Den 25 Januari.
25
Lördagen den 25 Januari.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Herr Statsi-ådet och Kommendören med stora korset af Kongl. Nord¬
stjerneorden K. J. Berg afiemnade Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse om
förordnande af en statsrådsledamot att utöfva den befattning med riks-
dagsärenden, som enligt § 46 af Riksdags-ordningen tillkommer eu leda¬
mot af Stats-Rådet, äfvensom följande Kongl. Maj:ts propositioner, nem¬
ligen:
l:o) om upphäfvande af det stadgande uti presterskapets privilegier
af den 16 Oktober 1723, enligt hvilket presterskapets samt akademi-,
gymnasii- och skolebetjentes äfvensom deras enkors och omyndiga barns
gårdar och lägenheter förklarats fria från borgerligt besvär och tunga;
2:o) angående beviljande af fissa förmåner för enskilda jernvägs-
anläggningar; och
3:o) angående åtgärder till betryggande af skogens framtida bestånd
och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom Westerbottens och Norr¬
bottens läns lappmarker.
Herr Talmannen förklarade, att Kammaren skulle åt de afgifna nå¬
diga propositionerna lemna grundlagsenlig behandling.
§ 2-
Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Pehr Staaff och Herr Petter
Nilsson i Kägla nu ankommit, och, efter det att deras riksdagsmanna-
fullmakter blifvit behörigen'granskade och godkända, intagit sina platser inom
Kammaren, den förre såsom riksdagsman för städerna Söderhamn och
Hudiksvall och den sednare för Norra Tjusts härad.
§ 3-
Upplästes och lades derefter till bandlingarne protokollet vid det
ytterligare sammanträde, som under gårdagen blifvit hållet af de Kam¬
marens ledamöter, Indika jemte Herr Talmannen haft uppdrag att till¬
sätta Kammarens kansli- och vaktbetjening. Detta protokoll var så
lydande:
26
Den 25 Januari.
Protokoll vid sammanträde med de ledamöter af Kiks-
dagens Andra Kammare, hvilka blifvit utsedde att tillsätta
Kammarens kansli- och vaktbetjening; hållet den 24 Januari
1873.
I öfverensstämmelse med det vid Herrar Deputerades sammanträde
den 21 i denna månad fattade beslut, enligt hvilket med tillsättningen af
fyra notarie- och tre kanslistplatser skulle anstå, intill dess sig visat huru
de prof komme att utfalla, dem Herrar Deputerade ville låta åtskillige
sökande aflägga, hvilka anmält sig ega färdighet i snabbskrifningskonst, hade
åt nämnde sökande lemnats tillrälle till afläggande inför Herrar Depute¬
rade af dylika prof. Dessa prof hade så utfallit att, på grund af dem,
nu antogos tills vidare såsom Notarier:
e. o. Kamma rskrifvaren A. Kinberg,
Kammarskrifvaren S. Severin,
vice Häradshöfdingen C. G. Edman och
vice Häradshöfdingen K. Thorell.
Likaledes blef, på grund af det aflagda snabbskrifningsprofvet,. e. _o.
Hofrättsnotarien E. Lövenhielm tills vidare anställd såsom kanslist, i hvil¬
ken egenskap jemväl e. o. Kontorsskrifvaren W. Tk. Åmark och e. o.
Kanslisten P. É. Stenfelt af Herrar Deputerade tills vidare antogos.
Som ofvan
ll. Husberg.
§ 4.
Under åberopande af det Kammarens beslut, hvarigenom till afgö¬
rande af Herr Talmannen jemte de ledamöter, som handhafva vården om
Kammarens ekonomiska angelägenheter, hänskjutits det af Herr Ehren-
borg, med stöd af 14 § i Kammarens arbetsordning, väckta förslaget att
för dem af Kammarens ledamöter, hvilka vid afgifvande af sina yttranden
önskade begagna sig af en särskild talareplats, en sådan särskild plats
måtte anvisas, tillkännagaf nu Herr Talmannen, att, i öfverensstämmelse
med ena alternativet i Herr Ehrenborgs förslag, det beslut i ämnet fat¬
tats, “att platsen N:o 9 skulle lemnas ledig att begagnas af hvarje talare,
som heldre ville afgifva sina anföranden från denna än från sin ledamots-
plats, och att, för undvikande af annan rubbning än som för ändamålet
nödvändigt erfordrades, endast de sju ledamöter, som hade plats mellan
N:o 9 och Herr vice Talmannens lediga ledamotsplats N:o 16, skulle i
nummerföljden flyttas ett steg nedåt. “
§ 5.
Herr vice Talmannen begärdejnu ordet och anförde:
Herr Talman! Mine Herrar! Då jag nu här begär ordet, sker det
med anledning af den öfverläggning, som i Torsdagens Talmanskonferens
egde rum; och i enlighet med det käfdvunna bruket från ståndsriks-
dagarne, då vice talmännen väckte liknande förslag, går jag nu att göra
Den 25 Januari.
27
en framställning, hvilken jag har grundad anledning antaga samtidigt
förekommer i Medkammaren.
Yårt brödrarikes Grundlov säger uttryckligen (§ 10), att konung
skall krönas. Våra grundlagar — I veten det — innehålla derom intet
skrifvet ord, men våra fäder hafva lydt hjertats maning och folkets ön¬
skan, då de, hvarje gång de med tillgifvenhet och förhoppningar helsat
en ny konung, genom Riksdagen anhållit, att han måtte i Herrans tempel
låta fästa kronan på sitt hufvud.
Jag antager, att I viljen vidhålla gammalt häfdvunnet bruk och
svenskmannased, då jag väcker fråga derom, att Riksdagen ville i under¬
dånighet anhålla, det Konungen och hans höga Gemål täcktes låta kröna
sig, och att Hans Majestät dertill måtte bestämma dag under tiden för
denna riksdags sammanvaro, hvadan jag hos Kammaren vördsamt hem¬
ställer:
att Kammaren behagade åt Herrar Kansli-deputerade uppdraga att
i anledning af den nu väckta frågan inkomma med det yttrande och för¬
slag, hvartill den lärer föranleda.
Denna framställning blef, enligt derom gjord begäran, lagd på bordet.
§ 6.
Föredrogs Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående Statsverkets
tillstånd och behof.
I anledning af denna proposition afgåfvos nu yttranden af:
Herr Grefve Posse: Herr Talman! Mine Herrar! Den nu före¬
dragna Kongl. propositionen bekräftar, att statsinkomsterna lemnat ett
betydligt öfverskott och att Statsverkets finansiela ställning är mera än
vanligt tillfredsställande.
I afseende å det sätt, hvarpå beräkningarne öfver Statsverkets in¬
komster och utgifter blifvit uppställda, ber jag emellertid att få göra den
anmärkning, att detsamma synes mig något inveckladt. Jag erkänner på
samma gång, att dervid likväl blifvit följdt ett gammalt och alltför länge
häfdvunnet formulär. Derigenom blir det svårt att hastigt åtminstone se
slutresultatet af beräkningarne, och att man derutinnan äfven lätt kan
misstaga sig har jagjsednast funnit af utländska tidningar, i hvilka jag sett
den uppgift cirkulera, att det Svenska statsverket lemnar en statsbrist af
omkring 9,000,000 R:dr, ehuru förhållandet är det motsatta, och att ett
icke obetydligt öfverskott finnes. Detta visar sig ock lätt, om man helt
enkelt och utan omskrifningar sätter upp dessa siffror, och jag ber att
här exempelvis få antyda, huru jag tror, att de kunde vara uppställda.
Det visar sig sålunda, med afseende å de beräkningar, som Kongl.
Maj:t framlagt beträffande Statsverkets inkomster för nästa statsreglerings-
period, att de ordinarie och extra ordinarie inkomsterna äro upptagna
till R:dr 52,755,000 och att alltså för år 1874 de beräknade summorna
utvisa eu tillökning af mera än 5 millioner R:dr mot hvad riksstaten upp¬
tager för innevarande år.
28
Den 25 Januari.
De beräknade statsutgifterna uppgå, de ordinarie till R:dr 46,007,700
och de extra ordinarie — då jag derifrån afräknar dels beloppet af de
anslag Kongl. Maj:t äskat så väl till de nya jernvägsanläggningar, hvilka
Kong!. Maj:t ifrågasatt, som till anskaffande af jernvägsmateriel, R:dr
7,250,000 och dels de 2 millioner Rall', hvilka under år 1874 skola utgå
af de vid 1871 års riksdag beviljade medel till låneunderstöd för enskilda
jernvägsanläggningar — till R:dr 6,512,450 eller sammanlagdt R:dr
52,520,150, till följd hvaraf och då statsinkomsterna för samma tid, såsom
nyss nämndes, uppgå till R:dr 52,755,000, i budgeten uppkommer ett öf¬
verskott af R:dr 234,850. Då jag till detta öfverskott beräknar och till¬
lägger hvad som alltid plägar utgöras samt Kongl. Maj:t jemväl i den
nådiga propositionen tagit i beräkning, eller allmänna bevillningen till van¬
ligt belopp, R:dr 2,600,000 jemte bankovinsten, som antages utgöra fullt
Rall’ 1,500,000, finnas disponibla statsmedel i och för de af Kongl. Maj:t
för jern vägsarbeten och materiel ifrågaställda utgifter till belopp af 4,334,850.
Dessa utgifter uppgå till 9,250,000, nemligen dels det belopp, som blifvit be-
gärdt till nya jernvägsbyggnader och materiel, R:dr 7,250,000, och dels
det till enskilda banor år 1871 beviljade lån af Rall’ 2,000,000, som skall
utgå år 1874, hvartill komma vissa utgifter, hvilka skola utgöras af
Riksgäldskontoret. Det verkliga behofvet för upplåningar uppgår alltså
ej till mera än omkring 5J million R:dr.
Jag har anmärkt detta sätt för uppställningen icke såsom något klan¬
der’, ty jag erkänner, att detsamma har häfden för sig, men jag har på¬
pekat dess beskaffenhet, i händelse för framtiden någon ändring i detta
afseende kunde ske.
Hvad den finansiela ställningen beträffar, synes den mig, som sagdt
är, vara tillfredsställande. Här besannas emedlertid hvad jag hört inånga
gånger yttras, att för en Finansminister det är brydsammare att fram¬
lägga sin finansplan, då han har öfverflöd på tillgångar, än då han har
brist deraf. I förra fallet kommer han ut för svårigheten att välja, om
han vill använda de tillgängliga medlen till några nyttiga eller nödvändiga
behof eller han skall föreslå skattenedsättningar.
Det visar sig af statsråds-protokoilet, att den ärade Finansministern
också har stått på skiljovägen. Han yttrar mycket riktigt i första stycket
af sin motivering beträöande statsöfverskottens användande, att de stora
öfversMrtten och den af förestående beräkning visade möjligheten att fylla
Statsverkets behof och derutöfver kunna lemna de för anläggning af en¬
skilda jernvägar utlofvade lån, utan anlitande af hela beloppet af till-
gångarne, måste framkalla tanken på, huruvida ej äfven vid denna riksdag
förslag till skattenedsättningar skulle kunna göras och då — säger han —
“i främsta, rummet, huruvida ej de förslag dertill, hvilka vid sista riksdag
af Kongl. Maj:t gjordes, men ej af Riksdagen biföllos, nu borde förnyas11.
Den tanken frångår han emellertid genast och yttrar, att då dessa för¬
slag afslogos vid föregående riksmöte, det, enligt hans förmenande, ej vore
värdt att komma med dem nu tillbaka.
Så vidt kan jag följa honom. Men deremot har jag förgäfves sökt
finna, hvad han egentligen må hafva menat med det i nu citerade ut¬
draget förekommande uttrycket: ui främsta rummet", ty han kommer aldrig
till någon antydan, hvilka skattenedsättningar som i andra rummet kunde
Den 25 Januari.
29
ifrågasättas, utan leder sig tvärtom i nästa stycke genom framställande af
fyra olika grunder till den öfvertygelsen, att skattenedsättning icke bör
bjudas; och huru detta uttalande skall kunna ställas i sammanhang med
det i första stycket ifrågaställda tillbudet af skattelindringar, förstår jag
i sanning icke.
Jag har icke heller rätt klart för mig, att de skäl, på grund af Indika
han icke vill erbjuda skattenedsättningar, äro rätt hållbara.
Först i ordningen åberopas sålunda såsom ett dylikt skäl, att “verk-
ningarne af de stora tullnedsättningarnc vid sista riksdag äro ännu ej
kända*‘. Såsom ett andra skäl framhålles, att det icke ännu kan “med
någon säkerhet beräknas, i hvad mån tillfälliga och för framtiden ej på-
räkneliga konjunkturer medverkat till statsinkomsternas utomordentligt
hastiga tillväxt--. För det tredje anföres, att det redan vore tydligt, att
denna tillväxt “varit åtföljd af en stegring i omkostnadernas belopp", syn¬
nerligast lör jernvägstrafiken, samt att det icke kunde med någon visshet
beräknas, om inkomsterna skulle jemn! stiga i bredd med de utgifter som
erfordras. Slutligen tillägger han såsom det sista skälet för det fjerde,
att “den goda tiden varit åtföljd af en förhöjning i alla lefnadskostnader,
hvilken måste framkalla oafvisliga anspråk på förhöjning i embetsmän-
nens löner
Det förefaller mig verkligen, synnerligen då jag jemför detta skäl med
den följande strofen i statsråds-protokollet, som skulle detsamma vara det
väsendtligaste. Finansministern anser, att, då tjenstemännens löner fram¬
deles måste höjas, klokast vore att för detta ändamål reservera de växande
statstillgångarne. Hvad denna fråga beträfiar, ber jag att få begagna
tillfället att fästa uppmärksamheten deruppå, att representationen förnyade
gånger till Kongl. Maj:t framställt underdånig erinx-an om nödvändigheten
af en förändrad organisation af vissa embetsverk, men att, så vidt jag har
mig bekant, dessa underdåniga framställningar icke ledt till något märkbart
resultat, och det förefaller verkligen, som om den ärade Finansministern
föreställde sig, att allt vore väl bestäldt endast lönerna höjas. Jag vill
väl ej bestrida, att anspråken på löneförhöjning från embets- och tjenste¬
männens sida för närvarande kunna i många fall vara berättigade till följd
af nu mera förändrade förhållanden, men jag påstår, att, om regeringen
lika väl som representationen inser, att den gamla och i många fall icke
tidsenliga organisationen af en del embetsverk, bör ändras, det då för visso
vore bättre, att regeringen toge den frågan samtidigt om hand och der¬
efter ordnade frågan om löneförhållandena.
Om åter det skulle visa sig, att från regeringens sida icke vore att
förvänta någon åtgärd i sådan syftning, lärer för representationen ingen
annan utväg stå öppen, än att tills vidare vägra alla löneförhöjningar.
Utom andra förmåner vunnes derigenom den fördel, att i dessa embets¬
verk embetsmännen sjelfva blefve intresserade af att påskynda frågans
upptagande till behandling och slutliga afgörande.
Jag tillät mig säga, att det skäl Herr Finansministern i sitt ofta be¬
rörda anförande till statsrådsprotokollet sist åberopat såsom en anledning
till undvikande af alla förslag till skattelindringar — eller behofvet af
löneförhöjningar åt statens embets- och tjensteman — syntes mig vara
det hufvudsaldiga skälet, derföre att i följande strof den ärade Finans¬
30
Den 25 Januari.
ministern antager, att en tillgång af »liera millioner», årligen uppkomna
genom bankovinst, så väl som öfverskott af inkomster utöfver beräkningen,
skulle kunna underlätta möjligheten att framdeles aflösa grundskatterna.
Han säger der visserligen icke, att en sådan summa blir tillgänglig, ty
det står ju icke i hans förmåga, men han antager emellertid der som
möjligt just motsatsen af hvad han framhåller i den föregående strofen,
eller att de gynsamma förhållandena skola fortfara.
Detta antagande gör han i sammanhang med ett mycket sväfvande
löfte att taga i öfvervägande, om vissa skattebördor skulle, kunna ned¬
sättas, »utan risk» att dessa bördor derigenom öfverfiyttas på andra sam¬
hällsklasser. Han menar uppenbart dermed frågan om grundskatterna
och han visar oss, att, om vi äro tålmodige, någon utsigt finnes att i en,
förmodligen långt aflägsen, framtid kunna aflyfta dessa skattebördor utan
att behöfva söka nya tillgångar att fylla statsbehofven.
Jag ber i öfrigt att, under åberopande af hvad jag haft äran nämna,
få tillägga, att jag ej rätt kunnat blifva öfvertygad om hållbarheten af
den ärade Finansministerns uppfattning derom, att några skattelindringar
icke skulle vara nu lämpliga. Såsom vi veta, är i andra länder mycket
vanligt att, då stora tillgångar visa sig i statsintraderna, deras finans¬
ministrar omsorgsfullt söka utvägar att lindra skattebördorna, öfvertygade
som de äro naturligtvis, att, om framdeles skulle uppkomma behof
af ökade skatter, de då utan svårighet skola lyckas förmå representa¬
tionen till de offer för fosterlandet, som befinnas oafvisligen nödvändiga.
Der framskymtar visserligen icke en sådan misstro till representationen,
som formulerar sig på det sätt, att »det är bäst att behålla hvad vi
hafva, ty vi veta icke, om vi släppa det ifrån oss, hvad vi kunna fram¬
deles få tillbaka.» Fn dylik brist på tillit är dock, enligt min åsigt obe¬
fogad, ty utan tvifvel skall svenska folkets representanter veta att fylla
statens behof, då de framstå verkliga, angelägna och nödvändiga.
Och om man nu velat slå in på den banan att åvägabringa skatte¬
lindringar, inser jag icke, hvarföre man just skulle hafva valt endast dem,
som Kongl. Maj:t i fjor föreslog. Nog funnos flera andra, hvilka i thy
fäll lågo ganska nära till hands. Sålunda kunde det ju hafva varit lämp¬
ligt att nedsätta tullen å sådana nödvändighetsartiklar, som för den stora
massan af folket blifvit ett behof, eller tullsatserna å kaffe och socker.
Dessa nedsattes vid sistlidne riksdag på grund af en enskild motion. . Då
emellertid Herr Finansministern vid behandlingen af denna fråga icke
yttrade sig, saknar jag kännedom om hans uppfattning, men jag tror,
att, om han funnit frågan förtjent att taga i öfvervägande, lian kunnat
väcka förslag om ytterligare nedsättning i tullen å de förnödenhetsvaror
jag nu omförmält.
Om åter han icke velat minska beskattningen i den indirekta for¬
men, synes det mig kunnat vara lämpligt att under sådana särdeles gyn¬
samma förhållanden, som för närvarande äro rådande, taga frågan om
minskning i bördan af grundskatterna och indelningsverket om hand.
Så har emellertid ej skett, och för tillfället inskränker jag mig till att
beklaga detta. Hvad åter vidkommer de särskilda anspråk på anslag,
hvilka Kongl. Maj:t framställt, så och då jag har äran att vara ledamot
af Stats-Utskottet, der jag kommer i tillfälle att pröfva dem hvar för sig,
Den 25 Januari.
31
kan jag om dem uppskjuta allt yttrande, tilldess Stats-Utskottets betän-
kanden i ämnet blifva föredragna.
Om således denna Kongl. proposition, för så vidt densamma afser
sjelfva statsregleringen, från min ståndpunkt åtminstone, lemnar åtskilligt
öfrigt att önska, får jag å andra sidan nämna, att jag i'jdensamma med
tillfredsställelse funnit, att åtminstone en af Konungens rådgifvare synts
vilja fästa något afseende å de åsigter, hvilka gjort sig gällande hos ma¬
joriteten i denna Kammare. Med detta uttalande afser jag den ärade
Krigsministerns anförande till statsrådsprotokollet, der Herr Krigsmini¬
stern, med anmälan att han vore sysselsatt med utarbetande af ett nytt
förslag till ordnande af - fosterlandets försvarsväsende på ett för vår sjelf¬
ständighet betryggande sätt, tillkännagifver, att han, »med fästadt afse¬
ende å de åsigter, som rörande denna fråga inom Riksdagens Kamrar
blifvit uttalade, ausett sig icke böra fullt vidblifva de grunder, på hvilka
föregående förslag äro byggda, utan derifrån afvikit äfven i syfte att un¬
derlätta en möjligen framdeles ifrågakommande öfvergång till ett annat
sätt, än det närvarande, för anskaffning och underhåll af stamtrupp.»
Det faller lätt i ögonen, att detta yttrande visserligen icke är fullkomligt
bestämdt, men det antyder likväl, enligt min åsigt åtminstone, att den
nuvarande Krigsministern icke är fullt solidarisk med den uppfattning,
som förut velat göra sig gällande, eller den att all organisation af vårt
försvar vore en omöjlighet, om man ej bibehölle indelningsverket, samt att
det ständiga yrkandet inom denna Kammare om indelningsverkets upp¬
häfvande icke vore något annat än ett uttryck af dessa förstörelsens
makter, som ställa en lumpen egennytta långt framför fosterlandets fördel.
Om icke mera, innebär dock det nämnda yttrandet ett humant erkän¬
nande, att åsigter finnas, hvilka kunna vara berättigade, äfven om de äro
stridande mot hvad som velat göra sig gällande i förut framlagda orga-
nisationsförslag.
Då emellertid för representationen det är af vigt att i denna fråga
icke missförstå den innersta tanken, samt att redan nu ega visshet om
Herr Krigsministerns uppfattning beträffande hufvudgrunden för stam¬
truppens organisation, och då den ärade Krigsministern är här närvarande,
tillåter jag mig hemställa, om han skulle vilja upplysa, huruvida i det
förslag till landtförsvarets ordnande, som är under utarbetning, han har
för afsigt att föreslå indelningsverkets successiva aflösning.
Herr Statsrådet Weidenhielm: Herr Talman, mine Herrar. Då
det icke varit min afsigt att tala i dunkla ordalag, anser jag mig, till
förekommande af missförstånd, böra genast besvara det spörsmål som nu
blifvit till mig framstäldt. Jag skall göra det i några få ord. Det tyckes,
som skulle mitt anförande till statsrådsprotokollet i den Kongl. propo¬
sitionen icke hafva blifvit till fullo uppfattadt, ehuru de ord jag der an¬
vända då jag säger mig ej ämna, “fullt vidblifva de grunder, på hvilka
föregående förslag äro byggda“, förefalla mig desto mindre tvätydiga, som
jag i fortsättningen af samma anförande angifvit, i hvad syfte det blif¬
vande organisationsförslaget kommer att afvika från grunderna i de lik¬
artade förslag, hvilka redan utgjort föremål för Riksdagens behandling,
Men då äfven detta syfte, hvilket jag ingalunda ämnat beslöja, jemväl
32
Den 25 Januari.
synes hafva förekommit otydligt, får jag, i öfverensstämmelse med det af-
gifna underdåniga yttrandet och såsom ett ytterligare förtydligande af
detsamma, nu förklara, att jag redan i den meningsskiljaktighet, som
under föregående riksdagar vid försvarsfrågans behandling yppat sig an¬
gående indelningsverket, funnit skäl att vid uppgörande af det förslag till
förändringar i vår härordning, hvilket är under utarbetande, icke utgå
från antagandet af detta indelningsverks fortfarande och ovilkorliga be¬
stånd, utan bygga förslaget på grunder, livilka icke omöjliggöra öfver-
gången till ett annat sätt än indelningsverket, för anskaffande och un¬
derhåll af stamtrupp, och hvilka grunder äfven kunna bestå så väl under
som efter en sådan öfvergång, om och när den kan anses blifva nöd¬
vändig.
Att" ingå i närmare detaljer angående ett förslag, som ännu ej blifvit
af Kong!. Maj:t pröfvadt, torde ej vara lämpligt, och jag inskränker * mig
fördenskull till den förklaring, hvarmed jag sålunda belyst mitt ifråga¬
varande yttrande till statsråds-protokollet.
Herr Dickson: Jag har blott velat yttra några ord med anledning
af den första afdelningen af den förste talarens yttrande.
Det var med synnerlig tillfredsställelse jag hörde denna del af hans
anförande och hans der gjorda anmärkningar mot statsbudgetens uppställ¬
ning, ty jag hade verkligen tänkt göra samma erinran. Då man läser
Ivongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, i hvad densamma afser
beräkningen af statsverkets inkomster och utgifter, finner man lätt, att
den i viss mån är uppställd på ett förvillande sätt, enär för ett ytligt
betraktande det tyckes visa sig, som vore för handen en statsbrist af
9,015,150 Kull', då i sjelfva verket förefinnes ett ganska betydligt öfver¬
skott. Ty om man till inkomsterna lägger dels beloppet af den allmänna
bevillningen och dels den påräknade bankovinsten, så erhålles en inkomst¬
tillökning af öfver 4 millioner R:dr, och om man vidare från utgifterna
gör afdrag för de särskilda anslag, hvilka äro afsedda för jernvägsanlägg-
ningar och materiel, befinnes, att utgifterna väsendtligen understiga in¬
komsterna samt att alltså finnes öfverskott i stället för brist.
Jag säger, att det var med synnerligt nöje jag afhörde Herr ordföran¬
dens i Stats-Utskottet yttrande i denna del, emedan detsamma innefattade
en fullständig kritik af Stats-Utskottets vid föregående riksdag på samma
sätt uppställda finansbetänkande, och hvilken kritik då framställdes af
Friherre Gripenstedt. Jag hemtar af detta Herr ordförandens uppträdande
den vissa förhoppning, att innevarande års finansbetänkande kommer att
affattas efter andra grunder, likasom jag är försäkrad derom att, derest,
såsom jag antager, så kommer att ske, den blifvande förändringen i upp¬
ställningen åt statsregleringens resultat skall leda till en bättre insigt i
Statsverkets finansiela ställning och derefter lända till efterföljd i Kongl.
Maj:ts proposition angående Statsverkets tillstånd och behof. Det är
blott detta jag velat säga.
Herr Statsrådet Wsern: Det är tyvärr omöjligt att på eu gång
nå tvänne ställen, och detta är orsaken, hvarför jag måste beklaga
att
vara
Den 25 Januari.
33
att jag icke kunnat vara här närvarande, då Grefve Posse yttrade si».
Jag känner följaktligen blott genom hörsagor, hvad som utgjort föremål
för hans klander.
Sålunda har blifvit mig sagdt, att den värde talaren först vändt si»
emot uppställningen af beräkningen öfver statsverkets inkomster och ut¬
gifter under förmenande, att densamma skulle vara sådan, att deraf tyc¬
kes framgå, som vore en brist för handen; att han vidare klandrat, att
uppställningen skett efter ett gammalt formulär samt att han slutligen
uttryckt den åsigt, att det vore önskligt, om en förändring i uppställ¬
ningen för framtiden kunde bringas till stånd.
Jag förnimmer med ledsnad att den Kongl. Propositionen icke skall
tydligt nog utvisa, att budgeten i verkligheten lemnar ett öfverskott. Den
kan visserligen, såväl i följd af grundlagens bud som vanlig praxis, icke
afslutas på annat sätt än genom att visa behof af den allmänna bevill-
ningen, men då derjemte är utredt att någon upplåning icke behöfves för
anskaffande af de 2 millioner, hvilka under 1874 skola såsom låneunder¬
stöd tor enskilda jernvägar utlemnas, likasom att bankovinsten, hvilken
torde uppgå till fullt eu och en half million riksdaler, är disponibel, så
har jag trott det deraf vara med tillräcklig tydlighet utredt att i sjelfva
verket ett statsöf versko tt är tillgängligt af omkring tre och en half million År
riksdaler.
Men om emellertid det skulle anses lämpligt att förändra uppställ¬
ningen, tror jag, att Stats-Utskottet är lika nära att vidtaga en åtgärd i
sådan syftning som Finansministern.
Beträffande vidare den förmenta motsägelsen i slutorden, der jag
yttrat mig anse, att några nya förslag till skattelindringar icke böra fram¬
ställas vid (kana. riksdag, fäster jag uppmärksamheten deruppå, att mitt
yttrande, läst i sitt sammanhang, uppenbarligen innehåller, att, ehuru ja»
visserligen anser att någon skattelindring icke bör nu ifrågakomma, ja»
likväl uttryckligen förklarar, att den tidpunkt synes mig vara föga af¬
lägsen, då rätt stora sådana borde kunna ske. Jag måste således*3 sä»a,
att den _ enda befintliga motsägelsen, om någon sådan skall vara bär att
spåra, är att söka icke i Finansministerns anförande utan hos sjelfva de
faktiska förhållanden, hvilka icke få undandöljas. Ty om man vill be¬
trakta saken, sådan den är, tror jag, att man måste erkänna nödvändig¬
heten att. taga alla fakta i öfvervägande, innan man bestämmer sig för
skattelindringar, och låta omständigheterna tala, likasom det ju är en oaf¬
vislig skyldighet för eu Finansminister att framställa dem, sådana de äro
och icke annorlunda.
Jag finner af de anteckningar jag bekommit icke något, som vidare
krafvel- _ett svar. Jag beklagar endast, om flera detaljer skulle finnas,
hvilka jag ej är i tillfälle att nu upptaga till ett bemötande, som de
möjligen kunde förtjena.
friherre Ericson: Herr 1 alman, mine Herrar! Då man under
flera år kämpat för en åsigt, som man ansett vara riktig och hvars för¬
verkligande man trott skola lända till fosterlandets gagn och bästa, är
det i sanning ett gladt ögonblick, då man får höra en sådan åsigt vinna
Kiksd. Prat. 1873. 2 Afl!. 1 Band. " 3
34
Den 25 Januari.
erkännande från ett håll, der den kali bringas till genomförande. Ett
uttalande i denna syftning från Konungens rådkammare har i år för
första gången .skett genom Herr Krigsministerns anförande till statsråds¬
protokollet. Och om än de, som dela min mening, alltid hoppats, att,
då denne aktade och insigtsfull man blifvit medlem af Konungens Råd,
han icke skulle uppfatta förhållandena i förevarande hänseende annor¬
lunda än han gjort, torde ändock och isynnerhet sedan lian nu på ett,
såsom mig synes, fullt tillfredsställande sätt förklarat den tvetydighet,
som möjligen kunde förefinnas i hans anförande till statsrådsprotokollet,
det tillåtas mig att framställa min och, jag tror mig kunna tillägga, äf¬
ven deras tacksamhet, som befinna sig i samma ställning till frågan som
jag, för det tillmötesgående, som sålunda kommit oss till del. Att kunna
vara en tolk för dessa känslor är så mycket angenämare, som vi hittills
icke blifvit bortskämda med något tillmötesgående för våra åsigter från
Kongl. Maj:ts rådkammares sida, — och jag tror mig icke säga för myc¬
ket, då jag uttalar min öfvertygelse, att genom det nyss antydda yttran¬
det till statsrådsprotokollet, sammanstäldt med don uttryckliga förklaring,
Herr Krigsministern i dag afgifvit, är fälld indelningsverkets dödsdom så¬
som militärisk institution. Men om än således man må kunna hoppas
att komma till rätta med den militära sidan af saken, äro förhoppnin¬
garna beträffande den finansiela delen deraf beklagligen icke lika tydliga
och ljusa. För den, som känner till dessa frågor och förstår att upp¬
fatta ställningen inom landet och representationen, lärer nemligen numera
vara klart, att indelningsverkets upphäfvande och grundskatternas af¬
skaffande stå och måste ställas i samband med hvarandra. Detta tillhör
emellertid icke Krigsministerns gebit utan Finansministern. Från detta
håll finner man dock i den Kongl. propositionen icke något spår till
tillmötesgående mot representationen och mot de upprepade önskningar,
som, vid liera föregående riksdagar, och bland dem särskildt vid de båda
sednast förflutna, blifvit uttalade i denna Kammare. Visserligen bär jag
i Kongl. Maj:ts trontal funnit en strof, som syftar derå. Men jag vet
icke, huruvida jag har rätt att yttra mig öfver sagda statshandling, och
denna min tvekan om statshandlingens natur har icke blifvit häfd genom
den förklaring, som med anledning af ett af Herr Sven Nilsson vid sistlidne
riksdag framstäldt spörjsmål afgafs af Herr Justitie-statsministern. Jag
vet fortfarande icke, om. den är eu Konungens handling eller en hand¬
ling af Kongl. Magt. Är den en Konungens handling har jag ej rätt
att yttra mig om densamma och det torde vid sådant förhållande vara
försigtigast att icke göra det. Så mycket har dock framgått af ordställ¬
ningen, att Kongl. Maj:t hade för afsigt att gå till mötes de önskningar,
som med allt större och större styrka yttrat sig under de sednare åren
för en riktigare fördelning af skattebördorna, då han talade om ett fö¬
restående förslag till kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jord¬
bruket. Men om detta varit Konungens ädla afsigt, hafva å andra sidan
rådgifvarne gjort hvad de kunnat för att förtaga intrycket af den ifråga-
ställda reformen genom att framhålla den i en dager, hvarigenom den
endast blir en postalisk affär och icke någon politisk och statsekonomi^:
angelägenhet. Hr Finansministern förklarade nemligen i bilagan 6 till
förevarande Kongl. proposition, sid. 56, 13:o, att detta förslag tillkommit
Den 25 Januari.
35
“enligt ett af Generalpoststyrelsen väckt förslag11, så att äfven för detta
kila grand af tillmötesgående vi åtminstone icke kafva att tacka Eongl.
Maj:_ts rådgifvare, kvilka fastkeldre sökt att betaga oss äfven denna lilla
illusion.
Måhända kan det ock kär vara värdt att beakta och egnad t att
framkalla vissa egendomliga reflexioner, att, medan inom ”representationen
åtminstone tankarne tyckas kafva blifvit eniga om det berättigade och
nödvändiga uti en jemnare ock rättvisare fördelning af skattebördorna,
till stöd för hvilket antagande jag här må påminna om, att vi för ett
par dagar sedan läst i en morgontidning, hvilken bör i detta hänseende
vara väl underrättad, att våra motståndare i denna Kammare för sig
uppställt ett program, der äfven eu rättvisare fördelning af de med jor¬
den förenade skatter och särskildt af grundskatterna förekommer såsom
ett önskningsmål; och under det att vidare jag har grundad anledning
till förmodan, att. dessa åsigter inom Första Kammaren skola komma
mera till heders i år än under det år, som sednast förflutit; — är det
således numera blott inom Konungens rådkammare som vi hafva våra
egentliga motståndare och der man förgäfves söker spår till eu sådan
uppfattning och der allena man ännu ej funnit behofvet af något tillmö¬
tesgående eller angelägenheten att framställa något förslag i sådan rikt¬
ning. — Onekligen tyckes detta vara ett något egendomligt förhållande,
men så är dock förhållandet, såsom kerrarne sjelfva finna, och för oss
återstår under sådana förhållanden således endast hoppet att snart få se
randas den dag, då i Konungens Råd andra åsigter göra sig gällande.
Herr Grefve Po sse: Herr Talman, rnine Herrar! Den ärade ta¬
laren på göteborgsbänken upprepade ganska riktigt en del af hvad jag
yttrade, då jag nyss hade ordet, men han glömde en annan del deraf,
och just på detta uteslutande grundade han sin anmärkning. Jag upp¬
ställde uttryckligen den af mig gjorda erinran icke såsom något klander,
utan med erkännande, att densamma endast vore en efterföljd af en
gammal och alltför länge godkänd slentrian. Detta var mitt yttrande.
Jag lake härutinnan icke Herr Finansministern något till last och jag
hoppas, att detta skall lugna den ärade talaren.
Hvad åter vidkommer Herr Finansministerns invändning, att någon
motsägelse icke skulle finnas uti hans yttrande till statsrådsprotokollet
derom . huruvida någon skattelindring bör göras eller icke, så vidhåller
jag mitt påstående. Jag fäster till stöd för detsamma uppmärksamheten
deruppå, att Herr Finansministerns yttrande i antydda hänseende sönder¬
faller i Henne särskilda stycken. I det första anför han Henne skäl att
gorå skattelindringar. 1 det andra deremot angifver han fyra skäl för
att icke göra dem och bland dessa skäl särskildt det, att man ej kan
kalkylera “för framtiden.» Sä kommer det tredje stycket, i hvilket han,
under tillförsigt att statsinkomsterna fortfarande skola växa och således,
med antagande af hvad han nyss förut ansett icke böra antagas, säger att
vi kunna framdeles göra skattelindringar i den riktning vi önska.
Herr Jöns Pehr sson: Herr Talman, rnine Herrar! Jag skulle icke
hafva begärt ordet, om jag icke blifvit dertill föranledd af eu föregående
36
Den 25 Januari.
talare från Elfsborgs län. Jag tror nemligen, att, ehuru hans uttalade
tacksamhetsbetygelser till Krigsministern visserligen må kunna till någon
del vara på sin plats, det ändock torde vara för tidigt att uttala sin
fulla belåtenhet med de obestämda uttryck, hvilka förekomma såväl uti
Krigsministerns anförande till statsrådsprotokollet som i den nu afgifna
så kallade förklaringen. Ty det är väl icke obekant, att ett slikt bebådadt
förslag lian komma att framställas i afseende å dess detaljer på ett så
beskaffadt sätt, att dess godkännande blir lika omöjligt, som fallet varit
vid föregående tillfällen. Det nämnda underdåniga anförandet och den
nu gjorda förklaringen äro dock så till vida tillfredsställande, som de
ådagalägga, att från regeringens sida icke skola möta så stora svårig¬
heter som tillförene att få det föråldrade indelningsverket afskaffadt.
Hvad den nu föredragna propositionen beträffar, föreställer jag mig,
att man förväntat, att tiden nu skulle vara inne att vidtaga kraftiga åt¬
gärder, ledande till besparingar i utgifterna för framtiden och till en
jemnare fördelning af de utskylder, som oundgängligen måste uttagas.
Men något tecken dertill spårar man emellertid i denna statshandling
lika litet som i föregående handlingar af samma beskaffenhet. Jag tror
derföre, att det blir nödvändigt att så kraftigt som möjligt tillbakavisa
alla anslag, så snart de icke befinnas vara ovilkorligen nödvändiga, ty vi
måste ju tänka oss möjligheten deraf, att den göda tid, som nu är rå¬
dande, snart nog måhända kan undergå förändring och att det då kan
blifva svårt att åstadkomma alla de inkomster, som erfordras för att be¬
täcka de alltjemt stegrade utgifterna.
För öfrigt vill jag icke nu speciel yttra något om innehållet af den
stora volym, som ligger bär framför oss i vidare mån, än att jag hoppas
och gör mig förvissad om, att det Utskott, som det närmast tillkommer
att behandla densamma, skall göra allt hvad i dess förmåga står för att
mota de otaligt växande utgifterna samt att jag tror, att äfven hvad
första hufvudtiteln beträffar, det kan vara tid att se till, om det ej må
kunna blifva en sanning hvad flere förut yttrat rörande denna hufvudtitel.
Att yttra något mera för denna gång anser jag slutligen vara så
mycket mindre behöfligt, som rika tillfällen nog lära framdeles komma
att erbjuda sig till anmärkningar mot denna Kong!, proposition.
Herr Statsrådet Waern: Sedan jag nu sjelf fått höra, hvaruti de
förmenta motsägelserna i mitt anmärkta yttrande till statsrådsprotokollet
skulle bestå, är jag bättre i tillfälle att derom yttra mig. _
Såsom bevis för befintligheten af sådana motsägelser i åberopade an¬
förandet har af densamme talaren, som först under denna öfverläggning
framställde eu erinran i samma syftning, nu biff vit ånyo ant ord t, huru¬
som mitt yttrande vore så affattadt, att det på samma gång iunebure:
Do att nedsättningar i skatter skulle kunna ske; 2:o att sådana icke
kunde ske; och 3:o att de ändock: skulle kunna ske. Det må visserligen
vara en lätt sak att framkasta ett dylikt påstående, men att med fram¬
gång försvara detsamma, torde dock blifva mera vanskligt, om man behö¬
rigen granskar det yttrande man kritiserar. För att dertill lemna en,
såsom det synes, för talaren behöflig ledning, skall jag i korthet redogöra
för dess innehåll.
Att sålunda ett öfverskott finnes i statsbudgeten af omkring 3] mil¬
Den 25 Januari.
37
lioner, men att detta oaktadt från .Regeringens sida nu icke föreslagits
någon skattenedsättning, under det att likväl regeringen vid sistlidne riks¬
dag, då ett öfverskott äfven förefans, föreslog skattelindringar till ett
belopp af U million R:dr, hvilket sedermera höjdes till 2 millioner,
torde väl behöfva sin förklaring, likasom det väl i allmänhet är på sin
plats, att Finansministern fäster uppmärksamhet å tillståndet i finansielt
hänseende, sådant det visar sig vara i verkligheten. Jag har fördenskull
svårt att fatta, att eu framställning, som just afser att lemna en sådan
redogörelse, skall befinnas vara missledande och olämplig.
Och då Regeringen af anförda grunder icke ansett skäligt att föreslå
några skattelindringar, måste väl i andra rummet antydas de fäkta, hvilka
kunde bekräfta riktigheten af en sådan åsigt; — och jag frågar, om
dessa fäkta icke blifvit behörigen angifna?
1 sammanhang härmed måste jag ock yttra mig om den värde tala¬
rens påstående, att hvad som i mitt anförande derefter följer skulle inne¬
bära en motsägelse mot det som föregått. Härvid förekommer likväl, att
man ej får förbise hvad jag i fortsättningen af mitt anförande här velat
särskild t betona och framhålla beträffande de omständigheter, hvilka syn¬
tes mig för det närvarande lägga hinder i vägen för skattenedsättningar,
eller att de möjligen kunna äfven för framtiden vara verksamma, ty i
annat fäll — det medgifver jag — uppstår en verklig motsägelse, då jag
sedan säger, att den tidpunkt torde vara nära, då skattelindringar borde
kunna ske. Förebråelsen för inadvertens har alltså sin grund icke i nå¬
gon felaktig utveckling af mitt resonnement, utan i en alltför flygtig
granskning af detsamma.
Jag framhåller sålunda här i “andra stycket11, att i främsta rummet
måste “verkningarne af de stora tullnedsättningarne vid sista riksdag’1,
blifva kända. Nu i Januari i år kan man naturligtvis icke derom ega
någon erfarenhet, men lika gifvet torde vara, att vid detta års slut vi
känna mera om dem. Följaktligen har det alldeles icke kunnat vara min
afsigt med dessa ord att påpeka omöjligheten af några skattenedsättnin¬
gar, utan helt enkelt och allenast att antyda nödvändigheten och klok¬
heten derutaf att, innan så vigtiga åtgärder vidtagas, man något litet ser
tiden an för att kunna genomföra dem med full trygghet.
Vidare och i samma syfte har jag sagt, att “lika litet kan ännu med
någon säkerhet beräknas, i hvad mån tillfälliga och för framtiden ej på-
räkneliga konjunkturer medverkat till statsinkomsternas utomordentligt
hastiga tillväxt". I detta afseende är det en regel att taga trenne års
medium i sender. Af dessa veta vi, att två år varit gynsamma. Detta
år blir det tredje. Men omdömet, huruvida man må beräkna medel¬
resultatet af dessa år såsom ett fortgående moment i samhällsutvecklin¬
gens progression, får ej bero af särskilda omständigheter, hvilka derunder
inträffat, förrän de visa sig vara af konstant natur. I detta hänseende
tror jag icke, att de många affärsmän, som finnas inom Kammaren, under¬
känna arten af de orsaker, som under dessa år medverkat till den ha¬
stiga uppblomstringen i landet, eller vilja förneka, att i den mycket till¬
fälligt finnes. Men naturligt är å andra sidan att, i män smil förhållan¬
dena fortgå, lära vi känna hurudana de äro och kunna om dem erhålla en
bestämdare visshet, och lyckligt skulle vara, om det då visar sig, att de
38
Den 25 Januari.
voro baserade på ständiga orsaker. Derigenom förvärfvade vi större till¬
försigt, och detta gäller Finansministern lika väl som andre.
Fn sanning är val ock, att under denna tid inträffat särskilda före¬
teelser, såsom arbetsinställningarna i England och fördyrandet af sten¬
kolen, hvillca högst betydligt inverkat å omkostnadernas belopp och, på
sätt jag derefter framhåller, deri vållat en väsendtlig stegring, såsom syn¬
nerligast för jeruvägstrafiken, samt att i fråga om dessa förhållanden deras
verkningar ännu äro osäkra, men naturligtvis skall sedermera visa sig,
huruvida de blifva stadiga eller icke. Äfven af detta skäl torde alltså
försigtigheten bjuda, att man heldre underkastar sig ett kort dröjsmål för
att sedermera kunna med sä mycket större trygghet gå framåt, än att
handla under möjlighet att kunna förfara oförsigtigt!
Hvad slutligen beträffar mitt yttrande, att “den goda tiden varit åt¬
följd af en förhöjning i alla lefnadskostnader“, vore det rätt märkvärdigt,
om man icke skulle känna detta förhållande i landsorten lika väl som i
hufvudstaden, och om ej detsamma skulle vara egnadt att utöfva ett in¬
flytande å deras omständigheter, som nätt och jemnt hafva i lön hvad
som förut varit behöfligt till ett tarfligt uppehälle. Det torde vara nöd¬
vändigt att se till, att de kunna lefva. Om lönerna förut varit afpassade
efter behotvet, men förnödenheterna numera betinga dubbla beloppet i
pris, är det klart, att förhållandet icke kan fortfara. Jag kan derföre
omöjligen inse, att icke äfven detta är en omständighet, som bör mana
till något tålamod med beslut om åtgärder i skattenedsättningsväg, som
man sedan kan få skäl att ångra.
Jag tror således, att vi böra handla så, att vi gå stadigt framåt,
men icke ryckvis göra skattenedsättningar, på hvilka åter måste följa
skatteförhöjningar; — att det med ett ord icke kan vara klokt eller skäl
uti att gå till väga på ett osystematiskt sätt. Främst af allt torde väl
eu utredning och en fullständig plans utarbetande vara af behofvet på¬
kallad, och jag tror det icke vara något ovigtigt steg till frågans lösning,
som tages, om man öfverenskommer derom, att tiden dertill nu är inne.
Detta har jag velat antyda med slutorden, i hvilka jag förklarar mig
anse den “tidpunkt4, då större skattenedsättningar kunna ske utan antydd
risk, “så föga aflägsen, att ett allvarligt betraktande af då uppstående
förhållanden icke länge bör uppskjutas11. Jag hoppas, att Riksdagen sjelf
skall taga detta förhållande i betraktande, samt att, om den önskar mera
systematiska skattenedsättningar, den derför antager vissa, bestämda
grunder, utan hvilka hvarken en komité eller Finansministern, om han
skulle dermed direkte taga befattning, hafva någon säkerhet, att hvad
som blifyer utarbetadt af Riksdagen bifalles. Såsom sådana grunder äro
att bestämma om dessa skattelindringar skola genomföras med eller utan
risk af andra skattskyldigas betungande; om de skola efter bestämd plan
fördelas på en tid af flera år eller, för hvarje gång öfverskott uppstå,
ske i den män dessa dertill anses lemna tillgång; samt derest följandet
af en bestämd plan för en längre följd af år anses lämplig, hvilket af¬
seende vid dess utarbetande bör fästas vid statsverkets oafvisliga behof
af tillgångar till nya och ökade utgifter. Ty den erfarenheten är lika
gammal som statsverket sjelft, att hvarje år uppkomma förändringar, som
gorå eu förhöjd utgiftssumma erforderlig. Statsskickets utveckling och
Den 25 Januari.
39
regeringens i flera olika riktningar ökade verksamhet fordra årligen
ökade utgifter. Lyckligtvis befinna vi oss i de fördelaktiga förhållanden,
att statsverkets inkomster stigit utöfver utgifterna. Det är denna sist¬
nämnda omständighet, som gjort det möjligt för Kongl. Maj:t att redan
nu föreslå upphäfvande! af ett onus, som för sin känbarhet varit öfver-
klagadt af Riksdagen, eller kronobrefbäringsskyldigheten. Denna åtgärd
skulle för statsverket medföra eu kostnad af 250,000 R:dr och kan vis¬
serligen, om man så vill, såsom nyss af en talare yttrades, anses ringa
under gynsamma förhållanden, men att en eftergift af million om året
icke skulle vara värd att beakta, utan blott vara en postalisk affär, torde
dock vara att gå längre i tolkning af dylika ord, än man hittills varit
van att höra. Det synes emellertid af denna anmärkning likasom af flera,
som skulle man vilja lägga tonvigt uppå, att ministéren och speciel!
Finansministern skulle vara motståndare till alla skattelindringar. Jag
tror likväl icke, att det skall lyckas göra den åsigten gällande efter hvad
som skedde vid sista riksdagen och i det ifrågavarande statsrådsprotokol¬
let nu förekommer.
Frågan om kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jordbruket
har af Riksdagen blifvit väckt och af Kongl. Maj:t i vanlig ordning un¬
derkastad all den utredning, som den kunnat erhålla. Vederbörande
embetsmyndigheter hafva blifvit hörda. Kammarkollegium har inkommit
med särskildt förslag, gående derpå ut att kronobrefbäringsskyldigheten
skulle på alla dertill förpligtade hemman fördelas, och derest dervid någor¬
städes kostnaden blefve alltför dryg och komme att öfverstiga 8 R:dr per
hemman, så skulle öfverskottet ersättas af statsmedel, alldeles så som ge¬
nom ett reservationsanslag på sjette hufvudtiteln till lättnad för skjuts-
tungan, der den är särdeles tryckande, sker. Generalpoststyrelsen, som
dernäst blifvit hörd, har åter föreslagit, att Postverket skulle öfvertaga
detta besvär, och kostnaden betäckas genom särskildt anslag till ersätt¬
ning för den så kallade fribrefsrätten, hvilken skulle upphöra. Jag har
icke för ett ögonblick tänkt mig, att Kongl. Maj:t icke skulle citera de
embetsmyndigheter, som yttrat sig, och jag har derföre ej dragit i betän¬
kande att säga, att det förslag, som Kongl. Maj:t gillat, kommer från
Generalpoststyrelsen, men kan icke derföre erkänna att åtgärden förlorat sin
karakter af att vara en lindring för jordbruket och blifvit blott en posta¬
lisk affär, såsom talaren kallade den. Då i hvarje fall det åsyftade re¬
sultatet vinnes, torde deraf den oro, som i detta yttrande gaf sig tillkänna,
kunna lugnas.
Herr Gumcelius: Ännu återstå ett par punkter i den föreliggande
Kongl. propositionen, hvilka synas mig vara af beskaffenhet att icke nu
böra med tystnad förbigås, och då de icke blifvit af någon annan talare
omnämnda, finner jag mig föranlåten att derom yttra några ord.
Den ena af dessa punkter står i nära beröring med något, som af
flere föregående talare bringats å bane, nemligen uppställningen af den
stat, hvarom här är fråga. Det har icke blott i dag, utan jemväl vid
flera föregående tillfällen öfverklagats, att denna stat kommer till så be¬
synnerlig slutsats, att det af densamma ständigt visar sig, som om stats¬
brist förefunnes, äfven då det någon gång, såsom nu, i verkligheten är ett
öfverskott. Detta missförhållande har till väsendtlig del sin grund der-
40
Den 25 Januari.
uti, att Statskontoret och Riksgäldskontoret dela medelsförvaltningen,
ii vilket orsakar särskilda uppställningar, i fråga om statens inkomster och
utgiftei samt, mellan de båda verken, en del mellanräkningar, hvilka
hvarken äro lämpliga eller nödvändiga. Under sådana förhållanden fäg-
nar det mig att finna af föreliggande proposition, att Kongl. Maj:t nu
föreslagit, det ytterligare en del af medelsförvaltningen skall öfverfiyttas
han Riksgäldskontoret till Statskontoret. Jag vill hoppas att, om denna
öfverflyttning kommer att ega rum, detta i förening såväl med den om¬
ständighet, att eu del ärenden redan förut gått samma viig, sent med den
minskning i arbete Riksgäldskontoret fått åtnjuta, derigenom att bestyret
med tidningsstämplingen upphört, skall verka derhän, att det särskilda
arvodesbelopp, de s. k. flitpenningarne, som till Riksgäldskontor tjenste¬
man utgått, och hvilka tilläggsarvoden, dem Revisorerne icke alltid be¬
traktat såsom nödvändiga, af Riksgäldskontoret och äfven af Riksdagen
vid samfäld votering, ansetts behöHiga, måhända icke vidare skulle be-
höiva tagas i anspråk. För att lättare vinna detta syfte, men ännu mer
för att jemväl ernå ett annat vigtigare mål, nemligen större enkelhet och
reda i räkenskaperna, skulle jag hafva önskat, att Kongl. Maj:t uti ifråga¬
varande hänseende gatt ännu längre än lian gjort. Denna min uppfatt¬
ning fmner ett stöd i Statskontorets i frågan afgifna utlåtande, hvaraf
framgar, att netta embetsverk ansett Riksgäldskontorets verksamhet böra
inskränkas till dess ursprungliga och egentliga bestämmelse: att hafva be¬
fattning med statens gäld. Kongl. Maj:t har dock ej ansett sig böra taga
spegel fullt sa långt ut. Jag inhemta!’ icke med full visshet af bilagan
till den Kongl. propositionen, huruvida Kongl. Maj:t tänkt sig, att den
icke så alldeles obetydliga delen af Riksgäldskontorets förvaltning, som
^?,ei ^ vattenaftappningar och odlingsföretag, skall qvarstanna hos
Riksgäldskontoret. eller öfverfiyttas till Statskontoret. Antagligen finnas
(tock dessa lån inbegripna under det i bilagan (sid. 13) förekommande
uttrycket "in. m.u, och om denna tolkning är riktig, ser jag gerna, atf,
utöfver Kongl. Maj:ts förslag, äfven denna del af förvaltningen gör säll¬
skap till Statskontoret, Det är ju förhållandet, att dessa håns1 kapital¬
belopp sammanslås med de för hela lånetiden å desamma upplöpande rän-
ioi och, fördelade på de särskilda lägenheterna, intagas i jorcleböckerna
samt uppbäras i sammanhang med kronoutskylder na, och då synes det
mig vara särdeles olämpligt, om en del af uppbörden skulle ingå till
Statskontoret och en annan till Riksgäldskontoret. Och hafva de eu gång
inkommit till Statskontoret förefaller deras öfverlemnande derifrån till
Riksgäldskontor^ alldeles opåkallad!. Skulle nu Riksgäldskontorets öfriga
lånefoidiingar finnas böra med odlingslåneu göra sällskap och jemväl
öiverHyttas till Statskontoret, vore det, enligt min vördsamma mening,
desto bättie. för eu sådan vidsträcktare tolkning af Kongl. Maj:ts
förslag i denna del utbeder jag mig Stats-Utskottets välvilliga medverkan.
En annan punkt i. den Kong!, propositionen, hvilken jag anser icke
höra med tystnad förbigås, är jern vägsfrågan. Denna fråga, som till en
liten tid fått hvila, bär nu åter blifvit bringad å bane och det i eu gan¬
ska stor omfattning. Jag har för min del alltid varit och är ännu rätt
ledsen åt den utgång, som frågan om norra stambanans riktning fått här
vin Riksdagen, och jag vidhåller den mening, jag förut uttalat, att det
Den 25 Januari.
41
var ett både onödigt och olyckligt beslut, när Riksdagen bestämde sig
för att — enskilda banor å ömse sidor till skada och förfång, men staten
sjelf helt visst till ringa gagn — lägga ned åtskilliga millioner på byg¬
gande af en krokbana med två räta vinklar mellan Mälaren och Gefie—
Dala-jernvägen, denna vigtiga Gefie—Dala jernväg, hvars tillvaro är eu
anledning till glädje såsom bevis på den enskilda, företagsamhetens fram¬
gång, men hvars tillvaro tyvärr mången gång inverkat skadligt vid afgö¬
rande af jernvägsangelägen hetern a här vid Riksdagen. Med den riktning,
stambanan Upsala—Storvik emellertid fått, anser man nu, att punkten
Storvik är gifven såsom utgångspunkt för en fortsättning af jernvägs-
byggnaderna norrut. Min mening är eu annan, och jag skall sednare
yttra mig i fråga om en norrlandsbanas läge.
När på sin tid ett parti inom denna Kammare och Riksdagen, till
hvilket jag hörde, motsatte sig byggandet af den bredspåriga banan
Upsala Storvik, så var det alldeles icke på grund af någon afvoghet mot
eu jern vägs anläggande i Norrland, utan fastheldre derför att vi ansågo,
det de för banans byggande erforderliga medel kunde genom jern vägens
förläggande genom andra trakter och med annat byggnadssätt bättre an¬
vändas och hastigare göra nytta.
Om vi nu omsider skola bygga en jernväg i Norrland, synes första
vilkoret vara, att den bygges så billigt, att staten kan komma ut dermed,
utan alltför känbara uppoffringar; och det andra vilkoret, att statsbanans
belägenhet blir sådan, som bäst enar sig med statens intresse, sedt i stort
och med frånseende af småintressen. Främst blir det nödigt ställa så,
att de banor, som den enskilda företagsamheten skulle vilja framdraga
til! hufvudbanan, icke vid deras byggande blifva underkastade större svå¬
righeter och kostnader, än sådana företag kunna bära. Jag hade tagit
lör gilvet, att eu bana mot Norrland skulle blifva smalspårig. Frågan om
spårvidden hafva vi hört omtalas flera gånger förut. Man ifrågasatte, att
redan banan från Upsala till Storvik skulle blifva smalspårig, kanske med
sådan fortsättning ned till Stockholm medelst en ny skensträngs inläg¬
gande i _ Upsala— Stockhohns-banan, men då hette clet på det bevekligaste:
låt oss icke skämma den lilla de! af statsbanesystemet som återstår; låt
oss få en bredspårig bana till Gefie— Dalajernvägen! -— Och sä kunde
man sedan bygga smalspårigt! Nu är banan der uppe, och fråga är re¬
dan om dess fortsättning vidare norrut. Kong!. Maj:t har föreslagit att
bygga eu bredspårig kustbana från Storvik till någon punkt å den af en¬
skilde anlagde Sundsvall—Torpshammar-banan, hvarefter, och med begag¬
nande till någon del al niimnda enskilda bana, eu smalspårig tvärbana
skulle byggas förbi Östersund till riksgränsen, eu norsk statsbana från
Trondhjem till mötes. Omförmälda enskilda bana är bygd smalspårig och
den från Norge kommande banan likaså, ty i Norge bar man icke råd
att bygga bredspåriga jernvägar, utan bygger heldre billigare för att så¬
lunda blifva i stånd att bygga längre. Då nu emellertid dessa bägge ba-
nor jag nyss omtalt äro smalspåriga bar Kong!. Magt naturligtvis icke
kunnat föreslå mel.lanbanan bredspårig, enär en dubbel omlastning af
fraktgodset då skulle blifva en följd af den drygare anläggningskostnaden;
utan bär Kongl. Maj:t således hemställt om nämnda banas byggande smalspå¬
rig. Men om tillvaron af Gefie—Dala-banan såsom bredspårig utgjort eller
42
Den 25 Januari.
åtminstone städse åberopats såsom motiv för, att stambanan dit upp skulle
byggas bredspårig, så bör, i likhet dermed, tillvaron högre upp af eu
smalspårig bana få utöfva inflytande i motsatt riktning. Det säges väl i
den Kongl. propositionen, att skilnaden i anläggningskostnad emellan
en smalspårig bana och en bredspårig med lätt öfverbyggnad skulle
blifva ringa; men detta förhållande måste bero derpå, att de som
verkställt undersökningarne af den blifvande banan utgått från den
förutfattade mening, att dessa undersökningar skulle kunna passa för
båda slagen banor på eu gång. Hade desse undersökningsmän lämpat
undersökningarne endast och allenast efter det ena eller andra byggnads¬
sättet, utan hänsyn till alternativ, så hade man nog' kommit till ett annat
resultat. Hvad först eu smalspårig bana beträffar, så är det icke tänkbart,
att eu sådan, hvilken ej sällan kan kringgå de hinder, som eu bredspårig
jernväg nödgas slå sig igenom, skulle hafva kunnat ställa sig inemot lika
dyr som eu bredspårig, om man blott hade tagit i betraktande den bästa
terrängen för en dylik bana; och hvad den bredspåriga banan angår, vill
det förefalla, som både undersökningsmännen gått den smalspårigas för-
slagssträckning alltför mycket till mötes och sålunda utsatt den bredspå¬
riga banan för en del förhållanden, som en dylik bana — helst en stats¬
bana! — icke kan gå in på; och det för nog bända, att då banan en
gång kommer till utförande, de olägenheter som vållas af orimligt branta
stigningar, alltför trånga kurvor in. m. visa sig så stora, att man för de¬
sammas undvikande måste i väsendtlig grad afvika från det ursprungliga
förslaget, och detta med skål, ty det är pengar värdt, att för bredspårig
bana undvika krokar af 1 på 800 och stigningar af 1 på 60. Men hvart
tager då uppgiften om den ringa prisskilnaden mellan de olika banorna
vägen ? Jag hyser den lifiiga önskan, att, om staten skall bygga en stam¬
bana genom Norrland uppåt, densamma må byggas smalspårig, emedan,
en dylik bana skall, såsom jag hoppas, draga till sig åtskilliga grenbanor,
hvilkas utförande, i händelse stambanan blefve bredspårig, skulle åtmin¬
stone fördröjas i anseende till de i sådant fäll drygare kostnaderna.
Jag skall bedja att få yttra några ord jemväl i fråga om den föreslagna
jernvägens riktning. Här vid lag föreställer jag mig, att den bana som
kommer att byggas uppåt Norrland, bör gå inne i landet och ej blifva en
kustbana, och jag kan för denna min åsigt såsom auktoritet åberopa Herr
Civilministern, som i sitt anförande till statsrådsprotokollet i fråga om en
bana i Norrland yttrar dessa tänkvärda ord: “På många orter derinom
står skogen utan värde och utan vård, utsatt för eldens och tidens sam¬
verkande härjningar, i stället för att, såsom sig borde, användas vid jern-
malmens smältning eller till förädlade trävaror. Alla dessa på Norriands
ekonomiska utveckling menligt inverkande förhållanden förefinnas uppen¬
barligen i högsta grad i de vestlig::, mellan fjellen och kustprovinserna
belägna landskapen. En jernbana, som endast sträckte sig norr ut, vore
derför enligt min åsigt icke tillfyllestgörande för Norrlands behof. Den¬
samma måste, för att blifva verkligen gagnande, vika af åt vester och
sträcka sig ända till riksgränsen en norsk jernväg till mötes. Af de vest¬
lig landskapen är det företrädesvis Jemtland, som med sina naturliga
förmåner eget grundade anspråk att få en vestlig tvärbana dragen genom
sitt område. Dess jordmån är mångenstädes fullt jemförlig med de södra
Den 25 Januari.
43
sädesorternas bästa och lockande till sädesodling till och med på flera till
läget mera gynnade trakter högt uppe bland fjellen samt skänker landet
redan nu i goda år skördar utöfver befolkningens behof. Der gifvas rika
tillfällen till utvidgning af eu i allmänhet ändå säkrare och mera vinst¬
gifvande ladugårdsskötsel samt många andra vigtiga förvärfskällor“ o. s. v.
Detta skrifves af Herr Civilministern, under förutsättning att, sedan eu
kustbana dragits upp från Gefle—Dalabanan emot Jemtland, en tvärbana
skulle för statens räkning byggas genom de inre delarne af nämnda land¬
skap till norska gränsen, men det lider icke något tvifvel att, med någon
obetydlig ändring af ordställningen i det yttrande jag uppläst, man skulle
kunna anföra detsamma till stöd för en vestligare sträckning af stambanan.
Efter att hafva rådfört mig med andra, mera sakkunnige personer, har jag
kommit till den åsigt, att den smalspåriga fortsättningen af norra stam¬
banan bör utgå från punkten Falun eller någon nära derintill belägen
ort i stället för från Storvik. Det är visserligen en sanning, att någon
statsbana icke finnes vid Falun, åtminstone icke för närvarande, men stats¬
banan står dock åtminstone icke långt derifrån, ocli man skulle lätteligen
derifrån kunna göra en liten föreningslänk, för att äfven åt Stockholms-
sidan få en kortare väg, hvilket dock icke torde blifva behöflig!, emedan
från dessa trakter flera vägar byggas neråt, och för all den trafik, som
skulle söka sig söder- och vesterut, har man redan under byggnad den
störa bergslags banan, hvarförutom i Falun, lika väl som i Storvik, Gefle—
Dala-banan möter. Från Falun tänker jag mig, att stambanan skulle
sträcka sig först något vesterut och sedan mot norr, mot Storsjön i Jemt¬
land. Den torde böra beröra Insjön i Dalarne, gå genom Leksand, O re,
Woxna, Loos och Högdal till Berg vid södra ändan af Storsjön. Från
sistnämnda punkt kunde man ju sedermera fortsätta hanan antingen di¬
rekt mot Norge eller också med eu afvikning till Frösön eller Östersund
eller möjligen till Sollefteå vid Åugermanelfven. Det skulle då icke länge
dröja, förrän åtskilliga lokalbanor från de angränsande trakterna skulle
framdragas mot hufvudbanan, förutsatt •— jag upprepar det om igen — att
densamma vore bygd så, att bibanorna efter anslutning till stambanan
både utsigt att bära sig. Jag tänker mig i lyckligt fäll bibanor till Mora
i Dalarne, genom Herjeådalen, genom Helsinglands floddalar o. s. v.
Det utkast till eu bansträckning, jag bär tillåtit mig göra, är vis¬
serligen ännu icke undersökt, och man kan tänka sig, att stora svårighe¬
ter kunna möta för densammas utförande — derom vill jag icke yttra
mig — men i allmänhet har det visat sig att, hur otroligt det än låter,
då man vill hafva eu jernväg från en punkt till eu annan, icke allt för
närbelägen, de verkställda undersökningarne städse utfallit så, att svårig¬
heterna befunnits “oväntadt små*. På grand af denna lyckliga er¬
farenhet och jemväl på andra grunder hoppas jag, att svårigheterna för
anläggande af den utaf mig förordade banan, jemväl om de undersökas,
må befinnas “oväntadt små' .
Kongl. Maj:t har begärt ett anslag för jernvägsundersökningar i Norr¬
land, och jag vill hoppas att Stats-Utskottet bifaller den sålunda gjorda
framställningen, men att Utskottet på samma gång tager i betraktande,
huruvida icke lämpligt vore, att de blifvande undersökningarne ginge ut
på, om ej en annan sträckning af flen ifrågasatta stambanan vore bättre
Den 25 Januari.
44
än den riktning som angifvits i den Kong!, propositionen. För Kongl.
Maj:ts förslag talar det belopp, som Jemtlands läns landsting för ända-
irfålet beviljat, ett rätt vackert belopp visserligen men dock icke af be¬
skaffenhet att böra kunna utöfva ett afgörande inflytande på den stora
och vigtiga frågan. Jag skulle för öfrigt blifva mycket förvånad, om icke
nämnda landsting, i valet emellan å ena sidan att få en stambana genom
Jemtland, med utsigt att denna bana skall framkalla en del grenbanor,
och å andra sidan att få blott en grenbana genom landskapet, skulle anse
sig lyckligt att få öfverflytta sitt anslag från den sistnämnda banan till
den förra.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar med den
vördsamma anhållan, att Stats-Utskottet måtte åt hvad jag nu yttrat egna
någon uppmärksamhet, för hvilket ändamål jag begär, att detta mitt yt¬
trande måtte få åtfölja den Kongl. propositionen till Stats-Utskottet.
Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Jag är den siste
talaren tacksam för det erkännande lian uttalade, att Norrland är i be¬
hof af och har rättvisa anspråk på att komma i åtnjutande af de för¬
delar, som en statsbanas anläggning derstädes skulle medföra, och jag
ber att få taga fasta på detta hans erkännande. Det var för öfrigt icke
oväntadt, att Kongl. Majts proposition om byggande af eu jernväg norrut
från G-efle —Dala-jernvägen skulle möta anmärkningar och motstånd, syn¬
nerligast från det håll hvarifrån dylika anmärkningar nu framkommit,
men hvad den ärade talaren uti ifrågavarande afseende anmärkt, tror jag
mig kunna med giltiga skäl bemöta.
Hvad först angår spårvidden på den föreslagna banan, så är det vis¬
serligen sannt, att Kongl. Maj:t år 1370 vid anbefallande af undersök¬
ningen utaf den blifvande jernvägssträckningen utgick från det antagande,
att den skulle blifva smalspårig; men jag anser mig härvid böra erinra
derom, att, under det smalspåriga jern vägar vid sistnämnda års riksdag
egde många, särdeles Kriga och varma anhängare och förfäktare, åsigten
om dylika banors företräde likväl sedermera, till följd af den grundliga
utredning, som i ämnet skett, i väsendtlig mån modifierats, ja till och med
så att samma åsigt, förut så lifskraftig, sedermera vid 1871 års riksdag
gaf blott eu dödssuck från sig. Alla de skäl, som af de tekniska myn¬
digheterna, hvilka åstadkommo omförmälda utredning, anfördes till stöd
derför, att norra stambanan i dess fortsättning från Upsala till Storvik
borde byggas bredspårig, gälla äfven för den bana, hvarom nu är fråga.
Det vigtigaste bland dessa skäl är, att den hufvudsakligaste delen af de
varor, som komma att befordras på den blifvande jernvägen, såsom kol,
malmer och tackjern, icke utan skada och förlust kan underkastas om¬
lastning. Mellersta Sveriges bergverks- och bruksidkare hafva sig detta
förhållande mycket väl bekant, och jag får bereda den siste ärade talaren
på, att äfven den åsigt kommer att uttalas och måhända vinna vanna
målsmän, att jemväl den föreslagna tvärbanan icke bör blifva smalspårig,
just på det en omlastning af varor må kunna undvikas.
Alldeles oberättigadt synes mig det af den siste talaren gjorda anta¬
gande, att de af Kongl. Maj:t förordnade undersökningsmännen, vid full¬
görande af detta sitt värf, förfarit på ett illojalt sätt, i det de, oaktadt
Den 25 Januari.
45
sin vetskap om att banan tillämnats smalspårig, skulle hafva lämpat under-
sökningarne derhän, att dessa jemväl afsett en bredspårig bana. Då man,
såsom jag nämnt, icke har skäl till ett dylikt antagande och de gjorda
undersökningarne sålunda måste läggas till grund för beräkningarne, ställer
sig frågan blott, om man, för undvikande af den jemförelsevis obetydliga
tillökningen i kostnad, som anläggning af bredspårig bana kräfver och
hvilken icke utgör mera, än omkring 18,900 R:dr för mil, bör utsätta sig
för alla de olägenheter, som sammanträffandet af banor med olika spår¬
vidd ovilkorligen medför.
Hvad vidare sträckningen af den blifvande banan beträffar, så är den
tanke talaren derom uttalat så ny, att den verkligen öfverraskat mig.
Han föreslår, att fortsättningen af norra stambanan skall utgå från Falun,
samt att staten således skulle låta en enskild bana komma emellan sär¬
skilda delar af sitt stambanesystem. Man må gerna beklaga den utgång,
som frågan om norra stambanans riktning fick vid 1870 års riksdag.
Denna frågas afgörande skedde före mitt tillträdande till min nuvarande
befattning och är numera en “fält accompli*. Storvik är den antagna
slutpunkten och enligt min tanke kan man icke lämpligen, i fråga om
norra stambanans fortsättning norrut, utgå från någon annan punkt än
Storvik. Med afseende å den sträckning, de af Kongl. Maj:t föreskrift^
undersökningarne utvisa, kan man ingalunda kalla den föreslagna jern-
vägen för eu kustbana. Den skulle först blifva eu sådan, om man lade
den i sådan östlig riktning, som en del af Iielsinglands och Medelpads
innebyggare anser vara den bästa. Icke kan det vara lämpligt att för¬
lägga en jernväg genom rena obygder, men enligt talarens förslag, skulle
ju banan gå från Falun i riktning mot Storsjön och sålunda igenom
Herjeådalen, som är det fattigaste och torftigaste landskap i Sverige. Huru
skulle det jemväl i sådant fall gå med den åsyftade föreningen mellan
Bottenhafvet och Nordsjön? Denna för de mellan fjellen och kustland¬
skapen belägna landskapen i Norrland så vigtiga förening kommer ju att
för obestämd tid undanskjutas.
Hvad åter vidkommer de af talaren förordade grenbanorna, så äro
dylika ej af någon så särdeles stor vigt för Norrland, enär denna lands¬
bygd har stor rikedom på fiottbara elfvar och floder, och att sätta jeru-
vägen i förbindelse med dessa anser jag vara vida bättre, än att bygga
särskilda banor, som skulle mynna ut i den stora stambanan.
Slutligen vill jag nämna några ord med anledning deraf, att man så
ofta till försvar för smalspåriga jernvägar åberopar vårt grannland Norges
exempel. Under mitt sednast^ besök i Norge sistlidne höst trodde jag
mig förnimma början till en icke obetydlig reaktion mot det absoluta
systemet att bygga endast smalspåriga jernvägar och jag hörde mången
kunnig man derstädes öppet uttala deri åsigten, att Christiania—Draramen
jernvägen borde hafva blifvit bygd bredspårig, samt beklaga att så icke
skett; och med insigt om de smalspåriga banornas mindre trafikförmåga,
motser man nödvändigheten att inom en icke aflägsen framtid förändra
nämnda bana till bredspårig.
Då detta utbyte af meningar endast är att betrakta som eu förpost-
affär, före den stora striden, vill jag icke djupare inlåta mig i denna affär,
utan anhåller jag endast, att detta mitt yttrande måtte, lika med den
46
Den 25 Januari.
sista talarens, få åtfölja den Kongl. Propositionen vid dess remitterande
till Stats-Utskottet.
Herr P. Staaff: Jag skulle icke hafva deltagit i denna diskussion»
såvida icke den värde representanten från Örebro i sitt anförande hade
yttrat några ord rörande sträckningen af norra stambanans fortsättning
från Storvik, hvilka synts mig ovilkorligen påfordra en protest, så kraftig,
att den måtte lyckas göra sig vid den slutliga pröfuingen af frågan
gällande.
Med den stora tillfredsställelse Norrlands innebyggare mottogo under¬
rättelsen om Kongl. Maj:ts Proposition om fortsättning af norra stambanan
blandade sig den förhoppning, den säkra tillförsigt, att icke någon slags
strid om densammas sträckning skulle uppstå, förr än omständigheterna
en gång ovilkorligen sådant påfordrade, det vill säga då banan blifvit fär¬
dig ända till en punkt, hvarifrån den för Norrland förmånligaste riktningen
med skäl kunde vara tvist underkastad. Men en sådan sträckning som
den Herr Gumaelius föreslagit, en alldeles splitter ny riktning med namn,
heder och värdighet af “Norra Stambanan11, har ingen Norrländing ännu
kunnat tänka sig, Tvärtom alla röster inom Norrland hafva enstämmigt
uttalat sig för den af Kongl. Maj:t föreslagna riktningen ända upp till
Hybo i Helsingland. Rörande banans fortsättning från denna punkt vi¬
dare norrut kan möjligen någon strid uppstå, men det är att hoppas att
den tvisteri skall kunna biläggas och den störa saken genom enighet föras
till ett lyckligt slut, något som deremot är omöjligt, om banan skulle
komma att byggas i den riktning den föregående talaren ifrågasatt.
Jag vill icke uppehålla tiden med några detaljer i denna sak, men
så mycket kan jag säga att, skulle representantens från Örebro förslag
gå igenom, skulle den sträckning han föreslog åt norra stambanan norr
om Gefie—Dala-banan komma till stånd, då kan Norrland med fullt skäl
säga att det icke bar fått en bana, som ens till minsta del kommer att
befrämja dess väl och tillfresställa dess behof.
Öfverläggningen förklarades härefter slutad; och blef den nu före¬
dragna Kongl. propositionen hänvisad till Stats-Utskottet, dit de i anled¬
ning af densamma afgifna yttranden skulle medfölja.
§ 7.
Herr Talmannen tillkännagaf, att från Herr Philipson ingifvits ett
så lydande läkarebetyg:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr Å. Philipson är
af sjukdom hindrad att under någon tid lemna sina rum, varder härmed
på afiagd embetsed intygadt.
Stockholm den 24 Januari 1873,
Axel Lamm.
Modie. Dukt. Ch. M:r.
Den 25 Januari.
47
§ 8.
Förekommo till behandling de å Kammarens bord hvilande motioner,
nemligen af:
Herr Jöns Rundbäck, motion N:o 1. Denna motion hänvisades till
Riksdagens Kanslideputerade; och af:
Herr Westerdahl, motion N:o 2.
I anledning af denna sednare motion yttrade:
Herr Hjelm: Det är med särdeles tillfredsställelse jag tagit del
af Herr Westerdals motion. Hämmandet af ungskogens sköfling för ex¬
port är en i högsta grad beaktansvärd angelägenhet.
Men det är icke blott exporten af mindre, rundt virke, utan äfven
utförseln af de mindre dimensionerna biladt, eller de s. k. små-sparrarne,
som orsakar att våra ungskogar nedmejas på ett högst betänkligt sätt.
Inom ett bredt bälte af norra delen af Westerbottens län och inom större
delen af Norrbottens läns kusttrakter användes ungskogen i stort för
sparrtillverkning; sparrar af icke mera än 16 fots längd och 4 tums sidor
exporteras. Sådan är den norrländska pitpropsafverkningen. Man må
icke tro att det endast är ett och annat tusental ungträd, som nedhuggas
för att skickas till utlandet, nej det är flera hundratusental om året. Just
denna vinter äro endast inom mitt kommittentskap flera hundra man sys¬
selsatte med en sådan skogssköfling. Affärsmännen gorå allt hvad de
kunna att uppmuntra dertill, och skogsförsäljningar pågå i stort öfverallt
i Norrland. Det bär t. ex. blifvit för mig uppgifvet, att vid en enda
häradsrätt under sista höstetinget anmälningar skett om sådana skogsköp
till ett belopp af ända till 50,000 R:dr. Detta är en verksamhet som
länder till skada både för staten och för kommande generationer; får den
hejdlöst fortsättas, blir till följd af klimatets förändring genom skogens
utrotande den öfre delen af landet för framtiden obeboelig.
Jag anhåller på nu anförda grunder att icke blott rundvirke, utan
äfven biladt af till och med sex tums fyrsida och 22 fots längd må för¬
bjudas till utförsel åtminstone från de tvänne nordligaste länen, eller åt¬
minstone försvåras. Jag har önskat att nu få göra denna framställning,
lör att icke behöfva besvära Kammaren med en särskild motion i ämnet,
och anhåller att detta mitt yttrande må få åtfölja motionen till Utskottet.
Efter detta anförande blef motionen hänvisad till Bevillnings-Utskottet,.
dit Herr Hjelms yttrande skulle åtfölja.
§ 9.
Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Riksdagens år 1872
församlade Revisorers berättelser:
1:°) om verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
48
Den 25 Januari.
2:o) om granskningen af Riksgälds-koutorets tillstånd och förvalt¬
ning: och
3:o) angående Kommers-kollegium.
Vid föredragningen af berättelsen om granskningen af Riksgälds-
kontorets tillstånd och förvaltning anfördes af
Herr Gummlius: Jag är verkligen något förlägen öfver att ännu
en gång i detta sammanträde behöfva taga Kammarens tid och uppmärk¬
samhet i anspråk. Men det är några punkter uti Herrar Fullmäktiges
svar på Revisorernes anmärkningar, hvarom jag vill bedja att få yttra
några ord, då jag sjelf varit eu af dem, som°i första hand handlagt
denna del af revisionsarbetet, och af min kamrat inom Kammaren och
inom revisionens riksgäldsafdelning fått i uppdrag att med anledning af
dessa fullmäktiges svar göra små erinringar. Jag kommer ej att tala
om de stora frågorna, till hvilka vi framdeles torde återkomma, såsom
t. ex. om Riksgälds-koutorets upplåning, Iiöganäsbolagets skuld till sta¬
ten, eller Helsingborg—Landskrona—Eslöfs jernvägsbolag, utan är det
egentligen endast några punkter i afseende på Riksgäldskontorets utlånings-
rörelse, jag nu vill beröra. Revisorerne hafva åt denna gren af gransk¬
ningen sistlidet år för en gång egnat större uppmärksamhet än vanligt.
När man genomser Herrar Fullmäktiges svar och tvifvelsutan är det ganska
många, som läsa endast svaren, ej anmärkningarne, då de i de förra äf¬
ven finna en kort framställning af de sednare — så kan man lätt komma
till den slutsats, dels att Revisorerne varit mycket småaktiga i sina an¬
märkningar och dels att de icke varit samvetsgranna. Då jag föreställer
mig, att dessa frågor, såsom jemförelsevis små, icke hafva mycken utsigt
till att återkomma i Stats-Utskottets berättelse, så har jag velat begagna
detta tillfälle att rentvå Revisorerne från sådana från derå håll redan
försporda anmärkningar.
Det har först och främst samtalsvis yttrats, både inom denna Kam¬
mare och inom den Första, att Revisorerne gjort anmärkning på de sen¬
tida inbetalningarne af eu del låneamorteringar, hvilka skulle hafva in¬
betalts inom slutet af 1871 men influtit först den 2 och 3 Januari 1872.
Om så vore förhållandet, så skulle dylika anmärkningar verkligen kunna
kallas småaktiga, men så är ej fallet, påståendet beror blott på ett miss¬
förstånd. Hvar och eu, som har tillgång till revisionsberättelsen, finner
att i tabellen öfver Riksgäldskon torets balanserade tillgångar är (på si¬
dorna 17 till 45) uppställd eu kolumn, som kallas opåräknadt belopp»
för 1871 och der bredvid eu annan, »inbetaldt belopp» för samma är.
Det påräknade beloppet motsvaras nu emellertid på några ställen i kolum¬
nen »inbetaldt belopp» endast af ett streck d. v. s. betalningen har ute-
blifvit under år 1871. Revisorerne hafva då på vederbörliga ställen i
tillagda noter uppgifvit de dagar, då inbetalningen verkstälts. Afsigten
med dessa noter har ej varit att göra någon anmärkning utan endast
att lemna upplysning om förhållandet. Tvärtom, funnes icke denna upp¬
lysning angående liden då betalningarne skett i berättelsen, så skulle man
kanske kunna säga att uti det oförklarade, men betydelsefulla tomrum¬
met
Den 25 Januari.
49
met läge en anmärkning, som, i sådant fall der inbetalningen fullgjorts
strax t i början af år 1872, med större skäl kunde kallas småaktig.
Men det finnes äfven några särskilda punkter i denna del af berät¬
telsen, i afseende hvarå Revisorernes framställning i fråga om sentida be¬
talning skulle, efter Fullmäktiges uppgift i deras svar, »icke öfverens¬
stämma med verkliga förhållandet», att den »strider mot» detta förhål¬
lande o. s. v. Dessa punkter äro fyra till antalet.
Innan jag öfvergår till Herrar Fullmäktiges utlåtande beträffande
dessa punkter, ber jag att få förutskicka den förklaringen, att Revisorerne
i allmänhet till grund för sitt arbete i denna del lagt den i Riksgälds-
kontoret förda liggare öfver utlemnade lån, hvilken visserligen icke är
någon hufvudbok eller kassabok, men utgör ett för vederbörandes be¬
qvämlighet upprättadt, år efter år fortlöpande utdrag ur nämnda böcker
beträffande kontorets lånefordringar. Då Revisorerne ej haft någon sär¬
skilj anledning till att i vissa fall söka upp sjelfva källorna, hafva de
derför tagit denna liggare för god.
Revisorerne hafva angående lånet för biblioteksbyggnaden vid Upsala
akademi anmärkt, att tiden för slutbetalningen genom liqvidernas för¬
dröjda verkställande blifvit framskjuten flera år och i anledning häraf
tillstyrkt, att akademien borde tillhållas fullgöra sina skyldigheter, så att
lånet måtte blifva inom föreskrifven tid (1875) återbetaldt. Fullmäktige
upplysa, att akademien vid 1884—1835 årens riksdag erhållit 5 års an¬
stånd med amorteringen af kapitalet, hvarigenom slutbetalningstiden skulle
inträffa först år 1880 i stället för 1875. Denna omständighet var för
Revisorerne vid granskningen obekant. I 1865 — 1866 års reglemente,
som innehåller vilkoren för alla de under föregående åren beviljade, då ej
ännu till fullo liqviderade lån finnes ingenting nämnde om det vid 1834 —
1835 årens riksdag lemnade anståndet, och Revisorerne hade vid sådant
förhållande, och då liggaren icke heller i sin redogörelse för lånevilkoren
innehöll någon antydan härom, ingen anledning att gå tillbaka till 1835
års reglemente. Och om Revisorerne äfven gått tillbaka till sistnämnda
reglemente, skulle de icke eris der funnit detta uppskof fullt riktigt an-
gifvet, kvilket deremot är händelsen i 1835 års riksdagsbeslut.
Jag medgifver sålunda, att Revisorernes uppgift i detta fall icke
håller streck, men vågar dock fritaga dem från misstanken att i denna
fråga hafva gått alltför lättvindigt tillväga.
I ullmäktige yttra, att don uppgift Revisorernes anmärkning innehål¬
ler rörande tiden, då annuiteten för år 1871 å lånet för återuppbyggande
af den ar 1846 nedbrunna delen af staden Amål inbetalades, icke öfver-
ensstämmer med verkliga förhållandet. Datum för inbetalningen skulle
nemligen vara icke, såsom Revisorerne sagt, 23 April, utan 16 Januari
1872. Efter några omgångar och förvecklingar har det lyckats de Revi¬
sorer, som granskat detta, titt åter få tillgång till omnämnda liggare, då
det befunnits att densamma blifvit efter revisionen i afseende på denna
sak behörigen kompletterad, genom tillskrifning och möjligen äfven i hvad
beträffar sifferuppgift erna. Om der funnits siffrorna 2% eller då
Revisorerne förra gången hade honom till granskning, derom kan jag nu
icke upplysa, men det finnes någon anledning att antaga att det'datum
Itikd. Prat. im. i Afd. 1 Band. 4
50
Den 25 Januari.
som iåns skrifvet då Revisorerne i höstas granskade honom sedan dess
blifvit ändradt •— papperet är nemligen litet tunnare just på det stället,
der siffrorna "7, nu stå.
Beträffande sedermera Revisorernes anmärkning om inbetalningen af
det åt staden Kristianstad för hamnbyggnaden vid Ähus beviljade lån,
att densamma ej verkstälts förr än 9 månader efter förfallodagen, säga
Fullmäktige att liqviderna städse blifvit under December månad, och så¬
ledes innan förfallotiden förflutit, i föreskrifven ordning fullgjorda. Lig¬
garen visar emellertid, att lånet utlemnats — jag minnes icke för till¬
fället årtalet — den 25 Mars, och att ett bland lånevilkoren var, att
annuiteten skulle beräknas årvis från »utgifningsdagen». Så stod det an-
tecknadt, då Revisorerne granskade liggaren, och anmärkningen var så¬
ledes ej från Revisorernes synpunkt obefogad, om också, hvilket är för¬
hållandet, denna anteckning i liggaren rörande lånevilkoren var riktig och
sedermera blifvit öfverstruken, hvarvid ordet »utgifningsdagen» ersatts af
de med annat bläck öfverskrifna orden: »slutet af sagde år». Men mellan
25 Mars och slutet af året ligger ju alltid eu tid af fulla nio månader —
den saken torde väl ingen vilja förneka, —- Äfven i afseende på denna
punkt kunna Revisorerne således ej vidkännas beskyllningen att hafva
gått för lätt till väga. Den anmärkningen skulle visserligen kunna göras
såväl här som beträffande de två föregående punkterna, att Revisorerne
både bort noga gå igenom dels sjelfva skuldförbindelserna, dels kassa-
böclterna år efter annat, men dertill hade Revisorerne, såsom jag redan
sagt, icke anledning, helst såväl Fullmäktige som tjenstemännen i Riks-
gäldskontoret ju begagna liggaren, hvadan densamma borde antagas vara
tillförlitlig.
Å sidan 187 i berättelsen hafva fullmäktige med kommissariatets ord
beträffande lånet för sänkning af Tåsjön erinrat, att Revisorernes uppgift
i två afseenden grundade sig på misstag. Att nu närmare utveckla skälen
för dessa anmärkningar, skulle blifva allt för vidlyftigt, såsom redan
Fullmäktiges utförliga svar å sidorna 187 och 188 angifver, och jag inskränker
mig derför till det erkännandet, att Revisorernes uppgifter här vidlag
verkligen äro till hälften oriktiga, men till den andra hälften stödja sig
på liggaren. Huruvida han efter revisionen blifvit kompletterad äfven
här, så att deraf Revisorernes misstag kan förklaras, känner jag ej. Ledsamt
vore, om verkligen i denna punkt ett misstag skulle hafva insmugit sig i
berättelsen oaktadt de tre kollationeringar, som aimiärkningarne på grund
af ifrågavarande liggare undergingo inom revisionen.
Hvad jag nu tagit mig friheten anföra till bemötande af Fullmäktiges
utlåtande, torde utan tvifvel för Fullmäktige sjelfva hafva varit eu full¬
komlig nyhet. Hade Fullmäktige vetat, att liggaren gaf vitsord åt Revi¬
sorernes ifrågavarande anmärkningar, så att, om anmärkningarne voro
oriktiga, detta till äfventyra kunde hafva sin grund deri att liggarne voro
felaktiga, så hade Fullmäktige antagligen ej heller så skarpt betonat här
omtalade punkter i sitt svar. Fn sådan okunnighet är dock icke att
undra öfver, då man vet att liggaren tinnes hos Riksgäldskontorets tjenste¬
man i en annan våning, än den, der Fullmäktige sammanträda, och att
förbindelsen mellan de begge våningarne — jag känner det af egen er¬
farenhet — icke är den aldra lättaste; ej under då, att man i den ena
Don 25 Januari.
51
våningen icke fullt känner till hvarje liten enskildhet i den andra. Jag
säger detta, derför att jag velat fritaga såväl mig sjelf som öfriga Revi¬
sorer från hvarje spår af misstanke derom, att Herrar Fullmäktige med
afsigt uraktlåtit att i sitt svar säga något som de kanske borde hafva
sagt, att lemna eu af omständigheterna påkallad upplysning.
Det gifves ännu en punkt i berättelsen, som jag skulle af annat skäl
vilja bringa på tal, den nemligen som rör Strömsholms kanal. Såsom af
Revisorernes redogörelse synes, har företaget nu ändtligen hunnit derhän,
att det under de tvänne sednaste åren kunnat gifva staten någon liten
inkomst. Staten är nemligen berättigad att, till ersättning för sina be¬
tydliga uppoffringar för denna anläggning, af bolaget under vissa förhål¬
landen, om nemligen behållningen öfverstiger 15,000 riksdaler banko om
året, erhålla den Överskjutande summan. Nu har den frågan synts Re-
visorerne hafva fog för sig, huruvida staten får hvad han bör få. Då
granskningen af bolagets räkenskaper skedde, hade Revisorerne ej till¬
räckliga handligar för frågans bedömande att tillgå, men lyckades seder¬
mera under hand erhålla några liera sådana, hvarigenom de kunde göra
berättelsen i denna del så pass fullständig den hlifvit. Sedan berättelsen
var färdig har jag kommit underfund med att Riksgäldskontorets hand¬
lingar verkligen innehålla några papper från ett föregående år, som i
någon mån sprida ljus i saken och hvilka jag ber att få öfverlemna till
vederbörande afdelning af Stats-Utskottet, nemligen ett utdrag af proto¬
kollet hos Riksgälds-fullmäktige från 18G4 och ett utdrag af Strömsholms
kanalbolags bokslut från samma tid. Man finner af dessa handlingar, att
redan då, år 18G4, var den revisor, som på statens vägnar granskade
bolagets räkenskaper och hvilken äfven under de sednare åren haft samma
uppdrag, af den åsigt att staten redan då torde hafva bort erhålla en
inkomst af kanalen å 4,873 R:dr 24 öre. Bolagets inkomster hafva sedan
dess ökats högst betydligt; men, såsom revisionsberättelsen visar, till
Riksgäldskontor^ har för åren 1870 och 1871 såsom öfverskott, sedan
utgifterna hlifvit bestridda och högsta, eldigt reglementet, till aktieutdel¬
ning tillåtna belopp afräknats, icke öfverleumats mera än sammanlagdt
284 Rall' 70 öre. Skulle nu möjligen förhållandet vara sådant att bola¬
get ordnat sin affär så, att den sönderfaller i tvänne delar, af hvilka den
ena är den, som staten får eu andel uti, och den andra bolagets enskilda
del, och skulle det vidare möjligtvis vara förhållandet, att den del, staten
får vara med om, gifver knappa inkomster, under det att den andra de¬
len gifven jemförelsevis god afkomst, att bolagets aktier röna liflig efter¬
frågan till höga pris, medan statens andel i kanalen är föga värd, och
skulle slutligen detta icke bero endast på en händelse, utan på en af¬
sigtlig anordning — jag säger icke, att så är förhållandet, fastän man
sett sådant på andra håll i jemförliga fall — då vore det nog skäl för
hvarje vederbörande, som kan kasta en blick in i ställningen, att be¬
gagna sig af tillfället och se till, huruvida staten får sitt. Revisorerne
hafva gjort hvad de kunnat i det fallet, livilket tyvärr var alldeles för
ringa. Det är under förhoppning att Stats-Utskottet begagnar sig af
det tillfälle, som nu erbjuder sig att se vidare i denua sak, som jag an¬
håller att få öfverlemna dessa papper, med hvilkas uppläsande jag icke
vill besvära Kammaren, omedelbart till Utskottet,
52
Den 25 Januari.
Ofvanstående yttranden skulle till Stats-Utskottet åtfölja Revisions¬
berättelsen angåénde Riksgälds-kontoret.
§ 10.
Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet Riksdagens år 1872
församlade Revisorers berättelse rörande Riksbanken.
§ 11.
Justitie-ombudsmannens vid innevarande riksmöte afgifna embets¬
berättelse samt Tryckfrihetskomitéens berättelse föredrogos härefter och
hänvisades till Lag-Utskottet.
§ 12.
Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:
Herr Adlersparre, N:o 3, angående förbättrade vilkor för bevärings¬
manskapet under dess öfningsmöten;
Herr Hans Larsson, N:o 4, angående Riksbankens vinstmedels an¬
vändande till ökande af Bankens grundfond;
Herr Helander, N:o 5, om beräknande af allmänna vägars länd efter
hela mil och tiondedelar af mil, samt om resekostnadsersättningars be¬
stämmande efter denna beräkningsgrund;
Herr Hörnfeldt, N:o 6, derom att de församlingar, inom hvilka regle¬
ring af presterskapets löner försiggått, måtte befrias från skyldigheten att
bygga och underhålla sädes- eller så kallad tiondelada;
Herr Friherre Ceder ström, N:o 7, med förslag till ett tillägg uti 22 §
af Kongl. Fiskeristadgan den 29 Juni 1852; och
Herr Carl Anders Larsson, N:o 8, om antagande af en lag för dik¬
ning i öfverensstämmelse med dertill af vederbörande komiterade afgifvet
förslag.
Alla här ofvan uppräknade motioner bordlädes.
§ IB.
Ledighet från riksdagsgöromålen med anledning af vigtiga enskilda
angelägenheter beviljades Herr Lars Andersson från Nora under en vec¬
kas tid från den 29 dennes.
§ 14-
De under § 1 upptagna Kongl. Maj:ts propositioner äfvensom den i
samma paragraf omförmälda skrifvelse bordlädes.
Den 27 Januari.
53
§ 15.
Upplästes och godkändes protokollsutdrag öfver de uti detta sam¬
manträde fattade beslut.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 12 V4 middagen.
In hd em
H. Husberg.
Måudagen 27 Januari.
Kl. 1 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 18 Januari.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse
till Riksdagen, med tillkännagifvande att Kongl. Maj:t i nåder förordnat
Statsrådet m. m. Henrik Wilhelm Bredberg att under innevarande riksdag
utöfva den befattning med riksdagsärender som enligt 46 § Riksdags¬
ordningen tillkommer en ledamot af Stats-Rådet; och skulle underrät¬
telse om denna nådiga skrifvelses innehåll meddelas vederbörande Ut¬
skott samt de ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagens kansli.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts till Riks¬
dagen afgifna nådiga proposition angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jern vägsanläggningar.
Vidare föredrogos och blefvo till Lag-Utskottet hänvisade Kong!.
Maj :ts nedannämnda nådiga propositioner:
l:o) angående upphäfvande af det stadgande uti presterskapets privi-
egier af deri 16 Oktober 1723, enligt hvilket presterskapet samt akademie-
gymnasii- och skolebetjentes äfvensom deras enkors och omyndiga barns