12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
årsafgifter, som motsvara de ordinarie tjensteår, skolläraren för erhållande
af pension måste ega, skoldistriktet är förbundet att gälda beloppet af de
bristande årens afgifter; och då enligt § 28 icke heller i allmänhet rätt
till högre pension kan åtnjutas, förr än läraren under minst fem år upp¬
burit den högre lönen, så synes ej vara skäl befara, det pensionsinrätt-
ningen genom den ändring, jag föreslår, skulle äfventyra någon synnerlig
förlust; och äfven om i en framtid, af denna eller annan anledning, någon
brist skulle uppstå, lära väl kommande Riksdagar icke undandraga sig att
anvisa de medel, som för pensionsinrättningens uppehållande kunna befinnas
behöfliga.
Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa:
att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
ville göra den förändring i § 3 af nådiga förordningen och regle¬
mentet angående folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 No¬
vember 1866, att förhöjning i pensionsrätten må kunna medgifvas,
derest vederbörande skoldistrikt så åstundar, äfven utan att lärare¬
ombyte samtidigt eger rum, med de vilkor som reglementet i
öfrigt föreskrifver eller Kongl. Maj:t kan finna nödigt bestämma.
Stockholm den 30 Januari 1873.
C. A. Jönsson.
N:o 113.
Af Herr C. A. Jöiusson: Om användande af en del utaf Riksgälds¬
kontor ets öfver skottsmedel till minskande af statens gäld.
Att de goda skördar, som en mild försyn låtit vårt land bekomma
under de sednaste åren, frambragt välsignelse, ja till och med öfverflöd,
torde eu hvar tacksamt böra erkänna, ty endast derigenom hafva de all¬
männa och enskilda arbeten och sträfvanden, som genom odling och före¬
tagsamhet i alla riktningar bidragit till eu förut icke anad utveckling
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
13
af vårt lands hjelpkällor, kunnat medföra de glädjande resultat, som
vi för tillfället se för oss, nemligen ett större enskildt' välstånd och
en besparad tillgång för det allmänna. Om sparsamheten och en bättre
hushållning, som icke torde kunna bestridas, under tider af betryck
icke blott mildrat dessa tiders hårdhet, utan jemväl i sin mån med¬
verkat till en förbättrad ställning, så torde, medan den goda tiden ännu
varar och medan man har någon behållning, dessa goda egenskaper
icke åsidosättas, på det man äfven framdeles måtte kunna undgå alltför
stora rubbningar i det allmänna välståndet. Innebära, som jag tror, dessa
tankar en sanning, och känner samt erkänner man att en skattereglering
inom vårt land helt snart måste ega rum, på det att alla dessa orättvisa
bördor, som ensamt trycka den jord, hvilken dock i första rummet genom
dess odlares flit bidragit till vårt välbefinnande; så torde ingenting vara
angelägnare än att man söker "medan man har», om utrycket tillåtes, »en
samlad styfver», att afbörda sig något af den skuld, som nu trycker landet;
ty derigenom skall man, då tillgång icke saknas och då inkomsterna genom
minskade räntebetalningar böra ökas, lättare kunna vidtaga de skatte-
nedsättningar som äro af nöden, utan att Statens behof derföre åsidosättes.
Af denna anledning och då, som jag förmenar, det måste gälla samma
regel för Staten som för den enskilde, att under tider då något öfverskott
kan uppstå detta i första rummet användes till att förminska skulder;
så anser jag att innevarande Riksdag icke bättre kunde använda de upp¬
komna besparingarne, än att afsätta större eller mindre del deraf för att
dermed vid gynsamma tider inlösa motsvarande antal obligationer, hvilken
operation jemväl i sin mån skulle, ifall vi fortfarande skulle behöfva an¬
lita den, styrka vår kredit.
Genom förestående tror jag mig hafva angifvit skäl nog för att våga
föreslå:
att Riksdagen behagade besluta, att af de öfverskottsmedel, som
för närvarande finnas hos Riksgälds-kontoret, måtte afsättas minst
tre millioner, att användas antingen till afbetalning på rikets gäld,
minskning i upplåningen, eller, till en fond, som af Riksgälds-
fullmäktige må användas till inköp af äldre in- eller utländska obli¬
gationer, dock helst af sednare sorten.
Och tillförser jag mig att Stats-Utskottet, dit jag anhåller denna
motion måtte remitteras, närmare bestämmer de vilkor, hvarunder detta
måtte ega rum.
Stockholm den 29 Januari 1873.
C. A. Jönsson.