Den 24 April, f. m.
§ 20.
109
Med undantag af det ärende, som här ofvan i 16 § finnes omför-
mäldt, justerades i öfrigt protokollsutdrag rörande de beslut, som Kam¬
maren i detta, sammanträde fattat.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 12 på natten.
In fidem
H. Husberg.
Onsdagen den 24 April.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad äfvensom förut icke
justeradt protokollsutdrag för den 22 dennes.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda, Första Kammarens proto¬
kollsutdrag N:o 142 samt Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts ut¬
låtanden Näs 12 och 13 (i samlingen Näs 32 och 33.)
§ 3.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets memorial:
N:o ^58, rörande Kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, angående beviljande af vissa förmåner för en¬
skilda jernvägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna medel utfö¬
ras ; och
N:o o9, om anvisande af de i Regeringsformens 63 8 föreskrifna kre-
ditivsummor.
§ 4.
Vid föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 60, angående
väckta motioner om anslag till folkhögskolor, uppstod öfverläggning, hvar¬
under yttrade:
no
Den 24 April, f. tu.
Herr Nils Nilsson från Blekinge län: Jag ämnar ej söka framkalla
någon diskussion i detta ämne, utan vill endast i korthet tillkännagifva,
att jag, med afslag å Utskottets förslag, yrkar bifall till den reservation,
hvilken af denna Kammares samtliga utskottsledamöter blifvit afgifven,
och hvilken finnes vid utlåtandet bifogad; och anhåller jag vördsamt hos
Herr Talmannen om proposition å detta mitt yrkande.
Herr T örn fel t: Då man redan beviljat flera millioner till vårt för¬
svarsverk. hvilket anses icke vara i sådant skick att landet derigenom kan
försvaras, så tror jag att man ej bör pruta att äfven anslå en liten sum¬
ma till en så vigtig sak, som går ut på att bibringa landets ynglingar och
unge män insigter och kunskaper i de ekonomiska, medborgerliga och po¬
litiska värf, hvartill de i vårt fria land äro berättigade och kallade. Ut¬
skottet har dock för sin del ej velat tillstyrka något sådant anslag, utan
undanslingrat sig med tomma fraser. Jag tror att den allmänna menin¬
gen i landet är den, att staten bör söka på detta sätt gifva uppmuntran
åt och bidraga till utvecklingen af dessa folkhögskolor, som på sednare
åren uti vårt land börjat uppstå, och Indika onekligen, derest de till en
början af statsmakterna understödjas, torde kunna hafva eu stor och be¬
tydelsefull framtid för sig. Det är af sådan anledning som jag för min
del yrkar, att Kammaren i sitt beslut i denna fråga måtte gå. ett slags
medelväg mellan de båda förslag, som innehållas i de hvarandra något
olika reservationer, Indika mot detta utlåtande blifvit afgifna af de aldra
flesta bland Utskottets ledamöter från båda Kamrarne. I stället för det
i de båda reservationerna föreslagna anslaget 10,000 R:dr, önskar jag
denna summa fördubblad till 20,000 R:dr, äfvensom att staten skall bi¬
draga till detta ändamål med eu lika stor summa som vederbörande kom¬
muner; slutligen önskar jag äfven, att det högsta årliga beloppet af stats¬
understöd till hvarje sådan skola måtte förhöjas från 2,000 R:dr till 3,000
R:dr. Då vidare reservanterne i Första och Andra Kammaren, i afseende
å vilkoren lör erhållande af sådant understöd af statsmedel, gått, de ena
till höger och de andra till venster, skulle jag härvidlag vilja kommendera
venster och höger om, hvaraf den medelväg mellan de båda förslagen
skulle uppkomma, att mitt förslag, jemte iakttagande af de olikheter mellan
de båda reservationerna, Indika jag redan angifvit, för öfrig! i det när¬
maste skulle komma att öfverensstämma med ordalagen i den af Första
Kammarens ledamöter afgifna reservationen, såvida nemligen mellan orden
“Kongl. Maj:t“ och “pröfvats“ inskjutas orden: “efter landstingens under¬
dåniga förslag.41 Med iakttagande af dessa förändringar, tillägg och om¬
kastningar i de båda reservationerna, kommer mitt förslag att erhålla
följande lydelse:
“Att Riksdagen måtte för år 1873 till Kong!. Maj:ts disposition an¬
visa ett reservationsanslag af 20,000 R:dr, att användas till understöd åt
sådana i verksamhet varande folkhögskolor i riket, som visat siggagneliga
och af Kongl. Maj:t efter landstingets underdåniga förslag pröfvats vara i
behof af dylikt understöd, under vilkor, att landsting, kommuner eller en¬
skilde hvar för sig eller gemensamt bidraga med ett belopp, sammanlagdt
motsvarande minst lika stor summa som statsbidraget, hvilket sistnämnda
dock ej må öfverstiga 3,000 R:dr årligen till hvarje skola, samt att be¬
Den 21 April, f. m.
111
rättelser öfver skolans verksamhet årligen af dess styrelse såväl till Kongl.
Maj:t som till vederbörande landsting ingifvas.“
Jag anhåller vördsamt att Herr Talmannen behagade framställa pro¬
position å detta mitt yrkande.
Herr Ola Månsson: Då jag för min del är öfvertygad, att de uti
motionerna föreslagna anslag blifvit äskade för ett godt ändamål, nemli¬
gen för tillfredsställande af folkets behof af upplysning, kan jag icke an¬
nat än på det lidigaste tillstyrka bifall till den af reservanterne från denna
Kammare gjorda hemställan. Redan förra året, då folkskolefrågan före¬
låg til! behandling i denna Kammare, uttalade jag på detta rum, att det
icke är någonting, som svenska folket behöfver bättre än upplysning, och
ehuru jag häromaftonen hörde det yttrande från skånebänken, att han
nyligen af den högre lärdomen vid afgörandet af en fråga funnit dess
tydning oriktig med hvad som stod att läsa, och således då vore skadlig,
hyser jag icke några betänkligheter i sådant hänseende, utan tror, att vi
åtminstone ännu stå på den punkt, att hvarje sann befordran af upplys¬
ning är nyttig och välbehöflig till motvigt emot det anmärkta.
Jag yrkar utslag å Utskottets hemställan och bifall till det förslag
reservanterne från denna Kammare framställt.
Herr Ola Andersson: Öfvertygad om det goda och nyttiga, som
genom folkhögskolorna åstadkommits och utan tvifvel i än högre grad fram¬
deles skall åstadkommas, samt med någon erfarenhet om de ekonomiska
svårigheter, med livilka dessa skolors målsmän och lärare för närvarande
hafva att kämpa, trodde jag, hvad jag hoppas också snart skall visa sig,
att, om uppmärksamheten tillbörligen fastades på denna sak, staten be¬
redvilligt skulle skänka understöd och uppmuntran åt nämnda läroanstal¬
ter. För den som är fast öfvertygad att den säkraste borgen för ett
lands och ett folks lugna, kraftiga och lyckliga utveckling är att söka i
en, till så många som möjligt af dess innebyggare spridd, sund och god
folkupplysning, är hvarje erkännande, hvarje understöd åt folkhögskolorna
eu glädje, och derföre, ehuru jag gerna skulle önska att min motion blefve
i allo bifallen, särskildt med afseende på något understöd redan för inne¬
varande år, ehuru benägen jag således borde vara för att till en del in¬
stämma med en föregående talare, anser jag mig dock böra förklara mig
nöjd med det belopp, hvarom Utskottets flertal varit ense, och med de vil¬
kor Rom af reservanterne från denna Kammare blifvit föreslagna.
Om frågans lösning blir den jag hoppas, skall detta säkert stärka
och lifva nitet hos de män hvilka på detta sätt ■— i folkhögskolorna —- ar¬
beta i fäderneslandets tjenst. Uppmärksamheten skall också derigenom
blifva riktad på dessa anstalter och det gagn de göra. De äro efter min
tanke väl värda uppmärksamhet och skola utan tvifvel vinnapå att denna
verksamhet följes med intresse af Riksdagen och allmänheten.
Tacksam för den välvilliga pröfning Utskottet egnat motionerna i
frågan, och då inga anmärkningar emot saken ännu blifvit gjorda, vill
jag nu blott vördsamt anhålla om bifall till den af Utskottets ledamöter
från denna Kammare afgifna reservation.
112
Den 24 April, f. m.
Herr Abraham Rundbäck: Då det synes som om folkhögskolor¬
na blifvit ett verligt behof för vissa trakter af vårt land, och då dessa
bildningsanstalter utan tvifvel kunna uträtta mycket godt, om de förses
med skickliga lärare och omhuldas såsom välartade barn af staten och
andra vederbörande, så är det glädjande att finna, det Utskottets leda¬
möter nära nog enhälligt varit ense derom, att understöd borde af staten
lemnas dessa skolor. Det är blott om vilkoren, som borde stadgas för
beviljande af anslag för sådant understöd, som meningarne varit delade.
De åsigter härutinnan, reservanterne från Första Kammaren, å ena, och
från Andra Kammaren, å andra sidan, omfattat, skilja sig dels deri, att
reservanterne från Första Kammaren förordat ett extra anslag, hvaremot
reservanterne från Andra Kammaren tillstyrkt ett reservationsanslag, dels
ock deri, att bemälde Utskottsledamöter från Första Kammaren velat åt
Kongl. Maj:t förbehålla rätt att pröfva, hvilka folkhögskolor vore i behof
af understöd, under det Andra Kammarens ledamöter i Utskottet föresla¬
git, att sådan pröfning skulle öfverlemnas åt landstingen. Hvad dessa
vilkor beträffar, så kunde måhända valet mellan dem, särdeles under när¬
varande tid då regeringen visar sig lika intresserad för folkundervisningen
som landstingen och folket sjelf, tyckas vara likgiltigt; men då folkhög¬
skolorna visat sig vara särdeles ömtåliga för statens förmynderskap, och
då det understöd, som kan beviljas dem, lämpligast torde böra erhålla
formen af reservationsanslag, finner jag för min del reservanternes från
denna Kammare förslag vara det bästa. Ett skäl att åt landstingen och
icke åt regeringen öfverlemna den för ifrågarande ändamål nödiga upp-
sigten öfver folkhögskolorna finner jag också deri, att regeringen vid denna
riksdag sjelfvilligt förklarat sig vara benägen att åt landstingen anförtro
närmaste omsorgen om och ansvaret för inspektionen öfver de egentliga
folkskolorna. Häraf torde man få sluta, att regeringen icke skulle vara
synnerligen angelägen om att erhålla någon myndighet öfver folkhögsko¬
lorna, och i sådan händelse synes det vara olämpligt att påtvinga rege¬
ringen ett prerogativ, som den i afseende på andra skolor önskar vara
qvitt.
För öfrigt vill jag erinra derom, att, under det alla andra folkskolor
uppväxt på kyrklig grund och äro församlingarnes skolor, hvilkas ange¬
lägenheter afgöras på kyrkostämma, så äro folkhögskolorna frukten af en¬
skild företagsamhet och hafva aldrig haft med den kyrkliga skolstyrelsen
att skaffa. Om derföre landstingen skola hafva uppsigten öfver några
skolor, så synes det snarast vara öfver dessa.
Båda Kamrarnes reservanter hafva varit ense om ett tredje vilkor
derför att folkhögskola må kunna erhålla understöd af staten, det vilkor
nemligen, att landsting, kommuner eller enskilde, hvar för sig eller
gemensamt, bidraga med ett belopp, sammanlagdt motsvarande minst
dubbla summan af statsbidraget. Jag tillåter mig fråga huru Ut¬
skottets ledamöter kunnat komma till ett sådant resultat. Hittills
har man vid beviljande af anslag till folkskolor följt den grundsats,
att ju högre undervisning meddelats vid en skola och ju kostsam¬
mare skolans upprätthållande varit, desto större bidrag har staten gifvit
i förhållande till kommunerna. Till småskolor bidrager således staten med
en
Den 24 April, f. m.
113
eu tredjedel och kommunerna med två tredjedelar, till egentliga folkskolor
staten med hälften och kommunerna med hälften, samt till högre folk¬
skolor staten med två tredjedelar och kommunerna med en tredjedel.
Emellertid då nu är fråga om ännu högre skolor än de högre folkskolorna,
skolor, hvilka fordra vida dugligare lärare och kosta mycket mera än
dessa, vill man likväl i afseende på statsbidrag sätta dem vid sidan af
småskolorna. Detta synes mig underligt. Jag skulle helst önskat att man
reglerat saken så, att folkhögskolorna i berörda afseende blifvit likställda
med högre folkskolorna, men då jag anser visst, att återremiss af ärendet
i sådant syfte icke skulle vid denna sena tid på riksdagen leda till något
resultat, vill jag icke framställa yrkaude derom, och då jag högeligen ön¬
skar, att folkhögskolorna måtte erhålla understöd, vill jag äfven föredraga
Första Kammarens reservanters hemställan, om så blir nödigt, framför
vägran af anslag. Tills vidare yrkar jag dock godkännande af reservan-
ternes från denna Kammare förslag.
Herr Hörn feld t: Hulvudsakligaste skilnaden mellan reservanterne8
från Första och Andra Kammaren åsigter i ämnet torde vara just den,
hvarom föregående talaren företrädesvis yttrat sig, nemligen att reservan-
terne från Första Kammaren velat åt Kongl. Maj:t förbehålla rätt att
pröfva, hvilka folkhögskolor vore i behof af understöd, hvaremot utskotts-
ledamöterne från denna Kammare föreslagit, att sådan pröfning skulle
öfverlemnas åt landstingen. För min del tycker jag, att, om man har det
ringaste förtroende till landstingen, så måste man anse dem fullt kompe¬
tenta att bedöma, hvilka folkhögskolor äro förtjent» af statsbidrag, och
då landstingen blott skulle ega bos Kongl. Maj:t anmäla sådana skolor
till erhållande af understöd, komme ju Kongl. Maj:t i allt fall vid be¬
stämmande af understödets belopp i tillfälle att pröfva de anmälda sko¬
lornas större eller mindre gagnelighet och att derefter rätta storleken af
statsbidraget.
Utskottet bär, ehuru såsom det synes, emot pluralitetens i Utskottet
önskan, kommit till det resultat, att afstyrka beviljande af anslag för ifråga¬
varande ändamål. Båsom skäl till sådan hemställan har Utskottet anfört
bland annat följande: “Skulle åter en folkhögskola, som under någon
tids fortsatt verksamhet visat sig lemna tillfredsställande resultat, finnas
för eu ändamålsenlig utveckling eller fortfarande existens i behof af bidrag
från det allmännas sida, lära statsmakterna icke undandraga sig att på
derom gjord anmälan och efter pröfning af hvarje särskildt fall, anvisa det
understöd, som kan för ändamålet vara erforderligt. Något sådant fall
föreligger emellertid icke för närvarande“ etc. Detta skäl synes mig
icke bevisande, ty fråga är just om understöd till de folkhögskolor, som
redan kommit i verksamhet; och att de hittills varande folkhögskolorna
såväl visat sig lemna tillfredsställande resultat, som ock för ändamåls¬
enlig utveckling och fortfarande existens äro i behof af bidrag utöfver
hvad de för närvarande kunna erhålla, trodde jag vara alldeles ostridigt,
\id sådant förhållande synes det mig vara statens pligt att understödja
dessa skolor.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till det af reser-
vauterue från denna Kammare framställda förslag.
Rik sd. Pro t. 1872. 2 A/d. 4 Band.
8
Den 24 April, f. in.
114
Herr Forssbeck: Het ser verkligen ut, som både föreliggande be¬
tänkande tillkommit genom outredda naturkrafter. Utskottets ledamöter
från båda Kamrarne hafva med ett enda undantag önskat, att anslag
skulle beviljas för ifrågavarande ändamål, och likväl tillstyrkes i betänkan¬
det ren vägran af sådant anslag. Het är förunderligt, att man icke kun¬
nat åstadkomma så mycken sammanjemkning af meningarne inom Utskot¬
tet, att berörda orimliga resultat kunnat undvikas.
Jag känner eu folkhögskola i Östergötland, som under ogynsamma
förhållanden blifvit anlagd af enskilda, för folkupplysningen nitälskande
personer och som blott genom sådana personers understöd några år dra¬
git sig fram under nära nog omöjliga ekonomiska vilkor. Hess gagneliga
verksamhet har slutligen ådragit sig uppmärksamhet hos landstinget, som
beviljat bidrag till skolans upprätthållande, men likväl äro tillgångar^
för skolan allt för små i förhållande till de höga fordringar, man ställer
på eu dylik bildningsanstalt. På grund af min erfarenhet om denna
folkhögskola, skulle jag gerna se, att Riksdagen medgåfve, det statsbidrag
finge tilldelas sådan undervisningsanstalt med lika stort belopp, som den
från landsting, kommuner eller enskilde kan erhålla, men då det torde
vara otänkbart att nu vinna Riksdagens bifall till ett yrkande i sådant
syfte, inskränker jag mig till att hemställa, det Kammaren behagade god¬
känna det af reservanterne från denna Kammare framställda förslag.
Herr Granlund: Utskottets betänkande synes hafva tillkommit på
ett något eget sätt, då af utskottsledamöternes hela antal elfva tolftede¬
lar reserverat sig Man har tydligtvis nästan enhälligt önskat, att anslag
skulle beviljas åt folkhögskolorna, men man har icke kunnat komma öf¬
verens om de förbehåll, som borde fästas vid anslagets beviljande.
Yi måste väl alla medgifva, att i vårt undervisningsväsende finnes eu
lucka mellan folkskolorna å ena och elementarläroverken å andra sidan.
Jag tror att dessa skolor och läroverk hvar för sig motsvara sina uppgif¬
ter, men här är fråga om undervisningsanstalter för meddelande af ett
annat slags bildning, än som egentligen åsyftas vare sig med folkskolorna
eller elementarläroverken. Folkhögskolorna äro afsedda för personer, hvilka
å ena sidan stå öfver den utvecklingsgrad, för hvilken undervisningen i
folkskolorna är tillfredsställande, och hvilka, å andra sidan, med afseende
å sitt lefnadsyrke i allmänhet icke äro i tillfälle och med föga gagn skulle
eftersträfva att i elementarläroverken inhemta de första grunderna för
egentligen vetenskaplig bildning. Het är eu medborgerlig, i det praktiska
lifvet direkt användbar bildning, som genom folkhögskolorna skulle erbju¬
das åt dessa personer. Jag bär varit i tillfälle att taga någon kännedom
om beskaffenheten af ifrågavarande undervisningsanstalter. Såsom leda¬
mot i Jönköpings läns landstings folkskolekomité har jag varit med vid
ett besök i folkhögskolan vid Herrestad i Östergötlands län, dit tvänne
ledamöter af komitén, med anledning af en från landstinget till komitén
remitterad motion, begifvit sig för att få ett klart begrepp om arten af
folkhögskolornas verksamhet. Vid nämnda skola, der eleverne då voro
som jag vill minnas 45, till stor del af manlig ålder, undervisades uti
praktiska ämnen, sådana som landtbruk, skogshushållning och kartritning,
svenska språkets skrifvande, naturkunnighet m. m. m. m., undervisningen
Den 24 April, f. m.
115
meddelades genom föredrag. Yissa dagar höll läraren offentliga föredrag,
hvilka omfattades med särdeles intresse och åhördes af en stor del utaf
ortens befolkning. Med ett ord vi funno skolan anlagd efter den mest
tillfredsställande plan samt motsvarande sitt ändamål.
Utskottet har anmärkt, att en sådan skolas värde icke berodde af
ändamålsenligheten af de regler, efter hvilka den blifvit ordnad utan helt
och hållet af lärarens personlighet, samt förklarat, att det vid sådant för¬
hållande vore olämpligt att genom på förhand tillförsäkrad rätt till stats¬
bidrag söka framkalla sådana skolor, då deras ändamålsenlighet icke kunde
bedömas, förr än de någon tid varit i verksamhet. Jag tror deremot, att
ett statsanslag icke kan användas bättre än för framkallande af dylika
skolor, hvilkas ändamål det är att meddela sådan bildning, deraf hvarje
menniska kan hafva nytta. Det är sannt att en sådan skolas värde be¬
ror hufvudsakligen af lärarens person, och jag är öfvertygad, att, derest
staten visar intresse för dessa bildningsanstalter och understödjer dem,
göda lärare icke skola komma att saknas, och jag kan icke se hvarföre
icke så skulle ske, om de såsom andra lärare blifva tillräckligt aflönade.
Utskottet har vidare anmärkt, att, om staten skulle i större eller
mindre mån tillhandahålla folkhögskolan medel för dess verksamhet, staten
äfven måste ega rätt och pligt att tillse, det medlen ändamålsenligt an¬
vändes, hvarigenom åter skulle uppkomma ett för undervisningen skadligt
reglementerande. Men jag vill fråga, om icke den största garanti för med¬
lens ändamålsenliga användande torde vara att finna uti det af reservan-
terne föreslagna vilkor för meddelande af ifrågavarande understöd, att
landsting, kommuner eller enskilde skola bidraga med ett belopp samman-
lagdt motsvarande minst dubbla summan af statsbidraget. Nog lära väl
landstingskommunerna och enskilde upphöra att lemna bidrag till den
folkhögskola, som visar sig icke uppfylla sin bestämmelse.
Jag yrkar bifall till reservanternes från denna Kammare förslag.
Herr Johan Jönsson: Öfvertygad om den stora nytta, som genom
folkhögskolor kan vinnas för vårt lands och folks utveckling, får jag yrka
bifall till det förslag, Utskottets ledamöter från denna Kammare i sin af-
gifna reservation framställt.
Herr Hans Larsson: Reservanterne från denna Kammare
hafva mycket väl insett, att den af dem och jemväl af reservanterne
från Första Kammaren föreslagna summa, 10,000 R:dr, icke är tillräcklig
för ifrågavarande ändamål. Yi skulle derföre gerna velat förorda en större
summa, men Första Kammarens ledamöter hade så många men och om
att framställa, innan de ville gå in på att tillstyrka något anslag alls;
och för att denna obenägenhet, som äfven visat sig deri, att Första Kam¬
marens reservanter endast tillstyrkt ett extra anslag, icke skulle stegras
och möjligen försvåra vinnande af något statsbidrag åt folkhögskolorna,
funno vi rådligast att nedsätta våra anspråk till nämnda summa. För att
vara så säker som möjligt om framgång yrkar jag bifall till den reserva¬
tion, hvari jag såsom utskottsledamot deltagit.
Herr Dahl: Efter de många uttalanden i denna fråga, som redan
116
Den 24 April, f. ra.
egt rum af andra representanter i denna Kammare, kan jag inskränka
mig till att blott med några få ord instämma i deras yrkande. Vid den
tid då först hos oss, efter föredöme från vårt grannland Danmark, fråga
uppstod om inrättande af folkhögskolor, så var jag, för min del, en af
dem, som ej blott hyste, utan äfven öppet uttalade mina betänkligheter
mot detta nya slag af undervisningsanstalter. Vi känna litet hvar under
hvilka omständigheter och af hvilka anledningar dessa skolor först kommo
till stånd i Danmark. Man sökte nemligen genom dem erhålla ett kraf¬
tigt medel till befrämjande af det nationela lifvets bestånd och utveckling
och betraktade dem som ett värn mot den hotande invasionen af främ¬
mande politiska element, hvilka der redan hade lyckats innästla sig. Hos
oss deremot kunde det ej sägas, att sådana anledningar förefunnos för in¬
rättande af dylika läroanstalter; och dessutom hade vi högre folkskolor,
genom hvilka ändamålsenligare organisation, ungefär detsamma soru af¬
såga med folkhögskolor, torde kunna vinnas. Men i samma mån som folk-
högskoleidén inom vårt land började realiseras — och detta på samma
gång med både kraft och moderation — började jag äfven alltmer upp¬
märksamma utvecklingen af densamma och insåg lätt det mäktiga. infly¬
tande den vore egnad att utöfva i afseende å den allmänna folkbildningen;
och jag blef sålunda inom kort en varm vän till denna institution, och
sökte äfven för min del befrämja dess vidare framgång. Jag delar äfven
de åsigter, som under denna diskussion blifvit uttalade, att det nu kan
vara på tiden att icke åt den enskilda offervilligheten allena öfverlemna
omsorgen om dessa läroanstalters bestånd och utveckling. Men det torde
äfven vara klart utaf sjelfva arten af dessa folkhögskolors verksamhet, att
det understöd, som ifrågasattes af allmänna medel, både på ett klokt sätt
bör begränsas och göras beroende af sjeltva befolkningens intresse för
saken, enär just detta intresse ej är lika stort i de olika delarne af lan¬
det. Folkhögskolans framgång och förkofran är beroende på tillgången
af skickliga och dugliga lärare. Hvar och en af eder, mine Herrar, äfven
de som icke sjelfve hafva utöfvat lärareverksamhet, torde erkänna, att
lärarekallet, och jag vågar nästan säga, synnerligen folklärarens, är
lika mödosamt som det är vigtig! och ansvarsfullt. Hans verksamhet får
ej endast mätas efter det tidsmått, hvarunder han verkat, ej ens efter den
framgång han rönt i sina sträfvande^ ty han är lik såningsmannen äfven
deruti, att visst icke alltid skörden kommer att stå i jemnt förhållande
till arbetets eller utsädets beskaffenhet. Hvad som inom andra lifvets om¬
råden helt enkelt benämnes uppfyllande af en embetspligt, kan för den
hängifne läraren vara en frätande nitälskan, så att i samma mån och i
ju högre grad han meddelar tankens och känslans lif åt den ungdom han
älskar, gifver han icke sällan bokstafligen sitt eget till spillo. Derpå har
jag sjelf sett åtskilliga exempel.
Det sades nyss, att man med rätta ställer störa fordringar på en
folkhögskolans lärare. Han bör nemligen ega icke blott grundliga och
omfattande insigter, utan äfven en mindre vanlig förmåga att på ett klart
och ledigt sätt meddela dessa insigter åt sina lärjungar och, såvidt möjligt
är, hufvudsakligen genom det fria muntliga föredraget. Han kan omöj¬
ligen ingjuta en högstämd fosterlandskärlek hos de unga, så framt han
icke sjelf varmt och innerligt älskar sitt fosterland. Han kan ej heller
Den 24 April, f. m.
117
medverka till sedlig renhet i karakteren hos sina lärjungar, om ej grund¬
stämningen i hans eget väsende är sådan. Han lär icke kunna sporra dem
till allvarlig pligtuppfyllelse, så framt han icke sjelf har ett öppet öga för
lifvets allvar samt för de djupaste lifsintressena i samfundsutvecklingen.
Jag vågar följaktligen påstå, att folkhögskolan står eller faller med sina
lärare. Under sådant förhållande kan man ej heller på förhand afgöra,
på hvilka ställen i landet dylika läroanstalter lämpligast böra förläggas,
utan bör väl detta göras beroende dels af tillgången på för ändamålet
skickliga lärare, dels ock på sjelfva befolkningens intresse för saken. För
min del är jag visserligen i hufvudsak böjd för att instämma i den reser-
servation, som af denna Kammares samtliga utskottsledamöter blifvit mot
utlåtandet afgifven; men i afseende å tidslängden för utgående af detta
anslag ville jag föreslå den medelväg, att detta reservationsanslaget be¬
stämdes att utgå endast för tre år, emedan derigenom, såsom jag tror,
den fördel skulle vinnas, att de folkhögskolor, som redan ega bestånd,
derigenom skulle sporras till en allt kraftigare utveckling, äfvensom der¬
igenom de orter, som kunde befinnas lämpliga för inrättande af dylika an¬
stalter, kunde komma i tillfälle uttala sig angående det belopp, hvarmed
de voro villiga att för ändamålet bidraga.
Det är under ett sådant förbehåll, som jag, under yrkande af afslag
å Utskottets hemställan, instämmer i den reservation, som af Andra Kam¬
marens utskottsledamöter blifvit mot detta utlåtande afgifven.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Då man synes vara
ense derom, att statsanslag för understöd af folkhögskolor i riket börgif-
vas, inskränker jag mig till att yrka afslag på Utskottets hemställan och
bifall till Andra Kammarens ledamöters vid Utskottets betänkande fogade
reservation.
Herr Gustaf Jonsson: Behofvet af anstalter för den högre folk¬
bildningen har redan visat sig genom det allt mera vaknande intresset
för inrättande af folkhögskolor i riket. Flera orter finnas dock, som icke
utan statens mellankomst kunna sjelfva bekosta egna folkhögskolor, och
der allmogens söner i följd af de långa afstånden till de folkhögskolor,
som nu finnas i vårt land, förhindras att besöka dessa skolor och komma
i åtnjutande af den högre medborgerliga bildning, som motsvarar tidens
fordringar. Så är förhållandet med Småland, att allmogens söner från
denna provins icke äro i tillfälle att begagna sig af den välbehöfliga un¬
dervisningen, ehuru eu och annan yngling af de mera bemedlade redan
nu bevistat de skånska folkhögskolorna och tillegnat sig fördelen deraf.
Då det icke gerna kan vara tu tal om att icke intresset för folkhögskolorna
bör hållas vid lif samt intelligensen uppmuntras och understödjas, tager
jag mig friheten att blott hänvisa till de åsigter Herr Ola Andersson ut¬
talat i sin motion, i hvilken jag haft äran förena mig, och yrkar för min
del bifall till Andra Kammarens reservanters förslag.
Herr Statsrådet W en n er ber g: Jag tror mig icke säga för mycket,
då jag påstår, att vi nu hafva framför oss en högst vigtig fråga att behandla.
Det är kändt, att synnerligast hos de skandinaviska folken allmogen se¬
118
Den 24 April, f. m.
dan urminnes tider egt stor frihet och till följd deraf också stor betydelse
i staten. I våra tider har den hos oss kommit i besittning af makt i
högre grad än förut och måhända mer än i något annat land. Samtidigt
härmed har man ock i de skandinaviska länderna och först i Danmark
insett, att den bildning, som af folkskolorna bibringas flertalet af allmo¬
gens söner, omöjligen kan vara tillräcklig lör den höga och ansvarsfulla
maktställning i kommunalt och politiskt afseende, som af allmogen inne-
hafves. Man har insett att en lucka finnes emellan den allmänna folk-
skolebildningen och den bildning, som gifves i elementarläroverken, i följd
hvaraf det största antalet af landets söner går i mistning af den för dem
nödiga medborgerliga uppfostran. Under sådana förhållanden måste man
vara ense derom, att anspråket på fyllandet åt denna lucka är framkal-
ladt af ett verkligt behof, hvilket, insedt och erkändt, snart leder tanken
på och väcker begäret efter lämpliga anstalter för en högre allmän folk¬
bildning.
I Danmark hafva folkhögskolorna redan blifvit gängse och utvecklat
sig ganska mycket, visserligen under rätt egendomliga förhållanden; men
den tanke, som ligger till grund för dem der, är så allmängiltig och pas¬
sande äfven för våra förhållanden, att äfven hos oss dylika skolor med
fog kunna och böra inrättas, såsom icke blott nyttiga, utan rent af nöd¬
vändiga. Sveriges framtid beror i icke oväsendtlig mån på andan och
insigterna hos flertalet af dess representanter, och det är icke mer än
billigt, att hos dem fordras en viss grad af bildning för deras höga och
maktpåliggande kall. Med denna åsigt tvekar jag icke att uttala, det
jag anser folkhögskolan såsom en väsendtlig länk i vårt undervisnings¬
väsen.
Folkhögskolans första uppgift bör vara att utveckla och öfva förstån¬
det samt bibringa reda och sjelfständighet i omdömet; hennes andra att
väcka det nationela medvetandet och höja kärleken till fosterlandet.
Häraf är äfven sjelfva schemat för undervisningen gifvet. Hvad som rörer
värt lands natur, vårt folk, vår historia, våra lagar och inrättningar, allt,
som kan främja Sveriges väl — se der föremålen för undervisningen i
folkhögskolan.
Men om folkhögskolan ej får uppväxa ur grunden af ett klart insedt
behof af högre bildning hos folket, skall hon ej i längden förmå att bära
sig sjelf, utan blir såsom en planta, som fordrar stöd för att kunna hålla
sig upprätt. Folkhögskolan bör nemligen icke, såsom folkskolor af van¬
ligt slag, verka efter vissa gifna föreskrifter, bestämningar och inskränk¬
ningar, som för dessa äro nödiga, utan utveckla sig fritt och vara sin
egen målsman.
Om man är ense derom, att folkhögskolan är nyttig, ja nödvändig,
måste man äfven vara ense derom, att den bör, i mån af visadt behof,
finnas öfverallt inom landet. Men detta blir, likasom så mycket annat,
beroende på tillgången af erforderliga penningemedel. Det är ej allenast
i en fattig landsort nästan omöjligt att en sådan anstalt som folkhög¬
skolan kan upprätthållas blott med bidrag af de enskilda personer, som
önska en högre bildning för sig eller för sina söner; man har äfven i
Sveriges rikaste provins sett, huru hon endast med stor svårighet kunnat
hållas vid makt.
Den 24 April, f. m.
119
Under sådana förhållanden ser man sig ställd framför den delen af
frågan, som gör henne svårlöst, nemligen: skall staten bidraga till folk¬
högskolors bildande och upprätthållande eller icke? — Lemnar staten
bidrag, har man anledning att befara dels att det lefvande intresse, som
bör framkalla och stödja skolan, kommer att slappas och försvinna, dels
att en viss inskränkning i skolans fria och sjelfständiga utveckling skall
blifva rådande, som icke öfverensstämmer med sjelfva grundtanken för
hennes verksamhet. Bidrager staten icke, så är det mer än sannolikt,
att folkhögskolor skola komma till stånd blott i våra rikare provinser,
och äfven der på ett sätt, som icke skall visa sig såsom det bästa. Här
är en svår knut att lösa, och jag tillstår, att jag ej blott förr med tve¬
kan stannat vid densamma, utan äfven nu är villrådig om hvilket alter¬
nativ må vara det bästa. Teoretiskt vore det måhända rättast att afslå
hvarje statsanslag till folkhögskolor. Derigenom komme de att uppstå
endast på de orter, der behofvet af bildning vore så stort, att derför
erforderliga uppoffringar gjordes, och der man för vinnandet af det goda
ändamålet åsidosatte alla betänkligheter i afseende på kostnaden. Men
om detta också är det praktiskt rätta, det vill jag lemna derhän.
Det torde alltså vara af vigt att tillse, huruvida man ej, under iakt¬
tagande af nödiga försigtighetsmått, genom ett väl afpassadt understöd
från statens sida skulle kunna, utan att skada saken, uppmuntra och be¬
fordra den.
T Danmark lemnar staten bidrag till folkhögskolan, och det allmänna
fosterländska och medborgerliga medvetandet hos allmogens barn är der
ganska stort. I Norge åter lemnas intet bidrag af staten för detta ända¬
mål; man hyser den åsigt, att det är rättast att låta folkhögskolorna ut¬
veckla sig fullkomligt fritt och oberoende af staten. Vid en jemförelse
emellan folkbildningen i dessa båda länder torde man med skäl kunna
sätta Danmark i främsta rummet. De få folkhögskolor, som i vårt land
finnas, hafva redan ungefärligen visat, huru folkhögskolan hos oss vill
gestalta sig, och af den erfarenhet, jag om ett par af dessa skolor för-
värfvat mig, kan jag icke finna annat än att den riktning de tagit är
den rätta och att de visa lofvande tecken att gifva goda resultat. Huru¬
vida detta lyckliga förhållande skall bestå, beror i icke oväsendtlig mån
på de lärare, som erhållas för dessa skolor. Om det någonsin är af vigt
att få män, som med uppoffrande nit, tålamod och intresse egna sig åt
sitt kall, så är det sannerligen här. Men sådana lärare böra ock så af-
lönas, att de kunna vid skolan qvarstå. De måste derjemte vara perso¬
ner, för hvilka den ort, der folkhögskolan finnes, eger fullt förtroende,
enär blott en samverkan emellan dem och den befolkning, som hufvud¬
sakligen bekostar skolan, förmår uppehålla det rätta intresset.
Under denna frågas behandling i Första Kammaren har jag framställt
ungefär detsamma, som jag nu uttalat här. Skall man nu afslå allt an¬
slag och låta folkhögskolorna med egen kraft gå fram, eller skall man
gifva dessa skolor understöd af statsmedel, men, så vidt möjligt är, göra
detta stöd så beskaffad!, att folkhögskolan, äfven med detta, kan fritt
grena ut sig och bära frukt? Jag föreställer mig, att äfven denna Kam¬
mare lätteligen inser, att utan statsanslag antalet af dessa skolor i vårt
land skall, likasom nu, äfven för framtiden blifva lätt räknadt. De skola
120
Den 24 April, f. m.
val uppstå här och der i några af våra rikare pimvinser; men huru länge-
de skola ega bestånd, derom vågar jag icke uttala något gynsamt om¬
döme. Vid valet emellan dessa alternativ synes det mig alltså, åtmin¬
stone till en början, vara rättast, att staten lemnar bidrag till folkhög¬
skolor, men detta endast i den mån sådant befinnes nödigt och gagneligt,,
samt att den för öfrigt så litet som möjligt ingriper i deras arbete och
utveckling.
Att uppdraga de rätta gränserna härvid måste blifva förenadt med
stora svårigheter. 1 Danmark fordras såsom vilkor för erhållande af
statsbidrag till en folkhögskola uppgift om tiden för dess tillvaro, om an¬
talet af lärare och lärjungar samt om läroämnena. För min del tror jag,
att det vore bättre att icke fråga efter något sätt eller medel, som en
folkhögskola begagnar för att vinna sitt mål, utan blott att tillse, om
detta mål vunnits, antingen vid slutet af hvarje läseår eller vid afskalan¬
de! af hela lärokursen. Må skolan genom sin styrelse sjelf bestämma
läroämnena och tillsätta sina lärare utan att dervid nödgas taga hänsyn
till vanliga kompetensvilkor; må hon sträfva att utveckla sig så som henne
bäst synes. Men lemnar staten bidrag till hennes upprätthållande, så
har den ej blott rätt, utan äfven pligt att tillse det dessa medel icke
äudamålslöst förspillas. En följd häraf blir att en tillsyn öfver stats¬
bidragets rätta användande måste finnas. Denna tillsyn eller kontroll
synes mig dock kunna inskränkas dertill, att en person, som eger Kong!,
Maj:ts samt landstingets eller ortens förtroende, afgifver yttrande öfver
skolans verksamhet. Framgår af detta yttrande, att skolan verkar för
sitt ändamål i öfverensstämmelse med statens, då bör statsunderstöd
gifvas.
Emellan de reservationer, som vid detta utlåtande fogats dels af åt¬
skilliga af Första Kammarens ledamöter inom Utskottet och dels af samt¬
liga utskottsledamöterne från Andra Kammaren, förefinnes en väsendtlig
skilnad deruti, att, då de förre åt Kongl. Maj:t öfverlemna bestämmandet,,
när bidrag böra lemnas, genom de sednares förslag Kongl. Maj:ts befatt¬
ning med folkhögskolorna i riket inskränkes till att på reqvisition af
landsting utanordna understödsmedlen. Jag vågar tro, att, om anslag
anvisas för ifrågavarande ändamål, det icke finnes ringaste giltigt skäl att
undandraga Kongl. Maj:t pröfningen af anslagets användande, helst om
den kontroll, som kommer att utöfvas, blir så lätt och för folkhögskolans
fria arbete litet besvärande, som nyss påpekats.
Jag borde måhända icke, under behandlingen af eu så vigtig fråga
som denna, till besvarande upptaga något inkast, som icke står med denna
fråga i närmaste beröring. Jag anhåller dock att få göra detta, emedau
det inkast, jag vill bemöta, ej saknar skenet af befogenhet. En före¬
gående talare har nemligen påpekat, att landstingen genom rättigheten
att afgifva förslag till allmänna folkskoleinspektörer erhållit ett större
inflytande på folkundervisningen i riket, än de förut egt, och han har
häruti velat finna en full samstämmighet med det förslag Andra Kamma¬
rens reservanter i detta ämne afgifvit. Härvid är dock att märka, att
Kongl. Maj:t i förra fallet är den slutligen afgörande och, såsom sig bör,
står högst, samt att, äfven om landstinget egde att föreslå folkskole¬
inspektörer, desse likväl hade att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
Den 21 April, f. in.
121
Kongl. Maj:t funne godt att gifva. Samma ställning borde Kongl. Maj:t
intaga äfven i afseende på tillsynen af folkhögskolorna; men, enligt Andra
Kammarens reservanters förslag komme Kongl. Maj:t att blifva blott och
bart en mellanhand mellan Statskontoret och landstingen, som hade att
utanordna statsbidrag från clet förra åt de folkhögskolor, som af de sed¬
nare bestämdes. Denna del af saken må dock anses obetydlig och är så
äfven i händelse reservationen tillåter en annan tolkning än den af mig
gjorda.
Jag slutar med den önskan, att Kammaren måtte fatta ett beslut,
som för desta vigtiga ärende blir gagnande.
Ilerr Uhr: Här har inträffat den ganska egna händelsen, att, sedan
Utskottet förklarat, att ifrågavarande motioner icke borde till någon åt¬
gärd föranleda, icke mindre än 22 af Utskottets 24 ledamöter reserverat sig
emot Utskottets beslut och tillstyrkt beviljande af ett statsanslag till folk¬
högskolor af 10,000 R:dr. Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-de-
partementet har nyss utvecklat, hvad enligt hans åsigt vore det rätta, å
ena sidan i teoretiskt och å andra sidan i praktiskt afseende. Om man
tillämpar detta på Utskottets nu föreliggande betänkande, så finner man.
på sidan 12 det teoretiskt rätta och på sidan 13 det praktiskt rätta.
Jag tror för min del, att det är ganska riktigt, såsom Herr Statsrådet
påpekade, att vi, utan att i denna fråga hålla oss till det praktiskt rätta,
icke komma ur fläcken. Jag anser således klokast och riktigast att be¬
vilja åtminstone det belopp af 10,000 R:dr, om hvilket de båda Kamrar-
nes reservanter inom Utskottet förenat sig. Jag tror att, om det förslag,
att landstingen skola ega rätt att uppgöra förslag till folkskoleinspektörer,
går igenom, svårigheterna skola jemna ut sig. Jag är äfven öfvertygad
derom, att, om Andra Kammarens reservanters förslag att låta det bero
på vederbörande landsting att föreslå, hvilka folkhögskolor böra komma
i åtnjutande af statsbidrag, vinner Riksdagens bifall, detta nog kan gå
för sig, enär det tillkommer Kongl. Maj:t att utanordna beloppen, och då
lärer han väl ej underlåta att tillse, om de förordade skolorna böra få
detta understöd eller icke.
Jag anser nödvändigt, att anslaget beviljas, och får för min del yrka
bifall till Andra Kammarens reservanters förslag.
Herr Olof Fredrik Pettersson: Herr Talman! MineHerrar: Utan
att vilja yttra mig angående det ena eller det andra förslagets företräde i afse¬
ende på den myndighet, som bör bestämma, huruvida en folkhögskola må an¬
ses böra komma i åtnjutande af statsbidrag eller icke, önskar jag frågans
hufvudsakliga del eller den, huruvida ifrågasatta anslaget må beviljas, all
framgång, ty här har icke från något håll blifvit uttaladt, att icke behof
af understöd för folkhögskolorna i riket verkligen förefinnes. Intet är
enligt min tanke mera värdigt ett land, än att söka bibringa dess söner
så stor upplysning och bildning som möjligt, för att kunna enligt
tidens fordringar och kraf blifva nyttiga medborgare i samhället. Jag
tror för min del, att det för sakens egen skull är likgiltigt, kvilketdera
förslaget antages, blott medlen beviljas. Ty man lärer väl ej böra tänka
122 Den 24 April, f. ra.
sig att, hvilken myndighet det än blir som får pröfningsrätten, den skall
döma mindre samvetsgrannt.
Herr Bi 11 st rom: Jag har begär t ordet endast för att tillkännagifva
att, då jag lifligt önskat all framgång åt den af Herr Ola Andersson
väckta motion, jag helst sett att motionen blifvit i sin helhet bifallen,
men på den punkt frågan nu står, inskränker jag mig till att yrka bifall
till Andra Kammarens reservanters förslag.
Herr Grefve Bosse: I anledning af anmärkningen deremot att Ut¬
skottets nu föreliggande betänkande ser besynnerligt ut, i så fall att icke
mindre än 22 af Utskottets ledamöter deremot reserverat sig, ber jag att
få upplysa att detta tillgått sålunda, att, sedan under diskussionen 7 af
Första Kammarens ledamöter till eu början yrkat rent afslag å motionä-
rernes framställningar, blef deras yrkande antaget till kontraproposition,
under det Första Kammarens reservanters mening var japroposition, och
då Andra Kammarens reservanter i värsta fall heldre ville antaga rent
afslag å motionerna, blef vid hufvudvoteringen afslag Utskottets beslut,
enär Utskottets ledamöter från denna Kammare ansågo, att man heldre
borde bevilja intet anslag för ifrågavarande ändamål än att anslå medel
till understöd åt folkhögskolor med vilkor, att Kong!. Mai:t finge en kon¬
trollerande makt och myndighet öfver dessa skolor. Herr Statsrådet och
Chefen för Ecklesiastik-departementet har här erkänt, att folkhögskolan är
en planta, som, fastän för närvarande svag, dock gifver de bästa förhopp¬
ningar om sig, och att den bör af båda statsmakterna väl vårdas och
bringas att utveckla sig till hvad den redan visat sig kunna blifva. Då
Herr Statsrådet likväl såsom vilkor derför förutsätter ett stöd och ett så¬
dant i pekuniärt afseende, kan jag icke rätt fatta Herr Statsrådets tvif¬
vel, huruvida han i sin egenskap af Konungens rådgifvare vill tillstyrka
beviljandet af anslag till understödjande af folkhögskolor. Vill man att
saken skall hafva framgång, och inser att derför erfordras statsanslag, sy¬
nes det ligga nära till hands att tillstyrka beviljande af detsamma. Jag
har till mitt nöje hört att Herr Statsrådet slutligen kommit till en sådan
öfvertygelse på många omvägar och icke på den rakaste.
Beträffande det vilkor, som Första Kammarens reservanter uppställt
för ifrågavarande anslags beviljande, nemligen att åt Kongl. Maj:t öfver¬
lemna en kontrollerande myndighet i afseende på folkhögskolorna, så har
jag redan redogjort för flen mening, Utskottets ledamöter från denna
Kammare rörande detta vilkor vidhållit, och jag tror, att samma åsigt
äfven delas af flertalet inom Kammaren. Jag tror, att man heldre bör
afstå från hvarje anslag än att vid detsamma fästa det af Första Kam¬
marens reservanter uppställda vilkor. Vi ega redan erfarenhet derom,
att detta reglementerande i skolväsendet har ett tillräckligt fält för sin
verksamhet i de skolor, som redan äro underkastade detsamma, utan att
något nytt fält för en sådan verksamhet behöfver anvisas. Det torde nu
vara af gagn att försöka, om icke folkhögskolan kan utveckla sig till sitt
ändamål med så mycken frihet som möjligt, och för att uppnå detta, är
icke rätta vägen att ställa skolan under statskontroll.
Man har här antydt, att, om Andra Kammarens reservanters förslag
Den 24 April, f. m.
123
vinner Riksdagens bifall, Kongl. Maj:t komme att blifva blott en mellan¬
hand, utan annan befattning med sjelfva saken än den underordnade att
utbetala statsanslaget. Ja, man kan se saken så, men jag vet icke, hvar¬
före man ej i andra fall är lika ömtålig. Tänker man sig nära nog hvil-
ket anslag som helst, som är gifvet för ett visst af Riksdagen bestämdt
ändamål, utan att Kongl. Maj:t, sedan han sanktionerat Riksdagens beslut,
har någon pröfningsrätt i fråga om anslagets användande, så är ju äfven
i andra sådana fall Kongl. Maj:t att anse blott såsom en mellanhand.
Då är man icke så ömtålig, och jag hoppas att man äfven i afseende på
ifrågavarande anslag skall höja sig öfver eu sådan uppfattning.
Jag får för min del hemställa om bifall till den af Utskottets leda¬
möter från denna Kammare afgifna reservation.
Friherre Ericson: De af Andra Kammarens ledamöter i Utskottet,
som reserverat sig emot Utskottets beslut, måste naturligtvis känna sig
smickrade af det understöd deras mening fått inom denna Kammare, och
jag har endast begärt, ordet för att lemna svar på en af Herr Abraham
Rundbäck nyss framställd fråga. Herr Rundbäck uttryckte nemligen sin
förvåning deröfver, att reservanterne föreslagit, att blott tredjedelen af
verkliga kostnaden för året för en folkhögskolas upprätthållande borde
lemnas densamma såsom statsbidrag, hvilket bidrag dock ej finge öfver¬
stiga 2,000 R:dr, och Herr Rundbäck har ganska riktigt framhållit att
detta bidrag är mindre än hvad staten åtagit sig tillskjuta för så väl
folkskolor som högre folkskolor. xVIen orsaken härtill har varit den att,
då det måste finnas en garanti för att statsbidraget användes på ett nyt¬
tigt sätt och Utskottets ledamöter från denna Kammare icke velat lägga
kontrollen deröfver i Kongl. Maj:ts hand, hafva desse ledamöter ansett,
att den nödiga kontrollen i stället borde finnas deri, att allmänheten vi¬
sade intresse för folkhögskolan och att detta intresse icke kunde yttra sig
på ett kraftigare och säkrare sätt än genom att allmänheten vore böjd
för att göra penningeuppoffringar för skolans inrättande och uppehållande.
Något bättre sätt att framkalla folkhögskolor och utöfva kontroll öfver
dessas verksamhet hafva denna Kammares reservanter icke funnit, och
häri ligger skälet till statsbidragets bestämmande till blott eu tredjedel
af kostnaden för skolans underhåll.
En annan ärade talare, nemligen Herr Dahl, föreslog, att anslaget
måtte beviljas för tre år, och ansåg detta förslag såsom en medelväg
mellan Första Kammarens reservanters förslag, att bevilja ett extra anslag
och Andra Kammarens reservanters mening, att anslaget borde anvisas
under form af reservationsanslag. Jag får fästa den ärade talarens upp¬
märksamhet derpå, att ett sådant beslut, som det han tillstyrkt, icke
tjenar till något, enär denna Riksdag icke kan bestämma anslaget för
längre tid än ett år, och det sedermera beror af nästa Riksdag att fort¬
farande bevilja ett dylikt anslag eller icke. I detta afseende är det icke
heller någon skilnad emellan ett extra anslag och ett reservationsanslag,
men ett ordinarie statsanslag medför dock den säkerhet, att det icke
hvarje år nödvändigt blir föremål För en särskild pröfning af Riksdagen.
Beträffande det af Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiatik-departe-
mentet föreslagna sätt, hvarpå han ansåg, att den nödiga kontrollen öfver
124
Den 21 April. f. ra.
statsbidragets rätta användande skulle kunna bestämmas, utan att frångå
principen att folkhögskolan borde utveckla sig fritt med stöd af det en¬
skilda intresset, så kan jag icke instämma deri, att detta sätt för kon¬
trollen är så oskyldigt, som man vid första påseendet skulle kunna finna.
Då man nemligen måste förutsätta, att en folkhögskola skall ega be¬
stånd icke endast för ett år utan för en vida längre tid, så torde till¬
synen öfver skolans verksamhet hafva till ändamål att tillse, huruvida
Kongl. Magt vid årets slut bör bevilja understöd af statsmedel för det
följande året. Under denna oskyldiga form skulle då läggas i Kongl.
Maj:ts hand att dirigera skolans riktning bättre än på något annat sätt.
Dessutom torde det emellanåt kunna möta ganska stora svårigheter att
till inspektör finna en person, som på samma gång eger både Kongl. Maj:ts
samt landstingets och ortens förtroende. Då Herr Statsrådet jemväl lofvar,
att med denna kontroll i Kongl. Maj:ts hand ingen fara för närvarande
skall vara förenad, så bör man visserligen vara mycket tacksam för detta
löfte, men de 12 reservanterne från denna Kammare äro icke af samma
åsigt, då de tvärtom ansett att med något uppdrag åt Kongl. Maj:t att
dirigera dessa nya läroanstalters riktning och utveckling bör lämpligast
tillsvidare anstå, och deri ligger äfven den egentliga skilnaden emellan de
två reservationerna, ty skilnaden i anslagets natur är af obetydlig be¬
skaffenhet.
På de skäl jag nu haft äran anföra yrkar jag bifall till de 12 reser-
vanternes mening.
Herr Abraham Rundbäck: Jag har ånyo begärt ordet blott för
att göra en erinran med anledning af Herr Statsrådet och Chefens för
Ecklesiastik-departementet yttrande, att det finnes en lucka i vårt under¬
visningsväsen emellan folkskolorna och elementarläroverken. Det var denna
lära jag förgäfves predikade för två år sedan; det glädjer mig att den nu
blifvit af vederbörande erkänd. Jag ber dock att få anmärka, att man
icke bör tro, att denna lucka fyiles blott genom inrättande af folkhög¬
skolor. Otvifvelaktigt skola dessa skolor bidraga till att i någon mån ut¬
jemna skilnaden, men att de i vårt vidsträckta land skola uppstå i så
stort antal, att klyftan kan blott med dem helt och hållet fyllas, är dock
icke att förvänta. Man kommer då till den punkt, framför hvilken Herr
Statsrådet förklarade sig hafva med tvekan stannat, nemligen de enorma
kostnaderna. Jag har velat yttra detta i afsigt att påpeka ett annat sätt
att utjemna klyftan, nemligen genom att ordna elementarläroverken så, att
de mera än nu är förhållandet verka för den medborgerliga bildningen.
Detta sätt öfverensstämmer också med den åsigt, som för två år sedan
nästan enhälligt omfattades af denna Kammare, och jag hoppas, att, då
denna fråga förekommer till behandling och slutligt afgörande, afseende å
folkets billiga önskningar i denna sak måtte fästas.
Jag ber att nu få öfvergå till frågan om den statskontroll i afseende
på folkhögskolorna, som Herr Statsrådet ansåg nödig. I detta afseende
yttrade jag, då jag sist hade ordet, att, då regeringen icke hållit på detta
prerogativ beträffande de egentliga folkskolorna utan velat öfverlemna det¬
samma åt landstingen, jag förmodade, att regeringen icke skulle vara så
angelägen att behålla detsamma i afseende på andra skolor, helst då dessa,
125
Den 24 April, f. in.
såsom förhållandet är med folkhögskolorna, icke uppväxt på kyrklig grund
och inom statens område, utan på helt och hållet fri grund. Om rege¬
ringen icke finge rätt till en kontrollerande myndighet öfver folkhög¬
skolorna, så skulle, yttrade Herr Statsrådet vidare, regeringens bestyr i
afseende på dessa skolor inskränka sig till att blott utanordna det stats¬
bidrag, till hvars erhållande en dylik skola blefve af landstinget förordad.
Derpå har redan Herr Grefve Posse riktigt lemnat det svar, att så sker
äfven i andra fall. Då Herr Statsrådet påstod, att häri förefunnes en
väsendtlig skilnad med regeringens ställning i afseende på de allmänna
folkskolorna, ber jag blott att lå erinra, att, om landstingen erhålla rätt
att uppgöra förslag till folkskoleinspektörer, synes mig regeringens åtgärd
i afseende på dessa tjenstemäns tillsättande komma att inskränkas till
att blott underskrifva förordnandet för de af landstinget utsedde inspek-
törerne. Skilnaden är således högst ringa.
På grund af hvad jag förut och nu haft äran anföra, får jag för min
del yrka bifall till de 12 reservanternes förslag.
Herr Key: Jag har begärt ordet med anledning af några yttranden
utaf Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet.
Det var med verklig glädje jag hörde honom uttala såsom sin öfver¬
tygelse att, om friheten i de skandinaviska länderna är större än i det
ölriga Europa, så borde detta tillskrifvas den större upplysning, allmogen
just i dessa skandinaviska länder besitter.
Vidare yttrade Herr Statsrådet, att folkhögskolor “måste" finnas, och
att de icke blott äro nyttiga, utan “rent af nödvändiga", hvarjemte Herr
Statsrådet ansåg, att dessa skolor borde fritt få utveckla sig, sjelfva till¬
sätta sina lärare och bestämma läroämnena. Jag vågar tro att jag i dessa
hänseenden riktigt uppfattat Herr Statsrådets yttrande, och kan icke
annat än häri till alla delar instämma; men då Herr Statsrådet tilläde,
att folkhögskolan icke blott är eu planta, som behöfver stöd, utan äfven,
att regeringen borde lemna detta stöd, så får jag säga att jag icke kan
vara med längre. Om dessa skolor behöfva något speciel stöd, så äro,
enligt mitt förmenande, landstingen, de lämpligaste stöden, och icke be-
höfves regeringens band deromkring.
Vidare yttrade Herr Statsrådet, att då staten beviljar medel till folk¬
högskolorna, har staten både rättighet och skyldighet att tillse, huru med-
len användas, samt upptog derjemte till bemötande ett yttrande af en
föregående talare här strax bredvid om den inkonseqvens, som komme att
ligga deri, att landstingen skulle hafva befogenhet att utse inspektörer för
folkskolorna, men icke få samma befogenhet med afseende på folkhög¬
skolorna. . I det svar Herr Statsrådet afgaf på denna invändning tyckte
jag mig ^finna en viss restriktion i det uttalande, vi för kort tid sedan
hörde från samma håll, ty det föreföll mig som om Herr Statsrådet nu
yttrade sig i det syfte, att landstingen endast borde blifva ett slags med¬
hjelpare åt regeringen vid utseendet af inspektörer för folkskolorna och
erhålla rätt att föreslå dessa, under det att Kongl. Maj:t förbehöll sig
rätt att utnämna dem. Landstingen skulle derigenom komma i samma
kategori som församlingarne i de regula pastoraten vid val af kyrkoherdar.
Sä både jag icke, det tillstår jag, uppfattat Herr Statsrådets yttrande för
126
Den 24 April, f. in.
några dagar sedan, och jag hoppas att fortfarande få gifva detsamma en
friare och vidsträcktare tolkning.
Här har påpekats det besynnerliga sätt, hvarpå Utskottets hemstäl¬
lan tillkommit, att nemligen en enda ledamot i Stats-Utskottet bestämt
beslutet för de 23 andra. Förklaringen härpå har redan blifvit lemnad,
och jag vill endast nämna, med afseende å den reservation, Andra Kam¬
marens ledamöter, och jag ibland dem, afgifvit, att reservanterne trott
sig finna tillräcklig garanti för statsbidragens riktiga användande just i
det stadgade vilkoret, att landsting, kommuner och enskilde skola bidraga
med ett belopp, sammanlagdt motsvarande minst dubbla summan af stats¬
bidraget, ty man borde väl kunna vara öfvertygad att, om och när ett
så stort belopp anskaffas på enskild väg, så finnes också tillräckligt in¬
tresse för att tillse att medlen rätt användas och att skolan skötes på
ändamålsenligt sätt, så att den är förtjent af statsbidrag. Det är ju äf¬
ven naturligt, att landstingen, då de skola årligen ingå till Kongl. Maj:t
med begäran om anslag, också komma att bifoga en berättelse om huru
skolan blifvit skött under året, och då står det ju äfven Kongl. Maj:t
öppet, om han skulle finna någon skola vara vanvårdad, samhällsvådlig
eller annars missriktad, att, då fråga blir om nytt anslag, säga, till Riks¬
dagen, att det eller det landstinget har afgifvit eu berättelse, hvaraf
framgår, att den eller den folkhögskolan i det eller det afseendet icke
blifvit nöjaktigt skött, och sedan må Riksdagen pröfva huruvida sagda
skola skall åtnjuta fortfarande understöd eller icke. Äro betänklighe¬
terna grundade, lider intet tvifvel att anslaget blir indraget; har Kongl.
Maj:t blifvit oriktigt underrättad, är det eu vinst att detta blir ådaga-
lagdt. — Mine Herrar! låtorn oss medverka dertill att denna vackra in¬
stitution, ett kraftigt medel till ökad folkupplysning på eu sund väg, får
fortfarande fritt utveckla sig. Frihet och upplysning höra tillsammans
som klar himmel och solsken.
Folkhögskolan i vårt land har ju hittills, och oaktadt den icke varit
ställd under någon stats-kontroll, hvarken missbrukat de enskilda mate-
riela medel, hvaraf den lefvat, ej heller missbrukat de andliga bildnings¬
element hvari den lefvat; och om man äfven här kan säga att “af fruk¬
terna känner man trädet1*, så är jag öfvertygad att den hädanefter som
hittills skall uppfylla sitt ändamål, äfven med statsbidrag, men utan stats¬
kontroll.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag har ett särskildt skäl att yttra
några ord vid detta tillfälle. När eu af de motioner, som föranledt det
nu föredragna utlåtandet, blef till Stats-Utskottet hänvisad, tog jag mig
friheten att uttala vissa betänkligheter mot det ifrågasatta statsunderstö¬
det. Både offentligt och enskildt har jag derför fått uppbära tadel, men
har likväl ej anledning till annat än belåtenhet med den öfverläggning i
ämnet, jag framkallat, emedan jag vågar tro, att den ländt till något gagn
vid ärendets behandling i Utskottet. Åtminstone finner jag, att de libe¬
rala bestämmelser för statsbidrags beviljande åt folkhögskolor, som jag da
vördsamt hemställde till Utskottets behjertande, blifvit af Andra Kamma¬
rens samtlige ledamöter i Utskottet godkända. Och, såsom jag då till-
127
Den 24 April, f. m.
kännagal, på de vilkoren vill äfven jag rösta för det föreslagna statsbi¬
draget.
Med anledning af ett par talares yttrande, att skilnaden emellan båda
reservationerna är obetydlig, och att det är likgiltigt, kvilketdera förslaget
antages, anhåller jag att få tillägga några ord om den af Första Kam¬
marens ledamöter afgifna reservation. Vid valet mellan denna och Ut¬
skottets hemställan om alslag skulle jag lör min del nödgas rösta för den
sednare. Nämnda reservation begagnar så sväfvande ordalag rörande vil¬
koren, att man löres in på sidoindytelsernas och det rent subjektiva och
oansvariga omdömets område. Bidrag skulle lemnas till skolor, som “visat
gagnelig;! , heter det. Hvem är det, som skall finna och intyga deras
gagnelighet? Här näruues ej, antydes icke ens någon myndighet, som skulle
ega denna pröfning såsom ett offentligt uppdrag, med ty åtföljande ansvar
mlor den allmänna meningen. Det kan således blifva “en person“ —
detta var Herr Statsrådet och Chefens lör Ecklesiastik-departementet ut¬
tryck — som får sig detta uppdrag helt enskildt och i tysthet anförtrodt,
som skolan och dess styrelse ej vet al, mot hvilkens tilläfventyrs skefva
framställningar skolan således är vapenlös. Att vägen härmed vore öpp¬
nad för partiska sidoindytelser, lärer vara tydligt. Eu mot vissa politiska
eller religiösa åsigter fiendtlig riktning skulle härigenom kunna vinna till—
lälle att göra sin ovilja mot folkhögskolorna gällande hos regeringen och
förhindra dem att komma i åtnjutande åt statsbidrag eller ock underkasta
dem ett moraliskt tvång att afvika från sin uppgift cell de vägar, på hvilka
den skall eftersträfvas. Af det bifall, hvarmed nu varande Chefen för
Ecklesiastik-departementet kelsade förslaget om landstingens rätt att upp¬
göra förslag till folkskoleinspektörer, kan jag visserligen draga den slut¬
satsen, att han gerna åt inspektörer, utnämnde efter landstingens förslag,
skulle uppdraga bestyret att med sin uppmärksamhet följa folkhögsko¬
lorna och inför Kong]. Maj:t redogöra för deras verksamhet; och vore vi
derhän komna, skulle betänkligheterna mot den af Första Kammarens le¬
damöter afgifna reservation betydligt försvagas. Men då det är svårt att
veta, hvilka åsigter i denna sak kunna råda hos den, som innehar chef¬
skapet för Ecklesiastik-departementet fem år härefter — då de nyss för¬
ordnade inspektörernes uppdrag utlöper, och då följaktligen den ifrågasatta
anordningen rörande förslag till inspektörsbefattningarne först kan all¬
männare genomföras — så är nu varande chefens anförda åsigt om folk¬
skoleinspektionen eu nog svag grund att bygga på.
Det förefaller besynnerligt, att ej Kongl. Maj:t skulle kunna minst
lika väl lita på landstingens omdöme och förord, som på hvilken annan
persons eller korporations som helst. Landstingen anses ju dugliga att
skota vida vigtigare och svårare åligganden. Hvar skall man kunna vänta
större sakkännedom om de särskilda orternas förhållanden; och hafva ej
landstingen lagt i dagen ett upplyst intresse för folkundervisningens främ¬
jande ?
hrån statsrådsbänken antyddes, att Andra Kammarens ledamöters
reservation gåfve Kongl. Maj:t eu nog underordnad ställning till och be¬
fattning med denna angelägenhet. Men denna ställning blir ju alldeles
densamma, som i många andra fall, då Kongl. Maj:t, efter pröfning af
128
Den 2± April, !. m.
fastställda vilkors iakttagande, låter utbetala penningebidrag, som Riksdagen
beviljat.
Jag anhåller om bifall till Andra Kammarens ledamöters förslag.
Herr Törnfelt: Då jag hört af motionärerne att man här i denna
Kammare är böjd för att bevilja ett anslag å 10,000 R:dr till förmån för
folkhögskolorna, dock, i likhet med hvad Kammarens ledamöter inom Ut¬
skottet reservationsvis föreslagit, under form af reservationsanslag, så vill
jag göra den förändring i mitt förra yrkande, att ordet * anslag “ utbytes
mot “reservationsanslag11.
Herr O. Wikström: Då redan så mycket blifvit sagdt i förelig¬
gande fråga, anser jag mig icke böra vara vidlyftig, utan ber blott få till¬
kännagifva att, då jag instämt i ifrågavarande motion om 20,000 R:drs
anslag, jag naturligtvis äfven önskat att ett statsanslag af nämnda belopp
måtte beviljas till folkhögskolors befrämjande, men att, på grund af de
skäl, som af utskottsledamöterne från denna Kammare nu blifvit utför¬
ligt framställda, jag finner mig belåten med beloppet 10,000 R:dr och på
vilkor som de i sin reservation föreslagit. Jag får derföre på det lifiigaste
förorda bifall till nämnda reservation.
Herr Ljunggren: Jag har tyckt mig inom denna Kammare finna
att man tror på den gamla satsen: “den, som tiger, samtycker", och detta
gör att jag, som vanligen är tyst, nu begär att få yttra några ord.
För min del är jag alls icke emot att dessa folkhögskolor blifva un¬
derstödda af statsmedel, enär jag tror att desamma, om de, såsom de
hittills gjort, inslå den rätta vägen, verkligen också skola komma att gagna
svenska folket. Men jag är också af den åsigten att Första Kammarens
reservation har mycket skäl för sig. Staten bör, enligt min tanke, icke
lemna, och den brukar icke heller gerna lemna ut några medel till under¬
stöd åt skolor i allmänhet utan att förbehålla sig rätt till en viss upp¬
sigt öfver dem. Nu är det visserligen saunt att, om dessa folkhögskolor
skola rätt utveckla sig, så böra de hafva stor frihet att bilda sig; men,
då man icke kan bestrida att bland dessa inrättningar, likasom fallet är
med andra menskliga företag, det ju kan hända att någon skulle kunna
komma i en sned riktning, så tror jag för min del det vore riktigt att
regeringen öfver dem utöfvade någon lätt och rimlig kontroll. Jag bär
tänkt för mig sjelf om icke, när i dessa skolor skall lemuas en allmänt
medborgerlig bildning, och således sådana ämnen som historia och stati¬
stik, statsekonomi och statsrätt läras, det lätteligen kunde hända att fö¬
redragen komme in på området för dagens politik, och jag har derutinnan
blifvit ytterligare stärkt af eu ärad talares på stockholmsbänken yttrande,
att någon viss politisk sidas syfte skulle kunna göra sig gällande hos re¬
geringen för att söka undertrycka dessa skolors fria och ändamålsenliga
utveckling, om regeringen hade att utöfva någon kontroll öfver dem -
jag har, säger jag, tillika tänkt att man kunde förutsätta, det någon viss
bland dessa skolor skulle för sin del lägga sig ombord med någon sorts
politik så att den derigenom finge en viss politisk färg och sträfvade att
Deii 24 April, f. m. lg<)
hos lärjuugarne inplanta en viss politisk riktning. Skulle detta inträffa,
så måste man väl erkänna att skolan derigenom komme i en skef rikt¬
ning. Men, säger man, detta skulle landstingen kontrollera. Ja, jag vill
icke bestrida att landstingen böra hafva stort inflytande härvidlag, och är
jag derutinnan fullkomligt ense med samtlige reservanterne, men jag tror
icke heller att regeringen bör skaffas undan, så att icke äfven den har
rätt att säga ett ord med i laget. Här har talats om det af Herr Stats¬
rådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet här om dagen förordade
förslaget att landstingen skulle hafva rätt att uppsätta förslag till folk¬
skoleinspektörer. Man har ansett att detta förslag skulle vara bindande
för regeringen. Detta anser icke jag, men, vare dermed huru som helst,
så synes det mig åtminstone i afseende på folkhögskolor vara ändamåls¬
enligt om kontrollen så delades, att landstingen uppgåfve de personer, åt
hvilka det ansåge förtroendet att närmast öfvervaka årsverksamheten kunna
lemnas, men att regeringen bland dessa tillsatte dem den fann lämpligast,
hvilka sedan hade att afgifva årsberättelse såväl till Kongl. Maj:t som till
vederbörande landsting.
Jag har velat säga detta, på det man icke skulle kunna påstå, att
denna Kammare enhälligt velat betaga Kongl. Maj:t all sorts kontrolle¬
rande myndighet öfver ifrågavarande folkhögskolor.
Herr Dahl: Jag vill endast med några ord tillkännagifva, att jag af
diskussionens gång funnit mig föranledd att afstå från det yrkande jag
förut gjort, åsyftande att åstadkomma något förmedlingsförslag mellan För¬
sta och Andra Kammarens reservanter inom Utskottet, för att nu i stället
ansluta mig helt och hållet till det förslag, som af Andra Kammarens re¬
servanter blifvit framstäldt.
Ilerr P. Olsson från Helsingborg: Jag skall icke upptaga Kamma¬
rens tid utan endast i korthet yttra några ord med anledning af åtskilliga
föregående talares yttranden i denna fråga.
Dessförinnan ber jag till alla delar få instämma med dem som för¬
ordat folkhögskolornas stora betydelse, detta icke så mycket på grund af
den erfarenhet vi hafva i den provins, från hvilken jag är, der frågan är
mera ny och måhända outvecklad, som fastmer på grund af den erfaren¬
het man vunnit i vårt grannrike Danmark. Jag känner der lärare inom
flera folkhögskolor och jag säger att det är på ett märkvärdigt sätt dessa
folkhögskolor der utvecklat sig och lemnat de mest förvånande re¬
sultat. Jag ber således, som sagd t, på det aldra kraftigaste få instämma
i deras åsigt, som velat anse denna fråga särdeles vigtig äfven för vårt
fosterland.
Hvad som särskild! föranledde mig att begära ordet var tvänne före¬
gående talares yttrande, att om man endast hade att välja mellan rent
afslag ä motionerna eller bifall till den af Första Kammarens utskotts-
ledamöter afgifna reservation, så vore det första alternativet bestämdt att
föredraga. För min del får jag säga att jag icke kan biträda denna åsigt,
utan tror jag att man, äfven om nämnda reservation antages, får tillräck—
lig garanti mot de befarade öfvergreppen, dels i den omständigheten att
Åhksd. Prof. 1872, 2 Afd. 4 Band. q
130
lien 24 April, i. tu.
landsting, kommuner eller enskilde skola hvar för sig eller gemensamt bi¬
draga med ett belopp, motsvarande minst dubbla summan af statsbidraget,
dels oek deri att landstingen, som med Kongl. Maj:t skola dela kontrollen
öfver skolornas verksamhet, utan tvifvel komma att tillse det medlen på
ändamålsenliga ste sätt användas. Men jag anser tillika att om statsbidra¬
gen, utan hvilka jag tror att det skulle blifva svårt för dessa skolor att
utveckla sig, icke lemnades annat än på vilkor att staten ensam skulle
utöfva kontrollen, så borde man heldre underkasta sig detta äu att i mot¬
satt fall låta skolorna aftyna och småningom helt och hållet utdö. För
öfrigt må man komma ihåg, att de folkhögskolor, som icke ville under¬
kasta sig kontroll från statens sida, äfven kunde underlåta att begära un¬
derstöd af staten och således på fullkomligt fri botten utveckla sig, under
det att deremot, om det visade sig att statens kontroll icke på något satt
motverkade dessa skolors utveckling, det i alla hänseenden vore nyttigt
för dem att få statsbidrag.
Emellertid, när man icke gerna har att befara rent afslag, ty votering
kommer efter all sannolikhet att blifva mellan de båda reservationerna,
d. v. s. mellan de i dem framställda förslag, och när jag för min del icke
tror några olägenheter kunna uppstå genom den ännu större frihet som
medgifves i reservanternes från denna Kammare förslag, så har jag ingen¬
ting emot att biträda detsamma utan instämmer i de yrkanden, som till
förmån för detsamma blifvit gjorda.
Herr Lytt k ens: Fastän diskussionen redan varat länge, anser jag
mig dock af sakens vigt uppmanad att yttra några ord.
Frågan är kanske den vigtigaste af alla dem vi här hafva att be¬
handla, enär den gäller svenska folkets barns och ungdoms uppfostran.
Denna uppfostran har hittills gått i två riktningar. Den ena rikt¬
ningen representeras af folkskolorna, hvilka genom de element som der
ingå i undervisningen, och den inspektion, som der är gällande, kunna
anses såsom blott och bart förberedande skolor till den hos presterna se¬
dan skeende nattvardsberedningen, under det att de medborgerliga ämnena
der äro högst ringa ingående och i alla händelser mycket försummade.
Den andra riktningen representeras af elementarläroverken i städerna,
hvilka uteslutande gå ut på att bereda embetsmännens och de högre lär-
domsmänuens bildning. I dessa skolor har lexläsningeu så tagit öfver¬
hand, att man nästan kan säga det folkundervisningen och allmänbildnin¬
gen blifvit undanträngda.
Det har emellertid gjort sig allt mer och mer gällande en önskan
att i detta hänseende få icke endast en lucka fylld utan ett verkligt be¬
hof tillfredsstäldt. Behofvet af eu sannt medborgerlig bildning har trängt
ned till folket, och löräldrarne skicka derföre sina söner till skolorna, i
hopp att de der skola erhålla denna bildning. Men när sönerne åter¬
komma från skolorna finner man att de äro nästan alldeles oduglige till
annat än att trängas om platserna i statens tjenst. Man har derföre
lifligt börjat känna behofvet af en annan slags undervisning och bildning,
än som för närvarande meddelas i våra vanliga skolor, och tills vi kunna
få elementarläroverken omändrade derhän, att de kunde fylla detta behof,
131
lien 24 April, i', m.
blir det folkhögskolornas uppgift att söka göra det. Det är derföre hö^st
nödvändigt att dessa skolor komma till stånd litet bär och hvar.
Kunde de nu komma till stånd utan statsbidrag, så vore det ömk¬
ligt; mei1 ty värr kunna de det icke, utan statens mellankomst i detta hän¬
seende är nödvändig. . Men skola de då underkasta sig kontroll från sta¬
tens sida, så fruktar jag de komma att gå i samma riktning som de två
andra slagens skolor, dem jag nyss omnämnde, och detta skulle just icke
blifva gagnande för saken, äfven skulle anslagens utgående vara 'beroende
på eu statens inspektörs godtycke och personliga äsigter, ja kanske på
hans politiska och nationalekonomiska idéer; så t. ex. om en sådan lära
skulle drifvas, att svenska folket borde hafva rätt att sig sjelf beskatta, så
skulle statens inspektör anse skolan skadlig; strax kunde anslaget från¬
tagas skolan; o. s. v.
Då landstingen, enligt gällande grundlag, äro tillerkända full kompe¬
tens att välja riksdagsmän till Första Kammaren, och således anses ega
förmåga att bedöma de egenskaper, man hos en sådan riksdagsman for¬
drar, så tror jag för min del att man utan lära äfven kan tillerkänna
dem förmåga och rätt att ensamma bedöma huruvida dessa folkhögskolor
riktigt verka för sitt ändamål eller icke; och ber jag derföre få instämma
med denna Kammares reservanter och undanbe oss uppsigten och inspek¬
tionen från regeringens sida.
Herr liedin: Herr Talman! Jag nödgas att beriktiga eu ärad ta¬
lares allt för svåra missförstånd af hvad jag yttrat. Jag har hvarken
sagu eller menat, att folkhögskolorna skola blifva härdar för några vissa
politiska riktningar och sträfvanden, så mycket mindre som det just till¬
hö:- deras väsendtlig;:, karakter att hålla sig fria för hvarje politisk, lik¬
som för hvarje religiös eller kyrklig tendens. Men jag har i ett af de
föreliggande förslagen sett ett tillfälle öppnadt för er: mot folkhögskolorna
fiendtlig politisk riktning hos en eller annan fraktion af allmänheten att
göra sig gällande lins regeringen till skada för folkhögskolorna. Det tje¬
na: till intet att för sig dölja, att mångenstädes, och i teinligen vida kretsar,
råder stark ovilja mot dessa inrättningar. Jag har i dag af ett bref från
eu högt aktad man, som lifligt intressera:- sig för upprättande af en folk¬
högskola i Södermanland, erfarit, huru inom så kallade bildade kretsar
folkhögskolan utmalas, såsom syftande att uppfostra bränvinsadvokater,
att lära folket ett maximum af rättigheter, ett minimum af skyldigheter.
Hvem känner icke för öfrigt den riktning, som, emedan den ej vill veta
af tänkandet i religiösa ämnen, är gramse mot eu undervisning, hvilken
just af ser att uppfostra tanken till sjelfverksamhet? Hvem känner ej den,
som i följd af politisk konservatism ej vill veta af någon öfver de aldra
första elementerna höjd folkbildning? Det är ett uttryck af denna rikt-
n*ng> jag nyss efter ett bref citerade; den gjoi-de mycket buller af sig med
anledning af 1842 års folkskolestadga, och den är, som man linner, ej
utdöd ännu. Slutligen fins en annan riktning, som ej är blid mot folk¬
högskolorna på grund af deras fosterländska, nationela anda och syfte;
jag menar den ytliga kosmopolitism, som åtminstone deruti liknar Jätten
i den Tegnérska sången, att den “hatar skaldens drömmar, de Valhalls-
burna, om fosterland och ära“.
132
D«h 24 April, f. in.
Det är emedan sådana riktningar genom Första Kammarens ledamö¬
ters reservation fått sig eu väg anvisad för okontrollerade och dolda sido-
inflytelser, jag anhållit om och nu förnyar min anhållan om bifall till den
af Andra Kammarens utskottsledamöter afgifna reservation.
Herr Åstrand: Jag är så långt ifrån att betvifla motionärernes
varma intresse för den här ifrågavarande saken äfvensom alla de före¬
gående talares, hvilka med dem instämt, som jag sjelf anser dessa folk¬
högskolor vara alldeles nödvändiga, såväl för att i allmänhet bibringa en
högre bildningsgrad åt landets befolkning, som ock för att höja den all¬
männa goda medborgerliga andan och känslan för det politiska samlifvet.
Men jag fruktar man är på väg att inslå en afväg från rätta sättet att
bringa denna institution till en ändamålsenlig utveckling. De folkhögsko¬
lor, som hittills uppkommit, hafva endast kunnat komma till stånd genom
det varma nit, som förefunnits på de orter, der de bildats: och vi veta
såväl genom tidningarne som genom yttranden af de män, som ställt sig
i spetsen för dessa skolor, att de hafva visat sig kunna lemna goda resul¬
tat i afseende på nyttiga kunskapers bibringande, och lärjungarnas bild¬
ning har fullkomligt öfvei’ensstämt med hvad man fordrat. Men detta
har skett, utan att staten letnnat något understöd hvarken för dessa sko¬
lors uppkomst eller för deras fortsatta tillvaro.
Nu är det fråga om att staten skall mellankomma med ett anslag
för att, på samma gång den uppmuntrar de orter, der folkhögskolor re¬
dan kommit till stånd, bringa dylika å bane äfven på andra orter, genom
hoppet om understöd. Men jag tror att, om man beslutar sig för detta,
man begår samma misstag som svaga föräldrar, hvilka af öfverdrifven
ömhet förstöra sina egna barn. Om man icke får använda all privat
omsorg för att uppehålla och bringa dessa skolor till lif, så motarbetas
de; och jag fruktar att så blefsre fallet, om ifrågavarande statsanslag be¬
viljades. Hela anslaget skulle utgöra 10,000 R:dr, att fördelas inom riket,
och- således kunde, om maximibeloppet 2,000 Rall- utdelades, blott en
enda ny folkhögskola utom de redan befintliga komma i åtnjutande af
statsunderstödet. Men är väl nämnda belopp så stort, att icke lands¬
tinget inom orten skulle vilja uppoffra detsamma, om det eljest ville uppmuntra
skolan och hålla den vid lif? Jag vill dessutom påminna Herrarne, att
det finnes en institution, som alla dagar vidare utbredes i vårt land och
som för närvarande räknar ända till 200 representanter, nemligen spar¬
bankinstitutionen eller sparbankerna, hvilkas vinst det tillkommer del-
egarne att använda på sätt dem lämpligt synes. Denna vinst uppkommer
genom insättningar af många små delegare, som i allmänhet torde kunna
sägas vara just desamma, för hvilkas bildning folkhögskolorna skulle ar¬
beta, och det tyckes då som den icke skulle på bättre sätt kunna an¬
vändas än just till att understödja dessa skolor, som derigenom kunde få
vida kraftigare understöd än genom här ifrågavarande anslag, 10,000 R:dr
för hela riket, hvilket jag dessutom fruktar skulle tjena endast att minska
intresset för dessa skolor, så att de sedan lätt kunde sjunka ned till
slentrian, på samma gång man utan verkligt behof tillskapade en ny
statsutgift, som inom kort lär komma att långt öfverskjuta det nu före¬
slagna beloppet, (dillas reservanternes förslag, så hafva vi, i stället för
133
Den 24 April, f. in.
att främja institutionen genom att omhägna den under dess späda gro-
ningsår, så att eu ädel planta deraf kan uppspira, på allt sätt hämmat
dess tillväxt.
På de skäl jag haft äran anföra yrkar jag bifall till Utskottets be¬
tänkande.
Herr Gum se Hus: Jag har icke begärt ordet för att bekämpa de
åsigter, som den sednaste ärade talaren framställde, hvithet jag anser
vara alldeles öfverflödigt, enär frågan redan är inom denna Kammare så
grundligt genomdebatterad och meningarne dervid visat sig vara så ense,
att undantagen stå fullkomligt enstaka —- utan jag har gjort det endast
för att få tillkännagifva, att om, såsom man kan tänka sig, ännu många
ledamöter af denna Kammare, hvilka äro lifligt genomträngde af reser-
vanternes åsigt, skulle tro sig vara förbundne att öppet uttala densamma
för att desto säkrare medverka till ett godt beslut, så äro vi i o denna del
af sakeu icke vidare i behof att stärkas i vår öfvertygelse. Åtminstone
hafva flere af mina grannar utom protokollet förklarat, att de, likasom
ock jag, på redan under diskussionen anförda grunder, äro fullt beredde
att nu rösta för antagande af reservanternes förslag.
Ofverläggningen var slutad. Enligt derunder gjorda yrkanden fram¬
ställdes propositioner på bifall dels till Utskottets hemställan, dels till
Herr Törnfelts förslag och dels slutligen till det förslag, som innehölles i
den åt denna Kammares samtlige utskottsledamöter afgifna, vid utlåtendet
fogade reservation. Propositionen å sistnämnda yrkande förklarade Herr
Talmannen besvarad med öfvervägande ja, och hade Kammaren alltså i
öfverensstämmelse med samma yrkande fattat sitt beslut.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets memorial N:o 11. med förslag till
voteringsproposition i anledning af Kamrarnes olika beslut i eu del af
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, angående allmänna bevillningen.
Herr Almquist yttrade: Då jag instämt i den af Bevillnings-
Utskottets ordförande afgifna reservation, och då i denna reservation
ett bestämdt yrkande är gjordt, så har jag ansett mig icke kunna under¬
låta att begära ordet för att tillkännagifva min uppfattning af frågan.
_ Jag hade förut inom Utskottet understödt den till grund liggande
motionen, som afsåg att bevillning skulle påföras jernvägs- med flera dy¬
lika bolag såväl på hufvudstationen som på de särskilda underlydande
stationerna; meu då densamma föll genom Kamrarnes skiljaktiga beslut,
så har jag ansett grundlagen lägga hinder i vägen för frågans återupp¬
tagande och afgörande genom gemensam votering.
Utskottets majoritet har emellertid ansett densamma höra genom
gemensam votering afgöras af det skäl, att Utskottet ansett den höra till
de frågor, om hvilka såväl Regeringsformen som Riksdags-ordningen stadga,
att de, i händelse Kamrarne fatta stridiga beslut, som icke kunna sam-
manjemkas, skola algöras genom båda Kamrarnes gemensamma omröstning
134
Oen 24 April. f. in.
om de beslut, hvari hvardera af dem förut stannat. Nu stadgas visser¬
ligen i 65 § Riksdags-ordningen, att, då Kamrarne i afseende på bevillning
stannat i olika beslut, frågan skall genom gemensam votering afgöras;
men här står “bevillning“ såsom motsats mot “ statsutgifter “, rörande
hvilka sednare paragrafen äfven stadgar samma förfaringssätt — samt
måste således anses betyda detsamma som “anslag utöfver ordinarie in¬
komsterna". När man då icke kunnat strängt hålla på det påståendet,
att i Riksdags-ordningens 65 § skulle finnas stöd för majoritetens åsigt,
så har man ansett sig böra åberopa 71 § Regeringsformen, deri gemen¬
sam votering bestämmes i fråga om “grunderna för någon bevillning, sät¬
tet för deras tillämpning eller bevillningens fördelning till utgörande*1; --
och då man funnit frågan icke kunna hänföras hvarken under “grun¬
derna" eller under “sättet för deras tillämpning", så har man i stället
ansett den subsumera under sista kategorien eller “bevillningens fördel¬
ning till utgörande".
För min del är jag dock af annan åsigt och tror icke att frågan kan
hänföras ens under denna kategori. Bevillningsförordningen talar icke hel¬
ler på något ställe om bevillningens fördelning, utan det är Riksdagen
som beslutar om fördelningen på de olika artiklarne äfvensom hvilka fö¬
remål som skola beskattas.
Förordningen talar deremot om bevillningens påförande, och detta är
något helt annat än den fördelning som tillkommer Riksdagen. Der säges
i § 9 mom. 1 att “bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres
jernvägsbolag etc. der bolagets rörelse hufvudsakligen drifves eller, i fall
detta icke sker på bestämda orter, der bolaget har sin styrelse. Nu är
här endast fråga om en ren påföringsåtgärd, och motionären har icke
klandrat hvarken de grunder, efter hvilka jernvägsbolagen påföras bevill¬
ning, ej heller det sätt hvarpå man uträknar de belopp som påföras. Han
har således icke afsett någon förändring i de belopp, som påföras bola¬
gen, utan endast en administrativ åtgärd, nemligen att säga hvarest be¬
loppen skola indrifvas. Jag kan då icke finna att frågan kan hänföras
till hvad Regeringsformen bestämmer om bevillningens fördelning till ut¬
görande.
I Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 8 rörande samma fråga, be¬
traktad i sakligt hänseende, säger Utskottet också ganska riktigt, att den
icke kan hänföras till sådana frågor, om hvilka Utskottet egentligen har
att yttra sig, ty den är icke en bevillningsfråga utan blott och bart en
fråga om de kommunala rättigheterna och intressena, och att det öfver-
klagade missförhållandet sålunda svårligen kan rättas på annat sätt än
genom att föreslå en förändring i Bevillningsförordningen, till följd hvaraf
Utskottet äfven föreslår en sådan. Detta yttrande af Utskottet har, så
vidt jag vet, icke i någondera Kammaren blifvit ogilladt, utan står der nu
såsom eu af Riksdagen gillad åsigt.
Slutligen ber jag få fästa uppmärksamheten på motionens tillkomst
och upphof. Motionären anför icke ett enda ord om ogillande af sjelfva
bevillningens utgörande, utan säger endast att det är eu obillighet att de
kommunalafgifter, hvilka på grund af bevillningen skola påföras jernvägs¬
bolagen, nu utgå på ett enda ställe och komma en enda kommun till
godo, då de ju borde komma alla de särskilda kommuner till godo, i hvilka
Deri 24 April, f. ro.
135
bolaget har stationer. Hans syfte är således endast och allenast att till¬
godose ett kommunalt anspråk och intresse, men alldeles icke att åstad¬
komma någon förändring i bevillningen.
Jag finner således hvarken af motionärens framställning, eller af hvad
som i Utskottet förekommit, eller af det slut hvartill Kamrarne kommit,
något som i ringaste män här ger anledning till gemensam votering. Och
på det att man icke måtte komma att tyda grundlagen efter det intresse
man möjligen kan för tillfället hysa, utan på det att grundlagens bokstaf
må tillämpas så, som stiftarne afsett, har jag derföre ansett mig skyldig
att förena mig om den afgifna reservationen. På samma grunder anhåller
jag hos Herr Talmannen om vägran å den af Utskottet i förevarande be¬
tänkande framställda voteringsproposition, såsom icke varande med grund¬
lagens bestämmelser öfverensstämmande.
Herr Rylander: Med åberopande af samma grundlagsbud som den
siste ärade talaren, får jag säga att jag kommit till eu alldeles motsatt
åsigt mot hans. Den 71 § i Regeringsformen säger att gemensam
votering kan ega rum i fråga om grunderna för någon bevillning, sättet
för deras tillämpning eller bevillningens fördelning till utgörande, och
talar således, om jag icke fattar den orätt, om allt som är att hänföra
på ett eller annat sätt under bevillningen, undantagandes hvad i 69 §
Regeringsformen säges om bevillningens hela belopp. Hur den ärade
talaren, med sitt kända goda omdöme och sina kunskaper i öfrig!, kunnat
komma till en sådan åsigt, som den han här sökt försvara, kan jag der¬
före alldeles icke förstå.
Då jag således anser förevarande fråga kunna enligt 71 § Rege¬
ringsformen blifva föremål för gemensam votering Kamrarne emellan, för
hvilken åsigt jag finner ytterligare stöd af 65 § Riksdags-ordningen, som
talar om bevillningsfrågor utan all inskränkning, så kan jag icke annat
än, då jag tillika gillar förslaget i sak, ifrigt yrka bifall till den af Ut¬
skottet här tillstyrkta voteringspropositionen.
Herr Kolmodin: Om man skulle bestämma sättet för behandlingen
af en fråga efter dess origine, skulle jag rörande den föreliggande vara
alldeles ense med den förste ärade talaren; men jag tror ej att den upp¬
fattningen är den rätta. Han har emellertid, om jag eljest fattade honom
rätt, valt utgångspunkten för sina anmärkningar, som om Utskottet skulle
med stöd af bestämmelsen rörande bevillningens fördelning i 71 § Rege¬
ringsformen hafva fattat sitt beslut om gemensam votering. Så är dock
visst icke förhållandet. Lika med honom är jag af den åsigten, att frå¬
gan icke har något att göra med bevillningens fördelning. Utskottet har
icke heller med ett ord antydt, att det fattat saken sålunda. Det har
deremot ansett den röra sättet för hevillningsgrundemas tillämpning; och
hela motionärens framställning syftar åt detta håll. Han klagar specielt
öfver det sätt, hvai'på dessa grunder blifvit tillämpade och hvarigenom
den bevillning, som skolat utgöras af jernvägsbolag, debiterats endast på
den ort, der bolagsstyrelsen haft sitt säte, under det att motionären i stäl¬
let yrkar, att denna bevillning bör uttaxeras vid alla de särskilda jern-
136
Den 24 April, f. in.
vägsstationerna. Hans syfte är visserligen ursprungligen kommunalt, men
hans yrkande rör afgjordt sättet för bcvillningsgrundernas tillämpning.
Inom Bevillnings-Utskottet framhölls den åsigten äfven ganska bestämdt,
att frågan vore af denna art, och man uppställde såsom bevis derför föl¬
jande resonnement: •‘antåg, att någon bevillning aldrig förut blifvit lagd
på enskilda jernvägar, utan att det nu vore första gången, man ville be¬
skatta dem; antag vidare, att den ena Kammaren stannat vid det beslut,
att den fastställda beskattningen skulle ske der styrelsen har sitt säte,
medan den andra beslöte, att bevilluingen skulle fördelas på alla de sär¬
skilda stationerna. Huru skulle det då gå? Båda Kamrarne voro ense
om sjelfva beskattningen och dess belopp, och således kunde väl frågan
omöjligen förfalla blott och bart derföre att man stannat i olika beslut
rörande sättet för debiteringen. Tvisten härom måste ovilkorligen, såvida
åsigterna ej kunde på annat sätt sammanjemkas, slitas genom gemensam
votering båda Kamrarne emellan11.
Detta resonnement var för mig så afgörande, att jag till följd deraf
obetingadt instämde i utskottsmajoritetens åsigt. På grund häraf yrkar
jag också nu, att den af Bevillnings-Utskottet framställda voteringspropo-
sitionen måtte af Kammaren godkännas.
Herr Ask er: I likhet med den förste ärade talaren anser äfven jag
att den fråga, hvarom föreliggande utskotts-utlåtande handlar, bör anses
hafva förfallit vid det förhållande, att Kamrarne rörande densamma stan¬
nat i skiljaktiga beslut, Skälen för denna min åsigt hemtar jag hufvud¬
sakligen från innehållet af den reservation, som tinnes bilagd Utskottets
memorial. Denna reservation är, enligt mitt omdöme, klar och öfverty¬
gande för den åsigt, som jag har äran biträda, och jag tillåter mig der¬
före ur densamma uppläsa hvad som deri mycket riktigt säges:
“Skiljaktigheten Kamrarne emellan rörer sålunda endast ordalydelsen
af en föreskrift angående den ort, der bevillning bör påföras jernvägsbo-
lag. Detta åter är en fråga af helt och hållet reglementarisk beskaffen¬
het, hvilken icke berör hvarken grunderna för sjelfva bevillningen, sättet
för dessa grunders tillämpning, eller bevillningens fördelning, och till följd
deraf icke heller kan i ringaste mån inverka på statens inkomst af all¬
männa bevillningen, utan afser uteslutande ett kommunalt intresse, eller
möjligheten för kommunerna att, med nu gällande kommunallagstiftning,
kunna påföra jernvägsbolagen “kommunalutskylder inom de särskilda kom¬
munerna, der en järnvägsstation finnes. “
Anställer man nu eu jemförelse mellan 71 § Regeringsformen och 65
§ Riksdags-ordningen, så lär det väl vara alldeles tydligt och klart för hvar
och eu som gör sig mödan att riktigt tolka grundlagarnes mening, att dessa
paragrafers stadganden rörande bevillning icke kunna hafva någon annan bety¬
delse, än att afse de bevillningar, som skola utgå till staten; men den fråga, som
här är föremål för behandling, rörer alldeles icke någon sådan bevillning.
Den ärade motionären har icke med ett enda ord i sin motion antydt,
att han påstått någon som helst ändring i afseende på redan gällande
stadganden om den till staten utgående bevillningen, vare sig i fråga om
dess grunder, sättet för dessas tillämpning, eller fördelningen. Såsom den
förste ärade talaren uttryckligen sökt visa, kan här icke vara fråga om
Den 24 April, f. m. 137
bevillningens fördelning, hvarmed afses någonting helt annat än uppbörds¬
orternas fördelning, och en annan ärad talare, som till stöd för frågans
afgörande genom gemensam votering sökte deducera den till att röra sät¬
tet för bevillningsgrundernas tillämpning, synes mig, med all den aktning-
jag i allmänhet hyser för denne talares åsigter, dock härvidlag —• jag
fruktar det —- låtit sin bevisning hvila på eu missuppfattning af den åbe¬
ropade paragrafens ordalag. Om man lösrycker en enstaka mening ur ett
grundlagsbud och ensidigt åberopar denna mening till stöd för en annan,
som man tycker ega någon likhet i tillämpningen, så fruktar jag att man
ställer frågan på eu helt annat än riktig grund. Med sjelfva grunderna
för bevillningen står frågan icke heller i något omedelbart sammanhang.
Således kan jag icke finna huru den .skulle grundlagsenligt kunna afgöras
genom gemensam votering.
Hade den ärade motionären deremot framställt frågan i sammanhang-
med något ändringsförslag beträffande bevillningen till staten, skulle jag
icke med ett enda ord hafva motsatt mig dess afgörande genom gemensam
votering båda Kamrarne emellan.
Jag aktar nemligen de konstitutionela formerna, och jag tror att de
böra aktas. Skulle Kamrarne i afseende på formbestämmelserna börja
afvika från grundlagens bud och rätta tillämpning, så vet jag icke hvad
följden deraf skulle blifva. Deremot torde den af statsmakterna, som för
icke länge sedan lyckats erhålla nya, till efterrättelse gällande grundlags¬
bestämmelser, böra vara mycket aktsam i besluten vid uppkommande frå¬
gor om deras rätta tillämpning.
Med stöd af de skäl jag nu haft äran anföra äfvensom med åbero¬
pande af såväl reservationen som den förste ärade talarens yttrande, an¬
håller jag derföre att Herr Talmannen ville framställa proposition om ut¬
slag å den af Utskottet tillstyrkta voteringsåtgäröen.
Herr Sääf: Ehuru eu annan ledamot af Bevillnings-Utskottet redan
angifvit de skäl hvarpå detsamma grundat sitt förslag till nu ifrågavarande
voteringsproposition, anser jag mig likväl böra tillägga några ord i anled¬
ning af det motstånd som den sednastc ärade talaren det oaktadt upp¬
ställt mot densamma.
Då han, om jag rätt uppfattade hans ord, tillika varnade Kammaren
för att fatta ett mot grundlagen stridande beslut, föranledes jag deraf
förklara att jag för min del icke skulle vilja bidraga dertill, men att jag
icke allenast anser denna voteringsproposition fullt öfverensstämmande med
grundlagen utan af § 71 Regeringsformen oafvisligen föreskrifven,
för det fall som nu inträffat.
Kamrarne hafva nemligen stannat i olika beslut i fråga om på hvad
sätt jern vägsbolag bör påföras bevillning; antingen det bör ske på eu
gång, för hela dess inkomst eller lör de derå delar deraf som fås på de
olika stationerna. Här är visserligen icke, såsom det äfven blifvit sagdt,
fråga om “grunderna för någon bevillning", icke heller om “bevillningens
fördelning till utgörande® men helt säkert om “sättet" för tillämpningen
af de fastställda grunderna, hvarom nyssnämnda § 71 Regeringsformen
ju äfven stadgar att gemensam votering skall ega rum då, såsom nu
ar fallet, Kamrarne derom fattat olika beslut; och är det derföre som äf-
lss
Den 24 Apir!, f. m.
ven jag inom Utskottet förenat mig med den der rådande meningen om
att detta förslag skulle till Riksdagen framställas.
Vid bedömandet af nu föreliggande fråga tror jag man bör akta sig
för att taga intryck af den mening man karl hafva om det ärende hvarom
det skall voteras; då emellertid Kammaren godkänt äfven detta, sådant
det af Utskottet blifvit föreslaget; och antagandet af denna voteringspro¬
position är enda medlet för att Kammarens i sjelfva saken fattade beslut
skull kunna vinna bekräftelse, så antager jag att Herrarne äfven godkän¬
na densamma och anhåller om proposition på bifall dertill.
Herr Alrnquist: Jag ber om ursäkt att jag ånyo tager Kamma¬
rens tid i anspråk, men jag anser denna fråga vara så vigtig, att jag, så-
vidt i min förmåga står, bör bidraga till att få densamma fullkomligt ut¬
redd. Hufvudsakligast har jag begärt ordet, derföre att ett par föregå¬
ende ärade talare påstått, att Utskottet icke stödt sitt förevarande förslag
på frågan om bevillningens fördelning, utan endast på stadgandet om till-
lämpning af grunderna för bevillningens utgörande. Jag vågar dock an¬
märka, att desse talares uppfattning, efter min åsigt, är alldeles oriktig.
För att visa att så är förhållandet, skulle jag gerna vilja uppläsa hela 7
§ i Bevillningsstadgan, som handlar om grunderna för inkomsternas be¬
räknande, och hvilken paragraf, derest de ärade talarnes uppfattning vore
riktig, följaktligen skulle vara tillämplig i förevarande ämne; men som
nämnda paragraf är något vidlyftig, vill jag endast uppläsa några moment
ur densamma, hvaraf Kammaren må kunna erhålla en riktig uppfattning
i frågan. I första momentet heter det: "‘I fråga om den inkomst af ka¬
pital eller arbete, för hvilken bevillning skall utgöras, får afdrag icke ske
för" — ---- etc. Hit kan denna fråga således icke hänföras. I andra
momentet säges vidare: “Uti den inkomst, för hvilken bevillning skall ut¬
göras af löntagare samt dem, som åtnjuta arvoden eller traktamenten
m. m., inberäknas icke löntagarens inkomst af“ ------ etc. Här talas
sålunda endast om afdrag, som bör ega rum. Sedermera följer: "Likale¬
des må afdrag ske för följande utgifter, nemligen: den afgift tjensteman
såsom sådan åligger utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller annan
understödskassa, aflöning eller annan ersättning till vikarie eder tjenste-
biträde" — —.....- etc. Icke heller hit kan frågan hänföras, och ej heller
till följande moment, der det säges: "Inkomsterna genom bruks-, fabriks-
och handelsrörelse, sjöfart, handtverk eller annat yrke samt de med tjen¬
stebefattning förenade obestämda eller extra inkomster taxeras för det lö¬
pande året och böra i allmänhet beräknas på grund af förhållanden un¬
der näst föregångna året." Sista momentet innehåller följande: “Vid be¬
räkningen af behållen inkomst af kapital eller arbete iakttagas för öfrigt
de i dessa hänseenden meddelade bestämmelser och närmare föreskrifter,
som ofvan åberopade instruktion för bevillningstaxeringarnes verkställighet-
innehåller." Det är, mine Herrar, dessa grunder som Bevillningsstadgan
uppställer för bevillnings påförande, efter det att i den föregående para¬
grafen talats om huruledes bevillningens belopp skall på grund af olika
förhållanden beräknas. Och n.är grunderna äro dessa samt den föreva¬
rande frågan icke i något afseende står i samband med dessa grunder,
kan jag icke förstå, huruledes man kan påstå, att bär gäller tillämpning
Den 24 April. f. in.
139
af grunderna för bevillningens påförande. Det är denna oriktiga uppfatt¬
ning, som jag ansett mig höra påpeka, och jag yrkar fortfarande utslag på
förevarande hemställan.
Herr Falk: De talare, som uppträdt mot Utskottets förevarande
förslag, hafva anmärkt, att i den motion, som jag i detta ämne afgifvit,
ej funnes med ett enda ord antyd t, att någon ändring i bevillningens belopp
åsyftades genom förändringen i 9 och 27 §§ Bevillningsförordningen. De
hafva rätt häruti, och jag tror att enhvar, som verkligen genomläst samma
motion, skall hafva funnit att densamma afser att nämnda förordning
måtte förtydligas derhän, att bevillning hädanefter måtte påföras bolagen
vid de särskilda stationerna. Motionen afser således en förändring i det
nuvarande sättet för förordningens tillämpning, och så länge 71 § Rege¬
ringsformen qvarstår i sin nuvarande lydelse, vore det besynnerligt, om
icke denna fråga skulle vara föremål för gemensam votering. Anser man
att nämnda § är oriktig eller icke behöflig, så kan man ju försöka att i
vederbörlig ordning ändra eller borttaga densamma; men då 84 § Rege¬
ringsformen säger, att grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, så vore
det i sanning märkvärdigt, om 71 § Regeringsformen kunde tolkas derhän,
att icke gemensam votering borde ega rum i förevarande fall. Sistnämnda
§ innehåller nemligen följande: “På enahanda sätt-4 — d. v. s. medelst
gemensam omröstning —- “fortares jemväl der Kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller be¬
villningens fördelning till utgörande.*1
Ingen torde kunna bestrida mig, då jag påstår, att här just är fråga
om sättet för grundernas tillämpning, och af sådant skäl yrkar jag bifall
till Utskottets förevarande hemställan.
Öfverläggningen var slutad. På, framställd proposition bifölls Ut¬
skottets hemställan.
§ 6.
Föredrogs De vi 11 niru:s-Utskottets memorial N:o 12, i följd af erhållen
återremiss af samma Utskotts betänkande (N:o 7), i anledning af väckt
motion angående införande af bevillningstaxering i Norrbottens och We-
sterbottens läns lappmarker.
I anledning af detta memorial afgåfvos yttranden af:
Herr Hseggström: Det förslag Utskottet här framlagt, synes mig
icke i någon väsendtlig mån afvika från det som förra gången framlades.
Utskottet har nemligen icke heller i denna hemställan omnämnt, att lapp-
marksbefolkningens önskningar borde respekteras, hvilket är desto mera
besynnerligt, som denna underlåtenhet var en bland orsakerna, hvarföre
frågan förra gången återremitterades. Frågan återremitterades "hufvud¬
sakligen af det skäl, att man ansåg skrifvelsen endast böra innefatta ett
uttalande af önskvärdheten utaf kornmunallagarnes tillämpning i lapp¬
marken — — — hvilket dock ansågs böra bero ej mindre derå, huruvida
140
Bok 24 April, f. ns.
de lappmarkernas innebyggare tid efter annan förlänade friheter och för¬
måner icke lägga hinder i vägen för bevillningstaxering derstädes _- _
än ock på befolkningens egen uppfattning af de ifrågavarande för¬
månernas . betydelse, jemförda mot de nya förpligtelser, hvilka måste
utgöra vilkoret för deras åtnjutande - Utskottet har visserligen i
motiveringen omnämnt, att “det torde befinnas lämpligt att befolk¬
ningen inom lappmarkerna beredes tillfälle att yttra sig i frågan“, men
i klämmen spårar man icke ett ord härom. Deremot talar Utskottet
om, att kommunalförfattningarne höra i lappmarkerna vinna tillämpning,
och att för sådant ändamål bevillningstaxering bör införas derstädes.
Men jag vill anmärka, att der förut visat sig att kommunalförfattningarne
kunnat tillämpas utan att taxering blifvit åsatt, och särskildt bär ju Kongl.
Haj:t tillåtit denna befolkning att välja representanter i landstinget. När
så kunnat ske, så torde kommunalförfattningarne mera vidsträckt kunna
tillämpas, utan att bevillning pålägges. Utskottet bär icke satt i fråga
att befolkningens gamla privilegier skulle sätta hinder i vägen för en dy¬
lik åtgärd, ty derom namnes ingenting; och härtill kommer att befolknin¬
gen sjelf icke är så angelägen om att få bevillning sig ålagd. Förra gån¬
gen denna fråga var före, nämnde jag att. jag inom Lycksele, der jag har
affärer med och känner mycket folk, aldrig hört en sådan önskan uttalad.
Sedan dess har jag fått ett dokument från Lycksele kommun mig tillsända
hvilket bekräftar hvad jag den gången yttrade. Denna kommun har nem¬
ligen å allmän sockenstämma den 16 sistlidne Mars, då sockenmännen
allmänt kommit tillsammans för att uppgöra sina affärer, fattat det be¬
slut, hvarom innehålles i denna handling, som jag nu vill uppläsa:
“Utdrag af protokollet, hållet i allmän sockenstämma med Lycksele
församlings ledamöter den 16 Mars 1872.
§
S. D. Då Landshöfdingen Almquist vid Riksdagen väckt motion om,
att med onera personalia belasta Lappmarkens inbyggare, ansågo sockne-
männen att någon åtgärd å deras sida borde vidtagas för att, om möjligt,
hindra nämnda motions tillstyrkan af Riksdagen, hvarföre de utsågo kloc¬
karen Sven Fahlberg i Flakaträsk att skrifva till Riksdagsmannen i Andra
Kammaren Herr Gustaf H seggs from med anhållan, att han ville bevaka
lappmarkens fri- och rättigheter. År och dag som ofvan.
Ä pastors-embetets vägnar:
N. M. L al and er.
Uppläst i allmän sockenstämma och godkänd t, intyga å socknemännens
vägnar:
P. E. Renmark. C. C. Carlsson.
Rätt utdraget betygar
N. M. Lalander. “
Herrarne Unna häraf att denna lappmarks befolkning icke är hågad
för att blifva ålagd bevillnings utgörande utan fastheldre håller på de
fri- och rättigheter, som genom konungabref blifvit befolkningen tillförsäk-
Den 24 April, f. m.
141
rade för hundratals år tillbaka, och i hvilka rättigheter någon rubbning
hittills ej varit ifrågasatt. Befolkningen vet ännu icke om man i afse¬
ende å deras skattemannarätt vill göra dem likställda med landets öfriga
kronoskattehemmansegare, ty ännu har icke någon afvittringsstadga för
lappmarken utkommit, ehuru afvittringen påbörjats; och derföre må ingen
förundra sig öfver att denna befolkning vill fasthålla sina gamla privile¬
gier, tills de få erfara om man vill göra dem likställda med landets öf¬
riga innevånare ej blott i skyldigheter utan ock i rättigheter.
På dessa skäl och dem jag förra gången anförde yrkar jag afslag på
denna punkt.
Herr Almquist: Den föregående ärade talaren uppgaf, att han
ansåg Bevillnings-Utskottet icke hafva fästat tillbörligt afseende vid de
uttalanden som här gjordes, då frågan förra gången behandlades, och att
Utskottet sålunda, i hans tanke, gjort sig skyldigt till anmärkning. Jag
ber dock att få fästa den värde talarens uppmärksamhet på att Utskot¬
tet i motiveringen upptagit hvad lian särskilt fastade vigt vid, nemligen
befolkningens egna önskningar, och att dessa icke blifvit omnämnda i den
så kallade klämmen härleder sig uteslutande deraf, att Utskottet ansåg
att man icke borde hos Kongl. Maj:t påpeka de speciela åtgärder, som
böra vidtagas, utan ville Utskottet endast antyda lämpligheten af att höra
befolkningen öfver denna angelägenhet. Det heter nemligen mot slutet
af Utskottets framställning: “Då med den nuvarande lagstiftningen ernå¬
endet af nämnda båda önskningsmål icke synts Utskottet stå att vinna
utan införande af bevillningstaxering, men möjligen någon svårighet för
eu sådan åtgärds genomförande kan anses möta i de så kallade lapp-
marksfriheterna, och det. dessutom torde befinnas lämpligt, att befolknin¬
gen inom lappmarkerna beredes tillfälle att yttra sig i frågan, får Ut¬
skottet — — —“ etc.: och i den hemställan, som derefter följer, säges
det särskild!: — — samt. då detta icke utan bevillningstaxerings in¬
förande i lappmarkerna lärer låta sig gorå, jemväl låta verkställa den i
sådant afseende erforderliga utredning; äfvensom att Kongl. Maj:t derefter
mätte till Riksdagen göra den nådiga framställning, hvartill omständig¬
heterna för ernående af ofvanberörda iindamål kunna föranleda44.
Då Utskottet således i motiveringen fästat uppmärksamhet derpå att
man borde göra sig reda för huruvida lappmarksprivilegierna lägga hin¬
der i vägen för bevillningstaxerings införande i lappmarken, och vidare
lemna befolkningen tillfälle att uttala sina åsigter i frågan, samt Utskot¬
tet till sist hemställer, att Kongl. Maj:t måtte låta ombesörja den utred¬
ning af ämnet, som kan finnas nödig, och deruppå framlägga förslag till
Riksdagen beträffande densamma, så synes det mig att Utskottet ställt
sig till efterrättelse allt hvad inom såväl denna som Medkammaren an-
gifvits såsom erforderligt då frågan förra gången var före.
I anledning af hvad samme talare yttrade derom, att det redan skulle
hafva visat sig att, ehuru bevillningstaxering icke funnits införd i lapp¬
markerna, man ändock kunnat bereda befolkningen samma förmåner i visst
afseende, som inom andra delar af riket, i det nemligen att denna be¬
folkning fått välja ledamöter i landsting, så vill jag anmärka, att, fastän
142
Den 24 April, r. ni.
man kunnat medgifva tillämpning i vissa delar af kommunallagarne inom
lappmarken, sådant visst icke kunde låta sig göra hvad kommunalförfatt-
ningarne i sin helhet beträffar utan bevillnings införande. Vore det möj¬
ligt att i dessa trakter medgifva kommunala rättigheter, utan att dessa
stödja sig på samma grund som för kommunalförfattningarnes tillämp¬
ning i allmänhet är gällande eller, utan att bevillningstaxering behöfde
införas, skulle det vara mig kärl, men det lärer dock svårligen låta sig
göra. Jag tror ock att stora svårigheter möta för införande af sär¬
skilda bestämmelser i kommunallagarne för vissa orter, ty efter hvad
jag känner har Kougl. Magt på grund af framställning från Westerbot-
teus landsting och vederbörande länsstyrelser låtit utarbeta förslag till
fullständig kommunalförfattning särskild! för lappmarkerna, af en person,
som numera är ledamot af denna Kammare, och jag tror mig jemväl veta
att det utarbetade förslaget hade blifvit inlemuadt till Regeringen och
föredraget i beredningen, men då man dervid fann att det mötte de stör¬
sta svårigheter att genomföra särskilda kommunalstadgar att gälla endast
för vissa delar af landet, så förföll hela frågan och förslaget blef aldrig
föredraget inför Kongl. Maja. Man har väl, som här äfven nämnts, ifrå¬
gasatt att, med bibehållande af frihet från bevillning, kommunalförfatt-
ningarne skulle inom dessa trakter tillämpas, men sådana hinder hafva
häremot uppstått, att man icke ansett sig kunna derom göra framställ¬
ning. Sålunda tror jag mig hafva visat, att man icke med skäl kan
påstå, att ingå försök gjorts för kommunalförfattningarnes tillämpning
inom dessa orter; och hvad särskilt angår den åt befolkningen medgifna
rättighet att deltaga i landstingsinannaval, så har Kong'. Maj:t genom
särskild! nådigt bref medgifvit denna rättighet, att utöfvas i enlighet med
de grunder, som gälla för kommunal rösträtt i sockenstämma. Men det
torde icke gå lika lätt att äfven i andra förhållanden åstadkomma eu
dylik likställighet,
Hvad den ärade talaren nyss meddelat angående fett åt Lycksele
socknemän fattadt beslut har så mycket, mera öfverraskat mig, som jag
hade ansett mig kunna vänta att hart för mig haft den välviljan att gifva
mig del af skrifvelse!], innan densamma bär upplästes; och jag skulle
derför hafva varit ganska tacksam. Sjelfva skrifvelseus innehåll bär dock
icke så mycket öfverraskat mig, ty det är ju gifvet att i hvarje vigtigare
fråga — och icke minst i denna — måste inom de orter frågan berör
olika uppfattningar förefinnas. Särskildt vill jag anmärka, att Lycksele
kyrkoplats kali i vissa fall jemförlig med eu småstad. Der finnas ganska
många tjensteman, näringsidkare, handlande och sågverksbetjening samt
andra personer, hvilka icke kunna vara intresserade af att detta förslag
blefve antaget, enär de då skulle få bevillning sig pålagd. Dessa perso¬
ner, som lätt kunna komma tillsammans, hafva ju möjligen icke haft nå¬
gon svårighet att vid sockenstämman åstadkomma majoritet för den me¬
ning de omfattade. För öfrigt vill jag dock icke bestrida, att det är
ganska möjligt att befolkningen inom vissa orter kan frukta för att förslaget
skall föranleda till kostnader för densamma; och att man drager sig för
att biträda förslaget må ju icke anses underligt, om man har den före¬
ställningen, att det skall vålla stora uppoffringar.
Jag ber att, i anledning af hvad den ärade talaren nämnde, vidare
143
Den 24 April, f. m.
få anmärka, att Westerbottens lappmarker best;: af två tingslag, nemligen
Åsele och Lycksele. För att göra mig bekant med förhållandena der¬
städes bär jag vanligen hvarje år företagit resor i dessa trakter. I fjol
besökte jag de särskilda kommunerna inom Åsele lappmark, och vid sam¬
manträden med kommunernas befolkning yttrade man sig i allmänhet
ganska gynnsamt för saken. [ år ernar jag besöka Lycksele lappmark,
och jag är fullt förvissad om att man derstädes skall uttala sig i samma
riktning så snart man får fullständig kännedom om förslaget och hvad
det afser. . Såsom bevis på huru litet befolkningen har reda på dessa sa¬
ker, vill jag nämna, att det sednast hitkomna numret af tidningen
"Umeå-bladet“, som till eu början relaterar denna frågas ställning, der¬
efter kommer till den slutanmärkningen, att förslaget skall medföra be¬
tänkliga följder; och säger tidningen vidare, att det är bekymmersamt
tänka det man förutom landstingsskatt nu ytterligare kan komma att på¬
lägga lapprnarksbefolkningen bevillning, som man föreställer sig skall uppgå
till mycket känbarare belopp än landstingsskatten. Till belysning af
huru det kan komma att förhålla sig med den ifrågasatta bevillningen i
jemförelse med landstingsskatten inom dessa distrikt, ber jag att få an¬
föra några siftror: Under de sista fem åren 18t*7—1871 bär landstings¬
skatten^ inom Westerbottens län uppgått till ett sarnmanlagdt belopp af
Kant 61,810: 34, eller i medeltal på år till Runt 13,562: 06, hvaraf, efter
landstingets beslut 15 % påförts lappmarksfögderiet med R:mt 2,034: 30.
Den föregående talaren beräknade, då frågan förra gången här behand¬
lades, att bevillningen å fasta egendomar inom de båda nordligaste länens
lappmarker skulle uppgå till 2,000 R:dr och bevillningen för inkomst af
kapital eller arbete till 2,500 R:dr eller tillsammans till 4,500 Rall-; hvilken
summa, om den jenmt fördelas på begge länens lappmarker, uppgår till
2,250 R:dr för dorn hvardera, hvaraf Herravne behagade finna, att den å
Westerbottens lappmark af den ärade talaren beräknade bevillningen skulle
komma att i det aldra närmaste uppgå till enahanda belopp med lands¬
tingsskatten, som jag icke hört inom orten ansetts på något sätt tryckande,
hvarföre jag icke kan tro att, om bevillning komme att i lappmarkerna in¬
föras, densamma skulle på något nämn värd t sätt komma att betunga fol¬
ket, helst den komme att på ett vida jemnare och billigare sätt fördelas
än landstingsskatten. Jag tror således, att de upplysningar, som den fö¬
regående talaren lemnade, hafva en särdeles liten betydelse.
Till sist vill jag nämna, att denna motion är framlagd under full
öfvertygelse om att hvad deri föreslagits skall lända befolkningen till för¬
del, och att jag så mycket mera haft anledning att söka befrämja befolk¬
ningens bästa, som jag har det förtroendet att vara landshöfding i den
ort, dit en del al dessa trakter lyda. Huru det än må gå med min fram¬
ställning hos Riksdagen, så är jag dock inför mig sjelf fredad, enär jag,
som sagdt, framlagt förslaget i syfte att åstadkomma hvad jag anser
vara befolkningen till verkligt gagn, och jag känner mig tillfredsställd i
medvetandet af att hafva fullgjort min pligt, utgången må blifva hvilken
som helst.
Herr Bexelius: På de skäl jag anförde när denna fråga förra gån¬
gen behandlades i Kammaren, och då jag dessutom anser det icke åligga
144
Den 24 April. f. m.
Riksdagen att uppsöka och föreslå beskattningsföremål, yrkar jag att äf¬
ven detta Utskottets förslag måtte af Kammaren afstyrkas.
Herr Häggström: Det är alldeles riktigt att — såsom den ärade
motionären anmärkte — han icke genom mig fått del af detta socken-
stämmobeslut. Det är icke många dagar sedan jag erhöll protokollsut¬
draget, och jag har ingalunda ämnat undanhålla detsamma för någon,
allraminst för motionären. Laudshöfdingen i Westerbottens län torde
kunna beräkna den tid som åtgår från den 16 Mars för att bringa ett
bref från Lycksele till Flakaträsk inom Örträsk kapellby, derifrån åter
till Lycksele för att via Umeå befordras till Stockholm. Att jag ej
visat det för honom har icke skett afsigtlig!, utan jag har framvisat det¬
samma för dem bland Bevillnings-Utskottets öfriga ledamöter, med hvilka
jag händelsevis sammanträffat, och att motionären icke af dessa hört om¬
nämnas, att jag fått protokollsutdraget mig tillsändt, förvånar mig verk¬
ligen. Oväntad t var det också att få höra uppgifvas från det hållet, att
det icke skulle vara konstigt att inom Lycksele församling genomdrifva ett
sockenstämmobeslut i hvilken riktning som helst. Jag, som nu talar för
samma befolknings intressen, kan icke annat än på det högsta bestrida
riktigheten af ett sådant nedsättande omdöme, och derjemte får jag
— under anspråk att blifva trodd på mitt ord — lika bestämdt be¬
strida insinuationen att jag vare sig direkt eller indirekt satt mig i be¬
röring med befolkningen för att påverka densamma till att uttala önsk¬
ningar i ena eller andra riktningen i anledning af motionärens förslag.
Jag yrkar fortfarande afslag å denna punkt och anser mig med lika
godt samvete kunna försvara min ståndpunkt som de, hvilka intagit en
motsatt i denna fråga.
Herr Bäckström: Då jag ej kan finna att Utskottet i sitt före¬
varande förslag intagit hvad som vid förra debatten i frågan just fram¬
hölls såsom nödvändigt att deruti intaga, och detta förslag, såvidt jag kan
inse, icke i någon mån är bättre än det förut återremitterade, så hem¬
ställer jag om afslag å Utskottets förevarande hemställan.
Herr Hjelm: Jag anser mig vara skyldig upplysa att äfven jag har
från en långt nordligare lapplandsort, än den talaren här till venster an¬
tydde, erhållit eu skrifvelse, deri uttalas stora farhågor för de följder,
som skulle uppstå af förevarande förslag, derest detsamma ginge i verk¬
ställighet. Skrifvelsen vittnar fullständigt om att lappmarkens invånare
icke alls äro benägna för att komma i likställighet med rikets öfriga
innebyggare, utan att de tvärtom äro nöjda med sin nuvarande ställning
i statsmedborgerligt hänseende.
När förhållandet är sådant, anser jag mig böra förena mig med dem
som yrkat afslag å Utskottets nu föredragna skrifvelseförslag.
Herr Engman: Då denna fråga förra gången afhandlades i denna
Kammare, yttrade jag mig icke, och det må derföre tillåtas mig att nu
yttra några ord derom. Motionären har såsom skäl för sin framställning
hufvudsakligen
m.
Den 24 April, f.
145
lmfvudsakiigen anfört huru angeläget det vore att lappmarkernas befolk¬
ning måtte komma i åtnjutande af samma kommunala och statsmed bor¬
gerliga lättigheter som rikets öfriga innebyggare: och om nämnda be¬
folkning önskai erhålla eu sådan likställighet, så anser jag att befolknin¬
gen också bör erhålla densamma, hvilket äfven kan ske, derest fastighe¬
terna åsättas taxeringsvärde, då hvar och eu, hvars jord taxerats till minst
1,000 R.di, finge rätt att deltaga i val af riksdagsman inom denna Kammare.
tror dock att bevillningeu icke bör påföras, innan befolkningen
blifvit nord och yttrat sig, huruvida densamma är benägen att afstå från
r^in * ljctj i°ke torr än atvittringen inom lappmarkerna blifvit
fullbordad, så att folket må veta hvad de ega såsom hörande till deras
hemman, hvilket nu ej är händelsen; och då Utskottet i sin motivering
numera tydligt uttalat detta vilkor, som helt visst också kommer att iakt¬
tagas, innan något från regeringen framlägges för Riksdagen, så anser ja*
det icke ligga någon fara i att aflåta en sådan skrifvelse som här före¬
slagits.
Sammankallar man befolkningen, så skall denna säkerligen komma
Rimligen mangrannt tillstädes, och om densamma dervid förklarar sig villig att
åtaga sig bevillning, så må sådan ju också påföras. Man kunde ju tänka
sig, att till exempel då BO öre per 1,000 R:dr påföres nedre landets jord¬
brukare såsom bevillning för fastighet, så kunde man ju bestämma eu
tredjedel deremot, eller 10 öre per 1,000 R:dr, å lappmarken. Vilja in-
pyssel ne pä något dylikt mot vissa rättigheter motsvarande nedre
landets i många eller de flesta fäll så gerna för mig.
På dessa skäl kommer jag att, ifall omröstning öfver detta förslag på¬
yrkas, med min röst understödja Utskottets hemställan och yrkar det
Kammaren rnåtte bifalla detsamma.
Herr Rutberg: Jag har begärt ordet endast för att tillkänna¬
gifva, att jag för min del yrkar afslag å hvad Utskottet i detta betän¬
kande föreslagit.
Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner gåfvos på bifall
till Utskottets hemställan äfvensom på afslag derå. Den förra proposi¬
tionen ansågs besvarad med öfvervägande ja, men då votering begärdes,
företogs densamma enligt följande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i dess memorial
Nio 12,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan utslagen.
Vid röstsedlarnes sammanräkning funnos 111 ja mot 37 nej, hvadan
Utskottets hemställan bifallits.
Mikxd. Prut. 1812. 2 Afd. 4 Sand.
10
146
Den 24: April, f. m.
Till afgörande förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 31, i anled¬
ning af väckt motion om upphäfvande af § 2 i Kongl. förordningen den
21 Mars 1844 angående förbud mot lotterier.
Härvid anförde:
Herr Ribbing: 1 min uti ämnet framlagda motion liar jag anfört
mina motiver för förslaget, och jag skall alldeles icke upprepa dem nu.
Deremot torde det tillåtas mig att med några ord få omnämna erfaren¬
heter, åsigter och beslut uti denna och dermed likartade frågor inom
andra stater, hos enskilda författare, nationalekonomiska möten eller riks¬
församlingar och regeringar. _ .
Man har inom offentliga församlingar i andra länder kommit till. den
åsigt, att tillåtelsen till anställande af lotterier verkar tröghet, likgiltighet
och afsmak för arbete, enär den spelande väntar att utan. möda och be¬
svär göra sig en stor hasardvinst; verkar oenighet och oredlighet inom famil¬
jerna, emedan medlemmarne derinom till spel använda de små besparingar,
som tilläfventyrs kunna finnas, och hvilka varit afsedda till familjens ge¬
mensamma nytta och dess ekonomiska bestånd; verkar slutligen ett stående
missnöje hos alla de förlorande, öfver felslagna förhoppningar, samt hos
de vinnande lyx och öfverflöd för tillfället, men sedermera blott djupare
fattigdom, enär de på spel vunna penningarne oftast lika hastigt .försvinna
som de vunnits, då spelaren med den stora vinsten i hand ej lägger nå¬
got band på sig i fråga om utgifter och under tiden blott förlorat vana
och förmåga att genom eget arbete förskaffa sig inkomster. Man bär vi¬
dare anfört såsom en erfarenhet af lotterier, att de föra in kapitalen
på orätta vägar och sålunda äfven på detta sätt motverka national-
välmågans framåtskridande. I stället för att kapitalen skulle till all¬
män och enskild välmåga utbreda sig inom alla de små kanalerna af vunna
besparingar och användas till förökande af eu fruktbringande produktion,
läggas de vanligen ned i spelkassorna och, äfven om de derifrån utgå,
återkomma de icke till det gagn för produktionen, som erfordras till dennas
verkliga förkofran i alla riktningar, utan användas antingen improduktivt,
i onödigt öfverflöd, eller på sin höjd till uppmuntran af ett eller annat
större arbete, hvilket i brist på annan afsättning och således äfven i brist
på verklig nytta för produktionens ökande eller uppmuntrande uppköpes,
för att såsom stor vinst öka lusten för lotterispelet. Man har slutligen
anfört såsom ett erfarenhetsrön, att det väl må anses såsom en pligt
och en uppgift vid folkbildningen i våra dagar att tillse att i den natio-
nela uppfostran äfven ingår undervisning i nationalekonomiska grundsatser,
och att man alltmer må söka att sprida insigt om, att första. vilkoret för
nationel välmåga och enskild förkofran är en ökad produktion och till¬
varatagande af de genom eget arbete vunna små besparingarne: hvaremot
lotterier, genom sina lockelser och förespeglingar om stora vinster, vunna
utan egen omtanke, blott förvirra begreppen om hvad som är nödigt och
nyttigt för fortgången i välmågan. .
Man har af dessa erfarenheter dragit såsom slutsats, att hvarje of-
147
i !en 24 April, f. m.
fintligt; tillstånd för lotterier borde utan inskränkning och undantag al¬
drig få ega rum, såsom verkande förderfligt så väl i nationalekonomiskt
som moraliskt afseende. Vid de församlingar och inöten, som på åtskilliga
ställen hållits har man stundom framhållit, att lotterier i sig sjelfva icke
voro skadliga utan blot,!, genom sin öfverdrift blefve det, och att man
under sådana förhållanden borde släppa spelraseriet alldeles fritt för att
det måtte korrigera sig sjelf. Derpå har svarats, att då framåtskridande
i natioualvälmåga endast kan åstadkommas genom att alla enskilde ar¬
betade på förökande af medlen och vilkoren för produktionen, att då lot¬
terier tvärtom verkade förlamande på produktionen, och då de förhindrade
kapitalen att dertill användas, lotterier under alla förhållanden och i sig
sjelfva måste anses såsom ett nationalekonomiskt ondt och jemväl såsom
ett moraliskt, enär de hade sin drifkraft blott i de lägsta passioner; att
åter på ett i sig sjelft moraliskt och ekonomiskt ondt regeln att borttaga
ett blott i sin öfverdrift skadligt genom att gifva det frihet att korrigera
sig sjelft ej hade någon tillämpning; och att förty hvarje anledning att
tillåta offentliga lotterier saknades.
I England har genom en parlamentsakt af år 1802 lotterier stämplats
såsom skadliga och i följd deraf förbjudits. I Frankrike förbjödos offent¬
liga lotterier första gången ar 1/93. Detta förbud återtogs sedermera
1797, då lotterier åter blefvo tillåtna, och friheten fortfor sedermera så
val under första kejsaredöir.et som under restaurationen, till dess de se¬
dermera under Julimonarkien 1886 ånyo förbjödos, dock med de undantag
som ännu bos oss gälla, nemligen om de anställdes för välgörande ända¬
mål eller till uppmuntran af konst, dock att äfven för anställande af dy¬
lika lotterier skulle tillstånd begäras och erhållas af ortmyndigheterna, i
det närmaste motsvarande våra länsstyrelser. Dessa undantag urartade
icke desto mindre till sådana missbruk, att allmänna opinionens styrka
snart hindrade anställandet af Hägra välgörenhetslotterier i större skala.
Detta under Juli-monarkiens dagar. Under andra kejsaredömet deremot
hafva åtskilliga undantag . i stor skala från förbudet varit medgifna;
och nu sednast har det förslag blifvit framstäldt af, om jag icke miss-
minner mig. eu bland den parisiska kommunens män att å Frankrikes
hela nordsjökust inrätta en mängd offentliga lotterier och spelbanker för
statens räkning, för att sålunda förskaffa ansenliga Vinstmedel, till be¬
täckande af krigskostnaderna. I Bajern föreslogs inom riksförsamlingen
år 1862 att alla lotterier skulle förbjudas. Under debatten härom an¬
märktes faran af, att penningarne i landet skulle vandra ut till det när¬
belägna Österrike, der lotterier florerade. Svaret på denna anmärkning
var, att om angränsande stater tilläte sig något orätt, deraf icke borde
följa att den egna staten jemväl skulle tillåta sig något sådant, och be¬
slutet blef att lotterier förbjödos. Verkningarne af detta beslut hafva
visat sig ^vara ett ofantligt mindre antal lotterispelande i Bajern mot
hvad föihållandet var före förbudet, trots grannskapet till Österrike, äfven¬
som eu stor ökning af insatser i alla besparingskassor, en verkan som
likaså visade sig i Frankrike af förbudet mot offentliga lotterier. I Schweiz,
med dess fria författning och förbundsförsamlingens intresse för den na-
tionela välmågan, hafva offentliga lotterier aldrig i allmänhet eller öfver¬
allt varit tillåtna, utan endast undantagsvis i några få kantoner funnits.
MS
Den 24 April, f. in.
Men allt sedan 1828 har äfven denna tillåtelse, der den egt ram. energiskt
bekämpats af der befintliga sällskap för allmänt väl, — motsvarande
ungefär våra hushållningssällskap, — tilldess år 1868 på ett allmänt möte
af dylika sällskap för allmänt val man lyckades förmå den siste kanton,
der lotterier då ännu funnos, nemligen Uri, att dermed upphöra, hvilket
firades som en stor seger. Det nationalekonomiska mötet i Hannover
1864 resolverade för sin del, bland annat, genom nästan enhälligt beslut,
att, i betraktande af att offentliga hasardspel i hvad form som helst,
strida mot nationalekonomiens såväl som mot moralens lagar, i det de i
stället för förtroendet till egna krafter framkalla ett blindt jagande efter
vinst utan eget arbete, afvänja från och borttaga lusten för arbete, hin¬
dra sparsamhet, befordra missnöje, lättsinne och oredlighet, medföra armod,
och synnerligen demoralisera de fattigare, samt således måste anses såsom
ett i sig nationalekonomiskt och moraliskt ondt, alla offentliga hasardspel
undantagslöst borde förbjudas; alla spelbanker som till Tysklands van¬
ära — vid den tiden ännu — funnos indragas, och höga böter stadgas
för öfverträdelser af dessa förbud.
Erinra vi oss hvad man i vårt land gjort i fråga om lotteriers upp¬
häfvande, så finner man, på sätt jag i min motion jemväl omförmält,
att Ständerna vid 1840—1841 årens riksdag ingingo till Kongl. Maj:t med
eu underdånig begäran om förbud för inrättande af lotterier af hvad slag
de vara måtte. Kongl. förordningen den 21 Mars 1844 utkom i anled¬
ning af berörda underdåniga skrifvelse och innehöll ett förbud för hvar
och en att inrätta lotteri — med undantag likväl af bortlottning af
lösören för välgörande ändamål och af konstsaker. Uti min motion
har jag nu föreslagit upphäfvande jemväl af dessa undantagsstadgan-
den. Utskottet har deremot tillstyrkt, att denna motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. När Rikets Ständer afiäto nyss om-
förmälda underdåniga skrifvelse, handlade de alltså i samma riktning och
anda som det fria Schweiz. Men det är längesedan. Nu anser man det
måhända vara behagligare att vi söka imitera andra kejsaredomet; — och
det bör då stå att hoppas, att hafva vi, med detta, börjat med att gynna
undantagen från lagen mot lotterierna, vi ej böra behöfva vänta allt för
länge, innan vi, med den parisiska kommunen, kunna påräkna att få de¬
ras frigörande upphöjdt till regel.
Herr Östman: Jag är icke någon vän af lotterier eller spel, och
jag bidrog äfven vid 1840 års riksdag till beslutet om dåvarande Kongl.
nummerlotteriets indragning. Man ansåg då bibehållandet af detta lotteri
så mycket mindre öfverensstämmande med statens värdighet, som det,
bland annat, upplystes att mången sålde bort det mest oumbärliga hus¬
geråd, ja till och med psalmboken, för att kunna köpa en lottsedel. De
lotterier åter, som nu äro tillåtna och hvarom nu är fråga, äro af en helt
annan beskaffenhet. De afse nemligen endast bortlottningen af lösören
för välgörande ändamål eller af konstalster, och lotter till dylika lotterier
köpas endast af den förmögne, hvilken vid sådant köp hufvudsakligen af-
ser antingen det välgörande ändamålet eller ock att uppmuntra konsten
och arbetsskickligheten inom vårt fädernesland samt dymedelst lemna nå¬
got understöd åt den obemedlade konstidkaren. Vid sådant förhållande
Den 24 April, f. m. 149
drager jag icke i betänkande att bifalla hvad Utskottet nu i ämnet före¬
slagit. Vore det åter fråga om att sätta något hinder för utländska
lottsedlars spridande i vårt land, så vore jag den förste, som dertill ville
bidraga.
Herr Mankell: Jag har anslutit mig till motionärens reservation
dels på grund af den sakrika, uttömmande och öfvertygande utredning af
ämnet, som i motionen förefinnes, som sedermera blifvit upprepad af Lag¬
utskottet i dess afstyrkande utlåtande och som nu delvis af motionären
sjelf framlagts, dels derföre att jag anser, att. när en lag en gång blifvit
stiftad, den också bör ovilkorligt och konseqvent tillämpas. Detta är
emellertid icke förhållandet med den nuvarande lotterilagen. Då Rikets
Ständer 1840 ingingo till Kong! Maj:t med anhållan om förbud mot
lotterier, gjordes, som bekant, härvid icke några undantag. Sådana stad¬
gades dock uti 1844 års Kongl. förordning för lösören vid utlottning till
välgörande ändamål och af inhemska konstnärsprodukter. Dessa undan¬
tag hafva sedermera blifvit i praxis utsträckta äfven till industriela pro¬
dukter i allmänhet och det i den grad, att — fruktar jag — undantagen
hota att växa regeln öfver hufvudet. Något rimligt skäl finnes för (ifrigt
icke hvarföre lotterier icke skulle få anställas äfven vid försäljning af an¬
dra produkter, sin industriela, ja till och med af läst egendom, då det ju
kan vara lika nyttigt att understödja den ena näringsgrenen som den
andra och då utöfvande af välgörenhet alltid kan förebäras ssåsom giltigt
ändamål. Godtycket har, med ett ord, trädt, i stället för lagen, emedan
det alltid ligger uti vederbörande auktoriteters skön att bevilja eller afslå
det begärda tillståndet. Men det är just detta godtycke, som på sednare
tider vackt så mycket missnöje och missbelåtenhet, i anseende till den
olika tillämpningen af olika myndigheter under för öfrigt samma förhål¬
landen eller också af samma myndighet mot olika personer eller korpora¬
tioner, i följd hvaraf hela saken blifvit beroende af vederbörandes behag
för tillfället.
Men oaktadt jag sålunda anser att eu lag, som eu gång blifvit stiftad,
ovägerligen bör efterlefvas, är jag derföre icke någon beundrare af lagen
sjelf. Jag anser nemligen, att staten icke har rättighet att utöfva något
förmynderskap öfver den enskildes hushållning, ändamålet må för öfrigt
vara hvithet som helst. Uti ifrågavarande fall är det dessutom omöjligt
för staten att utöfva den härför nödiga kontrollen. Utländska lotterised¬
lar utbjudas i massa öfver allt i landet; och det är dessa som hafva den
största afsättningen, ej de inhemska. Att förhindra deras försäljning lå¬
ter sig svårligen göra; och det är förmodligen af detta skäl som Riks¬
dagen för några dagar sedan afslagit en i Första Kammaren väckt mo¬
tion om förbud mot att i tidningar^ införa utländska lotteriannonser.
För min del anser jag äfven i denna sak fribeten vara det riktigaste.
Jag tror att det är bättre att åt, den växande upplysningen och insigten
åt det ekonomiskt nyttiga öfverlemna förekommandet af de missbruk, hvar¬
till lotterispelet kan föranleda, än att genom en tvångslag på den enskilda
hushållningen söka lägga ett band, hvilket dock aldrig kan tillämpas eller
utöfvas.
150
Den 24, April, f. m.
Således: ettdera af de tvänne, antingen en lag som konseqvent tilläm¬
pas lika mot alla, eller ock uppkäfvandet af samma lag, om den visar sig
oändamålsenlig. Äfven om man önskar frihet i föreliggande fall, torde
det vara bäst att lagen, så länge den gäller, konseqvent tillämpas. Det
skall då snart visa sig, om nationen är belåten med densamma eller ej.
Då emellertid motionären sjelf ej gjort något yrkande om bifall till sitt
förslag, vill jag för min del ej heller göra det.
Herr Grefve Sparre: Jag är i sanning förlägen för hvad jag skall
svara i anledning af den näst föregående talarens yttrande. Han började
med att förklara, det han i allo instämde med motionären, hvars sakrika
och uttömmande utredning för honom vore alldeles tillräcklig, men denna
utredning går ut på att visa, det lotterier äro skadliga och förderfiiga och
således böra utdömas. Nästan i samma andetag uttalade lian dock sitt
ogillande af allt statens förmynderskap öfver den enskilde, hvaraf återigen
blifver en nödvändig följd, att han ansåg lotterier böra vara tillåtna. Den
tankegången kan jag — jag tillstår det gerna — verkligen icke förstå.
Min mening är, att ehuru lotterier i allmänhet må anses skadliga, efter¬
som de äro spel, hvilket lagstiftaren ansett sig böra förbjuda, så kan man,
äfven om man ogillar dem, så vida de ske i större utsträckning och så¬
lunda underhålla smaken för äfventyrliga företag samt afvända folket
från det säkrare förvärf som arbetet bereder, dock undantagsvis, för vissa
särskilda ändamål tillåta dem; men att på grund åt motionärens i många
fall från hans ståndpunkt ganska förtjenstfulla utredning af lotteriernas
skadlighet äfven i de fall, der de enligt svensk lag nu äro tillåtna, draga
den slutsatsen att de böra tillåtas såsom regel är en minst sagdt mycket
besynnerlig konklusion.
Hvad nu motionärens yttrande beträffar, är jag långt ifrån att på
något sätt vilja försvara lotterier i allmänhet, lika litet som andra spel
— de äro ett oskick hvaremot lagstiftaren med skäl bör uppträda —;
men en annan fråga är, om icke från detta förbud undantag någonsin
bör göras. Nej, säger motionären. Att vara konseqvent är i allmänhet
visserligen bra; men det är icke alltid man kan vara det. Vi hafva t, ex.
en fattigvårdslag, som förbjuder bettlande i allmänhet, vi hafva här sagt
och säga många gånger, att man ej skall gifva tiggaren något, för att
icke befordra bettlandet. Ja väl; men om vi träffa en fattig, utsvulten
stackare på gatan och kunna hjelpa honom med en liten skarf, månne
vi icke gorå det? Således, vi måste akta oss för dessa ovilkorliga reg¬
ler utan undantag, i synnerhet som de i alla fall icke tillämpas. Kan
det väl t. ex. vara skäligt och billigt att förbjuda en fattig person, som
kanske saknar bröd för dagen, att sälja lotter till en pjes, som han har
qvar från flydda bättre dagar, möjligen för att dermed uppehålla lifvet,
eller kan man ens hindra det? Jag tror det ej. Likväl vill motionären
säga: nej, det bör ej tillåtas, ty det är omoraliskt, det uppmuntrar spel¬
passionen. Detta är det ena slaget af lotterier lagstiftningen för närva¬
rande medgifver. Det andra är utlottning af konstsaker till understöd¬
jande och uppmuntran af inhemska konstnärer. Man säger: den tillåtel¬
sen är alldeles olämplig, det behöfves icke något undantag hvad konstsaker
beträffar. Jo, det behöfves verkligen. Vi lefva i ett land utan de stora
Den 24 April, f. m.
151
tillgångar, den rikedom som gör det möjligt för älskare af konstens alster
att på dem använda de stora summor, som derpå nedläggas i andra län¬
der; och för att då förekomma att de gryende anlagen ej må qväfvas
genast i sin början har lagstiftaren tillåtit att deras alster må säljas på
lotteri. Hvad nytta det undantaget medfört för fattige, uppåt sträfvande
konstnärer, derom kan en hvar lätt döma, han behöfver för det ända¬
målet endast göra ett besök i konstföreningens tafvelutställning här i
Stockholm.
Då således undantagen icke äro flere än tvänne, utlottning för väl¬
görande ändamål eller af konstsaker till svenska konstidkares understöd,
tror jag icke att de äro för många, utan väl kunna tålas. Missbrukas
de, tillämpa myndigheterna icke lagen riktigt, så håll efter dem, åtala
dem eller anmäl hos Kong!. Maj:t att Riksdagen funnit, det de utsträcka
rättigheten längre än billigt är, men beröfva dem ej möjligheten till dess
medgifvande, blott derföre att densamma någon gång blifvit missbrukad.
Ty detta skulle vara att, som ordspråket säger, kasta ut barnet med bad¬
vattnet. Dessutom, är man verkligen så ofantligt rädd för lotterier, att
man icke ens vill tillåta dem för välgörande ändamål eller för befordrande
af våra inhemska konstnärers uppkomst, hvarföre då tillåta försäljning af
lottsedlar till utländska lotterier? Den försäljningen drifves dock i stor
skala, vinsterna utgöras af penningar, spelpassionen framkallas och under-
hålles genom dessa lotterier i ojemförligt mycket högre grad än genom
utlottningar för välgörande ändamål eller af konstsaker. Vill man för¬
bjuda dessa tvänne slag af lotteri, bör man åtminstone först förbjuda
allt spel på utländska lotterier. Men derom bär något förslag ej blifvit
väckt, Vid sådant förhållande tror jag för min del icke, att vid motio¬
nen bör fästas mera afseende än den förtjenar, åtminstone bör man, om
man vill utrota alla lotterier, börja med dem, som äro de farligaste, de
allmänt begagnade utländska.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag för min del, att Kam¬
maren med afslag å motionärens förslag ville bifalla Utskottets hem¬
ställan.
Herr Almquist: Inskränkte sig lotterierna till ett och annat sär¬
skild! tillfälle, ett och annat särskildt ändamål, så skulle det ej om mo¬
tionärens förslag vara så mycket att säga; men såvidt jag tror mig känna
förhållandena, hafva nu blifvit organiserade permanenta lotterier på flera
ställen i landet. I Stockholm t, ex. finnas tvänne dylika, dels handtverks-
föreningens utställning, som har reguliera utlottningar, dels konstförenin¬
gens, der lottningar likaledes på bestämda mellantider återkomma. Men
äfven detta skulle i min tanke ej heller vara af någon egentlig betydelse,
såvida lotterierna inskränkte sig till hvad författningen, strängt tagen,
medgifver, nemligen utlottning af konstsaker till svenska konstidkares
understödjande och uppmuntring samt af lösören för välgörande ändamål.
Men ett lotteri sådant som det för handtverksföreningens räkning här i
hufvudstaden arrangerade kan väl egentligen icke sägas vara afsedt för
“svenska konstidkares understödjande och uppmuntran; de saker som der
bortlottas äro visserligen särdeles väl utförda arbeten, utvisande en hög
grad af färdighet i vissa yrken, men något egentligt konstvärde kunna
152
Den 24 -April, f. m.
de icke anses kafva. Då man således kär kkasom på många andra stäl¬
len i landet synes hafva frångått ändamålen med de tvänne i förordnin¬
gen medgifna undantagen, då lotterier kunna få ega rum, vet jag verk¬
ligen icke hvar gränsen för dessa lotterier numera skall sökas; ock det
har också på flera håll visat sig, att utlottning tillåtits af sådana saker,
som ej på något sätt kunnat hänföras till “konstsaker". Men man kar
ansett det gagnande, man hjelper sålunda näringarne ock industrien säger
man. Detta kan visserligen vara godt och vackert, men fortgår man i
den riktningen, finnes ej någon gräns der man kan stanna.
Jag tror verkligen, som jag redan nämnt, att t. ex. de nuvarande
permanenta lotterierna i hufvudstaden icke äro med lotteriförordningen
öfverensstämmande, och anser dem icke vara för allmänheten eller de
mindre bemedlade klasserna gagneliga; till stöd för hvilken åsigt jag
tager mig friheten åberopa ett par exempel. Jag träffade häromdagen
uti en handelsbod en person, som frågade mig, om jag ville köpa några
effekter som han medförde. Jag vägrade, till eu del derföre att jag
trodde att de icke voro på ärligt sätt åtkomna, men personen sade: nog
har jag fått dem på hederligt vis, jag har vunnit dem på lotteriet vid
Brunkebergs torg, der jag länge spelat, men aldrig kunde jag väl tro
att det skulle vara så svårt att, om jag erhölle en vinst, blifva utaf med
den, men nu ser jag att det intet är lätt att få något gagn af de på
lotteriet uppoffrade penningarne, ty sedan jag nu väl erhållit en vinst är
jag icke i stånd att blifva utaf med eller få något för densamma. Den
personen hade således, om man får tro honom på orden, blifvit lockad
att spela på lotteriet genom de förespeglade vinsterna. En annan person,
eu handtverkares hustru, sade till mig för en tid sedan, att hon reguliert
hvarje gång tog lotter i konstlotteriet, hon hade ett sådant nöje deraf,
att hon ej kunde låta bli, fastän hon vanligtvis ej var nog lycklig att
vinna, men ändock någon gång vann något litet som lifvade henne att
fortsätta med lotterispelet. Att uppmuntra konsten kan visserligen vara
bra, men om personer på det viset lockas till att uppoffra sina små be¬
sparingar, som ofta kunna behöfvas för eget eller familjens underhåll
eller kunna afsätta» till framtida behof, icke är detta någonting lyckligt.
Och hvad konsten beträffar, icke uppmuntras den väl heller så synner¬
ligen genom lotterier, åtminstone om dessa utsträckas äfven till rena
handtverksalster. Ty tillverkar handtverkare!! sådana saker, som i det
praktiska lifvet äro af verklig nytta, så kan han också säkerligen i all¬
mänhet lätt få dem sålda, det möter då vanligen ingen svårighet för ho¬
nom att blifva af med dem på annat sätt än genom utlottning. För dy¬
lika produkter, de egentliga handverksalstren, äro lotterier ej af något
gagn, detta är åtminstone min öfvertygelse.
Men det andra undantaget, utlottningar för välgörande ändamål, är
i min tanke ändå oegentligare. Befogenheten för sådana lotterier skall
visserligen pröfvas af vederbörande myndigheter, men som dessas upp¬
fattning kan vara och understundom visat sig mycket olika, beror rättig¬
heten för lotteriets anordnande ofta mindre på ändamålet för detsamma
än på tillfälliga omstäudigheter; hvad den ena myndigheten anser höra
till välgörande ändamål, anser eu annan ofta under alldeles samma för¬
hållanden i verkligheten ej kunna räknas dit. Den omständigheten att
153
Den 24 April, i', m.
ett lotteri, så snart det kan sägas vara föranstaltadt för ett välgörande
ändamål, vanligtvis får en mycket vidsträckt spridning utgör visserligen
ett vackert drag pa det svenska folkets deltagande för behöfvande och
nödställda medmenniskor, men jag kan icke anse detta sätt för utöfvande af
välvilja och hjelpsamhet nyttigt eller gagneligt. Vill man utöfva väl¬
görenhet, tror jag att detta kan ske på annat sätt; tillfälle dertill saknas
aldrig och vädjandet till medlidsamma medmenniskors hjelp blir sällan
utan verkan, då, nöden är verklig, det se vi litet emellan, det allmänna
deltagandet är då alltid färdigt att räcka en hjelpsam hand.
•lag kan af dessa skal icke undgå att yttra, det jag anser att motio¬
nen hade varit förtjent af uppmärksamhet.
Jag vill tillägga några ord om de utländska lotterierna. Försäljnin¬
gen af lotter till dem sker till alldeles orimliga belopp; och jag ber att
äfven i det fallet få anföra ett exempel. För en särskild angelägenhet
besökte en åt mina bekanta en här i hufvudstaden bosatt person, som
bland annat äfven hade utländska lotterisedlar till salu. Under deu
korta stund af ungefär tjugo minuter, som lian var inne i lokalen, be¬
söktes densamma af ett flertal personer, som kommo dit för att köpa
lotter i ett wienerlotteri. “Är det möjligt att Ni alltid kan hafva sä stor
afsättning på de här lottsedlarne, eller är det en tillfällighet att Ni i
dag på den bär korta stunden sålt så många?*1 frågade den besökande.
“Ja“, svarade kommissionärer!, “det händer ganska ofta, isynnerhet då
liden för lottdragningen nalkas, att denna försäljning är lika liflig och
‘d-i jag derå gör lika goda affärer som i dag". Detta såsom ett exempel
på i hvilken orimlig utsträckning denna lottförsäljning torde bedrifvas.
Jag skulle derföre önskat icke allenast att allt missbruk af de inhemska
lotterierna hade omöjliggjorts, utan äfven ett strängt förbud mot all för¬
säljning af utländska lottsedlar. Såsom en föregående talare nämnt,
möter detta sednare visserligen stora svårigheter vid tillämpningen, men,
som jag tror, dock ej oöfvervinneliga. Saken synes mig verkligen vara af
den vigt, att det vore (Hiskligt om eu rättelse såväl i det ena som det
andra afseendot kunde åstadkommas. Då något yrkande ej blifvit af
motionären fram stil ldt, anser jag mig emellertid ej heller böra göra något
sådant, men vill dock, derest min åsigt skulle komma att under diskus¬
sionen delas åt andra talare, då återkomma till frågan.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Om förordningen mot
lotterier kunde konseqvent tillämpas, så skulle måhända deu nu föreslagna
ändringen kunna medföra många göda följder, men då det visat sig, att
detta nästan gränsar till det omöjliga, då man tydligen ser, huru ofant¬
ligt inånga personer i Sverige köpa lottsedlar till de utländska lotterierna,
så vet jag sannerligen icke, hvartill lagen i sin helhet skall tjena. Går
man ännu vidare, så so vi ju här hemma, huru ofta än den ene än den
andre kommer och framlägger listor till teckning af lotter för bortlott¬
ning af en eller annan salt. Detta är isynnerhet här i Stockholm sär¬
deles vanligt, och hvar och eu af oss har val sett att ifrågavarande ut¬
bjudna föremål oftast är tillverkadt af någon fattig menniska, som kanske
icke bär bröd för dagen, och som icke kan hafva hopp att få sälja sitt
arbete till någon enskild person; men det är naturligt att lian genom
154
Den 24 April, f. m.
att fördela summan i flera små lotter lättare kan få afnämare. Då man
ser detta, och då man vet att vederbörande se genom fingrarne härmed
— hvilket också i sjelfva verket är rätt, ty om lagen härvidlag alltid
skulle tillämpas, huru många stackars fattige skulle då icke blifva urstånd¬
sätta att förtjena sitt bröd genom sina händers arbete, utan skulle i
stället kastas i fängelse — när man vet detta, hvartill tjenar då som
sagdt hela lagen? Det vore vida bättre att af två onda ting välja det
minst onda och taga bort hela förordningen. Då skulle många tusen, ja
hundratusentals riksdaler stanna qvar inom landet, som nu bortkastas på
utländska lotterier, och då skulle fattiga menniskor, som kunna tillverka
små värdefulla arbeten, kvilka de önska bortlotta, slippa att i smyg gå
och sälja sina lotter. Jag tror mig genom dessa mina ord hafva visat,
att lagen icke kan tillämpas sådan den nu är, hvarföre den icke torde
vara bygd på fullt rättvis grund. Men då nu emellertid bär icke är
fråga om annat än Lag-Utskottets förslag, så får jag nöja mig med att
yrka bifall till detsamma,
Herr Granlund: Jag har anledning förmoda att den ärade motio¬
nären vid affattande! af sin motion icke fullt satt sig in uti de förhållan¬
den som med industrilotterier inom landet i verkligheten äro rådande.
Han talar om att förbud borde utfärdas mot de så kallade industrilotte¬
rierna af flera skäl, samt att de skulle utgöra en konstlad åtgärd för upp¬
muntran af industri och slom konst. Dessa lotterier, som finnas i Stock¬
holm, Göteborg och Malmö, äro ett slags mindre industriutställningar.
Det torde kunna utaf hvar och en inses, att det gifves många nybörjare,
såväl tillhörande handtverkarnes som konstnärernas klass, hvilka hafva
stor svårighet få sina alster kända af den större allmänheten, men som
här icke allenast få dem exponerade utan ock sålda och derigenom upp¬
muntran och hjelp att fortgå på sin bana. För handhafvande af dessa
utställningar' har man tillsatt komitéer utaf för industri och slöjd nitäl¬
skande personer, hvilka hafva till uppgift att- med urskiljning inköpa de
arbeten, som sedan bortlottas. Jag behöfver knappast påminna Herrarne
om en exposition här i Stockholm, hvilken egde rum vid Drottninggatan
nu under vintern och för ett välgörande ändamål. Alla lotterna såldes,
och då ändamålet var ganska välbetänkt, tror jag, att äfven de, som icke
erhöllo några vinster, tröstade sig med tanken, att de genom sin lilla
skarf verkat för något godt inom sitt eget land och detta i dubbelt hän¬
seende, nemligen en uppmuntran till alla dem, som voro tillverkare af de
olika artiklarne, och för det välgörande ändamålet, hvartill vinsten deraf
användes.
Jag har emellertid endast velat framhålla, att med dessa industrilot¬
terier äro förenade verkliga utställningar, och jag är säker på att många
nybörjare, månget gryende anlag, fått en större impuls att gå framåt på
industriidkarens eller konstnärens bana, derigenom att hans förstlingsalster
blifvit beskådade utaf en större krets, liksom han genom dessa lotterier
erhållit pekuniär hjelp och uppmuntran till vidare utveckling, så att han
måhända eu gång kan blifva en prydnad för sitt land. Då utländska
lotterisedlar så öfversvämma vårt land, att nästan hvarje affärsman och
andra personer, hvars adress dessa utländska lotterikollektörer kunna er¬
155
Deri 24 April, f. in.
hålla, blifva alldeles öfverhopade af dessa lotteribref, och då ofantliga sum¬
mor årligen, fastän mera i tysthet, utgå från vårt land till dessa utländska
lotterier, och detta förhållande fortgår och tillätes, så bör man icke gerna
kunna stadga strängare bestämmelser i afseende på våra egna lotterier,
som blott afse uppmuntran af konst och industri. Jag yrkar derföre bifall
till Utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Om det vore möjligt att uti vårt
land förbjuda allt slags spelande å lotteri, så vore detta en särdeles önsk¬
värd sak, men då jag tror, att litet hvar måste erkänna, att detta icke
kan låta sig göra, då man vet att ofantliga summor årligen strömma ur
landet till de många olika utländska lotterierna, så skulle jag för min del
helst se att alla förbud mot lotterier blefve upphäfda. Jag tror, att det
vore nyttigare för oss att hafva egna lotterier inom landet, än att nu an¬
vända våra pengar på att rikta utlandet. Dessutom torde frestelsen då,
när man hade lotterierna inför ögonen, måhända icke blifva så stor som
nu, då de liksom hägra i fjerran. Men då här nu icke är framlagdt något
förslag härom, så kan jag icke annat än instämma med motionären. Om
det skall finnas förbud mot inhemska lotterier, så bör man i det afse-
endet vara konseqvent. Jag kan för öfrigt icke fatta, att industrien i
vårt land ens i någon mån skall kunna uppmuntras genom lotterispel;
kan den icke taga sig fram på annat sätt, förtjena!’ den sannerligen icke
någon uppmuntran, lilja litet som den industriidkare hvilken för sin ut¬
komst måste taga sin tillflykt till nämnda hjelpmedel. 1 afseende å konst¬
föremål torde det deremot måhända finnas några mera behjertansvärda
omständigheter, men jag tror, att äfven för den sanne konstnären, för den
som har verklig kallelse för konsten, borde utvägen af lotteri vara öfver¬
flödig. Jag skulle således helst hafva sett, att motionären framställt ett
bestämdt yrkande, men då han icke detta gjort, så skall jag heller icke
för min del göra det.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skulle icke begärt ordet, om
här icke blifvit framställda sådana anmärkningar mot Utskottets förslag
som de många talarne framhållit. Jag är för min del lika ifrig hatare af
lotterispel som någon arman, men jag tror icke, att de kunna förebyggas
på det sätt, den ärade motionären föreslagit. Det är visserligen sannt att
lotterispel kan, såsom en talare uppgifvit, leda till fattigdom och elände,
men på samma gång tror jag, att om de lotterier, som nu finnas i vårt
land, skulle borttagas, så är detta beklagliga förhållande icke förekommet
dermed, utan i stället kornrne ännu större summor än hittills att utgå
till utlandet, isynnerhet då nuvarande förhållandet gör det för den, som
har passion för spel, lika lätt att förstöra sina penningar på utländska
lotterier som på sådana som finnas inom vårt eget land. Detta har förmått
mig att afstyrka motionärens förslag. Heldre skulle jag vilja lemna lotte¬
rispelet inom landet fritt, under statens kontroll, till dess man lyckats
finna medel för ett säkert förbud mot försäljning af utländska lottsedlar
inom landet, än att förbjuda dem som finnas; ty derigenom skulle man
åtminstone vinna så mycket, att de penningar som nu bortspelas vid ut¬
ländska lotterier, Indika torde uppgå till millioner, skulle komma att stanna
156
ilen 24 April, f. ra
inom vårt eget land. Man har här sagt, att det vore förbjudet att i
Sverige försälja utländska lotterisedlar. Huru man kan komma med ett
dylikt påstående vet jag icke, då man nästan dagligen i våra tidningar
kan läsa utförliga lotteriannonser från utlandet. Man kan väl då svårli¬
gen säga, att försäljningen försiggår i hemlighet, och att sådant kan före¬
komma' under bristande efterlefnad åt lagens föreskrifter i detta fall, vågar
jag knappast tro. Att alltså bifalla motionärens nuvarande förslag anser
jag föga klokt, hvaremot jag gerna skulle gifvit det min röst, om det in¬
nehållit förbud mot försäljning af utländska lotterisedlar, men det enda,
som kan rädda oss från de utländska lotterierna, är just att lotterier fin¬
nas inom vårt eget land, hvarföre jag icke under det skick hvari frågan nu
föreligger kan annat än yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Åke Andersson: Då den siste talaren uttryckt mina åsigter
i denna sak, så vill jag icke vidare upptaga tiden, utan yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Efter denna öfverläggning bifölls utlåtandet.
§ 8.
Föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag N:o 136, med delgif¬
vande af Första Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande.
N:o 6, i anledning af remiss utaf Andra Kammarens protokollsutdrag N:o
111, med delgifvande af sistnämnda Kammares beslut rörande ordnandet
af den medicinska undervisningen i riket.
Herr Altin yttrade: För min del hyser jag inga betänkligheter vid
att biträda Första Kammarens beslut i föreliggande fråga. Första Kam¬
maren har i sitt beslut kommit till samma resultat i hufvudsaken som
Andra Kammaren; såsom bevis derpå anhåller jag att ur dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande få anföra några meningar:
Sidan 4 säger Utskottet, efter en motivering som fullkomligt sam¬
manfaller med och återfinnes i Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
betänkande: “Häraf (det vill säga på grund af hvad Utskottet i det före¬
gående anfört) och med fästadt afseende å den i vårt land rådande egen¬
domliga föreningen mellan undervisnings- och examensåligganden, hemtar
Utskottet anledning att i hufvudsaken tillstyrka hvad Andra Kammaren
redan för sin del beslutat, att hos Kong!. Maj:t anhålla om vidtagandet
af sådana anordningar, hvarigenom det må öppnas tillfälle för medicine
studerande att vid Carolinska institutet aflägga den teoretiska eller me-
dicine-kandidatexamen“.
Detta utgör också det hufvudsakliga, eller sjelfva kärnan af det be¬
slut Första Kammaren fattat. Det heter nemligen der: “—--att,
till underlättande och främjande af den medicinska undervisningen, exa¬
mina och praktiska öfningar måtte blifva så ordnade, att medicinm stu¬
diosi må erhålla befogenhet att vid hvilket af rikets medicinska läroverk
som helst — universitetens medicinska fakulteter ooh Carolinska medico-kirur-
giska institutet -- aflägga såväl den teoretiskt medicinska eller kandi¬
157
Deri 24 April, f. m.
datexamen, som ock den praktiskt medicinska eller licentiatexamen." An¬
dra Kammaren har för sin del äfven beslutat en hemställan till Kongl.
Maj: t, att Carolinska institutets lärare måtte få befogenhet att anställa
äfven den teoretiskt medicinska eller medicine kandidatexamen. Skrifvelsen
till Kongl. Maj:t kommer således i hvilketdera fallet som helst, vare sig
Första eller Andra Kammarens förslag bifalles, att innehålla en underdå¬
nig hemställan att medicin® studiosi må få aflägga examina vid hvilket
som helst af do tre medicinska läroverken. Första Kammaren har der¬
jemte beslutat, att åt universitetens medicinska fakulteter borde öfverlem-
nas “så stor delaktighet i den praktiska undervisningen, som deras nu¬
mera betydligt utvidgade kliniska inrättningar och statens fordran på full¬
ständig läkarebildning medgifva4'. Denna mening återfinnes icke uttryck¬
ligen i Andra Kammarens beslut, men det Kammarens tillfälliga Utskott,
som behandlade frågan, betraktade sig ej som eu komité för den medicinska
undervisningens ordnande, utan endast såsom ett Utskott, hvilket blott hade
till åliggande att utlåta sig öfver de här väckta motionerna i ämnet. Andra
Kammarens Utskotts förslag innehåller dock i sjelfva verket eu antydan,
hvilken Första Kammarens Utskott klart och tydligt uttalat. Det utta¬
las nemligen i nyss berörda förslag eu önskan om, att de åtgärder i öf-
rigt måtte vidtagas, som för befordrande till verkställighet af den i huf-
vudsaken uttryckta mening kunde finnas nödiga. I denna mening ligger
således äfven hvad Första Kammaren för sin del beslutit angående rät¬
tighet för medicinska fakulteterna att i vidsträcktare mån, än nu gällande
föreskrifter medgifva, bibringa praktisk undervisning. Men just derföre
att Första Kammarens beslut i detta afseende är fullt tydligt och klart, an¬
ser jag det ega företräde framför Andra Kammarens. Diskussionen bär
i Kammaren, dä frågan förra gången förevar, utmärkte också en sådan
uppfattning; man framhöll då från flera håll rättvisan och nödvändighe¬
ten . utaf, att medicinska fakulteterna finge en större delaktighet i den
kliniska undervisningen. "Vidare har Första Kammaren ansett lämpligt
att ämnenas antal i den förberedande medico-filosofiska examen måtte, så
vidt ske kan, inskränkas. För min del finner jag en sådan inskränkning
väl behöflig och nyttig. Att den långvariga lärarekursen för läraren måtte,
utan skada för hans teoretiska och praktiska insigter, något förkortas,
synes mig vara en ganska stor vinst.
Första Kammarens Tillfälliga Utskott har i motiveringen särskildt
framhållit det önskvärda af eu enig samverkan mellan de tre medicinska
läroverken, äfven i vetenskapens intresse, samt slutligen fäst uppmärksam¬
heten på det ur statshushållningens synpunkt mindre lämpliga förfarandet
att, såsom förhållandet nu är, med stora kostnader underhålla en stor ve¬
tenskaplig institution, på samma gång man dock hindrar henne att göra
allt det gagn, hon kunde åstadkomma. Begge dessa synpunkter hafva
såväl i motionerna inom denna Kammare som ock i vårt Tillfälliga Ut¬
skotts betänkande blifvit ganska bestämdt angifna.
Jag är således för min del fullt öfvertygad om att eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med Första Kammarens beslut skall
leda till samma mål, som denna Kammare önskat uppnå. Man bör nem¬
ligen ega grundade skäl till den förhoppningen, att, derest Andra Kam¬
maren biträder Första Kammarens beslut, regeringen vid frågans afgörande
158
Deri 24 April, i. n».
skall tillmötesgå Riksdagens sålunda uttalade önskningar; man torde ock
vara desto mer berättigad till denna förhoppning, dä man erinrar sig den
värma hvarmed Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departemen-
tet förordat ett omordnande af den medicinska undervisningen, äfvensom
de bestämda förhoppningar han gifvit om frågans snara och lyckliga lös¬
ning.
Då Första Kammarens beslut, såsom jag nu sökt i korthet visa, i
hufvudsak öfverensstämmer med hvad denna Kammare redan beslutat, vå¬
gar jag på det lifiigaste anhålla att Kammaren ville biträda Första Kam¬
marens beslut i denna fråga.
Herr Abraham Rundbäck: Jag anhåller endast att få yttra några
få ord i frågan.
Då Första Kammarens Tillfälliga Utskott inledt sitt betänkande med
några reflexioner, som hafva utseendet af kritiska anmärkningar mot be¬
handlingssättet af denna fråga i Andra Kammarens tillfälliga Utskott, der
jag suttit såsom ledamot, vill jag i anledning häraf säga ett par ord.
Jag vill dock härvid icke bestrida befogenheten af det vitsord, Första
Kammarens Tillfälliga Utskott beträffande dess behandling och utredning
af saken gifvit sig sjelf, då det säger sig hafva valt eu riktigare synpunkt
för frågans bedömande än Andra Kammarens tillfälliga Utskott, emedan
jag dertill förbjudes af grannlagenhet. Deremot kan jag icke underlåta
att påpeka, hurusom det varit helt naturligt, att de begge Utskotten be¬
handlat ämnet på olika sätt, enär detta ämne varit högst olika i hvar¬
dera Utskottet. Ty då Andra Kammarens Utskott yttrat sig endast öf¬
ver den i ämnet väckta motionen, har Första Kammarens Utskott beha¬
gat yttra sig öfver en hel del saker, om Indika icke den ringaste antydan
finnes hvarken i några väckta motioner eller i Andra Kammarens beslut
i frågan. Att Utskottet från Medkammaren behandlat frågan på helt an¬
nat sätt än Utskottet från denna Kammare, är således ganska förklar¬
ligt; men hvad som deremot är mindre förklarligt är, huru bemälda Ut¬
skott kunnat göra detta i grundlagsenlig ordning.
Hvad sjelfva saken beträffar, har Första Kammaren visserligen i huf¬
vudsak instämt med xindra Kammaren, men den har dock tillagt tvänne
punkter, hvilka ej återfinnas i det af Andra Kammaren godkända skrifvelse-
förslaget, nemligen dels att medicinska fakulteterna vid universiteten måtte
erhålla större rätt än de nu ega till deltagande i den praktiska under¬
visningen, dels att ämnenas antal i den förberedande s. k. medico-filo-
sofiska examen måtte inskränkas. I förstnämnda hänseende är jag med
Första Kammarens Utskott fullkomligt ense, jag anser det rätt och billigt
att de resurser i detta afseende fakulteterna ega, äfven må komma till
full användning; och jag vill derföre endast erinra att Andra Kammarens
Tillfälliga Utskott derom ej haft anledning yttra sig, då något förslag i
sådant syfte ej förelåg till behandling. Då emellertid detta yrkande kom¬
mit att i Första Kammarens skrifvelseförslag inflyta och frågan derom
onekligen står i samband med frågan om ordnandet af medicine
kandidatexamen, har jag, som sagdt är, för min del emot förslaget
i detta afseendet desto mindre någonting att invända, som jag redan
när frågan sista gången här förevar yttrade mig i samma syfte. Det
andra tillägget deremot, om inskränkning af ämnenas antal i den
Den m April, e. m. 159
medico-filosofiska examen, är icke allenast ur grundlagsenlig synpunkt be¬
tänkligt, utan i och för sig alldeles onödigt, till och med olämpligt. Kun-
skapsfordringarne för denna examen, sådana de nu äro, äro nemligen i
min tanke, fullt tillfredsställande. Att nu framlägga skälen för denna
åsigt skulle visserligen utan svårighet låta sig göra, men jag vill icke
fresta Herrarnes tålamod med någon bevisning i det afseendet. Jag in¬
skränker mig derföre till att säga, att, oaktadt de stora betänkligheter
jag har mot Första Kammarens beslut i sistnämnda punkt, jag dock vill
förorda beslutet i dess helhet, på det att jag icke må bidraga dertill att
frågan genom olika beslut af Kamrarne än vidare skall hänga upp sig.
Ofverlägguingen var slutad. I öfverensstämmelse med hvad derunder
blifvit yrkadt frånträdde Kammaren sitt förra beslut, i hvad detsamma
skiljde sig från Första Kammarens, och antog oförändradt det beslut, som
Medkammaren i denna fråga fattat.
Kammarens ledamöter åtskiljdes nu kl. 3 e. ra., men sammankommo
åter
Kl. }, 7 e. in.
§ 9.
Föredrogs och Sbifölls Stats-Utskottets memorial N:o 61, med anled¬
ning af Kamrarnes olika beslut rörande bemälda Utskotts utlåtande N:o
53 i fråga om pension för Telegrafintendenten, Majoren Å. L. Fahnehjelm.
§ 10.
Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets betänkande i N:o 18, i an¬
ledning af framställda förslag om ändringar i författningarne angående
vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin, fattade Kammaren
bär nedan antecknade beslut:
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
Lades till handlingarne.
Vid 3:dje punkten anförde
Herr Forssbeck: Man brukar i allmänhet icke tacka ett Utskott,
då det afslagit ens motion. Men jag får säga att jag nu af hjertat gör
det. Utskottet har nemligen valt en mycket bättre och lättare väg än
160
Den 24 April, e. m.
jag föreslagit för alt få nederlagsrätten effektuerad. Nu har emellertid
Första Kammaren afslagit betänkandet, och det torde således icke vara nå¬
got att vinna i frågan. Skälet till dess afslag lärer vara, att man har så
föga erfarenhet om nederlagsrätten och dess tillämpning på längre tid, och
att man derföre nu icke vill vidare utsträcka den. Detta skäl kan jag
icke annat än gilla, ehuru jag måste erkänna att den del af den jordbru¬
kande befolkningen, som sysselsätter sig med denna näring, väl kunde be¬
höfva påräkna denna nederlagsrätt mer än ett år och ega berättigade an¬
språk på att lika med utländingarne kunna magasinera sin spirituösa i
fem år. Ehuru således ingenting för närvarande kan vinnas, yrkar jag
likväl bifall till förslaget.
Herr Granlund: Då bränvinstillverkarne sistlidne riksdag medgafs
ett års anstånd med tillverkningsskattens inbetalande, ifall de ville upp¬
lägga sitt bränvin på nederlag, så tror jag att man gjort allt hvad man
för närvarande i detta afseende bör gorå. Jag tror också att ett förslag,
sådant som Utskottet nu framlagt, ingalunda skulle kunna föranleda till
förökad export af bränvin, naturligtvis beroende på varans efterfrågan på
den utländska marknaden. Jag yrkar afslag.
Herr Sjöberg: Jag skall visserligen icke underlåta att påyrka, det
denna Kammare måtte fatta samma beslut, som det hvaruti, efter hvad
jag nu förnimmer, Första Kammaren stannat. Men det skulle endast vara
ett missbrukande af tiden att ingå i någon närmare utredning af skälen
för en sådan mening, och detta torde dessutom vara så mycket mindre
behöflig!, som den talare, hvilken först yttrade sig, Herr Forssbeck sjelf,
anfört ett skäl, som synes ega absolut giltighet och sålunda innefatta en
fullt tillräcklig grund för ogillandet af Utskottets hemställan, nemligen att
den nya bränvinstillverkningsförfattningen så kort tid varit tillämpad, och
att de fördelar, som derigenom tillskyndats bränvinsproducenten, äro så
betydliga, att någon ytterligare utsträckning af desamma för närvarande
icke bör medgifvas. Då Herr Forssbeck derjemte tilläde, att han för sin
del icke kunde annat än gilla detta skäl, finner jag det vara så mycket
större anledning, synnerligast eftersom han sjelf är motionär i ämnet, för
Kammaren att godkänna denna hans uppfattning af saken och sålunda
afslå punkten.
Friherre Fock: Efter den utgång frågan fått genom Första
Kammarens beslut är det icke mycket skäl att upptaga tiden dermed.
Men med anledning af den siste talarens yttrande ber jag få upplysa att,
såsom hvar och en kan se som genomläser såväl betänkandet som motio¬
nen, här icke är fråga om någon förändring af förra Riksdagens beslut,
utan endast om eu följdriktig tillämpning af detsamma. Här är icke fråga
om förändring af en enda punkt i bränvinstillverkningslagen utan blott
om utsträckning i nederlagsrätten. Hade det varit fråga om någon förän¬
dring, så skulle jag på det lifligaste hafva satt mig emot densamma. Här
är endast föreslaget att, i stället för att låta varan blifva liggande på hun¬
dratals olika ställen i landet, kunna på beqvämt sätt föra den till stä¬
derna,
161
Den 24 April, e. ra.
derna, för att der ställa den under vederbörande tulltjenstemans uppsigt,
b vilket kommer att medföra både besparing och ökad säkerhet för stats¬
verket samt, jag medger det, äfven fördel för bränvinstillverkarne.
Herr Ry la lider: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna fråga
efter den utgång den erhållit i Första Kammaren. Men då Herr Sjöberg
sagt, att bränvinstillverkarne tillskyndats så stora fördelar genom den nya
bränvinsförfattningen, har jag velat påpeka att bränvinstillverkaren fått
köpa dessa fördelar med förökad skatt. Del är derföre, enligt min tanke,
endast eu gärd af rättvisa att genom bifall till hvad som nu är föreslaget
sätta de inhemska bränvinstillverkarne i samma ställning som importö-
rerne.
Herr Sjöberg: Jag är, beträdande dessa ämnen, i den mindre ange¬
näma ställningen att omöjligen kunna komma öfverens med min knä-
kamrat. Men detta är nu något, som icke kan hjelpas, och jag anser
mig äfven skyldig att i denna fråga, likasom i hvarje annan, utan all tvek¬
samhet uttala min mening. Han har sålunda yttrat, att jag, i det korta
anförande jag nyss hade, skulle hafva anmärkt eller antydt, att en förän¬
dring i gällande bränvinslagstiftning vore i nu ifrågavarande punkt före¬
slagen. Detta har jag icke sagt. utan har jag gjort en erinran vid den
här ifrågasatta utsträckningen i de förmåner, som redan tillskyndats brän¬
vinstillverkarne, en utsträckning, som den ärade talaren sjelf medgifva
följa af förslaget. Jag anser mig således i förevarande fall icke böra ut¬
tala något annat, än att jag icke finner denna ytterligare förmån vara
för bränvinstillverkarne nödvändig, ty att närmare yttra sig i eu fråga,
som redan är fallen, är ju utan ändamål. Men jag upprepar, att jag, all¬
deles utan afseende på Första Kammarens beslut, skulle hafva uttryckt
den åsigt, jag hyser i ämnet, och den kan, som sagdt, icke blifva annan,
än att jag anser Utskottets förslag i sitt närvarande skick icke förtjena
Kammarens bifall.
Herr Fors sb eck: Här har yttrats från stockholmsbänken, att jag
gillat Första Kammarens afgörande af denna fråga. Min mening har al¬
drig varit detta, om också orden kunna hafva fallit så. Jag kan tvärtom
icke gilla att en fråga sådan som denna blir undanskjuten och jag är
öfvertygad att den förr eller sednare skall komma att lösas i den af mig
antydda riktningen. Vi måste nödvändigt komma derhän att åt landets
egna innebyggare vindicera samma rätt som utländingen har. Jag vill
dessutom fästa uppmärksamheten på en annan omständighet af vigt, nem¬
ligen fördelen af att, sedan genom ett godt år öfverproduktion af bränvin
till flera tusen kannor möjligen egt rum, vid ett kommande missväxtår
hafva dessa qvantiteter magasinerade. Jag har, såsom sagdt, icke gillat
Första Kammarens beslut, men medgifva hvad hvar och en måste med¬
gifva, att efter detsamma icke mycket är i saken att uträtta.
Herr Hmggström: Jag har begärt ordet i anledning af ett yttrande
af en Utskottets ledamot, som sagt att bränvinstillverkarne få betala sina
Rikad. Prof.. 1872. 2 !fd. 4 Band. JJ
162
Uen 24 April, e. m.
genom den friare bränvinslagstiftningen vunna fördelar genom ökad skatt
å brän vinet. Jag protesterar häremot och påstår att det är konsumen-
terne och icke bränvinsbrännarne som få betala denna ökade skatt. Hvad
angår eu talares från stockholmsbänken påstående, att här icke skulle
vara fråga om någon förändring i bränvinslagstiftningen, så frågar jag
hvad det i så fall skall tjena till att aflåta en skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Mot det påstående, att den vid
nästlidne riksdag beslutade förändringen i bränvinslagstiftningen skulle
tillskyndat ensamt bränvinstillverkarne stora fördelar, vågar jag prote¬
stera. Då en författning utkommer till fördel för en industri, är det
väl icke allenast idkarne af denna industri som deraf tillskyndas fördelarne,
utan äfven konsumenterne och de som lemna sina råvaror till fabrikerna.
Vill man jemföra de fördelar, som den nu omordade författningsförändrin-
gen bereder bränvinstillverkarne, med hvad som jemväl på samma gång
inträffade, att tillverkningsafgiften höjdes från 70 till 80 öre per kanna
beskattningsbart bränvin, tror jag olägenheterna skola blifva för tillverka¬
ren såväl som industrien i sin helhet vida öfvervägande. Det är sagdt att
skatten icke träffade tillverkarne utan konsumenterne; så är väl ej för¬
hållandet, ty då brän vinstillverkningen pålades den förhöjda skatten, kom¬
mer väl hela näringen att lida derutaf, och således icke allenast konsu¬
menterne utaf bränvin, utan äfven de som utöfva tillverkningen såväl som
de hvilka sälja sina produkter till tillverkaren, hvilka sednare till och med
i ganska hög grad få vidkännas denna skatt. I detta afseende har jag
egen erfarenhet, emedan jag sjelf är bränvinsbrännare. Jag hade trott att
man i denna fråga skulle komma derhän att landets egna innebyggare åtmin¬
stone finge samma rätt som vi redan för längesedan lemnat åt utländin-
garne, hvilka ega att för flera år här i landet upplägga spritvaror på ne¬
derlag. Det synes mig alltså som de, hvilka motsätta sig det nu före¬
dragna förslaget, skulle vilja visa mera intresse för och lemna större för¬
delar åt den utländska näringen än vårt eget lands. Jag för min del vill ej
göra mig skyldig till något sådant och får derföre yrka bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Johan Jönsson: I likhet med föregående talare önskar jag
framgång åt det nu föreliggande förslaget, hvilket icke kan anses annat
än såsom öfverensstämmande med billighet och rättvisa, när vi besinna,
att skatten på bränvin sistlidet år höjdes med 10 öre på kannan, för att
skaffa medel till fyllande af statsbristen, och råvaran under de sednare ti¬
derna i många afseenden fördyrats.
För min del yrkar derföre också jag bifall till den föredragna punk¬
ten, utan allt afseende på hvad Första Kammaren rörande densamma
beslutat.
Herr P. Olsson från Helsingborg: Jag förenar mig i deras åsigt,
hvilka anse att det icke är bränvinstillverkarne, som drabbas af den höjda
skatten, utan att det beklagligtvis är konsumenterne, som träffas deraf.
Jag tror således icke att man kan säga, att bränvinstillverkarne under-
Den 24 April, e. m. Ig3
kasta sig några synnerliga utgifter, hvilka de icke göra sig till godo vid
försäljningen, så att i det afseendet anser jag talet om höjda skatter icke
bevisa något. Men det är eu annan omständighet, som jag tager mig fri¬
heten påpeka, nemligen att, så, vidt jag vet, det icke är tillåtet för im¬
portörer att på nederlag lägga bränvin eller andra spritvaror, än arrac,
rom och cognac. Då jag emellertid icke kan förstå hvarföre man i det
hänseendet skulle göra något undantag för svenska tillverkare, får jag för¬
klara, det jag, alldeles utan hänsyn till Första Kammarens beslut i frå¬
gan, kommer att rösta för utslag å den föredragna punkten.
Herr Ola Lasson: Med anledning af den siste talarens yttrande,
att importörer icke få lägga på nederlag andra spritvaror än arrac, rom
och cognac, vill jag omnämna eu upplysning som lemnades i Bevillnings¬
utskottet,^ nemligen att flera tusen kannor bränvin läggas på nederlag,
hvilket bränvin, tillsatt med litet koncentrerad färg, går och gäller för rom!
Majoriteten inom Utskottet tyckte då, att svenska folket kunde hafva
samma rätt som utländingarne, och förenade sig af sådan anledning om
det nu föreliggande förslaget, till hvilket jag för min del yrkar bifall.
Herr Ola Månsson: Här är icke mycket att tvista om, sedan frå¬
gan genom Första Kammarens beslut har fallit. Jag vill endast säga, att
den tanke, som genomgår Utskottets betänkande, redan vid förra riks-
dagen gjorde sig gällande, och att Utskottet, enligt min uppfattning, en¬
dast velat än vidare utveckla densamma. Man har här yttrat, att försla¬
get skulle lägga hinder i vägen för sjelf va statsregleringen, att man icke
skulle veta Indika inkomster i detta afseende det ena eller andra året vore
att iöi vänta. Jag tror tvärtom att det skulle lända till reda i afseende
på inkomsternas beräknande samt i och för sig sjelf till stor nytta för
landet, om man, efter göda skördar och deraf möjligen uppkommande öf-
verproduktion af bränvin, visste hvad man hade på nederlag; konsumtio¬
nen är mera regelbunden än produktionen af denna vara. Ehuru jag så¬
ledes gerna sett att punkten blifvit antagen, vill jag dock, med anledning
af Första Kammarens beslut, icke för närvarande yrka härpå. Jag hop¬
pas dock att man i en framtid skall inse beliofvet af en lagstiftning i
denna, riktning och att, då staten har så stora inkomster af bränvins-
bränningen, idkarne deraf också måtte få en skälig begäran uppfylld.
Herr Åke Andersson: Då Första Kammaren afslagit punkten, torde
det icke gorå mycket till saken att yttra sig rörande densamma. Jag
skulle likväl . anse det önskligt att denna Kammare biföll förslaget och
dermed afgaf' eu opinionsyttring i frågan, för hvilket ändamål jag yrkar
bifall till punkten.
Öfverläggningen var slutad. De gjorda yrkandena upptogos, och blefvo,
nligt dessa, propositioner framställda såväl på bifall till Utskottets hem¬
ställan som på afslag derå. Den förra propositionen förnyades och för¬
klarades vara med öfvervägande ja besvarad. Emellertid begärdes vote¬
ring, som alltså företogs enligt en så lydande omröstningsproposition.
164
Den 24 April, e. m.
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i 3:dje punk¬
ten af dess betänkande N:o 13,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.
Rösterna sammanräknades och visade 48 ja mot 86 nej, hvadan Ut¬
skottets hemställan i förevarande punkt afslagits.
Punkten 4.
Herr H seg g ström: 1 följd af det beslut vi nyss fattade, yrkar jag
afslag äfven å denna framställning.
Herr Rylander: Dessa båda punkter hafva icke ringaste samman¬
hang med hvarandra. Här är det blott fråga att medgifva bränvinstill-
verkarne rätt att begagna större liggare till förvaring af bränvin och alls
icke om nederlagsrätten. Jag ber derföre att få yrka bifall till punkten.
Friherre Fock: Då den förste talaren, som yrkat afslag i denna
punkt, icke derför anfört några skäl, så har jag heller inga skäl att be¬
möta, utan yrkar endast bifall till punkten.
Herr Forssbeck: Fastän den förste talaren icke anfört några skäl
för sin anhållan om afslag, och ehuru jag icke sjelf är motionär i frågan
och jag således icke kan hafva något enskildt intresse i densamma, så ber
jag att få yttra några ord i ämnet och det uteslutande af ekonomiska och
praktiska skäl. Händelsen är den, att, enligt den gamla författningen,
eger jag icke rättighet, om jag har ett tusen-kannors kärl men bränner
endast tvåhundra kannor om dagen, att förvara deri mer än dessa två
hundra kannor. Denna olägenhet har man nu sökt afhjelpa genom att
gifva bränvinstillverkarne rättighet att använda större nederlagskärl, dock
med vilkor att kärlens hela innehåll skall på en gång aftappas. Jag yrkar
bifall till punkten.
Herr Haeggström: Erkännande att jag härvidlag gjort ett misstag,
uppkommet deraf att jag, som under voteringen satt vid protokollet, ej
mindes annat än att nästa punkt stod i oskiljaktigt sammanhang med den
afslagna, anhåller jag att få återtaga mitt yrkande.
Efter denna öfverläggning bifölls punkten.
Punkten 5.
Bifölls.
Den 24 April, c. m.
1G5
Vid Utskottets slutliga hemställan (sid. 10) anförde:
Herr Rylander: Den betänkandet vidfogade reservationen visaratt
jag icke kunnat dela de åsigter Utskottet här uttalat. Jag har nemligen
ansett att gästgifveriernas rätt till bränvinsförsäljning blifvit dem tillerkänd
såsom ersättning för det icke obetydliga besvär gästgifverihållningen med¬
för. Under åberopande af 1853 och 1854 års författning säger sig Ut¬
skottet icke kunna finna någon skilnad mellan gästgifveriernas utskänk-
ningsrättighet och den som finnes förbehållen dem som å bränvinsför¬
säljning innehafva burskap, och i konseqvens dermed anser Utskottet
gästgifveriernas . utskänkningsrättighet vara eu personlig rättighet.
Att så likväl icke är förhållandet har jag tydligen visat i min reser¬
vation.. När en burskapsegande i stad säljer sitt hus, så eger han att
taga sin rättighet med sig till annat ställe i samma stad. Så är det
icke med gästgifverierna, ty då gästgifvaregården säljes, stannar ändock
gästgifveri- och utskänkningsrättigheten qvar. Vid 1853 och 1854 årens
riksdag, då den nya bränvinsförfattningen skrefs, ansåg äfven det sär¬
skilda Utskott som var nedsatt för frågans behandling, burskapsrättighe-
ten^i stad vara ett personligt privilegium. Det säger nemligen der, att
‘ skilnad emellan stall och land är endast att rättigheten i stad gäller per¬
son,^ på landet, egendom. “ Detta är just den åsigt jag hyser, hvarföre jag
anhåller att Riksdagen, på sätt i min reservation föreslås, måtte afslå det
ifrågavarande förslaget och ingå till Kong!. Maj:t med begäran om utred¬
ning om och under hvilka vilkor den gästgifverierna nu tillkommande ut-
skänkningsrätt må kunna inskränkas eller möjligen aflösas samt derefter i
detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag.
Jag hade visserligen ansett det vara bäst att i frågans nuvarande
skick helt och hållet afslå motionen, men då jag icke vill motsätta mig
en ifrågasatt utredning, kommer jag icke att framställa ett sådant yrkande,
såvida jag icke skulle röna understöd deri från Kammaren; nu yrkar jag
emellertid afslag på Utskottets betänkande och bifall till min reservation.
Herr G. A. Jönsson: Jag beklagar verkligen att jag icke kan gilla
det beslut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit. Samma var förhål¬
landet vid sistlidne riksdag, då Utskottet afgaf ett betänkande i likhet
med Herr Rylanders nu framställda reservation. Jag yrkade då afslag å Ut¬
skottets hemställan, hvilken jag icke ansåg till någonting tjena, emedan
jag var förvissad om att, i fall Kongl. Maj:t inkom med ett förslag i äm¬
net, Riksdagen, på samma gång det blef fråga om att inlösa dessa rättig¬
heter,. genast skulle afslå detsamma. Nu har Utskottet framkommit med
ett förslag, hvarigenom det gör dessa privilegier, hvilka det i motiven
till sitt utlåtande erkänner medfölja gästgifverierna, till personliga. Jag
kan icke. gilla detta. Ty i och gned detsamma utskänkningsrättigheten
är ett privilegium för gästgifveriet, i och med detsamma utgör gästgifveriet
ett onus för sjelfva hemmanet. Vill man derföre hafva bort privilegiet,
så må man på samma gång borttaga detta onus. Men en sådan tolkning
af frågan har jag icke kunnat upptäcka. Jag yrkar afslag å punkten.
Herr Hseggström: Hade Utskottet, på samma gång det föreslagit
166
Den 24 April, e m.
upphäfvande! af de till gästgifverier anslagna hemmanens rättighet att ut-
skänka bränvin, också påyrkat befriandet af samma hemman från deras skyl¬
dighet att hålla gästgifveri, skulle derom icke hafva varit mycket att säga.
Så har emellertid icke skett, och Utskottets förslag, sådant det nu föreligger,
kan jag icke gilla, ty jag har varit och är af den åsigten att eganderätten
bör hållas i helgd. Till stöd för denna min åsigt ber jag att få åberopa
de åsigter i ämnet, som 1870 års Bevillnings-Utskott uttalade. Utskottet
säger nemligen bland annat: “Lika med motionärer ne anser visserligen
Utskottet den gästgifveri å landet under vissa vilkor medgifna rätt till
utskänkning utgöra en ganska betydande inskränkning i kommunernas be¬
slutanderätt i fråga om bränvinsförsäljningens ordnande, men likväl finner
sig Utskottet lika litet nu, som vid flera föregående Riksdagar, då förslag
i enahanda syfte varit föremål för pröfning, kunna tillstyrka densammas
upphäfvande, då denna åtgärd otvifvelaktigt skulle utgöra ett ingrepp i
eganderätten, hvilken icke ens af de från detta privilegium härrörande
olägenheter kunde för svaras *)“. Jag tror verkligen att Utskottet denna
gång bjöd goda skäl för sitt afslag, och jag står således på god botten,
då jag nu yrkar afslag å detta betänkande i hvad det rörer den nu före¬
dragna punkten.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Om Utskottet hade behagat taga
något närmare kännedom om 1734 års gästgifveriordning, så skulle det
hafva funnit att densamma innehåller icke mindre än 35 §§, hvilka i de
flesta fall endast innehålla bestämmelser om skyldigheter, likasom ock 1766
års förklaring öfver gästgifveriskjutsen innehåller 24 §§, hvilka nästan
uteslutande tala om gästgifvares skyldigheter, under det att deremot
högst litet ordas om deras rättigheter. Så t. ex. stadgas, att gästgifvare
skall hålla mat, dryck och husrum åt de resande, äfvensom åkdon, hästar
och foder m. m., allt mot denna så mycket omordade utskänkningsrätt.
Man har visserligen ansett dessa rättigheter och skyldigheter vara endast
personliga, men jag förstår ej den tankegång, som sålunda kan förvexla
personliga skyldigheter och rättigheter med sådana, som åligga jorden och
fortfarande äro fästade vid densamma. Om gästgifvaren dör, så dör väl
ej äfven sjelfva behofvet för de resande att blifva försedda med mat och
dryck under deras vägfärder. För min del tror jag att man noga bör
betänka sig innan man på detta sätt förblandar de skyldigheter och rät¬
tigheter, hvilka äro fästade vid en jordegendom, med sådana, hvilka en¬
dast åligga särskilda personer på särskilda ställen och under vissa förhål¬
landen. Den nu ifrågavarande skyldigheten — eller, om. man så vill kalla
den, rättigheten — tillhör uteslutande jorden, och för min del skall jag
ej tillåta någon ändring i densamma. Man har visserligen här förslagit i
en af de båda reservationerna, att denna utskänkningsrätt skulle af staten
afiösas, men jag undrar om staten vill eller ens bör gå in på en sådan
aflösning, och jag vet ej ens huru en utredning i detta afseende lämpli¬
gast skall kunna komma till stånd. Då jag i alla hänseenden anser det
vara allt för litet praktiskt att besvära Kongl. Maj:t med ett förslag i
detta ämne, kan jag ej annat än yrka afslag på Utskottets hemställan i
*) Kursiveradt af talan».
Den 24 April, e. m. 1(57
den föredragna punkten, och anhåller vördsamt om proposition å detta
mitt yrkande.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag kan ej instämma i Utskottets
förslag i denna punkt, ty jag anser det ej vara rätt handladt att nu
vilja taga bort en gammal rättighet, men dock låta de med densamma
förbundna skyldigheterna qvarstå Jag föreställer mig derjemte, att det
ej torde hafva sig så lätt att verkställa en dylik åtgärd, utan anser jag det
lämpligast att låta gästgifvarne behålla sin utskänkningsrätt, hvilken af
ålder tillkommit för ålagda skyldigheter. Då för öfrig! gästgifvaren, derest
han ej vill begagna sig af denna rättighet, har sin fulla frihet att afsåga
sig densamma, så finner jag ej skäl att bifalla hvad Utskottet nu före¬
slagit, utan yrkar afslag å punkten.
Herr För ss beck: Jag fruktar icke att förklara, det jag anser detta
Utskottets förslag vara, minst sagdt, obetänksamt och i många fall allde¬
les overkställbar^ Skulle man nemligen strikte åtlyda ett sådant påbud,
som att utskänkningsrätten för gästgifverier å landet endast skulle få till¬
godonjutas så länge den nuvarande egaren eller hans hustru lefver, så må
jag väl undra, huru förhållandet skulle blifva inom det härad, hvarest
jag är boende, och hvarest 400 hemman slagit sig tillsammans om utöf¬
vande af denna rättighet. Jag han ej föreställa mig, att Utskottet kun¬
nat tro, det alla dessa hemmansegare jemte deras hustrur samtidigt skola
drabbas af pesten eller någon annan plötslig vådadöd, och huru kan man
val tänka sig, att dessa eljest på en gång skulle afträda från denna rät¬
tighet, som ingalunda är personlig, utan fästad vid de 400 hemmanen.
Jag kan sålunda vara lugn för att åtminstone inom mitt härad en dylik
åtgärd aldrig skall kunna tillämpas. Att för öfrigt denna rättighet icke
är personlig, utan tillhör jorden, bevisas äfven deraf, att den frångår inne¬
hafvare^ derest han beslutar sig för att flytta t. ex. på 20 mils afstånd
från den ort, hvarest han dittills utöfvat denna rättighet. Då följaktli¬
gen detta förslag är alldeles opraktiskt och outförbar!, åtminstone inom
vissa orter, får jag yrka afslag å Utskottets framställning.
Herr Åke Andersson: I likhet med den siste talaren anser äfven
jag Utskottets förslag i många fall vara alldeles o verkställ bart, såvida man
vill ställa sig på rättvisans område. Rättigheter och skyldigheter böra till
hvarandra stå i ett jemn! och billigt förhållande, hvarhelst de än må
finnas; men nu åligger, såsom vi veta och såsom äfven den förste talaren
omnämnt, gästgifvaren ganska många skyldigheter, under det han deremot
endast har rättighet till utskänkning. Utskottet har visserligen gjort den
modifikation, att denna rättighet ej genast skulle upphöra, utan att den¬
samma skulle fortfara under den nuvarande gästgifvarens och hans hustrus
lifstid.;, men då dessa do upphöra ju derföre icke de skyldigheter, som
för öfrigt åligga gästgifveriet. Således måste, med rättigheternas bortta¬
gande,_ egendomsvärdet falla, till förlust för de aflidnes arfvingar. Det
kan vid sådant förhållande ej vara billigt att borttaga den enda rättig¬
heten, hvilket efter mitt förmenande måste anses såsom ett ingrepp i den
enskildes eganderätt, och en sådan åtgärd vill jag icke vara med om,
168 Den 24 April, e. m.
hvarföre jag ock, för min del, ej kan annat än yrka afslag å Utskottets
hemställan.
Herr Almquist: Det är icke första gången, som en framställ¬
ning i detta ämne nu blifvit gjord, utan hafva tvärtom den ena riksda¬
gen efter den andra motioner i samma syfte blifvit framlemnade. Man
måste häraf sluta till att denna fråga är af en ganska betydande beskaf¬
fenhet, ty eljest vore det icke sannolikt, att motioner förnyade gånger
blifvit framställda, ehuru de hittills mötts af motstånd å representationens
sida. Jag är sålunda öfvertygad derom, att den motionär, som i år yrkat
förändring i denna utskänkningsrättighet, dertill egt ganska giltiga skäl,
och då nu denna fråga ånyo blifvit remitterad till Utskottet, hvilket förut
flera gånger handlagt densamma, utan att lyckas bringa frågan till något
resultat, så har det nu varit Utskottets sak att se till, huruvida den ej
nu på något sätt kunde lösas. Förlidet år utgaf Utskottet ett med det
nu föreliggande fullt öfverensstämmande förslag, hvilket då af Riksdagen
afslogs på den grund, att man ansåg det icke vara lämpligt att göra en
framställning till Kongl. Maj:t om utredning af, huruvida denna rättighet
möjligen skulle kunna aflösas. Utskottet har nu åberopat samma urkund,
som det då följde, eller det betänkande som det särskilda Utskottet vid
1853- 1854 års riksdag afgaf angående bränvinslagstiftningen. Detta Ut¬
skotts utredning, beträffande gästgifverirättigheterna, var särdeles fullstän¬
dig. Utskottet visade då, i hvad mån denna utskänkningsrättighet borde
bibehållas eller inskränkas, samt uttalade dervid den åsigten, att de gäst-
gifverier, hvilka ej af denna rättighet vilja begagna sig, ega att derifrån
afstå, hvarefter dylik rättighet ej vidare skulle tillkomma en sådan gäst¬
gifvare, lika litet som om han genom öfverträdelse af lagar och författ¬
ningar i detta afseende förverkat en sådan rätt. Det särskilda Utskottet
visade likaså att, derest gästgifveriet vore fördeladt på flere delegare och
några af dessa ej ville utöfva denna utskänkningsrättighet, så skulle den¬
samma äfven ligga nere.
Om sålunda gästgifvare icke vill bibehålla denna rättighet, så
är den för alltid skiljd från jorden och kan följaktligen icke betraktas
såsom ett privilegium, utan såsom ett slags rättighet, som på eu gång till¬
hör jorden och åboen å densamma. Denna det Särskilda Utskottets ut¬
redning af frågan har gjort att Utskottet i år ansett sig kunna fram¬
lägga förevarande förslag. Utskottet har yrkat, att detta privilegium ej må
kunna fråntagas hemmanet, såvida ej på samma gång detta sednare be¬
friades från skyldigheten att hålla gästgifveri. Men jag tror, att om man
fäster sig alltför mycket vid betydelsen af ordet “privilegium det älven
blir nödvändigt att närmare tillse huru med den saken sig förhåller. Det
skall då visa sig att dessa privilegier till en början voro af mycket liten
vigt, samt att de först efter 1855 års förordning blefvo af någon större
betydelse, ty dessförinnan egde hvarje husbonde rätt att tillhanda¬
hålla sina arbetare ett visst qvantum bränvin. Följaktligen kunde det
vid den tiden ej vara fråga om en så stor utskänkning bland befolkningen
inom de olika orterna. Men genom 1855 års förordning borttogs denna
rättighet för arbetsgifvarne, och först efter den tiden fick denna rättighet
till utskänkning af bränvin åt resande någon större betydelse. Detta pri-
Den 24 April, e. in.
169
viiegium kan sålunda ej kallas gammalt. Är det uu så, att man anser
det vara med kommunens intresse i sedligt ock ekonomiskt hänseende för¬
enligt och nödvändigt, att densamma frigöres från denna skyldighet eller
rättighet, så torde det väl ej vara förbundet med allt för stora svårig¬
heter att bringa en sådan reform till stånd förmedelst en billig aflös¬
ning. .. Det är en sådan godtgörelse jag anser bör tillkomma de nuvarande
gästgifvarne under deras och deras hustrurs lifstid, derest äfven dessa
sednare af en sådan rättighet skulle vilja begagna sig.
Det har mot Utskottets förslag äfven blifvit framstäldt den anmärk¬
ning, att detsamma omöjligen skulle kunna tillämpas, emedan utskänk-
uingsrätten på vissa ställen innehades af bolag, hvilkas ledamöter man
nästan velat anse såsom odödliga. Jag erkänner att det torde hafva sina
sidor att praktisera detta förslag, derest denna rättighet utöfvades af ett
bolag; men det är dock ej värre med den saken, än att i den män del-
egarne i bolaget afgå förminskas äfven denna rättighet så mycket som
svarar emot deras andelar, till dess de samtligen afgått — och de äro
verkligen hvar för sig, icke odödliga — då äfven rättigheten upphör.
Detta är endast en bokföringsåtgärd, och förslaget är alldeles icke omöj¬
ligt att tillämpa. Är det nu så, att Kammaren icke gillar det förelig¬
gande förslaget och ej heller någondera af reservationerna, af hvilka den
ena är öfverensstämmande med Utskottets förslag under nästlidne lagtima
riksdag, så kan naturligtvis frågan ej heller under denna riksdag bringas
närmare sin lösning. Men nog är det svårt för en kommun att, oaktadt
dylika rättigheter medföra oskick och osedlighet bland befolkningen, dock
ej hafva någon utsigt att frigöra sig från denna rättighet. Det vore så¬
lunda af högsta vigt om representationen nu toge i öfvervägande, huru¬
vida icke lämpliga åtgärder kunde vidtagas till beredande af ett bättre
sakernas tillstånd i afseende å en af kommunernas vigtigaste angelägen¬
heter.
Då jag af de anmärkningar, som nu blifvit framställda mot betän¬
kandet i denna del, ej funnit mig öfverbevisad, anhåller jag om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Edström: Men hänsyn till det myckna onda, som utöfvandet
af den ifrågavarande utskänkningsrättighen åstadkommer, vill jag för min
del tro att lagstiftningen icke bör underlåta att bereda en möjlighet att
få denna rättighet efter omständigheterna inskränkt eller helt och hållet
upphäfd. Men då en lagstiftning i den riktning Utskottet nu föreslagit,
efter mitt förmenande, skulle förnärma den enskildes rätt, anser jag detta
förslag vara förkastligt. Deremot vill det synas mig, som om det af en
reservant från denna Kammare afgifna förslag borde öppna eu utsigt
för att få denna fråga på ett tillfredsställande sätt löst: och jag ber
alltså att få understödja den reservation som å sista sidan af betänkan¬
det återfinnes, samt anhåller följaktligen om bifall densamma.
Herr Ola L asson: Då jag är ledamot af Utskottet och ej reser¬
verat mig mot dess beslut, så torde det vara nödigt att tillkännagifva
min ställning till denna fråga. Jag bär varit en af dem, hvilka motsatt
170
Den 24 April, e. in.
sig aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t, emedan jag ansett eu
dylik åtgärd vara öfverflödig. Det är visserligen sannt, att en gästgif-
vares skyldigheter numera icke äro att jemföra med hvad de voro enligt
1734 års gästgifveriförordning; detta härleder sig helt enkelt deraf, att
kommunikationerna, såsom vi veta, under sednare tider genom jern vägar
och ångbåtar blifvit betydligt underlättade, till följd hvaraf äfven många
gästgifverier ganska litet anlitas af resande; men dessa gästgifveriers rät¬
tigheter äro ej heller synnerligen stora. Det är nemligen kommunerna
obetaget att anlägga äfven andra utskänkningsställen i samma by, hvarest
gästgifveriet är beläget, och, om egaren. till detta sistnämnda ej är folklig
och billig i sina pretentioner, så torde han ej heller få sälja så synner¬
ligen mycket af sina varor annat än möjligtvis vid tillfällen af större
folksamlingar och marknader. Det är på dessa skäl, som jag tror att
Utskottet ej bort tillstyrka bifall till den i ämnet afgifna motionen, lika¬
som ock jag anser, att vi ej nu böra öfverhopa Kongl. Makt med en
framställning om utredning af denna fråga.
Jag yrkar afslag å denna del af betänkandet.
Herr Johan Jönsson: Till de många skäl, som blifvit anförda
för bibehållande af den gästgifverierna å landet medgifna utskänknings-
rätt, vill jag endast tillägga ett enda, hvilket, enligt min tanke, är det
mest talande skäl för afslag å betänkandet. Jag har mig nemligen spe¬
ciel bekant, att vissa gästgifverier å landet äro till sitt fulla värde in¬
tecknade för skuld. Beröfvades nu dessa den utskänkningsrätt dem för
närvarande tillkommer, så skulle helt visst, till följd deraf, många en¬
skilda drabbas af stora och oförutsedda förluster.
På grund af nu anförda skäl jemte de, hvilka af öfriga talare förut
blifvit omnämnda, kan jag ej annat än yrka afslag å denna punkt af
betänkandet.
Herr Liss Olof Larsson: Om jag visste, hvilket af de nu före¬
liggande förslagen i detta ämne, Utskottets förslag eller reservationerna
som möjligen kan hafva största utsigt för sig att vinna Kammarens bi¬
fall, så får jag säga, att jag skulle yrka bifall till hvilket som helst af
dem, hellre än att jag skulle vilja låta denna fråga falla, hvars lösning
jag anser så vigtig och af behofvet påkallad. Jag tror mig dock ej be¬
gära för mycket då jag önskar bifall till Utskottets hemställan i denna
punkt. Detta förslag afser nemligen att göra de kommuner, som hittills
saknat likställighet med andra, delaktiga af en sådan förmån, i samma
mån som de nuvarande innehafvare af gästgifverier å landet eller eljest
frånträda sina rättigheter. Detta är en begäran så billig, att jag knappt
kunde föreställa mig att den skulle möta något motstånd; så tyckes dock
ej vara förhållandet, ty de fleste föregående talare hafva yrkat afslag till
Utskottets förslag, hvilket vill säga ungefär detsamma, som att man för
närvarande ingenting vill göra åt denna sak. Jag kan dock icke tro, a,tt
detta är Kammarens mening, när jag nemligen påminner mig, huru denna
fråga vid sistlidne riksdag inom denna Kammare behandlades, då nemli¬
gen icke mer än 26 röster afgåfvos för afslag, hvaremot 84 för bifall till
m.
171
Den 24 April, e
det förslag, som af dåvarande Bevillnings-Utskott afgifvits med anledning
af min då i ämnet väckta motion.
Jag har antecknat åtskilligt af hvad föregående talare yttrat,
hvilket jag ämnade upptaga till vederläggning; men jag är till en stor
del redan förekommen af den enda utskottsledamot, hvilken hittills upp-
trädt till Utskottets försvar. Jag behöfver således icke tala om de för¬
ment odödliga östgötarne, ty i den saken är min tro lika svag som Herr
Almquists. Sjelfva kardinalskälet för afslag har jag trott mig ligga deruti,
att man ansett det vara orättvist att borttaga denna utskänkningsrättig-
het, men likväl på samma gång bibehålla alla de skyldigheter, som åt¬
följa jorden. Det förefaller mig besynnerligt, huru man kan komma till
ett sådant resultat, likasom om det skulle vara eu naturlig sak att hvarje
gästgifveri i Sverige redan egde eu sådan rättighet att försälja bränvin.
Men, som vi alla känna, ega icke andra gästgifverier denna rättighet, än de
som voro nog lyckliga att just vid den tidpunkt, som 1855 års författ¬
ning utkom, utöfva en sådan näring. Andra gästgifverier kunna icke emot
vederbörande kommuners vilja få sig sådan rättighet meddelad. Nu frågas:
hafva de gästgifverier, som icke hafva eller kunna få utskänkningsrättig-
het, mindre skyldigheter såsom gästgifvare, än de privilegierade gästgifve-
rierna? Svaret härpå kan ej blifva annat än nej, och då framställer sig
för mig eu annan fråga: skall denna Kammares majoritet, som så ofta talar
om och kämpar för likställighet i afseende å skyldigheter och rättigheter,
nu fatta ett beslut, som skulle visa, att detta endast varit tal utan me¬
ning? Jag hoppas att i beslutet finna ett nej på den frågan. Nu t. ex.
blifva dels genom våra jernvägar, dels genom andra nyanlagda eller om¬
lagda vägar en hel mängd gästgifverier öfverfiödiga, och deras skyldig¬
heter såsom gästgifverier upphör helt och hållet, men om, såsom flera
talare påstått, denna utskänkningsriittighet är ett jorden åtföljande privi¬
legium, och för hvilken egendom - enligt samma talares påstående —
en högre köpesumma erlagts derföre att den hade en sådan rättighet, så
följer deraf, att en sådan egendom bör bibehållas vid rättigheten, äfven
sedan gästgifveriskyldigheten upphört. Blir icke detta ett nytt slags
privilegieegendomar i Sverige? Och kunna talarne önska att antalet privi¬
legier skulle ökas? Hafven I ej många nog förut? Jag tror sålunda, att
den bevisningen ej håller streck, då man vill söka framhålla att detta är
en rättighet, som uteslutande tillhör jorden.
En talare från Halland yrkade äfven afslag å denna, punkt under
uppgift, att han äfven i fjol yrkade afslag å den då af Utskottet före¬
slagna skrifvelsen. Han sade sig då yrka afslag derföre, att han trodde
att ingenting skulle vinnas med en skrifvelse till Kongl. Maj:t, emedan
staten icke skulle vilja inlösa dessa krogrättigheter, på sätt Utskottet då
satt i fråga. Det är svårt att förstå detta resonnement; ty i fjol ville
han afslag å Utskottets förslag derföre att han trodde dermed intet skulle
vinnas; nu, då Utskottet inkommer med ett positivt förslag i samma ämne;
ja — då vill han också afslag. Att talaren i fjol misstog sig när han
trodde att det var fråga om att staten skulle inlösa krogrättigheterna
från gästgifverier na var i någon mån ursäktligt; men att han, sedan han
haft utskottsbetänkandet i fråga — ett helt år, ändå vidblifvit sin miss¬
uppfattning, är klandervärdt.
172
Hen 24 April, e. m.
Något som på det aldra högsta förundrat mig är, att just desamma,
hvilka i allmänhet icke tycka om privilegier, likväl nu påstå, att det
skulle vara eu himmelsskriande orättvisa, om man borttoge denna ut¬
skänkningsrätt från vissa gästgifverier. Ehuru jag för min del ej anser
denna rättighet vara ett privilegium, undrar jag dock huru man skall
kunna komma till likställighet i beskattningsväg så länge man söker hålla
på detta s. k. privilegium. Man säger att denna rätt skulle åtfölja jor¬
den. 1734 års lag stadgar, så vidt jag kunnat finna, ingenting härom,
och 57 § af 1845 års författning, som var gällande tills 1855 års för¬
ordning trädde i stället, lyder sålunda: “för de gästgifverier, hvilkas inne¬
hafvare vilja i minut försälja bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, kommer att i afseende å denna försäljningsrätt, utom
den vanliga bevillningen, erläggas från 6 till och 50 R:dr Banko. “ Häraf
synes, att detta privilegium icke tillhör jorden, utan beror på gästgifvaren
sjelf, som derför är underkastad en särskild afgift. Vore det åter ett
privilegium, hvarföre skulle han då behöfva tillkännagifva att han ön¬
skade begagna denna rättighet och hvarföre skulle han då för densamma
särskildt beskattas? Om jag går tillbaka till den förordning i detta af¬
seende, hvilken är daterad den 28 Augusti 1778, och det var ej den för¬
sta punkt af ungefär samma innehåll, så finner jag deraf, att i densamma
all bränvinsförsäljning förbjöds utom i några trakter af Bohus län. Huru
skulle eu sådan författning kunnat utfärdas, om ett privilegium redan
funnits till för en sådan utskänkningsrätt. Sedan bar så småningom rät¬
tighet blindt medgifven att sälja bränvin till resande under måltider, på
samma gång arbetsgifvarne äfven erhållit tillstånd att till belopp af J
kanna utskänka bränvin till sina arbetare. Af allt detta synes tydligt,
att bär ej varit fråga om ett privilegium, utan blott om eu rättighet,
som kunde förvärfvas och förverkas, men hvilken för gästgifvarne ej varit
af synnerligt värde förr än 1855 års författning utkom, hvarigenom ar¬
betsgivare beröfvades nyssnämnda rättighet. Nu vill man, det oaktadt,
påstå att här är frågan om ett heligt privilegium, och man vill visa sin
synnerliga ömhet för gästgifvarnes intresse genom att nu säga, att
det vore synnerligen orättvist att, på sätt Utskottet föreslagit, från¬
känna dem denna försäljningsrätt, hvilken, hvad gästgifvarne särskildt
beträffar, bör åt dem bibehållas för all framtid. För min del tror jag
alla skäl tala för bifall till Utskottets förslag, och jag anser att man ej
träder rättvisan i någon mån för nära, om dessa rättigheter i ett enda
penndrag utströkes. Och jag skulle följaktligen önska gå längre än Ut¬
skottet i denna fråga, men, heldre än att riskera allt och för att åtmin¬
stone vinna något, och åtminstone i eu framtid blifva qvitt dessa olyck¬
liga krogar, vill jag nu åtnöja mig med att yrka bifall till Utskottets för¬
slag i den föredragna punkten.
Herr Sven Andreasson: Jag är icke vän af bränvinsförsäljning
i allmänhet, och tror, att den särskildt på många gästgifvaregårdar käft
skadliga verkningar. Men det af Utskottet föreslagna sätt att afskaffa
gästgifveriers utskänkningsrätt kan jag icke finna vara lämpligt eller med
rättvisa och billighet öfverensstämmande.
173
Den 24 April, e. m.
Utskottet har betraktat ifrågavarande utskänkningsrätt såsom ett
personligt privilegium för de gästgifvare, sådan rätt för närvarande till¬
kommer. Derföre skulle, enligt Utskottets förslag, äfven på de ställen,
der afskaffande af gästgifveris utskänkningsrörelse vore i högsta grad af
behofvet påkalladt, sådant icke kunna ske förr än vid nuvarande gäst-
gifvares möjligen långt framdeles inträffande dödsfall. Jag tror, att häri
ligger ett tänkvärdt skäl emot Utskottets förslag, och jag skulle blott af
detta skäl vara benägen att yrka afslag derå. Härtill kommer än ytter¬
ligare, att då, etter min tanke, utskänkningsrätten är gästgifverierna till¬
erkänd såsom en ersättning för tungan af gästgifverihållningen, det vore
orätt att borttaga utskänkningsrätten, utan att genom lindring i skyldig¬
heter eller annorledes lemna godtgörelse åt innehafva!™ af berörda rätt.
Af anförda skäl kan jag för närvarande icke annat än yrka afslag å
Utskottets hemställan.
Herr^ Uhr: Jag inlåter mig sällan i diskussion rörande bränvin,
emedan sinnena hafva så stor benägenhet att af detta ämne blifva upp¬
hetsade. Men denna gång kan jag icke underlåta att yttra några ord
för att meddela en upplysning, äfven med fara att den skulle verka så¬
som olja på elden. Jag fick nemligen för någon tid sedan reda på ett
ganska eget förhållande, med hvilket förevarande fråga synes mig std i
samband. Jag . till handlade mig ett fjerdedels mantal Svenstorp, hvilket
ansågs vara af frälseskatte natur, och vid lagfart deraf fick jag hänvis¬
ning att hembjuda köpet åt ränteegaren, hvilken, enligt gängse mening,
var den person, som då egde gästgifveriet i Lennäs. Hembudet skedde
och lagfarten _ fortgick utan att lösningsanspråk väcktes. Emellertid fick
jag händelsevis veta, att räntan af hemmanet, enligt jordabokens tydliga
lydelse, Er anslagen till krögaren vid Lennäs. Men gästgifveriegaren hade
uppsagt sin utskänkningsrätt och höll följaktligen icke krog. Är det nu
rätt, att i detta eller dylika fall, som kanske blefve talrika, derest gäst-
gifvarnes utskänkningsrätt upphörde, till krögare anslagen hemmansränta
uppbäres af en person, som icke håller krog, eller skall räntan vid sådant
förhållande återfalla till kronan och kronan således utan vidare skörda
vinst deraf, att utskänkning vid ett gästgifveri upphör? Jag vill icke
åtaga mig att besvara denna fråga, utan öfverlåter åt Herrarne att efter
bästa förmåga slita tvisten om det framkastade stridsäpplet.
Friherre Fock: Då jag är ledamot af Bevillnings-Utskottet och icke
reserverat mig mot Utskottets ifrågavarande förslag, vill jag nu, på samma
gång jag öppet förklarar, det jag af full öfvertygelse instämt i det slut,
hvartill Utskottet kommit, söka i korthet bemöta några anmärkningar mot
detsamma.
Såsom redan är nämndt, har föreliggande fråga upprepade gånger
varit föremål för Riksdagens pröfning; och det torde vara obestridligt att
den för vissa gästgifverier qvarstående rätt att, utan något medgifvande
från kommunalstyrelsens sida, för all tid fortfara med utskänkningsrörelse
står i skarp strid mot grunderna för hela vår nyare lagstiftning rörande
utskänkning af bränvin; och det är tydligt, att detta undantag skall göra
intrång i den rätt, som i allmänhet tillkommer kommunerna att inom sina
174
Deri 24 April, e, m.
områden på ett lämpligt sätt ordna denna rörelse, ett intrång, sou) på
åtskilliga ställen måste föranleda ej ringa olägenheter. Då vid sådant för¬
hållande Utskottet framlägger ett mer eller mindre lyckligt förslag till
afhjelpande af berörda olägenheter, bör Utskottet väl icke allt för hardt
klandras, äfven om dess förslag icke skulle tillfredsställa allas fordringar.
Man har sagt, att Utskottet velat med blott ett penndrag borttaga
ett dyrbart privilegium från dess rättmätige innehafvare. Nej, änne Herrar!
Med ett penndrag skulle det alldeles icke ske. Det skulle tvärtom, enligt
Utskottets förslag, åtgå eu ganska rundlig tid, innan detta så kallade pri¬
vilegium upphörde, om nemligen, såsom Utskottet föreslagit, innehafvare!!
gifves samma ställning med dem, som i städerna hafva rätt till utskänk-
ning på grund af burskap. Det förekommer mig eget, att man håller så
mycket på denna några gästgifverier tillkommande rätt, hvars värde synes
mig ganska osäkert och vanskligt. Innehafvare!! kan icke blott afsåga
sig densamma utan äfven förverka den genom jemförelsevis ringa olaglig¬
heter vid utöfningen; och rättigheten är då förlorad så väl för honom
som för alla blifvande egare af gästgifverihemmanet. Men det är icke nog
härmed. Kommunerna kunna nära nog fråntvinga innehafvare utskänk-
ningsrätten; och jag har äfven hört uppgifvas att så skett på ett och an¬
nat ställe. Utskänkning å gästgifveri får nemligen icke bedrifvas utan
erläggande af utskänkningsafgift för visst kannetal bränvin, som kommunal¬
nämnd förslagsvis beräknar och taxeringskomité bestämmer. Det ligger
således i kommunalnämndens och taxeringskomiténs makt att bestämma
detta kannetal så högt, att gästgifvare!! ej kan komma ut med afgiftens
erläggande utan nödgas uppsäga rättigheten; ett förfaringssätt, som, om
det ock på ett eller annat ställe blifvit tillämpad t, ej synes vara särdeles
att rekommendera; då förefaller det mig långt bättre att låta dessa rät¬
tigheter efter hand upphöra genom deri af Utskottet föreslagna åtgärden.
Man har invända att gästgifverihemman, vid hvilket detta privilegium
är fästadt, kan vara intecknadt till sitt fulla värde, och att förty inteck-
ningshafvare kunde komma att lida oförskylld förlust, om genom privi¬
legiets borttagande hemmanets värde nedsattes. Men om långifvaren så¬
som säkerhet för inteckningen äfven tagit med i beräkningen eu vid det
intecknade hemmanet fästad förmån af så osäker beskaffenhet, att den af
hemmansegaren när som helst kan förverkas eller uppsägas eller af kom¬
munen vridas honom ur händerna, har inteckningshafvaren fotat sin be¬
räkning på sfi. lösa grunder, att han icke bör hafva mycket att invända
mot privilegiets upphäfvande genom lag.
Slutligen vill jag vända mig med några ord till den ärade represen¬
tant på östgötabänken. som yttrat sig i frågan. Han menade, att Ut¬
skottets förslag vore overkställbar!, och denna mening motiverade lian
med att omtala ett förhållande i det härad, der han är bosatt. Han be¬
rättade nemligen, att detta härad bildat ett bolag för öfvertagande af
gästgifveriet derstädes, deri sålunda vore 400 delegare, hvilka skulle vara
odödliga, hvaraf åter följde, att i denna ort den gästgifveriet åtföljande
utskänkningsrätt aldrig skulle, på sätt Utskottet föreslagit, komma att
upphöra. Ja, nog kan det vara möjligt att någon bland dessa fyra hundra
gästgifveridelegare bereder sig odödlighet, men dock svårligen på ett sätt,
som på samma gång bereder permanent rättighet att utskänka bränvin.
175
Den 24 April, e. m
Det är val i allt fall någon, hvilken såsom häradets ombud upprätthåller
gästgifveriet och utöfvar utskänkningsrätten. Han är innehafvaren af
privilegiet, och det är på honom, som den föreslagna lagen skulle tillämpas.
År hela häradet intresseradt deraf att vid gästgifveriet fortfarande be-
drifves utskänkning, så lär väl utskänkningen der icke behöfva försvinna
derföre att den nuvarande rättigheten dertill borttages. Ty nog kunde
äfven sedan så skett, de 400 gästgifveridelegarne genomdrifva, att till¬
stånd i vanlig ordning vunnes för fortfarande med utskänkningsrörelsen.
Det är ju icke meningen att göra utskänkning vid gästgifveri omöjlig utan
blott att göra sådan rörelse i likhet med annan utskänkning beroende af
kommunens allmänna bestämningsrätt i detta afseende.
Min öfvertygelse i frågan har icke i minsta mån kunnat rubbas af
hvad under diskussionen yttrats. Jag står på samma ståndpunkt som
förut och yrkar bifall till Utskottets hemställan så mycket heldre, som
jag icke kan finna skäl att besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse i äm¬
net, åtminstone så länge man tydligt visar sig vara så rädd om detta pri¬
vilegium, att en dylik skrifvelse icke kunde anses annorlunda än som ett
sätt att för tillfället undanskjuta frågan.
Ilerr Carl Ifvarsson: Man har tvistat derom, huruvida ifrågava¬
rande utskänkningsrätt för gästgifverier vore ett piersonligt privilegium
eller ett privilegium fästadt vid jorden. För min del har jag alltid an¬
sett denna rättighet vara tillkommen såsom vederlag för motsvarande skyl¬
digheter, och deraf har jag trott följa, att den till sin natur icke vore
något privilegium vare sig för person eller egendom. Ifrågavarande rät¬
tighet synes, mig vara närmast jemförlig med städernas gamla källarfrihet.
Dock är vid denna jemförelse att märka den skilnad mellan stad och
land, att städernas källarfriheten motsvarande skyldigheter upphört, un¬
der det gästgifveritungan för landet qvarstår. Vill man nu hafva bort
gästgifveriernas utskänkningsrätt, så synes mig lämpligast att på eu gång
ordna alla frågor af detta slag såväl rörande rättigheter som skyldigheter
både å land och i städer. Jag tager mig derföre friheten att hemställa
till motionären, om han icke en annan gång skulle vilja i sådant syfte
upptaga ämnet i hela dess vidd. Så binge deremot blott en sida af sa¬
ken göres till föremål för reformförslag, synes mig bättre att låta förhål¬
landet förblifva, sådant det är. Derföre får jag för närvarande yrka rent
afslag å Utskottets hemställan.
Herr Pehr Eriksson: Man har sagt, att rättvisan skulle fordra,
att gästgifvarne bibehölles vid sin utskänkningsrätt, såvida icke gäst-
gifverihållningsbesväret lindrades eller annan ersättning bereddes dem.
Jag kan icke finna att så är. Ty före 1855 års författning, då hvarje
jordbrukare egde rätt att till underhafvande och arbetare försälja bränvin,
kunde utskänkningsrätten icke anses såsom en särdeles förmån för gäst¬
gifvare, men gästgifverihållningen var då lika eller mera betungande än
nu. Det privilegium att utskänka bränvin, som gästgifvare vunnit genom
1855 års författning, kan således icke anses såsom vederlag för några
deras skyldigheter utan bör betraktas såsom tillkommet för att tillgodose
176
Den 24 April, e. m.
resandes beqvämlighet. Men ingen har påstått, att privilegiets bortta¬
gande skulle vara en rättskränkning mot resande.
För öfrigt har motionären så väl motiverat sitt förslag om upphäf¬
vande af denna utskänkningsrättighet, att jag anser mig icke behöfva
åberopa flera skäl, utan inskränker mig till att yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Anders Andersson i Intagan: Jag vill endast tillkännagifva
att jag slutit mig till minoriteten i Utskottet, derföre att jag anser, att,
om man vill borttaga en rättighet, man också på samma gång bör lindra
motsvarande skyldigheter.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag har åter begärt ordet i anled¬
ning deraf, att såväl motionären som åtskilliga andra talare, hvilka för¬
svarat Utskottets förslag, lagt ord i munnen på mig, som jag icke yttrat.
De hafva påstått, att jag försvarat gä.stgifveriernas utskänkningsrätt såsom
varande ett privilegium, då jag tvärtom förklarat mig icke anse denna
rätt för ett privilegium utan såsom ett vederlag för motsvarande skyldig¬
heter. Det är visst icke en ovanlig taktik att söka vederlägga sina mot¬
ståndare genom att lägga andra ord än deras egna i munnen på dem,
men en sådan förtydning af hvad jag i denna fråga sagt hade jag icke
väntat af de talare, som denna gång uppträdt emot mig. Jag har helt
enkelt påstått, att mot hvarandra svarande rättigheter och skyldigheter
borde tagas bort på en gång, d. v. s. jag ställer mig i denna fråga på
samma ståndpunkt der både motionären och jag ställt oss i försvarsfrågan.
Då voro vi ense att, eftersom vi åtagit oss roteringen mot frihet för ut¬
skrifning och rustning mot eftergift af kronans ränta, så var det icke nå¬
got privilegium vi förfäktade, då vi icke utan lindring i roterings- och
rustningsskyldigheten ville åtaga oss nya bördor till försvarsverket. Bibe¬
hålla vi blott samma åskådningssätt i denna fråga, så finna vi äfven bär
det rätta.
Man har sagt, att jernvägarne skulle efter hand göra gästgifverierna
öfverflödiga. Denna förmodan må vara huru riktig som helst, så kommer
det dock icke att i betydligare mån ske på lång tid ännu. Jag kan i
allt fall icke häri finna något skäl att bifalla Utskottets förslag, ty, blir
det till följd af jernvägsanläggning öfverflödigt att hålla gästgifveri på ett
ställe, der det förut varit, så kommer väl gästgifveriet med rättigheter och
skyldigheter att antingen af sig sjelf försvinna eller ock flyttas till annat
ställe måhända till en jern vägsstation.
Hvad beträffar de framkastade yttranden, att ifrågavarande förmån
för gästgifverierna egentligen fått värde till följd af 1855 års författning,
emedan derigenom borttagits den förut jordbrukare i allmänhet tillkom¬
mande rätt att till underhafvande och arbetare försälja bränvin, samt att
lika väl som man då kunde fråntaga jordbrukarne sagde rättighet, kunde
man nu beröfva gästgifvare deras utskänkningsrätt, finner jag i dessa på¬
ståenden icke något, som kan ändra min åsigt. Ty jemförelsen mellan
jordbrukare och gästgifvare är haltande, då jordbrukarne icke hade någon
skyldighet motsvarande deras omförmälda försäljningsrätt, och om utskänk-
ningsrätten
Den 24 April, e. m.
177
ningsrätten för gästgifverierna genom 1855 års författning fått högre
värde, lär väl orättvisan af dess borttagande utan ersättning icke derföre
blifva mindre utan tvärtom större.
Slutligen vill jag anmärka det besynnerliga deri, att Utskottet före¬
slagit, det gästgifvares hustru efter hans död skulle bibehållas vid utskänk-
ningsrätten. Derigenom skulle inträffa, derest hustrun icke hade del i
gästgifverihemmauet, att rättigheter och skyldigheter skiljdes, så att de
förra tillkorame hustrun personligen, under det de sednare medföljde jorden.
Utskottets behandling af frågan synes mig verkligen så underhaltig,
att jag tror, att det varit önskvärdt, det Utskottet icke ensidigt låtit leda
sig af intresse för nykterheten utan jemväl tagit hänsyn till rättvisans
fordringar.
Jag yrkar fortfarande utslag å Utskottets hemställan.
Herr Carlén: Föregående värde talare har frisagt sig derifrån att
om ifrågavarande åt gästgifvare bibehållna utskänkningsrätt hafva brukat
benämningen priviligium, men har dock framhållit den såsom en af lag
befästad rättighet. Detta hindrar emellertid icke, att andra ledamöter
verkligen begagnat ordet privilegium, och just i den förutsättning, att
ärendet vore en privilegiefråga sökt stöd för sina åsigter. Jag tror mig
dock icke behöfva gendrifva eu sådan förutsättning. Ingen lärer väl
på allvar kunna vidhålla den. Deremot förtjenar att närmare undersökas
den siste talarens påstående, att detta för vissa gästgifvare gällande un¬
dantag från de allmänna stadgandena om vilkoren för utskänkning skall
vara en deras välfångna rättighet, som icke kan dem fråntagas utan
ersättning. Låtom oss något tillse huru härmed kan förhålla sig. Af 28
kap. Byggningabalk^! af 1784 års lag kan inhemtas. att gästgifverihåll-
ningen ursprungligen ålegat häradet och icke enskilda personer. Rättig¬
heterna och skyldigheterna för dem som fullgjorde häradets åliggande
finnas bestämda uti § 4, der det heter: “Gästgifvare må sälja vin och Öl
hanne- och stoptals och matvaror som han gitter och förmår hålla. — _
— Husmanskost och dricka, säng, ljus, ved och hästfoder skall han alltid
för vägfarande i förråd hafva. Konungens Befallningshafvande*1 — efter
eu senare författning härads-rätt — “bör stadga, för hvad pris hvart och
ett säljas skall“, etc, Häraf synes ganska tydligt, att försäljningen af
nödvändiga dryckes- och matvaror ro. m. å gästgifvaregård från lagens
synpunkt var icke en gästgifvare medgifven förmån Titan en honom för
resandes behof ålagd skyldighet. Det var endast försäljning af vin samt
finare mat, som medgafs honom såsom en rättighet, men denna rättighet
var ganska obetydlig, då gästgifvare icke egde taga den betalning han
kunde få, utan skulle vara bunden vid de af myndigheterna bestämda pris.
Rättighet att sälja bränvin tillkom mycket senare. Och det är att märka,
att den ej tillkom genom civillag, såsom rättigheten att sälja vin, utan
genom ekonomisk lag; och borttagandet af eu rättighet måste väl kunna
ske i samma ordning, deri densamma tillkommit. För mig är det ofatt¬
ligt, huru man kan tala om lagliga rättigheter, som icke befästats hvarken
af civillag — än mindre grundlag och privilegielag — eller af kontrakt,
-och det är vid sådant förhållande åtminstone för mig klart att man icke
Riksd. Prof. 1872. 2 Afd. i Band. 12
178
Den 24 April, c. m.
heller kali tala om, att någon juridisk rätt skulle kränkas genom Riksda¬
gens bifall till Utskottets hemställan, eller att Utskottet icke skulle varit
i sill goda rätt vid förslagets framläggande. En anan fråga är om försla¬
get strider mot billigheten. Men från billighetens synpunkt torde föga
kunna invändas mot förslaget, ty det måste väl erkännas, att skjutsnigsbe-
sväret på senare tider hlifvit till följd af jernvägsanläggningar och andra
nya kommunikationsförhållanden till den grad minskadt, att lättnaden
härutinnan mer än motsvarar värdet af ifrågavarande utskänkningsrätt.
Talar alltså hvarken juridisk rätt eller billighet tör bibehållande af denna
undantagsrätt, så gäller blott nyttans synpunkt, och från denna sedt äro
ju alla ense om önskvärdheten deraf att fortfarande med eller upphörande
af utskäukning å gästgifvaregårdar må blifva beroende al de kommunala
myndigheternas pröfning. För min del finner jag Utskottets förslag syn¬
nerligen välbetänkt, hvadan jag äfven yrkar bifall dertill.
Herr Kolmodin: Utskottet har haft åtskilliga svårigheter vid ut¬
redningen af denna fråga. Det är dessutom ganska klart, att eu så rask
förändring i bestående förhållanden, som den Utskottet föreslagit, skulle
från flera håll röna motstånd. Inom Utskottet meddelades åtskilliga upp¬
lysningar om uppkomsten och beskaffenheten af detta så kallade privi¬
legium, som hlifvit gästgifverierna förunnadt såsom eu ersättning för skyl¬
digheten att uppehålla gästgifverirörelsen. För min del får jag saga, att
då egaren af ett gästgifveri kan afsåga sig eller förverka bränvinsut-
skänkningsrätten, medan, till följd af förändrade förhållanden, hans egen¬
dom framdeles kan blifva befriad från gästgifveriskyldigheten och en an¬
nan egendom för ändamålet uttagas, utan att då dess egare blir delaktig
af den ifrågavarande förmånen, så synes mig hela privilegiet vara en myc¬
ket vansklig uppmuntran för gästgifverirörelsen i allmänhet.
Eu ledamot i Bevillnings-Utskottet, Herr Fredriksson, upplyste dess¬
utom vid ärendets behandling inom Utskottet, att, sedan gästgifveriet
hlifvit flyttadt från ett hemman inom hans valdistrikt till ett annat, ut-
skänkningsrättigheten genom laga dom förklarats tillhöra det förra. Kan
det tillgå på sådant sätt, så blir förmånen alldeles betydelselös i förhål¬
lande till skyldigheten att hålla gästgifveri. Den skulle i sådant fall vara
ett jordprivilegium, hvilket är eu ren orimlighet.
För frågans utredning har Utskottet naturligtvis måst gå tillbaka till
sjelfva urkunden, det Särskilda Utskottets betänkande vid 1853—1854 års
riksdag. Vinsten af forskningen blek dock ej stor. På det ena stället
säger Utkottet, :.tt den ifrågavarande förmånen tillhör gästgifverirörelsen,
på det andra åter, att den är att förlikna vid den på burskap grundade
utskänkningsrätten i stad, och på det tredje, att den skiljer sig från sist¬
nämnda rättighet derigenom att den häftar vid egendomen och ej vid
personen.
Då hela detta privilegium är så vanskligt; då meningarne om dess
betydelse varit allt ifrån början så delade; så hemställer jag, om det kan
vara skäl att mycket kämpa för dess bibehållande. Mig vill det synas vara
uppenbart, att denna mycket omtalade utskänkningsrätt, som ej. synes
sammanhänga med gästgifverirörelsen och väl aldrig karl antagas tillhöra
jorden, helt enkelt har varit och fortfarande är rent personlig. Om man
då, såsom Utskottet föreslagit, låter egare af sådant gästgifveri och hans
179
Den 24 April, e. in
enka efter honom bibehålla utskänkningsrätten, så länge de lefva och
tillika utöfva gästgifverirörelse, så tror jag, att man handlat med all för¬
sigtighet och iakttagit full rättvisa mot de nuvarande innehafvarne.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.
Ännu ett par ord har jag att tillägga. Det har blifvit sagd!, att
rättigheter och skyldigheter böra väga jemnt mot hvarandra, och att rät¬
tigheten att utskänka bränvin står i sammanhang med skyldigheten att
hålla mat och bränvin åt resande. Denna skyldighet är ju redan borta,
och jag kan derföre ej finna, att man i detta fall kränker någons rätt,
som är grundad på motsvarande skyldighet.
Herr Rylander: Jag bär af de yttranden jag hört icke blifvit
öfvertygad, att Utskottets förslag bör antagas, utan vidhåller fortfarande
de åsigter, jag uttryckt i min reservation. Ej heller kan jag godkänna
något af de sätt, åtskilliga föregående talare uppgifvit, för att lösa de
svårigheter, som skulle uppstå, derest Utskottets förslag blefve antaget.
Då jag således fortfarande anser, att utskänkningsrättigheten är en
förmån, som blifvit gästgifverierna gifven i ersättning för skyldigheten att
betjena resande och uppehålla gästgifverirörelsen, kan jag icke gilla, att
denna rättighet fråntages gästgifverierna, aldraminst utan en föregående
noggrann undersökning, men då jag icke erhållit mycket understöd för min
reservation, afstår jag från mitt i densamma framställda yrkande, och
yrkar nu rent afslag å Utskottets hemställan.
__ Herr Sjöberg: Det kunde väl, efter allt hvad i denna fråga redan
blifvit yttradt, vara temligen öfverflödigt att uttala sin åsigt, helst jag vå¬
gar antaga, att saken ändock får den utgång jag önskar, nämligen rent
afslag å Utskottets hemställan. Då jag likväl erhållit ordet, ber jag att
med några erinringar få bemöta en och annan föregående talare.
Jag vill icke inlåta mig på den ömtåliga utredningen af frågan, huru¬
vida den gästgifverierna tillerkända utskänkningsrätt må vara ett privi¬
legium eller icke, utan jag vill helt enkelt betrakta frågan såsom en rätts¬
fråga, och sådana frågor sammanfalla ofta med privilegiefrågor.
Det kan icke förnekas, att hela saken gestaltar sig till en fråga,
huruvida Riksdagen verkligen har laglig rätt att, såsom Utskottet här
föreslagit, med ett enda penndrag undanrödja gästgifveriernas utskänk-
ningsrättighet. Så vidt jag har mig bekant — och jag har i dessa saker
äfven någon personlig erfarenhet — hafva gästgifverihemman i alla tider
stått i högre värde än andra hemman, dels genom den vid dem fästade
förmånen af utskänkningsrätt och dels i följd af andra, dem förunnade
förmåner i kameralt hänseende. Om nu, såsom en och annan talare pår-
pekat, gästgifveriskyldigheten till följd af förändrade kommunikationsför¬
hållanden på ett eller annat ställe bortfallit eller minskats, så är det
utom allt tvifvel, att denna skyldighet, just af samma orsak, på andra
ställen försvårats och ökats, och det kan väl således icke vara skäl att,
för det att denna skyldighet för ett gästgifveri upphört eller blifvit in¬
skränkt, beröfva ett annat gästgifveri, som har den qvar i kanske ökad
grad, en förmån, som är nödvändig för skyldighetens upprätthållande.
Här har äfven blifvit yttradt, att ifrågavarande utskänkningsrätt icke
180
Den 24 April, e. in.
egde något värde förr än 1855 års förordning angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin med mera utkom. Denna uppfattning beror på ett
missförstånd, ty den särskilda utskänkningsrätt, som genom denna för¬
ordning medgafs gästgifvare i jemförelse med andra utskänkare, var en¬
dast en konseqvent utveckling eller, rättare uttryckt, ett behörigt erkän¬
nande af hvad lagstiftningen i detta hänseende då innehöll.
Jag kan icke förstå huru Utskottet, som anfört åtskilliga yttranden
af det Särskilda Utskott, som vid 1853—1854 årens Riksdag tillsattes för
behandling af bränvinsfrågan, kunnat komma till det resultat, att en mot¬
sägelse finnes i Särskilda Utskottets åsigter rörande frågan, huruvida ut~
skänkningsrättigheten kunde anses såsom eu hemmanet åtföljande rättig¬
het eller såsom en, gästgifvare förunnad personlig förmån. Jag har icke
på länge läst Särskilda Utskottets betänkande i dess helhet, men det sätt,
hvarpå enskilda delar af detsamma nu citerats, ger mig anledning befara,
att Utskottet möjligen — jag vill visst icke säga med afsigt — förbigått
ett och annat, som kunnat vara af vigt för en närmare utredning af hvad
Särskilda Utskottet åsyftat.
Min ärade granne till höger anförde, att man kunde kringskära den
förmån, gästgifverierna nu ega, genom att åsätta dem högre kannetal.
Om det finnes eu så lätt utväg att utrota gästgifverierna, så hemställer
jag till Herr Liss Olof Larsson, om han icke kunde begagna sig af den
lärdomen och på sådant sätt söka komma ifrån gästgifverierna i de orter,
der de anses så skadliga.
Hvad nu Utskottets förslag beträffar, så grundar sig detsamma på
den jemförelse Utskottet anställt emellan gästgifveriegare och dem som
i städerna å bränvinsförsäljning innehafva burskap. Denna jemförelse
haltar dock, ty burskapet var och är en rent personlig rätt och förmån
och har icke kunnat och kan icke heller nu öfverlåtas på någon annan
i vidare mån, än att det under vissa vilkor fått eller får öfvergå till
enkan efter den, som innehaft detsamma. Om nu, såsom Utskottet före¬
slagit, den för gästgifveri å landet medgifna utskänkningsrätt skall öf¬
vergå på gästgifvarens hustru, så kan det egna föx-hållande inträffa, hvil-
ket Herr Nilsson i Österslöf nyss anmärkte, att hustrun icke eger del i
hemmanet.
Jag förstår icke hur man kan sammanblanda dessa olika rättigheter
eller burskapsrättigheten i stad och gästgifveriernas å landet bränvins-
utskänkningsrätt. Mig synes det otvifvelaktigt, att gästgifveriernas ut¬
skänkningsrätt är fästad vid hemmanet, och många äfven af högsta do¬
maremyndigheten gifna prejudikat kunna åberopas till stöd för denna
åsigt.
Då nu Herr Rylander frånträdt sitt första yrkande om bifall till sin
reservation, torde det icke vara skäl att fästa uppmärksamheten på en
annan reservants förslag, utan vid sådant förhållande yrkar jag helt en¬
kelt afslag å Utskottets hemställan.
Herr Ola Jönsson: Jag tror, för min del, att det kunde vara tids
nog att afhandla denna fråga, till dess vi först åtgjord frågan om skjuts¬
väsendets ordnande på ett lämpligt sätt. Så länge den resande är nöd¬
sakad att flera timmar vänta på skjuts, må han väl hafva tillfälle att
Den 24 April, e. ni.
181
kunna på gästgifvaregården få sig en sup om han så önskar. Man är
löga om om den resande, när man till och med vill betaga honom möj¬
ligheten att få ett glas Öl, ty tar man nu från gästgifvaren rättigheten att
sälja bränvin, så lär han väl på grund af det beslut som Riksdagen för
icke länge sedan rörande försäljning af Öl m. in. fattat icke heller hafva
rättighet att sälja Öl, icke ens mjölk, och huru skall den resande då kunna
lifnära sig på en lång resa. Detta i fråga om den resande. Ser jag åter
på gästgilvarens ställning, så synes mig den vinst, lian kan hemta af brän-
vinsförsäljningen, endast vara eu billig ersättning för allt det besvär han
får underkasta sig för den resandes skull. Han får ofta stå upp midt i
natten för att skaffa den resande mat och logis. Eu föregående talare
yttrade väl, om jag rätt uppfattade hans ord, att gästgifvarens skyldighet
att hålla mat för resande försvunnit eller skulle försvinna, men detta
påstående bestrider jag, ty den skyldigheten står qvar och kommer väl
allt fortfarande att qvarstå.
Nu säger man, att det icke kan ligga någon fara uti att bifalla Ut¬
skottets förslag, emedan det skulle stå kommunen fritt att medgifva ut-
skänkningsrätt åt eu person, som man anser icke skulle komma att miss¬
bruka denna rättighet. Ja, om en gästgifvare nu missbrukar sin rättig¬
het, så är det icke något, som hindrar att han kan mista den. Jag kän¬
ner specielt, att eu gästgifvare förlorat sin utskänkningsrätt, derföre att
han begått olagligheter.
Om det nu förhåller sig så, att man icke har för afsigt att inskränka
antalet af ställen, der bränvin må utskänkas, utan endast att åt kommu¬
nerna öfverlemna att bestämma livilka som skola utöfva utskänknings-
rättigheterna, så anser jag att man gerna kan låta gästgifverierna bibe¬
hålla deri förmån, de hittills åtnjutit, ty på den förändring, Utskottet fö¬
reslagit, skulle ingen vinna något. Rättigheten är föga afundsvärd och kan
på sin höjd vara förtretlig endast för en eller annan konkurrent.
Hvad beträffar kommunernas bestämmanderätt, så kan detta visst låta
ganska vackert, men jag vill icke åt hvarken kommunalmyndigheterna eller
andra myndigheter öfverlemna större makt än dem rätteligen bör till¬
komma, ty äfven de kunna missbruka sin makt, och det kunde vara kin¬
kigt nog för en gästgifvare att vara beroende af dem.
Jag yrkar att Utskottets hemställan måtte afslås.
Herr Appeltofft: Då jag bor i närheten af en gästgifvaregård, der
utminutering af bränvin egt rum, har jag haft tillfälle se de oordningar
och den skadliga inverkan på de kringboende hemmansegarne detta med¬
fört. I stället för att arbeta på sin jord, hafva de tillbringat sin tid på
krogen, hvaraf följden blifvit, att de slutligen måst gå ifrån sina hemman.
Jag önskar således på det högsta motionens framgång.
Det har under öfverläggningen yttrats, att man ej kunde borttaga
dessa rättigheter utan att lemna nuvarande egare ersättning derför. Jag
vill i så fäll erinra derom att man borttagit kalkugnsprivilegierna utan att
lemna egarne någon ersättning, ehuru detta tillskyndat dem en ganska
stor förlust. Jag har mig bekant exempel på, att en sådan ugn, som varit
intecknad för 8 å 9,000 R:dr, efter upphäfvande^ af privilegierna, i värde
nedgått till lika många hundra och derunder.
182
Den 24 April, e, m.
Jag tror således att det ej är skäl visa eu så stor ömhet om dessa
privilegier, som en de! talare gjort, och då Utskottet visat dem så myc¬
ket undseende, att nuvarande egarne skulle under deras lifstid få behålla
utskänkningsrätten, så kan man tryggt bifalla Utskottets förslag, som jag
äfven yrkar.
Herr Jakob Geijer: För dem, som önska komma till något resul¬
tat i denna fråga, vill jag gifva tillkänna, att Första Kammaren nyss fat¬
tat följande beslut: “att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
håller att Kongl. Maj:t måtte meddela sådan ändring i förevarande 12 §,
att den för gästgifveri å landet medgifna utskänkningsrätt endast må
komma att tillgodonjutas af den nuvarande egaren till sådant gästgifveri
samt af hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållnin-
gen vid samma gästgifveri besörjer-4.
Jag anhåller om proposition å detta förslag.
Herr Almquist: Jag har endast för afsigt att göra samma fram¬
ställning som den föregående talaren och får således nu anhålla att mitt
gjorda yrkande icke må upptagas; utan förenar jag mig i stället med Herr
Geijer och yrkar bifall till det af honom framställda förslag.
Herr Kolm od in: Jag har först och främst skyldighet att återtaga
ett felaktigt yttrande, som jag lärer hafva fällt, och hvarvid eu föregående
talare fäst sig. Jag skall nemligen hafva sagt, att gästgifvares skyldighet
att hålla mat och bränvin åt resande numera är borta. Så är ej förhål¬
landet. Skyldigheten att hålla mat står qvar, och det är endast skyldig¬
heten att hålla bränvin, som är afskaffad. Men detta sistnämnda förhål¬
lande är alldeles tillfyllestgörande för den bevisning, som jag ville åstad¬
komma. Utskänkningsrätten vid gästgifverierna sammanhänger ju således
numera alls icke med någon skyldighet att hålla bränvin.
Samme talare yttrade äfven, att ingens rätt träddes för nära genom
dessa gästgifveriers utskänkningsrätt. Det torde dock ej kunna nekas, att
densamma gör intrång i kommunernas sjelfbestämningsrätt; ty många kom¬
muner finnas, som ej vilja hafva någon bränvinsutskänkning inom sitt
område. Der ett privilegieradt gästgifveri förekommer, står kommunen
maktlös gent emot detsamma.
Vidare yttrade samme ärade talare, att han ej ville anförtro åt kom¬
munalmyndigheterna att bestämma om utskänkningsställena. Vi hafva
dock nyss medgifvit landstingen rätt att bestämma öfver anslag till folk¬
högskolorna och för ej länge sedan att upprätta förslag vid folkskolein-
spektörsbefattningarnes tillsättande, vi hafva uteslutit kyrkoherden från
ordförandeskapet i skolrådet och öfverlemnat åt kommunernas medlemmar
att utse innehafvarne af dessa vigtiga uppdrag, vi hafva, med ett ord, åt
de kommunala myndigheterna lemnat så mycken makt som möjligt i af¬
seende på undervisningsväsendet; och vi skulle hysa betänkligheter vid att
anförtro dem tillsynen öfver Tirogarnc? Jag kan för min del ej fatta grun¬
den till en sådan försigtighet och är fullt öfvertygad, att de ifrågavarande
myndigheterna skola befinnas minst lika dugliga i det sednare afseendet
som i det förra.
Den 24 April. e. m.
183
Då jag förut yrkat bifall till Utskottets hemställan, vill jag nu åter¬
taga detta yrkande och förena mig med Herr Geijer.
Herr T örnfe It: Jag vill hemställa till Kammaren om vi icke hafva
tillräckligt många privilegier att dragas med, utan att vi behöfva skaffa
oss ett nytt på halsen, ty om icke gästgifverihållningen redan är ett pri¬
vilegium, blir den det nog med tiden.
Jag yrkar bifall till Herr Geijers förslag.
Herr Hseggström: För så vidt jag rätt uppfattat Herr Geijers för¬
slag, gick det ut på, att Riksdagen skulle åt Kongl. Maj:t öfverlemna att
ordna den ifrågavarande paragrafen, det vill säga, att Riksdagen skulle
afhända sig sin rätt att behandla denna fråga såsom en civillag och öfver¬
flytta den på den ekonomiska lagstiftningens område. Jag tror, att Kongl.
Maj:ts rättighet i detta afseende redan är stor nog, och detta utgör för
mig ett skäl att yrka afslag å Herr Geijers förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har begärt ordet för att återtaga
mitt förra yrkande och instämma med Herr Geijer, men vill, med anled¬
ning af Herr Hmggströms yttrande, att Riksdagen, genom att antaga Herr
Geijers förslag, skulle åt Kongl. Maj:t helt och hållet öfverlemna att ordna
denna fråga efter godtfinnande., tillika erinra att i detta förslag, likasom i
Utskottets, är den ändring, som Riksdagen vill hafva i paragrafen, med
uttryckliga ord uttalad, så att Riksdagen icke dermed åt Kongl. Maj:t
öfverlemnat att afgöra saken, hur han vill, utan blott att utfärda en för¬
fattning, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut.
Jag vill icke ånyo upptaga tiden med att vederlägga de anmärkningar,
som riktats mot Utskottets förslag, ty både anmärkningarne och vederlägg¬
ningen deraf äro flera gånger upprepade. Jag vill endast bedja de Herrar,
som sistlidne Riksdag voro med om att bereda så stora förmåner åt dem,
som tillverka bränvin, att nu räcka en hjelpsam hand åt oss, som hotas
med att öfversvämmas af denna vara. Vi, som äro nog olyckliga att hafva
priviligierade gästgifverier, begära icke några fördelar som ej andra åtnjuta,
vi begära endast likställighet med andra kommuner, som hafva rätt att
bestämma, huruvida bränvinsutskänkning får inom dem ega rum eller icke.
Jag vågar tro att, sedan Första Kammaren förklarat att en förändring
uti ifrågavarande 12 § i den riktning Utskottet föreslagit är behöflig, så är
det högst önskligt, att denna Kammare skall biträda det beslut Första Kam¬
maren fattat, på det denna fråga eu gång må blifva löst. Det torde icke
vara skäl att nu undanskjuta den, endast för att få det nöjet att nästa
riksdag åter behandla den. Ty frågan tillhör deras antal som icke kunna
falla, utan återkommer helt visst så länge den förblifver ölost.
Nu endast ett ord till er, mine Herrar, som hysa en sådan fruktan
för att gästgifverikrogarne skola försvinna, och svårighet uppstå för folket
att få den kära supen; är icke denna fruktan alldeles obefogad? Enligt
gällande lag ega ju de kommuner, som tycka om krogar, rätt att med¬
gifva inrättande af så många sådana som helst; visserligen eger Konungens
Befallningshafvande ett slags veto, men är åstundan efter krogar allvarlig,
och kan det visas att de äro nyttiga, så lär väl icke något motstånd möta.
184 Den 24 April, e. m.
Men låt ej eu lag qvarstå som påtvingar dem ett ondt, som ej önska sig;
detsamma.
Herr Carlén:
Herr H fe gg strö in: Med anledning af den siste talarens anförande,,
ber jag få fästa uppmärksamhet på den skilnad, som finnes emellan Ut¬
skottets förslag och Herr Geijers. I det förra står: “att Riksdagen för
sin del mä besluta" etc., men i Herr Geijers: “att Riksdagen hos Kong!..
Maj:t i underdånighet anhåller, att Kongl. Maj:t måtte meddela sådan
ändring11 etc. Enligt mitt förmenande ligger i de sistnämnda ordalagen
tydligen en förflyttning af frågan in på det ekonomiska lagstiftningsområ-
det, hvarföre jag fortfarande yrkar afslag å Herr Geijers förslag.
Herr Pehr Ericsson: Jag afstår från mitt yrkande om bifall till
Utskottets förslag och instämmer med Herr Geijer.
Herr Edström: Sedan jag nu fått höra det beslut Första Kamma¬
ren fattat i frågan, återkallar jag mitt yrkande och instämmer med Herr
Geijer.
Herr Sjöberg: Jag anser mig böra instämma i Herr Hmggströms
sednaste yttrande, att det ur formel synpunkt icke torde kunna försvaras
att bifalla den af Första Kammaren beslutade framställning till Kongl.
Maj:t, hvilken Herr Geijer förordat. Jag är öfvertygad om, att Utskottet
noga öfvertänkt frågan, innan det gifvit sitt beslut den form, hvari det
nu föreligger; och som jag delar Utskottets uppfattning af Riksdagens
lagstiftningsmyndighet i förevarande fall, kan jag icke biträda den motsatta
åsigt, som gör sig gällande i det beslut, Första Kammaren fattat och livil-
ket synes mig icke vara i sträng mening grundlagsenlig!. Ått ingå i nå¬
gon undersökning derom, lärer så mycket mindre vara nödigt, som, efter
hvad jag hoppas, båda förslagen skola afslås; och, med vidhållande af mitt
yrkande om afslag å Utskottets hemställan, yrkar jag att jemväl Herr
Geijers framställning icke måtte vinna Kammarens godkännande.
Friherre Fock: Då jag förut framställt yrkande om bifall till Ut¬
skottets förslag, anhåller jag få återtaga detta och förena mig med Herr
Geijer.
Herr Carlén: Den talare, som näst den föregående yttrade sig och
hvilken måste anses såsom en auktoritet i afseende på frågornas formela
behandling, bar gifvit mig anledning att än eu gång begära ordet. Jag.
vill härvid endast erinra att, om Kammaren instämmer i det beslut Första
Kammaren fattat, har Kammaren icke blott gillat Utskottets förslag i
sjelfva saken, utan gått ett steg längre och bedt Kongl. Maj:t jemväl pro¬
mulgera Riksdagens beslut. I Utskottets förslag står nemligen “att Riks¬
dagen för sin del må besluta' etc.; i Första Kammarens åter: “att Riks¬
dagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhåller, att Kongl. Maj:t måtte
meddela sådan ändring i förevarande 12 §“ etc. Häri ligger således icke.
185
Den 24 April, e. m.
den ringaste inskränkning i Riksdagens beslutanderätt, utan snarare eu
utvidgning, ett extra tillägg, att Kongl. Maj:t jemväl ville promulgera
beslutet.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag får anhålla att Första Kam¬
marens beslut måtte varda uppläst.
Sedan, enligt Herr Sven Nilssons begäran, Första Kammarens beslut
i ämnet blifvit uppläst fortsatte
Heir Sven Nilsson: Ja, då lär det väl icke vara värdt att myc¬
ket diskutera om den saken, men om det förmodade beslutet innehåller
hvad Herr Geijer anfört, och om vi biträda detsamma, så kan jag, för
mm del, icke finna annat än att Riksdagen anhåller, att Kongl. Maj:t
ville meddela eu ändring, hvarom Riksdagen för sin del icke fattat något
beslut. Från tillfälliga Utskott, hvilka hafva att behandla sådana frågor,
deri Riksdagen endast har önskningsrätt, kunna sådana skrifvelseförslag
komma, och Kongl. Maj:t fäster vid skrifvelsen hvad afseende han behagar,
men i en fråga, sådan som den förevarande, der Riksdagen har rätt att
besluta, anser jag att Riksdagen bör för sin egen del besluta något och
gifva Kongl. Maj:t detsamma uttryckligen tillkänna. Under förutsättning
således att det af Första Kammaren fattade beslut är sådant som Herr
Geijer tillkännagifvit, kan jag, i likhet med Herr Sjöberg, icke biträda
detsamma.
Motionären, som nyss hade ordet, vädjade till våra känslor och bad
dem, som sistlidne riksdag beviljade bränvinstillverkarne så stora förmåner,
nu räcka en hjelpsam hand åt honom och andra som hotades med att
blifva öfversvämmade af bränvin. För min del har jag hvarken haft nytta
eller skada af den hjelp bränvinstillverkarne fått, ty jag bränner icke
bränvin och tackai således icke för den hjelpen. Om jag verkligen
kunde tio, att motionärens bila person vore i fara att öfversvämmas,
så skulle jag dock icke vara så hård, utan hjelpa honom så godt jag kunde
ui hans nöd, men jag tror, att han och många med honom öfverdrifva
faran.
Egentligen begärde jag ordet för att något granska en bevisning, som
den ärade representanten från Gotland på sitt vanliga lifiiga sätt använde.
Han yttrade nemligen, att eu rättighet, som kan förverkas eller afsägas.
icke kan vara af något värde och derföre att detta är förhållandet med
gästgifveriernas utskänkningsrätt har den icke något värde, och på den
grund ansåg talaren att man kunde frånhända gästgifverierna denna vär¬
delösa rättighet. Tillämpar jag denna grundsats på den ärade represen¬
tanten sjelf, så kan det väl t. ex. hända att innehållet i hans grannes
plånböcker för ögonblicket kan vara utan synnerligt stort värde, men detta
lärer väl icke berättiga någon att taga hans egen måhända mycket värde¬
fulla plånbok, eller att beröfva honom en sak som i hans ego har mycket
värde deiföre att eu annan anser en likadan sak i sin hand vara af min¬
dre värde eller till och med värdelös. Kan man bevisa något med så¬
dana skäl, då vill jag tystna.
186
Den 24 April, e, ra.
Herr Kolmodin: Först ber jag att få instämma med Herr Carlén
deruti, att Herr Geijers förslag endast skiljer sig ifrån Utskottets derige¬
nom att det förstnämnda jemväl innehåller en begäran, det Kongl. Maj:t
ville promulgera en lag. öfverensstämmande med Riksdagens belut. Så
vidt jag kan förstå göres härigenom ingen inskränkning i Riksdagens be¬
slutanderätt, som oaktadt tillägget synes mig fullt bevarad.
Hvad beträffar den siste ärade talarens tvifvel, att Herr Lass Olof
Larsson kundo, såsom lian sjelf tycktes befara, blifva öfversvämmad af
bränvin, så förmodar jag att detsamma härledde sig derifrån, att den ärade
talaren tog hänsyn till Herr Liss Olof Larssons högst respektabla längd.
Jag tillåter mig dock erinra honom, att ett så kraftigt fluidum, som brän¬
vin, icke precist behöfver gå eu person öfver hufvudet för att öfversvämma
honom. Man kan sjunka mycket djupt genom jemförelsevis vida mindre
qvantitet än den antydda.
Samme talare påstod äfven, att jag skulle hafva sagt, det en rättig¬
het, som kunde afsägas eller förverkas, ej vore mycket vård. Detta, har
jag icke sagt, utan jag yttrade, att då innehafvaren af ett gästgifveri
kunde, genom att afsåga sig eller förverka utskänkningsrätten, för all fram¬
tid beröfva gästgifverirörelsen nämnde förmån, så vore den från gastgifve-
riernas synpunkt ej mycket värd.
Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Geijers förslag.
Öfverläggningen var nu slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dock med den förändring deri, som Herr Jacob
Geijer m. fl. föreslagit, och dels utslag å hvad Utskottet hemställt. Ja
ansågs öfvervägande för den förra meningen, men då votering äskades,
skedde omröstning enligt en så lydande proposition:
Den som i afseende å Bevillnings-Utskottets slutliga hemställan i dess
Betänkande N:o 13 vill att Kammaren skall fatta ett så lydande beslut:
att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhåller att Kongl.
Maj:t måtte meddela sådan ändring i förevarande 12 §. att den der för
gästgifveri å landet medgifna utskänkningsrätt endast må komma att till¬
godonjutas af den nuvarande egaren till sådant gästgifveri samt åt hans
hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma
gästgifveri besörjer
röstar ja :
Den, det ej vill.
röstar nej;
Vinner nej är Utskottets ifrågavarande hemställan alslagen.
Voteringen utföll med 94 ja mot 69 nej, och hade Kammaren alltså
beslutit i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
§ 11-
Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 14, dels i
anledning af Kamrarnes så väl stridiga beslut som återremiss i vissa delar
187
Den 24 April, e. m.
af Utskottets betänkande N:o 9, angående tullbevillniugen, dels med för¬
slag till åtskilliga, ännu icke afgjord a tullbestämmelser för vissa artiklar,
blef den i
Punkten 1 föreslagna voteringspropositionen
Godkänd.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos.
Vid punkten 4 yttrade:
Friherre Als from er: Då jag nu yttrar några ord emot Bevillnings¬
utskottets tillstyrkande i denna punkt, hoppas jag att icke blifva miss¬
tänkt att hafva öfvergått i protektionismens läger, hvilken ingalunda är
förhållandet. Jag har ej anspråk på att utöfva något inflytande på an¬
dras mening, men då jag hyser den bestämda öfvertygelse att jag för de
mindre bemedlades talan gent emot de i ekonomiskt afseende bättre lot¬
tade, anser jag mig, såsom ledamot af Kammaren, skyldig uttala mina
betänkligheter emot den föreslagna nedsättningen af sockertullen. Jag
kan icke utfinna mer än tvänne skäl för eu sådan åtgärd. Det ena att
man anser sig böra infria ett löfte att så snart som möjligt återgå till
de tullsatser, som voro gällande före 1867 års förhöjning, och det andra
att man, så vidt möjligt, vill tillämpa den i allmänhet riktiga grundsatsen
att bestämma låga tullsatser. Hvad det första skälet beträffar kan jag,
som deltog i riksdagsförhandlingarne år 1867, då förhöjningen skedde,
icke erkänna tillvaron af något sådant löfte, ehuruväl yttranden i dylik
syftning förekommo. Jag tror derföre att man har fullkomligt fria hän¬
der. Det andra skälet förlorar också sin betydelse då fråga är om finans¬
tullar; och ifrågavarande tullsats, om den nu nedsättes, lärer icke kunna
utan högsta nödfall åter höjas. Tager man nu sockertullen i närmare
betraktande så är den, efter mitt omdöme, den lämpligaste och för den
mindre bemedlade minst tryckande af alla beskattningstitlar. Det lärer
icke kunna förnekas att de mera bemedlade äro de egentliga socker-
konsumenterna. Då i ett förmögnare större hushåll denna konsumtion
kan antagas till 800 å 1,000 skålpund om året - jag sjelf t. ex. med
ett jemförelsevis litet hushåll förbrukar denna qvantitet ■— men förbruk¬
ningen af denna vara i ett hushåll tillhörande den befolkning, som är
van vid umbäranden, icke lärer kunna upptagas till mer än 10 å 15 skålpund
årligen, visar sig deraf, att denna beskattning, som i förra fallet uppgår
till 16 å 20 It:dr, i det sednare bestiger sig till endast 20 k 30 öre. Då
härtill kommer, att nedsättning af sockertullen måste vara mera betydlig
för att i någon väsendtlig mån verka på detaljhandeln, men den nu ifråga¬
varande åtminstone för den närmaste tiden endast torde komma att. ut¬
öfva inflytande på partihandeln, kommer fördelen deraf egentligen blott
den större konsumenten till godo. Jag tror således att man bör väl be¬
tänka sig innan man till förmån för de mera bemedlade bortkastar detta
belopp af närmare en million R:dr, som, efter min förmening, borde kunna
användas för ändamål, hvarigenom verkligt gagn tillskyndas den fattigare
186
Den 24 April, e. in.
samhällsklassen. För bibehållande tills vidare af en icke tryckande extra
beskattning, sådan som den ifrågavarande, talar äfven det skäl, att vi
förbundit oss till ganska betydliga extra utgifter för försvarsverket, hvilka
ännu någon tid tynga på budgeten och till betäckande hvaraf vi sed-
naste riksdag åtogo oss en tilläggsbev ill ning, som nu kunnat eftergifvas.
Om för öfrigt några åtgärder för grundskatternas aflösning skola kunna
vidtagas, lärer sådant icke kunna ske utan al! uppoffring för statsverket,
och synes det således välbetänkt att hafva på förhand beredt sig någon
ökad inkomst. Det öfverskott, som genom sockertullens bibehållande till¬
äfventyrs nu kan uppstå, lärer nog kunna blifva behöfligt. I sådant af¬
seende torde kunna påpekas sannolikheten att den till Oscarshamns jern¬
väg utlofvade millionen snart nog kan komma i fråga till utbetalning.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anser jag mig böra yrka
afslag å förevarande punkt och bibehållande af nu gällande tullsats.
Då det möjligen skulle kunna synas oegentligt, att jag lemnat kaffe¬
tullens nedsättning utan anmärkning, ber jag få tillägga, att kaffeförbruk¬
ningen, de bemedlade och obemedlade emellan, icke ställer sig i samma
förhållande som sockerförbrukningen, samt att det belopp, som nedsätt-
ningen i kaffetullen utgör, är jemförelsevis af mindre betydenhet.
Friherre Ericson: Herr Talman! mine Herrar! Den föregående
ärade talaren har bestridt den här ifrågasatta nedsättningen i tullen å
socker under förklarande, att han för sin del ej erkänner tillvaron af
något löfte af 1867 års Riksdag, att den då beslutade tullförhöjningen å
nämnda artikel skulle åter borttagas, då behofvet ej längre kräfde dess
utgörande. I formel! hänseende vill jag gifva honom rätt. Något löfte —
om man skall hålla sig till sjelfva ordet ■— har Riksdagen visserligen ej
afgifvit. Men visst är, att i Kong! Maj:ts proposition i ämnet förekomma
ord, hvilka uttryckligen innebära, att förhöjningen begärdes endast derföre
att "statsverkets behof det påkallade", och i Riksdagens underdåniga skrifvelse
med anmälan om beslutet upprepades samma ord. Det visar sig således, att
beskattningen var föranledd af “statsverkets tillfälliga behof" och deraf
lärer väl logiskt följa, att då den icke behöfves, den skall tagas tillbaka.
För min de! håller jag mycket strängt derpå, att skattebeviilningar som
åtagas för ett tillfälligt behof, återtagas, så snart behofvet ej längre före¬
finnes och således icke få blifva permanenta. Och att förhållandet för
närvarande lyckligtvis är sådant, att den ifrågavarande skatteförhöjningen
kan af statsverket saklöst undvaras, vet hvar och en, som tagit kännedom
om statens finansiela ställning för nästkommande år.
Den föregående talaren har, om jag rätt uppfattade hans framställning,
såsom ett hufvudargument för sin särskilda mening framhållit, att den
ifrågavarande beskattningen egentligen träffade den mera förmögne för¬
brukaren, hvilken utan synnerlig olägenhet förmådde bära densamma, och
att den för den skull borde bibehållas vid dess nuvarande belopp. Utan
att ingå på huruvida han i detta sitt resonnement har rätt eller ej, torde
man kunna afgöra det föreliggande ärendet enligt Utskottets förslag, ty
den första frågan är härvidlag väl den, om förhöjningen för närvarande
är behöflig eller icke. År den icke behöflig, förefinnes väl ej heller något
Den 24 April, e. m.
139
berättigande att fortfarande utkräfva densamma, derföre att den före¬
trädesvis råkar att drabba den mera förmögne.
Jag vill dessutom be att få fästa uppmärksamheten deruppå, att
Första Kammaren redan gillat Utskottets förslag i denna punkt med —
om jag ej är illa underrättad — 54 röster mot 36, och Första Kammaren
bär således erkänt riktigheten af en åtgärd, som åsyftar att återföra tull¬
satserna å artikeln socker till de belopp, som voro gällande enligt 1867
års tulltaxa.
Beträffande åter den ärade talarens argumentation derom, att vi på¬
tagit oss betydliga utgifter för försvarsväsendet och att vi derföre böra
bibehålla orubbad den inkomsttitel, hvarom nu är fråga, får jag till svar
erinra, att då Kong!. Maj:t i den nådiga propositionen angående stats¬
verkets tillstånd och behof för innevarande Riksdag framlade en redo¬
görelse för statens finansiela ställning, Kongl. Maj:t "förklarade sig finna
densamma vara sådan, att, om allt, som Kongl. Maj:t i anslagsväg be¬
gärde, blef beviljadt, ändock skulle uppstå, •‘förutom banko vinsten -, ett
öfverskott af 800,000 R:dr, hvilket Kongl. Maj:t, såsom orden lyda, före¬
slog att -‘för statsverkets ovissa och framtida behof" hos Riksgälds-kontoret
reservera. Nu har emellertid under denna Riksdag sedermera inträffat,
att af de särskilda anslag, som af Kongl. Maj:t äskats, icke biff vit af
Riksdagen beviljade — och jag ber att härvid få observera, att jag blott
fäster mig vid de större summorna, men ej vid de mindre, som blifvit
beviljade utöfver hvad Kongl. Maj:t begärt eller afslagna — först och
främst sådana, som voro afsedda till utgående under år 1872, nemligen:
anslag för befästningar i Stockholms skärgård ......R:dr 70.000: —
.. för påbörjande af Svea artilleriregementes kasern ,, 100,000: —
samt anslag till fälttjenstöfningar.............. „ 250,000: —
eller tillsammans R:dr 420,000: —
Vidare har, såsom Herrarne veta, det af Kongl. Maj:t för byggande af
krigsfartyg för år 1873 begärda extra ordinarie anslaget af 1,700.000 R:dr
blifvit nedsatt med en million riksdaler, i det att endast 700,000 R:dr
blifvit för nästkommande år beviljade. Tillsammans utgöra dessa poster
en besparing i utgifter af cirka en och en half million riksdaler. Och då
Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen, efter hvad jag nyss visade, beräknat
ett öfverskott af 800,000 R:dr, finna Herrarne, att, äfven med beräkning
af den nu ifrågasatta nedsättningen i tullsatserna å kaffe och socker, ut¬
görande omkring 1,300,000 R:dr, med säkerhet ändock uppkommer ett stats-
öfverskott af minst en million riksdaler.
Jag kan således ej finna något skäl, hvarföre den af Utskottet här
tillstyrkta tullnedsättningen icke skulle af denna Kammare lika väl som
af Första Kammaren beviljas, och jag anhåller att ännu eu gång få betona
den särskilda vigt, som enligt min öfvertygelse ligger deruppå, att skatte-
bevillningar, åtagna för att fylla ett tillfälligt behof, icke må blifva perma¬
nenta. Erfarenheten har radan tillräckligt bevisat, att bevillningar af dy¬
lik temporär beskaffenhet kommit att fortfarande utgöras dels till följd
af glömska och dels äfven emedan, sedan de en gång funnits till, veder¬
börande just ej känt någon synnerlig maning att låta dem åter försvinna.
190
Den 24 April, e. in.
Emellertid lärer det vara angeläget, att dylika extra beskattningar afskaffas,
då de icke längre beköfvas. Detta förhållande har ock utgjort hutvud-
argumentet, hvarföre jag föreslagit, att de tullnedsättningar, hvilka blifvit
ifrågasatta i denna och den nästföregående punkten, nu måtte cga ruin.
Utskottet har visserligen gått något längre än min motion gifvit vid
handen, men detta är icke af någon synnerlig betydenhet i praktiskt hän¬
seende, äfven om man skulle kunna göra den anmärkningen, att Utskottet
härvidlag visat sig vara mer än nödigt doktrinärt i sin uppfattning af en
fråga, som numera endast behöfver sos ur rent praktisk synpukt, men det
är just ur denna synpunkt som skilnaden är eu obetydlighet, eller alle¬
nast 0,4 öre för hvart skålpund, och jag tror ej, att det kan vara skäl
att öppna någon diskussion om den saken och dymedelst splittra åsigterna,
hvarföre jag instämmer i Utskottets förslag i denna punkt och anhåller
om bifall till detsamma utan förändring.
Herr P. Olsson från Helsingborg: Utom de skäl, som den siste
talaren anfört för bifall till Utskottets förslag i denna punkt, vill jag
taga mig friheten att fästa uppmärksamheten uppå hvad den förste ärade
talaren anförde beträffande den olikhet i förbrukningen af socker, som efter
hvad han uppgaf skulle förefirmas mellan de mera och de mindre be¬
medlade konsumenterna af denna vara. Han antog nemligen att i ett
förmögnare hus skulle åtgå 800 å 1,000 skålpund socker om året, under
det att deremot ett mindre burget hushåll ej skulle konsumera mera än
8 å 10 skålpund årligen. Jag vill visserligen icke bestrida, att på ett
eller annat ställe förhållandet må vara sådant som den värde talaren för¬
menat, men jag kan ej medgifva, att hans antagande hör tillerkännas
vitsord såsom allmän regel, eller att det går an att på detsamma grunda
en generel beräkning till hufvudsak!igt stöd för eu annan mening än den
Utskottet här uttalat och hyllat. Med den kännedom jag bär om folket
i allmänhet, så väl bland de i ekonomiskt afseende bättre lottade, som
de mindre bemedlade medlemmarne af samhället, tror jag för min del, att
konsumtionen af socker hos det stora flertalet är ej så litet större än han
uppgifvit. Jag föreställer mig sålunda, att — för så vidt ett hushåll kö¬
per något socker alls — förbrukningen i medeltal nog uppgår hos de
mindre bemedlade till liera gånger det maximibelopp, som den högt ärade
talaren med så mycken säkerhet tycktes presumera, likasom jag a andra
sidan håller före, att månget förmögnare hus icke konsumerar så mycket
af denna artikel som 800 å 1,000 skålpund för året, Om man antager
åtgången till 1,000 skålpund årligen, skulle således förbrukas omkring
3 skålpund om dagen. Jag tror, att en dylik uppskattning är väl hög,
och då nyss hlifvit visadt, att den vid 1807 års riksdag beslutade tull-
förhöjning, om hvilken nu är fråga, var, om jag så må uttrycka mig, eu
tillfällig hetst ull, som anslogs för att fylla en brist i statsbudgeten och för
det tillfället öka statsverkets inkomster, men någon dylik anledning till
bibehållande af denna beskattning ej längre förefinnes, tror jag, att detta
förhållande ensamt utgör ett tillräckligt skäl för bifall till hvad Utskottet
här föreslagit.
Men härtill kommer en annan omständighet, som torde förtjena att
tagas i betraktande. Om, nemligen, vid ett tillfälle, då staten behöfver
191
D^n 24 April, e. in.
större inkomster, man beslutar eu förhöjning af de så kallade finaustul-
larne och sedermera bibehåller denna förhöjning, äfven då statsverket icke
längre är af densamma i behof, synes det mig vara fara värdi, att man
gör sig skyldig till ett förfarande, som kan komma att medföra skada för
statsverket, enär derigenom lätt kan inträffa, att vid ett annat tillfälle,
då staten verkligen behöfver fylla inkomstbudgeten genom extra bevill¬
ning, det ej skall blilva lätt att lå eu dylik beskattning beviljad, just
emedan eu föregående erfarenhet visat svårigheten, för att ej säga omöj¬
ligheten, att få dylika förhöjningar åter upphäfda.
Då, såsom sagdt är, här är fråga om en finanstull eller eu tull. som
atser ett tillfälligt behof; då följaktligen dessa tullsatser ock böra regleras
efter statskassans behof och då statskassan icke behöfver någon för¬
höjning i dem för närvarande, synés det mig vara helt naturligt, att man
nedsätter dem till deras förra belopp och vid sådant förhållande anhåller
jag om bifall till Bevillnings-Utskottets förslag i denna punk.
Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Punkterna 5—8.
Biföllos.
§ 12.
Föredrogs Bevillluings-Utskottets memorial N:o 15, med förslag till
voteringspropositon i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i viss del
af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10, angående postväsendet.
Härvid yttrade:
Herr Uhr: Jag kali ej underlåta att framställa en anmärkning mot
det förslag till voteringsproposition, som Utskottet här afgifvit.
Det förefaller mig nemligen, som skulle detta förslag hafva ett inne¬
håll, hvilket sträcker sig något öfver gränsen af hvad som rätteligen bör
såsom eu bevillningsfråga betraktas och anses. Här är sålunda föreslaget,
att utöfver den afgift till postverket, som det åligger hvarje afsändare af
ett rekominenderadt bref att erlägga, skall tilläggas ett visst belopp såsom
böter . för underlåtenheten att behörigen hafva med rekommendation för¬
såt försändelse, som befinnes innehålla penningar. Vederbörande post-
tjensteman undfår härigenom rättighet att för ett sä beskaffadt bref på¬
lägga adressaten ej allenast vanlig rekommendationsafgift utan derjemte
en slags anmärknings-provision åt den, som anser sig hafva anledning
förmoda, att i brefvet finnas penningar och hvars misstanke härom vid
verkställd breföppning bekräftas. Såsom nu är förhållandet, har hvarje
afsändare rätt att utan någon dylik förhatlig inqvisitionsåtgärd skicka bref
med posten med full visshet, att detsamma i obrutet skick kommer emot-
tagareu tillhanda, bretvet må innehålla hvad som helst. Förkommer det¬
192
Den 24 April, e. m.
samma, och har afsändare]! underlåtit att erlägga stadgad assuransafgift,
blir förlusten hans ensak. Denna omständighet utgör ock, enligt mitt för¬
menande, den enda säkra och riktiga garantien mot det missbruk, som
man här vill förebygga.
Jag medgifver, att Riksdagen kan vara berättigad att säga, att den,
som vill med posten sända penningar i bref, skall vara ovilkorligen plig¬
tig att brefvet rekommendera, men jag tror icke, att det tillkommer Be-
villnings-Utskottet utan att sammanträda med Lag-Utskottet att föreslå
ett lagstadgande, som föreskrifver erläggande af eu högre afgift, eller en
anmärkningsprovision åt den posttjensteman, som undersöker och upptäc¬
ker, att ett orekommenderadt bref innesluter mynt. Jag har således in¬
genting att invända mot utgörande för dylikt bref af vanlig rekommenda-
tionsafgift 18 öre, men förbehållet om ett lika belopp i anmärkningsprovi¬
sion anser jag vara obefogad! och oriktigt. Jag får derföre, för min del
hemställa, om icke denna voteringsproposition bör afslås.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 13.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 32, i anledning af väckt mo¬
tion dels om ändring i kyrkolagens stadganden rörande påföljden för un¬
derlåtenhet att begagna dop och nattvard, dels om tillåtelse till s. k. civilt
äktenskaps ingående utan afseende på trosbekännelse.
Sedan, på hemställan af Herr Uhr, båda punkterna i detta utlåtande
bilifvit i ett sammanhang föredragna, lemnades ordet åt
Herr Uhr, som yttrade: Lag-Utskottet har i förevarande betänkande
på ganska lösa grunder afstyrkt min motion. Väl är det sann!, att jag
icke så mycket hållit på första punkten af densamma, i afseende hvarå
jag vill medgifva, att Utskottet möjligen kunde hafva haft något skäl för
sin särskilda mening. Deremot vågar jag med bestämdhet påstå, att med
hänsyn till den sednare delen af min framställning och mitt der gjorda
yrkande, på hvilket jag lagt och lägger synnerlig vigt. Utskottet icke
haft, likasom det här också visat sig sakna hvarje giltig anledning att
uppträda på sätt som skett. Så många framstående skäl tala för ett
allmännare införande af det civila äktenskapet i vårt land, och så många
önskningar hafva i sådant hänseende blifvit af folket uttalade, att för¬
slagets tidsenlighet och betydelse icke kan bortresonneras. Jag har här i
min hand en petition i dylik syftning, hvilken blifvit ingifven till Kongl.
Maj:t och som är afiättad i en ganska lämplig anda och stil, men den
är för lång att uppläsa i denna sena timma. Den är dock så väl skrif-
ven, att den i annat fall kunde hafva förtjena! att meddelas. Jag vill
emellertid afstå derifrån. Men denna petition utgör åtminstone ett be¬
vis, att jag ej står ensam i påståendet om nyttan, behofvet och nödvän¬
digheten af tillåtelse till civilt äktenskap för de många personer, som nu
äro förhindrade att ingå äktenskapliga förbindelser med hvarandra. Det
låter
Den 24 April, e. in.
193
låter visserligen säga sig, att det för dem kan vara mindre betänkligt
att underkasta sig statskyrkans ceremonier vid sjelfva vigseln. Men här¬
vid lår dock ej förbises, att de, som ej bekänna sig till statskyrkans lära
och som icke inträdt i något annat, tillåtet religionssamfund och hvilka
ej begått nattvarden i enlighet med statskyrkans formulär, äro betagna möj¬
ligheten att trolofvas. I förra afdelningen af min motion bär jag äfven er¬
inrat om nu gällande stadgande i 15 kap. 11 § kyrkolagen, att ingen må
trolofvas som icke kan Lutheri catheckisraum och häfver begått Herrans
nattvard. Såsom betänkandet utvisar har Utskottet behörigen refererat detta
stadgande i sammanhang med min framställning i öfrigt, och dock förkla¬
rar Utskottet, att dessa personer äro oförhindrade att låta viga sig af en
statskyrkans prest. Men denne får ju ej ens lysa för dem. Huru skall
lian då kunna viga dem utan att mista kappan. De förblifva alltså i
statskyrklig mening ovigda, och deras barn blifva ej lagliga arfvingar,
derest icke staten medgifver dem tillåtelse till civilt äktenskap inför civil
domstol.
Det låter verkligen här till följd af det myckna mumlet, som icke
många åt Kammarens ledamöter vore böjda för eller benägna att lyssna
till mina åsigter i detta fäll, och jag finner vid dylikt förhållande icke
skäligt att vidlyftigare motivera mitt yrkande. Jag har likväl en svag
förhoppning, att detsamma ej skall sakna understöd, emedan trenne af
Utskottets medlemmar, tillhörande denna Kammare, emot betänkandets
andra punkt anmält sin reservation, -lag kan derföre icke annat än
anhålla om bifall till min motion i dess sednare del, eller hvad beträffar
frågan om införande af det s. k. civila äktenskapet.
Herr Grefve Sparre: Jag vill icke bestrida, att den tid torde komma,
då det s. k. civila äktenskapet blir gällande äfven i vårt land. Det är
redan antaget i flera länder, der olika religionsbekännare i allmänhet, fin¬
nas. På det hela är detta lyckligtvis icke fallet här. Vi bekänna oss till
större delen till samma religion, och de personer, som skilja sig från vår
kyrkas lära, kunna genom att ingå i främmande, tillåtet religionssamfund
förvärfva sig de rättigheter uti förevarande hänseende, som lagen för så¬
dan händelse bestämmer. I fråga åter om dem, som stanna qvar i vår
kyrka, fastän de hysa från densamma afvikande meningar, säger Utskottet,
att de väl få finna sig i de kyrkliga former och bruk, som denna kyrka
uppställt för sina bekännare.
Min öfvertygelse iir för öfrigt, lika med Lag-Utskottets, den att all¬
männa meningen i Sverige för närvarande icke är böjd för ett allmännare
införande af det civila äktenskapet, och under sådana omständigheter tror
jag icke, att lagstiftningen bör gå den allmänna meningen i förväg
genom att upprätta en institution, som af denna mening icke påkallas.
Detta har i största korthet varit anledningen, hvarföre Utskottet icke nu
tillstyrkt bifall till motionärens förslag; och då Herrarne ej torde vara
synnerligen benägna att höra några långa föredrag så sent på qvällen,
inskränker jag mig till att anhålla om godkännande af betänkandet.
Herr Man kel 1: Då tiden är långt framskriden, skall icke heller jag
besvära Kammaren med något långt föredrag rörande detta ämne. Jag
Riksd. Prof. 1872. 2 Afd. 4 Band. 13
194
Den 24 April, e. m.
bär reserverat mig mot Lag-Utskottets betänkande i dess helhet till för¬
mån för motionärens yrkande i båda punkterna af hans förslag.
I första punkten hemställer han, att det tvång, som för närvarande
förefinnes så väl i afseende på nattvardens begående såsom vilkor för
trolofning som ock med hänsyn till döpelse!! må upphäfvas. För min del
kan jag också icke finna annat än nödvändigt att man så fort som möj¬
ligt verkställer detta upphäfvande. Till en början anser jag nattvarden
såsom en religiös handling, som bör begås, då den påkallas af hjertats
maning och ett inre behof att deraf komma i åtnjutande, men ingalunda till
följd af yttre tvång, hvilket ovilkorligen måste blifva fallet om den göres
till vilkor för andra medborgerliga eller religösa rättigheters åtnjutande.
Utskottet har invändt och förmenat, att af det nu gällande förhållandet
“några anmärkningsvärda olägenheter icke visat sign Jag ber med anled¬
ning häraf att få fästa uppmärksamheten dervid, att här i landet finnes
en stor mängd personer, uppgående till ett antal af många tusende, hvilka
verkligen röna eu högst känbar sådan “olägenhet;" — nemligen bapti¬
sterna. Såsom vilkor för vigsel måste lysning föregå samt före lysningen
trolofning. För att vinna rätt till trolofning måste åter nattvarden hafva
åtminstone eu gång blifvit begången i enlighet med statskyrkans ritus
och för att få åtnjuta nattvarden måste prestbetyg presenteras, och i detta
betyg skall finnas utsatt, att dop skett i öfverensstämmelse med stats¬
kyrkans ritus. Dessa vilkor kunna icke baptisterna uppfylla. Följden
har äfven blifvit den, att baptisterna tvingas ingå ett slags äktenskapliga
föreningar, hvilka inför lag och religion icke anses tillåtna och giltiga.
Baptisternas antal, långt ifrån att minskas, ökas beständigt, och eu orik¬
tig lagstiftning måste således alltmera komma att gifva upphof till för¬
hållanden, som det borde vara lagstiftningens högsta omsorg att så fort
som möjligt rätta.
I afseende å vigsel mellan olika trosbekännare är numera stadgadt,
att då den ene kontrahenten är jude och den andre kristen, är medgif-
vet civilt äktenskap, som gäller inför borgerlig och religös lag. Enahanda
medgifvande eger rum i fråga om äktenskapligt förbund mellan främmande
trosbekännare i händelse båda tillhöra ett här i riket tillåtet religions¬
samfund. Men nu förekommer den inkonseqvensen i lagstiftningen, att,
om den ene kontrahenten tillhör statskyrkan och den andre ett främ¬
mande, här tillåtet religionssamfund, båda måste underkasta sig vigsel af
statskyrkans presterskap. Följaktligen äro dessa kristna trosbekännare
ställda i sämre förhållande än de mosaiska. Motionären har också yrkat
att åtminstone denna oegentlighet borde undanrödjas; och för min del
anser äfven jag såsom billigt och rättvist att ett lagstadgande beslutas,
som medgifver, att äfven de, som äro medlemmar af den svenska stats¬
kyrkan, vid ifrågavarande fall må komma i åtnjutande af samma rättighet
till civilt äktenskap, som blifvit tillerkänd mosaiske trosbekännare.
Hvad slutligen angår den stora och vigtiga frågan om tillåtelse till
ingående af civiläktenskap äfven för statskyrkans egna medlemmar, vill
jag för tillfället icke vidlyftigare derom uttala mig. Den föregående ta¬
laren har förmenat att tiden ännu ej vore mogen för denna reform, och
om man skall rätta sig efter de uttalanden, som inom denna församling
flera gånger egt rum, är måhända så äfven fallet. Enär emellertid inom
Den 24 April, e. m.
195
de flesta andra länder det s. k. civila äktenskapet icke blott är tillåtet,
utan derjemte ansedt såsom den enda giltiga borgerliga handlingen i af¬
seende å äktenskapliga förbindelser, och den våda, som skulle tillskyndas
religionen, om den religiösa vigseln bortfölle, enligt mitt förmenande i verk¬
ligheten icke^ förefinnes, tror äfven jag, att det civila äktenskapet bör in¬
föras bär i Sverige utan några begränsningar i afseende å den troslära,
hvartill de olika kontrahenterna sig bekänna.
Men då motionären ej i detta hänseende framställt något bestämdt
yrkande, vill ej heller jag göra det.
Herr Gum tellus: "Ordet reform har förlorat sin klang", yttrade
häromdagen Lag-Utskottets ärade ordförande, och man må väl säga, att
Lag-Utskottet vid mera än ett tillfälle gjort hvad det kunnat för att bi¬
bringa oss den öfvertygelsen, att reformrop ej klinga väl i Utskottets
öron. Förevarande utlåtande är sannerligen ej heller egnadt att jäfva ett
sådant omdöme. Jag bestred riktigheten af den ärade talarens påstående
vid det tillfälle, da han framställde detsamma, men här synes det mig
vara särdeles tillämpligt.
Det borde verkligen vara svårt både att söka och finna skäl för att
bekämpa ett yrkande, så rättvist och billigt samt af skriande missförhål¬
landen så påkallaclt, som det motionären afgifvit. Utskottet förmenar, att
den föreslagna förändringen för närvarande ej torde vara påkallad af nå¬
got verkligt behof, eller att det nuvarande vållar några olägenheter. Jag
är dock hemma på en plats, der vi varit i tillfälle att erfara rätt svåra
olägenheter af nu gällande lagbud i fråga om trolofning och äktenskap.
I Örebro stad hafva vi bevittnat icke så få äktenskapliga förbindelser mel¬
lan personer, hvilka ej kunnat få äktenskapet fullbordadt genom stats-
kyrklig vigsel, som de till följd af sin öfvertygelse och sina religionsbruk
varit förhindrade att underkasta sig, förbindelser, hvilkas giltighet lagen
sålunda icke erkänner. Det lärer ej vara nödigt att påpeka, till hvilka
olägenheter, till hvilka hjertskärande svårigheter ett dylikt förhållande ledt
och skall leda.
\ i hafva . sett exempel från landskommuner inom samma län, huru
personer, som icke kunnat förena sina öden genom kyrklig vigsel, rest till
Danmark för att der vigas, men icke lyckats att vinna sitt syftemål, eme¬
dan de ej mäktat uppehålla sig der tillräckligt länge för att uppfylla de
fordringar, som lagen i sådant hänseende der bestämmer; vi hafva erfarit,
hurusom de sedermera af en välvillig prestman i Skåne blifvit samman-
vigde, men med den påföljd, att i stället han. presteu råkat ganska illa
ut, derföre att han kärleksfullt handlat emot eller vid sidan af gäl¬
lande lag.
Det borde väl icke vara någons mening att söka upprätthålla en lag¬
stiftning, som ej kan efterlefvas, utan måste öfverträdas på ett eller an¬
nat sätt.
Emellertid vill jag, för min del, icke nu framställa något yrkande,
för hvars genomdrifvande uti frågans närvarande skick icke finnes någon
utsigt Jag vill dock hoppas att en annan gång, då motionen väckes till
nytt lif, den skall e mottagas till behandling af ett så beskaffadt Lag-Utskott,
Den 24 April, e. m-
19fi
som kan och vill deråt egna sådan välvillig utredning, att det vigtiga för¬
slaget omsider måtte beredas möjlighet till framgång.
Herr Carlén: Då jag är reservant emot förevarande betänkande i
detta stycke, borde jag väl egentligen icke hafva något emot att man
gjuter sin vredes skålar öfver Lag-Utskottet. Eftersom jag likväl i följd
af mitt yrke bör vara en rättvisans skipare, tillåter jag mig hemställa att
man skipar rättvisa äfven i detta hänseende och icke gifver Lagutskottet
ensamt skuld för att ej älska reformer. Om den aktade talaren beha¬
gade blicka omkring sig, skall han finna, att denna ärade Kammare må¬
hända mera än Lag-Utskottet är skuld till förebråelsen, att den vigtiga
reform, hvarom nu är fråga, “förlorat sin klang“. Går man tvänne trap¬
por ner, torde man der finna samlade lika många al Kammarens ledamö¬
ter, som äro närvarande här uppe, i ett ögonblick, då till behandling
föreligger eu i det medborgerliga lifvet så djupt ingripande samhällsfråga,
som denna måste erkännas vara.
I afseende å första punkten synes mig Utskottet hafva framlagt till¬
räckliga skäl för dess asftyrkande. Hvad åter beträffar andra punkten,
delar jag den siste talarens åsigt, att frågan blifvit synnerligen knapp¬
händigt behandlad och derjemte skärskådad från en oriktig synpunkt,
Det lärer ej af någon kunna påstås, att vår statskyrkas bestånd be¬
ror deruppå att det kyrkliga äktenskapet är obligatoriskt. Nödvändigheten
af en dylik bestämmelse är så mycket mera tvifvelaktig, som alltsedan år
1734 _ och äfven dessförinnan — det s. k. civila äktenskapet i verklig¬
heten funnits i vår lag och det finnes der ännu, men — med ett vilkor,
mine Herrar, ity att man åtnjuter förmånen af detsamma endast derigenom,
att man begår hvad som förr betraktats såsom ett brott och ännu anses
såsom en lastbar handling. Den, som häfdat sin fästeqvinna eller lägrat
qvinna under äktenskapslöfte — för honom är det civila äktenskapet re¬
dan faktiskt gällande. Är det månne skäl att bibehålla sådana stadgan-
den oförändrade, att man endast medelst ett brott bereder sig möjlighet
att förvärfva rätt till hvad man anser som en förmån? För min del tror
jag det icke, och jag anser anledning så mycket mindre föreiinnas att i
lagstiftningen fasthålla den nu gällande restriktionen i afseende å tillåtel¬
sen till ingående af äktenskap, som begränsningen kan träffa per¬
soner, hvilka på rent religiösa grunder ej vilja underkasta sig stats¬
kyrkans vigselformulär, utan möjlighet för dessa, som hvarken äro omo¬
raliska, osedliga eller okristliga, att få ingå sådana förbindelser, som vi
kalla äktenskap. Och dessa personer äro icke få. De kunna räknas till
tusendel! och finnas spridda öfverallt i vårt land. Då de förbundit sig
med hvarandra efter sin ritual, torde de böra anses såsom makar inför
både Gud och meuniskor, men inför lagen betecknas de dock med ett
namn, hvilket jag icke kan nämna och hvilkas barn likaledes betecknas
med en benämning, som jag ej vill uttala. Ett dylikt missförhållande
kan ej sägas utgöra något godt sakernas skick. Men, såsom sagdt är, då
Herrar ledamöter ådagalägga sina sympatier för denna frågader igenom, att
de heldre vistas på ett annat ställe än här der den afhandlas, tjenar det
ju till intet att göra frågan till föremål för eu grundligare pröfning, hvar¬
före jag inskränker mig till en protest mot det slut, hvartill Utskottet
197
Di n 24 April, e. m.
kommit. Emellertid är min vissa förhoppning den att frågan snart skall
stå upp igen och då erhålla sin lösning.
Herr Ribb ing: Då motionären sjelf afstått från allt yrkande i af¬
seende å den del af ifrågavarande motion, som i första punkten af betän¬
kandet blifvit afstyrkt och ingen sedermera begärt proposition å bifall
dertill, skall jag icke upptaga tiden dermed att på något sätt granska
densamma, utan vill jag inskränka mig till frågan om den i andra punk¬
ten behandlade delen af motionen eller förslaget, att civilt äktenskap må
tillåtas såsom allmänt vilkor för äktenskaps ingående oberoende af tros¬
bekännelsen.
Motionären bar sjelf anmärkt i sin motion och nu i sitt tal, hvad
som egentligen skulle vara anledningen att göra en sådan ändring i be¬
fintliga lagstadganden, och detsamma har blifvit anfördt af tvänne andra
talare; anledningen till den föreslagna lagförändringen är afseendet på
eller förhållandet med de medlemmar af statskyrkan, bvilka ej vilja be¬
gagna dopet och nattvarden, dem statskyrkan räknar till tvänne af sina
hufvudstycken, men ej heller vilja utträda ur statskyrkan, oaktadt gällande
lag tillåter dem att bilda särskilt religionssamfund, och då att äfven få
ingå äktenskap enligt det formulär och på det sätt, som för deras kyrka
är gällande. De omtalade svårigheterna eller- omöjligheterna för dessa
personer att ingå lagligt äktenskap härflyta således icke derifrån, att de
ej kunna slippa ifrån statskyrkan; det är ej för att befria dem ifrån ett
tvång att, om de vilja vigas, uppfylla de vilkor, statskyrkan fordrar för
vigsel, som lagen i afseende derå skall ändras; utan derföre skall denna
ändring ske, att de icke vilja uppfylla det bestämda vilkoret, för frihet
att utan statskyrklig vigsel ingå äktenskap, det nemligen att bilda ett
särskiklt religionssamfund; de vilja qvarstanna i statskyrkans gemenskap,
men nemligen utan att binda sig vid hvad den stadgar. Den ärade mo¬
tionären har sjelf åberopat såsom ett kraftigt skid för sitt förslag hvad
som uti eu till Kong], Maj:t ingifven petition i ämnet blifvit framstäldt.
Redan det första argumentet i denna petition till förmån för det civila
äktenskapet är egendomligt. Petitionärerne förklara, att de väl veta, att
de kunna bilda ett särskild! religionssamfund, men — säga de —- vi ingå
ej i något sådant samfund i anseeende till de samvetsbindande inskränk¬
ningar i lärofriheten, som skulle blifva eu följd, derest eu ansökning i så¬
dan syftning blefve godkänd. Det är således från sina egna trosförvand-
ter de frukta tvång. De uttala helt Öppet, att, om de bilda stt särskildt
religionssamfund, blifva de mindre fria i läran, än om de förblifva inom
statskyrkan. Mera beqvämt än att jemte liktänkande bilda ett eget re¬
ligionssamfund finna de derföre att stanna qvar i statskyrkan, och begära
blott att, i dess skydd, fritt få rifva sönder densamma sjelf, få förkasta
så mycket man behagar af dess anordningar och läror och hysa hvilken
tro man vill. Man är på detta sätt mindre bunden och beroende, än
man skulle blifva af sina egna trosförvandter, man finner derföre ange¬
nämare att fortfarande till namnet tillhöra statskyrkan än att bygga un¬
der eget tak med egna trosförvandter. Det är såsom desse$ målsman i
detta deras sträfvande, motionären uppträdt.
108
Den 24 April, e. oi.
Hvad skulle, för det andra, följden blifva af bifall till förslaget, hvad
godt vill man vinna dermed? Statskyrkans bestånd beror ej på äktenska¬
pets beseglande genom kyrklig vigsel, yttrade en talare. Nej, det är sannt,
icke står eller faller statskyrkan med den kyrkliga vigseln. Å andra si¬
dan har motionären förmenat, att äktenskapet vore en “verldslig angelä¬
genhet'1, i den mening nemligen verldslig att det icke hade något med
religionen att skaffa och borde derföre från hvarje samband med stats¬
kyrkans ritus befrias. Det goda eller vinsten af förslagets genomförande
vore sålunda, att man derigenom inskränker påminnelserna om religionens
helgande inflytande såsom bestämmande och ledande princip för mensk
liga företag, och att man, särskildt vid ingående af äktenskap, slipper
påminnelser om, att denna handling har en hög religiös och sedlig bety¬
delse. För min del föreställer jag mig, att denna betydelse är hufvudsak
vid äktenskapet och deremot den förmögenhet, hvarom motionären talar
och hvilken skulle vinnas genom äktenskapet samt karakterisera detta så¬
som ett verldsligt företag, vara eu bisak. Motionären anser åter denna
materiela vinning, som kan ernås genom en äktenskaplig förbindelse för
det hufvudsakliga, men det religiösa och det sedliga elementet deri, Indika
föras kontrahenterna till sinnes medelst de kyrkliga ceremonier, genom
hvilka den beseglas, för bisaker. Jag kan derföre icke gilla motionärens
uppfattning.
Då alltså lagen redan nu anvisar dem, som icke vilja begagna dop
och nattvard, åtminstone ett sätt att slippa ifrån dessa ceremonier och
ändock få ingå laga äktenskap; och när, “vidare, det goda, som genom
förslaget skulle vinnas, enligt min åsigt är ett ondt, emedan det beröfvar
makarne hvarje erinran om den religiösa helgden åt deri förening de in¬
gått, får jag, utan att vidare uppehålla mig vid saken, hemställa om bi¬
fall till så väl första som andra punkten af betänkandet.
Herr O. Wikström: Det synes vara ganska otacksamt att yttra
sig i denna timma på aftonen, då otåligheten är bragt till det yttersta,
och vill jag derföre icke länge pröfva Kammarens tålamod. Jag skall
inskränka mig till protokollet anföra, att jag protesterar emot det utlå¬
tande, som Utskottet i denna fråga afgifvit. Jag hyllar nemligen princi-
pielt de åsigter, motionären uti ifrågavarande motion framlagt och sär¬
skildt vill jag nämna detta, i afseende på frågan om civila äktenskapet.
Det synes mig vara ganska besynnerligt, att man tillåter dylika äktenskap
emellan mosaiska trosbekännare och medlemmar af statskyrkan, men väg¬
rar att medgifva en sådan rätt andra från lutherska kyrkan afvikande
kristna religionssekter. Jag kan icke annat än ogilla detta sätt att till-
vägagå, så mycket mer, som jag är representant för ett samhälle, der det
finnes en mängd medlemmar af ett från statskyrkan afvikande kristligt
religionssamfund, hvilka såväl uti sedligt som medborgerligt hänseende
fullt kunna mäta sig med hvilka religionsbekännare som helst, och hvilka
derföre vill böra blifva berättigade att åtminstone i afseende på civila äk¬
tenskapet komma i åtnjutande af de förmåner, som medgifvas mosaiska
trosbekännare. Jag menar baptisterna, om hvilka en annan talare redan
förut utförligt ordat.
Den 24 April, e, m.
19fl
Jag vill icke längre upptaga tiden, utan nedlägger, såsom jag redan
nämnt, endast min protest emot Utskottets föreliggande förslag.
Häruti förenade sig Herr P. ( '. Andersson.
Herr Engman: Då jag med min röst bidragit till det beslut Ut¬
skottet fattat uti såväl första som andra punkten af förevarande betän¬
kande, vill jag till svar på det klander representanten från Örebro tyck¬
tes vilja uttala emot Utskottet, endast säga, att jag med mycket lugn på¬
tager mig den åttondedel af nämnda klander, som kan träffa mig såsom
ledamot i Utskottet från denna Kammare. Jag vill för öfrigt icke längre
upptaga Kammarens tid, utan yrkar bifall till allt hvad Utskottet i detta
betänkande föreslagit, hvilket efter mitt ringa begrepp för närvarande är
det enda som bör göras, då det torde vara för tidigt börja med stats¬
kyrkans totala nedrifvande i vårt land.
Härmed var öfverläggningen rörande de föredragna tvänne punkterna
slutad. På hvardera punkten framställdes derefter, enligt de yrkanden
som blifvit gjorda, särskilda propositioner, och biföll Kammaren hvad Ut¬
skottet hemställt såväl i första som i andra punkten.
§ H.
Herr Lithner hade med ingifvet läkarebetyg styrkt sig vara af sjuk¬
dom hindrad att i dag bevista Kammarens sammanträde.
§ 15.
Till motioners afgifvande hade anmält sig:
Herr Liss Olof Larsson, som ingaf förslag till förändrad lydelse af
65 § Riksdags-ordningen, och
Herr Törnfelt, hvars motion afsåg ändring i Riksdags-ordningens 38 §.
Begge dessa motioner, upptagna i motionsföljden under N:is 208 och
209, blefvo på begäran bordlagda.
§ 16-
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens un¬
derdåniga skrifvelse N:o 31, om ändring i Kongl. förordningen den 7 December
1866, angående vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin, Öl,
kaffe eller andra icke spirituösa drycker.
§ 17.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens un¬
derdåniga skrifvelselser:
N:o 32, angående Bruksegaren P. Lots hos Kongl. Maj:t gjorda un¬
derdåniga ansökning i fråga om dispositionen af köpeskillingen för afvel-
200 Den 24 April, e. in.
kad skog å Ejhedens hemman, och Ohre sockens öfver loppsmark i Köp-
parbergs län;
N:o 33, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för Indika statsanslag ej blifvit beviljade ;
N:o 34, angående väckt fråga om afsöndring af jord från Sånga prest¬
bol! till utvidning af Sånga mo exercisplats i Vester-Norrlands län;
N:o 35, angående jordafsöndriug från f. d. kaptensbostället Torp till
byggnadsplats och planteringsland för en folkskola i Låugseruds församling
af Werinlands län;
N:o 36, angående jordafsöndriug från militiebostället Harg i Öster¬
götlands lön;
N:o 37, i fråga om försäljning af ett postverket tillhörigt hus i Upsala
stad; och
N:o 38, angående försättande på vakans tillsvidare af en del utaf
båtsmanshållet i Blekinge län och Södra Möre härad af Calmar län.
§ 18.
Till bordläggning anmäldes:
Konstitutions-Utskottets memorial N:o 20, i anledning af återremiss-
å Utskottets utlåtande N:o 8 angående Kongl. Maj:ts proposition om än¬
dring i 72 § Regeringsformen;
Stats-Utskottets memorial och utlåtanden:
N:o 62, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i fråga om Stats-Utskottets utlåtande N:o 47 an¬
gående öfverlemnande till statsverket af åtskilliga utaf Majoren Hahr ut¬
arbetade karteverk in. in.;
N:o 63, angående svenska statens fordran utaf engelska bolaget The
Gellivara company limited;
N:o 64, angående postverkets utgiftsstater för år 1873;
N:o 65, med svar å återremisser af Henne punkter utaf Stats-
Utskottets utlåtande N:o 35, i anledning af gjorda framställningar i fråga
om eftergift af kronans rätt till eD del danaarf; och
N:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse, angående
Sala silfververks ränteersättningsfonds tillstånd och förvaltning för räken¬
skapsåret 1870;
Banko-Utskottets memorial:
N:o 14, med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut öfver Utskottets utlåtande N:o 11; och
N:o 15, med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i fråga om bankovinsten; samt
201
Den 25 April.
Lag-Utskottets utlåtande N:o 33, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen om antagande af en författning angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting; dels ock en¬
skilda motioner i samma eller dermed sammanhängande ämnen.
Nu första gången bordlagda ärenden skulle sättas främst å den före¬
dragningslista som för nästa sammanträde komme att upprättas.
§ 19.
Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som under §§ 3, 4 och
9 här ofvan finnas antecknade.
Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan a/4 lie. in.
In fidem
11. Busberg.
Torsdagen dew 25 April.
Kl. Va 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 18 äfvensom förut icke justerade proto¬
kolls-utdrag för den 24 innevarande månad.
Herr Talmannen tillkännagaf, att. enligt beslut vid sednast hållna
talmanssammantradet, komme gemensamma omröstningar jemlikt 65 §
Riksdags-ordningen att anställas vid början af Kammarens nästa lördags-
sammanträde den 27 dennes.
§ 3.
Föredrogs Herr Liss Olof Larssons motion N:o 208, med förslag till
förändrad lydelse af 65 § Riksdags-ordningen.