10
Motioner i Första Kammaren, N:o 10.
N:o 10.
Af Grefve Posse: Om rust- och rotehållets sättande på vakans och vakans-
afgiftens successiva afskrifning.
Indelningsverket är, som bekant, hos en stor del personer föremål för en sär¬
skild s. k. veneration i så måtto, att det anses för en inrättning, vid hvilken man
under inga omständigheter får röra.
För egen del har jag alltid funnit denna uppfattning af indelningsverket obe¬
griplig och vittnande om bra ringa kunskap i vår svenska historia, af hvilken man
lätteligen kan lära att vår militära storhet gick i qvaf, om icke samtidigt med in¬
delningsverkets införande, så åtminstone samtidigt med de tider, under hvilka kon-
seqvenserna af indelningsverket hunnit fullt utbilda sig. Det är visserligen sannt
att Carl XII:s lysande ynglingabedrifter utfördes under indelningsverkets auspicier
i dess början, men det är lika obestridligt att den svenska militära storheten re¬
dan straxt derefter vid Pultava gick ned i eu natt, ur hvilken dagningen ännu ej
frambrutit; ty under mer än ett och ett hälft sekel, som sedan dess förflutit, har in¬
genting inträffat, som i ringaste mån gifvit något stöd för dem, som påstå att in¬
delningsverket i militäriskt hänseende skall vara en så utmärkt inrättning, och de
praktiska resultaten måtte väl vara den bästa proberstenen för en samhällsinrätt-
nings mer eller mindre duglighet, synnerligast när den förefunnits under sekler.
När det nu visat sig att vårt land, innan indelningsverket infördes, varit en inför
hela Europa i militäriskt hänseende framstående stat, men efter dess införande
nedsjunkit till en obetydlighet, så lärer man väl ej behöfva ur synpunkten af mi¬
litärisk pietet hålla på en inrättning, hvilken på vår hufvudnäring, jordbruket, ut-
öfvar ett så olidligt tryck.
Institutionen är emellertid alltför länge rotfästad i våra samhällsförhållanden för
att man icke skulle tillvägagå med mycken varsamhet, då man upphäfver densam¬
ma. — Om nemligen indelningsverket äfven visat sig olämpligt i militäriskt hän¬
seende, så kan det dock under fredliga tider hafva fördelar, från hvilka ej alltför
hastigt bör afstås.
Det torde derföre vara skål att tills vidare endast fästa sig vid den delen af
indelningsverket, som afser anskaffandet och underhåll af manskap och hästar,
d. v. s. det Svenska jorden utan afseende å andra skatter åliggande rustnings- och
roteringsbesväret eller det s. k. knektehåll^.
Det är bekant att det gifves tvänne hvarandra diametralt olika åsigter röran¬
de tillkomsten af detta den svenska jordens åliggande. Den ena åsigten påstår att
Motioner i Första Kammaren, N:o 10.
11
en dylik skyldighet sedan urminnes tid vidlådit jorden och att knektehållets infö¬
rande under Carl XI endast var ett sättande i system af en pålaga, som i sekler
redan ålegat jorden, och den andra åsigten påstår att jordbrukarne under Carl XI
åtogo sig knektehållet för att slippa ifrån den förutvarande besvärliga s. k. ut-
skrifningen.
Det torde ej vara för någon inom denna Kammare obekant hvilka allvarliga
strider, som förts af dessa båda åsigters förfäktare, och det tillsattes som bekant
för några år sedan på Riksdagens begäran en s. k. »Lindringskomité», som hade
sig ålagdt att utreda denna fråga.
Komitéens pluralitet, bestående af ledamöter ur Första Kammaren och em¬
betsman, var af den förra åsigten. Minoriteten, bestående åt ledamöter ur Andra
Kammaren, var af den sednare åsigten.
Striden härom bar sedermera varit förd både vid ordinarie och urtima riks¬
dagar och det lärer väl ej vara många riksdagsmän, hvilka icke åtminstone försökt
utfundera, huruvida utskrifningen skedde efter »gårdtalet» eller efter »mantalet»
m. m. af alla de frågor, som härmed stå i sammanhang.
Oaktadt alla de stadier frågan genomgått, torde emellertid meningarne ännu
vara ganska delade, och ifrarne för den ena eller andra åsigten stå ännu emot
hvarandra.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt att gifva sig in uti en ny utredning af saken,
utan hänvisar jag de tveksamma dels till ofvan åberopade komités betänkande
jemte dervid fåstade reservationer och dels till hvad som i öfrig! under sednaste
riksdagar i saken förekommit.
Ehuru jag för egen del genom att studera dessa och andra handlingar blifvit
öfvertygad om riktigheten af deras åsigt, som påstå att knektehållet är ett frivilligt
åtagande i utbyte mot utskrifningen, vill jag dock i ingen mån yrka att denna å-
sigt skall vara den absolut riktiga, utan respekterar fullkomligt andras öfvertygel¬
se; men hvad jag bestämdt vågar påstå bör vara klart för hvar och en, som följt
med dessa förhandlingar, är att det s. k. knektehållet måste antingen vara ett af¬
tagande mot frihet från utskrifning eller ett jorden från äldre tider åliggande onus,
d. v. s. en skatt. I förra fallet är alldeles klart att svenska jorden bort befrias i-
från knektehållet i samma stund de svenska jordbrukarne åtogo sig den allmänna
värnepligten eller med andra ord att det bort ske redan 1812, men hvad blir
konsekvensen af den andra åsigten? Jo, den blir naturligtvis att knektehållet kom¬
mer i paritet med öfriga grundskatter och således, lika med dessa, både kan och
bör afskaffas, när samhällets utveckling medgifver att äfven på andra näringar för¬
dela bördor, hvilka hittills nästan ensamt ålegat jorbruket.
Hvad som äfven bör ur ofvanstående klart framgå är att om rust- och rote¬
hållare underkasta sig den sednare åsigten och sålunda ställa knektehållet i pa¬
ritet med öfriga grundskatter, böra de åtminstone ej beskyllas för egennytta, då de
gå in på en åsigt, som blifvit förfäktad af deras värsta motståndare.
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 10.
Ett dylikt medgifvande har, som bekant, ej heller hittills varit gjordt utaf de
provinsers målsmän, hvarest knektehållet trycker hårdare än öfriga grundskatter, och
jag föreställer mig verkligen att de ännu i denna stund finna helt obilligt, om ej i fråga
om knektehållets afskaffande afseende fastades dervid åt t den allmänna värneplig-
ten är ett vederlag för knektehållet; men å andra sidan är jag äfven öfvertygad om
att dessa herrar skola inse det kloka uti att göra knektehållet, så att säga, solida¬
riskt med öfriga grundskatter. Det är under förutsättning häraf som mitt slut¬
yrkande kommer att göras; eljest hade det måhända blifvit annorlunda.
Innan jag formulerar motionen, vill jag dock upptaga tvänne af motståndarnes
hufvudargumenter. Det ena torde innefattas i orden »innan vi förstöra den indel¬
ta arméen, gif oss något nytt, som är dugligt». En dylik åsigt skulle haft skäl
för sig, om det vore fråga om att upphäfva indelta arméen, På något dylikt går
emellertid mitt yrkande ej ut. Hvad jag yrkar är endast att åliggandet att anskaf¬
fa och underhålla soldater och hästar måtte öfvergå ifrån den enskilde jordegaren
till kronan och att afgiften härför måtte sedermera ställas i paritet med andra
grundskatter.
Då vi af Konungens trontal blifvit underrättade om att Hans Maj:t har un¬
der utarbetning ett förslag »till förändrade bestämmelser för härens organisation»
hvilket tyckes häntyda på att Hans Maj:t ej vidare håller på indelningsverket, och
då krigsministerns yttrande förliden Lördag i Andra Kammaren gaf förhoppning
om att regeringens . hittillsvarande solidaritet i afseende å indelningsverket skulle
vara öfvergifven, så skulle jag tro det vara så mycket mera angeläget för repre¬
sentationen att inom sig få klart i afseende å sjelfva skattefrågan, så att ej olika
tankar och intressen måtte hädanefter som hittills lägga hinder i vägen för ett för¬
nuftigt ordnande af vårt härväsen. Hvad jag yrkar, går sålunda ej ut på att »för¬
stora arméen», utan afser endast att genom skattefrågans reglerande på förhand för
Hans Maj:t. underlätta möjligheten af att genomföra de förändrade bestämmelser af
dess organisation han utlofvat.
Det andra argumentet, hvilket. gäller såväl indelningsverket som öfriga grund¬
skatter, ar det bekanta, ideligen återkommande påståendet: »det är obilligt lyfta
eu börda från jordbruket för att kasta den på öfriga samhällsklasser och näringar».
Detta påstående har blifvit så ofta upprepadt, att det nära nog blifvit en trosar¬
tikel, så att de öfriga samhällsklassernas målsmän nästan börja åt t frukta jordbru-
karne såsom en klass, den der utan afseende å samhällets fördel i sin helhet en¬
dast vill tillskansa fördelar åt sig sjelfva.
Ginge de af jordbrukets målsmän gjorda yrkanderna ut på att med ens lyfta
jordbrukets sekelgamla bördor ifrån dess skuldror och fördela dem på allmän be¬
villning efter denna bevillnings närvarande grunder, så skulle det verkligen kunna
finnas fog för öfriga samhällsklassers klagan, enär tio millioner efter närvarande
grunder fördelade på allmänna bevillningen verkligen skulle blifva i hög grad be¬
tungande för den icke jordbruksidkande befolkningen, men något dylikt yrkande har.
Motioner i Första Kammaren, N:o 10. 13
Bå vidt jag vet, aldrig blifvit gjordt, aldraminst kommer det att göras i denna
motion.
Genom nästan alla de motioner, som i ämnet blifvit väckta, går ungefärligen
samma tendens eller att de bördor, som jordbruket ensamt måste bära på de tider,
da ingå andia blomstrande näringar i vårt land funnos, måtte så småningom förde¬
la8 äfven på andra näringar i den män de uppblomstra eller, med andra ord, att
de till följd af befolkningens förökande och stigande välmåga sig alltmer och mer
ökade inkomsterna af tullar och andra skatter på konsumtionen och rörelsen ej ute¬
slutande måtte användas till »statsbehofven», utan äfven till en del användas till
lindrande af de bördor, hvilka under sekler tryckt jordbruket.
Se vi tillbaka i 20 år, så har tullen stigit ifrån 7,866,000 R:dr, som den ut¬
gjorde 1853, till 16,500,000 R:dr, hvartill den är beräknad i Kong!. Majits nu af-
gifna Proposition, således med ett belopp nära nog motsvarande både indelnings¬
verk och grundskatter tillhopa. Om man nu tager i betraktande de stora jern-
vägssträckoi, som af staten egas, bränvinsskatt m. m. och fäster afseende vid den
utomordentliga utveckling vårt land efter all anledning nu går tillmötes, så lärer det väl
ej. vara något alltför djerft påstående att en 3 å 400,000 R:dr skulle årligen kunna
minskas på de jorden åliggande särskilda skatter utan att man behöfde pålägga
öfråga samhällsklasser någon särskild bevillning, detta dock under förutsättning att
all onödig statslyx blefve aflägsnad ur vår budget, och att i afseende å improduk-
duktiva statsutgifter i öfrigt iakttages en urskilning, vid hvilken man hittills icke
varit allt för mycket van, samt att vi icke i onödan blanda oss i främmande län¬
ders angelägenheter, så att freden kan bibehållas; och då det är en känd sak att
jordbrukets representanter, så väl inom gamla som nya representationen, städse
varit anhängare af systemet «sparsamhet i statshushållning« och i ingen man äro
krigiskt sinnade mot sina grannar, så lära väl öfriga samhällsklasser3 i afseende å
blifvande skattebördor kunna känna sig ganska trygga, äfven om jordbrukets re¬
presentanter skulle begagna sig af sin närvarande maktställning inom representa¬
tionen, för att så småningom befria jorden ifrån de bördor, hvilka sedan sekler till¬
baka ålegat densamma utöfver andra näringar.
Ett system af jordbruksskatternas afskaffande, men sträng sparsamhet i stats¬
hushållningen skall efter all anledning äfven för öfriga samhällsklasser medföra lättare
skattebördor än ett system af jordbruksskatternas bibehållande och statsutgifternas
hejdlösa fortgående till improduktiva behof. De andra samhällsklassens kunna
derföre i ram tanke vara ganska lugna, äfven om jordbruksskatterna så småningom
upphöra. ö
På grund af ofvanstående får jag derföre härmedelst väcka följande motion
under vördsam anhållan att den måtte blifva till Stats-Utskottet remitterad,
att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan att
han måtte, i sammanhang med det utlofvade nya arméförslaget, till nästa
Riksdag inkomma med ett förslag om rqst- och rotehållets sättande på
14
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
t
vakans mot en billig efter provinciela förhållanden lämpad vakansafgift,
samt att denna vakansafgift måtte successive afskrifvas på högst 30 år, i
likhet med hvad jag om öfriga grundskatter motionerat, och att ett för¬
slagsanslag af 15,000 R:dr måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition, för
att bestrida de kostnader frågans utredning krafvel’.
Stockholm den 27 Januari 1873.
Gösta Posse.
N;o 11.
Af Herr von Koch: Om upphörande af brånvinsförsäljningsafgifterna och
bränvinstillverkningsskattens förhöjning till 1 R:dr 10 öre för kan¬
na m. in.
Af skäl, hvilka återfinnas uti Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8 vid
1870 års riksdag, uti min motion N:o 3.3 vid 1871 års lagtima riksdag, samt den
deraf föranledda diskussion, i synnerhet då varande Civilministerns, numera Hans
Excellens Justitie-statsministerns yttrande den 27 April 1870, får jag härmedelst i
väsendtligaste delar förnya min år 1872 äfven gjorda motion (Nio 17) och nu vörd¬
samt hemställa, det Riksdagen måtte besluta:
a) att nuvarande minuterings- och utskänkningsafgifter för spritdrycker upp¬
höra;
b) att tillverkningsafgiften i stället höjes till 1 R:dr 10 öre pr kanna;
c) att tillverkare jemte de honom redan förunnade, om sådan förhöjning af
skatten sker, äfven beviljas de ytterligare lättnader af större nederlagsrätt m. m.,
som i Bevillnings-Utskottets ofvannämnde betänkande tillstyrktes;
d) att full ersättning för minskad inkomst, genom utminuterings- och utskänk-
ningsafgifternas borttagande, anslås åt vederbörande landsting, hushållningssäll¬
skaper och kommuner, efter hvad de visa sig i medeltal under de 5 åren 1868—