Onsdagen den 13 Mars 1872.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsritdrag för den 12 och protokollet för
den 4 dennes f. m.
Sedan Herr (Trefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr
Statsrådet Bredberg anmält sig nu skola på Kongl. Maj:ts nådiga
befallning till Kammaren aflemna åtskilliga Kongl. propositioner;
framträdde Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr (trefven och
Talmannen
dels Kongl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen:
T.o) angående åtskilliga bestämmelser rörande befordringsrätt
för de vid Marinregementet kvarstående subaltern-officerare och det
lägre underbefälet, samt om ersättning till nuvarande kompani-
cheferne derstädes för förlorad inkomst i följd af passevolansens
upphörande;
2:o) angående upplåtelse af en del utaf bastionen Drottningen
jemte kronan tillhörig mark i Kristianstad för anläggning af en
vattenledning,
dels ock Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse i fråga om pension
för Telegrafintendenten, Majoren A. L. Fahnehjelm.
De Kongl. propositionerna och skrifvelsen blefvo härefter före¬
dragna och bordlagda.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande och memo¬
rial:
N:o 12, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel;
N:o 31, dels i fråga om anslag till fortsättande af arbetena å
östra och norra stambanorna, dels i anledning af väckta motioner
om lån till enskilda jern vägsanläggningar;
4
Den 13 Mars.
N:o 32, i anledning af återremiss å 9:de punkten af Stats-Ut-
skottets utlåtande N:o 9; samt
N:o 33, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens fjerde, femte och sjette hufvudtitlar.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Bevillnings- och Lag-
Utskottets den 6 och 12 dennes bordlagda betänkande N:o 1, i an¬
ledning af väckta motioner om ändringar dels i Bevillnings-stadgan,
dels i 57 § Kongl. förordningen om kommunalstyrelse å landet, af¬
seende att prest, som uppbär inkomster från flera kommuner inom
samma pastorat, skall påföras bevillning och erlägga kommunalaf-
gifter inom hvarje särskild kommun.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Ut¬
skottets den 6 och 12 dennes bordlagda utlåtande N:o 11, i anled¬
ning af väckta förslag om ändring i gällande föreskrifter rörande
förvaltning af omyndigs egendom.
lista punkten.
Utskottets förslag till lag förklaring.
Herr von Gegerfelt: I det nu föredragna momentet har Ut¬
skottet hemställt om en förklaring derom, att gällande lag bör så
förstås, att domstolen kan skilja en förmyndare från förmynderskap,
utan hans hörande. I fråga om rätta förståndet af nu gällande lag
är jag af motsatt mening med Utskottet. Det är nemligen en regel,
snart sagdt ett axiom, i hvarje processordning, att man icke får döma
öfver någons rätt, utan att han blifvit hörd. 25 kap. 21 och 22
§§ Rättegångsbalken karakterisera ett sådant förfarande såsom rätte¬
gångsfel; och för att ett undantag skulle kunna ske, måste ett ut¬
tryckligt stadgande derom finnas, men förgäfves söker man i nu
gällande lag något sådant; ty icke kan dit hänföras, att i en annan
fråga, nemligen om förmyndares skyldighet att ställa säkerhet för
medel, som man har om händer, det alldeles öfverflödiga stadgande
influtit, att förmyndaren skall deröfver höras.
Utskottet säger visserligen, att förmynderskapet till sin natur
är att betrakta mera som en skyldighet än som en rättighet. Redan
i detta yttrande ligger ett erkännande af att det äfven är en rättig¬
het, och lagen karakteriserar det uttryckligen så i afseende på för¬
hållandet emellan fränder. Den som en gång fått sig ett förmynder¬
skap ålagdt må väl anses ega ett billigt anspråk att ej mot sin
vilja blifva derifrån skiljd utan giltiga grunder. På dessa skäl synes
det mig vara tydligt att, om ett stadgande i förevarande syftning
Den 13 Mars.
skall meddelas, bör det ske, i form af en lagförändring ock icke af
lagförklaring.
Med afseende på lämpligheten af det föreslagna stadgandet vill
jag väl icke neka att fall kunna inträffa, då förmyndarens hörande
må kunna åsidosättas, såsom när förmyndaren är rymd eller håller
sig undan; men äfven då skulle en god man kunna förordnas för att
bevara myndlingens rätt till dess frågan blifver i laga ordning af¬
gjord; när deremot förmyndaren är nära till hands och utan tids¬
utdrägt kan få del af ansökningen om hans entledigande, bör, efter
min åsigt, någon sådan process icke medgifvas. Det ifrågaställa
undantagsstadgandet är allt för ingripande i vigtiga rättsförhållanden
för att ej behöfva med noggranna bestämmelser inkränkas. Dess¬
utom skulle, om det föreslagna stadgandet antages, åtskilliga andra
föreskrifter i följd deraf blifva nödvändiga, hvarå Utskottet ej synes
hafva tänkt. Någon föreskrift finnes t. ex. icke gifven derom, att en
förmyndare, som entledigas från sin befattning, skall erhålla del af
ett sådant beslut, och det är väl icke för mycket att han får veta,
att han blifvit skiljd från sin befattning. I afseende på hans rätt att
klaga erfordras också bestämmelser. Enligt lag skall klagan foras
inom viss. kort tid från beslutets dag; men skulle han kunna skiljas
från sin befattning utan att höras, måste klagotiden beräknas från delfå-
e,ndet af beslutet. Stadgandet i 25 kap. 22 § Rättegångsbalken om
den längre besvärstiden af natt och år, hvilken der bestämmes för det
fall att' rättegångsfel genom underlätet hörande blifvit begånget, kan
ingalunda vara lämpligt i det fall då underlåtenheten är legaliserad.
På dessa skäl skulle jag hafva yrkat, att detta moment, liksom det
sednare, hvarom jag längre fram vill yttra mig, blefve till Utskot¬
tet återförvisadt; men jag har ett annat skäl för att yrka afslag. Det
visar sig af betänkandet, att Riksdagen för några år sedan ingick
till Kongl. Maj:t med begäran om en förändring åt stadgandena om
förmyndarevården i den syftning, att förmyndarens rätt att förfoga
öfver myndlingens medel måtte inskränkas. Utarbetandet af ett så¬
dant förslag möter visserligen svårigheter; men man har dock att
förvänta en proposition från Kongl. Maj:t, och jag tror icke det vore
lämpligt att under tiden antaga ett öfvergångsstadgande eller en
provisionel lagstiftning, då den icke är af större betydelse än denna.
Jag yrkar afslag.
Herr Westman: Visserligen har jag nyss af en ledamot i öf¬
verrätt hört sägas huru ifrågavarande förordning rätteligen bör
tillämpas; men icke förty måste jag förklara, att fall förekomma då
domaren är nödsakad att handla i motsatt riktning, och detta, så-
vidt jag kan finna, på fullgiltiga skal. Enligt lag åligger det do¬
maren att tillse, att omyndig får ‘förmyndare; och 20 kap. 8 §
Ärfdabalken stadgar tillika, att ej må den vara förmyndare, som är
gäldbunden eller slösare. Om nu af gode männen anmälan gjorts, att
en utsedd förmyndare sedermera blifvit gäldbunden eller gjort sig
känd för slöseri, så har jag ansett mig ega stöd af lag att från be¬
fattningen skilja en sådan förmyndare utan hans hörande. Det an¬
märktes, att han vid sådant förhållande icke blefve i tillfälle att öf-
6
Den 13 Mars.
verklaga beslutet. Men jag tror, att det icke kommer att dröja, in¬
nan kan om ett sådant beslut erhåller kännedom, enär den nye för¬
myndaren icke lärer underlåta att så fort som möjligt delgifva den
entledigade förmyndaren rättens beslut, och från detta delgifvande
torde besvärstiden böra räknas.
Med den åsigt jag har ifråga om författningens tillämpning sy¬
nes mig väl, att den föreslagna förklaringen borde vara öfverflödig;
men då, enligt hvad jag hört uppgifvas, det inträffat, att både Hof¬
rätt och Högsta domstolen, när en förmyndare öfverklagat ett un¬
derrättens beslut, hvarigenom han ohördan blifvit skiljd från förmyn¬
derskap, återförvisat ärendet, och sålunda olika åsigter om författ¬
ningens tillämpning förefinnas, synes mig verkligen skäl vara att er¬
hålla en lagförklaring. Då emellertid, såsom den föregående värde
talaren anmärkt, den föreslagna redaktionen icke är tillfredsställande,
förenar jag mig i yrkandet om återremiss.
Herr von K och: Huruvida formen för det föreslagna beslutet
må vara riktig eller ej lemnar jag derhän, men då, såsom de två före¬
gående talarne ådagalagt, författningen i olika instanser tillämpas
olika, så lärer det fall vara för handen, då man vill hafva en lag¬
förklaring. Uppenbart torde också vara. att det, för att betrygga
den omyndiges rätt, stundom kan vara af nöden att genast från för¬
mynderskap entlediga en vårdslös förmyndare, äfven utan hans hö¬
rande, på det han icke må få tillfälle att sticka undan något. Man
får icke heller betrakta förmynderskapsbestyret såsom en rättighet,
och förmyndaren är icke att betrakta såsom part utan såsom en för¬
valtare af andras medel; och lika väl som eu embetsman eller upp¬
bördsman, som kommit på balans, sedan balansen yppats, icke vidare
får utöfva sin befattning, lika val måste en oskicklig förmyndare ge¬
nast kunna skiljas från förmynderskapet. Derest det icke är pericu-
lum in mora. lärer väl i allt fall icke någon domare vidtaga en så¬
dan åtgärd förrän förmyndaren blifvit hörd.
Det förundrar mig, att icke någon af dem bland Första Kamma¬
rens ledamöter, som icke reserverat sig, uppträdt till försvar för Ut¬
skottets förslag, i hvilken händelse jag sluppit att här uppträda.
I sakens närvarande skick och dä det synes mig, att man icke
bör bemöta ett förslag, hvars vigt man icke kan underkänna, med
rent afslag, anser jag mig böra yrka återremiss. Visserligen anförde
den förste talaren såsom skäl, hvarför han i stället att yrka återre¬
miss begärde afslag, den omständighet, att frågan vore föremål för
behandling inom Justitie-departementet; men aå särskildt nämnda
departement är sysselsatt med en sådan massa af dit hänskjuta ären¬
den, att man icke kan räkna ut när detta ärende blefve färdigt, torde
nämnda skäl få anses icke här ega tillämpning.
Herr Faxe: Jag önskar fästa Kammarens uppmärksamhet på
sednare delen af 5 § i nu gällande förordning, deri stadgas, att om
gode män anse nödigt att förmyndare lemnar inteckning eller annan
säkerhet för de medel, som hos honom innestå, och sådant för rätten
anmäla, så eger rätten efter förmyndares hörande derom förordna så-
Den 13 Mars.
som nödigt och skäligt pröfvas. Om nu, när fråga är om den lindri¬
gare åtgärden, att erhålla säkerhet för medlen, ovilkorligen erfordras
att förmyndaren skall höras, så är väl detta ännu mer af nöden in¬
nan man tillgriper den strängare åtgärden, att skilja honom från för¬
mynderskap et.
I öfrigt vill jag erinra att då domstolen,_ genom att ålägga för¬
myndaren att ställa säkerhet för den omyndiges medel, kan skydda
denne mot förlust, förefinnes icke skäl till en så häftig åtgärd, som
den att skilja en förmyndare från förmynderskapet utan hans hörande;
och af samma anledning finner jag det föreslagna stadgandet, _att be¬
slut om förmyndares skiljande från förmynderskap skulle gå i verk¬
ställighet utan hinder af besvär, ej heller vara behöflig!.
Jag instämmer med Herr von Greger fel t i anhållan om afslag.
Herr Hasselnöt: Jag har icke varit i tillfälle att höra de an¬
märkningar som här blifvit gjorda emot Utskottets förslag; men jag
anser mig skyldig uttala den åsigt, som hos mig gjort sig gällande
vid domareembetets utöfvande. Såsom domare har jag aldrig tvekat
att, när omständigheterna det påkallat, från förmynderskap skilja en
förmyndare, äfven utan hans hörande. Sådana fall har jag ansett
vara för handen, när förmyndare t. ex. rest till Amerika eller hans
ekonomiska ställning varit sådan, att han, om han finge tid på sig,
skulle förskingra myndlingens medel. Domstolen är öfverförmyndare
och såsom sådan både berättigad och pligtig att noggrann! bevaka
den omyndiges rätt; och jag har funnit lagen tydlig derutinnan, att
för förmyndares entledigande icke ovilkorligen erfordras hans hörande,
i den omständighet, att lagen uttryckligen föreskrifvit ett sådant för¬
farande när fråga är om behofvet af säkerhet för de anförtrodda
medlen. Då emellertid, enligt hvad upplyst blifvit, Hofrätt ändrat
sådana af underrätt meddelade beslut, lärer det väl vara af nöden
att en förklaring beslutas, på det domaren må kunna bevara omyn¬
digs egendom. I sådant hänseende är det jemväl af vigt att antaga
den föreslagna författningen, att beslut, hvarigenom någon till för¬
myndare förordnas eller någon från förmynderskap entledigas, skall
utan hinder af klagan lända till efterrättelse intilldess detsamma var¬
der ändradt. Tv om ett sådant beslut icke skulle omedelbart gå i
verkställighet, kunde förmyndaren under tiden förskingra den omyn¬
diges medel.
Jag anhåller derföre, att Utskottets förslag, såväl till förklaring
som författning, måtte af Kammaren bifallas.
Grefve Mörner, Oscar: Obestridligen är ordnandet afförmyn-
darevården ett af de svåraste föremål för lagstiftning. Å ena sidan
gäller det att värna personel', som icke sjelfva kunna skydda sin rätt;
å andra sidan måste detta uppdrag lemnas personer, som med fullt
skäl kunna säga: vi uppfylla våra skyldigheter såsom statsborgare,
betala våra utskylder etc., hvarföre skola vi mot vår vilja tvingas
att mottaga en dylik besvärlig befattning. Då nu staten emellertid
anser sig kunna pålägga en sådan börda, bör staten åtminstone tillse,
att personens rättigheter icke ytterligare kränkas, hvilket blefve följ-
8
Den 13 Mars.
den om ifrågavarande förslag antoges. Eu person liar mottagit ett
förmynderskap. _ Prat uppkommer, att lians affärer äro på obestånd.
Detta kommer till de gode männens kännedom och dessa anse sig med
anledning deraf böra hemställa om personens skiljande från förmyn¬
derskap. Domaren, som kan vara en förståndig man, men som icke
ovilkorligen alltid egen önskvärd skarpsinnighet, tror sig göra väl,
då han afsutten förmyndaren. Hvad blifver nu följden? Jo, när ta¬
let går ikring i orten, att personen blifvit skiljd från förmynderskap,
ligger det antagandet nära till hands, att lian är osäker i sina affä¬
rer: och han löper då fara att blifva störtad eller åtminstone skadad
i .sin _ ekonomiska ställning, till följd af ett uppdrag, som han, emot
sin vilja, varit nödsakad att emottaga. Det vore då bättre om dom-
stolarne, innan en förmyndare förordnas, noggrannare och omsorgs¬
full are, än som vanligen är fallet, pröfva de personens lämplighet, ty
sedan en förmyndare blifvit förordnad, bör hans rätt icke obehörigen
förnärmas, allraminst då den åsyftade verkan icke med säkerhet kan
påräknas. Man säger, att det vore nödigt entlediga en förmyndare
utan hans hörande, emedan det är tära värdt, att han eljest kan för¬
skingra allting; men äfven om det blir en ny förmyndare, kan der¬
med icke alltid förekommas förskingring af den omyndiges medel.
Har nemligen den förre förmyndaren varit dålig och slarfvig, så lä¬
rer han icke brådska med att lemna medlen ifrån sig, och under ti¬
den har lian minst lika godt tillfälle att undanskaffa medlen, som om
han blifvit hörd vid nästa ting.
Det har blifvit anmärkt, att då, i händelse af anmälan om behof
af säkerhet, lagen föreskrifvit förmyndarens hörande, så skulle der¬
med lemnats anvisning, att förmyndaren skulle kunna entledigas utan
hans hörande. En sådan slutledning torde emellertid vara föga an¬
taglig, helst det uttryckligen är stadgadt, att inteckning icke kan ta¬
gas i en persons egendom utan hans hörande, med mindre förskrif-
ningen uttryckligen innehåller sådant medgifvande. Då det nu är
enligt svensk lag gällande grundsats att ingen skall dömas ohördan,
och dessutom det med förslaget åsyftade gagn icke skulle vinnas,
yrkan jag, att detta förslag, som jag inom Utskottet sökt motarbeta,
och deremot jag jemväl reserverat mig, måtte af Kammaren afsina.
Herr Hasselnöt: Med anledning af den siste värde talarens
anmärkning, att det åsyftade gagnet icke skulle ernås, emedan, efter
det ny förmyndare blifvit utsedd, den förre förmyndaren fortfarande
kunde förskingra myndlingens medel, her jag att få erinra, att den
nye förmyndaren icke lärer underlåta att genast begära qvarstad,
för att dermed skydda sin myndling, och han kan likaledes, för att
bereda ytterligare säkerhet, söka inteckning. Visserligen beviljas
icke inteckning förrän förre förmyndaren blifvit hörd, men då inteck¬
ningens. förmånsrätt gäller från den dag inteckningen söktes, kan af
det härigenom förorsakade uppskof icke föranledas någon skada. Den
nye förmyndaren har således till sitt förfogande erforderliga medel,
för att förekomma, att den entledigade förmyndaren efter sitt skil¬
jande från förmyndarevården kan förskingra sin förre myndlings medel.
Domstolen är öfverförmyndare och måste följaktligen vara be¬
Den 13 Mars.
!)
rättigad att skilja en oskicklig eller af vik en förmyndare, utan att
dennes hörande erfordras. Denna rättighet anser jag vara grundad
i sakens natur, men då det visat sig, att en annan uppfattning gjort
sig gällande hos Hofrätt och Högsta domstolen, lärer väl nödigt vara
att få en lagförklaring: och vidblifver jag derföre mitt yrkande om
bifall till Utskottets förslag.
Herr von Koch: Den siste talaren har, som jag tror, fullstän¬
digt vederlagt hvad Grefve Mörner yttrade derom att ingenting skulle
vinnas genom stadgandet att en förmydare kunde, utan att höras,
skiljas från sitt förmynderskap, och i sammanhang dermed erinrade
han om, att i fall qvarstad och inteckning sökes, medför den, oaktadt
den nu icke kan beviljas, dock företrädesrätt från ansökningsdagen.
I afseende på Grefve Mörners yttrande derom att det skulle för en
förmyndare vara så ofantligt hardt och för hans kredit störande om
han kunde skiljas från sitt förmynderskap utan att höras, ber jag
att få anmärka, att om han afhört diskussionen, skulle han hafva
funnit, att redan nu så praktiseras af åtskilliga bland våra äldre domare,
som tillhöra denna Kammare. Om det redan nu praktiseras på detta
sätt, som lian finner upprörande, så bör han väl icke hafva något
emot att frågan kommer tillbaka till Lag-Utskottet, af hvithet han
är ledamot, på det man må söka bota ett sådant missförhållande,
som skulle ega rum. Emellertid tror jag, att man mycket väl kan
tolka lagen så som dessa domare göra; och i sådana fall, är det
vanligen den som är på stället som bäst känner till hvar skon kläm¬
mer och hvilka åtgärder, som böra iakttagas. Jag tror också att
icke många gamla landtdomare skulle i denna fråga hysa den åsigt
man här velat göra gällande. Jag tror också att äfven den af mig högt
aktade underdomare som reserverat sig kan blifva nödsakad att göra
ett undantag i trängande fall.
En vördad talare på jönköpingsbänken, har sagt, att man borde
af det större sluta till det mindre, eller att då en förmyndare skall
höras i fråga om hans skyldighet att ställa säkerhet, hör han äfven
höras då det är fråga om det större, nemligen att blifva skiljd från
sin befattning. Jag tror att gamla lagen hade rätt, då den uttryck¬
ligen stadgade, att förmyndaren skulle höras i nyssomförmälda fåll,
äfvensom att lagen icke af såg, att han borde höras vid entledigande
från sin befattning. Ty förhållandet är i dessa båda fall helt olika.
1 det ena fallet vill jag erhålla rätt i förmyndarens egendom, och
deröfver bör han höras förrän en sådan rätt beviljas, men i det andra
fallet, då det är fråga om att skilja honom från en förvaltning, som
han icke kan handhafva, och en medborgerlig pligt, som han icke
kan uppfylla, anser jag det vara riktigt och nödvändigt för skyd¬
dandet af den omyndiges rätt att han kan från sin befattning skiljas.
Jag hemställer till Herr Hasselrot. som yrkade bifall, om det.
icke vore bättre att förena sig med dem, som yrka återremiss, helst
som jag anser att man borde redigera denna § med så stor omtänk¬
samhet som möjligt, på det att exceptionela fall icke måtte tilläm¬
pas i otid, och på det att vissa restriktioner i den af Herr von Ge-
gerfelt antydda riktning måtte bestämmas. Jag yrkar återremiss.
10
Den 13 Mars.
Herr von Gegerfelt: Två härvarande underdomare hafva för¬
klarat sig utan tvekan tillämpa gällande lag så, att en förmyndare kan,
utan att höras, skiljas från sin befattning; men då det är upplyst,
att såväl Hofrätt som Högsta domstolen hysa en motsatt åsigt, fin¬
ner jag det vara något djerft, att man vill förklara gällande lag på
ett sätt, som står i strid mot denna sednare åsigt- Det är ^åtmin¬
stone icke grannlaga emot Högsta domstolen. Det är här fråga om
det föreslagna stadgandet skall blifva eu lagförklaring eller en lag¬
förändring. Liksom förut medgifver jag, att något bör göras, men
jag gillar icke hvad som blifvit föreslaget. Min mening var således
den, att förslaget borde till Utskottet återförvisas, såvida man icke anser
den omständigheten, att frågan uti en vidsträcktare omfattning utgör
föremål för Kongl. Maj :ts pröfning, derför utgöra ett hinder. Hittills
har detta varit Kammarens åsigt. Vid alla riksdagar hafva vi haft
massor af motioner, i afseende på hvilka detta förhållande egt rum,
och jag påminner mig icke något undantag från den regeln, att om
frågan varit beroende på Kongl. Majtts pröfning, detta utgjort skäl
för afslag. Dessutom har det ganska liten praktisk betydelse,^ ty
icke lärer Kongl. Maj:t komma att till pröfning upptaga denna fråga
annorledes än i sammanhang med den större, och jag tror icke heller
att ett sådant förslag skulle tillstyrkas af Högsta domstolen och af
Kongl. Maj:t godkännas, då ett förslag af mera vidsträckt omfatt¬
ning är under utarbetning.
Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.
Grefve Mörner, Oscar: Uti hvad af Herr von Gegerfelt blifvit
yttradt instämmer jag i allo, hvarjemte jag, med anledning af det
af en talare på wexiöbänken afgifna yttrande att, då våra under¬
domare icke tvekade att skilja förmyndare, utan deras hörande, från
förmynderskap, en lagförklaring i sådan syftning borde beslutas, ber
att få erinra om att just dessa underdomares åtgärder blifvit af öf-
verrätterna ogillade, och att sålunda prejudikat, hvilka borde lända
underdomrarne till efterrättelse, äro gifna i motsatt riktning mot
den af samme talare angifna, hvarföre jag för min del skulle finna
det i hög grad olämpligt om Riksdagen skulle besluta sig för eu
sådan lagförklaring som den ifrågavarande.
Med afseende på hvad här blifvit yttradt om rättigheten att er¬
hålla qvarstad och inteckning i förmyndares egendom, ber jag att få
nämna några ord. Lagen säger i detta fall: “Söker någon hos
Konungens Befallningshafvande, att gäldenär må bysättas eller gods
hans i qvarstad sättas, förty fara är att han viker undan eller sticker
godset ur vägen11. Det förutsättes sålunda att det skall vara klart
att fara är att han viker undan eller sticker godset ur vägen, så att
om detta ej är uppenbart, torde icke qvarstad kunna erhållas. Men
om också qvarstad erhålles, är man enligt 8 Kap. 3 § Utsöknings-
balken skyldig att genast angifva saken hos domaren. Dessa stad-
ganden antyda, att för så tvi,stiga fordringsanspråk, som dessa i all¬
mänhet äro, lärer icke qvarstad beviljas.
I afseende på rättigheten att erhålla inteckning i förmyndarens
egendom, tror jag icke heller att den nu föreslagna bestämmelsen
Den 13 Mars.
11
skulle blifva af något värde för myndlingen, ty då lagen stadgar att
inteckning ej får ske utan för bestämdt belopp, skulle den nya för¬
myndaren, som icke kan känna det belopp, hvarom fråga är, icke
kunna uppgifva något bestämdt sådant, och då kan domaren icke mot
lagens stadgande fastställa inteckning.
Hvad frågan om återremiss angår, måste jag beklaga, att de
Herrar, som förordat en sådan, icke tillika uppgifvit, i hvilken riktning
de önskade att det nya förslaget måtte utarbetas, ty då här endast
blifvit yttradt att det vore önskvärdt att något måtte göras men
icke hvad som borde göras dervid uppgifvits; lärer väl Utskottet,
som väl icke kan anses hafva någon divinationsförmåga och som man
väl får antaga förut framkommit med det bästa förslag det kunnat
åstadkomma, icke veta hvad det skall vidare utarbeta.
På grund af hvad jag nu anfört, vidhåller jag mitt yrkande om
utslag.
Herr Caspersson: Jag hade icke ämnat uppträda i denna fråga
och vill fatta mig helt kort. Man har här framställt de olägenheter,
som skulle uppkomma för en förmyndare, ifall han skiljes från sitt
förmynderskap utan att höras. Jag tror att dessa olägenheter skulle
vara ungefär desamma om han höres eller icke, men jag lemnar
detta derhän.
Hela författningen om förmyndarevården är tillkommen för att
sk3rdda de omyndiges rätt, och det är således för de omyndiges skull
och icke för förmyndarens som lagen blifvit stiftad, hvarföre jag ock
tror att förmyndarens rätt bör vika för den omyndiges. Jag vill
fästa uppmärksamheten på, att det finnes fall, då det är nödvändigt
att vidtaga hastiga åtgärder, såsom då förmyndaren rymt eller hans
egendom är under utmätning eller han gjort konkurs och inställelse¬
dagen inträffar så tidigt, att icke någon annan förmyndare kunnat
med iakttagande af alla formaliteter tillsättas för att bevaka mynd¬
lingens rätt. Utaf dess skäl anser jag en förändring vara önskvärd
och af behofvet påkallad.
Hvad angår frågan att hos regeringen begärts nya stadganden
om förmyndarevården, får jag erkänna, att jag icke är fullt säker
på innehållet af denna framställning; men om jag ej missminner mig,
har den afseende på förvaltningen af de omyndiges medel och till¬
sättande af Förmyndarekammare. Detta har visserligen ganska nära
sammanhang med den nu förevarande frågan, men det är dock icke
samma fråga, hvarföre jag ock tror att Kiksdagens förut gjorda fram¬
ställning icke bör lägga hinder i vägen för att efter behof göra sär¬
skild framställning i detta fall.
En talare har fästat uppmärksamheten på att, i fall ärendet åter¬
förvisades, skulle Utskottet för sin ledning behöfva litet närmar e un¬
derrättelser om de åtgärder, som Kammaren önskade måtte vidtagas.
Jag får derföre icke förtiga de åsigter jag hyser, utan anspråk på
att kunna uttrycka hela Kammarens mening. Först och främst tror
ag det vore lämpligare att förslaget affattades i form af lagförän¬
dring heldre än i form af lagförklaring, och för det andra tror jag
det vore önskvärdt att ett tillägg gjordes till stadgandena om besvärs
12
Den 13 Mars.
anförande. Då nu dessa förändringar förutsätta en ny redaktion,
som Kammaren icke gerna kan på stående fot åstadkomma, förenar
jag mig med dem, som yrka återremiss.
Herr Stråle: För min del anser jag det föreliggande förslaget
mera afse en lagförändring än en lagförklaring; men då efter mitt
förmenande en förmyndare är att betrakta såsom förvaltare ock icke
ovilkorligen såsom part, ock då, såsom flere talare påpekat, fall kunna
inträffa, när åtgärder genast böra vidtagas, för att skydda eu mynd¬
lings egendom, synes mig det af Utskottet sökta mål vara förtjent af
synnerlig uppmärksamhet. Förslaget innehåller nu, att rätten skulle
kunna, utan förmyndares hörande, skilja honom från förmynderskapet.
Måhända bör ett stadgande i denna riktning meddelas för det fall
att synnerliga skäl förete sig; men månne icke en annan utväg, som
mindre strider emot vanlig rättegångsordning, kan väljas, den nemligen
att interimsvis afstånga en förmyndare från förmynderskapet, och
under tiden förordna en god man? Af flera skäl, som här blifvit
under diskussionen framställda, kan jag icke godkänna det förslag,
som nu blifvit framstäidt, men anhåller om återremiss, så att frå¬
gan må underkastas ytterligare pröfning.
Herr Hasselnöt: Jag ber om tillgift att jag för tredje gången
uppträder; men då här är fråga om återremiss, tillåter jag mig att
svara på några anmärkningar, som blifvit gjorda emot förslaget.. En
talare, ledamot af Lag-Utskottet, bär yttrat, att det icke skulle tjena
något till att skilja förmyndaren ohördan från förmynderskapet, eme¬
dan, om man söker qvarstad på hans egendom, det skulle draga ut
länge på tiden i allt fall att få säkerhet; men jag hemställer, om
det icke skulle kräfva längre tid att först höra förmyndaren och
sedan blifva i tillfälle att göra hvad man kunde göra genast. Åt¬
minstone vinner man tid genom att förordna den nya förmyndaren
genast, som kan söka qvarstad; och jag vet, att Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande icke tvekat att lemna qvarstadsresolution genast.
Vidare får jag i anledning af samme talares yttrande,, att man
ej visste det belopp, hvarför man skulle söka inteckning till mynd¬
lingens säkerhet, erinra, att en förmyndare skall hvarje år aflemna
räkning öfver myndlingens tillgångar och ingifva densamma till gode
män, Indika skola granska räkenskaperna, och af sista årets räken¬
skaper får man kännedom om det belopp, hvarför nye förmyndaren
är skyldig att söka inteckning.
Det bär blifvit sagdt, att det skulle vara onödigt att begära en
lagförklaring, då den redan vore gifven af Hofrätterna och Högsta
domstolen, och man har häraf velat draga den slutsats, att, då Hof¬
rätterna och Kongl. Maj:t icke bruka skilja förmyndare från förmyn¬
derskap, utan deras hörande, lagen i så fall .skulle vara klar. Jag
är endast underdomare, men likväl icke skyldig att döma efter preju¬
dikat, utan jag dömer endast efter Sveriges lag och bästa förstånd,
Att rätta sig efter prejudikat kan nog vara bra; men jag tror, att
det vore bättre om vi finge en lagförklaring i detta fallet. För att
emellertid icke splittra meningarne, finner äfven jag mig höra yrka
Den 13 Mars.
13
återremiss, öfvertygad att lagförslaget blir antaget i Andra Kam¬
maren, och då Lag-Utskottet sålunda endast kommer att hemställa,
att Första Kammaren måtte fatta sitt beslut, blir det tillfälle för
mig att yrka bifall.
Friherre Nordenfalk: Diskussionen har visat att, vid tolk¬
ningen af ifrågavarande lagparagraf, två olika meningar göra sig
gällande. Detta synes mig vara det bästa beviset för behofvet af
densammas förtydligande. Om Kammaren anser, att den af Utskot¬
tet föreslagna lagförklaringen är otydlig eller oriktig, kan jag väl
förstå yrkandet om återremiss, men jag kan deremot icke förstå, att,
när det faktum är klart, att lagen blifvit tolkad på olika sätt, man
då kan önska afslå hvarje förtydligande af densamma. Det är redan
påpekadt, att grunden för Lag-Utskottets förslag hufvudsakligen är
den, att förmyndare icke bör anses såsom part, utan såsom en per¬
son, den der innehar ett förtroendeuppdrag och som, derest man ej
anser honom vidare kunna fylla detsamma, kan af domstolen deri¬
från skiljas och detta, om det för myndlingen anses af vigt, utan att
höras, derest han icke genast kan anträffas, eller andra skäl möta
för hans skyndsamma hörande. Jag förenar mig med dem, som yrkat
bifall till betänkandet och ber att få ånyo påpeka olämpligheten af
ett rent. afslag, då något slags förtydligande af stadgandet i en eller
annan riktning är otvifvelaktigt benöfligt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gref-
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till Lag-Utskottets ifrågavarande förslag, dels återremiss deraf
och dels afslag derå; framställde Herr Grefven och Talmannen först
proposition på bifall till förslaget, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, sedermera proposition på återremiss deraf, då svaren ut-
föllo med många ja jemte åtskilliga nej, och slutligen proposition på
afslag å merberörda förslag, hvilken proposition besvarades med
många nej jemte åtskilliga ja; hvaruppå, och efter det proposition
på återremiss af förslaget ånyo blifvit framställd samt med många
ja och några nej besvarad, Herr Grefven och Talmannen förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Utskottets för fattnings förslag.
Herr Faxe: Jag har redan framställt mina anmärkningar mot
detta moment och skulle vilja begära afslag derpå; men det torde
icke vara värdt, då törsta momentet redan blifvit återremitteradt, i
hvilket fall äfven detta moment lärer komma att följa med.
Herr von .Gegerfelt: Då första momentet blifvit återremitte-
radt. antager jag såsom gifvet, att det skall blifva samma beslut i
afseende a detta moment. Jag ber att i anledning deraf få fram¬
ställa några, anmärkningar mot detsamma. Här synes mig, att Ut¬
skottet är inne på den rätta vägen, att så väl i förmyndarefrågor
som andra ämnen en vidsträcktare verkställighetsmakt bör följa på
14
Den 13 Mara.
underrätts beslut, än lagen för närvarande medgifver. Utsöknmgs-
komiténs betänkande har i detta hänseende ganska goda bestämmel¬
ser, som äfven äro tillämpliga i detta fall; men då Utskottet föreslår,
såsom en ovilkorlig följd af underrätts beslut, att det skall gå i verk¬
ställighet, synes mig att man i detta hänseende gått något för långt.
Att ställa en person under förmyndareinseende är i sanning ingen
ringa åtgärd; den ingriper djupt/i de personliga rättigheterna. En
förmyndare, icke allenast eger, utan är äfven enligt lag, förbunden
att sälja myndlingens lösören, som han för tillfället icke behöfver,
och om beslutet ändrades, finge myndlingen nöjas med köpeskillingen.
Jag tror derföre, att man bör gå mycket försigtigt tillväga. Utsök-
ningskomitén har föreslagit verkställighet af underrätts, beslut i
åtskilliga fall, livilka dock icke så djupt ingripa i de personliga rättig¬
heterna, som detta skulle göra. Den stadgar borgen för skada och
öfverlemnar åt den domstol, som dömt, att i första hand pröfva,
huruvida verkställighet bör följa på beslutet. En sådan pröfnings-
rätt borde äfven här stadgas såsom vilkor för att beslutet skall gå
i verkställighet.
Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten på en omstän¬
dighet i denna punkt, som förekommer mig som en inadvertens. Det
föreslås, att underrätts beslut skall, ändå att klagan deröfver föres,
gå i verkställighet, intill dess det genom laga kraft egande utslag af
högre rätt ändradt varder. Således, om en person genom underrätts
beslut ställes under förmyndareinseende, följ er. verkställighet härpå;
men om Hofrätten upphäfver detsamma, följer icke .verkställighetpå
detta Hofrättens beslut, utan personen skall fortfarande stå under
förmyndareinseende, till dess Kongl. Maj:t pröfvat och fastställt Hof¬
rättens beslut. Detta står dock i strid mot allt hvad ynu gällande
lag är stadgadt; ty om utmätning sker på grund af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande^ eller underrätts beslut, går den åter efter Hot¬
rättens ändring. Jag kan icke inse, hvarföre man skulle tillerkänna
mindre kraft åt Hofrättens friande än åt underrättens fällande. Ej
heller är det hållbart, att då verkställighet följer å underrätts beslut
hvarigenom någon ställes under förmynderskap, enahanda verkställig¬
het e] skall följa å Hofrätts enahanda beslut, vare sig att detta med¬
delas omedelbarligen, såsom i fråga om frälsemän, eller efter klagan
öfver underrätts beslut. I fråga om förmyndares förordnande kunna
otvifvelaktigt fall inträffa, då ett underrättens beslut kan och borga
i verkställighet; likasom å andra sidan fall, då detta icke bör ske.
Antag, att en skicklig och vederhäftig person, som innehar ett för¬
mynderskap, söker entledigande derifrån, och den som i stället före¬
slås mot sitt bestridande får sig ålagdt att emottaga detsamma, så
synes mig icke vara skäl, att detta beslut går i verkställighet, deraf
myndlingens rätt och fördel icke i väsendtlig mån beror.. En sådan
verkställighet skulle gorå befattningen allt för ambulatorisk.
På dessa skäl får jag yrka återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till förslaget, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
2:dra—5:te punkterna.
Biföllos.
Den 13 Mars.
15
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 6 och 12 dennes
bordlagda utlåtanden:
N:o 12, i anledning af väckta motioner om antagande af upp¬
gjorda förslag dels till lag om inskrifning i fastighetsbok jemte i
sammanhang dermed erforderliga författningar, dels till förordningar
om lagfart med fastigbetsfång samt om inteckning i fast egendom
m. m.; och
N:o 13, i anledning af väckt förslag, åsyftande förändrade be¬
stämmelser i fråga om lagfart å fastighetslån^.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 9 och 12 dennes
bordlagda utlåtanden:
N:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
väckt fråga om afsöndring af jord från Sånga prestbord till utvidg¬
ning af Sånga-mo exercisplats i Wester-Norrlands län; och
N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
jordafsöndring från för detta kaptensbostället Torp till byggnadsplats
och planteringsland för en folkskola i Långseruds församling afWerm-
lands län.
Föredrogs ånyo Stats-ITtskottets den 9 och 12 dennes bordlagda
utlåtande N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i
fråga om försäljning af ett postverket tillhörigt hus i Upsala stad.
Grefve Mörner, Carl Göran: Vid genomläsning af det nu före¬
dragna statsutskotts-betänkandet har jag icke kunnat undgå att
fasta uppmärksamheten vid det öde, som hvital' öfver ifrågavarande,
postverket tillhöriga hus i Upsala. Under åren 1862 och 1863 gjor¬
des å detsamma en reparation till ett värde af 6,800 K:dr; nu skall
en större reparation förestå, och hela husets värde är 12,000 K:dr
för närvarande. Man har således för 10 år sedan reparerat detsamma
med en kostnad, som nära nog motsvarar halfva värdet; och nu är
det troligen icke ens värdt så mycket, ty tomten är icke upptagen
till särskildt värde, och om man särskildt beräknar värdet af tomten,
blir det icke mycket för sjelfva huset. Ku är dessutom föreslaget,
att postinspektoren skulle, för mistningen af den åt honom i post¬
huset upplåtna boställsvåning, få tillgodonjuta en årlig hyresersätt-
ning af 600 R.:dr eller o procent ränta på hela husets värde. Jag
16
Den 13 Mars.
undrar dock hvad postkontorets lokal varit värd under den föregå¬
ende tiden och föreställer mig att a den såsom ersättning till post-
inspektoren föreslagna summa borde afräknas värdet af postkontorets
lokal. Stats-Utskottet har emellertid icke upplyst till hvad värde
förmånerna af fria boställsrum för postinspektoren vid beskattningen
uppgifvits. Detta hade dock varit en lämplig grund. för. bestämman¬
det af hans ersättningsbelopp; men det är naturligtvis en småsak
under våra rika tider. Då detta möjligen skulle kunna taga utsträck¬
ning i någon större grad, har jag derföre velat till protokollet vttra,
att det förefaller mig, att ärendet icke precist erhållit den behand¬
ling af Stats-Utskottet, som man kunnat önska.
Herr Montgomery-Cederhielm: dag medgifver, att den bär
föreslagna försäljningen icke synes vara någon särdeles lysande af¬
fär för staten eller postverket, men tror likväl icke, att den är så
dålig, som Grefve Mörner framställt. Posthuset i TJpsäla är, såsom
de fleste af Herrarne känna, beläget i grannskapet åt biblioteks-
byggnaden, och det nuvarande jernvägsstationshuset på andra sidan
om ån vid Kungsängen, och således på ett högst betydligt.afstånd
från hvarandra. När jernvägen till Sala och G-efle blir färdig, kom¬
ma alla posterna att samlas vid jernvägsstatione.n och måste föras
genom staden till det nuvarande posthuset, hvilket. blir. i högsta
grad olämpligt. Dessutom är denna byggnad i bristfälligt skick,
hvilket visar sig deraf, att värdet vid värderingen uppgick till en¬
dast 12,000 R:dr dels till följd af sjelfva byggnadens sämre beskaf¬
fenhet, och dels emedan tomten verkligen icke är särdeles mycket
värd, ty den ligger i en backsluttning och kan icke med fördel be¬
byggas med något större hus. . .
Det är sannt, att, om man bifaller den Kongl. propositionen,
den nuvarande postinspektoren skulle erhålla en hyresersättning åt
600 R:dr, hvilket är lika med 5 procent af hela linsets värde; inen man
får komma ihåg, att den nuvarande postinspektoren är 82 år gam¬
mal, och att man således icke kan föreställa sig, att denna ersätt¬
ning kan komma att länge till honom utgå. Jag tror således, att,
då isynnerhet en större reparation förestår, det.är allt skäl att af¬
hända sig denna egendom, och då derjemte blifvit upplyst, att post¬
verket kan till billigt pris få hyra annan lämplig lokal, hvilken ligger
nära jernvägsstationen, får jag yrka bifall till Stats-Utskottets be¬
tänkande.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och utlåtandet bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 9 och 12 dennes bordlagda betänkande N:o 5, angå¬
ende stämpelpappersafgiften.
Utskottets
Den 13 Mars.
Utskottets hemställan å sidan 2.
Friherre Raab, Adam: Skälet, hvarför jag väckte denna mo¬
tion, var, att jag genom egen erfarenhet i två särskilda fall kommit,
under fund, huruledes fastighetskrediten kan störas genom nu ifråga¬
varande föreskrift i stämpelpappersförordningen. Jag ansåg mig så¬
som representant skyldig att derå fästa uppmärksamheten, och sam¬
ma pligt ålägger mig nu att med några ord närmare utveckla detta.
Jag skall bedja att få till bemötande af Utskottets motiv anföra ett
par exempel, der jag sjelf varit part, så att säga. Utskottet säger,
•‘att tillräcklig säkerhet för inteckningsegare förefunnes, med bibe¬
hållande af det nuvarande stadgandet, derest desse i tid bevakade
sin rätt". Jag egde en egendom i grannskapet af Stockholm, hvil¬
ken jag sålde för 400,000 Emir. Ett hälft år derefter blef den såld
för 500,000 R:dr, och så fort som möjligt var att kunna, till följd af
uraktlåten betalning, lagsöka, gjorde jag det. Icke desto mindre drog
det ut sin långa tid, innan egendomen kunde försäljas, och den blef
slutligen på utmätningsauktion försåld för 256,000 R:dr. Ingen må
väl säga, att, då jag sålde samma egendom för 400,000 R:dr, jag
var alltför oförsigtig som behöll inteckningar till 235,000 R:dr, eller
något öfver hälften af köpeskillingen. Likväl, när kronofogden kom
fram med liqviden. hade omkostnader, upplupen ränta och innehål¬
lande af stämpelpappersafgiffcen för de 2 föregående köpen, utgörande
för det förra 2,400 JR:dr och för de andra 3,000 R:dr, eller tillsam¬
mans 5,400 R:dr, vållat, att jag skulle blifva af med 10,000 R:dr.
Sedermera, genom något förändrade förhållanden, har jag icke gjort
så stor förlust; men emellertid visar sig häraf, att, äfven med stor
försigtighet och iakttagande af noggrann omsorg att icke låta en
dag gå förlorad att genom lagsökning få ut sin rätt, man kan på
ett sådant köp blifva af med en icke obetydlig summa. Jag har ett
annat exempel i afseende på en mindre egendom, hvilken endast ko¬
stade 25,000 R:dr, der jag hade inteckning, och der jag fått släppa
till beloppet för stämpelpappersafgiften till två föregående köp, oak¬
tadt inteckningen ansågs ganska god, då jag tog emot densamma.
Således tror jag icke, att det verkligen förhåller sig så. som Utskot¬
tet säger, "att det dessutom förutsätter, att en fastighet flera gån¬
ger under loppet af ett år ombytt egare, och att sådant under en
följd af år egt rum, för att, såsom motionären befarat, den bristande
stämpelafgiften för föregående icke lagfarna fång skulle kunna blifva
så betydlig, att den komme att menligt inverka på inteckningsega-
res rätt; samt ett sådant förhållande skäligen lärer få anses vara
ett så sällsynt undantagsfall, att en lagförändring, som kan för sta¬
ten medföra förlust af inkomst utaf stämpelafgifter, icke bör deraf
föranledas". Jag tror icke, att dessa fall kunna vara så sällsynta,
som Utskottet sagt; åtminstone är det besynnerligt nog, att jag, som
icke brukat handla med egendomar och icke haft fordran i andra
exekutivt försålda egendomar, på båda dessa råkat göra förluster
till följd af stämpelpappersafgift, som icke varit betald. Dessa “säll¬
synta fall" måste deremot tyvärr ofta förekomma, och lag har er-
Riksd. Prof. 1872. 1 Afd. 2 Band. 2
18
Den 13 Mars.
farit, att sådant ofta varit förhållandet här i Stockholm, der hus¬
köpen gått raskare än egendomsomsättningen på landet.
Ingen kan förneka, att icke det ligger makt uppå att inteck¬
ningar skola återfå det anseende, som de förut haft i vårt land.
Iför närvarande vill icke någon hank taga emot inteckningar, och
privata personer sky dem också. Man lånar hellre ut mot hvilken,
annan säkerhet som helst än mot inteckning, till och med på blotta-
namn. Då förstår jag icke, hvarföre man ej skulle vidtaga sådana
åtgärder, som försäkra inteckningsinnehafvare att få ut sin rätt. I
afseende å förmyndaremedel har man ansett rätt att sätta dem efter
inteckningar; men här gillar man en tyst förmånsrätt, som icke kan
beräknas; ty det är omöjligt att veta, huru många köp vinglare
kunna företaga med egendomar. Jag tror derföre, att, om Utskot¬
tet behagat närmare öfverväga denna fråga, Utskottet skulle hafva
kommit till den åsigt, att det är nödvändigt för fa stiga e t s kr e d it e n,
att någon åtgärd i detta afseende vidtages. Jag har uppfyllt min
pligt, då jag vid två riksdagar fästat uppmärksamheten på detta,
och då jag nu anfört exempel på, huru lätt den nu gällande före¬
skriften kan leda till förluster. Jag anser alltså, att det för
samhällets nytta och krediten i vårt land borde vidtagas den
lagförändring som jag föreslagit; men om icke någon understöd¬
jer min mening, skall jag icke yrka proposition derå. Jag har
härmed blott velat utveckla mina tankar och gifva motiv för min
motion.
Herr von Stockenström: Denna fråga, som nu är föremål
för behandling, har redan vid två föregående riksdagar förelegat.
Riksdagen, och både Bevillnings-Utskottet och Riksdagen hafva då
stannat i samma slut, hvartill Utskottet vid denna riksdag kommit.
Jag kan visserligen icke annat än medgifva, att olägenheter kunna
inträffa af det nuvarande stadgandet; men jag kan likväl icke vara
ense med Friherre Raab i hvad han sagt, att åtgärder höra vidta¬
gas, för att inteckningshafvare skola få ut sin rätt, under det man
genom dylika åtgärder skulle åvägabringa ett förhållande, hvarige¬
nom staten lätt kunde gå miste om sin rätt. Jag tror för min del,
att statens rätt måste stå före den enskildes. Om det stadgades,
såsom Friherre Raab föreslagit, skulle lätt kunna hända, att, när
man ville taga ut lagfartskostnader af föregående köpare, man an¬
tingen finge vända sig till personer, som icke egde någon till¬
gång, eller icke kunde anträffa köparne. emedan de begifvit sig bort
från landet. I sådant fall vore det en gifven förlust för staten.
För ifrigt föreställer jag mig, att man väl i de flesta fall kan se
sig före, så att ej någon förlust uppstår. Om man ämnar köpa
en egendom, bör man väl, innan man afslntar köpet, tillse, att man
får del af åtkomsthandlingarne, hvaraf kan synas om något före¬
gående köp icke blifvit lagfaret, och således kunna beräknas de lag¬
fartskostnader, som återstå att betala; och då får man antingen
taga dessa kostnader med i beräkningen eller också afstå från
köpet.
Hvad inteckningshafvares rätt angår, är det vanligen förhållan¬
Den 13 Mars.
19
det, att sådana inteckningar, på hvilka man i detta fall gör förlust,
i sjelfva verket icke äro af något särdeles stort värde. De äro van¬
ligen tillkomna på det sätt, att man från början haft en fordran utan
någon säkerhet, men sedermera förskaffat sig inteckning i gäldenärens
egendom, säkerligen ganska ofta i den öfvertygelse att man lätt
kunde komma att förlora på densamma.
Med afseende å hvad jag sålunda yttrat, får jag anhålla om bi¬
fall till Utskottets betänkande.
Herr von Gfeijer: Jag ber att få instämma med Friherre Raab
i denna fråga, och jag har redan förut vid föregående riksdagar gjort
detsamma. Jag får nämna, att det, som han här anfört till försvar
för sin motion, blifvit af mig i alla vigtiga omständigheter, så godt
jag förmått, framhållet uti Bevillnings-Utskottet, då frågan der före¬
var. Att jag emellertid underlåtit att reservera mig emot Utskottets
betänkande, kommer sig deraf, att jag icke kunde tilistädeskomma
när betänkandet justerades.
Jag skulle önskat, att man här skärskådat saken ur sin rätta
synpunkt, hvilket den siste talaren icke efter mitt förmenande gjorde.
Han talade, efter som jag fattade hans ord, om hvad köparen kunde
göra för att undvika förlust i följd af det nu gällande stadgandet.
Derom är enligt min tanke icke fråga utan blott om den tysta för¬
månsrätt, som eger rum, och hvars gräns icke han på förhand be¬
räknas. Mot tyst förmånsrätt är ju all försigtighet fåfäng från in-
teckningshafvarens sida. Med anledning häraf tror jag, att det
vore ganska behjertansvärdt att taga frågan i närmare skärskådande,
och jag vill derföre hemställa, att Kammaren måtte återremittera
denna punkt, i synnerhet som motionären icke föreslagit någon for¬
mulering af paragrafen; och att få en sådan här, lärer väl icke gå
för sig.
Friherre af Ugglas: Jag ber att i likhet med en föregående
talare särskild! få lästa Kammarens uppmärksamhet på, att denna
fråga nu utgjort föremål för Bevillnings-Utskottets behandling under
tre på hvarandra följande riksdagar, och att alldeles samma skäl,
som föranledt motionens framställande till innevarande Riksdag, äfven¬
ledes vid de föregående tillfällena blifvit åberopade, samt att dessa
skäl då af både Utskottet och Riksdagen icke ansetts vara af be¬
skaffenhet att höra föranleda till någon förändring i stäinpelpappers-
förordningens i detta afseende gällande bestämmelser. Sedermera
hafva ej några nya omständigheter inträda som kunna tala för ett
afvikande från de sålunda omfattade åsigterna. Endast det, att samma
representation ej bör i samma sak och under oförändrade förhållanden
fatta olika beslut, synes mig vara tillräcklig anledning att biträda
Utskottets förslag, men dessutom har ett fullgildt skäl dertill för
mig förefunnits i den omständigheten, att jag anser Bevillnings-Ut-
skottets första pligt vara att tillse, det statens rätt i afseende å be-
villningens utbekommande blir noga iakttagen och att. der möjligen
denna rätt kan komma i kollision med den enskildes, denne sednare
bör ställas i andra rummet. Och jag vågar vidare påstå, att det
20
Den DS Mars.
mycket behjertansvärda fall, som den ärade motionären här anförde,
så helt och hållet tillhör undantagen, att jag ingalunda kan före¬
ställa mig, att det kan vara skäl att vidtaga en lagförändring för
förekommande af ett sådant fall. helst som, genom den af honom
föreslagna åtgärd, obestridligen förluster för staten skulle uppkomma.
Ty om staten ej får hålla sig till den sednaste fångesmannen, utan
skall uppsöka föregående fångesman, hvilka måhända än sakna till¬
gångar, än ej äro till finnandes, äfventyra!’ staten sin rätt att utfå
hvad enligt gällande lag tillkommer densamma. Jag kan ej finna
skäligt att för ett och annat undantag vidtaga åtgärder, som kunna
leda till skada för det allmänna; och då Riksdagen dessutom förut,
vid pröfning af de utaf Friherre Raab i denna fråga andragna skäl,
ej funnit en förändring i det ifrågasatta hänseendet böra vidtagas,
hemställer jag om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Herr von G-egerfe.lt: Jag medger gerna, att den omständig¬
heten att två nästföregående Riksdagar ogillat motioner af samma in¬
nehåll, som den hvilken föranledt Bevillnings-Utskottets förevarande
hemställan, fullkomligen berättigar densamma. Men med hvarje
fråga är det dock förhållandet, att åsigterna rörande densamma så
småningom utveckla sig och mogna, och man har mer än en gång
sett, att förslag, ehuru desamma, då de först framställts, blifvit ogil¬
lade, sedermera ansetts fullt berättigade och bifallits. För min del
finner jag Friherre Raabs motion ej blott bebjertansvärd, utan äfven
grundad på full rättvisa. Skyldigheten för en inteckningshafvare, som
för bevakande af sin fordran nödgas inropa en fastighet, att betala
äfven den stämpelafgift, som belöper sig på föregående innehafvare,
hvilka försummat att, behörigen lagfara, kan obestridligen anses vara
för fastighetskrediten ganska menlig. Det stadgande, hvari förändring
här är föreslagen, innebar ingenting mindre än eu tyst förmånsrätt,
som utgår före inteckningar och dessutom till obegränsadt belopp.
Hvarje annan tyst förmånsrätt kan antingen till beloppet på förhand
beräknas, eller ock kan den ej uppgå till någon nämnvärd summa.
Bär är ej förhållandet sådant. För hvarje öfverlåtelse af en fastig¬
het på t. ex. 100,000 R:dr, uppgår stampelafgiften till 600 R:dr, och
den sålunda förmånsberättigade summan, multiplicerad med öfver-
låtelsernas antal, kan blifva ganska betydlig, om en mängd öfverlå-
telser utan mellankommen lagfart skett.
Det har blifvit nämndt, att statens rätt borde tillgodoses före
den enskildes. Men statens rätt i detta afseende är beroende af de
bestämmelser, som förordningen innehåller. Frågan är: hvad anser
man vara rätt och billigt att staten uttager såsom skatt, och i hvad
form bör detta uttagas? Det synes mig ej vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att en person af det skälet, att staten
bör utfå hvad den med rätta tillkommer, skall betala hvad som
åligger en annan att betala, ty hvarje köpare af fastighet är obe¬
stridligen skyldig att för sig betala lagfärtskostnaden för sitt fång.
Jag kan, för min del, ej finna rättvist att ålägga eu följande köpare
att erlägga den afgift, som bort drabba en föregående. Kan verkli¬
gen den förstnämnde anses skyldig att hålla staten skadeslös för den
[ten 13 Mars.
förlust, som måste drabba densamma derigenom att den ej kan få
ut en sin fordran hos en tredje person? Jag tror det ej! På grund
af hvad jag haft äran att anföra, får jag instämma i det här fram¬
ställda yrkandet om återremiss.
Herr von Koeh: Jag anmälde mig i anledning af Friherre af
Ugglas’ yttrande. Sedan dess har den siste talaren emellertid på ett
så fullständigt sätt gendrifvit de åsigter, som i berörda yttrande
framställdes, att jag skulle kunna inskränka mig till att instämma
med honom. Jag vill dock endast i korthet ytterligare betona hvad
han framhöll derom, att såsom ett argument mot förslagets antagande
ej torde kunna erkännas den omständigheten, att det vid åtskilliga
föregående riksdagar afslagits. Det är nemligen, såsom Herr von
Gegerfelt anmärkt, icke synnerligen ovanligt, att en sak, äfven om
den har all möjlig rättvisa och billighet för sig, ej genast vinner
gehör, utan att det fordras lång tid innan den till sint omfattas af
majoriteten. Detta argument torde väl således kunna anses veder-
lagdt, och likaså torde förhållandet vara med det andra argumentet,
som Friherre af Ugglas framställde, eller att statens rätt borde i nu
ifrågavarande hänseende sättas före den enskildes. Jag tror det
vara Bevillnings-Utskottets skyldighet ej blott att bevaka det all¬
männas rätt, utan ock att se till, att de författningar, enligt hvilka
staten skall göra sin rätt gällande, blifva rättvisa och billiga; och i
fråga om statens rätt, å ena, och den enskildes, å andra sidan, kan
jag, då fråga är om lagstiftning, ej ingå på att statens rätt måste i
första rummet tillgodoses. Jag tror tvärtom, att det är staten ovär¬
digt att lagstifta så, att den enskildes rätt i någon män kan blifva
uppoffrad, och så fattige är o vi icke och så fattig bör ej heller staten
blifva, att den behöfver tillskansa sig något på den enskilde med¬
borgarens bekostnad.
Huruvida det för öfrigt kan vara något att vinna med en åter¬
remiss, då ej en enda reservation finnes betänkandet vidfogad, lein-
nar jag derhän. Jag förenar mig dock med dem, som yrka derpå,
af den anledning att en återremiss åtminstone måste betraktas såsom
en opinionsyttring, och framför allt är jag angelägen, att det ej må
kunna sägas, att Första Kammaren bifallit detta Utskottets förslag,
utan att ens någon röst höjt sig deremot.
Utom det att jag ogillar hela det sportelsystem, utaf hvilket äf¬
ven detta stadgande är ett uttryck, ber jag endast att få tillägga,
att ett, enligt mitt förmenande, ytterst talande skäl mot bibehållan¬
det af detta beskattningssätt förefinnes deri, att den afgift, soin här
uttages, ofta drabbar den nödställda. Jag behöfver, för att förtyd¬
liga hvad jag menar, endast påpeka huru ofta fastighetsförsäljning
förorsakas af egarnes ekonomiska trångmål. Jag anser det, för min del,
ytterst olämpligt att öka antalet af skatter, som skola uttagas vid
sådana tillfällen, och att man snarare bör söka att afskaffa eller för¬
mildra alla sådana utgifter, som falla på dem, som blifvit genom en
eller annan omständighet nödsakade att afhända sig sin egendom.
Jag förenar mig i alla delar med Herr von Gegerfelt.
22
Den 13 Mars.
Friherre Raab: De båda sista talarne hafva redan upp¬
tagit till besvarande ordförandens i Bevillnings-Utskottet mot för¬
slaget gjorda anmärkningar. Men jag ber dock att till hvad de yttrat
få tillägga några ord. Hvad den omständigheten beträffar eller
sjelfva det hufvudmotiv, från hvilket Utskottets ordförande utgick, i
det lian motsatte sig förslaget, nemligen att frågan ogillats vid två
föregående riksdagar, ber jag att få erinra, att vid båda dessa riks¬
dagar förekom den till behandling i riksdagens sista minuter, så att
tiden ej medgaf den utredning, till hvilken en återremiss skulle syftat,
och annat derföre ej återstod än att godkänna eller afslå Utskottets
betänkande. Således ligger deri ett ytterligare skäl till det, som an¬
fördes af Herrar von Gegerfelt och von Kock, hvarföre de två före¬
gående Riksdagarnes åtgärder i detta hänseende ej böra anses in¬
verka på det beslut, som denna Riksdag skall fatta. Jag kan ej
förneka, att jag hyser den föreställning, att ledamöterne i Utskottet
ej gifvit sig tid att tänka sig in i frågan, och ett ytterligare stöd
för denna åsigt erhöll jag af hvad min ärade vän bakom mig nyss
yttrade derom, att förslaget afsåge att skydda köparen. Mitt för¬
slag angår ej köparens rätt. Denne kan nog skydda sig; han kan
fråga sig för angående lagfarten och derefter rätta sitt bud. Motio¬
nen afser inteckninggegarne, som genom nuvarande stadgande äfven¬
tyra att förlora vare sig direkt derigenom att, då liqvid skall erläg¬
gas, lagfartsumgälderna utgå före inteckningarne eller indirekt genom
minskning i egendomens värde.
Hvad ordföranden i Utskottet sagt om kronans rätt för den en¬
skilde påminner om ett poem, hvars tendens jag icke trodde att man
ville tillämpa i denna Kammare, och som går derpå ut, att man lika
val kan slå ihjäl bagaren som smeden. Tv frågan gäller ingenting
mindre än att låta eu person blifva lidande för en annans försumlig¬
het och såmedelst straffa eu oskyldig, ty såsom sådan vill jag be¬
trakta den, som med fullt förtroende lemnar lån på en egendom mot
inteckning till halfva taxeringsvärdet, men ådrages förlust derigenom
att egendomen går ur hand i hand, och då dessa öfverlåtelse!' stun¬
dom ske till verkligen hyperboliska pris, kunna förlusterna blifva
högst känbar a.
Det yttrades, att man bör ej stifta lagar för undantagsfall. Men
om vi genomgå de förslag, som här äro före om lagförändringar, finna
vi, att hvarje af dem åsyftar sådana undantagsfall. Icke lärer väl
någon vilja påstå, att det är regel, att hvarje förmyndare är en slarf
i vårt samhälle; likväl vill man, för den händelse att en eller annan
är det, genom lagstiftning söka förebygga de vådor, som i dessa un¬
dantagsfall kunde vara att befara. Jag hoppas äfven, att det skall
höra till undantagen att egendom går i köp från den ena vinglaren
till den andra; men vill man bevaka den enskildes rätt, måste man
taga just dessa undantagsfall i betraktande.
Efter jag nu fått något stöd för mina åsigter. får jag nu fram¬
ställa yrkande om proposition på återremiss.
Grefve Hamilton, Hugo Bengt Archibald: Åt ordföranden
i Bevillnings-Utskottet synas mig goda skäl hafva blifvit anförda för
Dill 13 Mars.
23
bifall till Utskottets betänkande, och jag bär ej heller funnit att
dessa skäl här blifvit i någon mån vederlagda. Jag anhåller att få
fästa uppmärksamhet å hurusom det stadgas i förordningen, att kö¬
pare, hvilken underlåter att i behörig tid låta lagfara, riskerar att
få betala eu plikt, motsvarande hela värdet af det stämplade pap¬
per, hvarmed köpebrefvet bör förses. Jag tror, att häri ligger en
tillräcklig garanti för att köpare i allmänhet skall låta lagfara och
alltså betala behörig stämpelafgift, motsatsen är säkerligen helt och
hållet ett undantagsförhållande. Dessutom, om man afser att med
förändringen skydda inteckningsegare, får jag påpeka huru obetyd¬
ligt belopp här i sjelfva. verket är i fråga, här gäller endast 60 öre
för hvarje 100 Rall'. År inteckningen i sig sjelf god, torde ej den
nedsättning i egendomsvärdet, som genom en sådan afgifts utgörande
förorsakas, vara af någon den ringaste betydelse. Jag anhåller om
bifall till betänkandet.
Grefve M örn er, Carl Göran: Den talare på ealmarbänken,
som yttrade sig först i denna fråga och som sedermera åter haft
ordet, har egentligen betonat, att han med sin motion afsåg att
skydda inteckningshafvaren mot de förluster, af hvilka denne, en¬
ligt nu gällande lagbestämmelse, kunde drabbas; men icke kan ge¬
nom det förslag, motionären framställt, sådana förluster med någon
säkerhet förebyggas. Mångfaldiga förhållanden kunna nemligen in¬
verka på en intecknings säkerhet, och om äfven i det af motionä¬
ren anförda exempel varit fråga om inteckningar inom halfva taxe¬
ringsvärdet af den intecknade fastigheten, så kan aldrig förekommas,
att egendomsegare, icke åtnöjande sig med att inteckna sin fastig¬
het till hälften af nämnda värde, utställer inteckningar till trefjer-
dedelar eller fem sjettedel’ af egendomsvärdet. För långifvare mot
sådana inteckningar kunna väl förluster lätteligen uppkomma, äfven
om motionärens förslag antoges, och det kännes kanskelika svårt för den
ene som den andre långifvaren att ej få valuta för sin inteckning.
Emellertid innefattar det na existerande stadgandet icke, enligt
min uppfattning, någon obillighet. Enligt 6 § i Kongl. kungörelsen
om stämplade pappersafgiften den 18 Augusti 1871ifrågakommer ej för¬
nyad beläggning med stämpelpapper för hvarje transport eller öf¬
verlåtelse af köpebref, så vida öfverlåtelsen eller transporten egt rum
inom den för lagfart föreskrifna tid, räknad från första köpet, samt
öfverlåtelsekandlingen ..inom samma tid företetts hos domstolen för
uppbuds erhållande. Av åter händelsen den, att den tid, inom hvil¬
ken uppbud å det äldsta, icke lagfarna köpet bort tagas, gått förbi,
utan att vederbörande köpare fullgjort sin skyldighet att till lag¬
farts erhållande förete köpebrefvet, finnes, för att motverka en så¬
dan försummelse å köparens sida, stadgadt att denne skall erlägga
böter motsvarande värdet af det stämplade papper, hvarmed köpe¬
brefvet bort förses, men den svåraste påföljden och hvilken, enligt
mitt förmenande, måste verka till att köpare ej annat än i ytterst
sällsynta undantagsfall skall underlåta att behörigen lagfara, är
den, att fordringsägare hos föregående egaren kunna för sina hos
denne tilläfventyrs egande fordringar få inteckning i den fastighet.
24
Den 13 Mars.
hvarå lagfart sålunda ej inom behörig tid sökts, och att dessa in¬
teckningar ega bestånd. Skulle nu möjligen en inteekningshafvare
just till följd af denna underlåtenhet ä köparens sida hafva vunnit
panträtt i fastigheten, så kunde det väl ej vara annat än i hög grad
billigt, att han bekostade stämpelpapperret å det eller de köpe¬
bref, hvilkas försummade uppvisande just beredt honom tillfälle att
kunna söka och vinna inteckning.
En annan talare anmärkte att genom nu gällande stadgande
skulle utgifter till obegränsadt belopp kunna komma att drabba den
nye köparen, oaktadt all möjlig försigtighet å dennes sida. Enligt
mitt förmenande kan förhållandet svårligen blifva sådant. Den som
köper egendom utan. att göra sig underrättad om beskaffenheten af
åtkomsthandlingarne till densamma är i sanning mycket oförsigtig, och
tager han dem i betraktande, så lärer det ej blifva svårt för honom
att beräkna till hvad belopp den ifrågavarande afgiften uppgår.
Då den nu ifrågasatta förändringen synes mig kunna leda till
att öppna dörren för ytterligare svårigheter och möjligen för nya
bedrägliga tillställningar, får jag, som ej vill med min röst härtill
bidraga, anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr Faxe: För den händelse att återremiss skulle beviljas,
anser jag mig böra fästa uppmärksamheten derpå, att denna fråga
icke är så enkel, som den af åtskiliige talare blifvit framställd. Den
omfattar två olika kasus. Det ena huruvida genom det nu befint¬
liga stadgandet inteckningshafvares rätt blifvit för nära trädd; det
andra huruvida det skall lemnas utan påföljd för en köpare att ej
fästa uppmärksamhet dervid, att ett föregående köp ej blifvit lag¬
faret. 1 förra fallet kan jag möjligen finna, att den föreslagna än¬
dringen är af billigheten påkallad. Men i det sednare fallet, när för¬
säljningen skett frivilligt, kan jag icke se, hvarföre den nye köpa¬
ren skulle befrias från skyldigheten att tillse det föregående köp
blifvit lagfaret; och tycker jag, att om han underlåtit detta, man icke
bör hafva någon misskund med honom.
Jag har blott velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållan¬
den, så att Utskottet, i händelse af återremiss, ej må förbise dem,
men jag gör icke något yrkande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr (Tref¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utskottets förevarande hemställan och dels återremiss deraf:
framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till
Utskottets _ hemställan och, då dervid svarades många ja jemte åt¬
skilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Utskottets förslag å sidan 4.
Herr Stråle: Ett bifall till Utskottets förslag i denna punkt
skulle, enligt mitt förmenande, understundom leda till en ganska
obillig påföljd. Med de höga taxeringsvärden, som fastigheter både
i Stockholm och på många andra ställen i vårt land nu äro åsätta,
Den i o Mars.
25
är det. icke ovanligt, att egendomar, isynnerhet vid exekutiva auktio¬
ner, försäljas till ett pris, betydligt understigande taxeringsvärdet.
Detta åsättes nu för B år i sender, och under denna tid kunna egen¬
domsvärdena väsendtligen förändras. Om Utskottets förslag varit
lag, skulle den köpare, som för 250,000 R:dr inropade en egendom
sådan som den under diskussionen öfver förra punkten omförmälde,
hvilken var taxerad till 400,000 R:dr, fått betala stämpeln för fulla
taxeringsvärdet eller 400,000 ii:dr. Jag förmodar, att i sådant fall
de fleste köpare af större egendomar komine att fästa afseende å den
höga stämpelafgiften samt vid exekutiva försäljningar bjuda ett med
afseende derå minskadt belopp; och då utgår den förhöjda stämpel¬
afgiften på bekostnad af inteekningshafvarnes rätt, som i alla fall
redan är ganska reducerad. Och allt detta, för att staten skall få
en ökad inkomst. Äfven jag vill gerna bereda staten ökade inkom¬
ster, men jag vill icke, att det skall ske på obilliga grunder, hvar¬
före jag hemställer om afslag på den föreslagna punkten.
Heir von Stock eu ström: Det stadgande, som förordningen
om stämpelpappersafgiften för närvarande upptager i detta hänseen¬
de, är temligen gammalt. Det härleder sig ifrån början derifrån, att
vid köp, särdeles inom slägten, säljaren plägar betinga sig så kal¬
lade undantagsförmåner eller uppgör fördelskontrakt, och det var för
sådana fall, som man ville göra en särskild föreskrift. Författ¬
ningen säger, att ifrågavarande förmåner skola vara i köpebref vet säl¬
jaren förbehållna, men stadgandet har vunnit eu vidsträcktare tillämp¬
ning och den praxis utbildat sig, att, så snart köpebrefvet nämner
något om köpekontrakt, detta sistnämnda blifvit af domaren infor-
dradt, på det han måtte kunna tillse, huruvida detsamma innehölle
något, som gjorde att vid stämpelbeläggningen taxeringsvärdet borde
läggas till grund. Förstår man sig blott på att i köpebrefvet icke
åberopa, att några särskilda förmåner är o i köpet inbegripna, eller
att något särskilt köpekontrakt finnes, kan man helt och hållet und¬
gå att lemna någon upplysning derom. Otvifvelaktigt har det dock
icke varit lagstiftarens mening, att öfverenskommelse af den beskaf¬
fenhet, som med föreskriften åsyftas, skulle kunna af en mindre sam¬
vetsgrann köpare undandöljas.
Det må nu vara godt och väl, att domaren, i fall han har an¬
ledning att misstänka något sådant, har rättighet att infordra köpe¬
kontrakt. Men det är icke sagdt, att han alltid kan få fram ett så¬
dant. Lagen innehåller nemligen icke något stadgande om att köpe¬
kontrakt skall upprättas, och följaktligen kunna parterne, om så¬
dant infordras, svara, att något kontrakt icke finnes. På det sättet
är det omöjligt att taga reda på. om några särskilda överens¬
kommelser egt rum, Indika borde föranleda tillämpning af ifrågava¬
rande stadgande. Detta har Utskottet ansett icke vara riktigt. I
allmänhet är väl också taxeringsvärdet att anse såsom det rätta vär¬
det på en egendom, och det värde, som bör komma mycket nära till
köpeskillingen, ty det är ju föreskrifvet, att taxeringsvärdet skall
åsättas med ledning af den köpeskilling, som sist blifvit betald. Det
kan visserligen hända, och man har, såsom den föregående talaren
26
Den 13 Mars.
anmärkte, i synnerhet här i hufvudstaden, sett exempel derpå, att en
högst betydlig skilnad stundom egen rum emellan taxeringsvärdet,
och köpeskillingen. Men det är en sak, som icke kan förekommas,
att det vid vissa tillfällen skall inträffa en kris i handeln med fa¬
stigheter. Hvad då blir händelsen hör emellertid icke till de nor¬
mala förhållandena.
Såsom hufvudsakligen bestämmande i denna fråga torde den om¬
ständigheten böra vara, att, om stadgandet icke blefve ändradt, det
säkerligen skulle komma att gifvas tillfällen, då kronan blefve be¬
röfvad större delen af sin rätt, derigenom att man kunde dölja den
verkliga köpeskillingen och sätta den mycket lägre än egendomens
rätta värde. Den motion, hvarpå detta betänkande grundar sig,
upptager ett sådant fall, som är särdeles eklatant, och det är sä¬
kerligen icke det enda, som skall kunna åberopas.
Om man t. ex. vid köp af en bruks- eller fabriksegendom öf-
verenskommer att betala en summa i ett för allt för fastigheten, in¬
ventarier' in. m. och då först beräknar de tillgångar som finnas utom
fastigheten och upptager dessa efter deras bokföringsvärde, som kan
vara högst betydligt, så kan man få ut största delen af köpeskillin¬
gen i inventarier, fordringar, byggnader och dylikt, hvarefter man har
qvar en summa motsvarande kanske en tiondedel af det rätta fastig¬
hetsvärdet, och då anser man sig hafva rätt att sätta den summa,
hvilken man sålunda får öfver, såsom köpeskilling för fastigheten,
enär man fått full valuta för det öfriga i lösegendom. Åberopas icke
något köpekontrakt, måste domaren, då lagfart sökes, taga för godt
hvad köpebrefvet innehåller, huru orimligt detta än må förefalla.
Ett dylikt förfarande kan väl icke vara öfverensstämmande med lag¬
stiftarens mening och det medför eu förlust för staten. Och denna
kan blifva ganska betydlig, om det händer, att sådana beräkningar,
som den jag nu exempelvis an ty dt, uppgöras, då egendomen försåt-
jes från sin förra egare till ett aktiebolag. Den lagfares då för ett
ringa belopp och förlusten för staten blir så mycket större derige¬
nom, att lagfartsafgiften sedermera aldrig kommer att utgå för den
egendom, som öfvergått till bolaget, om detta för framtiden eger be¬
stånd och endast aktierna öfverlåtas. Jag erinrar mig, att vid näst¬
föregående riksdag fråga väcktes, att staten skulle få ersättning för
den förlust, som uppkommer derigenom, att fast egendom öfvergå!'
till aktiebolag och lagfart sålunda icke vidare eger rum. Denna
fråga förföll då, men den är icke utan sin betydelse och skulle få
ökad vigt, om redan vid bolagets bildande staten blefve beröfvad
sin rätt.
Jag tager mig friheten anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr von Sydow: Lika med den förste talaren hyser jag be¬
tänklighet emot det af Utskottet framlagda förslaget. Till de skäl,
han anförde, vill jag lägga ett annat, nemligen att förslaget, om det
antoges, skulle komma att öka den redan betydliga kostnaden för
hvarje lagfart; ty af det föreslagna stadgandet blefve en följd, att
hvar och eu, som skall söka lagfart, måste förut utlösa taxerings-
bevis. Denna kostnad, som i och för sig icke är betydlig, blefve
Den lo Mars.
27
dock känbar, då den drabbade den fattigare delen åt befolkningen,
som endast köper lägenheter för några hundra riksdalers värde.
Äfven vill jag fästa uppmärksamheten derå, att fäll kanna in¬
träffa då taxeringsvärde icke är åsatt den lägenhet, hvarå lagfart
sökes, såsom t. ex. en från ett hemman gjord afsöndring med be¬
stämda gränser. Då saknas all upplysning huru mycket en sådan
lägenhet är värd för bevillningsändamål, och denna kan icke vinnas
förr än efter nästa taxeringskomités sammanträde. Följden blefve
väl då antingen att lagfarten å köp af en sådan lägenhet måste upp¬
skjutas till dess taxeringsvärdet blifvit bestämdt, eller också att all
verkan af denna föreskrift för köparen af en sådan lägenhet kom-
me att förfalla.
Dessa skäl äro för mig af den vigt, att jag icke vill ingå på den
föreslagna förändringen utan anhåller om afslag å den föredragna
punkten.
Herr von Ehrenkeim: Äfven hos mig har den föreslagna för¬
ändringen väckt några betänkligheter. Yid köp spelar i gällande
författningar taxeringsvärdet icke någon annan röl, än att tjena till
grund för stämpelbeläggningen, när köpeskilling i penningar icke fin¬
nes utsatt. Det har der, om jag så får säga, endast en biträdande
ställning. Om åter i köpebrefvet köpeskillingen finnes utsatt, så är
det denna, eller det belopp som af köparen erlägges till säl]aren,
som lägges till grund för stämpeln, som är en skatt på sjelfva öfver-
låtelsen och således bör bero på det värde som det öfverlåtna egen,
då det öfverlåtes. Taxeringsvärdet ligger till grund för andra be¬
skattningar, men bör i detta fall endast i nödfall få användas; det
är äfven alldeles gifvet, att det kan leda till ganska obilliga resul¬
tat. Det händer ofta, att en egendom, som under en gynnsam
konjunktur blifvit åsatt ett högt taxeringsvärde, under en ogynnsam
måste säljas till ett pris, som ganska betydligt understiger taxerings¬
värdet. Det synes mig då obilligt, att säljaren, som genom den då¬
liga konjunkturen gjort förlust på egendomen, ytterligare skall be¬
lastas med hög stämpelafgift.
Af dessa skäl yrkar jag afslag på den föredragna punkten.
Herr von Gegerfelt: För min del vågar jag finna det af Ut¬
skottet nu gjorda förslaget särdeles godt och välbetänkt; ty för det
första har det fördelen af enkelhet, som i beskattningsfrågor är en
god sak, hvaremot det nu gällande stadgandet är inveckladt och
kompliceradt; och vidare motar detta stadgande all anledning eller
frestelse att utsätta oriktiga eller diktade summor i köpebrefven,
hvilket nu ofta händer och kan leda till menliga följder äfven i civil¬
rättsligt hänseende. Enligt nu gällande lagstiftning kan jemväl före¬
skriften öppet eluderas. Nästan i hvarje fastighetsköp ingår lös
egendom, och det står vederbörande fritt att huru som helst fördela
köpeskillingen emellan den fasta och den lösa egendomen, och rät¬
telse häri kan ej för statens räkning vinnas, äfven om missförhållan¬
det ligger för öppen dag.
Mall liar anmärkt, att då taxeringsvärdet är för högt, det vore
obilligt att bestämma stämpelafgiften derefter. Detta kan jag icke
finna, ty när alla andra algifter af fastigheten utgå efter taxerings¬
värdet, så kan jag icke se hvarföre icke äfven denna skulle kunna
gorå det. Dessutom står det hvar och en, som anser sin fastighet
för högt taxerad, öppet att söka nedsättning i taxeringsvärdet. Vill
han hafva fördelare af ett högt taxeringsvärde — erfarenhet visar
att egaren ej så sällan för låns erhållande eller andra orsaker söker
sjelf uppdrifva detsamma — så är det ock billigt, att han under¬
kastar sig de olägenheter, som dermed äro förenade.
Man har här anmärkt, att afgiften genom detta stadgande i vissa
fall skulle blifva högre. Under diskussionen öfver den föregående
punkten var man rädd för att göra en nedsättning, äfven när en
enskild kunde blifva lidande genom det nu gällande stadgandets
tillämpning. Om nu genom det här föreslagna stadgandet afgiften
något höjes, så torde vi derigenom kunna få en besparing för en
annan gång till motvägande af den nedsättning, som i den förra
punkten af motionären föreslogs.
Hvad angår Herr von Sydows anmärkning, att anskaffandet af
taxeringsbeviset skulle öka lagfartskostnaderr så ber jag att få be¬
märka, att sådant i många fall redan nu fordras. Och dessutom
torde denna sak kunna regleras så, att alla särskilda kostnader för
parterne undvekes, t. ex. derigenom, att domaren erhölle en afskrift
af taxeringslängd en. Detta är emellertid en fråga som egentligen
ligger utom ämnet. Jag yrkar emellertid bifall till den föredragna
punkten.
Herr Friherre Raab, Carl: För min del kan jag icke instämma
i den siste talarens yttrande. Man må gerna stifta lagar för att
förekomma missbruk, men de få ej derföre vara obilliga. Enligt detta
stadgande skulle jag, i fall jag å utmätningsauktion för 60,000 Hall' köpt
ett hemman, som är taxeradt till 100,000 R:dr, ändock nödgas be¬
tala, stämpelafgift efter 100,000 R:dr, och detta kan väl icke vara
billigt. Dessutom vill jag anmärka, att, om man vill fastställa taxe¬
ringsvärdet _ såsom grund för stämpelbeläggningen, så skulle detta
komma att inverka på taxeringskomitéerna och föranleda dem att i
vissa fall åsätta högre värden. Jag får fördenskull yrka afslag å
Utskottets hemställan i nu föredragna punkt.
Friherre af Ugglas: Jag har inom Utskottet biträdt detta för¬
slag, enär det syntes mig komma att medföra särdeles mycken en¬
kelhet och reda för underdomaren, som skulle verkställa den ofta
ganska besvärliga karteringen. Vidare tror jag verkligen, att deri¬
genom skulle förekommas de många gånger inträffande underslefven,
derigenom att köpeskillingen nedsättes under det verkliga värdet
endast för att man skall erhålla en lägre kartering. Jag har sjelf
sett exempel framdragna, som manat mig att biträda detta förslag,
hvilket afser att förekomma sådana underslef.
I öfrigt ber jag att i hufvudsaken få instämma med Herr von
Gregerfelt. Hvad särskildt beträffar Herr von Sydows anmärkning
Den 13 Mars.
29
om den kostnad, som skulle förorsakas genom anskaffande af taxe-
ringsbevisen, så vågar jag till honom hemställa, huruvida icke denna
kostnad skulle kunna helt och hållet undvikas, derigenom att lag-
fartssökanden företedde debetsedeln angående egendomen för näst¬
föregående år.
Hvad slutligen angår den omständigheten att det kan finnas lä¬
genheter, som sakna taxeringsvärde, så faller det af sig sjelf, att
man då måste hålla sig till den summa, som finnes i köpebrefvet
bestämd.
Då således den föreslagna förändringen leder till enkelhet, reda
och säkerhet, tror jag det vara skäl att bifalla Bevillnings-Utskottets
förslag.
Grefve Mörn er, Carl Göran: Under den nyss afslutade dis¬
kussionen motsatte jag mig det förslag, som då framställdes. Jag
ber nu att få fästa uppmärksamheten på hvarthän ett bifall till detta
förslag skulle leda. Jag vill då hålla mig till det exempel, som
redan bild vit anfördt, nemligen att en egendom, som är taxerad till
400,000 R:dr och intecknad för 250,000 R:dr, såldes på exekutiv auktion
för 240,000. R:dr. Inteckningshafvaren förlorade således 10,000 R:dr.
"Vid den tid, då detta köp egde rum, utgick stämpelafgiften endast
efter den bestämda köpeskillingen. Hade den nu föreslagna lagen
varit gällande, så skulle för alla de särskilda öfverlåtelserna af
denna egendom, fått betalas stämpel efter 400,000 R:dr; således icke
efter den verkliga köpesumman, utan efter ett af eu taxeringskomité
åsatt pris,,hvilket, man må hafva aldrig så stor aktning för taxe-
ringskomitéerna, likväl icke torde vara det, för hvilket andra kunna
vara hugade att köpa egendomen. Om herrar taxeringsman hade skyl¬
dighet att öfvertaga en egendom efter det värde de åsatte den, vore
kanske icke så mycket att säga; men nu då det är en fördel för
kommunerna att uppsätta taxeringsvärdena för att kunna påföra en
mängd fyrkar, och förändringar i taxeringsvärdena äro svåra att er¬
hålla, enär auktoriteterna vid klagomål måste säga, att klaganden
icke styrkt att.taxeringsvärdet är för högt, tv detta kan icke styr¬
kas, så synes mig, att den förändring, som här är föreslagen, kan
leda till ganska betänkliga resultat, särdeles för en köpare som
blir tvungen att köpa en egendom för att såvera inteckningar.
flen svårighet, man funnit för en ändamålsenlig tillämpning af
den nu gällande lagen, synes mig ligga deri, att om i köpebrefvet
icke finnes utsatt, att säljaren förbehållit sig vissa förmåner eller
tjenstbarheter, men domaren har anledning att antaga att så är för¬
hållandet. så skulle han icke ega rätt att infordra det upprättade
köpekontraktet. Detta är sannt efter ordalagen; men frågan blir då
om icke ett bedrägeri i köpebrefvet är begånget, hvarför laga åtal
borde kunna ske. Skedde sådant några gånger, så tror jag icke, att
nian längre skulle skrifva oriktiga köpebref, för att snåla in de der
riksdalerna, hvarom nu är fråga. Men att, för att komma åt en och
annan bedragare, stifta en lag, som är oberättigad! sträng, tror jag
icke kan vara riktigt. Jag får derföre yrka afslag på den föredragna
punkten.
so
Den 13 Mars.
Herr Hasselrot: Jag ber att till alla delar få instämma i
livad som här blifvit yttradt af Friherre af Ugglas. Den föreslagua
förändringen skulle komma att medföra enkelhet, reda och säkerhet
samt skulle bidraga till större lättnad för underdomstolarne att till-
lämpa författningen. Jag kan ej heller anse att, såsom en talare
anmärkt, det föreslagna stadgandet skalle blifva förenad! med några,
större kostnader för den lagfartssökande; ty om ej taxeringsbevis
finnes, behöfver det ej utlösas, utan kan sista årets debetsedel i
stället biläggas, hvithet jag för min del alltid har funnit vara till¬
räckligt. Såsom förhållandet nu är måste ärendet uppskjutas om
några särskilda förmåner finnas vara af säljaren betingade, och deri-
crenom blir det för den lagfartssökande förenadt med större kost¬
nader; ett dylikt uppskof skulle deremot undvikas om den föreslagna
förändringen lomme till stånd. Jag får derföre anhålla om bifall å
Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Herr von Kock: Under den föregående öfverläggningen i dag
har jag tagit mig friheten yttra att ifrågavarande skatt, som drabbar
köpeaftal. är en dålig skatt, och en dålig skatt kan omöjligen leda
till annat än bedrötiiga feonseqvenser; det är omöjligt att uttaga
denna skatt på ett fullt riktigt sätt, utan att antingen leda till hård¬
het (dier till undanflykter och svek. Jag kan följaktligen ej annat
än hålla Utskottet räkning, för att det, när så påtagliga missbruk
förekomma, sökt motverka dem. Att den föreslagna förändringen
skulle leda till enkelhet och reda, tror jag måste medgifvas af hvar
och en. som har någon kännedom om huru det nu går till vid köpe¬
aftal, icke undantagsvis, utan på många ställen snarare som regel,
huru man nemligen vid försäljning af fastighet och lösegendom söker
nedjemka litet å köpeskillingen för fastigheten, så att man skinnar
staten på den afgift som är bestämd. Å andra sidan är det nog
obestridligt att fall inträffa då det är bra häråt att taga ut en
sådan skatt och tillämpa lagen. Herr von Sydow har derjemte sagt,
och det kan ej vederläggas, att när afsöndring sker från eu egendom,
som består af olika jordmån, finnes ej något praktiskt sätt att ut¬
räkna taxeringsvärde åsatt den afsöndrade del, å hvilken lagfart
sökes. Jag tror att hvad som nu sker endast blir ett palliativ;
Herr von Stockenström har antydt den väg som man bör gå, såvida
man vill vara rättvis, eller att utbyta denna skatt mot något annat
rättvisare beskattningsrätt som äfven drabbar aktiebolagen. Jag kan
ej heller underlåta att fästa uppmärksamheten på hvad som är af så
stor vigt för dagen, eller den massa egendom, som redan befinner
sig i händerna på samt alltmera öfvergår till aktiebolag och deri¬
bland främlingar och hvilken egendom sedan, om också en enda person,
köper alla aktierna, hvilket jag hört lär vara händelsen i åtmin¬
stone ett fall, likväl fortsätter såsom bolag och då blifver befriadt
från alla utgifter vid ombyte af egare. De fördelar, som beviljats
aktiebolag, äro i och för sig orättvisa och orimliga. Aktiebolag äro
ett ondt, som ej kan rättfärdigas af något annat än att det finnes
företag af eu sådan omfattning, att de anses ej kunna drifvas med
den förmögenhet, som finnes hos enskilda personer. Nu bildas aktie¬
Den 13 Mars,
31
bolag för de obetydligaste företag. Måste de emellertid finnas, så
böra de dock ej hafva några extra fördelar. Om Bevillnings-Ut-
skottet med begagnande af sin rätt till initiativ hittade på någon
afgift så att sådana ..fördelar ej tilldelades aktiebolag, tror jag det
vore mycket väl. An bättre vore, om man kunde helt och hållet
borttaga denna afgift, som staten nu tager vid fast egendoms öfver¬
gång ur en hand i en annan. För närvarande har man, efter min
tanke, ej annat att göra än välja mellan olägenheter å ena eller
andra sidan, och dervid måste jag bekänna att jag för min del heldre
ger mitt bifall till Utskottets förslag, sedan uppmärksamheten blifvit
fästad på de missbruk som de nuvarande förhållandena gifva till¬
fälle till. Skulle man vilja göra några modifikationer, så vore det
att göra undantag för sådan egendom, som blifvit såld på offentlig
auktion. Om man i denna riktning vill besluta sig för återremiss,
vore det ganska bra, ty man skulle då förekomma den förnämsta
anledningen till klagan. Jag yrkar dock ej på återremiss, om ej
någon annan äfven gör det, utan bifaller Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Gfrefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Utskottets ifrågavarande förslag dels oek afslag derå;
framställde Herr (trefven och Talmannen proposition på bifall till
förslaget och, då dervid svarades många ja, blandade med nej, för¬
klarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Herr Stråle begärde votering.
Uppsattes, justerades och antogs en så lydande voteringspropo¬
sition:
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets å sidan 4 af betänkan¬
det N:o 5 gjorda förslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren ifrågavarande förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—51.
Nej—34.
Utskottets sista hemställan.
Bifölls.
32
Den 13 Mars.
Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 9 och 12
dennes bordlagda memorial N:o 9, i fråga om vidtagande af vissa
förändringar uti inredningen af norra bankohuset.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 9 och 12 dennes bord¬
lagda protokollsutdrag N:o 111, med delgifvande af Kammarens be¬
slut öfver första punkten i dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
19, öfver Herr Liss Olof Larssons motion N:o 4 och Herr S. Ribbings
motion N:o 165, rörande den medicinska undervisningens ordnande.
Grefve H amil ton, Henning: Den fråga, som behandlas i
Andra Kammarens protokollsutdrag, är obestridligen af stor vigt,
då den rörer ej blott vigtiga vetenskapliga intressen utan hela den
af sjukdom lidande menskligheten. Jag tror mig likväl icke begå
någon ohöflighet mot de ledamöter af Andra Kammaren, som utgjort
denna Kammares Tillfälliga Utskott, då jag säger att deras betän¬
kande icke nöjaktigt utreder frågan. Jag vågar derföre hemställa,
att Kammaren, innan den fattar sitt beslut öfver sjelfva frågan,
måtte besluta att för densammas utredning tillsätta ett Tillfälligt
Utskott, bestående af 5 ledamöter. I afseende å sjelfva saken gör
den särskilda ställning, jag innehar, att jag ej för närvarande kan
ingå i något bedömande af Utskottets förslag, och icke heller kan
framställa den åsigt jag möjligen redan kan hafva fattat. 1 hän¬
delse Riksdagen beslutar eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, kommer den¬
samma sannolikt att remitteras till vederbörande auktoriteter, och
jag får då äfven yttra mig deröfver, men måste förut inhemta ut¬
låtanden från universiteten och Carolinska institutet. Det skulle
således ej vara lämpligt, om jag nu uttalade mig på ett sådant sätt,
att jag i mitt underdåniga utlåtande ej kunde fästa tillbörligt af¬
seende på hvad af vederbörande auktoriteter blifvit yttradt. Hvad
jag nu om saken kan säga blir således endast allmänna betraktel¬
ser i ämnet.
Det är vanligt och en logisk nödvändighet att, då man föreslår
förändring i något redan betintligt, detta förslag grundar sig derpå
att man anser det närvarande vara bristfälligt. Det är således klart
att Herr Liss Olof Larsson icke är belåten med det skick, hvaruti
den medicinska undervisningen befinner sig. Man kan med någon
förändring i proportionerna säga härom hvad som blifvit sagdt om
M:me Stael, att hon med veridens bifall kunde trösta sig öfver
Napoleons misshag. Det är obestridligt, att den medicinska under¬
visningen i vårt land befinner sig på en ståndpunkt, som tål jem¬
förelse med förhållandena i Europas öfriga länder. Hos folk af BO
till 40 millioner måste det oftare hända än i ett litet land, att ett
stort snille uppstår och bryter sin egen väg. I England, Frankrike
och Tyskland uppstår derföre oftare än hos oss en eller annan
läkare, hvilken förtjena!' och finner europeisk ryktbarhet, men jag-
tror, att man med något skäl kan saga, att detta, åtminstone hvad Eng¬
land
Den 13 Mar
land och Frankrike angår, varit i trots af sättet för flen medicinsk»
undervisningens ordnande, ej eu följd deraf. Hvad som allmänt er¬
kännes är, att knappast i något land läkarekorpsen i sin helhet åtnjn-
ter ett sådant anseende som hos oss, både för teoretisk och praktisk
u ätt det här nästan aldrig händer att bland läkarne finnas
charlataner, hvaraf några andra länder hvimla. Redan detta ålägger
stor varsamhet vid den föreliggande frågans behandling, så att man ej
genom en förändring åstadkommer något sämre än hvad vi ega, och
hvithet, med afseende å sina resultat, måste erkännas vara godt, så
mera som framstående lärare både vid universiteten och
vid karolinska institutet hafva erhållit sin utbildning under närva¬
rande förhållanden. Deruti har jag dock kanske orätt, tv de mest
framstående hafva erhållit sin undervisning före 1861, då förhållan-
dena i sjelfva verket voro mindre goda än de för närvarande äro;
det är således endast den yngre generationen, som erhållit sin bild¬
ning under nuvarande förhallanden, men äfven bland dem finnas
nere sa framstående, att de jäfva alla beskyllningar mot den medi¬
cinska undervisningen, i vårt land att den .skulle vara behäftad med
några väsendtliga brister. Härmed har jag naturligtvis icke velat
saga, att deri icke kan fullkomnas, blott uttala min önskan att
Utskottet måtte gå försigtigt till väga vid behandlingen af denna sär¬
deles vigtiga motion.
•lag hade ej tillfälle att bevista hela öfverläggningen om denna
sak i Andra Kammaren, utan blott en del deraf, men jag har sedan
hört sägas och äfven .sett i tidningarne anfördt, att der blifVit utta-
lad den mening, att tiden nu vore inne att genomföra fullkomlig lik¬
ställighet mellan fakulteterna och Carolinska institutet. Detta3 ord
likställighet var modernt på den tiden, då Carolinska institutet var uni¬
versiteten underlägset i åtskilliga delar, men det har kommit allde¬
les ur bruk sedan förhållandet blef omvändt, så att Carolinska in¬
stitutet i många afseenden måste erkännas vara öfverlägset. Jag
tioi derföre, att detta ord nu gerna kan helt och hållet lemnas å sido.
Utter mm tanke kan en fullkomlig likställighet mellan universitets-
rakulteterna och Carolinska institutet svårligen sättas i fråga. För
att en sådan skulle ega rum,, fordrades att iärarnes antal vid Caro-
unska institutet och vid hvarje fakultet vore lika stort, men vi veta att
Carolinska institutet för närvarande har lika många lärare som båda
universitetens fakulteter tillsammans. Vidare fordrades att den för un¬
dervisningen nödiga materielen, samlingar, tillgängliga sjuka, med
-ett ord allt hvad till undervisningens meddelande är nödigt, vore lika
vid Carolinska institutet och vid universiteten. Detta är dock nå°-ot
som svårligen kan åstadkommas. Carolinska institutet har icke blott
herafiriier-lasarettet med ett stort antal sjuka utan äfven derå spe¬
cialsjukhus, som saknas åtminstone i Upsala och till en del äfven
1 barnhuset, barnbördshuset och syfilitiskt sjukhus. Eu lik¬
ställighet dem emellan kan ej åvägabringas på annat sätt, än att
antingen fakulteternas lärare .ökas till samma antal som Carolinska
institutets, eller också Carolinska institutets reduceras. Det förra
.skulle .medföra en kostnad, som Riksdagen ej torde vilja underkasta
Riksd. Prof. 1872. 1 Afä. 2 Band. ' B
34
Den 13 Mars.
sig och som jag cj heller tror vara af beiiofvet pakallad, om afvel!
eu eller annan lärareplats vid universiteten kan vara erforderlig; det
sednare, eller att reducera Carolinska institutets lärarekrafter, kan väl
icke af någon sättas i fråga. Jag skulle ej heller förmoda att man
på ett eller annat sätt kan ordna det så, att universiteten finge lika
fullständiga kliniska anstalter som Carolinska institutet redan egen,
och för att åstadkomma en dylik fullkomlig likställighet finnes då
ej något annat sätt än att beröfva Carolinska institutet tillfälle att
begagna de sjukinrättningar, som nu finnas i Stockholm. Om man
också icke har tänkt sig någon af dessa åtgärder, så har man möj¬
ligen ändå tänkt, att likställighet i rättigheter kunde gifvas på det
sätt. att både Carolinska institutet ocli universiteten finge rätt ej
blott att meddela de särskilda vetenskapliga graderna utan också att
meddela hela den undervisning, som för dem erfordras, men då dö¬
mer man ju nödvändigtvis dem, som undervisas vid universiteten, till
underlägsenhet, då universiteten icke hafva möjligheten att gifva dem
samma fullständiga praktiska undervisning som den, hvilken medde¬
las vid Carolinska institutet. Jag tror att man måste öfvergifva
tanken på likställighet emellan de särskilda läroanstalterna och åt¬
nöja sig med att ordna dem så, att genom samverkan dem emellan,
ändamålet vinnes, såsom hittills varit fallet. Man skulle kunna tänka
sig, och jag har äfven hört detta förslag framkastas, att Carolinska.
institutet i hufvudsaken beliölie den öfriga kliniska undervisningen,
men att de tre specialklinikerna, barnhuset, barnbördshuset och.sy-
filitiska sjukhuset, skulle skiljas derifrån och erhålla sina särskilda
lärare, samt att undervisningen der blefve gemensam för både univer¬
siteten och Carolinska institutet, då man ansåg att universiteten i öf-
rigt hafva tillräckliga krafter för att meddela den. kliniska undervis¬
ningen. Detta vore dock i min tanke mindre tjenligt, derföre att man
då bildade ett fjerde medicinskt undervisningsverk, som, högst, ofull¬
ständigt till en början, snart skulle visa eu benägenhet att, från att
vara en blott praktisk anstalt, blifva en mer eller mindre teoretisk
läroanstalt ; och då hade vi sålunda icke blott den strid, som nu egen
mm emellan hufvudstaden och universiteten, titan vi skulle äfven i
hufvudstaden få en sådan täflan etablerad, en täflan som, efter min
tanke, under nuvararde förhållanden väsendtligt bidragit till medicin¬
ska undervisningens höjande, men på detta sätt ej skulle leda till
någon nytta. Jag anser att det vore särdeles önskligt att Utskot¬
tet, då denna fråga blifvit framkastad, ville taga äfven den i öfver¬
vägande och söka gifva den en utredning i sitt betänkande, så att
man finge klart för sig på hvilken väg man bäst kan komma till
målet.
Det är ytterligare en fråga, och det är den sista jag för närva¬
rande skall beröra, som blifvit mycket framhållen och om hvars be¬
skaffenhet meningarne varit något sväfvande. Man har talat om
Carolinska institutets rättighet att examinera och har sagt, att det
borde hafva rättighet att verkställa medicine kandidatexamen. . I
•allmänhet kan man ej säga, att en statsinstitution har andra rättig¬
heter än dem, som är o en följd af henne åliggande skyldigheter; för
en institution, som skall meddela teoretisk undervisning, kan det vara
Den 13 Mars.
35
en rättighet att den förses med erforderlig^ lärare och materiel, men
sedermera beror det på staten att bestämma motsvarande skyldig¬
heter ; om staten då af läroverket vill fordra att det verkställer exa¬
mina, så blir det eu läroverkets rättighet att verkställa dem, men
man torde väl knappast kunna tala om en sådan rättighet, såvida
den ej är grundad i en skyldighet. Jag vill derföre ej saga åtting
ieke finner den af lärarne i de teoretiska ämnena vid Carolinska in¬
stitutet så ofta uttalade önskan att få examinera ganska naturlig,
och det är också egentligen denna del af frågan, som Utskottet i
Andra Kammaren behandlat till följd af den väckta motionen, lena
sidan kan man väl säga, att det kan vara en ringa fördel att hafva
det ledsamma åliggandet att examinera, att det upptager en tid, som
kunde af den examinerande bättre användas, och att han kunde åt¬
nöja sig med att meddela en god undervisning utan att fästa afse¬
ende å hvar examen skulle anställas. Det visar sig också på många
ställen, att kliniska anstalter finnas, der endast undervisning med¬
delas, utan att dermed åtföljer någon examenspligt och utan att
man der åberopar sig på någon examensrättighet; men det ligger
dock något. naturligt i denna önskan, tv då en del af lärarne”vid
Carolinska institutet, de som meddela den praktiska undervisningen
hafva examensrätt och examenspligt, och lärarne i de teoretiska äm¬
nena icke . hafva ett sådant åliggande, komma de sednare vid sjelfva
institutet i en obehaglig undantagsställning, och jag föreställer mig
att det är just häruti som anledningen till missnöjet väsendtligen
ligger. Det tillkommer nu Utskottet att pröfva detta förhållande
och att sedermera föreslå den åtgärd, som möjligen kan vidtagas för
att tillfredsställa institutets önskningar, hvilket hvar och en natur¬
ligtvis gerna gör, sä vida det med full tillförlitlighet kan visas, att
ej den medicinska undervisningen i det hela derigenom kommer att
lida, ty denna måste alltid sättas i första rummet.
Då frågan återkommer från Utskottet, i den händelse Kamma¬
ren tillsätter ett sådant, blir det tillfälle att yttra sig vidare i ämnet-
och får jag nu endast anhålla om proposition å tillsättandet af ett
Tillfälligt Utskott för frågans fullständiga utredande.
Herr Dickson: Då jag vid detta tillfälle ämnar göra samma
hemställan som den föregående talaren, så skulle jag kunna inskränka
mig till att nu blott med honom instämma, men jag vill äfven be¬
gagna . detta tillfälle att uttrycka den förhoppning, att denna fråga
måtte inom Törsta Kammaren få en mångsidigare belysning och dju¬
pare pröfning, än hvad hittills kommit densamma till del, ty jag kan
icke undertrycka den åsigt, att frågans behandling inom Andra Kam¬
marens Tillfälliga Utskott varit ganska ensidig. Jag ber äfven, att
med ett par ord få uttrycka min egen ståndpunkt till denna fråga.
Jag är en varm vän af läkarebildningen i vårt land, och jag har
redan ett föregående år, då fråga här var om anslag till en adjunk¬
tur vid medicinska fakulteten i Upsala, yttrat, att det just var denna
täflan mellan de olika läroanstalterna, som vi hafva att tacka för
den höga ståndpunkt, hvarpå läkarevetenskapen i Sverige för när¬
varande befinner sig. Just denna omständighet bör dock mana till
36
Don 13 Mars
försigtighet vid alla åtgöranden i denna fråga. Allmänt erkännes
nemligen, att den medicinska vetenskapen i Sverige stål’ högt, och
att den under de nuvarande förhållandena utvecklat sig till denna
höga ståndpunkt och fortfarande framskrider till det bättre. Man
bör derföre gå varsamt till väga vid tillstyrkandet af en förändring
i dessa förhållanden och noga se till hvad följden deraf kan blifva.
Skulle nemligen följden blifva den, som syntes mig vara den genom¬
gående tanken då denna fråga för flera år sedan uppstod, eller ett
sammanslående af alla de medicinska läroverken, i Sverige till ett
enda, så kan jag icke annat än uttrycka såsom min åsigt, att detta
vore den största olycka för läkarebildningen, som skulle kunna in¬
träffa.
Herr Rydin: Då förslag nu bl Hvit framstäldt om denna frågas
hänvisande till ett Tillfälligt Utskott, så behöfver jag icke yttra mig
i sjelfva saken, utan vill blott fästa uppmärksamheten på några an¬
märkningsvärda förhållanden i det utskottsbetänkande, som legat till
grund för det beslut, som af Andra Kammaren blifvit hit öfver-
lemnadt.
Då man ärnar göra en framställning till Kongl. Kant i en fråga,
är det naturligtvis af största vigt, att denna framställning, för att
den skall kunna tillmätas någon betydelse, stöder sig på riktiga fakta
och är så tydlig och klar, att intet tvifvel kan uppstå om dess rätta
mening. I detta hänseende vill jag blott som hastigast fästa det
blifvande Utskottets uppmärksamhet derpå, att i det. ifrågavarande
betänkandet upprepas de oriktigheter, som innehöllos i Rikets Stän¬
ders skrifvelse af år 1863, men med ytterligare tillägg af nya orik¬
tiga uppgifter. Hvar och en, som går till källorna och läser de åbe¬
ropade riksdagsbesluten 1841, 1848 och 1857, skall få ett helt annat
intryck af dessa handlingar än af de ofullständiga redogörelser, som
Andra Kammarens Utskott för desamma afgifvit. Alldeles liknande
är förhållandet med det sätt. hvarpå Utskottet återgifvit kornité-
betänkandet af år 1859.
Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, att hvarken utskotts-
betänkandet eller diskussionen i Andra Kammaren lemnar någon
upplysning om, huruvida de i Riksdagens skrifvelse vid år 1863
gjorda förutsägelserna hafva slagit in. Det antogs nemligen, ^att den
medicinska undervisningen skulle komma att lida af den år 1861
vidtagna anordningen, att Carolinska institutet icke skulle ega att
i fullt mått begagna sina lärarekrafter, samt att det skulle komma
att förfalla till yrkesmessig ensidighet, under det att fakulteterna skulle
blifva ensidiga teoretiskt spekulativa skolor. Enligt min tanke har
ingen af dessa förutsägelser gått i fullbordan. Huru dermed förhåller
sig upplyses icke af Utskottet, oaktadt detta varit dess pligt, då det
omtalar dessa förutsägelser. Lika litet har Utskottet i dess betän¬
kande besvärat sig med att angifva de skäl, som af vederbörande
auktoriteter anförts mot det sätt för denna frågas lösning, som nu
äter är i fråga. Man får icke eu gång veta af Utskottets betänkande,
huruvida Carolinska institutet sjelf önskar den ifrågasatta examens¬
rätten, än mindre om det anser sig kunna uppfylla de ökade for¬
Deri 13 Mars.
37
dringar, som skola blifva en följd af dess rätt att anställa medicine
kandidatexamen. Enligt hvad jag känner, har institutet visserligen,
i svar på remiss af Rikets Ständers skrifvelse af år 1863, förklarat
sig vilja hafva denna rättighet, men icke framställt någon plan för
den teoretiska undervisningens anordnande. Denna fråga är således
helt och hållet outredd och tarfvar vidare belysning.
Om man vidare tager i betraktande det beslut, som Andra
Kammaren fattat i enlighet med Utskottets förslag, så är dervid
att märka en ganska vigtig omständighet. Carolinska institutets
hufvuduppgift har alltid varit att meddela den kliniska och prak¬
tiska undervisningen, och hvar och en inser naturligtvis, att
den största vigt ligger på att denna del af läkarebildningen icke
hämmas utan i stället befrämjas. Såsom Utskottet föreslår i sitt
betänkande, och såsom Andra Kammaren fattat sitt beslut, finnes
dock intet annat uttryckligen angifvet, än att medicine kandidat¬
examen skall få afiäggas vid Carolinska institutet, men för resten
synes man icke hafva frågat efter, huru det kommer att gå med de
andra och vigtigaste delarne af den Carolinska institutet tillhö¬
rande undervisningen. Vidare är att märka att, hvilket beslut som
än må fattas om institutets rätt att anställa kandidatexamen, så
måste derunder förutsättas, att institutet verkligen kommer att öfver¬
taga förökade skyldigheter med afseende på den teoretiska under¬
visningen. Detta är dock icke af Andra Kammaren tydligen ut-
sagdt, utan dess beslut innefattar endast, att institutet skall erhålla
rättighet att anställa kandidatexamen, att Kongl. stadgarne af den
26 April 1861 derefter skola ändras, men att för öfrigt Kongl. .Maja
egen för ändamålet vidtaga Indika åtgärder han behagar. Helt och
hållet är lemnadt oafgjordt, huruvida såsom vilkor för examen skall
iakttagas, att den dertill hörande undervisning skall ske med nuvarande
lärarekrafter, eller om Kongl. Maj:t egen att fritt förfoga om verk¬
ställigheten och således inrätta nya lärareplatser och1 för dessa anti-
cipationsvis anslå löner. Hvar och en vet visserligen, att Kongl.
Maj:t icke kan tolka dessa ord i en så vidsträckt betydelse, att han
till och med kan anse sig hafva rätt att för ändamålet godtyckligt
förfoga öfver statens medel.
Men, invänder någon, hvarföre skall man ifrågasätta något så
sjelfkärt, som att Carolinska institutet ej vill och kan med sina
nuvarande lärarekrafter ombesörja den teoretiska undervisningen?
Denna invändning förtjena!’ dock afseende med hänsyn till denna frå¬
gas egendomliga ställning. Man kan nemligen ej uppvisa, att institutet
framställt något initiativ i frågan till Kongl. Maj:t och begärt att
erhålla den ifrågavarande examensrätten? Enligt hvad jag vet, fin¬
nes intet sådant, utan allt hvad som i den vägen kan åberopas, är
ett torftigt svar från institutet på Riksdagens skrifvelse år 1863.
För Carolinska institutet står frågan således på den punkt, i fall att
Riksdagen bifaller Andra Kammarens beslut och Kongl. Maj:t der¬
efter skulle befordra det till verkställighet, att institutet, sedan det
pa Riksdagens begäran erhållit rätt att anställa kandidatexamen,
sjelf kan föreskrifva de vilkor, som skola möjliggöra denna examens
afläggande. Man är således ej säker på att Carolinska institutet
38
Den 13 Mars.
vill — det liar ej förbundit sig att utan förökade lärarekrafter åtaga sig
den teoretiska undervisningen. Men frågas: är det möjligt, att in¬
stitutet icke skall kunna bestrida den teoretiska delen af under¬
visningen med sina nuvarande hjelpkällor? Ett sådant påstående
kan visserligen förefalla mången vid första påseendet orimligt, då
man sett så ofta framstäldt institutets öfverlägsenhet. Låtom oss
se till huru saken förhåller sig. Institutet har 18 ordinarie lärare
och. om jag medräknar bibliotekarien, till och med 19, under det
att universiteten hafva ett vida färre antal. Går jag emellertid
igenom de särskilda lärareplatserna vid _ Carolinska institutet och
dervid först fäster mig vid de speciela klinikerna, sa finner jag först
professorn i pediatrik med sin adjunkt, hvilka icke kunna egna sig
åt den teoretiska undervisningen, emedan deras krafter fullt upp¬
tagas af barnhusets klinik; samma förhållande är med professorn
och adjunkten i obstetrik, hvilka tillika äro läkare vid barnbördskuset;
icke heller. kunna professorerne uti psykiatri och syfilidologi använ¬
das för den ifrågasatta tillökade undervisningen, enär äfven desse äro
fullt upptagna af sina kliniker. Går jag sedan till de 4 lärareplat¬
serna i kirurgi och medicin och ser till, huruvida deras sysselsätt¬
ning vid Serafimerlasarettets klinik lemnar dem någon tid öfrig,
så finner jag svaret derpå uti 1859 års betänkande, som i och för
genomförande af det s. k. interimsförslaget, hvilket ligger till grund
för den nuvarande anordningen, ansett synnerligen önskvärd! att för
den nuvarande klinikens skötande såsom sig bör ytterligare en pro¬
fessor i medicin och eu i kirurgi tillädes, hvilket jemväl bekräftas af
§ 38 i 1861 års stadgar för institutet, enligt hvilka Serafimerlasa-
rettets klinik är inskränkt till 8 månader om året i brist på erfor¬
derliga lärarekrafter. Härtill kommer extra ordinarie professorn i
rättsmedicin, som ej kan förpligtas till annan undervisning. ^Sam¬
manräknar jag nu alla dessa, så finner jag, att elfva lärare alldeles
icke kunna sysselsättas med den teoretiska undervisningen, och
återstå således sju lärareplatser utom bibliotekarien, nemligen pro¬
fessorn och adjunkten i kemi, adjunkten i farmaci, professorn och
adjunkten i anatomi samt slutligen en professor och en adjunkt i
patologisk anatomi. Dessa båda sistnämnda platser hafva emel¬
lertid blifvit begärda i och för den praktiska undervisningen, och
ansågs densamma i sin nuvarande omfattning för . den närvarande
professorn så betungande, att ej 10 år efter .professionens inrättande
förflutit, innan adjunktsplats ansågs nödig. Ämnet patologisk ana¬
tomi går in i licentiat- och hör ej till kandidat-examen. De enda,
som, såsom förpligtade på grund af sina befattningars beskaffenhet,
kunna tagas i anspråk för (ten teoretiska undervisningen utan att
den kliniska och praktiska undervisningen tagel- skada, äro således
professorn i kemi med sin adjunkt, professorn i anatomi och fysio¬
logi med sin adjunkt, samt adjunkten i farmaci. Således saknas måls¬
män för medicin och kirurgi i undervisningen till kandidatexamen,
samt i teoretisk medicin och medicinens historia, äfvensom hand¬
ledning i den propedeutiska kliniken. Detta kan icke ombesörjas
af Carolinska institutet utan undervisningens fördelande på andra
händer, enär densamma icke, efter hvad som framgår af hvad jag förut
Den 13 Mars.
39
•anfört, kan öfverlemnas _ åt de der förut anställda personerna utan
att skada den kliniska informationen. Att denna sednare icke har
flera krafter än livad för densamma nätt och jemnt erfordras, visar
sig ytterligare derutaf att, då i andra länder man anser det nödigt,
att den kliniska undervisningen stödes af privata föreläsningar
af klinikprefekterna, så har här icke, oaktadt man insett behofvet,
tillfälle dertill béfedts, emedan alla lärarne nu äro upptagne, hvar
och en af sitt särskilda göromål.
På dessa svårigheter för ordnandet af den teoretiska undervis¬
ningen har jag velat fästa Kammarens uppmärksamhet, och på grund
deraf anser jag det ock vara af stor vigt, att det blifvande Utskot¬
tets förslag erhåller en sådan lydelse, att icke genom bifall till det¬
samma den kliniska undervisningen kommer att på något sätt lida
men. Jag anser äfven, att i det nu föreliggande förslaget till skrif-
velsen och i den utredning, som finnes i det Tillfälliga Utskottets
betänkande, icke kan ligga någon annan tanke än den, att Kong!.
Maj:t måtte tillse, huruvida Carolinska institutet, utan någon till¬
ökning i dess nuvarande lärokrafter, kan ombesörja äfven den teo ¬
retiska undervisningen, och för att skrifvelsen måtte blifva tydlig
och klar i detta afseende är det min önskan, att den måtte å ena
sidan uttrycka den tanke, som Riksdagen hyser i förevarande fråga,
och å andra sidan vara affattad i sådana ordalag, att den icke kan
tolkas såsom ett tvångsband för regeringen att i en bestämd rikt¬
ning, utan att några anslag äro gifna, ordna den medicinska under¬
visningen. Enligt min tanke är det nemligen att gå till väga i orik¬
tig ordning, om man först besluter att aflåta en skrifvelse och se¬
dan finner att de åtgärder, hvilka man der föreslagit, erfordra an¬
slag, ty anslagen böra väl först beviljas, och sedermera framställ¬
ning göras om de anordningar, som i sammanhang med dem böra
vidtagas.
Det är endast dessa anmärkningar, som jag velat framställa,
och jag anhåller slutligen, att de må få medfölja remissen till det
Tillfälliga Utskottet.
Herr Hasselrot: Då, såsom den förste talaren anmärkte, före¬
varande fråga måste anses såväl af stor vigt som ock ganska svår
att utreda, så tror jag det vara angeläget, att icke ledamöterne i det
Tillfälliga Utskottet blifva allt för fåtaliga, hvarföre jag vill föreslå,
att deras antal måtte ökas till sju.
Herr Bergstedt: Den diskussion, som här börjat, har utmärkt
sig för ovanlig liflighet, hvithet icke brukar vara händelsen vid
remisser till utskotten. Jag har dock förgäfves väntat, att någon
representant för den åsigt jag omfattar, och som jag tror delas af flere
inom Kammaren, skulle begära ordet; men då så icke skett, ber jag
att med några få ord få angifva min ställning till den förevarande
frågan.
Den sak, vi nu afhandla, har tagit ett omfång och tillagts en
betydelse, större än hvad jag någonsin kunnat föreställa mig. Den
förste ärade talaren har till och med sagt, att detta vore en fråga,
40
Den 13 Mai*.
som rörde hela den af sjukdom lidande menskligheten. Sedermera
liar det synts, som om frågan i främsta rummet skulle röra Henne-
med hvarandra konkurrerande institutioner. Jag tror dock icke att
detta är sakens egentliga kärna, utan jag anse]', att den snarare är
frågan om, huru man på bästa sätt skall kunna tillgodogöra läkare¬
bildningen de lärarekrafter, som finnas; jag vill således icke fatta
saken såsom en kompetensfråga emellan de tre läroverken att anställa
examen, utan såsom. ett riksdagsspörjsmål, huru de betydliga medel,
som under långa tider blifvit beviljade för läkarebildningens upp¬
rätthållande, skola bäst blifva använda.
Om vi tänka oss tvenne personer, som konkurrera med hvar¬
andra, och som hvar för sig äro i besittning af ett fullständigt och
dyrbart maskineri för att förrätta ett visst arbete, och att ett af
dessa maskinerier befinnes större, nyare och mera fullända dt än de
båda ökriga, ehuru äfven dessa äro förträffliga, så lärer det väl icke
falla någon in att mellan dessa verktyg bereda en så kallad likstäl¬
lighet, hvarigenom endera skulle förlora sina företräden framför de
ökriga. Sådant kan ske antingen genom att tillöka hjulen på de
mindre fullständiga eller att plocka bort delar af det större, till dess*
likheten blir fullkomlig, men det gör väl ingen klok menniska, utan
frågan bör väl i sådant fall blifva att åt hvarje inrättning anvisa allt
det arbete, som af densamma kan med fördel utföras.
Det förekommer äfven litet hårdt emot en institution, som väl
uppfyllt sina åligganden, att man försöker reducera dess öfvertygelse!'
och önskningar till dimensionerna af en tvist om rättigheten att
anställa en viss examen. Jag föreställer mig, att Carolinska insti¬
tutets professorer icke sett saken ur en så begränsad synpunkt, utan
att, om. de anse sig hafva skäl att tillönska institutet examensrätt,
sådant. icke skett af annan grund, än att de hoppats att derigenom
gorå sin verksamhet såsom undervisare mera effektiv. Nu är verk¬
ligen förhållandet, att en undervisare i följd af de många omständig¬
heter, hvari han kan komma, saknar utrymme för sin personliga energi,
om. han icke har samma rättigheter som andra lärare att pröfva sina
lärjungars insigter. Händelsen har ock varit, att åtminstone två af de
ifrågavarande lärarne sett sin verksamhet så att säga vissna bort,
derföre att de icke egt rätt att deltaga i denna pröfning, och jag
undrar derföre alldeles icke öfver, att de för sig fordra icke en rät¬
tighet utan blott och bart en skyldighet, hvilken skulle försätta
dem i den ställning, hvarigenom deras undervisning mera skulle sökas
af de studerande. Detta är hvad jag har att säga i afseende på
kompetensfrågan, men jag hoppas dock, att den icke måtte komma
att anses såsom hufvudsaken, utan att man isynnerhet måtte se till,
huru det skall blifva möjligt för läkarebildningen i vårt land att
draga den största nytta af de lärarekrafter, som äro anställda vid
de medicinska undervisningsverken och genom .Riksdagens bidrag
upprätthållna.
Jag ber slutligen endast att få tillägga några ord i anledning
af ett yttrande, som fälldes af den förste ärade talaren om de sven¬
ska läkarnes anseende och om möjligheten att förstöra detsamma.
Jag tror, att hvar och en svensk med stolthet ser, att åtskilliga af
Den 13 Mars.
41
våra vetenskapliga korpser ock bland dessa våra läkare åtnjuta rätt¬
vist anseende, ock detta så stort, att knappt någon af de största
staterna kan i medelberäkning visa en kunnigare ock aktningsvär¬
dare läkarekorps än Sverige. Jag kan dock icke se att, äfven om
några ändringar i afseende på orten för vissa pröfningars afläggande
skulle vidtagas, detta skall kunna verka att neddraga de svenska
läkarne från den köga ståndpunkt de innehafva, och jag kan ej förstå
hvarföre någon annan befarar något sådant. Jag tror deremot att,
om något sådant skulle inträffa, så kar det sin grund uti helt andra
förhållanden. Jag vet väl, att det är mycket sannt, hvad den förste
talaren erinrade om, att man i Frankrike på sednare tiden blifvit
förskräckt öfver den specialisering, som gjort sig gällande inom vissa
delar af undervisningsväsendet, och jag kommer särskildt ihåg, att
förhållandet ansågs vara sådant med militärbildningen, hvari en
mycket framstående författare nyligen visat huru mycket hans lands¬
män stå tillbaka i verklig vetenskaplig insigt, emedan rutinandan
trängt det högre vetandet i bakgrunden. Något dylikt kan vara
fallet med deras medicinska fakulteter, och en låg ton är rådande
bland deras läkare, oaktadt enskilda mycket lysande undantag. Men
det är ingen fara för att få någon esprit routinier inom vår läkare¬
korps. Svenska nationallynnet är icke benäget för qvacksalvare;
och jag tror knappt, att det finnes något land, som har att uppvisa
ett mindre antal charlataner än Sverige. Detta är äfven förhållan¬
det icke blott inom läkarekorpsen utan äfven inom de yrken, som
stå densamma nära, och för hvilka en högre grad af bildning icke
anses erforderlig. Jag vill såsom exempel härpå endast omnämna
apotekareyrket, för hvilket inga akademiska kunskapsprof äro före-
skrifna, men som dock utöfvas af en korps, som säkerligen icke i
aktningsvärdhet öfverträffas af någon annan dylik korps i hela verl-
den. .Det är således icke universitetsstämpeln som gör, a.tt ett yrke
är aktadt och dess idkare uppburne, utan detta beror på något annat,
och då det för läkarebildningen alltid kommer att erfordras temligen
vidsträckta humanistiska förstudier, så kan jag icke föreställa mig,
att de uppväxande läkarne hädanefter skola se sin sociala ställning
på något vis angripen, derigenom att några af dem kunde komma
att göra sin medicinska uppfostran på ett annat ställe än vid uni¬
versiteten.
.1 sjelfva hufvudsaken vill jag här icke inlåta mig, utan endast
förklara, att den farhåga jag hyser, för att man skall gifva karak-
teren af ett korporationsintresse åt denna sak, har föranledt mig att
yttra dessa ord, hvilka jag anhåller måtte få åtfölja vid frågans
remiss till det Tillfälliga Utskottet.
Herr Berlin: På visst sätt dertill uppmanad af den talare, som
sist yttrade sig, anhåller jag att med några ord få yttra mig i den
föreliggande frågan, innan den, såsom jag förmodar, skall remitteras
till ett Tillfälligt Utskott.
I likhet med den förste ärade talaren anser jag för min del, att
vid denna frågas bedömande man icke bör taga i betraktande nå¬
gon rättighet, som det ena eller andra läroverket egt eller icke egt,
42
Den IB Mars.
utan att frågan bör bedömas uteslutande från ändamålsenlighetens
och nyttans synpunkt. Jag instämmer likaledes med samme talare
och med dem. som efter honom yttrat sig i samma syfte, derutinnan,
att. den svenska läkarekorpsen såväl i humanistisk bildning som i teo¬
retisk och praktisk läkarebildning icke öfverträffas af andra länders
läkarekorpser. . Eu icke obetydlig olägenhet vidlåder dock den me¬
dicinska bildningen hos oss, den nemligen att lärokursen är för
lång. De studerande, som hastigast absolvera densamma, använda
dertill 8 år, de fleste behöfva 10 och åtskillige ända till 12 ä 15,
allt räknadt från inträdet vid universitetet. Orsakerna dertill äro
mångahanda; en sådan, och den ganska hufvudsaklig, ligger uti de
störa fordringar, som äro uppställda för examen, och den kan natur¬
ligtvis icke undanrödjas, utan att bildningen blir ofullständigare. En
annan orsak får sökas uti studiernas frihet, hvithet förleder de fleste
studerande . att börja, om jag så får säga, i orätt ända, så att i följd
af en oriktig succession i ämnenas studium lärotiden onödigtvis för-
länges. Det finnes dock äfven en annan och tredje anledning, och
den beror derpå, att de studerande, som uppehålla sig vid universi¬
teten och isynnerhet i Upsala utgöra ett antal, allt för stort för
lärarekrafterna vid de praktiska undervisningsanstalterna och den
dertill hörande undervisningsmaterielen. Af den nyss utkomna stu¬
dentkatalogen för Upsala universitet inhemtas, att der för närvarande
vistas 15 medicine kandidater och 119 personer, som studera för att
aflägga denna examen. Äfven med de utvidgade tillfällen till dis-
sektionsöfningar på anatomisalen och nödiga praktiska öfningar på
laboratorium, som numera äro der beredda, kan icke detta antal
efter behof erhålla nödig praktisk handledning, utan måste dela den
med hvarandra; och eu förlängning i lärotiden måste deraf blifva
en följd. Detta skulle dock kunna afhjelpas derigenom, att ett
annat läroverks lärare, Indika knappt hafva någonting att göra, äf¬
ven finge deltaga i undervisningen, men detta kan tyvärr icke ske,
åtminstone icke under nuvarande förhållanden, utan att de äfven få rätt
att anställa examen. För tjugu, tretio, fyrtio år sedan var det vanligt,
att studerande från Upsala besökte Stockholm och Carolinska institu¬
tet samt der frekventerade anatomisalen och laboratorium, ehuru dessa
inrättningar voro ganska tarfligt utrustade, hvarefter de återvände
till Upsala med betyg öfver de genomgångna öfningarne, på grund
hvaraf de erhöllo afkortning å sina praktiska öfningar vid universi¬
tetet^ Något sådant sker dock knappt numera; anledningen dertill
är mig okänd.
För min del kan jag således icke inse annat, än att man med
skäl kan förvänta, det denna åtgärd, som här blifvit föreslagen, skall
lända till nytta för den medicinska undervisningen. Dertill kommer
ock att en helt och hållet praktisk skola lätt förfaller till en rutin¬
skola; och om det ännu icke skett med Carolinska institutet, så lig¬
ger anledningen dertill hufvudsakligen deruti, att någon längre tid
ännu icke hunnit förflyta, sedan dess verksamhet blef inskränkt så
godt som uteslutande till den praktiska delen af undervisningen. Det
synes, således vara af vigt för upprätthållandet af en sann veten¬
skaplig anda, att både så kallad teoretisk och praktisk undervis¬
Den 13 Mars.
13
ning och examen vid detta läroverk medgifves. Om följden ad denna
rättighet likväl skulle blifva den, att alla medicine studerande ström¬
made till Stockholm, så skulle icke allenast inträffa samma olägen¬
het, som för närvarande enligt min åsigt råder i Upsala, eller att de
studerandes antal blefve för stort i jemförelse med lärarekrafter och
undervisningsmateriel, utan da blefve äfven det Carolinska institutet
sannolikt det enda besökta medicinska läroverket i landet, hvilket
jag åter anser som eu olycka, emedan hvarje tillfälle till täflan mel¬
lan olika läroverk derigenom skulle försvinna.
Det kan icke här komma i fråga att uppgifva huru de speciel»
åtgärder och föreskrifter skola vara beskaffade, som böra förebygga
en°sådan kalamitet, men enligt hvad jag tror mig veta, finnes mer
än ett sätt att lösa detta problem, så att undervisningen blir^förde¬
lad på alla tre undervisningsverken, samt så att den icke allenast
icke lider något men af förändringen men val har nytta deraf, åt¬
minstone genom studietidens förkortande.
Herr Nordström: Under förutsättning, att Kammaren beslu¬
tar tillsättande äfven för sin del af ett Tillfälligt Utskott för denna
frågas förberedande behandling, anhåller äfven jag att få beledsaga
remissen till Utskottet med några ord. En talare från östgötabän-
ken yttrade nyss, att hufvudfragan uti detta så ofta, tid efter annan,
framdragna och med så mycken ifver diskuterade ärende vore,_ huru¬
ledes man till fördel för den medicinska bildningen och dertill hö¬
rande studier må kunna på bästa sätt begagna de krafter, som äro
för ändamålet att tillgå? Jag antager att detta utgör frågans kärna
och svarar derpå: sätten äro olika och böra naturligen så vara. Det
hufvudändamål, hvartill de olika sätten skola leda, det iör dem
alla gemensamma hufvudmålet är den medicinska bildningens för¬
kofran, och dertill leder i främsta rummet en väl ordnad, god och
grundlig undervisning i alla till saken hörande ämnen. Den har sin
teoretiska och sin praktiska sida. och hvardera för sig utgör ett af
de flera sätt, på hviska hufvudändamålet, den medicinska bildningen,
skall befordras med de krafter, vi dervid hafva att tillgå och an¬
vända. Den förra framställer det organiska lifvet i rnenniskokroppen,
sådant det är eller borde vara i sitt normala tillstånd, sådant det
visar sig i sina mångfaldiga och mångartade afvikelser derifrån, samt
orsakerna dertill och kurativen deremot, framställer, med ett ord, det
organiska lifvets hos menniskan på naturlagarne, i dessas mångfal¬
diga verksamhet och kombinationer, grundade agentier och reagen¬
tier. Den framstår derföre såsom vetenskap i detta begrepps högre
mening, så vida dermed skall förstås utveckling af grund, orsaker och
verkningar. Den praktiska undervisningen åter har väl en icke min¬
dre stor uppgift att lösa; men den håller sig till det objektiva i
sjukdomsformerna, sådana de visa sig för ögat, och har derföre rätta
platsen sig anvisad vid sjuksängarne, vid klinikerna, der sjukdoms¬
fallen i mängd förekomma till öfversigt, der de visa sig i de mest
mångartade skiftningar, der tillfälle till förklaringar öfver företeel¬
serna i stort omfång erbjuder sig. der rika frukter för sjukdoms-
Den DS Ma's.
diagnosernas uppställande kunna inhemtas och derpå grundadt val af
de reagerande kurativen i hvarje fall bestämmas.
-Den teoretiska undervisningen och den praktiska vid klinikerna,
båda utgående från samma vetenskapliga grund, verkar sålunda, ehuru
på olika sätt i det yttre, för samma ändamål, och uti detta deras
förhållande inbördes är det väl ock, som man måste söka den rätta
karakteren och betydelsen af den samverkan för den medicinska bild¬
ningens förkofran, hvilken .Riksdagen år 1857 afsåg, då densamma uti
sin den 10. December aflåtna, underdåniga skrifvelse till Kong], Maj:t
frambar sina önskningar om tillvägabringande af: “en ändamålsen-
ligare samverkan mellan de tre läroverken (universitetens två fa¬
kulteter och Carolinska institutet) för vinnandet af deras gemen¬
samma mål: en så fullständig läkarebildning som möjligt“. En så¬
dan samverkan egde likväl vida tidigare rum. Förbigående vid detta
tillfälle förhållandet i föregående tider, tillåter jag mig nu endast
att erinra om, huruledes denna samverkan finnes ordnad i 181 § af
universitetsstatuterna från år 1852, och huruledes den nu är ordnad
genom Kongl. brefvet den 26 April 1861 samt 47—54 §§ af stad-
garne för Carolinska institutet af samma dag. Den första lärokur¬
sen, eller den teoretiska, är nu likasom alltid tillförene, uppdragen
och förbehållen åt medicinska fakulteterna vid de två universiteten
och afslutas med medicine kandidatexamen; den andra, eller den klim¬
pa. hvartill redan närmast före och efter medicine kandidatexamen vissa
förberedande kurser vid universiteten höra, skall derefter fullstän¬
digt vidtaga vid de under institutet ställda kliniker i hufvudstaden
och afslutas med medicine licentiatexamen, hvilken det genom de nya
stadgande af år 1861 numera är eleverne medgifvet att efter eget
val aflägga, antingen vid någondera af de två fakulteterna eller ock
vid institutet.
Tillförene egde institutet ej eu så beskaffad examinationsrättig-
het; det tillkom detsamma endast att anställa kirurgie-magister-
examen för de fall, der en sådan för befordran i statens tjenst var
iöreskrifven. Men sedan de till denna examen hörande kunskapsäm¬
nen äfven blifvit upptagna inom kretsen af den organisation af den
medicinska bildningen . i dess helhet, som år 1861 genomfördes, och
nämnda examen i följd deraf afskaffad, ansågs det ändamålsenligt
att i stället tillerkänna institutet rättighet att, lika med fakulteterna,
anställa licentiatexamen med de elever, som genomgått undervisnings¬
kursen. vid institutets kliniker. Icke desto mindre förspörjes så väl
i de vid duenna riksdag rörande medicinska frågan väckta motioner,
som ock från andra håll, klagan deröfver, att institutet genom den
sednaste organisationen blifvit “beröfvadt“, såsom man säger, eu det¬
samma förut medgifven rättighet, nemligen den, att anställa äfven
medicine kandidatexamen. .Detta påstående saknar emellertid all
verklig grund. Institutet i och för sig har, alltsedan det blef en
statsanstalt, aldrig varit annat, än eu kirurgisk-praktisk skola, och
dess. verksamhet för läkarebildningen betingad genom de under dess
ledning stälda klinker, en verksamhet likväl som erhöll stor bety¬
delse och vigt, sedan år 1835 de kliniska inrättningarne vid Serafimer-
iasarettet blifvit ställda i förbindelse med institutet och derjemte den
Den 13 Mars.
45
föreskrift meddelad, att, så vidt särskilda hinder ej mötte, profes¬
suren i kirurgi skalle vara förenad med öfverkirurgens och pro¬
fessuren i medicin med öfverläkarens befattning vid Serafimerlasa-
rettet. En närmare utredning af hithörande förhållanden torde dock
tillfälle sednare gifvas att få meddela. Hvad för öfrigt angår yr¬
kandet. att rättighet till anställande af medicine kandidatexamen borde
institutet för framtiden tilldelas, så har till stöd derför blifvit med
mycken värme framhållen den omständigheten, att, ehuru antalet af
lärare vid institutet betydligt öfverstiger antalet af lärare vid fa¬
kulteterna. de förre dock, i brist på egna elever, sakna tillfälle till
önkad verksamhet. I detta hänseende har allaredan eu föregående
talare ådagalagt, att, då föreståndare för klinikerna afräknas. det
återstående antalet dock ej blefve tillräckligt att upprätthålla den
teoretiska undervisningen i hela dess vidd. Men . hvad som der¬
jemte vid ett sådant medgifvande icke borde få förbises, det är att,
då institutet sålunda komme att uppträda såsom ett fullständigt
specialläroverk, hvars elever der finge genomgå så val den teore¬
tiska som den kliniska undervisningskursen, men deremot fakulte¬
terna. vid saknad af lika goda kliniker som institutet har till sin
disposition, förblifva inskränkta endast till den förra, sådant högst
sannolikt med tiden skulle hafva till följd, att de såsom medicinska
skolor komme att aftyna, ja upphöra, och ett högst väsendtligt in¬
grepp derigenom ske uti universitetens bestämmelse att vara hög¬
skolor för alla de i vexelverkan med hvarandra stående grupper af
vetenskap, som utgöra lifsvilkor för utvecklingen af samhällenas kultur.
Men är i sjelfva verket examensrätten, vare sig i och för sig,
eller uti omförmälda afseende, för den medicinska bildningens för¬
kofran ett behof? Examina i sig sj elfva äro rätteligen ämnade att
utgöra kontroller uppå, huruledes eleverne förmått begagna under¬
visningen och inhemta dess lärdomar. Detta gäller på de medicinska
studiernas område lika mycket som på alla de andras. Det är så¬
ledes endast medelbarligen de inverka på den medicinska bildningens
upprätthållande; men för de nitiska lärarne är, oberoende af exa¬
mensrätten, sj elfva undervisningen hufvudsak, och _ det särskilt då
de, med sjukdomsformerna för ögonen vid sj elfva sjuksängen, egaså
mäktiga impulser att för sina lärjungar söka utreda och förklara
deras betydelse och anledningar. Man kunde, det är sannt, betrakta
examina såsom kontroller äfven ur eu annan synpunkt, nemligen så¬
som kontroller uppå huruledes lärarne sjelfve vid undervisningen
uppfyllt sina pligter. Följdriktigt blefve det emellertid då att in¬
rätta fristående examenskommissioner, sammansatta af andra män än
lärarne sj elfva, och gemensamma för både kandidat- och licentiat¬
examina; men derom är nu någon fråga ej väckt, och ej heller torde
denna sida af saken ingå uti de önskningar, som genom motionerna
denna gång gifvit sig luft. Det är ett dunkelt likställighetsbegär,
hvaraf man låtit sig beherrskas, utan att tillräckligen tränga in i
sakens djup eller taga sig tid att öfverskåda den från alla. dess
sidor. För min del tror jag. att den samverkan de tre medicinska
läroverken emellan, hvarom Riksdagen år 1857 gjorde underdånig
hemställan, i sitt närvarande skick motsvarar ändamålet, och att. om
Den 13 Mers.
■In
en eller annan lärareplats vid institutet nu befunnes sakna full verk¬
samhet, orsaken dertill torde böra sökas i den omständigheten, att
den antingen är mindre ändamålsenligt ordnad eller måhända öfver¬
flödig; men i hvilketdera fallet som helst, kan i min tanke ett sådant
förhållande icke blifva tillräckligt skäl för sådana mot sakens eget
väsende stridande förändringar som de nu föreslagna. Med anhållan
om ursäkt, om jag för ett ögonblick talar om mig sjelf, tillåter jag
mig tillägga, att jag flerestädes utrikes haft tillfälle att samtala med
utmärkte lärare vid de berömda klinikerna i de stora städerna i
Europa; men ingen enda af dem har ansett det vara för den kliniska
undervisningens noggranna handhafvande nödigt, att lärarne vid
klinikerna skulle bilda ett kollegium med rätt att anställa preliminär
teoretisk examen. Tvärtom hafva de förklarat, att för deras verk¬
samhet för läkarebildningen sådant vore icke allenast öfverflödigt,,
utan rent af olämpligt. Asigten om gagnet af fristående läroverk
för den medicinska bildningen förlorar ock i andra europeiska stater
allt flera anhängare, och vigten deraf att äfven denna bildningsgren
ställes i samband med universiteten vinner allt mer erkännande.
Jag anhåller att detta mitt anförande måtte få åtfölja remissen
till Utskottet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
trefven och Talmannen, att Grefve Hamilton hade föreslagit, att.
Kammaren skulle hänvisa den förevarande frågan för vidare utred¬
ning till ett Tillfälligt Utskott N:o 2, bestående af fem ledamöter,
samt att Herr Hasselrot förenat sig i detta förslag, dock med den
förändring, att antalet af det Tillfälliga Utskottets ledamöter skulle
bestämmas till sju; och komme, till följd deraf att olika meningar så¬
lunda uppstått rörande antalet af ledamöter i det föreslagna Tillfäl¬
liga Utskottet, särskilda propositioner att framställas rörande ned¬
sättande af ett dylikt Utskott och det antal ledamöter, hvaraf det¬
samma borde bestå.
Herefter framställde Herr (trefven och Talmannen först propo¬
sition derå, att Kammaren skulle hänvisa Andra Kammarens före¬
varande protokollsutdrag jemte de i anledning deraf nu afgifna ytt¬
randen till ett Tillfälligt utskott N:o 2.
Svarades ja.
Sedermera gjordes proposition derå, att det Tillfälliga Utskottet
skulle utgöras af fem ledamöter, och, då dervid svarades mänga ja
jemte några nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Slutligen hemställde Herr Grefven och Talmannen, att Kamma¬
ren skulle besluta att nästa Lördag den 16 dennes företaga val af
ledamöter i det Tillfälliga Utskottet ; hvilket bifölls.
Dea 13 Mars.
47
Friherre von Essen: Jag får vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagen från och med den 18 dennes till och med den 3 April.
Denna anhållan bifölls.
Herr Petre: Jag anhåller om 14 dagars ledighet från den 18 i
denna månad.
Jemväl härtill gaf 'Kammaren sitt samtycke.
Grefve Beck-Friis: Jag får anhålla, att Kammaren måtte be¬
vilja mig två veckors ledighet från och med nästkommande söndag.
Den begärda ledigheten beviljades.
Friherre Adelsvärd: För enskilda angelägenheters vårdande
får jag vördsamt anhålla om tre veckors permission från och med
den 16 dennes.
Kammaren biföll denna begäran.
Herr Brusewitz: Äfven jag får anhålla om ledighet, under 14
dagars tid. räknad från och med den 21 i denna månad.
Bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.