Den 2i April, f. m.
301
Onsdagen den 24 April 1872.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 22 och protokollet för
den 17 dennes f. m.
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksda¬
gens underdåniga skrifvelse N:o 31, om ändring i Kongl. förordningen
den 7 December 1866, angående vilkoren för försäljning, till förtä¬
ring på stället, af vin, öl, kaffe eller andra icke spirituösa drycker.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:
N:o 32, angående Bruksegaren P. Löfs hos Kongl. Maj:t gjorda
underdåniga ansökning i fråga om dispositionen af köpeskillingen för
afverkad skog å Ejhedens hemman och Ohre sockens öfverloppsmark
i Kopparbergs län;
N:o 33, angående ersättning för sådana af Statskontoret för¬
skottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade;
N:o 34, angående väckt fråga om afsöndring af jord från Sånga
prestbord till utvidgning af Sånga mo exercisplats i Westmanlands län;
N:o 35, angående jordafsöndring från f. d. Kaptensbostället Torp
till byggnadsplats och planteringsland för en folkskola i Långseruds
församling af Wermlands län;
N:o 36, angående jordafsöndring från militiebostället Harg i
Östergötlands län;
N:o 37, i fråga om försäljning af ett postverket tillhörigt hus
Upsala stad; samt
N:o 38, angående försättande på vakans tills vidare af en del
302 Den 24 April, f, m.
utaf båtsmanshåll i Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar
län.
Upplästes följande memorial:
För vårdandet af ögonsjukdom nödgas jag anhålla om tre veckors
ledighet från Riksdagen från den 26:te i denna månad.
H. Wachtmeister.
På grund af embetsgöromål får jag härmed vördsamt anhålla
om tre veckors ledighet från Riksdagen. Stockholm den 24 April 1872.
Alb. Ehrensvärd.
Om ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar från den
3:dje Maj får jag vördsamt anhålla. Stockholm den 24 April 1872.
F. Brummer.
Uppå särskilda propositioner, biföll Kammaren hvad i dessa me¬
morial blifvit begärdt.
Företogs val af ytterligare tre suppleanter i Kammarens Tillfäl¬
liga-Utskott N:o 1, och befunnos efter valförrättningens slut dertill
hafva blifvit utsedde:
Herr Asplund med 51 röster;
„ Rosensvärd „ 48 „
„ G-eijer, K. W. „ 48 „
sedan ordningen mellan de båda sistnämnda blifvit genom lottning
bestämd.
Herr vonKoch: Vid remissen af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, i fråga om beredandet af garnison i Carlskrona m. m.;
anhöll jag, att, efter det jag kommit i tillfälle att taga närmare reda på
den nådiga propositionens innehåll och ordalydelse, få deremot afgifva
några anmärkningar. Dervid tillät jag mig äfven att i korthet säga,,
att jag ansåg denna proposition vara af särdeles egendomlig beskaffen¬
het. Det är naturligt, att, då jag vågat yttra något sådant om en
Kongl. proposition, jag i synnerhet är skyldig att söka rättfärdiga,,
så godt jag kan, ett så beskaffadt yttrande. Jag har grundat detta
omdöme på en åsigt, som jag icke fått anledning att frångå, då jag
anser, att den Kong! propositionen först och främst är egendomlig
i formelt afseende, dels hvad sjelfva reciten angår, som departements¬
chefen uppgjort, i viss grad missledande i afseende på det förflutna,
och dels lemnande oss utan ledning till ett fullständigt bedömande af
de närvarande förhållandena eller de blifvande i afseende å garni-
Den 24 April, f. ro.
303
sonstjenstgöringen i Carlskrona. Jag har ytterligare i sjelfva sakers
trott, att denna proposition är byggd på en känsla af missmod och miss¬
troende mot en representation, af hvilken herr Departements-chefen
äskar ett nästan obegränsadt förtroendevotum; hvarföre jag ansett,
att, om densamma blefve bifallen, den skulle kunna, efter min tanke,
leda till misshushållning, och detta inom ett departement, der säker¬
ligen “den största sparsamhet bör iakttagas11, om man skall kunna
påräkna anslag till fyllande af alla verkliga behof för försvaret af
fosterlandets sjelfständighet. Jag skall nu, så godt mina krafter,,
hvilka i dag icke äro särdeles betydliga, tillåta, söka åstadkomma
någon bevisning för hvad jag anfört.
Hvad först angår mitt yttrande, att den Kongl. propositionen
vore något missledande i afseende på uppgiften om det förflutna, grun¬
dar jag detta derpå, att jag tycker mig finna i den Kongl. proposi¬
tionen sammanblandade och sammanförda tvenne frågor, som förut,
så vidt jag känner, icke för representationen angifvits hafva något
annat sammanhang, än det att, om man antoge och vidblefve det
förslag, som Kongl. Maj:t framställt och representationen förra riks¬
dagen gillat i afseende å artilleriets organisation, det skulle blifva
en exercisbyggnad i Landskrona, som möjligen skulle kunna blifva,
tom, i fall man icke använde den till något annat. I den Kongl.
propositionen åter framställas dessa saker såsom egande ett så nära
sammanhang, att man, på grund af det afslag, man fått på det be¬
gärda anslaget till stall- och ridhusbyggnader i Landskrona för sam¬
manförande derstädes af de tre sqvadroner af husarregementet Ko¬
nung Carl XY, hvilka varit förlagda i Engelliolm, Helsingborg och
Ystad, nu skulle göra om en nyligen beslutad sak, hvilken äfven ny¬
ligen, såsom det tyckes af Kongl. Maj:ts proposition vid riksdagens
början, ansetts bra och lämplig, och hvilket jemväl framgår af ett
yttrande af Herr Departementschefen den 2 Mars innevarande år
i anledning af en af mig framställd fråga. Det har synts mig, att
man nu kastat om frågorna, och att man fått den fråga, som vid
sista riksdagen var den första, efter de båda frågor, som ansågos
ega sa litet sammanhang, att den ena behandlades af Stats-Utskot-
tet, men den andra af Särskildta Utskottet. Den första, om artille¬
riets förläggande till Carlskrona, om anslag till stall- och ridhus der¬
städes, om marinregementets indragning, som behandlades här den 8-
Maj och i Andra Kammaren den 10 Maj 1871, bifölls här efter en de¬
batt, till hvilken jag litet sednare vill återkomma. Men den andra
frågan, om anslag till stall- och ridhusbyggnader i Landskrona, af-
slogs i båda Kamrarne den 13 i samma månad och år och föranledde
icke till någon nämnvärd diskussion i någondera Kammaren. Detta
afslag var grundadt på skäl. som jag litet längre fram kommer att
vidröra. Jag ber blott få tillägga, att mina uppgifter hänvisa till
Stats-Utskottets betänkande i afseende å de ifrågasatta byggnaderna
i Landskrona, kvilket bifölls i båda Kamrarne, men egentligen icke
innehöll något annat än ett uppskof. Det skulle vara för vidlyftigt
att ingå i någon vidare bevisning i afseende å sjelfva uppställnin¬
gen, men jag tror, att hvar och en, som läser den Kongl. proposi¬
tionen, skall finna, att dessa frågor äro sammanblandade på ett sätt,
304
Den 24 April, f. m.
att hvad som i fjol stod först, står nu sist, och tvärtom. Jag har ta¬
git mig friheten säga i afseende å det formela i denna Kongl. propo¬
sition, att den lemnar oss utan ledning i afseende ä det närvarande
eller till bedömande af hvad komma skall. Riksdagen har icke, så
vidt jag funnit, fått någon uppgift angående hvarken huru stor gar¬
nison som nu behöfves i Carlskrona, huru garnisons-tjensten nu der
bestrides och nu är delad mellan der förlagda korpser, huru mycket
befäl och trupp nu återstår af marinregementet, eller huru Herr De¬
partementschefen tänkt sig att provisoriskt eller definitivt för måna¬
der, är eller qvinqvennier garnisonstjensten bör ordnas, hvarken i
afseende å antal af befäl eller trupp, eller dennas beskaffenhet af
värfvad eller indelad eller dess egenskap af landtrupper eller sjö¬
folk, eller artillerister, infanteri ster, båtsmän, eller gamla, eller nybil¬
dade mariner. I afseende å det formela har jag nu icke mer att
tillägga.
I sak har jag vågat säga, att Herr Departementschefens yttrande
är byggd,t på missmod och misstroende mot en representation, af hvilken
Herr Departementschefen äskar ett nästan obegränsadt. förtro-
endevotum, och till stöd härför får jag hänvisa till hvad jag nyss
sagt i afseende å det formela; ty jag tror, att det är ovanligt, eller
åtminstone mycket rart, att man af en representation får anslag för
ett behof, som knapt kan sägas vara konstateradt, som sedermera skall
bestridas, man vet icke för hvad kostnad och på hvad sätt. Det var
således det största förtroendevotum, som en departementschef kunde
begära, och jag medgifver. att jag skulle tveka, att afgifva ett så¬
dant,, äfven till en sådan departementschef, som efter mycket arbete
framkommer med ett utförligt och bestämdt förslag, och framlägger
ett genomfördt system för representationen, såsom vi en gång fått af
en chef för sjöförsvaret, som också fick anslag, och af hvilken an¬
ledning vi äfven nyligen beviljat en chef för iandtförsvaret störa an¬
slag. Jag säger, att det synes mig, som Herr Departementschefens
yttrande ådagalade något missmod och misstroende, och jag grun¬
dar det derpå, att hela förslaget är endast fotadt på den förutsätt¬
ning, att representationen icke skulle vara villig att gifva detta an¬
slag för uppförande af stall och ridhus i Landskrona, i fall regerin¬
gen vidhåller en annan. riksdag, hvad den förut förklarat nödigt, nem¬
ligen att sammandraga de 3 sqvadronema af husarregementet Konung
Carl XV, hvilka nu äro förlagda i Engelholm, Hesingborg och Ystad.
Representationen har ju förra riksdagen svarat, att den erkände be-
hotvet och nyttan af något sådant, och i ampla ordalag uttalat sitt
gillande af denna åsigt, men att endast till följd af de mycket stora
anslag, som vid 1871 års riksdag förestodo, da andra större anslag
kunde komma i fråga, då vi åtogo oss en ny skatt och voro färdiga
att åtaga oss ännu mera, det var naturligt, att frågan härom måste
uppskjutas, då man ansåg att det icke var så ofantligt brådtom med
densamma. Att denna fråga blifvit afslagen vid denna riksdag, grun¬
dar sig icke på annat, än att man ansett, att, dä frågan om armé¬
organisationen ännu är hvilande, denna frågas möjliga afgörande kan
leda till utvidgning af det värfvade kavalleriet i Skåne. Jag kan
icke
305
Deri 24 April, f, m.
icke bedöma denna sak, men Herr Departementschefen liar i sitt ytt¬
rande till statsrådsprotokollet anfört “att det svårligen kan antagas,
att en sådan ny arméorganisation, och. i sammanhang dermed en så¬
dan utvidgning af det värfvade kavalleriet, som enligt Riksdagens
'uttalade, förmodan kunde leda till behofvet af dylika truppers inrym¬
mande i de Skånska städerna, snart skall blifva antagen och brin¬
gas till verkställighet11; och hans företrädare har sagt, att, om det
värfvade kavalleriet skall ökas, det icke borde ske i Skåne. Vidare
är det, enligt min tanke, ett ytterligare skäl, att icke göra något, att
man icke känner den nuvarande departementschefens åsigt i afseende
:på försvarets ordnande; men dermed tänker man väl icke dröja så
länge, att man icke kan vänta ut den tiden, för att få anslag till
stall- och ridhus i Landskrona. Jag tror icke, att Herr Departe¬
mentschefen, om han fortsätter sin önskan att sammandraga de tre
oftanämnda sqvadronerna af husarregementet Konung Carl XV i
Landskrona, borde misströsta om representationens bifall till detta
behof, som är erkändt och endast blifvit afslaget dels på finansiela
skäl ocli dels derför, att man icke vet, huru Herr Departementschefen
tänker ordna saken; men hvilket allt säkerligen blir undanröjdt, så fort
Herr Departementschefen kommer fram med ett förslag, som kan
väcka nationens, förhoppning, att saken skall nå sin fullbordan, och
då lär hvarken jag eller någon annan, som vågat uppträda mot det
begärda anslaget, vägra .ett behof, som blifvit erkändt och som vi,
som icke begripa detta, måste på sakkunnige mans auktoritet anse vara
verkligt. Slutligen har jag föreställt mig — huru svårt det än är att göra
några beräkningar för en representant, som saknar nästan all utred¬
ning) om hvad det är frågan gäller, eller hvad som skall blifva; men
jag har endast gjort .mina beräkningar för denna riksdag, och det har
då, säger jag, förefallit mig, som vi skalle hotas med en viss mishushåll-
ning med statens medel, om vi bevilja detta anslag. Enligt det beslut
som förra året af båda statsmakterna, med sällspord enighet, fattades
■och som emottogs med sällsynt acklamation af dem, som stodo utom
representationen, skedde en tillökning af vårt artilleri, och välviljan
var då så stor, att den dåvarande departementschefen fick mer, än han
vågat hoppas. -Jag tror, att, då Riksdagen gjorde detta, skedde det
för att kunna åt Vendes artilleriregemente, en korps som i många af-
seen.den är förtjent af allt företräde, bibehålla dess gamla egenskap
af ridande, och jag är öfvertygad, att,, om han ock motsatte sig detta
anslag, var det icke derför, att han icke var lika villig som någon
annan att hedra ett sådant regemente, utan derföre att han visste,
hvilka ofantliga anslag, som skulle kräfvas af nationen, och att vi
icke kunde anses hafva råd att för mycket fira våra minnen. Eu
sådan organisation af vårt artilleri, då man fått allt hvad man be¬
gärt och plitet till, ansågs vara nöjaktig den 15 Januari innevarande
år, när Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof
afgafs, men man började vackla litet den 2 Mars. Emellertid förut¬
sattes, enligt statsmakternas beslut 1871, att 4 batterier artilleri, för¬
lagda i Carlskrona, skulle kunua bestrida den garnisönstjenstgöring,
som hittills varit bestridd af 800 (genom sysslolöshet förstörda) ma-
Riksd. Prof,. 1872. 1 Afd. 3 Band. 20
306
Den 24 April, f. m.
rinsoldater. Det är kändt, att hvad som egentligen förstört både-
marinsoldaterne och båtsmännen, är det, som förstör alla garnisons¬
trupper, nemligen sysslolöshet. Detta förhållande eger dock icke rum,
med Vendes artilleriregimente, som har ständig sysselsättning, och,
hvilket regemente står så högt, att det efter kunniga militärers ut¬
sago är det främsta regementet i svenska armén och kanske ett bland,
de utmärktaste i hela verlden. Det må förlåtas mig min lifliga pro-
vinciela känsla, om jag önskar, att åtminstone för den första upp¬
sättningen, som skulle förunnas oss, då i allt fall Skåne får behålla
lika många batterier, det måtte låna oss Blekingsboar, som behöfva,
civilisation från vester, några batterier till stam, till dess vi kunna
rekrytera antingen från Skåne eller bland oss sjelfva. Man säger,,
att rekryteringen är svår; men tvärtom är den så billig, att man.,
snart sagdt, här kan få betaldt, för att en person får bli båtsman,
ehuru de äro så illa anskrifna; men någon dyr lega kommer icke i
fråga. Jag vill blott fästa uppmärksamheten derpå, att, om anslaget
skulle beviljas, det måtte användas så, att den trupp, som komme
att förläggas i Carlskrona, vare sig hörande till landt- eller sjöför¬
svaret. måtte tillhållas arbeta och tjenstgöra på annat sätt, än ma¬
rinregementet, som just i brist af sysselsättning blifvit förstördt. Re¬
geringen äskade emellertid icke något serskildt anslag för garnisons-
tjenstgöringen i Carlskrona år 1871, och ej heller den nuvarande de¬
partementschefen i Januari 1872, utan först sedan anslaget för stall-
och ridhusbyggnader i Landskrona blifvit afslaget. Det som nu sy--
des hota i anslagsväg är, att i stället för 138,000 R:dr, som begär-
nes förra riksdagen, eller 180,000 R:dr, som nu äro begärda för att
iordningsätta etablissementet i Landskrona, skulle vi få följande nya
anslag: l:o mer eller mindre användning af ett anslag, som skulle-
ställas till Kong]. Maj:ts disposition af 248,228R:dr 42 öre; men huru.
mycket som deraf skulle gå åt, veta vi icke. 2:o anslag för utrym¬
me i Landskrona af 4 batterier åkande i stället för 2 fotbatterier
artilleri; — detta är qvantiteterna X och Y; men som skulle komma
att kosta ganska dugtigt —, och 3:o, om vi skola bibehålla status
quo i afseende på dessa tre sqvadroner af husarregementet Konung;
Carl XV, erfordras för de två odugliga etahlissementen i Helsing¬
borg och Engelholm ett anslag af minst 180.000 R:dr. I afseende
härå yttrade förre chefen för landtförsvarsdepartementet här den 2'
Mars, pag. 367 i protokollet: “För att- sätta Kammaren i tillfälle be¬
döma, huruvida genom ett sådant förfaringssätt någon ekonomisk för¬
del för staten skulle uppstå, har jag, med antagande af alternativet,
att bygga ett för båda sqvadron ernå gemensamt etablissement —
hvilket antagligen blir billigare än att bygga ett för hvardera —
begärt och fått upprättad en approximativ kalkyl öfver de häraf
uppkommande kostnaderna. Resultatet af denna kalkyl ådagalägger,
att ett etablissement i Helsingborg för två sqvadroner skulle uppgå
till 235,000 R:dr, deri dock ej inbegripen kostnaden för tomt och ex¬
ercisfält. Såsom bekant, slutar deremot Kongl. Maj:ts förslag —
gående ut på att förena alla tre sqvadronerna i Landskrona med be¬
gagnande af derstädes befintlig kasern -— på 180,000 R:dr. Skilna-
den i pris är påfallande. Herr Statsrådet Weidenhielm yttrade sam-
307
Den 24 April, f. in.
ma dag: “Här. hafva. också under diskussionen redan blifvit fram¬
hållna sådana ekonomiska skäl, att äfven ur denna synpunkt giltiga
anledningar torde vara ådagalagda till godkännande af Kongl. Majds
preposition, och visserligen kommer också den summa, som snarligast,
tor sa vidt förslaget icke vinner -Riksdagens bifall, måste användas
•Ti ’lp-pbySgande a^' 1 dåligt tillstånd varande etablissementerna
i Helsingborg och Engelkolm, att ingalunda understiga den, som är
löreslagen till . ett enda etablissement i Landskrona". Att en repre¬
sentations majoritet skulle vara färdig att — sedan den varit ense
med Regeringen om ett för fosterlandet kärt ändamål, förökandet af
vårt artilleri, ett vapen hvars vigt blifvit på sednare tider allt mera
erKändt, sedan detta blifvit beslutadt ena året, och äfvenfldet år, som
nu är, af representationen icke klandradt, — nu, på grund af en
Kongl. proposition, afgifven i Riksdagens elfte timma, bevilja en så¬
dan rubbning, en sådan destruktion i stället för en konstruktion inom
krigsväsendet, som här är föreslagen, kan jag icke förutsätta. Jag
tror, att det skulle vara vådligt för en regering, som fortfarande be-
hofver . representationens understöd, att gå in på den bana, att man
icke visste, om det. man beviljade det ena året för ett visst ända¬
mål, komme att dertill användas; och jag skulle anse det såsom ett
högst bedröfligt prejudikat för behof, som för mig äro så kära som
dessa. Men hvarför är det då så brådtom? Jag har dertill icke fun¬
nit något annat skäl, än att man kanske, för genomdrifvande af det¬
ta, . påräknat, att Herr Departementschefen har i Stats-Utskottet en
majoritet, som han måhända icke har en annan gång. Vinden blåser
nu stark från sydvest; men det är icke sagdt, att den håller i sig
alltid, att icke stormen kan lägga sig. Jag är sjelf fullt öfvertygad
om rättvisan af det påstående, som jag vågat framställa om afslag å
den nu afgifna nådiga propositionen i begge dess delar; men om så
skulle vara, att jag icke lyckats öfvertyga andra derom, vill jag då
åtminstone vända mig med en bön till Stats-Utskottet och dem, söm
för närvarande sitta i detsamma, att de icke måtte alltför brådskande
genomdrifva en sak, som möjligen kan hafva ett vådligt inflytande på
en stor del af landet. Denna del af landet anser jag vara det syd-
östra Sverige, som, på sätt jag många gånger tagit mig friheten yttra,
sa vidt jag kunnat bedöma och af sakkunnige män erfarit, är försvars¬
löst och beklagligen icke blifvit satt i det skick, som den förre che-
ien för Landtförsvars-departementet både ämnat, en sak för hvilken
jag åtminstone skall vara honom städse tacksam. Han lade grunden
Djl detta och försökte att få en stamtrupp i Blekinge; ban ville dit
förlägga Vendes artilleri, hvarigenom jag tror, att ett godt exempel
kunnat lemnas af detta förträffliga regemente i disciplin för öfriga
trupper i en af rikets fästningar, hvars försvar väl är värdt att
tänka på lika mycket som det af raserade fästningar. Hela sydöstra
Sverige är nästan försvarslöst och måtte väl hotas lika mycket som
Skåne. Jag vet icke hvad som gör, att der skall allt behöfva för¬
stärkas? Man är der icke nöjd med hvad man har, utan vill hafva
ännu mera. Hvarföre skall man så mycket gynna Skåne? Jo! der¬
före att man har^ tillfälle att der öfva alla dessa trupper tillsam¬
mans. Skola vi då aldrig komma så långt i sydöstra Sverige, att vi
308
Deri 24 April, f. in.
der skola få några öfningar? Det åberopades jemväl såsom ett sär¬
skilt skal, att man har jernväg emellan Christianstad och Lands¬
krona. Jag behöfver dock icke påminna, att . ehuru vår jernväg ännu
icke är färdig, den likväl blir det lika fort, som artilleriet skulle
komma till Carlskrona. Yi hafva fått en exercisplats i Blekinge,
som kanske kunde vara lämplig att öfva de östra regementerna på,
och hvilken, efter hvad som upplystes under en föregående debatt,
medgifver en skottvidd, som är tio gånger så stor, som den man kar
i Landskrona. Jag är öfvertygad. att den föregående chefen för
Landtförsvars-departementet, om han i öfrigt ansett lämpligt att fort¬
fara, då han icke kunde genomdrifva allt hvad han önskade, dock i
det fallet skulle mött bifall af nationen, om han velat arbeta på för¬
svaret af en i försvarslöst tillstånd varande del af riket, som jag tror
icke vara att förakta. Om detta skall ske, anhåller jag dock hos
Stats-Utskottets ledamöter, att de icke må så förhasta sig, att be¬
slutet derom fattas just i år. Jag vädjar till de mäktiga i Utskottet
och framförallt till representanterne från Malmöhus län, att de måtte
hafva någon barmhertighet med en annan af de conqutterade pro¬
vinserna, med sina gamla landsmän för några hundra år sedan. Det
skulle vara en stor heder, om de ville låna oss litet civilisationsme-
del från det högt civiliserade Skåne. Särskildt vänder jag mig till
en person, hvars inflytande i detta fall är ganska stort, en af Ble¬
kinges. ehuru nu för detsamma förlorade söner, att hans votum icke
måtte blifva sådant, att hans gamla län måtte få anledning om ho¬
nom säga: “Et tu Brute“.
Herr Statsrådet Weidenhielm: Den. föregående värde talaren
anmälde redan under Lördagens plenum vid remissen af denna pro¬
position, öfver hvilken han nu hrutit stafven och hvilket äfven då af
andra talare ogillades, att han vid ett följande plenum ämnade åter¬
komma med sina anmärkningar och jag ansåg vid detta tillfälle, att
jag borde afbida också dessa, innan jag begärde ordet.
Här har yttrats mot den Kongl. propositionen, bland annat, att
man ej kunde inse de förhållanden, som sedan den 15 Januari gjort
en förändring af artilleriets förläggande nödvändig, att man icke för¬
stone sambandet mellan kavalleriets förflyttande till Landskrona och
artilleriets förläggande i Karlskrona, samt att propositionen voie
missledande och förrådde bristande hushållning.
Utan att vilja ingå i svaromål' på annat än hvad som rot
sjelfva saken, ber jag nu att få bemöta de framställda anmärkningarne
genom ett uttalande af mina åsigter i detta ämne. Om man framställer
frågan: hvar bör det artilleri förläggas, hvarmed Yendes artillerirege¬
mente skall förökas? ensam, utan allt sammanhang med andra för¬
slag, sä tvekar åtminstone ej jag att svara, det Landskrona är den
rätta platsen. Det torde vara öfverflödigt i denna Kammare, der.s.å
många medlemmar finnas med inblick uti och sakkännedom om mili¬
tära förhållanden, att påpeka huru man svårligen, hvarken ur artille¬
riets taktiska eller ekonomiska synpunkt kan hemta något stöd för
att, med öfvergifvande af det i Landskrona redan befintliga artilleri-
etablissement, der redan sedan länge tvenne fotbatterier varit statio¬
Den 24 April. f. m.
:-:09
nerade och hvilket med jemförelsevis ringa kostnad kan utvidgas för
emottagande af det artilleri, som skall nyuppsättas, (jag vill minnas
att. skilnaden i kostnad efter approximativ beräkning uppgår till
d0,000 R:dr) för att, lemnande de fullt brukbara byggnaderna i Lands¬
krona obegagnade, förflytta artilleriet till en plats långt aflägsen från
hafvuddepöten i Kristianstad och dermed förbindelsen åtminstone
tills vidare måste bedrifvas genom kronoskjuts, när en gång jern-
vägen, som skall förena de båda platserna, blir färdig, bildar den
en stor _ kroklinie; dervid man tvingas att inköpa och bebygga
en exercisplats på 31 mils afstånd från kasernen, der ett anspändt
batteri för att kunna öfvas måste tåga 7 mil tillhopa fram och till¬
baka, der rekryteringen, efter hvad den föregående talaren upplyst
beträffande marinregementet, visat ganska klent resultat och der svå¬
righeterna för remonteringen ännu ej äro kända, och hvilken plats
dessutom ä,r så belägen, att ett der förlagdt fältartilleris första upp¬
gift vid. hotandet af fiendtligt anfall måste blifva att söka så fort
som möjligt komma derifrån.
Vidare torde väl medgifvas att artilleriet både hastigast, natur¬
ligast och bäst utbildas på ett ställe, der det sedan länge varit hem-
mastadt, och der en god rekrytering ganska mycket underlättas ge¬
nom uen skånska befolkningens lynne och fallenheter samt visade
förtroende för Vendes artilleriregemente. Från Landskrona förefin¬
nes direkt jernvägsförbindelse med Kristianstad, en sak, som är af
stor vigt, då transporter ofta förekomma från och till hufvndepöten
och derjemte kan man från Landskrona, utan synnerliga svårigheter
och kostnader, bereda artilleriet tillfälle att fullända sin utveckling
genonp samöfning med andra vapenslag på Ljungby hed.
Då sålunda Landskrona i artilleriets intresse synes vara rätta
platsen^för detta vapens förläggning och utbildning och olägenhe¬
terna af dess förflyttning till Carlskrona voro alldeles desamma den
15 Januari som i närvarande stund, så fordrades det ju något mäk¬
tigt talande skäl, något i sammanhang med denna fråga stäldt för¬
slag, hvilket, såsom erbjudande öfvervägande fördelar i andra afseen-
den, kunde göra^ den omnämnda förflyttningen önskvärd. Detta skäl,
detta med artilleriets förflyttning sammanbundna förslag, var inrät¬
tandet af ett kavallerietablissement i Landskrona, der de tvenne spridda
sqvadronerna. af Hussarregementet Carl XV borde förenas. Det var
fien väsendtliga förmån som härigenom skulle beredas kavallerivap¬
net och den besparing, hvilken borde uppstå genom byggandet af ett
enda husaretablissement i stället för flera, jemte det innan kort före¬
stående behofvet af garnison i Carlskrona, hvilket till en del kunde
Tyllas genom artilleriets förläggande dit. som företedde de öfvervä¬
gande fördelarne, hvilkas ernående betingade en proposition i det
syfte som den vid riksdagens början blef framställd. Denna propo¬
sition måste dessutom framställas, då föregående Riksdag förklarat,
att de tre husarsqvadronernas sammanförande i Landskrona vore af
stor vigt för regementets tjenstbarhet och att medel till etablisse-
mentet endast vägrades af ekonomiska skäl, samt samma Riksdag be¬
viljade 65,000 R:dr för byggande af stall och ridhus i Carlskrona.
Det var alltså det af den föregående talaren förnekade men här
310
Den 24 April, f. m.
tydligen framstående samband, i hvilket artilleriets och kavalleriets
förflyttning stode till hvarandra som enligt mitt förmenande kunde
uppväga olägenheterna af artilleriets upprättande i Carlskrona. Men
sedan nuvarande Riksdag ytterligare, fast på helt andra skäl änden
föregående, vägrat anslag till kavallerietablissementets byggande i
Landskrona, — ett afslag, som om än icke framstäldt såsom gällande
för all framtid, likväl berättigar mig till den öfvertygelsen att det
åtminstone icke snarligen kommer att beviljas, — då är sammanhanget
emellan de båda flyttningsfrågorna rubbadt och det mäktigt talande
skälet, de öfvervägande fördel arne, b vilka gjorde artilleriets flyttning
till Carlskrona önskvärd, till största delen försvunna. Under dessa
förändrade förhållanden och dä ingen åtgärd ännu är vidtagen för
artilleriets förläggande till Carlskrona, men dess uppsättande redan
detta år måste påbörjas, så ansåg jag. med stöd af hvad jag förut
yttrat, för min pligt att föreslå Kongl. Maj:t till Riksdagen fram¬
ställa den proposition som den föregående talaren funnit så obefogad.
Beträffande åter frågan om garnisonens upprätthållande i Carls¬
krona, hvilken fråga i propositionen blifvit framhållen, så torde det
tillåtas mig få fästa Herrarnas uppmärksamhet på att omsorgen
rörande denna angelägenhet tillhörde mig åtminstone såsom en mora¬
lisk pligt, dels emedan marinregementet, som utgjort garnison i Carls¬
krona, blifvit öfverflyttadt från sjö- till landtstaten utan att dess
skyldighet till garnisonstjenst upphört, dels emedan man beräknat
att uti den artilleristyrka, som nu föreslås till förläggande uti Lands¬
krona, hafva egt åtminstone en beväpnad trupp att tillgå vid före¬
kommande behof, äfven sedan marinregementet blifvit helt och hållet
indraget. Denna min moraliska pligt bör dock vara af öfvergående
natur och kan ej räcka, längre, än till dess Kongl. Maj:t hunnit besluta
och Riksdagen fastställa huru garnisonens upprätthållande i Carlskrona
för framtiden bör ordnas, hvilket dock icke kan ske förr än vid nästa
riksdag. Men då innevarande riksmöte redan hunnit så långt i sina
arbeten att vid den nu afgifna Kong!, proposition begäran om nya
anslag icke borde förekomma, så ansåg jag den enklaste utvägen för
medels erhållande till förutnämnda ändamål vara att föreslå Kongl.
Maj:t af Riksdagen begära anvisandet af ett anslag, som, oberoende
af statsregleringen. var att tillgå.
För att gifva Kammaren en ledning vid bedömandet af det
sålunda begärda anslagets storlek, så får jag upplysa, att enligt che¬
fens för marinregementet rapport, återstå af detta regemente för när¬
varande 176 man, hvilka ännu bestrida icke allenast garnisonstjensten i
Karlskrona, utan dessutom lemna 64 man till besättning på Kungs¬
holmen och Drottningsskär. Då nu Kongl. Maj:t begärt att endast
få anlita af nyssnämnda anslag i mån af Marin-regementets fort¬
gående indragning, så torde den summa som för sådant ändamål kom¬
mer att användas, icke blifva särdeles stor intill nästa riksdag, då
proposition i detta ärende kommer att framställas. Huru Kongl. Maj:t
intill dess kommer att besörja upprätthållandet af denna garnison,
derom är ännu icke något beslut fattadt, men att konungen för den
ringa och tillfälliga summan, som nu äskas, icke ämnar uppsätta
några nya trupper, derom är jag fullt förvissad.
Den 24 April, £. m.
31L
De upplysningar i ämnet som blifvit infordrade äro till Stats¬
utskottet öfverlemnade och jag hoppas att detta mitt yttrande måtte
-samma Utskott meddelas.
Herr Tornérhjelm: Jag vill endast med få ord taga Kamma¬
rens tid i anspråk och ej såsom den förste talaren, hvilken i denna
fråga yttrat sig med sin vanliga förmåga att röra sig på hvarje område
af menskligt vetande, söka framdraga en mängd skal och bevis! Den
ärade talaren påstod, att här vore fråga om ett förtroendevotum. Jag
tror, att det är fråga om hvarken ett förtroende- eller misstroende-votum,
utan blott om att bevilja en sak, som är nyttig för hela landet, och
«i, såsom han låtit påskina, för en enda provins. För min del tror
jag den föreslagna förändringen ej gifva någon anledning till klan¬
der. Detta förslag framkom först i sammanhang med det stora ge¬
nomgripande och i många afseenden förtjenstfull a förslaget om landt-
försvarets omorganisation; men då det ej vann Riksdagens bifall,
måste förändringar med afseende på truppernas lokalisering ega runa.
Eu sådan förändring föreslås nu af Kongl. Maj:t och saken brådskar,
emedan det af förra Riksdagen beviljade och för år 1872 afsedda an¬
slag måste redan under innevarande år utgå och användas.
Den förste talaren yttrade vidare, att krigsministern ej behöfde
vara. orolig för anslaget till Landskrona. Det kan visserligen vara
möjligt, att nämnde talare, med sitt stora inflytande inom represen¬
tationen, kan lofva detta, men mig förefaller det nästan såsom ett
misstroende mot representationen att antaga, att, sedan den vid två
riksdagar nästan enhälligt och utan votering afslagit detta anslag,
■den skulle ändra åsigt och bevilja anslaget. Frågan om artilleriets
förläggande till. Cariskrona eller Landskrona är en enkel lokalise-
ringsfråga och jag tror. att man ej bör gifva saken större dimensio¬
ner än den eger. Då jag först läste den Kongl. propositionen, var
jag tveksam om meningen var att hela den stora summan skulle ställas
till Regeringens, obegränsade disposition, men efter de upplysningar
jag sedan erhållit och då vi hört att en proposition i ämnet kan vara
att nästa riksdag förvänta, så tror jag att man kan vara utan far¬
håga. Att Cariskrona skulle blifva utan garnison och utsättas för
öfverrumpling, tror jag ej heller vi behöfva frukta.
I. mina ögon är den förevarande frågan af ganska obetydlig vigt.
•och jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, som redan allt¬
för mycket blifvit tagen i anspråk i denna fråga.
Herr Wallenberg: Den ärade talare, som öppnade denna di¬
skussion, klagade öfver att sydöstra delen af Sverige lemnades i för¬
svarslöst skick.
Om det kan utgöra någon tröst för honom, tror jag att han till
sina komittenter kan hemföra den säkra underrättelse, att, om “man
går kompassen rundt", så skall man ej lyckas finna någon del af vårt
land som ej är försvarslös. Mycket talas bär alltjemt’ om landtför-
svarets ordnande och dervid förekommo då antingen så gigantiska
reformplaner, att det skulle erfordras öfvermenskliga krafter för att
.sätta dem i verket; eller också inskränker man sig till sådana små
Den 24 April, f. va.
312
förändringar att de knappt borde utgöra föremål för representatio¬
nens handläggning. Så har det gått alltjemt och när den politiska,
horisonten mulnat, så har man skyndat att fälla några tusen träd
för att deraf hygga stängselflottor!
En annan fråga har hlifvit berörd och då jag anser den af
framstående vigt ber jag att deröfver få uttala min mening. Man
har klagat deröfver att en krigsminister, som efterträdt en annan,,
icke behagat i alla afseenden och alla detaljer låta lända till sin
efterrättelse företrädarens uttalade åsigter. För min del, kan jag,
utan att nu vidröra ändamålsenligheten af den Kongl. propositionen,,
försäkra att, om Riksdagen skulle önska att ett efterträdande stats¬
råd skulle i alla frågor taga till rättesnöre företrädarens förslag och,
framställningar, så vore ju så godt, först som sist, att förvandla,
konungens rådkammare till ett vanligt embetsverk, som under den
ena generationen af embetsman efter den andra kan skötas efter
fastställda instruktioner. Jag anser deremot att en kronans minister
bör få följa sina egna åsigter och öfver dessa må Riksdagen uttala
sig. Men att klandra en minister derför att han icke blindt följer
företrädaren i spåren, är så mycket mindre befogadt, som Riksdagen,
icke ansett sig kunna godkänna den afgångna krigsministerns fram¬
ställningar angående landtförsvarets ordnande.
Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen proposition,
derå, att de nu afgifna yttrandena skulle hänvisas till Stats-TJtskot-
tet, hvilket bifölls.
Herr (Trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
färdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utskott och Andra
Kammaren ankomna memorial, utlåtanden och protokollsutdrag,,
nemligen från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 20, i anledning af återremiss å Utskottets utlåtande N:o 8,
angående Kongl. Maj:ts proposition om ändring i 72 § Regerings¬
formen ;
Siats-Utskottet:
N:o 62, med förslag till voteringsproposition i enlighet af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i fråga om Stats-Utskottets utlåtande N:c,
47, angående öfverlemnande till statsverket af åtskilliga utaf Majo¬
ren Hahr utarbetade kartverk m. m.;
Den 24 April, f. m.
313
N:o 63, angående svenska statens fordran utaf engelska bolaget
The Gellivara company limited.
Banko- Utskottet:
N:o 14, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut öfver Utskottets utlåtande N:o 11;
N:o 15, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om banko vinsten;
Lag-Utskottet:
N:o 33, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
antagande af en författning angående ändring i vissa fall af gällande-
bestämmelser om häradsting, dels ock enskilda motioner i samma
eller dermed sammanhängande ämnen;
Andra Kammaren:
N:o 213, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts betänkande N:o 30, i anledning af Herr Anders
Perssons motion N:o 204, om underdånig skrifvelse till Kongl. Majd
angående infordrande och framläggande för nästa lagtima Riksdag af
statistiska uppgifter med afseende på ifrågasatta förändringar i den
kommunala rösträtten;
N:o 214, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts betänkande N:o 31, i anledning af Herr P. Peters¬
sons motion N:o 203. om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
gående upphäfvande af Kongl. kungörelserna den 9 November 1871
och den 19 Januari 1872 om nedsättning i rekrytåldern m. m.;
Första Kamma/rens Tillfälliga Utskott:
N:o 9, i anledning af väckt motion derom, att kronohemman»,
lösen eller omföring till skatte skall genom kungörelse i kyrkorna
kungöras.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 17 och 19 denne»
bordlagda memorial N:o 11, med förslag till voteringsproposition i.
anledning af Kamrarnes olika beslut i en del af Bevillnings-Utskot¬
tets betänkande N:o 8 angående allmänna bevillningen.
Friherre af Ugglas: I jemförelse med den fråga af likartad
beskaffenhet, eller frågan om gemensam votering, som här för några-
dagar sedan bl ef afgjord, är visserligen förevarande fråga af under¬
ordnad betydelse, men, efter min öfvertygelse, saknar den dock ej;
314
Den 24 April. f. m.
sin vigt. Den af Bevillnings-Utskottet framställda proposition eger,
-efter min mening, icke stöd i grundlagen, och då jag på grund
häraf ansett mig böra reservera mig mot samma proposition och på¬
yrka afslag å densamma, anhåller jag nu att för denna min åsigt få
framlägga några skäl. Innan jag öfvergår till sjelfva saken, ber jag
dock att för Kammaren få framhålla tvänne satser, om hvilka jag
tror att vi böra och kunna vara ense, och om vi derutinnan äro
ense, tror jag att frågan i öfrigt skall blifva temligen lätt att lösa.
Den första är den att frågor, som röra den så kallade “allmänna
bevillningen“ böra behandlas på alldeles enahanda sätt, som frågor,
hvilka angå de öfriga bevillningarne, tull-, post-, bränvins- och stäm-
pelpappersbevillningarne; grundlagen känner ej efter min förmening
någon skilnad vid behandlingen af dessa frågor; den talar om “be-
villningar" om “bevillningsstadgar" och nyttjar dervid alltid pluralis
och icke singularis. Jag har ansett mig böra förutskicka dessa an¬
märkningar, emedan jag vet att här finnas de, som anse att bevill-
ningsförordningen är en författning af olika art med de andra be-
villningsstadgarne, att den bör behandlas olika med dem, och att
hvarje ord i bevillningsförordningen kan bli föremål för gemensam
votering.
Den andra satsen, hvarom jag önskade att vi skulle blifva
•eniga, är den att genom 1866 års Riksdags-ordning och de förändrin¬
gar, som till följd af densamma i Regeringsformen vidtogos, har,
i afseende å behandlingen af frågor sådana som denna, icke det allra
ringaste blifvit förändradt. Den gamla 71 § Regerings-forinen lyder
sålunda: “kunna samtliga Riksstånden sig icke förena om grunderna
för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller bevillningens
fördelning till utgörande; då skall saken öfverlemnas till afgörande,
på det sätt 73 § Riksdags-ordningen föreskrifver, åt Bevillnings-Ut¬
skottet, förökadt till ett sådant antal ledamöter, som der bestämmes.
Bifalla detta Utskotts flesta ledamöter Bevillnings-Utskottets förslag
i en eller flera af de delar, hvaruti Riksens Ständer icke förut detsamma
enhälligt antagit, blifve detta förslag härutinnan med allkraft af Rik¬
sens Ständers beslut gällande; förkasta de detsamma i någon sådan del,
då, äfvensom när det af trenne Riksstånd blifvit förkastadt, skall det
-åligga Bevillnings-Utskottet, att föreslå en annan fördelning eller
andra grunder och sätt för utgörandet, blott af den andel i bevill-
ningssumman, hvaruppå den förkastade delen i Utskottets förra för¬
slag har afseende11. Den nu gällande 71 § Regeringsformen inne¬
håller: “På enahanda sätt förfares jemväl der Kamrarne sig icke
förena om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämp¬
ning, eller bevillningens fördelning till utgörande11. Det är således
alldeles samma ordalag som förut. Riksdags-ordningen af 1810 in¬
nehåller i afseende på denna fråga i 31 § andra momentet följande:
‘“yppar sig den uti Regerings-formens 71 § omförmälda skiljaktighet,
förfares som uti berörda paragraf stadgadt är; åliggande det Bevill¬
nings-Utskottet, då dess förslag i en eller flera delar blifvit förka¬
stadt, att föreslå en annan fördelning, eller andra grunder och sätt,
för utgörandet blott af den andel i bevillningssumman, hvaruppå den
ogillade delen i Utskottets förra förslag har afseende, och förbålles,
Den 24 April. f. in.
:? 1 r>
i händelse äfven en sådan ny fördelning ej antages, på det sätt of¬
van föreskrifvet är“. Den nu gällande 65 § Riksdags-ordningen in¬
nehåller i afseende å denna fråga, såsom vi nogsamt erinra oss: “När
i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående Riksbankens
eller Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning, inkomster och ut¬
gifter, Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt Ut¬
skotts förslag varda sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar
för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat, o. s.
v.“ Der står “statsutgifter eller bevillning11; nu har jag hört påstås
att med ordet “bevillning11 skulle i 1865 års Riksdagsordning menas
något mera allmänt än förut i 81 § Riksdags-ordningen var afsedt,
men jag ber att få fästa uppmärksamheten deruppå att med detta
ord “bevillning11 i 1866 års Riksdags-ordning väl icke kan menas
något annat än hvad som står i 71 § Regeringsformen. Om man
också ej vill taga detta ord i en så inskränkt betydelse som jag tror
vara rättast, eller att det är liktydigt med “inkomst11, kan det dock
aldrig ges en annan tydning, än att det omfattar “grunderna för nå¬
gon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens för¬
delning till utgörande11. Jag vågar således t ro att vi kunna vara
ense derom, att någon förändring vid behandlingen af dessa frågor
genom 1866 års Riksdags-ordning icke kommit att inträda, utan att
enahanda behandling, som dessa frågor förut varit underkastade,
ännu fortfar. Frågan gäller då slutligen, huruvida nu den omtvistade
punkten rörer någon af dessa kategorier af bevillning, grunderna för
någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens
fördelning till utgörande. Att den ej rörer grunderna och ej heller
bevillningens fördelning till utgörande, derom tror jag att vi alla
äro ense; den skulle då röra sättet för tillämpningen; jag tror det
icke. Grunden för bevillningen i närvarande stund är nemligen den,
att enhvar skall till staten erlägga en afgift, som svarar mot en
procent af hans inkomst; sättet för tillämpningen af denna grund
kan ej vara annat, än det sätt hvarpå man går tillväga för att finna
den procent, som sålunda i bevillning skall erläggas; sålunda finnes
föreskrifvet, att fast egendom skall upptaxeras till ett visst belopp
samt att för jordbruksfastighet skall erläggas tre öre för hvarje fulla
etthundra riksdaler af taxeringsvärdet och för all annan fastighet fem
öre i bevillning, och för inkomstbevillning är visst sätt utstakadt,
för att finna de föremål, som äro underkastade bevillning. Jag kan
■omöjligen finna att med sättet för tillämpningen af grunderna för be¬
villningen någonsin lian menas det sätt, hvarpå bevillningen blir å
min debetsedel uppförd, eller det “ställe11, der jag skall erlägga
summa bevillning. Emellertid vill jag gerna erkänna att frågan här¬
om möjligen kan vara underkastad olika meningar, att den ene kan
finna ett och den andre ett annat, att grundlagen i detta fall, såsom
hvarje annat menskligt verk, saknar den bestämdhet som ej tillåter
en annan mening. Huru brukar man då gå tillväga för att lösa sådana
svårigheter? En aktad talare på norrlandsbänken nämnde häromda¬
gen att rätta sättet vore att söka upp prejudikater och sedan hålla,
■dem i aktning, och jag skall nu bedja att i detta afseende få för
.Kammaren framlägga några bevis, på att, för så vidt jag kunnat
Den 2» April, i. m.
310
firma, bevillningsfrågor aldrig under förra eller nuvarande represen-
tationsskick blifvit tolkade på det sätt som nu i Bevillnings-Utskot-
tet föreslagits. Går jag då först och ser till, huru förhållandet vår¬
före 1865; så faller sig rätt eget att just den §, hvarom vi nu tala,
inkom vid 1865 års riksdag i bevillningsförordningen på grund af
tre Stånds beslut mot det fjerde; hade det ansetts som en bevill-
ningsfråga, känna Herrarne ganska väl att derom skulle hafva röstats;
i förstärkt Bevillnings-Utskott. Jag ber att få gå igenom hela denna
fråga, såsom varande särdeles upplysande. Bevillningsförordningen!
innehöll före 1865 i § 9 “ att bevillning skall påföras bolag, der bo¬
lagets rörelse förnämligast drifves, eller, i fall sådan bestämd ort
icke förefinnes, der bolaget liar sin styrelse'1. På grund af väckt
motion vid nämnda riksdag hemställde Bevilinings-Utskottet i betän¬
kandet N:o 3, att bevillning skulle påföras: “Bankbolag, der bolagets-
rörelse drifves, vare sig genom hufvudkontor, af delnings- eller kommis¬
sionskontor"- ; — detta stadgande bl ef af alla fyra stånden bifallet —
vidare: “annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen u en ellei
derå orter drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas,,
der bolaget har sin styrelse". Detta förslag antogs vid första före¬
dragningen af två Stånd, nemligen Preste- och Bondestånden, men.
återremitterades af Ridderskapet och Adeln samt Borgareståndet. Då
Bevilinings-Utskottet likväl vidhöll sitt förslag, biträdde Ridderskapet
och Adeln detsamma, men Borgarståndet beslöt för sin del följande
redaktion: "bankbolag — — — — kontor"
“Annat bolag, på den eller de orter, der bolagets rörelse hufvud¬
sakligen drifves, eller" (och vidare lika).
Bevilinings-Utskottet yttrade derefter i betänkandet N:o 13: “Då
emellertid denna skiljaktighet rörer endast ordalydelsen af en föreskrift
angående ort, der bevillning bör påföras, och sålunda icke angår grun¬
derna för bevillningen, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens
fördelning, lärer tre stånds antagande af Utskottets förslag hafva åt det¬
samma förlänat gällande kraft, och Borgareståndets omförmälda beslut
följaktligen icke påkalla någon vidare åtgärd af Utskottet". Detta Be-
villnings-Utskottets tolkningssätt blef äfven af Riksdagen godkändt-
Jag her att särskildt få fästa uppmärksamheten derpå, att Borgarstån¬
det yrkat att bevillning skulle påföras på den eller de orter etc., hvilket
ju är liktydigt med nu väckta förslag, att bevillning skall påföras vid.
de stationer der rörelsen drifves. Por att ej trötta Kammaren med
allt för många prejudikat ber jag ytterligare endast att få nämna,,
att till exempel vid behandlingen af bränvinstillverkningslagen vid
1865 års riksdag hade Stånden stadnat i många olika beslut, men.
om man genomgår det betänkande, som innehåller sammanjemknings-
försöken och förslag huru de särskilda besluten skola behandlas, fin¬
ner man, att Utskottet icke i något enda fall vid frågor, som ej rörde-
sjelfva grunden för bevillningen, föreslagit någon omröstning, utan
ansett, att, när två stånd stannat mot två, frågan vore förfallen, och.
när tre stånd stannat mot ett, att den mening, som tre stånd gillat,
blifvit gällande. Sålunda tror jag mig våga det påstående att under
föregående representationsskick grundlagen blifvit utan något undantag
så tillämpad, som jag tagit mig friheten framställa i min reservation
Den 24 April, f. m.
317
Att så äfven varit förhållandet efter 1865, det kan jag med några få
exempel visa. 1869 års Bevillnings-Utskott hade tillstyrkt att brän-
vinstillverkningsafgift skulle få med posten insändas; Borsta Kam¬
maren afslog Utskottets hemställan, Andra Kammaren återremitterade
betänkandet; i anledning af återremissen anmälde Utskottet att frå¬
gan genom Första Kammarens beslut förfallit, och denna Utskottets
uppfattning godkändes. Vid 1871 års riksdag i fråga om tiden, under
hvilken distillering af bränvin skulle vara tillåten, fattade Kamrarne
olika beslut, och Utskottet anmälde att frågan hade förfallit. Jag
vill ej framhålla de åtskilliga motioner, bland andra af Herr Åke
Andersson, hvilka af Bevillnings-Utskottet hafva förklarats förfallna
utan någon anmälan och utan att Riksdagen fått pröfva, huruvida
Bevillnings-Utskottet dertill haft rätt eller ej, men i dessa anförda
två fall hafva Kamrarne förklarat att Bevillnings-Utskottets åsigt
vore riktig. Slutligen förekom vid förra riksdagen just samma för¬
slag, som det nu föreliggande i afseende å bevillningens påförande;
Första Kammaren afslog detsamma, Andra Kammaren återremitterade
Utskottets derom afgifna betänkande, och Utskottet förklarade att, som
förslaget endast berörde frågan om den ort, der bevillning borde på¬
föras/ och icke kunde anses medföra förändring i grunderna för nå¬
gon bevillning, sättet för deras tillämpning eller bevillningens för¬
delning till utgörande, frågan måste anses förfallen. Andra Kammaren
ogillade en sådan uppfattning, men iade betänkandet i allt fall till
handlingarne; i Första Kammaren uppstod vid denna frågas behand¬
ling diskussion, hvarvid yrkades af en del talare att Utskottet skulle
förständigas att uppsätta voteringsproposition; Kammaren godkände
ej denna mening, utan lade helt enkelt betänkandet till handlingarne,
godkännande sålunda Bevillnings-Utskottets åsigt att votering ej
skulle ega rum. Detta skedde för ett år sedan, och det har åtmin¬
stone för mig utgjort ett efter min uppfattning särdeles godt stöd,
att ej i Bevillnings-Utskottet ansluta mig till en mening, som just af
den Kammare, hvilken insatt mig i Bevillnings-Utskottet, så nyligen
som för ett år sedan ogillades. Jag tror således, att grundlagen ej
gifver anledning till en sådan behandling som Utskottet föreslagit,
att alla prejudikat från föregående tider och sednast denna Kam¬
mares åsigt för ett år sedan tala för den mening jag förfäktat, och
hoppas, att Kammaren också nu afslår ifrågavarande voteringspro¬
position.
Jag kan slutligen ej finna annat än att det vore ett ganska be¬
tänkligt prejudikat, i fall Kammaren nu skulle beträda en annan
väg, ty följden deraf skulle ovilkorligen blifva den, att vi hädanefter
skulle nödgas votera i hvarje fråga, som angår föreskrifter intagna
i bevillningsstadgarne; lika väl som man säger att denna fråga rörer
sättet för bevillningens tillämpande, kan man säga att hvarje ord
som står i bevillningsstadgarne har mer eller mindre afseende på
något sådant. Yi skulle komma derhän att de gemensamma voterin-
garne, som jag måste kalla för ett nödvändigt ondt, ett ondt som
måste finnas för vissa frågor der enighet måste ernås, skulle blifva
regel, och det har ej kunnat vara grundlagsstiftarens mening.
318 Den 24 April, f. m.
På grund af hvad jag nu yttrat vågar jag för min del yrka på
af slag.
Grefve Sparre, Nils Gustaf Alexander: Då jag inom Ut¬
skottet tillhört den majoritet, som bestämt frågan utgång, har jag
ansett mig för Kammaren böra angifva de skäl, som för mig härvid
varit bestämmande. 1 olikhet med hvad jag hört anföras, tror jag
att stadgandet om den ort, der inkomst skall uppskattas och bevill¬
ning påföras, ingalunda är af någon underordnad betydelse, utan
tvärtom ett bland de vigtigaste stadganden som kunna ingå i en be¬
villningsförordning. På ett riktigt förhållande mellan detta stad¬
gande och grunderna för bevillningen beror ofta, om en skattelag är
god, ett mindre fördelaktigt förhållande mellan 'dessa båda kan lätt
göra en för öfrigt god skattelag alldeles oduglig.
Denna min åsigt stöder jag på erfarenheten från andra länder.
Jemför jag t. ex. Danmarks och Englands skattelagar, finner jag att,,
da man i England går till sjelfva källan för hvarje inkomst och der
beskattar densamma, beskattar man deremot i Danmark inkomsten
pa endast ett ställe, oafsedt inom huru många skattekretsar den må.
hafva uppkommit. Detta är beroende på de olika grunderna för be¬
skattningen inom de båda länderna. Ty då i England hvarje synlig
inkomst beskattas vid källan för densamma, ochmanlemnar åt den skatt¬
skyldige att vid betalning af räntorna å sin skuld afdraga hvad af
skatten kan å dem belöpa sig, så afdrager i Danmark deremot skatte-
kommissionen vid beräkning af en skattskyldigs inkomster räntorna
å hans skuld och uppför honom endast för hans beräknade behållna
inkomst. Huru göda nu dessa lagar hvar och en för sig må vara.
skulle det väl vara möjligt att förena grunderna för Danmarks skatte¬
lag med de bestämmelser, som i England finnas angående den ort,,
der inkomst skall beräknas och skatt påföras? Hvar och till huru
stort belopp på hvarje ställe skulle väl afdragen ske för räntorna å
den skattskyldiges skuld, om hans" inkomst uppkomme inom liera
skattedistrikt?
Det^ har blifvit anmärkt, och särskildt betonadt i den af Fri¬
herre af Ugglas m. fl. afgifna reservation, att, då motionen uteslu¬
tande hade en kommunal betydelse och då den ej inverkade på sta¬
tens inkomst eller vore att hänföra hvarken till grunderna för någon
bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillniugens fördelning
till utgörande, den ej, då Kamrarne fattat stridiga beslut, kunde
föranleda gemensam votering. Det är väl möjligt att en önskan om
förändring i den interkommunala beskattningen framkallat motionen,,
och jag vill ej förneka att denna motionens karakter kan hafva ut-
öfvat inflytande både i Utskottet och vid öfverläggningarne i Kam¬
rarne, men då motionären endast begärt en ändring af de paragrafer
i bevillningsförordningen, som stadga hvar bevillning skall påföras,
tror jag vi måste se bort från den kommunala karakteren och här
endast fästa oss vid, huruvida en ändring i dessa paragrafer är af den
natur att den kan föranleda en gemensam votering eller om frågan
skall anses förfallen, då Kamrarne fattat stridiga beslut.
I’en 24 April. f. m.
319
Efter hvad jag här förut påpekat, hoppas jag det klart framgår,,
huru nära alla bestämmelser om stället för taxeringen sammanhänga
med grunderna för bevillningen och att man sålunda ej saknar skäl
att hänföra stadgandet derom till de frågor, som enligt 71 § Rege¬
ringsformen och 65 § Riksdags-ordningen skola medelst gemensam,
omröstning afgöras. Om jag antager att Bevillnings-TJtskottet inkommit
med förslag till bevillningsförordning, byggd på helt andra grunder
än den nuvarande, och jag derjemte antager att Kamrarne godkänt
detta Utskottets förslag, med undantag af hvad som blifvit föresla¬
get i afseende på orten för taxeringen, i hvilken punkt de fattat
olika beslut; — huru skulle då denna fråga kunnat få någon lösning
annat än genom gemensam votering? Till den förutvarande bevill-
ningsförordningens föreskrifter kunde man ej hafva återgått, då man
redan förenat sig om helt andra grunder för bevillningen. Jag fruk¬
tar man då skulle hafva befunnit sig i samma belägenhet som den
husegare, hvilken när han fått sitt nybyggda hus färdigt märkte, att
han glömt bort att det behöfdes trappor.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att Kammaren be¬
hagade godkänna den af Utskottet föreslagna voteringsproposition.
Herr Rydin: Då här vid ett föregående tillfälle var fråga om,
huruvida i ett ärende gemensam votering skulle ske eller icke, så
förklarade jag, att man borde gå ut från den grundsatsen, att hvarje
fråga, som kunde förfalla, också borde få förfalla, men yttrade tillika,
att vissa frågor voro derifrån undantagna, och att till dessa hörde
särskildt bevillning sfrågor. Det första man således i förevarande fall
har att utreda är, huru vidsträckt man skall tolka ordet bevillning.
Man kan då visserligen inskränka detta begrepp så, att det endast
bär afseende på sjelfva af giften, men att det icke får tolkas så in¬
skränkt framgår af 71 § Regerings-formen, som omtalar grunderna
för bevillningen. sättet för deras tillämpning, och bevillning ens fördelning,
Man bar således att tillse, huruvida föremålet för den ifrågasatta
voteringspropositionen har afseende på grunderna för bevillningen
eller sättet för dessa grunders tillämpning. Då det emellertid är
klart, att den bevillning, som här är i fråga, är bevillning af inkomst..
så har man för frågans vidare utredning att tillse, huru denna in¬
komst bestämmes. Detta sker, såsom bekant är, genom taxering, och
undersöker man hvilka momenter som uti denna förrättning ingå, så
finner man att taxeringskomitéers tillsättande af de skattskyldige inom
sig och dessa komitéers bestämmande af hvars och ens inkomst äro
oeftergifligt förenade med bevillningens påförande. I fråga åter om
taxeringskomitéernas tillsättande och verksamhet kan man icke un¬
derlåta att fästa afseende vid stället, hvarest denna verksamhet eger
rum, och i och med detsamma är man äfven inne på den nu före¬
varande frågan, som gäller, huruvida ett jernvägsbolags inkomster
skola uppskattas af en enda taxeringskomité på det ställe, der bo¬
laget bar sitt hufvudsäte, eller af flere komitéer inom de särskilda
orter, der rörelsen bedrifves. På grund af denna uppfattning, hvil¬
ken äfven blifvit utvecklad af den föregående talaren, kan jag icke
320
Dcö 24 April, f. ce.
annat än förklara den förevarande frågan röra sättet för beviilnings-
.grundernas tillämpning.
Den förste ärade talaren sökte framhålla, att en uppfattning af
ifrågavarande voteringsproposition, sådan som jag nu framställt, skulle
hafva till följd, att man måste anse gemensam votering böra ega rum vid
meningsskiljaktighet mellan Kamrarne i hvarje punkt af hvarje sär¬
skild bevillningsstadga och således gälla alla föreskrifter, som äro
gifna angående en bevillning, af hvilket slag som helst, hvadan jem¬
väl föreskrifter af ekonomisk och allmän lagnatur, som influtit i en
bevillningsstadga, böra på samma sätt behandlas. Jag ber dock att
med afseende härpå få erinra, hurusom bevillningsförordningen har
•en alldeles särskild ställning. De öfriga bevillningsmedlen, de som
icke af denna förordning regleras, utgöra nemligen beskattning af
konsumtion och produktion, eller afgifter för anlitande af allmänna
.statsanstalter, som stå under regeringens vård, och äro således för¬
bundna med den allmänna hushållningen eller förvaltningen, hvilka
med allt hvad till dem hörer ingå uti den ekonomiska lagstifningen.
Riksdagen har derföre i detta hänseende icke att gå längre i be-
skattningsväg, än till dess den träffar ekonomisk eller allmän lag; alla
dessa bevillningar kallas också med ett gemensamt namn medel, så¬
som tullmedlen, husbehofsbrännerimedlen, postmedlen, charte-sigillatas-
medlen. Den egentliga beviliningen deremot kallas den bevillning,
-som hvarje Riksdag särskildt sig åtager, och hvarken har den att göra
med någon slags verksamhet hos Kongl. Maj:t, ej heller reglerar den
några^ andra rättsförhållanden, än de, som uppstå genom bestämman¬
det af hvem som skall betala skatten, huru den inkomst, af hvilken
beviliningen utgöres, skall taxeras, och hvarest denna skall den skatt¬
skyldige påföras.
Yi finna också, att Riksdagen, med afseende på dessa tvenne
olika slag af bevillningar, iakttager en bestämd skilnad. Då Riks¬
dagen beslutit ändring uti tull-, post- eller bränvinsbränningsmedlen,
så säger den sig hafva gjort den eller den ändringen och “får hos
Kongl. Maj:t detta anmäla", hvarefter Kongl. Maj:t uti den utfärdade
författningen förklarar, att han godkänt de vidtagna ändringarne. I
afseende på bevillningsstadgan deremot, så, oaktadt densamma nu¬
mera icke för hvarje riksdag utfärdas, förklararj Riksdagen alltid
sig hafva densamma antagit, eller såsom det heter uti sistlidne Riks¬
dags skrifvelse till Kongl. Maj:t, “att Riksdagen beslutit, det den vid
1868 års riksmöte antagna allmänna bevillningsstadga skall, med
iakttagande af deri beslutade förändringar, tjena till efterrättelse
för år 1872“. Riksdagen förklarar således, att hela bevillningsstad-
gan skalig fortfarande gälla, och Kongl. Maj:t, när han påbjuder den¬
samma, förklarar, att han vill den till allmän efterrättelse utfärda,
med tillägg: såvida de särskilda bestämmelserna, äro af beskaffenhet
att grundlagsenligt erfordra Kongl. Maj:ts godkännande, har funnit
godt detsamma gilla och stadfästa. Riksdagen yttrar' äfven i sin
framställning till Kongl. _Maj:t angående bevillningsstadgan, att den
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes till efterrättelse låta kungöra
hvad Riksdagen sålunda beslutit, men säger icke, att Kongl. Maj:t
täcktes
Den 24 April, f. m.
321
täcktes pröfva och gifva sanktion åt besluten rörande skatten. De
bestämmelser, som afse denna, äro således helt och hållet att anse
såsom en Riksdagen ensam tillkommande angelägenhet.
Vidare vill jag till besvarande upptaga de anmärkningar, som
blifvit rigtade mot denna voteringsproposition på grund af prejudikater.
I detta hänseende tror jag, att prejudikaterna tala för den åsigt, som
af mig blifvit framställd med afseende på skilnaden mellan bevill-
mingsstadgan och de öfriga författningar, enligt hvilka de andra be-
villningarne bestämmas. Jag tror nemligen, att det finnes många
prejudikat på, att reglementariska föreskrifter i dessa sednare författ¬
ningar fått förfalla, då två stånd stannat emot två, och detta af det
•skäl, att i dessa äro inväfda, utom bestämmelserna rörande sjelfva
bevillningen, lagstadganden af dels allmän och dels ekonomisk lags
natur. Förhållandet var äfven att till följd af denna deras blandade
natur behandlades under ståndsriksdagarnes tid alla frågor om brän¬
vin och tull af Sammansatt Lag-, Ekonomi- och Bevillnings-Utskott,
då det deremot icke kan visas, att bevillningsförordningen varit fö¬
remål för Sammansatt Utskotts verksamhet, utan den har alltid fram¬
lagts ensamt af Bevillnings-Utskottet, ty klart är, enligt hvad jag
förut nämnt, att bevillningsstadgan icke har något sammanhang med
allmän och ekonomisk lag, utom i fråga om de speciela föreskrif¬
terna för embetsmännen, om hvilka jag förut talat.
Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på, att denna bevill¬
ning är, orn jag så får säga, Riksdagens enskilda egendom, ty dels
ingår den,_ såsom vi veta, till Riksgälds-kontoret, och dels iakttager
Kongl. Maj:t vid redogörelsen för statsverkets inkomster uti sin pro¬
position ett alldeles olika förfaringssätt med afseende på denna och
de öfriga bevillningsmedlen; han uppräknar nemligen de ordinarie
inkomsterna och beräknar bevillningsmedlen förslagsvis, men först
.sedan härigenom statsbristen blifvit uträknad, säger han huru myc¬
ket skall genom allmän bevillning utgöras.
Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på de beslut, hvilka
blifvit åberopade såsom prejudikat i denna fråga. På sätt den förste
talaren nämnde, är det ganska riktigt, att Första Kammaren vid
förra riksdagen lät en bevillningsfråga anses vara förfallen, men vi
veta äfven, att Andra Kammaren uttryckligen förklarade frågan icke
förfallen, utan' upptog den till pröfning och afslog sedermera den
föreslagna ändringen, hvarigenom, då båda Kamrarna fattat lika be¬
slut, frågan naturligtvis var utslagen. Vid 1870 års riksdag förevar
äfven samma fråga och, och sedan Kamrarne äfven då stannat i olika
mening, ansågs frågan så gifvet förfallen, att Bevillnings-Utskottet
icke ens ansåg sig behöfva inkomma med något memorial och an¬
mäla det. Vid 1868 och 1869 årens riksdagar uttalades likaledes
inom Andra Kammaren, i afseende på en liknande fråga, som då
förevar, den mening, att den måste anses förfallen genom Kamrarnes
skiljaktiga beslut. Man kan således verkligen visa en bestämd praxis
i detta hänseende, men jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att
äfven om en sådan kan uppvisas, så kan icke denna praxis fä någon
betydelse i förevarande fall, förr än just sjelfva den formfråga, hvar-
Riksd. Prot. 1872. 1 Afd. 3 Band. 21
322
Den 24 April, f. m.
om nu tvistas, blifvit pröfvad och på ett bestämdt sätt afgjord, ty
först sedan denna blifvit afgjord, förefinnes ett prejudikat, som för
framtiden kan åberopas. Innan sådant skett, kan visserligen finnas
anledning att antaga, att en viss praxis bör följas, men sättes dess
riktighet i fråga, så bör man gå till grundlagen och derur söka led¬
ning för sitt omdöme.
De orsaker, som föranledt mig att biträda Bevillnings-Utskottets-
beslut, äro således dels den särskilda ställning, som bevillningsstad-
gan intager i förhållande till de öfriga bevillningsförfattningarne, i
det den antages vid hvarje särskild riksdag; och den kan ej anses gälla
för längre tid än en statsregleringssperiod, ty man måste förut¬
sätta behofvet af ständiga ändringar till följd af rörligheten af den
summa som genom allmän bevillning skall fyllas, hvilken beror på
statsbristens storlek, och dels att denna stadga, i hvad den afser
grunderna för bevillningens utgörande och sättet för dessas tillämp¬
ning och fördelning, icke står i något samband med styrelsens verk¬
samhet och den lagstiftning, som af Konung och Riksdag gemensamt
utöfvas.
Grefve Mörner, Carl Göran: Efter den siste talarens anfö¬
rande kan det icke vara nödigt, att jag vidlyftigt inlåter mig på
förevarande ämne, ty det vill synas mig, att han så fullständigt ut-
redt sakens beskaffenhet, att föga dertill är att tillägga. Huru man
kan förklara, att det beslut, hvarigenom skall bestämmas, af hvilken
myndighet inkomst skall uppskattas, icke rörer sättet för tillämp¬
ningen af bevillningens grunder, kan jag icke fatta. Grunden
är ju sjelfva beskattningen, och frågan, om hvilken som skall be¬
stämma dess tillämpning på vissa föremål, måste naturligtvis gälla
sättet för tillämpningen af dessa grunder. Efter mitt förmenande
är saken således fullkomligt klar, och jag tror äfven, att man af den
nu gällande Riksdags-ordningen har stöd för en sådan åsigt. Der
står helt enkelt att gemensam votering skall ske, när i fråga om
statsutgifter eller bevillning Kamrarne fattat stridiga beslut. Den
förste talaren yttrade, att ordet bevillning aldrig begagnades uti
grundlagarne i singularis, men om han läst den af mig nu citerade
65 § Riksdags-ordningen, så torde lian finna att der står bevillning
och icke bevillniagar. Om emellertid Regeringsformen skall vara den
förnämsta ledningen och om, då någon tvetydighet förekommer mel¬
lan denna och Riksdags-ordningen, företräde måste lemnas åt be¬
stämmelserna i Regeringsformen, så synes det mig alldeles klart, att
man i detta fall icke kan undandraga sig deltagande i votering. Den
omständigheten, att jag förra gången råkade vara uti minoriteten,
är icke något öfvertygande skäl för mig att icke nu biträda samma
åsigt, som jag då yttrade, ty det är icke genom voteringssedlarne,
som man kan öfvertyga mig, utan dertill fordras bättre skäl. Hvad
frågan i närvarande stadium angår, så vågar jag hemställa, hvart¬
hän det skulle leda, om denna Kammare funne sig föranlåten att
vägra votering i sådana frågor, der icke grundlagen bestämdt för¬
bjuder, att sådan får ske. Att inträda på en sådan bana, skulle
Den 24 April, f. m.
323
möjligen knnna leda till konseqvenser, hvarifrån oss Gud bevare.
Jag anhåller om bifall till den framställda voteringspropositionen.
Herr von Gegerfelt: Jag är till aldra största delen förekom¬
men af de bägge sista talarne, i hvilkas yttranden jag får instämma.
Om denna fråga finge afgöras efter prejudikat, så medgifver jag,
att jag icke skulle tveka att ogilla Bevillnings-Utskottets betänkande,
ehuru jag icke tror, att det skulle vara alldeles omöjligt att påfinna
prejudikat äfven för en motsatt mening. Enligt 83 och 84 §§ Re¬
geringsformen få emellertid icke prejudikat gälla vid tillämpning
af grundlagarne, och de kunna således endast tjena till upplysning,
om huru Riksdagens ledamöter förut tänkt i dessa frågor, och gifva
ledning, då man vill göra klart för sig sina egna åsigter i ämnet;
de kunna deremot icke hafva någon betydelse, då man finner grund¬
lagens ord i detta hänseende bestämda. Den förste talaren ansåg,
att sättet för tillämpningen af bevillningens grunder skulle afse upp-
taxerandet af bevillningsprocenten till ett visst belopp. Jag vågar
påstå, att hvarje stadgande, som afser, att staten skall komma i åt¬
njutande af den beslutade bevillningen, rör sättet för grundernas
tillämpning, och det lär väl icke i sådant fall kunna nekas, att frå¬
gan, huruvida en bevillning skall uttagas på ena eller andra stället,
rör sättet, huru staten skall komma i åtnjutande af bevillningen.
Det har icke nu under diskussionen, men vid ett föregående tillfälle,
blifvit anmärkt, att detta förslag endast afsåge, att kommunerna
skulle rättvist komma i åtnjutande af sina andelar i kommunalskat¬
terna. Detta är visserligen motiv till förslaget, men kan icke in¬
verka på detsammas behandling, helst en fråga, huruvida bevillnin¬
gen skall uttaxeras på ena eller andra stället, kan i rätt betydlig
mån inverka på dess belopp. Till ytterligare bevis på nödvändig¬
heten af att åtminstone i vissa fall votera gemensamt om dylika frå¬
gor, vill jag antaga, att en ny skatt blifvit införd genom bådaKam-
rarnes sammanstämmande beslut, men att de stannat i olika mening
rörande stället, hvarest denna skatt skall uttagas. Om då denna
sednare fråga icke kunde afgöras genom gemensam votering, så blefve
ju allt om intet. Den förste talaren yttrade, att det vore ett farligt
prejudikat att bifalla votering i förevarande fall, emedan följden
deraf skulle blifva, att man vore nödgad att votera om alla. regle-
mentariska föreskrifter. Jag påstår deremot att, om den åsigt jag
yttrat är öfverensstämmande med grundlagen, så måste beslutet utan
afseende på dess följder ovilkorligen i öfverensstämmelse dermed
fattas; såsom prejudikat för framtiden får det ej gälla. En efter¬
följande Riksdag har sin pröfningsrätt öppen i afseende på då före¬
kommande fall. Deremot* torde det blifva ett prejudikat af ganska
svår beskaffenhet, om Första Kammaren vägrar en gemensam vote¬
ring, som icke af de aldra klaraste skäl anses af grundlagen för¬
bjuden.
Jag får för min del vördsamt yrka bifall till Bevillnings-Ut¬
skottets nu föredragna betänkande.
Grefve Posse: Den förste talare, som här uppträdde, gjorde
324
Deu 24 April, f. in.
en utredning af begreppet prejudikat, och på grund deraf yrkade han
bifall till sin reservation och afslag å Utskottets betänkande. Med
anledning deraf ber jag att med några ord få bemöta honom.
Frågan om prejudikat torde vara delad i tvänne, nemligen den
om prejudikat i allmänhet och den, huruvida prejudikat från den
gamla representationen böra ega inflytande på den nya.
Hvad beträffar frågan om prejudikat i allmänhet, så skulle jag
tro, att särskildt hos oss här i Sverige är det icke skäl att vid dem
fästa så stort afseende. Yi veta nemligen, att vår högsta domare¬
makt icke gör det, och vi känna äfven, att i likartade fall finnas
olika domar, oaktadt de följt nära på hvarandra. Det synes såle¬
des, som om, generelt taget, man här i landet icke fästade mycket
afseende vid prejudikat. Hvad åter beträffar frågan, huruvida den
nya representationen bör fästa sig vid prejudikat från den gamla,
så hyser jag den åsigten, att den icke bör göra det. Genom repre¬
sentationsförändringen af år 1865 infördes här nya förhållanden, och
enligt min åsigt bör man rätta sig efter dessa och icke gå tillbaka
till de gamla och i öfverensstämmelse med dem fatta sina beslut.
Denna åsigt tillhör dock icke ensamt mig, ty den har blifvit af begge
Kamrarnes talmän ordentligen befästad och af Första Kammaren
gillad, då frågan här gällde att vägra proposition på ett Utskotts
betänkande. Samma fråga förevar vid 1840 och 1856 årens riksda¬
gar och hänsköts vid båda tillfällena till Konstitutions-Utskottet,
som, enligt hvad kändt är, i dylika fall utgör den högsta auktorite¬
ten. Den afgjordes såväl år 1840 som år 1857 på det sätt, att tal¬
männen icke eg de rätt att vägra proposition på Utskottets betänkande, och
detta, såsom det står i Konstitutions-Utskottets betänkande af den
18 December 1857, “utan afseende på huruvida sjelfva frågan vore
grundlagsenlig eller ieke“. Oaktadt sådana prejudikat finnas från
den gamla representationens tider, hafva båda Kamrarnes talmän i
Måndags vägrat proposition på ett utskottsbetänkande, och denna
deras åtgärd liar af Första Kammaren blifvit godkänd. Härmed är
således stafven bruten öfver alla prejudikat från den gamla repre¬
sentationen. Jag tillhörde såsom Herrarne veta i måndags minorite¬
ten och delade således icke den åsigt, som då blef gällande, utan
ansåg, att talmannen icke egde rätt att vägra proposition. Jag kan
emellertid icke neka, att det resultat, som derigenom vanns, var af
den stora betydelse, att man icke gerna bör vara missnöjd med hvad
som skedde, ty vi hafva derigenom fått en bestämd och klar hän¬
visning af begge våra talmän, att vi icke vidare behöfva rätta oss efter
prejudikat från den gamla representationens tid. Jag tror så¬
lunda, att den utredning, som den förste talaren gjorde i afseende
på de prejudikat från den gamla representationen, som skulle ega
inflytande på det nu föreliggande beslutet, saknar all betydelse, och
att således hans åsigt i detta ämne torde få anses vederlagd.
Hvad åter beträffar frågan för tillfället, eller huruvida det be¬
slut, som skall fattas, gäller sättet för bevillningens åläggande och
således hemfaller under föreskrifterna uti 71 § Regeringsformen, så
har samma ledamot uti sin reservation yttrat, att “skiljaktigheten
Kamrarne emellan rörer sålunda endast ordalydelsen af en föreskrift
Den 24 April, f. m.
326
angående den ort, der bevillning bör påföras jernvägsbolag11. Detta
vore måhända en sanning, om beslutet ensamt afsåge att påföra en
bevillning, men jag har den uppfattningen att, när man påför en be¬
villning, så är meningen äfven att uttaga densamma, och detta anser
jag vara en fråga, som har mycken gemenskap med sättet för dess
utgörande, ty det lär väl icke vara så likgiltigt, hvarest bevillnin-
gen skall betalas, emedan om detta skall ske på ena eller andra
stället, såväl fördelar som olägenheter deraf för mången kunna
härflyta.
Det är således klart, att denna fråga bör behandlas efter 71 §
Regeringsformen och 65 § Riksdags-ordningen, hvarföre jag yrkar
bifall till Bevillnings-Utskottets förevarande förslag.
Herr Bennich: Inom Utskottet har jag biträdt den mening, som
är uttalad i Friherre af Ugglas’ reservation, och jag anser äfven, att
han nu inför Kammaren så fullständigt redogjort för de skäl, som
ligga till grund för densamma, att jag icke har något vidare att
yttra i afseende på grundlagsenligheten af denna mening.
Man har här velat påstå, att föreskriften om en viss inkomsts¬
taxering på skiljda orter, i stället för en enda, skulle beröra sättet
för tillämpning af bevillningens grunder, och till följd deraf ansett
denna fråga böra göras till föremål för gemensam votering. Jag tror
dock, i likhet med Friherre af Ugglas, att här icke är fråga om sät¬
tet för grundernas tillämpning utan om något mycket underordnadt;
och om det tillätes mig att öfvergå till prejudikaten — hvilkas vär¬
de man här vill helt och hållet förkasta, men som dock, enligt mitt
förmenande, icke kunna frånkännas afseende, då det är fråga om att
konseqvent fullfölja en åsigt, som förut gjort sig gällande — så ber
jag få fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som temligen nära
sammanhänger med det nu förevarande. Här har, såsom förut nämn¬
des, blifvit anfördt af någon talare att, då den ifrågavarande före¬
skriften går derpå ut att förlägga taxeringen af jernvägsbolag inom
de särskilda orterna der jernvägsstationer finnas, och då taxerings-
förrättningar förmenades vara något, som innefattades under sättet
för bevillningsgrundernas tillämpning, så borde man också på grund
häraf underkasta frågan gemensam votering. Af Bevillnings-Utskot-
tets tidigare förhandlingar, hvilka jag genomgått så långt tiden med-
gifvit, framgår, att Rikets Ständer städse ansett reglementariska
föreskrifter i bevillningsstadgan vara afgjorda genom tre stånds
beslut och aldrig kunna blifva föremål för votering, utan måste an¬
ses förfallna, då två stånd stannat mot två. Den enda gång jag
funnit, att frågan om området för beskattningskomitéernas verk¬
samhet varit föremål för dissensus mellan stånden var vid 1834—
1835 årens riksdag, då två stånd, på Utskottets förslag, beslöto att,
på det taxeringen i den stora staden Göteborg skulle pröfvas af med
förhållandena derstädes väl hemmastadda och kunniga personer, denna
stad borde förses med en särskild pröfningskomité. Detta förslag
afslogs af de två öfriga stånden, hvarefter Bevillnings-Utskottet an¬
mälde att frågan förefallit, derigenom att två stånd stannat emot två.
Jag tror, att nyssnämnda fråga är fullkomligt adeqvat med den,
326
Deu 24 April, f. m.
huruvida den ena eller andra taxeringskoniitén skall hafva pröfnin-
gen af hvad ett jernvägsbolag bör för sin rörelse betala, och vi
hafva således ett prejudikat, som fullkomligt belyser den förevarande
frågan.
Min uti statsförfattningsrätten synnerligen lärde vän på norr¬
landsbänken uttalade för ett par dagar sedan den otvifvelaktigt vig¬
tiga och riktiga åsigten, att genom den nya Riksdags-ordningen af
1866 de ärenden, som kunna blifva föremål för gemensam votering, blif-
vit inskränkta, i stället för utvidgade; och då under hela denna tid,
som den föregående Riksdags-ordningen var gällande, frågor sådana
som den förevarande icke voro föremål för gemensam votering, så
hemställer jag. huru med den inskränktare rätten i detta hänseende
kunde vara förenligt, att Kammaren nu bifölle denna voteringspro¬
position? Det må vara, att man genom någon ny grundlagstolk-
ning, som är lika riktig som den gamla af mig omfattade, kan leda
sig till någon rätt att underkasta den föreliggande frågan votering;
men säkert är att, om man etablerar en sådan grundsats, så förän¬
drar man icke så oväsendtlig! den maktställning Kamrarne emellan,
som hittills egt rum, och som jag tror, att Riksdags-ordningen varit
; angelägen att bevara. Då nemligen den ena Kammaren bör mot
den andra hafva veto i alla sådana frågor, som icke. ovilkorligen
måste vid hvarje riksdag afgöras, så tror jag att en inskränkning
uti området för detta veto skulle förändra de båda Kamrarnes öm¬
sesidiga maktställning, och då jag icke vill dertill bidraga, hemstäl¬
ler jag om afslag på Utskottets förslag till voteringspropositiouen.
Herr Caspersson: Tvenne olika åsigter hafva här bekämpat
hvarandra, hvilka hafva utgått från en olika tolkning af betydelsen
af orden bevillning och grunderna för bevillningen. Jag^tror, att man
bör se saken ur en annan synpunkt än den rent språkliga, och jag
tror äfven, att man icke vid tolkning af grundlagarne bör förbise de
regler, som gälla för lagtolkning i allmänhet. I svenska språket lik¬
som uti alla andra af mig kända är det icke ovanligt, att ett ord
har flera betydelser, och om man frånser från allt annat, så kan
man vara mycket tveksam om hvilken betydelse, som för tillfället
är den mest lämpliga. Är detta förhållandet i lagen, så bör man
gifva ordet den tolkning, som mest öfverensstämmer med lagen i sin
helhet och med de principer, som uti densamma äro gällande. Detta
gäller vid tolkning af allmänna lagen. Då det nu är alldeles^ klart,
att våra grundlagar bestämma, att representationens bägge Kamrar
skola vara likställiga, så är detta en allmän regel, hvarom tankarna
icke kunna vara delade, och således bör tolkningen åt de ifrågava¬
rande orden ske i den riktning, som öfverensstämmer med den all¬
männa principen. Deremot är regeln vid all lagtolkning, att undan¬
tagslagar skola tolkas så inskränkt som möjligt, och om i dem ut-
i trycken äro obestämda, så skola allmänna regler gälla. Då nu de
olika åsigter, som här blifvit uttalade, synas göra det fullkomligt
klart, att grundlagens uttryck icke äro bestämda, så följer häraf att
den allmänna grundsatsen i förevarande fall bör göra^ sig gällande.
Denna fråga har emellertid utom den rent juridiska sidan äfven en
Den 24 April, £. m.
327
■politisk, ocli jag tror då, att det är af vigt att icke handla emot
prejudikat, som under en lång följd af år gjort sig gällande. Man
bör vara mycket försigtig, då det är fråga om att bilda nya preju¬
dikat, men man bör vara detta i dubbel mån, då det är frågan om
att upphäfva gamla, ty det är vådligt att så förfara, emedan man
då gör grundlagen till en lekboll för de partier, som för tillfället
ega öfvervigt, då den tvärtom enligt min åsigt bör stå öfver alla
partier och icke bero af det lynne, som för stunden gör sig gäl¬
lande.
Det är dessa åsigter, som hafva bestämt mig för att biträda den
.af reservanterne uttalade mening, och jag får i enlighet dermed yrka
afslag på Bevillnings-Utskottets nu föredragna betänkande.
Herr Ekman, Carl: Jemte det jag ber att få instämma uti de
skäl, som af Friherre af Ugglas och åtskilliga andra reservanter blif-
vit anförda för den mening, att Biksdagen skulle afslå den af Ut¬
skottet i förevarande betänkande framställda voteringsproposition,
och jag äfven instämmer i de skäl, som af Friherre af Ugglas uti
hans nyss afgifna anförande för denna mening blifvit framställda, så
vill jag derjemte taga mig friheten fästa uppmärksamheten på en
sak, som visserligen äfven under den första diskussionen öfver denna
fråga blifvit betonad, eller att denna fråga har fått sin egentliga för
att icke säga sin enda vigt derigenom, att man med bibehållande af
de bestämmelser, som för närvarande finnas i kommunallagarne ville
afhjelpa en förment orättvisa, som till följd af dessa bestämmelser
eger rum. Det framhölls redan under den föregående diskussionen
huraledes, då detta, såsom af motionen tydligt framgick, var det
motiv, som föranledt förslaget, man hade bort välja en annan väg
för att få olägenheten afhjelpt än den, som nu blifvit vald, och att
sedan motionen i ämnet blifvit remitterad till Bevillnings-Utskottet,
det måhända hade varit rättast, om frågan bliivit behandlad, icke
uteslutande af Bevillnings-Utskottet, utan af ett sammansatt Bevill-
■nings- och Lag-Utskott. Ar nu förhållandet, såsom jag tror, att
ingen kan bestrida, att ändamålet med den föreslagna förändringen
är att afhjelpa en till följd af bestämmelsen i kommunallagarne en¬
ligt åtskilliga personers åsigt existerande orättvisa, så synes det mig,
att man bör taga sig väl till vara att lösa denna lagfråga genom en
gemensam votering enligt en proposition, som blifvit uppställd af
Bevillnings-Utskottet. Jag hemställer till er, rnine Herrar, huruvida
icke derigenom, att man en gång slagit in på denna väg och tillåtit sig
att på sådant sätt slita en lagfråga, deraf kunde för framtiden uppstå
de aldra vådligaste följder. Om, i fråga om en lagbestämmelse, de
båda Kamrarne stannat i olika beslut, och frågan således, då den
blifvit behandlad af Lag-Utskottet, måste anses förfallen, man tror
sig kunna ernå en lättare lösning deraf, än genom en mognande öf¬
vertygelse inom Kamrarne, derigenom att med denna fråga förknip¬
pas en liten bevillningsfråga, sä skulle på detta sätt ganska många
lagfrågor, hvilka enligt grundlagens otvetydiga ord borde anses för¬
fallna, kunna lösas genom en gemensam votering på grund af vote¬
ringsproposition, uppställd af Bevillnings-Utskottet. Då så många
328
Den 24 April, f. m.
prejudikat föreligga, som bestämdt utvisa, att förslag af den be¬
skaffenhet, som det förevarande, hvarom Kamrarne stannat i olika
beslut, ansetts icke bör leda till gemensam votering, så hemställer
jag, huruvida icke äfven de, som eljest kunna med stöd af grund¬
lagens stadgande komma till den åsigt, att frågan är af beskaffenhet
att böra afgöras genom gemensam votering, skulle vilja instämma
uti, att försigtigheten likväl bör bjuda, att denna gång icke förfara
annorlunda, än reservanterne föreslagit.
Det har blifvit af en ledamot af Bevillnings-Utskottet här ytt-
radt, att, då det åligger Utskottet att för hvarje riksdag framlägga
förslag till ny bevillningsförordning, så skulle det vara nödvändigt
att genom gemensam votering slita alla olika åsigter rörande de regle-
mentariska föreskrifter, som ingå deruti, och att, om detta icke skedde,,
så skulle samma förhållande uppstå, som när en person bygger ett
hus men glömmer trappan. Häruti skulle han kunna haft rätt, så¬
vida Bevillnings-Utskottet framlagt en helt ny bevillningsförordning,,
men så är icke förhållandet, utan Utskottet böljar inledningen till
sitt betänkande med det tillkännagifvande, att Utskottet föreslår i
de paragrafer, som betänkandet innehåller, förändringar i den nu gäl¬
lande bevillningsförordningen, hvaraf måste följa, att i alla de delar,,
der förändring icke blifvit föreslagen eller bifallen, de gamla före¬
skrifterna skola qvarstå oförändrade. Jag tror således, att icke heller
detta skäl förtjenar stort afseende, och yrkar derföre, hufvudsakligen
med fästa dt afseende på de vådor, som af ett annat förfaringsätt
skulle blifva en följd, att denna Kammare måtte afslå den af Be¬
villnings-Utskottet framställda voteringsproposition.
Herr von Ehrenheim: Den fråga, som nu föreligger, har för
mig helt enkelt betydelsen af en lagtolkningsfråga. Jag medgifver
allt för gerna, att sådana frågor inom grundlagens område stundom
hafva följder, från hvilka det kan vara svårt att afse, men det oak¬
tadt är det i första rummet en skyldighet.att söka se till, hvad grund¬
lagen verkligen bjuder, och derefter bestämma sin öfvertygelse. I
förevarande fall innehåller Regeringsformen, enligt sin nuvarande ly¬
delse, det stadgande, att gemensam votering skall ega rum, då det är
fråga om grunderna för bevillningen, sättet för dessas tillämpning eller
bevillningens fördelning. Riksdags-ordningen innehåller deremot helt
enkelt, att i fråga om bevillning skall genom gemensam votering,
utrönas, hvad som är Kamrarnes gemensamma åsigt. Det är väl be¬
kant, att den äldre lagstiftningen i detta hänseende var vida mera
sammansatt och i flera afseenden olika, och vid sådant förhållande-
kan det med skäl ifrågasättas, huruvida den praxis, som i äldre tider
utbildat sig, har alldeles samma betydelse, som om lagstiftningen
vore oförändrad, ehuru jag för min del fullkomligt medgifver, att en
så stor likhet förefinnes emellan de nuvarande stadgandena och de
äldre, att afseende visserligen måste fästas äfven vid den äldre praxis..
Jag vill dock uttala samma åsigt som en föregående talare, att ett
prejudikat icke får sin fulla betydelse, med mindre än att just den
nu föreliggande formfrågan varit föremål för afgörande och att frå¬
gan icke varit bortskymd derigenom att den icke förekommit på
Den 24 April, f. m.
329
samma sätt. 1 alla händelser är det gifvet att, om frågan varit före¬
mål för ett aldrig så bjert afgörande, så kan icke åt detta emot
grundlagens föreskrift gifvas en afgörande vigt.
Mig förefaller det, som om bevillningsförordningen, hvilken mer
än någon annan författning är så att säga Riksdagens enskilda egen- ~
dom, innehölle två olika slag af bestämmelser: det ena de, som hafva
sådant sammanhang med sjelfva bevillningens belopp och dess utgö¬
rande, att Riksdagen ensam derom lagstiftar, det andra de, som
bestå uti reglementariska föreskrifter, för hvilka erfordras Konun-
fens godkännande, och hvilka i nödfall kunna af honom tilläggas.
'rågan gäller således enligt min uppfattning, till hvilkendera af
dessa klasser det nu föreliggande fallet skall hänföras, och jag nöd¬
gas för min del säga, att det synes mig otvifvelaktigt, att det tillhör
det förra slaget, som beror ensamt på Riksdagens afgörande. Sjelfva
sättet för taxeringens förrättande och stället, der den skall ega rum,
sammanhänga så nära med bevillningens belopp och utgörande, att
man icke kan skilja dem från hvarandra, ty derpå beror möjligheten
att rätt tillämpa bevillningsförordningen samt möjligheten af att er¬
hålla de belopp, som Riksdagen påräknat. Då så är, synes det mig
också vara klart, att Riksdagen skall afgöra denna fråga, och att
detta således, då Kamrarne stannat i olika beslut, skall ske genom
gemensam votering. Deremot vill jag icke erkänna, att ett prejudi¬
kat gifvet i denna syftning, inom bevillningsförordningens område,
ehuru det der kan komma att gå långt nog, har någon betydelse
för andra förordningar, som äro af blandad beskaffenhet, sådana
som t. ex. bränvinsförordningen. Afgöranderätten i sådana frågor,
som röra allmänna hushållningen, tillkommer nemligen enligt § 89
Regeringsformen Kongl. Maj:t, och då bränvinsförordningen till aldra
största delen, eller uti allt som icke har afseende på sjelfva skatten,,
otvifvelaktigt tillhör denna del af statsförvaltningen, så synes det
mig också gifvet, att dess bestämmelse i andra afseenden icke kunna
göras till föremål för gemensam omröstning.
Här har vidare blifvit erinradt om, att denna fråga icke har
någon vigt annat än i sammanhang med kommunal!agarne. Det må
vara fullkomligt riktigt, att vissa bestämmelser i kommunallagarne
utgjort anledningen, hvarföre denna fråga uppkommit, men med det
intima sammanhang, som eger rum mellan dessa lagar och bevill¬
ningsförordningen, kan man icke hjelpa att en förändring uti bevill¬
ningsförordningen kommer att verka äfven inom kommunallagarnes
område. Deremot är det gifvet, att uti kommunallagstifningen kunna
sådana förändringar åstadkommas, som helt och hållet omintetgöra
detta sammanhang, och bestämma en annan ordning för kommunal-
afgifters utgörande. Bevillningsförordningen innebär således intet-
hinder emot, att man kan röra sig fritt på den andra lagstiftningens
område, och der göra de förändringar som anses behöfliga.
Jag har velat uttala dessa åsigter, emedan den föreliggande frå¬
gan är särdeles maktpåliggande och synnerligen svår att afgöra, och
emedan det derföre är en tillfredsställelse för den enskilde represen¬
tanten att hafva fatt offentligen uttala de skäl, som tvinga honom
att gå i en riktning, som i viss mån strider mot en förut gällande
330
Den 24 April. f. m.
praxis, och som han kanske helst sett, att han icke behöft följa. Jag
yrkar bifall till den i Bevillnings-Utskottets memorial föreslagna vo¬
teringsproposition.
Herr Lagerstråle: Jag ber att få förena mig med dem, som
yrkat bifall, och har endast obetydligt att tillägga till de skäl, som
af föregående talare blifvit framställda. Den förste talaren har fram¬
lagt åtskilliga prejudikat, som efter hans förmening skulle inverka
på afgörandet af förevarande fråga, men bland alla dessa fanns dock
icke något enda, som utvisade, att Bevillnings-Utskottet afgifvit för¬
slag till voteringsproposition i en likartad fråga, och att ett sådant blif¬
vit af Stånd eller Kammare afslaget. Det är ensamt på tydningen
af orden “sättet för dessa grunders tillämpning", som jag anser, det
bero om voteringsproposition i detta fall bort framställas, ty om
.jag tänker mig, såsom förut bar blifvit påpekadt, att en ny bevill-
ningsstadga skulle utfärdas, så vore det väl icke möjligt att komma
till något resultat, om huru grunderna för bevillningen skulle till¬
ämpas, med mindre än man äfven beslöte i fråga om stället, hvarest
denna bevillning skulle påföras, och hvarest de särskilda taxerings-
komitéerna skulle verka. Man har visserligen antydt att, i fall ett
■framstäldt förslag om förändring blefve afslaget, så skulle man haf¬
va att återgå till de lagstadganden, som finnas uti förut antagna be-
villningsförordningar, men denna åsigt kan väl icke hålla streck i
■fråga om så beskaffade föreskrifter, som afse sjelfva bevillningen och
den dermed sammanhängande formen för, densammas uttagande, ty
med afseende derå är det icke nog att afslå ett framstäldt förslag
till förändring, utan man måste äfven fatta beslut om hvad som skall
sättas i stället. Man har här föreslagit att göra en förändring uti
bevillningsstadgans 9 och 27 §§. Blir nu denna framställning utsla¬
gen, så är väl icke deraf en gifven följd, att de gamla bestämmel¬
serna skola fortfara, utan den frågan uppstår då: måste icke något
af de framställda förändringsförslagen eller ock något annat blifva
af Riksdagen på ett eller annat sätt uttryckligen antaget? Det är
alldeles gifvet att, om ett förslag är uppgjordt till minskning eller
ökande af någon bevillning, så är det icke nog att afslå detta för¬
slag, utan man måste äfven bestämma en ny bevillningssiffra, och
samma förhållande synes mig också vara med de stadganden, som
erfordras för att få den belsutade bevillningssiffran utredd och pröf-
vad. Det har redan förut blifvit antydt, att den förevarande frågan
måste anses gälla sättet för bevillningsgrundernas tillämpning, och
■det synes mig uppenbart, att de olika metoderna för beviliningens
upptaxerande, eller frågan huruvida detta skall ske genom en enda
taxeringskomité eller af flera, kunna leda till mycket olika resultat i
afseende på beviliningens belopp och följaktligen innefatta ett ämne
som oskiljaktigt sammanhänger med sjelfva bevillningsgrunden. Jag
lemnar för öfrigt alldeles derhän, huruvida det ifrågavarande försla¬
get är i sak ändamålsenligt eller icke, ty detta bör icke inverka på
det formela i saken, och på grund af hvad jag nu anfört, synes mig
i detta hänseende frågan böra afgöras genom gemensam votering.
■Jag vill slutligen endast tillägga den upplysning, att frågan varit
Den 24 April, f. m.
331
föremål för diskussion inom talmanskonferensen, och att flertalet af
dess ledamöter yttrade sig för den åsigt, att frågan borde underka¬
stas votering.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gref-
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels
att den föreslagna voteringspropositionen skulle af Kammaren god¬
kännas och dels att densamma skulle afslås; framställde Herr Gref-
ven och Talmannen proposition på godkännande af den ifrågava¬
rande voteringspropositionen, och då dervid svarades talrika ja, blan¬
dade med många nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Den, som godkänner den i Bevillnings-Utskottets memorial N:o
11 föreslagna voteringsproposition, röstar
d a;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår Kammaren ifrågavarande voteringsproposition.
Omröstningen foretogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja —- 66.
Nej — 34.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 17 och 19 dennes bord¬
lagda memorial N:o 12, i följd af erhållen återremiss af Bevillnings-
Utskottets betänkande N:o 7, i anledning af väckt motion angående
införande af bevillningstaxering i Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker.
Grefve Mörner, Carl Göran: Mot det slut, hvartill^Utskot¬
tet kommit, har jag icke något att erinra; men i motiverna förekom¬
mer en mening, hvilken jag icke önskar skall vinna häfd. Utskot¬
tet säger att “det torde befinnas lämpligt att befolkningen inom lapp¬
markerna beredes tillfälle att yttra sig i frågan". Skola vi nu
icke få afgöra beskattningsfrågor, utan att kommunalstämmornas
åsigter först skola inhemtas? Det tror jag vore att gå nästan långt
och jag hoppas att denna mening får stå för Utskottets egen räkning.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan
bifölls.
332
Don 24 April, f. m.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 17 och 19 dennes bordlagda
utlåtande N:o 31, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
§ 2 i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 angående förbud mot
lotterier.
Grefve Mörner, Oscar: Jag har antecknat mig såsom reser¬
vant mot ifrågavarande betänkande, emedan jag ingalunda kunnat
instämma i de motiver, Utskottet anfört. Då man genomläser motio¬
nen, sådan den blifvit refererad i förevarande betänkande, kan man
icke annat än finna, att en skarp kritik öfver de nuvarande förhål¬
landena blifvit uttalad. Då man nu vet, att efter svensk lag lot¬
terier äro förbjudna, men undantag medgifvas för konst- och indu¬
strilotterier, kan man verkligen med kännedom om det nuvarande till¬
ståndet i detta afseende sätta i fråga om lagen är gällande eller om
icke undantagen blifvit regel. Emellertid kunde jag icke förmå
mig att instämma med motionären i sjelfva hufvudsaken, emedan jag
både svårt att komma ifrån den tanken, att lotteri någon gång borde
kunna tillåtas, ehuru jag omöjligen kunde vederlägga hans skäl.
Ehuru högst ogerna måste jag således biträda Utskottets beslut att
afstyrka motionen; men då jag sedermera fick se Utskottets betän¬
kande, kunde jag icke instämma uti de der anförda motiver, utan
måste erkänna, att jag föredragit det af Utskottet först uppgjorda
förslag till utlåtande, deri förklarades att lotterispel i allmänhet voro
skadliga och borde förbjudas, i stället för att vi i detta utlåtande
nära nog sagt att de äro berömliga.
Jag har icke något yrkande att framställa, utan jag har blott
velat inlägga min protest mot Utskottets åsigt, att lotterierna i sig
skulle kunna anses som något godt, då jag i stället nödgas beklaga
att man måste hafva den svagheten att i någon mån tolerera dem.
Herr Almquist: Då ordalagen i Lag-Utskottets förevarande
betänkande äro sådana, att man deraf skulle kunna komma på den.
tanken, att Utskottet godkänt de bruk, som under en viss period hos
oss inrotat sig i afseende å lotterier, så ber jag att få tillkännagifva,
att, ehuru jag såsom ledamot af Utskottet deltagit i ärendets hand¬
läggning, jag likväl af tjensteåligganden varit hindrad att närvara
vid justeringen af betänkandet och. fördenskull icke kommit i tillfälle
att anmäla min reservation.
Inom Utskottet instämde jag visserligen i den åsigt, att det icke
vore skäl att, på sätt motionären föreslagit, hos Kongl. Maj:t göra
framställning om upphäfvande af 2 § i Kongl. förordningen den 21
Mars 1844, men jag gjorde det på den grund, att jag kommit i erfa¬
renhet deraf att under sednare tiden flera beslut meddelats, som vi¬
sade, att den verkställande makten sökte att bringa lotteriförhållan¬
dena tillbaka inom lagenliga gränser. Jag hade mig också bekant,
att de flesta oktrojer för industri- och klasslotterier i vårt land till-
ändalupo med innevarande år. Då jag hade anledning tro, att rege¬
ringen och vederbörande myndigheter skulle med de medel, som stode
dem till buds. söka återföra lotterirörelsen inom de gränser, lagen
uppställt, ansåg jag icke att en sådan kraftåtgärd som ett fullstän-
333
Den 24 April, f. m.
digt upphäfvande af 2 § i nyssnämnde förordning nu borde vidta¬
gas. Så vidt jag kunde fatta, yttrades icke inom Utskottet någon me¬
ning till försvar för det rådande förhållandet, i afseende på lotterierna.
Huruvida lotterierna, såsom klämmen i Utskottets betänkande
ifrågasätter, böra anses fördömliga eller icke, lemnar jag åt hvars och
ens enskilda omdöme att afgöra; men att lotterispelen, då de fått den
utsträckning, som här i landet är fallet, äro skadliga och mycket
skadliga vågar jag påstå. Jag tror ock att det i närvarande tids-
moment icke är' likgiltigt, om representationen i denna fråga uttalar
sin åsigt. Detta af den anledning att oktrojerna för de privilegie-
, rade lotterierna tiliändalöpa med detta år och att ett stillatigande
af representationen vid handläggningen af ifrågavarande ärende skulle
kunna anses snart sagdt såsom ett godkännande af lotterispelen ty,
såsom ordspråket säger, den som tiger, han samtycker. Det är såle¬
des säkert, att alla de, som äro intresserade i dessa lotterier, derföre
att de på lottsedlars försäljning skörda stor vinst, skola uppbjuda
alla medel för att erhålla förnyade oktrojer och de skola i sina be¬
mödanden understödjas af de många, hvilka väl icke skörda fördel af
dessa spel, men likväl till följd af långvarig vana förbise lotterispe¬
lens betydelse.
Det är en känd erfarenhet att, då man länge sysselsatt sig med
en sak, god eller dålig, man af vanan så införlifvas med densamma,
att man alldeles förbiser om deri ligger något mer eller mindre skad¬
ligt. Jag tror att, om man icke vill att det nuvarande oefterrätt¬
liga tillståndet skall fortfara, det är väl behöflig!, att representatio¬
nen uttalar sin mening, ej blott att lagen bör gälla och efterlefvas;
utan ock att den ogillar ett sådant förhållande, som i detta fall en
föregående tid hos oss infört, att nemligen de af lagen medgifna un¬
dantagen till följd af en sorglig svaghet öfvergått till regel. På re¬
presentationen kommer skulden att falla, om den stillatigande blun¬
dar för ett sådant ingalunda likgiltigt förhållande.
För min åsigt, att lotterierna äro i hög grad skadliga, kan jag-
få åberopa hvad Rikets Ständer vid 1841 års riksdag yttrade i dess uif-
derdåniga skrifvelse om förbud mot lotterier. Det heter deri, “ att lotterier,
.af hvad beskaffenhet de må vara, äro att anse såsom de mest äfven-
tyrliga af alla spel, enär dertill icke erfordras den ringaste skicklig¬
het, utan spelets utgång endast bestämmes af lyckan; att hoppet att
kunna för en lägre penningeinsats göra en betydlig vinst ofta förle¬
der äfven helt och hållet obemedlade personer att på lotterispel upp¬
offra penningetillgångar, nödvändiga för fyllande af egna och icke
sällan deras familjers oundgängliga behof, samt att erfarenheten jem¬
väl ådagalagt, att vid enskilda lotterier svek och bedrägerier under¬
stundom ega rum, oftast på det sättet, att den brottslige är oåtkom¬
lig för lagen11. Med godkännande af Utskottets förslag, beslöto alla
fyra Rikstånden, utan någon skiljaktighet, att icke allenast sjelfva lotte¬
rierna skulle förbjudas, utan ock att ail försäljning af utländska lotter
bonde förhindras. Öfver detta betänkande hördes Lagberedningen,
Högsta domstolen och Kommers-kollegium och ingen af dessa aukto¬
riteter motsade vigten deraf, att en damm bref satt mot lotterispelen.
Följden häraf blef, att Konung Oscar, nästan omedelbart efter det
334
Den 24 April, f. m.
han besteg thronen, den 21 Mars 1844 utfärdade den bekanta förord¬
ningen mot lotterier. I första paragrafen af denna förordning säges,.
att “lotteri må ej af någon inrättas och öppnas för allmänheten och
vare ej heller tillåtet att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller
afyttra lotter till penningars eller annan lös eller fast egendoms bort¬
lottande inom eller utom riket". Detta är således ett allmänt förbud
som icke kan kringgås, med mindre lagen lemnas utan afseende. De
enda undantag lagen medgifver finnas intagne i 2 §, deri det heter
att “det i föregående paragraf stadgade förbud må likväl icke läm¬
pas å bortlottning af lösören för välgörande ändamål, eller af konst¬
saker till svenska konstidkares understödjande och uppmuntran, dock bör
om sådan lottning anmälan förut ske hos vederbörande Konungens
Befallningshafvande, som dertill eger, efter pröfning af omständighe¬
terna, meddela tillstånd". Således hafva båda statsmakterna äfven¬
som de flera myndigheter jag åberopat, redan för länge sedan erkänt
att lotterier är o skadliga och har på grund deraf blifvit i lag förkla-
radt att sådana spel ej må ega rum. Jag vågar hoppas att dessa auk¬
toriteter icke nu må af representationen jäfvas.
Då det nu är afvigt, att de förhållanden, som i detta afseende blif¬
vit inpreglade i folkets vanor, icke må längre fortfara, ber jag att
ännu få upptaga Kammarens tid med några ord.
Lotteriernas inverkan är af så mycket större betydelse som de
icke bedrifvas på en enda plats, utan utsträckas öfver hela landet.,
lotterna utbjudas och kolporteras till hvarje vrå, och just företrädes¬
vis till de minst bemedlade, för hvilka tillvaratagandet af den lilla
penningen vore af stor betydelse; sedan de obemedlade bortspelat
sina tillgångar, falla de det; allmänna till last. Om förhållandena
närmare betraktas, torde icke kunna nekas, att lotterispelen inom vårt
land äro för närvarande vida skadligare än spelhusen för de länder,
der de bedrifvas, ty dessa sednare kunna endast begagnas af dem,,
som befinna sig på platsen och, enligt hvad jag hört uppgifvas, lär
ej ortens mindre bemedlade befolkning och icke någon af arbetande
klassen till dessa spellokaler ega tillträde, utan utgöras de spelande
hufVndsakligen af turister och sådana, hvilka ej hafva annat att gö¬
ra, än att förspilla sin från fädren ärfda förmögenhet. I vårt land
deremot taga lotterispelen penningarne just ur den föga bemedlade
befolkningens fickor, och följden blir att spelförlusterna måste er¬
sättas sedermera af fattigvården eller fångvården.
Planer och de vinstlistor, lotterierna utlemna, utvisa att vinsterna
bestå i husgerådsartiklar och porslin med mera dylikt, som man kan
köpa hvar som helst i bodarne. Icke kan det sägas vara till konst¬
idkares uppmuntran eller för välgörande ändamål att bortlotta Rör¬
strands porslin, Dufvas nysilfver, linneväfnader från Stenbergska fa¬
briken i Jönköping eller Stålbergs i Eskilstuna stålarbeten m. m. dy¬
likt. Så långt hafva väl icke näringarne i vårt land ännu sjunkit,
att allmänna välgörenheten beliöfver tagas i anspråk för deras up¬
pehållande. Planen bestämmer väl bland annat att af öfverskotten
något skall användas till understöd, stipendier eller premier åt unga
obemedlade industriidkare, men någon kontroll om och till hvilken del
behållna vinsten i sådant afseende användes finnes icke uppgifven. Men.
Den 24 April, f. m.
835
äfven om något skulle utgå till uppmuntran för yngre industriidkare,,
förvandlas de i lag förbjudna lotteriföretagen icke derigenom till.
lofliga eller oskadliga företag. Yäl säges det att |:delar af insat¬
serna utgå till lottegarne ock motsvaras af värdet af utfallna vinst¬
ock “frilotter“. men kvad frilotterna kunna kafva för penningevärde
är svårt att begripa för den som icke är inne i lotterimysterierna.
Åtskilliga effekter, som säljas på lotterierna, äro ganska planmässigt,
beräknade att verka lockande på barn och obemedladt folk som icke
kafva tillfälle på vanlig väg förskaffa sig sådant, men säkert är, att det
värde, hvartill dessa vinster äro upptagna, betydligt öfverstiger det,
hvartill de kunna erhållas i bodarne. Detta visar sig deraf, att, cm
någon vill sälja en sådan vinst, erhåller han icke på långt när och
stundom allenast en mindre del af det pris, hvartill den varit i vinst¬
listan uppförd. Dessa privilegierade spelinrättningar hafva ock sin egen
lagstiftning deri, att den, som varit lycklig nog erhålla en vinstnum¬
mer, förlorar eganderätten till sin vunna egendom, derest han icke
är i tillfälle inom tre månader låta afhemta varan. Dessa inrättnin¬
gar göra sig icke så mycken möda, de öfverkorsa de lagar, som
efter många strider inom lagstiftningen slutligen kommit till stånd.. Allt
är beräknadt på att locka penningar ifrån och att lura det o erfarna folket.
Jag vet väl, att äfven många bland de bildade klasserna roa sig med
detta spel, och jag måste djupt beklaga att föräldrar på denna bana
leda in sina barn. Yi läste nyligen i tidningarne en berättelse huru¬
ledes en bokhållare kommit på balans. Husbonden anställde under¬
sökning, men bokhållaren var förlägen och ville icke uppgifva anled¬
ningen. Slutligen inkom principalens herr son, hvilken omsider till¬
stod, att hans mamma förmått honom att anlita bokhållarens kassa,
emedan hon behöfde pengar att köpa lottsedlar och omsättningstiden
var nära ute. Mamma skulle återbetala dem, då hushållspenningarna
nästa månad utföllo. Exemplet kan vara lärorikt! Jag har sjelf er¬
farenhet af, huruledes de eljest bästa och mest exemplariska tjenare
till följd af vana ej förmå att afhålla sig från lotterispel och att till
dessa använda både lön och julpenningar och beklagligen är detta icke
enstaka fall. Ganska förklarligt är det, att en sådan vana inrotar
sig, då flera tiotusental lotter årligen försäljas i landet. Det borde
icke anses såsom en likgiltig sak att hos nationen inplantas dåliga
vanor. Yi sitta här och stifta lagar, men hvad betyder dessa, om
de icke efterlefvas och få göra sig gällande? De utgöra då endast
en död bokstaf. Icke blifver ett samhälle lagbundet, derföre att la¬
gar skrifvas, utan derigenom att de efterlefvas.
Följderna af det sätt, hvarpå ifrågavarande författning tilläm¬
pas, äro sorgliga icke blott för den penning, som på lotterispel för¬
slösas och hvilken i stället så väl beköfdes för framtida behof; de
äro ännu mera sorgliga derför, att folket, som icke saknar vetskap
derom att lotterier äro i lag förbjudna, måste af den omständighet,
att sådana ändock med vederbörandes tillåtelse ega rum, ganska för¬
klarligt, komma till den föreställning, att det icke är så noga med lagarnes
efterlefnad, blott de med en viss varsamhet kringgås. En sådan befolknin¬
gen bibragt erfarenhet, är efter min öfvertygelse mycket skadlig; en.
sådan föreställning utgör roten till mycket ondt här i landet, ty vi
336
Oin 24 April, £. m.
hafva väl lagar men få respektera dem. Om Kammaren kanske
tycker att jag väl frimodigt utsäger min mening, vill jag till stöd
för densamma åberopa en gällande auktoritet. Jag har här i min
hand en Kongl. Maj:t skrifvelse, af den 21 November 1868, deri sa-
ges, att syftemålet med de tillåtna industrilotterien “att uppmuntra
utvecklingen af smak och konstsinne inom handtverk och slöjder"
icke kan befrämjas genom en sådan riktning, som nämnda inrättning
alltmera gifvit åt sin verksamhet derutinnan, att dels vinsterna till
större antal utgjorts af så beskaffade kandtverksalster, till hvilkas
förfärdigande någon högre konstskicklighet ej varit af nöden, dels
ock en och annan, i jemförelse med de öfriga, särdeles betydlig vinst
blifvit af flera olikartade artiklar sammansatt, för att derigenom åstad¬
komma starkare lockelse till deltagande i lotteriet, hvilket sålunda
cfvergått till karakteren af vanligt, för penningevärdets skull bedrifvet
spel. En sådan spelanstalt kan icke heller till gagn för industriens
framtida bestånd och sunda förkofran bereda dess idkare, såsom med
inrättningen jemväl varit åsyftadt, en betryggad afsättning af deras
tillverkningar, hvilken fast heldre måste grundas derpå, att föremålen
lämpa sig efter afnämares på särskilda lefnadsförhållanden beroende
behof och önskningar". Så har Kongl. Majt uttalat sig; och jag vå¬
gar tro icke någon skall bestrida riktigheten deraf. I stöd deraf
torde det påstående kunna vågas, att det skulle vara högst beklag¬
ligt, om lotterierna finge inom vårt land fortfarande hafva lika stort
spelrum som under en viss föregående tid. Emellertid då Kongl.
Maj:t genom ifrågavarande nådiga bref och andra beslut samt äfven
de underordnade myndigheterna synas sträfva lör en återgång till hvad
författningen afser, eller att undantagen skola gäll» blott i de fall
lagen säger, eller för verkligen välgörande ändamål och då fråga är
om att till konstidkares uppmuntran befordra afsättning af dess al¬
ster, vill jag icke påyrka annat, än att Kammaren må, med ogillande
af Utskottets motivering, förklara sig anse motionen för närvarande
icke påkalla någon Eiksdagens åtgärd.
Herr von Sydow: Då Lag-Utskottet af två föregående talare
fått uppbära klander för motiverna i sitt betänkande, ber jag att så¬
som ledamot af Utskottet få till besvarande upptaga dessa hufvud-
sakliga anmärkningar.
Den förste talaren ansåg, att Lag-Utskottet i sitt betänkande
skulle hafva yttrat, att lotterier i och för sig sjelfva kunde innefatta
något godt. Jag tror icke att någon sådan sats finnes i Utskottets
betänkande eller derifrån kan härledas. Utskottet har endast yttrat,
att lotterier i principen icke äro fördömliga och jag anser att Utskottet
gerna kan stå för denna sats, ty fördömligheten lär väl bero på de
personers förmögenhets vilkor och omdömesförmåga, hvilka inlåta sig
på sådana företag.
Den andre talaren har velat i Utskottets betänkande inlägga den
mening, att Utskottet skulle godkänt det sätt, hvarpå 2 § i Kongl.
.Förordningen den 21 Mars 1844 om lotterier blifvit af myndighe¬
terna tillämpad. Jag kan icke heller finna detta af betänkandet.
Tvärtom
337
Den 24 April, f. m.
Tvärtom säges der, att Utskottet medgifver möjligheten af att för¬
fattningen icke alltid blifvit rätt tillämpad men, säger Utskottet, “den
omständighet, att en lag ej alltid blifvit rätt tillämpad, lärer icke ut¬
göra tillräckligt skäl för dess upphäfvande eller förändring*1. För
denna sats tror jag också att Utskottet stå. Hvad för öfrigt den si-
ste talaren anförde derom, att åtskilliga lotterier, som blifvit af myn¬
digheterna medgifna, verkat mycket skadligt, så erkänner jag att
detta verkligen är förhållandet, ty till min kunskap har kommit, att
åtskilliga lotterier i stor skala blifvit inrättade, hvilka icke bort få
ega rum, men för min del tror jag, att ett absolut förbud mot lotte¬
rier skulle verka^ mera skadligt än gagneligt. Deraf skulle nemligen
följa, att alla våra konstföreningar skulle hämmas i sin verksamhet
och att man skulle såsom lagbrytare stämpla dem, hvilka med en
uppoffring af ett penningebelopp, som för dem vore en obetydlighet,
ville på detta sätt verka för de mest välgörande ändamål. Jag kan
icke föreställa mig att rätta sättet att förekomma den spelpassion,
som den siste talaren klandrade, är att förbjuda sådana lotterier,
utan jag tror, att man lättare kommer till det åsyftade målet, om man
beträder den väg, som blifvit förordad af en talare, hvilkens förslag
i detta hänseende vi nyligen behandlat, nemligen att förhindra för¬
säljningen af utländska lotter, hvilka nu öfversvämma landet.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Almquist: Den siste talaren yttrade, att det fördömliga i
lotterierna icke skulle ligga i sjelfva saken, utan berodde derpå, hu¬
ruvida den spelande hade råd att på så sätt använda sina tillgångar.
Detta synes mig ådagalägga en så främmande uppfattning af sak¬
förhållandena, som för mig är fullkomligt obegriplig och visa nödvän¬
digheten deraf, att en åsigt i ämnet mera allmänt må blifva uttalad.
Jag anhåller derföre att få återkalla mitt förra yrkande och begär
proposition på bifall till motionen, på det uppenbaras måtte, att
många finnas, som heldre vilja till och med borttaga hvarje undan¬
tag, än att de nuvarande förhållandena i detta afseende må för fram¬
tiden fortfara.
Herr von Kock: Det förekommer mig, som om här vore tvenne
olika frågor, hvilka. man icke bör sammanblanda. Den ena är, att
■2.§ i Kongl. förordningen om lotterier påtagligen i sednare tider blif-
vit missförstådd, då man, på sätt Herr Almquist anfört, utsträckt de
i paragrafen medgifna undantag till industri- och handtverks-alster;
men detta, beror icke, efter min uppfattning, på sjelfva lagen, utan
på dess origtiga tillämpning. Jag tror icke, att det skulle skada, om
Justitieombudsmannen ville tillse, att de missbruk, som kommit de
embetsmyndigheter till last, hvilka tolkat denna paragraf så exten-
sivt, som hittills skett, icke vidare måtte komma att ega rum. In¬
skränkas de i paragrafen medgifna undantag till välgörande ändamål
och konstalster, så blifver det icke så farligt eller så stötande, som
nu är fallet. Men detta är icke egentligen föremålet för behandling,
utan här är hufvudsakligen fråga, om denna undantagsparagraf bör
Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 3 Band. 22
338 Den 24 April, f. ro.
borttagas. Den kan endast försvaras deraf, att välgörenheten icke
skulle vara tillräcklig, utan att man för detta ändamål vill använda
medel, som man efter regeln fördömer. Skälet härtill skulle vara,
att det stode så illa till med konstsinnet och maecenafismen här i
landet, att det är nödvändigt att använda medel, som i princip äro
fördömliga, för att uppmuntra våra konstnärer. Jag hoppas, att, om
det varit nödvändigt 1844, då ifrågavarande Kongl. förordning utfär¬
dades, så hafva vi nu gått så långt i afseende på konstsinne och
fattigvård, att man icke behöfver använda dylika medel. Jag har,
såsom iag förut, då fråga var om lotteriannonser, nämnt, blitvit sa öi-
vertygad i denna sak genom den förträffliga motiveringen i motionen,
att jag fruktar, att, om jag skulle tillägga något, jag blott skulle
skämma bort den.
För öfrigt har motionen blifvit understödd af en person, som mer
än de flesta sökt att på en annan väg underhjelpa välgörenheten och
som satt sig i spetsen för företag, hvilka åsyfta, att de små bespa-
ringarne skola för framtida behof tillgodogöras, x stället for att förslö¬
sas på lotterier eller för andra ändamål.
Jag instämmer med Herr Almquist i hans yrkande att motionen
måtte af Kammaren bifallas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr 'blef¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels att Kammaren,
med afslag derå. skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen först proposition pa bifall till
utlåtandet, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt se-
dermera proposition på afslag derå och bifall till den ifrågavarande
motionen, då svaren likaledes utföllo med många såväl ja som nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 31, i anledning
af väckt motion om upphäfvande af § 2 j Kongl. förordningen den
21 Mars 1844, angående förbud mot lotterier, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren detta utlåtande och bifaller den i
ämnet väckta motionen.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva,
utfallit sålunda:
Ja — ol.
Nej — 39.
Den 24 April, f. m.
339
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 20 och 22
dennes bordlagda memorial N:o 61, med anledning af Kamrarnes olika
beslut rörande Stats*TJtskottets utlutande N:o 53, i fråga om pension
för Telegraf-intendenten, Majoren A. L. Fahnehjelm.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 20 och 22 dennes bordlagda betänkande N:o 13 i an¬
ledning af framställda förslag om ändringar i författningarne an¬
gående vikoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
lista punkten.
Herr von Kock: Jag vill icke besvära Kammaren med ett
längre liktal öfver min motion, utan allenast uttala en förhoppning,
att det icke skall dröja länge förr än Kongl. Maj:t framlägger ett
annat förslag, bygdt.på enahanda grund. Min motion stöder sig på
ett förslag, som.blifvit utarbetadt inom ett af stats-departementen, och
det har förut i sina hufvudsakligaste delar varit understödt af den
man, som för närvarande innehar främsta platsen i konungens råd.
Förslaget afser att förskaffa staten en af de aldra bästa skatter, och
stöder sig på den tanken, att^ husbonden bör betala för sin sup lika
mycket som tjenaren. När vi lyckats få denna skatt, skola vi kunna
afstå från åtskilliga dåliga skatter, och det må väl anses vara ett
önskningsmål.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
2:dra punkten.
Lades till handlingarne.
3:dje punkten.
Herr von Möller: I förevarande punkt har Utskottet föreslagit
en underdånig skrifvelse, åsyftande att åt den, som köper bränvin
(icke bränvinstillverkaren') skulle beredas den fördel, att han finge
upplägga bränvin pa tullnederlag såväl å ort, der allmän nederlags¬
rätt för utländska tullpligtiga varor åtnjutes, som å andra för neder¬
lag af bränvin lämpliga platser, hvarjemte Utskottet föreslagit, att
denne köpare af bränvin skulle få återlyfta den af tillverkaren er-
lagda skatten i Statskontoret, samt att, om han häraf icke sig begag¬
nade, nederlagsbeviset kunde användas såsom betalningsmedel för ut¬
tagning af bränvin, befintligt å brännerinederlag. Utskottets förslag
förefaller mig så oväntadt och ovanligt, att det väl tarfvade att om¬
ständligt diskuteras, men tiden är långt framskriden, och Kammaren
lyssnar då icke gerna till vidlyftiga anföranden. Jag vill derföre
endast anmärka, att hos en hvar, som genomläser betänkandet, måste
misstro uppstå till den ordning, som skulle uppkomma, om förslaget
340
Den 24 April, f. m.
antoges. Visserligen är det endast fråga om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, men om densamma af Riksdagen beslötes, blefve följden den,
att regeringen, vid utfärdande af ny förordning, måste taga hänsyn
till de grunder, som här äro angifna.
Särskild! synes det mig vara att beakta, huruvida man får an¬
taga, att Statskontoret alltid vore så vid kassa, att icke återbärnin-
gen stundom kunde blifva ganska besvärlig, äfvensom huruvida icke
bokföringen vid landskontoren med afseende å dessa nederlagsbevis
skulle blifva oerhördt trasslig.
Till följd af dessa i största korthet antydda betänkligheter, och
då förslaget tillkommit endast. med hänsyn till förhoppningarne på
en export, men denna vunnit tillräckligt afseende genom beviljande
af drawback, anser jag mig böra yrka afslag å Utskottets hemställan.
Herr von Koch: Jag har alltid, så vidt i min förmåga stått,
sträfvat att få bort de fel, hvilka voro en följd af den förändring,
som år 1855 vidtogs i afseende å bränvinstillverkningen, men som
då ej kunde undvikas af det skäl att, om man varit allt för noggrann,
någon förbättring säkerligen icke alls kommit till stånd. I öfverens¬
stämmelse med denna min åsigt, önskar jag, å ena. sidan att denna
tillverkning, ehuru den ingalunda eger mina sympatier, ej må genom
reglementariska bestämmelser påläggas onödiga band, helst på den¬
samma redan hvila högst betydliga skatter, af hvilka staten och kom¬
munen hemta rikliga inkomster. Men å andra sidan måste jag tillstå,
att jag fruktar, det de stora intressen, som för närvarande i detta
hänseende söka göra sig gällande, kunna blifva oss öfvermäktiga,
och att, om de i allo skulle vinna sitt mål, utan att den år 1855 på¬
började reformen tillika fulländades — hvartill jag genom min nyss
ogillade motion sökt sträfva — det sedermera skulle blifva omöjligt
att åstadkomma någon rättelse i de nu i många hänseenden förefint¬
liga missförhållanden, och slutet blifva, att hvarken staten, hushåll¬
ningssällskapen eller landstingen utfinge sin rätt. Det är af detta
skal som jag nu, likasom vid förra riksdagen, tillsvidare motsät¬
ter mig ytterligare lättnader i afseende å denna handtering och an¬
ser (len böra företagas endast i förening med reformens fullständiga
genomförande. Jag hoppas ock att, vare sig skrifvelsen atlåtes eller ej,
skall Regeringen taga denna, i synnerhet i moraliskt hänseende ange¬
lägna sak i sina bänder, och anser att till dess bör anstå med frå¬
gan om vidare lättnader för bränvinsbrännarne.
Herr Bennieh: Ehuru jag i väsendtliga delar är af samma
mening i afseende å br än vinslagstiftningen som den siste ärade
talaren, kan jag dock ej, för att genomdrifva denna min mening,
anse lämpligt att motsätta mig förbättringar i denna lagstiftning,
då sådana kunna i särskilda delar genomföras, och till sådana för¬
bättringar räknar jag den här ifrågasatta åtgärden, att inhemskt
bränvin skulle kunna få uppläggas å nederlag under samma vilkor
som utländskt, hvilket hit införes. Om en utländsk fabrikant säljer
sitt bränvin hit, får denne sin afgift återställd i det land, der till¬
verkningen egt rum, och köparen får upplägga det utländska bränvinet
341
Den 24 April. f. m.
å nederlag. Detta gäller visserligen ej om sädes- och potatesbränvin,
men om alla andra slag spirituösa drycker, som äro fullt jemförliga
med bränvinet i afseende å.de skadliga verkningar de medföra. Då
nan det ej vara annat än billigt och lämpligt, att man söker bereda
äfven den svenska bran vinstillverkaren en liknande fördel med den,
fTT i611 åländske här i landet åtnjuter, och det är endast detta
Utskottet genom sitt förslag åsyftat.
Det finnes i Utskottets motiver antydt, huruledes isynnerhet
under gynnsamma år, da en riklig skörd rotfrukter gifvit anledning
till en öiverproduktion af bränvin, det kan verka menligt, att vid
slutet af till verkningsåret störa qvantiteter bränvin bringas ut i
nandein pa en gång,^till följd deraf att det ej längre får ligga skatte-
ntt under statens vård. och det torde vara obestridligt att af en så
beskaftau lagstiftning följa starka fluktuationer i prisen, och att
näringen kommer att drabbas af alla de olägenheter, som alltid
biitva en följd af konstlade åtgärder. Om än bränvinstillverkningen
ai en afskydd handtering, med afseende å de följder, den medför,
bor man dock, med afseende derå att den är tillåten och oundviklig,
01 densamma reglementera så, att man ej pålägger den andra band
eller annan tunga, än som betingas af statens högre ändamål. Jag
’«n nu ej finna annat än att det ligger full billighet deri, att brän-
vinsupplagen må kunna flyttas från en bränvinsbrännares magasin
till statens upplagsplats, så vida man behörigen tillser att statens
anspråk att få ut sin skatt blifva uppfyllda. Om bränvinet sedan
kommer att konsumeras här i landet eller ligger på nederlag tills
det blir exporteradt till utlandet, bör härvid lag ej utöfva något in¬
flytande. J ö
Frågan huru en förändring i den angifna syftningen skall ske,
har ansetts af Utskottet både vid denna och föregående riksdag vara
så invecklad, att ^Utskottet, efter ett misslyckadt försök vid 1870
ars riksdag att få förhållandena ordnade, sedermera ansett ingen
annan utväg återstå, än att bringa saken under Kongl. Maj:ts pröf-
mng. I det förslag till skrifvelse, Utskottet nu framlagt, har Ut¬
skottet i detalj angifvit en åsigt, som i synnerhet blifvit ogillad,
nemligen i afseende å frågan om restitution af erlagd skatt, eller
användande af nederlagsqvittenserna såsom betalningsmedel för uttag-
mng af bränvin från brännerinederlag. Jag tror, att, om man under¬
söker förhållandena närmare och lugnare än den förste talaren nu
var i tillfälle att gorå, man skall finna, att det ej blir så farligt
med afseende å det invecklade bokhålleriet och de stora summor
som statskontoret skulle behöfva att hålla till hands.
Men på det att dessa betänkligheter ej må förhindra genom¬
förande af en förändring i hufvudsaken, och då nu ej är fråga om
ett definitivt beslut, utan endast om en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
anhåller jag hos Herr Talmannen om proposition på ett i viss mån
modifieradt förslag af följande lydelse: “att, med afslag å Herr
Forssbecks ofvanberörda motion, Riksdagen må i underdånig skrif¬
velse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad
mån rättighet till. uppläggande på tullnederlag af inhemskt bränvin
må kunna medgifvas såväl å ort, der allmän nederlagsrätt för ut¬
342
Den 24 April, f. m.
ländska tullpligtiga varor åtnjutes, som å andra för nederlag af
bränvin lämpliga platser, samt derefter till instundande lagtima Riks¬
dag afgifva förslag i ämnet."
Till ett så modifieradt förslag hoppas jag, att äfven talaren pa
k altan dsbänk en kan ansluta sig.
Herr Faxe: Lika med den förste talaren tror jag, för min del,
att den ifrågasatta nederlagsrätten skulle medföra ringa fördel för
bränvinstillverkarne, men deremot tillskynda de större bränvins-
handlarne betydande fördelar. Jag känner ej främmande länders
lagstiftning i detta hänseende, men jag har aldrig bort, att någon¬
städes finnas medgifna sådana förmåner i afseende å nederlagsrätten
för i landet tillverkadt bränvin, som den här ifrågasatta, och ser
ej hvarföre, när man stadgar en sådan nederlagsrätt för bränvin,
man ej lika så gerna kunde förunna samma förmåner i afseende a
socker och tobak, och medgifva tillverkarne af dessa produkter att
åter lyfta införseltullen till dess varan från nederlaget kan försäljas.
Sedan Utskottets vice ordförande kastat öfver bord Utskottets för¬
slag, kan jag underlåta att göra någon särskild erinran mot det-
sammas detaljer, och anhåller endast att i det afseendet få instämma
med den förste talaren, att oreda i räkenskaperna ej blott vid lands¬
kontoren, utan äfven i Statskontoret skulle uppkomma genom en
förändring i här antydd syftning. Jag är visserligen ej räkenskaps¬
karl. men vet att ganska stora olägenheter följa af det redan nu
gällande stadgandet om bränvinsmedlens remitterande till Stats¬
kontoret. Detta tillgår på så sätt, att, när länsstyrelsen behötver
statsmedel, men innehar bränvinstillverkningsmedel, som rätteligen
borde remitteras till Statskontoret, så skola dessa sednare omföras såsom
från Statskontoret bekomna; hvilket likväl icke får.ske förr, än an¬
ordning derå bekommits från nämnda kollegium; och först sedan en
sådan anordning qvitterad återkommit till Statskontoret eihåller
landskontoret qvitto å motsvarande belopp af bränvinstillverknings-
medlen. Vida större olägenheter befarar jag ändock skulle blitva
en följd af ett stadgande, sådant som det ifrågasatta.
Jag anhåller om afslag å Utskottets betänkande.
Herr Statsrådet Wsern: Jag anser i allmänhet, att, om repre¬
sentationen — under förutsättning, att Regeringen har bättre meael
än den till sitt förfogande för att åstadkomma en utredning af ett
ärende — önskar att till Regeringen ingå med en anhållan om en
sådan utredning, det ej är rätt af en. konungens rådgifvare att mot¬
sätta sig en dylik önskan. Han är i fullaste bemärkelse .en statens
tjenare så väl i detta som andra afseenden, och bör. ej ha något
annat mål för ögonen än att söka bringa statsmaskinen ^ framåt.
Men på samma gång jag erkänner detta, vill jag dock påstå, att
fall kunna förefinnas, då en konungens rådgifvare kan ega, skäl att
motsätta sig uttalandet af en sådan önskan och afstyrka aflåtandet
af en underdånig skrifvelse. En dylik skrifvelse från Riksdagen kan
vara affattad i en sådan form, eller uttalas så, att Riksdagen deri¬
genom likasom binder regeringen vid att verkställa undersökning
Den 24 April, f. m.
343
i en alldeles speciel riktning, och den af Riksdagen äskade utredning
torde vid sådant förhållande nästan kunna betraktas såsom ett Riks¬
dagens beslut för dess del i sjelfva frågan. Enligt min uppfattning
är det icke utan, att en skrifvelse, sådan som den här föreslagna,
skulle innebära något dylikt. Och då jag tillika hyser samma åsigt
som en föregående talare, att en förändring i den angifna syftningen
vore olämplig, och att det kunde blifva förenadt med väsendtliga
olägenheter för Statskontoret, om detsamma, på sätt som blifvit
ifrågasatt, ålades att återbetala den en gång uti tillverkningsafgift
erlagda skatten, anser jag detta vara ett sådant tillfälle, der ett af¬
styrkande af den äskade utredpingen och den föreslagna skrifvelsens
aflåtande är berättiga dt.
Jag anhåller dervid att få angifva de skäl jag finner tala emot
den ifrågasätta förändringen.
Hvad först beträffar behofvet af densamma, så erkänner jag
villigt möjligheten af, att det förhållande, som motionären åberopat
såsom utgångspunkt för framställande af sitt förslag, kan komma
att inträffa. Det är gifvet, att hvarje industri, särskildt med af¬
seende å dess tekniska förhållanden, företer yttringar, hvilka äro
svåra att på förhand bedöma, och att lagstiftaren derföre lätt kan
begå ett eller annat felsteg, då det gäller att reglementera för den¬
samma. Beträffande den här ifrågasatta förändringen, har den hufvud¬
sakligen sin grund i det missförhållande, som, enligt nu gällande
bestämmelser, efter Utskottets förmenande, skulle föranleda, att, då
tiden för ett nytt tillverkningsår nalkades och det å brännerineder-
lagen qvarliggande bränvinet således, enligt nu gällande föreskrifter,
ovilkorligen måste uttagas, skulle deraf föranledas en onaturlig ned¬
tryckning af priset, utan något annat gagn för statsverket än det
skenbara af ett hastigt under slutet af September månad inflytande
skattebelopp, hvilket eljest successivt skulle hafva ingått under de
följande höstmånaderna. Man vill genom förslaget förekomma denna
nedtryckning i priset. Men för att rätt kunna bedöma, om den af
motionären och Utskottet angifna olägenheten verkligen komme att
inträffa, torde behöfvas någon erfarenhet af tillämpningen utaf det
nu gällande stadgandet, och ännu är ej någon sådan vunnen och
den kan ej heller under den tid af ett år, som förflyter till nästa
riksdag, vinnas i tillräcklig grad, för att regeringen skall kunna
framkomma med förslag i ämnet. Efter hvad redan tillgängliga upp¬
gifter visa, uppgår också det för närvarande på nederlag upplagda
bränvinet till en föga betydande qvantitet; jag har visserligen ej
uppgiften derom till hands, men jag tror mig ej begå något misstag,
då jag säger, att det uppgår till endast 1,700,000 kannor. Visst är
att chefen för Bränvinskontrollbyrån anser den sålunda upplagda
qvantiteten vara vida mindre, än manpåförhand skäligen kunnat antaga.
När man derifrån afräknar det bränvin, som kommer att uttagas
under sommarmånaderna och för hvilket skatten skall betalas, så
är det ej sannolikt att i år skulle inträffa hvad som motionären
förutsätter. Jag vill dervid ingalunda neka, att detta förhållande
icke kan inträffa ett annat år. Men till nästa riksdag kan i alla
314
Den 24 April, f. in.
händelser ej någon erfarenhet vinnas af de olägenheter, hvilka Ut¬
skottet omnämner. Frågan synes mig alltså vara väl tidigt väckt.
Men mitt egentliga skäl. hvarföre jag anser den föredragna punk¬
ten ej böra bifallas, är att jag — delande den förste talarens åsigt,
att lltskottet frångått motionen, hvilken endast åsyftar att bereda
ökad kredit åt bränvinsbrännaren ■— genom sitt förslag beredt för¬
måner ej blott för tillverkaren utan måhända mera för bränvins-
handlaren, eller för hvar och en, som kan upplägga bränvin. Hvar
och en, som magasinerar en qvantitet bränvin, skulle få rätt att på
detta bränvin uppbära ett belopp, motsvarande det å detsamma er-
lagda skattebelopp hos Statskontoret, eller att i vederbörande landt¬
ränteri kunna med beviset verkställa betalning af motsvarande summa.
Men här möta ur två synpunkter stora betänkligheter. För det
första är det olämpligt, att Statskontoret skall nödsakas hålla till
hands summor, hvilka belopp det ej kan på förhand beräkna, mot¬
svarande tillverkningsafgiften för det bränvin, som kan komma på
nederlag i stapelstäderna. Föreskriften skulle innebära för inne¬
hafvare af bränvin en ovilkorlig lånerätt på denna vara till tillverk¬
nings afgiftens belopp. Och de härför erforderliga penningar skola
utbetalas ej från Riksbanken, hvars skyldighet det är att tillhanda¬
hålla allmänheten penningar, utan från Statskontoret, som endast har
att förse staten med hvad för dess behof erfordras, och som har till
åliggande att, om det har mera penningar än behofvet kräfver, öfver¬
lemna öfverskottet till Riksgälds-kontoret. För det andra, är med
dessa svårigheter, som kunna uppstå för Statskontoret, en annan
olägenhet förenad. Det förefaller mig nemligen, som om de ifråga¬
satta bevisen lätt kunde blifva löpande i hvar mans hand. Jag vet
ej huru man skulle kunna förekomma sådant, det är ett papper, som
innebär rätt att hos statsverket få penningar vid anfordran, det löper
ej med ränta och skulle kunna begagnas på samma sätt som bank¬
sedlar. Jag anser, att det skulle störande kunna inverka på våra
penningeförhållanden, om i landet skulle komma att cirkulera en
mängd sedlar, motsvarande tillverkningsafgiften å allt det bränvin,
som upplägges i stapelstäderna.
Jag önskar, att Riksdagen ville taga dessa omständigheter i be¬
traktande, innan den beslutar sig för att aflåta en skrifvelse, sådan
som den ifrågavarande, hvilken förutsätter en bestämd åsigt hos
Riksdagen om hvad den anser rätt och lämpligt, och vågar på de
af mig anförda skäl, för min del, afstyrka den ifrågasatta skrifvelsen.
Grefve Hamilton Henning: Jag är hufvudsakligen förekom¬
men af alla de talare, som hittills yttrat sig, med undantag af en
af dem. En tillverkning, som är så högt beskattad, som den af brän¬
vin, kan hafva berättigade anspråk på att staten ej genom regle-
mentariska föreskrifter pålägger den onödiga band. Men här är ej
så mycket fråga om bränvinstillverkaren, utan snarare om bränvins-
handlaren, och till denne sistnämnde står staten ej i någon förbin¬
delse. Enligt mitt förmenande, kan verkligen, såsom flere talare an¬
sett, Statskontoret komma i förlägenhet, om nemligen på en gång
mycket stora qvantiteter af bränvin upplades på nederlag och mot¬
Den 24 April. f. m.
345
svarande belopp af skatten utfordrades från Statskontoret. Det är
visserligen sannt, såsom en talare anmärkt, att, om en bränvinshand-
lare exporterar bränvin, han har rätt till drawback och följaktligen
blir då Tullverket satt i samma ställning som Statskontoret skulle
komma, om det ifrågavarande förslaget gillades. Men i allmänhet
öfverskrider ej tillverkningen af bränvin i landet i någon högre grad
dess egna behof; exporten är redan till följd deraf obetydlig och blir
det ännu mera till följd af det höga pris, i hvilket bränvinet står
i Sverige. De summor åter, som, efter detta förslag, skulle kunna
utfordras från Statskontoret, komma otvifvelaktigt att blifva af vida
större betydelse och kunna, såsom redan är sagdt, blifva tillräckligt
stora, för att bringa Statskontoret i förlägenhet.
En talare — tillika ledamot af Utskottet — har föreslagit en
modifikation af skrifvelsen, hvarigenom den skulle blifva temligen
oskyldig, men jag tror det vara bättre att alldeles icke aflåta någon
skrifvelse, dels af det skäl, som chefen för Finans-departementet
anfört, att nemligen erfarenheten ej är så stor eller kan blifva det
till nästa riksdag, att Kongl. Maj:t då kan lemna en fullständigt
grundad utredning af frågan, dels ock derföre att, om Andra Kam¬
maren skulle bifalla det af "Utskottet framlagda förslaget och vi an-
toge. det modifierade, vi skulle få mottaga från Utskottet ett sam¬
man jemkningsförslag, som då skulle mer eller mindre gå mot vår
öfvertygelse om hvad som vore lämpligast, men hvilket förslag vore
svårt att afslå, då man i allmänhet är angelägen att i möjligaste
måtto visa Medkammaren ett tillmötesgående. För min del yrkar
jag afslag å punkten.
Grefve Mörner, Carl Göran: Det har redan af en föregående
talare blifvit anmärkt, att det förslag, hvarmed Utskottet framkom¬
mit, åsyftande rättighet för egare af inhemskt bränvin att upplägga
sådant på_ nederlag såväl å ort, der allmän nederlagsrätt för utländ¬
ska tiillpiigtiga varor åtnjutes, som å andra för nederlag af bränvin
lämpliga platser, med rätt för honom att i Statskontoret återlyfta
den för det å tullnederlaget inlagda beskattningsbara kannetalet be¬
löpande tillverkningsafgiften, är ett förslag, hvarigenom ringa fördel
skulle beredas bränvinstillverkarne, men deremot betydande sådana
tillskyndas de större bränvinshandlandena, hvilket säkerligen ej med
motionen åsyftats.
Man har sagt, att ifrågavarande förslag står i harmoni med hvad
som är stadgadt i afseende å nederlag af utländskt bränvin; den
harmonien är dock för mig åtminstone ej uppenbar. Det utländska
bränvinet skall, efter hvad bemälde talare upplyst och man således också
lärer få antaga nu mera vara med verkliga förhållandet öfverensstäm¬
mande, kunna läggas på nederlag, men före detsammas uppläggande be¬
talas ej till svenska statsverket någon skatt; och uttages det en gång från
nederlaget, måste tullafgiften betalas, och varans egare har sedermera ej
rätt att å nyo på nederlag lägga in bränvinet och återfå den erlagda
afgiften. Det vore endast i det fall att så vore förhållandet, som jag
skulle vara villig medgifva, att harmoni egde rum emellan de sär¬
skilda stadgarne, ty det nu framlagda förslaget går derpå ut att, om
346
Den 24 April, f. m.
bränvin, för hvilket skatten redan är betald, lägges på nederlag,
skall den, som inlagt varan, få från statsverket uppbära en summa,
motsvarande den på det inlagda bränvinet belöpande skatt. Att
detta skall leda till mycken oreda och osäkerhet, är ej svårt att fin¬
na, och medgifvandet att varan må uppläggas å andra för nederlag
af bränvin “lämpliga platser", än der allmän nederlagsrätt för ut¬
ländska tullpligtiga varor åtnjutes, lemnar ett ändå större utrymme
för underslef och svårigheter. Jag vet ej, om dermed menas, att
bränvinet kan få ligga på nederlag i förvaringsrum hvar som helst,
eller om dessa förvaringsrum skola vara belägna i stapelstäderna.
Såsom lämpliga platser skulle annars t. ex. kunna anses tomma soc¬
kenmagasiner. Huru det skulle gå med kontrollen, om en sådan
utsträckning i nederlagsrätten medgafs, tror jag vara uppenbart.
Den talare, som yttrade sig till förmån för Utskottet, framställde
ett i viss mån modifieradt förslag af den lydelse, att Riksdagen
skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, om och i hvad mån rättighet till uppläggande på tullneder¬
lag af inhemskt bränvin må kunna medgifvas såväl å ort, der all¬
män nederlagsrätt för utländska tullpligtiga varor åtnjutes, som å
andra för nederlag af bränvin lämpliga platser samt derefter till in¬
stundande lagtima Riksdag afgifva förslag i ämnet. Jag tillåter mig
hemställa till den ärade talaren, om det behöfves någon lag i detta
hänseende. Jag skulle tro, att hvar och en har rätt att förskaffa
sig magasiner för sitt beskattade bränvin hvarest han behagar, och ej
måtte det vara något betänkligt för vederbörande, som hafva uppsigt
öfver tullnederlagen, att taga mot beskattadt bränvin och låta det
ligga der, så vida utrymmet sådant medgifver. Det måtte vara en
oskyldig åtgärd af bränvinets egare, att emot stadgade hyresafgifter
bereda sitt bränvin utrymme i ett dylikt magasin, om lian ej kan
för bättre pris skaffa sig upplagsplats på annat ställe! Förslaget är
så oskyldigt, att, om det skulle antagas, vill det synas mig, att ett
bifall dertill innefattade åtminstone för Bevillnings-Utskottet ett full¬
komligt nederlag. Det förslag, som framställdes förra riksdagen i
enahanda syfte, var olika deruti att, enligt detsamma, skulle medgif¬
vas att på tullnederlag lägga obeskattadt bränvin, detta ord har ej
kommit med i det af talaren nu framställda nya förslaget, och detta
är en väsendtlig förändring, emedan kringförandet af obeskattadt
bränvin genom hela landet skulle helt och hållet omöjliggöra alla
kontroller, hvarföre, efter min tanke, en bestämmelse i sådant afse¬
ende skulle varit ytterst betänklig, hvilket jag då äfven tog mig fri¬
heten framhålla.
Jag anhåller emellertid nu om afslag så väl å Utskottets förslag,
som å den deri föreslagna modifikationen.
Grefve Sparre, Nils Giistaf Alexander: Då jag tillhört den
afdelning inom Utskottet, som närmast handlagt denna fråga, anser
jag det vara min pligt att uppträda för densamma och anhåller der¬
före att få återföra i minnet, huru den behandlats vid 1871 års riksdag.
Då Bevillnings-Utskottet förliden riksdag framkom med förslag
till ny bränvinstillverkningslag, tänkte sig Utskottet en utöfver den
347
Den 24 April, f. m.
lista Oktober utsträckt nederlagsrätt som en naturlig följd af den¬
samma, men då det ansåg att en så genomgripande förändring borde,
innan den förelädes Riksdagen, närmare utredas, föreslog Utskottet
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ungefär samma ordalag som det af
Herr Bennicb nu framlagda förslag.
Denna skrifvelse återremitterades till Utskottet, för att Utskottet
skulle framkomma med ett förslag till författning i ämnet.
Den långt framskridna tiden och svårigheten att utan vederbö-
randes hörande framlägga ett dylikt, föranledde Utskottet att fram¬
komma med ett nytt förslag till skrifvelse, hvari anhölls, “det Kongl.
Maj:t täcktes låta tillse, huruvida rättighet till uppläggande på ne¬
derlag af inhemskt obeskattadt bränvin må kunna medgifvas så väl
å ort, der allmän nederlagsrätt för utländska tullpligtiga varor åt-
njutes, som å andra för dylikt nederlag af bränvin lämpliga platser,
och i så fäll låta så fort ske kan vidtaga de åtgärder och utfärda
de föreskrifter, som för ordnande af denna nederlagsrätt kunna be¬
finnas nödvändiga och lämpliga".
Denna Utskottets hemställan antogs af Andra Kammaren, hvar¬
emot den Första, med afslag å densamma, biföll Utskottets först
framlagda förslag till skrifvelse.
I följd af dessa Kamrarnes stridiga beslut förföll frågan.
Då nu Bevillnings-Utskottet, på grund af väckt motion, i år skulle
behandla samma fråga, måste det naturligtvis taga hänsyn till hvad
i Kamrarne förlidet år förekommit, samt när båda Kamrarne då be¬
slutat skrifvelse i ämnet, ansåg sig Utskottet äfven i år böra fram¬
komma med förslag till en sådan.
Att Utskottet deri uttalat sin mening, huru denna fråga bäst må
kunna lösas, är äfven en följd af de anmärkningar, som i fjol yppa¬
des under diskussionen. Den nu klandrade åsigten, att skatt skulle
få återlyftas, när bränvin blifvit inlagdt på tullnederlag mot neder-
lagsbeviset, har föranledts af den befogade anmärkning, som då gjor¬
des om olämpligheten att transportera obeskattadt bränvin. Detta
undvikes, om skatt erlägges, innan bränvin får uttagas ur bränneri-
nederlagen och egaren tillätes återbekomma den först, när detta brän¬
vin i tullnederlagen kommit under kronans lås och nyckel. Denna
skatterestitution har Utskottet lämpligast ansett kunna ega rum i
Statskontoret, då der utbetalas drawback vid export af bränvin.
Jag anhåller om bifall å Utskottets betänkande med de af Herr
Bennich föreslagna förändringar.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen att i afseende å den förevarande punkten,
hvars antagande utan förändring ej äskats, hade yrkats dels af Herr
Bennich, att punkten måtte bifallas med följande förändrade.lydelse:
“att, med afslag å Herr Forssbecks ofvanberörda motion, Riksdagen
må i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Hai:t täcktes låta ut¬
reda, om och i hvad mån rättighet till uppläggande på tullnederlag
af inhemskt bränvin må kunna medgifvas så väl å ort, der allmän
nederlagsrätt för utländska tullpligtiga varor åtnjutes, som å_ andra
för nederlag af bränvin lämpliga platser, samt derefter till instun¬
348
Den 24 April, f. m.
dande lagtima Riksdag afgifva förslag i ämnet"; dels ock af flere
ledamöter, att punkten skulle af Kammaren afslås.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till punkten oförändrad, hvarvid svarades nej, seder¬
mera proposition på punktens antagande med den af Herr Bennich
föreslagna förändrade lydelse, då svaren utföllo med många nej,
blandade med ja, och slutligen proposition på afslag å punkten, hvil¬
ken proposition besvarades med många ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Grefve Sparre begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den, som afslår 3:dje punkten i Bevillnings-Utskottets betän¬
kande N:o 13, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles punkten med den af Herr Bennich deri fö¬
reslagna ändring".
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
J a—58.
Nej—22.
Den vidare föredragningen af betänkandet uppskjöts till sam¬
manträdet å eftermiddagen.
Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Den 24 April. e. m.
349
Onsdagen den 24 April 1872.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades sjn protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 17 dennes eftermiddagen.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda utlåtan¬
den och memorial:
N:o 64, angående postverkets utgiftsstater för år 1873;
N:o 65, med svar å återremisser af tvenne punkter utaf Stats-
Utskottets utlåtande N:o 35, i anledning af gjorda framställningar
i fråga om eftergift af kronans rätt till en del danaarf.
N:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse angående
Sala silfververks ränteersättningsfonds tillstånd och förvaltning för
räkenskapsåret 1870.
Fortsattes föredragningen af Bevilluings-Utskottets betänkande
N:o 13, i anledning af framställda förslag om ändringar i författnin-
garne angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
4:de punkten.
Grefve Mörner, Carl Göran: Under den 26 Juni förlidet år
utfärdades en ny författning om tillverkning af bränvin, som i 14 §
2 mom. lyder: “Bränvin, som sålunda på nederlag upplägges, skall
vara uppmätt och profvadt af kontrollör, som öfver antalet kärl samt
det uppmätta innehållet, så till kannetal som styrka, förer journal, i
hvilken jemväl dagen för uppmätningen och den påförda skattens
belopp noggrannt införes; skolande kontrollören förse hvarje kärl
med ordningsnummer samt påteckning, ej mindre om dag då det¬
350
Den 24 April, e. m.
samma blifvit å nederlaget upplagdt, än oek om det deri innehållna
bränvinets kannetai och styrka11. Mot innehållet i denna paragraf
har Bevillnings-Utskottet, så vidt dess betänkande utvisar, ej haft
något att erinra, men Utskottet anser att de föreskrifter, som före¬
komma i detta moment, borde hänvisas till ordningsstadgan, och Ut¬
skottet anför som skäl dertill, att derigenom skulle vinnas likhet med
hvad i första momentet förekommer der Utskottet säger att endast
en hänvisning förekommer till ordningsstadgan. När man då ser
på detta mom. 1, så förhåller det sig dock ej alldeles så; hvad der
står är endast att förvaringsrummet skall vara inrättadt efter de
bestämmelser ordningsstadgan innehåller, men hvem som skall god¬
känna förvaringsrummet, huru många lås, som skola vara för det¬
samma, och hvilka, som skola hafva nycklarne, det säges i första
momentet, i full harmoni med hvad som står i andra momentet åt
samma paragraf. Då Utskottet ej har haft något att erinra mot
sjelfva stadgandet och då, efter mitt förmenande, det är bättre för
allmänheten att hafva alla bestämmelser på ett ställe, än att be¬
höfva plocka fram dem från många håll, tror jag att paragrafen
gerna kan få stå qvar sådan den är. Dertill kommer att denna
författning innefattar sådana stadganden, som utfärdas gemensamt af
Konungen och Riksdagen, då ordningsstadgan deremot kan tummas
efter behag. Uti denna omständighet ligger ett ytterligare skäl för
mig att yrka afslag å förevarande punkt.
Herr Bennieh: Jag beklagar att ingen ledamot af den afdel¬
ning inom Utskottet, som handlagt detta ärende, för närvarande är
tillstädes, ty han skulle bättre än jag kunnat redogöra för anled¬
ningen till den förändring som här föreslagits; jag tror mig dock
i någon mån kunna härom meddela upplysning. Förslaget har, så
vidt jag vet, tillkommit på framställning af chefen för bränvinskon-
trollbyrån, hvilken upplyst, att det nu gällande stadgandet i 14 § 2
mom. ansetts utgöra hinder för tillåtelse att dag för dag upplägga
på samma kärl eller större cistern det bränvin som tillverkas. Att
ett sådant hinder kan ur momentets nu varande lydelse härledas
synes mig gifvet, liksom det för hvar och en bör vara klart att,
om ett dylikt hinder finnes, det ej kan hafva sin grund i prak¬
tiskt gagn. Tvärtom skulle det vara fördelaktigt för tillverkarne af
bränvin att få upplägga detsamma i större kärl eller cisterner uti
jiederlagsmagasinet. När det nu, såsom chefen för kontrollbyrån
upplyst, har visat sig att administrationen ansett sig icke kunna i
strid med 14 § 2 mom. nuvarande lydelse medgifva en rättighet, som
eljest vore så billig och kunde leda till gagn och hushållning, ansåg
man på utskottsafdelningen att författningens nyhet ej borde utgöra
hinder för införandet, af rättelser eller så beskatfade stadganden att
att detta hinder undanröjdes. Man trodde, att det ej kunde vara
Riksdagens mening att uppställa svårigheter, då ej något statens in¬
tresse gjorde sådant nödvändigt; och detta var skälet till det för¬
slag, som föreligger i 4:de punkten. Jag tror ej att det kan fin¬
nas någon verklig anledning för Riksdagen att afslå ett sådant stad¬
gande. ,
Den 24 April, e. m.
351
Jag har mig vidare bekant, att man vid ett och annat större
bränneri funnit sin uträkning vid att i stället för laggkärl, som lätt
blifva otäta och föranleda läckage, använda stora jern cisterner, hvilka
skydda mot sådana förluster. Om det är ekonomiskt klokt att i öf-
rigt vid brännerierna begagna sådana kärl, bör väl ej författningen
lägga något hinder i vägen för desammas användande vid bränvins-
nederlagen.
Grefve Mörn er: Jag tillstår att jag ej riktigt kan fatta, huru¬
ledes det nuvarande stadgandet kan anses lägga hinder i vägen för
användandet af jernkärl. Att sådana begagnas och äro transportabla,
derom hafva vi hvarje år tillfälle att öfvertyga oss, då vi se stora
jernfastager med bränvin köras på gatorna och på Stockholms skepps¬
bro. Kunna dessa fästager komma ut och in genom portarne till
magasinen böra de väl ock kunna läggas upp i magasinen. Om
meningen skulle vara att jernkärlen skola vara öppna, utan lock,
tror jag att de ej öfverensstämma med författningen. Jag fortsätter
mitt yrkande om afslag.
Herr Bennich: Jag ber att få meddela den siste ärade talaren
att här ej afses sådana transportabla jernkärl, som han sett på ga¬
torna, utan egentliga cisterner, stora förvaringsrum af jern, hvilka
ingalunda äro öppna utan ganska väl täckta, till förekommande åt
afdunstning. Dessa rymma ända till 20 ä 30,000 kannor och låta
ej lätt transportera sig hvarken på gator eller genom portar. Det
är för att vid nederlagen kunna få begagna sådana kärl som man
gjort detta förslag.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
5:te punkten.
Grefve Mörner, Carl Göran: Nu hafva vi således den der
stora cisternen, som rymmer 30,000 kannor och skola tillämpa denna
paragraf på densamma; paragrafen innehåller att kärlets hela innehåll
skall tagas ut på en gång. Jag undrar verkligen om detta är för¬
fattarens mening; för min del har jag svårt att föreställa mig att så
är händelsen. Under sådant förhållande torde redan nu visa sig att
cisternen ej är så alldeles ändamålsenlig.
Herr Bennich: Det är verkligen författarnes mening att cisternens
hela innehåll skall uttagas på en gång, emedan derigenom förebygges
den olägenhet i fråga om tillsyn och kontroll, som uppkomme, om
det tillätes att småningom tömma cisternen, genom att den ena dagen
uttaga ett litet parti och andra dagen ett annat, och så vidare. Om
någon nu vill begagna sig af fördelen att i stora kärl lägga upp flera
dagars eller hela månaders tillverkning utan förskottsafgift för det
parti, som fyller cisternen, må han göra det, men med förbehåll att,
när han vill flytta den sålunda upplagda varan, är han skyldig be¬
tala afgiften för hela qvantiteten på en gång. Stadgandet är ej till
352
Den 24 April, e. m.
fördel för bränvinsbrännaren, utan bar tillkommit för att bereda trygg¬
het åt statsverket, och jag tror att, sedan vi bifallit förra punkten,
är det allt skäl att göra så äfven med denna.
Grefve Mörn er: Det var rätt intressant att få höra att hela
cisternen skall tömmas på en gång, men dervid förekommer att pa¬
ragrafen lyder “dock endast helt eller hela kärl eller deras innehåll";
således måste det väl vara hela kärlet, som skall tagas ut, men der¬
emot flera kärl, som skola tömmas, då det står deras innehåll. Så¬
dan är verkligen redaktionen af den här paragrafen. Jag måste
tillstå, att jag har någon liten tvekan om den säkerhet som i läng¬
den kan genom det föreslagna stadgandet vinnas, och jag vill gerna
hafva till protokollet min öfvertygelse derom, att, om den nu föreslagna
förändringen bifalles med den inskränkningen att hela innehållet ut¬
tages, blir nästa steg att få ett stadgande af innehåll, att bränvins-
till verkaren får taga ut ur cisternen så mycket han behagar.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
Utskottets sista hemställan.
Herr Hasselrot: Jag har såsom ledamot i Särskilda Utskottet vid
1853—1854 årens riksdag deltagit i den då genomförda bränvinslagstift-
ningen, och jag instämde då i de åsigter Utskottet uttalade, hvilka åsig-
ter finnas återgifna och ordagrannt upprepade i det nu föreliggande be¬
tänkandet. Jag har sedan dess ej ändrat åsigter och inser ej någon gil¬
tig anledning att upphäfva de grunder, hvarpå lagstiftningen i detta
hänseende livilar, och rubbar man denna grund, så rubbar man på
samma gång den grund, på hvilken eganderättens helgd ytterst hvi-
lar. Om man tilltror sig att genom ett penndrag i lagstiftningsväg
beröfva gästgifveriernas egare genom gällande lag dem och deras barn
och rättsinnehafvare tillförsäkrade rättigheter, så beröfvar man dem
en del af deras rättfångna egendom, ty dertill leder åtgärden då det
ju är klart att hemmanens värde skall betydligt sjunka om lagen
ändras; tilltror man sig det, då hvilar sannerligen eganderätten på
en osäker grund. Jag inser då ej, hvarför man icke också kan be¬
röfva säteriernas egare deras fördelar och göra alla hemman lika be¬
skattade, blott man ej gör det för de nuvarande egarne utan i stäl¬
let för deras barn; jag kan ej se att rättvisans krafuppfyllesgenom
denna sednare modifikation. Man har sagt, att det vore ett person¬
ligt privilegium som gästgifveriernas egare innehade, då de nemligen
kunde förverka detsamma; men så är ju förhållandet med all egande-
rätt; enhvar kan ju på mångfaldiga sätt förstöra sin egendom, det
är hans ensak, och hans arfvingar få åtnöja sig dermed, de kunna
ju ej hafva bättre rätt dertill än den nuvarande innebafvaren. Vi¬
dare har man sagt att omregleringar kunna ju ske, så att gästgifveri-
rättigheten flyttas från ett hemman till ett annat; detta är en orätt¬
visa, som endast kan bestå under den förutsättning, att den enskil¬
des rätt måste vika för det allmännas väl, men icke kan det vara
rättvist
Den 24 April, e. m.
353
rättvist att upphäfva en rättighet, som aldrig blifvit missbrukad?
Jag inser mycket väl att det kan vara af vigt för kommunerna att
få ordna denna angelägenhet på fri hand, men då är ovilkorligen
den af Friherre af Ugglas föreslagna utväg den bästa, och jag får
derför yrka afslag åt Utskottets hemställan samt bifall till Friherre
af Ugglas’ reservation, som lyder: “att Riksdagen måtte i under¬
dånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om
och under hvilka vilkor den gästgifverierna nu tillkommande utskänk-
ningsrätt må kunna af kommunerna aflösas, samt derefter i detta
hänseende till Riksdagen afgifva förslag". Blir detta antaget, rub¬
bas ingens rätt, och man når det mål man önskar. Jag ber blott att
få tillägga att i min ort en mängd gästgifverier mist åt denna rätt,
derigenom att egarne afsagt sig densamma, det är innehafvarens en¬
sak, men att med våld beröfva dem en rättighet kan jag aldrig gilla.
Friherre Sprengtporten: Det förefaller mig, som om någon
otydlighet egde rum i denna paragraf, då der talas om den, “gäst¬
gifveri å landet medgifna utskänkningsrätt"; ty man vet verkligen
ej om dermed menas den lagliga rätt, som i alla tider åtföljt vissa
hemman såsom ersättning för besväret att hålla gästgifveri, eller om
dermed endast skall förstås den utskänkningsrätt, som medgifvits de
egare till gästgifverier, som, vid tillfälle af sednaste utfärdade för¬
fattningar, anmälte sig till begagnande af denna rätt. Jag vill nem¬
ligen påminna mig att någon viss preskriptionstid vore bestämd, inom
hvilken rättigheten borde göras gällande, vid äfventyr att eljest för
alltid förloras, och sådana gästgifverier finnas, hvilka icke begagna
sig af denna rättighet. Men äfven om jag skulle hafva misstagit mig
i min anmärkning, finner jag stadgandet i och för sig sjelft icke hvila
på rättvis grund, hvarför jag anser mig böra yrka på afslag af
punkten.
Herr von Stockenström: Det torde vara obestridligt, att det
är en olägenhet, att kommunerna till följd af den gästgifverierna
meddelade utskänkningsrätt äro förhindrade att ordna sin bränvins-
försäljning så som de vilja. Om man i sedlighetens intresse skulle
finna skäl att indraga all utskänkning inom kommunen, så ligger
onekligen i detta särskilda slags utskänkningsrätt ett hinder deremot.
Utskottet har uppfattat dessa svårigheter och ansett sig böra före¬
slå en förändring, för att söka afhjelpa dem.
Vid förra riksdagen väcktes äfven fråga i detta afseende och Be-
villnings-Utskottet föreslog då, att Riksdagen måtte besluta en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande
af ett förslag, på det att denna utskänkningsrätt på något sätt måtte
upphöra. Detta förslag bifölls af Andra Kammaren med 82 röster
mot 26, men i denna Kammare afslogs det på den grund, att Kam¬
maren ansåg frågan ej vara af den vigt, att Kongl. Maj:t borde be¬
sväras med en skrifvelse derom.
Hvad man vid denna frågas afgörande har att tillse, torde vara,
hvarpå det så kallade privilegium i afseende på utskänkningsrätten
Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 3 Band. 23
354
Den 24 April, e. m.
grundar sig, och hvilka lagstadganden i detta afseende tillförene äro
gifna. Går man tillbaka till den äldre lagstiftningen, befinnes Bygg-
ninga-balken innehålla i 28 Kap. 4 §: “Gästgifvare må sälja vin
och öl kanne- och stoptals och matvaror, som han gitter och förmår
hålla11. Ber talas ännu icke om bränvin. Samma år, som vår nu
gällande lag blef antagen, utkom gästgifveri-ordningen den 12 De¬
cember. 10 § i denna författning ålägger gästgifvare att vara för¬
sedd med bland annat “enkelt och dubbelt brännevin11 och 31 § ly¬
der: “Gästgifvare å landet hafve ock frihet att till sina gäster sälja
vin, öl och bränvin, lagen om landsköp i allo måtto oförkränkt11.
I dessa paragrafer omtalas i den ena gästgifvares pligt och i den
andra gästgifvares rättighet. I 32 § stadgas: “Ingen a landet vare
tillåtet på 2 mil när gästgifvaregården att för de resande och dem,
som med skjutsfara, sälja öl, vin eller bränvin, utan stånde det gäst-
gifvaren allena fritt11. Bidderskapet och Adeln fick dock hafva kro¬
gar 1 mil från gästgifvaregård. I Kongl. Förklaringen den 11 De¬
cember 1766 § 7 stadgas: “På det gästgifvaren ej må råka i förlag-
het, bör, efter förra förfättningarne, ingen krog vara inom \ mil när
gästgifvaregården11. Tager man vidare kännedom af sednare tiders
bränvinsförfättningar, innan dessa vid 1853 och 1854 årens riksdag
väsendtligen förändrades, så heter det t._ ex. i 1845 års författning,
som i afseende å försäljningsrätten är i det närmaste lika med
flera föregående: “Försäljning af bränvin under en kanna vare, så
i stad, som på landet, icke lofgifven på andra ställen, än sådana
gästgifvargårdar samt värdshus, källare och andra tillåtna närings¬
ställen, hvarest mat alltid och ovilkorligen derjemte måste vara att
tillgå11. En annan paragraf säger: “För de gästgifverier, hvilkas
innehafvare vilja i minut försälja bränvin och andra brända eller
distillerade drycker, kommer att i afseende å denna försäljningsrätt,
utom den vanliga bevillningen, erläggas från 6 till och med 50 R:dr
B:ko. Således skulle gästgifvaren för minuteringsrättigheten erlägga
en särskild skatt. Denna rätt berodde följaktligen på särskild an¬
sökning och särskild beskattning.
Så stod saken, då Särskilda Utskottet vid 1853—1854 års. riks¬
dag fick att behandla frågan. Bevillnings-Utskottet har uti sitt nu
af gifna betänkande intagit ett referat af hvad Särskilda Utskottets
betänkande vid 1853—1854 års riksdag innehöll. Utskottet säger “att
afseende bör fästas å gästgifveriernas urgamla både pligt och rätt
att utskänka alla sorters förtäring och deribland spritdrycker11, detta
sednare af den anledning, att, om en sådan rätt borttoges, gästgif-
verihemmanen skulle komma att förlora i värde. Pligten ansåg Ut¬
skottet böra eftergifvas, men rättigheten bibehållas, och livad hade
nu Utskottet för ett stöd för bibehållande af denna rättighet? Det
har icke åberopat några äldre författningar, utan gjort en deduktion
till frågan, som slutar med att Utskottet säger, att utskänknings-
rätten på landet icke är fästad vid. er. person, utan vid en egendom.
Det är ett påstående, som likväl icke kan anses vara bevisadt, och
Bevillnings-Utskottet har nu uppfattat saken annorlunda. Utskottet
har framhållit, att rättigheten ej är förenad med egendom, utan en
personel rätt. Man har ansett, att den är personel, emedan den kan
355
Den 24 April, e. m.
förloras genom afsägelse och kan förverkas. Men hvad som egent¬
ligen torde bestämma, att den är personel, är att, ehuru icke något
lagstadgande, efter nvad jag kunnat upptäcka, derom finnes, det dock
synes vara uppenbart, att, om ett gästgifveri flyttas från ett ställe
till ett annat, upphör med detsamma utskänkningsrätten, som hvar-
ken qvarstanna!' vid egendomen efter medföljer till den nya gäst-
gifvaregarden. Jag har visserligen hört uppgifvas, att det stundom
skulle ga till på. annat sätt, och att utskänkningsrätten verkligen
lått vara qvar vid gården, ehuru gästgifveri der upphört, men lag
nar ej kunnat förnimma, att någon lag dertill gifver anledning, hva¬
dan förhållandet i sådant fall skulle grunda sig blott på antagen
praxis, olika på olika ställen. Gfästgifverier kunna när som helst
flyttas, då detta är en åtgärd, som blott beror på Konungens Be¬
fallningshafvande.
Man hai påstått, att upphäfvande af utskänkningsrätten skulle
vara ett våld mot eganderätten. Då är det åtminstone ett våld, som
ej är större, än hvad lagstiftningen vid många andra tillfallen för¬
anleda Jag ber få erinra om det förhållandet, att sedan äldre tider
tunn os här i riket endast 4 krutbruk, som egde rätt att tillverka
krut. (rrenom en lag .förändrades detta förhållande och det tilläts
för^ enhvar att fritt få anlägga sådana bruk, hvarigenom de. som
hane privilegium, blefvo detsamma förlustige. Ett dylikt förhållande
kan man saga inträffade, då kolhandeln förklarades fri. Många bruk
förlorade den rätt de förut haft sig tillförsäkrad att få tillhandla
mg kol inom vissa dem tilldelade distrikt. Jag vill ej tala om alla
de förändringar, som blefvo en följd af den nya näringsfrihets- och
tullagstiftningen, hvilka utan tvifvel haft stort inflytande på egande-
rättön.
En talare pa eltshorgsbanken har sagt. att, om ifrågavarande
rättighet uppnåfves, skulle följden kunna blifva, att säterirätten lika
lätt borttoges. Det måtte väl dock vara ett annat förhållande med
denna sist omnämnda rätt, som finnes i lag bestämd, än med den
rätt, hvarom bär nu talas, intet lagstadgande finnes, som tillför¬
säkrar gästgifvare utskänkningsrätt.
, ^ör imn 1(61 skulle, jag ej hafva något emot om frågan kunde
fösas , pa det satt, som vid förra riksdagen föreslogs, och som äfven
nu af talaren från Elfsborgs län framhållits, nemligen genom en när¬
mare utredning af förhållandet och Kongl. Maj:ts derpå grundade för¬
slag, men jag vågar likväl för närvarande anhålla om bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Herr von K och: Den talare, som först yttrade sig öfver denna
punkt, omlörmälde, att han, hvar gång denna fråga varit före» alltid
försvara-t gästgifvames utskänkningsrätt såsom ett dem tillkommande
privilegium och ansett, att en rubbning af densamma vore ett krän¬
kande åt eganderätten.. Jag kan deremot nästan påstå, att iag vid
hvaije tillfälle yttrat mig i motsatt riktning. Att gästgifvames ifrå¬
gavarande rättighet, såsom han påstod, skulle vara en eganderätt
som kan ställas i paritet med säterirätten, det betvifiar jag, och ias
tyckte äfven, att han stakade sig något, då lian skulle förklara, huru
Den 24 April, e. m.
356
eganderätt kunde i vårt konstitutionel^ samhälle borttagas genom
en administrativ författning. I 1757 års författning synes att gäst-
gifverierna vid ej obetydliga viten voro skyldiga att hålla åtskilliga
andra varor, såsom öl m. m., men dervid undantogs dock bränvin,
som de icke voro skyldige att hålla. Några år förut hade de varit
skyldiga hålla bränvin, såsom Herr Stockenström anfört.
Ända till 1853 ansåg regeringen sig befogad att förfoga öfver
utskänkningsrätten. 1 ett cirkulär åt den 17 Mars 1837 betalies
Konungens Befallningshafvande att hafva en noga tillsyn öfver iakt¬
tagandet af efterlefnaden af Kongl. förordningen den 19 Juni 1835
om bränvinsbränningen och att derom afgifva berättelser samt s.är-
skildt efterse om stadgandet i 44 § 2 mom. af nämnde författning
efterlefdes. Nämnde mom. stadgar, att “pastor på landet vare plig¬
tig, att hvarje år vid Yalborgsmesso sockenstämma inhemta sockne-
männens yttrande, huruvida någon krog inom socknen bör indragas
och anmälan derom ske hos Vår Befallningshafvande". Till den
grad ansågs bränvinsförordningen då såsom. polisstadga.
Det är sannt, att vid 1853—54 års riksdag ingicks visserligen
kapitulationer för att kunna drifva igenom den stora reformen, och
man underhandlade också med krögare i städerna och gästgifvare
på landet och lät dem, som hade burskap, samt gästgifverierna bibe¬
hålla sin utskänkningsrätt, men aldrig var det meningen att gifva
dem ett stadigvarande privilegium, att inrätta ett slags fralsekrogar,
som ej skulle kunna försvinna utan aflösning. De erhöllo ingen ga¬
ranti för att ej fortfarande kunna skiljas från sin rätt, om de bröto
mot bränvinsförfattningarne, men så grymma voro vi då ej, och äro
ej heller nu, att, om vi ansett utskänkningsrätten vara likställig med
en eganderätt. vi skulle stadgat, att densamma kunde för en ringa
förseelse försvinna.
Herr Hasselrot har upplyst, att i hans trakt försvinna krogarne
allt mer och mer och då måste privilegiet att der försälja bränvin
ej vara så särdeles fördelaktigt. Förmodligen är händelsen den
att de goda vestgötarne se bättre upp med hvarandra,, så att kro¬
garne blifva behörigen beskattade, och skatten är verkligen så pass
hög, att, om den behörigen åsättes, förtjensten ej blir stor. Inom
denna ort har derföre ingen klagan försports öfver öfverdrifvet brän-
vinssupande. 1855 års lagstiftare voro nemligen icke mildare, än att,
om författningarne riktigt efterlefdes, så var det ej. någon fördel att
hålla krog, och i ett län, gränsande till det jag tillhör, har genom
en kraftfull landshöfdings åtgärder krogarne till stor del försvunnit.
I Blekinge är deremot förhållandet sådant, att på nästan hvarenda
en af de 22 gästgifvaregårdarne, som der finnas, är krogrörelse, och
superiet är också härigenom förfärligt. Kommer man in på en gäst¬
gifvaregård midt på förmiddagen, finner man der halffulla personer,
och åker man om qvällar, särdeles lördagsqvällarne, på landsvä-
garne, blir man ofta utsatt för stenkastning i skogsbackarna. Många
brott alstras genom dessa krogar och otaliga ölstugor och under ur¬
tima riksdagen hade jag ett sorgligt exempel på följderna af detta
kroglif; på en ölstuga i mitt grannskap mördades då en person.
Krogrörelsen är, trots vår nitiske landshöfdings bemödanden, ännu
Den 24 April. e. m.
357
lönande, och så länge detta är förhållandet hlir det svårt att höja
välståndet i det herrliga Blekinge.
Fullt öfvertygad, att Utskottets förslag ej innebär något ingrepp
i eganderätten, utan endast är ett polisstadgande, som Kongl. Makt
i allmänna sedlighetens intresse eger påbjuda, ber jag få tillstyrka
bifall till detsamma.
Herr Bennich: Till en början får jag anmäla, att jag ej öfver-
varit denna frågas behandling inom Utskottet, liksom jag icke öfver-
var justeringen af den sist föredragna punkten, hvilket jag anmäler
till följd af de anmärkningar mot redaktionen, som här framställts.
Hvad nu ifrågavarande punkt angår, har jag icke kunnat dela Ut¬
skottets åsigt, icke derföre att jag ej beklagar den oordning och osed¬
lighet, som vållas äfven af gästgifverikrogar, ifrån derföre att jag
tror att Riksdagen i hvarje fall måste med största varsamhet se till,
att ej någon medborgares rätt trampas under fotterna, vare sig att
denna rätt är bestämd i tydlig lag eller genom häfd befästad. Att
godtycklig indragning af gästgifveriers utskänkningsrätt skulle kunna
störande inverka på eganderätten. finner man deraf, att åtskilliga
gästgifvaregårdar, med hvilka utskänkningsrätt är förenad, betalas
vida högre, än andra eljest jemförliga hemman utan en sådan rätt
betinga.
Det bästa, och efter hvad jag tror önskvärdaste vore, att Riks¬
dagen ville besluta en framställning till Kongl. Maj:t med begäran
att Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, huruvida gästgifvaregårdar-
nes utskänkningsrätt lagligen kan emot egarens vilja indragas eller
inskränkas, en pröfning, i hvilken det synes mig betänkligt att Riks¬
dagen omedelbart inlåter sig. Yid Utskottets betänkande är o fogade
två reservationer, den ena af Friherre af Ugglas och den andra af
Herr Rylander, hvilka begge gå ut på en sådan framställning och
föga skilja sig från hvarandra. Mig förefaller dock Herr Rylanders
reservation vara mera omfattande, hvarföre jag hemställer om pro¬
position på bifall till denna reservation, eller att “Riksdagen måtte
besluta, att i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, om och under hvilka vilkor den gästgifverierna nu till¬
kommande utskänkningsrätt må kunna inskränkas eller möjligen af-
lösas samt derefter i detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag".
Grefve Mörner, Oscar: En ärad talare, Herr von Stoc¬
kenström, har ingått i en vidlyftig utredning för att bevisa att
gästgifverierna egentligen icke hafva någon lagfästad rätt till brän-
vinsutskänkning och, ifråga om befogenheten af att afskaffa det slags
privilegium som nu finnes, åberopat hvarjehanda exempel från kol¬
handeln och så vidare. Jag lemnar denna utredning åt sitt värde
och bestrider icke att han haft rätt i sin framställning rörande dessa
angelägenheter, men vanligen äro särskilda förhållanden? förenade
med hvarje särskild klass af privilegier, och som det som han åbe¬
ropar icke kan utgöra något prejudikat i detta ämne, så inskränker
jag mig till att genast ingå på frågan om gästgifverierna. Hvad nu
dessa angår, så finner jag alldeles otvetydigt, att dessa enligt för-
358
Den 24 April, e. m.
fattningarne för närvarande Slafva rättighet att idka bränvinsutskänk-
ning, då denna rättighet år 1858 blifvit dem uttryckligen förbehållen.
Det är derför i mina ögon alldeles klart, att denna rättighet icke
kan godtyckligt borttagas, icke derför att jag för min del erfarit att
dessa hemmans värde genom denna rättighet särdeles stigit, utan
emedan det just är frågan om en verklig rättighet och en sådan icke
bör kunna på godtyckligt sätt borttagas.
För öfrigt har jag äfven en annan betänklighet vid Utskottets
förslag. Här i landet tillverkas ganska mycket bränvin. Bränvins-
tillverkningen är en lofgifven handtering och Kammaren har genom
sitt beslut om lättnader i fråga om nederlagsrätten ådagalagt, att
den anser att bränvinstiUverkningen icke blott bör tillåtas, utan att
äfven de hand, som hittills funnits, böra till viss grad lossas.
Huruvida dessa eftergifter äro till nytta eller icke, är en fråga som
jag lemnar derhän. Det lärer väl emellertid icke, falla någon in att
antaga, att svenska allmänheten någonsin skall uppnå den ståndpunkt,
att den icke förtär bränvin. Vid sådant förhållande torde det också
vara af vigt att bränvinsutskänkningen bedrifves på sådana ställen,
der det är lättast att hålla tillsyn öfver ordningen, och jag frågar,
om det finnes några ställen, hvarest det är lättare än just vid gäst¬
gifverierna, som inspekteras allt emellanåt af kronobetjeningen. Der
är också stort tillopp af folk och det finnes väl få ställen, der man
lättare kan tillse, att icke något missbruk med denna försäljning be-
drifvas. Då gästgifverierna dessutom hafva den fördelen att de på
grund af sina författningsenliga rättigheter få utskänka bränvin, så
kunna de utskänka det för något billigare pris än hvad som sker på
andra ställen. Derigenom undviker man måhända lönkrögeriet, som
är mycket farligare än gästgifveriernas rätt att försälja bränvin. Om
åter denna rätt borttages, så uppmuntrar man derigenom lönkröge¬
riet, ty om man uppställer sådana skrankor för rättighetens utöfvande,
att den lagliga försäljningen blefve för svår, så utlägger man der¬
igenom en ytterligare lockelse till lönkrögeri, emedan bränvin i alla
fall kommer att förtäras.
Att det i ett län är så sorgligt bestäldt med gästgifverierna och
bränvinssupandet som vi nu hört omtalas, är möjligt, men jag är
säker på, att, om äfven i det länet gästgifverierna förlorade sin
utskänkniugsrätt så komme menniskorna det oaktadt att supa lika
mycket, och de kommo då att gå på lönkrogar, hvilket vore
mycket värre. Vilja gästgifverierna upphöra med sin försäljning,
står det dem fritt, och i sådant fall blir denna försäljning ordnad
på sätt förordningen i öfrigt föreskrifter; men om innehafvare af
gästgifverihemman få höra att man, såsom herrar reservanter, ifråga¬
satt en aflösning, hvilket jag för min del icke vill vara med om, så
komma de alla att hålla på sina rättigheter och vänta på aflösning,
så att icke ett enda gästgifveri frivilligt upphör med sin utskänk-
ning. Nu hafva vi likväl ganska många exempel på att de afstå
från sina rättigheter att sälja bränvin, dels af fri vilja, dels eme¬
dan taxeringskomitéerna kunnat vara litet svåra emot dem. Men
jag upprepar ännu en gång, att antager man att de skola utrotas
med en aflösningssutnma, så har man på samma gång gjort det omöj¬
Den 24 April, e. m.
359
ligt att få bort en enda rättighet utan aflösning. Då ställen, hvarest
bränvin försäljes, icke kunna undvaras, synas gästgifverierna vara
dertill lämpligast, emedan de såsom gästgifyerier stå under offentlig
kontroll. Då vidare gästgifvarna kunna sälja bränvin till något bil¬
ligare pris än de flesta andra utskänkningsställen, då lönkrögeriet
således derigenom motarbetas, och då slutligen det mål man vill vinna
icke vinnes genom förespegling af en aflösning, så anser Jag mig böra
yrka rent afslag på Utskottets förslag, under förhoppning att reser¬
vanternas mening icke heller vinner bifall.
Friherre af Ugglas: Jag ämnar för min del icke ingå i någon
utredning om hvad som rätteligen förstås med de s. k. privilegier,
som gästgifverierna för närvarande ega. Jag håller endast fast vid,
att i 1855 års bränvinslagstiftning finnes alldeles tydligt och bestämdt
uttaladt, att det skulle innefatta en orättvisa att borttaga den gäst¬
gifverierna hittills medgifna rättigheten, emedan sådant skulle ned¬
sätta dessa hemmans värde, och att på grund af dessa uttalade åsig-
ter i författningen det stadgande tillkommit “att gästgifveri å landet,
för hvilket, vid den tid, då Kongl. förordningen den 18 Januari 1855,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker, blef till efterlefnad gällande, utskänk-
ningsrättighet utöfvades och sedermera icke upphört, varde vid rät¬
tigheten fortfarande bibehållet, intill dess densamma upphör genom
uppsägning eller förverkas'1. Det är sålunda för mig alldeles klart,
att den nya lagstiftningen har godkänt gästgifveriernas rätt att fort¬
farande utöfva bränvinsutskänkning, och lika klart synes det mig
att, om denna rätt borttoges, hemmanens värde skulle nedsättas. Vid
sådant förhållande tror jag icke, att lagstiftningen nu mera kan eller
bör vidtaga någon inskränkning i de rättigheter, som i dessa afseenden
blifvit dessa gästgifverier så bestämdt tilldelade.
Huruvida åter dessa rättigheter tillhöra gästgifverierna såsom
hemman eller gästgifvarne personligen, är en fråga, hvarom jag icke
vill uttala mig. Författningen synes gifva anledning till den förmo¬
dan, att rättigheten skulle vara förenad med hemmanen, och inom Ut¬
skottet uppgafs också att genom domstols utslag blifvit afgjordt, att
ett gästgifveri, från hvilket skjutsen blifvit flyttad, fått behålla sin
rättighet. Jag kan emellertid icke garantera uppgiftens riktighet,
men säkert är att den meddelades i Utskottet. Vid de af mig nu an-
gifna förhållanden har jag icke kunnat deltaga i Utskottets beslut,
hvilket verkligen innefattar en inskränkning i (len så högtidligt med-
gifna rättigheten och jag måste således på Utskottets förslag yrka
afslag.
Då emellertid en ledamot i denna Kammare behagat fästa upp¬
märksamhet vid den reservation jag framställt mot Utskottets beslut,
så vill jag äfven för min del söka framlägga skälen för densamma.
Motioner rörande dessa frågor hafva vid hvar och en af de sednare
årens riksdagar blifvit väckta. Dessa motioner hafva nästan alltid
kommit från en och samma trakt, derifrån ganska bittra klagomål
försports deröfver, att icke kommunerna hade någon rätt att yttra
sig i afseende på gästgifveriernas utskänkningsrättigbet, och att
360
Den 24 April, e. in.
denna rättighet vore ett hinder för ett riktigt ordnande af denna rö¬
relse. Yid sådant förhållande har jag trott, att man, utan att våld¬
föra någons rätt, skulle kunna gå kommunernas önskningar till mö¬
tes, så långt, att, för den händelse de verkligen skulle vilja aflösa
sådana rättigheter, bereda dem tillfälle dertill. Detta är det enda,
som min reservation innefattar, och jag tror att det af mig före¬
slagna sätt är det enda möjliga för att lösa frågan. Jag vågar så¬
ledes understödja det förslag, som här blifvit framstäldt af Herr
Hasselrot, om bifall till min reservation.
Herr Hassel rot: En ledamot från Westmanland har behagat
yttra att gästgifveriernas rätt till utskänkning icke vore grundad i
lag. Samme ärade talare har likväl sjelf meddelat Kammaren en
resumé af de äldre författningarna i ämnet, hvaraf framgick att gäst-
gifverierna haft både rätt och pligt till utskänkning. Det kan vidare
icke förnekas att 1855 års lagstiftning tillerkänt dem en sådan rätt.
Den siste talaren uppläste det lagrum, på hvilken denna rätt är
grundad, och deraf framgick att denna rätt icke är ett privilegium,
som man meddelat vissa personer, utan att den är fästad vid gäst-
gifveri hemmanen..
En ärad talare från Blekinge har yttrat, att det Särskilda Utskot¬
tet vid 1854 års riksdag genom en kapitulation med krögarne kommit
till nämnda resultat. Jag var medlem af detta Utskott och ingen
kan neka, att icke detta Utskott gick tillväga hårdhändt och utan
alla konsiderationer, men det ansåg sig dock icke ega rätt att trampa
andras rätt under fotterna. Man har äfven omnämnt, såsom bevis
för den åsigt att bränvinsutskänkningen vore ett personligt privile¬
gium för gästgifvaren, men icke en realrätt för hemmanet, att gäst-
gifveriet kunde flyttas från ett hemman till ett annat. Ja! Det är
sannt, att ett gästgifveri kan flyttas, men då upphör äfven ett så¬
dant hemmans skyldighet att hålla mat och skjuts för resande. Och
med skyldigheten upphör då äfven rättigheten, men icke på den
grund, att man kan godtyckligt upphäfva sådana hemmans rätt. Vi¬
dare omnämnde samme talare, att, om författningen efter!efdes, så
behöfdes ingen annan rättelse. Häruti instämmer jag gerna. Om
nemligen gästgifveriernas utskänkningsrätt, såsom ' i min hemort,
ordentligen beskattades, så funne gästgifvarne kanske icke förenligt
med sin fördel att utöfva denna rätt, utan nedlade den, men detta
är kommunernas ensak. Jag tror emellertid, att det enda rimliga sät¬
tet att lösa frågan är det, som Friherre af Ugglas föreslagit, så
vida man nemligen icke helt enkelt vill afslå betänkandet, hvilket
kan vara lika så godt.
Herr von Gegerfelt: För min del vågar jag utan vidare ut¬
redning finna det vara alldeles klart, att den ifrågavarande förmå¬
nen, som ursprungligen varit en skyldighet, icke är något privile¬
gium för jorden utan en åt jordens innehafvare beviljad förmån, som
gäller så länge lagstiftaren dervid vill bibehålla honom. För att vara
ett jordprivilegium står den på alltför lösa fotter! Det har anmärkts,
att det beror på Konungens Befallningshafvande att flytta ett gäst-
Den 24 April, e. m.
361
gifven till ett annat hemman. Innehafvaren af detta sednare hem¬
man åtnjuter i sådant fall icke utskänkningsrätt, och ehuru i mot¬
sats deremot kan vara dömdt, vågar jag finna det alldeles klart, att,
på samma gång skyldigheten att hålla gästgifveri upphör på det
förra hemmanet, så kommer äfven deraf beroende utskänkningsrätten
att upphöra.
_ För min del anser jag vidare, att frågan om rättigheten att
sälja bränvin är en fråga som tillhör näringslagstiftningen och så¬
ledes ligger inom Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt. På
Riksdagen ensam ankommer att pålägga bevillning för sådana för-
säljningsrättigheter, men Kongl. Maj:ts ensak är att om rättigheten
till försäljningen förordna. Vid sådant förhållande anser jag hvarken
rätt att, såsom Utskottet föreslagit, hemställa, att Riksdagen för sin
del må besluta, eller att, såsom reservanterna funnit böra ske, begära
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
För rättighetens upphörande torde icke från laglig synpunkt
något hinder möta. Återstår då att tillse, huruvida billigheten läg¬
ger hinder i vägen. Dervid är då först och främst att märka, att
denna förmån, ehuru stridande mot nuvarande bränvinslagstiftnin-
gens grunder, fått under ständigt återkommande protester fortfara en
lång tid, hvarunder innehafvarne haft rådrum att bereda sig på för¬
månens upphörande. Och under tiden hafva de genom upphörande
af andra medtäflande försäljningsställen fått tillgodonjuta ett ej ur¬
sprungligen påräknadt monopol. Då det vidare endast är fråga om
en personlig rättighet, så är denna tillgodosedd genom Utskottets
hemställan, att den skulle fortfara under innehafvarens och hans
hustrus lifstid. Vinsten deraf torde i allt fall ej blifva särdeles stor,
om rörelsen så mycket som lagligen ske kan beskattas. Vid sådant
förhållande och då upphörandet af denna så kallade förmån ovilkor¬
ligen skulle vara gagnande i ordningens och i sedlighetens intresse,
samt, efter hvad jag sökt visa, billigheten derigenom icke trädes för
nära, så hemställer jag, att Riksdagen måtte besluta att hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t ville meddela en sådan för¬
ändring i förevarande 12 § att etc. (lika med Utskottets förslag).
Herr von Koch: På det att vi icke måtte få allt för många
propositioner, och då jag fullkomligt instämmer i den åsigt, som af
Herr von Gegerfelt blifvit uttalad och hvilken åsigt jag förut, ehuru
jag då tillstyrkte bifall till Utskottets förslag, äfven till en del ut¬
tryckte, att nemligen beslutet i detta ämne tillhör Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsrätt, så förenar jag mig i Herr von Geger-
felts förslag. Jag vill blott tillägga, att vi hafva ett stöd för vår
åsigt i ett yttrande, som, om jag minnes rätt, afgafs under 1870 års
riksdag af nu varande Justitie-statsministern, som då var Civil¬
minister, i frågan om beskattningen af bränvinstillverkning och för¬
säljning. Han förklarade nemligen då att, om Riksdagen beslöte en
sammanslagning af tillverknings- och försäljningsskatterna, så hade
Kongl. Maj:t i sin makt att skrifva hela försäljningslagen.
Hvad aflösningsfrågan beträffar, så vill jag nämna att, då vid
föregående tillfällen det varit fråga om upphörande af krogrättig¬
362
Den 24 April, e. m.
heter, som varit grundade på författningar, har någon sådan aflös¬
ning aldrig varit ifrågasatt. Att icke Ridderskapet och Adeln, då
den afsade sig rättigheten att hålla krogar, begärde någon ersätt¬
ning derför, faller af sig sjelf. Men icke ens af Bondeståndet, som
före 1855 hade rättighet att försälja bränvin i mindre qvantiteter
till sina arbetare, sattes någon sådan ersättning i fråga. Det är
gifvet, att just derigenom att rättigheten att hålla krogar på så
många ställen gick förlorad, fördelen för dem, som hade gästgifverier,
blef så ofantligt mycket större, och detta är orsaken, hvarför gäst-
gifverihemmanens värde på en del orter stigit. Detta har dock skett
på andras bekostnad, och då dessa hemman så länge fått åtnjuta
denna fördel, kan det nu vara skäl att utstryka den.
Jag förenar mig med Herr von G-egerfelt.
Herr Storckenfelt: Jag förstår icke hvarifrån denna stora
ömhet för bränvinsförsäljare kommit, hvilken gått ända derhän, att
man kallat rättigheten att försälja bränvin för ett privilegium. Min
åsigt är, att den, som kunnat gifva dem en sådan rätt att få försälja
bränvin enligt em författning, som hvarje år förnyas, också har
makt att i sinom tid säga, att denna rätt skall upphöra, helst när
beslutet derom fattas i en så moderat form, som att rättigheten skulle
fortfara i vissa personers lifstid.
Yttrandet att denna rättighet skulle vara ett jordprivilegium, är
så orimligt, att jag icke gitter vederlägga det. Såsom ersättning för
det onus, som med gästgifveriet ålagts ett hemman, åtnjuter detta
befrielse från vissa andra onera, som förut detsamma ålegat; detta,
och ingalunda rättigheten att sälja bränvin, är gästgifveriernas godt-
görelse. Långt innan bränvin kom i landet, fanns der gästgifvare-
gårdar. Bränvinshistorien är en sednare tids historia, som det vore
aldrabäst att vi vore alldeles ifrån.
Gif dem aflösning, säger en reservant. Tänk hvad vi skulle få
för en mängd ansökningar om nya bränvin sförsäljningsrättigheter om
upphörandet af dessa rättigheter skulle betalas med penningar. För
min del tycker jag att krogarne kunna dö utan aflösning. Man sä¬
ger, att rättigheten uppkommit ur gästgifveriernas skyldighet att
hålla resande med bränvin. Nu hafva de emellertid icke någon så¬
dan skyldighet, utan den resande får önska sig bränvin, men icke
får han något, derest gästgifvaren icke vill och vid sådant förhål¬
lande kan också rättigheten gerna upphöra. Då nu Herr von Gre-
gerfelt framställt ett förslag, som synes mig hafva utsigt till fram¬
gång, och som i principen är alldeles riktigt, så beder jag att få
förena mig med honom.
Herr von Stoekenström: Jag anhåller att få afstå från mitt
förra yrkande och förena mig med Herr von Gegerfelt. Han synes
mig hafva haft fullt skäl för sin framställning, ty om jag ser på
ingressen till den sednaste bränvinsförsäljningslagen, så heter aet
der, att Riksdagen afgifvit förslag till ändring deri och att Kongl.
Maj:t, efter granskning af samma förslag, funnit godt att stadga
Den 24 April, e. m.
363
m. m. Deraf synes följa, att denna lagstiftningsrätt tillkommer Kongl.
Maj:t.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden: l:o utaf Friherre af Ugglas, att Kammaren skulle fatta
ett beslut af följande lydelse: “att Riksdagen skall i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och un¬
der hvilka vilkor den gästgifverierna nu tillkommande utskänknings-
rätt må kunna af kommunerna aflösas, samt derefter i detta hänse¬
ende till Riksdagen afgifva förslag*'; 2:o af Herr Bennich, att Kam¬
maren måtte för sin del besluta: “att Riksdagen skall i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och un¬
der hvilka vilkor den gästgifverierna nu tillkommande utskänknings-
rätt må kunna inskränkas eller möjligen aflösas, samt derefter i detta
hänseende till Riksdagen afgifva förslag**; 3:o af Herr von Geger-
felt, att Utskottets hemställan måtte bifallas med följande förän¬
drade lydelse: “att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes meddela en sådan förändring i före¬
varande 12 §, att den der för gästgifveri å landet medgifna utskänk-
ningsrätt endast må komma att tillgodonjutas af den nuvarande ega-
ren till sådant gästgifveri samt af hans hustru, så länge någon af
dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri besör¬
jer; samt 4:o att Utskottets ifrågavarande hemställan skulle afKam-
maren afslås.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till Utskottets hemställan oförändrad, hvarvid svara¬
des nej, sedermera proposition på antagande af Friherre af Ugglas
förslag, då svaren utföll o med många nej jemte några ja, vidare pro¬
position på bifall till Herr Bennichs förslag, hvartill jemväl svarades
många nej och några ja, ytterligare proposition på bifall till Utskottets
hemställan med den af Herr von Gegerfelt föreslagna förändrade ly¬
delse, hvilken proposition besvarades med många ja, blandade med
nej, och slutligen proposition på afslag å Utskottets merberörda hem¬
ställan, då svaren utföllo med många nej blandade medja, hvaruppå
och efter det att proposition på bifall till Utskottets hemställan med
den af Herr von Gegerfelt föreslagna ändring ånyo blifvit gjord
samt med många ja, blandade med nej, besvarad, Herr Grefven och
Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställ¬
ning, såsom kontraproposition vid voteringen antagit afslag å Ut¬
skottets hemställan, uppsattes, justerades och anslogs följande vote¬
ringsproposition:
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets i slutet af betänkandet
N:o 13 gjorda hemställan, med följande förändrade lydelse: “att
364
Den 24 April, e. in.
Riksdagen må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela en sådan förändring etc. (lika med Utskottets
förslag) röstar
J a *,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren ifrågavarande hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 61;
Nej — 31.
Härefter anmälde sig och yttrade:
Herr Hasselrot: Jag anhåller att få reservera mig mot det fat¬
tade beslutet, emedan jag icke tror, att det tillkommer Kongl. Maj:t
att besluta om afgifters påläggande eller borttagande, vare sig för
staten eller kommunen.
Grefve Mörner, Oscar: Äfven jag anhåller att få anmäla min
reservation mot det fattade beslutet, icke så mycket med afseende
på beslutets innehåll hvad gästgifverierna egentligen angår, som icke
desto mera med afseende på den grundsats, som derigenom blifvit
uttalad om Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt och den Riks¬
dagen tillkommande rätt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 20 och 22 dennes bordlagda betänkande N:o 14, dels
i anledning af Kamrarnes så väl stridiga beslut som återremiss i
vissa delar af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 9, angående
tullbevillningen, dels med förslag till åtskilliga, ännu icke afgjorda
tullbestämmelser för vissa artiklar.
l:sta punkten.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
2:dra punkten.
Grefve Po sse: Då frågan om lastpenningarnes afskaffande här
förevar, tog jag mig, såsom skäl för yrkande om afslag, friheten
nämna, att jag gjorde det derför, att jag icke trodde att man
kunde på en gång borttaga både lastpenningarne och nedsätta
tullen på socker och kaffe. Nu är den sednare frågan före, och
jag anhåller att få yttra några ord om skälen, hvarför jag yrkar
Den 24 April, e. m.
3G5
bifall till detta förslag. Det har förut under riksdagen blifvit å ena
sidan yttradt, att, då tullen å kaffe och socker år 1867 höjdes, man
tillika lofvade, att den, så snart omständigheterna sådant medgåfve,
skulle nedsättas. Å andra sidan deremot tog man fram både proto¬
koller och annat för att söka visa att något sådant löfte icke var
gifvet. Hvad som emellertid är säkert är, att, om icke något form¬
ligt löfte af Riksdagen afgafs, så ansåg dock hela landet, att ett så¬
dant löfte var gifvet. Då förhöjningen skedde, skedde den under den
bestämda tanke i hela landet, att den pålades endast derföre, att
den för tillfället behöfdes. och emedan man var förvissad om att en
nedsättning skulle ske vid första möjliga tillfälle. Jag må derföre
uppriktigt bekänna att, om Kongl. Maj:t i sin proposition framställt
förslag om nedsättning i tullen på kaffe och socker i stället för om
borttagandet af lastpenningarne och nedsättning af personliga skydds-
afgiften, så skulle detta väckt mera sympatier i landet. Då så emeller¬
tid icke skett, men enskild motion i ämnet blifvit väckt, så tror jag
det vara skal för Riksdagen att bifalla motionen på grund af det gifna
löftet. Härtill kommer, att en nedsättning af ifrågavarande afgift i
ganska hög grad inverkar på, om icke de arbetande klassernas välbe¬
finnande, så åtminstone på deras trefnad. Man säger visserligen, att
kaffe och socker icke äro nödvändighetsvaror, och jag vill medgifva
detta, men de äro dock efter hvad jag nyss sagt varor, som i hög
grad bidraga till de arbetande klassernas trefnad.
På grund af dessa skäl får jag yrka bifall till Bevillnings-Ut-
skottets förslag.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
S:dje punkten.
Bifölls.
4:de punkten.
Herr von Ehrenheim: Då Kammaren nu vid denna riksdag är
på väg att nedsätta skatter till ett belopp af två millioner, kan jag
icke annat än uttala min tvekan om klokheten af en sådan åtgärd.
När frågan om den personliga skyddsafgiften var föremål för Kam¬
marens behandling, tillät jag mig uttala den åsigt, att det vore önsk-
ligt att denna riksdag ginge förbi utan några skattenedsättningar. Jag
stödde mig dervid på de omständigheter i afseende på förhållandet
emellan statsutgifter och statsinkomster, som af en annan talare full¬
ständigt utvecklades. Emellertid uttalade jag den förmodan, att, då
Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition angående statsverkets tillstånd
och behof föreslagit skattenedsättningar till ett belopp af 1,100,000
R:dr, funnes det icke någon möjlighet att göra den åsigt gällande,
som jag för min del hyste, och att det således endast gällde att välja
mellan de olika skattenedsättningar, som kunde anses vara de bil¬
ligaste och rättvisaste. Under sådana förhållanden och då frågan
ännu var fullt öppen, förordade jag att tullen på kaffe och socker,
366
Den 24 April, e. m.
som med två öre blifvit förhöjd vid 1867 års riksdag, måtte med
samma belopp nu nedsättas. Men, mine Herrar, sedan den frågan
var före, hafva förhållandena väsentligen förändrats. Den personliga
skyddsafgiften har blifvit nedsatt till hälften i följd af Kamrarnes
gemensamma beslut. Derigenom har en skattenedsättning skett till
ett belopp af af 600,000 R:dr. Utgången af den snart förestående
gemensamma voteringen om tullen på fisk är knappast tvifvelaktig.
Den nedsättning, som derigenom åvägabringas, kommer att utgöra om¬
kring 140,000 R:dr. Den nedsättning i tullen på kaffe, som kommer
att ega rum, uppgår till 840,000 R:dr. Summan af dessa nedsätt-
ningar gifver mig en siffra, som i det närmaste uppgår till 1,100,000
R:dr. Under sådana förhållanden och ehuru jag, om de bada första
skattenedsättningarne icke blifvit beslutade, gerna med min röst skulle
hafva bidragit att nedsätta tullen på socker, på sätt Utskottet före¬
slagit, kan jag emellertid icke för närvarande annat än begära af-
slag på denna nedsättning. Det är väl sannt, att Riksdagen afslagit
eller nedsatt af Kongl. Maj:t begärda anslag till ett sammanlagdt
belopp af ungefär 1,700,000 R:dr och att, enligt Kongl. Maj:ts propo¬
sition, ett öfverskott af 800,000 R:dr skulle finnas, samt att staten
vid denna riksdag således skulle kunna regleras äfven med en så
stor skattenedsättning som Utskottet föreslagit; men jag upprepar,
att det icke är klokt att göra så stora nedsättningar endast på grund
af ett års ovanligt gynnsamma förhållanden. Förhöjningar af skatter
blifva alltid motbjudande och komma alltid att väcka ogynnsamt
intryck. Ehuru det visserligen är möjligare att höja tullsatsen på
socker, än att åter höja den personliga skyddsafgiften, så blifver det
dock alltid olämpligt att kort tid efter det en sådan tullsats blifvit
nedsatt åter höja densamma. Följaktligen, då en granskning af stats¬
inkomsterna och statsutgifterna visar att vi, om icke ett stort öf¬
verskott öfver hvad Kongl. Maj:t räknat inflyter uti tull- och brän-
vinsbränningsmedel, vid en blifvande statsreglering fullkomligt be¬
höfva de statsinkomster vi hafva, så är det klokast att, om nedsätt¬
ningar skola ske, åtminstone icke göra dem alltför stora.
På grund häraf anhåller jag om bibehållande af den nuvarande
tullsatsen på socker.
Friherre af Ugglas: Då jag inom Bevillnings-Utskottet del¬
tagit i det beslut, hvari Utskottet stannat, har det naturligtvis varit
min främsta pligt att söka tillse, det icke i följd af de nedsättningar,
som Bevillnings-Utskottet föreslagit, någon förlägenhet vid uppgö¬
randet af statsregleringen för år 1873 må kunna uppkomma. Jag
har derföre med ledning af de af Riksdagen fattade beslut sökt att
i detta afseende bilda mig ett omdöme, hvilket omdöme, grundadt
på sifferberäkningar, jag nu anhåller att få för Kammaren fram¬
lägga. Med beräkning af de ordinarie statsinkomsterna till enahanda
belopp som desamma blifvit af Kongl. Maj:t upptagna; med beräk¬
ning vidare af de extra ordinarie inkomsterna sålunda, att jag,
hvad tullmedlen angår, gör en nedsättning i Kongl. Maj:ts beräk¬
ning af en och en half million, och beträffande bränvinst.illverkniu-
gen, som af Kongl. Maj:t beräknats skola uppgå till 11,200,000 kannor.
Den 24 April, e. m.
367
med afseende på den medgifna minskningen af så kallad “schwindung",
antager denna till endast 10,800,000 kannor, med beräkning slutligen
af Riksgälds-kontorets inkomster i full öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts proposition, så uppkommer en inkomstsiffra af 57,070,100 R:dr.
Med beräkning af statsutgifterna, sådan;-, de äro af Riksdagen under
de särskilda hufvndtitlarne beslutade, och med beräkning af Riks¬
gälds-kontorets utgifter till det belopp Kongl. Maj:t antagit, uppgår
summan af utgifterna till 66,602,000 R:dr, återstår således att fylla
en brist af i rund summa 9,531,000 R:dr. För att fylla denna brist
måste jag i främsta rummet anlita den allmänna bevillningen för
år 1873, hvilken jag beräknat till 2.600,000; och således uppkommer
ett lånebehof af 6,931,000 i stället för det af Kongl. Maj:t föreslagna
åtta millioner, med hvilket lånebelopp jag har att bestrida de anslag,
som Riksdagen anvisat till stambanor, fem millioner, till enskilda
jern vägsföretag, två millioner, och till jernvägsmateriel 600,000 R:dr.
Af denna beräkning, hvars riktighet åtminstone i hufvudsakliga delar
icke torde kunna jäfvas, äfven om den genom sednare beslut kan
komma att i någon mån rubbas, visar sig sålunda, att, äfven med
de af mig ifrågasatta så högst betydliga tullnedsättningarne, 1873
års utgifter väl kunna bestridas med de inkomster, som efter dessa
nedsättningar kunna påräknas. Vid sådant förhållande, mine Herrar,
och då Riksdagen genom sina föregående beslut har visat, att Riks¬
dagen icke under den goda tiden vill, om jag så får säga, samla
något för den mindre goda, enär Riksdagen nemligen borttagit en
skattetitel, den personliga skyddsafgiften, hvilken jag åtminstone
föreställt mig icke vidare kunna komma att påläggas, så liar jag
så mycket mindre tvekat att biträda förslaget att nedsätta tullen
på kaffe och socker, som jag icke kan förneka, att, oaktadt något
positivt löfte icke vid 1867 års riksdag afgafs, den tanken likväl Tåg
nära till hands hos alla, att en nedsättning i dessa tullar vid första
möjliga tillfälle åter skulle ske. Jag har så mycket mindre kunnat
tveka att instämma i detta förslag, som jag för min del dessutom
icke kan finna någon omöjlighet i att, om i en framtid behofvet skulle
så kräfva, åter vidtaga en förhöjning i dessa tullar. Jag tror sålunda,
att, då man, såsom meningen nu tyckes vara, endast afser 1873 års
förhållanden, Kammaren tryggt kan bifalla hvad Bevillnings-Ut-
skottet i detta hänseende tillstyrkt. Det skulle vara upplysande, om
någon af Stats-Utskottets Herrar ledamöter, i händelse min beräk¬
ning skulle anses vara oriktig, ville derpå fästa Kammarens upp¬
märksamhet, på det att Kammaren i detta afseende måtte erhålla
alla de upplysningar, som i närvarande stund stå att vinna. Emeller¬
tid tror jag, att Bevillnings-Utskottet med den af mig framlagda
tablån för ögonen med fog kunnat gå en allmänt uttryckt önskan
till mötes, och det är derföre som jag i Utskottet tillstyrkt bifall
till förslaget, likasom jag äfven nu vågar anhålla om Kammarens
bifall till detsamma.
Herr De Maré: Det torde icke kunna förnekas, att det är en
ganska egendomlig företeelse, denna Riksdag låter oss bevittna, då
regering och representation täfla att borttaga skatter, derföre, att
368
Don 24 April, e. m.
ett år lemnat ett öfver förväntan gynnsamt resultat. Man vet nu
icke huru man skall använda det öfverskott, staten utvisar, och
råkar derföre i förlägenhet. Mig synes emellertid, att en väl be¬
rättigad betänksamhet borde mana, att icke obetingadt bygga på en
oviss framtid. Om äfven, såsom Bevillnings-Utskottets ordförande
antydt, förhöjningen i tullen å kaffe och socker vid 1867 års riks¬
dag föranleddes af behofvet för tillfället, förefaller mig likväl något
betänkligt, att, såsom Utskottet här gjort, basera en nedsättning i
tullen allenast på förhoppningen, att nästa och kommande år skulle
visa lika gynnsamma förhållanden som sista året. Lifligt önskar
jag. att denna förhoppning måtte realiseras, men om så icke blir
händelsen, torde det icke kunna undvikas, att en kommande Riksdag
får tillgripa den föga angenäma åtgärden att åter höja tullen. Vid
sådant förhållande och då det torde vara mera än tvifvelaktigt, huru¬
vida tullnedsättningen bereder fördel åt andra, än ett eller annat
dussin importörer, måste jag yrka afslag å Utskottets hemställan
och anhålla, att nu gällande tullsats å socker måtte bibehållas oför-
ändradt.
Jag skattar icke högt den statsmannavishet, som tager hänsyn
endast till stundens kraf och icke vill rikta blicken mot framtiden.
Ett år har lemnat ett tillfredsställande resultat, men derpå torde
man icke kunna grunda några säkra förhoppningar för framtiden.
Friherre Funck: Då ordföranden i Bevillnings-Utskottet hem¬
ställt, huruvida något vore att anmärka mot den af honom uppgjorda
beräkning öfver statsverkets inkomster och utgifter, ber jag att få
nämna, att äfven jag sökt att göra dylika beräkningar, dervid ut¬
gående från olika synpunkter, samt att jag i det närmaste kommit
till samma resultat som han. Jag får emellertid påpeka, i fråga om
Riksgälds-kontorets ställning, att Bevillnings-Utskottets ordförande
stödt sig på Kongl. Maj:ts proposition, men att Riksdagen afslagit
deri ifrågaställda anslag för innevarande år till belopp af 350,000
R:dr, nemligen för fälttjenstöfningar 250,000 och för Svea Artilleri-
kasern 100,000, hvilket sistnämnda anslagsbehof väl tillgodosedts,
men dock med anslag först för år 1873, och att således statsverkets
ställning blir till och med bättre, än han antagit.
Herr Rydqvist: Beträffande nedsättningen af tullafgifterna å
kaffe och socker, har jag en motsatt åsigt mot den, som uttalades af
en ärad talare på kalmarbänken. Det är högst få artiklar, i afseende
på hvilka tullsatsens nedsättning verkar till konsumentens fördel;
men bland dessa befinna sig just kaffe och socker. Händelsen är
nemligen den, att de minuthandlare, som befatta sig med försäljning
af specerivaror, äro tvungna att ständigt hafva kaffe och socker till
hands åt sina kunder, ty eljest mister han dem och de gå till när¬
maste person, som kan förse dem dermed. Dessa varor utgöra således
hufvudartiklar, och konkurrensen blir derföre sä stor, att detalj¬
handlarens vinst blir högst ringa. Bästa beviset derpå är, att, om
man köper J skålp. eller mera, ända till 5 skålp., blir priset pro¬
portionsvis
Den 24 April, e. m.
369
portionsvis detsamma, beräknadt efter skålpund, och man kan beräkna
att i förhållande till priset en gros har detaljhandlaren blott cirka
4 procent i ren vinst. Man finner också, att nära nog i samma ögon¬
blick som vederbörande grosshandlare eller fabrikanter höja eller
sänka kaffe- eller sockerpriset med ett öre, så höjer eller sänker detalj¬
handlaren sitt pris med ett öre. Här inträffar verkligen hvad mina
motståndare i tullfrågor vilja uppställa såsom regel, nemligen att
hvarje förändring i tullafgiften kommer att inverka på det pris,,
konsumenten får betala, hvilken sats jag deremot såsom regel be-
bestämdt bestrider. Vid sådant förhållande, och då sockret är en
konsumtionsartikel för hela svenska folket, och synnerligast för de
mindre bemedlade klasserna, som deraf nu för tiden ovilkorligen
förbruka den vida betydligaste qvantiteten, samt numera omöjligen
kan anses såsom en öfverflödsvara, hvars konsumtion man bör söka
minska, är jag af den åsigten, att, om en nedsättning i tullafgiften af
2 öre kan ega rum, den kommer de mindre bemedlade hafvudsak-
ligast till godo, enär den bemedlade, som köper till exempel 500
skålp. om året och på tullminskningen skulle vinna 10 R:dr, just
icke känner någon inverkan deraf, men de fattiga klasserna åter,
om de vilja hushålla, härigenom skulle få minskning i sina utgifter.
Jag hyser sålunda den öfvertygelsen att, om man vill göra skatte-
lindringar, som skola kännas välgörande för hela folket, är en ned¬
sättning i tullen för kaffe och socker ganska lämplig, hvarföre jag
också biträdt förslaget om att minska kaffetullen med 2 öre. Men
en annan fråga blir, om det är med klok statshushållning förenligt,
att nu borttaga 2 öre af tullafgiften jemväl på socker. Jag är
fullkomligt öfvertygad derom, att de kalkyler, som af 2:ne talare på
östgötabänken blifvit framställda i afseende på statsverkets ställning
för år 1873, äro fullkomligt rigtiga, men här är fråga om en ovil¬
korlig nedsättning i statens inkomster, som ensamt för sig skulle
uppgå till mer än 900,000 R:dr. Jag tror nu visserligen, att man
kan gå år 1873 till mötes med temligt lugn, äfven om dessa 900,000
R:dr borttoges, men i denna fråga delar jag den åsigt, som af Herrar
von Ehrenheim och De Maré blifvit uttalad, att man icke bör göra
för stora minskningar i statsinkomsterna, till följe af den nuvarande
gynnsamma ställningen. Det är nemligen alldeles obestridligt, att
den hufvudsakliga orsaken till landets lyckliga finansiela ställning
nu för tiden är att tillskrifva de sednaste goda åren, men hvar och
en vet, att många sådana icke kunna vara att påräkna, och jag tror
för min del, att, om ett mindre lyckligt år inträffar, skall verkan
deraf blifva kännbar på många håll och äfven i afseende på tull-
afgifterna. Jag vill vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten allenast
derpå, att, om ett enda svårt sädes- och potatisår föranlede minsk¬
ning i bränvinsbränningen af allenast en million kannor, komme
statsverket härigenom att förlora i inkomst 800,000 R:dr. Vore det
nu så, att man hade den bestämda öfvertygelse, att våra affärer
äro så briljanta, att vi år från år kunde påräkna förhöjda inkomster
för statsverket, så medgifver jag, att man skulle kunna eftergifva denna
statsinkomst af 900,000 R:dr, men denna åsigt kan jag för min del
Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 3 Band. 24
370
Den 24 April; e. m.
icke biträda; och då kommer man till den frågan, om det är sanno¬
likt, att, i fall vi nu nedsätta sockertullen med två öre, vi åter kunna,
höja den med lika mycket när så behöfves. För min del hyllar jag
åter den grundsatsen, att någon längre tids stabilité i lagstiftningen
för handeln och näringarne, och specielt hvad angår tullagstiftningen,
är i hög grad befrämjande landets väl, samt att man derföre icke,,
utan skada för samhället, kan så godt som årligen höja eller sänka
tullsatserna för samma slags vara.
Resultatet af hvad jag nu haft äran anföra blir således, att, då
jag befarar, att de stora nedsättningar i statsverkets inkomster,,
som redan äro beslutade, icke kunna annat än efter någon tid blifva
menliga för statsverket, och då det här icke är fråga om en eftergift
för ett år, utan för lång tid, jag icke vågar bifalla Utskottets förslag,
utan yrkar afslag å detsamma.
Herr Bennick: Det var för mig en angenäm öfverraskning, då
den siste ärade talaren, representanten för Elfsborgs län, medgaf,
hvad deremot en representant på kalmarbänken underligt nog för¬
nekade, att tullnedsättningen skulle komma konsumenterna till godo.
Jag kan icke annat än med tacksamhet anteckna detta erkännande.
Representanten på kalmarbänken förmenade, att förslaget om
nedsättning skulle grunda sig allenast på en förhoppning att nästa
år skulle gifva lika godt resultat som det sista. Så är dock icke
fallet, ty beräkningarne af statsverkets inkomster kafva icke grundats
på förhållanden under ett enda undantagsår, utan såsom vanligt på
medium af de tre sista åren 1868—1870, af hvilka det första var¬
under medelmåttan, det andra godt och endast det tredje utomordent¬
ligt gynsamt. Då nu anledning icke torde vara för banden att be¬
fara, det icke de närmast följande åren skola, blifva medelgoda, och
jag för min del är öfvertygad, att skattenedsättningar icke blott
kunna, utan måste vidtagas, så snart statsverkets ställning, enligt
vanliga beräkningsgrunder, sådant medgifver, tillstyrker jag bifall till
Utskottets hemställan, alltid under förutsättning, att, om framdeles
för fyllande af statens behof en förhöjning erfordsas, man då icke
drager i betänkande att åter anlita desga eller andra kassaartiklar
för att bereda ökade inkomster.
Herr De Maré: Jag har icke ett ögonblick satt i fråga, att icke
ställningen för närvarande är sådan, att staten skulle kunna medgifva,
en nedsättning i tullsatsen; men då Bevillnings-Utskottets vice ord¬
förande upplyst, att Utskottet grundat sitt förslag på medelberäk-
ning af tre föregående års förhållanden, kan jag icke underlåta, att
härvid erinra, att hela vår ekonomiska ställning i väsendtlig mån
beror på årsväxten och denna åter derpå, att regn faller i rättan
tid, och huru härmed kan komma att förhålla sig ett kommande år,
tror jag icke kan blifva föremål för några medelberäkningar, eller
kunna med säkerhet bedömas ens af Bevillnings-Utskottet.
Herr von Ehremheim: Den, som har anledning antaga, att
pluraliteten är af hans åsigt, kan lätt efterkomma deras önskan, som
Den 24 April, e. m.
371
Degära slut på debatten. För den deremot, som befinner sig i mot¬
satt ställning, är det af vigt att få uttala sina skäl.
Jag har lika litet som den siste värde talaren ifrågasatt, att icke,
äfven om den ifrågavarande tullnedsättningen beslötes, detta års
statsbudget komme att slutas med ett plus, men hvad jag erinrat
om, det är, att, såsom en talare under en föregående debatt ådaga¬
lagt, äfven med de höga siffror, hvartill de extra ordinarie inkom¬
sterna biifvit i Kongl. Maj:ts proposition beräknade, likväl ej åter¬
står högre belopp, sedan ordinarie statsregleringen biifvit bestridd,
än att osannolikt är, att äfven en ganska måttlig extra statsreglering
dermed kan bestridas, än mera att de betydliga utgifter för vårt för-
svarsväsende, som väl fortfarande måste ifrågakomma, häraf skola
kunna betäckas. När då dertill kommer, att Riksdagen ökar de skatte-
nedsättningar, Kongl. Maj:t föreslagit, med omkring 800,000 R:dr,
har man väl skäl att göra någon erinran.
Hvad angår frågan om tullinkomsternas belopp, så är det vis¬
serligen en sanning, att de äro beräknade efter medelförhållandet
under de tre sista åren, men det är också en sanning, att den höga
siffran berott hufvudsakligen på förhållandena under ett enda af dessa
år, eller det sista, då tullintraderna uppgingo ända till 19 millioner,
under det att de ej någonsin förut öfver stigit sexton millioner, eller
det belopp som af Kongl. Maj:t beräknats för 1873.
Grefve M örn er, Carl Göran: Jag ber att få fästa den näst
siste talarens uppmärksamhet derpå, att, om det under svåra tider är
en nödvändighet, att vidtaga skatteförhöjning, är det å andra sidan
en pligt, att nedsätta skatterna, när sådant kan ega rum. Yi hafva
icke rätt, att taga ur svenska folkets fickor mera, än som för fyl¬
lande af statsverkets behof oundgängligen erfordras; och då det af
de uppgjorda beräkningarne visar sig, att vi utan äfventyr kunna göra
den ifrågavarande nedsättningen, hvilken kommer hela svenska sam¬
hället till godo, är det enligt min åsigt en pligt att så besluta. För
min del har jag icke ansett det för närvarande brådska med att bort¬
taga tullen på fisk, och på det man må hafva någon utsigt, att der¬
med måtte få anstå, är det nödigt att göra andra, af billighet på¬
kallade, nedsättningar.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gref-
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten, dels ock afslag derå samt bibe¬
hållande af den nu gällande tullen å råsocker oförändrad; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och,
då dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
372
Den 24 April, e. m.
Den som bifaller 4:de punkten i Bevillnings-Utskottets betän¬
kande N:o 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afs-lår Kammaren punkten ocli bibehåller den ifråga¬
varande tullsatsen oförändrad.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 52.
Nej — 31.
5:te punkten.
Herr O delberg: Det af Bevillnings-Utskottet i förevarande
punkt framställda förslag, enligt hvilket skilnaden i tullen på raffi-
neradt och oraffineradt socker skall nedsättas till 3,6 öre, kan jag icke
godkänna. Då tullen på råsocker, enligt nyss fattade beslut, blifvit
återförd till det belopp, 8 öre, den utgjorde före 1867, bör äfven tullen
å raffinad återföras till det belopp, 12 öre, hvarmed den utgick före
nämnda tid. Jag lemnar Utskottets sätt att räkna i sitt värde, men
måste för min del betrakta förslaget såsom en nedsättning af det
skydd, som våra sockerraffinaderier hittills åtnjutit. Såsom skal för
sitt förslag begagnar Utskottet det välkända talesättet, att man skall
se konsumenten tillgodo, hvarjemte Utskottet anför, att ett återgå¬
ende till förutvarande tullsats icke skulle vara af någon omständig¬
het påkallad. Hvad nu först beträffar denna ömhet för konsumenten,
tror jag verkligen, att man skall vara bra litet praktisk för att
kunna påstå, att en tullnedsättning af 0,4 öre på ett skålpund socker
skulle kunna hafva något inflytande på det pris, som den stora mas¬
san af konsumenter måste betala för sockret vid minuthandeln, men
om jag således icke kan medgifva, att den föreslagna nedsättningen i
någon mån kominer konsumenterna tillgodo, måste jag å andra sidan på¬
stå, att denna nedsättning, 0,4 öre, skall i sina verkningar blifva högst
känbar för producenten, då fråga är om millioner skålpund, och jag
kan icke finna annat, än att, då Utskottet baserat sitt förslag på
konsumenternas förmenta fördel, är det en vanlig frihandelsfras, som
icke kan hafva något inflytande i den riktning, man afsett. Hvad
vidare beträffar Utskottets yttrande, att någon återgång till förut
gällande tullsats icke vore af någon omständighet påkallad, vågar
jag påstå, att den, som nedskrifvit detta, icke tagit reda på de för
raffinaderierna ogynnsamma förhållanden, som inträffat sedan ändrin¬
gen i sockertullen 1867 beslöts. Sedan dess har här i landet kommit
i gång åtminstone tre hvitbetssockerfabriker, och vi veta, att åtskil¬
liga dylika äro under anläggning. Med dessa komma raffinaderierna
att konkurrera; den konkurrensen anser jag likväl berättigad;
men nu tillkommer ytterligare en konkurrens, nemligen med den ut¬
ländska hvitbetsockerindustrien, som på senare åren antagit stora
proportioner och som kommer att på våra raffinaderier utöfva ett
högst menligt inflytande.
Den 24 April, e. m.
173
Huru tullförhållandena under de sednare åren gestaltat sig, ber
jag att i korthet få belysa. Utaf Kommerse-kollegii berättelser visar
sig, att år 1860, då tullen å raffinad var 13 öre mot 8 öre för rå¬
socker, kunde, äfven med detta tullskydd af 5 öre, importeras 3,600,000
skålpund raffinad mot 35,700,000 skålpund råsocker. Importen af det
förra var då en tiondedel af det senare. År 1870 både importen af
raffinad stigit till 8,200,000 skålpund och af råsocker till 41,200,000
skålpund. Den importerade raffinaden var då vid pass en femtedel
af det införda råsockret. Denna tillökning på tio år är dock en
småsak i jemförelse med den tillökning i import af raffineradt socker,
som egt rum under de senaste femton månaderna. Enligt officielt
meddelande i Post- och Inrikes Tidningar för den 20 Januari 1872,
har under det förflutna året, 1871, importerats af raffineradt socker
16,244,000 skålpund mot en råsockerimport af icke fullt 41,000,000.
Importen af råsocker hade således något minskats, men importen af
raffinad fördubblats, så att den, ifrån att utgöra 20 proc., hade vuxit
till 40 proc. af den införda qvantiteten råsocker. Vidare utvisar.en
helt nyss, jag tror förliden Måndag, offentliggjord förteckning på im¬
porten" under de tre första månaderna af detta år, att under den
tiden importerats dubbelt så stor qvantitet raffinad som under
motsvarande månader förra året. Således är antagligt, att importen
af raffinad under detta år blir större än under förra året, då den
likväl var dubbelt så stor som år 1870; och man må derföre icke
anse, att de nuvarande tullsatserna lägga något synnerligt hinder i
vägen för importen, så att en tullnedsättning af sådan anledning
skulle erfordras, och konsumenten tillförsäkras detta 0,4 öre, hvaraf
han i allt fall icke kommer i åtnjutande.
Jag ber att i korthet få vidröra förhållandena med afseende å
socker i utlandet och dervid fästa uppmärksamhet på en omständig¬
het. som, om den icke hittills haft något synnerligt inflytande na
importen, dock för framtiden kan blifva af ganska stor betydelse.
Tillfälligtvis har jag fått kännedom om en fransysk tidskrift, La
Sucrerie indigéne, i hvars februarihäfte för detta år finnes införd en
artikel, deri omnämnes, att de i konventionen mellan England, Frank¬
rike. Holland och Belgien år 1864 antagna typer för råsocker, enligt
hvilka dess rendement, beskattning och drawback skulle beräknas, i
Frankrike under förra året väsentligen förändrats. _ Utan att vidare
redogöra för beskaffenheten af denna förändring, vill jag endast an¬
föra, att den haft till påföljd, att raffinadören, som arbetar för ex¬
port, dels genom denna förändring, dels genom åtskillig lindring i
kontroll och beskattning och dels genom de så kallade certifikats de
sortie kan gorå sig tillgodo en ganska betydlig fördel. I nämnda
artikel åberopas åtskilliga exempel, och det uppgifves, att raffinadö¬
ren kan undandraga staten en inkomst af sju francs för hvarje 125
kilogram råsocker, som förarbetas och för 10,000 kilogram, som
exporteras, förtjena en premie af 813 francs. Artikeln slutar med
dessa ord: Således skall franska folket betala skatt,. på det franska
raffinadörer skola kunna för godt pris sälja socker till konsumenter i
Tyskland, England och andra främmande länder. Frihandlarne tala,
som herrarne höra, samma språk i Frankrike som i andra länder. Men
de styrande i Frankrike är o icke frihandlare — till stor lycka för det
374
Den 24 April, e. m.
landet. De hafva icke heller nöjt sig med att bereda den franske raffina-
dören nämnda fördelar, utan äfven skaffat honom lättad transport ge¬
nom en nyligen införd differentialtaxa för jernvägarne, hvari genom raf-
fineradt socker, som föres till utlandet, belastas med blott något öfver
hälften af den frakt, som eljest skulle betalas. Herrarne torde häraf
finna; att man i andra länder gör något för att omhulda näringarne
och befordra afsättningen. Dessa åtgärder i Frankrike hafva natur¬
ligtvis väckt oro i grannländerna; de engelska raffinadörerna hafva
gjort allvarsamma framställningar härom hos sin regering, under det
att ingn i Tyskland högljudt klagar. Uti en tysk tidskrift “Statisti-
sches Bureau för Ituben Zueker, Industrie des Zollvereins", förekom¬
mer i numret för den 17 nästlidne Mars: Tysklands hvitbetsoeker-
produktion uppgår under detta år till knappt 3,800,000 centner, hvar¬
emot införseln af böhmiskt, franskt och belgiskt råsocker, men isyn¬
nerhet importen af fransk raffinad, till följd af de höga exportpre¬
mierna, antagit betydliga dimensioner och utöfva ett tryck på deu
tyska marknaden, som i längden icke kan uthärdas. Den tyska tid¬
skriften bekräftar således, att exportpremier existera i Frankrike, och
då den franska journalen har sammanstämmande uppgift, torde der¬
med få anses ådagalagdt, att sådana premier verkligen finnas.
De förhållanden, jag nu haft äran andraga, nemligen att impor¬
ten af raffineradt socker i högst betydlig mån tilltagit, att hvitbets-
sockerindustrien både inom och utom landet utvecklar sig till en svår
konkurrent, samt att den franske sockerraffinadören kommit i åtnju¬
tande af särskilda fördelar vid export torde måhända vara af beskaf¬
fenhet, att de förtjenat tagas i betraktande; och det synes mig, att
Utskottet åtminstone bort nämna något härom, äfven om Utskottet
icke ansett nämnda förhållanden vara nog beaktansvärda för att mo¬
tivera en tullförhöjning. Jag skulle gerna önska, att jag kunde hysa
allt möjligt förtroende för den utredning och de yttranden, somlem-
nas från Riksdagens Utskott; men jag måste tillstå, att mitt förtro¬
ende till Bevillnings-Utskottets meddelanden börjat något försvagas,
ty jag finner icke, att Utskottet i dess maktpåliggande värf tillväga-
går med den konseqvens, som vore önsklig, då det bredvid förslag i
utpreglad frihandelsrigtning, hvartill detta torde kunna räknas, ställer
andra förslag, der tullsatserna är o så höga, att jag, oaktadt sträng
protektionist, skulle blygas för att framställa sådana. Det är eu
sträng beskyllning; men jag gör den icke utan att kunna bevisa den¬
samma. Jag vill icke till bevisning åberopa exempel ur tulltaxan,
oaktadt talrika sådana der skulle kunna erhållas, utan vill endast
hänvisa till det nu föreliggande betänkandet, der Utskottet, efter att
hafva under mom. 2 föreslagit tullen å kaffe till 10 öre för skålpundet,
hyilket förslag nyss blifvit antaget, under mom. 3 föreslår eu tullsats
af 15 öre skålpundet för brändt kaffe och alla till kaffesurrogat an¬
vändbara brända växter. Detta är eu tull af 50 procent utöfver rå¬
varans. Detta simpla fabrikat, brändt kaffe, hvars framställande icke
fordrar något förlag och ej heller någon stor skicklighet, omhuldas
med ett så ofantligt tullskydd! Brändt kafle är dock icke före¬
mål för någon omfattande affärsverksamhet, af det naturliga skäl,
att hvarje kökspiga, hvarje torpargumma kan eller tror sig kunna
Deri 24 April, e. m.
375
rosta kaffebönor. Deremot är kaffesurrogat ett fabrikat, som tillver¬
kas i stor skala, ock som hufvudsakligen framstäiles af cichorierot,
fastän stundom äfven hvitbetor och andra ämnen dertill användas.
Enligt Kommers-koilegii berättelse för 1869 utgjorde tillverkningen 21
million skålpund, och detta fabrikat, som förnämligast konsumeras af
den fattigaste delen af befolkningen, har af Utskottet blifvit åsatt
en tullsats, som är alldeles liktydig med förbud, enär den uppgår
till mer än 700 procent af den tull, som finnes åsatt råvaran cicho-
ria, eller 2 öre per skålpund; det visar sig jemväl af Kommers-kol¬
legii berättelse, att endast 2,000 skålpund blifvit införda, under
det, såsom jag redan nämnt, tillverkningen utgjort 24 millioner skål¬
pund. Jag har icke uppträdt och påyrkat nedsättning i denna tull¬
sats, och jag klandrar icke det tullskydd, som af Utskottet och Kam¬
maren välvilligt förunnats åt fabrikation af cichoriekaffe; men jag
hade väntat, och kanske med skäi, att den delegation af Riksdagen,
som har uppdrag att pröfva hvad tullskydd de inhemska näringarne
kunna behöfva och derefter föreslå lämpliga tullsatser, skulle egna
något mera uppmärksamhet åt sitt ansvarsfulla kall och icke, på sätt
här skett, då det är fråga om näringar af ringa betydenhet, föreslå
tullsatser, som äro liktydiga med förbud, under det andra näringar,
på hvilka blifvit nedlagda stora kapitaler, af hvilka en talrik be¬
folkning lefver, exempelvis den ifrågavarande, lemnas i saknad af
tillräckligt skydd.
Jag har icke någon stor förhoppning, att inom denna Kammare
vinna något understöd, men jag kan dock icke med godt samvete un¬
derlåta, att påyrka, det ifrågavarande tullsats måtte bestämmas till
samma belopp, den utgjorde 1867, eller 12 öre per skålpund.
Friherre af Ugglas: Jag beklagar verkligen, att icke Bevill-
nings-Utskottet haft den förmånen att bland sina ledamöter räkna
den siste talaren; ty efter de upplysningar, som han i afseende på
kaffesurrogater lemnat, skulle jag, för min del, instämt i hans mening
att kanske nedsätta tullsatsen derå; men Utskottet har icke uppfattat
sin pligt så, att man skulle begagna tillfälliga skattenedsättningar
och förhöjningar, för att rubba de förhållanden, som under lång tid
egt rum i vår näringslagstiftning, och Utskottet har konseqvent i detta
afseende sökt att tillämpa denna grundsats på förhållandet med kaffe.
Skilnaden mellan tullen på kaffe och kaffesurrogater har ständigt hål¬
lits vid den proportion, som Utskottet nu föreslagit. Då tull på kaffe
sattes med 12 öre, bestämdes den för kaffesurrogater med 18 öre, och
följaktligen då tullen på kaffe nedsättes till 10 öre, har den för kaf¬
fesurrogater blifvit bestämd till 15 öre, för att bibehålla samma för¬
hållande som förut. På samma sätt har Utskottet gått tillväga i af¬
seende på bestämmande af tullen på socker; Utskottet har icke ansett
det vid detta tillfälle vara Utskottets rätt eller pligt att pröfva, huruvida
det förhållande mellan tullen å raffineradt socker och råssockertullen, som
nu blifvit föreslaget, vore det absolut rätta, huruvida sockerraffina¬
derierna behofde detta skydd, eller om icke en nedsättning i detta
skydd skulle kunna ega rum, utan Utskottet har strängt vidhållit
den åsigt, att man icke borde begagna tillfället af en skattenedsätt-
376
Den 24 April, e. m.
ning för att rubba de förhållanden, som i närvarande stund för en
näring existerar. Den siste talaren förklarade, att Utskottet i af-
seende på sina beräkningar gått oriktigt till väga; han yttrade, att,
då skilnaden före ar 1867 mellan rasockertullen och tullen å raffine-
radt socker var 4 öre, Utskottet hade bort söka bibehålla skilnaden
af dessa 4 öre mellan de båda tullsatserna; men jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, hvarthän ett sådant sätt att räkna skulle leda;
för hvarje gång vi sätta ned tullen på råsocker, skulle skyddet ökas,
och om vi komma till 1 öres tull på råsocker, skulle, med en tull¬
sats å raffinadsocker af 5 öre, skyddet uppgå till 500 procent.
Ett sådant sätt att beräkna Har icke Utskottet gjort sig skyldig
till, och jag hoppas, att Kammaren ej heller gillar det. Utskottet
har helt enkelt sökt svara på den frågan, hvilken tullsats skall åsät¬
tas raffineradt socker, för att, med en tullsats af 8 öre på råsocker,
för denna näring åstadkomma på öret samma skydd, som den nu åt¬
njuter med en tullsats af 10 öre på oraffineradt socker och 14 öre
på raffineradt socker; och Jag vågar bestämdt påstå, att svaret på
denna fråga har Utskottet riktigt uttalat, då det sagt, att, då skyddet
för närvarande representeras af talet 2,777 öre, det är detta tal
vi skola söka . att bibehålla, och begagnar jag det, kommer jag
till 11,60 öre i tull för raffineradt socker. Denna beräkning har
icke, såsom den siste. talaren antydde, helt lättsinnigt blifvit upp¬
kastad; den har° blifvit pröfvad inom Utskottet af personer, som
jag vågar påstå äro mäktiga att anställa eu sådan bei’äkning,
och den har dessutom blifvit underställd personer utom Utskottet,
som jag är öfvertygad talaren sjelf skulle anse fullt kompetente att
bedöma denna sak.^ Jag tror således, att, långt ifrån att vilja påstå
att Utskottet här på något sätt rubbat det förhållande, som i närvarande
stund eger rum, har Utskottet varit förtjent af det erkännande, att
Utskottet fullkomligt enhälligt tillstyrkt, att icke minsta rubbning i
detta fall skulle ega rum. Att döma af den siste talarens yttrande,
skulle man tro, att denna raffinaderinäring skulle för närvarande
tarfva högre skydd, än det eger. I detta fäll är jag af annan me¬
ning med honom; jag tror icke att denna näring behöfver något hö¬
gre skydd, ehuru jag icke vill nedsätta det; men de skäl, som af ta¬
laren _anfördes, Jian jag icke gilla. Det ena skälet var att på sed¬
nare tider uppstått en mängd hvitsockerfabriker, hvilka lyckats utöfva
en stor^ rörelse. Icke kan det vara fråga om, att vi skola skydda
inom vårt eget land den ena näringen emot den andra? Det andra
skälet var, att förhållandena i utlandet och i synnerhet i Frankrike
skulle på sednare tider gestaltat sig så, att de påkallade ett högre
skydd i landet. Att vi i närvarande ögonblick skulle rätta våra tull¬
förhållanden till följd af förändrade förhållanden i andra länder och
i synnerhet Frankrike, skulle jag, för min del, icke vilja tillstyrka.
Talaren anförde dessutom såsom bevis, huru litet denna näring är
skyddad, den störa import af raffineradt socker, som egde rum sist¬
lidet år. Jag får då upplysa, att större delen af denna import verk¬
ställdes af raffinadörerne sjelfva, hvilka icke medkunno alla de or¬
dres, som de hade från sina kunder, utan nödgades, för att uppfylla
Den 24 April, e. m.
377
detta, att importera raffineradt socker. Deraf den stora importen af
raffineradt socker sista året.
Jag ber Kammarens ledamöter, som jag förmodar genomläst detta
betänkande, bedöma, huruvida icke denna beräkning är helt enkelt
och lättfattligt uppställd och uppenbarligen visar, att denna tullsats
utgör precis samma skydd, som sockerraffinaderierne för närvarande
ega; och då jag är öfvertygad, att Kammaren icke vill rubba detta
förhållande, hvarken genom att öka eller minska skyddet, vågar jag
anhålla om bifall till Utskottets betänkande.
Herr Dickson: Efter de ord, som ordföranden i Bevillnings¬
utskottet yttrat, kan jag fatta mig ganska kort, då jag i allo instäm¬
mer med honom. Frågan torde reducera sig till, om våra raffinade¬
rier behöfva större skydd, än de för närvarande ega. Jag för min
del tror det icke, och anser, att en import af raffineradt socker är
bra och lämplig; och om Herrarne följa något med tidningarne, se
Herrarne ibland, huru herrar raffinadörer nedsatt priset på raffinad
med ett eller annat öre vid seglationens början; men aldrig att någon
nedsättning eger rum i priset på råsocker. Då sedermera seglatio-
nen upphör, sättes priset på raffinad upp igen lika mycket, som det
först sattes ned. Jag tror, att raffinaderierna hafva tillräckligt skydd
med den nu föreslagna skilnaden mellan tullen på råsocker och raf¬
fineradt socker, och jag får anhålla om bifall till Utskottets betän¬
kande.
Herr Bennich: Sedan Friherre af Ugglas afgifvit sitt yttrande
har jag verkligen mycket litet att anföra. Jag begärde ordet med anled¬
ning af några yttranden af min ärade vän på stockholmsbänken, hvilka
dock redan nu blifvit hufvudsakligen vederlagda af Friherre af Ugglas,
i afseende å det skydd, som de svenska sockerraffinaderierna borde
meddelas. Jag skall derföre icke upptaga Kammarens tid med någon
närmare utredning derom; men, då talaren på stockholmsbänken yttrade
blygsel öfver Utskottets sätt att behandla dessa frågor, kan jag icke
helt och hållet lemna ett sådant yttrande obemött. Jag kom dervid
att tänka på den tyska tidskrift, som äfven af nämnde talare blifvit
citerad, och tyckte mig finna en märklig samstämmighet mellan den
blygselrodnad, som samme tidskrift påstår hafva uppstått på hvarje
tysk sockerfabrikants ansigte i anledning af de åtgärder, som nu blif¬
vit i sockerfrågan vidtagna i Frankrike, och den liknande förlägenhet,
som hos talaren på stockholmsbänken uppstått öfver Utskottets gjorda
förslag i samma ämne. Hvad som egentligen skulle framkallat denna
talarens blygsel, var, att Utskottet icke nedsatt skyddet för brändt
kaffe, då Utskottet deremot skulle hafva förfarit hårdt emot våra
sockerraffinaderier. Jag tror mig dock kunna säga, att den differens,
som varit stadgad och är föreslagen mellan tullen å rått och å brändt
kaffe, ingalunda åsyftat att, såsom talaren förmenat, skydda hvarken
kökspigorna eller andra, som bränna kaffe, utan att ändamålet dermed
är att skydda statsverket mot att brändt kaffe, som vid bränningen
förlorar mer eller mindre i vigt, må kunna införas emot lägre tull än
det råa kaffet.
378
Den 24 April, e. m.
Angående sockertullen vill jag endast tillägga, att jag verkligen
i Utskottet till en början ifrågasatte, att vi bort närmare undersöka,
huru det stod till med det skydd för sockerraffinaderierna, som för
närvarande existerar, och om icke detta skydd efter den utredning,
som vi hade att tillgå i Utskottet, verkligen vore nog drygt; men
med afseende derå, att en nedsättning i råvarutullen i och för sig
alltid vid öfvergången måste i någon mån störande inverka på den
industri, som sysselsätter sig med en sådan råvaras förädling, och med
afseende vidare äfven å de exceptionela förhållanden, som för när¬
varande torde existera i Frankrike, ansåg jag frågan om någon ned¬
sättning i skyddets belopp, som eljest vore af behofvet påkallad, nu
kunna falla och böjde mig för majoritetens derom uttalade önsknin¬
gar. Att gå derutöfver och nu åter höja det tullskydd, som under
sednaste 5 åren varit medgifvet och befunnits fullt betryggande, vå¬
gar jag dock hoppas Kammarens ledamöter icke vilja medgifva.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande punkten oförändrad och dels af Herr Odelberg, att
punkten måtte antagas med den förändring, att summan 11 R:dr 60
öre utbyttes emot summan 12 R:dr; framställde Herr Grefven och Tal¬
mannen proposition på bifall till punkten oförändrad och då dervid
svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
6:te punkten.
Bifölls.
7:de punkten.
Herr Arrhenius: Då jag begärt ordet, har det icke skett för
att motsätta mig det resultat, hvartill Utskottet kommit, med hvilket
jag är fullt belåten, utan får jag uttala min tillfredsställelse och tack¬
samhet mot Utskottet för det sätt, hvarpå det behandlat denna fråga.
Då Utskottet säger, pagina 7 i betänkandet, att “någon erfarenhet
till grund för en sådan beräkning af dessa tullsatser, att det af ut¬
ländska hvitbetor tillverkade sockret blefve underkastadt en tullen å
råsocker motsvarande afgift, icke ännu kan sägas vara inom vårt land
vunnen och icke heller synes hafva utgjort ledning för motionärens
förslag'1, vill jag erinra derom, att det väl bör ligga för öppen dag,
att en sådan ledning icke kunnat vinnas, då någon fabrikation af hvit-
betssocker af utländskt råmaterial ännu icke hos oss förekommit.
Emellertid har jag sökt att sätta mig in i denna fråga, och jag har
icke försummat att hemta ledning från samma källa som Utskottet,
eller öfverdirektören vid Teknologiska Institutet Herr Styffe; och
det var efter samråd med honom och Herr Franckell, disponenten af
betsockerbraket vid Landskrona, som jag beslutat mig för den tull¬
sats jag i min motion i ämnet föreslog. Då Utskottet derefter före¬
D .1 24 April, f. m.
379
slagit och Kammaren antagit en nedsättning i tullen på socker till
8 öre på råsocker och 11,60 öre på raffineradt socker, så, om man
jemför de nya tullsatserna med de äldre, faller Utskottets förslag till
tull å råa'betor och torkad betsnitsel nära till samma belopp, som jag
i min motion föreslagit, i förhållande den äldre gällande tullsatsen å
råsocker. Under sådana förhållanden finner jag mig böra förklara,
att jag mot de af Utskottet härvid föreslagna tullsatserna icke har
någon anmärkning att göra, utan hemställer om bifall till Utskottets
förslag.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
8:de punkten.
Bifölls.
Efter föredragning af Bevillnings-Utskottets den 20 och 22 dennes
bordlagda memorial N:o 15, med förslag till voteringsproposition i
anledning af Kamrarnes stridiga beslut i viss del af Bevillnings-
Utskottets betänkande N:o 10, angående postväsendet; godkände Kam¬
maren Utskottets förslag till voteringsproposition.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 20 och 22 dennes
bordlagda utlåtande N:o 32, i anledning af väckt motion dels om än¬
dring i kyrkolagens stadganden rörande påföljden för underlåtenhet
att begagna dop och nattvard, dels om tillåtelse till så kallade ci¬
vilt äktenskaps ingående utan afseende på trosbekännelse.
Föredrogs ånyo och bifölls Första Kammarens Tillfälliga-Utskotts
den 20 och 22 dennes bordlagda betänkande N:o 8, rörande Herr
Pehr Kilssons motion N:o 116, om rättighet för landstingen att upp¬
rätta förslag för förordnandet af folkskoleinspektörer inom de sär¬
skilda länen.
Kammaren åtskiljdes kl. ^ 11 e. m.
In fidem
O. Brakel.