i Kungshult: Jag vill icke begagna lika hårda
uttryck mot Stats-Utskottet som den föregående talaren, men kan dock
icke underlåta att säga, att äfven jag finner det behandlingssätt Utskottet
egnat denna fråga i högsta grad besynnerligt.
Det är likväl egentligen icke i uppställandet af votermgspropositionen
som den felaktiga behandlingen inom Utskottet uppenbarar sig, utan lig¬
ger felet egentligen i det sätt, hvarpå Utskottet i sitt betänkande N:o 7,
angående utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, afgifvit sitt ut¬
låtande. . r, , ., ,
Det hade efter min uppfattning tillkommit Utskottet vid uppgoranue
af förslag till reglering af femte hufvudtiteln att skilja emellan organisations-
och anslagsfrågorna, och detta hade, hvad särskildt rörer denna punkt,
varit så mycket lättare, som Kongl. Maj:t sjelf i sin proposition till Riks¬
dagen gjort en sådan åtskilnad. Saken hade då blilvit klar och enkel i
stället för att den nu är så invecklad. Att nu skilja de begge delarne
åt blir ganska svårt, men det torde dock icke vara omöjligt, och det är
derföre, som jag förenar mig med Herr Carl Anders Larsson i yrkande
om återremiss. Den ärade ordföranden i Stats-Utskottet yttrade visser¬
ligen, att det icke vore af någon betydelse om man voterade äfven om
den 'del af frågan som rörde organisationen, emedan detta vore en
sak som tillkomme Kongl. Maj:t ensam att afgöra. Ja, detta må vara
obestridt, men Kongl. Maj:t må då begagna denna sin rätt huru honom
för godt synes — Riksdagen tillkommer det dock icke att anställa ge¬
mensam votering om hvad som icke är föremål för gemensam votering.
Jag yrkar återremiss af punkten.
Herr Grefve Pos se: Den ärade talaren på östgötabänken, som yttrade
sig nyss, bor så långt in i landet, att han troligen icke har något begrepp
om hvad som menas med lurendrejeri, ty annars hade det varit oförsvar¬
ligt af honom att tillvita Stats-Utskottet i förevarande fall en sådan för¬
brytelse. Måhända har han dock någon föreställning derom, ty han har
äfven gjort Utskottet en annan beskyllning, nemligen att hafva velat öfver¬
rumpla Riksdagen med nu förelagda betänkande. Denna beskyllning ar
väl så obefogad som någon beskyllning kan vara. Betänkandet har varit
bordlagdt i Stats-Utskottet tre dagar och äfven här flere dagar; kan nå¬
gon öfverrumpling då sägas hafva egt rum? I allmänhet tror jag icke,
att man synnerligen mycket vinner genom att tillägga dem, som hysa olika
åsigter med en sjelf, dåliga motiv; man kan väl hafva stridiga åsigter
utan att motiven derföre behöfva vara dåliga.
Det är, synes mig, tydligt att tredje punkten i Kongl. Maj:ts propo¬
sition är af beskaffenhet att derom måste voteras, och jag tror för min
512
Ilen 17 April.
del att, när man voterar derom, man då äfven i sjelfva verket voterar om
det vasendtliga eller om sammanslagningen af de båda vapnen d. v. s.
om utväg för Kongl. Maj:t att få medel dertill. Är detta riktigt, så be-
ty.^ er det föga om voteringen kommer att omfatta jemväl punkterna 1 och 2.
oi dem af Kammarens ledamöter, som möjligen glömt hvad tredje punk¬
ten innehåller, ber jag att få uppläsa densamma, Den lyder sålunda:
3) att afiöningarne för officerare och underofficerare vid den nya
Kong! flottan borde utgå i enlighet med den vid det underdåniga me¬
morialet fogade stat (Bil. N:o (3) och fördelas, på sätt derstädes vore före¬
slaget, uti tre fjerdedelar fast lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar
deruti inbegripna såväl ersättning för inqvartering som, hvad underof-
hcerarne angiuge, vederlag för indragen aflöningsspanmål; dock att den
lonetillokmng för eu del officerare och för underofficerarne, som genom
tillämpning af denna stat blefve en följd, måtte dem tillgodokomma först
1 den man erforderliga medel bleive för ändamålet tillgängliga i den ord-
ning bär nedan under D komrne att sägas.
Genom bifall vid gemensam votering till denna punkt är utväg be-
redd Kongl. Magt att verkställa sammanslagning af de begge korpserna
och dä sammanslagningen är en fråga, som uteslutande beror på Komd’
Mapts profning så snart nödiga medel dertill finnas, så reducerar sig In
hela saken till eu form tvist. Beslutar Kammaren en från Stats-Utskottets
förslag afvikande voteringsproposition, är jag öfvertygad att en samman-
jemkmng emellan den och Första Kammarens beslut ganska lätt kanske
i syfte att de omtvistade punkterna 1 och 2 borttagas från voterinas-
propositionen. Icke dess mindre anser jag det ganska betänkligt för denna
Kammare att beträda den vägen att vid gemensam votering sönderstycka
Medkammarens beslut. Denna utväg kan eu annan gång blifva för Kam¬
maren ganska oläglig.
( t J£!*Li" 01,?f Larsson: Jag har inom Utskottet såväl då femte
imfvudtiteln behandlades som vid uppställandet af denna voteriugspropo-
sdion vant af hufvudsakligen olika tanke med Utskottets majoritet och
behofver derföre icke taga åt mig de förebråelser som riktats mot Ut¬
skottet, så mycket heldre som jag icke kan annat än instämma deri, att
frågan blifvit så invecklad, att man knappast kali finna någon utväg att
komma på det klara dermed. Min åsigt har varit i Utskottet och är
fortfarande att, sedan de två första punkterna genom Kamrarnes olika
beslut förfallit, och då jag icke kan finna annat än att de öfriga punk-
j'.®1-'?8 8ro dessa helt och hållet beroende, de äfven borde anses hafva
förfallit och någon gemensam votering i denna del således icke ega ruin.
ii v fX' ^on^' ^aj;t komme in till Riksdagen med förslag om bevärings-
skyldighetens utsträckande och i sammanhang dermed om förökadt anslag
för bevärmgens vapenöfning^, men Riksdagen stannade i olika beslut, 1
.<le,r‘ åsyftade förändringen i beväringslagen, så att frågan derom
ortolie, skulle icke anslagsfrågan då anses hafva jemväl förfallit? På
samma sätt förhåller det sig med denna fråga, deri jag endast velat an-
gifva min ståndpunkt utan att framställa något yrkande.
Herr
513
Den i 7 April.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag begärde ordet med anledning
af Herr Grefve Posses yttrande att detta Stats-Utskottets utlåtande blifvit
bordlagdt två gånger. Detta är ganska sannt, men det är också sannt,
att det tryckta betänkandet utdelades först i går. Det har icke varit vanligt,
att man bordlagt ett betänkande, innan det blifvit utdeladt i tryck. Jag
får bekänna, att jag icke läst en rad deraf — det har varit tillräckligt
mycket att läsa ändå — och jag kunde icke tänka mig, att vi redan i
dag skulle komma att behandla dessa förslag till gemensam votering. Då
jag således icke har haft tillfälle att läsa betänkandet, får Kammaren ur¬
säkta, om jag förklarar mig sakna den kännedom om frågan, att jag kan
godkänna någon enda af dessa voteringspropositioner. Om detta Utskot¬
tets sätt att gå tillväga icke är ett lurendrejeri, en bra stor öfverraskning
är det åtminstone — och i anledning af dessa förhållanden förenar jag
mig med Plerr Carl Anders Larsson i hans yrkande om återremiss, om
icke för annat, så åtminstone för att få tillfälle att taga bättre reda på
så vigtiga och angelägna frågor, som dessa.
Herr Carl Anders Larsson: Jag ber den ädle grefven icke taga
så illa vid sig, att jag begagnade uttrycket lurendrejeri om Utskottets be¬
teende; jag trodde ej att det var något skällsord, annars skulle jag väl
hafva undvikit det.
Som jag också lyckligtvis har den Kong], propositionen i min hand,
så skall jag bedja att få, äfven jag, derur uppläsa något. Kongl. Maj:t sä¬
ger, att han vill i afseende å organisationen af sjöförsvarets militärpersonal
föreslå, beträffande:
A. Befäls- och underbefälspersonalen.
1) att sjöförsvarets nuvarande båda aktiva korpser, Kongl. flottan och
Kongl. skärgårdsartilleriet, skola sammanslås till eu för Sveriges kust¬
försvar afsedd korps med benämning “Kongl. flottan, hvars befälspersonal
skall utgöras af“ etc. Så kommer andra punkten: “att den minskning i
nuvarande antal regementsofficerare och underofficerare vid sjövapnet, som
sålunda kommer att ega rum, må ske allenast i mån af inträffande af¬
gång." Sedan kommer tredje punkten, som Grefve Posse sjelf läst upp,
samt fjerde och femte punkterna, hvilka alla innehålla ämnen, som med
anslagsfrågan oskiljaktigt sammanhänga, hvaremot punkterna 6, 7 och 8
icke innehålla annat än organisationsfrågor. Och om alla dessa punkter
skulle vi nu votera! Jag hemställer om det finnes rim och reson i ett
sådant förfaringssätt. Det är verkligen beklagligt om Stats-Utskottet
skall vilja begagna sig af sådana medel för att “lura bönder." När vi
hafva sökt att få votering i skjutsfrågan och andra dylika frågor, der äf¬
ven penningeanslag erfordrats, minsann’ det då lyckats! Jag fortfar i mitt
yrkande om återremiss.
Herr Friherre Ericson: Den förevarande frågan har, såsom redan
anmärkts, blifvit grundligt behandlad i Stats-Utskottet och varit föremål
Riksd. Prof. 1873. 2 Afd. 3 Band. 33
514
Deri 17 April
för olika åsigter. För min del ansåg jag till en början, att någon voterings¬
proposition icke borde uppställas, men jag blef slutligen öfvertygad att
jag hade orätt och ber nu att få nämna de skäl, som dikterat denna min
åsigt.
Kongl. Maj:ts proposition innehåller under Lätt. A, punkten 3 eu
positiv anslagsfråga, hvaröfver votering måste ske, enär Kamrarne derom
stannat i olika beslut. Men nu har Första Kammaren bifallit Stats¬
utskottets förslag under Likt. a), der Litt. A. och B. i Kongl. Maj:ts pro¬
position äro sammanförda i en punkt, så lydande:
a) att Riksdagen — med tillkännagifvande, att det under mom. A.,
punkten 4, förekommande stadgande synts lämpligen böra på följande
sätt afiattas: “att tjenstgöringspenningar uppbäras under all slags tjenst¬
göring äfvensom under semester af så val officerare som underofficerare,
men deremot efter de grunder och med de undantag, Kongl. Maj:t kan
finna godt närmare bestämma, innehållas och för statsverket besparas, då
officer eller underofficer åtnjuter tjenstledighet14, — må i öfrigt godkänna
de förslag, som under mom. A och B, af den nådiga framställningen före¬
komma och äro af beskaffenhet att påkalla Riksdagens pröfning.
Detta är Första Kammarens beslut. Andra Kammaren har deremot
afslagit denna punkt i Stats-Utskottets förslag. Nu stadgar 65 § Rege¬
ringsformen angående gemensam votering, att om “Kamrarne fatta stri¬
diga beslut — — — skola begge Kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut stannat. “ Detta öfvertygade mig om
att det icke tillkomme Utskottet att göra någon utbrytning eller omfor¬
mulering, utan att Utskottet endast hade att uppställa voteringsproposi-
tionen mellan Kamrarnes olika beslut. Jag tror icke att Utskottet kunnat
eller bort på annat sätt tillvägagå, och att man här kommer att votera
om saker, hvilka, om de stode enstaka och oberoende, icke kunde blifva
föremål för gemensam votering, lärer icke kunna ändra förhållandet, då
genom borsta Kammarens beslut dessa saker blifvit sammanlänkade med
en fråga, derom det måste voteras.
Den farhåga som blifvit af en representant från Östergötland fram¬
ställd derom, att enligt denna åsigt en annan gång skulle kunna komma
att anställas gemensam omröstning t. ex. om förändring i beväringslagen;
denna farhåga är temligen ogrundad, då det väl torde vara honom bekant,
att detta är ett ämne som tillhör lagfrågorna, om hvilka under inga
förhållanden gemensam votering kan ega rum. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Ola Jönsson i Kungshult: Fn ledamot af Utskottet yttrade,
att, då frågan om en förändrad organisation af sjöförsvarets militär¬
personal fallit, borde äfven frågan om de för genomförandet af denna
organisation äskade anslag också hafva fallit. Ja, äfven jag tror, att så
bort ske: men då sådant icke skett, utan då Herr ordföranden i Stats¬
utskottet otvifvelaktigt har rätt i sitt påstående att, såsom saken nu, ge¬
nom Kamrarnes olika beslut, står, tvisten måste slitas genom en gemen¬
sam votering, så är detta blott en naturlig följd af den uppställning Stats-
Utskottets utlåtande N:o 7 rörande anslagen under riksstatens femte huf-
vudtitel erhållit. Häri ligger just ett kraftigt bevis på, att Utskottet in¬
Den 17 April.
515
trasslat denna fråga så långt ske kunnat, och härutaf kunde man verk¬
ligen blifva frestad att antaga,, att detta skett afsigtlig^ Hade Utskottet,
såsom det rätteligen bort göra, vid första behandlingen af Kongl. Maj:ts
proposition om anslag under femte hufvudtitcln skilj t emellan sådana
förslag, som äro att hänföra till organisationsfrågor, och rena aulags-
frågor, hvilket ganska lätt kunnat låta sig göra t. ex. på det sätt, att
Utskottet tillstyrkt beviljandet af de äskade anslagen under den förutsätt¬
ning och med det vilkor att Kongl. Maj:ts förslag rörande organisationen
blefve af Riksdagen bifallna — andra utvägar att förtiga — så hade sa¬
ken nu varit klar. Men genom det sätt, hvarpå Utskottet dervid gått till¬
väga, har den sak, hvarom nu är fråga, blifvit så intrasslad, att jag icke
vet, huru vi skola kunna undgå att votera om ifrågavarande anslag.
Ehuru jag således icke tror, att mycket i hufvudsaken vinnes genom en
återremiss af denna punkt, vidhåller jag dock mitt yrkande härom, på
det att man åtminstone måtte erhålla någon reda i saken. Jag yrkar
följaktligen fortfarande återremiss, på det att Utskottet måtte afgifva ett
nytt förslag till voteringsproposition och deri skilja organisationsfrågan
från anslagsfrågan.
Herr Jan Andersson i Jönvik: I sjelfva saken har jag föga eller
intet att tillägga hvad Friherre Ericson nyss anfört, men i anledning af
hvad Herrar G. A. Larsson och Sven Nilsson i Österslöf yttrade derom,
att detta utskottsbetänkande blifvit så sent utdeladt här i Kammaren, att
det såge ut som om en öfverraskning varit afsedd, ber jag att få nämna,
att denna fråga varit både inom afdelningen och Utskottet så grundligt
ventilerad af både lärda och olärda, att den snart sagdt blifvit alldeles
borttrasslad. Här har nu yrkats, att denna punkt af utlåtandet måtte
till Utskottet återremitteras. Hvartill eu återremiss skulle tjena, vet icke
jag, men troligen de som hafva bättre reda på den saken. Jag vill hvar¬
ken yrka bifall eller återremiss; men kan genom en återremiss något vin¬
nas, så vill jag för min del icke motsätta mig eu sådan.
Herr T örn fel t: Herr Talman, mine Herrar! Jag har ej fått detta
betänkande eller sett det, innan jag nyss fick låna det af eu min granne.
Så mycket vet jag dock, att det Kongl. förslaget angående förändrad orga¬
nisation af sjöförsvarets militärpersonal redan varit under omröstning i
denna Kammare, dervid både jag och pluraliteten röstade nej, och vid
sådant förhållande förefaller det mig högst besynnerligt om detta förslag
skulle ånyo förekomma till afgörande genom gemensam votering. Jag
yrkar återremiss af denna punkt, så att man kan få litet bättre reda på
saken, och i det syfte att organisationsfrågan, såsom redan afgjord, måtte
skiljas från penningefrågan, om hvilken sednare gemensam omröstning icke
lärer kunna undvikas.
Herr Grefve Posse: Jag vill icke besvära Kammaren med några
vidare upplysningar i sjelfva saken: men jag ber att i afseende å en bi¬
omständighet, som här framhållits, få yttra några ord. Man har nemligen
under diskussionen anmärkt, att Stats-Utskottets ifrågavarande betänkande
516
Den 17 April.
blifvit bordlagdt första gången i skrifven förin. Detta är ganska riktigt
men sådant är icke ovanligt utan har skett ganska ofta förut, såsom
Herr Talmannen har sig väl bekant. Betänkandet har dock hvilat på
Kammarens bord sedan den 12 i denna månad. Sedermera har den nu
tilländagångna påskhelgen vållat, att betänkandet icke blifvit tryckt och
till Kammarens ledamöter utdeladt förr än under gårdagens lopp. Det
har likväl under flera dagar legat på Utskottets bord och blifvit inom
Utskottet särdeles noggrant skärskådadt och behandladt. Antydningen
derom, att en “öfverraskning" skulle varit afsedd, kan både jag och öf-
rige utskottsledamöter från denna Kammare med bestämdhet tillbakavisa.
. Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, gåfvos pro¬
positioner i enlighet med de yrkanden, som derunder blifvit framställda; och
beslöt Kammaren till Utskottet återförvisa ifrågavarande punkt med deri
intagna förslag till omröstningsproposition.
Den i 2: dr a punkten föreslagna omröstningspropositionen godkändes;
och lades Utskottets yttrande i slutet af samma punkt till handlingarne.
Punkten 3.
Lades äfvenledes till handlingarne.
Punkterna 4, 5 och 6.
De i dessa punkter framlagda förslag till omröstningspropositioner
blefvo af Kammaren godkända.
Punkten 7.
Lades till handlingarne.
§ 17.
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 59, medförslag till voterings-
propositioner, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti tvänne frågor,
rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel.
De i detta memorials lista och 2:dra punkter föreslagna omröstnings-
propositioner godkändes; och lades yttrandet i 3:dje punkten till hand¬
lingarne.
§ 18.
Till bordläggning anmäldes:
Kongl. Maj:ts här ofvan under § 2 omförmälda nådiga proposition;
Stillt
Stats-Utskottets
Den 17 April.
517
Stats-Utskottets memorial N:o 61, om anvisande af de i Regerings¬
formens 63 § föreskrifna kreditivsummor.
Dessa ärenden, som nu för första gången bordlädes, skulle sättas
främst å föredragningslistan vid Kammarens nästa sammanträde.
§ 19.
Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ‘/a 1 e- m-
In fidem
H. Rusberg.
RÄTTELSER:
i And/ra Bandet:
Sid. 479, rad. 14 nedifr. står: uttalandet
läs: utlåtandet
i Tredje Bandet:
Sid. 415, råd. 4 nedifr. står: nuvarande
läs: dåvarande
Riksd. Prat. 1873. 2 Aj‘d. 3 Band.
34