Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o I.
l
\:o fl.
Ank. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1873, kl. 12 midd.
Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande
N:o 7, i anledning af Herr Friherre Sprengtportens
motion (N:o 17) angående skogshushållningen.
Uti förevarande, inom Första Kammaren väckta och till Utskottet hänvi
sade motion har motionären föreslagit:
“att Riksdagen ville till Kong!. Maj:t i underdånighet hemställa, att som
grunder för de åtgärder, som synas möjliga och behöfliga att vidtaga, till be
fordrande af en ordnad skogshushållning inom riket, må gälla:
l:o) att, om den nu befintliga bevakningspersonalen å statens skogar, fö
reträdesvis de norrländska, befinnes otillräcklig för dessa skogars vård och fre
dande, en fullständigare och fastare organisation må gifvas densamma, för hvars
genomförande, i den mån häraf ökade utgifter kunna uppstå, tillgång må bere¬
das af inflytande skogsmedel;
2:o) att i allmän lag må stadgas, att skog, som befinnes växa å bergig
och stenbunden mark och mosand eller som å hädanefter behörigen upprättad
karta, på grund af ekonomiska skäl ansetts böra som skog bibehållas, icke bör
få afverkas på annat sätt, än som låter förena sig med dess återväxt, utan så
är, att skog behöfver afrödjas till förekommande af skada å odlade ego^, för
anläggande af väg eller för andra ekonomiska behof, samt att den, som bryter mot
denna föreskrift, som gäller all skog, äfven den som eges af enskild man, må
i laga ordning kunna åläggas att på lämpligaste sätt återbringa den afröjda
skogsmarken till full växtlighet inom viss föreskrifven tid;
3:o) att, då vid laga skifte afröjd skogsmark lägges till skog, det bör be¬
stämmas inom hvilken tid skog å den afröjda marken åter bör vara uppdra¬
gen, dock att härvid lemnas understöd af staten;
4:o) att, då rättighet till parkers eller skogslotters afverkning på vissa år
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Häft.. 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 1.
försäljes, anmälan härom göres hos Konungens Befallningshafvande, på det upp
sigt må kunna föras deröfver, att hvad i 2;dra punkten föreskrifves blir iakt¬
taget;
5:o) att tillsvidare och intilldess en ordnad hushållning mera allmänt blif-
vit införd å de enskilda skogarne, hvarvid utgallring af smäckrare virke ingår
i hushållsplanen, en efter behofvet lämpad utförseltull å sådant sågadt eller
osågadt virke må blifva införd;
6:o) att jägeristaten i orterna, i likhet med hvad som är stadgadt rörande
biträde af landtmätare och statens agronomer, må kännas pligtig att, i den mån
deras öfriga embetsgöromål medgifva, biträda enskilde vid uppmätning, kartlägg
ning, indelning och inspektion af deras skogar, samt att eu taxa bestämmes,
hvarefter den ersättning bör utgå, som tillkommer förrättningsmannen.
Frågan om skogshushållningen inom vårt land torde, med afseende å så¬
väl landets klimatiska förhållanden, som dess hufvudnäringars beskaffenhet, få
anses intaga ett framstående rum bland föremålen för statsmakternas omsorger.
Länge hafva också de alltmera tilltagande farhågorna, att våra skogar icke vår
dades på ett sätt, som för framtiden betryggade deras ur antydda synpunkter
för fäderneslandet så vigtiga bestånd, tid efter annan föranledt framställningar
hos statsmakterna och åtgärder från deras sida. Om man också vågade an¬
taga och hoppas, att nämnda farhågor, Indika alltemellanåt funnit jemväl andra
offentliga uttryck för sin tillvaro, i någon mån vore öfverdrifna, torde man lik¬
väl ej kunna förneka, att de ega någon giltig grund, och följaktligen icke böra
frånkänna dem all betydelse. I hög grad önskvärdt vore derföre, att eu till
fredsställande utredning af förhållandet komme till stånd, samt att den grann
laga frågan, om och på hvad sätt lagstiftningen bör ingripa i den enskildes rätt
att förfoga öfver sina skogar, snart vunne eu lösning, och Utskottet måste der
före gilla hvarje lämplig åtgärd, som vidtages eller föreslås i denua syftning.
Ehuru Utskottet följaktligen erkänner den föreliggande motionens foster¬
ländska syfte och betydelse, såsom åsyftande att föra den omhandlade, ännu i
allmänhet olösta frågan framåt, har Utskottet likväl på följande skäl funnit sig
icke böra tillstyrka, att Riksdagen nu skulle aflåta den i motionen föreslagna
framställningen.
Sedan nemligen Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 Maj 1868 an¬
hållit, att Kongl. Maj:t ville dels utse en komité med uppdrag att, efter in-
hemtad noggrann kännedom om de norrländska skogsförhållandena, afgifva ej
mindre fullständigt utlåtande härom, än äfven förslag såväl till lämpliga lag¬
bestämmelser, som till behöfliga författningsstadganden, för åstadkommande af
en förbättrad skogshushållning i de norrländska provinserna, dels ock taga i
öfvervägande, huruvida och på hvad sätt komiténs utlåtande och förslag kunde
till Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, för befordrande af en ordnad skogshushållning
Första Kammarens Tillfälliga Utskott'* N:o 1 Betänkande N:o 1. 3
i Norrland; så har Kongl. Maj:t tillsatt eu sådan komité, samt donna, efter nog
grann utredning af det densamma förelagda ämne, under den 21 December 1870
afgifvit betänkande och förslag; hvarefter Skogsstyrelsen deröfver blifvit hörd och
den 14 sistlidne November med underdånigt utlåtande inkommit.
Enär Riksdagen sålunda, utan att anse sig böra framställa några be¬
stämda grunder för skogslagstiftning för Norrland, öfverlemnat frågan om ord¬
nandet af skogshushållningen inom denna vidsträckta och företrädesvis skogs-
bördiga landsdel till Kongl. Maj.ts pröfning och de åtgärder, som deraf kunde
påkallas; samt omfattande förberedelsearbeten blifvit i anledning deraf vidtagna
och först så nyligen afslutats, att Kongl. Maj:t, ännu icke kunnat medhinna
eller ens under innevarande riksmöte torde medhinna att åt det vidlyftiga och
grannlaga ärendet egna slutlig pröfning; men den framställning till Riksdagen,
som af en sådan pröfning antagligen måste föranledas i de delar som finnas
vara på statsmakternas gemensamma beslut eller anslag från Riksdagens sida
beroende, redan under nästa riksmöte bör kunna förväntas, synes det Utskottet
icke vara lämpligt, att Riksdagen nu skulle aflåta en förnyad framställning ro
rande de norrländska skogsförhållandena, med uttalande tillika af vissa grun¬
der för en lagstiftning derutinnan; och då de hufvudgrunder, som kunna göra
sig gällande i fråga om skogslagstiftningen för Norrland, i väsendtlig mån, om
ock med någon jemkning, torde vara tillämpliga i afseende å enahanda fråga
rörande öfriga delar af riket, hvadan begge frågorna så nära beröra hvarandra,
att ett uttalande om grunderna för lagstiftningen i det sednare hänseendet jem¬
väl innebär ett uttalande i det förra, anser Utskottet icke eller en särskild
framställning angående grunderna för skogshushållningens ordnande inom sist¬
nämnda delar af riket för det närvarande lämpligen böra ega rum.
När härtill kommer, att det, enligt Utskottets förmenande, vore fördel¬
aktigt för lösningen af begge dessa, hvar för sig vigtiga frågor, att den norr¬
ländska, hvars beredning redan är undangjord, kunde vinna slutlig behandling,
utan en till inveckling deraf ledande sammanblandning med frågan om skogs¬
lagstiftningen för det öfriga riket, samt att denna sednare fråga först efter lös¬
ningen af den förra och med ledning af det resultat, hvartill man derutinnan
kommit, sedermera, om så nödigt finnes, göres till föremål för särskild fram¬
ställning, så finner Utskottet sig böra vördsamt hemställa,
att förevarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. i
Stockholm den 24 Februari 1873,
På Utskottets vägnar:
J. W. Sprengtporten.
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N.-o 1.
Reservationer:
af Herr Friherre J. W. Sprengtporten: “Den motion, som af mig väckts och
haft till föremål att fästa Riksdagens uppmärksamhet å behofvet af dess med¬
verkan till åstadkommande af en ändamålsenlig och betryggande vård af såväl
de allmänna som enskilda skogarne i riket, har icke lyckats vinna understöd
af Utskottet, som, utan att ingå i en granskning af motionen i dess särskilda
delar, sammanfattat sitt utlåtande i en enda punkt.
Af denna anledning och då denna uppfattning af frågan haft till följd,
att de framställda förslagen blifvit endast på formella skäl underkända, finner
jag mig föranlåten att, med förbigående af 3:dje punkten i motionen, som synes
tala för sig sjelf, i öfrigt anföra de skäl, som gifva stöd åt mina påståenden.
Sålunda får jag till förklaring af lista punkten anföra: att norrländska
Skogskomitén, som på grund af Riksdagens begäran tillsattes den 18 Juni 1868,
i sitt afgifna betänkande af den 21 December 1870, uttalat sig för behofvet af
bevakningspersonalens förstärkning å de norrländska kronoskogarne medelst an¬
ställande af 82 extra kronojägare utöfver det motsvarande antalet ordinarie,
som finnas antagne för vården af dessa skogar, samt att komitén till betäc¬
kande af de kostnader, som föranleddes af dessa anordningar, föreslagit bevil¬
jandet af ett årligt anslag af 8,200 riksdaler. Vidare har komitén anfört “att
de svårigheter hvarmed kronojägaren har att kämpa, ökas i samma mån, han
finner sig urståndsatt att med nödig skyndsamhet förfoga sig till det ställe inom
bevakningsdistriktet, der hans närvaro i hvarje särskilt fall påkallas, hvarför
komitén fäster uppmärksamheten å åtskilliga utvägar, som erbjuda sig att be¬
reda kronojägarne fasta bostäder, samt föreslår, att för detta ändamål ett årligt
anslag af 2,000 riksdaler måtte anvisas.
Vid detta förhållande och då af Skogsstyrelsens underdåniga utlåtanden
och berättelser icke kan dragas någon annan slutsats än en sådan, som gifver
stöd åt komiterades framställning, hade jag föreställt mig, att, om behof är för¬
handen att gifva en fastare organisation åt bevakningspersonalen å de norr¬
ländska skogarne, än den som hittills funnits, och hvilket kan ske på mer än
ett sätt, en hemställan från Riksdagens sida i denna för hela riket så vigtiga
angelägenhet, icke kunde fela att verksamt underlätta och bereda framgång åt
de åtgärder, som af Skogsstyrelsen i förevarande fall kunde komma att vidtagas
eller redan må vara inledda.
Statens befogenhet att hafva ett öga å den enskilda skogshushållningen är
Första Kammarens Tillfälliga Utskotta Ko 1 Betänkande N:o 1. 5
långt för detta erkänd af bada statsmakterna; af Rikets Ständer i deras under¬
dåniga skrifvelse af den 5 December 1854, hvari de yttra: “Med fästad upp¬
märksamhet på de allt mer och mer bekymrande resultater, som af den enskilda
skogshushållningen här i riket lem nas, hafva Rikets Ständer ansett lagstiftnin¬
gens mellankomst vara af behofvet högt påkallad“. Och vidare säges: “Statens
befogenhet att meddela sådana inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt
öfver skogen, hvarigenom dess framtida bestånd iakltages, har sin grund i detta
naturalsters oumbärlighet"; och i sitt svar å denna framställning har Kongl.
Maj:t i skrifvelse af den 30 Maj 1857 yttrat, “att, ehuru Kongl. Maj:t erkänner
riktigheten af Rikets Ständers uttalade åsigt, att staten må anses ega befogen¬
het att bestämma sådana inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt af sin
skog, hvarigenom dess framtida bestånd kunde betryggas, Kongl. Maj:t likväl
af anförda skäl icke ansett sig för närvarande böra framställa något förslag
till stadgande i ofvanberörde syftning". Behofvet af lagbestämmelser till före¬
kommande af de enskilda skogarnes missvård är för öfrigt vitsordadt af Landt-
bruksakademierna och de flesta af länens hushållningssällskap; och af norrländ¬
ska Skogskomitén har yttrats, att skogsförödelsen i Norrland låter sig icke rätta
på annat sätt, än genom lagstiftningens allvarsamma ingripande.
I många af Europas länder såsom Tyska staterna, Österrike, Frankrike,
och Danmark äro de enskilda skogarne ställde under statens uppsigt, som syn¬
nerligast i Österrike och i allmänhet i bergstrakterna stödjer sig vid särdeles
noggranna bestämmelser.
Man frågar sig då, icke utan skäl, hvad som kan vara orsaken till det
motstånd eller den obeslutsamhet, som upprest sig mot införandet inom vårt
land af en skogslag, så ofta det gällt att öfvergå från ord till handling? Och
tvifvelsutan äro anledningarné härtill många; men jag vill endast fästa mig
vid den, som onekligen i främsta rummet förtjenar att beaktas och som bör
sökas i svenska folkets häfdvunna och djupt rotfästade ömtålighet i allt, som
synes beröra eganderättens helgd; men om man emot denna så berättigade och
naturliga känsla uppställer vådan af landets ödeläggelse och förstörelsen af dess
hjelpmedel, då ledes man icke till det omdömet, att en skogslag, som inskrän¬
ker en egares rätt att missvårda sin skog, är oförenlig med enskild rätt, utan
till en annan slutsats, som endast fäster sig vid lagens uppställning, hvilken
bör vara sådan: att den enskildes rätt icke träde» en hårsmån närmare, än
som för ändamålet är nödigt. Det torde icke heller kunna sägas, att ett lag¬
bud, som icke kan få någon retroaktiv betydelse eller som i något fall må
kunna tillämpas utöfver sin ordalydelse, öfverskridit gränserna, då det af sko¬
gens innehafvare icke fordras annat, än att han, genom att gifva en omtänk¬
sammare vård åt sin tillhörighet, bör godtgöra den skada, han tillfogat sig sjelf
och samhället genom sin misshushållning.
6 Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o / Betänkande N:o 1.
Utvägarne att upprätthålla ett lagbud få icke saknas; det fordras så¬
lunda, om lagen skall få kraft att hejda missbruken och uppväcka rättsmed¬
vetandet, hvilket i främsta rummet bör vara dess ögonmärke, att gifva åt den
uppsigt, som staten förbehållit sig. den form, hvarigenom ändamålet vinnes,
på samma gång som trygghet och gagn beredes den enskilde; men åt hvilken
bör man anförtro ett så grannlaga värf, om icke åt den teoretiskt och prak¬
tiskt bildade embetsmannakorps, som har sig anförtrodd vården af de allmänna
skogarne i landet? Det är visserligen sagdt, och eu sådan mening är uttalad
i Kongl. Maj;ts förut åberopade bref af 1857, att denna korps är alltför fåtalig
för att kunna, jemte sina öfriga tjensteåligganden, öfvervaka den enskilda skogs¬
hushållningen; men månne dess tjenstgöring, synnerligast inom rikets mellersta
och södra landskap, kan vara så ansträngande, att detta kunde utgöra ett hin¬
der? Man har ju exempel på att landtmäteripersonalen, oansedt dess tid är
mycket upptagen af skiftesförrättningar, är tillgänglig för utförandet af ekono¬
miska uppdrag, hvartill den kallas af enskilde. Icke heller saknas det inom
vårt land unge män med nödiga förstudier, som under handledning af befälet
vid jägeristaten skulle kunna påräknas som biträden åt detta vid utförande, af
sådana, dess uppsigt tillhörande göromål, som fordra tid och noggrannhet, men
fqga taga erfarenhet och tekniska kunskaper i anspråk. En sådan tillökning
i arbetskrafterna medför ingen kostnad för staten, då arbetet godtgöres af den,
som begagnat sig af detsamma. Men om äfven i följd af ökade göromål någou
tillökning af jägeristaten personal, inom ett eller annat län, kunde komma att
erfordras, bör man väl icke låta sig afskräckas af eu jemförelsevis obetydlig
utgift för att vinna ett stort och vigtigt ändamål.
Emellertid har af några, sannolikt af besparingsskäl, yrkats, att upp-
sigten öfver de enskilda skogarne borde uppdragas åt kommunerna; men redan
i principen af en kommunaluppsigt öfver enskild egendom ligger eu tanke, som
möjligen i tidernas längd skulle kunna utbilda sg till inäga begrepp om rät¬
tigheter; icke heller lärer man kunna vänta att inom alla kommuner finna
personer, som innehafva de insigter och den erfarenhet i de ämnen, som röra
skogars uppdragande och vård, som äro oumbärliga för eu tillsyningsman och
hvilka egenskaper man endast kan vara viss om att träffa hos deu bildade
forstmannen. Jag har sålunda icke kunnat täuka mig något annat sätt för
ordnandet af den uppsigt, som är afsedd att utöfvas öfver den enskilda skogs¬
hushållningen, än det, som innefattas i 6:te punkten af motionen.
Hvad angår skogsköpen och afverkningen till export af omoget virke,
som, för att tillfredsställa industriens stigande behof å verhlsmarknaden, på
senare tider synes hafva tilltagit i en förut okänd grad, inskränker jag mig till
endast ett åberopande af norrländska Skogskomiténs yttrande, som säkert icke
saknar tillämplighet annorstädes. Kömitén säger: “Dessa båda sätt att bruka
7
Förlita Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 1.
skogen torde, om de icke genom lagstiftningens mellankomst återföras inom de
gränser, som nödig omtanke om skogens bevarande under egennyttans och oför¬
ståndets ingrepp utstakar, inom kort hafva vunnit en utsträckning, som på det
allvarsammaste hotar Norrlands framtid".
Det återstår likväl ännu, innan jag öfvergår till upptagande af de skäl,
som Utskottet lagt till grund för sitt afslag, att för fullständighetens skull yttra
några ord beträffande sättet att inleda åtal mot öfverträdelse!' af de föreslagna
lagbuden, helst så länge lagen är ny och andra författningar, såsom Skiftes¬
stadgan och Laudtmäteri-instruktionen, icke blifvit bragte till öfverensstämmelse
med dess bokstaf; och får då uttala den åsigt jag i detta afseende hyser: att
innan någon för öfverträdelse af denna lag åtalas inför vederbörlig domstol, öf-
verträdelsens beskaffenhet bör vara noga utredd af behörig jägeritjensteman,
hvarefter målet underställes Konungens Befallningshafvande, som, efter det den
tilltalade gifvits tillfälle att förklara sig, afgör om målet bör fullföljas eller om
det på grund af sig företeende omständigheter må förfalla, hvilket alltid bör
ske, då den det rör ikläder sig förbindelsen att på lämpligaste sätt, efter an¬
visning, återbringa den missvårdade eller för hårdt anlitade skogsmarken till
växtlighet. Tillkommande det Konungens Befallningshafvande att genom be¬
hörig jägeritjensteman vaka öfver verkställigheten.
Utskottet, som icke synes vara obenäget för en lösning af skogsfrågan
i sin helhet, antager likväl, att det för sakens framgång skulle vara fördelakti¬
gast, om de norrländska förhållandena betraktades allena för sig och att först
då, när man, i hvad rörde Norrland, kommit till ett afgörande, åt lagstiftnin¬
gen gålves en utsträckning, som omfattade hela riket; men då frågan stödjer
sig vid en grundsats, som gäller lika för alla delar af landet, och då det en¬
dast åsyftas en underdånig framställning till Kongl. Maj:t, på hvars höga af¬
görande det kommer att bero i hvilken ordning frågan bör företagas till pröf¬
ning samt jag, i motsats till hvad Utskottet i öfrigt anfört, för min del antager,
att Riksdagens underdåniga framställniugar icke kunna göras beroende af tids-
beräkningar och jag sålunda i intet fall kan biträda de meningar Utskottet ut¬
talat i sitt betänkande, måste jag yrka afslag å detsamma och bifall till mo-
, tionen i dess särskilda delar."
af Herr Ros: “Uti Utskottets utlåtande har jag icke kunnat instämma.
Jag har nemligen, hvad den formella behandlingen beträffar, ansett att yttrande
bort meddelas öfver hvarje punkt af motionen och utlåtande derpå grundas
om eller i hvad mån den bort förkastas eller understödjas och i sednare fallet
underdånig skrifvelse tillstyrkas.
Med antagande af denna ordning för behandlingen af motionens sär-
i
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o. 1 Betänkande N:o 1.
skilda delar har jag, efter öfvervägande af skälen för och emot motionärens
förslag, ansett mig böra uttala den åsigt:
att första punkten, såsom rörande ifrågasatt organisation af skogsstaten,
utgör ett ämne, hvarmed Riksdagen omedelbart ej borde taga befattning;
att den i 2:dra punkten gjorda hemställan bort understödjas hvad angår
de enskilda skogarne — icke statens eller de allmänna, för hvilka föreskrifter
om en ordnad skogshushållnings införande redan finnas — genom erkännande
af behofvet utaf lagstadganden, som, utan att på förhand inskränka nyttjande-
rätten, bestämde när och under hvilka förhållanden det må vara befogadt att
ålägga den enskilde skogsegaren skyldighet att bereda återväxt å afverkad
skogsmark, för hvilket uttalande stöd i viss mån kunnat hemtas ej mindre
från i detta hänseende ännu gällande § 18 mom. 3 af 1805 års skogsordning,
än den, angående skogshushållning för Gotland, särskild! gällande lag af den
10 September 1869;
att med antagande af nyss antydda grundsats angående den enskildes
skyldighet att åstadkomma skogsåterväxt, någon särskild bestämmelse för de fall,
som afses uti 3 och 4 punkterna af motionen ej erfordras;
att deremot synnerligt afseende bort fästas vid motionärens hemställan
uti 5:te punkten, dock endast för så vidt densamma afser inskränkning i den
utverkning af ungskog som eget- rum i och för utförsel af spanar, telegraf¬
stolpar och pitprops samt annat oförsågadt virke af de dimensioner, som med
uppräknade slag af virke kan jemföras, hvilken inskränkning, såvida densamma
icke kan vinnas genom utförseltulls åsättande, torde utgöra föremål lör den
ekonomiska lagstiftningsrätten; och
att 6.te punkten ej borde föranleda någon åtgärd, då den egentligen
afser eu organisationsfråga och då för öfrigt gällande instruktion för skogs¬
staten ej lägger hinder för revierförvaltare att, mot det arfvode de kunna sig
betinga, betjena enskilde i deras skogshushållning.
Då det, af hvad jag sålunda här anfört, framgår att jag ansett mig ej
kunna fästa afseende å 1, 3, 4 och 6 punkterna af motionen, men deremot
synnerlig uppmärksamhet vid 2 och 5 punkterna deraf och de deruti an-
gifna 2:ne principer för en lagstiftning i skogshushållnings intresse, hvilka,
derest de begge eller endera af dem antagas, påkalla stadganden dels om in¬
skränkning i rättigheten att till utlandet utskeppa här ofvan uppräknade virkes-
sorter och dels angående skyldighet för enskilde att å afverkade skogstrakter
bereda återväxt, får jag såsom skäl härför i första rummet åberopa, att begge
essa lagstiftningsåtgärder hvar för sig måste verka till skydd för skogarne
mot eu allt för långt drifven afvexling, och synnerligen för sådana, som upp¬
låtas till utverkning eller afsöndras från hemman på viss tid eller för alltid
under
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 1.
under eganderfttt; och vidare att ai de många förslag, som tid efter annan
framställa af intresse för frågan om skogshushållningens ordnande, de af mig
förordade mindre än andra inskränka de enskilde skogegarnes rätt att i allmän
het utan förmynderska!) från statens sida förfoga öfver sin egendom, och att
tiden för tillvägabringande af dessa lagstiftningsåtgärder nu, mera än förr, sy¬
nes lämplig, då virke af alla sorter, så väl af gröfre som snickare dimensio¬
ner, i alla delar af landet finna afnämare till jernvägar, telegrafer och en
mängd industriella företag, såsom pappersmasse-tillverkning, mekaniska snicke¬
rier, den inhemska stenkolsbrytningen och framför allt för den så högt upp-
drifna jernhandteringen, hvilket allt framkallat liflig konkurrens mellan köpare
till allt högre och högre pris; och anser jag mig i följd häraf böra vördsamt
hemställa:
att Riksdagens Första Kammare måtte uti underdånig skrif¬
velse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i fråga om lag¬
bestämmelser, rörande skogshushållningen i landet, taga i
nådigt öfvervägande, huruvida icke dessa hufvudsakligen må
grundas på begge eller endera af följande tvänne principer
nemligen; inskränkning af rättighet att från riket utföra
vissa sorter osågadt virke af smäckrare dimensioner och ålig¬
gande för enskilde att å sina skogar efter åteckning åstad¬
komma återväxt."
Bill. till Riksd. Prut. 1873. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. / Häft.
2