666
Den IG Maj.
Tliorsdagen den 16 Maj.
Kl. '/411 f. m.
§ 1-
Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 85, äfvensom Riksdagens kanslis förslag till
§ i Riksdagsbeslutet N:o 43, angående allmänna bevillningen.
§ 2.
Herr vice Talmannen Mannerskants begärde ordet och yttrade: Jag
får föreslå, att, på sätt förut varit vanligt, det tal, som Talmannen kom¬
mer att hålla på Rikssalen i dag, måtte blifva i Kammarens protokoll
intaget.
Med bifall till detta förslag beslöt Kammaren, att det ifrågavarande
talet skulle intagas i denna dags protokoll.
Härefter afgingo Herr Talmannen och Kammarens Herrar ledamöter
till Storkyrkan för att afköra riksdagspredikan. Efter gudstj enstens slut
begåfvo sig Kamrarnes ledamöter till Rikssalen, hvarest, sedan Kamrarnes
underdåniga välönskningar blifvit af Herrar Talmän framförda samt Riks¬
dagsbeslutet blifvit uppläst af Chefen för Kongl. Civil-departementet,
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, å Hans Maj:ts Konungens
höga vägnar, afslutade Riksdagen.
Det af Andra Kammarens Herr Talman å Rikssalen hållna tal, hvil¬
ken enligt Kammarens här ofvan antecknade beslut, skulle i detta pro¬
tokoll intagas, hade följande lydelse:
“Äfven Riksdagens Andra Kammare beklagar djupt det sjukdoms¬
tillstånd, som förhindrat Hans Maj:t Konungen att personligen emottaga folk¬
ombudens underdåniga afskedshelsninger. Den hoppas och önskar emel¬
lertid af innersta hjerta, att Gud ännu länge måtte bevara hans dyrbara
lif, till glädje för Konungahus och Folk samt till lycka för de förenade
rikena.
Om inga oväntade omständigheter inträffa, hafva Kammarens nuva¬
rande ledamöter med denna dag fullgjort sitt uppdrag. Afslutningens
stund, som nu är inne, måste alltså af dem tillika betraktas såsom en
räkenskapens stund. Ty fastän representanten endast har att svara in¬
för sitt eget samvete och framtiden, kan han lika htet som någon an¬
nan stå vid målet af ett fullbordadt arbete utan att just då fråga sig
sjelf, huru domen öfver hans verk skall utfalla. Vi afbida den domen
utan öfvermod och utan fruktan, icke i tron på handlingarnes ofelbarhet,
Den 16 Maj.
667
men i medvetande af de goda afsigternas rätt. Att hafva velat jemnare
fördela skattebördorna, varsamt behandla ifrågasatta lagförändringar och,
under iakttagande af nödig sparsamhet i öfrigt, frikostigt uppmuntra allt,
hvarigenom den andliga och materiela kulturen i landet kunnat befräm¬
jas, det är åtminstone en förtjenst, hvarpå den afgående Kammaren vå¬
gar göra anspråk. Må de, som härnäst väljas, uträtta större ting. Aldrig
skola de dock med eu varmare kärlek än nu sker nedkalla Guds väl¬
signelse öfver Konung och fädernesland."
Sedan derefter Herr Talmannen och Kammarens ledamöter återkom¬
mit till Kammarens samlingsrum, tog Herr Talmannen afsked i följande
ordalag:
Mine Herrar! För några få ögonblick sedan hafva i Kammarens
namn afskedets och välönskningarnes ord blifvit på Rikssalen uttalade.
Yi återupprepa dem här på vårt eget samlingsrum till och för hvarandra.
Säkert sker det icke utan smärta, huru olika de öfvertygelser än må
hafva varit, som under vårt långvariga gemensamma arbete sinsemellan
kämpat om de tjenligaste medlen för befrämjande af fäderneslandets väl¬
gång. Huru många ibland oss, som komma att vid nästa riksmöte fort¬
sätta det nu afslutade arbetet, får framtiden sjelf utvisa. Visst är, att jag
icke blifver en af dem. Så mycket större skäl har då jag särskild! att,
på samma gång jag från denna hedersplats säger Eder mitt sista farväl,
hembära Eder alla min hjertligaste tacksägelse för de oförgätliga prof
på vänskap och förtroende, jag under sex års tid haft glädjen emottaga.
Äfven sedan min person är borta skall, genom Eder godhet, åt min bild
eu plats i denna Kammare förunnas. Måtte jag i någon, om än aldrig
så ringa mån hafva gjort mig förtjent af en dylik utmärkelse. I hvarje
fall skall densamma för kommande slägten blifva en påminnelse om, huru
deu goda viljan af vår tids män hedrades.
Se vi nu, förr än vi skiljas åt, bort från våra egna inbördes för¬
hållanden och tillbaka på den verksamhet vi utöfvat, så möter oss der
en annan tafla, på hvilken icke allas ögon hvila med välbehag. Det kan
nemligen icke vara oss obekant, att ganska mycket både af hvad vi
gjort och hvad vi uraktlåtit är föremål för klander i kanske lika hög
grad som för bifall. Om det vore löjligt att låta bifallet framkalla egen¬
kärlek, så skulle det ock vara föga mindre löjligt att låta klandret hos
oss uppväcka missbelåtenhet. Den offentlige mannen måste med ödmjuk¬
hetens lugn upptaga bådadera och under alla förhållanden sjelf vara
sin strängaste domare. Yi afstå således från hvarje försök till eget för¬
svar och protestera blott emot sådana uppfattningar af riksdags verksam¬
het, som endast vilja räkna, men icke väga frukterna, eller som efter
abstrakta grundsatser vilja pröfva deras värde, utan afseende på de verk¬
liga samhällsförhållanden och behof, genom hvilkas makt de hufvudsak¬
ligen tillkommit. Ingen lär kunna neka, att Sverige för närvarande be¬
finner sig i eu på alla områden med oerhörd raskhet fortgående utveck¬
ling och att följaktligen lagstiftarens uppgift är mera svårlöst och grann¬
laga än någonsin tillförene, eftersom han i främsta rummet skall veta
att skilja det tillfälliga från det väsendtliga, skalet från kärnan. Icke
underligt då om brister upptäckas i hans verk och alla åtgärder icke
8(58
Den 16 Maj.
kunna motsvara allas anspråk. Men lyckligtvis linnes det en kraft, som
ej är åt rikare andar uteslutande förbehållen, och förutan hvilken dock
äfven den yppersta statsmannavisdom förfelar sitt mål, eu kraft, som, trots
all mensklig ofullkomlighet, med förunderligt säker instinkt bevarar och
afsöndra^, eu kraft, som mäktigare än någon annan rätt sammansluter
hvad som är med hvad som varit och hvad som skall komma, och denna
kraft är fosterlandskärleken. Det var den, som i fordna dagar gjorde
vårt lilla folk till ett stort folk; det är ock den, som hädanefter - så
hoppas vi åtminstone — skall göra detsamma. Ty stort är ju icke blott
det folk, som eröfrar vidsträckta områden, utan ännu mer det, som i
stilla medborgerlig trohet samvetsgrann! vårdar sina minnen och sin fram¬
tid. Låtom oss derföre äfven i våra hem hålla den nämnda heliga elden
vid lif, att den icke må utsläckas af dagens lumpna äflan, så skall väl¬
signelse hvila öfver vårt arbete, huru ringa det än är, riket i frid blomstra
och Gud vara med oss såsom Han varit med våra fäder. Ja, hålk Han,
den allsmäktige och barmhertige, sin skyddande hand öfver Konung och
land!
Härå svarade Herr vice Talmannen Mannerskantz:
Från Andra Kammarens samtliga ledamöter får jag, såsom den äldste
här närvarande ibland dem, till Eder, Herr Erkebiskop, framföra uttrycken
af vår gemensamma tacksamhet, så väl för de innehållsrika och betydelse¬
fulla samt om eder vänskap och välvilja för oss vittnande afskedsord,
som Ni nyss har uttalat, utan ock för det utmärkta sätt hvarpå Ni, icke
blott under den riksdag, som nu slutar, utan ock under sex föregående
riksdagar^ har fort ordet ibland oss, och, såsom vår högt aktade och vär¬
derade Talman, med oförtröttad! nit har ledt våra af starka menings¬
brytningar ofta genomkorsade öfverläggningar till många vigtiga, för vår
samhällsutvecklings befästande och befrämjande nyttiga beslut. Det an¬
svarsfulla uppdrag, som varit Eder anförtrodt, bar Ni — jag kan med
full tillförsigt säga det i denna skiljsmessans stund, då meningsstridernas
sorl lagt sig — till stor belåtenhet för oss alla uppfyllt; det kan väl
hända att eu och annan gång någon uppkommen misstämning upprört
den annars jemna ytan; men, detta har varit öfvergående, och på djupet,
i våra hjertan och i vår öfvertygelse, hafva vi alla känt oss lugna, trygga
och tillfredsställda, att finna oss hafva till vår ledare en man, som vi
alla måst erkänna genom sina egenskaper vara den mest skicklige der¬
till ibland oss; och det är säkert att de ibland oss, som möjligen komma
kit tillbaka, just genom saknaden efter hvad de mista! men icke kunnat
återfå, skola lära sig att rätt högt uppskatta värdet af hvad de förut
haft den sällsynta lyckan att ega.
Inom hvarje fritt rådplägande och lagstiftande församling fordras
att en sammanhållande kraft finnes, som förstår och förmår att göra sig
gällande och förhindrar godtycke och missnöje att skaffa sig insteg; och
den kraften har under de år som det nya statsskicket gjort sina prof¬
vande . lärospån haft sin utgångs- och föreningspunkt hos Eder, Herr
Erkebiskop, som, stående sjelfständigt fast på, det rättas säkra grund,
stark i eder egen öfvertygelse, och lifligt känslig för framgången af allt
hvad Ni sjelf ansett godt och nyttigt, dock gifvit hvarje annat berät-
m
Den 16 Maj.
tigadt sträfvande sitt efter eder uppfattning fullt rättvisa erkännande,
samt med förtroendets och vänskapens starka band slutit oss alla till¬
samman ikring Eder och på samma gång till hvarandra inbördes. För
denna förenande verksamhet, som Ni ibland oss utöfvat, äro icke blott vi,
som känt dess inflytelse, Eder stor tacksamhet skyldige, utan äfven
de som komma här efter oss — likasom hela vårt land— skola derför
blifva Eder tacksamt förbundne, om — som vi vilja tro — den eniga
samverkan på skiljda vägar emot samma det allmänna bästas mål, som
under eder ledning började, äfven framdeles kommer att råda inom
denna Kammare.
Hvad Ni för oss varit och ibland oss uträttat det vilja och skola vi,
som nu med saknad skiljas ifrån Eder, i kärt och dyrbart minne hos
oss gömma; och den lyckade bild af Eder, som, af mästarens hand på
duken återgifven, nu också står här framför oss, skall — enligt vårt er¬
bjudande och edert dertill redan lemnade samtycke på lämplig plats in¬
om vårt samlingsrum anbringad — äfven till våra efterträdare, under eu
lång följd af stundande riksdagar, bevara hågkomsten af Andra Kam¬
marens förste Talman, och ständigt erinra om, huru han, sig till heder
och utmärkelse, hela vårt samhälle till gagn och nytta samt till efter¬
följd för dem, som en efter annan skola intaga den plats han ibland oss
innehaft, väl har uppfyllt sitt vigtiga kall ibland oss, genom att vid be¬
gynnelsen af det nya samhällsskick, hvars verkningar vi hoppas ända in
i en sen framtid skola bringa lycka och välsignelse öfver vårt kära fäder¬
nesland, kraftigt och verksamt hafva bidragit att leda detsamma in på
den enda rätta vägen —- den lugna, fredliga, lagliga utvecklingens väg.
Till sist anhålla vi, alla tillsamman och hvar och en för sig, fortfarande
i eder vänliga hågkomst få vara inneslutne — och tillönska Eder nu i
afskedets stund helsa och trefnad i edert hem och lycka och framgång
i alla de enskilda eller allmänna förehafvande!!, hvaråt Ni nu går att
egna eder tid och eder verksamhet.
Herr Talmannen och Kammarens ledamöter utbytte derefter ömse¬
sidiga afskedshelsningar och åtskiljdes.
In fidem
IL Husberg.