80
Den 3 Februari.
Lördagen den 3 Februari 1872.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
I anseende till Herr Grefven och Talmannens frånvaro fördes
ordet af Herr vice Talmannen.
Justerades ett protokollsutdrag för den 31 och protokollen för
den 24, 25, 26 och 27 sistlidne Januari.
Friherre Raab, Carl: Jag har hittills, till följd af sjukdom,
varit förhindrad att infinna mig vid Kammarens sammanträden, och
får nu vördsamt anmäla att jag, ehuru ännu ej fullt återställd, in¬
tagit säte vid riksdagen.
Föredrogs Kongl. Maj:ts den 31 sistlidne Januari bordlagda nå¬
diga proposition angående upphörande af lastpenningarne.
Herr Rydqvist: Kongl. Maj.ts nu föredragna nådiga proposi¬
tion gifver anledning till moget begrundande af tvänne frågor, nem¬
ligen först och främst den, huruvida svenska statsverket numera är
i det skick, att man kan eftergifva åtskilliga af statens intrader, ej
allenast för nu instundande statsregleringsperiod, eller år 1873, utan
äfven för all framtid; och för det andra den, huruvida — i händelse
en så beskaffad eftergift för all framtid anses kunna och böra ega
rum — de nu ifrågavarande lastpenningarne företrädesvis äro af be¬
skaffenhet att böra helt och hållet eftergifvas.
Hvad nu första frågan angår, så förefaller det åtminstone mig
något besynnerligt att, då så nyligen som för ett år sedan, eller un¬
der 1871 års lagtima riksdag, Kamrarne fingo anstränga sin uppfin¬
ningsförmåga för att bereda ytterligare behöfliga resurser till stats¬
maskinens hållande i gång, skulle under ett enda år ställningen hafva
Den 3 Februari.
87
så väsendtligen förändrats, att ej allenast — såsom alla veta — utgif¬
terna under nästa statsreglering kunna besörjas utan behof af
bevillningstillägg, och öfverskott i statsintraderna ändock blifva
påräkneliga, utan ock, att man utan tvekan skulle för all framtid
kunna eftergifva en statsinkomst af sådan betydenhet som den, hvar¬
om nu är fråga, och som sedan långliga tider tillkommit statsverket.
Jag ber då att få fästa uppmärksamheten dels derå, att, såsom be¬
kant är, 1871 års lagtima Riksdag åtog sig högst betydliga utgifter
under fjerde hufvudtiteln för befästningar och anskaffande af krigs¬
materiel, utgifter, som icke ens kunde användas och således icke be-
höfde utgå under ett år, utan till en ej så ringa del anvisades att
bestridas under de närmast stundande åren; dels äfven på den om¬
ständigheten, att efter all sannolikhet förestå betydande förhöjnin¬
gar i utgifterna under femte hufvudtiteln, för Indika naturligtvis
ökade tillgångar blifva erforderliga. Ensamt dessa omständigheter
äro, enligt min tanke, af den vigt, att man bör noga öfverväga, huru¬
vida eftergift af en hittills ingående statsintrad, bör för afl framtid
ega rum; ty äfven om ställningen för det närvarande skulle vara
så lycklig, att man saklöst kunde eftergifva vissa beskattningstitlar
till en del samt för kortare tid, äv dock skilnaden väsendtlig emel¬
lan detta sätt att gå till väga och det att efterskänka en eller an¬
nan, sedan ålder ingående statsinkomst för all framtid. Vidare torde
böra tagas i noggrannt betraktande, huruvida ej den del af öfver-
skotten — dels de nuvarande, dels de i den närmaste framtiden,
såsom påräkneliga ansedda — hvilken möjligen ej vore erforderlig
för bestridande af utgifter under fjerde och femte hufvudtitlarne,
skäligen borde tagas i anspråk till andra, för fäderneslandet gag¬
nande ändamål, i hvilket afseende äfven under denna riksdag åtskil¬
liga motioner blifvit väckta. Och slutligen förefaller det mig klart,
att, om ett öfverskott finnes, hvilket man ej anser sig böra eller
kunna lämpligen använda på det ena eller andra af berörda sätt,
har man ett obegränsadt fält för deras lämpliga användande i att
minska den statsskuld, som den nuvarande generationen ådragit lan¬
det ej blott för anläggande af jernvägar och inköp af dertill erfor¬
derlig materiel, utan — hvilket dock måste erkännas — äfven för an¬
dra statsbehofs fyllande, fastän de i sjelfva verket på sådant sätt
använda medlen blifvit upptagna och fått skyldra under namn af
lån för jernvägar.
Öfvergår man nu till den andra frågan eller den, huruvida —
för den händelse ställningen kan anses vara sådan, att man utan
olägenhet för statsverket och statsmaskinens fullt ändamålsenliga
verksamhet kan och bör eftergifva en statsinkomst för everldliga
tider — lastpenningar^ utgöra den inträd, som företrädesvis bör
försvinna; så ber jag först få fästa uppmärksamheten vid ifrågava¬
rande medels betydenhet såsom statsinkomst. Dessa hafva nemligen
under de sex sista åren uppgått till följande belopp:
för 1866
435,340 R:dr,
1867
1868
1869
490,086
500,774
505,709
88
Den 3 B^ebruari.
för H2? i ‘ ,............. 551,477 R:dr,
„ 1871 etter upplysningar, som blifvit mig från
General-tullstyrelsens kammarkontor benäget med¬
delade till . . .............. 572,691 „
Denna statsinkomst har således år efter år varit i stadig och
jemn tillväxt och på 5 år ökat sig med nära tretiotvå procent,
samt uppgår numera till det verkligen icke obetydliga beloppet af
nära 600,000 R:dr. J 6 Pi
Lastpenningar äro bär, som i alla öfriga länder, der de erläggas,
en sedan uråldriga tider utgående afgift på utrikes sjöfarten. De
hafva, etter hvad jag kunnat finna, här i Sverige betalts minst tm-
der ett par århundraden. I tulltaxorna på 1770-talet omtalas de
nemligen såsom en “efter vanligheten" utgående afgift. Enligt 4 §
i underrättelserna om nu gällande tulltaxas tillämpning, utgå de nu
för tiden med 70 öre per nyläst.
Hvad derefter angår denna statsinkomsts natur, kan man icke
säga, att den är en vanlig skatt, emedan den utgöres af både in-
och utländska Irån Sverige utgående eller till Sverige ankommande
segel- och ångfartyg, utan afseende på deras nationalitet. Betraktar
man förhållandena år 1870 — det sista, för hvilket officiela uppgifter
äro tillgängliga — så befinnes, att detta år ankomma med last från
utrikes ort:
Svenska fartyg..............97,416 nyläster
Norska „ 35,004
främmande „ ............. . 94,209
tillsammans 226,629 nyläster,
hvaraf cirka 43 procent således voro svenska; och ifrån Sverige af¬
gunga samma år med last till utrikes orter:
Svenska................. 186,325 nyläster
Norska.................218,361 „
främmande................212.475
eller tillsammans 617,161 nyläster,
hvaraf på svenska fartyg belöpte cirka 30 procent. Denna afgift
drabbar således de svenska rederierna för lastade fartyg med, i förra
fallet 43 procent, och i sednare fallet 30 procent; hvaremot för bar¬
lastade fartyg, som med vissa undantag ock drabbas af denna af¬
gift, officiela uppgifter ej finnas tillgängliga. Resultatet visar sig
sålunda vara, att de svenska rederierna få betala eu mindre andel
af ifrågavarande pålaga än de utländska.
Jag öfvergår nu till frågan, i hvad mån dessa afgifter särskildt
i Sverige kunna anses vara tryckande. Visserligen är det sannt att,
på sätt i den Kongl. propositionen omförmäles, några länder i Eu¬
ropa hafva helt och hållet eller delvis indragit sådana skepps-
umgälder, som motsvarat lastpenningarne i Sverige, nemligen Eng¬
land, Frankrike, Holland och Belgien, detta sistnämnda land dock
endast i afseende å sådana nationer, som bidragit till Scheldetullens
afskaffande; hvarförutan denna pålaga lärer hafva upphört i Fin¬
land för fartyg från de länder, med livilka reciprocitetstraktater af-
slutats. Men hvad Frankrike angår, synes det som om detta land
nu laborerade med planer att återinföra de tonnageafgifter, som
Den 3 Februari.
HD
upphörde att utgå från 1867 års hönan, men till vida högre belopp
än de före nämnda tid utgående. Hvad åter öfriga sjöfarande län¬
der beträffar, tror jag mig kunna våga det påstående, att de aldra
fleste, om ej alla, både i och utom Europa, pålagt och fortfarande
påföra skeppsumgäld^', som motsvara våra lastpenningar. ^ I Förenta
Staterna utgick åtminstone ännu för några år sedan en sådan afgift
med 30 cents per ton, motsvarande per nyläst omkring o R:dr; och
hvad särskildt angår de länder, som omgifva Sverige, med det un¬
dantag för Finland, som nyss blifvit nämndt, är förhållandet sådant,
att i Danmark betalas en “skibsafgift“, som motsvarar dels våra last¬
penningar, dels några andra afgifter, såsom fyr- och båkmedel m. fl.,
samt utgår med 48 skilling danskt per kommersläst, motsvarande
cirka R:dr 1: 56 per nyläst. 1 Norge betalas så kallade “lastpenge“,
likväl icke för barlastade fartyg, Indika afgifter utgå med 12 ä 35
skilling norskt, efter zoner, per kommersläst, motsvarande per ny¬
läst cirka R:dr 0,63 ä 1: 83. I Ryssland utgör afgiften 5 kopek per
kommersläst, motsvarande omkring 27 öre per nyläst, och i Preus¬
sen en silbergroschen per preussisk last, motsvarande cirka 22 öre
per nyläst. Det befinnes alltså, att, om denna skeppsumgäld skall
anses såsom tryckande för sjöfarten, få nästan alla länders rederier
ännu vidkännas densamma, hvilket åter icke hindrat flera af dessa län¬
der. exempelvis Norge, att i sednare tider högst betydligt utvidga sm
skeppsrörelse på främmande länder. Om nu lastpenningar^ i Sverige
skalm helt och hållet indragas, blefve väl alla utländska fartyg fri-
kallade från deras erläggande i svenska hamnar, men våra fartyg,
som idka sjöfart på de länder, der afgiften fortfarande bibehålies,
Unge åter ej någon motsvarande eftergift. Derom kan man hålla sig
fullt förvissad. .
Jag anhåller nu att, efter dessa allmänna betraktelser, fåy Kort¬
het ingå i en granskning af de skäl, som i den Kongl. propositionen
blifvit andragna såsom stöd för denna afgift^ upphörande^ och som
visserligen genomgå hela propositionen, men äro, att jag så må saga,
summerade i slutstrofen, der orden lyda som följer:. “då den (i fråga
varande pålagan) i sig sjelf ej är rättvis samt derjemte ej blott be¬
tungande skeppsrederirörelsen, utan äfven, genom varutransporternas
fördyrande, verkar hämmande på många andra hufvudnäringar, af
hvilkas utveckling landets allmänna ekonomiska förkofran är bero¬
ende, torde tillräckliga skäl förefinnas för dess afskaffande". Skälen
för afgiftens upphörande skulle alltså vara l:o att den ej är rättvis
2:o att den är betungande för skeppsrederirörelsen, och 3:o att den
är varvfördyrande.
Hvad första skälet för dess upphörande angår, eller det att den
ej skulle vara rättvis, så har jag, som för min del sökt att under
långliga tider följa med beskattningsförhållandenas utveckling i åt¬
skilliga länder, dervid funnit, att allt hvad statsekonomer heter lika¬
som statsmän i allmänhet, finansmän i synnerhet, aldrig kunnat ut¬
finna någon enda skattetitel, som vunnit odeladt bifall, som ansetts
vara fullt rättvis. Mot hvarenda en sådan, af hvad beskaffenhet den
än varit, hafva framställts betänkligheter i detta hänseende, än på
en grund, än på en annan. Hvad specielt denna skattetitel, lastpen-
90
Den 3 Februari.
ningarne. angår, skulle orättvisan i densamma ligga deri, att sjelfva
vehiklet för transporten blifvit begagnadt såsom skattemedel. Jag
vill dervid bedja att få.fästa uppmärksamheten dels derå, att man'?
andra länder lagt särskild beskattning å jernvägstrafiken, ett beskatt-
ningssätt, som är af alldeles samma art som detta, enär jern vägarn e
hafva samma uppgifter beträffande landt- som fartygen beträffande
sjökommunikationerna; dels derå, att en väsendtlig orsak dertill,
att flertalet af bestående skattetitlar både här och i andra länder
aldrig skola kunna uthärda en granskning från den absoluta rättvi¬
sans ståndpunkt, ligger redan deri, att de, för fyllande af statsbe-
hofven, helt enkelt mast tillgripas, och att man dervid varit nödsa¬
kad att sätta möjligheten för skattens utgörande, eller att med den¬
samma vinna ett praktiskt resultat, framför dess teoretiska berätti¬
gande. Jag hemställer i öfrigt om det, för exempel, ej kan anses
vara lika lämpligt, sedt från rättvisans synpunkt, att beskatta den,
som drifver en erkändt lönande och till full utveckling hunnen rö¬
relse, som skeppsfarten onekligen är, som att beskatta en allmänt
nyttig näringsgren, just då den håller på att komma sig för; i hvil¬
ket sistnämnda hänseende jag ber att få erinra om Riksdagens för
ej så lång tid sedan fattade beslut, att särskildt beskatta kvitbets-
sockertillverkningen. Orsaken hvarför sistnämnda beskattning påla¬
des var den. att man förutsåg möjligheten eller sannolikheten af att
en betydande sockerindustri af inhemsk råvara skulle utveckla sig.
hvaraf åter följden skulle blifva, att inom kort importen af utländskt
råsocker och raffinad skulle aftaga, och att den betydliga inkomst,
sont statsverket hade af tullen å sistnämnda begge artiklar, skulle
minskas och slutligen möjligen alldeles försvinna. Detta var nu or¬
saken hvarföre man ansåg sig böra belägga en sådan näringsgren
som hvitbetssocker-tillverkningen med särskild produktionsskatt
eller, om man så vill, med accisafgift. Men huruvida denna sist¬
nämnda beskattning i sjelfva verket är mera rättvis än den, som
nu är i fråga att uppkäfvas, öfverlemnar jag åt hvar och en att be¬
döma. Såsom ett exempel på, huruledes i främmande länder före¬
komma beskattningstitlar, mot Indika invändningar ur rättvisans syn¬
punkt med skäl kunna göras, ber jag att vidare få erinra om den i
England förekommande, särdeles dryga accisen på ej spirituösa dryc¬
ker. hvilka man likväl önskar att folket för sitt välbefinnande må
förtära. Ej torde det kunna anses rättvist att belägga sådana artik¬
lar med skatt, men det har varit oundvikligt för fyllande af statens
behof. Så finnas äfven i vårt land sedan äldre tider skattetitlar.
Indika äro, minst sagdt, fullt ut lika orättvisa i sin princip som denna,
men man har dock hittills ansett sig nödsakad att låta dem qvarstå.
Hvad dernäst angår det andra skälet, som i den Kongl. propo¬
sitionen angifves såsom talande för lastpenningarnes upphäfvande,
eller det att de äro betungande för skeppsrederirörelsen, så synes
det mig att, om förhållandet tillförene varit sådant, det för närva¬
rande är väsendtligen förändradt. Att just nu vilja göra eu lindring
för .svenska skeppsrederirörelsen af den betydenhet, som här är i
fråga, förekommer mig något eget, då det är bekant, att denna rö¬
relse sedan några år varit högst indrägtig och anses komma att blifva
Don 3 Februari
in
så lönande, att ej blott de inhemska verkstäderna äro fullt syssel¬
satta med byggande af både segel- och ångfartyg jemväl för den ut¬
ländska farten, utan äfven sådana i stor skala beställas å utrikes
orter för skeppsrederirörelsens ytterligare utsträckning. Man har oek
velat påstå, att under sednaste tiden fraktkonjunkturerna varit så gyn-
samma, att ett och annat fartyg på ett enda år intjenat hela sin
kostnad, och visst är, att rörelsen i allmänhet lemnat ganska god
behållning, många fartyg åtminstone 25 ä 33 procent i nettobehåll¬
ning. Detta måtte bevisa, att rörelsen för närvarande ej är tryckt,
utan att den är en af de mest lönande, som här bedrifvas. För min
del är jag härmed synnerligen belåten och önskar för visso, att denna,
likasom alla våra öfriga näringar, måtte blomstra och dess kikare
skörda så stor förtjenst som möjligt; men_ ej kan jag derför finna,
att under sådana förhållanden tidpunkten just nu är inne att före¬
trädesvis befria denna rörelse från utgifter, Indika existerat sedan
århundraden, och som i större eller mindre mån ega sin motsvarig¬
het i de flesta andra länder och hos alla våra grannar. Dessutom
ber jag att, vid frågan om lastpenningarnes betungande beskaffenhet,
få fästa uppmärksamheten derpå, att det finnes andra likartade af-
gifter, som äfven drabba sjöfarten, men Indika man aldrig, åtminstone
ej på långliga tider, talat ett ord om att minska, än mindre upp¬
häfva, jag menar de hamnafgifter, Indika utgå till kommunerna. Dessa
hamnafgifter utgingo i förra tider blott till stapel- och sjöstäder, men
hafva i sednare tider blifvit utsträckta till alla lastageplats^-, så att
antalet af de platser, hvarest hamnafgifter för fartyg erläggas, efter
officiela uppgifter för 187U uppgick till ett hundra tjugufyra. I dessa
städer och lastageplats^- hafva nyssnämnda afgifter utgjort i jem¬
förelse med lastpenningarne till staten:
i Stockholm lastpenningarne . . . 59,298: hamnafgiften 66,337.
i Göteborg „ ... 87,644: „ 99,089.
Alla hamnar „ ... 556.477: „ 579,496.
För min del har jag ej hört, att det satts i fråga — jag lemnar der¬
hän huru utgången skulle blifva, om så skedde — att minska dessa
för sjöfarten betungande afgifter till kommunerna, men som pengar
äro pengar, oberoende af, om de betalas till den ena eller andra, kan
jag ej se, hvarföre ej denna afgift äfvenledes skulle högeligen be¬
svära sjöfarten. Och måste densamma vara ännu mera betungande
än lastpengarne, då den öfverstiger de sednare till beloppet. Ytterli¬
gare utgå till kommunen andra afgifter af både in-och utrikes gående
fartyg å vissa båda inhemska och utländska varor. Dessa afgifter
motsvara dels tullen i vanlig mening, dels de så kallade små-tullarne,
som för 60 år sedan upphäfdes, och uppgå till ett ej obetydligt be¬
lopp. De utgjorde år 1870 i Stockholm 290,903, i Göteborg 126,144
och i alla de 57 hamnar, der de erläggas. 989,539 R:dr. Vill man
sammanräkna dessa särskilda afgifter, blir förhållandet det, att af de
sammanlagda utgifterna till kronan och kommunerna utgöra lastpen¬
ningarne i förhållande till öfriga afgifter i Stockholm c:a 141 procent,
i Göteborg 21 procent och i alla hamnar 26 procent. Jag återgår
nu till hvad jag förut påpekat, eller att lastpenningarne betunga hela
utrikes skeppsfarten, men drabba i mindre skala, eller till mindre
92
Den 3 Februari.
belopp, den svenska rederirörelsen, än den utländska. Om den före¬
slagna eftergiften eger rum, kommer den i första rummet rederierna
till godo, eller blir med andra ord en present — i form af en min¬
skad utgift — till våra inhemska, äfvensom till utländska redare, en
present, som för redare, hvilka ega många fartyg, kan blifva af en
ganska stor betydelse, jag önskar dem visserligen allt godt äfven
under dessa konjunkturer, men jag hemställer, om just skeppsrede-
rierna äro de, som i närvarande stund, framför andra, böra kornmal
åtnjutande af en sådan present.
Det tredje skälet,{ som förefinnes i den Kongl. propositionen, är
det, att lastpenningar verka fördyrande på varan och såmedelst ut¬
öfva ett hämmande inflytande på många andra näringar, af hvilka
allmänhetens ekonomi är beroende. För min del vågar jag betvifla
detta förhållande och tror, att det är med fraktfarten som med all
annan industriel rörelse, att den nemligen är beroende af de ekono¬
miska lagarne och att således fraktens storlek bestämmes — om icke
obetingadt så åtminstone oberoende af en så ringa nedsättning som
den ifrågasatta — af tillgång och efterfrågan. År efterfrågan stor,
blir frakten hög och tvärtom, och borttagandet af dessa 70 öre för
hvarje nyläst af 10,000 skålpund eller 100 centner kommer ej. enligt
min öfvertygelse, att hafva det ringaste inflytande på frakten, än
mindre för konsumenterne af de fraktade varorna. Till stöd för
denna min mening ber jag att få fästa uppmärksamheten på förhål¬
landena, när vid 1865 års början handels- och sjöfartstraktaten med
Frankrike trädde i gällande kraft. Den franska tonnageafgiften, som
under 1864 utgått med cirka 14 R:dr 6 öre, nedsattes då till cirka 2
Rall' 34 öre per nyläst. Detta var en nedsättning af omkring 11
R:dr 72 öre. En så betydlig nedsättning i skeppsafgiften borde val
hafva verkat till fraktnedsättning. Men, livad blef följden? Jo, att
för de varor, . Sverige hufvudsakligen har att afsätta på Frankrike,
trävaror och jern, blef frakten under de två åren 1865—1866, innan
Frankrike helt och hållet borttog tonnageafgiften, efter uppgifter från
Stockholms skeppsklarerare, på alla franska hamnar dels lika dyr
som 1864, dels 1866 på vissa ställen dyrare. Den högst väsendtliga
nedsättning i tonnageafgiften. som inträdde 1865, verkade således
för de två åren 1865 och 1866 ej det minsta till nedsättning i ut¬
gående frakter från Sverige på Frankrike. Detta exempel tror jag
vara ganska talande, och med ledning af detsamma torde man vara
berättigad antaga, att den ifrågasatta obetydliga nedsättningen af 70
öre per nyläst ej skall medföra den förespeglade fördelen af billi¬
gare frakter.
Med stöd af hvad nu blifvit yttradt kommer jag till det slutre¬
sultat, att jag, för min del, ej kan inse, det nog giltiga anledningar
förefinnas för Riksdagen att besluta om det totala försvinnandet af
lastpenningarne. Och jag hemtar ett ytterligare stöd för denna min
åsigt i den omständigheten, att det är med denna afgift eller, om
man så vill kalla den, skatt, som med åtskilliga andra, som ännu
existera i vårt land och i andra länder, att har man en gång bort¬
tagit den, kan man ej åter pålägga den. Detta är i högre grad än
eljest förhållandet med denna afgift, emedan man, vid ett återinfö¬
Den 3 Februari.
93
rande af' densamma, skulle råka i ganska svår kollision med främ¬
mande makters intressen. Har den eu gång försvunnit, blir det,
enligt min tanke, fåfängt att återinföra den, utan skulle således
genom den Kongl. propositionens antagande denna statsinkomst af
närmare 600,000 riksdaler vara för alltid förlorad.
Min åsigt är derföre att — i händelse Statsverket kan anses vara
i den lyckliga ställning, att det kan eftergifva skatter för längre tid —
torde, enär lastpenningar^ för eu del fartyg, nemligen de ballastade,
kunna anses vara obilliga, en revision af bestämmelserna rörande
deras utgörande böra ega rum, så att derigenom missförhållandet i
nyssnämnda hänseende må blifva rättadt.
Jag utber mig slutligen, att detta mitt yttrande måtte få åt¬
följa den Kongl. Propositionen vid dess remitterande till vederbörligt
Utskott.
Herr von Kock: Till eu början får jag betyga min glädje
deröfver, att min gamle aktade vän, betänksam som alltid, dock nu
icke i allo motsatt sig denna förändring, då han medgifvit lastpen-
ningarnes borttagande för i ballast gående fartyg. Dernäst vill jag be¬
gagna tillfället att förklara, det jag icke tillhör den klass, talaren
utpekat, nemligen egare af stora andelar i fartyg. Jag har aldrig
egt någon andel i fraktsökande fartyg, ej heller eger jag i denna
-stund någon sådan. Jag skulle icke omtalat detta, om icke högst
sannolikt vore, att just de, som här kunna gifva oss de bästa upp-
lysningarne i denna sak, äro skeppsredare; på det att icke de här
må stå ensamma, sedan de på förhand gjorts misstänkta att blott
försvara egna intressen, har jag ock velat säga några ord. Jag upp¬
träder här främst för ett annat intresse, som isynnerhet bör tillses
att det städse är representeradt — alla konsumenters. Jag tror det
är alldeles gifvet, att ytterst faller ifrågavarande afgift, liksom andra
dylika, derigenom varutransport beskattas och försvåras, i sista hand
på konsumenterna. I denna församling behöfver detta blott antydas,
bevisen ej från våra läroböcker upprepas. Invänder någon likväl —
såsom vanligen, när man talar om konsumenter eller de många
det gör så litet för hvar och en. Ja! då svaras åter: små smulor äro
också bröd; många bäckar små blifva en stor å.
Dernäst yrkar jag lastpenningarnes afskaffande från en mera
inskränkt och, jag medger det, egennyttig synpunkt. Jag yrkar det
för producenter af alla våra exportartiklar. Hvart öre, som besparas
på transporten af hvetet, hafren eller smöret till konsumtions-orten,
ökar min och andra jordbrukares behållning. Hvad nu rättvisan af
skatten angår, har den föregående talaren sagt något, som, om det
icke är sanning, åtminstone gränsar bra nära till sanningen, nemligen
att ingen.skatt är fullt rättvis. Det är erkändt, att en skatt är, i
och för sig, ett ondt och kan endast hafva sin ursäkt deruti, att den
användes för ett oafvisligt behof. Vid valet af skatter, då man har
att söka emellan särskilda slag af ondt, är icke det absolut rätta lätt,
knappt möjligt att träffa. Med det som medför minst ondt, minst
orätt måste, man sig nöja. Jag tror således icke, att det är något
argument för en skatts påläggande eller borttagande, att den icke
94
Den 3 Februari.
är fullt rättvis. Argumentationen tror jag bör ske, såsom också
till en del af den förste talaren, i tysthet, medgafs, genom jemförel-
sen med andra skatter hvilka skulle vara lämpligare att borttaga,
då vi nu äro i den lyckliga belägenheten, att endast behöfva välja
mellan de skatter som skola borttagas, och icke i den svåra ställ¬
ningen att välja hvilka man skall pålägga. I detta afseende får jag
säga, att jag är villig medgifva, hvad talaren yttrade, att, om man
icke kunde borttaga andra skatter än sådana, som man snart åter
kan behöfva pålägga, för att få högre statsinkomster, hvilket ju lätt
kan hända, då man icke vet, om de lyckliga förhållanden, som det
exeeptionela året 1871 medfört, skola fortfara, då är borttagande af
lastpenningar mindre lämpligt än t. ex. tullen på kaffe. Men förvisst
tror jag, att det finnes vissa skatter, som man nu, med afseende å
vår allmänna finansiela ställning, tryggt skulle kunna borttaga i hopp
att aldrig behöfva ånyo pålägga desamma, och hvilka, en gång bort¬
tagna, till och med icke skulle kunna ifrågasättas att införas, emedan
de äro orimliga till sin natur. Sådana skatter äro just de, som isyn¬
nerhet drabba, såsom talaren träffande uttryckte sig, ett vehikel för
rörelsen, såsom fallet är med den ifrågavarande. Den förefaller mig
precis, som om man skulle lägga skatt på de vagnar, på hvilka bon¬
den skall föra sin säd till torgs, eller de åkdon, hvarmed bergsman¬
nen transporterar sin malm eller sina kol till masugnen. Med ett
ord, denna skatt på en vehikel för rörelsen finner jag, vid den rela¬
tiva ttppskattningen af flera utaf våra sämsta skatter, vara en mycket
dålig skatt, likasom en som drabbar br««o-inkomsten, i afseende
hvarå Kongl. Magt nu gjort förslag, nemligen bergverkstionden, som
äfven flera gånger varit fråga om att här borttagas, en så beskaffad
skatt, att de flesta civiliserade länder redan afskaffa! densamma.
Emellertid hänför jag till de skatter, som i första rummet borde bort¬
tagas, dem, som omedelbart hvila på de oundgängligaste födomedlen
för de fattigaste, t. ex. tullen på sill och torr fisk. Angående last-
penningarne har den föregående talaren äfven anställt en jemförelse
med andra afgifter, och deribland nämnde han en. som, efter min
tanke, icke var lyckligt vald, nemligen hamnpenning ar ne. För närva¬
rande är detta ingen skatt till staten, och dessutom är att märka, att
der får man omedelbart något för något. Hamnpenningarne äro nem¬
ligen en afgift för att åstadkomma hamnar och underhålla dem i be¬
hörigt skick. Skulle det dock ännu vara händelsen, att i vissa ham¬
nar uppbäras oproportionerligt höga afgifter, önskade jag, att den
aktade talaren, med sin rika erfarenhet och lätta tillgång på stati¬
stiska upplysningar, såsom just rätta mannen, måtte framställa för¬
slag, att de blifva sådana, att de nätt och jemnt svara mot de kost¬
nader, som åtgå för hamnens underhåll; men icke mera. Tager man
någon annan skatt till staten eller kommunen i denna form, är det
en skatt, som är högst olämplig och kan icke nog fördömas. Den
liknar då lastpenningar. Imeilertid är nu icke fråga derom. Det
exempel, som valdes af talaren angående hvitbetorna, drog han sjelf
försorg om, att det blef så belyst, att derom knappt torde behöfvas
någon vidare utredning. År 1865 tog jag mig friheten väcka en mo¬
tion i samma syfte som Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Den
Den 3 Februari.
»fl
gick dock icke sä långt, då jag föreslog Rikets Ständer: “att för sin
del besluta det lästetalsafgifter eller s. k. lastpenningar, ifrån 1867
års början, icke vidare skulle erläggas åt svenska fartyg samt icke
keller af fartyg tillhörande nation, som Kongl. Maj:t funne för godt
bevilja denna förman, emot det att svenska fartyg, af densamma,
beviljades befrielse för lastpenningar motsvarande utonnaae“ eller
annan afgift."
Det är en ganska kinkig sak att afgöra, om man ensam bör gå
i spetsen för en reform, sådan som den ifrågavarande, eller om man
bör tillse, huruvida man genom traktater kan söka förmå dem följa
med, som äro något tröga att erkänna en riktig grundsats. Man är
der inne på den så kallade reciprocitets-vägen, förfäktad länge i
Lågland — synnerligen åt Robertson — öfvergifven, men åter, i viss
man, beträdd der. 1 fäll Utskottet, på de goda skäl som Kongl. Maj:ts
proposition innehåller, dock icke skulle vilja gå så långt ocli fästa
afseende på, om man på samma gång kunde förmå åtskilliga andra
nationer, som nu hafva dylika afgifter å fartyg, att bevilja reciproka
fördelar för oss, vore mitt berörda förslag, som jag icke, så bär på
stående fot, vill. nu bestämdt tillstyrka, kanske likväl förtjent att
betänkas. Jag vill i förbigående antyda, att 1865, när en tullned-
sättning, beräknad till 1,500,000 riksdaler, tillstyrktes af Bevillnings¬
utskottet (Betänkandet N:o 8), Utskottet då icke vågade på samma
gång föreslå borttagande åt lastpenningarne; men endast detta var
skälet till afstyrkande^ Jag fäste då uppmärksamheten på, dels att
vid dåvarande förhållanden vi dymedelst skulle blifvit befriade från
tonnage-afgiften i Frankrike, enligt traktaten, dels ock att så länge
vi bibehölle lastpenningarne, hade vår handelsflotta icke riktigt “fair
play“, enär våra fartyg måste betala lastpenningar både i Frankrike
och Sverige, då deremot franska fartyg endast erlade sådana i Sverige.
Jag tillägger nu, emot reciprocitet i afseende å lastpenningar, att det
land, som afskaffar dylik afgift, alltid bereder sina fartyg samma för¬
del öfver andras, der de bibehållas. Den föregående talaren har sagt,
att tidpunkten icke skulle vara inne för borttagande af lastpennin-
garne, då skeppsrederi-rörelsen florerade, såsom förhållandet är för
det närvarande, och. man derpå skördar stora fördelar. För min del
tror jag deremot tiden vara mycket väl vald. De stora förbättrin¬
gar, som uti ångbåtsbyggandet nyss skett, skola troligen snart låta
ångbåtar kunna i väsendtlig mån ersätta seglande fartyg. Det är
gifvet,. att _ de, som först hafva kommit på denna sannt rätta väg,
skola i början skörda stor vinst deraf; men denna vinst skola vi väl
icke afundas våra egna landsmän. För öfrig! kommer den nog att
minskas, i samma män som konkurrensen tilltager; och det är väl,
om man icke blifvit lockad till öfverspekulation, då man lätt kan
komnm att få vidkännas förluster, motsvarande de stora vinster man
nu erhåller. Jag anser, som sagd! är, det vara rätt att just nu, då
man uti hela verlden slagit in på den vägen att skaffa sig ångbåtar,
på allt sätt uppmuntra våra svenska ångbåtsbyggare, så att vårt
land med sina förträffliga sjömän, sitt goda jern och sina utmärkta
maskinbyggare må snarare komma före än i efterhand, för att derpå
erhålla förtjenst. Jag tror, att det vore godt att dertill kunna hjelpa
96
Den 3 Februari.
dem, isynnerhet genom att borttaga ett mycket uselt slag af beskatt¬
ning, hvarför vi, när behofvet kräfver, kunna få ersättning i vida
bättre form.
Herr Wailenberg: Jag ber att få vända mig endast mot ett
par af den första talarens argumenter och främst mot den jemfö¬
relse han uppställde emellan lastpenning a me och hamnafgifterna. Han
yttrade sig “ej hafva hört. att någon satt i fråga en minskning i
hamnafgifterna". Detta var ett vågadt yttrande i synnerhet af denne
talare, ty det är 17 år sedan, som en sådan minskning och reglering åt
hamnumgälder sattes i fråga, och om jag ej misstager mig, tror jag,
att det vigtiga ärendet varit beroende på Kommers-kollegii handlägg¬
ning under 7 års tid, och att vi nu nalkas den tidpunkt, då det¬
samma blir afgjordt och det i sådan syftning, att en utjemning kom¬
mer att ega rum i kamnumgälderna, som på somliga ställen varit
allt för orimliga, och hvaraf inkomsten ofta blifvit använd på ett
sätt som både Regering och Riksdag ogillat. Men något annat än
en utjemning af denna afgift kan ej ifrågakomma, emedan den utgår
för något effektivt, eller för ändamål, hvilkas uppfyllande äro för
sjöfartens eget behof nödvändiga, nemligen sådant som byggandet
och underhåll af hamnar, broar och kajer in. m. Hamnafgiften är
således ej jemförlig med en skatt sådan som lastpenningar^, _ hvil¬
ken hvilar på sjelfva transportmedlet, och är så mycket orimligare,
som rederierna, Indika i första hand hafva att betala den, dessutom
äro skyldiga att skatta för inkomst af fartyget på samma sätt som
sker för all handel, industri och andra näringar.
Talaren har sagt, att det är tydligt och klart att, “om man nu
tager bort denna afgift, tager man bort den för all framtid,“ ty
denna skatt är icke af den beskaffenhet, att den kan tagas bort den
ena riksdagen och, när staten kommer i behof af ökade inkomster,
läggas på af annan Riksdag. Jag är derutinnan med honom fullt
ense. Och detta yttrande af herr Rydqvist bevisar bäst, att skatten
är orimlig. Det vore i sanning lika rimligt att säga till förmannen:
“du skali betala skatt för kubikinnehållet af den skrinda, i hvilken du
har lastat varorna". Förtjena!’ förmannen något genom forslingen,
så får han dessutom betala bevillning derför under rubriken “kapital
och arbete". Just denna orimlighet i det dubbla beskattningssättet
är något, som jag hoppas Bevillnings-Utskottets ledamöter måtte till
fullo beakta, och deri ligger ett af de starkaste skälen för tillstyr¬
kande af Regeringens förslag. När samma förslag om lastpenningar-
nes afskaffande tillförene utgjort föremål för Riksdagens behandling,
så har alltid denna beskattnings orimlighet villigt blifvit erkänd, men
man har uppskjutit afgörandet, emedan statsverket ej kunnat då
undvara summan som utgjorde cirka 400,000 R:dr. Bifälles nu frå¬
gan, så utvidgas svenska sjöfarten och statens inkomstbevillning
deraf stiger.
Talaren sade, att tidpunkten att vidtaga denna lindring ej vore
väl vald, ty sjöfarten behöfde aldraminst nu under de förherrskande
gynnsamma konjunkturerna en sådan. Jag tror, att man bör se
denna
Den ii Februari.
it 7
denna sak så enkel som den verkligen är och ej onödigtvis göra den
konstig. Då kommer man underfund med att, under det vi hafva en
ymnig produktion i landet och höga priser för svenska varor i utlan¬
det, då allt går synnerligen val, kan litet sand, kastad i hjulet, ej
hämma rörelsen, men vi få ock tänka oss ogynnsamma konjunkturer,
då svenska skördar äromedelmåttiga och då svenska näringslifvet
lider af dyrt rörelsekapital och höga tillverkningskostnader samt
svenska varor endast kunna i utlandet afsättas till luffa priser, dd
är det af stor vigt för ett aflägse beläget land, att dess transport¬
medel äro billiga. Sådant är förslagets syfte och derföre är det
välbetänkt.
Talaren tycktes antyda, att man ej borde borttaga en skatt
“förr än alla statsekonomer och statsmän blefve ense om dess olämp¬
lighet". Ja, då finge man allt vänta, ty eu så stor enhällighet torde
ej ligga inom möjlighetens gränser.
Likaså finner jag det vara af föga värde för denna frågas rik¬
tiga lösning, att, såsom ^talaren upplyste, i 1770 års tulltaxa en para¬
graf fanns intagen angående dylika afgifter, och jag är fullt förvis¬
sad att om vi skulle gå tillbaka till förgångna tider, för att uppsöka
beskattningsgrunder, skulle vi kunna komma till de mest orimliga
resultat.
Det yttrades äfven något i afseende å Frankrike. Jag tillåter
mig erinra i afseende å franska traktaten med de förenade rikena,
att ännu återstå 5 ä (! år af de tolf, på Indika den traktaten slöts, och
att i densamma finnes intagen en bestämmelse om likställighet mellan
båda nationernas fartyg. Om nu Frankrike, som är nödsakadt att söka
anlita alla möjliga skattetitlar beslutar att höja tonnageafgifterna,
drabbar en sådan åtgärd ej vår sjöfart, utan vi komma i åtnjutande
af samma friheter som vi lemna franska fartyg i svenska hamnar.
Detta är en ganska vigtig omständighet; i synnerhet för oss fördel¬
aktig, som det är gifvet att efter de svåra omstörtningar Frankrike
haft _ att utstå, vår export dit skall förstoras. Der behöfs både trä
och jern i betydlig mängd efter den förödelse som drabbat det olyck¬
liga landet. Detta gifver grundad anledning att tro, att just inom
dessa grenar af affärsrörelsen kommer vår exporthandel och sjöfart
på detta land att vidga sig. Om för öfrigt alla andra nationer skulle
pålägga sådana afgifter på sjelfva fartygen, vore det likväl skål att
vi afskaffade desamma, ty derigenom skulle vår sjöfart få ett be¬
tydligt öfvertag. Och jag har ej hört någon, som ej önskar, att den
svenska skeppsrederirörelsen måtte, liksom den norska, komma att
blomstra. När någon gång skörden på landets tegar slår fel, så kan
det vara godt att kunna bereda oss en ersättning genom deras arbete
som plöja “de blåa tegarne" derute.
Att den ärade talaren motsatt sig förslaget, förundrar mig san¬
nerligen icke, ty jag minnes knappt något förslag af dem, som blif¬
va här framställde, hvilket han ej motsatt sig, och när Legeringen
någon gång framlägger förslag till Kommers-kollegii indragning, så
antager jag, att talaren äfven kommer att vara emot en sådan för¬
ändring, ehuruväl åtgärden skulle medföra minskning i statsutgif-
Riksd. Prof. 1872. I Afd. 1 Band. 7
!>S
Den 3 Februari.
terna, lättnad i administrationen samt sålunda i sin man medverka
till lindring i beskattningen, något som vi otvifvelaktigt böra efter¬
sträfva.
Slutligen yttrade talaren, att den ifrågavarande skattelindringen
skulle vara “en present till skeppsrederierna“. Jag får förutskicka
den anmärkningen, att jag icke är i samma ställning som den. nitst
föregående talaren, som förklarade sig icke ega några andelar i far¬
tyg, ritan jag är skeppsredare och har varit -let i många år och har
derunder vunnit eu ganska rik erfarenhet om de många svårigheter
sjöfarten har att bekämpa. Att i denna eftergift se en present åt
rederierna är att gå ut från den falska förutsättningen, att skepps-
rederiet är “ett slutet skrå" som bestämmer sina vilkor efter eget
godtycke. Frakternas belopp är såsom alla andra priser beroende
af de ekonomiska lagarne och hvarje lättnad, som beredes sjöfarten,
måste genast föranleda eu fr akt nedsättning, och sålunda blir bortta¬
gandet af lastpenningarne, som föreslagits i den Kongl. propositio¬
nen, en gifven fördel för både producenter och konsumenter. Detta är
frågans sanna betydelse.
Herr Statsrådet Wasrn: Hvad den förste talaren anförde,
berörde i flera punkter frågor af det intresse, att jag, oaktadt den
sena timman, ber att få upptaga Kammarens tid något med att när¬
mare utreda dem. Ett stillatigande å min sida, sedan dessa frågor
kommit på tal, kunde nemligen tydas såsom om jag förbisett dem
eller ej rätt uppfattat deras vigt.
Den förste talaren uppställde den frågan: hafva vi, med anled¬
ning af det stora öfverskott, som våra finanser visa — för år 1873
uppgående till omkring 800X100 It:dr — råd icke allenast att göra till¬
fälliga skattenedsättningar. utan äfven ständiga? ^ Vid remissen af
den Kongl. propositionen om Statsverkets tillstånd och behof, då
man kunde vänta en dylik fråga, var jag försedd med flera handlin¬
gar, som upplysa förhållandet, Indika jag deremot nu,. då remiss af
endast några få speciela propositioner skulle ske,, ej medfört och
derföre saknar, hvarföre jag ej kan uppgifva några sifferförhållanden,
utan endast ur minnet angifva de allmänna slutsatserna, Indika jag
dock hoppas skola vara tillräckliga att visa Kammaren att Chefen
för Finansdepartementet ej glömt att undersöka förhållanden åt så
stor vigt. Det är emellertid icke lätt att göra upp dylika.beräk¬
ningar för den svenska budgeten, emedan den befintliga skilnaden
emellan ordinarie och extra statsreglering alls icke innefattar en skil¬
nad emellan ständiga och tillfälliga utgifter. En mängd anslag äro
beviljade på extra stat, och uppföras derpå år efter år, hvilka Riks¬
dagen icke ansett vara så ständiga, att de borde på ordinarie stat
uppföras, ehuru man icke kan se den tid, då man skulle kunna vara
dem förutan. Så är förhållandet med anslaget till Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader, hospitals vården in. fl. anslag,
som stå på extra stat. Emellertid har jag uppgjort eu tablå, i hvil¬
ken jag försökt klassificera anslagen i ständiga, tillfälliga men fleråriga,
— t. ex. de särskilda anslagen till försvarsverket, som vid sista
riksdagen beviljades, — rent. tillfälliga flor statsregleringsåret, och slut-
1)1)
ligen de för jernvägarne erforderliga, som äro beroende på statslån
oeh således utanför räkningen. -Jag gjorde en sådan tablå efter
slutet åt sista lagtima riksdag på grund af den då beslutade stats-
regleringen och bär nu uppgjort en annan, enligt Kongl. Maj:ts Pro¬
position till statens reglering vid denna riksdag, oeh har kommit till
det resultat, att den nu för nästa år föreslagna statsregel ringen fr
i afseende ä de ständiga inkomsternas förhållande till de ständiga
utgifterna liera hundra tusen riksdaler gynnsammare än den för detta
år stadfästande. Jag minnes väl icke slutsiffran, men till detta resul¬
tat måste jag komma. En mängd åt våra inkomster kunna icke anses
vara sådana, _ att de hastigt stiga och lika hastigt falla. Den stora
tillökningen i. jerurägstrajikmedlen är beroende på ökad rörelse och
kan icke gå tillbaka; ty vi hafva en mångårig erfarenhet såväl från
utlandet _ som i vårt eget land, att, med en ökad rörelse och folk¬
mängd, inkomsterna af jern vägarne måste stiga. Inkomsterna af
skogsmedlen äro beroende af allt större och större försäljningar från
Kronans skogar i följd af nya kronoparkers afsättande i den mån
afvittnngsverket ^ fortgår, äfvensom af den större liflighet afsättnin-
gen af timmer från Kronans skogar vunnit, sedan försäljningar med
flerårig afverkningsrätt 1805 infördes. Sannt är att denna afvalk¬
ning har eu gräns, öfver hvilken den icke med skogens bestånd kan
gå, _ men ännu är denna gräns på långt när icke uppnådd och emel¬
lertid skola försäljningarne ökas och icke minskas. Att tullmedlen
med säkerhet böra förhöjas, nämnde jag redan vid remissen af den
Kong!, propositionen. Deremot finnas bland utgifterna åtskilliga,
som icke äro så mångåriga. Yi hafva t. ex. icke mindre än 684,000 R:dr
Runt på ordinarie stat uppförda för nya byggnader och anläggningar
samt nya inventarier vid jern vägarne. Det är klart, att endast i det
lyckliga fall, att rörelsen skulle ytterligare hastigt stiga, behöfvas
sådana utgifter; gör den icke det, så är utgiften blott ettårig. Bland
andra utgifter, som stå på ordinarie stat, äro anslagen för aflösning
af Öresunds- och Schelde-tullar ne. Det sistnämnda anslaget utgår ända
till år 1890; men det förra deremot försvinner i April 1876, då man
är af med en utgift på 188,(KJO R:dr. Man måste på detta sätt ge¬
nomgå hvarje skattetitel och se till, huru det förhåller sig med den¬
samma; och jag har, för min del, dervid kommit till den åsigt, att,
med antagande af allt hvad Kongl. Maj:t föreslagit, statsregleringen
för nästkommande år, visar så mycket bättre resultat än den vid
sista lagtima riksdag beslutade för innevarande år, att man med
lugn kan göra de af Kongl. Maj:t föreslagna skattenedsättningar.
Hvad nu särskildt dessa lastpenningar angår, torde hufvudfrägan
vara: drabbar denna afgift endast skeppsrederi-rörelsen och hufvud¬
sakligen den utländska, eller fördyrar den frakterna? 1 förra fallet,
d. v. s. om vi voro i det lyckliga läge, att vi kunde strafflöst be¬
skatta våra grannar, så tyckes det vara en ganska god finansiel
åtgärd, men dock icke att berömma sig af; ty det vore ungefär
samma politik, som under medeltiden röfvareborgarne vid Rhen följde,
då de beskattade sjöfarten på floden till den grad, att nära nog all
rörelse stannade af. Jag vågar påstå, att ingen stat är i det läge
100
Den 3 Februari.
att kunna af sina grannar utkräfva skatt och icke slutligen sjelf få
betala den.
Mitt påstående är att under normala förhållanden skola last-
peimingarne, liksom andra dylika afgifter, komma att drabba frakten
och fördyra varorna. Häremot anmärkte den värde talaren, att
frakterna berodde på tillgång och efterfrågan; ganska rigtigt, men
hvad är det som reglerar tillgången? Icke kan talaren antaga, att
flera fartyg skulle vilja åtaga sig en frakt, der de måste vidkännas
ett afdrag, om de kunde få en annan, som vore mera lönande. Ovil¬
korligen måste tillgången regleras med hänseende till de kostnader,
som äro från hvarje gifven fraktfart, oskiljaktige. Om jag lägger en
sådan afgift på sjöfarten, komma icke några fartyg att taga frakt
utan att beräkna detta. När nu hvarje fartygsegare, som skall an¬
sluta frakter, vet, att går jag till den eller den hamnen, får jag. så
och så stora utgifter, med hvilka frakten minskas, är det tydligt,
att han skall taga detta i beräkning vid fraktslutet och att frakterna
till och från den hamnen derigenom blifva så mycket högre. Det är
således alldeles omöjligt, att under normala förhållanden denna afgift
icke kommer att drabba frakten. Men det finnes förhållanden, som
icke äro normala, t. ex. om ett fartyg gör en resa. för att söka för¬
tjenst, men icke erhåller någon eller endast en dålig frakt, eller om
konjunkturerna äro så tryckta, att endast dåliga frakter kunna er¬
hållas, men skeppsredarnes engagementer hindra Jern att låta sina
fartyg vara i overksamhet. Det är således endast i det fall att ett
fartyg icke gör någon förtjenst, som afgiften drabbar fartyget,
och då är det ju ock tydligt att i dess uppbärande ligger eu stor
orättvisa. .
Hvad beträffar den jemförelse, som den ärade talaren gjorde
mellan lastpenningar ne och vissa kommunala afgifter, är detta a|f
föregående talare till en del besvaradt; och får jag för min del på¬
peka, att dessa sednare afgifter äro till för vissa bestämda ändamål,
som komina skeppsfarten tillgodo, såsom kajer, kranar m. fl. anstal¬
ter, som äro vidtagna för lastning och lossning, hvarigenom sjöfar¬
ten befrämjas. Om förhållandet emellertid skulle vara sadant, att
man hade skäl antaga, att de på något ställe vore för höga, så höra
de der nedsättas; men icke kan detta innefatta något skäl att icke
i främsta rummet taga bort en skatt, som uppbäres, utan att der¬
för er hålles någon valuta. Jag hade ett. särskildt skal, då jag
nämnde dessa kommunala afgifter, emedan jag tror, att icke någon
af de sednare talarne gifvit det hufvudsakliga svaret i denna sak,
nemligen att åtgärder äro vidtagna för att förhindra, att sjöfarten
genom dessa afgifter obehörigt betungas. Den siste talaren har sagt,
att frågan om hamnafgifternas nedsättande är fördröjd. Jag får upp¬
lysa, att numera utfärdas icke några hamntaxor på längre tid än B
år, hvarigenom man hvart 5:te år blir i tillfälle att tillse, om de äro
för höga och huruvida nedsättning bör eg;a rum, i hvilket fall de ej,
förrän sådant skett, fastställas. Således är denna sak redan ordnad.
Talaren har anfört exempel från andra länder och. sagt, att i alla
våra grannländer hade man en liknande afgift på sjöfarten. Han
upplyste dock sjelf, att någon sådan afgift icke drabbar svenska
Den 3 Februari.
101
fartyg i Finland. Han antog derefter för gifvet, att dylika afgifter upp¬
bäras af alla andra länder, än de i Kongl. Maj:ts proposition anförda, om
h vilka man vet, att dessa afgifter i dem blifvit afskaffade. Då han på detta
sätt talade om alla våra grannar och ställde flertalet öfriga länder samt
detta i kontrast med några få nppgifna länder, låter detta som regeringen
nu skulle föreslå Sverige att göra ett undantag från en stor, med få
undantag allmänt erkänd regel. Jag kan då icke underlåta påpeka
skilnaden i rörelse uti de länder, som afskaffa! denna afgift, och i
dem som möjligen hafva den qvar. Jag har här under den aktade
talarens anförande summerat några uppgifter från Kommers-kollegii
sist utgifna berättelse, och jag finner deraf, att, då drägtigheten af
alla från Sverige med last afgångna fartyg under år 1870 uppgick
till 017,000 nyläster, 475,000 nyläster, eller mer än j deraf, belöpte
på fartyg gående till Storbritannien, Frankrike, Belgien. Holland och
Finland. Således hafva vi vår största rörelse på dessa länder. Här¬
till kommer den franska sjöfartstraktaten, som berättigar Frankrike,
så länge vi hafva lastpenningar^ qvar, att pålägga tonnage-afgift
för svenska fartyg, ehuru den visserligen afskaffades år 1867; och
vi hafva derföre under nuvarande förhållanden att befara att denna
afgift skall åter påläggas, utan att vi — om vi behålla vår egen
afgift — hafva något att säga derom. Lyckligtvis innehåller dock
traktaten, att, om vi minska våra afgifter, skola de afgifter, som i
Frankrike uppbäras för svenska fartyg, kommande direkt från Sverige,
i samma förhållande minskas. Och vi äro således från ett af de länder,
med hvilka vi drifva vår största handelsrörelse, tillförsäkrade reci¬
procitet från dess sida. För de andra länder, som icke taga en
sådan tonnage-afgift, skulle lastpenningarnes bibehållande, för att
kunna försäkra sig om reciprocitet, naturligtvis icke komma i fråga.
Att åter bibehålla denna afgift för de länder, som ännu hafva en
motsvarande, skulle blott vara att skada oss sjelfva och icke möjligt
att i praxis genomföra, emedan vi hafva traktater med dem, att de
skola behandlas såsom de mest gynnade nationer.
Slutligen ber jag att få lemna några upplysningar, för att veder¬
lägga den värde talarens yttrande, att franska traktaten icke haft
någon inverkan på frakterna; såsom exempel hvarpå han anförde de
på nämnda traktat följande åren. Jag har ej här papper till hands,
som upplysa detta, möjligen på tillfälliga konjunkturer beroende för¬
hållande, men ber att få angifva hurudant det sednare, och efter det
följderna af traktaten kunnat utveckla sig, blifvit. Jag vill då nämna,
att jag för några dagar sedan hade besök af ordföranden för handels¬
föreningen i Göteborg, hvilken förde på tal just dessa förhållanden
och dervid sade mig, att frakten på Göteborg—Calais, som är hvad
man kallar den bestämmande frakten på Nordsjön, efter hvilken alla
andra frakter regleras, nu varierade omkring 40 francs, under det
samma frakt före franska traktaten varierat omkring 50 francs, det
vill säga en nedsättning af 20 procent. Ännu märkligare äro frakt¬
förhållandena på Frankrike från Östersjön efter samma tid. Jag bar
här en uppgift från en aktad skeppskiarerarelirma i Stockholm, som
upptager frakterna från de norrländska städerna på England och
Frankrike, hvaraf visar sig, att dessa fallit högst betydligt, synner¬
102
Oen it Februari.
ligast på Frankrike. Nämnda uppgift visar, att frakten från Hernösand
till Rouen var år 1864 100 francs, 1865 95 francs, men deremot 1869
73 fancs och 1870 71 francs, eller ett fall af 25 francs på 100 och så¬
ledes en fjerdedel. På England har deremot frakten fallit med cirka
12 shilling, motsvarande endast omkring 16 francs, under det den på
Frankrike, såsom nämndt är, nedgått ända till 25 francs.
Härjemte frågade talaren, huru det kom sig. att man skulle sätta
ned ifrågavarande afgift på fartyg just nu, då det vore så goda kon¬
junkturer för skeppsrederirörelsen? Utan att ingå i vidare bepröf-
vande häraf, vill jag endast påpeka det stora fall i frakterna, som
de af mig nyss angifna siffrorna utvisa. Om det oaktadt frakterna
nu äro förmånliga, så måste detta bero deraf, att man bygger bättre
fartyg och mera begagnar sig af ångans tillhjelp eller andra förbätt¬
ringar, och att så många nya fartyg byggas, kan endast bero derpå
att rörelsen anses behöfva dem. Det torde då vara skäl icke alle¬
nast att uppmuntra skeppsrederi-rörelsen, utan äfven, då tillgångarne
äro sådana, att de medgifva skattelindringar, att borttaga en skatt
som blott är besvärande och förlamande för rörelsen. Det är genom
dess befrämjande vi framgå till lycka och allmänt välstånd; och jag
hoppas derföre, att Kong!. Maj:ts proposition skall bifallas.
Herr Rydqvist: Jag skall vara helt kort och blott upptaga
några få åt de anmärkningar, som mot mitt förra anförande blifvit
gjorda. Den ärade talaren, som näst etter mig hade ordet, har, lika¬
som eu sednare talare, fäst sig vid den omständigheten, att lastpen¬
ningar^ borttagande skulle' hufvudsakligen afse konsumenternas
fördel. Han tog för alldeles afgjordt, att i samma ögonblick den
afgift, som nu existerar, försvinner, skulle konsumenterna få sina be¬
hof tillfredsställda för bättre pris. . Att detta kan komma att inträffa
någon gång, under vissa omständigheter, vill jag visserligen ej be¬
strida, men regel blir det aldrig. Jag vädjar till honom och en hvar
eljest, om de såsom konsumenter hafva erfarenhet af, att sedan ge¬
nom 1865 års tulltariff tullen på hudar och skinn alldeles försvann,
och tullen på beredt sulläder i betydlig mån minskades, i följd häraf
deras skodon blifvit ens ett öre billigare än förut. Detta, är ett
exempel af de många hundra som jag kunde anföra, att. hvarje, tull -
minskning eller nedsättning i afgifter på varurörelsen icke ovilkor¬
ligen kommer konsumenterna till godo. Samme talare, och efter ho¬
nom en annan, har förklarat, att den jemförelse, jag anställt^ mellan
lastpenningar^ och de vederbörande kommuner tillfallande hamnat-
gifterna, icke var riktig eller mindre lyckligt vald, derföre att dessa
sednare voro anslagna för vissa, bestämda ändamål, för hamnars
iståndsättande och underhåll. Man skulle tro, att detta voie för¬
hållandet, då namnet gifver dertill anledning; men dessa hamnpen¬
ningar och andra af samma art, hvilka för längre tider tillbaka
blifvit stads-kommunerna tillförsäkrade i deras privilegier och seder¬
mera erhållne Kongl. resolutioner, användas på många stäilen till
aflöning af städernas embets- och tjensteman, och blott en ringa del
deraf för hamnarne. Bästa beviset härpå är Kommerse-kollegii be¬
rättelse för år 1870 angående den inrikes sjöfarten, hvaraf inhemtas,
Den it Februari.
u>;;
att af 124 kommuner, som hafva rättighet att uppbära hamnpennin¬
gar af fartyg, åtskilliga finnas, hvilkas så kallade hamnar äro af den
mest enkla beskaffenhet och sannolikt icke i anläggning kostat ens
så mycket, som den inkomst dessa kommuner haft af dem under ett
euda år.
Hvad talaren på stockholmsbänken yttrade i form af ett argu¬
mentum ad hominem riktadt mot mig äfven såsom tjensteman, då han
på förhand ansåg sig känna och i’edan nu ville ogilla min åsigt i en
fråga, som framdeles kan komma under pröfning, så kan det natur¬
ligtvis ej falla mig in att upptaga ett sådant yttrande till bemötande.
Öfverläggningen förklarades slutad, och den Kongl. propositio¬
nen jemte yttrandena hänvisades till Bevillnings-Utskottet.
Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Majds den
31 sistlidne Januari bordlagda nådiga propositioner:
l:o i anledning af inkomna underdåniga ansökningar om efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter åtskilliga personer; och
2:o angående Bruksegaren P. Löfs underdåniga ansökning i fråga
om dispositionen af köpeskillingen för afverkad skog å Ejhedens
hemman och Ohre sockens öfverloppsmark i Kopparbergs län.
Herr Brun: Då jag vid uppropet vid riksdagens början icke
var närvarande, ber jag att få anmäla, att jag redan förliden pleni-
dag var tillstädes i Kammaren, ehuru jag då icke kom att tillkänna¬
gifva min ankomst.
Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnda utlåtanden:
N:o 1, i anledning af Andra Kammarens remiss af motion angå¬
ende afkastningen af öfverflödig skog å ecklesiastika boställen;
N:o 2, i anledning af Första Kammarens remiss af motion om
antagande af gramvigten till konventionel! bruk;
N:o 3, i anledning af verkställd granskning af Riksdagens Justi-
iie-ombudsmans embetsförvaltning.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskiljdes kl. $ 4 e. m.
In ti dem
O. Brakel.