22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.
N:o 7.
Af Friherre A. CederstrÖIll: Med förslag till ett tillägg uti 22 § af
Kongl. Fislceristadgan den 29 Juni 1852.
Det är en allmänt känd sak, att alla näringar för att rätt kunna trifvas
måste ostördt få utvecklas och njuta så stor trygghet och säkerhet som möjligt.
Isynnerhet är det nödvändigt, att förordningar och stadgar rörande dessa icke
alltför ofta underkastas förändringar, ty derigenom uppstår för näringsidkaren eu
osäkerhet, som förlamar hans verksamhet och tvingar honom att arbeta med så
stor försigtighet, att någon större fördel hvarken kan beredas det allmänna eller
honom sjelf.
Vi hafva dock eu ganska talrik klass näringsidkare, nemligen fiskrarne,
som enligt nu gällande Fiskeristadga icke ega någon garanti för, att icke tidt och
ofta både redskap och fångst-metoder kunna komma att förändras.
Konungens befallningshafvande i länen kunna nemligen, när helst de det
finna för godt, sammankalla fiskeribefolkningen och fiskvattensegarne i en ort och
med dem söka uppgöra nya s. k. överenskommelser rörande fisket. Finner Konun¬
gens befallningshafvande dessa överenskommelser icke ändamålsenliga, eller kan
ny sådan vid tillfället icke göras, så eger Konungens befallningshafvande emot
befolkningens egen önskan meddela förordnande i ämnet medelst utslag — och
detta fastän fiskevattensinnehafvarne kanske för icke så lång tid sedan erhållit
stadfästelse på en öVerenskommelse, som de ansett för sig nyttig och fördelaktig.
Att en sådan osäkerhet skall menligt inverka på fiskets rätta bedrifvande
och göra den under så många andra besvärligheter och risker hemfallne fiskaren
tryckt i sitt yrke, är högst naturligt; och man kan icke förundra sig öfver, att
han med sådant framtidsperspektiv icke vågar skaffa sig dyrbarare redskap, då
denna kanske inom kort skulle blifva konfiskabel. I synnerhet är detta fallet med
fiskaren på våra hafskuster, som måste, för att hafva hopp om någon lyckad fångst,
besitta ganska dyrbara och stort förråd af bragder.
Jag har sjelf haft tillfälle erfara, hurusom fruktan för förändring uti redan
fastställda stadgar eller s. k. överenskommelser så tillintetgjort företagsamheten
uti ett fiskedistrikt, att inga nya bragder på ganska lång tid förfärdigades — och
det har blifvit mig sagdt, att fattigvården måste draga försorg om den personal,
som förut förtjente sitt uppehälle genom spånad och redskapstillverkning.
Under sådana förhållanden torde det vara billigt, att fiskeribefolkningen
erhåller den säkerhet för rubbningar i det bestående, att, då en fiskeriöfverenskom-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.
23
ruelse för en ort vunnit laga kraft, någon ny sådan icke borde af Konungens be¬
fallningshafvande kunna förordnas, med mindre än att flertalet af de rättegande
sjelfva dertill gåfve sitt bifall.
Jag får derföre, på grund af hvad jag haft äran anföra, ödmjukligen föreslå,
det Riksdagen hos Kongl. Maj:t måtte ingå med underdånig
anhållan, att ett tillägg uti slutet af 22 § i Kongl. Fiskeri-
stadgan af den 29 Juni 1852 göres uti detta syfte och således
af ungefär följande lydelse: har sådan öfverenskommelse, som
här ofvan stadgas, vunnit laga kraft, må den ej ändras, med
mindre än att flertalet af de rättegande det önskar och medgifver.
Stockholm den 25 Januari 1873.
A. Ceder ström.
N:o 8.
Af Herr C. A. Larsson: Om antagande af en lag för dikning i öfver¬
ensstämmelse med dertill af vederbörande komiterade afgifvet
förslag.
Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 14 Mars 1863 anhållit
det Kongl. Maj:t skulle låta utarbeta en ny lag rörande den så kallade vatten¬
rätten, har dock denna fråga icke ännu hunnit så utredas, att något resultat deraf
vunnits. Af Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 3 utlåtande N:o 28 vid sist-
lidne riksdag inhemtas:
att tvänne komitéer varit förordnade att utreda denna vidlyftiga fråga och
derom afgifvit förslag;
att Konungens befallningshafvande, hushållningssällskap och landstingen i länen
samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varit hörda öfver det första komitéför-
slaget, men
att Högsta domstolen enhälligt förkastat det senare förslaget både till prin¬
cip och detaljer, hufvudsakligen på den grund att ämnet vore af egenskap att till¬
höra den ekonomiska lagstiftningen.
Då likväl icke alla de stadganden, som i denna fråga inbegripas, torde böra
hänföras under den ekonomiska lagstiftningen, tager jag mig friheten väcka ny
motion i den delen som handlar om dikning i allmänhet, på det denna fråga icke