Den 21 Februari.
147
Onsdagen den 21 Februari 1872.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 19 och protokollet för
den 14 dennes.
Upplästes ett af Herr Kuylenstjerna ingifvet memorial afföl¬
jande lydelse:
Härmed får jag vördsamt anhålla om tillstånd att, för vården af
egna och kommunala angelägenheter, få aflägsna mig från riksdagen
från den 24 dennes till den 14 Mars detta år.
Denna anhållan bifölls.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 14 och 19 den¬
nes bordlagda utlåtande N:o 5, angående reglering af utgifterna un¬
der riksstatens första hufvudtitel.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut¬
skottets den 14 och 19 dennes bordlagda utlåtande N:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.
lista 'punkten.
Grefve af Ugglas: Som Herrarne finna, hafva alla Första Kam¬
marens ledamöter i Stats-Utskottet reserverat sig mot det beslut Ut¬
skottet i denna punkt fattat. Troligtvis hafva Herrarne af det Kongl.
Maj:ts proposition bifogade statsrådsprotokollet inhemtat gången af
detta ärende: att Rikets Ständer 1858 begärde, att till beredande af
lättnad för rättsökande, alla handlingar i civila mål skulle emottagas
af en enda person i Hofrätten; att ärendet sedermera hlifvit uppskjutet
148
Den 21 Februari.
till följd deraf, att enär sportler ingingo i såväl sekreterarens som
aktuariens lön och den föreslagna förändringen derpå utöfvade infly¬
tande, Kongl. Haj:t ansåg, att man borde afvakta tiden till dess
dessa tjensteman afgått; att hofrätten, när sekreteraren afgick, an¬
mälde förhållandet hos Kongl. Maj:t, som likväl ansåg, att med för¬
ändringen borde anstå, till dess att äfven aktuarien afgått fråntjen-
sten; att när aktuarien sedermera 1869 inkommit med afskedsansök-
ning, hofrätten åter ingick till Kongl. Maj:t med skrifvelse, deri
anfördes, att tidpunkten nu syntes vara inne att vidtaga den ifråga¬
satta förändringen, men att det emellertid visat sig, att ett till den grad
ökadt antal handlingar till hofrätten inkomme, att fara vore, det en
person icke medhunne deras mottagande och antecknande i diarium;
och hemställde hofrätten derföre, att försök under någon tid måtte
göras med den föreslagna arbetsfördelningen, äfvensom att, enär ak¬
tuarien icke utan biträde kunde bestrida alla honom genom förän¬
dringen tillkommande göromål, Kongl. Maj:t måtte bevilja 900 R:dr
af öfverskottsmedlen å andra hufvudtiteln till skrifbiträde åt aktua¬
rien, hvilken hemställan äfven åt Kongl. Maj:t bifölls; samt att, se¬
dan den förändrade anordningen i två år visat sig ändamålsenlig,
hofrätten hos Kongl. Maj:t anhållit, att det behöfliga beloppet, 900
R:dr, för framtiden måtte uppföras på hofrättens ordinarie stat.
På grund häraf har nu Kongl. Maj:t framställt proposition i äm¬
net, och jag må säga, att då denna reform ovilkorligen länder de
rättsökande till vinst och dessutom är framkallad af Rikets Stän¬
ders år 1858 uttalade önskan, så kan jag icke annat än ogilla, att en
sådan begäran, som den Kongl. Maj:ts proposition innehåller, blifvit
afstyrka Skälet dertill återfinna vi i utskottets utlåtande; Utskot¬
tet föreställer sig att behöfliga arbetskrafter på annat sätt skulle
kunna beredas. Detta är en temligen lätt utkastad tanke, som lik¬
väl står i sammanhang med reservationen i en efterföljande punkt,
der man vill sammanbinda denna fråga, liksom alla frågor om nya
anslag till hofrätterna, med den att en förändring skulle göras i
hofrätternas arbetssätt, hvilken dessa reservanter anse sig känna
vara af behofvet högt påkallad och kunna ske. Jag lemnar derhän,
huruvida sådant kan ske — för min del vill jag till och med icke
bestrida det — men jag får fästa uppmärksamheten derpå, att en
sådan reform genomföres icke ögonblickligen, och att de, som under
tiden komme att lida af uppskofvet, blefve de rättsökande.
På grund häraf anhåller jag, att Första Kammaren, med afslag
å Utskottets hemställan i den nu föredragna punkten, ville bifalla
hvad Kongl. Maj:t i sin proposition i ämnet föreslagit.
Friherre De (de er: Till största delen förekommen af den före¬
gående talaren, anhåller jag likväl att få tillägga några ord och ge¬
nom eu närmare redogörelse för frågans föregående behandling söka
ådagalägga behöfligheten och billigheten af det begärda anslaget.
Under tidernas lopp hade inom de särskilda hofrätterna i riket
utbildat sig ett väsendtligt olika arbetssätt. Efter flera fruktlösa för¬
sök att åstadkomma likformighet i detta hänseende, tillsattes 1856
en af presidenten och en ledamot från hvarje hofrätt bestående
Del) i(l Februari.
14II
komité, hvilken fick i uppdrag att utarbeta en gemensam arbetsord¬
ning äfvensom förslag till lönereglering för alla kolrötterna. Med
undantag af några bestämmelser för Skånska hofrätten, Indika be¬
tingades af det mindre antalet ledamöter i denna hofrätt, lyckades
denna komité också att komma öfverens om gemensamma föreskrif¬
ter för de tre hofrätterna i alla punkter utom en enda. eller just
den om sättet för mottagandet af de handlingar, som till hofrät¬
terna ingifvas. Dermed tillgick förut så, att under det alla handlin¬
gar i de andra hofrätterna mottogos af en och samma person, in-
lemnades de i Svea hofrätt till tre särskilde tjenstemän, allt efter
målens beskaffenhet: i brottmål till tjenstgörande fiskalen, i instämda
och vädjade saker till aktnarien och i öfriga civila ärenden till se¬
kreteraren. Såsom dåvarande president i Göta hofrätt var jag leda¬
mot af denna komité och erinrar mig huru lifligt ledamöterne från
Göta hofrätt och Skånska hofrätten önskade, att likformighet äfven
i denna punkt måtte åvägabringas och detta i den riktning, att i
Svea hofrätt måtte antagas samma arbetsmetod som i de båda andra
hofrätterna, icke allenast emedan det ansågs olämpligt att hos par¬
ter förutsätta den kännedom om ärendenas art. som var nödvändig
för att icke vända sig till orätt person, utan äfven derföre att då
en af de tjenstemän, som i Svea hofrätt hade att emottaga handlin¬
gar -— sekreteraren — hade föredragningsskyldighet inför Hofrätten
och således under rättegångstimmen vistades på ett rum, dit parter
icke hade tillträde, parterna derföre nödgades kalla honom in i ett
annat rum, i följd hvaraf sekreteraren måste antingen afbryta sin
föredragning, i hvilket fäll hofrättens ledamöter finge vänta på ho¬
nom, eller ock låta parterna vänta på sig till dess föredragningen
blifvit afslutad, men i detta sednare fall kunde det hända, att fatalie-
tiden emellertid gick till ända. Vid närmare undersökning befanns
emellertid besväret med mottagande af ingifna handlingar vara vida
mera tidsödande i Svea hofrätt än i de andra hofrätterna, emedan,
under det att i de andra hofrätterna nästan alla handlingar inlem-
nades af s. k. hofrätts-kommissarier, hvilka, noga bekanta med hof-
rätternas former, ställde sig till efterrättelse allt, hvad som kunde
lända Hofrättens tjenstemän till beqvämlighet, och på en gång af-
lemnade alla sina papper fullt ordnade, i Svea hofrätt under hela
rättegångstimmen trängdes, kan man gerna säga, en brokig skara af
alla slags ombud, af hvilka en stor del saknade all kännedom icke
allenast om juridiska former, utan till och med om innehållet af de
handlingar de inlemnade, hvarföre de mottagande tjenstemännen ofta
endast genom att genomläsa handlingarne kunde vinna nödig väg¬
ledning för deras bokföring. Då komiténs ledamöter på grund häraf
funno, att samma arbetsmetod i detta fäll icke kunde tillämpas i
Svea hofrätt som i de andra hofrätterna, utan att personalen öka¬
des, hvilket deremot icke behöfdes, om inlemnande!; skedde på det
gamla sättet, samt såsom en hufvudsaklig grund, hvarpå komiténs
arbete borde byggas, hade blifvit uppstäldt, att i Svea hofrätt borde
finnas lika många och lika aflönade tjenstemän, så yttrade också komi-
tén i sitt utlåtande till Kongl. Maj:t, att då med afseende derå det
detta bestyr med handlingars emottagande inom Svea hofrätt vore
150
Den 2! Februari.
mera tidsödande än i de andra, samt att tjenstemännens göromål en¬
dast med den dåvarande fördelningen af göromål kunde fullgöras
utan tillökning i personalen, tilltrodde sig komitén icke att deruti
tillstyrka någon förändring. Kongl. Maj:t framlade derefter för näst
påföljande Riksdag komiterades förslag till lönereglering med några
smärre modifikationer och bifogade deras förslag till arbetsordning
för att tjena till upplysning. Riksdagen fastställde löneregleringen;
men på samma gång underrättelse derom meddelades, yttrade Rikets
Ständer, i skrifvelse den 14 Januari 1858, att “'då det utan tvifvel
skulle vara fördelaktigare och beqvämligare för allmänheten, om i
Svea hofrätt, likasom i de öfriga, alla handlingar, som ingifvas, finge
aflemnas till en och samma person, eller ifall sådant icke låter sig
verkställa, åtminstone till blott tvänne personer, den ene i civila och
den andre i kriminela mål, få Rikets Ständer^ hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att inom Svea hofrätt måtte tillväga-
bringas en dylik reglering utaf bestyret med emottagande af imnd-
lingar, som dit ingifvas“. Kongl. Maj:t fann emellertid, med anled¬
ning af det sätt, hvarpå löneregleringen af Riksdagen blifvit fast¬
ställd, detta icke låta sig göra, utan utfärdade arbetsordning i denna
punkt i öfverensstämmelse med komiterades förslag; men j samman¬
hang med arbetsordningens öfverlemnande till Svea hofrätt infor¬
drade Kongl. Maj:t hofrättens utlåtande, huruvida det vore lämpligt
och verkställbar^ att alla till hofrätten inkommande handlingar med
undantag af dem, som allemnades vid förhör eller upprop, Unge emot-
tagas och i diarium antecknas af aktuarien i alla civila mål samt i
fiskaliska aktioner, dervid hofrätten jemväl borde yttra sig om och
i hvad mån ökadt arbetsbiträde för aktuarien af ett sådant stadgande
kunde påkallas. Hofrätten svarade derpå, att den icke hade funnit
någon synnerlig olägenhet af det sätt, hvarpå handlingar mottoges i
hofrätten, men att, om förändring skulle ske, hofrätten ansåge, att
aktuarien borde emottaga handlingarne i alla civila mål och sedan
för hvarje dag öfverlemna dem åt sekreteraren, som dock fortfarande
borde föra ett diarium, på sätt förut skett. Detta ökade val aktua-
riens göromål utan att minska sekreterarens, men det afsedda ända¬
målet ansågs derigenom skola vinnas. Vid sådant förhållande fann
Kongl. Maj:t för närvarande icke skäl att vidtaga någon förändring.
Derefter tog hofrätten initiativ i frågan och, sedan såväl förutva¬
rande sekreteraren som aktuarien afgått, ingick 1869 till Kongl. Maj:t
med hemställan, att saken skulle ordnas så, att aktuarien mottoge
handlingarne i alla civila mål och tjenstgörande fiskalen i brottmål,
men hofrätten tillstyrkte förändringen endast på försök och oegärde
tillika 1.000 R:dr till arbetsbiträden åt aktuarien. Kongl. Maj:t be¬
viljade för 1870 900 R:dr eller det högsta belopp, som utgått till
någon af hofrättens amanuenser, och har sedermera på förnyade
framställningar beviljat samma belopp för 1871 och 1872, hvilka be¬
lopp nu på tredje året uppbäras af eu, såsom. biträde åt aktuarien
särskildt tillsatt, amanuens. Sedan man funnit förändringen i allo
lämplig, hariKongl. Maj:t, på hofrättens tillstyrkan, nu begärt, atp
detta "belopp”' måtte blifva definitivt uppfördt på hofrättens stat, sa
jitt arbetsordningen må kunna rättas till öfverensstämmelse med det
Den ‘21 Februari.
151
nu använda arbetssättet. Detta har åt Utskottet blifvit afstyrka
Utskottet erkänner bekofvet af ökadt arbetsbiträde åt aktuarien, men
afstyrker dock beviljandet af det begärda anslaget på tvänne skål.
Det första är “att sådant biträde torde lätteligen kunna nämnde
tjensteman (aktuarien) beredas genom öfverflyttning från annat båll,
der göromålen genom samma förändring minskats11. Dermed kan
Utskottet icke syfta på annat, än att sekreteraren skulle kunna åt-
nöjas med mindre biträde, sedan lian sluppit mottaga handlingar.
Detta utgår dock från den förutsättningen, att sekreterarens göro¬
mål derigenom förminskats, i samma mån som aktuariens ökats, men
detta är icke förhållandet, emedan nu en dubbel bokföring måste
ega rum. Sedan de handlingar, som förut mottogos åt sekreteraren,
af de rättssökande blifvit afiemnade till aktuarien och af denne an¬
tecknade i ett af honom fördt diarium, öfverlemnas de till sekrete¬
raren, som inför dem i de särskilda divisionernas rotlar, hvari an¬
tecknas alla de åtgärder ett mål under handläggningen i Hoträtten
undergår. Från dessa rotlar öfverföras anteckningarne sedermera
i aktuariens diarium, på det att allmänheten ma af honom kunna er¬
hålla de upplysningar den kan behöfva. Den lindring sekreteraren
vunnit består således hufvudsakligen deri, att lian sluppit den per¬
sonliga beröringen med parter äfvensom besväret att utskrifva diarii-
bevis; men för denna minskning i göromålen har han äfven mistat
lösen för diariibevisen, hvilken förut af honom uppbars och hvil¬
ken sportel beräknades till 1,100 R:dr.
Att sekreteraren fortfarande behöfver de två amanuenser, som
äro anställde till hans biträde, torde för öfrigt kunna inses deraf, att
han af sm egen lön aflöna!' den ena med 600 R:dr årligen, emedan
statsmedel dertill icke finnas, om än hofrätten tillfälligtvis kunnat gifva
något bidrag derutöfver af till hofrättens disposition ställda testa-
mentsmedel, Indika dock endast få utdelas åt adliga personer. —
Sekreteraren i Gröta hofrätt har också till sitt biträde två ama¬
nuenser, men dessa äro båda aflönade med statsmedel. På grund af
allt detta måste det erkännas vara obilligt att vilja fråntaga sekre¬
teraren någon del af det åt honom anslagna biträde.
Utskottets andra skäl är, att “genom vidtagande af ändamåls¬
enlig förenkling i expeditionssättet de till hofrättens disposition
ställda arbetskrafter otvifvelaktigt skulle blifva för behofvet mer än
tillräckliga.11 Ett skäl i så allmänna ordalag är lika lätt att anföra
som svårt att vederlägga. Det är väl möjligt, att Utskottet gjort
sig reda för beskaffenheten af en sådan förenkling, men det hade då
varit önskligt, att Utskottet också derom gjort någon antydan. Sä¬
kert är att ingen har mera intresse af besparing i arbete än hof¬
rättens egna ledamöter, och mångens tankar hafva också varit riktade på
detta syftemål, till följd hvaraf äfven åtskilliga förenklingar efter
hand kunnat och allt framgent torde komma att vidtagas; men för
den, som står utom hofrätten, torde det icke vara så alldeles lätt
att bedöma, Indika svårigheter vid vidtagande af förenklingar i ar¬
betssättet möta inom ett stort kollegialt embetsverk, der ansvaret
för hvarje måls behandling är fördeladt på många särskilda perso¬
ner, och der man måste noga tillse, att man icke genom förenklin¬
152
Den 21 Februari.
gen äfventyrar att förlora den noggrannhet och säkerhet i kontrollen,
som är nödvändig, då det gäller menniskors välfärd och egendom.
Att det enklaste icke alltid är det bästa bevisas just af den före¬
slagna förändringen, ty för hofrätten vore det utan tvifvel enklast
att slippa dessa 900 R:dr och återgå till det gamla, så att handlin-
garne inlemnades till den tjensteman, som sedan skall handlägga
dem, men för de rättsökande vore detta deremot en stor olägenhet,
hvars afhjelpande icke torde för dyrt betalas med 900 R:dr.
Jag får derföre anhålla om afslag å Utskottets hemställan och
bifall till hvad Kongl. Haj:t i sin nådiga proposition i detta hänse¬
ende föreslagit.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till Utskottets förevarande hemställan, hvarvid svarades nej,
och sedermera proposition på afslag derå samt bifall till Kongl.
Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning, hvilken proposition med
ja besvarades.
2:dra och 3:dje punkterna.
Biföllos.
4:de punkten.
Utskottets hemställan bifölls; hvarjemte erinrades om iaktta¬
gande af Kammarens i afseende å lista punkten fattade beslut.
0:te punkten.
Herr Wallenberg: Det skulle vid detta tillfälle vara af stort
allmänt intresse, om någon aj regeringens ledamöter behagade låta
förnimma, till hvilken omfattning den ifrågavarande lagbyråns verk¬
samhet är ämnad att sträcka sig. I fall meningen är, att alla lag¬
förslag, som redan äro utarbetade, der skola omarbetas, så kan jag
för min del icke hoppas att få se något resultat af detta sträfvande
för förbättring af våra lagar. Det är med hvarje dag ökad anled¬
ning att påminna om den förfarande långsamheten i vår lagskipning,
och om äfven den lag, som skall afhjelpa detta, icke kan för närva¬
rande göras helt och hållet fullkomlig, så vore det väl i alla hän¬
delser skäl att införa de redan för länge sedan diskuterade förbätt-
ringarne, så att man finge se någon tillämpning af dem, innan de
kanske maste kastas öfver bord såsom föråldrade. Redan länge har
nu häradsrätternas permanens varit ifrågasatt, hvilken fråga egent¬
ligen icke är något annat än den om hållandet af ett ökadt antal
ting, men nu har man under en så lång tid, omkring 60 år, arbetat
på densamma och kommer sannolikt ännu länge att så göra, att
slutligen, då ett lagförslag blir färdigt att framläggas för Riksdagen,
hafva vi kanske redan kommit derhän, att vi icke längre vilja veta
af en domstolsform, der endast en lagkunnig person finnes, utan hun¬
nit till den åskådning af rättskipningen, att äfven för domstolarne
i första instansen den kollegiala formen bör anlitas, särdeles i ett
land der särskilda undersökningsdomare helt och hållet saknas.
Den 21 Februari.
163
Det är detta sätt att gå till väga för bristernas afhjelpande, som in-
gifver bekymmer. Då jag åter talar om bristerna i vår lagskipning,
afser jag ingalunda rättsuppfattningen vid våra domstolar utan endast
långsamheten i rättegångsväsendet. Denna sednare har nu gått så
långt, att många exempel finnas på, att en konkurrent kan lägga
hinder i vägen för eu annan blott genom att stämma honom. Han
går visserligen till domstolen med den allra ögonskenligaste öfver¬
tygelse att icke vinna, men dock med visshet om att få lagen till
hjelp för att lägga hinder i vägen för en medtäflares fullt lofiiga
verksamhet. Likaledes kan genom flera exempel styrkas, huru det
lyckats en samvetslös borgenär att tvinga andra borgenärer till upp¬
offringar blott för att få slut på en konkurs. Detta härleder sig
alltsammans från den bedröfliga långsamheten i lagskipningen, och
följderna deraf skola blifva ännu mera känbara i framtiden, om
det skall fortfara såsom hittills, att endast lagförslag utarbetas
utan att någonsin komma fram på Riksdagens bord. Min mening
är emellertid icke att afstyrka bifall till det begärda anslaget, men
jag hoppas, att en kommande Riksdag, i händelse icke något lagför¬
slag angående förbättrad rättskipning då blifvit synligt, skall af¬
stå detta anslag till en lagbyrå, som då visat sig vara endast ett
nytt arkiv, der lagreformerna skrinläggas.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets utlåtande i den före¬
dragna punkten.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan
bifölls.
6:te 'punkten.
Herr Wallenberg: Jag lär icke kunna misstänkas för att vilja
begära afslag å en anslagsfordran, framställd af Regeringen i syfte
att påskynda lagskipningens gång, och det är icke heller för att gorå
någon framställning i motsatt riktning mot Stats-Utskottets förslag i
denna punkt, som jag begärt ordet, utan endast för att få yttra nå¬
gra ord om den tänkvärda företeelsen, att icke mindre än tolf leda¬
möter af Utskottet reserverat sig mot detta beslut. Personerna äro
ungefär desamma, som åstadkommit Stats-Utskottets beslut i lista
punkten af detta utlåtande, och syftemålet är äfven här detsamma
som der. Jag är visserligen alldeles öfvertygad om, att man icke
kan framtvinga eu omfattande reform genom att neka medel till
handläggandet af dessa juridiska ärenden, och jag anser det vara en
alldeles felaktig uppfattning att tro, att regeringen skulle af en så¬
dan anslagsvägran draga någon annan slutsats än den, att man är
nöjd med att låta de rättsökande få vänta och låta allt gå sin gamla
skefva gång.
Det gjorde på mig ett smärtsamt intryck, att här skulle behöf-
vas en så vidlyftig diskussion af allvarliga män om ett så obetyd¬
ligt belopp som 900 R:dr. och det må verkligen tillåtas mig det ut¬
trycket, att det är under Riksdagens värdighet att gå in i sådana de¬
taljer som “huru papper skola inlemnas och emottagas i ett embets-
154
Den 21 Februari.
verk11. En sådan sak synes mig alltför väl kunna regleras af den
verkställande myndigheten, utan att representationen dermed tager
någon befattning. Då man dertill får höra en sådan upplysning som
att en tjensteman aflönar eu annan för det att han gör statens tjenst!
så synes det mig vara klart, att sådana oegentligheter böra undan-
rödjas, äfven om dertill skulle erfordras ökade anslag.
Jag hoppas och önskar, att vi alla måtte rikta våra sträfvanden
på åstadkommandet af förbättringar i lagskipningen, och jag hoppas
äfven att det måtte blifva tydligt och klart för hela Riksdagen, att
sådant icke kan ske utan penningeuppoffringar, och att den så högst
nödvändiga reorganisationen — så vida den icke skall ställas på mans¬
åldrar, eller så att det ena slägtet efter det andra skall hinna do ut
före dess förverkligande — oundgängligen fordrar ökade utgifter.
Jag är för min del lifligt öfvertygad derom, att ingen utgift i detta
hänseende bör anses för dryg, utan att nationen deraf på det hela
har en ganska betydlig vinst.
Jag anhåller om bifall till det af Kongl. Maj:t begärda anslaget.
Grefve Mörner, Carl Göran: Det är icke för att motsätta
mig det ifrågavarande anslaget, som jag begärt ordet, utan för att
i anledning af några ord, som den siste värde talaren yttrade, få
påpeka en annan sida af saken, än den han framhöll, för att derige¬
nom visa. huru en besparing med statens medel må kunna åstadkom¬
mas. Talaren yttrade, att det på honom, gjort ett så smärtsamt in¬
tryck att få höra, att en tjensteman aflönar en annan för att göra
statens tjenst. _ Ja, om det vore föranledt af brist på tid att sjelf
sköta denna tjenst, så vore förhållandet visserligen beklagligt, men
om det sker för att sjelf få sköta en eller flera andra tjenster, så
förändras saken i mina ögon helt och hållet. Att förhållandet med
den tjensteman, som här är i fråga, är sådant, är en väl känd sak:
han innehar nemligen två eller tre aflönade befattningar vid Kongl.
Maj:ts hof. Att det måtte sättas eu dam emot detta förenande af
flera tjenster i de högre graderna är en reform, som Riksdagen sy¬
nes mig väl berättigad att begära. Statens utgifter blifva aldrig
tillräckliga, så länge detta sätt att samla befattningar får fortgå
utan gräns; tiden blir ej heller tillräcklig för tjensteman, och begä¬
ret efter ökad aflöning stiger mer och mer. Huruvida det här öfver-
klagade förhållandet i hofrätterna kan hafva sin grund i någon så¬
dan omständighet är jag icke i tillfälle att upplysa, men man vet
att divisionsordförande äro verkställande direktörer i jernvägsbolag
och dylikt, och uppenbart är, att sådant icke låter sig gorå utan att
borttaga tid frän statens tjenst; är det till följd af sådana omstän¬
digheter, som staten bör göra särskilda tillskott, så blir frågans ställ¬
ning helt annan än såsom den här framställts. Då vid detta till¬
fälle Stats-Utskottet icke gjort någon påminnelse i den riktning som
af mig blifvit antydd, så kan jag icke framställa något yrkande, men
jag tror, att frågan är af den vigt, att den icke bör åt glömskan
öfverlemnas.
Herr von Kock: Då jag under förlidet års lagtima riksdag så-
Den 21 Februari.
15.'.
Horn ordförande i ett Utskott hade tillfälle att handlägga ett ärende
angående embetsverkens och administrationens ombildning, och da
äfven tog del af den debatt, som rörande denna fråga egt rum i
Andra Kammaren, så fick jag då se nästan ordagrannt samma tan¬
kar, som uttryckas af reservanterne mot Stats-Utskottets beslut i
denna punkt. Detta gifver mig anledning att tro, det meningen icke
är att neka ett anslag, som är behöfligt för lagskipningens fortgång
för närvarande, utan snarare att tillgripa en utväg för att få en ef¬
terlängtad reform genomförd, en utväg som måhända de äldsta af oss
påminna sig såsom bruklig under den gamla representationens tid, och
som kallades stats-utskottsvägen, hvilken man då understundom
trodde sig böra anlita, då man förgäfves försökt den så kallade kon-
stitutionsvägen, och funnit att det på den gick väl långsamt med
reformerna. Att det för närvarande verkligen går för långsamt med
vissa angelägna reformer, tror jag icke att någon af oss kan neka,
och om man kastar ögonen på Justitie-ombudsmannens embetsberät¬
telse, så finner man samma sak der uttryckt. Jag tror att reserva¬
tionen af de tolf ledamöterne från Andra Kammaren icke har någon
annan förklaringsgrund, än att de på detta sätt velat komma tram
med en indirekt påstöt om behöfligheten af både våra administra¬
tiva verks och våra domstolars reorganisation. Ur denna synpunkt
anser jag att saken kan förklaras, och dessutom tror jag icke, att
man behöfver dröja med domstolsreformen af någon fruktan, att hvar¬
ken denna eller Andra Kammaren skall befinnas ovillig att gifva var
domarekorps tillräckliga löner. Men det är verkligen mycket i vart
domstolsväsen, hvaremot man med skäl kan göra anmärkning, satm
exempel emot den här förut omtalade långsamheten i rättegångssättet.
Många personer finnas äfven, som stadgat sin öfvertygelse om olämp¬
ligheten af vårt sportelsystem, som bland annat bär den följden att
alla domare i första instansen och en de! embetsman vid länsstyrel¬
serna helt och hållet bero af sportler, som ökas^i samma man som
uselhet och nöd tilltager i landet, och minskas på samma gång soni
det allmänna välståndet växer. Jag vill fråga, om det icke rent åt
väcker skandal att höra det en landssekreterare på sådana sportler
förtjent BO ä 40,000 R:dr under ett enda år. Jag har endast velat
nämna detta för att belysa den ifrågavarande reservationen, hvilken
dock, enligt hvad jag tror, knappt blifvit. afgifven, om man vant ot-
vertygad om, att den kunde leda till det resultat, att anslaget de¬
finitivt skulle väsras. Då jag för min del icke tror, att det är rätt
att gå krokvägar till sitt mål, eller att det är lämpligt att medelst
anslagsvägran söka framtvinga en reform, så ber jag att få tillstyrka
bifall till förevarande punkt.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
7:de punkten.
Bifölls.
166
Don 21 Februari.
Sedan Herr Grefven och talmannen tillkännagifvit, att Herr
Statsrådet Bredberg anmält sig nu skola på Kong]. Maj:ts nådiga
befallning till Kammaren aflemna åtskilliga Kongl. propositioner,
framträdde Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr Grefven och
Talmannen Kong], Maj:ts nedannämnda nådiga propositioner till
Riksdagen, nemligen:
l:o angående försättande på vakans tills vidare af en del utaf
båtsmanshåll i Blekinge län och Södra Möre härad af Calmarlän;
2:o om anvisande af anslag för Sveriges deltagande i polytekni-
ska utställningen i Moskwa;
3:o i fråga om bergverkstiondens upphörande; samt
4:o angående dels stadgande af förändrade vilkor för tidningars
och tidskrifters postbefordran samt dels åtskilliga andra postväsen¬
det rörande frågor.
De Kongl. propositionerna blefvo härefter föredragna och bord¬
lagda.
i öredrogs ånyo Stats-Utskottets den 14 och 19 dennes bordlagda
utlåtande N:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel.
Hans Excellens Grefve von Plåten: Då jag nu begärt ordet,
torde det finnas naturligt nog, att det icke egentligen kan vara
för att försvara de framställningar, som utgått från en högt aktad,
allt för tidigt bortgången företrädare, och med afseende å hvilka det
torde vara för enhvar klart, att tillfälle ej gifvits för mig att vidtaga
några förändringar, äfven om jag trott mig höra göra några sådana.
Det är således icke för att försvara det Kong1, förslaget, som jag
ämnar yttra mig, utan för att meddela några upplysningar, hvilka
Stats-Utskottet, enligt hvad mig synes, ej nog tagit i skärskådande,
och hvilka jag vågar hoppas skola befinnas sådana, att både Utskot¬
tets och denna Kammares ledamöter skola biträda min åsigt rörande
detta betänkande.
Mina anmärkningar gälla emellertid icke den fördelning af an¬
slagen, som af Utskottet i öfverensstämmelse med förra Riksdagens
beslut blifvit vidtagen, i det att en del af anslagen blifvit uppförda
såsom öfvergående utgifter. Mig synes det nemligen icke vara af
någon särdeles vigt, huruvida det hela är fördeladt på detta sätt eller
ej, såvida man iakttager det efter mitt förmenande riktiga förfarings¬
sättet, att icke representationen, sedan den först bestämt anslagsbe-
loppen, äfven, åtager sig den närmare specificeringen, hvilken i så¬
dant fall möjligen kan komma att verkställas af ledamöter i riksför¬
samlingen, som icke äro de mest hemmastadda med förhållandena i andra
länder. Det är dock icke med denna fråga, som jag ämnar besvära
Kammaren, utan jag vill egentligen fästa uppmärksamheten på det
Den 21 Februnri.
157
förslag, som är väckt om att afdraga en summa af 3,400 R:dr från
anslaget under tredje hufvudtiteln. Vid första ögonkastet synes det
vara ganska naturligt att, när man begär öfverflyttandet af en lön¬
tagare från en hufvudtitel till eu annan, man ock medgifver att det
belopp med hvilket hans aflöning utgått, till samma hufvudtitel öf-
verföres. Att ett sådant förfaringssätt i detta fall icke är så berät¬
tigad^ som man först föreställer sig, tror jag mig emellertid om att
kunna ådagalägga. J förbigående ber jag äfven att få fästa upp¬
märksambeten på, att här icke är fråga om endast 3,400 Il:dr, utan
att på grund af särskilda internationela förhållandena till Norge sum¬
man snarare bör heta 4,800 R:dr och således upphör att vara så
obetydlig, som man möjligen föreställer sig. Man torde dessutom
icke alltid kunna påräkna samma grannlagenhet från Norges sida,
som i ett fall, hvithet händelsevis finnes omtaladt i Kong!. Maj:ts
proposition till innevarande Riksdag, nemligen att ett. aflöningsbe-
lopp, som förut utgått från ministerstaten, men nu blifvit öfvertaget
af norska statsverket, ändock fått på ministerstaten qvarstå. Jag
bör äfven tillägga, att det möjligen varit riktigare att föreslå Riks¬
dagen öfverflyttandet af denna summa till fjerde hufvudtiteln i sam¬
manhang med den ifrågavarande militärattachéen, och i stället be¬
gära en motsvarande summa såsom fortfarande anslag på tredje huf¬
vudtiteln; men jag har antagit, att en sådan omväg kunde af många
synas öfverflödig, och för egen del erkänner jag, att jag icke ansett
den af behofvet påkallad.
Emellertid tror jag verkligen, att den indragning, som här är i
fråga, i mer än ett hänseende skall verka skadligt. Jag anser först,
att det icke är, jag vill icke säga fullt lagligt, ty derom kunna tän¬
kare vara delade, men åtminstone icke fullt formenligt och ännu
mindre vanligt att, sedan hufvudtitelns anslag blifvit bestämdt till
-en viss summa, Stats-Utskottet föreskrifver, huru densamma skall
fördelas. Jag tror likaledes, att det är obilligt att genom indragning
af det ifrågavarande beloppet lägga hinder i vägen för den förhöj¬
ning i aflöningen, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen för två mi¬
nisterposter, och jag vågar hemställa till denna Kammare, huruvida
icke denna min åsigt är grundad, då jag upplyser, att lönen för mi¬
nistern i Wien, som år 1828 bestämdes tilT8,000 R:dr Hamburger
Banko och år 1841 till 7,2U0 R:dr samma mynt, nu föreslås att utgå
med det förstnämnda beloppet eller 8,000 R:dr. Om vi nemligen
vädja till vår egen erfarenhet, äfven utan att dertill taga de lokala
förhållandena i betraktande, så skola vi utan tvifvel deraf finna, lik¬
som man äfven kan anse det konstaterad! af löneförhöjningar, som
på annat håll inom vår embetsmannakorps egt rum, att en tillökning
som utgör 11 procent af den lön, som bestämdes år 1841, icke uti
sig innebär någon orimlighet. Jag tror, att hvar och en af denna
Kammares ledamöter skall,, om han granskar sin enskilda ekonomi,
erkänna, att hans utgifter under den tid, som förflutit efter detta år,
ökats med väl 10 ä 11 procent, och enhvar, som känner de lokala
förhållandena, skall ännu mindre kunna påstå att denna tillökning
är för hög. Hvad åter angår den andra ministerposten, för hvilken
löneförhöjning är föreslagen, så, då hans aflöning är beräknad att
158
Den 21 Februari.
kunna utgå med 7,200 R:dr Hamburger Banko, torde icke heller detta
belopp böra anses för högt tilltaget. Olämpligt anser jag det äfven
vara, att en diplomatisk beskickning för att kunna existera ovilkor¬
ligen måste vara förenad med en konsulsbefattning, och det är icke
endast min egen uppfattning jag nu uttalar, utan jag har hört från
mer än ett håll och sednast i går framhållas nödvändigheten af att
konsuls- och ministerplatser skiljas från hvarandra, derföre att det
icke gerna är möjligt för en person att på tillfredsställande sätt vaka
öfver så olika förrättningar. Enda skälet, enligt min uppfattning,
hvarföre en sådan förening mellan minister- och konsulsplatser före¬
finnes, är att det varit nödvändigt för att kunna uppehålla posterna
att slå tillsamman dessa löner, hvilka i och för sig sjelfva icke höra
ihop. Naturligt är emellertid, att i samma mån man minskar ansla¬
gen till diplomaterne, blir det omöjligt att beröfva dem inkomsterna
från konsulsfonden och att gå allmänhetens rättvisa önskningar till
mötes att använda dessa medel till upprättandet af nya konsulat.
Med afseende å de upplysningar jag nu lemnat har jag trott, att det
varit riktigare, att Riksdagen läte den ifrågavarande summan qvarstå
på tredje hufvudtiteln.
Den nedsättning man ifrågasatt synes mig för resten icke kunna
hvila på annat än två skäl. Antingen är det nemligen statens knappa
tillgångar, som vi tyvärr mången gång med fog hört omtalas, hvilka
icke medgifva en sådan utgift, eller ock anser man att medlen för¬
valtas på mindre lämpligt sätt. Att denna gång tala om statens
knappa tillgångar torde vara mindre lämpligt, och hvad åter angår
användningssättet, så medgifver jag visserligen, att jag icke har rätt att.
fordra något förtroendevotum, men jag tycker dock äfven, att ett klan¬
der vore ett väl hastigt fäldt omdöme efter den korta tid, jag käft
tillfälle att visa min förmåga på den plats jag innehar.
Säger man åter. att denna indragning är ovilkorligen nödvändig
för att på 4:de hufvudtiteln bereda tillgång till aflönande af den
ifrågavarande militär-attachéen, så medgifver jag villigt, att denna,
fråga måste anses långt vigtigare än de omständigheter, som af mig
blifvit påpekade, men å andra sidan hade jag trott, att statsverkets,
tillgångar möjligen skulle medgifva så väl det ena som det andra,
och det är på grund häraf scm jag nu vill anhålla, att Kammaren,
med ogillande af Stats-Utskottets förslag, ville bifalla Kongl. Maj:ts
proposition, och att således anslagssumman under tredje hufvudtiteln
måtte få till oförändradt belopp uppföras.
Grefve af Ugglas: Till en början får jag förklara, att jag fullt
instämmer med Hans Exc. Herr Statsministern för utrikes ärendena
deri, att Riksdagen icke bör ingå i pröfning af det belopp, som må
vara lämplig aflöning för hvarje särskild diplomatisk post; men just
derföre att jag så anser, tror jag. att hvad han här med afseende å
behofvet framställt icke så alldeles på denna sak inverkar. T}' om
äfven så vore, att på ett eller annat ställe aflöningen behöfde ökas,
är det ju å andra sidan en möjlighet, att Kongl. Maj:t vid pröfning
åt' förhållandena kunde finna, att eu minskning på annat håll kunde
ega rum. Här är således endast fråga om sj elfva anslagets belopp;
fördelningen åter blir Kongl. Maj:ts ensak. Med afseende å detta
Den 21 Februari.
150
belopp och den nedsättning deri Herr Statsministern öfverklagat,
yttrar Herr Statsministern, att han icke kunnat finna mer än tvänne
skäl, som kunde föranleda till denna åtgärd. Det ena, statens knappa
tillgångar, ansåg han, ganska riktigt, icke i närvarande stund böra
tillerkännas något afgörande inflytande; det andra, en mindre god
förvaltning, ansåg han, äfvenledes med rätta, icke böra framhållas
emot honom, då han så nyligen tillträdt sitt embete. Långt ifrån
att något sådant skäl som det sista föranledt Utskottets enhälliga
beslut, var det tvärtom den förtröstan, man hemtade ur ett yttrande
af Hans Excellens till statsrådsprotokollet — ur hvilket nemligen
framskymtade en möjlighet att han ernade i afseende å anslagets
fördelning förfara något annorlunda än förut — som förmådde Ut¬
skottet att icke allvarsammare än eljest skulle skett fasthålla vid
föregående Riksdags beslut. Verkliga skälet till Utskottets beslut
— åtminstone hvad mig och öfriga ledamöter af denna Kammare
angår — har emellertid just varit vigten af att Riksdagen vidblefve
sin förut uttalade mening. Såsom I, mine Herrar, torde erinra Eder,
gillade jag icke förra Riksdagens beslut i frågan, och jag bestred en
förändring, sedan två år förut en reglering skett genom öfverens¬
kommelse mellan Riksdagen och Kongl. Maj:t. Jag böjer mig dock
för detsamma, och för att åt detsamma vindicera gällande kraft, måste
jag nu yrka bifall till Utskottets hemställan. Härvid kan göras det
inkast — och måhända ämnar Herr Statsministern göra det, då jag
nu hörde honom ånyo begära ordet — att vid 1868 års Riksdag fat¬
tades ungefär samma beslut, som 1871, men att man 1869 frångick
1868 års beslut. Förhållandet är dock ganska olika, ty 1869 fram¬
lade dåvarande statsministern för utrikes ärendena en ganska full¬
ständig utredning af ämnet, deri ådagalades, att felaktigheter egt
rum i den af 1868 års Riksdag uppgjorda normalstat, och, på grund
af denna utredning, fann Riksdagen sig föranlåten att rätta föregå¬
ende årets beslut. Men hvilka skäl kan väl nu den, som önskar att
vi skola öfvergifva 1871 års beslut, hemta ur stadsrådsprotokollet?
1 det Kongl. Mai:ts proposition bilagda ministeriela protokoll af den
18 Augusti 1871, för såvidt det kommit till Riksdagens kännedom,
(der finnas nemligen transsumtionsteeken), träffar man snart sagdt
icke annat, än ett enkelt: non possumus. Detta må nu gälla för
Herr Statsministerns uppfattning af behofvet, men icke kan det an¬
ses såsom ett skäl för Riksdagen att frångå ett fattadt beslut. Der¬
till kommer, att man af de fåtaliga framställningar, som förekomma,
i statsrådsprotokollet, finner att den numera bortgångne Utrikes-mi-
nistern icke varit fullt bestämd i sin uppfattning huru medlen skulle
användas. Jemför man nemligen hans yttranden i förevarande stats¬
rådsprotokoll med dem, som innehållas i det protokoll, som är bifo-
gadt Kongl. Maj:ts proposition vid 1871 års riksdag, inhemtar man,
att när. enligt sistnämnda protokoll, en besparing skulle kunna ske
med afseende å ministerlönen i Wien, ansåg han åter nu detta hafva
varit ett fel, och att lönen tvärtom borde höjas. På samma sätt på¬
yrkade han ifrigt, 1871, att i Köpenhamn skulle från den 1 Januari
1872 finnas en afiönad attaché, men ansåg redan i Augusti 1871. att
posten skulle kunna från och med 1878 indragas. Då det nu hvar-
160
Den 21 Februari.
ken gifvits bindande skäl att frångå förra Riksdagens beslut, och
icke heller angifvits någon ledande tanke, som skulle kunna betinga
en förökning i anslaget, torde väl Stats-Utskottet få anses hafva
saknat anledning att göra en rubbning, och detta så mycket mera
som nuvarande Utrikes-ministern i statsrådsprotokollet för den 21
sistlidne December antydt, att man till nästa riksdag lärer kunna
förvänta förslag till förändring i den nuvarande regleringen.
Då nu, såsom jag tror mig haft äran visa, Stats-Utskottet sak¬
nat anledning frångå det beslut, som föregående Riksdag fattat, torde
uppenbart vara, att Utskottet måst minska anslaget å utgiftsstaten
med det belopp, 3,400 R:dr, som förut derifrån utgått till aflöning åt
en militär-attaché i Paris. I annat fall hade ju Riksdagen frångått
sitt förra beslut, enär nämnda medel kommit att utgöra en förhöj¬
ning i anslaget för diplomatiska utgifter, sedan beloppet, på sätt
Kongl. Maj:t äskat, öfverförts från tredje till fjerde hufvudtiteln.
På grund af dessa skäl, som varit ledande för Utskottet och
livilka jag för min del äfven biträdt, måste jag yrka bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Hans Excellens Herr Grefve von Plåten: Jemte det jag med
anledning af den föregående värde talarens anförande får upplysa,
att den af honom påpekade transsumeringen i statsrådsprotokollet
endast och allenast afsett norska regeringens i ämnet afgifna utlå¬
tande, får jag tillika, då en af mig i statsrådsprotokollet uttalad
tanke ådragit sig hans uppmärksamhet, förklara, att densamma na¬
turligtvis stått i nära samband med Kongl. Maj:ts proposition ifråga
om beloppen som äskades, samt att, ehuru jag hoppas att, om jag
fortfarande kommer att bibehålla den mig anförtrodda platsen, det
skall lyckas mig att åstadkomma någon förändring till det allmännas
fromma, jag dock måste anse att, sedan den grund, hvarpå jag bygt
den antydda tanken, blifvit borttagen, densamma icke får tolkas lika
bestämd, som då jag hade nämnda grund att bygga på.
Grefve Mörner, Carl Göran: Då Stats-Utskottet i dess före¬
varande utlåtande redan tagit på hand, att den så kallade militär¬
attachéen skulle öfverflyttas från tredje till fjerde hufvudtiteln, lärer
väl ringa utsigt förefinnas, att det skulle lyckas att vinna uppmärk¬
samhet för en motsatt åsigt; men jag får dock till protokollet erinra,
att så länge aflöningen till den ifrågavarande attachéen utgick från
3:dje hufvudtiteln, stod det Kongl. Maj:t Öppet att till denna be¬
fattning utvälja antingen svensk eller norsk man. Genom öfver-
föringen försvinner denna frihet, ty sedan aflöningen utgår från 4:de
hufvudtiteln, måste densamma uppbäras af eu svensk, och det kunde
således komma att inträffa, att på samma plats underhölles en svensk
och en norsk militär-attaché. Mig förefaller det temligen påtagligt,
att upplysning rörande den militära utvecklingen i främmande län¬
der med lika säkerhet kan inhemtas af den på platsen anställde per¬
sonen, vare sig han är svensk eller norrman, och att det härvid
hufvudsakligen ankommer derpå, huruvida personen besitter de qva-
lifikationer,
Och 2l Kelmmri.
Ifil
lifikationer, som kunna gorå honom för båda rikena gagnelig. — Att
Sverige äfven bär ensamt skall åtaga sig bördan för båda rikena, är
eu fortsättning af den riktning, som förut gjort sig gällande. Fol¬
ium del kan jag dock icke gilla detta, och jag tror, att det varit
bättre om anslaget fortfarande tätt qvarstå 'på 3:dje hufvudtiteln.
Ur denna synpunkt vore jag således benägen att, i likhet med Herr
statsministern för utrikes ärenden, yrka att anslaget å denna hufvud-
titel måtte utgå oförändradt; men då Stats-Utskottet redan tagit på
hand. hvad Kongl. Majit med afseende å öfverflyttningen föreslagit,
kan ,]ag icke hoppas att vinna framgång för ett motsatt yrkande, då
tillhör det civila facket och derföre kunde äfventyra, såsom
det förut en gång händt. att blifva förklarad inkompetent i fnma om
militära anordningar.
Grefve af Ugglas: Med anledning af den siste värde talarens
yttrande, torde jag få upplysa, att frågan om öfverflyttningen af
militärattachéen från tredje till fjerde hufvudtiteln varit föremål för
en ganska allvarsam öfverläggning inom Utskottet, samt att dervid
framhållits, hurusom till följd af öfverflyttningen Sverige ensamt
komme att bära utgiften för denne attaché, hvars verksamhet dock
naturligtvis borde vara af lika vigt för båda rikena, äfvensom det
ifiagasattes, om icke lämpligt vore att stundom till befattningen an-
vändes en Norrman och huruvida icke hinder häremot mötte i den
omständighet, att anslaget utginge från fjerde hufvudtiteln. Beträf¬
fande utgiften, omfattade man den åsigt, att det ringa bidra°- som
kunde förväntas från Norge — omkring 1,400 R:dr — icke vore af
•den vigt. att man för detsamma borde vidtaga en förändrin°* i Kongl
Maj:ts förslag, och med afseende å den andra betänkligheten uttafa-
des den uppfattning, att, om Kongl. Majit funne lämpligare att an¬
stalta en Norrman, funnes härför icke bestämdt hinder, till följd af
grundlagens stadgande om Konungens rätt att uti militära embeten
nyttja utländska män.
Jag får i öfrigt fästa uppmärksamheten derpå, att den siste värde
talaren missuppfattat Herr Statsministerns för utrikes-ärendena me-
mng. Ty äfven om de ifrågakomna 3,400 K:dr skulle qvarstå i tredje
hufvudtiteln, vore det icke Herr Statsministerns afsigt att dermed
skulle aflönas en militär-attaché, utan nämnda belopp skulle använ¬
das till andra poster, och resultatet blefve kanske det. att militär-
attachéen för året helt enkelt indroges.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att
Utskottets förevarande hemställan skulle oförändrad bifallas, dels ock
åt Hans Excellens Herr Grefve von Plåten, att samma hemställan måtte
bilallas med följande lörändrade lydelse: “att Riksdagen, med bifall
i ötrigt till Kongl. Maj:ts i afseende å regleringen af utgifterna un-
dei Kiksstatens tredje hufvudtitel framställda förslag, må såsom an¬
slag för ministerstaten uppföra endast ett belopp af 300.000 R:dr och
.såsom “tillfälligt anslag till öfvergående utgifter1’ upptaga 40.800 R:dr.“
Riksd. Prof. 1 Afd. t Band. ji
\
162
Den 21 Februari.
Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till Utskottets hemställan oförändrad, hvarvid sva¬
rades många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på
bifall till samma hemställan med den af Hans Excellens Herr Grefve
von Plåten föreslagna ändring, då svaren likaledes utföllo med många
så väl ja som nej; Och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Grefve af Ugglas begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition-.
Den, som bifaller Stats-Utskottets hemställan i Utlåtandet N:o 1,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Hej;
"Vinner Nej, bifaller Kammaren ifrågavarande hemställan med
den förändring, att summan 37,400 R:dr förhöjes till 40,800 R:dr,
samt att den sista meningen, från och med orden utgörande återstoden,
uteslutes.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 52.
Nej - 46.
Efter ånyo skedd föredragning af Konstitutions-Utskottets den
17 och 19 dennes bordlagda Memorial, N:o 1, med förslag till ändring
i 29 § Regeringsformen, antog Kammaren samma förslag att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling.
Eöredrogs ånyo och bifölls Konstitutions-Utskottets den 17 och
19 dennes bordlagda Utlåtande N:o 2, i anledning af väckt motion
om ändring i 23 § Riksdagsordningen.
Eöredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut¬
skottets den 17 och 19 dennes bordlagda Betänkande N:o 14, i fråga
om utfärdandet af statsobligationer, förskrifna med lägre ränta än
5 procent.
heta punkten.
Grefve Hamilton, Henning: Då de obligationer, som äro ut¬
grina för 1870 års lån och löpa med 5 procenta ränta, kunna säljas
Don 21 Februari.
1
till ett pris öfver pari, är det ganska klart, att man funnit sig för¬
anlåten. att tänka på uppläggandet af ett lån med lägre ränta än
tern procent, och jag tror, att det är så mycket nödvändigare, som
vi nalkas den tid, då obligationerna måste utlottas, om de icke kunna
köpas till pari. hvarföre de icke länge kunna hälla sig i nu gällande
pris. Det vore otvifvelaktigt en förlust för staten, att, om räntan håller
sig så låg som nu, eller går lägre, icke kunna låna penningar mot ouliga-
tioner, förskrift^ med lägre ränta än fem procent, då femprocentsobliga-
tionerna till följd af gifna förhållanden icke kunna stiga i samma mån
som den allmänna räntan faller. Det är således icke mot den sak Stats¬
utskottet här föreslagit, som jag har något att anmärka, men jag har
ansett mig böra på förhand söka vederlägga en mening, som jag väl
icae förmodar vara rådande inom denna Kammare, men som likväl
hos den stora allmänheten är mycket spridd, nemligen att man så¬
som regel lånar penningar billigare emot obligationer med 4 procent
ränta, än mot 5-procents-obligationer. Förhållandet är nemligen i
allmänhet alldeles motsatt. Fem-procents-obligationerna äro åtmin¬
stone hos oss och äfven på de platser, med hvilka vi hafva någon
väsentlig beröring, så mycket begärligare än 4 procent, att den, som
köper en 4-procents-obligation efter nu noterad kurs, i sjelfva verket
har en högre ränta på sina penningar, än om han köper en 5-procents-
obligation. Af ett utdrag ur de sista kursnoteringarne, som jag
erhållit, framgår det resultat, att 1858 års statslån å 41 procent nu
gifven 5 procent, då man köper obligationerna efter 95,"samt att 1860
års jernvägslån å 44 procent och 1861 års lån likaledes gifva 5 pro¬
cent; men att 1864 års lån gifver 5 4 procent efter det noterade pri¬
set 89 procent, hvaremot af de följande lånen, som löpa med 5 pro¬
cent finnes intet, som gifver mer än 5 procent, men de flesta något
derunder, såsom t. ex. 1866 års obligationer hvilka äro noterade till
1011 och 1868 års, noterade till 101—103. Hvad åter beträffar 4
procents-obligationerna, nemligen de, som äro utgifna för hypoteks-
föreningarnes och bruksegarnes hypotekskassas iån, visar sig det
förhållande, att bruksegarnes hypotekskassas obligationer efter det
noterade priset af 97 gifva 5,44 procent, Smålands hypoteksförenings
5,45 procent, Örebro hypoteksförenings 5,34 o. s. v., så att den, som
köper 4-procents-obligationer efter nu noterad kurs, har högre ränta
än den som köper 5 procents. Detta visar, att, så länge allmänna
räntan är fem procent eller mycket nära derintill, det icke för ögon¬
blicket är någon fördel att utgifva obligationer med 4 procents ränta,
emedan den effektiva ränta man å dessa får betala är större. Jag
har gjort denna anmärkning, dels emedan allmänheten föreställer
sig att staten lånar billigare på 4-procent- än 5-procents-obligationer
och dels derföre att en kommande Riksdag icke måtte kunna före¬
brå blifvande fullmäktige i Riksgälds-kontoret, om lånet, då det upp¬
tages mot de obligationer, hvilkas utgifvande sannolikt nu beslutas,
skulle blifva dyrare än det hittills varit. Mot det af Utskottet fram¬
ställda förslag, har jag för öfrigt blott den anmärkning att göra, att
jag är tveksam, om det är rätt att Riksdagen besluter, att dessa
obligationer skola amorteras genom utlottning. Det är väl sannt,
att. om vi taga ett 4-procentslån, så kan köparen, om det amorteras
164
Den 21 Februari.
genom utlottning på fyratio år, för obligationen gifva^ 86,61», men om
lånet amorteras genom uppköp blott 82,84; men från låntagarens sida
har uppköpsmetoden den bestämda fördel att han, om räntan håller
sig lika eller stiger, undgår all kapitalrabatt, och i allmänhet har i
sin hand att göra det, om han kan begagna goda konjunkturer för
verkställande af sina uppköp. Det är ytterligare en omständighet,
på hvilken jag ber få fästa Kammarens uppmärksamhet. Det har
icke obetydligt bidragit till ställningen åt våra obligationer inom
landet, att räntekupongerna kunna användas i allmänna uppbörden.
Denna omständighet har gifvit åt våra obligationer eu stor begär¬
lighet, emedan jordbrukare, som i Februari månad hatva stora ut¬
gifter för kronoutskylder m. m., kunna såsom betalningsmedel an¬
vända räntekuponger, som icke förfalla förrän i Mars. Detta låter
sig göra i det fall, att amorteringen sker genom uppköp, men icke
lika lätt, då den sker genom utlottning, ty det är alldeles omöjligt
för kronofogdarne, att hafva utlottningslistor till hands, och för
hvarje skattskyldig person tillse, om den kupong denne vill använda
såsom betalningsmedel, tillhör en förfallen obligation eller icke.
Jag vill icke sätta i fråga, att Kammaren skulle så till vida än¬
dra Stats-Utskottets förslag, att den bestämdt förklarar, att amor¬
tering skall ske genom uppköp i stället för utlottning, men jag hem¬
ställer. huruvida icke Kammaren skulle vilja ur lista punkten bort¬
taga orden “efter hvarje år verkställd utlottning", på det att det må
stå fullmäktige fritt att, vid lånets uppläggning, taga i öfvervägande
alla de förhållanden, som kunna ega sammanhang med frågan.
Herr Wallenberg: Den förste ärade talaren har behagat yttra,
att det vore ett allmänt föreställningssätt att 4-proeents-obligationer
skulle betinga ett jemförelsevis högre pris, och han försökte visa
origtigketen af denna uppfattning. Dervid begingos dock några för¬
biseenden, som jag måste anmärka. Han talade om, att 1868 års
obligationer noterats till 103: men jag får tillägga att denna notering
är gjord i England, der noteringen inbegriper räntekupongen och
således under halfva året vecka efter vecka, stiger så mycket som
den upplupna räntan utgör, äfven om obligationens pris, enligt vårt
sätt att notera med räntegodtgörelse. är fast. Detta får man icke
förbise, om man vill söka rätta noteringen. Det är en egendomlig hän¬
delse, som gör att jag tror mig kunna upplysa hvarföre detta be¬
synnerliga sätt att notera existerar i England. Det säges nemligen,
att de, som hafva anförtrodda medel om hand, behöfva icke redovisa
för på obligationen upplupna räntan och derföre köpa de helst obli¬
gationer med kuponger, som snart förfalla till betalning, afklippa
kupongen, stoppa den i egen ficka och redovisa endast för obliga¬
tionen.
Det är ytterligare eu faktor, som den ärade talaren utelemnade,
men som måste tagas med i räkningen, när man påpekar höga no¬
teringar, nemligen obligationens gångbarhet. När ett obligationslån
är i marknaden och är eftersökt, såsom Kiksgälds-kontorets 5-pro-
cents hafva varit, så verkar denna omständighet så mycket, att man
icke kan jemföra ett dylikt lån med sådana, som längesedan äro ur
Den 21 Februari
165
marknaden och endast undantagsvis utbjudas. Den effektiva ränta,
dessa gitva, kan väl en eller annan gång vara högre än den man
erhåller af ett lån, som är i marknaden, men genom att köpa af
detta sednare har man dock en väsentlig fördel, nemligen att sölj-
barheten af en sådan obligation är mycket större.
De af samme talare anställda jemförelser torde böra mottagas
med eu viss varsamhet. Min öfvertygelse är, att Riksgälds-kontoret
bör sätta en låg räntefot, för att man skall kunna undvika ett sådant
abnormt förhållande, som nu eger rum, att nemligen noteringen för
ett lån, som är stäldt på amortering, kan stiga öfver pari innan lå¬
net blifvit slutsåldt. Jag förutsade vid 1870 års riksdag att så skulle
inträffa, i fall man satte räntefoten så högt som fem procent. Man
får aldrig något rätt begrepp om penningekapitals efterfrågan, såvida
man icke sätter en så låg ränta, att det kan uppstå eu skala, på
hvilken noteringen åtminstone har rum att stiga utan att genast
uppnå hundra. Det är derföre med glädje jag ser. att Stats-Utskot-
tet nu, i motsats till hvad som var förhållandet 1870, kommit att
stanna vid en låg räntefot.
Det bör ej förglömmas huru den höga räntefoten, oaktadt mitt
och andras bestridande, tillkom vid 1870 års riksdag. Det var Fri¬
herre von Essen som framställde det tillägg, hvilket af Kammaren
antogs, att af de upplånta medlen de enskilda jernvägarne skulle erhålla
understöd. Detta gjorde, att det olämpliga förslaget antogs, och hade
obligationsräntan blifvit föreslagen till 6 procent, så hade sannolikt
Riksdagen icke desto mindre gillat detsamma. Lyckligtvis skedde
ej någon större skada, än att Riksgälds-kontoret gjort mindre för¬
delaktig affär, än om obligationsräntan blifvit satt lägre; men en
annan skada, hvilken jag nu vill påpeka, tillfogades staten derigenom,
att Riksdagen år 1870 icke beslöt sig för ouppsägbara obligationer.
Det lärer val icke kunna bestridas, att, om ett sådant beslut då fat¬
tats, Riksgälds-kontoret icke allenast erhållit lån på billigare vil¬
kor, utan äfven kunnat inköpa och döda äldre obligationer, och be¬
gynna en konvertering till ett enda lånesätt. Det kommer alltid att
menligt inverka på statens kredit, att vi hafva så många lån. Vi
hafva nemligen tio olika lånesätt för Ilo millioner R:dr. Om vi
kunde komma derhän att konvertera alla dessa lån i ett enda, så
skulle blott den omständigheten, att det vore Svenska statens enda
lån, och att staten icke konkurrerade med sig sjelf, höja prieet. Det
är för detta syfte jag redan vid föregående riksdagar och äfven vid
denna väckt förslag om utfärdande af ouppsägbara obligationer, och
det av väl i den rigtningen vi en gång böra komma att gå. Märk¬
ligt är, att redan för 12 ä 15 år sedan höjdes rop på införande af ett
fondsystem. Jag tillät mig då erinra, att det var för tidigt att tänka
på något dylikt, enär vi först måste ordna vår depositionsrörelse så,
att besparingar kunna fruktbargöras och en större kapitalbildning
kunna ske, och dymedelst ett underlag för ett fondsystem erhållas.
Sedan man nu fått hvad man kan kalla ett underlag, icke allenast
genom depositionsrörelsens ordnande, utan jemväl genom lyck¬
liga ekonomiska förhållanden, så vill man icke vidare höra talas om
något fondsystem, utan man lånar plockvis på samma sätt som förut.
ltifi
Den 21 Februari.
Detta är verkligen förvånande, och mig synes att det borde vara
föremål för sträfvan för mäktigare personer än en enda medlem af
en kammare, att en gäng få svenska statens skuldsystem ordnadt. Man
invänder deremot, att man icke vill hafva det så ordnadt, på det
att man en gång måtte få slut på statsskulden; men det ligger väl
icke i det af mig föreslagna lånesätt något hinder för att gorå slut
på statsskulden, ty man kan ju inköpa alla ouppsägbara obligatio¬
ner, om man dertill har tillgång, och om dervid skulle inträffa, att
någon enda obligation komme att längre än de andra qvarstanna i
någon mild stiftelses kassaskrin, så vore väl dermed ingen olycka
skedd. Jag tror likväl icke. att den närvarande eller nästkommande
generationen skall få se något slut på svenska statsskulden. Det
vore väl just icke heller att önska, ty det skulle bevisa, antingen
att all verksamhet vore förlamad, eller att statens kredit vore så
förstörd, att man icke vågade för något stort nationelt företag beträda
lånevägen. I afseende å den af den förra talaren vidrörda frågan
om amortering genom utlottning, ber jag att få nämna, att man i all¬
mänhet är mera benägen att förskaffa sig obligationer, som icke äro
ställda på utlottning, och detta af det enkla skäl att allmänheten
vill vara befriad från tidningsläsande och från att råka ut för ku¬
ponger, som icke infrias, emedan de tillhöra en obligation, som är
utlottad och förfallen till betalning sex månader förut. Allmänheten
gifver också företräde åt bankdepositionsbevisen, emedan de icke upp¬
sägas genom tidningarne, och man sålunda icke riskerar att blifva
af med någon ränta.
Jag ber nu att få komma till det behandlingssätt, som Stats¬
utskottet behagat egna min vördsamma motion om utfärdande af
ouppsägbara obligationer, lydande å caroliner. Utskottet yttrar helt
knapphändigt, “att, enär svenska myntfoten grundar sig på silfver,
utställandet af statsobligationer, förskrifna i caroliner, icke bör ifrå¬
gakomma." Stats-Utskottet åberopar sitt eget yttrande från 1871.
men Utskottet har deremot icke haft den godheten, att vederlägga
hvad Stats-Utskottet år 1870 yttrade om samma motion, nemligen,
“att det af Herr Wallenberg framställda förslag syntes vara förtjent
af uppmärksamhet". Stats-Utskottet utgöres likväl nu af i det när¬
maste samma medlemmar som då, så att de förändrade förhållandena
hafva väl andra orsaker, och såsom en sådan anför man oviljan emot
carolinerna. Om man lyckats tillskapa en obenägenhet mot caroli-
nerna, så går det ju an att utfärda ouppsägbara obligationer i något
annat guldmynt, och jag skulle icke motsatt mig om Stats-Utskottet
föreslagit, att obligationerna blifvit ställda i pund sterling, eller det
nya tyska guldmyntet, som kommit på modet. Anledningen hvarföre
jäg ställt dem å caroliner, var endast för att beteckna en till viss
finhet bestämd qvantitet guld. Jag vet, att man i andra länder numera
upptager sina lån i guld. emedan man emotser, att guldmynt får ett
stadigare värde och att derföre detta lånesätt tillskyndar större för¬
delar åt låntagaren än en upplåning i silfver. Vi äro de enda. som
under år 1872 vilja upplägga ett amorteringslån i silfver eller papper.
Jag inser icke hvarföre, då våra penningeförhållanden äro så lyck¬
liga, man icke skall ordna så, att långifvare erhålla statsobligationer.
Den *21 Februari.
H>7
som äro fria från all tvetydighet, och från de häftiga prisvexlingar,
som oemotsägligen komma att inträffa med silfver. Alla, som tänkt
sig in i denna fråga, äro ense derom, att prisförhållandena på silfver
komma att i en snar framtid variera på ett hittills oerhördt sätt.
Det är illa, att man förbiser denna omständighet, och det hjelper icke
att man, såsom Stats-Utskottet säger, icke vill låna i guld derföre
att vi ännu icke bestämt oss för öfvergång till ett guld myntsystem;
ty detta är icke annat än ett talesätt. Vi hafva förut upp lånat i
guld, ty vi hafva utelöpande statsobligationer å pund sterling. Det
är för resten icke någon absolut nödvändighet, att obligationerna
ställas i ett mynt. som är gångbart i daglig handel, utan hufvudsa-
ken är. att det blir ett värdepapper af den beskaffenhet, att obliga-
tionsinnehafvaren vet hvad han verkligen eger. Men huru skola vi
komma ur denna dilemma? Stats-Utskottet säger — och många
tänka på samma sätt — att “när vi fått en myntfot grundad på guld,
då skola vi utfärda obligationer i guld11; men när man talar om
myntreformen, förklarar man att det icke är någon brådska dermed.
Låt oss se hur man förfarit med myntreformen och huru långt man
kommit dermed. Myntkomitéen afgå!' sitt betänkande i Augusti 1870.
Utredningen var förträfflig. Finansministern lät det länge ligga.
Slutligen sporde han genom cirkulär de enskilda bankerna “om de
ville under oktrojtiden åtaga sig att inlösa sina sedlar med klingande
mynt;11 och derpå hafva sexton banker svarat obetingadt ja och sex.
mycket undvikande, att de ville göra detta, när ändring i 72 § Rege¬
ringsformm egt ruin. Det var ett slipadt svar på en naiv och flärdfri
fråga, ty icke kommer det att bero på bankstyrelserna, att, sedan
riksbankssedlarnes tvångskurs upphört, vägra infria sina egna sedlar
med mynt, om så påfordrades. De enskilda bankerna äro beroende
af sin kredit, och det går inte för sex banker att vägra infria sina
sedlar på lika sätt som sexton banker redan nu ansett vara hvarje
sedelutgifean.de hanks pligt.
Vi erhöllo vidare eu Kongl. proposition om ändring i 72 § Re¬
geringsformen. Denna afslogs af Andra Kammaren, och ehuru det
är att hoppas, att den kommer att förnyas, kan ingen dödlig förutse
när den skall gå igenom. Men derunder gå händelserna sin jemna
gång och vi stå på samma ställe. Om man nu icke vill bifalla min
motion om införandet af guldfrancssystemet, så borde man väl arbeta
på något annat myntsystem, grundadt på guld; och jag förklarar, om
man icke har något "annat emot mitt förslag, än att obligationerna
lyda å caroliuer, att jag ville understödja Stats-Utskottet. om det
beslöte sig för att utställa obligationerna i tyskt guldmynt, emedan
jag är öfvertygad, att statsobligationens lyrdedse icke kan utöfva
något bestämmande inflytande på myntreformen. Det är beklagligt
att ingenting nu göres för ordnandet af ett svenskt fondsystem: ty
medan vi vänta på guldmyntsystemets införande, hinna de göda
konjunkturerna att förändra sig, så att, när vi en gång blifva fär¬
diga för ett ändamålsenligt upplåningssätt, dä är den briljanta låne¬
tiden förbi.
Jag påyrkade redan 1870 både i Stats-Utskottet och i Kamma¬
ren, att vi icke borde försumma tiden; sedan dess hafva vi haft två
Veu 21 Februari.
168
gynsamma år, och jag påstår, att ännu tinnes tillfälle att ordna dessa
förhållanden på ett tillfredsställande sätt; men det kan hända, att i
denna fråga, som i så många andra, kommer att ljuda det olycksaliga
ropet: för sent!
Jag hemställer till Herr Talmannen om en återremiss i den syft¬
ning, att det af mig föreslagna lånesätt skall såsom alternativ inta¬
gas i en paragraf af Riksgälds-kontorets reglemente. Förr i verlden
lemnade man åt Riksgälds-kontoret att bestämma lånesättet, och Riks-
gälds-kontoret öfverlemnade åt långifvarne att bestämma formen,
myntslaget, räntefoten m. m. Den enda öfverenskommelse som Riks¬
gälds-kontoret bestämde, var, huru stor annuitet och under huru många
annuiteter skulle till långifvarnes rättsinnehafvare utbetalas. Nu är
man mera fallen att låta stora församlingar regera, och öfverlemnar
derföre icke gerna någon bestämmande rätt åt delegationer; och der¬
före tycker jag att man kunde låta mitt förslag qvarstå såsom ett
alternativ, hvaraf följden ju endast blefve, att, om Riksgälds-fullmäk-
tige_ ej begagnade sig af detsamma, det blefve eu deconfiture för
motionären.
Jag anhåller om återremiss.
Friherre Stjelkblad: Det nu föreliggande betänkandets grund¬
tanke. hvilken innebär, att de närvarande finansiela förhållandena
fordra en nedsättning i den räntefot, som för 1870 års statslån be¬
stämdes, och att för åstadkommande häraf ett nytt lån måste upp¬
läggas, har ej blifvit af någon af de föregående talarne klandrad.
Nödvändigheten af en sådan åtgärds vidtagande torde väl ock vara
höjd öfver allt tvifvel!
Den förste talaren förutskickade en anmärkning, som afsåg, vis¬
serligen icke så mycket att verka till åstadkommande af en förhöj¬
ning i den räntefot, hvilken af Utskottet blifvit föreslagen, utan som
fastmera hade till syftemål att påvisa det mindre fördelaktiga för¬
hållande, som, enligt hans förmenande, af räntefotens bestämmande
till endast 4 procent skulle för staten uppkomma och såmedelst från¬
såga Fullmäktige i Riksgälds-kontoret allt ansvar för hvad de, oak¬
tadt den bästa vilja, ej kunde genom blifvande beslut förekomma.
Han nämnde i detta afseende, att erfarenheten ådagalade, att obli¬
gationer med lägre räntefot i allmänhet visade sig vara mera betun¬
gande för den, som upptager lån, eller här staten, än obligationer
med högre räntefot. Jag tror dock icke att detta kan anses vara
ett konstateradt förhållande, och så länge båda slagen af obligatio¬
ner hålla sig under parikurs, så finnes för ett sådant påstående icke
heller någon antaglig grund, så vida de beviljade kapitalrabatterna
stå till hvarandra i ett riktigt förhållande. Till stöd för sin åsigt
påvisade talaren åtskilliga noteringar ur eu kurslista på Londons
börs. Jag kan påvisa en annan kurslista, från en börs, som är oss
närmare, och som äfvenledes är en börs af ganska stor betydenhet,
nemligen Köpenhamns. Der finna vi ett motsatt förhållande ega
rum. Vi se nemligen 5-procent-obligationerna noterade till 101! och
4-procent-obligationerna i olika priser ända till 98. Jag upprepar
Don 21 Februari.
109
emellertid, att till dess parikurs är uppnådd, kan det ena påståendet
vara lika godt som det andra.
Den andra anmärkningen, samme talare framställde emot det fö¬
religgande förslaget, rörde amortering säd tf el. Jag ber dervid få nämna,
att Stats-Utskottet först efter det noggrannaste öfvervägande kom¬
mit till den åsigten, att amorteringen å detta lån borde ske genom
utlottning. När frågan om uppläggande af ett statslån är före, har
man, i fråga om dess återbetalande, att välja mellan två olika ut¬
vägar. Den första att bestämma sig för ett ouppsägbart lån utan
en viss och en gång för alla bestämd årlig amortering och der åter¬
betalningen måste ske genom uppköp. Den andra, och som företrä¬
desvis torde vara lämplig, då man, såsom i vårt land, upptager stats¬
lån för bestämda produktiva arbeten, hvilka man önskar fullborda
inom en viss gifven tid, är upplåning mot ciss årlig amortering eller
så kallade amorteringslån. Denna amortering kan nu verkställas på
två sätt, antingen medelst uppköp eller genom utlottning. Hvilket af
dessa båda sätt skulle vara det lämpligaste för oss, hår, såsom jag
redan tagit mig friheten nämna, varit föremål för en omsorgsfull
pröfning i Utskottet. Man kunde visserligen hafva, såsom den ifrå¬
gavarande talaren antydde, lemnat valet mellan dessa alternativa sätt
för amorteringens verkställande fritt till fullmäktiges eget bedömande.
Men då man inom Utskottet kommit till en bestämd åsigt i detta af¬
seende och föregående erfarenhet gifvit vid handen, att Fullmäktiges
beslut, detta må nu hafva fallit ut i ena eller andra riktningen, möj¬
ligen skulle kunnat blifva underkastadt klander, så ansåg Utskottet
lämpligare, att Riksdagen sjelf påtog sig ansvaret och ej lade det
på en annan. För min del var jag särskild! angelägen, att ett be¬
stämdt amorteringssätt måtte angifvas, på det ej — hvilket kunde
ligga ganska nära — måtte ifrågakomma, att nyttja ett kombineradt
amorteringssätt, af både uppköp och utlottning. Jag vill erkänna,
att ett sådant system kan med fördel användas, men bör det endast
då, när obligationerna kunna säljas till ett pris, som ligger nära
parikursen.
Då det första, man har att tillse vid ett statslåns uppläggande
är att så ställa till att det förefinnande behofvet med säkerhet
och inom gifven tid blir fyldt, så torde man böra söka göra
obligationerna så begärliga för allmänheten som möjligt. Här¬
till erfordras äfven, att dessa värdepapper ej erhålla en form,
vid hvilken allmänheten är ovan, och så torde förhållandet kunna
sägas vara beträffande obligationer, som amorteras genom uppköp,
tv vi hafva i vårt land angående dem eu ytterst ringa erfarenhet.
Med undantag af 1861 års statslån, som var helt litet, på omkring
2 å 3 millioner och engelska lånet 1868, äro alla öfriga lån såväl
statens som hypoteksbankens och hypoteksföreningarnes. hvilka upp¬
tagits mot obligationer, såväl i Tyskland som inom landet, amorte¬
ringslån genom utlottning. När man dertill lägger, att staten ej så
helt och hållet har fria händer, utan står omgifven af andra låne-
sökande, såsom allmänna hypoteksbanken och flera bolag och kor¬
porationer, som uppträda på penningemarknaden. alla med utlott-
ningslån, vore det måhända väl vågadt af staten, att nu uppträda
170
Den 21 Februari.
med ett lån att amorteras genom uppköp. Sistnämnde slag af lån
kan och bör naturligtvis under utvecklade kreditförhållanden betinga
lika högt pris som ett utlottningslån, men dertill fordras i främsta
rummet tillvaron af en verklig fondbörs, en sådan, der obligationerna
noteras och omsättas hvarje dag. Någon sådan börs hafva vi ej.
utan endast en som vissa tider utlyses och af ringa omfattning. Oss
fattas således ännu en stadig marknad för dessa papper. Eu dylik
marknad kan och bör emellertid uppkomma och i samma stund den
blir etablerad skulle ock, för den händelse obligationer, att återbe¬
talas genom uppköp, blifvit utgifna, dessa steg för steg komma att
höjas. Men om man nu betänker, att det lätt skulle kunna in¬
träffa, att under de omkring tre år svenska staten skulle utsläppa
det nu ifrågavarande obligationsbeloppet, förhållandena antagligen
icke hinna utveckla, sig så att någon verklig fondbörs uppkommer,
och staten således för dessa obligationer icke erhåller det pris, hvit¬
het de i sjelfva verket böra betinga, utan först derefter en verklig
fondmarknad skapas, så är klart att eu ganska betydande förlust
skulle komma att förorsakas staten, då den på så sätt skulle ut¬
släppa obligationer under helt andra förhållanden än dem. under
Indika de måste inlösas. Håller man sig deremot till utlottningssy-
stemet. så vet långifvaren, att obligationen skall inlösas al pari. det
vill säga, att han förr eller sednare skall återfå hela sitt kapital,
och lian kan, om han inköper obligationer till pris understigande
parikurs, med ledning af till exempel Fogelströms handbok för affärs¬
män lätt finna den effektiva ränta, af hvilken han kommer i åtnju¬
tande och har dessutom chance att vid utlottningen göra en särskild
vinst. Jag tror derföre, att det är klokt att vi besluta oss för att,
till dess våra finansiela förhållanden mera utvecklat sig. bibehålla
ntlottningssystemet. Ett ytterligare skäl dertill är, att, såsom Her¬
ra rne vid noggrannt genomläsande af betänkandet finna, här egent¬
ligen ej afses uppläggandet af ett nytt lån, utan att för redan beslu¬
ta de lån söka bereda staten förmånligare vilkor, och att således frå¬
gan egentligen endast rörer en konvertering af 1870 års lån, vid hvilket
förhållande eu viss likformighet mellan det nu föreslagna och 1870
års lån torde höra bibehållas. Men, jemte det jag för min del anser
det vara riktigast att bibehålla lottningssystemet, finner jag det vara
af synnerlig vigt att utlottning omedelbart hör inträda. Man kan väl
synas genom införandet af en sådan bestämmelse hafva nog mycket
kringskurit Riksgälds-kontorets fallmäktige. Men jag tror att den
ifrågasatta åtgärden är en nödvändig följd af det föreslagna lånets
beskaffenhet och den korta tid, eller omkring 3 år, under hvilket det
är afsedt att föryttras. Skulle man i detta fäll hålla fast vid bestäm¬
melsen för 1870 års lån och ej börja amortering förr än 3 år efter
lånets uppläggning, komme tilläfventyrs att inträffa, att obligatio¬
nerna under dessa tre första år, under Indika sj elfva försäljningen
påginge. till följe deraf att utlottning då ej egde rum, komma att
hålla sig lägre, men deremot stiga i pris just i det ögonblick, lånet
af Riksgälds-kontoret blifvit slutsåldt.
Hvad beträffar den ytterligare invändning, som den förste tala¬
ren gjorde mot utiottningsobligationerna, eller den, att kupongerna
Den '11 Februari.
17 i
till sådana obligationer svårligen kunde af kronofogdarne vid upp¬
börden mottagas, emedan det skulle vara förenadt med allt för störa
svårigheter för dem att undersöka, huruvida dessa kuponger tillhörde
utlottade eller icke utlottade obligationer, får jag erinra, att kupon¬
gerna under alla förhållanden kunna utan förlust för staten betalas.
Den andre talaren i ordningen ville förfäkta den åsigten, att obli¬
gationer, som amorterades genom uppköp, skulle vara begärligare
för allmänheten, än sådana, hvilkas amortering verkställdes genom
utlottning. Jag tror, att den erfarenhet, vi i vårt land kunnat för¬
värfva i det hänseendet, är allt för ringa, för att man med någon
grad af säkerhet skall kunna yttra sig i denna fråga. Det är vis¬
serligen sant, att de förstnämnda obligationerna är o beqvämare i så
fall, att innehafvaren af dem ej beköfver egna någon tid åt under¬
sökning af utlottningslistor, men jag tror. å andra sidan, att den.
som har eu utlottbar obligation, gerna gör sig denna möda.
Herr Wallenberg klandrade Stats-Utskottet derföre, att det ej
ingått i behörig pröfning af hans förslag om inlärandet af ouppsäg-
bara obligationer förskrift^ i caroliner. Utskottet har visserligen
ej i föreliggande betänkande yttrat mycket derom, men det har dock
sagt så mycket, som att det ej anser förslaget om införandet af så¬
dana, under nuvarande förhållanden och innan frågan om myntsy¬
stemets förändring blifvit afgjord, böra utaf Riksdagen tagas under
öfvervägande. Om än detta är få ord, vågar jag dock försäkra den
ärade talaren att frågan om dylika obligationers införande varit fö¬
remål för allvarligt begrundande.
Då Utskottet säger -'under närvarande förhållanden11, syftas der¬
med, bland annat, på den åsigt, som, — om jag ej fattat förhållan¬
dena orätt, — hos Riksdagen hittills gjort sig gällande, nemligen:
att staten ej bör upplåna penningar för annat än bestämda ändamål
och med relativt kort återbetalningstid. Och ingalunda torde Riks¬
dagen finnas benägen att gå så långt, att den skulle vilja tillgripa
perpetuela räntor eller ens obligationer med lång återbetalningstid
till konvertering af våra äldre skulder, ej heller tror jag att tid¬
punkten för en sådan åtgärd skulle vara rätt väl vald. Det af Ut¬
skottet anförda skälet, att vi snart torde hafva att emotse en mynt-
reform, torde vara tillräckligt talande för att ej nu öfvergå till obli¬
gationer förskrifna i guldvaluta.
Jag ser ej saken om införandet i vårt land af eu myntreform så
mörk, som den ärade talaren. Äfven om man här skulle vara obe¬
nägen att taga ett sådant steg, tror jag, att vi slutligen komma att
tvingas dertill af omständigheterna. Det steg, som Tyskland nu ta¬
git på myntreformens bana, föranleder dertill, att äfven Danmark
måste följa med och, om jag ej är illa underrättad, så komma åt¬
gärder i denna syftning redan instundande höst att vidtagas. Då
man sålunda, enligt min tanke, med eller mot sin vilja, föres fram
mot lösningen af detta problem, bör man ej besluta uppläggandet af
stora nya lån, utan först upptaga det belopp, som återstår oss af
1870 års lån, och då omständigheterna nu äro sådana, att man icke
ännu kan införa guld som myntfot i vårt land, tror jag alltså, att
vi för närvarande böra afstå från all tanke på utfärdandet af oupp-
172
Deri 21 Februari.
sägbara obligationer grundade på guldvaluta. Ett annat skäl dertill
är, att man stannar i ovisshet, i hvilket slag af guldmynt, obligatio¬
nerna skola utställas, enär det icke kan med någon grad af sanno¬
likhet antagas, att det myntslag i guld, vi här hafva präglat, eller
carolinen, skall blifva det nya systemets myntenhet. Möjligheten att
carolinen skulle blifva denna enhet är aflägsnad af flera skäl, men
först och främst genom det steg, Tyskland tagit i afseende å sitt
myntväsendes ordnande. Men, säger talaren, vi kunna ställa obliga¬
tionerna i främmande mynt, pund sterling eller tyska mark. Ja!
om fråga vore att upptaga lån på utländsk marknad, men bär i Sve¬
rige. der pund sterling varierar för hvarje börsdag och tyska mark
ej äro kända, kan man ej hoppas att kunna få ut obligationer, ställda
i dessa myntslag. Detta skulle endast kunna ske på så sätt, att
man bestämde en fix kurs, men huru skall man finna den, skall den
tagas i riksdaler öre, eller i helt riksdalerstal? Jag tror vis¬
serligen, att det skulle blifva en ganska god affär för statsverket
att fixera pund sterling till 18 Rall-, ty när återbetalningen skulle
verkställas, befanns pund måhända v är dt endast 17 R:dr 75 öre.
Tager man, å andra sidan, lägre kurs, kan staten möjligen göra en
förlust. Under sådana omständigheter tror jag det vara klokast att
vi se tiden an, åtminstone intill dess vi gjort sint på 1870 års lån,
till hvilket jag anser det nu ifrågasatta lånet endast utgöra ett sup¬
plement.
Hittills hafva inga vidare anmärkningar, än dem jag nu uppta¬
git till besvarande, blifvit gjorda mot Utskottets förslag, och med
stöd af de skäl, jag bjudit, finner jag ej anledning att frångå det¬
samma, utan yrkar bifall till den nu föredragna punkten.
Grefve Hamilton, Henning: Då man får orätt af en så stor
finansiel auktoritet som den. hvilken ytti ade sig straxt efter mig,
torde det ursäktas, om man anser nödvändigt att ingå i ett helt
kort svaromål. Jag anförde den kurs, till hvilken 5 proc. och 4
prov. obligationer nu voro noterade å åtskilliga utländska börser,
och visade, att det var fördelaktigare att köpa 4 proc. än 5 proc.
obligationer, emedan den ränta, som köparen fick för sina penningar,
var högre, i fall han köpte 4 proc. obligationer. Derpå svarades,
att det exempel, jag anfört, icke vore rätt bindande, derföre att, då
jag talat om 18b8 års lån. som noterades på Londons börs till 103
proc., så var detta inclusive räntan. Derom kan jag naturligtvis
icke vara okunnig; men 5 proc. ränta från den 30 December, då si¬
sta kupongen betaltes, till några dagar fram i Januari, då obligatio¬
nerna noterades till 103 proc. är ej betydlig, hvarföre den lilla skil-
naden af några dagars upplupen ränta icke torde inverka särdeles
på kraften af den bevisning jag sökt åstadkomma. Talaren yttrade
vidare, att de 4 proc. lån, om hvilka jag talat, vore äldre lån, som
redan kommit in i marknaden; men jag kan icke förstå, i hvad hän¬
seende det kan hafva något inflytande på bevisningen. Hufvudsa-
ken för den, som vill köpa obligationer, är, att han får så stor ränta
som möjligt på sina penningar; om han får det på gamla eller nya
obligationer är alldeles likgiltigt. De båda omständigheter, hvilka,
i »eu 21 Kc ,r ;;i! i
I 7il
så vidt jag uppfattat, anmärkts mot mig, synas nng således icke
vara i någon mån bevisande.
En ledamot af Stats-Utskottet har förklarat, att. då Utskottet
bestämde sig för utlottning, var det för att icke sätta fullmäktige i
förlägenhet eller bereda dem obehag vid följande riksdagar. Jag är
Utskottet, å blifvande fullmäktiges vägnar, visserligen tacksam; men
det är fullmäktiges pligt att söka befordra det allmännas bästa och
att staten får sina penningar till bästa pris och lyckas detta, tror
jag, att de skola veta att hålla till godo med det missnöje, som vid
en eller annan blifvande riksdag möjligen kan uppstå. Frågan gäl¬
ler i sjelfva verket endast, huruvida det ena eller andra amorterings-
sättet är förmånligare; men icke huruvida man i ena eller andra
fallet skulle komma att klandra fullmäktige. Man har nu emot amor¬
teringen genom uppköp gjort den anmärkning, att vi icke skulle vara
vande dervid, och att en stor del af våra lån amorteras genom ut¬
lottning. Ja, en stor del amorteras verkligen genom utlottning; men
det fördelaktigaste*af våra lån, nemligen det sista, amorteras genom
uppköp, och försöket dermed visar, att allmänheten tycker om detta
sätt. Det finnes ock ett annat bevis härför. Hypotheks-bankens
obligationer kunna, med afseende å säkerheten, icke gerna sättas un¬
der Riksgälds-kontorets, ty deras säkerhet är minst lika stor; men det
oaktadt hafva, i förhållande till deras verkliga värde. Riksgälds-
kontorets obligationer under eu del af lånetiden betingat en liten
mån högre pris, än de förra. Det är svårt att förklara detta annor¬
lunda, än att ett stort antal personer tycka bättre om att få obli¬
gationer, hvilka de kunna behålla till dess de sjelfva vilja sälja dem
och dessutom undvika besväret att granska de årliga utlottningsli-
storna. Det är väl sant, att den, som har ett stort antal obligatio¬
ner, kan göra sig besväret att skaffa sig en utlottnings-lista: men
en önskan har åtminstone varit yttrad, att dessa obligationer icke
skulle hopas på få kapitalisters händer, utan så vidt möjligt vore
spridas öfver hela landet, och det är då icke tänkbart, att tusentals
personer på landsbygden skulle hafva reda på hvilka obligationer
som utlottas; utan måste det hända, att en och annan kommer att
förlora ett hälft eller helt års ränta genom försummelse att presen¬
tera en utlottad obligation till inlösning. Detta är mig eu ytterli¬
gare anledning att tro, att efter våra förhållanden amorteringen ge¬
nom uppköp är bättre än medelst utlottning. Dessutom anser jag
det förra förfaringssättet ega det stora företräde, att man icke vän¬
jer vår allmänhet vid den förhoppningen att utan arbete kunna i
största hast komma till en kapitalvinst, som ligger i utlottningen af
obligationer, sålda med stor kapital-rabatt. Sker amorteringen af
ett jån genom uppköp, vet hvar och eu. att han får hvad hans obli¬
gation verkligen är värd, och har icke rätt att begära något mera.
Sker detta åter genom utlottning, kan man vid god tur vinna större
eller mindre belopp, men det är väl icke det sätt. på hvilket man
med största fördel bereder sig förmögenhet. Slutligen har jag emot
utlottningsobligationer en anmärkning, som drabbar dem hardt, nem¬
ligen, att allmänheten i sjelfva verket icke kan beräkna hvad en obli¬
gation, vinstchancen inberäknad, hvarje år under loppet af arnorte-
174
Den 21 Februari.
ringstiden är värd. Den andre talaren i ordningen uppgå!’, att in¬
genting vore lättare än detta med tillhjelp af Fogelströms tabeller;
men huru många personer på landet hafva tillgång på Fogelströms
tabeller och ega förmåga att begagna dem? Helt säkert ett ganska
litet antal. De måste på god tro taga obligationen till hvad den i
allmänhet betalas med i marknaden, utan att sjelfve kunna beräkna
densammas värde. Det är således derför, att jag anser, att det lig¬
ger en större redbarhet i ett lån. hvars amortering sker genom upp¬
köp, än om detta sker genom utlottning, som jag är fästad vid det
förra amorteringssättet. Skulle emellertid Kammaren af något an¬
nat skäl eller af omständigheter, som icke tillkommer Riksgäldskon-
toret att yttra sig om, besluta sig för amortering genom utlottning,
kan detta också verkställas, och jag skall icke uppehålla Kammaren
me datt vidare söka försvara det andra sättet.
Herr von K och. Jag har vid derå föregående tillfällen, då
fråga varit om upptagande af statslån, yttrat mig till fördel för
ouppsägbara obligationer. Ingen har här i dag, efter hvad jag har
tyckt mig höra af våra förnämsta finansmän, i allmänhet satt sig
emot sådana obligationer eller bestridt fördelarne deraf. En leda¬
mot af Stats-TJtskottet har likväl deremot anfört åtskilliga skäl; men
de hafva nästan uteslutande varit hemtade från motståndets sista
förskansning och tillflykt, hvaröfver en lärd skrifvit en afhandling
under namn: “le temps mest pas venu“. Man har sagt oss, att tiden
ännu icke är kommen, och att “hafva vi väntat så länge, kunna vi
vänta ännu längre11. Skola vi emellertid vänta till dess vi få t. ex.
vår myntfot förändrad till guld, så fruktar jag, att möjligtvis, om
den gynsamma tiden försummats, vi kunna få vänta mycket länge,
icke just på att få guldmynt, men att åter få en så god period, som
nu, för att introducera ouppsägbara obligationer. Den ärade talarens
argumentation har äfven gått ut på, att vi skulle nödgas taga yt¬
terligare större lån, och att då man kunde söka att gå på den nya
banan. Jag tror dock det är bäst småningom införa de ouppsägbara
obligationerna och ej vänta till dess nöden — ett behof af stort lån
— står för dörren. Emellertid borde långifvare få välja i början
mellan det nya och gamla, dervid man skulle kunna öfverlemna detta
arrangemang"till fullmäktige i liiksgälds-kontoret, hvilka jag hoppas
skola väljas så, att de ega förmågan att sköta denna fråga bättre,
än som är möjligt i eu stor rådslående församling, bestående af hun¬
dratals personer. Der är det alltid fara, att majoriteten kan bli
missledd under ögonblickets ingifvelse af en eller annan, som på
grund af sin ställning i penningmarknaden, sin erfarenhet eller sin
vältalighet kan rycka massan eller majoriteten med sig. Detta hän¬
der deremot icke, om man utser vissa personer, hvilka förnämligast
äro valda för sådana affärer, som äro uppdragna åt Eiksgälds-kon-
torets fullmäktige. Jag skulle nemligen önska, att man lemnade fritt
åt dessa att bestämma frågan om upplåningssättet. Detta sker, med
afseende på den närvarande punkten, endast man utesluter följande
ord i densamma: “iivilket skall, efter hvarje år verkstäld utlottning,
amorteras under loppet af högst 40 år“.
Deri 21 Februari
Denna mening vill jag derföre hafva utesluten har-. Alla sådana
invändningar, som gjorts mot att vi på ouppsägbara obligationer
nu icke skulle få några penningar, äro dermed besvarade att, i så¬
dant fall, eller om penningar mot sådana blifva dyrare, upptagas de
efter af Stats-Utskottet föreslagen metod. Om man lemnar saken
till fullmäktige, kan man tänka sig! att vi skulle först få två serier,
och att man ytterligare kunde lägga upp en tredje med ouppsägbara
obligationer. Ett lånesätt. grundadt på dylika, vore ock passande för
att derigenom konvertera, efterhand, alla våra trassliga utlottningslån,
samt förenkla vår- statsskuld. En talare har sagt, att vi icke hade
någon fond-börs. Ja! det är val sant; men huru skola vi få en fond¬
börs, om vi icke ställa lånesättet så pass enkelt, att hvem som helst,
eller som man säger, “eu bonde kan begripa det?“ Huru kan man
begära, att vi skola få en fond-börs, då vi hvarje riksdag inventera
ett nytt krångligt lån. Vid sådant förhållande kunna endast de. som
egna hela sin tid åt finansoperationer, befatta sig med dessa olika
obligationer, ty det är svårt att räkna ut. hvad hvar och en af dem
är vard. Vill man hafva en fond-börs, der allmänheten kan uppträda,
vill man slippa de dyra mellanhänderna och likasom franska kejsardö¬
met gjorde demokratisera räntan, vill man detta, eller att obligationen
tränger ned ända till folket, såsom ock är förhållandet i England,
då måste man, såsom i dessa länder, skaffa sig ouppsägbara lån.
Den säkraste garanti för, att ett lån skall blifva återbetala, på sam¬
ma gång det är af vigt för samhällsordningen och eganderättens be¬
stånd, ligger deruti att i alla samhällsklasser finnas talrika långif¬
vare. Men utom det att man bör ställa så till, att lånsystemet blir
enkelt, så att man kan begripa, hvad man skall få för en obligation,
vore ock väl, om man kastade öfver bord det förhatliga utlottnings-
systemet, för hvilket vi hafva att tacka mest tyska judar. Jag anser
nemligen, att man ur moralisk synpunkt bör söka att göra sig af
med allt, som stöter på hasardspel, hvilket otvifvelaktigt detta ut-
lottningssätt gör. I vår tid bör det ock hos alla inplantas, att det
endast är genom arbete och sparsamhet, som man bör förvärfva för¬
mögenhet och välstånd, men icke genom att inkasta sig på äfven-
tyrliga företag.
Det yttrades här af en talare, att, om någon svårighet mötte i
afseende å inlösen af kupongerna, man kunde förekomma detta, genom
att, såsom i England, man icke hade några kuponger, utan lät kursen
stiga i samma mon, som ränteliqviden nalkades. Detta är likväl något,
som jag tror icke vara eftersträfvansvärdt, och jag har, för min del,
hört många engelsmän klaga deröfver. Detta invecklar och försvå¬
rar värderingen till olägenhet för köpare af icke finansmän. I Eng¬
land skulle det likväl vara svårt att nu frångå detta sätt, emedan
alla engelska consols äro inskriptionalån och icke obligationslån. Man
får der nemligen icke något papper i handen, utan man skrifves in
i en stor bok, som är upplagd för lånet. Så gick det till åtminstone
för några år sedan, då jag var innehafvare af engelska consols.
Kursen stiger då naturligtvis vid de terminer, då räntan skall be¬
talas. Detta anses dock som en olägenhet, och att det varit bättre.
om man från början utfärdat obligationer. I förbigående vill jag
176
Den 21 Februari.
nämna en af orsakerna, som föranledt införande af inskriptionsme-
toden, nemligen, att allmänna säkerheten förr var så liten i England,
att nästan ingen vågade hafva penningar eller penningars värde i
eget förvar.
I afseende på den invändning, som blifvit gjord mot, att man
nu skulle lägga upp ett lån, bestående af ouppsägbara obligationer,
hvilket skulle amorteras genom uppköp, att detta icke skulle gå an
förr, än vi fått guldmynt, tror jag, att denna anmärkning skulle vara
undanröjd, om man ginge en motsatt väg. mot den Herr Wallenberg
i sin motion föreslagit — att ställa obligationerna i ett mynt som
ännu icke finnes, hvilket lär möta obenägenhet hos de fleste — och
i stället utfärdade obligationerna i vårt- nuvarande mynt med före¬
skrifvande derjemte, att långifvarne voro berättigade och förpligtande,
att mottaga sin ränta i det mynt, som blefve lagligen bestämdt efter
den kurs, som beräknas vid kronoskatts förvandling. Då tror jag, att
icke någon, som köpte obligationer, skulle tveka att underkasta sig
sådana vilkor, och vi skulle vinna den stora fördelen att slippa vänta
på grundlagsförändring.
Jag nämnde något om att demokratisera räntan, hvilket syntes
mig ensidigt; och att jag trodde, att vi borde gå öfver till det upp-
låningssätt både England och Frankrike hafva, samt att vi icke böra
framdeles hafva många lån på längre tid, utan endast ett. Så länge
vi voro inskränkta till den tyska marknaden och deraf förnämligast
Hamburg och Frankfurt, voro vi nödgade att medgifva dess spel-
älskande befolkning att gå in på dessa lotterilån; och ju mera alea-
toriska dessa lån voro, desto bättre pris kunde man få. Deremot
tror jag icke, att det svenska folket, ej heller det franska eller en¬
gelska äro benägna derför.
Då Stats-Utskottet emellertid varit enhälligt, är det val icke
mycket hopp för min mening; men jag vill dock yrka en återremiss
i den riktning, jag sålunda angifvit.
Herr Ekman, Carl: Då Kammarens ledamöter genomläst det
betänkande, som nu utgör föremål för våra öfverläggningar, så har
det utan tvifvel fallit i ögonen, att Utskottets samtlige ledamöter
varit ense om det förslag som deruti innefattas. Deraf följer således
att jag äfven är beredd att till alla delar söka försvara detsamma
emot de anmärkningar, som blifvit framställda.
Hvad först vidkommer de anmärkning^', som af en talare på
Södermanlandsbänken blifvit uttalade, så anser jag dem vara till
största delen besvarade af den ledamot af Stats-Utskottet, som här
förut yttrat sig. Jag ber derföre att till hvad han sagt, ytterligare
få lägga endast några fä ord, hufvudsakligen med afseende på de
yttrade betänkligheterna emot användandet vid detta lån af utlott-
ningssystemet, hvarigenom spridningen af obligationerna till lands¬
orterna och kupongernas användning i uppbörden skulle vara mera
försvårad än om amorteringen vore ställd på uppköp. Det är na¬
turligt att, då utlottningssystemet följes, så kan det hända, att vid
uppbörden en kupon erbjudes, som tillhör en obligation, hvilken
redan
Don 21 Kol>ruari
177
i'edan är utlottad. Att i detta utseende erhålla kännedom under¬
lättas likväl väsendtligt, om det förslag Utskottet framställt, att ut-
lottningslistorna måtte fä åtfölja Svensk Författningssamling, vinner
Riksdagens godkännande. Emellertid kan dock en uppbördsman utan
risk i uppbörden emottaga kuponer, tillhörande utlottade obligationer,
enär vid inlösen af hvarje utlottad obligation måste, på det belopp
som derför utbetalas, innehållas hvad som motsvarar beloppet af den
eller de icke förut infriade kuponer som saknas bland dom livilka
vid obligationens företeende till inlösen åtfölja densamma. Vidare
har såsom ett, skäl, hvarföre utlottningssystemet ej skulle begagnas
blifvit anfördt, att det skulle hos allmänheten underhålla en inga¬
lunda uppmuntransvärd lust för spekulationen, derigenom att det
erbjuder utsigt att möjligen kunna åtkomma eu vinst, för hvil¬
ken arbete ej blifvit verkstäldt, Jag kan icke bestrida giltigheten
af en sådan anmärkning, men å andra sidan har man också att tillse,
att Staten vid upptagandet af dess lån betingar sig de fördelakti¬
gaste vilkor. Så länge det icke kan bevisas, att sådana obligationer,
som genom uppköp amorteras, ovilkorligen betinga lika hög kurs
som de hvilka äro ställda på utlottning, så är det gifvet, att Staten,
genom att afstå från att använda utlottningssystemet, skulle från¬
såga sig en fördel som detta erbjuder. Vill man det mål, som den
ärade talaren framhållit, så synes det mig. att dertill icke finnes
någon annan utväg än att rent af förbjuda all försäljning af obliga¬
tioner tillhörande lån ställda på utlottning; men då detta icke skett
och det torde vara svårt att förhindra enskilda bolag eller korpora¬
tioner att upptaga sådana lån, så skulle, om endast staten begag¬
nade uppköps-systemet för amortering af dess lån, detta förhållande
kunna försätta statens obligationer i en ofördelaktig ställning till
andra lånekonkurrenter.
Beträffande de anmärkningar, som blifvit gjorda af den andre ta¬
laren i ordningen, så är det mig angeläget, att, då jag delar de åsig-
ter, hvilka lian hyser i afseende på nyttan af ouppsägbara obliga¬
tioner och deras förskrifning i guld, angifva orsaken, huru jag likväl
kunnat komma att biträda den framställning, som här blifvit af Stats¬
utskottet gjord. 1 likhet med honom tror jag, att man, långt ifrån
att beklaga, bör vara glad öfver den stora upplåning, som för Sta¬
tens räkning bedrifvits, ty utan tvifvel är det just derigenom som
Riksdagen kunnat kraftigt bidraga att höja vårt land till den stånd¬
punkt, på hvilken det nu befinner sig i afseende på kommunikatio¬
ner och industri. Jag tilltror icke det närvarande slägtet att ega
ett större förutseende framför ett kommande, så att man vid uppta¬
gandet af de lån, som statsmakterna nu besluta, ovilkorligen bör be¬
stämma sättet för deras återbetalande. Jag tror fast heldre att det bör
lemnas åt hvarje tid att sörja för sig och att göra de afbetalningar
på Statens skuld, som af befintliga tillgångar kunna medgifvas.
Det var på grund af sådana åsigter, samt den öfvertygelse att
obligationer förskrifna i guld borde blifva begärliga för den som
önskar en säker placering för sina tillgångar och af sådan anledning
kunna säljas fördelaktigt, som jag såsom ledamot af förra Riksda-
Rihd. Prof. 1872. 1 Afd. 1 Band. 12
178
Den 21 Februari.
gens Stats-Utskott reserverade mig emot att icke då bestämma, ätt-
fullmäktige skulle ega att alternativt upptaga lån emot obligationer
förskrift^ i guld eller fortsätta med den redan 1870 beslutade upp¬
låningen. Men förhållandena hafva efter mitt förmenande förändrat
sig högst väsendtligt sedan föregående riksdag. Man hör nu per¬
soner, som förut motsatt sig hvarje öfvergång till ett mynt¬
system i guld, uttala den åsigt, att det är en sak som måste ske,
Grifver man akt på dessa tidens tecken, så tror jag, att man är be¬
rättigad till den öfvertygelse, att vi icke nu kunna befinna oss så
långt från denna frågas lösning, som vännerna till densamma under
föregående år beklagat, att vi varit. Striden gäller icke nu, om vi
skola hafva ett myntsystem i guld, utan hvad som skall blifva en¬
heten i detta myntsystem.
Att under sådana förhållanden vid denna tidpunkt föreslå eu
upplåning emot obligationer, förskrifna i caroliner, skulle kunnat an¬
ses såsom ett försök att gå den blifvande pröfningen af frågan om
ett nytt myntsystem i viss mån i förväg, och att förskrifva obliga¬
tionerna i ett främmande lands guldmynt, har jag verkligen ej trott
vara lämpligt, utan ansett det heldre vara skäl att vänta, helst jag
hoppas att det icke skall behöfva dröja länge, innan vi kunna för¬
skrifva våra obligationer i det guldmynt, som efter antagandet af
ett nytt myntsystem blifver bestämdt.
Jag har ansett mig så mycket heldre kunna biträda det före¬
liggande förslaget, som det egentligen icke är fråga om något annat
än en förändring af ett gammalt lån för att söka åt staten bereda
någon större fördel, än en fortsatt upplåning mot 5-procents-obliga-
tioner skulle medföra. Betydliga behof för en nära framtid äro kända
och kunna ej tillgodoses med återstoden af 1870 års lån, och det har
varit ifrågasatt huruvida icke vore skäl att nu upplägga ett nytt
lån på större belopp. Härom har allvarlig öfverläggning inom Ut¬
skottet egt rum, men slutligen förenades meningarne derom, att, då
de 24 millioner som återstå på 1870 års lån åtminstone motsvara be-
hofven under de närmaste åren, man borde inskränka sig att föreslå
den åtgärd som Stats-Utskottets föreliggande betänkande innehåller.
Yinnes härigenom icke det som kunde vara önskvärdt, så är
dock ställningen icke sämre än förut, utan i viss män förbättrad,
och innan ett nytt lån behöfver upptagas bör man ega erfarenhet, om
den företagsamhet, som under de sista åren gifvit sig tillkänna, här
i landet kan komma att för framtiden göra statens medverkan för
åstadkommande af sådana företag, som hittills blifvit understödda med
de af staten upplånade medel, mindre behöflig. Jag tror således, att
man skall handla med större kännedom om hvad man kan och bör
göra och i hvilken utsträckning ett nytt lån bör upptagas, sedan de
återstående 24 millionerna blifvit använda, än hvad man för närva¬
rande kan göra; och detta har föranledt mig att, utan att frångå de
åsigter som jag förut uttalat och hviika jag fortfarande hyser om
nyttan för staten af upptagande af lån mot ouppsägbara obligationer
i guld, biträda Stats-Utskottets nu föreliggande förslag, hvilket jag
anhåller att Kammaren måtte bifalla.
Dom 21 Februari.
Friherre Fund-:: Efter den fullständiga och, såsom mig synes,
uttömmande utredning, som denna fråga redan fått, kan det ej vara
min mening att nu yttra mig särdeles vidlyftigt, då jag ej skulle
kunna säga någonting bättre än hvad som förut sagts. Jag skulle
ej heller hafva tillåtit mig begära ordet, om ej af en talare från
stockholmsbänken en antydan gjorts, att Stats-Utskottet till eu vks
grad hade handlat inkonseqvent, då det nemligen nu afstyrker
något, som det 1870 tillstyrkte, och det fastän Utskottet nu hufvud¬
sakligen består af samma personer som då. Det är denna lilla an¬
märkning, som jag har trott mig ej böra lemna obesvarad. Jag
ber att få erinra, att 1870 års Stats-Utskott visserligen med förord
beledsagade Herr Wallenbergs motion, men att mot detta beslut
antecknat sig 10 reservanter, alla af denna Kammare, och då vore
det väl mycket begärdt att dessa samma personer ej skulle få vara
f samma åsigt nu som 1870; jag tror således, att Utskottets leda-
öter, långt ifrån att hafva handlat inkonseqvent, endast vidhållit
amma åsigter som 1870. I sjelfva hufvudsaken har jag ej något
väsendtligt att tillägga, utan ber jag blott få nämna, att då de begge
högt ärade talare, som hafva uttalat några betänkligheter vid ntlott-
ningssystemet, skiljt sig åt i afseende å orsaken till betänkligheterna,
så har jag ej kunnat underlåta att fästa mig vid denna olikhet dem
emellan. Talaren från stockholmsbänken invände nemligen mot ut-
lottningssystemet, att det icke tillskyndade köparen några nämn¬
värda fördelar, då kapitalrabatten vore så ringa, så vidt jag annars
har \ippfattat den ärade talarens ord riktigt. Utan att nu vidare fästa
mig vid Herr Wallenbergs åsigt, att en kapitalrabatt af 13 ä 14
procent skulle innebära en för liten lockelse, vill jag endast mot denna
åsigt ställa den af talaren på södermanlandsbänken uttalade, att
man ej bör vänja allmänheten vid lockelsen att utan motsvarande
arbete med lätthet förvärfva en stor vinst. Jag inskränker mig till
att ställa dessa båda talares stora auktoritet mot hvarandra och be¬
gagnar mig deraf såsom skäl för mitt yrkande på bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Nordström: Diskussionen har visserligen betraktat ifrå¬
gavarande ärende ur många synpunkter och gifvit det en mång¬
sidig belysning; men ännu återstår en sida, på'hvilken, efter hvad
mig synes, tillräcklig uppmärksamhet icke blifvit fästad. Den all¬
mänt gångbara räntefoten är nu åtminstone fem procent, och man
skulle väl knappt begå ett misstag, om man, för att träffa medelsiffran,
tilläde ett bråktal derutöfver. Att den, trots de sednaste goda åren,
skulle i någon anmärkningsvärd mån i den närmare framtiden komma
att sänka sin våglinie derunder, torde få anses vara ett alltför san¬
gvinisk antagande. Öfverflödig tillgång på penningar, såsom en na¬
turlig följd af en ökad fast grundad produktion, torde man icke kunna
sakenligt påstå vårt land ännu ega, och en återblick på de förgångna
åren lärer oss för öfrigt, att legenden om de sju feta åren haft den
närmaste förbindelse med legenden om de sju magra, vexelvis fram¬
trädande i verklighet. Och sjelfva det för våra statslåneoperationer
i de nyaste tiderna vidtagna system, om det så må kallas, att söka
180
Den 21 Februari.
medlen dertill genom upplåning inrikes, är såsom sådant icke egnadt
att nedtrycka, utan fastmer att i sin mån drifva räntefoten uppåt, ge¬
nom den konkurrens i efterfrågan med de många enskilda producen¬
ter i olika näringsgrenar, för Indika förlag, omedelbara lån eller
förskott äro för deras yrkens bedrifvande ett oundvikligt behof.
Det är emellertid under sådana förhållanden man nu föreslår,
att ytterligare ett lån mot statsobligationer, lydande på svenskt mynt
med förskrifven fyra procents ränta, förfallen halfårsvis, skulle till
belopp af 24 millioner riksdaler upptagas. Fem procents ränta re¬
presenterar ett kapital af 100 riksdaler, och en ränta af fyra procent,
jemförd dermed, således endast 80 riksdaler. Vid obligationsförsälj-
ningen skulle således, så länge den allmänt gångbara räntefoten står
på tern procent, en kapitalrabatt af omkring tjugu procent vara att
förutse. Inskränkes upplåningen till endast ett nominelt belopp af
24 millioner, så skulle, vid sådan kapitalrabatt, endast 19,200,000
R:dr effektivt komma att inflyta, men likväl det skuldbelopp, staten
derför ikläder sig, effektivt utgöra 24 millioner. Skall åter upplå-
ningskapitalet effektivt uppbringas till sistnämnda belopp, måste, med
afseende på 20 procents kapitalrabatt, ett nominelt belopp af 30
millioner i statsobligationer förskrifvas, för att upptvinga den effektivt
inflytande summan till 24 millioner. Då, hvad det förstnämnda fallet
angår, eu ränta ä fyra procent på 24 millioner utgör 960,000 R:dr, och
en ränta å fem procent å 19,200,000 R:dr likaså 960,000 Hull’, skulle väl
de två räntebeloppen här jemnt uppväga hvarandra, men staten skulle
dock nödgas att återbetala sjelfva skuldkapitalet med 4,800,000 Rall'
mer, än han effektivt derå uppburit. 1 det sednare fallet åter. der
det förskrifna kapitalet skulle med 6 millioner R:dr öfverstiga det
effektivt influtna, skulle en ränta ä fyra. procent på 30 millioner ut¬
göra 1,200,000 R:dr, och efter samma beräkning på 24 millioner en¬
dast 960,000 Rall', hvadan eu vinst i räntan af 240.000 R:dr komme
staten till godo, emot hvad förhållandet blefve, om räntan på 24
millioner utginge efter fem procent och då komme att utgöra 1,200,000
R:dr; men icke desto mindre kunde med skäl sättas i fråga, huruvida
icke sistnämnda räntebelopp vore att föredraga, enär all anledning-
är att antaga, att åtminstone ännu under de tre närmast kommande
åren kapitaltillgången skall bibehålla sig på den ståndpunkt, att en
ränta efter fem psocent kunde vid obligationsförsäljningen betinga
ett pris af hundra mot hundra och gorå kapitalrabatt öfverflödig
samt alltså befria staten från skyldigheten att återbetala det effek¬
tivt erhållna lånekapitalet ej allenast till fulla beloppet, utan med
flera millioner derutöfver.
Det är endast några skizzerade drag jag bär kunnat framhålla
af den jemförelsetablå, som vid detta tillfälle ur flera synpunkter
hade varit god att i detalj hafva till hands; men ehuru i afseende å
den af mig beräknade kapitalrabatten penningeströmmens skiftningar
vid olika tider icke kunna förblifva utan all inverkan, torde dock
hvad jag derom yttrat hufvudsakligen komma att inträffa. Vid en
allmänt gångbar räntefot af 5 procent skulle en ränta af 4 h procent
för nu ifrågavarande upplåning redan bättre lämpa sig efter räntans
naturliga lagar för den tid. hvarunder upplåningen komme att reali-
Den 21 Februari.
1S1
seras. Oen skulle inskränka kapitalrabatten till omkring tio procent
och ej blifva mer, utan fasthcldre mindre tung för staten såsom lan-
tagare, samt innebära bättre utsigt för upplåningens lyckliga genom¬
förande under den närmaste framtiden; ty må man ej tro, att la-
garne för räntefoten mera låta bestämma sig genom dekreter än
naturlagarne i allmänhet: de taga nog ut sin rätt på ett eller annat
sätt, och särskildt torde man här, hvad vårt land angar, böra er¬
inra sig, att statspappershandeln hos oss ännu ej åtminstone hunnit
utbilda sig till någon spekulationsaffär af större omtång. De rela¬
tivt flesta, som hos oss placera sina kapitaler i stats- eller andra
värdepapper, äro personer och inrättningar, som önska varda för¬
säkrade om en tidsenlig stadgad ränta och kapitalets återfående på
bestämda tider och vilkor. . .
Ett hufvudskäl för sitt förslag rörande räntan uppgifver Ståts-
Utskottet vara. att, ehuru “under knapp penningtillgång, då räntan
håller sig hög, det för låntagaren är förmånligare att i obligatio¬
nerna förskrifva högre ränta, hvarigenom de betinga en mindre ka¬
pitalrabatt, förhållandet dock vore alldeles omvändt när räntan hal¬
ler sig låg. Under sådana tider betinga vanligen obligationer med
lägre ränta och stor kapitalrabatt högre pris, enär de, med inberäk-
ning af rabatten, lemna fullt ut den gångbara räntan och derjemte
»tsigten. att genom snar utlottning, eller obligationernas försäljning,
lemna egaren en kapitalvinst*1. Medgifvas må, att det på de störa
börsplatserna ofta äro de lägre räntecertifikaten, som företrädesvis
efterfrågas; men att denna efterfrågan främst skulle vara en följd
åt deras större begärlighet på de af Stats-Utskotfet anförda grunder,
kan så mycket mindre för visst antagas, som det icke heller är nå¬
got ovanligt att finna värdepapper med proportionerlig högre ränta
betinga ett pris eller eu premie utöfver sitt pari. Räntecertifikater
eller så kallad perpetuel räntor äro icke obligationer i egentlig
eller teknisk mening, utan rätteligen bevis, utfärdade åt förvaltnin¬
gen för statsskulden, deröfver, att den eller den personen, eller hans
rättsinnehafvare, eger rätt till en viss årlig ränta, att lyttas ur sta¬
rens fonder. De innehålla icke någon kapitalförskrifning, och såle¬
des än mindre något löfte till innehafvaren om utb eu o in mande åt nå¬
got kapital från förvaltningens kassor, vare sig förr eller sednare,
och ehuru de valörer, de förskrifva, kunna vara dels högre, dels
lägre, äro dock de lägre valörerna de öfvervägande. De kunna följ¬
aktligen lättare vinna inträde äfven i de lägre lolkklassernas kret¬
sar och derigenom i allmänhet blifva föremål för eu större efterfrå¬
gan; men att de pris. för Indika de öfvergå från man till man, .der¬
jemte dock alltid och förnämligast bestämmas åt den gangbara ränte¬
foten och de olika skiftningarne deri, är ett förhållande, som erfa¬
renheten bekräftar, oberäknadt de artificiel a inverkningar på kur¬
serna, som spekulationen söker åstadkomma.
Af det anförda följer ock att, elmru i fråga om räntecertifikater
staten icke är förbunden till någon kapitalutbetalning, men likväl åt
behörig och oeftergiflig omsorg om sina finansers tillstånd finner sig
manad att, så vidt ske kan, minska äfven utgifterna för sina ränte-
skulder. det naturligaste sättet i sådant afseende är vppVöpsmetoden,
182
Den 21 Februari.
så snart fördelaktiga tillfällen till dess begagnande visa sig. Denna
amorteringsmetod stod dessutom i naturligt samband med anlednin-
garne till de perpetuel räntornas eller räntecertifikatens historiska
tillkomst. Englands och Frankrikes finanshistoria är i detta afse¬
ende af stort och lärorikt intresse. När i följd af krig eller andra
kalamiteter, eller tvingande, oafvisliga förhållanden, utgifter påkal¬
lades, som med statehs normala inkomster icke kunde bestridas, till*
greps utvägen att uppsamla erforderliga medel genom utfärdande af
räntebevis, deri ränta förskrefs, men ej någon kapitalåterbetalning,
helst staten under svårt tryckande förhållanden ej kunde bestämma
någon tid derför, och innehafvaren af beviset dock kunde komma till
sitt åter genom dess försäljning, samt äfven staten å sin sida kunde
genom uppköp af de till försäljning utbjudna bevisen verka efter
godtfinnande till minskning af sin ränteskuld. Men om ock seder¬
mera emission af räntebevis till anskaffande af medel för temporära
behof _ af andra anledningar begagnades, kan denna upplåningsmetod
dock icke räknas till de normala, Indika fordra återbetalning af ka¬
pitalet lika väl som ordentligt erläggande af räntan; en erinran som
jag här tillåter mig med anledning af den motion i ämnet, som uti
ifrågavarande betänkande af Stats-Utskottet behandlas i sammanhang
med hufyudämnet, och hvari talas om “ouppsägbara obligationer11, utan
att tydligt meddelas, huruvida dermed bör förstås förskrifning af
både kapital och ränta eller af endast ränta.
Förnekas kan emellertid icke, att ju vppköpsmetoden är använd¬
bar^ äfven för amortering af obligationer med förskrifning af både
kapital och ränta, och detta i synnerhet i fråga om obligationer, der
räntan ställes låg, och man genom hög kapitalrabatt söker att till¬
vinna sig köpare. Der, i följd af kapitalrabatten, låntagaren inkas¬
serat mindre än det kapitalbelopp, han i obligationen förbinder sig
att återbetala,^är det för honom en fördel att kunna genom uppköp
under hand till lägre pris än pari inlösa sina obligationer och så¬
lunda amortera sin skuld. Ej heller finnes det någo.t väsendtligt
hinder mot att för verkställande af denna inlösen bilda en dertill
anvisad sinkingfond. Men att orubbligt kunna bibehålla denna fond
uteslutande för detta ändamål, äfven under tider då opåräknade och
stora utgifter för andra af statens i ständig utveckling stadda lifs¬
process framkallade ändamål visa sig erforderliga, det är ett problem,
som erfarenheten^ visat vara så mycket svårare att sakenligt lösa.
som det just ingår såsom ett hufvudmoment i systemet för amorte-
ring genom uppköp, att staten är såsom låntagare berättigad att
allena bestämma, när och huru mycket på den vägen för en viss tid
skall amorteras; och att under kritiska tider denna omsorg för sta¬
tens välfärd fått lemnas å sido eller gifva vika för andra, såsom
mera vigtiga ansedda omsorger, derpå gifver oss historien tillräck¬
liga bevis. Upplåningar för b vilka statsbehof som helst utgöra
emellertid anticipationer, gjorda af den för tiden lefvande och ver¬
kande generationen på framtidens produktiva afkastning^'. Rättvisa
och billighet fordra förthy, att ej allenast framtida generationer,
utan ock den nuvarande böra vidkännas sina andelar i de sålunda
uppammande bördorna, emedan dessas frukter komma den sednare
Den ‘Jl Februari
1 s:t
jsa väl som de förra till godo. (Joll derför är det för det helas väl¬
färd af vigt. att amorteringen af de upplåningar, som af en i dag lef¬
vande generation för statens bästa göras, ställas sa. att hvarje gene¬
ration under hvarje tidsperiod blir foglig tull att afliqvidera eu viss
qvot af upplåningen. En sådan förpligtelse medför amorteringssyste-
niet genom årlig utlottning, och deruti ligger dess företräde.
Jag hemställer emellertid om återremiss. förnämligast med af¬
seende på huruvida icke i obligationerna för nu ifrågavarande upp¬
låning åtminstone 4.1 procents ränta heldre än 4 procent borde ut¬
få stas.
Friherre Skogman: De anmärkningar, som af åtskillig^ talare
blifvit riktade mot vissa särskilda punkter, hafva redan i allmän¬
het blifvit tillfredsställande besvarade, men eu del af hvad den an¬
dre talaren i ordningen yttrade har ioranledt mig att begära ordet.
Hvad angår frågan om amortering genom uppköp eller genom utlott¬
ning, så får jag bekänna, att jag anser den temligen oväsendtlig, och
det ena sättet lika godt som det andra beroende af hvarjehanda
lokala förhållanden och tillfälliga omständigheter. Det är tydligt
att, såsom den förste ärade talaren anmärkte, det kan vara ganska
obeqvämt att bli af med en del ränta, om man ej följer med utlottnings-
listorna och ej vet att obligationen är förfallen till betalning, och
att detta i synnerhet är förhållandet på landet, men å andra sidan
torde man få medgifva, att om personer på landet innehafva obliga¬
tioner och skola 'försöka blifva af med dem genom att presentera
dem till inköp i Riksgälds-kontoret, så äro de nästan alldeles ute¬
stängda från anlitandet af de utvägar, som stå till buds för personer,
Indika ligga i större affärer. Jag ser denna fråga helt och hållet
från den ekonomiska sidan, tv jag tror ej man behöfver bekymra
sig om den uppmuntran till spellust, som skulle ligga i utlottnings-
systemet; finnes der verkligen eu sådan, så ligger deremot i uppköps-
metoden en ganska stor lockelse för inflytelserika personer inom pen-
ningeverlden att vid tiden för uppköpen sammansätta sig att få ett
högt pris på obligationerna; deremot kan lagen ej ställa något hin¬
der, ty dylikt är ovilkorligen en följd af friheten i handel och van¬
del, i hvilken frihet väl ingen i denna Kammare lär vilja göra någon
inskränkning; men, sedt från en sträng moralisk synpunkt, är val
dock detta ej mera att förorda än tillfredsställandet af den ganska
oskyldiga spelsjuka, som gifver sig luft i hoppet att få inom ett par
år inlöst till pari en obligation, som blifvit köpt för 90 procent eller
deromkring. Denna sida af saken tror jag således icke vara af den
vigt man vill tillägga den, äfven om den skulle kunna tillämpas på
de vanligen så kallade lotterilånen, hvilka utlofva en mycket stor
vinst mot en liten insats t. ex. 500,000 Gulden för en insats af 20
Gulden. Det är hufvudsakligen ett yttrande af talaren på stock¬
holmsbänken, som påkallar ett svar, nemligen att Utskottet ådaga¬
lagt en otillbörlig afvoghet mot guldmyntsystemet, och att hufvud-
saken för honom vore att få ouppsägbara obligationer eller perpetuel
räntor, Indika gerna kunde utfärdas i hvilket guldmynt som helst,
vare sig Guldthaler eller Fund Sterling. Jag tror dock att om så
184
Den 21 Februari.
skett hade det ej ledt till något resultat, då ingen häri landet torde-
vara mycket benägen för att taga emot obligationer i Pund Sterling.
Ville man ställa lånet å guld hade det utan tvifvel varit klokast att
icke alls nämna något visst mynt utan blott en viss vigt i fint guld,
till exempel ett metriskt skålpund, som skulle hafva lämpat sig der¬
till ganska bra. Ett metriskt skålpund fint guld innehåller 500 gram
och bär ett värde åt något öfver 1,200 R:dr efter nuvarande värde¬
förhållande; man kunde då hafva utfärdat obligationer dels på detta
belopp, dels pa ett större, t. ex. 2 kilogrammer, motsvarande omkring
4,800 R-dr, och derigenom hade ytterligare den fördel vunnits, att
man med en enkel räkning kunnat förvandla beloppet i det nya tyska
myntet, ty såsom bekant var den gamla preussiska Thalern, som
ännu är gällande men dock. på väg att försvinna, utmyntad efter 30
Thaler på 1 kilogram fint silfver, och med antagande af det vanliga
förhållandet mellan guld och silfver, eller som 1 till 15», så är det
klart att man genom att multiplicera 30 med 15 1 får det antal Tha¬
ler som gå. på ett metriskt skålpund fint guld, och genom en ytter¬
ligare multiplicering. får man antalet tyska mark, hvarefter redu¬
cering lätt kan ske till hvarje annat mynt, lida lättare än om obli¬
gationen varit utfärdad blott och bart å caroliner. Dessa obliga¬
tioner skulle i alla afseenden hafva företrädet, men jag misstänker
dock att till och med dessa skulle hafva ganska ringa utsigt att få-
någon spridning i Sverige, så länge myntfrågan är alldeles olöst;
äfven under antagande att man kunde förutse ett mycket snart af¬
görande af densamma, så förlorar dock denna fråga eu stor del af
sin vigt för närvarande, ty det är alldeles klart, att om vi ett eller
par år härefter hafva tätt guldmynt, och vilja då börja med perpe¬
tuel^ räntor, så hafva vi förlorat bra litet genom detta korta upp¬
skof. Det är visserligen sannt, att de gynsamma konjunkturer, som
V1 nu hafva, kunna vara öfvergående, men dylika konjunkturer komma
och gå, och möjligen få vi dem snart igen. Hvad beträffar de hin¬
der, som skulle läggas i vägen för öfvergången till ett guldmynt¬
system, så måtte det val vara klart att frågan om myntfoten ytterst
hvilar på 72 § Regeringsformen. . Denna paragraf innehåller tvänne
stadganden af helt och hållet olika natur, det ena att Riksbankens
sedlar skola för mynt i riket erkännas, det andra att de skola med
silfver inlösas. Huruvida det nu genom den sednare punkten är be¬
stämdt att silfver skall, vara landets myntfot, derom se vi de mest
olika åsigter uttalas, och till något bestämdt resultat lära vi väl ej
kunna komma, ehuru det förefaller bra besynnerligt att sedlar, hvilka
representera silfver, skulle vara landets lagliga mynt, men så ej
skulle vara förhållandet med sjelfva myntet, hvilket vi dock val äro
ense om har större säkerhet än sedeln. Visserligen har jag sett
föreslaget af en ledamot i Sammansatta Lag- och Banko-Utskottet
vid eu föregående riksdag, att då 72 k säger, att sedlar på silfver
skola gälla såsom rikets mynt, sa finnes dock ej någon ovilkorlig
föreskrift för Riksbanken att utgifva sådana sedlar utan att den skulle
i deras ställe kunna utgifva sedlar på guld. Detta förslag är nog
verkställbar!. men det fordras att bankoreglementet innehölle be¬
stämda föreskrifter derom, och jag hemställer för öfrigt till herrarne
huruvida det vore möjligt att vid sidan af hvad man dock tror vara
Dun 21 Februari.
Iris
grundlagens mening genomdrifva något alldeles motsatt; Första Kam¬
maren måste åtminstone bilda en nästan oinskränkt majoritet, och
inom Andra Kammaren måste minoriteten vara så stor att segern ej
vunnes på en enda röst, ty det vore ledsamt om i eu så vigtig och
genomgripande fråga utgången bestämdes blott och bart genom till¬
fällig frånvaro af en eller annan ledamot.
När nu så förhåller sig, och öfvergången till guldmyntsystemet
knappast kan ske utan en förändring af 72 §, hvarom jag hoppas att
under denna riksdag något förslag måtte väckas och blifva hvilande
till nästa riksdag för att dä antagas, så vore det väl skäl att söka
åstadkomma en sådan förändring, såvida man verkligen anser att
hufvndsaken är öfvergången till guldmyntsystemet. Jag kan dock
ej neka till att af allt hvad som gjorts af den ärade talare, på hvil¬
ken jag syftat, synes det som om antagandet af guldmyntsystemet ej
vore det väsendtliga för honom, utan att det i stället vore att få bort
den lagbestämda kursen på Riksbankens sedlar.
Hvad nu den sednare delen af 72 § beträffar, så föreställer jag
mig att stora svårigheter ej skola möta, så vida man blott icke der¬
vid fäster det vilkor, att den första delen på samma gång skall än¬
dras, tv då Andra Kammaren med ständigt stigande pluralitet ut¬
talat sig deremot, och då gemensam votering ju ej kan komma i
fråga, så är saken ohjelpligen fallen så länge man ej vill uppoffra
den första delen för den sednare, hvilket mycket väl kan ske, ty de
aro två olika frågor. 1 den myntkoinité, hvari jag deltagit, uttalade
jag mig för eu förändring äfven i den förra delen, ehuru jag ansett
tjenligt att stadgandet i grundlagen utbyttes mot ett stadgande af ci¬
villags natur, hvarigenom Riksbankens sedlar fortfarande komme att
utgöra lagligt betalningsmedel. Jag anser det emellertid ej vara nå¬
gon så farlig olägenhet, enär likartade förhållanden finnas i flere
andra länder, såsom England, Danmark, Norge, utan att framkalla
någon klagan eller några farhågor.
Först när vi en gång hafva fått guldmyntsystem kunna vi börja
med det som af den ärade talaren betecknats såsom önskningsmål:
att komma öfver från papperssystemet till verkligt mynt, ty lika
med honom inser jag att det ej går för sig så länge vi hafva qvar
silfvermyntet. Genom att först antaga guldmyntet, genom att sedan
sätta höga valörer på de sedlar som utgifvas, så väl af Riksbanken
som af de enskilda bankerna, hvarigenom ettor, femmor och måhända
tior till och med komma att försvinna, kunde man ändtligen hoppas
att komma till det önskade målet, men om man envist vidhåller att
lösa bankfrågan på samma gång som myntfrågan ecb sålunda gör
den sednare delen af 72 § beroende af den föregående, då påstår jag
att man på det mest verksamma sätt hindrar guldfrågans lösning,
och de beskyllningar, som riktats mot Stats-Utskottet, återförvisar jag
då emot den, som uttalat desamma.
Herr Wall enberg: Jag ber att få bemöta några yttranden och
taga fasta på andra.
1 likhet med Friherre Skoginan finner jag det naturligt, att man
under denna diskussion vidrör § 72 af Regeringsformen; men i mot¬
186
Den 21 Februari.
sats med den ärade talaren kan jag icke inlåta mig på den förut¬
sättning, att de, som antogo 1809 års Regeringsform, afsågo vid ned-
skrifvadet af § 72 Regeringsformen att förhindra införandet af ett
guldmyntsystem. Deras hela sträfvan gick tydligen ut på att till¬
försäkra Riksbankens dåvarande pappersmynt så högt anseende som
möjligt. Det var en hel mansålder sednare, som det blef i sagda
paragraf tillagdt, att banksedlarne skulle “med silfver4* inlösas. Nu
bär jag mig val bekant att Friherre Skogman motsätter sig all för¬
ändring som har till yttersta syftemål att skilja emellan ett kredit-
papper och ett myntstycke. Men jag hyser den förhoppning, att det
icke kan vara Kammarens mening att i denna fråga vidtaga en sken¬
bar förändring i stället för en verklig. Långt hellre då afvakta den
tidpunkt då rättsbegreppen hunnit allmänt utveckla sig derhän, att
man erkänner nödvändigheten af att göra en oförtydbar skilnad
emellan ädla metaller och utfärdade förbindelser.
Mycket hellre ansluter jag mig till samme talares åsigt, att
statsobligationer kunna vara ställda på en viss qvantitet guld. till
vigt och halt noga bestämd. Ett sådant förslag är fullt praktiskt och
det lider intet tvifvel att sådana obligationer skulle komma att åt¬
njuta godt anseende, emedan de hvarken kunde, emot innehafva-
rens vilja, inlösas med pappersmynt, som beror af konjunkturer, eller
med silfvermynt, som under den närmaste framtiden sannolikt kom¬
mer att underkastas skarpa vexlingar i jemförelse med silfrets nuva¬
rande värde. Det är denna omständighet, som gör silfret olämpligt
såsom myntfot, och af samma anledning är det numera orimligt att
utfärda ouppsägbara obligationer ställda på silfvermynt.
Friherre Skogman yttrade: “att om ett eller tvä år härefter är guld-
myntsystemet antaget antingen såsom enbart eller såsom alternativ".
Jag har ingenting annat begärt än att guldmyntsystemet skulle konven¬
tionen antagas, öfvertyga^ som jag är att detta systems stora företrä¬
den nog skulle då blifva kända och frågan på det sättet nå sin lös¬
ning; men skulle Friherre Skogmans yttrande afse att vi skulle endast
få banksedlar lydande å guldmynt, såsom lagligt betalningsmedel,
då beklagar jag eu så beskaffad reform.
Friherre Stjernblad }Tttrade: “att redan detta års höst vinner
frågan om guldmyntsystems antagande sin lösning i Danmark".
Den ärade talaren, som hos oss visat stor likgiltighet för myntre¬
formen, synes antaga att Danmark skall ansluta sig till Tysklands
guldmyntfot och att vi af denna anledning sedermera skola obetin¬
gadt följa Danmarks exempel. Om myntrefoi men hos oss skall på
detta sä£ nå sin lösning, så afsåga vi oss alla tillfällen till en lugn
pröfning' af den stora frågan. När min motion om guldmy^syste¬
met inkommer från Sammansatta Utskottet, så hoppas jag att den
ärade talaren icke undandrager sig att framlägga det nya tyska mynt¬
systemets företräden framför hvad jag tillåtit mig* föreslå, och som
vunnit kraftigt understöd genom myntkomiténs sakrika utredning.
Det är nu endast Danmark, Holland, Finland, Norge och Sverige,
som helt och hållet sakna guldmynt i allmänna rörelsen.
Friherre Stjernblad yttrade, att vi icke hade några obligatio¬
ner annat än tillhörande Riksgälds-kontorets lån af år 1861, som
amortera» genom uppköp. Häremot tar jag likväl erinra, att Stock¬
holm» stulta diné särskilda lån amorteras genom uppköp och att man
varit belåten med detta lånesätt. Äfven andra obligationslån, såsom
exempelvis Stockholms Hypotekskassas, amorteras genom uppköp,
så att ingalunda är detta någon oförsökt nyhet.
Samme talare behagade yttra: “att det icke vore möjligt amortera
lån, som upptagits mot ouppsägbara obligationer". Häremot ber jag
få upplysa att Englands statsskuld till största delen är ©uppsägbar,
och att amorteringen genom återköp gått förträffligt så ofta det
funnits några öfverskott, som kunnat till afbetalning af statsskul¬
den användas. Äfven utan en fastställd amorteringsplan bör .Riks¬
dagen kunna årligen afsätta något till förminskande af statsskulden,
och hvad som afsättes bör lemnas till fullmäktiges i Riksgälds-kon-
toret disposition för att användas till inköp af obligationer och dö¬
dande af en del af statsskulden.
I afseende på den ifrågasatta utiottningen, så må jag saga. att
om frågan gällt införandet af ett fondsystem, skulle jag med ifver
hafva satt in ig emot utiottningen, men då det nu endast är_ fråga
om lappning på 1870 års i alla afseenden olämpliga lån, så vill jag
ieke motsätta mig denna del af Stats-Utskottets förslag.
Herr Carl Ekman fällde något yttrande, som, om jag ej oriktigt
uppfattat det, gifver anledning till den förmodan, att han skulle i
mitt förslag se ett fel, derföre att obligationerna skulle ställas i främ¬
mande lands guldmynt. Såvidt jag vet. präglas endast carolinger bär
i landet, och i mitt förslag förekommer icke ett ord om francs, just
emedan jag afsett att man ej borde söka marknad i utlandet för
dessa statspapper.
Friherre Funck har åberopat, att de tio reservanterna emot Stats-
Utskottets betänkande vid 1870 års riksdag hade att glädja sig åt
att det af dem framställda förslag vann Riksdagens bifall och att det
var i konseqvens dermed som den ärade talaren nu yrkade bifall åt
Stats-Utskottets förslag. Hen tillfredsställelsen att hafva varit kon¬
seqvent och den framgången som 1870 års reservanter rönt synes
mig ej afundsvärd, då det fattade beslutet ej blef af bättre beskaf¬
fenhet, än att samma reservanter två år sednare nödgades bära hän¬
der på sitt eget verk och underkasta förslaget, såsom ohållbart, en
revision, som le dt till den väsendtlig© förändring, att räntefoten ändt-
llgen blifvit nedsatt till fyra procent.
Jag skall för min del icke framställa något yrkande i denna
fråga, ty jag inser att Kammaren saknar benägenhet för att införa
det lånesätt, som afser ett ändamålsenligt ordnande af svenska stats¬
skulden och möjligheten att vid statens upplåningar betinga de bil¬
ligaste vilkor. Men den väntar icke för länge, som väntar på något
godt, och jag hyser den öfvertygelsen, att om ett fondsystem skall
vinna framgång och hav blifva infördt, så måste det grundas på
ouppsägbara obligationer lydande å guld.
Skada blott att den för låntagarna särdeles gynsamma konjunk¬
turen otvifvelaktigt går till ända, innan man hinner blifva mera all¬
mänt ense om det ändamålsenligaste lånesättet.
;88
Den 21 Februari.
Friherre Stjelkblad: Bland de anmärkningar, som nu blifyit
anförda emot Stats-Utskottets förslag, ber jag att i första hand få
besvara den, som yttrades af representanten på södermanland.sbän-
ken, hvilken framkastade den åsigt, att vårt nuvarande lån af 1870
vore ett amorteringslån genom uppköp. Detta är visserligen en san¬
ning. i så måtto att det är ett blandadt uppköps- och utlottnings-
amorteringslån, det vill säga obligationerna uppköpas så länge deras
kurs är under pari, men utlottas då deras kurs uppnår denna
ståndpunkt, och för min del har jag redan år 1870 uttryckt såsom
min åsigt, att detta lån borde blifva ett blandadt uppköps- och ut-
lottningslån. men den ofantliga skilnaden mellan detta lån och det,
som nu är föreslaget, ligger deruti, att det förra bär eu lunta, som
då närmade sig och nu öfverstiger den allmänna, och hvarje gång-
ett lån af sådan beskaffenhet upptages, är det absolut rätt att så¬
lunda bestämma.
Vidare har en representant från Norrland sagt, att genom ett dy¬
likt utlottningssystem skulle riskeras, att för obligationerna endast
få 80 då man måste betala igen 100, ty enligt hans förmenande
skulle ingen, då den allmänna räntan kan antagas vara 5 procent,
befinnas villig att betala mer än 90 för en fyraprocents obligation.
Denna anmärkning skulle visserligen kunna hafva sin giltig¬
het, om det vore fråga om att upptaga ett verkligt statslån, det vill
säga ett sådant som enligt regeln är ouppsägbart,. och der man en¬
dast lofvar att betala ränta och endast lör försigtighet» skull afsät¬
ta- en fond, men ett lån af den beskaffenhet, hvarom nu är fråga,
är ett industriel lån, eller ett sådant, der man förbinder sig att
årligen betala eller amortera ett visst belopp, icke att årligen afsätta
till en fond, och deruti ligger den stora skilnaden. Just derföre att
man förbinder sig att årligen amortera med bestämdt belopp, så kan
enhvar med tabellen i hand räkna ut hvad man bör betala för obli¬
gationen, och då inträffar icke det förhållandet, att man måste sälja
för 80, utan lånet fordrar ett pris som motsvarar det verkliga. Med
anledning häraf vill jag likaledes fästa uppmärksamheten på att, då
vi ännu icke äro vana vid obligationer med så låg ränta som 4 pro¬
cent och just derföre att man till följd deraf kan riskera att lånet
icke skall få rask afsättning, så har Stats-Utskottet i 3:dje punkten
af detta betänkande föreslagit, att man icke skall annullera de nuva¬
rande fem-procents-obligationerna. Derigenom undviker man utan
tvifvel nödvändigheten af att få sälja med så stoj- kapitalrabatt som
80 för 100.
Samme ärade representant har bestridt räntans sättande till 4
procent; jag är likväl osäker, huruvida han påyrkade dess bestäm¬
mande till 41 procent, ehuru jag tyckte, att han framkastade något
derom. Otvifvelaktigt är att, då man i allmänhet skall upptaga ett
lån som på eu gång skall inbetalas, man hör sätta räntan så högt,
att kapitalrabatten blir så liten som möjligt, men detta gäller huf-
\mdsakligen i eu trång tid, det vill säga då penningarne äro dyra. Man
bör då tillika förbehålla sig eu uppsägningstid, närmare eller aflägsna^,
och sedermera, när penningestäliningen förbättras, genom konvertering
söka att slippa ifrån att betala den höga ränta, hvartill man förbun¬
Den 21 Kebiit.ii;.
i*'}
dit sig under den svåra tiden. Annat är deremot förhållandet i god
tid; då behöfver man icke vara så ängslig för kapitalrabatten,
hvilken då i regeln blir i riktigt förhållande till räntefoten och kan
till följd deraf bestämma denna lägre.
Hvad åter beträffar priset på obligationerna, så nämnde en ärad
talare, att det kan vara godt och väl att med tabellen i hand kunna
räkna ut detsamma, men huru skall det vara möjligt för enkan på
landet? Jag tror att hon i detta fall får göra som i så många
andra: hon får tro och tro fast, att man icke gör henne orätt. Det
är nemligen icke hon, icke den lilla kapitalisten, som bestämmer pri¬
set på obligationerna, och säkerligen är det icke den värde talaren
obekant, att dermed tillgår så, att Riksgäldskontoret fordrar sitt
pris, och sedan beror det på penningeverken, bankirerne och mel-
lanhandlarne, huruvida de vilja köpa obligationer till detta pris.
På så sätt få obligationerna sin kurs, och derefter tager enkan på
landet och alla andra emot dem med fullt förtroende.
Att sätta räntan till 41 procent skulle, enligt hvad jag tror, icke
vara så alldeles klokt, då här är en sådan verklig uppsjö på pennin¬
gar, och det icke är omöjligt, att detta förhållande kan fortfara. Jag
frågar er derföre, mina Herrar, hvad vi skulle göra, om, efter det vi
nu bestämt räntan till 4 1 procent såsom den för ögonblicket lämp¬
liga, obligationerna nästa år åter vore uppe till pari. Jag tror så¬
ledes, att man ingalunda gör sig skyldig till någon oförsigtighet, om
man utfärdar de nya obligationerna med 4 procents ränta, men dess¬
utom såsom reserv eller regulator bibehåller 5-procents-obligationerna
att nyttjas när behofvet sådant påkallar.
Den siste talaren har fästat min uppmärksamhet på. att vi hafva
derå iån, som gå med uppköp, och han nämnde exempelvis ett sådant
af Stockholms stad. Jag vill deremot anmärka, att detta alldeles
icke kan anföras såsom något bevis för talarens påståenden, tv det
löper med 5 procents ränta och kan således enligt hvad jag förut
yttrat, ganska lämpligt ställas på uppköp. Jag har redan förut
nämnt om en kursnota, som jag här har, och om jag ser efter på den.
så finner jag att, utom det engelska af år 1868, det enda svenska
statslån, som amorteras genom uppköp, är det af år 1861, hvilket
bär 4 4 procents ränta och äfven ännu alltjemt på den enda börs.
der det noteras, eller Köpenhamns, står eu procent under utlottnings-
lånen med samma räntefot.
Den siste talaren förmenade äfven, att jag skulle hafva yttrat,
att myntfrågan här skulle få sin lösning innan hösten. Jag tror dock,
att jag sade att det var i Danmark, som man komme att vidtaga
åtgärder i sådan riktning, och icke heller yttrade jag såsom något
bestämdt, att Danmark skulle antaga den tyska marken.
Efter en diskussion, som icke rubbat min öfvertygelse, får jag
upprepa mitt yrkande på bifall till Stats-Utskottets förslag, eller att
räntan må sättas till 4 procent och att utlottningssystemet vid amor¬
teringen måtte följas.
Herr Almqvist: Jag vill endast med några ord bemöta ett paa
yttranden, Indika förefallit mig missledande. Det har blifvit anfördt
Den 2! Februari.
11)0
såsom skäl emot amorteringens verkställande genom utlottning, att
hypoteksbankens obligationer stått lägre i pris än Riksgäldskonto-
rets. Så har visserligen varit förhållandet, i det de sednare betin¬
gat k eller 1 procent högre pris än hypoteksbankens. Men man bör
icke ensamt fästa sig vid detta aritmetiska förhållande, utan äfven
taga i betraktande tvänne omständigheter, som dertill inverkat. Den
ena. att Riksgäldskontorets obligationer löpa med ränta, som beta¬
las tvänne gånger om året, under det att räntan å hypoteksbankens
betalas blott en gång årligen, en skilnad som motsvarar 0,1 procents
j änta och fullt 1 procent i kapital. Den andra omständigheten är
den. att hypoteksbankens obligationer af alla tre lånen varit ställda
på längre betalningstid än Riksgäldskontorets. Läggas nu tillsam¬
man dessa båda faktorer, så linnes att skilnaden till förmån för Riks¬
gäldskontorets obligationer uppgår till mer än 1 procent, närmare
1.1. Då nu hypoteksbankens obligationer i allmänhet sålts till pris,
som endast med i procent understigit Riksgäldskontorets, hafva de
förra, ehuru ställda på utlottning och icke på uppköp, i sjelfva ver¬
ket stått högre än de förra i förhållande till bådas vanliga värde.
Ett annat skäl emot utlottning, som här blifvit yttradt, var, att
det kunde inträffa, att sedan en obligation blifvit utlottad, en till
densamma hörande räntekupon kunde blifva presenterad vid uppbörds¬
stämma och der blifva emottagen, ehuru den, enligt talarens förme¬
nande, icke hade något värde. Denna anmärkning förlorar sin bety¬
delse, om man betänker att, när obligationen inlöses, skola äfven
kupongerna medfölja, och i händelse någon af dem saknas, afdrages
motsvarande belopp på sjelfva kapitalet. Staten får således i alla
händelser sin ersättning för felande kuponger vid obligationernas in¬
lösen, och förlust kan icke för någon uppstå, genom att en utlottad
kupong presenteras vid uppbördsstämma, och uppbördsmannen blir icke
nödsakad att hvar gång en räntekupong allemnas med skrupulös nog¬
grannhet granska listan öfver obligationer som blifvit utlottade.
Jag förenar mig för öfrigt med den siste talaren. Enligt min
åsigt tala giltiga skäl för bestämmandet af en låg ränta, då fem-
procentspapperen längre tid stått öfver pari, och anhåller således om
bifall till Stats-Utskottets ifrågavarande framställning.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten; dels af Grefve Hamilton, att den¬
samma skulle antagas med uteslutande af orden: “efter hvarje år
verkställd utlottning11; och dels att punkten måtte till Utskottet åter¬
förvisas.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades talrika ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
2:dra punkten.
Bifölls.
null -1 Kelmmri.
till
•hdje punkten.
(jretve Hamilton, Henning: Då man första gången genoin-
denna punkt, förefaller den verkligen besynnerlig. Den inne¬
håller nemligen, att staten på en gång skall till försäljning utbjuda
fem-procents- och _ fyra-procents-obligationer, men på dem sätta ett
pris, som är olika, i förhållande till deras verkliga värde, så att fyra-
procents-obligationerna alltid skola säljas till bättre pris än fem¬
procents-obligationerna. Det är likväl klart, att staten icke kan
haf va något särskildt intresse af att få ut fyra-procents-obligationer,
utan statens intresse är att få penningar upplånade till bästa möjliga
pris. och således att obligationerna sättas till så högt pris, som möj¬
ligen kan fås, och kan detta ställas lika på båda slagen, så synes
det mig vara så mycket bättre. Jag tror emellertid att Stats-Ut-
skottet har ett skäl för sitt förslag deruti, att det icke alltid blir möjligt
att försälja obligationerna till ett sådant pris, att de gifva alldeles lika
effektiv ränta, emedan det kunde leda dertill, att om räntan vore
jemn på (let ena slaget obligationer, den skulle blifva eu bråkdel af
öre på det andra. Förslaget är således riktigt, men jag har ansett
mig höra på förhand tillkännagifva, att jag tolkar det så, att full¬
mäktige. i Riksgäldskontor böra ställa obligationerna så lika i pris
som möjligt, men att då, i följd af de förhållanden jag nyss antydt,
någon olikhet bör ega ruin, denna då bör sättas så, att fyra-procents-
obligationerna lemna långifvarne den största effektiva räntan. Att
äfven, detta vant Stats-Utskottets mening, blir sannolikt af ett ställe
i motiven, och jag tror derföre att hela saken kunde vara hjelpt,
om man i förevarande punkt framför ordet “understiger" tillägger
“i någon män", men om den tolkning jag gjort af Stats-Utskottets
mening är riktig, anser jag för min de! icke nödigt att göra någon
sådan förändring.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
4:de —10:de punkterna.
Bifölios.
Föredrogos och bifölios Banko-Utskottets den 17 och 19 dennes
bordlagda utlåtanden:
N:o. o, i anledning af Herr A. Hedins motion om tillägg till
instruktionen för Riksdagens Revisorer af Riksbanken; och
= N:o 6,^ i anledning af Herr E. Frisks motion om Riksbankens
ingående såsom delegare i enskilda bankbolag utan sedelutgifningsrätt.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Lag-Utskottets den 19 dennes bordlagda utlåtanden:
192
Den 21 Februari.
N:o 7, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den i 4
Kap. 5 § Jordabalken stadgade skyldighet att hembjuda frälse-skatte-
liemman åt ränteegaren;
Ko 8, i anledning af väckt motion om ändring i Konkurslagen
den 18 September 1862; och
N:o 9, i anledning af väckt motion, om upphäfvande af lagens
stadgande i 30 Kap. 1 § Rättegångs-balken om erläggande af revi¬
sionsskilling.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels till
Riksdagens underdåniga skrifvelse Ko 1, angående val af Justitie¬
ombudsman och hans suppleant, dels ock till Riksdagens förord¬
nanden:
N:o 2, för Advokatfiskalen m. in. N. A. Fröman att vara Riks¬
dagens Justitie-ombudsman; och
Ko 3, för Revisionssekreteraren C. F. Svedelius att vara Riks¬
dagens Justitie-ombudsmans suppleant.
Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 3.
i anledning af väckt motion om ändring i 13 och 16 §§ Riksdags¬
ordningen; samt
Stats-Utskottets utlåtanden:
Ko 15, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå¬
ende Bruksegaren P. Löfs ansökning i fråga om dispositionen af
köpeskillingen för afverkad skog å Ejhedens hemman och Ohre soc¬
kens öfverloppsmark i Kopparbergs län; och
Ko 16, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse, med öf¬
verlemnande af förteckningar öfver de för statsverkets rökning ut¬
arrenderade egendomar.
Kammaren åtskiljdes kl. * 3 e. in.
in fidein
O. Brakel.