SKOGSSTYRELSENS
UXDE R DÄ XIG A U T L Å T A X1) E
angående
Norrländska Skogskomiténs
Betänkande och Förslag rörande Skogsväsendet
i de norra länen.
STOCKHOLM
IVAR ELEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Genom nådig remiss den 31 Juli sistlidet år har Eders Kongl. Maj:t
täckts infordra Skogsstyrelsens underdåniga utlåtande, i fråga om det
»Betänkande och Förslag angående skogsförhållandena i Norrland och åt¬
gärder för åstadkommande af en förbättrad skogshushållning derstädes»,
l
4
som deri 21 December 1870 i underdånighet afgifvits af den dertill i
nåder förordnade Komité; och får Styrelsen med anledning deraf i un¬
derdånighet anföra följande.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 18 Juni 1868 erhöll
Komitén i uppdrag:
att inkomma med fullständigt utlåtande om de norrländska skogs-
förhållandena i allmänhet samt om dem, hvilka anginge Kronans och all-
manna skogar i synnerhet, äfvensom rörande ej mindre alla de omstän¬
digheter, rätts- och lokalförhållanden m. in., som på skogshushållningen
och deraf beroende industriel verksamhet i Norrland kunde hafva infly¬
tande, än äfven beträffande med förenämnde angelägenheter i omedelbart
sammanhang stående frågor;
att upprätta förslag såväl till lämpliga lagbestämmelser, som till be-
höfliga författningsstadganden, för åstadkommande af en förbättrad och
efter tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder ordnad skogshus¬
hållning i de norrländska provinserna, hufvudsakligast i fråga om de
under allmän vård stående, men ock i lämpliga fall vidkommande de
enskildes dervarande skogar; samt
att meddela särskildt- utlåtande om sättet att åt Kronan bereda all
den inkomst, som af dess skogar i Norrland skäligen kunde förväntas.
Till motsvarande af de särdeles vidtomfattande uppgifter, hvilka så¬
lunda blifvit Komitén förelagda, har den uti sitt här förevarande betän¬
kande och förslag lemnat:
l:o) beskrifning öfver Norrland samt yttrande angående de förhål¬
landen, hvarpå »den norrländska skogsförödelsen» ansetts bero, hvilka delar
af betänkandet föregås utaf en öfversigt af svensk, företrädesvis norr¬
ländsk, skogslagstiftning och åtföljas af statistiska bilagor jemte karta
öfver Norrland;
2:o) förslag till skogsordning för Norrland med motiver jemte fram¬
ställning om reorganisation af skogsstaten derstädes; samt
5
3:o) åtskilliga särskilda förslag, sammanhängande med skogsväsendet
i nämnde landsdel;
hvartill komma af Ordföranden och Komiténs ledamöter, mot plura-
litetens åsigt i vissa delar af betänkandet och förslaget, anförda reserva¬
tioner.
Hvad nu först angår förenämnda beskrifning, så synes denna, till¬
sammans med de från länsstyrelserna, såsom svar å åtskilliga af Komitén
framställda frågor, meddelade och i bilaga upptagna uppgifter, utgöra en
af all uppmärksamhet förtjent skildring af de norrländska skogarne,
hvarjemte den beskrifningen åtföljande kartan otvifvelaktigt bör komma
att blifva af ganska mycket gagn.
Deremot torde de tabellariska bilagorna och de från dem hemtade
zifferuppgifter ej kunna tillmätas nog vitsord, för' att på dem grunda
ett omdöme om ‘skogarnes vare sig ytvidd eller afkastningsförinåga —
ett förhållande, som dock ingalunda kan tillskrifvas sättet för uppgifter¬
nas insamlande, utan som är beroende derpå att, ens i någon mån, nöj¬
aktiga upplysningar i berörde hänseenden, för närvarande och så vidt
man vill undgå att missledas, torde vara i det närmaste omöjliga.
Redan vid anskaffandet af tillförlitliga uppgifter om skogsförhållan-
dena i förenämnda afseende angående de södra delarne af landet, der
dock det mesta blifvit uppmätt och kartlagdt samt talrika skogsindelnin-
gar med noggrann skogsuppskattning egt rum, skulle man mötas af nästan
oöfverstigliga svårigheter; huru mycket mer då i en landsdel, der, såsom
i Norrland, de tvenne vidsträcktaste länen, Wester- och Norrbottens, till
största delen äro oafvittrade och således endast ofullkomligt kända; der
vid afvittringen i det med afseende å vidden närmast i ordningen stå¬
ende tredje länet, Jemtland, den bästa skogsmarken och vackraste skogen
ofta blifvit, såsom ej tjenlig för mulbete, hänförd till impediment eller
oduglig mark; der, med få undantag, jemväl i de begge öfriga länen,
Wester-Norrlands och Gefleborgs, samma för här ifrågavarande ändamål
6
vilseledande klassifikation af marken egt rum; der således kännedom
saknas ej allenast om skogsarealen, utan äfven om proportionen mellan
impedimenter och skogsmark; och der slutligen, i förhållande till vidden,
endast få skogsindelningar och uppskattningar ännu hunnit verkställas.
De slutsatser, till hvilka Komitén på grund af de i tabellerna sam¬
manförda uppgifter emedlertid bland annat kommit äro:
att den skogbärande marken i hela Norrland utgör 110,441,979
qvadratref (19,721,782 tunnland), men impedimenterna deremot öfver
171,000,000 qvadratref; således ej fullt 40 procent skogsmark och mer
än 60 procent impedimenter;
att nuvarande grundmassan (den växande skogens kubikmassa) upp¬
går till 51,398,348,328 kubikfot eller 513,983,483 famnar å 100 kubikfot;
således öfver 26 famnar på tunnlandet skogbärande mark;
att årliga afkästningen, med en medelomloppstid af 140 år för
Norrbottens, 130 för Westerbottens, 120 för Jemtlands och Wester-
Norrlands samt 110 år för Gefieborgs län, stiger till 3,274,000 mogna
eller dugligliga träd, motsvarande .......... 98,220,000 kubikfot
och annat virke ............................................................... 316,578,874 »
Summa 414,798,874 kubikfot;
således, oansedt annat vii’ke, 0,03 timmerträd på qvadratrefvet eller 0,166
på tunnlandet, hvilket gör ej fullt 1 timmerträd för 6 tunnland;
att årliga skogsbehofvet för Norrland belöper sig till 767,729 mogna
eller dugliga träd, motsvarande.................................. 23,031,870 kubikfot
och annat virke .............................................................. 123,578,060 »
Summa 146,609,930 kubikfot;
att årliga öfverskottet utöfver husbehof således utgör: af mogna
eller dugliga träd, 2,506,271 st., motsvarande........ 75,188,130 kubikfot
och af annat virke, hvaraf dock största delen
till följd af sjelfgallring och trädens förmultnande,
skogseld m. m. ej kommer industrien till godo, ... 193,000,814 »
Summa 268,188,944 kubikfot;
7
att å de allmänna skogarne — hvilka under åren 1866, 1867 och
1868 endast gifvit en nettoinkomst af 380 Rdr i medeltal årligen, men
som enligt Komiténs förslag borde lemna en årlig behållning af 172,701
Rdr — sistnämnde år skulle hafva kunnat afverkas nära 290,000 träd
mer än som skett;
att, med iakttagande af den besparing, som uppstått derigenom att
sistnämnda träd ej uttagits, öfverafverkningen inom hela Norrland af
sågtimmer, bjelkar och sparrar år 1868 dock utgjort 2,760,000 träd; och
att årliga afkastningen, med ofvannämnda omloppstider, framdeles
skulle kunna uppbringas till 6,581,548 mogna eller dugliga träd, mot¬
svarande ............................................................................... 197,446,440 kubikfot
och annat virke ........................................................... 407,375,948
t ---———-
Summa 604,822,388 kubikfot.
Som emedlertid någon tillförlitlig grund för beräknande af virkes-
åtgången till husbehof, enligt Skogsstyrelsens förmenande, ej förefinnes,
då Komiténs i beskrifningen meddelade uppgift att i medeltal för hvarje
person inom Norr- och Westerbottens län skulle erfordras 300 samt för
en hvar af innevånarne i de öfriga norrländska länen 280 kubikfot virke,
icke lärer få betraktas annorledes än såsom ett antagande, så torde, lika¬
som förut är nämndt angående uppgifterna om areal, grundmassa och
afkastning, hvad som i beskrifningen meddelats rörande virkesåtgång,
öfverskott utöfver husbehof samt öfverafverkning ej heller kunna anses
såsom någon egentlig ledning i sistberörda hänseenden.
Inom Komitén sjelf synes äfven åsigterna om värdet af de statistiska
uppgifterna hafva varit delade, enär visserligen ordföranden och två
ledamöter lemnat dem utan anmärkning, men de tre öfriga ledamöterna
deremot, i fråga om de tabellariska uppgifterna, anmält mer eller mindre
omfattande reservationer, dervid en ledamot förkastat uppgifterna af
orsak, att de skulle framställa skogsförhållandena i alltför ofördelaktig
dager och två ledamöter åter af alldeles motsatt skäl.
Ej med anspråk att de skola utvisa något medeltal för proportionen
8
mellan skogsmark och impedimenter eller för skogarnes afkastnings-
förmåga, utan endast såsom en jemförelsepunkt med hänsyn till vissa af
Komiténs uppgifter, anhåller Skogsstyrelsen i underdånighet att här få
i korthet framlägga resultaten af samtliga de skogsindelningar å krono-
parker, boställsskogar och stockfångstområden i Norrland, för hvilka,
efter fullständig uppmätning och uppskattning, hushållningsplaner af
Styrelsen blifvit fastställda, äfvensom af de skogsuppskattningar, som
skett i och för upprättande af interims hushållningsplaner för vissa
kronoparker.
Dessa skogar, till ett antal af 152, äro belägna i samtliga de norr¬
ländska länen;
arealen utgör 2,129,998 qvadratref, hvaraf^ 1,519,847 qvadratref
skogsmark och 610,151 qvadratref impedimenter, således 71 procent
skogsmark och 29 procent impedimenter; och den
årliga timmerafkastningen under närmast följande 20 år eller den
tid, för hvilken hushållningsplanerna äro afsedda, har beräknats till
91,981 timmerträd, således 0,061 träd på qvadratrefvet skogsmark eller
0,339 på tunnlandet, hvilket gör 1 timmerträd för ej fullt 3 tunnland.
Innan Styrelsen öfvergår från den af Komitén afgifna beskrifning
öfver Norrlands skogsförhållanden, torde det tillåtas Styrelsen att, med
afseende å de från nämnde beskrifning här ofvan intagna uppgifter rö¬
rande kronoskogarne, underdånigst anföra, hvad angår afverkningen för
år 1868, att då, med upphörande af de förut brukliga stubbörena för
Kronans virke, utsyningsförordningen började tillämpas, sådana under¬
sökningar, som nämnde förordning förutsätter för upprättande af utsv-
ningsförslag, endast i ringa mån hunnit verkställas, hvarför utsynings-
förslagen ej heller omfattade alla de kronotrakter, hvarå afverkning
kunde ske, hvilket förhållande äfven rättfärdigades af det låga prife, som
då var gällande för skogsalster och som ingalunda manade att uppdrifva
afverkningen. Detta jemte den omständighet att betydliga sträckor af
dessa skogar befunnos oåtkomliga, likasom ännu med en stor del af dem
är händelsen, utgjorde orsaken hvarför afverkningen vid den af Komitén
anförda tid ej uppgick till hvad skogarne kunde lemna; och ehuru af¬
verkningen sedan dess väsendtligen ökats, i den mån virkesprisen stigit
och kronotrakternas ungefärliga afkastningsförmåga hunnit af skogstjen-
steinännen undersökas, så kommer dock bristen på upprensade flottnings-
leder säkerligen att ännu under ganska lång tid hindra tillgodogörandet
af skogsalstren å en ansenlig del af kronotrakterna.
Beträffande åter den i beskrifningen förekommande uppgiften om
nettoinkomsterna af kronoskogarne i Norrland under 1866, 1867 och 1868
har Skogsstyrelsen, som hvarken uppbär eller redovisar inkomsterna af
skogarne, visserligen ei varit i tillfälle att i allo kontrollera densamma,
men i de delar, der jemförelse med tillgängliga redogörelser kunnat ske, har
Styrelsen ej kommit till ett med nämnde uppgift öfverensstämmande-re¬
sultat; och redan för närvarande lemna dessa skogar en behållning, ej
obetydligt öfverstigande de 172,701 Rdr, som Komitén, med vilkor att
dess förslag genomföres, ansett dessa skogar böra komma att afkasta.
Rörande derefter hvad Komitén anfört i fråga om »den norrländska
skogsförödelsens» orsaker, bland hvilka de af Komitén omförmälda: miss¬
hushållning med husbehofsvirke, svedjande, bruks- och bergverksrörelsen,
laga skiften och i viss mån äfven skogsköp, äro gemensamma för hela
landet, så torde, då tjärbränning och pottaskeberedning, enligt hvad
Komitén äfven angifvit, ej kunnat hafva något betydande inflytande, lika¬
som ej heller betningen i en landsdel, der ordnad skogshushållning in¬
till sednaste åren varit okänd, lärer kunna anses hafva utöfvat någon syn¬
nerligen menlig inverkan, det tillstånd, hvaruti de norrländska skogarne
nu befinna sig, företrädesvis böra tillskrifvas de vidsträckta skogseldarne,
från hvilka knappast någon trakt varit fullkomligt befriad, och i ordning
derefter — med understöd af trävarurörelsen — missbruket af nybygges-
väsendet jemte skogsåverkan och, under sednare tiden, användandet i indu¬
strien af omoget virke. Emedlertid synas de lagstiftningsåtgärder och
författningar, som, i en tid då skogarne hade föga värde, sökte att i
10
fyrfaldiga rigtningar med tillhjelp af skogens alster framkalla en indu¬
stri, hvars välgörande verkningar ej lära kunna förnekas, i och för sig
icke förtjena klander, om än dels bristande tillsyn, såsom fallet varit
med nybyggesväsendet, infört författningarnes tillämpning på en origtig
bana, dels ett förr ej anadt värde å skogsprodukterna numera upphöjdt
skogen från en underordnad till en af de mest framstående platser, der
den ej vidare kan betraktas blott såsom ett bihang till de öfriga närin-
garne, utan tvertom fordrar en lagstiftning, för hvilken dessa sednare i
viss mån måste böja sig.
Men ehuru den afverkning, som egt rum å ny byggesområden, utan
att der hafva befordrat odling och bebyggande, likasom äfven det an¬
litande af hemmansskogar, som vare sig af innehafvaren eller i följd af
skogsköp verkställts utan hänsyn till skogens bestånd eller till behofvet
af hjelp vid framdeles felslående skördar, obestridligen, der, såsom ofta
varit händelsen, de influtna medlen ej nyttigt använts, verkat högst men¬
ligt ej allenast å skogarne utan på åboernes och hemmansinnehafvarnes
ställning och i föjd deraf på hela orten, hvarför ock förekommandet, så
vidt möjligt, af dessa missförhållanden och framför allt af de, oafsedt
förlusten för Kronan, demoraliserande skogsåverkningarne måste vara en
maktpåliggande angelägenhet, så kan dock, medan afverkningen hållit
sig till den mogna skogen, skogssköfling ej egentligen sägas hafva varit
för handen, utan är det först sedan jemväl yngre skog börjat tillgripas
för trävarurörelsen och der detta skett till öfverdrift, som afverkningen
kan hänföras till skogsförödelse.
Den sämsta skogshållning af alla lärer väl dock vara att mogna träd
af ålder taga skada, förlora sitt värde samt förmultna; och den myckenhet
af öfvermogna, mer eller mindre skadade samt till och med odugliga träd,
som vid afverkningarne erhålles å trakter, der ordnad hushållning blifvit in¬
förd, gifver tillkänna att, så länge dylika rester förefinnas från äldre skogs¬
eldar och timmerhyggen eller från den tid dessa trakter voro oåtkomliga,
afverkningen, på det de öfvermogna och skadade träden ej må helt och
ii
hållet gå förlorade, måste sträcka sig till ett större trädantal, än som för
den närmaste framtiden kan påräknas — en oundviklig öfverafverkning,
som likväl framdeles ersättes genom virkets då i allmänhet bättre be¬
skaffenhet.
J fråga vidare om Komiténs lagförslag så synes det sammanförande
i skogsförfattningen, som der egt rum, af stadgande!) hörande till för¬
ordningen om jordafsöndring, strafflagen, instruktionen för Skogsstaten
och nybyggesförfattningarne m. m., ej vara fullt lämpligt, likasom, enligt
Styrelsens förmenande, hvad Komitén föreslagit ej synes vara af den vigt,
att det kan föranleda, upphäfvande af de endast för sex år sedan för
Norrland utfärdade förordningarne om utsyning och kronoparkers bil¬
dande, helst det väsentligaste af hvad nämnde förordningar stadga äfven
i förslaget till den nya författningen finnes bibehållet, hvaraf synes framgå
att ändamålet skulle hafva vunnits genom tillägg eller ändringar i de
redan befintliga lagrum och författningar, der erfarenheten hunnit visa
att sådant varit nödigt.
Efter att till en början hafva uttryckt ofvanstående åsigter angående
lagförslaget, torde Styrelsen nu få öfvergå till dess särskilda stadgande!!.
Kap. 1.
Om kronoskogar i allmänhet.
§ 1.
Denna § angifver hvilka skogar, som äro att hit hänföra och att de
stå dels under tillsyn dels under förvaltning af Skogsstaten.
Bland dessa skogar äro ej upptagna renbetesland, hvilka, enligt hvad
af den föregående beskrifningen inhemtas, deremot ansetts vara af skatte-
\
12
natur, men då, såsom af Kong]. Brefvet den 11 Juni 1869 framgår, å
renbeteslanden växande mogen skog kan i föreskrifven ordning komma att
för Kronans räkning försäljas, så, ehuru ifrågavarande marker äro upp¬
låtna till lappallmogen för renbete samt husbehofsvirke, torde emedler¬
tid kunna ifrågasättas huruvida de ej böra i viss mån betraktas såsom
kronomark, hvilket äfven synes vara förhållandet med tilläfventyrs ännu
förefintliga s. k. afradsland.
I öfrigt är vid denna § ej annat att erinra, än att kronoparker, bo-
ställsskogar samt skogar till kronohemman och för statsverket utarren¬
derade egendomar i Norrland, enligt förslaget, komma att benämnas
»kronoskogar», då de deremot, enligt 1866^ års för öfriga delar af landet
gällande skogsordning, derstädes fortfarande skulle benämnas »allmänna
skogar.»
Kap. 2.
Om kronoparker.
§§ 2 och 3
föreskrifva att kronoparker skola bibehållas oförminskade samt behandlas
enligt hushållningsplan; och är hvad här finnes intaget redan stad¬
gadt uti §§ 1 och 2 af 1866 års skogsförordning, med undantag endast
för det som i förslaget blifvit tillagdt angående utbyte eller inköp af
mark, till åstadkommande af lämpligare gränser för eller utvidgning af
kronoparker.
Som det ej torde erfordra förklaring att dylikt, i och för gräns¬
reglering, på grund af skiftesstadgan företaget utbyte af mark icke inne¬
bär någon minskning af kronopark, enär hvad som erhålles i utbyte efter
gradering motsvarar hvad som lemnas, så synes, för de undantagsfall då
nämnde åtgärd utan allt för störa kostnader och skogsödande skogsliqvider
kan ega rum, tillägget ej vara behöfligt, helst Kronan måste anses hafva
13
samma rätt till rågångsreglering och utbyte af mark, som enligt Kap.
VII Skiftesstadgan tillerkännes enskilda jordegare, samt då inköp af mark
icke heller lärer vara Kronan förment. Det torde under sådant för¬
hållande kunna ifrågasättas huruvida tillägget, på sätt Komitén föreslagit,
endast såsom en påminnelse för skogstjenstemännen kan förtjena upptagas.
Kap. 3.
Om kronoöfverloppsmarker och o af vittrad kronomark.
§ 4.
Emellan denna § och stadgandet i § 1 af 1865 års förordning om
kronoparkers bildande finnes ingen annan skillnad än någon redaktions-
förändring, bestående deruti att, då nämnde förordning föreskrifver det
Kronans öfverloppsmarker, redan befintliga såväl som framdeles upp¬
kommande, skola, der sådant befinnes lämpligt, såsom kronoparker bi¬
behållas och vårdas, förslaget sökt att närmare bestämma öfverlopps¬
marker genom tillägg af ordet »odisponerade» och föreskrift t att ett dy¬
likt användande af dertill lämpliga öfverloppsmarker »företrädesvis» borde
ega rum.
Att 1865 års förordning ej afsett disponerade öfverloppsmarker,
hvilka genom disponerandet iklädt sig en annan natur än Kronans öfver-
loppsmark, torde emedlertid ej för någon vara tvifvelaktigt och för så
vidt afsigten varit, att genom tillägg af ordet »företrädesvis» hindra
lämpliga öfverloppsmarkers användandé till annat än kronoparker, så
synes detta tillägg snarare motverka än befordra ändamålet.
Mom. 1 — om undersökning af öfverloppsmarker till utrönande af
huruvida de kunna vara till kronoparker lämpliga är, oafsedt, någon
14
redaktionsförändring, lika med sistnämnda förordnings § 2, hvarifrån
dock blifvit usesluten sednare delen, hvilken föreskrifver särskild af-
vittring af hemman eller nybygge, som efter allmän afvittring uppstått
å öfverloppsmark; och torde, på de skäl Komitén för en sådan förändring
anfört, dervid intet vara att erinra, ehuru den ifrågavarande föreskriften
ej synes medföra någon olägenhet.
Mom. 2 meddelar bestämmelser angående dispositionen af sådan
öfverloppsmark, som ej är tjenlig till kronopark, i afseende hvarå före¬
slås att dylik mark i första rummet bör utbytas mot annat område, som
kan finnas lämpligt till ny eller utvidgning af förutvarandne kronopark
samt att, der sådant möter hinder och öfverloppsmarken ej heller kan
användas till nybygge, densamma, på sätt förut är stadgadt, bör till en¬
skilda försäljas eller på annat sätt upplåtas.
Ehuru tillfälle att tillämpa den i mom. upptagna föreskrift angående
utbyte af mark endast undantagsvis lärer komma att erbjuda sig, torde
densamma dock, för så vidt icke äfven härå kan tillämpas stadgandet i
Kap 7 §§ 58 Skiftesstadgan, förtjena afseende, såsom en utväg att till¬
öka kronoparkernas ytvidd.
Beträffande åter här gifna bestämmelser om försäljning eller annat
upplåtande af till kronoparker otjenliga öfverloppsmarker, synes hvad
som i detta hänseende redan finnes stadgadt i Nådigt Bref till Kammar¬
kollegium den 29 Juni 1866 lemna noggrannare föreskrifter i ämnet.
§ b.
Denna §, som föreskrifver att, der sä ske kan, kronoparker vid af¬
vittring skola afsättas, öfverensstäinmer i hufvudsakliga delar med § 3
af förberörde Förordning och afviker derifrån endast i det afseende att,
då förordningen stadgar det vid afvittring upprättadt förslag till afsät¬
tande af kronopark skall delgifvas Skogsstyrelsen, innan afvittringsärendet
hos Länsstyrelsen pröfvas, Komitén deremot ansett att, i den händelse
vederbörande skogstjensteman funnit sig hafva skäl anföra besvär öfver
Länsstyrelsens i kronoparksfrågan meddelade utslag, Skogsstyrelsen, i och
för den åtgärd, som från dess sida kunde finnas nödig, skulle erhålla
del af besvärshandlingarne, men att i öfrigt bevakandet af Kronans för¬
del rörande afsättande af kronopark vid afvittring skulle tillhöra skogs-
tjenstemannen.
Mot denna förändring, såsom undanröjande anledning till hinder vid
afvittringsarbetets fortgång, torde intet vara att invända, då Kronans
rätt och bästa, genom den föreslagna ordningen för behandling af här
ifrågavarande ärenden, ej synes kunna äfventyras.
§ 7.
Motsvarar i förordningen om kronoparkers bildande § 4, hvars stad¬
gande om kronoparks afsättande utaf oafvittrad mark genom särskild
afvittring före den allmänna afvittringen, i förslaget blifvit utbytt mot
fritagande från nybyggesanläggningar af sådan oafvittrad mark, som
funnits för Kronans räkning kunna och böra bibehållas, hvaremot, enligt
hvad som anföres i de § tillhörande motiver, med markens afsättande
till kronopark skulle anstå till dess den allmänna afvittringen hunne
sträcka sig till orten.
Denna fråga stål' i nära samband med § 19 af utsyningsförordnin-
gen, i öfverensstämmelse hvarmed försäljning af flerårig afverkningsrätt
endast kan ega rum å kronopark der hushållningsplan blifvit upprättad,
uti hvilken bestämmelse Komitén i sin motsvarande § 72 ei föreslagit
annan ändring än angående tiden för afverkningsrätt å kronopark. Och
beror sammanhanget mellan stadgandet rörande flerårig afverkningsrätt
å ena sidan och hvad som å andra sidan i förevarande § af förslaget be¬
stämmes derom, att kronopark ej vidare må före den allmänna afvittrin¬
gen utbrytas, på den omständighet att de trakter af oafvittrad mark, som
kunna komma i fråga att för Kronans räkning bibehållas, vanligen äro
så belägna att upprensade flottningsleder till dem saknas, i följd hvaraf
16
de arbeten, som en köpare af virke å dylik trakt måste nedlägga, ofta
åro förenade med stora kostnader, hvilkas godtgörande fordrar att kö¬
paren må kunna tillförsäkras en längre tids afverkningsrätt till ett större
parti virke. Men om ej trakten är afsatt till kronopark, medgifva icke
nuvarande författningar upplåtande af sådan afverkningsrätt, och ej heller
har i Ivoiniténs förslag blifvit inrymdt något stadgande, som kan bereda
köpare, i förhållande till nedlagde strömrensnings- och andra kostnader,
förlängd afverkningstid och ökadt. afverkningsbelopp, enär hvad som längre
fram under § 60 föreslagits, angående försäljning på en gång af afverk-
ningen för tre år, endast undantagsvis kan blifva tillfyllest, för att godt¬
göra dessa kostnader. Virket på de från ny byggesan läggningar fritagne,
men ej till kronoparker afsätta markerna skulle således i många fall ej
kunna tillgodogöras, och är det till förekommande af ett sådant för¬
hållande, derest nu gällande eller af Komitén föreslagna bestämmelser
rörande flerårig afverkningsrätt komma att fortfara, som, enligt Styrel¬
sens förmenande, särskild afvittring måste ske för utbrytning af till
kronopark tjenlig mark å trakt, dit allmänna afvittringen ännu ej
sträckt sig.
Skulle deremot, på sätt blifvit framställt uti ett till Finans-departe¬
mentet den 8 September 1869 af Skogsstyrelsen ingifvit protokoll (Bil.
A) med förslag till åtskilliga förändringar i Utsyningsförordningen, § 19
af nämnde författning erhålla den utsträckning, att flerårig afverknings¬
rätt äfven å oafvittrade kronomärke]' kunde upplåtas, så blefve särskild
afvittring för kronoparks afsättande af dylik mark ej vidare behöflig,
helst sedan numera, enligt nådiga Kungörelsen den 19 sistlidne April,
nybyggesanläggningar tillsvidare alls icke får ske i Lappmarkerna, hvilka
just utgöra de delar af Norrland, som - jemte Pajala socken der krono¬
park dock redan finnes afsatt — ännu ej blifvit afvittrade.
Kap. 4.
Om krono sko g ar anslagne till sågverk i och för stockfångst.
17
§ 8.
Det förbud, som här blifvit intaget, mot upplåtande af privilegii-
stoekfångst åt sågverk, återfinnes i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852.
§ 9.
Denna § innehåller väl en bekräftelse på sågverksegares rätt att åt¬
njuta sin genom privilegierna tillerkända stockfångst, men på samma gång
en inskränkning i berörda rätt, hvilken sednare göres beroende af stock-
fångsttraktens förmåga att med framtida bestånd afgifva fulla träd-
antalet, i brist hvaraf sågverksegaren skulle åtnöjas med nedsättning i
stubbören, svarande mot hvad som fattas i stockantalet.
Det torde dock kunna ifrågasättas huruvida ej en dylik inskränk¬
ning, hvilken visserligen kan vara rättvis i de fall då privilegierna gifva
stöd för densamma eller då privilegii-innehafvaren genom oloflig afverk-
ning åstadkommit bristen, deremot, då traktens oförmåga att till fullo
afgifva stockfångsten härflyter vare sig från af vederbörande myndighet
derinom beviljade nybyggesanläggningar, utan att förbehåll om sådant i
privilegii-brefvet blifvit gjordt, eller från tjenstemäns nog höga upp¬
skattning af skogstillgången, skulle stå allt för mycket i strid med såg-
verksegarnes genom privilegier tillförsäkrade rätt till stockfångst, som
alls icke uppväges af blott frikännande från betalningsskyldighet för en
vara, som de ej erhålla.
I följd af ofvannämnde och likartade omständigheter torde det vara
vanskligt, att meddela ett allmänt stadgande uti en sak, der hvarje före¬
kommande fall synes påkalla särskild pröfning.
9
«J
18
§ 10.
Den föreskrift, som uti nådiga Brefvet den 21 December 1865 an¬
gående hushållningen med Kronans skogar i Rikets norra län blifvit
gifven, med afseende å fortskyndande af utbrytning af stockfångst-
områden åt privilegierade sågverk, skulle upphäfvas genom denna §,
uti hvilken, såsom motiverna angifva, till undvikande af utbrytnings-
kostnaderna föreslås, att med tilldelning af stockfångstområden måtte
anstå, till tiden för den allmänna afvittringen, derest ej särskild hänsyn
till skogshushållningen föranleder tidigare utbrytning eller sågverksegaren
sjelf vidkännes kostnaderna härför.
Komitén har uti ett af de skogsordningen bifogade särskilda förslag
framhållit vigten af att skogarne befrias från tjenstbarheter och, då detta
ej lärer vara mindre angeläget för Kronans än för enskildas skogar, torde
mot här ifrågavarande stadgande kunna anmärkas, att om Kronan, genom
införande af ordnad hushållning och genom försäljning af flerårig afverk-
ningsrätt skall kunna fördelaktigast tillgodogöra timmertillgången å krono-
skogarne särdeles i Lappmarken, der den för vissa sågverk, med särskildt
område ej ännu ersatta privilegiistockfångst hufvudsakligen blifvit an¬
visad, det ock är nödvändigt att dessa skogar ej äro belastade med
stockfångst-servitut, hvilket skulle i hög grad försvåra, om ej omöjlig¬
göra aftal om dylik afverkningsrätt, helst sågverksegarne för sin afverk-
ning, enligt § 14 Utsyningsförordningen, redan äro och billigtvis, äfven
enligt Komiténs förslag § 64, fortfarande böra vara berättigade, att inom
det i privilegiihandlingen angifna område välja den trakt, der de för
året önska utsyning.
Vid sådant förhållande och under förutsättning att den, enligt Sty¬
relsens förmenande, maktpåliggande ändring i § 19 af Utsyningsförord-
ningen, hvarom i förberörda till Finans-departementet ingifna protokoll
blifvit hemställt, kommer till stånd, måste Styrelsen, för sin del, såsom
menligt för skogshushållningen anse ett frångående af hvad i 1865 års
19
ofvannämnde nådiga Bref på der angifna skäl stadgas, rörande fortskyn¬
dande af stockfångstområdenas utbrytning.
§ 11,
som föreskrifver huru och när privilegiistockfångst skall genom tilldel¬
ning af visst skogsområde ersättas, upptager från Kongl. Brefven den
23 November 1857 och 31 Maj 1861 bestämmelse derom, att skogstjenste-
rnan skall biträda vid uppskattning af sådant område. I öfrigt motsvarar
denna § punkt. 2 i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, hvarifrån den,
till följd af hvad Komitén i § 14 föreslaget, uteslutit stadgandet att
stockfångstersättning äfven kan utgå i till hemman indelad mark, med
afseende hvarå torde få åberopas, det som här nedan vid sistnämnde §
i underdånighet anföres.
§ 12
motsvarar punkt 9 i sistberörde Kongl. Bref och lemnas i denna § när¬
mare föreskrifter huru uppskattning af stockfångstområden bör försiggå.
Redan uti sina år 1862 afgifna underdåniga förslag har Skogsstyrel¬
sen framhållit oförenligheten mellan föreskrifterna i punkt. 9 och 10
samt 6 i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, af hvilka punkter de förra
föreskrifva att stockfängstområde skall rättas efter markens bördighet
och skogens växtlighet, men den sednare att områdets vidd skall vara
sådan, att sågverket alltid derifrån må erhålla sin stockfångst, och har
Styrelsen vid förenämnde tillfälle jemväl i underdånighet föreslagit
hufvudsakligen enahanda bestämmelser, som nu innehållas i förevarande §.
Mot hvad der blifvit föreslaget i afseende å sättet för fyllande af
den brist i stockfångst, som vid områdets uppskattande efter bördighet
merendels uppstår, och hvilken brist enligt förslaget under alla förhållan¬
den skulle ersättas genom timmerutsyning åt sågverket å annan krono¬
skog, måste dock anmärkas, att genom ett sådant förfarande ändamålet
med utbrytningen af området, nemligen kronoskogarnes befriande från
20
stockfångstservitut och deraf följande band på skogsförvaltningen, i många
fall och så snart bristen vore så betydlig, att den ej kunde ersättas
medelst utsyning på en gång eller under några få år, skulle förfelas.
Till undvikande häraf hade Skogsstyrelsen uti sina ofvan omförrnälda
underdåniga förslag, såsom en annan utväg att ersätta stockfångstbrist,
jemväl upptagit: ytterligare anslag af mark till sågverket, hvilken mark
dä skulle i värde motsvara det bristande timmerantalet. Sedan numera:
enligt nådigt Bref den 21 December 1865, för den timmerafkastning,
som ett utbrutet område kan komma att lemna utöfver privilegierna,
förhöjd afgift till Kronan af sågverket skall erläggas, hvilket förut, på
grund af 10:de punkten i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852, ej varit hän¬
delsen, kan det visserligen anses såsom en förefintlig stockfångstbrist ej
vidare skulle blifva ersatt genom att området erhåller en utvidgning, för
hvars framtida afkastning afgift skall erläggas; men enär en väsendtlig
förmån för sågverksegaren förefinnes redan deruti, att han tillförsäkras
uteslutande rätt att, om ock mot afgift, åtnjuta den i följd af utvidgadt
område framdeles ökade stockfångsten, helst berörde afgift, såsom af
1865 års ofvan åberopade nådiga Bref synes framgå, ej lärer komma att
bestämmas till trädens fulla värde, så torde, oaktadt de förändrade för¬
hållanden, som genom sistnämnde Kongl. Bref uppstått, såsom ett sätt
att godtgöra stockfångstbrist äfven kunna antagas: utvidgning af om¬
råde, hvilket enligt Styrelsens förmenande borde kunna ske, vare sig ge¬
nom anvisande af mark mot skogsränta eller genom tilldelande af hem¬
man, enligt 2:dra punkten af 1852 års nådiga Bref.
Då emedlertid, derest här ofvan i underdånigt uttalade åsigter, rö¬
rande sätten för godtgörande af stockfångstbrist, skulle vinna nådigt
godkännande, det måste blifva beroende af förhandenvarande förhållan¬
den och särskild pröfning, i hvilken ordning dylik brist kan komma att
ersättas, torde, likasom för likartade fall vid § 9 blifvit anfördt, något
allmänt stadgande uti här förevarande hänseende ej vara lämpligt.
21
§ 13
lemnar föreskrift om den ordning, i hvilken sågverksegare må vinna
rättighet att mot afgift, såsom äfven Kongl. Brefvet den 21 December
1865 bestämmer, tillgodogöra möjligen förefintligt öfverskott af såg-
timmerträd å stockfångstområde.
Med afseende härå och då frågan ej gäller den ökade afkastning,
hvilken framdeles uppstår genom sådan utvidgning af område, som här
ofvan omförmäles, vill det synas såsom förevarande förmån, hvars åt¬
njutande, i öfverensstämmelse med hvad Koinitén föreslagit, lämpligast
torde inskränkas till högst tio år i sender, ej borde beviljas, med mindre
wenom på sågverksegarens bekostnad behörigen upprättad och af Skogs¬
styrelsen till efterrättelse fastställd hushållningsplan blifvit styrkt, att
öfverskott för viss tid eller allt framgent uppkommer.
Mot den sednare delen af §, som stadgar att timmeröfverskott, hvaraf
sågverksegaren ej vill sig begagna, skall för Kronans räkning försäljas,
torde ej något vara att erinra.
§ 14.
Enligt denna § skulle privilegiistockfångst hädanefter alltid godt¬
göra» förmedelst område mot skogsränta och ej vidare, på sätt 2:dra
punkten af 1852 års nådiga Bref bestämmer, kunna ersättas genom öfver¬
lemnande till privilegii-innehafvaren af till hemman indelad mark, på det,
såsom i motiverna anföres, sågverksegaren, der enligt punkten 3:e i
samma nådiga Bref ökadt skogsanslag för hemmanet erhållits, ej måtte
vid dess omförande till skatte vinna bättre rätt till hemmanets sålunda,
utöfver hvad afvittringsstadgan bestämmer, med hänsyn till dess upp¬
låtande åt sågverk, tillökade skog, än som står tillsammans med skyldig¬
heten att till Kronan återställa stockfångstområde i händelse sågverket
nedlägges.
Som emedlertid odlingen i Norrland ej torde kunna anses så långt
22
framskriden, att man der skäligen kan lemna å sido förefintliga utvägar
att verka för densamma, och då, derest sågverksegare vid tilldelning af
område mot skogsränta jemväl derinom erhölle odlingsmark, denna sed¬
nare antagligen för längre tid om ej för alltid vore undandragen odling,
samt enär dessutom den i punkt. 3 af 1852 års nådiga Bref medgifna
tillökning i skogsanslaget, för såvidt stadgandet derom ej helt och hållet
upphäfves, dock endast undantagsvis, såsom äfven ordalydelsen der an-
gifver, kan komma att ega rum, så torde ej vara skäl att, ensidigt från
skogsintressets synpunkt, men utan verklig fördel för skogarne, uppställa
ett sådant hinder för odlingen, som här blifvit ifrågasatt, derigenom att
till hemman indelt mark icke vidare skulle få lemnas såsom ersättning
för privilegiistockfångst.
§ 15.
Mom. 1 öfverensstämmer med hvad som i punkterna 11 och 12 af
1852 års nådiga Bref sägs derom, att stockfångstomräde skall åtfölja såg¬
verket och återfalla till Kronan i händelse verket nedlägges;
Mom, 2 innehåller föreskrift att kostnaderna för utbrytning af stock-
fångstområden, på sätt ursprungligen varit förhållandet och sedermera
genom nådigt Bref den 9 December 1870 blifvit bestämdt, skola utgå af
afvittringsmedlen i stället för från den numera till Riksdagen öfverlem-
C Ö
nade skogsplanteringskassan;
och torde mot dessa stadganden ej något vara att invända, hvar¬
emot bestämmelsen i sednare delen af 2:dra momentet, om sågverks-
egares skyldighet att i vissa fall bekosta utbrytningen, ej skulle erfordras,
derest hvad Styrelsen vid § 10 i underdånighet anfört, rörande fort¬
skyndande af utbrytningsförrättningarne, vinner nådigt afseende.
§ lh.
Uti hvad Komitén här föreslagit, angående sågverkens privilegii-
virke, förekommer ej annan skillnad från hvad genom Utsyningsförord-
23
ningen § 2 punkt 4:o och sednare delen af § 10 finnes stadgadt, än att,
enligt förevarande §, träd som 16 fot från roten hålla 8,3 decimaltum i
diameter, jemväl å icke utbrutna områden må kunna åt sågverken ut¬
synas; — en bestämmelse hvilken, såsom utgörande ett fullständigande
af hvad i Utsyningsförordningens § 10 stadgas, lärer få anses vara af
behof påkallad.
§ 17
motsvarar hvad i punkten 10 af 1852 års nådiga Bref sägs angående fem
års resthygge, och synes den af Komitén med afseende härå föreslagna
ordning kunna antagas. Dock torde, enär resthygge, innan alla stock-
fångstprivilegier blifvit utbrutna, jemväl kan förekomma å sådan krono-
trakt, för hvilken vederbörande jägmästare, enligt nu gällande stadgan-
den, före den 1 April (§ 8 Utsyningsförordningen) och, enligt Komiténs
förslag, före den 1 Mars (§ 60 af förslaget) skall afgifva utsyningsförslag,
sågverksegarens anmälan om resthygge, så vidt sistnämnda tidsbestäm¬
melse skall blifva gällande, böra insändas före den 1 Februari till jäg¬
mästaren, på det denne efter berörde anmälan må kunna lämpa utsy-
ningsförslaget för trakten.
Det ovilkorlig^ förbud mot förskottsutsyning, som § innehåller, sy¬
nes deremot ej vara lämpligt, enär skogsförhållandena å stockfångst-
områden ej mindre än å andra skogar understundom kunna fordra, att
afverkningen påskyndas, för att skogen ej må taga skada. Sådan utsy¬
ning torde dock under intet förhållande böra få ega rum utan Skogs¬
styrelsens medgifvande.
§ 18.
De stadganden, som denna § innehåller i fråga om sådana fall då
sågverksegare, utan annan förmån än åtnjutande af gallringsvirke, skulle
vilja bekosta skogsindelning å stockfångstområde, torde visserligen för
närvarande och under en säkerligen ganska lång framtid blifva utan
n o o
24
synnerligt inflytande; men då föreskriften om sådan indelning dock inne¬
bar ett syfte att ä stockfångstområden införa en båttre skogshushållning,
så torde ifrågavarande bestämmelser, hvilka i viss mån öfverensstämma
med hvad Skogsstyrelsen uti sina år 1862 afgifna underdåniga förslag
framställt, förtjena afseende, så vidt ej sågverksegare skulle kunna till-
förbindas att under alla förhållanden bekosta skogsindelning å utbrutna
stockfångstområden och att iakttaga dervid upprättade hushållningsplaner,
i hvilket fall också den vid § 13 här ofvan föreslagna föreskrift, an¬
gående indelning af stockfångstområde såsom vilkor för åtnjutande af
vissa särskilda förmåner, skulle blifva öfverflödig.
§ 19 (samt analoga bestämmelser i §§ 26 och 27).
Derest hvad i denna § föreslås, angående afdrag å stockfångst för
af annan än sågverksegaren inom stockfångstområdet föröfvad åverkan,
kunde från rättslig synpunkt försvaras, så vore stadgandet otvifvelaktigt
gagneligt, likasom hvad §§ 26 och 27 i öfverensstämmelse härmed be¬
stämma rörande dylik åverkan å kronohemmans- ocli ny byggesområden.
Att i de fall, då åverkan föröfvas af skogsinnehafvaren sjelf, minska
nästföljande års utsyning med ett åverkningen motsvarande belopp, hvilket
såväl i denna § som i § 26 angående kronohemmansskogar föreslås,
synes vara fullt berättigadt och äfven böra tillämpas å nybyggesskogar,
hvarom § 27 handlar, men i hvilken sednare § annan ansvarsbestämmelse
med afseende å af nybyggaren begången åverkan blifvit föreslagen.
Kap. 5.
Om kronohemmans och krononybyggens skogar.
§ 20.
Mom. 1, om kronohemmans- och nybygges-Aboers rätt med afseende
å husbehofsvirke, öfverensstämmer, dock med den inskränkning hvarom
25
§ 21 stadgar, i hufvudsak med § 6 af utsyningsförordningeu. — Hvad
ano-år Mom. 2. rörande tilldelning af skogsområde åt hemman och ny-
byggen, som ej vid afvittring eller eljest erhållit sådant åt sig anvisadt,
öfverensstämmer visserligen hvad här framställes med Skogsstyrelsens år
1862 afgifna underdåniga förslag, men dä den deruti med afseende a
ifrågavarande angelägenhet uttryckta- åsigt, nemligen att områden åt
dylika hemman och nybyggen skulle, i enlighet med gällande afvitt-
ringsstadga, af jägmästaren anvisas, ej vann nådigt godkännande -
såsom Styrelsen förmodar af den anledning att bemälde tjensteman ej
kunde förutsättas ega nödig kännedom i afvittringsstadgans tillämpning —
hvaremot genom § 2 punkt. 6 af utsyningsförordningeu bestämdes att
utsyningsområdc, der e) lokala omständigheter föranledde till undan¬
tag, skulle sträcka sig till vissi afstånd rundt om bolstaden, så torde,
enär samma betänklighet fortfarande kan hysas beträffande öfverlem¬
nande till skogstjensteman af en, om ock endast interimistisk, afvitt-
rinosåtoärd, hvad som rörande anvisande af utsyningsområdc redan blifvit
stadgadt och hvilket har fördelen af att utan svårighet kunna tillämpas,
Ö
fortfarande böra bibehållas, dock med de jemnkningar, som blifvit före¬
slagna vid . norrländska skogstjenstemännens möte i September månad
sistlidet år, hvilka jemnkningar, afseende att åstadkomma en jemnare för¬
delning af utsyningsområden, finnas upptagna i bifogade utdrag (Bil. B)
af mö tes förhand lingar ne.
Skulle deremot för något fall erfordras att område enligt afvittrings-
stadgan provisionel anvisas, synes sådant ej kunna ske utan med biträde
af landtmätare.
§ 21.
Första, delen af denna §, angående användande af vindfällen och
skadade träd samt skatar och dylika mindre värdefulla skogsalster till
husbehof, innan frisk skog dertill fälles, har sin motsvarighet, hvad skatte-
skogar beträffar, i Byggninga-Balkens 10 Kap. 8 §, utan att föreskriften
4
26
der haft någon verkan, oaktadt fastställda böter och änskönt nämnde
lagstadgande endast afser vedbrand, under det Komiténs förslag omfattar
husbehofsvirke i allmänhet.
Sednare delen af §, om åboers skyldighet att taga sitt husbehof al
friskt virke A af jägmästaren anvisad plats, hvilket, om anvisningen skall
ega något värde, förutsätter en sorts provisionel indelning af skogen,
innehåller en föreskrift, som visserligen, derest den kunde tillämpas,
skulle ställa hushållningen å ifrågavarande skogar inom Norrland långt
öfver dess ståndpunkt i öfriga delar af landet, der, i afseende a med
dessa jemnförliga skogar, åboerne eller hemmansinnehafvarne ej förr än
hushållningsplan blifvit upprättad och fastställd åläggas att taga sitt hus¬
behof å bestämd plats. Men det torde kunna befaras att, i likhet med
det föregående stadgandet, ej Indier denna sednare bestämmelse — hvaraf
frukten dessutom antagligen kotnine att gå förlorad så snart hemmanet
omförts till skatte — skulle kunna iakttagas eller till efterföljden kon¬
trolleras utan en långt talrikare skogspersonal, hvilket jemväl i sin man
synes vara fallet med det i
§ 22
meddelade, med Byggninga-Balkens Kap. 10 § 2 jemnförliga, ehuru der
endast oskiftad mark åsyftande, förbud mot topphuggning af löfskog i
or h för löftägt.
Deremot torde det härstädes gjorda medgifvande, att utan utsyning
taga stubbar och rötter till tjärubränning samt skadad löfskog till pott-
askeberedning, hafva göda skäl för sig uti ifrågavarande med dylika skogs-
alster uppfyllda trakter.
Mom. I. Lika med ■§§ 1 och 2 af utsyningsförordningen stadgar
förevarande mom., att hvad som å kronohemman*- eller ny byggesskog
med dess framtida bestånd utöfver husbehof kan afverka*, efter utsyning
tillfaller åboen, hvartill blifvit fogad föreskrift om afgift för utsynadt
27
virke, med afseende å hvilken sednare fråga Styrelsen här nedan får till¬
fälle yttra sig.
Mom. 2. I öfverensstämmelse med de principer, hvilka uttalats i
§ 20, som jemväl innehåller att de nybyggen, hvilka ej redan blifvit
provisionel skattlagda, skola beräknas till 1 s mantal, har Komiten i detta
mom. uppställt hemmanstalet såsom grund för andelen i utsyning å för
flera hemman eller nybyggen gemensamt skogsområde.
Utsyningsförordningen saknar bestämmelse i afseende å grunden för
utsyningens fördelning mellan åboer i by, som enligt § 2 mom. 3 af
nämnde förordning erhållit ett för hela byn gemensamt skogsområde,
men stadgar i de fall då hemman eller nybyggen, hvilka utan att ligga
i byalag, äro sä nära hvarandra belägna att de cirkelformiga områden,
hvarå enligt berörde författning åboerne hafva uteslutande utsyningsrätt,
till större eller mindre del måste blifva gemensamma, att hemmanen eller
nybyggena å ett sålunda uppkommet gemensamt område skola hafva sins¬
emellan lika rätt till utsyning. — Enligt Komiténs method för skogstill-
delning skulle detta sednare slag af gemensamt område deremot ej uppstå.
Skogsstyrelsen har emedlertid uppå vid § 20 anförda skäl för sin
del ansett att, med erforderliga jemnkningar, utsyningsförordnirigcns
method för bestämmande af skogsområde borde bibehållas, och under
sådant förhållande lämpar sig ej mantalet till måttstock för fördelning
af utsyning å gemensamt område, utan synes då den af nämnde för¬
ordning angifna fördelningsgrund vara den rigtiga, vare sig det gemen¬
samma området blifvit tilldeladt by med flera grannar eller uppkommit
i följd af byarnes eller gårdarnes närbelägenhct till hvarandra. Om
gardarne äro sä belägna att hvar och cn af dem kan anvisas ett om¬
råde för sig, h vilket då, oberoende af mantal, blir lika stort för alla,
har nemligen hvarje gård uteslutande utsyningsrätt inom sitt område och
i analogi dermed torde äfven åboerne böra hafva sinsemellan lika rätt
till utsyning å gemensamt område.
28
§ 2i.
Mot hvad här stadgas rörande kronohemnnius- och nybyggesåboers
skyldighet att, iuberäkimde uti det timmerantal, som skogen utöfver
husbehof funnits kunna afkasta, vid utsyning emottaga jemväl vindfällda
eller skadade, men till timmer dugliga träd, lärer ej något vara att er¬
inra. Dock anser sig Styrelsen här likasom vid § 17 böra påpeka att
förhållanden understundom kunna vara för handen, hvilka påfordra för-
skotts utsy ning af den skadade skogen.
§ 25
stadgar ansvar för öfverflödigt användande af frisk, duglig skog till hus¬
behof samt för missvård af skogen i öfrigt och har sin motsvarighet i
§ (1 Kap. 27 Byggninga-Balken.
Beifrandet af de öfverträdelser, som i denna § omförtnälas skulle
enligt förslaget tillhöra skogstjenstemännen, hvilkas antal dock i följd af
ett sådant åliggande måste betydligt tillökas.
Med afseende å den ansvarspåföljd § innehåller och som skulle
bestå i högst två år uteblifven utsyning, torde höra erinras, att denna
påföljd i sjelfva verket endast är en besparing, hvilken efter de två årens
förlopp efter hand kommer åboen till godo; ty hvad som under de tvä
åren insparas ökar naturligen tillgången och gör att afverkningen der¬
efter med bibehållande af skogens framtida bestånd kan och, för att
hindra de äldre träden att taga skada, till och med bör i en viss grad
ökas; men enligs § 23 är åboen och ingen annan berättigad att efter ut¬
syning erhålla allt det virke som skogen, utöfver husbehof samt ringare
virke, kan med framtida bestånd lemna och således jemväl den af be¬
sparingen uppkomna afverknmgstillökningen.
§ 2(h
Rörande denna § är yttrande afgifvet i sammanhang med § 19.
29
§ 27.
Mom. 1. Beskaffenheten af den ansvarspåföljd. sum här blifvit före¬
slagen med afseende å af nybyggare föröfvad skogsåverkan, nemligen
tre ars förlust af utsyning, har nyss blifvit omförmäld; och hvad angår
åverkansbeloppet motsvarande afdrag å följande års utsyning tår Styrel¬
sen åberopa hvad derom under § 19 blifvit anfördt. Att, pa sätt hår
föreslagits, belägga af nybyggare föröfvad åverkan å »närliggande» krono¬
park med högre ansvarspåföljd än den åverkan, som af honom kan begås
å skatte- eller annan enskild skog, torde ej vara förenligt med nu mera
gällande rättsprinciper. Äfven synes det som benämningen »närli r~ ■ ande
skulle vara allt för obestämd.
Mom. 2. Mot hvad här stadgas rörande förlust af besittningsrätt
till nybygge, såsom påföljd för af åbo andra gången föröfvad skogsåverkan
derstädes, torde intet vara att invända.
Mom. o. med föreskrift att rcvierförvaltarens och Skogsstyrelsens
yttrande skall inhemtas huruvida åboledigt nybygge är lämpligt till
kronopark eller eljest för skogsvården behöfligt, torde, såsom främmande
för §:s ansvarsbestämmelser, hafva bort bilda en § för sig. 1 öfrig!
synes sistnämnde föreskrift ändamålsenlig och böra utsträckas jemväl
till åboledigt kronohemman.
§ 28.
Liksom § 5 i Kong!. Förordningen den 29 duni 1866, angående
disposition öfver skogen å vissa skattehemman, angifver den ordning i
hvilken jordegarne kan erhålla rätt till utsyning af skog, som växer a
trakt, der han önskar företaga odling, sa. uppställer ock förevarande ^
de förbehåll, under hvilka kronohemmans- och nybyggesaboer må i och
för odling efter utsyning fälla skog utöfver husbehof. Och skulle vil¬
kor en för erhållande af utsyning å odlingstrakt vara: att dennes lämp¬
lighet för odling styrkes antingen genom instrument vid sist hållen laga
30
syn eller besigtning vid nybygget eller ock genom bevis af två tro¬
värdiga män, livilket instrument ooli bevis borde omfatta en noggrann
beskrifning öfver traktens läge, storlek och beskaffenhet.; dock skulle
utsyning i intet fall medgifvas utöfver det virkesbelopp, hvartill åboon
i män af skogens beskaffenhet i dess helhet funnits berättigad.
Med iakttagande af sistnämnde vilkor, som synes böra förebygga
det odling föregilVes i ändamål att förmå utsyningsförrättaren lemna
ökad utsyning, torde de omvägar, li vilka eldigt § skulle erfordras för
att få fälla skogen a odlingstrakt och hvilka otvifvelaktigt motverka det
med nybyggesväsei i det al sedd a syfte, nemligen landets uppodling, i de
flesta fäll kunna undvaras, och. endast behöfva bibehållas i fråga om
större odlingsföretag, som fordra utverkning af mera skog än hvartill
åboen eljest kan vara berättigad, i hvilken händelse åter, då förskotfs-
utsyning således vore behöflig, den ordning som ofvannämndc för¬
fattning bestämmer torde vara den mest t.jonliga.
§ 29.
Genom nådig resolution den 9 December 1871 har Kongl. Maj:t
ogillat af kronotorpare anförda besvär öfver vägrad utsyning samt der¬
vid förklarat, att gjord framställning om stadgande att kronotorpen
skulle ega samma utsyningsrätt som nybyggen och kronoltemman ej
förtjenade afseende; och anser sig Skogsstyrelsen, som i nyssnämnde
mal afgifvit. underdånigt utlåtande, böra fortfarande afstyrka att, krono-
torpen pa kronoskogarnes bekostnad tillerkännas en förmån, hvartill de
ej hafva någon laglig rätt, åtminstone ej innan lägenheterna vid afvitt¬
ring ansetts kunna asättas mantal.
31
Kap. 6.
Om boställsskogar samt kungsladugårds- och andra kronan omedelbart
förbehållna hemmans och lägenheters skogar.
§§ 30, 31, 32, 33 och 34.
r detta kapitel hav Komitén föreslagit stadganden, hvilka i väsendtlig
mån afvika från nu gällande bestämmelser rörande ofvannämnde skogar.
T §§ 15 och 22 af 1866 års skogsförordning föreskrifves nemligen
att ii dylika skogar ordnad hushållning skall införas, sa vidt ej i följd
af samfällighet med enskild egendom eller eljest hinder möter. — Enligt
Komiténs förslag skulle deremot sådan hushållning endast ifrågakomma,
def skogsafkastningon öfvers ti ger husbehotvet,
1 §§ 17 samt 23 och 24 af nämnde förordning stadgas att de af
här förevarande skogar, h vilkas afkastning ej betydligt öfverskjutor hus-
behofvet, skola under skogsstatens tillsyn och kontroll bibehållas under
arrendatorns eller boställsinnehafvarens vård och förvaltning enligt hus¬
hål lningsplan. Den förre skall i sammanhang med jordarrendet erlägga
skogsarrende för virkesöfverskottet, hvilket sednare af honom då efter
godtfinnande får disponeras. Boställsinneliafvaren åtnjuter deremot såsom
ersättning för sitt besvär och omtankan vid skogsskötseln viss andel,
till högst hälften, af behållna köpeskillingen för berörda öfverskott.
Den återstående delen af köpeskillingen tillfaller vid militie-, ecklesia¬
stik- och land silf) fdinge-boställen särskilda löningsfonder och endast å
civile boställen statsverkets skogsmedel. — Komitén anser åter att skogs-
förvaltningen alltid bör handhafvas af skogstjenstemännen, undantagan¬
des dock a de skogar, h vilkas afkastning ej öfverstiger husbehofvet,
der förslaget synes lemna skogshushållningen helt och hållet å sido.
Skogsarrende skulle ej ifrågakomma å för statsverkets räkning utarren¬
derade egendomars skogar, h vilkas afkastning utöfver husbehof deremot
32
omedelbart skulle tillfalla Kronan, likasom äfven dylik afkastning från
boställsskogar, undantagandes dock dels sådane, hvars afkastning redan
blifvit genom äldre resolutioner på annat sätt disponerad, dels skogar
till de ecklesiastika boställen, som tillhöra församlingarue. Beträffande
boställsskogarne utgår nemligen Komitén från den åsigt, att hvarken
boställsinnehafvare!! eller den corps eller stat, hvartill boställe blifvit
anslaget, har rätt till annan skogsafkastning än den som erfordras för
husbehof, hvarvid Komitén dock vill tillerkänna boställsinnehafvare!! Vio
af behållna årsafkastningen, om han antingen styrker att åverkan å
skogen ej blifvit begången eller uppger å verk aren. Någon dylik upp¬
muntran synes deremot ej vara afsedd för arrendator.
I §§ 16 och 28 af förordningen stadgas att, efter förslag af Skogs¬
styrelsen, på nådig pröfning beror huruvida skog, tillhörande för
statsverket utarrenderad egendom, skall afsätta» till kronopark och
huruvida boställsskog skall afskilja» för att behandlas såsom krono¬
park er. —• Enligt Komiténs förslag skulle fråga härom afgöra» af Skogs¬
styrelsen och endast i händelse af besvär öfver Styrelsens beslut komma
under nådig pröfning.
Mulbete och höslätter göres i § 88 af 1866 års förordning beroende
af hvad i hushållningsplan derom stadgas eller hvad Skogsstyrelsen för
särskilda fall bestämmer. — Komitén har deremot föreslagit att arren¬
dator eller innehafvare, utan afseende å hushållningsplan, eger begagna
bete; dock att afstångande af högst ',211 af skogsarealen för skogsodling
ej må af honom hindras.
De förslag Komitén rörande här ifrågavarande skogar framställt
äro af beskaffenhet att, derest de antagas för Norrland, det äfven torde
vara nödigt att göra dem gällande för öfriga delar af riket, enär olika
rättsgrunder ej lämpligen lära böra i de särskilda landsdelarna vara
rådande.
Styrelsen anser sig med anledning häraf från sådan synpunkt böra
betrakta de föreslagna bestämmelserna, af hvilka den först omförmälda,
33
som framgår af § 31 och som utesluter ordnad skogshushållnings in¬
förande och egentlig skogsför vältning från skogar, hvilka ej lemna af¬
kastning utöfver husbehof, icke synes egnad att befrämja en förbättrad
skogsvård. Visserligen gifva dessa skogar ingen behållning, men ju
knappare skogstillgången är desto nödvändigare lärer det vara att genom
ett klokt ordnande af hushållningen föröka afkastningen, hvilken eljest
underkastas en fortgående förminskning, hvaraf hela egendomens värde
skulle lida. Vid åtskilliga isynnerhet af de för statsverket utarrenderade
större egendomarne är skogen dessutom, om ock ej mer än tillräcklig för
husbehofvet vid gården med underlydande hemman och torp, likväl
af ganska betydlig vidd och väl förtjent att tagas under omsorgsfull vard.
Den åsigt, som Komitén vid denna § i öfrigt äfvensom i §§ 30, 32
mom. 1 samt 34 uttalat, nemligen att skogarne till här ifrågavarande
egendomar borde öfvertagas af Kronan och förvaltas af skogstjenste-
männen, synes deremot, då en ordnad skogshushållning derigenom säkrast
och skyndsammast skulle åstadkommas, påkalla synnerlig uppmärksam¬
het, helst erfarenhet gifvit vid handen att den uppsigt, som för när¬
varande af bemälde tjensteman skall utöfvas å arrendatorers och boställs-
innehafvares åtgärder med afseende å skogsskötsel^ för så vidt det
åsyftade ändamålet i någon män skall vinnas, ganska ofta upptager lika
mycket af skogstjenstemännens tid, som om sjelfva förvaltningen vore
dem uppdragen.
Redan enligt nu gällande stadganden kan förvaltningen af de be¬
tydligare hithörande skogarne öfverlemnas åt skogs staten och förvalt¬
ningskostnaden å boställsskogarne skall, vare sig de skötas af skogs-
tjenstemän eller af innehafva™e, bestridas af behållna skogsafkastningeu,
der sådan förefinnes. Steget härifrån till uppdragandet åt skogsstaten
af förvaltningen å samtliga dessa skogar är således ej synnerligen stort;
och då meddelst nuvarande bestämmelser ej synes kunna åvägabringas
en sådan vård och förvaltning, som skäligen kan fordras å publika
skogar, hvarförutan anspråken på en bättre hushållning med de enskildes
skogar dessutom torde vara mindre berättigadé, skulle Skogsstyrelsen ej
tveka att, oaktadt den ansenliga tillökning, företrädesvis i bevaknings-
personalen, som erfordrades, tillstyrka det förvaltning och vård af här
förevarande skogar, åtminstone efter hand som hushållningsplaner för
dem hinna att upprättas, öfvertoges af staten, derest, hvarom Skogs¬
styrelsen dock ej tilltror sig afgifva yttrande, det befinnes att den be¬
hållna skogsafkastningen i sin helhet, jemväl hvad militie- och ecklesia¬
stika boställen angår, kan inflyta till statsverket och de större skogarne
således ersätta den ökade förvaltnings- och aflöningskostnad, som för-
anledes af de mindre skogar, Indika ej lemna afkastning öfver husbehof.
Hvad särskildt vidkommer donerade eller af församlingarne an¬
skaffade prestboställen, så, om ock deras Överskjutande skogsafkastning
ej lärer kunna eller böra disponeras i annan ordning än som framgår
af § i), mom. 1 i Kong]. Förordningen den 11 .Juli 1862 angående
reglering af presterskapets aflöning, synes dock med afseende å sjelfva
skogsförvaltningen vid dylika boställen ej höra förhållas på annat sätt
än vid öfriga boställsskogar, helst öfverlemnandet af denna angelägen¬
het åt församlingarne ej torde öfverensstämma med statens pligt, att
öfvervaka jemväl de inköpta eller donerade boställshemrnanons ändamåls-
enl i ga använd ande.
Komiténs förslag i § 31, mom. 1, att ärenden rörande afsättande af
kronopark utaf de skogar, som här afhandlas, ensamt skulle bero på
Skogsstyrelsen, öfverensstämmer ej med den ordning, som för krono-
parkers afsättande utaf ofverloppsmarker af Kornitén förordats och som
äfven nu är gällande, nemligen att fråga härom skall underställas nådig
pröfning, hvarför och då skäl ej synas förefinnas att härvid förtära olika
i det ena och andra fallet, anledning torde saknas att frångå, hvad som
i detta afseende nu tinnes stadgadt.
Likaså torde de bestämmelser rörande mulbete och höslätter, som
förslaget i § 32, mom. 2 innehåller, ej kunna anses lämpliga, enär
dessa föreskrifter, enligt livilka högst 'h,, af skogen samtidigt skulle få
afstängas från bete, ej allenast lomme att lägga ett väsendtligt hinder
för skogsodling, efter hvilken de uppväxande plantorna understundom
erfordra' långvarigt skydd, utan äfven medföra betydligt ökad omkost¬
nad för hägnader, hvilka med de af Komitén föreslagna stadganden
skulle efter korta mellantider behöfva Hyttas, och vid livilkas upp¬
förande man då endast undantagsvis vore i tillfälle att, såsom nu van¬
ligen sker, begagna sig af anknytande till möjligen förut befintlig
stängsel.
Den i § 32, mom. o meddelade föreskrift, angående ordningen för
vinnande af tillstånd till odling å skogsmark vid här ifrågavarande
egendomar, öfverensstämmer med den i 1866 års skogsförordning, jem¬
väl skogar till allmänna inrättningars hemman omfattande § 39, likasom
äfven förslagets § 38, rörande socknemäns utsyning»rätt å prestbol»
skog till kyrko- och prestgårdsbyggnad, är affattad i enlighet med §
26 af nämnde förordning, endast med den skillnad att förordningen gör
utsyning beroende ej ensamt af skogstillgången utan äfven af att hus-
hållningsplan blifvit upprättad, men förslaget deremot blott uppställer
erforderlig skogstillgång såsom vilkor för utsyning, h vilket sednare,
dock med förbehåll att hushållningsplan, der sådan finnes, genom utsy-
ningen ej må rubbas, torde vara lämpligare, enär eljest, äfven om riklig
skogstillgång förefinnes, soeknemännen ej kunna erhålla utsyning, om
upprättande af hushållningsplan icke medhunnit».
Beträffande den godtgörelse för biträde vid skogs bevakning, som
enligt § 34 skulle med y10 af behållna skogsafkastningen utgå till
boställsinnehafvare, hvilken kan styrka att åverkan å skogen under året
ej egt rum, eller som, i annat fall, uppgifver åverkaren, torde kunna
anmärkas, att berörde godtgörelse alltid lomme att åtnjutas å orter,
der skogsåverkningar ej äro brukliga, och der bevakningen således ej
kostade någon möda, äfvensom att, enligt hvad äfven förut är anfördt,
någon motsvarande förman icke blifvit upptagen för arrendatorer af
statsverkets egendomar.
36
L öfrigt, torde ej heller den vigtiga frågan om ordnande af bevak¬
ning å här förevararände skogar kunna lösas så lätt, som endast genom
att afstå 7i0 af behållna skogsafkastningen.
Visserligen synes det som skogsinnehafvarne, redan i och för
förmånen att åtnjuta husbehofsvirke, borde vara förpligtade att egna
skogen erforderlig tillsyn, till förekommande eller upptäckande af åver¬
kan derstädes. Men om äfven denna tillsyn i sådant afseende skulle
vara tillräcklig, hvilket erfarenheten likväl visat alls icke vara förhål¬
landet, enär boställsskogarne tvertom flerestädes hållas för allmänningar,
der en hvar tagel- sitt virkesbehof, så tillhörer dock bevakningsperso-
nalen andra åtgärder, såsom uppsigten vid afverkning och afforsling af
virke, öfvervakandet af skogsodling och dithörande arbeten, skötseln af
plantskolor m. m., hvilka ingalunda synas vara af beskaffenhet att kunna
åläggas boställsinnehafvare!! mot endast %„ af behållna skogsafkastnin¬
gen, eller att lämpligen böra föreskrifvas för arrendator, om denne ej
har någon annan fördel af skogen än husbehofsvirke.
Med anledning af ofvannämnde förhållanden torde det vara ound¬
vikligt att, derest förvaltning och vård af dessa skogar öfvertagas af
staten, hvilket deras tillstånd och beskaffenhet oafvisligen synes bjuda,
eu särskild beva-kningspersonal, motsvarande de i Skogsstyrelsens år
1862 afgifne underdåniga organisationsförslag upptagne landtjägare, an-
ställes, i den män skogarne hinna indelas till ordnad hushållning och
deras afkastning kan uppdrifvas derhän, att förvaltnings- och bevak-
ningskostnaderna af inkomsterna kunna gäldas.
§ 3 u ■
Genom denna § vill Komitén upplifva militieboställsordningens stad¬
gande om rätt för skoglöst militieboställe, att erhålla utsyning från inom
inom tre mil derifrån beläget skogrik t dylikt boställe, hvilket stadgande
nu måste anses upphäfdt, enär § 24 af 1866 års skogsförfattning be¬
stämmer annan ordning för disposition af virkesöfverskott vid boställen
i allmänhet, och ingressen till samma författning stadgar att alla sådana
boställsskogar rörande bestämmelser, som strida mot författningens före¬
skrifter, skola anses upphäfda,
Enligt Skogsstyrelsens åsigt linnes intet skäl, som talar för den
afvikelse från förhållandet med boställen i allmänhet, hvilken Komitén
här föreslagit till förmån för skogfattiga militieboställen, och den servi¬
tut, hvarmed vissa skogar enligt förslaget, men i strid med Komiténs
i öfrigt uttalade mening om tjenstbarheter, sålunda skulle komma att
belastas, kunde säkerligen ej ega rum, utan att i många fall menligt
inverka på skogshushållningen.
För att dock skogstillgången ä de boställen, der den befinnes otill¬
räcklig, vare sig militie eller ecklesiastika, måtte upphjelpa» och så
vidt möjligt, bringas till öfverensstämmelse med virkesbeholvet, synes
det, äfven om den behållna skogsafkastningen å skogrika boställen ej
skulle, på sätt Komitén föreslagit, kunna tillerkännas staten, utan anses
böra tillfalla löningsfonder, såsom borde, i följd deraf, medel från dessa
fonder få användas till skogsodling u skoglösa boställen, hörande till
den corps eller stat för hvilken fonden är afsedd, likasom, derest den
behållna afkastningen af boställsskogarne inflyter till statsverkets skogs-
medel, erforderligt anslag till skogsskötsel.!) äfven ä de skogfattiga bo¬
ställena ej lärer förvägras.
§ 36
motsvarar stadgande)!, som finnas meddelade i § 17 af 1866 års skogs-
förordning, rörande arrendatorers rättigheter och skyldigheter med af¬
seende ä skogen, hvarvid endast sådana förändringar blifvit. gjorda,
som betingats af Komiténs från nämnda förordning skiljaktiga mening,
beträffande arrendatorernas ställning till skogsförvaltningen.
Kap. 7.
Om skogar d allmänna inrättningars hemman,
§§ 37, 38 och 39.
Med undantag' af stadgandet i § 37, nemligen att dylika skogar ej
utan medgifvande af den myndighet, hvarunder hemmanet lyder, må
nyttjas annat än till husbehof, hvilken föreskrift torde vara väl behöflig,
återfinnes här gifna bestämmelser i Kap. IV och VI samt i $ 39 af
1866 års skogsförordning, uti hvilket sednare kapitel de af här ifråga¬
varande hemman, som innehafvas med stadgad äborätt, blifvit jemte
dylika kronohemman särskild! afhandlade. Och torde mot de här före¬
slagna stadganden ej vara något att erinra, så vidt ej. af enahanda skäl
som vid föregående kapitel blifvit anförda, jemväl skogar till allmänna
inrättningars hemman kunna och böra, der hemmanen ej innehafvas
med stadgad åborätt, ställas under vård och förvaltning af skogsstaten.
Kap. 8,
Om enskildes skogar utom Norrbottens och Westr.rbottms lappmarker.
8 40.
\ id denna §, angående den rätt till skogens begagnande, som niecl-
gifves frälse- och skattehemman, hvars områden ej blifvit afvittrade,
och hvilken § motsvarar § 2, mom. 2 samt delvis inom. 3 i utsynings-
förordningen, torde fa åberopas hvad som blifvit anfördt under Kap. ö,
hvartill förevarande § hänvisar.
förlänar frälse och skattehemman med afvittrade områden rätt till fritt
nyttjande af tillhörande skog, under iakttagande likväl af de väsendtliga
inskränkningar, som de fyra följande §§ innehålla.
§ 42.
Komitén har här föreslagit förbud mot försågning och utskeppning
från orten af smärre virke, under vissa uppgifna dimensioner.
Mot detta i den enskildas dispositionsrätt djupt ingripande förslag,
som billigtvis ej kan blifva gällande för Norrland, utan att äfven ut¬
sträckas till ofri ga delar af riket, och hvartill Komitén funnit anledning
i de dystra resultat, som den härledt från sina statistiska uppgifter rö¬
rande* skogstillgången i de norra provinserna, vore måhända, i betrak¬
tande af Komitén» utgångspunkt, ej så mycket att erinra, derest lag-
stadganden ensamt vore tillräckliga, för att vinna det åsyftade ända¬
målet, utan att vid dessa belmfde tagas hänsyn, vare sig till huruvida
befolkningen, der lagen skall tillämpas, gillar och kan vara villig under¬
stödja lagbestämmelserna eller till möjligheten att, i motsatt fall, genom
en talrik tjenstepersonal dock så till vida upprätthålla lagens anseende,
att den småningom kunde verka för att införa åsigterna i den afsedda
rigtningen och dymedelst tjena såsom ett slags uppfostringsmedel. Men
då tv ortom vid utfärdandet af en lag det lärer få anses vara af synnerlig
vigt, så framt den ej skall blifva endast en död bokstaf, att försäkra
sig om åtminstone ettdera af om förmälda stöd för dess stadganden, och
da ofvan nämn da förbud, ehuru välmenande, dock torde vara af beskaf¬
fenhet att hvarken kunna, såsom Komitén i § 98, mom, Ö förutsatt, på¬
räkna något tillmötesgående al befolkningen eller att, under sådant för¬
hållande, kunna af skogspersonalen upprätthållas, med mindre antalet
revierförvaltare mångdubblas och uppsyningsman anställas icke blott
vid hvarje sågverk, utan ock vid hvarje by, ty enligt §:s ordalydelse
40
skulle träd under 8,3 decimal 16 fot från storändan ej ens få införas på
sågbacke, för att medelst handkraft till husbehof försågas, så anser sig
Skogsstyrelsen, under åberopande af de åsigter rörande lagstiftningen
för enskild skog, hvilka uttalats i dess den 4 Juli sistlidet år afgifna
underdåniga utlåtande i detta ämne (Bil. C), ej kunna instämma uti
hvad Komitén här föreslagit.
För den händelse dock vid nådig pröfning och med afseende å den
öfverklagade afverkningen af omoget virke, de af Komitén förordade
åtgärder, nemligen försågnings- och utskeppningsförbud, i mer eller
mindre mån skulle finnas antagliga, får Styrelsen underdånigst anföra
att, ehuru ett allmänt utskeppningsförbud för mindre virke otvifvelaktigt
skulle åtföljas af ej ringa olägenhet, ett sådant förbud likväl, om det
blott omfattade sparrar, telegrafstolpar och pitprops samt annat oför-
sågadt smärre virke af de dimensioner, som i mom. 1 och 3 af före¬
varande § finnas omförmälda, torde mindre menligt ingripa uti den en¬
skildes hushållning än försågningsförbudet, och ej heller vara förenad!
med så svår kontroll som detta sednare.
§ 43.
Behöfligheten af de föreskrifter, som i denna § meddelas, är bero¬
ende af huruvida föregående § godkännes, men äfven om det af Komitén
der föreslagna försågnings- och utskeppningsförbud inskränkes till endast
det sednare, äro dock stadganden i enlighet med dem, som förefinnas
i mom. 1 och 3 af förevarande §, erforderliga, för att, då en ordnad
hushållning eller eljest skogens beskaffenhet påkallar afverkning af yngre
skog till större belopp än som åtgår till husbehof eller som kan med
fördel inom landet afyttras, angifva de mått och steg, hvilka böra vid¬
tagas, på det virket må kunna utskeppas, och torde härvid blott böra
anmärkas, att det för närvarande ej lärer kunna beräknas, hvilken till¬
ökning i skogspersonalen, som de för sådant ändamål nödiga skogs-
besigtningar och virkesutstämplingar skulle komma att medföra.
41
§§ 44 och 45.
S
Statens rätt att lagstifta för enskildes skogar, så vidt som erfordras
för betryggande af deras bestånd och för det allmänna bästa, torde nu¬
mera ej hafva synnerligen många vedersakare och Styrelsen har uti sitt
här ofvan åberopade underdåniga memorial den 4 Juli sistlidet år haft
tillfälle framlägga sina åsigter rörande denna angelägenhet. Men äfven
för den mest enkla och som det vill synas allmängiltiga bestämmelse i
detta afseende, nemligen: att jordegare bör vara pligtig bereda återväxt
å skogsmark, som ej afverkas för införande af högre kulturgrad, hvilken
bestämmelse utgör det hufvudsakliga såväl i förevarande §§, som i det
ärende hvarutaf ofvannämnde underdåniga memorial föranleddes, er¬
fordras att jordegarne skola inse gagnet af en sådan föreskrift och att
de i följd deraf sjelfva vilja åtaga sig den hufvudsakliga tillsynen öfver
efterlefnaden af stadgandet, hvarförutan med skäl kunde befaras, att
detta endast skulle åstadkomma en oafbruten och fruktlös strid mellan
jordegarne och de tjensteman, hvilka få sig kontrollen ålagd.
Som emedlertid, då ofvannämnda grundsats om jordegares skyldig¬
het att bereda skogsåterväxt nyligen varit förelagd rikets samtliga
landsting, bland dessa ej något af de norrländska funnit sig böra förorda
grundsatsens antagande till lag, så har Skogsstyrelsen uti sitt förbemälda
memorial, hvilket Styrelsen ock nu underdånigst får åberopa, ej ansett
sig för det då närvarande, hvad de här ifrågavarande landsdelarne be¬
träffade, kunna tillstyrka utfärdande af ett stadgande, som derstädes på¬
tagligen saknade erforderligt stöd i den allmänna meningen.
För den händelse dock det skulle kunna antagas, att den allt mer
stegrade virkesspekulationen under de tre år som förflutit, sedan lands¬
tingen yttrat sig rörande detta ärende, medfört den förändring i för¬
hållandena, att åsigterna om nödvändigheten att uppdraga skog efter
afverkning vunnit framgång äfven i Norrland, så får Styrelsen under-
r.
42
dånigst tillstyrka antagandet af lagbestämmelser i enlighet med det
förslag förberörde underdåniga memorial innehåller.
Kap. 9.
Om
afsöndring af mark för skogsbruk och skogshushållningen å sådan mark.
§§ 46, 47 och 48.
De stadganden, hvarigenom Komiténs förslag i viss mån afviker
från 1864 års förordning om jordafsöndring, förefinnas hufvudsakligen i
§§ 47 och 48. Och bestå skiljaktigheterna deruti att förslaget, i fråga
om afsöndring af mark till skogsbruk, stadgar det sådan afsöndring, så
vidt den skall sträcka sig till mer än Vm eller, för vissa slag af hem¬
men, till mera än 7-, af egovidden, ej må ega rum annorledes än under
eganderätt samt att jordafsöndring ej får ske till så stor rådd att hem¬
manet kommer i brist på husbehofsvirke, hvartill i § 48 blifvit fogad en,
jordafsöndring egentligen ej tillhörande, föreskrift derom, att upplåtelse
af afvcrkningsrätt icke må omfatta längre tid än tio år och alls icke
ske, om jord från hemmanet förut blifvit afskiljd, så att det endast har
husbeliofsskog.
Enligt hvad redan förut blifvit anfördt, vill det synas såsom före¬
skrifter rörande jordafsöndring ej skulle hafva sin plats uti skogsord¬
ning^, utan lämpligare böra fogas till den författning, som särskildt af-
handlar detta ämne.
I fråga åter om lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna, så
torde, hvad den först omförmälda angår, denna få anses gagnelig såsom
befordrande hvarandra närbelägna hemmansskogars sammanbringande,
under full eganderätt, till större skogsegendomar, å hvilka hushållningen
antagligen kornrne att blifva mer omsorgsfull än å hemmansskogarne;
men för att stadgandet ej måtte kunna kringgås, så att i förhållande
43
till hemmanens storlek betydliga vidder afsöndras på besittningstid under
förebärande af annat ändamål med afsöndringen än skogsbruk, synes
det kunna ifrågasättas huruvida ej såsom regel borde antagas, att inom
norra provinserna all sådan jordafsöndring, som § 8 af 18(34 års förord¬
ning och § 47 af Komiténs förslag alser, skall ske under eganderätt.
Beträffande stadgandet att jordafsöndring ej må medgifvas ända
derhän att stamhemmanet råkar i skogsbrist lärer icke något vara att
erinra, ehuruväl redan nyssnämnda § 8 af 1864 ars förordning, genom
den pröfning af hithörande ärenden, hvilken deruti uppdrages läns¬
styrelsen, borde kunna anses betryggande mot en öfverdrifven jord¬
afsöndring.
Hvad angår skogs köp med flerårig afverkuingsrätt, hvarom i § 48
föreslås bestämmelser, lärer ej böra förbises att dylika köp äro nöd¬
vändiga, lor tillgodogörande af de skogstillgångar, som i och för ut¬
drifning, strömrensning och flottning fördra sa betydliga kostnader, att
en hemmansinnehafvare ej mägtar anskaffa dertill nödiga medel, och
hvilka skogstillgångar utan dessa köp mången gång skulle gagnlöst lör-
spillas. Dock kan å andra sidan ej heller bestridas att skogsköpen, då
afverkningskontrakten ej innefatta lämplig föreskrift om minimidimension
för afverkningsbart virke, ofta medföra en skogsskäfling, hvilken är • så
mycket mer att beklaga som a fv orks rätten merendels upplåtits pa den
betydliga tiden af femtio är, under hvilken tid efterkommande således
äro hindrade att disponera öfver skogen och att dermed iakttaga en
sparsammare hushållning.-
I anledning häraf instämmer Skogsstyrelsen med Komitén rö¬
rande behöfligheten att inskränka den tid hvarunder afverkuingsrätt må
upplåtas, men da de ofvan o mförmäld a kostnaderna understundom äro sä
betydliga att köparen, för att jemte skålig vinst erhålla godtgörelse för
dessa, kan behöfva lika lång afverkningstid som den, under hvilken kro-
noparker för närvarande enligt § l‘.l utsyningsförordningen få upplåtas,
nemligen tjugo år, så torde samma tid äfven böra bestämmas såsom
maximum för afverkningsrätt å här ifrågavarande skogar, å hvilka dock,
på sätt Komitén föreslagit, skogsköp med flerårig afverkningstid alls
icke lärer böra få ske, då jordafsöndring intill liusbehofsskog förut egt
rum, i öfverensstämmelse hvarmed, för att trygga, hemmanens bestånd,
det ock torde böra stadgas att hemmanet, för såvidt ej särskild hus-
behofsskog vid upplåtandet af afverkningsrätt blifvit undantagen, skall
hafva rätt till husbehofsvirke, ehvad förbehåll derom vid upplåtelsen
skett eller icke.
§ 49
åberopar, i afseende å alsöndrade lägenheters skogar, de stadganden,
som i Kap. 8 och 10 föreslås, i fråga om enskildes skogar dels utom,
dels i lappmarkerna; och får Styrelsen således hänföra sig till hvad
som rörande bestämmelserna i dessa kapitel anförts.
§ 50
berättigar egare till afsöndrad skogsegendom af betydligare vidd, att
få deröfver upprättad hushållningsplan pröfvad och faställd af Skogs¬
styrelsen, med vilkor att planen sedermera vid afverkningen ej öfver-
trädes.
Som antagligen under nämnde vilkor ingen skogsegare lärer vilja
begagna sig af en sådan rättighet, torde detta stadgande ej medföra
något gagn.
§ 51
innebär, i fråga om skogsafverkning å afsöndrade lägenheter, en skärp¬
ning al de i § 42 meddelade stadganden, som icke synes lämplig om
jorden blifvit afsöndrad under eganderätt, i hvilket fall dispositions¬
rätten ock lärer böra vara densamma som å stamhemmanet. I öfrigt
torde här få åberopas, hvad som vid § 42 blifvit i underdånigt anfördt.
4o
§ ''»2.
— om skyldighet, under vissa förhållanden, till skogsodling å af-
söndrade lägenheter —- sammanhänger med § 45, i följd hvaraf det som
dervid yttrats äfven här torde få gälla.
§ 5.3
innehåller stadgande om minimidimension å virke, hvartill flerårig af-
verkningsrätt blifvit upplåten, hvilket stadgande torde vara behöfligt
derest ej utskeppningsförbud för sparrar och smärre virke.' skulle komma
till stånd.
§ 54
hänvisar, i hvad som rörer jordafsöndring och ej i detta Kap. blifvit
omförmäldt, till gällande författningar i ämnet, vdcl hvilken anvisning ej
annat synes vara att erinra än att den tilläfventyrs kan anses öfverflödig.
Kap 10.
Om enskildas skogar i Norrbottens och Westerbottens lappmarker.
§§ 55 och 56.
Utgående från den åsigt, att hemmansegare i lappmarken hvarken
i. följd af äldre eller nyare författningar egde annan rätt till skogen än
kronohemmansåboer, har Komitén, i ändamål att trygga lappmarkssko-
garnes fortfarande bestånd och att bevara dem såsom en stormkappa för
det nedre landet, i dessa §§, angående dispositionen öfver ifrågavarande
skogar, inlagt bestämmelser som, skiljaktiga från de stadganden hvilka
föreslagits rörande hemmansskogar i öfrigt, ställa alla nu befintliga
lappmarkshemman och nybyggen på samma linie, som Kongl. Förord¬
46
ningen den 29 Juni 1866 afeer i fråga om nybyggen, hvilka efter ut¬
färdandet af sistnämnde förordning uppstå.
På samma gång Komiténs förslag genom § 41 upphäfver förbemälda
förordning, i hvad den rörer Norrland utom lappmarkerna, skulle så¬
ledes de enskilda skogarne i Lappland fortfarande, äfven sedan hemma¬
nen öfverförts till skatte, ej få till afsalu begagnas annat än efter ut¬
syning af skogstjensteman, hvarigenom Komitén ock åsyftar att under¬
lätta bevakningen å kronoskogarne och upptäckandet af derstädes be¬
gångna åverkningar, h vilka sednare, då timmer, som afverkades till af¬
salu å de enskilda skogarne, likasom virket å kronoskogarne skulle
stämplas, ej kunde föröfvas utan att det åverkade virket, ehvad det
anträffades på enskild eller kronans mark, toges i beslag.
Utan gensägelse lärer med afseende å de nybyggen, som hädan¬
efter i lappmarken uppstå och i sinom tid öfverföras till skatte, sådane
bestämmelser kunna meddelas, som Unnas behöfliga i klimatiskt hän¬
seende och för skogarnes bestånd, äfven om dervid den fria dispositions¬
rätten skulle lida någon inskränkning; men hvad angår redan befintliga
lappmarkshemman och nybyggen, anser sig Skogsstyrelsen, i öfver¬
ensstämmelse med dess till Kongl. Maj:t sedermera underdånigst in¬
sända utlåtande till Kammarkollegium den 28 Augusti 1869, angående
ny afvittringsstadga för lappmarken, böra, oaktadt de väsendtligt för¬
delar äfven för kronoskogarne, som skulle vinnas genom Komiténs för¬
slag och den likställighet i dispositionsrätten öfver enskild skog, som
detsamma komme att medföra, dock böra fästa uppmärksamhet uppå, att
innehafvare af nuvarande hemman och nybyggen, som uppkommit före
utfärdandet af förordningen den 29 Juni 1866, och der byggnads- och
odlingsskyldigheter ej blifvit eftersatta, på grund af 1824 års för Vester-
Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län, således äfven för lapp¬
markerna, gällande afvittringsstadga, synes kunna ega giltiga anspråk
att erhålla. enahanda dispositionsrätt öfver den skog, hvilken vid af¬
vittring kan komma att dem tilldelas, som hemmansegare utom lapp¬
marken, hvarförutom det, rörande den föreslagna inskränkta dispositions¬
rätten i allmänhet, ej heller torde böra förbises att, om än verkställandet
af utsyningarne å hemmansskogarne i Lappland för närvarande icke
påkallar någon särskild tillökning af skogsstaten, samma förhållande ej
kan fortvara sedan hemmanen undergått skifte och klyfning samt der¬
igenom blifvit mångfaldigade, då utsyningarne deremot komma att med¬
taga betydligt längre tid, i följd hvaraf ock skogspersonalen i förhål¬
lande dertill måste ökas.
För den händelse emellertid det skulle bofinnas, att hvad bär ofvan
blifvit anfördt rörande nuvarande nybyggare och hemmansinnehafvare
icke utgör något hinder för tillämpning i dess helhet af den i före¬
varande $$ uttalade åsigt om inskränkt dispositionsrätt till skogen, torde,
med afseende å möjligheten att utan väsendtlig tillökning af skogsper-
solen verkställa utsyningarne, kunna ifrågasättas huruvida ej, såsom inom
åtskilliga socknar i Kopparbergs län skeft, viss del al den pa hemma¬
nen belöpande skogsmark kunde sammanslås till bildande al allmän-
ningar, der utsyning och utverkning egdo rum för socknens gemen¬
samma räkning.
Kap. 11.
Om utsyning och försäljninc) af shoc/sahter från Kronan* skogar.
§ 57
motsvarar §§ 2, 4 och 5 i Utsyningsförordningen, hvarifrån förevarande
§ skiljer sig hufvudsakligast genom föreskrift: att utsyningsansökning
skall till jägmästaren insändas inom den 1 April i stället för, såsom
förut, inom den 1 Mars; att utsyningsförrättningen ej må hindras genom
uteblifvande af sökanden eller hans ombud; samt att de utsynings-
instrument, som i följd af sökandens frånvaro ej kunna vid utsynings-
tillfället honom tillställas, må, för att tillhandahållas denne, öfverlemnas
till pålitlig person vid sockenkyrkan.
48
Hvad ofvannämnde tidsbestämmelse angår, torde den, om ock an¬
taglig beträffande de i mom. 1 uppräknade skogar, likväl, af skäl som
under § 17 blifvit anförda, ej vara lämplig för de stockfångstskogar,
hvarom mom. 5 handlar.
Vid föreskriften att utsyningsförrättning ej må hindras genom sö¬
kandens uteblifvande finnes väl intet att erinra, men deraf synes dock
ej böra föranledas någon särskild anordning med afseende å syne-
instrumentets delgifvande, hvilket utan allt för stor svårighet torde
kunna ske genom förrättningsmannen, som dervid, enligt den vid näst¬
följande § underdånigst, uttalade, från Komiténs förslag skiljaktiga me¬
ning, sjelf bör uppbära förrättningsarvodet.
Deremot torde det, i likhet med § 5 af utsyningsförordningen med¬
delade stadgande, att utsyningsförrättningarne ovilkorligen före den 1
Oktober skola verkställas, ej vara fullt tjenligt. Detta stadgande är till
följd af de svårigheter, som mött vid dess tillämpning, redan genom §
36 af gällande instruktion ändradt derhän att, på sätt jemväl § 17 af
nämnde förordning angående krön oparker m. fl. skogar bestämmer, ut-
syningarne »så vidt möjligt» till nämnde tid skola alklutas; och längre
synes ej heller föreskrift i detta hänseende böra gå, enär de oberäkne¬
liga hinder, som genom svåra kommunikationer och dylikt uppstå, ofta
förorsaka dröjsmål, hvilka af förrättningsmannen ej äro beroende.
Någon väsendtlig olägenhet lärer väl ej heller häraf föranledas, då¬
det endast undantagsvis inträffar, att kärr och myror äro tillräckligt
tillfrusna för skogsarbeten och skogskörslor förr än mot slutet af No¬
vember, och det vanliga är till och med att afverkningen tager sin
början först i Januari månad. Att, såsom Komitén i motiv orna yttrat
och längre fram i § 74, mom. 2 föreslagit, Skogsstyrelsen skulle, uppå
anmälan af jägmästare, som ej ansåge sig till 1 Oktober medhinna alla
utsyningsförrättningarne, förordna annan skogstjensieman till verkstäl¬
lande af större eller mindre del utaf dessa, torde derför få anses obe¬
höflig!, likasom dylika förordnanden säkerligen komme att förorsaka
betydliga resekostnader, enär skogstjenstemän, som till ifrågavarande
förrättningar kunde finnas lediga, ofta finge uppsökas uti från orten af¬
lägsna revier.
§ 58.
Sedan uti 1865 års utsyningsförordning den åsigt gjort sig gällande,
att staten ej borde beräkna sig någon inkomst genom stubbören för de
skogseffekter, som enligt § 2 af förordningen (§ 57, mom. 1 af Komiténs
förslag) utsynades å områden, hvilka vid blifvande afvittring antagligen
skulle komma att tillfalla enskildes lägenheter, samt att, under sådant
förhållande, det allmänna ej heller för d}Tlik utsyning borde drabbas af
någon kostnad, hvilken deremot skulle af utsyningssökanden bestridas,
återstod att bestämma på hvad sätt berörde kostnad borde utgå. Här¬
vid erbjödo sig tvenne olika beräkningsgrunder, nemligen: viss ersätt¬
ning för hvarje utsynadt träd eller godtgörelse efter dagberäkning.
Men hvilkendera af dessa grunder än kunde komma att föreskrifvas,
syntes liqviden böra blifva en sak mellan utsyningssökanden och för-
rättningsmannen, enär frågan här gällde: icke träd, som från Kronan
inköptes, utan skogseffekter, hvartill sökanden ensam egde rätt, i följd
hvaraf förrättningen kunde anses vara af en mera enskild natur, der,
lika litet som vid landtmäteriförrättning, staten borde mellankomma så¬
som förskottsgifvare och sedermera uppbördsman.
Af de begge beräkningsgrunderna hade hvardera sina olägenheter
och fördelar, på sätt Skogsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 31 Mars
1866 anfört.
Genom afgift eller stubbören för hvarje utsynadt träd skulle kost¬
naden visserligen blifva proportionerlig med hvad som erhölls i utsy¬
ning, men derest förrättningsmannen, såsom sig borde, dervid rättade
sig efter skogens afverkningsförmåga, kunde ofta inträffa att ersättnin¬
gen blefve alltför otillräcklig. Visserligen vore det antagligt att, då ej
hvarje förrättning betraktades ensam för sig, de särskilda afgiftsbeloppen,
7
50
om stubbörena icke sattes för lågt, sammantagna för hvarje års utsy¬
ning, skulle betacka rese- och förrättningskostnaderna, men om än här¬
vid ej toges i beräkning frestelsen för förrättningsmannen, att under
förrättningarnas fortgång genom eu större utsyning göra sig försäkrad
mot egen förlust å utsyningsresan, hvars resultat i berörde hänseende
först vid resans slut, kunde visa sig, så låg dock uti detta anordnings-
sätt för utsyningsersättningens fördelning intet som hämmade, utan fast¬
mer uppmuntrade till utsyningssökande, äfven a sådana hemman och
nybyggen, der utsyningen i anseende till skogens beskaffenhet blefve
högst obetydlig och stundom möjligen alls icke kunde utgå, då risken
för sökanden att förgäfves få erlägga betalning i senare fallet vore
ingen, och i det förra inskränktes till några få ören — ett förhållande,
som i detta hänseende blefve enahanda om, enligt, Komiténs förslag,
stubbörena erlades till Kronan, med skyldighet för densamma att efter
gällande resereglemente bestrida utsyningskostnaderne, som till beloppet
icke ens approximativt skulle kunna beräknas, men Indika, i proportion
till Kronans inkomster af stubbören, skulle blifva större i den män
lägenheternas antal genom öfverföring till skatte förminskades, enär
detta sednare i de flesta fall icke skulle hafva till följd att resornas om¬
fång inskränktes.
Det är på denna grund samt i öfverensstämmelse med de åsigter
Styrelsen uttalat uti ofvan åberopade underdåniga utlåtande, och hvilka
Eders Kongl. Maj:s genom nådig skrifvelse den 11 Maj 180li gillat, som
Styrelsen fortfarande anser utsyningsersättningen böra utgå i likhet med
arvode för landtmäteriförrättningar särskildt för hvarje förrättning, dock
utan godtgörelse lör resekostnaderna, hvilka beräknas kunna i väsentlig
mån betäckas genom de fasta, i stat upptagna resepenningarna, enär
ifrågavarande utsyningsresor i. de flesta fall böra kunna ställas i för¬
ening med resor å Kronans skogar. Och anser Styrelsen något stöd
för förändringen icke heller förefinnas uti den åberopade svårigheten
att debitera kostnaderna i de fall då ej kan förutses huruvida en eller
51
flera förrättningar komma att medhinnas på en dag, vid livilka förhål¬
lande, som dock endast kan blifva undantag, förrättningsmannen, i öfver¬
ensstämmelse med hvad som sagts vid nästföregående §, angående upp¬
börden af utsyningsersättning då förrättningen sker i sökandens från¬
varo, synes böra ega att betjena sig af den vid sådana tillfällen fullt
befogade utväg, att efteråt aflemna syneinstrumeutet.
Af dessa skäl kan Styrelsen för sin del ej instämma i Ivomitens i
förevarande § framstälda förslag om ändrad beräkningsgrund för er¬
sättning af utsyningskostnaderna och dessas förskjutande af allmänna
medel; men hemställer i underdånighet att ersättningen efter dagberäk¬
ning för ifrågavarande förrättningar måtte, i enlighet med nu gällande
taxa å arvode vid landtmäteriförrättningar, i ett för allt för hel dag be¬
räknas till 8 Rdr och i förhållande dertill när två eller flera förrättnin¬
gar medhinnas på en dag.
§ 59
öfverensstämmer med § 7 af utsy ni ngslorordningen
års skogsförordning.
§ 60.
och § 36 af 1866
Vid inom. /, som, i öfrigt hufvudsakligen lika med § 8 mom. 1 af
utsyningsforordilingon, bestämmer tiden för ingifvande af utsynings-
förslag till 1 Mars i stället för 1 April, torde kunna erinras att, om ock
en dylik framflyttning utan olägenhet kan ske, det af Komiten dermed
åsyftade ändamål, nemligen att de på utsyningsförslagen grundade
virkesauktionerna må kunna förrättas vid lämpligaste tid, likväl ej all¬
tid vinnes, enär t, ex. inom lappmarken auktionerna egentligen borde
ega rum vid de merendels i början af året infallande marknaderna, da
tillräcklig konkurrens kan förväntas. I följd häraf, äfvensom af hvad
här nedan vid § 63, rörande tiden för virkesutstämplingens förrättande
anföres, voro det ensidigt om tillfälle bereddes Skogsstyrelsen att, da
52
förhållandena sä fordrade, meddela särskild föreskrift angående tiden för
utsyningsförslagens ingifvande.
Genom inom, 2, som loreskrifver utsyningsförslagens upprättande
för tre år, kommc en annan ordning att, införas än den nu gällande,
enligt hvilken utövnings förslaget skall omfatta endast ett års utverkning.
Ehuru de två seduaste årens erfarenhet gifvit vid handen, att
Kronans i smärre poster försålda virke, flerstädes betalts med så
höga pris, att i sådant hänseende knappast något återstått att önska,
lider det dock ej tvifvel att i flera andra fall försäljningen skulle hafva
utfallit gynnsammare, om, såsom Komitén föreslagit, större virkesbelopp
pa en gång utbjudits, enär alverknings- och utdrifningskostnaderna för
hvarje träd minskas på samma gång trädantalet ökas. Men för ernående
af här afsedda fördelar, oberoende af det föreslagna stadgandet, ej blott
kunna åtgärder vidtagas, utan hafva sådane i följd af Skogsstyrelsens
föreskrift redan vidtagits, i det Styrelsen, på grund al befogenhet enligt
§ 9 utsyningsförordningen, förordnat om större utsyning der sådan med
hänsyn till lifligare efterfrågan eller af skogens beskaffenhet påkallats,
hvilken utsyning sedermera bli (Vit ersatt antingen genom besparingar a
samma skog under påföljande år eller inställd utverkning a andra ställen.
1 anledning häraf och då dessutom genom § 19 af utsyningsförordnin¬
gen, på sätt den blifvit tillämpad, och isynnerhet om denna § erhåller
den utsträckning, hvarom Skogsstyrelsen ofvan vid § 7 och jemväl förut
hemställt, tillfälle förefinnes att, der förhållandena så fordra och utan
olägenhet kan ske, upplåta flerårig afverkningsrätt, anser sig Styrelsen
ej böra tillstyrka antagande af Komiténs förslag såsom regel, utan en¬
dast såsom ett på Styrelsens pröfning beroende undantag.
Mom. •!/, i fråga om utsyning a viss trakt efter derom af enskild
person gjord anmälan, skiljer sig så tillvida från utsyningsförordningens
§ 8, mom. 2, att sådan anmälan skulle till jägmästaren ingifvas före 1
Juni, året innan utsyning äskas, i stället för, såsom nu är stadgadt,
inom 1 Mars det år utsy ningen begäres, samt att, derest särskild under¬
53
sökning å trakten för ändamålet erfordras, kostnaden derför, enligt
Komiténs förslag i denna § jemförd med § 109 inom. 1, skulle drabba
staten, men enligt utsyningsförordningen sökanden, af livilka begge
ändringsförslag det förra, angående tiden för ingifvande af ifrågavarande
anmälan, synes gagneligt, hvaremot det sednare ej torde vara lämpligt,
enär i följd af ett sådant stadgande icke blott ansenliga omkostnader
säkerligen skulle komma att uppstå, utan äfven skogstjenstcmännens
tid alltför mycket upptages, då dessa på en lös förmodan af enskilda
vore pligtiga att, i de sednarcs intresse, fastän rliåhända mången gång
förgäfves, förfoga sig till för tjenstgöringen i öfrig! aflägsna platser.
§ 61.
Mom. 1 och 2 innehålla, med obetydliga förändringar, enahanda före¬
skrifter angående förfarandet vid utsyningar, som förefinn as i § 9 af
utsyningsförordningen.
Mom. 3. I öfverensstämmelse med § 60, mom. 2, har här blifvit
föreslagit att utsyningen skulle ske förskottsvis för tre år på en gång
å alla de skogar, hvarå enskilda hafva uteslutande utsyningsrätt, undan¬
tagandes dock stockfångt tskogar; men då det i nu gällande författnin¬
gar afscdda ändamål, att bereda nybyggaren en årlig inkomst af skogen,
härigenom skulle förfelas, torde, med vetskap huru de af skogarne in-
flutne större inkomstposterna hittills af nybyggarne använts, detta för¬
slag ej böra antagas annat än för de fall, då skogens beskaffenhet be¬
tingar dess skyndsammare tillgodogörande eller dä strömrensningar och
andra kostsamma anstalter för virkesutdrifningen fordra en större af-
verkning för utgifternas betäckande. Sådan förskottsutsyning torde dock
ej böra få ske med mindre Skogsstyrelsen dertill gifvet tillstånd.
§ 62
— angående klassificering af och dimensioner å utsyningsvirke — mot¬
svarar §§ 10 och 11 i Utsyningsförordningen, från hvilka hvad här
54
blifvit föreslagit skiljer sig så tillvida: att benämningen masteträd blifvit.
utesluten och dimensioner angifna för storverksträd; att mindre sågtim¬
mer träd blifvit särskild! upptagna såsom föremål för utsyning i allmän¬
het, då förordningen deremot inbegriper dylika träd bland sådana kort¬
växta, som ej kunna uppnå storleken af större sågtimmer, och endast
hvad stockfångstområden angår medgifver att i tillväxt varande mindre
sågtiminerträd utsynas; att utsyning af byggnadstimmer enligt afverk-
ningsplan tillåtes; samt att utsyning af skogsalster till kolning och
tjärn- eller pottaskeberedning gjorts beroende af afverkningsplan.
Då benämningen storverksträd med de minimidimensioner, som i
förslaget blifvit angifna, jemväl kan innefatta masteträd, torde mot den
förstnämnde förändringen ej vara något att erinra, men hvad deremot
angår mindre sågtimmerträd, hvilka just äro de som framdeles utväxa
först till större sågtimmer och sedermera till bjelkar, så synas de in¬
skränkningar med afseende å utsyning af dylika mindre träd, som ut-
syningsförordningen uppställer, vara fullt befogade, likasom, då förhål¬
landet är enahanda med byggnadstimmer, det ej lärer kunna antagas
att någon afverkningsplan kan komma att föreskrifva utgallring af dy¬
lika träd, helst sådant i sjelfva verket vore detsamma som sparrhygge,
hvilket icke är förenligt med ordnad hushållning å kronoskogar i
Norrland.
Ej heller torde det vara lämpligt att till skogar, för hvilka afverk¬
ningsplan blifvit upprättad, inskränka tillgodogörandet af till tjärubrän-
ning och pottaskeberedning tjenliga skogsalster, som tvcrtom böra till¬
varatagas, ehvar de förefinnas.
Med afseende å de i denna § i öfverensstämmelse med utsynings-
förordilingen upptagna dimensioner å bjelkar och större sågtimmer,
torde här ej böra lemnas oanmärkt, att större sågtimmerträd af 12 till
14 tum vanligen af virkesköparne apteras till bjelkar.
55
§ 63.
Uti denna § har till de bestämmelser, Indika förefinnas i motsvarande
§ 12 i utsyningsfbrordningen, blifvit fogade föreskrifter angående sådana
för virkesförsäljningen erforderliga uppgifter, som jemte utsyningsför-
slaget af jägmästaren böra meddelas, och torde mot dessa föreskrifter,
bland b vilka den om prisuppgifters aflemnande till Konungens Befall¬
ningshafvande från vederbörande revierförvaltare redan blifvit af Skogs¬
styrelsen uti cirkulär af den 17 Oktober 1870 meddelad, ej något vara
att erinra. Men § innehåller äfven stadgande derom att de träd, som
i utsyningsförslaget upptagas, skola betecknas med tjenliga märken till
ledning för bugade köpare. Dä stämpling sedermera, efter försäljningen,
i vederbörlig ordning skall ega rum, så förutsätter sistberörde stadgande
mer än dubbelt så mycket arbete och tidsspillan mot hvad nu tages i
anspråk för upprättande af utsyningsförslaget och utstämplingen; ty
märkningen af träden motsvarar i det närmaste den nuvarande utsynings-
åtgärden, och att vid stämplingen sedermera uppsöka de träd, som förut
blifvit märkta, så ati, till undvikande af brist uti det af utsyningsför¬
slaget uppgillra antalet träd, ej något af dessa må förbigås, skulle fordra
långt mer tid och möda än stämpling vanligen påkallar.
En dylik tvåfaldig utsyning skulle i följd häraf ej kunna medhinnas
utan en betydlig inskränkning af revierens vidd och motsvarande till¬
ökning i skogstjenstemännens antal, hvarför kostnaderna ingalunda kom-
me att betäckas af den högre köpeskilling, hvilken, enligt Komiténs
förmodan, skulle erhållas genom trädens utmärkande före försäljningen.
Med anledning häraf, torde föreskrift om trädens betecknande vid
utsyningsförslagets upprättande och således före försäljningen ej böra
meddelas. Men då i den man indelning af kronoskogarne medhinnes
och noggrann kännedom om dem sålunda vinnes, det allt oftare inträffar
att utstämpling af träden kan, såsom i södra delarno af landet, ske före
försäljningen, och enär fall till och med förekomma, der det skulle vara
56
fördelaktigast att försälja virket upphugget och framfördt till vattendrag,
sä synes det som, å andra sidan, författningen ej heller borde, såsom
med utsyningsförordningen nu är förhållandet, genom föreskrift (§ 16)
att stämplingen ovilkorligen skall ske efter försäljningen, lägga hinder
för utsyningsåtgärdernas och försäljningens ordnande på lämpligaste
sätt, utan torde i stället stadgandena böra så affattas, att Skogsstyrelsen
må kunna taga de mått och steg, som af förhållandena påkallas, i hvilket
fall det ock vore nödigt att Styrelsen, på sätt vid § 60, mom. 1 är an-
fördt, egde befogenhet att föreskrifva jemkning i fråga om tiden för
utsyningsförs 1 ags ingifvande.
§ 64,
angående hvad som bör iakttagas med utsyningsförslag å kronotrakt,
hvarinom sågverk har stockfångs tprivi 1 ogier, motsvarar utsynings-
förordningens § 14, framför hvilken den föreslagna § ej torde eg a något
företräde, då det ej ens lärer kunna ifrågasättas, att sågverksegare vid
utsyning å dylik kronotrakt skulle kunna hafva befogenhet att yrka på
utbekommande af annat virkesslag än jägmästaren åt honom i enlighet
med privilegierna utsynar, hvarför ock hvad förslaget innehåller till
förekommande af sådant anspråk synes obehöfligt.
§ 65.
Mom. 1 meddelar, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med § 18 ut¬
syningsförordningen, stadganden rörande virkesauktioner, hvarvid dock
föreskriften att minimipris ep skulle få utsättas, blifvit utesluten och
närmare bestämmelser intagna angående auktionernas kungörande samt
i fråga om kostnaderna för handräckning vid stämplingen af det för¬
sålda virket; och torde med afseende härå icke vara annat att erinra
än att berörde kostnader ej synas böra drabba köparen, utan bestri¬
das af Kronan, som genom stämplingsåtgärden öfverlemnar virket åt
köparen.
O V
Mom. 2 innehåller föreskrift om ställande af säkerhet för auktionsinrop
och om förbehåll för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att pröfva
auktiorisanbuden, hvarom i utsyningsförordningen nu ej stadgas. Mot
denna sednare bestämmelse, hvilken redan varit tillämpad på grund deraf
att pröfningsrätt såsom auktions vilkor upptagits i auktionskungörelsen,
lärer intet vara att påminna, hvaremot det ej torde höra lemnas oanmärkt,
att föreskrift om ställande af borgen för inropen vid virkesauktionerna
säkerligen skulle komma att utöfva ett högst menligt inflytande på
konkurrensen, i följd deraf att hvarje spekulant då måste på förhand
förse sig med borgen till obestämdt, belopp. Enär likväl, änskönt auktions-
provision icke vidare uppbäres, hvarken auktionsförrättaren eller Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fri tagits från skyldighet att tillse Kro¬
nans säkerhet med afseende å auktionsbeloppens behöriga liqviderande, till
hvilken förpligtelse dock å andra sidan torde höra rättighet att till egen
säkerhet af okänd eller icke vederhäftig köpare fordra kontant liqvid
eller handpenning, eller att helt och hållet förkasta anbudet, så synes
som ett o vilkorligt åliggande för köparen att ställa borgen icke skulle
vara behöflig!.
Föreskriften i mom. -1 angående förnyad auktion öfverensstämmer
med hvad som uti Kongl. Brefvet af den 22 September 1860 finnes
stadgadt.
Vid inom. 4 torde kunna ifrågasättas huruvida icke, da oaktadt för¬
nyad auktion nöjaktigt anbud ej erhållits, vidare försök med försäljning
af virket för året borde inställas.
§ 66.
Det som i denna § föreskrifves rörande virkesanktioner, motsvarar
i hufvudsakliga delar stadganden i Kongl. Skrifvelsen deri 23 Sptember
1870 och § 38 i gällande instruktion, hvilken sednare dock medgifver
att i stället för jägmästaren må vid auktionen närvara antingen extra
8
58
jägmästare eller kronojägare, för att lemna erforderliga upplysningar,
hvaremot den föreslagna § föreskrifver att jägmästaren, derest ej laga
hinder möter, skall bevista auktionen icke blott för meddelande af upp¬
lysningar, utan ock för att attestera auktionsprotokollets rigtighet.
I anseende dertill att hinder ganska ofta kan inträffa för jäg¬
mästaren, hvilkens öfriga tjenstgöring ingalunda tages i betraktande
vid bestämmande af auktionsdagarne, som deremot afpassas efter auk-
tionsförrättarens läglighet, så synes, på det ej erforderliga upplysningar
vid auktionerna helt och hållet må saknas, instruktionens föreskrifter i
detta hänseende vara att föredraga, intilldess äfven auktionernas för¬
rättande kan komma att uppdragas åt skogstjenstemännen, hvilket otvifvel¬
aktigt vore det fördelaktigaste, enär det visat sig att vid de auktioner,
som af dem förrättas, betydligt högre priser blifvit en frukt af dessa
tjenstemäns nit och intresse af att kunna framlägga gynsamma resultat
af skogsförvaltningen.
§ 67
handlar om virkets fördelning i försälj ni ngsposter, och motsvarar sednare
delen af § 13 i utsyningsförordningen, hvarjemte bestämmelser här
blifvit meddelade sammanhängande med Komiténs förslag rörande tre¬
års utsyning, i afseende hvarå Styrelsen får åberopa hvad som vid § CO
monn 2 blifvit anfördt.
§ 68 .
motsvarar med någon redaktionsförändring § 15 af utsyningsförord¬
ningen, från hvilken den dock afviker i det hänseende att tiden, hvar¬
inom utsyningslängd skulle komma jägmästaren tillhanda, blifvit fram¬
flyttad från 1 till 15 Juni, vid hvilken förändring ej något synes vara
att erinra.
59
§ 69,
rörande utståmpliiig af virke, med afseende hvarå den i § 34 inom. 2 af
1869 års instruktion meddelade föreskrift, om den öfre stämpelns an¬
bringande vid manshöjd, i Komiténs förslag blifvit förändrad så till
vida att stämpeln skulle asättas minst sex fot från roten; och synes
vid denna mindre vigtiga förändring kunna bero.
De i inom. 2 föreslagna stadganden angående stämplingen af de
virkesbclopp, livilka tillhöra t.reårsutsyningar, torde blifva öfverflödiga
derest dylik utsyning, på sätt vid § 60 blifvit an förd t, blott undantags¬
vis och dä efter särskilda föreskrifter lomme att ega rum.
.§ 70,
som fastställer tiden då utsynade skogsalster skola vara ur skogen bort¬
förde och i öfrig! meddelar bestämmelser till iakttagande vid virkes-
utdrifningen, skiljer sig från motsvarande § 18 af utsyningsförordningen
deruti: att berörda tid blifvit framskjuten till 1 Juli i stället för 1 Juni;
att köpare, efter hos jägmästaren inom först nämnde dag gjord an¬
mälan, eger begagna ett års resthyggestid, då utsyningsförordningen
deremot medgifver att, efter af länsstyrelsen erhållet tillstånd, ända tdl
fem ars restliyggc må begagnas; samt att stadgande blifvit tillagdt dels
om skyldighet att bortföra toppstock, som vid 14 fot håller 7,5 deci¬
maltum och deröfver, dels om rättighet för virkesköpare och utsynings-
tagare att påkalla kontrollstämpling ä dylika stockar.
Hvad nu bestämmelserna om utdrifnings- och resthyggestid en angår
sä, ehuru någon afforsling af virke från skogen till vattendrag ej lärer
kunna ega rum under Juni, torde dock denna månad vara för köparen
erforderlig, för att öfverräkna hvad som tilläfventyrs ej hunnit utdrifvas
och att då göra anmälan om resthygge ä det återstående beloppet, hvar¬
för och enär ett års resthygge bör vara tillräckligt för de virkesbclopp,
60
som å de årliga anktionerne försäljas, Komiténs förslag i mom. 1 torde
böra godkännas, dock med tillägg, att restbvggestid i auktionsvilkoren
må kunna bestämmas till högst fem år i de fall då, eldigt livad vid § 60
anförts, flera års afverkning på en gång försäljes.
Beträffande det till förhindrande af skogs varors tillspillogifvande
meddelade förbud att qvarlemna toppstockar, hvilket äfven enligt Komi¬
téns förmenande skulle förekomma hopande af sådana skogsaIster, som
tjena till näring för skogseld, så torde, ehuru en dylik föreskrift i fråga om
kronoskogar i det södra landet förefinnes i § 4 af 1805 års skogsordning,
hvad de norra skogarne angår dock kunna i öfverensstämmelse med
Kong!. Brefvet den 13 Januari 1860 anmärkas, att det ej lärer böra för¬
utsättas att köpare eller utsvningstagare underlåta att uttaga sådant
virke, som de med någon fördel kunna använda, hvaremot det ej kan
vara ändamålsenligt att tvinga dem nedlägga kostnader på sådana delar
af träden, som sedermera ej skulle ersätta dessa kostnader, hvilket
ganska ofta blefve fallet med toppstockar af de små dimensioner, som
i mom. 2 afses; och hvad beträffar skogseld, så har den uti de i alla
händelser qvarlomnade grenrika skatarue vida mer näring, än af sådana
stockar, som här äro i fråga.
Derest stadgandet om toppstockar bortfaller skulle ej heller den i
mom. 2 och 3 med afseende å dylika stocka]' omförmälda kontroll¬
stämpling erfordras.
§ 71.
Mot den ordning, som i mom. 1 föreslås för indrifvande af auktions-
medlen, synes ej något vara att erinra och förhud mot beräkning af
auktions- samt uppbördsprovision är redan meddeladt uti Kongl. Cir¬
kuläret den 23 September 1870. Bestämmelserna i mom 2, rörande
köpeskillingens indrifvande tran utom länet boende köpare, torde der¬
emot kunna anses öfverfl(bliga.
§ 72
motsvarar § 19 i utsyningsförordningen.
Under åberopande af livad som uti Styrelsens förut omförmälda,
den 8 September 1869 till Finans Departementet ingifna protokoll blifvit
yttradt, rörande utsträckning jemväl till kronomarker af stadgandet om
upplåtande af flerårig afverkningsrätt, får Styrelsen anföra, beträffande
den inskränkning till högst tio år, som Komitén för dylik afverknings¬
rätt föreslagit, att erfarenheten redan visat att i anseende till dryga
strömrensnings- och utdrifningskostnader längre afverkningstid under¬
stundom erfordras, för att köparen med skälig vinst må få sina utgifter
ersatta, hvarför den nuvarande tidsbestämmelsen synes böra bibehållas,
helst dermed ingen våda lärer vara förenad, då ju de kontrakt, som
upprättas angående flerårig afverkningsrätt, underställas nådig pröfning.
Med afseende å den svårighet, som i vissa fall yppat sig, att genom
auktionsförsäljning erhålla nöjaktigt pris för virket, i följd hvaraf ock
Styrelsen enligt nådigt bref den 13 Oktober 1870 erhållit bemyndigande
att under vissa der angifne förhållanden afyttra afverkningsrätt under
hand, hvarvid hittills alltid betydligt högre pris betingats, torde denna
§ böra innehålla stadgande, som bibehåller denna utväg för skogs-
effekternas fördelaktigare tillgodogörande.
§ 73
har till syfte att genom medgifvande af utsyning till erforderligt by SS
nadsvirke befordra strömbyggnader samt andra dylika arbeten, som
kunna göra förut oåtkomliga skogar tillgängliga; och synes mot här
meddelade stadgande ej vara något att erinra.
§ 74
Denna § motsvarar § 17 och delvis äfven § 5 i utsyningsföror d-
ningen samt afhandlar huru utsyningsförrättningarnes början och slut
skola kungöras äfvensom i viss mån ordningen för förrättningame.
Mot de stadganden som i inom. 1 föreslås angående sättet för kun¬
62
görande af utsyning såväl åt köpare som eljest utsyningsberättigade,
för livilka sednare utsyningskungörelse i utsyningsförordningen nu ej
är föreskrifven, finnes intet att invända, enär sådan kungörelse är be¬
höflig äfven hvad de utsyningsberättigade angår; men då, enligt Sty¬
relsens åsigt, Kronan ej bör bestrida kostnaden för utsyningarne å ny¬
byggens och dermed likställda skogar, är det för henne likgiltigt om
utsyningarne åt de enskilda, på sätt här föreskrifvcs, ske i ett samman¬
hang med utsyningarne för Kronans räkning.
Beträffande föreskriften i mura. 2 i fråga om utsyningames afgju¬
tande till den 1 Oktober, torde få åberopas det som vid § 57 blifvit an¬
förd! rörande svårigheten att tillämpa detta stadgande.
Hvad i mom. ■'/ bestämmes om kungörande af utsyningsförrätt-
ningarnes slut har, liksom § 17 af utsyningsförordningen, endast till
ändamål att erhålla en viss dag hvarifrån besvärstid skall räknas, men
då vid do utsyningar, som ske åt utsyningsberättigade, förrättnings-
mannen, enligt den vid § 57 uttryckta mening, alltid bör delgifva ut¬
sy nings tagar eu särskild! utsyningsinstrument och besvärstiden således
räknas från delgifningsdagen, så skulle ej erfordras att dylika utsyningar
upptagas i kungörelsen om utsyningens nfslutniule. I öfrig! synes hvad
Komitön i detta mom. föreslagit vara mera lämpadt efter förhållandena i
orten än de i utsyniiigsförordniugens § 17 meddelade föreskrifter an¬
gående tiden för sistnämnde kungörande, hvarvid dock torde böra an¬
märkas, att mom. ej innehåller bestämmelse om uppskof med afverkning
tills den tid al femton dagar hunnit förflyta, som i berörde § blifvit
utsatt för besvärs anförande hos Länsstyrelsen.
innehåller föreskrifter och anvisningar huru Skogsstyrelsen bör gå till¬
väga vid pröfning af de besvär, som rörande utsyning ingifvas, hvilka
föreskrifter och anvisningar dock torde kunna uteslutas, likasom de ej
63
blifvit vidrörda i afseende å de besvär Eders Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande enligt nästföregående § har att upptaga. Af rättighet att an¬
föra besvär hos Skogsstyrelsen lärer ock följa skyldighet för denna att i
vederbörlig ordning pröfva besvären, på sätt redan stadgas uti § 14
af gällande instruktion.
§§ 76 och 77.
Vid dessa §§ — den förra, om utsyningstagares och köpares skyl¬
dighet att med afseende å afverkning och afforsling af virke foga sig
efter jägmästarens föreskrifter, motsvarande § 40 i gällande instruktion
och den sednare, om åliggande för kronojägare att vid stämpling och
utdrifning närvara — synes ej något vara att påminna.
Kap. 12.
Om mulbete och höslätter ä kronoskog.
§ 78
motsvarar §§ 33 och 34 af 1866 års skogsförordning samt § 37 mom. 3
af gällande instruktion; och synes vid förevarande § böra anmärkas att
da enligt dess föreskrift bete och höslåtter skulle försäljas samtidigt
med virke — hvilket åter enligt § 65 skulle afyttras omedelbart sedan
utsy ni ngsförslagen inom Februari månads utgång (§ 60) från jägmästarn e
inkommit, således i Mars månad — betes- och slåtterauktionerna komme
att ega rum vid en för sådan försäljning mindre tjenlig tid. Lämpligast
torde vara att ej någon viss tid för dessa auktioner fastställes, utan
att bestämmandet häraf öfverlemnas till Skogsstyrelsen, för att afpassa
den efter olika ortförhållanden tjenligaste tiden.
Föreskrifter mot slcoq&f ti födelse.
§ 79.
Ä flera trakter, der tjärubränning öfvas, måste i brist på den till
löpe i tjärdahirne tjenligare granbarken användas den vid saftiden af-
skalade tunnare barken a tallar, likasom oek efter missväxtår det inre
af sådan bark begagnas till föda åt kreatur och någon gång äfven till
nödbröd. Då det: ej torde kunna hindras att för sådant ändamål falla
tallträden, lärer det, å trakter der skogarne ännu äro och antagligen
under lång tid förblifva oåtkomliga, ej heller rättvisligen kunna för¬
bjudas att några år före trädens afverkning delvis barskala dem, för att
göra virket tjenligt till tjärubränning. Den, hvad tjärubränning angår,
ännu gällande 1805 års Skogsordning gin- också i § 50, med afseende
ä de aflägsna skogarne, undantag från de i dess föregående § 49 med¬
delade föreskrifter rörande beskaffenheten af det virke, som må till
tjärubränning användas.
Visserligen är tjäruindustrien, dä den drifves såsom i Norrland
brukas, medelst bränning i tjärdalar, föga vinstgifvande, men den utgör
dock på flera ställen det enda sätt att hemta någon inkomst af skogen,
hvarför ock den method att barkskala träden, som Komitén vill för¬
bjuda och bestraffa, för några tiotal år sedan utlärdes till befolkningen
genom på allmän bekostnad kringresande undervisare.
Då härtill lägges att de försök till likartade bestämmelser, hvarpå
äldre tiders skogslagsstiftning ej saknar exempel, aldrig ledt till det
åsyftade ändamålet och att, derest sådan barkning, som här är i fråga,
sker ä Kronans eller andra än egna skogar, den måste betraktas såsom
åverkan och i sådan egenskap redan är förbjuden, så torde ej Komiténs
här framställda förslag böra bifallas, helst i den mån skogarne blifva
tillgängliga för virkesutdrifning deras användande i tjäruindustrien allt
mer inskränkes.
§ 80.
För den händelse det i denna § föreslagna förbud mot svedning
skulle tillämpas i Norrland, der dock de vilkor, som i allmänhet anses
göra svedning berättigad, förefinnas, så lärer väl förbudet jemväl böra
gälla öfriga delar af landet, hvarest jordbrukets framsteg borde hafva
gjort svedningen mera umbärlig än i förstnämnda landsdel.
Hvad sjelfva saken angår, kan väl ej bestridas att svedning, då
den, såsom mångenstädes är fallet, med korta mellantider af 20 a 30
är å samma ställe upprepas, omsider förtär myllan och åstadkommer
sterila hedar, men “der svedning endast en gång öfvergår marken, hvilket
om ej alltid, dock ganska ofta är den method, som följes i Norrland,
torde ej heller kunna förnekas att den lemnar efter sig skogsbestånd
så täta och växtliga, att motstycken förgäfves eftersökas i trakter der
svedning ej egt rum.
Genom nådigt Bref den 18 Februari 1870 har Eders Kongl. Maj:t
ock med anledning af den lättnad vid skogskultur, som bränning i för¬
ening med sädes- och jordfruktodling medför, såväl hvad arbete som
kostnad beträffar, medgifvit att sådan bränning under vissa vilkor å
kronopark må ega rum.
1 följd häraf och då odlingen i Norrland ej torde kunna anses vara
sä långt framskriden, att man derstädes helt och hållet kan undvara
det egentliga jordbrukets föregångare — svedningen, men ett inskrän¬
kande deraf till hvad som utan skada kan ske, dock vore gagnelig, så
synes som ett sådant ändamål skulle kunna vinnas genom att jemväl
till enskildes egor utsträcka det i § 55 af 1805 års skogsordning gifna
stadgande om förutgående syn på stället och ansökning hos Länsstyrelsen.
I fråga om ljungbränning får Skogsstyrelsen, åberopande hvad
derom i underdånigt memorial den 4 Juli 1871 blifvit anför dt, instämma
uti Komiténs förslag.
9
66
§ 81.
Derest de här i viss mån med 15 kapitlet 3 § Byggninga-Balken
öfverensstämmande föreskrifter, angående försigtighetsmått vid uppgö¬
rande af eld i skogen, kunde till efterlefnaden öfvervakas, så att öfver¬
trädelse!' ej alltför ofta komma att strafflöst ega ruin, vore stadgandena
säkerligen ändamålsenliga, dock kunde deras tillämpning utan fara in¬
skränkas till Juni September.
§ 82.
Enligt § 54 af gällande instruktion, har skogspersonalen att taga
befattning endast om sådan eld, som uppkommer å allmän skog. Före-
nämde § stadgar deremot, att jägmästare och kronojägare skola infinna
sig vid skogseld utan afseende å huruvida den yppats å allmänna eller
enskilda egor, hvilken föreskrift visserligen närmare än den förstnämnda
-öfverensstämmcr med allmänna lagens stadganden rörande skogseld,
men likväl i många fall torde blifva för skogspersonalen i do vidsträckta
norrländska revieren, hvilken vid den tid då skogseldar förekomma är
sysselsatt med utstämpling, ytterst svår och understundom omöjlig att
iakttaga, utan åsidosättande af öfriga ordinarie tjensteförrättningar.
Enligt Skogsstyrelsens förmenande skulle denna angelägenhet, hvad
de enskilda skogarno beträffar, lämpligast ordnas genom bland sockne-
männen a kommunalstämma utsedda brandfogdar, som i första hand och
till dess kronobetjent hunne ankomma, ledde släckningsarbetet.
1 öfrigt är mot §, såsom i hufvndsakliga delar formulerad efter 15
kapitlet Byggninga-Balken intet att erinra.
§ 83.
Likasom i § 61 af 1805 års skogsordning, utföstes här belöning för
den, som upptäcker upphofsmannen till skogseld, hvilken belöning dock
i förevarande § ej, såsom i skogsord ningen, göres beroende af den
67
skyldiges tillgång. Vedergällning tillerkännes äfven den eller dem, som
utmärkt sig vid släckningen. Och torde vid hvad här blifvit föreslaget
ej vara annat att anmärka, än att sistberörda vedergällning, som upp¬
tages till högst 25 Rdr för hvarje tillfälle, synes nog knapp, åtminstone
i de fall, då den komme att delas mellan flera personer.
Kap. 14.
Om ansvar för skogsåverkan m. in.
Redan här ofvan har Skogsstyrelsen anfört hurusom, enligt dess
förmenande, det ej synes lämpligt att i skogsordningen införa stadgan-
den, som tillhöra den allmänna Strafflagen, hvilka, der de med denna
till alla delar öfverensstämma, kunna angifvas genom åberopande af
nämnde lag och, der de från Strafflagen afvika, genom tilläfventyrs er¬
forderlig ändring i denna kunna åstadkommas, hvilket äfven synes vara
lämpligare med afseende derå, att samma brott ej lärer böra beläggas
med annat straff i Norrland än i öfriga delar af landet.
Men ehuru Styrelsen således för sin del ej kan instämma deruti att
Strafflagens bestämmelser i skogsordningen införas, torde Styrelsen dock
böra yttra sig angående de stadganden förevarande Kap. innehålla.
§ 84
öfverensstämmer med Strafflagens kap. 24, §§ 3 och 4.
§ 85.
[■■i Enligt denna § skulle köpare af honom veterligen åverkadt virke,
äfvensom uppsåtlig främjare af skogsåverkan straffas såsom gernings-
mannen, mot hvilka stadganden, såvida delaktighet uti här ifrågavarande
förbrytelser kunna hänföras under kap. 3 Strafflagen, Skogsstyrelsen ej
68
har någon vidare erinran, än att i sådant fall ansvaret för köp af åver-
kadt virke eller för åtgärder till döljande af skedd skogsåverkan, borde
förblifva vid det, som om delaktighet stadgas uti § 9 af sagde kapitel.
§ 86
är till sin förra del i hufvudsak öfverensstämmande med kap. 24, § 7
Strafflagen och § 40 af 1866 års skogsordning.
Med afseende å hvad sednare delen af § innehåller, har yttrande
här ofvan afgifvits vid §§ 19, 25, 26 och 27.
§ 87
bestämmer böterna för försäljning från eller missbruk af samfällig skog
till högst 500 Rdr, hvilket redan är stadgadt enligt kap. 24, § 6, jem-
fördt med kap. 2, § 8 af Strafflagen.
§ 88
stadgar böter af 5 till 100 Rdr för öfverträdelse af de föreskrifter, som
jägmästare enligt förslagets § 76 samt enligt § 40 af gällande instruk¬
tion gifvit, med afseende å afverkning och afforsling af virke; och torde
denna ansvarsbestämmelse, hvilken för närvarande ej förefinnes, vara
erforderlig, för att gifva kraft åt berörde föreskrifter.
§§ 89, 90 och 91.
Som Skogsstyrelsen ej ansett sig kunna instämma i de stadganden,
för öfverträdelser af hvilka böter i förevarande §§ föreslås, är förhål¬
landet enahanda hvad bötesbestämmelserna angå)-, hvarvid dock torde
få åberopas hvad som i fråga om förbud mot utskeppning af omoget
virke här ofvan blifvit anfördt.
§ 92.
I denna § föreskrifves böter från 5 till 100 Rdr för öfverträdelser
69
af föreslagna stadganden angående begagnande dels al skogar, som
blifvit upplåtne på viss tids alverkningsrätt, dels af hemmansskogar i
lappmarkerna; och torde med afseende å bötesbestämmelserna ej vara
något att erinra, derest sjelfva stadgandena vinna godkännande.
§§ 93, 94
öfverensstämma
af Strafflagen.
hithörande delar med kap. 19, §§ 1, 3, 6, 21 och 22
§ 95.
Med åberopande af hvad vid §§ 79 och 80 i fråga om barkning al
träd samt svedning blifvit anfördt, har Styrelsen rörande de föreslagna
böterna för olofligt svedjande och ljungbränning intet att invända; lika¬
som ej heller mot de i
§ 96
gifna bötesbestämmelser för uraktlåtenhet af försigtighetsmått vid ute å
marken uppgjord eld, med iakttagande likväl af hvad härom vid § 81
blifvit anfördt.
§ 97.
Åberopande hvad som vid § 82 yttrats rörande skogspersonalens
inställelse vid skogseld, 'har Styrelsen i öfrigt vid de ansvarsbestäm¬
melser, som förevarande § innehåller, ej annan erinran än att böter för
nedläggande af budkafle, som i fråga om eldsfara onekligen har långt
menligare följder än att försumma personlig inställelse, ej borde kunna
nedgå till det minimum af 5 Rdr, som för sistnämnde uraktlåtenhet
föreslagits.
§ 98.
Mom. 1, som stadgar att endast mål segare må åtala förnärmelse
mot enskild persons rätt, öfverensstämmer med kap. 24, § 15 Strafflagen.
70
Mom. 2, som handlar om skyldighet för skogspersonalen och all¬
männa åklagare att åtala förbrytelse mot skogsordningen, innehåller
visserligen en inskränkning i kronojägares hittills åtnjutna rätt att, utan
anmälan hos jägmästaren, sjelfva anhängiggöra och utföra åtal mot åver¬
kan, men då förslaget synes befordra bättre ordning och betryggande
af såväl enskildes som det allmännas rätt, så lärer ej något vara att
härvid erinra och torde äfven stadgandet om tulltjenstemäns skyldighet
i berörde afseende vara erforderlig, derest utskeppningsförbud för smärre
virke kommer till stånd.
Stadgandon öfverensstämmande med de i mom. 3 gifna — angående
befogenhet för af landsting utsedd person, ledamöter af kommunal¬
styrelse samt egare eller innehafvare af hemman, hvarifrån jordafsöndring
skett, att åtala vissa öfverträdelse!' af förordningen — skulle deremot, för
såvidt hvad vid § 42 blifvit anfördt rörande användande af smärre
virke vinner godkännande, ej erfordras i annat fall än att bestämmelser
i den rigtning, som i §§ 44, 45 och 53 föreslås, anses kunna utfärdas.
§ 99
handlar om rättighet att i beslag taga äverkadt virke.
Hvad angår virkes beslagtagande af tulltjenstemän, beror sådant,
likasom dennes skyldighet att anställa atal, på huruvida utskeppnings¬
förbud anses lämpligt, och i fråga om den i §:s sednare del intagna
föreskrift rörande anmälan för beslags verkställande ä enskildes skogar,
skulle, i öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsigter, denna föreskrift
ej hafva tillämpning, derest ej minimidimension i afseende a skogsköp
med viss tids afverkningsrätt finnes böra bestämmas.
I öfrigt torde mot § intet vara att invända.
§ 100.
En af de vigtigaste angelägenheter för ordnandet af den norrländska
skogsvården är otvifvelaktigt frågan om sättet för försäljningen af och
förfarandet med åverkadt virke, enär på de bestämmelser, som derom
komma att utfärdas, i väsendtlig mån beror huruvida de olofliga skogs-
afverkningarne skola kunna stäfjas, för hvilket ändamål det är af högsta
vigt att försäljningen med så liten omgång som möjligt må kunna ega
rum, och åverkaren dymedelst betagas tillfälle att undanskaffa virket.
Det är ock i sådant syfte, som den af Komitén framstälda ord¬
ning för försäljningen blifvit föreslagen, och synes denna ordning jem¬
väl vara förtjent att godkännas, dock med tillägg dels att, derest vid
auktion virket ej kan till nöjaktigt pris afyttras, i följd hvaraf försälj¬
ning under hand skulle ega rum, dervid gjordt anbud ej skulle få an¬
tagas, såframt det understiger ett med afseende å beslagsvirke af
Skogsstyrelsen årligen uppå jägmästares förslag förut bestämdt, efter
rtottni ngsl ed o rua i de särskilda vattendragen inom revieret afpassadt
minimipris, enär, i händelse virket skulle försäljas till allt för lågt pris,
åverkningarne, oaktadt virkets beslagtagande och försäljning för Kronans
räkning, dock skulle blifva förenade med fördel för åverkaren, vid hvilket
förhållande öfriga åtgärder ej komrne att medföra åsyftad verkan; dels
att jägmästare, derest ej köpare med erbjudande af sådant minimipris
anmäla sig, måtte berättigas att omedelbart, utan den tidsutdrägt, som
är förenad med sakens hänskjutande till Skogsstyrelsen och hvarunder
virket hinner af åverkaren undansnillas, onyttiggöra de beslagtagne
skogseffekterne, för den händelse dessa ej utan för stor kostnad kunna
bevakas, i afvaktan på tillfälle till gvnsammare försäljning.
Sistnämnde förfarande synes visserligen våldsamt, i det virket ej
blott för lagbrytarne, utan äfven för det allmänna och industrien går
förloradt, men enligt hvad erfarenheten hittills. gifvit vid handen, skulle
åtgärden endast undantagsvis komma att erfordras, ty i de fall då
Skogsstyrelsen, efter anmälan att beslagsvirke icke kunnat å auktion
försäljas, hunnit att, innan detsamma blifvit af åverkaren bortfördt, med¬
dela, på nådiga Brefvet den 22 November 18G7 grundad, föreskrift om
virkets onyttiggörande, derest köpare oj heller under hand med erbju¬
72
dande af nöjaktigt pris anmälde sig, så bär, när jägmästare med före¬
teende af en sådan föreskrift, utbjudit beslagsvirket till salu, köpare mer¬
endels infunnit sig af fruktan att virket omsider skulle gå honom ur
händer.
Om de lagöfverträdelser, som här äro i fråga, verka i hög grad
demoraliserande på befolkningen redan derigenom att de, änskönt det
åverkade virket tages i beslag, dock i anseende till svårigheten att
öfvertyga gerningsmannen ofta strafflöst begås, så ökas deras inflytande
i berörde afseende än ytterligare, om ej tillräckligt kraftiga åtgärder
vidtagas, till förekommande af att lagbrotten, oaktadt virkets beslag¬
tagande, må tillskynda åverkarne vinst; och då det ej är möjligt aflöna
en tillräckligt talrik skogsbetjening, för att helt och hållet hindra åverk-
ningarne eller bevaka de spridda seqvestrerade virkespartierna, så torde
den af Skogsstyrelsen här föreslagna åtgärd, hvarigenom det onda an-
gripes i sin rot, och säkerligen inom kort skulle undertryckas, kunna
anses fullt berättigad.
§ 101.
Ehuru de i denna § föreslagna kontrollanter för upptäckande af
åverkadt virke vid sågverk och flottleder, derest de vid föregående §
uttalade åsigter strängt tillämpas, antagligen endast sällan skulle komma
att erfordras, torde dock hvad som här föreslagits och hvarom nyss
åberopade nådiga bref äfven handlar, kunna anses gagneligt.
§ 102
handlar om huru viten och bötesmedel skola disponeras.
Vid vurm. 1 torde böra anmärkas, att bland de der omförmälda
böter, hvilka odelade tillfalla Kronan, äfven finnas uppräknade sådana,
som skulle ådömas enligt § 93, der dock endast urbota brott finnas
upptagne, samt att enligt hvad förut blifvit anfördt, böter enligt § 89
ej skulle förekomma, hvarjemte synes kunna ifrågasättas huruvida ej
böter, ådömda enligt §§ 88, 96 och 97, Indika endast afse hushållnings-
och ordningsangeiägenheter, böra räknas till dem, hvarom i mom. 2
stadgas.
Hvad bestämmelserna i utom. 2 angår, synes det som angifvare,
äfven om lian ej tillhör dem, Indika hafva till åliggande att öfvervaka
skogsvården, borde komma i åtnjutande utaf hälften af åklagareandelen
af de böter, som här och i de tre sistnämnda §§ äro i fråga, hvilken
bötesfördelning med afseende å skogsmål torde vara mera behöflig än
i åtskilliga andra mål, der densamma redan finnes stadgad.
Att på sätt i sednare delen af mom. blifvit föreslaget, länsvis af¬
sätta Kronans andel i sakören till särskilda fonder i och för åtskilliga
med skogsförvaltningen förenade utgifter, torde ej vara lämpligt, utan
lära dessa utgifter, derest de ifrågakomma, böra såsom öfriga kostnader
för skogsväsendet, bestridas med medel, som dertill kunna anvisas.
§ 103.
Enligt hvad ofvan blifvit anfördt skulle — oberäknadt hvad som
stadgas i nådiga Förordningen den 29 Juni 1866 angående dispositionen
öfver skogen å hemman, som uppkomma af derefter beviljade nybyggen
— beslag å enskilda tillhörigt virke endast kunna eg a rum i fall af
öfverträdelse utaf utskeppningsförbud, derest sådant tinnes böra stadgas,
eller vid utverkning nedom den minimidimension, som vid skogsköp
med viss tids afverkningsrätt kan finnas nödig att fastställa, om ej ut-
skeppningsfö)rbud utfärdas.
§ 104.
Enligt nu gällande stadganden i nådiga Brefvet den 22 November
1867, äro skogstjenstemännen i Norrland berättigade att såsom ersätt¬
ning för kostnaden och besväret vid åverkadt virkes bevakande och
åtals utförande åtnjuta, då åverkaren blifvit till ansvar fälld, provision
10
V
n
till 20 procent af försäljningssumman för det i beslag tagna virket,
men till 6 procent, då åverkaren ej varder upptäckt eller sakfälld.
Uti särskilda till Komitén nådigst remitterade underdåniga skrifvel¬
se r, äfvensom uti ofvan åberopade skogsmötesförliandlingar (Bil. D), bal¬
ett betydligt antal af de norrländska skogstjenstemännen, under anförande
att den högre provisionen, äfven om åverkaren sakfäldes, dock sällan kunde
utbekommas, att den inkomst, hvilken genom provisionen erhölles vore
högst ringa, samt att tjenstemännen i följd af denna provision vore ut¬
satta för den kränkande misstanka att de, för att höja sina inkomster, på
ett eller annat sätt befordrade åverkningarne, hemställt att provisionen
måtte helt och hållet borttagas, helst den origtiga föreställning .att den
af beslagspro vision e 11 härflytande inkomst skulle vara af någon betyden¬
het, utgjorde ett hinder för den löneförbättring, som de dryga lefnads-
kostnaderna i Norrland, och den ansträngande tjenstgöringen derstädes
påkallade.
Till följe af hvad skogstjenstemännen anfört, har Komitén väl an¬
sett sådan förändring böra vidtagas, som undanröjde ofvanberörde miss¬
tanke, men att provision dock såsom en sporre till nit vid åverk¬
ningars och åverkares upptäckande borde qvarstå, i ändamål hvaraf
Komitén i förevarande § föreslagit, att provisionen skulle nedsättas till
hälften eller den högre till 10 och den lägre till 3 procent af försälj¬
ningssumman samt att, dä beslag eller angifvelse af åverkare skett på
föranledning af kronojägare, denne sednare, om gerningsmannen blir
sakfälld, skulle ega att. uppbära halfva provisionen.
Med afseende ä detta ämne får Skogsstyrelsen anföra att, derest oj
kostnaderna för tillvaratagande af seqvesteradt virke i vidsträcktare
mån än hvad redan genom Ivongl. Brefvet den 22 November 1867 är
stadgadt skall drabba Kronan — hvarigenom otvifvelaktigt ganska
betydliga och svårt beräkneliga utgifter skulle härflyta — så måste kost¬
naden för den vakthållning, som beslagaren ombesörjer, ersättas genom
honom tillerkänd provision af försal jniugsmedl en; och då beslagaren ej
lärer kunna eller böra tillförbindas, att under Indika förhållanden som
helst väcka atal för a verkningar utan sådant deremot torde få lenmas
beroende af hans eget bepröfvande, huruvida tillräcklig bevisning kan
åstadkommas, samt enär Kronan, derest målet skulle gå åklagaren emot,
ej heller lärer böra ersätta de kostnader, som kunna åklagaren ådömas
eller eljest tillskyndas honom, sa synes också en högre provision böra
vara bestämd, dels för att mana till upptäckande och åklagande af
åverkaren, dels äfven för att den erhållna provisionen vid lyckligt ut¬
förda åtal må ersätta kostnaderna i de mål, der den tilltalade ej kunnat
öfvertygas om förbrytelsen.
1 följd af förenämnda skäl, äfvensom för att utgöra en motvigt till
det under § 100 vidrörda bemyndigande, att i vissa fall onyttiggöra
beslagsvirke, men ingalunda såsom någon lör välbehöflig löneförbättring
hinderlig sportel, i hvilket hänseende provisionsinkomsten är alltför
obetydlig och oviss, anser Styrelsen i likhet med Komitén att beslags-
provision bör qvarstå, ehuru Styrelsen lör sm del och med hänsyn till
det ringa belopp, hvartill provisionen, enligt lörberörde mötesförhand-
lingar, under de sednare, åren nedgått, förmenar att, om den skall i nå¬
gon män godtgöra de omkostnader och besvär, som oivan omlörmälas,
provisionen alls icke kan nedsättas, h vilket ej heller synes nödigt så¬
som eftergift för att undanröja en oberättigad och säkerligen blott
undantagsvis förefintlig misstanke.
Hvad som deremot enligt Skogsstyrelsens åsigt erfordras är, att
utbekommandet af den högre provisionen, då rättighet dertill blifvit
ådagalagd, underlättas eller rättare möjliggöres, h vilket, ock torde framgå
af följande relation, angående nuvarande förloppet vid försök att utfå
berörde provision.
Vanligen försäljas på en gäng ett större antal beslagtagna såg¬
timmer och hjul kar m. m., för hvilka, allt efter virkets olika dimen¬
sioner, erhållas ofta betydligt skiljaktiga priser.
Nu har beslagaren kännedom om hvilken eller hvilka personer, som
76
åverka! ett eller flera af virkespartierna, hvarför han emot dessa per¬
soner väcker åtal. Emellertid och ehuru i orter, hvarest endast ett tina'
om året hålles, dylika åverkansmål törst efter tre å fyra års förlopp af¬
göra», har redovisning för forsäljningsmedlen med afdrag allenast af sex
procent beslagsprovision blitvit afgilven kort efter försäljningen, enär
de öfriga fjorton procenten först efter laga dom kunna utfås. Vid afgörande!
af de instämda målen händer oftast att, i brist på fullständig bevisning,
åverka ren blifvit sakfälld endast för cn ringare del af de partier, som
blifvit pa en gång till olika priser törsålda, och då det antal timmer
eder bjelkar, om averkan hvaraf den tilltalade blifvit öfvertvgad. jern-
föras med auktionsprotokollet, betinnos således ganska ofta, att någon
med nämnde trädantal öfverensstämmande post ej förefinnes uti proto¬
kollet. hvartill kommer att frågan än ytterligare invecklas, om någon
del af beslagsvirket blifvit före auktionen undansnillad!.
Gör nu åklagaren hos vederbörande länsstyrelse anspråk på ut¬
bekommande från landtränteriet — dit auktionsmedlen, såsom nyss är
nämndt, vanligen redan flera år förut blifvit remitterade — af honom ytter¬
ligare tillkommande fjorton procent-, sa erfordras för att erhålla anordning
derå: utdrag af domboken, utdrag' af redovisning öfver auktionsmedlen
med dithörande protokoll, intyg att just de träd, för liv lika provision
äskas, verkligen försålts och ej höra till dem, som blifvit bortsnillade,
samt bevis om Indika af de åverkade träd, som i auktionsprotokollet
antecknats, är o desamma som de, för Indika- den tilltalade blifvit sak-
fälid — eller ett så omständligt förfarande att konst-naderna derför upp¬
väga den förhöjda provision, beslagaren slutligen kunde komma att
erhålla, med risk likväl att misslyckas i sina bemödanden, i följd af
svårigheten att efter så lång tids förlopp åstadkomma en fullständig ut¬
redning af de grunder, hvarpå lian velat stödja sitt anspråk.
Med anledning af alla dessa svårigheter och osäkerheten huruvida
anspråken slutligen skulle komma att godkännas, har det ganska ofta
inträffat att jägmästarne mast afstå i rån den högre provisionen, och är
det af sådant skäl som föreskrift torde böra meddelas, att berörde högre
beslagsprovision, sedan dom i åverkansmålet fallit, må utgå efter medel¬
priset å de vid auktionen eller under hand försålde åvcrkade bjelkar
och sågtimmer.
Beträffande förslaget att kronojägare under vissa förhållanden skulle
erhålla hälften af provisionen likasom att denna, då beslag verkställes
och åtal utföres af krono jägaren ensam, bör tillfalla honom odelad, lärer
ej något vara att erinra.
Med afseende å mom. 2, angående disposition af försäljningsmedel
för virke, som utom kronoskog blifvit taget i beslag, får Styrelsen
åberopa hvad som yttrats under §§ 102 mom. 2 och 103.
§§ 105, 106 och 107
handla om delaktighet i brott, förvandling af böter och viten samt
skadesersättning, och har Styrelsen, utom hvad som blifvit yttradt under
§ 85, vid förevarande §§, hvilka hänvisa till eller öfverensstämma med
allmän lag, ej något att erinra, då jemväl den i § 107 mom. 2 meddelade
föreskrift, angående ersättning af allmänna medel under vissa tall till
vittnen i åverkansmål, stöder sig på Kongl. Brelvet den 22 November 1867.
Kap. 15.
Särskilda bestämmelser angående sko g sper sonalen i dS or Hand.
§ 108.
Ehuru mot denna §, som uppmanar jägmästare att tillhandagå
enskilda med råd och upplysningar i skogshushållning, ej kan vara
något att anmärka, torde dock kunna ifrågasättas huruvida den ej lämp¬
ligare må hänföras till instruktionen, der någon motsvarande föreskrift
nu oj tinnes inrymd, antagligen af skäl dels att de svagt aflönade jäg-
78
mäst-arne, icke ansetts böra a läggas alt åt enskilda lemna biträde utan
ersättning, hvilken sednare deremot påräknats såsom något tillskott till
jägmästarnes inkomster, dels att särskild föreskrift för tjenstemännen
att bereda sig sådan för dem välbehöflig inkomst synts öfverflödig.
§§ 109 och 110.
1 stället för den fasta reseersättning, som hittills utgått med 400
Rdr årligen till jägmästare i de norra länen och i hvilken vid sed näste
Riksdag beviljats förhöjning till 600 Rdr för jägmästarna- i Norr- och
\ osterbotten samt till 500 Rdr för dem i de ofriga norrländska länen,
har Komitén föreslagit ersättning enligt röse reglementet till belopp af
högst 1,500 för jägmästare i Norr- och Vesterbotten samt högst 1,200
Rdr för jägmästare i de ofriga norrländska länen, hvarigenom, tillika
med den jemväl efter samma grund föreslagna förhöjningen i rese-
penningarne för skogsinspektörer, det nu för skogstjenstemännen till
omkring 19,000 Rdr uppgående anslaget för reseersättningar skulle,
under det säkerligen rigtiga antagandet att de högst medgifna beloppen
komme att utgå, höjas till mer än 45,000 Rdr.
Erkännande den al Komitén framhållna och äfven af Skogsstyrelsen
vid åtskilliga tillfällen, sednast i underdånigt memorial den 30 November
1871, vitsordade otillräckligheten al de norrländska skogstjenstemännens
inkomster, anser sig Styrelsen dock, då förhöjning med 25 å 50 procent
i den fasta reseersättningen nyligen egt rum och då tjenstemännens
ställning, enligt Styrelsens förmenande, snarare borde genom löneför¬
bättring upphjelpas, ej lör närvarande- kunna tillstyrka hvad Komitén
här föreslagit.
§ 111.
Sednaste Riksdag beviljade en förhöjning af 10 procent i krono-
jägarnes aflöning, hvarigenom denna nu uppgår till 550 Rdr. Enligt
Komiténs förslag skulle aflöningen deremot utgöras af 250 Rclrs lön
50 Rclrs hyresersättning och arvode af 1 Rdr 25 öre för hvarje dag,
79
gom till tjenstgöring användes, till belopp af högst 325 Rdr, hvarigenom
aflöningen högst skulle komma att utgöra 625 Rdr. Men dä bevak¬
ningen under sommarmanaderna ej behof ver vara sa trägen, som under
den öfriga delen af året, i följd hvaraf dagarvodet under denna tid
komme alt uppgå till ett obetydligt belopp och dä förslaget således
innebär eu förminskning i de nuvarande löneinkomsterna, torde det¬
samma ej böra antagas, helst förberörde dagärfvode står i alltför starkt
missförhållande till den dagspenning, som betalas åt skogsarbetare och
flottningsmanskap i de norra orterna.
Förevarande § likasom de tvänno nästföregående synes dessutom ej
tillhöra skogsordning^!! utan fastheldre reglering af aflöningsstaten.
§ H2
motsvarar § 56 i instruktion för Skogsstaten, hvilken § ålägger skogs-
personalen att, der ej Skogsstyrelsen medgifvit undantag, bo inom
vederbörande tjenstgöringsområde; och torde med hänsyn till svårig¬
heten att i de nordliga revieren erhällan passande bostad, denna före¬
skrift ej skäligen kunna skärpas, pa sätt Komitén föreslagit.
Mot stadgandet i mom. 2, att reseersättning för dem, som efter
erhållet tillstånd bo utom tjenstgöringsområde, ej må beräknas för längre
väg än från gränsen af nämnde område, är ej något att erinra, helst
sådan ordning äfven hittills iakttagits.
1 sammanhang med motiverna till sitt lagförslag och under ut¬
tryckande af den mening, att den af Eders Kong]. Maj:t år 1869 utfär¬
dade nådiga instruktion för Skogsstyrelsen och Skogstaten snart skall i
åtskilliga delar visa sig mindre lämplig, liar Komitén, hvad särskild!
vidkommer skogsinspektörernas embetsställning i förhållande till jäg-
mästarne, och på det vid en, såsom behöflig ansedd, omarbetning af
instruktionen, uppmärksamheten härå må rigtas, anfört hurusom skogs-
iuspektörerne, enligt nu gällande grunder, ej vore i tillfälle att utöfva
80
det chefskap för den öfriga skogspersonalen, som borde dem tillkomma,
hvarför, enligt Komiténs förmenande, förändring voré af behofvet på¬
kallad i den rigta ing, att alla jägmästarnes arbets- och kostnads- m. fl.
förslag genom skogsinspektören och åtföljd af hans utlåtande befordrades
till vederbörande myndigheter samt att alla Skogsstyrelsens medde¬
landen till jägmästarne äfven genom skogsinpesktören skulle dem del-
gifvas, så att inspektörerne 1 allo bleke en mellanlänk mellan Skogs¬
styrelsen och deri öfriga skogspersonalen.
Med anledning häraf och ehuru någon omedelbar förändring i be¬
rörde afseende nu ej blifvit ifrågasatt torde Skogsstyrelsen dock, då
såsom skäl för Komiténs omdöme rörande den nyligen utfärdade instruk¬
tionen, ofvan omlörmälda men ej någon annan anmärkning föreburits,
få i fråga om skogsinspektörernas tjenstgöring anföra: att den erfaren¬
het, som vunnits af skogsstatens förra organisation, då distrikts förval¬
ta re såsom chefer i hvarje län voro anställda, med i det närmaste samma
tjenstgöring, som Komitén nu föreslagit att ånyo införas, ingalunda ma¬
nade till att i den nya instruktionen låta det förra förhållande fortfara,
enär det visat sig att de dåvarande distriktförvaltaretjensterna i verk¬
ligheten nedgått till endast oxpeditionsbefattningar; att detta i ännu
hö gre grad skulle bliiva fallet med de vida flera jägmästarerevier om-
iattande nuvarande inspektionsdistrikten, der den ganskå vidlyftiga tjenste-
expeditionen skulle erfordra ett särskildt kansli för hvarje inspektör;
att ändamålet med skogsinspektörernas anställande, nemligen deras oaflåt-
liga kontrollerande verksamhet således skulle förfelas och i utbyte der¬
emot vinnas utlåtanden, hvilkas värde voro temmeligen tvifvelaktigt, dä
de ej kunde, såsom jägmästarnes yttranden, grunda sig på speciel känne¬
dom om förhållandena å stället, till hvars inliemtande tid för inspek¬
törerna saknades; att om skogsinspektören äfven skulle få tid att verk¬
ställa nödiga inspektionsresor, det oundgängligen erfordrades att någon
i hans ställe förordnades, för att förestå expeditionen, hvilken, utgörande
enligt förslaget föreningslänken emellan Skogsstyrelsen och skogsperso-
81
nålen, under tiden omöjligen kunde lemnas åsido, i följd hvaraf de sär¬
skilda skogsinspektionerna med sin inspektör, adjoints och en eller
flera skrifvare, komme att blifva lika många filialer af Skogsstyrelsen;
samt att den nu gällande instruktionen, långt ifrån att såsom Komitén
förmenat verka centraliserande, deremot söker bereda revierförvaltaren
eller jägmästaren, såsom den der har närmaste ansvaret för skogsförvalt-
ningen, en så vidt med erforderlig enhet i förvaltningen kan stå till¬
sammans sjelfständig verksamhet, endast bunden af instruktionen och
öfriga författningar samt fastställda hushållningsplaner och arbetsförslag,
men oberoende af andra speciela föreskrifter än sådana, som vid in¬
spektioner kunna meddelas, då fel eller försummelse förmärkes af in¬
spektören, hvars åliggande det är att för nämnde ändamål, enligt af Skogs¬
styrelsen för hvarje år fastställd reseplan, besöka vissa revier inom
distriktet och till Styrelsen inberätta hvad han dervid iakttagit, men som
derjemte är pligtig att, då Skogsstyrelsen dessutom finner sådant be¬
hof! igt, ej allenast afgifna utlåtanden utan äfven att på stället under¬
söka de förhållanden, livilka Styrelsen anser sådant påkalla.
Beträffande omsider de af Komitén med afseende a skogshushåll¬
ningen i sammanhang med skogsordningen framställda särskilda förslag
får Skogsstyrelsen anföra, hvad först angår förslaget »om utsträckt rätt
till utbrytning af skogsservituter», att Styrelsen så mycket hellre der¬
uti förenar sig, som förslaget i hufvudsakliga delar öfverensstämmer med
§ 54 af Styrelsens år 1862 ingifne underdåniga förslag till skogsordning.
Rörande förslaget om stadgande i ändamål att bereda flottningsrätt
för Kronans virke har Kongl. Maj:t på Skogsstyrelsens underdåniga
framställning genom nådigt Bref den 24 Mars 1871 redan med¬
delad! föreskrift huru Kronans rätt och bästa vid fastställande af
flottningstaxor skall bevaras, men vid utfärdande af förordning om flott-
ningsrätten torde stadgande der lämpligen kunna inrymmas såväl om
11
82
Kronans här ifrågavarande rätt som om flottningsafgifter, likasom före¬
skrift rörande begagnande af erforderliga upplagsplatser och utfarts-
vägar för dylikt virke torde, på sätt Komitén föreslagit, böra fogas till
blifvande afvittringsstadga för lappmarkerna.
T fråga om bildande, enligt hvad Komitén hemställt, af ett nytt revier,
så har sednaste Riksdag beviljat anslag ej allenast till aflöning åt skogs-
personal uti det ai Komitén föreslagna Tärendä revier, utan dessutom
lemnat fyllnadsanslag till skogspersonalen i ytterligare ett revier, äfven¬
som till en ny skogsinspektörsbelättning. Men för genomförande af
Komiténs förslag med de mångfaldiga göromål, som enligt detsamma
skulle åligga jägmästare, är den här ifrågavarande personaltillökningen
utan all betydelse, enär dertill skulle erfordras att hvarje revier delades
mellan två och stundom flera jägmästare.
Vidare har Komitén hemställt att anslag till arvoden åt extra krono-
jägare måtte beviljas, med afseende hvarå torde få anföras att, uppå
Skogsstyrelsens underdåniga framställning uti generalförslag a kost¬
naderna för skogsväsendet, Kongl. Maj:t., till bestridande af utgifterna
för extra bevakning, under de sednare tre åren anvisat erforderligt
belopp af det till Skogsstyrelsens disposition ställda reservationsanslag,
i följd hvaraf, derest på enahanda sätt fortfarande kommer att ske intill
dess dylik bevakning framdeles kan undvaras, något särskild! anslag
härför nu ej erfordras.
Beträffande Komiténs förslag, i fråga om anslag af två tusen riks¬
daler årligen till anskaffande af bostäder åt kronojägare, kan behöflig-
heten af dylika bostäder ej annat än erkännas och da — genom att krono¬
hemman blifvit åbolediga eller olaga intägter ii krön opark er af Kronan
åt ertagits tillfällen erbjudit sig, att utan alltför stor kostnad bereda bo¬
städer åt bevakningspersonalen, hafva sådana tillfällen för berörde ändamål
ock begagnats, hvarvid erfoderliga medel till reparationer m. m. blifvit
anvisade å förberörde reservationsanslag. Bom denna angelägenhet
synes äfven framgent böra på enahanda sätt fortgå, torde särskild! an¬
slag ej erfordras, hvaremot eu föreskrift, pa satt här ofvan vid § 27 i
lagförslaget blifvit antydt, att abo å åboledigt kronohemman eller ny¬
bygge i Norrland ej ma antagas, förr än Skogsstyrelsen fatt tillfälle
yttra sig huruvida hemmanet för skogsväsendet vore behöflig!, otvifvel¬
aktigt skulle vara gagnelig; och liar Kammarkollegium för sin del vid
åtskilliga tillfällen redan iakttagit berörde förfarande vid handläggning
af dylika frågor.
Vidkommande förslaget att genom spridande af folkskrifter i skogs¬
skötsel söka att bibringa Norrlands allmoge någon kännedom i berörde
husliållningsgren, sä torde denna åtgärd, hvilken dock ej heller hittills
kan sägas vara oförsökt, såsom i sin män bidragande till en bättre
skogsvård i nämnde landsdel vara förtjent af uppmärksamhet och så¬
ledes ej böra åsidosättas, helst densamma, äfven om talrika exemplar
skulle kostnadsfritt utdelas, ej komme att blifva förenad med någon
betydligare utgift,
Slutligen har Komitén hemställt att de stadganden, som kunde
komma att utfärdas rörande skogarne i Norrland jemväl matte blifva
gällande för Kopparbergs län, hvaruti Skogsstyrelsen för sin del på
de af Komitén anförde skäl äfven får instämma, under iakttagande lik¬
väl af de undantag, som genom nådigt Bref den 11 April 1861 stadgas,
rörande vissa socknar i sistnämnda län.
Da Skogsstyrelsen nu skärskådat Komiteus betänkande och förslag
samt dervid, af de skäl, som här ofvan hvar pa sin plats blifvit anförde,
i mänga fall ej ansett sig kunna biträda dess åsigter, torde det vara i
sin ordning att Styrelsen slutligen framlägger sin mening rörande don
norrländska skogs]agstiftningen och skogshushållningen, hvarvid Sty¬
relsen till en början underdånigst får fästa uppmärksamhet derpå, att
älclre författningar angående de norrländska skogarne endast undan¬
tagsvis haft skogsbesparing och eu bättre skogsvård till ändamål, utan
84
i stället åsyfta! att gynna odling, bergsbruk och andra näringar på de
såsom outtömliga ansedde och dessutom dä föga värdeegando skogarnes
bekostnad, hvaremot skogslagstiftning och i allmänhet åtgärder för norr-
landsskogarnes egen skull är en helt ny sak, som knappast kan sägas
hafva tagit sin början förrän år 1855, då en fåtaglig skogspersonal
anställdes.
Denna skogspersonal, hvilken nämnde är utgjorde 3 tjenstemän samt
6 bevakare och som under påföljande 17 år intill innevarande tidpunkt
efter hand förstärkts, så att skogsstaten i Norrland nu utgöres af 30
tjenstemän och 82 kronojägare, har emellertid, oaktadt äfven nuvarande
personal i förhållande till ifrågavarande vidsträckta landsdel, måste an¬
ses högst ringa, dock genom oförtröttad! nit vid efterspanande af olag¬
liga afvorkningar, hvilka inom Norrland redan hade urgammal häfd, oj
allenast uppdagat och beifra! ett betydligt antal dylika lagöfverträdelser,
utan äfven åstadkommit en sådan inskränkning uti åverkningarne att
dessa inom de tre södra norrlandslänen nu kunna anses hafva i det
närmaste upphört och att inom flera af de revier jemväl i Vesterbottens
län, der averkningar ännu för korf tid sedan bedrefvos i stor skala,
desamma numera nedgått till eu obetydlighet, hvarförutom, äfven i
orter, der åverkningarna ehuru allestädes minskade likväl bibehållit
ansenliga dimensioner, det utan öfverdrift torde kunna sägas att endast
la och jemförelsevis smärre averkade virkespartier undgå beslagtagande.
Det vill synas som dessa förhållanden bort gifva anledning till för¬
hoppning, att de norrländska skogsåverkningarne inom ej synnerligen
lång tid skulle blifva utrotade, och då i betraktande tagos: att inkom¬
sterna åt de allmänna skogarne i Norrland, till följd af de anordningar
som i utsyniiigsförordningen finnes anbefallda, från omkring 120,000 Rdr,
hvartill stubbörena och virkesförsäljningen vid början af 1860-talet upp-
gingo, på mindre än tio är ökats till omkring 265,000 Rdr; att på grund
af gällande förordning om kronoparkers bildande öfver 7,600,000 qvadrat-
refvar skog blifvit, oberäknadt Kopparbergs län, sedan 1865 till krono-
parker afsätta och ställde under Skogsstatens vård och förvaltning; samt
att sedan nyssnämnde år mer eller mindre omfattande hushållningsplaner
blifvit upprättade för mer än 2,000,000 qvadratrefvar allmänna skogar,
så tyckes det som anledningar ej saknas att erkänna, det skogsadmini-
strationen i Norrland inslagit en bana, som förtjenar att fortsättas.
Men den omständighet att genom skogspersonalens spaningar
oerhörda skogs åverkningar kommit i dagen och blifvit beifrade, livilket
naturligen måste vara det första steget till åverkningarnes förebyggande,
har, i stället för att så anses, framkallat misströstan om de i sådant af¬
seende vidtagna åtgärderna; och öfverdrifvet mörka skildringar om norr-
landsskogarnes tillstånd tillika med en ensidig uppfattning af uppgifterna
om virkesexporten hafva hos en del uppjagat sinnesstämningen sa att
den, utan aktgifvande på de resultat, som genom administrationen vunnits,
och alltför otålig att afvakta en erfarenhet, som genom tillämpning af
gällande stadganden erhålles, påkallat mått och steg, som förmenats
kunna omedelbart åstadkomma förändring i missbruk och olagligheter,
Indika nästan opåtalt varit rådande under århundraden och i vanor, som
redan blifvit landssed.
Att ganska betänkliga missförhållanden med afseende a det norr¬
ländska skogsväsendet förefinnas kan dock sä mycket mindre vara Skogs¬
styrelsens afsigt att förneka, som ingen närmare än hon lärer af dem
komma i erfarenhet, men enligt Styrelsens förmenande, äro dessa af
den beskaffenhet, att de ingalunda kunna aflrjelpas genom utfärdande
endast af några nya för befolkningens rättsmedvetande främmande lag¬
bud, hvilka ej ens genom uppoffring af all behållning af kronoskogarnc
skulle kunna upprätthållas, utan erfordras det tvertom, der dylika miss¬
förhållanden hunnit inrota sig, att lagstiftningen med varsamhet hand-
hafves och att dervid ej andra stadganden meddelas än som med allvar
kunna förskaffas åtlydnad, på det ej föreskrifter, omöjliga att hålla i
helgd, må omintetgöra hvad som redan vunnits, med hänsyn till respekt
för lagarne och en bättre skogsvård.
86
I öf verenss tärnmo]se härmed och enligt hvad ofvan blifvit yttra dt
synes det som de blott några få ar tillämpade förfättningarne rörande
skogsväsendet i Norrland, hvilkas goda frukter ej lära kunna misskännas,
icke nu borde upphäfvas innan de hunnit rikta erfarenheten, hvaremot
den norrländska skogslagsstiftningen på dessa författningar till grund
och stomme torde böra utveckla sig, i män som befolkningen i orten
kan bibringas insigt om beliofvet af strängare stadganden samt sådane
kunna med erforderlig kraft upprätthållas.
Hvad som härvid enligt Skogsstyrelsens tanke borde tjena till ögon¬
märke och som till en del äfven af Komitén framhållits, likasom det ej
heller hittills, såvidt på Styrelsen berott, lemuats ur sigte är:
att sa mycken skog som möjligt och utan skada för landets be¬
byggande kan ske, vid afvittring och storskifte afsättes till kronoparker,
enligt hvad ock 1865 års förordning om kronoparkers bildande före-
skrifver, samt att äfven, då kronohemman och nybyggen blifva äbolediga
eller räka i ödesmål, dessa undantagas för skogsväsendet» räkning, såvidt
de dertill finnas lämplige, hvarigenom de Kronan omedelbart tillhöriga
skogarne, der ordnad hushållning kan blifva fullt tryggad, erhålla be¬
höflig utvidgning;
att vid beviljande ai nybyggesanläggning noggrann uppsigt och
kontroll må ega rum till förekommande af att till odling olämpliga
trakter, som kunna tjena till kronoparkers bildande, upptagas i afsigt
endast att. åtkomma den der befintliga skogen, i hvilket syfte ock nådiga
Kungörelsen af den 19 April detta år redan meddelat föreskrift;
att vid afvittring iakttages det ej skogsmark, på sätt hittills alltför
allmänt skett, må räknas såsom impediment under förebärande att den
icke lemnar bete, hvarigenom, da impedimenterna tillfalla hemman och
nybyggen utan att ingå i beräkningen af skogsmarken, högst betydliga
vidder gå för Kronan förlorade;
att utbrytning af stockiängstomräden till ersättning för ännu åter¬
stående stockfångstprivilegier fortskynda», sä att Kronan, ostörd af
87
denna servitut, må kunna ordna hushållningen å den öfverblifvande
kronomarken;
att boställsskogar och de skogar, som tillhöra egendomar, hvilka
äro för Kronans räkning utarrenderade, ställas under omedelbar förvalt¬
ning och vård af skogsstaten, hvartill, om det skulle befinnas att be¬
hållna skogsafkastningen från en del boställsskogar ej kan tillfalla
staten, medel, såväl till förvaltningsåtgärder som aflöning åt skogs-
personal, dock synes böra kunna hemtas hvad ecklesiastikboställena
beträffar från prestlöneregleringsfonden, och hvad militieboställen angår
från regementenas löningsfonder, h vilka uppbära andel af behållna in¬
komsten från skogarue; varande denna åtgärd af så mycket större vigt,
som lagstiftning för enskildes skogar, då sådan finnes oundgänglig, ej
utan skäl kan anses mindre berättigad, så länge staten icke kan till¬
försäkra de ifrågavarande allmänna skogarne erforderlig skötsel och
vård, h vilket rättmätiga anspråk ingalunda motsvaras under nuvarande
förhållanden, då bestyret med skogsskötsel^ om ock under jägmästares
tillsyn, är öfverlemnadt åt i skogshushållning okunniga boställsinne¬
hafvare och arrendatorer;
att af nyssnämnda skäl jemväl skogar till allmänna inrättningars
hemman, då dessa sednare ej innehafvas under stadgad åborätt, ställas
under förvaltning och vård af skogsstaten;
att öfverloppsmarker och oafvittrade kronomarker må, likasom om
kronoparker. nu är stadgadt, kunna upplåtas på flerårig afverkningsrätt,
hvarförutan det fullmogna virke, som förefinnes å de af dessa marker,
der upprensade flottningsleder saknas, ej kan tillgodogöras, enär virkes-
spekulanter, utan att vara försäkrade om någon längre tids afverknings-
rätt, icke vedervåga att på flottningsledernas upparbetande nedlägga
sådana betydliga kostnader, som dervid ofta äro erforderliga; och skulle
det för dylika upplåtelser vara af synnerligt gagn, till ledning vid be¬
stämmande af det pris skogseffekterna böra betinga, att strömrensnings-
88
kostnaderna förut vore genom undersökning af sakkunnig person kända,
på sätt redan är ifrågasatt beträffande Norrbottens län;
att den legaliserade skogssköfling, som nu genom skogsliqvid vid
laga skifte eger rum, måtte förebyggas genom stadgande att, då den
växande skogen ej kan jemnt fördelas mellan skiftesdelegarne, öfver-
skott deraf å ena sidan må utjemnas medelst afstående af i värde mot¬
svarande mark till den andra;
att de skadliga följderna af skogsköp på vissa år må undanröjas
ej allenast genom inskränkning till 20 år af den tid, för hvilken köpe-
afhandling må upprättas, utan äfven, för så vidt ej förbud mot utskepp¬
ning af smärre virke utfärdas, genom stadgande af viss minimidimension
för det virke, som må afverkas;
att stadgande om skyldighet för jordegaro att åstadkomma skogs-
återväxt efter afverkning, utfärdas då detsamma kan påräkna erforder¬
ligt stöd hos befolkningen;
att. inom hvarje socken en eller om sä behöfves liera brandfogdar
af kommunen anställas, med åliggande: att i första hand vidtaga erfor¬
derliga åtgärder för hämmande af utbruten skogseld; att sända bud till
närmaste kronobetjent och, om eld yppats å eller i närheten af krono¬
skog, till vederbörande jägmästare och kronojägare; att då eldfaran sä
kräfver, genast utfärda budkafle; samt att i öfrig! söka verka för akt¬
samhet med eld ute på marken, för hvilka bestyr brandfogden borde
af kommunen åtnjuta något visst årligt arvode samt lämpligt trakta¬
mente för de dagar han vid skogseld vore sysselsatt;
att till minskande af åverkningar och till uppmuntran att efterspana
och beifra sådane: försäljningen af beslagsvirke befrias från den förla¬
mande omgång hvarmed den nu är förenad; jägmästare bemyndigas att
onyttiggöra dylikt virke, som ej till af Skogsstyrelsen faststäldt pris
finner köpare; samt den högre beslagareprovisionen, dä åverkare upp¬
täckes och sakfälles, göres till en verklighet genom bestämmelse på
sätt här ofvan vid § 104 blifvit anfördt;
89
i
att skogspersonalen i mån af tillgång och der förhållandena så
krafvel- förstärkes samt erhåller väl behöflig förbättring i sina inom de
lägre lönegraderna nu allt för knappa aflöning; samt
att Skogsstyrelsen må utbildas i den rigtning, att hon äfven kan
handhafva den åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu uppdragna
ekonomien vid skogsförvaltningen, hvarigenom, utom det att länsstyrel¬
serna befriades från göromål, som måste vara dem främmande, skulle
vinnas att Skogsstyrelsen, helst om den ej hindras genom alltför detal¬
jerade föreskrifter, blefve i tillfälle att vidtaga sådana efter ortförhållan¬
den och konjunkturer lämpade åtgärder med afseende å försäljning af
virke och andra skogsalster Samt aptering af skogseffekter m. m., som
väsendtligt kunde öka behållningen af de allmänna skogarne, på samma
gång skogsväsendet, då det odeladt anförtroddes åt ett förvaltande verk,
kunde erhålla den enhet och reda, som torde fä anses nödiga vid denna
vigtiga förvaltningsgren.
Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormägtigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte
A. E. ROS.
Stockholm den 11 November 1872.
C. A. 7\ Björkman.
12
BILAGOR
93
Bil. A.
Utdrag af Protokollet, hållet inför Kongl.
Skogsstyrelsen vid sammanträden med en del
skogstjenstemän, tillkallade för öfverläggning
rörande åtskilliga, organisationen af skogs-
staten tillhörande frågor, den 18 och följande
söknedagar i Juni månad 1869.
Den 22 Juni. Fortsattes föredragning af 1865 års utsyningsförordning.
§ 19.
Upplåtandet af skogstrakter till timmerafverkning under flera år
och med rättighet för köparen eller ärren dat orn, att verkställa alverknin¬
gen pa en gång eller med flera eller färre ars mellantid alltefter be¬
qvämlighet, ansågs såsom det försäljningssätt, hvarigenom Kronan
säkrast skulle tillskyndas skälig fördel af de norra skogarne, enär
virkesafnämarne först dd kunde blifva hugade att erbjuda fullt nöjaktig
köpeskilling och att vidkännas kostnaden för upprensning af vattendrag
och strömbyggnader, när de försäkrades om ett. betydligare virkesparti
under en följd af år och att kunna lämpa afverkningen häraf efter sin
beqvämlighet samt efter konjunkturerna.
Med anledning häraf, ansågs berörde upplåtande af afverkningsrätt
böra så vidt möjligt underlättas och utsträckas till samtlige de skogar,
som omförmäldes i § 7 af utsyningsförordningen, oberoende af om de
voro indelade till ordnad hushållning eller ej. Hvad de oafvittrade sko¬
garne anginge, vore nemligen vid afverkningsrättens upplåtande tillfälle
att göra sådana förbehåll, som ålade köparen att underkasta sig den
minskning i afverkning, som kunde blifva en följd af afvittringen eller
af sedermera beviljade nybyggen; och i fråga om behöfligheten af sko¬
gens indelande i och för afverkningsrättens upplåtande, så mötte alls
ingen svårighet att. å kronoparker och öfverloppsmarker, utan formlig
indelning, approximativt bestämma afverkningsbeloppet, likasom ej heller
att. a oafvittrad och således till yttre gränserna obestämd mark utröna,
hvad som å en viss, genom vattendrag eller andra naturföremål angifven,
trakt deraf kunde utan fara för skogens framtida bestånd uttagas.
94
Denna § ansågs således, med uteslutande af föreskriften om årlig
utsyning-, böra erhålla följande lydelse:
Derest Vår Skogsstyrelse /inner, att skog, hvarom i § 7 sägs, kan under
en längre följd af är med säkerhet afkasta ett större antal till bjelkar och
sågtimmer tjenliga träd, må rättigheten att efter utsyning afverka visst antal
träd etc.
In fidem
C. A. T. Björkman.
95
Transsumt. Bil. B.
Referat öfver förhandlingarne vid sam¬
manträde, hållet mellan af norrländske skogs-
tjenstemännen utsedde ombud i Sundsvall den
25, 26, 27 och 28 September 1871.
Vidkommande den områdestilldelning, som i öfverensstämmelse med
föreskrifterne uti § 20, mom. 2 bör verkställas åt åboer inom oafvittrade
socknar, hvilken tjenstemännen i sammanhang med utsyning derstädes
skola företaga, ansågo ombuden ett dylikt stadgande opraktiskt och för¬
orsakande tjenstemännen de största obehag samt dessutom mötande
oöfverstigligå svårigheter. Komitén hade gjort förevarande förslag der¬
för att, såsom det i motiverna angifves, det vid tillämpning af mot¬
svarande stadganden i 1865 års utsyningsförordning förekommit fall, då
en åbo erhållit i utsyning 200 träd, en annan 10 träd. Dessa fall äro
dock undantag samt lära, äfven om Komiténs förslag blefve stadfästadt,
dylika icke kunna förekommas. Ty icke kan afseende, vid hvilken
områdestilldelning det än vara må, fästas derå, att åboen inom området
erhåller en viss årlig stockfångst, för hvilken händelse samma förfa¬
ringssätt vore af nöden, som vid tilldelning af trakt åt sågverk i ersätt¬
ning för viss, från Kronans marker förut åtnjuten stockfångst. Det är
skogens beskaffenhet inom området, som bestämmer utsyningens storlek.
Till följd häraf anse vi, att hvad Komitén bemödat sig åstadkomma
bättre uppnås, om nu gällande stadganden bibehållas med behöriga
modifikationer. Då genom Komiténs förslag tjenstemännens tid inom
de flesta revier, der oafvittrade skogar förekomma samt trakterna följ¬
aktligen icke äro uppmätta, under åratal skulle vara uteslutande med
områdestilldelningar upptagen, samt dessa alltid skulle föranleda klago¬
mål och ledsamheter, så anse ombuden detsamma outförbart och för
tjenstemännen i högsta måtto obehagligt. Dessutom äro dessa områdes¬
tilldelningar icke så lätt verkställbara, som Komitén antagit; utan är
det väl nödvändigt, att temligen noggrannt hafva reda på areal duglig
mark samt densammas belägenhet m. in., hvarjemte ombuden ville fästa
uppmärksamheten derå, att dylika områdestilldelningar äfven kunde före¬
komma å hemman, der utsyning ej egde rum, hvarför icke obetydliga
96
särskilda förrättningar skulle uppstå, äfvensom att förslaget icke angifver
af hvem och på hvad sätt den handtlangning, som vid sådana förrätt¬
ningar erfordras, skulle utgöras.
Ett mera lämpligt och praktiskt förslag med afseende å denna fråga
ansågo ombuden innehållas i det beslut, som vid 1868 års skogsmöte
fattades, nemligen att, der lokala omständigheter ej föranleda till undan¬
tag, områden för hemman och nybyggen skulle sålunda bestämmas:
för enstaka lägenhet samt by med två grannar — till ett afstånd
från bolstaden åt hvarje håll af */s mil, utgörande i areal 1,135 tunnland;
för by med tre till och med åtta grannar — till ett afstånd af V4
mil eller 4,542 tunnland;
för by med nio till och med sexton grannar — till ett afstånd af
mil eller 8,074 tunnland; samt
för by med flera än sexton grannar — till ett afstånd af >/2 mil
eller 18,167 tunnland; hvarigenom skulle i medeltal på hvarje åbo be¬
löpa sig omkring 500 tunnland — räknadt efter högsta antalet grannar
i hvarje kategori.
Rätteligen transsumeradt, betygar
ex officio
C. A. T. Björkman.
97
Bil. C.
Underdåniffste Memorial.
Sedan inom Landtbrnks-Akademien fråga blifvit vackt om hvad som
kunde vidtagas till vinnande af eu ändamålsenligare skötsel af de en¬
skildes skogar inom landet, och Akademien, el ter att med anledning
häraf hafva hört Hushållningssällskapen i Riket, till Eders Kongl. Maj:t.
inkommit med underdånig anmälan om hvad nämnde sällskap i sådant
afseende yttrat, hvarvid Akademien särskild! framhållit, i öfverensstäm¬
melse med flertalet af Hushållningssällskapen,
att en ändamålsenlig skötsel af enskildas skogar ej ensamt på ölVer-
tygelsens väg står att vinna, utan att lagstiftningen i sådant syfte måste
mellankomma;
samt att, beträffande de bestämmelser, som genom en dylik lag¬
stiftning syntes böra meddelas, Akademien ansåg:
att skogsegare borde åläggas efter afverkning bereda skogsuferväxt;
att kontrollen öfver iakttagandet af de sta.dga.nden, som i sådant af¬
seende kunde meddelas, borde åläggas någon myndighet inom kommu¬
nen; samt
att premier borde utsättas för skogsodling å nu skoglös mark, och
skoglös ödemark för Statens räkning inlösas till skogsodling;
så har Eders Kongl. Maj:t dels i nåder låtit infordra de särskilda
Landstingens utlåtanden, om och i hvad mån, för inom de olika länen
JjailUbtl IlgtJliö uiicuianuou^ e/vil 1 UYMU —v * ------ —- —
varande enskildes skogar, stadganden öfverensstämmande med dem, som
genom Eders Kongl. Mapts nådiga Förordning till förekommande af
" 1 Iso å Gotland'den 10 September 18G9 meddelats eller med
Landtbruks-Akademien föreslagit kunde anses erforderliga
kogsförödelse
s
dem
och
, som
ändamålsenliga,
ock, sedan underdåniga yttranden från samt .
den 14 sistliden Februari
ig remiss clen
angående detta
<~> I > o
Iige landsting inkommit, genom nådig
täckts infordra Skogsstyrelsens underdåniga utlåtande .....\ -.....
ärende, med anledning hvaraf Styrelsen underdanigst lar afgifva följande
redogörelse för de hit nådigst remitterade handlingarne.
Af dessa inhemtas, att samtliga Landstingen i riket numera synas
erkänna Statens befogenhet att genom lagstiftning mellankomma till
förhindrande af sköfling utaf de enskildes skogar; en åsigt som,
ehuru enligt Skogsstyrelsens förmenande fullt berättigad, lör endast fa
•,11 1 • -1" 1 '■ —°.....~ i .•••..........- Likväl har största.
ar
tillbaka ej räknade
synnerligen många anhängare
13
98
delen af Landsting-en förklarat, att livad det särskilda landstingsområdet
beträffade, sådan mellankomst för närvarande vore obehöflig, stundom
med hänsyn till befintlig öfverflödig skogstillgång, stundom af orsak att
en bättre skogsvård redan inträ dt, och stundom af skäl att på öfverty-
glesens väg ej obetydligt ännu vore att vinna, hvarförutom åtskilliga
Landsting ej ansett de ifrågasatta lagbestämmelserna för orten nöjaktiga.
Med afseende å de serskilda punkter, om hvilka Landstingen egde
att yttra sig, hafva lagbestämmelser i enlighet med den mot skogs-
förödelse å Gotland utfärdade nådiga Förordning den 10 September
1869 af Landstinget i Jönköpings län förklarats vara för de enskildas
skogar inom länet erforderliga och ändamålsenliga.
Göteborgs och Bohus läns Landsting, som i hufvudsak instämmer
uti de af Landtbruks-Akademien framställda åsigter, har i enlighet der¬
med, och med underdånig anhållan derjemte om skärpta stadga liden
mot svedning ä skogs- och ljungmark upprättat underdånigt förslag till
författning för länet, hvilket förslag, med bibehållande af samma upp¬
ställning och till ej obetydlig del samma lydelse som Got!ands-författ¬
ningen, afviker derifrån så till vida, att förslaget (uti §§ 2 och 4, mom.
3) innehåller ett berättigande för Staten och kommunen att inlösa och
derjemte en förpligtelse för jordinnehafvaren att afstå skoglös ödemark,
sa vida han ej inom förelagd tid derå företager skogsodling eller visar
att marken är för honom eljest behöflig; att Gotlands-författ.ningens
stadgande, om sköflad skogs ställande under förbud för annat begag¬
nande än till husbehof, intill dess erforderliga åtgärder för återväxt vid¬
tagits, blifvit utbytt mot föreläggande af viss tid, hvarinom skogsåterväxt
skulle åstadkommas (§ 3); att kronobetjeningen och skogsstaten jemte
al kommunalstämma valda tillsyningsmän -— och således ej, på sätt
Gotlands-iörfattningen bestämmer, ensamt kommunalnämnden — skulle
utöfva kontrollen öfver författningens efterlefnad (§ 4, mom. 1); samt
att gode män, h vilka jemte skogst jensteman egde att undersöka, huruvida
befordrande af skogsåterväxt försummades, skulle utses, ej af Landstinget,
såsom Gotlands-iörfattningen bestämmer, utan inför häradsrätt likasom
ledamöter i egodelnings rätt; och har förslaget, i följd af nämnde af¬
vikelse!' från Gotlands-forfattningen, jemväl i redaktionen för öfrigt åt¬
skilliga mindre förändringar, som skilja detsamma från ifrågavarande
författning.
För förslaget, »att skogsegare skulle åläggas efter utverkning be¬
reda återväxt», hafva, utom de tvenne föronämnda, nio Landsting utta¬
lat sig, nemligen: Södermanlands, Kronobergs, Kalmar läns norra, Ble¬
kinge, Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands och Vestmanlands,
hvarvid dock: Hallands Landsting uttryckt den åsigt, att föreskrift i
berörda syftning vore för länet ändamålslös, om ej den derstädes öfliga
ljungbränningen förekommes; och Vermlands landsting framhållit, att
stadgande om skyldighet att befordra skogsåterväxt rättvisligen fordrade
ändring i gällande stängselförordning till fredande af skogsplantorna.
Uti åsigten fatt kontrollen öfver iakttagandet af de bestämmelser,
som i afseende å beredande af återväxt efter afverkning kunde medde¬
las, borde tillhöra någon myndighet inom kommunen», hafva jemte do
förut omförmälda landstingen i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus
län, sju landsting instämt, nemligen Kalmar läns norra, Blekinge, Hal¬
lands, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands och Vestmanlands, af h vil ka
dock Hallands landsting, i hufvudsaklig' öfverensstämmelse med lands¬
tinget i Göteborgs och Bohus län, ansett att skogstjenstemäimen ined
biträde af kommunalnämnden borde vaka i or stadgandets efterlefnad;
och Vestmanlands landsting, som omfattat begge de af Landtbruks-
Akademien framställda punkterna om beredande al återväxt och kon¬
troller deröfver, framhållit att eganderätten ej genom den förra måtte
inskränkas och att, genom don sednare, kostnader för kommunen ej måtte
förorsakas, utan bestyret med kontrollen fastmer bero af öfverenskom¬
melse inom de särskilda socknarna, hvilken sednare åsigt jemväl hyllas
af Vermlands landsting, som dock synes förmena, att härför erforderlig
öfvertygelse om stadgan dernas behöflighet ej ännu i orten förefinnes,
hvarför kontrollen för närvarande borde tillhöra skogsstaten.
Södermanlands landsting har ansett, att kontrollen uteslutande borde
utöfvas af kronobetjeningen samt skogsstaten; och Kronobergs landsting,
som biträdt det föreslagna stadgandet om skyldighet att bereda åter¬
växt, men ej ansett förslaget om kontrollens handhafvande af kommu¬
nalmyndighet lämpligt, har icke yttrat sig i fråga om huru sistnämnda
angelägenhet borde ordnas.
Rörande huruvida »premier borde utsättas för skogsodling a nu
skoglös mark och skoglös ödemark för Statens räkning inlösas till
skogsodling», hafva femton landsting uttalat sig för premier, nemligen:
Stockholms, Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar
läns norra och södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Elfs¬
borgs, Skaraborgs, Vermlands och. Norrbottens; samt för inlösande af
skoglös ödemark tretton landsting, nemligen: Stockholms, Söderman¬
lands, Jönköpings, Kalmar läns södra, Blekinge, Kristianstads, Malmö¬
hus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vermlands, Örebro
och Vestmanlands.
Landstinget i Upsala län har anmält, _ att medel till premier för
skogsodling inom länet af tinget redan blitvit anslagna.
Göteborgs och Bohus läns landsting anser, enligt hvad förut är
100
omförmäldt, att den som försummar skogsodling å ogande skoglös öde¬
mark, skall vara skyldig att mot lösen afstå densamma, och att såväl
staten som kommunen dervid bör vara berättigad till inlösande af
dylik mark.
Södermanlands landsting, som förklarat sig för skoglös ödemarks
inlösande af Staten, tillkännagifver dock, att en sådan åtgärd hvad länet
sjelf beträffar ej är behöflig.
På grund af hvad sålunda förekommit, och då den, enligt hvad all¬
mänt känt är, med undantag endast för några jemförelsevis fä orter,
rastlöst pågående sköflingen af de enskildes skogar synes gifva fullt
skäl att fortgå på den genom förevarande ärende ytterligare utvidgade
bana, som genom låders Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 10
September 1869 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse
å Gotland blifvit öppnad, för införande af lämpliga stadganden i berörde
riktning inom do orter, der sådana stadganden företrädesvis äro boliöfliga
samt kunna påräkna erforderligt, stöd af den allmänna meningen inom
orten, så anser sig Skogsstyrelsen
hvad först angår Jönköpings län, hvars landsting anslutit sig till
förenämnda nådiga förordning oförändrad, böra underdånigst tillstyrka,
att densamma i enahanda ordning som Gotlands-författ.ningen, i nåder
förklaras gälla jemväl för Jönköpings län.
Rörande derefter det af Göteborgs och Bohus läns landsting afgifna
underdåniga förslag till författning för sistnämnde län, får Skogsstyrel-
sen i fråga om de delar, hvaruti detta förslag afviker från Gotlands-
författningen, underdånigst anföra,
att det i förslagets § 2 inrymda stadgande, som innebär ett för-
pligtigande för jordägare att mot lösen afstå skogsmark, hvarå befor¬
drande af skogsuf er växt blifvit försummadt, och i följd hvaraf ett slags
expropriation i så fall skulle eg a rum, synes alltför våldsamt och ingri¬
pande i eganderätten, helst den omständighet, att skogsodling å en
trakt blifvit uraktlåten, ej torde kunna anses framkalla förhållanden
jemförbara med dem, under hvilka afstående af mark för allmänt behof
nu är föreskrifvet, och då härtill kommer svårigheten att uti ifråga¬
varande fall afgöra, huru stor del af skogsmarken må inlösas, för att å
ena sidan ej alltför små och spridda skogsskiften måtte uppstå, hvilkas
bevakning och vård skulle blifva förenade med största svårighet, och
att å andra sidan det hemman, hvartill den skoglösa marken hörer, ej
måtte boröfvas mö ligheten att framdeles bereda sig erforderlig husbe-
hofsskog, sa. tvekarj Skogsstyrelsen ej att i underdånighet afstyrka det
här ifrågavarande s adgandet; förmenande Styrelsen, att inlösandet af
skoglös mark till stkogsodling vare sig för Statens eller kommunens
101
räkning bör vara
beroende af fri öfverenskommelse mellan köpare och
att Skogsstyrelsen, som uti underdånigt utlåtande den 16 Januari
1869, angående det till Styrelsen nådigst remitterade förslaget till
Gotlands-författningen, framhållit den enligt Styrelsens förmenande nog
hastiga öfverg:ingen tran den radande oinskränkta friheten betiäflande
dispositionen af skogen, till ett sådant förbud för skogens begagnande
utöfver husbehof, som i vissa fall af förordningen stadgas, nu, da Göte¬
borgs och Bohus läns landsting uti § 3 af sitt underdåniga författnings-
forslag utbytt berörde stadgande om dylikt förbud mot föreläggande, i en¬
lighet med Skogsstyrelsens ofvan åberopade underdåniga utlåtande, af viss
tid, inom hvilken nöjaktiga åtgärder för skogsaterväxt skulle vara vidtagna,
underdånigst, och ehuru Skogsstyrelsen med afseende ä det län, som sådant
begärt, förordat Gotlands-författningen oförändrad, här får tillstyrka föro¬
nämnda afvikelse från bemälda författning, på det att jordägare, som af eu
eller annan anledning ödelagt större eller mindre del af sin skog, ej måtte,.
då honom ålägges att sörja för återväxten derstädes, blifva i följd af
förbud att anlita skogen till afsalu, urständsatt att, derest andi a tillgån
gar tryta, genom försäljning af ytterligare något virke, förskaffa sig
medel till skogsodling så väl a den först ödelagda trakten, som a den,
der utverkning för nyssnämnda ändamål skett, livilket ju är hvad som
för det allmänna åsyftas; men som författningsfattningsfÖrslaget ej an-
gifver någon påföljd i den händelse skogsodling inom föielagd tid,
oaktadt åiagdt vite. försummas, och då ej heller, enligt hvad förut är
anfördt, förpligtelse att i så fall afstå marken, torde höra stadgas, hem¬
ställer Styrelsen underdånigst, i öfverensstämmelse jemväl med ofvan
åberopade underdåniga utlåtande, huruvida ej, med afseende a sådant
förhållande, förevarande § borde innehålla föreskrift derom, att da vite
blifvit försutet, ny tid för skogsodlingens verkställande böi föieläggus,
med äfventyr, i händelse af uraktlåtenhet, att erforderliga atgäidei till
beredande af återväxt vidtagas på den försumliges, af landstingets medel
förskjutande, bekostnad; .
att förslagets bestämmelse i § 4 mom. 1, i afseende ä kronobetjent.es
och skogspersonalens deltagande jemte särskilda till syningsmän uti
kontrollen öfver efterlefvande! af föreskriften i § 3, torde vara mindre
lämplig, sa väl med hänsyn till skogspersonalens fåtalighet som ock
i betraktande deraf, att öfvervakandet af berörde föreskrift, for att ej
densamma må emottagas med missnöje, enligt Skogsstyrelsens löi-
menande helt och hållet måste vara en kommunens angelägenhet utan
inblandning af annan myndighet, förr än sakkunskap erfordras och löi
summelse blifvit ådagalagd, i anledning hvaraf Styrelsen, som ej nu
102
något att invända emot kontrollens utöfvande äi“ särskildt af kommu¬
nalstämma utsedda tillsyningsman i stället för af kommunalnämnden,
anser sig- icke böra tillstyrka kronobetjening-ens och skogspersonalens
deltagande i berörda kontroll; samt
att den i förslagets § 5 mom. 1 angifna ordning för val af gode
män till förrättande, jemte skogstjensteman, af undersökning der' för¬
summelse af befordrande af skogsåterväxt blifvit anmäld, och hvilka
gode män skulle utses såsom ledamöter i egodelningsrätt är stadgad,
torde kunna antagas i stället för den af Gotlandsförfattningeu föreskrifna
ordning, enligt hvilken dessa gode män skulle utses af landstinget;
och skulle i öfverensstämmelse med hvad här ofvan underdånigst
anförts följande lydelse gifvas åt ifrågavarande författningsförslag.
§ I-
>’l)en af naturen till skogsbörd ögnade mark skall dertill
bibehållas, der den ej odlas till åker eller äng eller afröjes
till trädgård eller bygnadstomt eller för annat likartadt ändamål.
§ ä.
Varder, efter skodd al verkning af skog, äterväxten ej be¬
fordrad och skyddad af jordens egare eller innehafvare, och
är han ej af laga skifte eller annan laglig orsak derifrån för¬
hindrad, ege Wår Befallningshafvande vid verkande vite ålägga
honom, att inom viss lämplig tid hafva om skogens återväxt
dragit försorg, vid äfventyr derjemte att, efter förloppet af
ytterligare utaf Wår Befallningshafvande förelagd förnyad sådan
tid, erforderliga åtgärder för skogsåterväxtens befordrande enligt
nämnde myndighets förordnande af vederbörande skogstjenste¬
man vidtagas på den försumliges, af landstingets medel för¬
skjutande, bekostnad.
§ 3.
Särskilda tillsyningsmän, livilka af kommunalstämma utses,
hålla uppsigt a befordrandet af och. vården om äterväxten å en¬
skildes skogar och göra anmälan hos Wår Befallningshafvande
när försummelse i sådant afseende eger rum.
Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning till
vidtagande af åtgärd, som här föreskrifven är, skall Wår
103
Befallningshafvande, sedan egaren eller innehafvare!! af marken
hörd blifvit, förordna huruvida genom vederbörande skogs-
tjensteman och två gode män förhållandet på stället bör under¬
sökas; och meddele derefter sitt beslut.
Kostnaden för sådan undersökning skall, då den till någon
Wår Befallningshafvande® åtgärd mot skogsegaren eller inne-
hafvaren föranleder, af honom godtgöras, men eljest, äfvensom
då tillgång hos denna saknas, af landstingsmedel utgå.
§ 4.
De gode män, hvilka hafva att jemte vederbörande skogs-
tjensteman verkställa den i § 3 föreskrifria undersökning, utses
inför häradsrätt i samma ordning, som ledamöter i egodel-
ningsrätt, två för hvarje länsmansdistrikt.
Dessa gode män väljas för två år, och böra vid under¬
sökning två ojäfviga gode män tillstädes vara; helst de, som
blifvit utsedda för det distrikt, der undersökning skall ske.
Under förrättning samt resan dit och derifrån njuta gode
männen ersättning för underhåll och skjuts, såsom för gode
män vid landtmäteriförrättning är stadgadt.
§ 5.
Den som icke åtnöjes med beslut i de mål, hvarom här
ofvan sägs, ege att fora klagan i den ordning, som för full¬
följd af talan i ekonomimål i allmänhet är stadgadt; .dock
lände beslutet till efterrättelse, så framt ej verkan af klagan
derigenom omintetgöres, intill dess att högre myndighet annor¬
lunda förordnat.r
Beträffande vidare stadgande i förenämnde syftning för de län och
orter, h vilkas landsting, utan att dervid framställa några erinringar, ut¬
talat sig för de af Landtbruksakademien anmälda punkterna, angående
skyldighet att befordra skogsåterväxt efter afverkning samt kommunens
åliggande att vaka här öfver, nemligen norra delen af Kalmar län samt
Blekinge, Elfsborgs och Skaraborgs län, så och då ofvanstående för-
fattningsförslag är grundadt just på bemälde punkter, hemställer Skogs-
Styrelsen underdånigst huruvida ej detsamma, i den ordning, som med
afseende å Gotlandsförfattningen iakttagits, må kunna antagas ej. mindre
för Göteborgs- och Bohus län än äfven för nyssnämnde landstingsom¬
104
råden likasom ock för Hallands län, derest Eders Kongl. Maj:t i nåder
finner skäligt meddela sådana föreskrifter angående ljungbränning, som
landstinget derstädes ansett nödiga, för att en dylik författning inom
Halland skulle kunna efterlefvas; hvaremot angående de län, livilkas
landsting omfattat endast den förra af här förevarande punkter men,
i fråga om handhafvande af uppsigten dels, såsom Kronobergs läns lands¬
ting, ansett kommunalmyndighet härtill olämplig, dels antingen, såsom
Vermlands och Vestmanlands landsting yrkat, att öfvervakandet borde
bero på frivillig öfverenskommelse inom kommunen, hvilket enligt Skogs¬
styrelsens förmenande skulle lemna alltför mycket insteg för slapphet
vid författningens tillämpning, eller ock, såsom Södermanlands läns lands¬
ting, att kontrollen skulle åläggas kronobetjeningen och skogsstaten,
hvilket, eldigt hvad här ofvan blifvit antydt, torde vara för ändamålet
mindre tjenlig!., sa anser, vid sådant förhållande, Skogsstyrelsen för sin
del underdånigst, att med utfärdande af författning rörande de enskildas
skogar i sistnämnde fyra län skäligen bör anstå, likasom äfven i de
län och orter, livilkas landsting ansett lagstiftning uti förevarande rikt¬
ning ej behöflig eller de angifna bestämmelserna ej lämpliga.
I fråga sedermera om det af Landtbruksakademien framstälda för¬
slag angående utfästande af premier för åstadkommande af återväxt på
nn skoglös mark, så, ehuru detta medel förut blifvit vidtaget utan att
då synnerligen anmärkningsvärd påföljd deraf vunnits, torde anledning
dock ej saknas att, i följd af det åtminstone inom vissa orter sedan dess
stegrade intresset för skogsodling, numera förvänta ett fördelaktigare
resultat af en dylik åtgärd, hvadan Skogsstyrelsen underdånigst hem¬
ställer, för den händelse ej omsorgen i afseende å denna angelägenhet
synes böra tillkomma landstingen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af
Riksdagen äska ett anslag af 10,000 Rclr att användas till premier ät
egare eller innehafvare al smärre gärdar för derstädes åstadkommen
skogsaterväxt, i hvilket hänseende Styrelsen, som anser att premium
bör beräknas till belopp af 2 Kdr Rmt pr qvadratref och uppbäras hos
vederbörande Länsstyrelse samt utgå vare sig återväxten åvägabragts
genom skogsodling eller vårdad sjelfsådd, såsom vilkor för premies
erhållande underdånigst får föreslå,
att endast egare eller innehafvare af enskild egendom till högst
ett mantal må komma i åtnjutande af premium;
att den återväxt, för hvilken premium erhålles, skall utgöras affall,
gran, lärkträd, ek eller bok i rena eller blandade bestånd, vara tillräckligt
tät och i ("ifrigt af god beskaffenhet samt minst 8 och högst 15 år;
samt att för vinnande af premium på besigtning å stället grundad!,
intyg al behörig skogstjensteman samt två oj älv i ga, trovärdiga män
105
skall jemte ansökning insändas till Skogsstyrelsen, som pröfvar denna
och utan lösen meddelar beslut;
Vidkommande omsider förslaget, att nu skoglös ödemark måtte för
statens räkning till skogsodling inlösas, så har dylik åtgärd, som hvad
skogfattiga orter beträffar måste anses blifva af nytta för framtiden, redan,
ehuru i mindre skala blifvit vidtagen genom inköp af områden å de
s. k. Svältorna i Elfsborgs län; men som det torde kunna befaras att,
derest särskilda medel för här ifrågavarande ändamål blek e anslagna,
egarne till sådan mark, som här åsyftas, oskäligt stegrade sina anspråk
pa lösepenning, synes dylik inlösen af mark med minsta uppoffring af
medel kunna ega rum, derest Skogsstyrelsen erhåller nådigt bemyn¬
digande att, då lämpligt belägen skoglös mark för ej öfverdrifvet pris
kan få inköpas, derom för hvarje särskilda fall göra underdånig an¬
mälan i och för den åtgärd, som Eders Kongl. Maj:t derefter i nåder
pröfvar skäligt anbefalla.
Slutligen och för den händelse Eders Kongl. Maj:t mod afseende
å ’ hvad Göteborgs och Bohus samt Hallands läns landsting hemställt
rörande gällande stadganden i fråga om ljungbränning, skulle i nåder
finna skäligt att dessa stadganden må undergå förändring i del syfte,
landstingen angifvit, får Skogsstyrelsen, med hänsyn till de olägen¬
heter, som af dylik bränning härflyta, underdånigst hemställa, huruvida
ej, på sätt 1856 års Skogskomité föreslagit, ljungbränning borde helt
och hållet förbjudas.
De nådigst remitterade handlingarne återställas underdånigst.
Stockholm den 4 Juli 1871.
A. E. KOS.
C. A. T. Björkman.
ii
Transsumt.
Bil. D.
Referat öfver förhandlingarne vid sam¬
manträde, liållet mellan af norrländske skons-
' O
tjenstemännen utsedde ombud i SundsvalLden
25, 26, 27 och 2S September 1871.
Enligt föreskriften i § 104 liar Komitén föreslagit, att beslagare
må i provision åtnjuta tio procent i det fall att åverkaren upptäckes
och sakfa lies, samt tre procent, da lian förblifver oupptäckt, eller i brist
af bevis ej kan till ansvar fällas.
I konseqvens med de af skogst jenstemäunen i Norr- och Yester-
bottens län till Kongl. Maj:t inlemnade underdåniga skrifvelser och på
de deruti förebragta skäl öfverenskommo ombuden, att såsom sina åsigt er
uttala, att beslågsprovisionen bör bortfalla.
Vid 1868 års skogsmöto uttrycktes den åsigt, att skogstjenstemännens
ordinarie aflöning borde, i och för den i Norrland gällande högre lef-
nadskostnaden, vara större derstädes till deras vederlikars i öfriga delar
af riket. Detta vitsordade och Skogsstyrelsen äfvensom Kongl. Maj:t,
hvilken i dess nådiga proposition till riksdagen den 19 Februari 1869
sid. 15 yttrar att. ehuru Kongl. Maj:t erkänner behofvet för skogs-
tjenstemännon i Norrland att förses med högre löneinkomster än samma
tjensteman i öfriga delar af riket, sä och då de norrländska skogs¬
tj enstemännen i fråga om inkomster, genom ofta förekommande stora
beslag å äverl £c idt virke och åtnjutande af stadgad provision vid detta
virkes försäljning, halva en fördel framför rikets öfriga tjensteman,
hvilken torde kunna anses någorlunda uppväga den i de norra länen
något högre lefnadskostnaden, liar Kongl. Maj:t icke funnit skäl att vid
de af berörde skogsmöte uttalade åsigter fästa afseende. Ehuru skogs-
inspektörerna äfven åtnjuta bes lagsrätt, hafva dock de norrländska skogs-
inspektörerna en ända till 1,000 Rdr uppgående liögre aflöning i och
för dyrare lefnadskostmad än deras vederlikar i öfriga delar af riket.
En inkonseqvens till förmån för den högre aflöna de tjenstemännen före¬
finnes alltsti,. hvilken träder i ännu tydligare dager, då man vet, att
bes lagsprovisionen nedgått till sådana obetydligheter som exempelvis:
107
inom Umeå revier under åren 1868, 1869 och 1870
............. 44 Rdr 43 öre*;
till ..... 265 Rdr 24 öre;
år till 319 Rdr 32 öre;
sammanlagdt till
inom Degerfors revier under samma år
inom Lycksele norra revier under samma
hvilka belopp icke ens varit tillräckliga att betäcka de kostnader, som
revier förvaltarn e fatt vidkännas för instämda måls utförande, rörande de
äverkansförbrytolser, hvarför berörde provision åtnjutits.
För jemförelses skull anföras de genom åtal härför utdömde bötes-
och skadeersättningsbelopp, h vilka för nyss omlörmälda aren 1868, 1869
och 1870 utgöra:
för Umeå revier sammanlagdt............................... o,085 Rdr 40 o re;
för Deger fors revier sammanlagdt .................... 3,687 Rdr ;
för Lycksele norra revier sammanlagdt............... 2,540 Rdr ;
och hvarigenom anses kunna ådagaläggas sannolikheten af. påståendet,
att de kostnader, som åklagarne fått vidkännas i de många tjenstemälen,
icke kunnat vara så obetydliga.
Dessutom bör nämnas, att ofvan anförde provisionsbelopp utfallit
efter endast 6 procent, oaktadi så höga- botes- och ersättningsbelopp
blifvit utdömda. Det möter nemligen de största svårigheter att ut¬
bekomma de återstående 14 procenten; ty målen afdömas vanligen långt
efter det redovisningar äro utgrina, hvarför särskild utan ordning tran
ränterierna erfordras, och det, för att styrka krut ve t s behörighet, skulle
tarfvas utdrag af domböckerna, utdrag al redovisningar med dithörande
auktionsprotokoll, intyg att de å-verkade träd, Indika i auktions pro to¬
kollen antecknats, just äro de, för h vilka dom afkunnats m. m., eller
ett så omständligt förfarande och sa mycket bråk, att kostnaderna der¬
för skulle till fullo uppväga den förhöjda provision, beslagaren kanske
till slut skulle lyckas åtkomma, men också möjligen icke bevisligen
kunna ådagalägga sig vara berättigad till. Derför finnes . icke heller
annat än undantagsvis exempel, att beslagsarvodet åtnjutits med 20
procent. I Vesterbottens län är icke mer än ett fall kändt, der 20 procent
utbekommits, nemligen för år 1870 i Åsele revier med 1 Rdr 15 öre
riksmynt, af orsak att dom händelsevis föll i målet omedelbar! eltei
beslagets verkställande och innan redovisning algifvits.
Då Komitén derföre bibehåller de genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref
den 22 November 1867 uppkomma tvenne slag af beslagsprovisioner, sa
tyckes derigenom det förhållande velat konstateras, att den högre pro¬
visionen ofta nog synes tillskynda tjenstemannen fördelar i ekonomiskt
afseende, h vilka icke i verkligheten förefinnas, alldenstund de nästan
una och, da det någon gång sker, i de obetydligaste, be-
åste följa af sättet, hvartill rättigheten dertill måste bevisas.
aldrig förekomna
lopp, hvilket nu
108
Just de revier, der tillförene de största »verkningar bedrifvits,
hafva bär såsom exempel åberopats; inom öfriga norrländska revier äro
beslagsprovisionerna för närvarande ännu obetydligare — i de flesta
revier inga, Ocb dock kafva inkomsterna deraf ansetts utgöra skäl.
hvarför en såsom högst behöflig af Kongl, Maj:t, Skogsstyrelse och
Skogsmöte insedd och vitsordad löneförbättring vägrats!
På det dylika villfarelser icke vidare må göra sig gällande, om
förbättring af norrländska skogstjenstemännens ställning ifrågakommer,
då inkomsterna af beslag ännu mera komma att förminskas, ja helt
ocb hållet försvinna, då den obetydliga fördel, som möjligen en ocb
annan härigenom kan tillskyndas, endast kommer några få till godo,
och då denna fördel utfaller sa olika samt pa förr anförde grunder, anse
sig derför ombuden böra enhälligt ocb på det kraftigaste tillstyrka, att
all beslagsprovision borttages.
Rätteligen transsumeradt, betygar
ex officin
C. Ä. T. Björkman.