Håndageu den 22 April.
Kl 11 f. in.
§ 1.
Justerades protokollet för den 15 April.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till Konstitutions-Utskottet Herr Sven Nils¬
sons i Osterslöf motion, N:o 207, med förslag till förändrad lydelse för
sista momentet i 107 § Begeringsformen.
§ 3.
Följande ärenden, som nu föredrogos, blefvo för andra gången bord¬
lagda:
Stats-Utskottets memorial N:o 61;
Bevillnings-Utskottets betänkande N:is 13 och 14 samt memorial N:o
15; och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 32.
§ 4-
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 29, i anledning af väckt mo¬
tion om en lagbestämmelse i syfte att Kongl. förklaringen angående klan¬
der af annans åtkomst till fast egendom den 14 Maj 1805 ej måtte ega
tillämplighet å de rättsförhållanden, hvilka uppkommit innan denna för¬
fattning blef till efterlefnad kungjord.
Härvid anfördes af:
Herr Ola Jönsson: Då för ett eller annat år sedan den bekanta
rörelsen bland frälsebönderna i Skåne uppstod, hotade den att medföra
4 Den 22 April, f. ta.
oberäkneliga olyckor både för dessa beklagansvärda frälsebönder och andra
personer, och man hade sannerligen giltiga skäl för farhågor i manga af-
seenden. En stor mängd voro visserligen redbara och ärliga personer, men i
följd af sin uppfostran och samhällsställning i hög grad okunniga och
möjligen äfven på ett eller annat ställe genom förtryck drifna till för¬
tviflan och genom eländiga uppviglares falska förespeglingar om fördelar,
som i många fall ej stode att vinna, ledda till uppenbara kontraktsbrott.
Allt detta såg man'och man kunde icke på förhand med säkerhet beräkna
följderna. För mig var det alldeles klart, att manga som pockade pa
eganderätt till hemman, som de eller deras förfäder besutit, icke både
någon sådan rätt, då deremot en del verkligen både grundade rättsanspråk
på hemman, hvilka under förflutna tider blifvit på ett ellei annat sätt
deras förfäder olagligt frånhände.
För att om möjligt förhjelpa dessa sednare till deras ratt samt för
att lugna de andra och öfvertyga dem om deras förvillelser, väckte jag
vid 1869 års riksdag en motion om undersökning af eganderättsfÖrhål¬
landena i Skåne. Jag hade föreställt mig, att ett förslag, med så ädelt
och rent syfte, skulle vunnit, om icke obetingadt bifall, så åtminstone
något välvilligt tillmötesgående, men förhållandet blef ett annat. Förslaget
beredde mig bitter ovilja från mer än ett håll, men enahanda stol ära åt
någon annan person. Motionen blef, som inan vet, afslagen, men det till-
fälliga Utskottets betänkande med anledning häraf står såsom ett märk¬
värdigt aktstycke i de svenska riksdagarnes historia, vittnande om de rätts¬
begrepp som hos en och annan göra sig gällande.
Oaktadt således de frälsebönder, hvilkas rättsanspråk äro grundade,
lemnats åt sig sjelfva utan all hjelp, och någon sådan icke är från repre¬
sentationens sida åtminstone att förvänta, helst Första Kammaren två
särskilda gånger afslagit i denna Kammare gjord framställning om utbe¬
kommande från arkiven i Danmark af handlingar rörande de erofrade
provinserna; oaktadt alla dessa svårigheter bär dock en och annan genom
eget arbete och egna kostnader förskaffat sig en utredning, som klart och
tydligt ådagalägger hans eganderätt till hemman, som hans förfäder be¬
sutit, men när man nu icke längre kan hindra honom att göra sina rätts¬
anspråk gällande, så rycka domstolarne fram med Kongl. förklaringen
den 14 Maj 1805, hvilken på en gång för honom afklipper allt hopp om
att någonsin få rättvisa. .
Ett i Högsta Domstolen nyligen afgjordt mål angående eganderatten
till ett hemman i Skåne har gifvit mig anledning till den motion, som
föranledt Utskottets förevarande utlåtande. Jag har i min motion, såsom
man finner, föreslagit, att Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 rörande
klander af annans åtkomst till fast egendom, hvilket stadgande blitvit ut-
färdadt af en envåldsregent utan att vara grundadt på något beslut från
Riksdagen, icke måtte ega annan kraft än civila lagar i allmänhet, eller
med andra ord icke ega tillämpning på de rättsförhållanden, hvilka upp¬
kommit innan nämnda förordning blef till efterrättelse kungjord. Lag-
Utskottet har afstyrkt bifall till min motion och således för många per¬
soner blåst ut sista gnistan af hopp att med lagens hjelp kunna vinna
hvad de verkligen hafva rätt till.
Med det antydda målet förhöll det sig så, att den siste innehafvaren
Den 22 April. f. m. 5
af (let omtvistade hemmanet afled år 1783, således 22 år före tillkomsten
af 1805 års förklaring. Efter mitt sätt att se saken, så var antingen
preskriptionstiden, då förklaringen utkom, försuten, eller, om den icke
då var försuten, kunde den ännu icke varit det. Jag menar, att då mer
än 20 år sedan den siste innehafvarens död förflutit, då förklaringen ut¬
kom, hade antingen tid till klandertalan då varit försuten eller också
skulle den ännu icke vara det. Norra Isbo häradsrätt underkände emel¬
lertid den siste innehafvarens afkomlingars, eller kärandernes, anspråk på
hemmanet på grund al 1805 års förklaring, men hofrätten fann deremot
samma Kong! förklaring icke kunna tillämpas i målet och tilldömde kä-
randerne egendomen. Högsta Domstolen, under hvilkens pröfning saken
drogs, fastställde, likaledes på grund af 1805 års förklaring, häradsrät¬
tens utslag, dock gillade Nedre revisionen och en af Högsta domstolens
ledamöter i hufvudsakliga delar hofrättens dom.
Under sådana förhållanden och då så stor skiljaktighet i tolkningen af
gällande lag visar sig icke blott domstolarne emellan utan äfven emellan
ledamöterna i samma domstol, har man svårt att bibehålla aktningen för
lagskipning^ i vårt land.
Emellertid liar Lag-Utskottet nu förklarat, att den 20-åriga preskrip¬
tionstiden enligt 1805 års förklaring bör så förstås, att en hvar preten¬
dent vid den tid då författningen utkom eger rätt till klandertalan under
sin lifstid, äfvensom att hans arfvingar eller rättsinnehafvare ega enahanda
rätt under 20 ar från samma pretendents dödsdag. Ja, jag föreställer
mig att den möjligen sa kan tolkas, och denna tolkning är kanske den
rättaste, för så vidt nemligen lagen skall ega tillbakaverkande kraft, hvilket
jag likväl .anser att den ej bör hafva, men äfven med denna Lag-Utskot¬
tets tolkning lärer val tiden till talan för de flesta och kanske alla frälse-
bönderne i Skåne vara försuten. Det låter väl tänka sig att någon, som
var pretendent vid den tid. då författningen utkom, ännu lefver, eller att
20 år ännu icke förflutit sedan lians dödsdag, men om ett sådant fäll
tinnes, så är det ett undantagsfall. Man kan väl säga, att Högsta dom¬
stolens uti ifrågavarande mål gifna dom icke allt framgent skall komma
att betraktas såsom ett prejudikat, men man har ganska svårt att veta
detta, och man har ingen garanti för att icke så' kommer att ske, då
Högsta domstolen är en institution, som kan göra huru den behagar. Jag
har dermed icke sagt -- och derför aktar jag mig visligen — att Högsta
domstolen vill döma orätt, men den kan döma huru den vill, emedan den
ar eu institution utan all kontroll. Stadgandet i våra grundlagar an¬
gående opinionsnämnden är endast eu död bokstaf, ty med Riksdagens
nuvarande sammansättning kommer timligen aldrig någon af Högsta dom¬
stolens ledamöter att entledigas, äfven om skäl dertill skulle kunna före¬
finnas, och det är längesedan vi hade en Justitieombudsman — och vi
hafva icke haft mer än eu sådan - som på fullt allvar sett efter huru
det går till i Högsta domstolen.
Emellertid och då Utskottet afstyrkt min motion och dess hemställan
biifvit af Första Kammaren bifallen, vill jag icke besvära Kammaren med
något yrkande. Jag vill blott tillägga, att då frågan nu fallit och således
allt tal om dessa frälsebönder är slutadt, får jag trösta mig med den till¬
fredsställande tanken, att jag i detta, som i andra fall. gjort allt hvad i
6
Den 22 April, f. m.
min förmåga stått för att åstadkomma rättvisa, och om jag icke lyckats i
mina bemödanden, är felet icke mitt.
Herr Johan Jönsson: Då den eganderättstvist, som föranledt mo¬
tionärens framställning, börjat i min hemort, vill jag lemna Kammaren
några upplysningar om densamma och tillika med några ord bemöta Ut¬
skottets motivering. , . x. . , ,
Utskottet yttrar: “Det synes vara klart, att en preskriptionslag, sådan
som den ifrågavarande, måste, för att icke i väsendtlig män förfela sitt
ändamål, tillämpas jemväl på förhållanden, hvilka uppkommit innan lagen
stiftades.M
Detta synes mig alldeles icke klart. I 1734 ars lag stadgas i 10 kap.
1 8 Jordabalken: “Ingen kåfve våld att sälja, förbyta eller fölpanta an¬
nan mans jord, hus eller tomt, utan han häfver hans öppna bref och
fullmakt dertill. Sker annorledes; vare omildt, ändå att uppbud och stånd
derå■ kommitmen någon tid, inom hvilken klandret i detta fall skulle
anställas, finnes ej föreskrifven, och någon allmän föreskrift om tid, hvar¬
inom klander å fast egendom skall anställas, fanns icke stadgad i 1/34
års lag. Till stöd för denna min åsigt, hvilken torde bestridas åt en de
jurister, beder jag att få åberopa hvad som förekommer i ingressen till
1805 års ifrågavarande förordning, nemligen: “Af tid efter annan iore-
komne tvistemål angående sökt återvinning af jord och fastighet, hvilken
för längre tid tillbaka kommit i annan mans våld, utan att da varande
rätter egare skulle hafva densamma sig lagligen afhändt eller att vid for¬
sta öfverlåtelsen allt det blifvit iakttaget som lagen vid olika omständig¬
heter i hvarje särskild händelse föreskrifvit, har Kong! Maj:ts uppmärk¬
samhet blifvit fästad derå, att ehuru understundom stridiga begrepp hos
domare vid dessa måls handterande sig visat, de fleste likväl, under åbe¬
ropande af hvad allmänna lagen i 10 Kap. 1 § Jorda-balken innehåller,
ansett slikt klander ej vara bundet till viss tid, utan kunna när som helst
Val säges längre ned i samma förordning, att Kongl. Maj:t mhem-
tat, att i nya lagen fatalierna i allmänhet för klander å köp af tast egen¬
dom blifvit bestämda att anmälas inom den tid, som fordrades för att å
slikt köp vinna laga uppbud och fasta, men hvar Kong! Maj:t, det vill
säga den enväldige Konungen Gustaf TV Adolf, i strid med landets da
lefvande fleste domares mening inhemtat detta, omtalas icke. _
Om man således under hela tiden från 1734 till 1805 faun sig kunna
lefva lycklig och nöjd utan eu allmän föreskrift om tid for klander a fast
egendom — ty jag vet väl att i några särskilda fall, såsom i fråga om
klander å arf, testamente och sysslomans förvaltning, sådan klandertid var
föreskrifven — så synes det mig alldeles icke klart, att om man 1805
började finna sådant olägligt och derföre utfärdade en lag om allmän tid
för sådant klander, denna lag äfven skulle “tillämpas på forhållanden,
hvilka uppkommit innan lagen stiftades11. . .
Utskottet säger vidare: “Genom eu sådan tillämpning erhåller lagen
ingalunda retroaktiv verkan, blott det iakttages att preskriptionstiden icke
får börja att löpa förr än lagen blef gällande-1.
Ja, det tror jag, om man blott, alltid kunde iakttaga detta, sa ginge
7
Hell 22 April, f. in.
det någorlunda an, ehuru stora orättvisor en retroaktiv lagtolkning alltid
måste medföra; men i den sak, hvilken afsågs i motionen och hvilken fin¬
nes fullständigt anförd i det sist utkomna häftet af Justitierådet Nau-
manns tidskrift för lagstiftning in. in., var det icke förnuftsenligt möjligt
att tillämpa 1805 års förklaring, om preskriptionstiden icke fick börja att
löpa förr än lagen blef gällande, ty 1805 års förordning stadgar, att åt¬
komst till fast egendom, hvilken icke blifvit i behörig ordning klandrad
af den förmente egaren eller innehafvaren, som egendomen afhänd vore,
i hans lifstid, ej heller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare inom 20
år från hans dödsdag, är efter samma tids förlopp fri från allt vidare
åtal. Domrarne voro i denna sak af delade meningar, vid hvilken tid den
rätte egaren blifvit olagligen afhänd sin egendom. Häradsrätten antog,
att det var eu man, vid namn Ola Olsson, som dog den 13 Mars 1783
och hvars egendom en Öfverstelöjtnant Abraham Tornerhjelms sterbhus-
delegare år 1778 låtit skifta sins emellan, och då klandret ej var väckt
förr än 1865, ansåg häradsrätten tiden försuten. llofrättens ledamöter
voro deremot enhälligt af den mening, att någon klandertid icke var för¬
suten, hvarföre pluraliteten gillade käromålet. Nedre revisionen och en
ledamot i Högsta domstolen ansågo klandertiden icke kunna beräknas län¬
gre tillbaka än från den persons död, som år 1839, intill hvilken tid
rätte egarens slägt fått sitta qvar såsom brukare, afträdde egendomen.
Denne afied först år 1852 och klandertiden var således enligt deras om¬
döme icke försuten. Och då Högsta domstolens pluralitet yttrar, att som
•‘hvarken Ola Olsson, hvilken svaranderne påstått hemmansdelen hafva
blifvit olagligen frånhänd, i sin lifstid, ej heller sedermera någon af hans
arfvingar eller rättsinnehafvare förr än genom nu förevarande år 1865
instämda rättegång fört talan om klander å berörda åtkomst till hem-
mansdelen, pröfvade bemälde ledamöter, med upphäfvande af hofrättens
dom i sjelfva saken, rättvist att derutinnan gilla det slut, hvari härads¬
rätten stadnat", så synes som om Högsta domstolens pluralitet, likasom
Norra Asbo häradsrätt, ansett klandertiden böra beräknas från den förr
omnämnde Ola Olssons dödsdag den 13 Mars 1783.
Når nu ifrågavarande förordning utkom den 14 Maj 1805, så hade
den man, hvilken egendomen enligt häradsrättens och pluralitetens af
Högsta domstolen åsigt var olagligt afhänd, i 22 år 2 månader och 1 dag
varit ett liflöst stoft. Hans arfvingar, så vida de icke hade någon profe¬
tisk förmåga, hade icke haft någon anledning att inom den i 1805 års
förklaring föreskrifna tid af 20 är från rätte egarens dödsdag anställa
klander och blefvo således, om 1805 års förklaring, såsom Lag-Utskottet
finner så klart, skall tillämpas på förhållanden, hvilka uppkommit innan
lagen stiftades, i samma stund denua lag utkom beröfvade möjligheten att
återfå den egendom, deras förfäder omkring 150 år oqvald t besutit med
full eganderätt; ty det var straxt förordningen utkom för sent att anställa
klander.
Men, torde någon medlem af Lag-Utskottet anmärka, Högsta dom¬
stolen l.ar ej sagt, att klandertiden skall räknas från den 13 Mars 1783.
Nej, det. är sannt, Högsta domstolens pluralitet har mera försigtigt än
norra Åsbo häradsrätt icke uttryckligen sagt detta. Den har sagt, att
8
Den 22 April, f. ro.
som hvarken Ola Olsson, hvilken dog 1783. eller någon af hans arfvingar
förr än genom den år 1865 började rättegång fört talan om klander, gil¬
lades häradsrättens domslut. Den har således icke i bestämda ordalag
fällt ett så uppenbarligen orimligt domslut som häradsrätten. Måhända
ligger under de dunkla och obestämda ordalagen dold just den åsigt, som
Lag-Utskottet framhållit, att preskriptionstiden icke får börja löpa förr
än lagen blef gällande och således ifrån den i den svenska lagstiftningens
häfder olyckliga dagen den 14 Maj 1805. Men i sådant fall och derest
denna rättegång blifvit väckt före början af året 1825, så hade Högsta
domstolen säkert yttrat, att som klandret hvarken blifvit väckt af den
person sjelf, hvilken egendomen skall blifvit olagligen afhänd, i hans lifs¬
tid eller inom 20, utan först nära 40 år från hans dödsdag, så är enligt
1805 års förordning egendomen fri från klander. Åtminstone uttalade
Högsta domstolen i en dom den 19 September 1810, der det just var
fråga om klandertiden skulle räknas från 1770 och således irån en tid¬
punkt adägsnare än den 14 Maj 1805, hvilken dom jag sett införd i Ju-
stitierådet Backmans lagsamling, den åsigt, att den 20-åriga preskriptions¬
tiden har afseende å rätte egarens arfvingar eller rättsinnehafvare, Mivil-
ket, som orden i domen lyda, tydligen befästes derigenom att tiden är
beräknad från bemälde egares dödsdag'1.
Här har man således ett gammalt prejudikat från den tiden då 1805
års förordning var ny, hvari den grundsats fasthålles, som i uttryckliga
ord uttalas i samma förordning, nemligen att klandertiden räcker i 20 år
från den förmente egarens dödsdag men icke längre. Icke desto mindre
säger Lag-Utskottet, att ‘'preskriptionstiden icke får börja att löpa förr
än lagen blef gällande11, och tillägger Utskottet: “i fråga om den 20-åriga
preskriptionstiden bör 1805 års förklaring följaktligen, enligt Utskottets
åsigt, så förstås, att en hvar pretendent vid den tid, då författningen ut¬
kom, eger rätt till klandertalan under sin lifstid äfvensom hans arfvingar
eller rättsinnehafvare ega enahanda rätt under 20 år från samma preten¬
dents dödsdag. Om således eu person blef afhänd sin fasta egendom år
1772 eller för 100 år sedan, och han dog 30 år derefter eller år 1802
samt efterlemnade en pretendent, som, när 1805 års förordning åtkom,
var ett tre års barn, men hvilken uppnått den icke ovanliga åldern af 70
år och således dött just i år, så är det Lag-Utskottets mening, att denne
pretendents arfvingar ännu i 20 år och således till år 1892 skulle hafva
öppen klanderrätt till den år 1772 slägten olagligen afhända egendom,
hvaraf skulle följa, att eganderättsklander skulle få anställas icke blott
inom 20 utan inom 90 år från dens död, som egendomen olagligen okänd
blifvit. Jag tviflan, att någon domstol skall följa en så liberal lagtolkning.
Om än med denna motion ingenting direkte vunnits, så tror jag mig
dock hafva visat, att domstolarne äro mycket oense om tolkningen rf ifrå¬
gavarande förklaring, och att den nu tolkas annorlunda fin då den först
utkom, så afl. den behöfver omarbetas eller alldeles upphäfvas.
Att härom framställa yrkande vid denna riksdag, som snart nalkas
sitt slut, anser jag ej löna mödan, men hoppas, att mina anmärkningar
icke skola blifva utan allt gagu, då frågan utan tvifvel vid eu kommande
riksdag å nyo väckes.
Ben ‘22 April, f. in. p
Herr Ribb ing: Motionären liar börjat sin framställning med den
anmärkning, huru,som det vore en allmän grundsats, att lagar, som an-
ginge rättigheters förvärfvande, i allmänhet icke borde ega retroaktiv ver¬
kan, såvida icke lagstiftaren uttryckligen förklarat detta. Han bar nu
muntligen upprepat denna åsigt och den siste talaren har erinrat om det¬
samma.
I afseende på denna rättsgrundsats och den praxis, som deraf bör
följa, hafva nu motionären såväl som den siste talaren otvifvelaktigt full¬
komligt rätt. Men en helt annan fråga är, huruvida det förslag, som mo¬
tionären framställt, har skäl för sig, d. v. s. huruvida han ådagalagt nå¬
got behof vara förhanden att genom särskild lag stadga att den nämnda
rättsgrundsatsen hör gälla i fråga om tillämpningen af 1805 års författ¬
ning beträffande tiden att anställa klander å annans åtkomst af fast
egendom.
I motionen har motionären, såsom enda skälet för sitt nämnda för¬
lag. uppgifvit eu af Kong!. Maj:t utfärdad dom i ett mål angående egande-
rätten till ett hemman i Skåne, af hvilket mål motionären lemnat eu kort
relation. Och likaledes har motionären nu uttryckligen förklarat, att “an¬
ledningen^ till hans motion varit omförmälda dom, genom hvilken, enligt
lians uppfattning, den rättsgrundsats, som förbjuder en lag retroaktiv ver¬
kan, “blifvit — såsom det heter i motionen — rubbad.“ Men det är
denna åsigt om eu rubbning i den omförmälda rättsgrundsatsen, eller på¬
ståendet att Högsta domstolens pluralitet fält sin dom genom en retro¬
aktiv tolkning. af Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805, som innebär ett
förunderligt misstag af motionären. Om man läser ifrågavarande dom, fin¬
ner man nemligen, att Högsta domstolen tillerkänt sökanderne. eller sva-
randerne vid häradsrätten, det omtvistade hemmanet N:o 13 Össjö, oför-
inedladt, l3/ie _ förmedlad! mantal, på den grund, att genom arfskifte af
1778 efter Öfverstelöjtnanten Abraham Tornerhjelm och föregående bo¬
uppteckning af 1776 efter samma person samt genom Christianstads läns
jordehöcker för 1772—1777 — således för åren närmast före och efter
bouppteckningen — utred t vore. att hemmanet genom laga få ng och på
god tro dfvergått till bemälde Tornerhjelms enka, Eleonora Tornerhjelm,
född Hilfverschiöld, som redan försålt detsamma, hvarefter det efter Hera
laga försäljningar slutligen stadna! i svarandernes händer. Det är såle¬
des på sin uppfattning af styrkt eganderätt Högsta domstolen med ut¬
tryckliga ord grundat sin dom, utan att med ett enda ord nämna eller i
någon som helst riktning bringa till användning Kongl. förklaringen den
14 Maj 1805. Hofrätten och reservanten i Högsta domstolen hafva der¬
emot ansett, det käranderne, Troed Olsson med flera., styrkt att egendomen
genom laga köpeafhandiing på 1740-talet kommit i händerna på Troed
Olssons förfäder och hafva, under sådant förhållande, icke tillerkänt den
i Högsta domstolen åberopade bouppteckningen efter Tornerhjelm m. m.
något vitsord i fråga om laga fång för svaranderne; hvaremot Högsta dom¬
stolens pluralitet ej ansett styrkt, att Troed Olssons föregångare, efter mera-
nämnda bouppteckning, in. in. på grund af eganderätt innehaft egendo¬
men. Men det är klart, att då svaranderne mot käromålet invända att
tiden till klander vore. jemlik! Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805, för-
suten, måste Hofrätten och reservanten i Högsta domstolen, som tillerkände
10
Den 22 April, f. a.
käranderne rätt till hemmanet, yttra sig öfver svarandernes berörda in¬
vändning och förklarade att tiden icke var försuten. Högsta domstolens
pluralitet behöfde deremot icke yttra sig öfver samma invändning, då den
på grund af styrkt eganderätt tilldömde svaranderne hemmanet.
Resultatet är således, att såväl Hofrätten och reservanten i Högsta
domstolen som Högsta domstolen grundat sina domslut icke på någon an¬
vändning eller tillämpning — vare sig retroaktiv eller progressiv — af
1805 års förklaring, utan på laga fång och besittning i god tro af den
omtvistade egendomen: deruti hafva de alla varit fullt eniga. Deremot
beror olikheten i deras utslag derpå, att i fråga om hvilken af parterna
styrkt sin eganderätt Hofrätten och reservanten i Högsta domstolen voro af
en åsigt och Högsta domstolens pluralitet af eu motsatt, ithy att de förra
ansågo att laga fång blifvit styrkt af käranderne och Högsta domstolen
åter af svaranderne. Häraf synes, att motionären med det anförda
exemplet icke visat något behof af det stadgande han föreslagit, ty han
har derigenom icke ådagalagt, att någon retroaktiv verkan eller tillämpning
af 1805 års förklaring egt rum, utan hans åsigt i detta afseende grundar
sig på eu total missuppfattning af Högsta domstolens dom. Men då
detta förmenta exempel på retroaktiv tillämpning var den onda grund,
med hvilken motionären motiverat sitt väckta förslag, är alltså af honom
för samma förslag intet skäl anfördt.
Den siste talaren förundrade sig öfver, att 1805 års förklaring någon
gång tillkommit, och förmenade att den icke varit behöflig, då man före
Er 1805 icke erfarit någon olägenhet af en obegränsad tid för klandertalan.
Om detta skäl skulle gälla, så borde aldrig någon ny lag utfärdas, eme¬
dan underlåtenheten att förr stifta den skulle bevisa, dels att man icke
förut haft erfarenhet af olägenheter, som lagen åsyftar att förekomma,
samt derjemte och för det andra, att eftersom man ej förut kant några
dylika olägenheter, skulle det vara omöjligt att de någon gång gjorde sig
gällande. Det torde dock vara fullt begripligt för en och hvar, att obe¬
gränsad tid för klandertalan, frånvaro af all preskription i detta hänse¬
ende skulle medföra en kontinuerlig osäkerhet i eganderätten, då en egare
aldrig kunde vara säker på att icke genom eu process blifva afhänd sin
egendom, eller åtminstone att blifva invecklad i ändlösa processer om
eganderätten till densamma. 1 sjeliva verket skulle på detta sätt häfd
till sjelfva sitt begrepp vara upphäfd — ett begrepp som likväl ingen
positiv lagstiftning om eganderättsförhållandena kunnat umbära. Da
Kongl. förklaringen af den 14 Maj 1805 alltså måste anses ganska nödig,
och då motionären icke visat att den blifvit retroaktivt tillämpad, yrkar
jag, på grund af hvad jag anfört, bifall till Utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill icke fästa mig vid spe¬
ciel förhållanden, hvarken Högsta domstolens dom eller eganderättsför¬
hållandena i en eller annan provins, utan endast vid ett yttrande som
förekommer i Lag-Utskottets förevarande betänkande. Utskottet säger
nemligen: "Det synes vara klart, att en preskriptionslag sådan som den
ifrågavarande måste, för att icke i väsendtlig mån förfela sitt ändamål,
tillämpas jemväl på förhållanden, Indika uppkommit innan lagen stifta¬
des.11 Utskottet anser således, att man för vissa ändamål bör hafva en
11
Den 22 April, f. m,
lag, som kan verka retroaktivt. Jag tror icke, att eu lag, som har till
ändamål att afskära möjligheten att klandra orättvisor, begångna före
lagens tillkomst, är i sin ordning, eller att laga)' böra stiftas för att lega¬
lisera begångna orättvisor. Eu lag bör icke i något fall verka retroaktivt
eller vara tillämplig på rättsförhållanden, som uppkommit innan lagen
stiftades.
Jag tror icke, att motionärens förslag varit det lyckligaste, men Ut¬
skottet hade haft makt och befogenhet att framlägga ett klokare och
bättre i samma riktning. Emellertid vore det betänkligt, om den grund¬
satsen skulle göra sig gällande i lagstiftningen, att man kan stifta lagar i
ändamål att verka retroaktivt, och det är mot denna Lag-Utskottets upp¬
fattning jag vill nedlägga min lifliga protest. En sådan uppfattning skulle
vara högst skadlig för eganderätten, och jag tror1 att Utskottets omdöme
i detta fall icke varit riktigt klart.
Herr Ola Jönsson: En af Lag-Utskottets ledamöter har sökt
visa, att Högsta domstolen grundat sin dom uti det ifrågavarande målet,
icke på den omständighet att kärandernes rätt till klandertalan vore för-
suten, utan på andra skäl, men talaren kunde dock icke förneka, att
häradsrätten grundat sin dom på nämnda omstämdighet, likasom att hof-
rätten icke funnit 1805 års förklaring i målet tillämplig. Talaren yttrade,
att Högsta domstolen på grund af en bouppteckning och ett arfskifte
tillerkänt svaranderne den omtvistade egendomen. Ja, det var en ännu
lösare grund, ty jag har ännu icke vetat att en bouppteckning eller ett
arfskifte ensamt bevisat laga fång. Jag tillåter mig fråga den ärade ta¬
laren, om han verkligen tror att Högsta domstolen, om icke häradsrätten
stödt sitt domslut på 1805 års förklaring, kunnat endast och allenast på
grund af bouppteckningen och arfskiftet fastställa häradsrättens utslag?
Samme talare yttrade äfven, att motionären saknat skäl för sin fram¬
ställning. emedan lian icke visat att någon lag blifvit retroaktivt tilläm¬
pad. Jag frågar om det kan vara en motionärs skyldighet att visa att
någon orättvisa verkligen skett genom den lag, hvari han söker ändring,
och om det icke är alldeles tillräckligt att han visar, det en orättvisa
lean komma att begås genom lagens tillämpning, och jag tror att han på
grund deraf eger rätt att föreslå den förändring han anser nödig. Jag
trodde, att detta skulle vara tillräckligt, men den ärade talaren har en
annan uppfattning och vill att motionären skall visa att olyckor redan
skett.
En annan talare har yttrat, att mitt förslag icke varit det lyckli¬
gaste. Jag har ej heller påstått det, men vet verkligen icke hvilket an¬
nat förslag jag skulle hafva framställt, för så vidt jag icke velat yrka
att hela 1805 års förklaring skulle upphäfvas.
Då jag icke framställt något yrkande på bifall till min motion, var
det. hemligen öfverflödigt af Herr Ribbing att yrka bifall till Utskottets
hemställan. Jag vill ej heller nu yrka något, utan får finna mig med
hvad Kammaren behagar besluta.
Herr Jöns Pehr sson: Det torde för hvar och en, som har en
genomgående känsla för rätt och sanning, vara sorgligt att veta, det så¬
12
Den 22 April, f. m.
dana orättvisor, som här beröras, kunna finnas och ännu mer: försvaras,
såsom man tyvärr fått höra. För min del beklagar- jag, att ingenting nu
synes vara att göra till sakens hjelpande. Men jag kan icke underlåta
att något litet påpeka Utskottets motivering. Skulle tillämpningen af
hvarje Kongl. förklaring ske i enlighet med denna motivering, så vore
det ganska svårt att beräkna hvilka följder, som deraf i framtiden skulle
kunna uppstå. Jag vill icke upptaga tiden med att närmare granska
utlåtandet, utan inskränker mig att säga, det nämnda Kongl. förklaring
synes mig icke böra tillämpas för fall, som egt rum före dess utgifvande,
utan böra tvistemål, som i anledning deraf uppstå, göras beroende af de
eganderättshandlingar, som hvardera parten kan prestera.
Jag anhåller derföre att Kammaren måtte ansluta sig till denna min
åsigt och sålunda uttala eu protest mot Lag-Utskottets föreliggande be¬
tänkande.
Herr Grefve Sparre: Det lönar väl icke mycket mödan att tala i
eu fråga, som redan är afgjord för denna riksdag. Så mycket kan jag
dock säga, att den Högsta domstolens dom, som åberopats såsom anled¬
ning till deri ifrågasatta lagbestämmelsen, stöder sig icke blott på Kongl.
förklaringen af den 14 Maj 1805 utan på andra skäl, som voro de egent¬
ligen afgörande — ja, det framgår icke ens fullt tydligt af denna dom,
huruvida nämnda förklaring legat till grund för densamma.
Beträffande Herr Sven Kilssons yttrande, att Lag-Utskottet skulle
något obetänkt hafva utlåtit sig i denna fråga, vill jag saga, att Lag¬
utskottet tvärtom ganska välbetänkt yttrat sig i ämnet. Det finnes icke,
mine Herrar, efter min öfvertygelse, något land i verlden, som icke, för
att åstadkomma trygghet och säkerhet i afseende på eganderätten, nöd¬
gats antaga preskriptionslagar. Om nu motionärens önskan skulle vinna
gehör, så att stadgandet om viss preskriptionstid för klander af annans
åtkomst till fast egendom icke skulle tillämpas på sådana förhållanden,
som egt rum före år 1805, så funnes icke längre i Sveriges rike någon
enda person, som skulle kunna säga S!g hafva fullt säker eganderätt till
den fasta egendom han för närvarande besute, ty hvar och en skulle ju
då kunna fråntagas sin egendom på den grund, att i forntiden skett nå¬
gon orättvisa eller begåtts något förbiseende vid dess åtkomst. Det kan
väl då icke falla någon in, mine Ilerrar, att vilja taga bort denna pre¬
skriptionslag, den enda hvarigenom eganderätten i Sverige är fullt be-
tryggad. Funnes icke denna lag, så skulle man kunna taga ifrån oss
hvad vi egt i hundra år och derutöfver.
Hvad Utskottet i sitt utlåtande sagt är att, när en sådan lag ut¬
färdas, den icke kan tillerkännas retroaktiv verkan, så att den helt och
hållet likasom afklippa- eganderättsförhållanden som förut existerat, men
att den dock för att icke förfela sitt ändamål måste i någon modifierad
mån tillämpas jemväl på dessa förhållanden. I sådant hänseende måste
vid tillämpningen iakttagas, att preskriptionstiden icke anses hafva börjat
löpa förrän från den dag, då författningen blef gällande. Nämnda för¬
fattning är, såsom Lag-Utskottet tolkat den, åt beskaffenhet att. om eu
då lefvande person skulle varit orättmätigt afhänd fäst egendom töre år
1805, skulle han sjelf under hela siu lifstid och hans arfvingar under 20
13
Den 22 April, f. in.
år derefter kunna återtaga samma egendom; och längre kan man icke
gerna utsträcka lagens tillämpning.
Har denna lag något fel, så är det just att preskriptionstiden är för
långt utsträckt, ty den kan komma att gå ända till 70 år och kanske
mer. Men att vilja helt och hållet upphäfva den för alla förhållanden
som egt rum före 1805 vore detsamma som att med ens borttaga all
trygghet och säkerhet i afseende på eganderätten, såsom jag förut sagt.
Jag anhåller derföre, att Kammaren utan vidare måtte godkänna Utskot¬
tets hemställan.
Herr Ola Andersson: Mig synes det som en författning, sådan
som den ofta åberopade Kong!, förklaringen af den 14 Maj 1805, borde
kunna stiftas och afses att gälla äfven för de förhållanden som uppstått
före den tid då författningen blef gällande, ty eljest skulle det besynner¬
liga kunna inträda, att om en egendom olagligt komrnit i någons händer
före 1805, så skulle klander af åtkomsten kunna upptagas i evighet, un¬
der det att hvad som i den vägen händt efter 1805 skulle ligga under
den bestämda preskriptionstiden.
1 ett visst fall synes mig dock, att ett undantag borde göras i afse¬
ende på beräkningen åt den dag från hvilken preskriptionstiden skulle
börja löpa. Man har nemligen exempel på att orättmätiga egendomsför-
säljningar eller öfverlåtelser egt rum, om hvilka rätte egaren icke haft
kännedom utan sutit qvar och brukat egendomen i sin lifstid likasom se¬
dermera hans arfvingar i tjugu år derefter, allt utan protest från köparens
sida, men först sedan denna tid varit ute, d. v. s. preskriptionstiden för-
suten, blifvit om öfverlåtelsen underrättad samt bortkörd från den egen¬
dom, som de hela tiden förut och det med rätta ansett för sin. I dy¬
lika fall borde, synes det mig. ny preskriptionstid kunna återvinnas.
llerr Törnfelt: Den evige hämnaren hemsöker fädernas missger-
ningar på barnen intill tredje och fjerde led, heter det, och detta torde vara
fallet äfven här. Åtminstone synes det mig som en laglig rätt alltid borde
få göras gällande; men 1805 års Kongl. förklaring bär satt ett P för
detta och derigenom gjort möjligt att gamla orättrådigheter skola omsi¬
der komma att med trygghet och säkerhet sitta i orubbadt bo. Sålunda
kan man få bevittna det bedröfliga skådespelet, att samvetslösa inkräkta¬
res efterkommande upptorna palats samt inbjuda Konungar och deras
rådgifvare i sina salar, under det att den erkändt rättmätige egaren vrä-
kes i armod och nöd från sin af förfädren ärfda jordtorfva. Det är ett
besynnerligt förhållande, att sådant likväl anses nödvändigt för att be¬
bygga eganderätten. Om så är, så är det bedröfligt stäldt med rättvisan.
Då ingen ändring nu tyckes vara att vinna, så vill jag endast till
protokollet få antecknadt, eftersom frågan är så upprörande, det jag pro¬
testerar emot en sådan lagstiftning och lagskipning.
Efter sålunda slutad öfverläggning bifölls Utskottets hemställan.
u
Den 22 April, f. m.
§ 5.
Vid föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 30, i anledning
af väckt motion om förändrade föreskrifter i afseende på sättet att an¬
vända åt kastningen af öfverflödig skog å ecklesiastika boställen, yttrade
Herr Jöns Pehrsson: Villigt erkänner jag att denna fråga kan
vara af underordnad vigt för närvarande, och jag har icke heller hopp
att få något annat resultat än det, hvartill Utskottet redan kommit. Men
i Utlåtandet äro satser uttalade som jag icke väntat att se i en handling
undertecknad af Lag-Utskottets ordförande. Läsa vi i författningen af
den 29 Juni 1860 angående hushållningen med allmänna skogarne i ri¬
ket — en författning inpå den ekonomiska lagstiftningens område och i
hvilken Riksdagen icke haft någon del — så finna vi der visserligen hvad
som i utlåtandet åberopas, nemligen att den behållna afkastningen af
ecklesiastika boställens skogar skall, i öfverensstämmelse med hvad KongL
förordningen den 11 Juli 1862 föreskrifver, användas till bidrag vid regle¬
rande af presterskapets inkomster, men deremot finna vi icke i den sist¬
nämnda författningen något om att församlingarne skulle beröfvas denna
afkastning: tvärtom står i samma författning uttryckligen förbjudet att
fråntaga församlingarne hvad som blifvit item tillerkändt, sa vida icke
det är kronotionde eller statsanslag som vederbörande regieringsnämnd
ansett böra frångå församlingen. Der nu nämnden så ej beslutat, förefaller
det som ett våld mot många församlingar, att Kongl. Maj:t helt enkelt
med en ekonomisk lag fråntager församlingarne en egendom som ostri¬
digt efter ett rätt begrepp måste dem tillhöra. Der detta sednare
icke är fallet lär det väl icke kunna bestridas, att, om en församling
genom köp, donation eller genom afstående af andra motsvarande förmå¬
ner åt presterskapet fått rätt att använda boställe, äfven afkastningen af
skogen rättsligen bör tillhöra församlingen. Jag hade derföre icke väntat
att i utlåtandet se den satsen uttalad, att afkastningen vore afsedd att
komma de församlingar till godo, hvilka äro i största behof af understöd
till sitt presterskaps aflöning. Detta är, om något, en kommunistisk åsigt,
ty bär säges ju i sjelfva verket ingenting annat, än att man skall taga
ifrån dem som hafva' mycket och gifva dem som hafva litet, och det be¬
tyder ingenting om egendomen är väl förvärfvad eller icke. Men enligt
min åsigt är det icke möjligt att tillämpa den grundsats Utskottet så¬
lunda uttalar, utan. att begå eu rättskränkning — något som vi här väl
icke vilja göra oss skyldiga till.
Såsom förut sagdt är, lärer väl saken icke vara så påträngande for
närvarande, och något annat slut, än det hvartill Utskottet kommit, torde
man icke heller kunna hoppas på. Men frågan är af beskaffenhet att
förr eller sednare fordra lagstiftningens mellankomst. På flera ställen
ligga skogarne under prestboställena obegagnade, men jag tror att hvem
som helst skulle vilja betala rätt betydliga belopp, ja hundratusentals riks¬
daler, för att få afverka dem. Således äro de nu icke väl förvaltade
utan tvärtom, och jag hoppas att det icke skall dröja länge, förr ån vi
Den 22 April, f'. m.
15
genom ett sammanstämmande beslut af Riksdagen och Konungen få en
lag som reglerar förhållandet på ett ändamålsenligt sätt.
Jag har för öfrigt, såsom jemväl förut är antydt, velat inlägga eu
protest mot den af Lag-Utskottet här hyllade satsen att taga från den
ena och gifva åt den andra.
Herr T örn fel t: De bestå prestbol äro kronohemman, och då vet
jag icke huru församlmgarne skulle kunna göra något anspråk på afkast¬
ning^! af skogen å dessa boställen. I afseende på andra punkten af mo¬
tionärens förslag, eller att inkomsten af afkastningen skulle ingå till stats¬
verket, sä vore detta visserligen mera rimligt, men jag ber få nämna den
omständigheten, att jag, som å mitt boställe har skog med öfverflödig till¬
gång på virke och der hagar och ängar i långliga tider varit igenvuxna,
tick tillstånd af Konungens Befallningshafvande att mot redovisning af¬
verka och försälja från densamma, dock för att använda inkomsten till
boställets uppbrukande. Hade deremot församlingen eller staten fått
samma tillstånd, så tror jag nog att de skulle hafva delat rofvet så, att
bostallet derpå blifvit lidande och ej fått den fullständiga uppodling som
jag gifvit det. °
Jag yrkar derföre bifall till hvad Utskottet hemställt.
Efter dessa yttranden bifölls utlåtandet.
§ 6.
Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts betänkande
N:o 14 (i samlingen N:o 30), i anledning åt Herr Anders Perssons motion
(N:o 204) om underdånig skrifvelse till Kong], Maj:t angående infordrande
och framläggande för nästa lagtima Riksdag af statistiska uppgifter med
afseende på ifrågasatta förändringar i den kommunala rösträtten.
Herr Guin:e lins anförde: Det är med glädje jag sett denna motion
väckas, äfvensom att bifall till densamma blifvit af Utskottet förordadt. Jag
hoppas derföre, att såväl denna som Första Kammaren måtte godkänna
hvad Utskottet här föreslagit, och att detta vidare skall leda derhän, att
man med stöd af klara och officiel sifferuppgifter skall blifva i tillfälle
att undanrödja de svepskäl, med hvilka motståndarne till en mera ut¬
sträckt, eu billigare kommunalrösträtt sökt bemantla sin ovilja mot
densamma.
Anledningen, hvarföre jag nu begärt ordet, är emellertid den, att
ordet “fyrktalslängderna11 är i motiveringen begagnadt icke endast af mo¬
tionären, utan jemväl af Utskottet. Att motionären, såsom varande från
en landtkommun, nyttjat ordet fyrktalslängd i stället för det mera om-
fattande ordet röstlängd, är lätt förklarligt, och hans mening framgår
^era^’ han i klämmen, likasom Utskottet sedan i sin hem-
ställan, talat om hvad som vore nödigt för åvägabringande af erforderliga
förändringar i fråga om den “kommunala rösträtten*, och har han såle¬
des icke begränsat förslaget till endast landtförhållandena, utan åsyftat
jemväl stadsförhållandena. Skulle nu den önskade utredningen komma
jg Den 22 April ra.
att omfatta skatte- och röstförhållanden endast efter fyrktalslängderna, så
kunde detta hafva en menlig inverkan på städernas utsigt att också en
gång komma till ett bättre i afseende på rösträtten. Jag har derföre -
på samma gång jag förordar bifall till förslaget velat fasta uppmärk¬
samheten härpå, på det att. när skrifvelsen till KongL Maj:t åt Riksda¬
gens Kansli uppsattes, ordet “fyrktalslängderna* icke äfven deruti matte
genom förbiseende inflyta, utan utbytas mot röstlängderna .
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll hvad Utskottet föreslagit; sko¬
lande, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen detta beslut, genom ut¬
drag af protokollet, Medkammaren delgifvas.
§ 7.
Förekom till afgörande Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
betänkande N:o 15 (i samlingen N:o 31), i anledning af Herr P. Peters¬
sons motion (N:o 203), om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t angå¬
ende upphäfvande af Kongl. kungörelserna den 9 November 1871 och den
19 Januari 1872 om nedsättning i rekrytåldern, in. m.
Öfverläggning uppstod och yttrade derunder
Herr Peter Petersson: Hvad som föranledde mig att afgifva mo¬
tion i förevarande ämne var den omständigheten, att, sedan de i motio¬
nen omnämnda Kongl. kungörelserna angående dels förändrade bestäm¬
melser om rekrytåldern, dels införandet af sparbanksinsättnmgar tor sol¬
daterna blifvit offentliggjorda, flera förfrågningar från mina komittenters
sida hos mig gjordes, huruvida dessa förändringar vant föremål tor Riks¬
dagens pröfning och beslut — hvartill jag måste afgifva ett nekande
svar; så uttalades den önskan, att framställning till Riksdagen skulle gö¬
ras om dessa nådiga författningars upphäfvande, enär deras tillämpning
komme att menligt inverka på rust- och rotehållarnes kontraktsenliga rät¬
tigheter; att när krigsduglig person, som ej uppnått 30 år, for ledigt
nummer anskaffades, borde af vederbörande militärmyndighet antagas.
Denna framställning har Utskottet i nu föreliggande betänkande åt-
styrkt och såsom skäl dertill bland annat anfört, att mitt förslag ^ga-
lunda kan tjena till att befrämja utan snarare att motverka begge stats-
makternas eniga samverkan för fosterlandets gagn och bästa*1. Men att
detta “gagn och bästa” vinnes på de förut nog betungade rust- och
rotehållarnes egen bekostnad, tvärtemot de rättigheter som blilvit dern i
knektekontrakten tillförsäkrade, har Utskottet icke tagit i betraktande.
Hade jag i min motion föreslagit en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan att alla de från indelningsverkets tunga nu befriade hem¬
man bruk, verk och näringar inom riket måtte åläggas att i rustmngs-
besväret deltaga, så hade skälet, den eniga samverkan för fosterlandets
“gagn och bästa”, varit på sin plats; men då jag icke gjort någon sådan
framställning, så förundrar det mig huru Utskottet, stödjande mg pa denna
fras, velat frånkänna rust- och rotehållare de billiga rättigheter, som de
’ hittills
Den 22 April, f. m.
17
hittills åtnjutit och hvilkas mistande skall ganska menligt inverka vid full¬
görandet af deras skyldigheter, dels emedan rekryterna blifva dyrare att
anskaffa, då de skola väljas bland personer mellan 18 och 25 års ålder
än såsom förr mellan 18 och 30 års ålder, och dels emedan till följd af
de obligatoriska sparbanksinsättningarne soldatlönerna måste af rust- och
rotehållare förhöjas med så stort belopp, som motsvarar de årliga insätt-
ningarne.
Med anledning af hvad jag haft äran anföra yrkar jag afslag å Ut¬
skottets hemställan och bifall till min motion.
Friherre Ericson: Jag ber få understödja den föregående värde ta¬
laren och likasom han yrka afslag på Utskottets hemställan och bifall
till motionen. Det är icke länge sedan samma fråga förevar i denna
Kammare, och då höjdes här åtminstone åtskilliga röster, som uttalade
sin dom öfver de omnämnda Ivongl. kungörelserna. Jag tror således att
tänkare om dessa författningars nytta, nödvändighet och beskaffenhet i
öfrigt icke skola vara synnerligen delade bland denna Kammares majori¬
tet. Att undei sådant förhållande afslå motionen kan jag icke finna vara
riktigt välbetänkt.
Jag tagen mig friheten fästa uppmärksamheten på Utskottets sätt att
behandla frågan. Det är alldeles lika med det som användes i allmänhet
när det är fråga om indelningsverket: man ser uteslutande på den mili¬
tära sidan af saken. Men efter mitt - förmenande måste man alltid på
samma gång betrakta den från rust- och rotehållarnes synpunkt, och när
man vill uttaga sista skärfven från desse, då det är fråga om deras
skyldigheter, icke förbise att de äfven hafva sina kontraktsenliga rättighe¬
ter. Till ett sådant förbiseende har Utskottet här gjort sig skyldigt, när
det bland “de individer“, som de ifrågavarande Kong!, kungörelserna “när¬
maströra“, icke upptager rust- och rotehållarne. Jag undrar just hvilka
de röra närmare än desse? Det vore väl besynnerligt om icke “de indi¬
vider “, som genom dessa kungörelser inskränkas vid valet af sina rekry¬
ter, skulle vara närmast berörda af desamma. Vidare säger Utskottet att
den af motionären föreslagna skrifvelsen icke skulle “tjena till att befrämja
utan snarare att motverka begge statsmakternas eniga samverkan för fo¬
sterlandets gagn och bästa". Jag tror det icke vara så farligt med den
saken som Utskottet vill låta påskina. I dag utdelas ju här en Kongl.
proposition, som afser att rätta ett misstag, som egt rum under förlidet årj
och likasom jag hoppas att representationen skall med nöje skänka rege¬
ringen sin eniga samverkan till rättande af såväl detta som alla de öfrig»
misstag, som egt rum inom krigsstyrelsen under de sednaste 4 å 5 åren,
likaså hoppas jag äfven att regeringen skall göra tillbaka i den fråga’
som nu föreligger oss.
Jag får derföre för min del, såsom jag i början af mitt anförande
angaf, yrka bifall till motionen och afslag på Utskottets hemställan.
Friherre af Sch midt: Det nu föreliggande ämnet har under denna
riksdag förut vant behandladt i denna Kammare. Det var på grund af
Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 5. Då var det skäl att omorda
ROcsd. Prat. 1872. 2 Åfd, i Band. o
18 Den 22 April, f. in.
nyttan eller skadan af de författningar, som här äro ifråga; då hade det
varit tid att med anledning af den åsigt, man hade, göra det yrkande man
enligt grundlagen egde rätt till. När Herr Petterssons motion N:o 203
afgafs, var Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 5 redan diskuterad t. Det
Tillfälliga Utskott, som har fått denna fråga till behandling sig öfverlem-
nad, har icke ansett sig böra ingå uti frågan huruvida nytta eller skada
för rust- och rotehållarne egde rum. Utskottet har derföre mycket för¬
sigtigt, efter mitt omdöme, endast sagt att syftet med de utgifna författ¬
ningarna varit godt, under det Utskottet på samma gång förklarat sig
vara öfvertygadt, att verkningarna utaf desamma skulle blifva goda.
Jag hade föreställt mig att motionären borde hafva egt den uppfatt¬
ning af saken, då han i sin motion föreslog en sådan skrifvelse som der
angifves, att man icke kunde af Ivongl. Maj:t begära att Kongl. Maj:t
skulle upphäfva så nyss utfärdade författningar utan att förutsätta, det
Kongl. Maj:t på samma gång skulle medgifva, att ämnets för dessa för¬
fattningar ompröfning icke hade skett såsom sig bort, och således icke
heller utan att nedsätta de Konungens rådgifvare, hvilka besluten tillstyrkt
hafva. Jag anser att eu skrifvelse från Riksdagen i den syftning, som
motionären angifvit, skulle vara liktydig med en af den ena statsmakten
kastad stridshandske, som icke af den andra statsmakten kunde upptagas,
eller ett medel att öppna svalget mellan tvänne klippor, som böra vara
fast förbundna af enighetens jernband för att befrämja landets lycka
och väl.
På grund häraf har jag ansett att motionen icke borde vinna Riks¬
dagens bifall, och på grund af samma uppfattning har äfven Utskottet
in toto beslutat sin hemställan. Jag anhåller om bifall å densamma och
afslag å motionen.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den föregående ärade talaren har
likasom Utskottet i dess motivering ansett de ifrågavarande Kongl. kun¬
görelserna vara "till syftet goda". Ja, jag medgifver det vore svårt säga
att de åsyfta något ondt, och likasom man i allmänhet bör tro alla men-
niskor om goda syften, så bör man väl äfven tro så om dem som varit
upphof till dessa författningar. Men en författning med godt syfte kan
dock leda till ganska vådliga resultat, och jag tror icke att, när man
granskar den, man endast skall se på syftet utan äfven på de möjliga
verkningarna och efter en sådan granskning bedöma huruvida författnin¬
gen är nyttig för det allmänna och sålunda bör fortfara att gälla eller
tvärtom.
Jag vill icke upptaga Kammarens tid med att återupprepa eu del
anmärkningar, som gjordes här när decharge-betänkandet diskuterades,
eller hvad i min vid detsamma fogade reservation uttalades. Hvar och
en. som tagit kännedom om denna reservation, torde, om ock måhända
mot sin vilja — om han eljest vill hafva någon sådan — nödgas med¬
gifva, att författningar, som stadga sådana saker, icke kunna hafva någon
god verkan. Ty icke kan det vara någon god verkan för soldaten, om,
oberoende af hans större eller mindre tjenstgöringsförmåga, en del af hans
lön borttages, så att han möjligen blir urståndsatt att tillgodose sina aldra
nödvändigaste behof; och icke heller kan det för öfrigt hafva någon god
Den 22 April, f. m.
19
verkan att författningen uttryckligen stadgar, det de insatta sparbanks-
medlen icke få uttagas förr än soldaten tager afsked. Beträffande sist¬
nämnda bestämmelse vill jag blott fästa uppmärksamheten derpå, att ju
en sparbank lika väl som en annan bank kan komma på obestånd, och i
sådant fall skulle man, för att åt soldaterna bespara deras insatta medel
medan tid är, kunna komma i nödvändighet att afskeda manskapet i massa.
En sådan författning må vara aldrig sä, god till sitt syfte, sä kan man
väl icke neka, att den mången gång kan leda till minst sagdt besynnerliga
följder.
Jag vill, som sagdt, icke uppehålla mig länge vid detta. Men jag fä¬
ster mig vid de sista orden i utlåtandet, att “en sådan underdånig skrif¬
velse. som motionären föreslagit, ingalunda kan tjena till att befrämja utan
snarare att motverka begge statsmakternas eniga samverkan för fosterlan¬
dets gagn och bästa." Gagna då dessa författningar, som motionären
klandrat, eller kunna de befrämja nämnda eniga samverkan? Kan regerin¬
gens olagliga öfvergrepp medverka till denna eniga samverkan? Jag tror
det vara vår pligt likasom vår rätt att tillbakavisa sådana olagliga öfver¬
grepp, i fall vi vilja att eu enig samverkan skall råda till fosterlandets
gagn och bästa. Den föregående ärade talaren, ordföranden i Tillfälliga
Utskottet, karakteriserade motionen såsom en utkastad stridshandske. Ja
väl, men när kastades denna handske? Jo, när författningarne utfärdades,
och motionären har endast tagit upp den för att bedja Kongl. Maj:t vara så
god och behålla sin handske. Jag kan åtminstone icke för min del fatta
motionen såsom utkastande af en ny stridshandske, utan endast såsom
tillbakavisande af ett öfvergrepp. Biksdags-ordningen stadgar uttryckligen,
att under civil- och kriminal-lag böra äfven förstås “de delar af krigs¬
lagar och författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till
medborgare utom krigsstaten". Af sådan beskaffenhet äro de nu ifråga¬
varande författningarne, och således borde Riksdagen hafva medverkat till
deras stiftande. Kär då Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande kunnat
göra sådana lagar, så tror jag det vara Riksdagens både pligt och rätt
att tillbakavisa ett dylikt öfvergrepp; och jag vill gå så långt att nästan
påstå, det en lag, som sålunda tillkommit utan Riksdagens hörande och
medverkan, knappast ens borde göras gällande. Jag vill undra om jag
ställde fram en rekryt öfver 25 års ålder, i alla andra fäll mönstergild,
och lian blefve kasserad vid mönsterbordet — jag vill hemställa, säger
jag, huru det skulle gå om jag klagade, icke hos mönsterherrarne, som
äro under Konungens befallning, utan inför vederbörande domstol. Skulle
domstolen anse åldersförfattningen ega fullkomligt gällande kraft, när den,
fastän inverkande på min rätt, tillkommit utan Riksdagens medverkan och
bifall, och således döma mig att skaffa annan rekryt? Om så skedde, hvar
är då Riksdagens lagstiftningsrätt? Då skulle ju hvilken annan lag som
helst lika väl kunna tillämpas, blott den vore promulgerad af Kongl. Maj:t.
Detta är eu så vigtig omständighet, att Riksdagen ovilkorligen måste anse
det vara sin pligt att tillbakavisa ett dylikt tilltag; och just derföre in¬
stämmer jag med den värde motionären i att yrka bifall till hans motion
och afslag på Utskottets utlåtande.
Herr Olof Larsson i Hasta instämde i Herr Friherre Ericsons yttrande.
Herr Key: Dels är jag förekommen af två föregående talare, Fri¬
herre Ericson och Herr Sven Nilsson i Österslöf, dels dessutom blefvo
dessa författningar tillräckligt omordade när decharge-betänkandet behand¬
lades. Jag tillåter mig derföre blott att nämna några ord om den sist
tillkomna författningen af den 19 Januari detta år, hvilken icke varit
föremål för den i nämnda betänkande framställda granskning.
Man har här midt emot talat om att icke utkasta någon “stridshaud-
ske“ från den ena statsmakten till den andra. Jag vill då fråga Er, mine
Herrar: vi kommo hit den 15 Januari, gjorde ingen hemlighet af det stora
missnöje, som rådde med anledning af de båda novemberförfattningarne,
och hvad hände? Fyra dagar efter riksdagens början få vi en tredje för¬
fattning om nedsättande af båtsmännens rekrytålder!
Man har vidare talat om den eniga samverkan emellan båda stats¬
makterna, som bör ega rum; men månne icke för att så skall ske, jag
her att få hemställa detta, månne icke en enig samverkan först och
främst bör finnas i regeringens egna åtgärder? Och kan man väl säga
att en sådan eger rum, då man ena gången föreslår båtsmännens försät¬
tande på vakans, och andra gången åter nedsättande af deras rekrytålder
för att öka tjenstbarheten? Knappast!
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr Johan Bergström: Då jag är ledamot af det Utskott, som
beredt föreliggande fråga, så ber jag, rörande densamma, få yttra några
ord. Det kan väl icke nekas, att de ifrågavarande författningarne med
afseende på de militära förhållandena i vårt land äro nyttiga, och man
har äfven i allmänhet ur denna synpunkt medgifvit, att de skulle leda till
ett godt ändamål. Hvad åter andra sidan af saken beträflar, eller de följder
de för rust- och rotehållare skulle hafva, så synes det mig ännu vara all¬
deles för tidigt att derom uttala sig, enär ingendera författningen egt till¬
lämplighet förr än i år, utan borde man dröja dermed och afvakta tiden
tills man hunnit se om dessa följder verkligen varit menliga. För egen
del har jag icke varit i tillfälle att iakttaga författningarnes verkan, ty
min nummerkarl står ännu qvar sedan förr, så att jag ej behöft anskaffa
någon ny.
Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets ifrågavarande utlåtande.
Herr Grill: Såsom ledamot af Utskottet anser jag mig skyldig yttra
några ord i denna fråga. Naturligtvis kunde det icke, när frågan först
inkom till Utskottet och förelädes detsamma till behandling, undfalla Ut¬
skottet att den var afsedd att åter uppröra den storm och framkalla de
missljud, som nyss förut tystnat, sedan Konstitutions-Utskottet afgifvit sitt
decharge-hetänkande och hela Riksdagen lågt detsamma till handlingarne,
hvilket icke föranledde mer än en enda reservation. Tillfälliga Utskottet
har derföre icke heller ansett sig ega skäl till en annan uppfattning än
som i dess betänkande finnes uttalad. Inom Utskottet lemnades dessutom
den upplysningen, att hittills endast fem procent af rekryterna varit öfver
25 år, och således syntes nu en ganska ringa inskränkning vara gjord
i den frihet, som rust- och rotehållarne förut haft vid val af rekryter.
Utskottet har alldeles icke kunnat bedöma verkningarne af de nya stad-
21
Den 22 April, f. m.
gandena härutinnan, enär dessa ännu icke ens hunnit verka något. Der¬
före har Utskottet inskränkt sig till att yttra, det de Kongl. kungörelserna
voro till ^syftet goda. Och det måste sålunda anses vara för tidigt att
ännu ingå till Kongl. Maj:t med någon skrifvelse i eu riktning, som icke
kan motiveras al de dåliga verkningar författningarne haft.
Det^ fanns då endast två sätt för Utskottet att framställa sitt utlå¬
tande : det ena att grunda det på författningarnes egen beskaffenhet, det
andra att grunda det på motionens beskaffenhet i och för sig. Och vi
måste medgifva, att det, då man ej kunde hemta skäl från någon af dessa
grunder, icke. kunde verka till något godt att komma till Kongl. Maj:t,
innan författningarne ännu visat sig skadliga, och bedja honom taga dem
tillbaka. Herrarne på motsidan må säga hvad som helst, men vi, Ut-
skottsmedleinmarne, måste anse det icke vara öfverensstämmande med
Riksdagens värdighet att så göra, ty man måste vara höflig äfven mot
Kongl. Maj:t.
Jag hemställer derföre om bifall till hvad Utskottet hemställt.
Herr Uhr: Jag har begärt ordet, icke för att inverka på någons
åsigt om vare sig lämpligheten eller olämpligheten af den här behandlade
motionen, utan endast för att, såsom ett uttryck af min öfvertygelse, hem¬
bära motionären min tacksamhet.
Herr Åstrand: Då den till grund för föreliggande betänkande lig¬
gande motionen togs i öfvervägande inom Utskottet, var det naturligtvis
för ledamöterne nödvändigt att göra sig reda för huruvida densamma var
befogad eller icke. Ledamöterne af Utskottet kunde naturligtvis icke, så¬
som motionären i dag sagt sig hafva gjort, fästa sig blott och bart vid
uttalade önskningar, utan de måste äfven tillämpa sitt eget omdöme uti
ifrågavarande fall. Under sådant förhållande kan jag icke finna att Ut¬
skottet skulle kunnat komma till annat slut än det nu gjort. Hvad som
från andra sidan blifvit uttalad! bär, åtminstone efter mitt omdöme, varit
så beskedligt och utom saken gående, att dessa herrar icke skulle hafva
kunnat gorå sina åsigter gällande inom Utskottet, så att detta derigenom
kommit till den motsatta uppfattningen.
Friherre Ericson säde, att då Utskottet ansett dessa författningar,
hvilkas upphäfvande han yrkade, vara till syftet goda för dem de när¬
mast röra, så vore de det dock icke för rust- och rotehållarne, dem de lika
nära rörde. Men Utskottet har icke talat om rust- och rotehållarne, utan
detta är endast hans åsigt, emedan han icke sett, ser eller kan so annat
än rust- och rotehållare, så snart det blir fråga om vårt landtförsvar.
Herr Sven Nilsson i Österslöf bär sedan anfört, att det visserligen
vore möjligt att syftet varit godt, ty, sade han, man biff' tro alla menni-
skor om goda syften, men han menade att det goda syftet icke borde
vara det bestämmande här, utan att man måste se till om verkningarne
äro goda. Men har man då sett dessa verkningar ännu? Om Herr Sven
Nilsson tror att do skola blifva dåliga, så kan eu annan ju möjligen säga
tvärtom. Ingen, som icke har profetisk blick, kan, innan man ännu
sett de framtida verkningarne, säga hvilkens åsigt som härvidlag är den
riktiga.
22
Den 22 April; f. m.
Således tror jag det under närvarande förhållanden vara förhastadt
att komma till Kongl. Maj:t, med begäran att dessa nyligen utfärdade
kungörelser icke skola komma till stånd. Vidare säger Herr Sven Nilsson
att, om en rust- eller rotehållare uppställer en fullt duglig person, men
öfver 25 år gammal, och hvilken mönsterherrarne derföre kassera, samt
rust- eller rotehållareu häröfver anför klagomål, så skulle domstolen ovil¬
korligen taga i betraktande huruvida den borde tillämpa 1871 års för¬
fattning eller icke. Detta hade jag icke väntat af en person, som är så
hemmastadd med lagar och författningar, deras tillämpning och tillämp-
ningssätt, som Herr Sven Nilsson. Jag är fullt öfvertygad, likasom jag
tror honom vara, fast han icke säger det, att domstolen skulle anse sig
böra tillämpa bemäld;; författning. I annat fall skulle Kongl.. Maj:ts åt¬
gärd i berörda hänseende bort hemfalla under 106 § Regeringsformen,
och då Herr Sven Nilsson sjelf icke uttalade sig för anmärkning enligt
denna paragraf, när decharge-betänkandet förevar, så har han i dag talat
emot den Herr Sven Nilsson, som är ledamot af Konstitutious-Utskottet.
Jag anser således, i likhet med de utskottsledamöter som förut yt¬
trat sig, att. när vi icke kunna stödja oss på några kända verkningar, så
vore det icke passande att komma till Kongl. Maj:t och säga att vi tro
det verkningarne skola blifva dåliga. Det är en möjlighet att de sa
blifva, men för närvarande känna vi det dock icke. För ötrigt är det ju
Kammaren bekant, genom oflicielt från Kommando-expeditionen meddelade
siffror, att endast 5 procent af rekryterna hittills varit öfver 25 år gamla
vid antagandet, och således, om ock den nu skedda nedsättningen i rekryt¬
åldern kan blifva en ökad tunga för rust- och rotehållarne, hvithet jag
icke vill bestrida, så blir det åtminstone eu högst liten procent af rust-
och rotehållarne som skola känna den, under det man a andra sidan hai
att taga i betraktande att bestämmandet af ifrågavarande åldersgräns är
ett synnerligen vigtig! moment för den utbildning af vår armé-institution,
som icke kan vinnas utan just denna bestämmelse och de resultat som
dermed äro afsedda.
På grund af hvad jag haft äran anföra, yrkar jag derföre bifall till
Utskottets föreliggande hemställan.
Herr Åke Andersson: Jag vill blott hafva till protokollet anteck-
nadt, att jag yrkar bifall till motionen och utslag å betänkandet, detta på
grund af de utaf Friherre Ericson och till eu del äfven på de sedermera
af Herr Sven Nilsson i Österslöf framställda .skal.
Herr Ap pel tolft: Man har bär ordat om tillkomsten af ifrågava¬
rande författningar. Jag anser att den saken år redan vid decharge-
betänkandets behandling afgjord, och således borde den icke nu blifva
föremål för ny diskussion, utan har man nu endast att yttra sig öfver, om
sjelfva författningarne äro gagneliga eller icke. I detta afseende är jag
alldeles af samma åsigt som Utskottet, eller att motionen icke bör bi¬
fallas, enär jag anser författningarne medföra fördelar icke blott för sol¬
daterna och kommunen, utan äfven för arméns tjenstbarhet. Såsom gammal
militärläkare har jag haft många tillfällen att bedöma dessa förhållanden.
Vi veta att soldaten blir pensionsmessig först efter en viss ålder och tjen-
Den 22 April, f. in. 23
stetid, och således: ju sednare lian inträder såsom soldat, desto sednare
får lian åtnjuta pensionsförmånen. Det kan naturligtvis icke vara till nå¬
gon fördel hvarken för armén eller för kommunerna, att en soldat, som sent
inträdt i tjenst, tjenar qvar så länge, att icke blott hans tjenstbarhet utan
äfven hans kroppskrafter äro betydligt försvagade, hvilket icke behöfts om
han tidigare inträdt i tjenstgöring, då han kunnat erhålla afsked med
pension, medan han ännu haft sin arbetskraft qvar och derigenom haft
lättare att få en annan anställning. Vidare anser jag, att de stadgade år¬
liga insättningarne i sparbanken skola för kommunerna medföra en be-
tydlig fördel, derigenom att de icke, såsom nu, behöfva draga försorg om
gamla soldaters uppehälle.
1 afseende på arméns tjenstbarhet har jag ofta haft tillfälle se huru¬
ledes soldater, som icke ansetts dugliga att längre tjena, likväl af konsi¬
deration fått stå qvar ännu derå år för att hinna blifva pensionsmessige.
Detta har naturligtvis varit till arméns skada, men man kan å andra si¬
dan icke ur mensklig synpunkt klandra att så skett och att man vill be¬
reda soldaten ett litet understöd på sin ålderdom, då han hela sin tjen¬
stetid uppfört sig oklanderligt. Missförhållandet härutinnan skall utan
tvifvel i betydlig män utjemnas genom det nya åldersstadgandet.
Jag tror således att dessa författningar, långt ifrån att vara skadliga,
tvärtom äro ganska nyttiga, och jag skulle till och med hafva önskat att
rekrytåldern blifvit satt ännu lägre. Vilja vi bibehålla gränsen vid 25 års
ålder, så anser jag detta visserligen vara för staten bra med afseende på
arméens tjenstbarhet, men vi böra då ställa så, att soldaten kan få pen¬
sion medan han ännu är i en kraftfull ålder.
Skulle det åter visa sig, att en sådan inskränkning af åldern vore
skadlig för rust- och rotehållarne, så att dessa skulle derigenom hafva
svårare att få soldater och för dem få betala högre lega, så tror jag att
staten heldre bör mellankomma än att åter införa ett stadgande, som är
menligt för arméns tjenstbarhet.
På dessa grunder yrkar jag bifall till utlåtandet och afslag å mo¬
tionen.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag skulle helst hafva
önskat, att denna motion icke framkommit under den tid af riksdagen,
då man nödgats remittera densamma till tillfälligt Utskott. Hade den
afgifvits i början af riksdagen, så hade dess rätta forum varit Lag-Ut¬
skottet, enär uti ifrågavarande författningar finnes mycket, som berör
verkliga rättsförhållanden individer emellan. Då emellertid så icke skett,
utan motionen måst behandlas af tillfälligt Utskott, inskränker jag mig
till att yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Key: Två ord för att bemöta den ärade talaren på östgöta-
bänken! Han framställde den förfrågan hvarföre man klandrade ifråga¬
varande författningar, när man tyckes medgifva att de äro goda? Jag
vill icke bestrida, att de, på lagligt och rätt sätt tillkomna, möjligen
kunde varit goda, men en sak är om något är godt, och en annan om
det är godtyckligt.
Hvad särskilt beträffar kungörelsen af den 19 Januari detta år,
24
Den 22 April, f. m.
som icke varit föremål för Konsti tu tions-Utskottets bedömande, så är deri*
icke blott godtycklig utan rent af trotsande, och jag hemställer, om icke
allt dylikt, vore det än i och för sig ett verkligt godt, derigenom att det
sker på ett godtyckligt och utmanande sätt, förvandlas till ett ondt? .Jag
yrkar fortfarande bifall till motionen.
Herr vice Talmannen M änne r sk an t z: Den siste ärade talaren, i:
likhet med talaren på skåne-bänken, ställde, efter min uppfattning, frå¬
gan, såvidt den rörer denna Kammare, på dess rätta ståndpunkt. Tala¬
ren på skåne-bänken uttalade nemligen såsom sin åsigt, att frågan från
början varit eu utkastad stridshandske, och den siste talaren yttrade, att
den afsåg en utmanande handling från regeringens sida. Hade icke en
sådan uppfattning gjort sig gällande, så skulle man säkerligen ej heller
hafva gjort så mycket väsen af denna. sak. Det framgår häraf, äfven¬
som af hvad i öfrigt under diskussionen om decharge-betänkandet anför¬
des, att man tycker sig hafva blifvit förorättad af en motståndare, som
man tror sig förut hafva i grund besegrat, och detta väcker harm och
man kan icke med lugn finna sig uti att så behandlas.
Det är emellertid en sanning, om man vill hålla sig till den sak, som
verkligen nu är under behandling, att ifrågavarande Kongl. kungörelser må¬
ste lända till nytta såväl ur militärisk som ekonomisk synpunkt. Att
sätta ned rekrytåldern är ur militärisk synpunkt fördelaktigt, derföre att
det naturligtvis är lättare att meddela undervisning i lcrigsyrket åt eu
yngling än åt en äldre man, enär ynglingens både kroppsliga och and¬
liga förmögenheter äro lättare att utveckla och bilda; och i ekonomiskt
afseende är författningen gagnelig, derföre att ju tidigare en indelt soldat
eller båtsman uppnår den ålder, då han är berättigad till pension, desto
bättre är det både för karlen sjelf, för den jordegare som skall under¬
hålla honom, och för den kommun hvari han är boende, emedan, då ur
den militäriska synpunkten ingenting sämre tinnes än att befälet tvingas
att låta gamla mindre dugliga soldater, under afvaktan på pension, längre
än de borde, tjena qvar, de ökade fordringarne på krigsduglighet svår¬
ligen kunna tillåta att så framdeles får ske, och tidigare afsked derföre
hädanefter måste vara att förvänta.
Nu har man här sökt ställa frågan på laglig grund och velat påstå,
att regeringen öfverskridit sin befogenhet genom den öfverklagade åtgär¬
dens vidtagande, men man kan dervid, såsom talaren på östgöta-bänken
jemväl anförde, icke gerna dela den uppfattning, som. här i detta afse¬
ende försökt göra sig gällande, ty går man tillbaka till gamla förhållan¬
den, så finner man, att kanske hundradetals Kongl. kungörelser utkommit
med närmare bestämmelse!.* för knektekontraktens tillämpning i fråga om
skyldigheten att uppställa och underhålla till krigstjenst fullt användbar
soldat och dylikt. Redan straxt efter det de första kontrakten med
allmogen hade blifvit upprättade, hvari stadgades, att krigsduglig karl
skulle uppsättas, gjordes framställningar från åtskilliga provinser, huru
bestämmelserna angående krigsdugligheten skulle tillämpas, och det var
i rust- och rotehållarnes eget intresse, för att förebygga deras godtyckliga
behandling af öfverstarne och det öfriga befälet vid regementena, som af
regeringsmakten tid efter annan utfärdades föreskrifter för att afhjelpa
Den 22 April, f. m.
25
de klagomål, som i fråga om rätta tolkningen af nyssnämnda bestäm¬
melser läto sig förnimma. Efter min uppfattning kan det icke nekas,
att då sjelfva institutionen kan medföra en kel mängd genom olika tolknin¬
gar uppkomna förvecklingar, har det, då sådana uppkommit ock med
anledning deraf besvär af allmogen vid riksdagarne blifvit anförda, van¬
ligen varit regeringsmaktens afsigt att, genom de resolutioner och förkla¬
ringar med mera, som densamma, utan att dess rätt dertill blifvit be¬
stridd, vid olika tider afgifvit, hämma det godtycke, som uti ifrågava¬
rande afseende gjort sig gällande, äfvensom att sätta en gräns för de
stridigheter och skiljaktiga uppfattningar, som yppat sig emellan rotehål¬
lare ^ och krigsbefäl icke blott angående rekryters duglighet, [utan ock
i afseende å soldaternes tjenstbarhet i allmänhet. Då det sålunda
många gånger förut, utan att anmärkning deremot har blifvit gjord,
har tillgått på samma sätt som med de öfverklagade kungörelserna
har skeft, så lärer väl ingen kunna bestrida, att icke regeringen bör er¬
kännas hafva haft rätt godt stöd för desammas utfärdande. Huruvida
det varit lämpligt och nyttigt att utfärda dem just under den tidpunkt
som skedde, är något som jag icke vill inlåta mig på att besvara, men
att det icke är af någon större vigt, om dessa förordningar utfärdats
eller icke, äfvensom att, om man läte bli att anse frågan som en utka¬
stad stridshandske, saken gerna kunde förfalla, det vågar jag såsom min.
åsigt uttala. Handsken år ju redan eu gång tillbakakastad genom de
yttranden, som fälldes vid behandlingen af Konstitutions-Utskottets utlå¬
tande, och dermed tycker jag det kan vara nog. Man kan dessutom icke
begära eller vänta, att Första Kammaren skall lemna sitt bifall till den
af motionären föreslagna skrifvelsen, ej heller att, om en sådan skrifvelse
från Riksdagen aflåtes, den skall hos regeringen föranleda någon åtgärd.
Då således under alla förhållanden ett bifall till motionen icke kan hafva
någon påföljd, och då Andra Kammaren, efter hvad förut bär förefallit,
icke behöfver anse sig hafva, underlåtit att taga vara på sin ställning,
yrkar jag, att Kammaren måtte bifalla hvad Utskottet nu tillstyrkt,
Herr Liss Olof Larsson: I motsats till den siste talaren yrkar
jag bifall till motionen och afslag å Utskottets hemställan, och jag gör
det hufvudsakligen af principiela skal. Grunden för nämnda mitt yrkande
är icke, att jag sett några verkningar af ifrågavarande författningar, utan
endast att jag anser det vara högst farligt, om Kongl. Maj:t tillegnar sig
en sådan makt, hvarom här är fråga, och Riksdagen låter dervid bero,
ty blelve detta händelsen, kan man förutse, att det icke stadna!' vid nu
stadgade bestämmelser, utan att föreskrifterna om rekrytåldern m. in.
snart nog komma att än ytterligare skärpas. Jag tror derföre, ur sådan
synpunkt, att det är högst angeläget, att Riksdagen aflåta* eu sådan skrif¬
velse, som motionären föreslagit, och att det är det lindrigaste sättet att
tillvägagå.
Utskottets ärade ordförande sade, att det skulle vara förnärmande
mot regeringen, om Riksdagen uti en skrifvelse begärde, att regeringen
skulle återtaga eu förordning, som nyss utfärdats. Visserligen är det sant,
att denna Kammares majoritet ändrat åsigt sedan sista riksdagen i af¬
seende på allmänna värnepligten, så att då Kammaren under förra året
Den 22 April, f. in.
26
satte ett vilkor för värnepligtens antagande, den nu mera vid denna
riksdag, uppå enskild motionärs framställning, utan sådant vilkor åtagit
sig berörda förpligtelse, men om än Kammaren således på ett år ändrat
åsigt, så hemställer jag, huruvida det icke under alla förhållanden kan
anses förnärmande mot Kammaren att komma fram med ett betänkande
och tillstyrka, att Kammaren måtte uttala sitt gillande af eu åtgärd, öfver
hvilken Kammaren några veckor förut uttalat ett så skarpt klander. Jag
hade verkligen trott, att Utskottet af grannlagenlietsskäl ej skulle göra
sig skyldigt till ett sådant förfarande.
Jag vill icke längre uppehålla tiden, utan yrkar bifall till motionen
och utslag å Utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag skall icke mycket förlänga
diskussionen. Jag vill endast säga några ord i anledning af det yttrande
från den utskottsledamot, som har sin plats på östgötabänken, att det
skulle finnas en skilnad emellan Sven Nilsson här i Kammaren och den
Sven Nilsson, som har sin verksamhet inom Konstitutions-Utskottet. Ta¬
laren nämnde just uti samma anförande, att inom Tredje Tillfälliga Ut¬
skottet någon annan åsigt icke kunde göra sig gällande än den som i
betänkandet föreligger. Han bör då kunna tänka sig att jemväl inom
Konstitutions-Utskottet någon annan åsigt icke kunnat göra sig gällande
än den, som af Utskottet såsom dess beslut framlades, och att, lika väl som
han möjligen i någon fråga måst böja sig för den inom Tillfälliga Ut¬
skottet förherrskande åsigten, lika väl kunde Sven Nilsson böja sig för en
åsigt som gjort sig gällande inom Konstitutions-Utskottet. Man måste
nemligen såsom ledamot i ett Utskott ganska ofta gifva vika för Utskottets
majoritet och underordna sin egen åsigt, men som riksdagsman, som leda¬
mot i eu Kammare behöfver man icke böja sig för någons auktoritet och
är i tillfälle att uttrycka sin enskilda tanke, och det är detta som jag
nu bär har gjort. Samme talare nämnde, att Tredje Tillfälliga Utskottet
på förevarande fråga endast tillämpat sitt eget omdöme, men äfven om
han som ledamot i Utskottet böjt sig för dess majoritets omdöme, så an¬
ser jag mig här icke skyldig att böja mig för något Utskotts och aldra-
minst för Tredje Tillfälliga Utskottets omdöme i denna fråga, ty det stö¬
der sig icke på riktiga skal. och har derföre icke heller kunnat blifva ett
tillförlitligt omdöme.
Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets framställning och bifall
till hvad motionären i sin motion hemställt.
Herr Rundgren: Det lärer val icke kunna undfalla någon i denna
Kammare, att det icke kan blifva Riksdagens beslut att ingå till Kongl. Maj:t
med en skrifvelse, sådan som motionären här föreslagit. Vi veta sanno¬
likt. allesammans, att Första Kammaren icke går in på ett sådant beslut,
hvarom här är fråga, nemligen att, innan ännu författningar blifvit tilläm¬
pade och innan man således vunnit någon erfarenhet om det inflytande
de kunna medföra, ingå till Kongl. Maj:t med en begäran om deras upp¬
häfvande. Här är således blott fråga om att uttala en opinion i ämnet,
men efter min uppfattning är denna opinion redan af Andra Kammaren
uttalad vid behandlingen af decharge-betänkandet, då Kammaren, med
Ben 22 April, f, nt.
■27
gillande af hvad som anmärktes rörande denna fråga, lade betänkandet
till handlingarne. Kan det verkligen vara skäl att, sedan Kammaren en
gång varit i tillfälle att uttala detta, nu ånyo uttrycka samma opinion.
I öfrigt är det egentligen blott ett motiv, som Utskottet anfört såsom stöd
för det slut hvartill Utskottet kommit, nemligen att ifrågavarande Kongl.
kungörelser äro till syftet goda. För min de! tilltror jag mig icke att
bedöma denna sak, men om man ser på diskussionen i fråga om decharge¬
betänkande!, så finner man der uti det tryckta protokollet på sidan 440
ett yttrande, som är af följande lydelse: — — “jag vill icke förneka det
goda syftet, som kan finnas i densamma »(regeringens åtgärd att utfärda
ifrågavarande författningar) nemligen att göra soldaten mera tjenstbar.
Och då äfven jag varit bland dem, som förut klandrat den indelta soldaten
derföre att han varit för gammal, så tillkommer det ej heller mig — jag
bekänner det uppriktigt — att principielt klandra eu åtgärd, som haft
till mål att förminska denna brist hos soldaten. •• Ser man derpå efter,
hvem det är som hållit detta tal om det der “göda syftet“ och om “åt¬
gärder som ej kunna klandras1* in. m., så finner man, att talaren är Herr
Key. och han är en auktoritet, som bör gälla i den bär frågan. Förut i
dag har man anfört, att Herr Sven Nilsson i Konstitutions-Utskottet talat
emot Herr Sven Nilsson i Kammaren, och nu liar man tillfälle iakttaga,
att Herr Key i Kammaren talat emot Herr Key i Kammaren. Såsom jag
redan nämnt kan jag icke med sakkännedom bedöma ifrågavarande kun¬
görelsers halt och beskaffenhet, men Herr Key är i denna sak en auk¬
toritet, som Kammaren väl ej vill jäfva, hvarföre jag med stöd af denna
auktoritet och på grund af hvad jag anfört icke kan annat än tillstyrka
bifall till Utskottets hemställan.
Herr Åstrand: Då Herr Key förra gången hade ordet, yttrade
han, att om Utskottet än icke velat tillstyrka bifall till motionen, i hvad
den aftåg Kongl. kungörelsen af den 9 November 1871, så borde Utskot¬
tet likväl hafva tagit i betraktande, att motionen var afsevärd i fråga
om Kongl. kungörelsen af den 19 Januari detta år, enär denna utfärdats efter
Riksdagens öppnande och sålunda icke kunnat utgöra föremål för Kon-
stitutions-Utskottets bedömande. För min del kan jag dock icke finna,
huru Utskottet skulle hafva kunnat yttra sig bifallande rörande den ena
delen af motionärens framställning och ogillande om den andra delen,
blott af det skäl att den ena varit föremål för Konstitutions-Utskottets
granskning och den andra icke. Då de båda kungörelserna om rekryt-
åklern haft ett gemensamt syfte, så måste naturligtvis Utskottet, om det
sagt, att syftet med deri ena kungörelsen varit godt, jemväl yttra sig på
enahanda sätt om den andra, så vida Utskottet ville vara konseqvent.
Hvad Herr Sven Nilssons sista anförande beträffar, så trodde jag
verkligen, då jag yttrade, att det fanns en motsägelse emellan Herr Sven
Nilsson här i Kammaren och Herr Sven Nilsson i Konstitutions-Utskottet,
att det skulle framkomma en tredje förmedlande Sven Nilsson, och detta
har nu inträffat. Han sade, att han vid dechargefrågans afgörande inom
Konstitutions-Utskottet böjt sig för majoriteten derstädes, och han tilläde,
att jag skulle hafva böjt mig vid förevarande frågas afgörande för majo¬
riteten inom Tredje Tillfälliga Utskottet. Jag har dock icke böjt mig
för majoriteten inom Utskottet, emedan jag delade majoritetens åsigt, och
denna majoritet bestod af Utskottets samtlige ledamöter, enär ingen af
dem reserverat sig. Jag vidblifver ännu mitt påstående, att, om Sven
Nilsson vid decbargebetänkandets afgörande inom Konstitutions-Utskottet
ansett ifrågavarande kungörelse af den 9 November 1871 till den grad
vådlig, som han bär nu påpekat, så skulle han ovilkorligen äfven i eu
reservation hafva uttryckt sin åsigt, att 106 § Regeringsformen i detta
fall vore tillämplig. Hade han gjort så, då hade han handlat i konseqvens
med den Sven Nilsson som här takt.
11 vad slutligen beträffar Herr Låss Olof Larssons yttrande, att Ut¬
skottet af grannlagenhet mot Kammaren, och i följd af den åsigt Kam¬
marens majoritet vid decbargebetänkandets afgörande uttalat, icke bort
hafva kommit till det slut, som Utskottet gjort, så frågar jag Liss Olof
Larsson, om det är grannlagenhet, som i främsta rummet bör diktera ett
utskottsbeslut, eller om icke Utskottets ledamöter böra söka att, med
ledning af lag och rätt och deras egen uppfattning af billighetens och
klokhetens fordringar, afgifva sitt omdöme. För mig åtminstone är sådant
långt mera bestämmande än tanken på huruvida jag handlar grannlaga
eller icke. Sedan Kammaren har valt ledamöter i ett Utskott, så har
Kammaren åt dem uppdragit att vid frågans afgörande handla efter bästa
förstånd och öfvertygelse, inen icke att dervid i första rummet tänka på
andras, jag vill icke säga oförstånd, utan olika uppfattning.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.
Herr Key: Jag måste bedja att få yttra några ord till med an¬
ledning af hvad den ärade representanten från Norrköping anförde om
den motsägelse, hvartill jag skulle hafva gjort mig skyldig. Om den ärade-
talaren både behagat icke blott göra mig den äran att studera mitt an¬
förande vid dechargebetänkandets afgörande, utan äfven öka sin godhet
med att litet bättre höra på hvad jag i dag yttrat-, så skulle han hafva
funnit, att ingen inkonseqvens ligger mig till last. Jag erkände vid de¬
batten i dechargefrågan, att ifrågavarande författningar kunde i och för
sig innebära ett godt, men jag förnekade vid samma tillfälle, att regerin¬
gen vid deras utfärdande ställt sig på rättslig ståndpunkt; och i dag har
jag sagt, att ett godt-, som sker på ett godtyckligt sätt, kan innebära ett
ondt- Om den ärade talaren fortfarande vill påstå, att i dessa mina yttran¬
den ligger någon motsägelse eller inkonseqvens, så tror jag verkligen att
han i denna sin uppfattning icke skall få många med sig.
Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle icke hafva begärt ordet
ännu en gång i denna fråga, om jag icke blifvit tagen i upptuktelse af
talaren på östgötabänken. Han måtte emellertid icke hafva hört hvad
jag sade, ty jag förmodar, att han annars icke skulle hafva vanställt mitt
yttrande. Jag sade nemligen icke, att Utskottet vid denna frågas be¬
handling borde hafva tagit hänsyn till grannlagenhet^! i främsta rummet,
utan jag yttrade endast, i anledning deraf att Utskottets ordförande uti
sitt anförande påstod, att ett bifall till motionen innebure en ogrann-
lagenhet emot Kongl. Maj:t, att, det föreföll mig underligt, att Utskottet
29
Deu 22 April, f. ro.
icke af grannlagenhetsskäl jemväl mot denna Kammare ansett sig förhin-
dradt att framlägga förevarande förslag.
Herr Såll 1strom: Jag har begärt ordet endast för att tillkänna¬
gifva, att jag icke delar Utskottets uppfattning, samt att orsaken hvai'-
före jag vid detta förhållande icke reserverat mig emot Utskottets beslut
är, att jag icke var närvarande inom Utskottet, då ärendet derstädes be¬
handlades.
Herr T örn fel t: Jag har af den diskussion, som i denna fråga
nu hållits, icke funnit mig föranlåten att frångå hvad jag yttrade under
debatten om dechargebetänkande^ eller att vårt försvarsväsende icke tål
vid den minskning i numerären, som skulle inträffa om ifrågavarande för¬
fattningar tillämpades. Jag tror det är nyttigt både för rekryten och
befälet, att icke rekrytåldern nedsättes alltför mycket, samt att den åt¬
minstone icke må sättas lägre än den åldersperiod, då de unga männen
undergått sina beväringsöfningar, ty då kan så väl rekryten som befälet,
med ledning af det resultat dessa öfningar gifvit, bedöma, huruvida den
föreslagna rekryten duger att ingå som soldat eller icke. Jag yrkar så¬
ledes afslag å Utskottets betänkande och bifall till motionen, och detta
gör jag utan afseende på den af en talare omordade “ beskedligheten“,
men med tillkännagifvande att hvarken denna fråga eller någon annan
kan rubba min undersåtliga vördnad.
Herr Kjell man: Jag vill endast tillkännagifva, att, ehuruväl flere
talare tadlat motionären, jag likväl för min del icke kan annat än yrka
bifall till hans framställning och afslag å Utskottets betänkande.
Ofverläggningen förklarades slutad. Derunder hade yrkats, dels att
Utskottets hemställan måtte bifallas, och dels att, med afslag å samma
hemställan, det förslag måtte bifallas, som i motionen blifvit framstäldt.
I enlighet med dessa yrkanden gaf Herr Talmannen propositioner och
förklarade ja öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan. Omröst¬
ning begärdes, hvadan följande voteringsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 15,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit det förslag, som blifvit framstäldt i Herr P. Peterssons motion
N:o 203.
Voteringen utföll med 71 ja mot 105 nej; och då Kammaren beslu¬
ta i öfverensstämmelse med motionärens förslag, skulle, jemlikt 63 § 3
30
Den 22 April, f. in.
mom. Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet Med-
kammaren delgifvas.
§ 8.
Föredrogs Banko-Utskottets utlåtande N:o 13, i fråga om använ¬
dande af bankovinsten för år 1871.
Vid punkten 1 anförde :
Herr C. G. H ier t a: Då man läser detta Banko-Utskottets betän¬
kande, skulle man kunna tro, att Riksbankens ställning icke är så säker,
som den i sjelfva verket är. Det säges nemligen på sidan 3 i betänkan¬
det: “De grunder, efter bvilka proportionen emellan Riksbankens metalli¬
ska kassa och den sedelmassa, som kan från Riksbanken utgifvas, är
reglerad, torde icke numera kunna anses lika betryggande som tillförene;
och det synes derföre önskvärd! att uti dessa grunder måtte vidtagas
jemkningar, hvarigenom eu ökad säkerhet uti penningeväsendet kunde
åstadkommas.“ Jag vill för min del protestera mot denna åsigt, Om
man genomgår sednaste revisionsberättelse, så finner man, att banken un¬
der sednare delen af år 1870 och förra hälften åt år 1871 har haft en
obegagnad sedelutgifningsrätt af mellan 10,700,000 och 14,700,000 Rall",
och af sednaste uppgift öfver bankens ställning synes att den ännu är
öfver 7,000,000 R:dr, oaktadt den större liflighet som synes i affärerna
nu, jemfördt med för ett å två år sedan. När man dertill vet, att han¬
ken har en grundfond af 25,000,000 Rall' och eu reservfond, som visser¬
ligen icke för närvarande är upptagen högre än till 739,053 R:dr, men att
alltid två års bankovinst ligger qvar i banken, innan den utbetalas, så
kommer man till det resultat, att banken egen en behållen tillgång i det
närmaste till lika högt belopp som det, hvartill dess sedelutgifningsrätt
är bestämd. Om man derjemte kommer ihåg, att en mängd sedlar alltid
måste ligga i allmänhetens fickor, och att under tider sådana som de nu¬
varande, då rörelsen i landet är ovanligt stor mot hvad den förut vant,
den i privatbanker inneliggande sedelmängden jemväl måste vara större
än vanligt, så vågar jag påstå, att bankens ställning nu är tryggare eller
åtminstone ej i någon män mindre trygg än den förut varit. Den enda
punkt, som deri är svag, är att grundfonden består af valutor, som. icke
äro så lätt realisabla, som de möjligen behöfde vara. Deribland finnes
t. ex. eu del fordringar hos Riksgäldskontoret för lemnade förskott till
betäckande af 1808—1809 årens krigsomkostnader, och fordringsbevisen
bestå i obligationer, som ej kunna anses vara realisabla annat än i den
ordning Riksdagen föreskrifver. Om Riksdagen nu, när statsverkets behof
icke kräfver bankovinstens användande till skatters förminskning eller
dylikt, i stället använder denna vinst på det sättet, att det uppkomna
öfverskottet betalas till Riksgäldskontoret uti dessa obligationer från åren
1808 och 1809, hvarefter fullmäktige kunde för vinstens belopp anskaffa
andra lätt realisabla papper, så skulle dermed vinnas, att bankens grund¬
fond blefve försedd med, lätthandterligare papper. Derigenom vinnes äf¬
ven, att bankovinsten, som nu icke behöfves för att konsolidera banken,
:il
Den 22 April, f. m.
komme staten till godo så småningom, enär statens inkomster naturligtvis
skulle ökas under alla de år, som dessa 1808—1809 årens obligationer
eljest skulle ^ hafva amorterats. Både stats- och bankoverken skulle såle¬
des vinna på den föreslagna åtgärden, hvarförutan man kunde slippa att
i räkenskaperna se dessa sorgliga minnen af våra olyckliga krig. På
grund häraf vill jag för min del hemställa, att hvad Banko-Utskottet i
ämne t föreslagit icke Infälle», utan att Kammaren i stället måtte fatta ett
så lydande beslut: att af Riksbankens behållna vinst för år 1871 mätte
till Riksgäldskontoret vid slutet åt 1873 aflemnas 1,424,000 Ii:dr medelst
återlemnande åt obligationer, till samma belopp af dem som äro utfär¬
dade för förskott till 1.808 1809 års krigskostnader. Om nämnda
belopp vid 1873 års slut till Riksgäldskontoret öfverlemnas, så reduceras
detsammas obligationsskuld för ifrågavarande krigskostnader till 28,000
R:dr, hvilket belopp sedermera, när som helst, lätteligen kan af Riksgälds¬
kontoret betalas.
llcrr du in tellus: Det förslag som nu framlagts af eu bland full¬
mäktige i Riksgäldskontoret, finner jag ganska tänkvärdt, men jag före¬
ställer mig, att det kom något för hastigt på, för att kunna denna gång
föranleda ett beslut i det syfte han förordat. Det synes mig vara att
anse nästan som en ny motion, som borde hafva väckts i vanlig ordning
och undergått behörig utredning, och detta icke blott af Banko-Utskottet,
utan äfven af fullmäktige i Banken och Riksgäldskontoret. Då sii icke
skett, måste jag be att fä hålla mig uteslutande till de förslag, som finnas
Iramlagda uti eller vid Banko-Utskottets förevarande utlåtande, nemligen
dels Kong! Maj:ts proposition som deri refererats, dels Utskottets eget
förslag och dels de emot betänkandet afgifna reservationer.
Jag vill härmed förutskicka den anmärkning, att, då staten genom
Riksdagen och dess fullmäktige drifver eu affärsrörelse, som kallas för
Riksbanken, så är det efter min uppfattning alldeles gifvet, att staten
eger full befogenhet, full, äfven moralisk rätt att efter sig företeende om¬
ständigheter besluta om användande af den vinst, som upplöper på clenna
rörelse. I följd häraf har jag ansett i sin ordning, att under sådana ti¬
der, då. staten måste för sina löpande utgifter öka skatterna eller upp¬
taga lån, berörda vinst, helst bör, då den icke för banken erfordras, till
nämnda behof användas. Men i är gestalta sig förhållandena helt annor¬
lunda än förut; i år lärer nemligen denna vinst icke vara erforderlig,
vare sig lör statsverkets eller för bankens egentliga behof, och Kong!.
Maj:t bär sjelf hemställt, att den skulle till Riksgäldskontoret öfverlem¬
nas “för att reserveras för ovissa och framtida behof'1 samt användas på
det sätt att, till minskande af statens ränteförluster, för bankovinsten måtte
uppköpas svenska obligationer i utlandet, eller ock försäljningen af stats¬
obligationer fördröjas.
Hvad beträffar förslaget om uppköp af svenska obligationer, så förefaller
det något besynnerligt, att Riksgäldskontoret, på samma gång det upptager
lån genom obligationers utsläppande, skulle samtidigt sjelf uppköpa svenska
obligationer. Riksgäldskontoret bar visserligen redan gjort det i eu tem¬
lig^1! betydlig skala (likasom ock Riksbanken spekulerat något i svenska
obligationer), och jag nekar icke, att det kan gifvas förhållanden, då det
Den 22 April, f. m.
32
är helsosamt för en penningeanstalt sådan som Riksgäldskontoret att
uppträda på marknaden och köpa upp sina egna obligationer, nemligen
då kursen utan giltiga skäl visat sig vikande, och då ett välbetänkt upp¬
köp till måttligt belopp kunde väsendtligt bidraga att hålla obligationerna
uppe i pris; men jag läggei- vigt på måttan och tror att det skulle vara
mycket betänkligt om uppköpsverksamheten toge ett sådant omfång, att man
skulle derpå kunna tillämpa det fula engelska ordet “jobbinglikasom
det är besynnerligt, om en obligationsutgifvare gör sig mödan att utan
några särskilda skäl sälja obligationer för att i stället inköpa sådana som
tidigare blifvit sålda och ännu ej äro förfallna. Hvad åter beträffar för¬
dröjandet af statsobligationers försäljning, så skulle väl detta i sjelfva
verket innebära, att den ifrågavarande bankovinsten komme att användas
till våra jernvägsbyggnader, och det kan låta höra sig; men detta är
emellertid ett förslag, som väl hade påkallat en särskild utredning, hvil¬
ken nu icke kommit densamma till godo.
Utskottet har icke heller funnits hugadt tillstyrka denna Kongl. pro¬
position, utan har Utskottet, dels med hänsyn till den af Utskottet redan
förut dera gånger omtalade, nu åter, såsom snart förestående, starkt be¬
tonade förändringen af standard från silfver till guld, och dels på grund
deraf att det vore nyttigt om Riksbankens depositioner på utländsk ort,
hvilka nu afkasta låg eller ingen ränta, skulle kunna förvandlas till papper,
som lemnade en större ränteafkomst, men ändå i behofvets stund lätt
kunde förvandlas i erforderlig ädel metall, föreslagit, att Riksbankens be¬
hållna vinst för år 1871 måtte för banken reserveras, för att användas
till inköp af engelska s. k. consols eller andra lätt realisabla utländska
statspapper.
Emot detta Utskottets förslag hafva visserligen anmälts några reser¬
vationer, men dessa äro icke för mig bevisande nog. Tvärtom tycker jag
mig i dem finna skäl, som på sitt sätt tala för Utskottets förslag fullt
ut lika mycket, som de skäl Utskottet sjelf anfört. En af desse reser¬
vanter, Herr Wijkander, har ansett, att Utskottet icke bort ingå i pröf¬
ning af lämpligaste sättet för medlens användande, samt att Kongl. Maj:ts
proposition borde hafva bifallits. Då jag redan yttrat mig om innehållet
af nämnda proposition, torde det således vara öfverflödigt att uppehålla
mig vid Herr Wijkanders reservation. Med min anmärkning här ofvan
åsyftades egentligen den reservation, uti hvilken fyra andra reservanter
till en början erinrat, att de medel, hvarom här är fråga, icke kunna i
hankens lånerörelse användas. Detta synes vara en temligen öfverflödig
erinran, enär Utskottet icke ifrågasatt att medlen skulle i denna låne¬
rörelse användas, utan velat tillgodogöra dem på annat sätt, nemligen till
inköp af consols. Mot sjelfva tanken på sådant inköp tyckas reservan-
terne icke hafva något att erinra, men väl emot att bankovinsten dertill
användes, helst reservanterna förmenat sådant inköp kunna utan svårighet
verkställas “med de resurser banken bland annat uti en obegagnad sedelutgif-
ningsrätt af omkring 10 millioner redan nu eger“. Från det hållet hade
jag icke väntat ett sådant påpekande. Om reservanterne hade ställt sig
på samma ståndpunkt som Kongl Maj:t och föreslagit inköp af svenska
obligationer — hvilket reservanterne emellertid haft ganska goda skäl att
33
lJen 22 April, f. ra.
icke förorda, enär svenska obligationer icke i behofvets stund äro lätt
realisabla — då kunde det möjligtvis hafva låtit säga sig, till äfventyrs låtit
försöka sig att till dylikt inköp använda den obegagnade sedelutgifnings-
rätten, ehuru jag befarar att bakslag i sådant fall icke skulle låta länge
vänta på sig, enär sedelinnehafvarne utan tvifvel snart velat hafva valuta
för de till öfverflöd utsläppta sedlarne; men då fråga är om att använda
sedelutgifningsrätten för att med svenska papperspenningar i stort köpa
engelska consols, så kan man med fog hysa fruktan för att affären stran¬
dar; consols-köp lär erfordra tillgång på hård metall.
Vidare hafva reservanterne uttalat den mening, att eu fördel skulle
beredas staten, om ifrågavarande vinstmedel öfverlemnades till Riksgälds-
kontoret för att reserveras för ovissa och framtida behof och under tiden
förräntas. Man vet emellertid, att Riksgäldskontoret under förra året hade
eu hel mängd medel innestående i Riksbanken oförräntade och uppgående
till ganska betydliga belopp, någon tid ända till fulla 5 millioner R:dr.
Detta förhållande hafva fullmäktige i Riksgäldskontoret, i sin förklaring öfver
revisorernas derom gjorda erinran, försökt resonnera bort, men jag har vid
ett föregående tillfälle här tillåtit mig att med siffror visa, att dessa för
Riksgäldskontorets räkning i Riksbanken innestående medel ingalunda va¬
rit någon obetydlighet. Då således Riksgäldskontoret under förra året och
förmodligen äfven under detta haft och har stora belopp innestående i
Riksbanken utan ränta, så tyckes det mig icke vara mycket skäl att
lemna bankovinsteu till Riksgäldskontoret för att förräntas, enär Riks¬
gäldskontoret efter all sannolikhet blott skall insätta medlen i Riksban¬
ken utan ränta.
Jag kan, såsom jag haft äran säga, icke inse att Riksgäldskontoret
är i behof af dessa penningar för närvarande, och ej heller Riksbanken
lärer för sin lånerörelse behöfva dem; men det synes mig vara ett godt
förslag att dessa medel läggas der de behöfvas, nemligen i Riksbankens
reservfond, ty i sjelfva verket har Riksbanken icke någon nämnvärd re¬
servfond, och der kunna de icke ligga bättre än i form af utländska, lätt
realisabla statspapper. För min del yrkar jag således bifall till hvad
Utskottet i den nu föredragna punkten af betänkandet föreslagit.
Herr Wijk: Då statsverkets ställning vid denna riksdag är sådan
att betydliga öfverskott förefinnas, så framställer jag den frågan, huru¬
ledes dessa öfverskott lämpligast må kunna användas. Kongl. Maj:t har
i sin till Riksdagen aflåtna nådiga proposition angående statsverkets till¬
stånd och behof i sådant afseende föreslagit dels nedsättning af vissa skat¬
ter och dels att derefter öfverblifna medel skulle reserveras i Riksgälds¬
kontoret för framtida behof. Lika väl som jag gillar det första af dessa
begge användningssätt, lika väl skulle jag också vilja understödja det andra,
om det blott förefunnes den ringaste förhoppning om att ett beslut i så¬
dan riktning skulle kunna inom Riksdagen genomdrifvas. För min de!
anser jag nemligen, att det vore särdeles lämpligt att nu, då statens till¬
gångar äro så betydliga, reservera något belopp för kommande, ovissa be¬
hof, synnerligast för att hafva tillgänglig valuta för de kreditiv, som Riks¬
dagen årligen ställer till Kongl. Maj:ts disposition, men som dock i sjelfva
Riksd. Prat. 1H72, 2 Ajd. 4 Band. 3
34
Den 22 April, f. m.
verket allt hitintills icke kunna annorlunda anses än såsom anvisningar
på medel som icke finnas till annat än i möjligen blifvande långifvares
fickor.
Då emellertid denna utväg — eller att reservera öfverskottsmedlen —
icke lärer kunna tillvinna sig sympatier inom Riksdagen, så måste man
söka efter ett annat sätt för medlens lämpliga användande. Den utväg,
som då närmast framställer sig, är den, att på samma gång man gör eu
nedsättning i skatterna, man också tänker på att minska den skuld, som
staten under ogynnsamma förhållanden ådragit sig, och jag skulle således
för min del helst se att en del af statens löpande eller fonderade skuld
genom det nu tillgängliga öfverskottet liqviderades. Mot ett sådant för¬
slag kau visserligen invändas, att den allra största delen af statsskulden
är åsamkad för bestridande af kostnaderna å våra jernvägsbyggnader, eller
produktiva företag, af Indika framtiden i ännu högre män än den närva¬
rande skall komma att åtnjuta fördelarne. Men det finnes dock ett annat
skuldbelopp, som figurerar i statsverkets räkenskaper, nemligen det lån
hvarom den förste talaren nämnde, eller återstoden af 1808 och 1809
årens krigskostnader. Icke nog med att jag anser det skulle vara för
staten fördelaktigt att nu liqvidera denna mer än 60 år gamla skuld, utan
jag tror också att det vore för skyddande af statens egen värdighet nöd¬
vändigt, att denna skuld blefve så snart som möjligt ur statsverkets rä¬
kenskaper utplånad. Lika visst som det må vara riktigt, att sådana lån,
som upptagits för produktiva ändamål, böra genom amortering under eu
längre följd af år betalas, lika visst är det riktigt, att lån som gjorts för
sådana olyckliga ändamål som det nyssnämnda böra, helst under den
närmast efterföljande tiden och i alla händelser så fort som möjligt åter¬
gäldas. Detta skulle också låta sig göra under nuvarande gynnsamma
förhållanden, men i sådant fall finge den nu föredragna punkten af be¬
tänkandet icke bifallas, ty derigenom skulle de medel, som nu finnas i
Riksbanken tillgängliga, blifva fastlästa. Deremot föreställer jag mig, att
det enklaste och lämpligaste sättet för liqviderande af denna skuld, som
för närvarande utgör 1,716,000 R:dr, vore att dertill använda antingen
de nu ifrågavarande vinstmedlen jemte någon del af de från föregående
år ännu odisponerade dylika medel.
Jag vill fästa uppmärksamhet på, att eu ledamot af Första Kamma¬
ren vid denna riksdag väckt motion derom, att i Riksgälds-kontoret dispo¬
nibla medel skulle få användas för inlösen af dessa 1808 och 1809 årens
obligationer, samt att denna motion biifvit remitterad till Stats-Utskottet,
hvadan densamma ej kunnat pröfvas af Banko-Utskottet, som eljest otvif¬
velaktigt skolat i sammanhang med nu förevarande ämne derom afgifvit
yttrande.
Jag skulle således för min del vilja föreslå, att af Riksbankens nu
tillgängliga vinstmedel antingen endast den för år 1871 disponibla vinsten,
i jemnt tal, öfverlemnades till Riksgälds-kontoret i bankens innehafvande
obligationer för 1808 och 1809 årens lån, eller också att, med ytterligare
användande af de från föregående år innestående vinster, hela det åter¬
stående skuldbeloppet 1,716,000 R:dr må varda i nämnda obligationer till
Riksgälds-kontoret öfverlemnadt.
35
Den 22 April, f. m.
Då emellertid detta förslag, sådant detsamma jemväl blifvit af den
förste ärade talaren framstäldt, icke varit föremål för vare sig Banko-
Utskottets eller Bankofullmäktiges bedömande, så anser jag att detsamma,
sådant det nu blifvit formuleradt, icke heller kan härstädes omedelbart
komma under ompröfning, hvarföre jag vördsamt hemställer om återremiss
på denna punkt, så att Utskottet må blifva i tillfälle att i sammanhang
dermed taga det nu framställda förslaget i öfvervägande.
Herr C. G. H i er t a: Jag begärde egentligen ordet endast för att
nämna, att Första Kammaren redan fattat beslut i afseende å denna punkt
och dervid godkänt Utskottets förslag med blott den inskränkning, att
orden “engelska consols eller andra-' utgå; men sedan jag nu fått medhåll
utaf en af Banko-Utskottetsy ledamöter, vill jag för min del förena mig
uti hans yrkande om återremiss.
Friherre Gripenstedt: Vid föregående riksdagar hafva nästan all¬
tid temligen heta strider uppstått angående bankovinstens utlemnande från
banken eller dess användande till statens behof. Lyckligtvis är statsver¬
ket för ögonblicket i den goda ställning, att någon bankovinst icke för
dess löpande utgifter behöfves, och således lära väl vid detta tillfälle rne-
ningarne egentligen komma att dela sig angående sättet, huru denna ban¬
kovinst lämpligast för bankens egen räkning bör användas. För min del
kan jag icke godkänna det förslag som utaf Utskottet i detta afseende
blifvit framlagdt, lika litet som jag kan gilla de motiv hvarpå dess fram¬
ställning grundar sig. Jag kan nemligen icke medgifva, att bankens ställ¬
ning skulle vara så svag, som Utskottet antyder, och svagare än vid fö¬
regående tidpunkter, då vissa bestämmelser angående bankens förhållan¬
den såväl i afseende på grundfondens storlek som i afseende å sedel-
utgifningsrätten afgjordes. För min del tror jag tvärtom, att bankens ställ¬
ning nu är mycket fastare, än den då var, genom den tillökning som upp¬
kommit i bankens grundfond, hvilken, som vi alla veta, nu uppgår till 25
millioner R:dr i stället för 6,600,000 R:dr, som den för ej länge sedan
endast utgjorde. Men det närvarande beloppet anser jag också alldeles
tillräckligt, ty, mine Herrar! hvad är ändamålet med denna grundfond?
Ingenting annat än att den skall finnas för det eventuela fall, att ban¬
ken vid regleringen af sina affärer skulle befinnas hafva gjort så utomor¬
dentligt störa förluster, att den behöfde ega ett sådant öfverskott för att
kunna godtgöra sina förbindelser; med andra ord: att den massa af för¬
bindelser den eger skulle på ett eller annat sätt falla så djupt i värde,
att de säkerheter, de vexlar m. m., som‘den har i sin så kallade portfölj,
icke skulle kunna indrifvas, utan att den behöfde ett annat kapital för
att godtgöra denna skilnad. Kan man tänka sig att en sådan förlust
skulle kunna uppstå i dessa effekter, att den uppginge till ett dylikt oer¬
hördt belopp? Detta är, åtminstone i min tanke, någonting alldeles omöj¬
ligt. Hvad man i främsta och nästan enda rummet numera behöfver
fästa sig vid, är deremot att en del utaf bankens tillgångar — den må
kallas grundfond eller någonting annat har den form, att den med
lätthet kan när som helst omvexlas uti silfver, på det att banken må
kunna fullgöra sin stora och för landet så ytterst vigtiga förbindelse att
36
Den 22 April, f. m.
alltid vid anfordran inlösa sina sedlar med klingande valuta och sålunda
upprätthålla värdet af dessa sedlar, hvilka genom tvångskurs äro förkla¬
rade vara landets lagliga mynt. Detta nu föreliggande förslag afser i viss
mån att lemna dylika garantier eller vidtaga utvägar, som skola under¬
lätta uppfyllandet af nämnda skyldighet, och det ligger således häruti —
det vill säga i stadgandet att öka sitt förråd af lätt realisabla värdepap-
p61-__någonting, som äfven ökar bankens säkerhet att alltid kunna in¬
vexla sina°sedlar, men denna dess förnämsta pligt vinnes sannerligen icke
genom att öka (fess grundfond, såsom här sedermera i andra punkten
föreslås. „ ... .
Det synes imellertid härigenom mycket väl hvartut detta förslag egent¬
ligen lutar, och vid föregående tillfällen dä detta ämne icke direkt varit
föremål för öfverläggning men ändock vidrörts, har redan förskottsvis ge¬
nom vissa talare tydligen visat sig hvarthän förslaget syftade, nemligen att
lägga öfver skottet till grundfonden och sedan använda denna till stiftande
af filialafdelningar utaf Riksbanken, för att på detta sätt göra de numera
så illa ansedda enskilda bankerna öfverflödiga. Det är detta som enligt
min åsigt ligger på botten af frågan, och det är detta som jag för min
del anser vara en illa beräknad åtgärd. Det är \erkligen någonting be¬
synnerligt, då man genomgår den historiska utvecklingen af bankväsen¬
det här i'landet, att se huru ombytlig opinionen i detta afseende varit,
och huru föga den vetat att fatsthålla vid någon bestämd grundsats eller
något visst system, utan allt efter dagens ingifvelser och konjunktu¬
rerna för tillfället kastat sig från den ena ytterligheten till den andra.
Yi veta alla, att de enskilda bankerna på 1880-talet så småningom upp-
kommo och utvecklade sig, såsom alla da tyckte, på ett för landet ganska
nyttigt sätt. Man erkände allmänt att de gifvit ett nytt lif åt rörelsen;
att de befriat personer, som behöfde förlagskapital, från det mycket tryc¬
kande tvång de förut varit underkastade, då de berodde på enskilda för-
la^sgifvare; och att de genom införande af kriditiv- samt depositions- och
upp- och afskrifningsröreisen gifvit åt hela vårt affärslif en förbättrad
riktning, hvars värde man alltför litet uppskattat. Men allt detta räckte
emellertid icke särdeles länge, utan det uppkom snart en annan vind, som
jag tror egentligen hade sin grund i någon afundsjuka mot dessa enskilda
banker, hvilka den tiden skördade stor vinst af sin rörelse; och synnerli-
gast under föregifvande af att sedel myntet i landet borde inskränkas till
blott ett enda slag eller Riksbankens, uppkommo de s. k. filialbankerna,
som voro en art sammansatta bankinrättningar, stående mellan Riksban¬
ken såsom förlagsgifvare och enskilda personer såsom ansvariga delegare,
och såsom bedrifvande rörelsen. Jag tror för min del, att dessa banker
alldeles icke voro så förkastliga som de sedermera ansetts vara, utan att
i deras organisation låg åtskilligt, som väl kunde hafva förtjent att bättre
tagas vara på — t. ex. de enskilda personernas medverkan vid förvalt¬
ningen af de lokalbanker, som under en eller annan form äro absolut
nödvändiga. Ty hvad som gör, att detta nu åsyftade system af blott
filialkontor utaf Riksbanken är så otjenligt, är icke allenast den stora
svårigheten att erhålla dertill tillräckliga fonder utan att derigenom be¬
höfva alltför mycket blottställa andra vigtiga intressen, utan det är fram¬
för allt den strid som ovilkorligen måste uppstå och som vi i verklighe¬
37
Den 22 April, f. m.
ten också redan sett uppstå mellan de olika orterna att blifva hugnade
med dessa kontor. Det var här, för några dagar sedan, en liflig debatt
om, i hvilken stad i Norrland ett nytt afdelningskontor af Riksbanken
skulle förläggas, och med hvilken ifver yttrade man sig icke då för att
få kontoret förlagdt i den stad som intresserade den ena eller andra par¬
ten ? Låt nu detta utveckla sig till ett fullständigt system uti alla dessa
orter, som nu hafva enskilda banker och som icke kunna undvara den
hjelp för rörelsen som derifrån erhålles; försök att ersätta alla dessa ban¬
ker med dylika filialkontor, och man skall snart få se, hvilket allmänt krig
derutaf skall utveckla sig, och huru sakens olämplighet och omöjlighet
redan härigenom skall blifva ådagalagd.
Men ett ännu större hinder mot tillämpningen af denna grundsats
finnes dessutom, och detta består deruti att sjelfva den lefvande kraft,
hvarmed bankrörelsen skall bedrifvas, här saknas. Det är icke blott prin-
eipielt oriktigt, utan nästan sagdt orimligt att lägga en sådan industri,
som omfattar nära nog landets hela penningeväsen på en embetsmanna-
korps, och att vilja tro att ett sådant arbete skall kunna verkställas en¬
dast etter vissa reglementen och föreskrifter. Det synes mig vara alldeles
klart, att detta är eu verksamhet, der man måste taga till hjelp det en¬
skilda intresset och den enskilda omtanken. På detta sätt hafva också
våra privatbanker uppstått och kunnat ega bestånd, ty de omfattas af
ortens enskilda intressen, och der finnes ett varmt nit och en god vilja,
som upprätthålla dem och på lämpligt sätt kunna leda deras rörelse,
hvilket man deremot icke alltid, åtminstone ej i lika grad, kan påräkna
utåt eu embetsmannakorps. Allt detta visar, enligt min uppfattning, att
man slagit in på eu alldeles oriktig väg, dä man vill utveckla Riksban¬
kens rörelse genom en mängd filialkontor. Det finnes dessutom många
andra ganska stora vådor af att hela vår penningerörelse skulle komma
att uteslutande bero utaf Riksdagens envälde; men jag vill icke närmare
utveckla denna fråga, ty den ur alldeles för vidlyftig, och jag har blott
velat gifva eu antydan om, huru principielt oriktigt allt detta är, och
med hvilka stora svårigheter man har att kämpa på den väg dit Ut¬
skottets förslag ytterst synes leda.
I första punkten af Utskottets förslag ligger visserligen ej denna
tanke klart uttryckt, utan blott in nuce, då den sammanhålles med andra
punkter; men jag har mot denna första punkt en annan anmärkning att
göra, som jag nu her att få framställa. Det har här blifvit föreslaget, att
bankovinsten för 1871 skulle användas till uinköp af engelska s. k. consols
eller andra lätt realisabla utländska statspapper*'. Enligt min åsigt är
sjelfva saken riktig. Såsom jag nyss nämnde, är det enda som kan och
bör göras till förstärkande af bankens ställning, att vidtaga åtgärder, som
åsyfta att upprätthålla dess oinskränkta vexlingsförmåga vid alla tillfällen.
Skall säkerhet i detta afseende vinnas, så skall det ske just derigenom
att det finnes metallisk valuta eller statspapper, som lätt kunna realise¬
ras uti klingande mynt. Men det här uppgifva sättet, att inköpa engel¬
ska consols eller andra utländska statspapper, tror jag numera icke vara
det enda användbara eller ens det lämpligaste. Om meningen vore, så¬
som här en gång blifvit föreslaget, att bilda en metallisk fond eller åt¬
minstone en genom ett visst slags värdepapper eller valutor med eu me¬
o8
De» 22 April, f. w.
tallisk fullt jemngod fond, för att hafva att tillgå såsom realitet, motsva¬
rande de i grundlagen anbefallda kreditiv, och icke blott såsom nu är
fallet en vackert förseglad invisning, som sannolikt måste hafva den
påföljd att Riksgälds-kontoret måste hufvudstupa sätta sig i verksamhet
i och för upplåningar; om meningen, säger jag, vore att samla en sådan
fond, så erkänner jag, att det icke finnes någon annan utväg än att an¬
tingen lägga den uti verklig metall, då den blir fullkomligt räntelös, eller
uti utländska obligationer, som oberoende af våra egna låneoperationer
äro lätt säljbara på den utländska marknaden. Men då det icke är me¬
ningen att bilda en dylik fond, motsvarande kreditiven, utan meningen
blott är att förvandla en del utaf Bankens tillgångar i en sådan form.
att den lätt kan realiseras, så tror jag för min del, att dessa af Utskottet
angifna utländska papper numera icke hafva något afgjordt företräde
framför våra egna, som äro ställda i utländskt mynt och på utländsk plats
betalbara. Jag vill söka bevisa detta genom uppgifter på, huru kursen
på dessa utländska papper vid många tillfällen undergått högst betydliga
förändringar. I detta ögonblick äro de engelska consols kanske cie mest
kuranta papper som finnas; jag medgifver detta. Men, mine Herrar, det
har funnits tider då förhållandena varit mycket olika, och man kan icke
förutse, att icke dylika tider kunna återkomma. Antag t. ex. blott möj¬
ligheten af ett krig emellan England och Nordamerika. Hvilket inflytande
skulle detta icke hafva på de engelska consols, och månne det då vore så
särdeles fördelaktigt att hafva nedlagt stora summor uti dessa papper ?
Såsom bevis på, huru äfven dessa så väl krediterade papper kunna för¬
ändras i värde, vill jag anföra, att kursen derpå varierat ifrån 113 ända
till 47 procent, hvilket varit de yttersta gränserna. Jag medgifver att
detta egde ruin för lång tid tillbaka, men äfven under sednare tider, ja
under den närmaste tiden, hafva likväl också ganska betydliga variatio¬
ner med dem inträffat såsom jag skall hafva äran upplysa. År 1735 hade
dessa engelska 3 procents konsols det af mig nyss uppgifna maximum
utaf 113. Detta räckte likväl ej länge, ty redan tolf år derefter, ^eller
1747, hade kursen nedgått ända till 86; senare gingo de åter upp, så att
de under åren 1752—1753 stodo till 106, men några år derefter, under
sjuåriga kriget, oaktadt den lycka och framgång hvarmed England deltog
i detta krig, sjönko dessa consols så, att de från 106 folio ända till 63.
Under amerikanska kriget stodo de endast till ->3 och under franska revo¬
lutionen icke högre än till nyssnämnda minimum af Al t procent. För
närvarande är kursen något mer än 93. Detta bevisar emellertid att äf¬
ven dessa statspapper kunna undergå högst betydliga förändringar, och
jag skall i detta afseende ytterligare anföra ett exempel af yngre datum,
nemligen från den tid då kriget utbröt mellan i rankrike och Österrike.
De österrikiska fonderna folio då genast med 30 procent; andra tyska
papper, såsom t. ex. de s. k. metalliques i Frankfurt, åter från 80till
34, eller med 46 'A procent; engelska consols, som väl tyckas borthafva va¬
rit föga berörda af dessa förhållanden, nedgingo likväl från 96'A till 88'A
eller med 8 procent; de preussiska fonderna sjönko med 14’A procent.
Men huru förhöll det sig vid denna tid med våra egna papper? Jo, vi
kunna med en viss nationel stolthet erinra oss, att våra fonder då holk)
sig bättre uppe än något annat lands, och detta just derför, förmodar jag,
Den 32 April, f. ra. 39
att man hyste dels förtroende till vår finansiela ställning, dels också till
vårt politiska förstånd, att vi icke skulle blanda oss uti de ifrågavarande
förvecklingarne.
I betraktande utaf det alltmer stadgade förtroende som våra stats¬
papper numera öfver allt åtnjuta, och då icke afsigten är att samla
en krigsreservfond uti valutor motsvarande kreditivsummorna, ty då med-
gifver jag att våra egna fonder icke vore lämpliga, utan fråga blott är
om lämpligaste sättet att förvandla bankovinsten till ett lätt realisabelt
papper, tror jag att våra egna fonder, då de äro ställda i utländskt mynt,
äro dertill lika tjenliga som något annat lands; och jag kan således ej
finna något skäl hvarför det skulle förbjudas Bankofullmäktige att få in¬
köpa äfven sådana. Om denna första punkt af förslaget skall kunna god¬
kännas, vill jag alltså för min del begagna samma utväg som Första Kam¬
maren, nemligen att stryka ut mellanmeningen “engelska s. k. consols
eller andra11; men Första Kammaren har enligt min tanke gjort orätt i
att icke äfven stryka ut ordet “utländska". Satsen borde helt enkelt haft
denna lydelse: “att Riksbankens behållna vinst för år 1871 måtte för
banken reserveras, för att användas till inköp af lätt realisabla statspap¬
per", i hvithet fall det vore möjligt att äfven inköpa våra egna med ut¬
ländsk kurs noterade obligationer i stället för de nämnda engelska con¬
sols eller andra dylika. Detta hade, som sagdt, varit ett förslag, som jag
varit villig att bifalla, ifall medlen skulle för det uppgifna ändamålet an¬
vändas. Men jag anser att det vore ännu bättre om den befintliga banko¬
vinsten begagnades på det sätt, som af tvänne föregående talare blif¬
va föreslaget, nemligen att vi derigenom skilja oss från don besyn¬
nerliga och temligen oformliga peuningetransaktionen som årligen fortgår
emellan Riksgälds-kontoret och Riksbanken. Det synes mig vara så enkelt
och så naturligt, att det öfverskott, som vi nu icke behöfva för statens
räkning användes till nämnda ändamål, äfvensom att det icke kan vara
en lämplig form att först skicka penningarne öfver från Banken till Riks¬
gälds-kontoret, som sedan finge skicka dem tillbaka igen till Banken, utan
att vi helt enkelt, på sätt den ärade representanten från Göteborg före¬
slagit, böra besluta, att de obligationer, hvilka Riksbanken eger, skola så¬
som liqvid till Riksgälds-kontoret återställas, och penningarna stanna qvar
i banken för att der på lämpligt sätt användas.
Jag vill nu icke ingå i någon afhandling om den andra punkten af
utlåtandet, ehuru denna mycket nära sammanhänger med den nu föreva¬
rande, utan jag stannar här, under förklaring, att jag anser en återremiss
vara den lämpligaste utvägen att kunna realisera nyssnämnda förslag.
Herr Agardh: Om jag icke misstager mig, så måste anledningen
till den omständigheten, att i fråga om bankovinsten tvänne alldeles mot¬
satta meningar alltid vilja göra sig gällande, sökas i en olika uppfattning
åt hvad som är Riksbankens ändamål. De talare som utgå från den upp¬
fattningen, att Riksbanken ej behöfver stärkas, söka dessutom, synes mig,
bevisa sin åsigt med argumenter, hemtade till en del ej från verkligheten.
Friherre Gripenstedt bar sålunda nyss sagt, att anledningen, hvarför man
vill hafva Riksbankens grundfond ökad, ej är någon annan, än den att man
vill öfver allt i landet utplantera nya lånekontor. Sådant var, om jag
40 Den 22 April, f. m.
icke orätt uppfattade hvad han sade, hans Öppet uttalade påstående; detta
oaktadt Banko-Utskottet i motiveringen till förslaget på det aldra bestäm¬
daste framhållit ett annat bestämdt ändamål, för hvilket dessa medel
skulle användas. Vid sådant förhållande tror jag icke, att man bär rät¬
tighet att säga, åtminstone hvad Utskottet beträffar, att meningen varit
att använda bankens vinst på det sätt han påstod.
Samme talare yttrade vidare, att det icke vore lämpligt att placera
penningarne i utländska fonder, emedan dessa vore underkastade fluktua¬
tioner i värde. Jag erkänner att så är förhållandet; jag medgifver att
det är mycket säkrare att hafva penningarne i handom under form af
silfvertackor, men härom är nu icke fråga; jemförelse!! måste göras emellan
det sätt, hvarpå Riksbanken nu har en del af sina fonder placerade hos
utländska handelshus eller i mera enskilda bankinrättningar, och det af
Utskottet föreslagna sättet att använda bankens fonder till inköp af så¬
dana utländska statspapper och obligationer, som kunna anses när som
helst säljbara på utlandets börser. Frågan är här således, hvilket som är
det säkraste, antingen att hafva den del af metalliska kassan, som måste
finnas å utrikes ort, deponerad hos enskilde bankirer eller förvandla den
till dylika utländska statspapper.
Man har vidare sagt, att Riksbankens säkerhet numera vore så stor,
att den ej behöfde blifva större. Meningarne kunna dock härom vara
delade, särdeles i ett afseende der visserligen det kan vara svårt att säga,
hvilket sätt att bedöma säkerheten som är det mest tillförlitliga. Sedel-
utgifningsrätten och sedelstockens förhållande till metalliska kassan voro
dessutom fördom under tiden 1830—1844 — bestämda efter andra
grunder än för närvarande. 1 de bankoreglementen som då utfärdades
var nemligen föreskrifvet, att förhållandet emellan de utelöpande sedlarne
och bankens metalliska kassa skulle vara som o : 2. 8er man efter, huru
det, efter denna norm räknadt, nu förhåller sig med bankens säkerhet,
huruvida densamma nu verkligen är större än den då var, så skall man
snart finna, att hon icke är så god som hon var, så länge denna norm
för sedelutgifningsrätten var gällande. Man tage dock icke uteslutande
exempel från den nuvarande ställningen, ty den är extraordinär: både
Riksbanken och landet i allmänhet befinna sig nu i en mycket lycklig be¬
lägenhet i afseende på penningeförhållandena. Jag har tillhands en upp¬
gift från en annan tidpunkt, Februari 1868, då förhållandet var mycket
olika. De utelöpande riksbankssedlarne utgjorde då 33,000,000 R:dr, men
den metalliska kassan endast 10,000,000 R:dr; de förra förhöllo sig såle¬
des till den sednare som 5—1V2, och då har i beräkningen ej intagits de
enskilda bankernas i rörelsen utelöpande sedlar, för livilka motsvarande
säkerhet i riksbankssedlar oj fanns. Den 31 December 1871 var förhål¬
landet visserligen som 5: 3, om man nemligen tager i betraktande blott
Riksbankens egna sedlar: men om man dertill lägger privatbankernas, med
afdrag af det belopp dessa banker då hade inneliggande uti motsvarande
riksmyutskassa, blir hela sedelmassan 77,000,000 R:dr, en siffra som till
den dåvarande metalliska kassan 30,000,000 förhåller sig som fem till
icke fullt två. Äfven med den nuvarande briljanta ställningen är förhål¬
landet emellan sedelstocken och den metalliska kassan således ej så godt,
Den 22 April, i' ro.
11
*
som den tiden då det var föreskrifvet att den förra skulle förhålla sig
till den sednare som fem till två,
Det bör derjemte icke förbises, att vid nämnda tidpunkt (den 31 De¬
cember 1871) Riksbanken hade en obegagnad sedelutgifningsrätt af om¬
kring 10,000,000 R:dr. Anser man således att det bör finnas en bestämd
proportion emellan den metalliska valutan och den utelöpande sedelstocken,
så lär det svårligen kunna förnekas att förhållandet i detta afseende är
sämre nu än förr. Att då påstå, att banken ej behöfver förstärkas, kan
jag för min del ej anse för rätt; mig synes det som läge härutinnan just
en anledning till ett ökande af bankens fonder.
Jag vågar vidare fästa uppmärksamheten på en annan sak, som man
från den motsatta sidan aldrig synes vilja i någon mån taga i betrak¬
tande. Jag menar Riksbankens egendomliga ställning till de öfriga ban¬
kerna och till hela vår bankrörelse. När år 1830 den nya organisationen af
vårt bankväsende kom till stånd, förklarade det sammansatta Stats- och
Banko-Utskottet mycket bestämdt och uti ett väl motiveradt utlåtande —
hvilket synes mig innehålla så sunda grundsatser att det torde vara svårt
att äfven nu för tiden finna något bättre — att det fel, som dittills hade
begåtts, då man betraktat bankrörelsen såsom ett privilegium för Riks¬
banken, borde framför allt undvikas, enär lika litet på detta område som
på något annat privilegier vore någonting som kunde medföra ett godt
resultat; tvärtom, deri grundsatsen proklamerades då — och Utskottet
hänvisade i det afseendet till de skottska bankerna — att bankrörelsen
bör vara fri. I sjelfva lagen för Rikets Ständers bank intogs äfven en §,
som erkände bankrörelsens frihet; och icke nog härmed, man synes hafva
ansett erkännandet af bankrörelsens frihet vara af den vigt, att det var
med framhållande af denna princip, som det nya förslaget till lag för
Riksens Ständers Bank motiverades i Riksens Ständers skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Då man i 20 år hade lärt sig känna hvart privilegier i
fråga om bankrörelse kunde föra, kom man således nu fram med eu all¬
deles motsatt princip och förklarade bankrörelsen fri.
Men då nu principen blifvit eu verklighet, då bankrörelsen i vårt
land är fri, så skulle väl Riksbanken, kunde man tro, hafva åtminstone
samma rättigheter som de andra bankerna, de enskilda. Ja, så borde för¬
hållandet vara, men om så är i verkligheten, derom kunna måhända me¬
ningarna vara delade; ty så gynnad man än skulle tro Riksbanken vara
framför privatbankerna, kan man dock verkligen sätta i tvifvel, huruvida
icke dess skyldigheter äro större än dess rättigheter. Riksbanken bär för
närvarande rättighet att utgifva 30,000,000 R:dr endast på sin kredit, ty
icke ens innebafvandet af någon bestämd valuta, såsom grand för denna
sedelutgifning, är föreskrifven, och Riksbankens sedlar anses hafva fått rätt
att gälla såsom lagligt betalningsmedel i riket. Men Riksbanken har å
andra sidan mänga skyldigheter, af livilka, jag tillåter mig påpeka några.
Han ensam är skyldig att hålla riket med metallisk valuta, när helst det
gäller betalning af utländsk skuld eller i utlandet upptagna lån. Både
Riksgäldskontoret och hypoteksbankerna skola,, när icke vexlar erbjudas,
vända sig till Riksbankens metalliska kassa, så ofta det för dem är fråga
om att utbetala silfver till utlandet; Riksbanken får då från utlandet in¬
förskrifva nya silfvertackor och sjelf betala kostnaden för transporten
42
Den 22 April, i. m.
Han har vidare skyldigheten att hålla riket med mynt. Om silfvermynt-
ning för statens eller enskilda personers räkning någon gång förekommer,
så är detta åtminstone ett ganska sällsynt undantag; regeln är att det är
.Riksbanken som importerar det beböfiiga silfret och betalar myntskatt och
andra kostnader för myntningen. Vidare skall han utan afgift vara kassör
för staten och en stor mängd publika kassor, utan att deraf egentligen
hafva någon fördel. Ty de 8 å 9 millioner offentliga medel, som vanligen
i Riksbanken innestå, äro inberäknade i de trettio millionerna. Han är
skyldig att låna ut en betydlig del af sina fonder mot viss, bestämd ränta,
utan afseende på om den allmänna räntan står högre. Slutligen måste
lian, om Riksdagen det beslutar, lemna ifrån sig vinsten af sin rörelse.
Jag tror således att Riksbanken har stora skyldigheter, hvilka man
icke alltid tyckes hafva riktigt uppskattat. Man fordrar alltjemt att Riks¬
banken skall gorå än den ena uppoffringen, än den andra, utan att taga
i betraktande om Riksbanken, såsom bank betraktad, verkligen har så
stora rättigheter som de synas antaga, hvilka i denna fråga hysa en mot
min åsigt motsatt mening.
Jag vill härmed visst icke hafva sagdt, att Riksbanken borde befrias
från dessa skyldigheter; den bär fått dem just derföre att staten liksom
hvaije enskild utaf dessa bankens skyldigheter drager stora fördelar, om
nemligen banken är i stånd att rätt uppfylla dem alla. Det är genom
öfvertagandet af dessa skyldigheter som Riksbanken uppehåller myntvärdet,
eftersom han ensam har skyldighet att hålla silfver för hela riket, vare
sig för betalande af utländsk skuld, eller det af annan orsak erfordras för
sedlarnes inlösen. Och det bör icke förbises att i närmaste sammanhang
med denna Riksbankens vigtiga funktion står dess största rättighet, nem¬
ligen att dess sedlar skola såsom lagligt batalningsmedel i riket anses,
eftersom häraf blifvit en följd att de enskilda bankerna inlösa sina sedlar
med Riksbankens mynt. Riksbankens säkerhet blir härigenom större, än om
det vore stäldt på annat sätt med inlösningen af privatbankssedlarne; enär
derigenom de enskilda bankerna få intresse uti att söka upprätthålla
Riksbanken. Skulle nemligen Riksbankens sedlar förlora krediten, är det
också på samma gång slut med de enskilda bankernas kredit, såvida de
enskilda bankerna icke genast skulle vara i stånd att betala sina sedlar
med silfver, hvilket de icke skola förmå förr än vi fått metalliskt mynt i
den allmänna rörelsen. Och detta förhållande, att vi här i Sverige hafva
eu fri bankrörelse, en mängd fristående enskilda banker med rättighet att
utgifva sedlar som få betalas med Riksbankens sedlar, men endast en
bank, som är skyldig inlösa sina förbindelser med ädel metall, är en egen¬
domlighet uti vårt banksystem, hvilken vi icke, utan efter moget besin¬
nande, torde böra kasta ifrån oss. Det tinnes i detta afseende ett yt¬
trande af en stor nationalekonomisk auktoritet, hvilket synes mig ganska
nära trätta in på våra förhållanden, nemligen engelsmannen John Stuart
Mill. som i sitt berömda verk: “Prineiples of political Eeonomy“ II. pag.
227, i anledning af förhållandet i England — der, i likhet med hos oss,
en enda banks, Englands banks sedlar gälla såsom lagligt betalnings¬
medel, under det der äfven tinnas andra sedelutgifvande banker, som hafva
skyldighet att betala sina sedlar med Englands-bankens — yttrar angående
Den 32 April, f. m. 48
ett sådant system följande: “1 hvarje händelse synes det önskvärdt att
hafva en stor penningeinstitution — sådan som Englands bank — skild
från andra sedelutgifvande banker deruti, att den ensam är skyldig att
betala med guld, under 'det att andra må betala sina, sedlar med den
stora centrala institutionens sedlar. Fördelen deraf är, att der bör vara
en som ansvarar för ett tillräckligt förråd af ädla metaller — tillräckligt
att möta hvarje uttag, som antagligen kan ifrågakomma. Genom att
sprida ansvaret på ett antal af banker hindras det att verka tillräckligt
hos någon, och om det tages i anspråk emot eu, så ligga de metalliska
kassorna hos de andra till ingen nytta — hvilket undvikes, om man med-
gifver dem valet att betala med Englands banks sedlar. “ Detta den en¬
gelska statsmannens yttrande synes mig ganska slående och mycket nära
tralla in på just våra förhållanden. Om så är, och om man väl kan
hafva någon anledning att tvifla på Riksbankens förmåga att med den
jemnt tillväxande rörelsen alltid fullgöra sina förbindelser, så hemställer
jag om det icke är rätt att söka ställa så till, att säkerheten må ökas
hos den “centrala institutionen", så att vår bankrörelse i sin helhet verk¬
ligen kommer att hvila på en god grund. Och det är just detta Utskottet
afsett med sitt förslag — ingenting annat. Att, såsom en talare här velat
låta påskina, bakom detsamma skulle ligga någon annan tanke fördold,
deremot måste jag för min del protestera; Utskottets hela sträfvan har,
såvidt jag kunnat uppfatta, gått i den syftning jag nu sagt.
På de skäl jag nu i korthet anfört och med stöd af Utskottets mo¬
tivering i Girigt kan jag således icke annat än yrka bifall till Utskottets
förslag, men vill dock, om detta skulle af Kammaren anses såsom någon
fördel, ej motsätta mig att ur detsamma, såsom Första Kammaren redan
besluta, må uteslutas orden: “så kallade consols eller andra."
Herr Jons Rundbäck: Det gläder mig verkligen å erm sidan att
höra, att så fort det är fråga om huru bankovinsten skall användas,
Riksbanken är alldeles fasligt solid och säker — ingen fara för dess för¬
måga att fullgöra sina skyldigheter är då ens tänkbar, men å andra sidan
är det lika nedslående att, så snart 72 § Regeringsformen är på tapeten,
motsatsen alltid skall ega rum — banken har då nästan ingen säkerhet
alls i behåll, han är då när som helst nästan färdig att göra bankrutt.
Att förena dessa begge mot hvarandra rakt stridande påståenden har
dock ännu ej lyckats för någon af mina motståndare, och jag kan således
för det närvarande gerna lemna dem utan afseende. Jag vill. med anled¬
ning af den förste talarens yrkande, endast påminna om hvad Riksdagen
i år redan beslutat i afseende å Riksbanken, att nemligen, i enlighet med
Banko-Utskottets hemställan i dess memorial N:o 7, omkring tretton mil¬
lioner af bankens fordringar hos staten borde afskrifvas. Skulle man nu,
såsom denne talare föreslagit, afskrifva bankens fordran hos Riksgälds-
kontoret för 1808 års krigsomkostnader, så skulle dess behållning derige¬
nom i sjelfva verket än ytterligare minskas med ett par millioner riks¬
daler. Det skulle ej heller hafva förundrat mig om talaren hade yrkat
afskrifning äfven af andra bankens fordringar; hade lian varit konseqvent,
borde han hafva gjort, det. Att beträda en sådan väg, att då bankens
44
Den 22 April, f. m.
ställning är god och statens affärsställning förmånlig, för att förekomma
bankens konsolidering, helt simpelt föreslå att med ett penndrag stryka
ut än den ena, än den andra posten från dess inkomstkonto, derom vill
jag åtminstone ej vara med. Utaf alla de förslag, som här blifvit fram¬
ställda, är detta verkligen, i min tanke, det minst antagliga och mest
onödiga.
Hvad särskilt angår Utskottets förslag om grundfondens tillökning,
vill jag endast bemärka, att 1863 års Riksdag, som höjde denna iond från
15 till 25 millioner, dock ansåg att den borde blifva ännu större, fullt
30 millioner, men förklarade sig då för tillfället ej kunna gå längre, detta
endast derföre att statens hnansiela ställning då var sådan, att till¬
räckliga medel ej förefunnos för en ytterligare förhöjning. Nu deremot
är det hindret bortfallet, nu kan förhöjningen beslutas utan men för
statsverket. Att förhöjningen också bör ske. derföre hafva i betän¬
kandet tillräckligt talande skäl blifvit anförda, Reserverandet af bankens
vinst för dess egna behof kan ej — detta har Utskottet, åtminstone i min
tanke, klart ådagalagt — leda till annat än stärkandet af bankens för¬
måga att fullgöra sina förbindelser; och det målet borde vi väl alla, både
ur synpunkten af statens och bankens som vår egen fördel, i hvad på oss
beror, söka underlätta. Förslaget åsyftar ingenting annat än att öka
lättheten för banken att med metallisk valuta inlösa sina sedlar; och i
samma mån denna lätthet ökas, i samma mån ökas också bankens för¬
måga att under kritiska tider uppehålla myntvärdet. Huruvida bakom
förslaget skulle, såsom eu talare påstått, ligga någon hemlig afsigt att
småningom öka antalet af bankens lånekontor i orterna, derom vågar jag
icke yttra mig. En af Banko-Utskottets ledamöter, som nyss haft ordet,
har förnekat att så vore förhållandet; och jag tror att han har rätt. För
öfrigt, om misstanken ock skulle ega någon grund, icke kan den afsigten
vara så fördömlig! Eu af våra enskilda banker, Skånes, har ju inrättat
icke mindre än 14 filialkontor, och då måtte det väl ej heller vara någon¬
ting orätt, att äfven Riksbanken skaffar sig några sådana. Att Riksbanken
söker ställa sin förvaltning på samma sätt som de enskilda bankerna,
hvilka ju skötas som de böra, affårsmessigt, deri kan jag för min del ej
finna något ondt; tvärtom, jag anser det ganska berömvärdt,
Jag anhåller, att Utskottets förslag måtte af Kammaren bifallas med
den af Första Kammaren beslutade förändring, att orden: “engelska så
kallade consols eller andra “ uteslutas.
Då ytterligare flere ledamöter anmält sig till afgifvande åt yttranden
rörande den föredragna punkten, blef, på Herr Talmannens framställning,
öfverläggningen nu afbruten för att vid eftermiddagens sammanträde fort¬
sättas; och åtskiljdes alltså Kammarens ledamöter kl. 3 e. in., men sam¬
manträdde åter
Den 22 April, e. va.
45
Kl. Va 7 e- m-
§ 9.
Fortsattes öfverläggningen angående punkten 1 af Banko-Utskottets
utlåtande N:o 18.
Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, åt:
Herr Anders Johansson: Herr Talman! Mine Herrar: De skäl
som Banko-Utskottet anfört för sin hemställan, att bankovinsten för år
1871 måtte för bankens eget behof reserveras, synas mig vara så öfverty¬
gande, att jag icke kan fatta, att någon som allvarligen vill sätta banken
i stånd att under alla förhållanden, såväl gynsamma som svåra, uppfylla
det ändamål hvarför den är afscdd, kan vilja motsäga denna argumen¬
tation. Det ligger ju i sakens natur, att om Riksbanken skall kunna
utöfva en sådan verksamhet, som vår tids industriela och finansiela ut¬
veckling påkallar, dess grundfond och rörelsekapital måste ökas i propor¬
tion till tidens ökade fordringar.
För icke länge sedan hörde man i denna Kammare uttalas farhågor,
att förluster skulle kunna drabba innehafvare utaf Riksbankens sedlar,
derigenom att i en framtid banken möjligen ej förmår inlösa sina sedlar
med verkligt mynt, och vid samma tillfälle framställdes äfven — till fö¬
rekommande af dylika förluster — ett förslag om tvångskursens upphö¬
rande. För min del tror jag likväl, att man icke förhindrar denna fara
genom det föreslagna medlet, utan tror jag att ett vida säkrare medel
ligger uti att låta Riksbanken sjelf behålla sin vinst, med hvars belopp
bankens grundfond skulle ökas, en åtgärd hvarigenom den blir mäktig att
i alla händelser vid anfordran inlösa sina utelöpande sedlar. Allt som
kan leda till ett sådant fullt betryggande resultat vill jag i min ringa
mån söka befrämja, ty jag vill icke att någon skall lida förluster på Riks¬
banken. emedan (len enligt grundlagen står under Riksdagens garanti och
vård, och jag röstar derföre obetingdt bifall till Banko-Utskottets förslag
i den nu föredragna punkten. Jag har likväl ingenting emot, att den
förändring uti redaktionen af Utskottets förslag verkställes, som Första
Kammaren lärer hafva beslutat.
Herr Gu inse Hus: En ärad talare på stockholmsbänken uttalade
under sitt anförande på förmiddagen betänkligheter mot, att Riksbankens
behållna vinst användes till inköp af utländska statspapper. Särskilt
ogillade han Banko-Utskottets förslag, att företrädesvis engelska s. k,
consols skulle inköpas, emedan, såsom han visade, dessa engelska stats¬
papper tidtals varit utsatta för ganska starka rubbningar i kursen. Då
jag icke håller så särdeles mycket på, att just dylika statspapper skola
för Riksbanken inköpas, så vill jag icke uppehålla mig vid frågan om
consols' fördelar och olägenheter, hvarutinnan jag eljest möjligen komme
Bett 22 April, e. m.
46
till en annan slutledning än den ärade talaren; men då han, i fråga om
inköp till myntreserv åt Riksbanken, framhöll svenska statspappers före¬
träde framför utländska, nödgas jag säga, att i det afseende! skiljer sig
min åsigt från hans, och jag förmenar, att de sifferuppgifter han till
stöd för sin åsigt framlade, icke äro fullt bevisande. Då han visade, att
vid vissa tillfällen åtskilliga utländska statspapper sjunkit betydligt i kurs,
flera procent, medan deremot svenska obligationer hållit sig styfva och,
om jag hörde rätt, sjunkit endast en till en och en half procent, så torde
han icke hafva tagit i betraktande den omständigheten, att svenska obli¬
gationer vid de af honom angifna tillfällen ännu icke uti större mängd
lågo ute i rörelsen, utan att våra då utfärdade obligationer till aldra stör¬
sta delen voro fäst placerade. Tillgången derå var vid den tiden icke
större än som fullt upp motsvarades af efterfrågan, ökad på grund af
vårt afskiljda läge och vår för tillfället trygga ställning. Svenska stats¬
papper kunde sålunda på den tiden helt naturligt icke blifva under¬
kastade betydligare prisfall. Annorlunda är förhållandet redan nu, sedan
obligationer i mängd blifvit utsläppta, och än mera annorlunda kan det i
en kritisk tid blifva.
Meningen med det af Banko-Utskottet föreslagna inköp af stats¬
papper kan väl icke vara någon annan, än att banken, i händelse af
krig eller kris, skulle disponera öfver värdepapper, som hastigt kunde för¬
vandlas i klingande mynt. Men under sådana omständigheter — om
Sverige hemsökes af en svårare kris eller råkar i krig — lära väl svenska
statspapper vara osäljbara eller i lyckligaste fält åtminstone icke kunna
säljas, utan att ytterligare trycka kursen, som vid en plötsligt inträffande
politisk eller finansiel kris redan utan detta tillskott i täflan kan blifva
ruinerande för innehafvare af svenska statspapper. Riksbanken och Riks-
gäldskontoret innehafva dessutom redan svenska statspapper till rätt be¬
tydliga belopp, och synes mig icke vara lämpligt att ytterligare inköp af
samma slag göras. Af dessa skäl motsätter jag mig fortfarande, att
bankovinst användes till inköp af inländska statspapper, utan förordar
jag, att utländska, lätt realisabla statsobligationer böra till Riksbankens
förstärkande upphandlas för 1871 års upplupna vinstmedel, jemnade till
2 millioner, och förenar jag mig derföre med dem som yrka, att Banko-
Utskottets förslag i nu föredragna första moment måtte af denna Kam¬
mare godkännas, likväl med uteslutande af de i och för förslagets syfte
mindre nödvändiga ord som Första Kammaren vid momentets godkän¬
nande uteslutit.
Herr Dufwa: Den förste talaren, som i föreliggande ämne på för¬
middagen uppträdde, gjorde en framställning om, att de 4-procents-obli-
gationer, utfärdade af Riksgäldskontoret för lån till betäckande af 1808
och 1809 årens krigskostnader, hvilka obligationer till belopp af omkring
1,700,000 R:dr innehafvas af Riksbanken och ingå bland dess tillgångar, måtte,
så långt de motsvaras af 1871 års bankovinst, i stället för denna till
Riksgäldskontoret aflemnas. Uti det hufvudsakliga af berörda framställ¬
ning skulle jag vilja så till vida instämma, att jag anser eu skyndsam¬
mare betalning af omförmälda skuld ganska önsklig, men det är nu icke
fråga om en sådan åtgärd och det synes mig icke lämpligt att för när¬
4:7
Den 22 April, e, m.
varande påyrka den saken. Uppgörelse af nämnda Riksgäldskontorets
skuld till Riksbanken kan lämpligen ske vid något tillfälle framdeles, då
bankovinsten icke för fyllande af annat behof är behöflig.
I öfrigt bar under öfverläggningen åtskilligt talats om Riksbankens
soliditet, hvilken dervid icke blifvit betviflad. Men för Riksbanken är
det ej nog att vara solid i den mening, att tillgångarne öfverstiga skul¬
derna. Dess tillgångar kunna härtill vara ganska tillräckliga, om. man
tänker på en möjligen skeende uppgörelse af dess affärer, men härmed
är det ej nog, utan Riksdagen måste också tänka på en annan skyldighet
banken har, nemligen den att vid anfordran inlösa don utelöpande
sedelstocken. Det faller sig lätt att säga, det för närvarande ingen tve¬
kan om Riksbankens förmåga i detta afseende förefinnes, men banken bör
väl sättas i tillfälle att under hvilka tider och omständigheter som helst
kunna tillfredsställa de fordringar, som i nyssnämnda afseende kunna
ställas på densamma, och om man ser saken från den sidan, är det obe¬
stridligt att Riksbanken behöfver förstärkning uti sina för omförmälda
ändamål användbara tillgångar.
Ifrågasättas åtgärder att förstärka Riksbanken under förhållanden,
dä statsverket har behof af bankovinsten för fyllande af brist i stats-
regleringen, då invändes att tidpunkten icke är väl vald för framställan¬
det af dylika förslag. Men vid innevarande statsreglering, då statsverket
icke har behof af Riksbankens vinstmedel, utan desamma blifvit tagna i
anspråk endast för ovissa och framtida behof, nu må väl, om någonsin,
rätta tidpunkten vara inne att få begagna bankovinsten i ändamål att
betrygga Riksbankens förmåga, icke att vara solvent, ty det måste den
ledan anses vara, utan att under alla förhållanden ega utvägar att vid
anfordran hinna inlösa sina utelöpande sedlar och dermed jemforliga för¬
bindelser.
Det är visserligen sannt, att någon mera utsträckt inlösning af sedlar
icke kommer i fråga under så lyckliga tidsförhållanden soin de närva-
varande, men det låter icke blott tänka sig, utan måste tyvärr antagas
ligga inom möjlighetens område, att sådana omständigheter kunna inträffa,
då Riksbankens förmåga i nyssantydda hänseende kan blifva ställd på
hårdt prof, och åtskilliga af Riksbankens nuvarande tillgångar är o icke
lämpliga, knappt möjliga att under sådana tider påräkna i och för full¬
görandet af sedelinvexlingen. Det torde derföre vara eu skyldighet för
Riksdagen att tänka på hvad som möjligen skulle behöfva ställas annor¬
lunda än för närvarande, och för min del anser jag, att den af Banko-
Utskottet nu föreslagna åtgärd, att 1871 års baukovinst måtte användas
till inköp af lätt realisabla utländska statspapper för att dermed stärka
Riksbankens grundfond, vara första steget på en bana i riktning att upp¬
rätthålla myntvärdet och konsolidera banken, så att dess förmåga att
fullgöi’a sina ifrågavarande skyldigheter blir, ännu mer än för närvarande,
satt utom allt tvifvel.
Denna konsolidering måste naturligtvis ske genom att bereda banken
sådana tillgångar, som äro lätt tillgängliga. Kan dermed förenas äfven
andra fördelar, lärer detta icke kunna anses såsom ett fel. Genom Banko-
Utskottets föreliggande förslag att placera en del af Riksbankens utländ¬
ska tillgångar i utländska räntebärande statsobligationer, beredes emeller¬
48
Den 22 April, e. m.
tid åt Riksbanken eu räntevinst, som icke erhålles, hvarken genom att
låta tillgångarne ligga som metallplantsar i bankens hvalf, eller genom
att låta dem innestå hos utländska bankir- och handelshus. Det har
blifvit anmärkt, att de obligationer, som man ifrågasätter att inköpa, icke
skulle under alla förhållanden vara fullt säkra, men är det dä mera sä¬
kert att, såsom nu, hafva tillgångarne insatta hos enskilda affärshus?
Äfven har — såsom bevis för att banken icke behöfver förstärkta till¬
gångar — blifvit framhållen den omständigheten, att banken har en obe¬
gagnad sedelutgifningsrätt. Sedelutgifningsrätten, som för närvarande är
bestämd till tretio millioner utöfver Riksbankens tillgångar på sådana va¬
lutor, på hvilka sedelutgifning anses böra grundas, är val afsedd att af
banken begagnas, och bör således Riksbankens ställning beräknas sådan
den skulle vara, om hela den tillärna sedelutgifningsrätten vore begagnad;
och då bevisar det anförda förhållandet i och för sig ingenting, om ej
det att penningeställningen för tillfället är sådan, att Riksbanken ej be¬
höfver anlita hela sin sedelutgifningsrätt.
Jag beklagar, att den ärade talare på stockholmsbänken, som på
förmiddagen uttalade sitt ogillande af Banko-btskottets föreliggande för¬
slag, icke är tillstädes, men anser mig ändå böra till besvarande upptaga
några punkter af hans anförande. Bland de skäl för ogillande af för¬
slaget han androg, anmärkte han äfven såsom klandervärd!, att den ifråga¬
satta förstärkningen af bankens tillgångar ytterst skulle afse att. stifta
filialer af banken i landsorten. Det förefaller märkvärdigt, att då man
berömmer de privata bankerna, derföre att de inrätta afdelningskontor och
derigenom bereda lättnad i penningemarknaden, så skulle samma åtgärd
vara ett fel, då frågan gäller Riksbanken, hela landets bank, som väl
företrädesvis borde göras tillgänglig för olika delar i rike!.. \ idare ytt¬
rade han, likaledes såsom ett klander, att inrättandet åt dylika filialer af
Riksbanken skulle gå derpå ut att motverka de enskilda bankernas verk¬
samhet. Huru skulle dock inrättandet utaf ett afdelningskontor af Riks¬
banken kunna hindra en enskild bank att verka, då flera dylika banker
ju kunna på samma ort vara verksamma bredvid hvarandra. Skulle åter
meningen med detta yttrande vara, att de enskilda bankerna böra vara
fria från konkurrens, så måste jag såga, att sådant vore obefogade an¬
språk. Enskilda banker böra väl lika litet som andra industriel företag
och jemväl Riksbanken sjelf vara fritagna från konkurrens. Såsom bevis
på det mindre lämpliga i att inrätta filialkontor af Riksbanken anförde
talaren ytterligare, att det framkallade så mycken strid om den plats,
der dylikt kontor skall förläggas. Han hade härtill hemtat anledning af
hvad som nyss timade vid behandlingen af frågan om afdelningskontor i
Norrland. Den ärade talaren glömde likväl, att det på samma gång var
fråga om afdelningskontor i Calmar, hviiket förslag föll utan någon tvist
derom, hvarföre det synes att en dylik fråga kan afgöras utan strid. Jag
behöfver knappt påminna om de strider, som inom representationen ut¬
kämpats i fråga om jernvägsanläggningar. Icke bevisa dessa stridigheter
att jernvägar äro onyttiga. Den ärade talaren sjelf torde icke vilja gå
in på en sådan bevisning. Talaren anförde ytterligare något, som förut
vid debatter i bankfrågor inom Riksdagen otta blifvit yttradt, nemligen
49
Den 22 April, e. m.
att bankrörelse icke lämpligen skulle kunna drifvas af Riksbanken och af-
delningar deraf i landsorten, emedan rörelsen skötes af embetsmannapligt
och för allmän räkning. År det ett fel att staten genom Riksbanken
drifven en rörelse, så är det felet påbörjadt för mer än två hundra år
sedan och alldeles dylika fel har staten begått i mycket sednare tid,
hvarvid jag endast torde behöfva erinra om jernvägstrafiken. Enskilda
hanklöretag, sade den ärade talaren, äro eller kunna vara så fördelaktiga,
derför att enskilda intressen dervid äro verksamma, hvilket deremot ej
kan ifrågakomma i Riksbanken, der rörelsen skötes embetsmannamessigt.
Om jag rätt förstod talarens mening med detta ord embetsmanna¬
messigt, så skulle det innebära allt det klander för långsamhet och onö¬
diga omgångar, som ofta ansetts tillhöra embetsverken. Men sådant måtte
väl icke ingå i begreppet bankrörelse. Talaren sjelf tyckes ej hysa den
uppfattningen, enär han antydde, att en del bankinrättningar — nemli¬
gen do enskilda — kunna sköta rörelsen på ett lämpligare sätt. Och det
beror ju då på Riksdagen, att ställa saken så, att Riksbanken icke skötes
såsom ett embetsverk, utan såsom eu affär af personer, som dertill ega
skicklighet och vana. Jag kan uti alla dessa argumenter icke finna nå¬
got giltigt skäl, hvarföre Riksdagen ej skulle söka tillse att Riksbanken
städse må ega förmåga att i allo fullgöra sina skyldigheter.
Slutligen ingick samme talare uti en jemförelse af engelska så kallade
consols och svenska statsobligationer med den sluteffekt, att de svenska
statspapperen framstodo såsom ojemförligt mycket säkrare än consols.
Det vore glädjande om så vore förhållandet, men jag har ej kunnat blifva
öfvertygad derom genom hans bevisning. Om “consols11 talade han utför¬
ligt, huru dessa papper varierat i kurs under ett par mansåldrar. Om de
svenska statsobligationerna anförde han endast, huru de stodo 1858 och
vid krigets utbrott 1859. _ Jag tillåter mig härvid erinra, att först år 1858
upptogs det lån åt 20 millioner för svenska staten, emot i\ procents obli¬
gationer, hvilket utgjorde början till dess skuldsättning i och för jern vägs¬
anläggningar. Att dessa statsobligationer ännu år 1859 höllo sig uppe i
värde och vid krigets utbrott icke folio mer än 1\ procent var ej så märk¬
värdigt, emedan svenska staten den tiden ej var betungad med mera skuld
än just dessa 20 millioner och obligationerna ännu öfver hufvud taget be-
tunno sig i sådana händer, att det för dem, som öfvertagit lånet och som
derför voro angelägna att uppehålla kursen, var lättare att för sådant
ändamål inverka. Då den ärade talaren utsträckte sin revy öfver “con¬
sols" till så många år, hvarför icke följa de svenska statspapperen under
hela den kortare tid de funnits ? flan både då måhända fått tala om
1864 års 4| procents engelska lån, som måste till | makuleras, om 1866
års lån, som måste tagas till 51 procent, och slutligen huruledes det sista
engelska lånet var ännu mindre fördelaktigt. Han hade då måhända fått
omtala, att under de sista svåra åren 1868 och 1869, då Sverige visst ej
både krig eller hotades af sådant, och Europa i öfrigt var lugnt, våra
statsobligationers pris sjönk så, att man kunde i utlandet uppköpa sven¬
ska 4J procents obligationer och sälja dem inom landet till 87 procent
med vinst. Dessa fakta anser jag vara tillräckliga att visa, att de svenska
Riksd. Prot. 1812. 2 Afd, 4 Band. 4
50
Den 22 April, o. m.
statsobligationerna tyvärr icke hafva så stadgadt pris, som talaren på
stockholmsbänken ville låta påskina.
Hafva föregående tiders erfarenhet lärt oss något med afseende å
Riksbankens förhållanden, torde det vara, att Riksbanken bör stå sjelf¬
ständig och icke i sina affärsförhållanden sammanblandas med statsverket.
Det har varit orsaken till Riksbankens olycka, när det gått illa för den¬
samma, att icke denna regel blifvit iakttagen. Men en betänklig samman¬
blandning är det om cn väsendtlig del åt Riksbankens tillgångar skola ut¬
göras af ett ständigt förråd af statsverkets skuldsedlar. Talar man om
att konsolidera Riksbanken genom att uppköpa inländska statspapper och
upplägga desamma i fond, förefaller det mig derföre, som om en enskild
skulle taga sina egna skuldsedlar och lägga på hög samt till följd af
denna åtgärd tro sig säker. Helt annat är förhållandet, om Riksbanken
t. ex. deltager i ett inländskt lån för att sedermera med vinst sälja sin
andel; eller vid andra tillfällen uppköper dylika obligationer såsom det
t. ex. inträffade år 1866, då Riksgäldskontoret behöfde sälja eu del af samma
års fem-procents lån och Riksbanken inköpte en million thaler af nämnda
obligationer, hvilka Riksbanken sedermera med god vinst åter sålde.
Om ett sammanblandande af statsverkets med Riksbankens affärer
således icke kan anses lämpligt, synes mig deremot Banko-Utskottets för¬
slag att inköpa utländska, lätt realisabla statspapper, företrädesvis engel¬
ska så kallade consols, förtjent att bifallas. Då likväl Första Kammaren,
som redan afgjort detta ärende, bifallit förslaget, med uteslutande åt or¬
den “engelska så kallade consols eller andra", och genom en dylik förän¬
dring i redaktionen af beslutet syftet eller innehållet icke på något sätt
förändras, så hemställer jag, att Kammaren måtte bifalla Banko-Utskottets
förslag med den förändring, Första Kammaren beslutat.
Herr vice Talmannen Munnerskantz: För min del har jag egent¬
ligen icke någon anmärkning i sak att göra mot den framställning, som
finnes i nu föredragna betänkande. Men jag måste bekänna att jag fun¬
nit den form, i hvilken de tre punkterna blifvit uppställda, vara. något
besynnerlig. Beträffande den första punkten, hvarom nu är fråga, så
föreställer jag mig, att om Utskottet velat föreslå att bankovinsten skulle
reserveras, så hade detta förslag ensamt för sig bort framställas, och icke
varit behöfligt att i samma punkt intaga det särskilda ändamål, hvartill
vinsten skulle användas, utan blott säga att den kommer att reserveras
för att användas till fyllande af hankens ändamål i sin helhet. Ty det
är naturligt, att man icke på förhand kan bestämma antingen denna eller
någon annan tillgång skall användas till ett visst uppgifvet ändamål, utan
då alla bankens medel måste antingen användas i dess olika rörelsegre¬
nar, eller blifva i banken inneliggande utan att man bestämdt kan skilja
hvilka penningar man disponerar på det ena eller det andra sättet, tror
jag följaktligen att bestämmelsen om inköp af obligationer hade bort stå
i en paragraf af bankoreglementet, och att här endast hade behöfts att i
motiven till utlåtandet omnämna att Utskottet, ifall bankovinsten blelve
reserverad, hade för afsigt att föreslå en paragraf i reglementet, som be¬
rättigade fullmäktige att använda ett motsvarande belopp af bankens me¬
del på det sätt som af Utskottet föreslagits. Jag vet att det förr har
Den 22 April. e. m.
funnits en bestämmelse i bankoreglementet angående rättighet för banko¬
fullmäktige att på detta sätt efter eget godtfinnande uppköpa antingen
svenska eller utländska obligationer. Men såvidt jag kunnat finna vid
genomseende af det nu gällande reglementet är denna bestämmelse nu
derur borttagen, och dej' förekommer blott i art. 1 att det tillhör bankens
funktioner att köpa och sälja obligationer, men är icke annat än i afse¬
ende å försäljning af obligationer för metalliska kassans förstärkning i
reglementet bestämdt uttryckt någon rättighet för fullmäktige att använda
bankens medel i någon slags regulier obligationsrörelse, eller någon instruk¬
tion om huru dervid skulle gå till meddelad — och någon uttryckligt
gifven föreskrift i sådan syftning måste derföre erkännas vara behöflig
— men jag tror det icke vara fullt ändamålsenligt att vilja bestämma,
att det skall vara endast utländska obligationer, som fullmäktige, med be¬
gagnande af den ökade tillgång som den reserverade bankovinsten leinnar,
skola ega köpa, utan det bör för dem vara tillåtet att lika så gerna, efter
deras egen pröfning, få inköpa också inländska obligationer, blott dessa
äro utställda i ett sådant mynt samt ega den lydelse och beskaffenhet att
de i utlandet när som helst kunna realiseras; ty om det sålunda kommer att
bero på fullmäktige hvilket slags obligationer som skall köpas, kunna de
bättre rätta sig efter vexlande förhållanden både på vår egen och utlan¬
dets penninge- eller obligationsmarknad. Fortfar för vårt land den nu¬
varande goda tiden, sft tror jag visserligen att man skall finna sig ega
tillräcklig tillgång af i utlandet användbar valuta, för att med ett belopp
motsvarande den halfannan million, som nu är ämnad att reserveras,
kunna uppköpa de utländska papper hvarom nu är fråga; men det är icke
sagdt och är omöjligt förutse att denna gynnsamma konjunktur skall komma
att vara tillräckligt länge för att hinna köpa obligationerna, innan den
metalliska kassan möjligen fallit så lågt, att det kunde anses skadligt att
än mera minska densamma, samt icke heller, hvarken att obligationerna
skola kunna fås till ett pris som är skäligt derför betala, eller att icke
deras värde kan så förändras, att de ej längre blifva så lätt afsättliga
papper, som de förut varit. Jag anser det derföre nu icke vara nödvän¬
digt att göra någon bestämd föreskrift om hvilken sorts vare sig in- eller
utländska papper som skall inköpas, utan endast att i reglementet gifva
fullmäktige rättighet att till uppköpet af nu ifrågavarande eller andra lätt
säljbara i utländskt mynt ställda obligationer använda ej blott ofvan-
nämnda reserverade summa, utan ännu mera, om tillgångarne sådant med¬
gifva. Jag är således icke mot sjelfva grundtanken i Utskottets förslag
utan anser att, när statens finanser befinna sig i så blomstrande tillstånd
att man utöfver statsbehofvens fyllande har medel att bespara, man då
lika gerna kan låta besparingen få göras af och i Riksbanken, som öfver¬
lemna den till Riksgäldskontoret.
Den siste talaren har antydt något derom, att det icke vore någon
svårighet för Riksbanken att skötas likasom de enskilda bankerna och
andra anstalter för penningeaffärers bedrifvande. Han nämnde detta mot
eu talare på stockholmsbänken, som på förmiddagen hade ordet. Jag
tror emellertid att hvad som bäst bevisar, att bankens verksamhet, om
än den möjligen kan bedrifvas under mindre tunga förmer än den för
närvarande gör, dock omöjligen utaf en statsinstitution kan skötas med
52
Den 22 April, e. m.
samma vinst och fördel som om den utöfvades af en fritt verkande
enskild anstalt, är att, oaktadt den utmärkta bankstyrelse som fun¬
nits och åt hvilken» personliga duglighet jag lemnar fullt erkännande,
det dock under de sednare åren varit ytterst svårt för riksbanken att,
fastän utrustad med många särskilda ganska väsendtlig förmåner, få
ens vanlig ränta på de stora kapital, hvaröfver den disponerar. Jag
tror således man med skäl kan ifrågasätta huruvida, i täflan med starka
enskilda intressen, en bankinrättning, som icke kan med full frihet skö¬
tas såsom industriel affär, i längden kan uthärda denna täflan med samma
fördel som de enskilda penningeanstalterna.
Samme talare ansåg äfven det icke vara någon fördel för banken
att skaffa sig svenska statsobligationer, emedan det vore detsamma som
om eu enskild man skulle taga sina egna skuldsedlar och lägga upp dem
på en hylla och kalla dem för en fond. Men förhållandet är likvisst i
verkligheten icke sådant, som han ansåg och uppgaf; ty om man tager
och köper för bankens räkning de svenska statens skuldsedlar, som, ut¬
görande en del af ett för ett upptaget lån utfärdadt större belopp
obligationer, redan hafva förvärfvat full kredit och till gångbar god
kurs kunna när som helst afsätta» på den utländska marknaden, utgöra
dylika papper följaktligen, när de läggas upp i reserv, eu lätt disponibel
tillgång, som sedermera i behofvets stund bör kunna realiseras och för¬
vandlas i metallisk valuta. Att skaffa sig sådana papper tror jag för
banken sjelf vara en klok operation; och för landet skulle det vara myc¬
ket nyttigt, om banken, då tillfälle dertill erbjöde sig, sökte inlösa i ut¬
landet befintliga svenska obligationer, för att begagna den fördelaktiga
konjunktur som yppade sig att betala någon del af Sveriges skuld till
utlandet; jag för min del skulle under nuvarande förhållanden hafva före¬
dragit denna sednare operation framför att, såsom hav blifvit ifrågasatt,
till högt pris inköpa utländska statspapper, livilka möjligen kunna vara
fördelaktiga att hafva, men genom Indika man också kan ådraga sig både
förlust och andra olägenheter. Enligt min tanke vore det derföre för¬
månligast, jag upprepar det, att man låter bankens reserv få bestå dels
i utländska och dels i svenska obligationer. Men, såsom sagclt, har jag
i hufvudsak icke något att invända mot sjelfva förslaget, utan endast
velat påpeka den, åtminstone efter mitt omdöme, besynnerliga och mera
än behöflig! inskränkande form, hvarunder det framkommit.
Herr P. Olsson från Helsingborg: Det var särskilt med anledning
af en talare på stockholmsbänken, som på förmiddagen yttrade sig, som
jag nu begärt ordet. Denne talare yttrade, att ehuruväl Utskottet före¬
slagit att inköpa utländska obligationer för att dymedelst stärka Riks¬
bankens tillgångar, så vore dock dess innersta mening att etablera flera
afdelnings- eller lånekontor för Riksbankens räkning och på detta sätt
motarbeta de enskilda bankerna. Eu annan ledamot från Utskottet har
redan genmält detta påstående och sagt att Utskottet icke haft något
sådant syftemål, och för min enskilda del får jag säga, att det aldrig
skulle hafva fallit mig in att biträda nu ifrågavarande förslag, i fall af-
sigten dermed endast hade varit att motarbeta, privatbankerna samt kunna
utveckla Riksbankens lånerörelse genom att etablera flera lånekontor. Så-
53
Den 22 Apri!, e. in.
vidt jag kan förstå har Utskottets mening icke varit annan än flen, att
på föreslaget sätt söka stärka bankens metalliska valuta och derigenom
bättre sätta den i tillfälle att fullgöra sin skyldighet att under alla om¬
ständigheter inlösa sina sedlar med metallisk valuta.
Det är ett egendomligt förhållande, att då det föreslås att på detta
sätt stärka Riksbanken, så är man icke nöjd med att endast motsätta sig
ett sådant förslag och att med detta bestridande helt enkelt uppfatta
Utskottets förslag sådant det verkligen föreligger, utan man griper efter
skäl för sina påståenden, hvilka man förmenar vara underförstådda i be¬
tänkandet, på hvilka man sedermera söker bygga en bevisning, lika mot¬
sägande, som grunden för densamma är falsk.
Nej, den värde talaren vill icke förstå frågan sådan den i sin en¬
kelhet föreligger, ehuru han sjelf vid 1870 års riksdag uttalade precis
enahanda åsigter, som dem, hvilka nu legat till grund för Utskottets
betänkande, hvarpå jag om några ögonblick skall taga mig friheten an¬
föra bevis.
Det är vidare ett egendomligt förhållande, att man icke anser ett
förslag till riksbankens förstärkande kunna framkomma utan att menin¬
gen dermed vore att motarbeta de enskilda bankerna. Detta å ena si¬
dan. Blir det åter å andra sidan fråga om privatbankerna, så mot¬
sätter man sig dessas utveckling af fruktan att de skola motarbeta Riks¬
banken.
På detta sätt stå de olika åsigterna mot hvarandra, ett förhållande
som jag tror hafva många olägenheter med sig och i ganska väsendtlig
grad försvåra nyttiga förändringar i vårt bankväsende.
Likasom jag tror att de enskilda bankerna otvifvelaktigt hafva med¬
fört stor nytta och fortfarande komma att göra det, hvadan det vore
oklokt att taga bort dessa banker utan att sätta något annat i stället,
så tror jag också att Riksbanken har sin bestämmelse och stora uppgift,
samt att det vore lika oklokt om icke ännu oklokare att på ett eller
annat sätt ^ försöka försvaga denna Riksbank. Jag tror att det för ett
land är af särdeles stor vigt att hafva en fullkomligt solid och säker
riksbank, icke så mycket för de lugna dagarne utan fast mer för de
tider, som kunna inträffa, då det är af vigt att hafva en väl ordnad pen-
ningerörelse.
Af dessa båda skäl kan jag öppet uttala såsom min mening, att man
hvarken bör motarbeta de enskilda bankerna i afsigt att helt och hållet
tillintetgöra dem ocli ej heller motarbeta Riksbanken, utan i stället söka
bidraga till densammas konsolidering och utveckling. Jag anser till och
med frågan härom vara af så stor vigt för landet, att den borde stå
bland de främsta på dagordningen.
Talaren på stockholmsbänken har derjemte, med afseende på de ut-
utländska obligationer eller s. k. engelska consols Utskottet föreslagit att
inköpa, framhållit den väsendtliga olägenhet som han befarade skulle
uppstå, i följd af att dessa obligationer voro underkastade kursiiuktuatio-
ner. Ingenting lärer vara mera sannt än detta och ingenting lärer med
mera säkerhet kunna förutsägas än att detta förhållande likasom hittills
äfven hädanefter kommer att ega rum. Han har derjemte gjort en jem¬
förelse emellan dessa obligationer och de svenska och dervid kommit till
54
Den 22 April. e. m.
det resultat, att de svenska voro bättre, derföre att de under vissa kri¬
tiska tidpunkter hade hållit sig högre uppe i pris än de utländska. Den
ärade talaren tycks likväl härvid hafva glömt eu omständighet, nemligen
den, att då ett främmande lands obligationer fallit i kurs eller värde, så
har detta härledt sig derifrån, att med det ifrågavarande landet antin¬
gen redan krig utbrutit, är färdigt att utbryta eller med sannolikhet kan
påräknas; då deremot, så vidt jag kan förstå, förhållandet med Sverige
vant helt annat, nemligen att man icke behöft befara att det skulle komma
att deltaga i ifrågavarande krig. Det är klart — och det vet ingen bättre
än den ärade talaren — att det just är de politiska konjukturerna, som
utöfva det väsendtligaste inflytandet på de olika statspapperens värde.
Dessa konjunkturer äro härvid så afgörande, att man nästan skulle kunna
säga att fluktuationer som inträffa af annan orsak knappast äro nämn-
det således icke vådligt att vi afgöra frågan om inköp af
värda.
Jag anser . „ „ _ .
dessa obligationer eller consols med fästadt afseende å dylika fluktuatio¬
ner, som i följd af politiska förvecklingar nästan alltid måste uppstå,
utan böra vi dervid fasthålla vid en annan faktor, nemligen hvilkendera
statens finanser äro de mest solida. Då nu, åtminstone enligt den kän¬
nedom jag har inom aÖarsverlden, de engelska statspapperen val måste
erkännas vara bland de mest solida, så kan jag icke annat än anse Ut¬
skottets ifrågavarande förslag både vara fördelaktigt för hanken beträf¬
fande ränteinkomst och någorlunda betryggande mot förluster. Till stöd
för denna min åsigt ber jag, såsom nyss antyddes, att få anföra ett yttrande
från samme ärade talare, som på förmiddagen hade ordet, och hvilket han
afgaf vid 1870 års riksdag, då samma fråga, nemligen om bankovinstens
användande, var före. Den högt ärade talaren yttrade då: “Denna kon¬
solidering" — nemligen Riksbankens — “kunde deremot vinnas på så sätt,
att bankovinsten användes antingen till upphandling af silfver, som ökade
metalliska valutan i bankens hvalf, eller till uppköp åt t. ex. engelska,
consols eller sådana papper som i händelse af behof lätt och säkert kunde
förvandlas till silfver. “ Det riktiga och k loka i detta yttrande kan icke
sättas i tvifvel, jag instämmer naturligtvis deri, och detta är just hvad
Utskottet föreslagit. Jag tror att dessa engelska consols eller statspapper
icke blott hafva den fördelen med sig att lemna Riksbanken eu räntein¬
komst, hvilken är såsom bekant 3 % utan de utgöra derjemte eu
så god säkerhet som banken skäligen kan begära, och eu säkerhet
som, i händelse af behof, nästan när som helst kan realiseras. Den
farhåga man hyser att kursen på dessa consols kan falla anser jag
vara mindre afsevärd, förnämligast derföre, att detta i allmänhet icke
brukar inträffa — jag talar nu icke om dessa kursfall på eu eller eu half
procent som äro en följd af räntans stigande eller fallande, utan om de
mera betydliga fluktuationerna. När man derjemte besinnar att Riksban¬
ken för närvarande hav omkring 16 millioner R:dr utestående, dels hos
“bank of England", dels hos enskilda utländska firmor, hvilka penningar
löpa med mindre ränta än 3 procent, utan att derföre kunna anses vara
säkrare placerade än i engelska obligationer, så måste man väl ännu mera
villigt erkänna det vara eu säkerhet för banken att förse sig med sådana
statspapper.
Bon 22 April, e. ni.
55
Man har sagt att Riksbanken icke behöfver eu sådan förstärkning.
Men låtom oss, vid bedömandet af denna fråga, taga i betraktande de
förhållanden som varit och de som för närvarande förefinnas. Yi veta,
såsom redan på förmiddagen af en Utskottsledamot påpekats, att vi ej
blott hafva en sedelstock på 70 millioner, utan att derjemte en mängd
bolag bildat sig, det ena efter det andra, och att industrien, såväl som åker¬
bruket, är stadd i en ständig utveckling, hvilket allt naturligtvis gör större
penningetillgång behöflig. Häraf följer åter att banken, hvars rörelseka¬
pital naturligtvis måste utvidgas, i samma mån behöfver förstärkas. Man
bär sagt, att det icke utgjorde någon förstärkning att lägga denna half¬
annan million till grundfonden. Men om det är ovedersägligt att inköp
af engelska consols innebär, att Riksbanken när som helst kan skaffa sig
metallisk valuta, så måste följden blifva att banken derigenom sättes i
tillfälle att säkrare fullgöra sina funktioner. Den farhåga som man utta¬
lat vid behandling af frågan om § 72 i Regeringsformen, nemligen att de
tider kunde inträffa då banken icke förmådde inlösa sina sedlar med silf¬
ver, anser jag således betydligt förminskad, åtminstone i samma mån som
bankens metalliska valuta blir större. Jag kan således icke se annat än
att i samma män Riksbankens grundfond ökas, och banken i följd deraf
blir satt i tillfälle att förse sig med större valuta, så blir banken också
säkrare och mera i stånd att inlösa sina sedlar med klingande mynt.
Dessutom skulle jag för min del gerna se den dag vara inne att banken
hade mera silfver eller guld i cirkulation och jag tror att man genom
ökande af bankens metalliska kassa kan komma till detta efterlängtade
mål.
Man har vidare påpekat Riksbankens förhållande till privatbankerna
i det afseendet, att under det dessa mera leddes af det enskilda intresset,
Riksbanken deremot vore bunden af vissa former och att just i följd deraf
den sednare skulle hafva svårt att täfla med privatbankerna. Detta är
visserligen sannt och vitsordas äfven af erfarenheten. Men jag tror, att
i samma män man genom förökande af Riksbankens grundfond gör denna
anstalt säkrare och sätter den mera i tillfälle att utvidga sin rörelse, man
mod hopp om framgång kan lemna mera frihet åt baukstyrelsen och att
Riksbanken derigenom lättare skall kunna täfla med de enskilda bankerna.
Men man kan äfven se saken från en annan sida. Man har talat om det
enskilda intresse som leder privatbankerna. Detta är eu sanning. Men
man skulle ju också kunna tänka sig att det enskilda bankintresset på
ett eller annat sätt kunde förena sig med Riksbankens intresse. Man
skulle kunna tänka sig att Riksbanken och de enskilda bankerna under
vissa vilkor arbetade gemensamt. Så är, såsom vi veta, förhållandet i
Danmark, der nationalbanken är upprättad på aktier, hvilka egas dels af
staten och dels af enskilde. Och såvidt jag kunnat sluta af revisionsbe¬
rättelsen öfver denna banks verksamhet, af hvilken berättelse jag haft
tillfälle att taga del, har denna nationalbank lenmat vida bättre ekono¬
miska resultater än vår Riksbank, och detta som jag tror derföre att, be¬
träffande den förra, de enskildare intressena bidragit till eu sundare och
kraftigare utveckling af densamma.
Således, från hvilken sida jag än vill se saken, kan jag icke förstå
annat än att det skall lända till Riksbankens säkerhet att- Utskottets nu
56
Den 22 April, e. m.
framlagda förslag vinner Riksdagens bifall. Då nu emellertid Första Kam¬
maren godkänt detsamma med uteslutande af några ord deri, och dessa
ords uteslutande äfven här blifvit föreslaget, så instämmer jag äfven i
detta afseende och yrkar i sådant syfte bifall till Utskottets förslag i för¬
sta punkten.
Herr Herman Sekund t: De flesta af de föregående talarne hafva,
enligt min tanke, redan framlagt så klara och tydliga skäl för bifall till
Utskottets hemställan i den nu föredragna punkten, att deremot ej några
befogade anmärkningar torde kunna göras; och derföre är det ej heller
min mening att nu ytterligare förlänga diskussionen i detta ämne, utan
vill jag härmed endast hafva förklarat, att jag i allo instämmer med de
talare, som yrkat bifall till denna punkt, med den förändring af ordala¬
gen i densamma, hvilken redan af Första Kammaren blifvit beslutad.
Herr Gustaf Jonsson: Såsom ledamot af Banko-Utskottet har
jag ansett mig böra yttra några ord i denna fråga. Jag vill då till en
början, i likhet med Herr Agardh, tillkännagifva att icke någon så kallad
baktanke legat till grund för Utskottsmajoritetens beslut i detta ämne.
För hvar och en, som uppmärksamt genomläst Utskottets förslag, skall
det oförtydbart framgå hvad Utskottet i denna del af utlåtandet till¬
styrkt.
Den ärade talaren på stockholmsbänken, hvilken merändels vid be¬
handling af bankfrågan inom Kammaren synes vilja taga sig friheten att
utdela slängar åt dem som hysa eu mot hans egen stridig åsigt i denna
fråga, har äfven denna gång gjort sig skyldig till ett dylikt handlingssätt,
hvilket han dessutom synes förbehålla sig ensam rättighet till. Vill han
för sin del antaga att det ligger någon fördold tanke under detta förslag,
så torde med åtminstone samma skäl kunna sägas att äfven under hans
yttrande döljer sig något annat, än hvad som öppet blifvit uttaladt. Han
sökte nemligen bevisa, att det ej blott vore en misstanke hos honom per¬
sonligen, utan att det vore nästan ostridigt att Utskottet genom sitt för¬
slag sökt motverka de enskilda bankerna; och denna bevisföring utfördes
på ett sätt, som man alldeles icke skulle hafva väntat från en sådan
mans sida, hvilken jag visserligen för min del vill erkänna såsom en fi-
nansiel auktoritet, ehuru jag dock naturligtvis ej kan anse honom, lika
litet som någon annan, fullkomligt ofelbar i de åsigter han i denna fråga
uttalat, eller i de åtgärder han förut såsom Finansminister vidtagit. Så
t, ex. må jag väl undra, om han ej begick ett stort misstag, då lian vid
slutet af 1856 - 1858 årens riksdag tillstyrkte upptagande af ett tvångs¬
lån. Ehuru den ärade talaren måhända fortfarande anser denna åtgärd
hafva varit för sin tid välbehöflig och nyttig, ådagalägger dock densamma,
huru svag och litet förutseende hvarje menniska är, då hon med sina
siareblickar söker genomtränga framtiden och förutsätta huru vårt bank¬
väsende i framtiden skall komma att gestalta sig. Att ett banksystem,
som möjligen kommer att ogilla hans åsigter i denna fråga framdeles skall
komma till stånd, anser jag för ingen del oantagligt, ty jag vet att det
svenska folket är ett kulturfolk, och skall äfven hädanefter så förblifva,
som oafbrutet går framåt i alla riktningar, och sålunda ej heller förbiser
Den 22 April, e. m.
57
de förändringar i banklagstiftningen, hvilka kunna vara eguade att be¬
främja denna rörelses utveckling, likasom ock de enskilda bankinrättnin-
garne eller andra bolag med kreditiv af Riksbanken. Jag tror att man
icke bör beskylla hvarken Banko-Utskottet eller denna Kammares majo¬
ritet för att vilja inslå på en bana, som vore egnad att lyckliggöra lan¬
det. Mot en sådan beskyllning vill jag inlägga den kraftigaste protest,
emedan jag nogsamt vet med mig sjelf att jag af varmaste öfvertygelse
endast sträfva!- för det, som är ädelt och godt och kan lända till ett äl-
skadt fosterlands gagn och nytta.
På grund af hvad jag nu anfört, tillstyrker jag bifall till Utskottets
förslag i den föredragna punkten, med den förändring af densamma, som
redan af Första Kammaren blifvit godkänd.
Friherre (Jripenstedt: Jag anser mig skyldig att upptaga tillbe-
svarande åtskilliga af de anmärkningar, som blifvit gjorda mot mitt an¬
förande i detta ämne under förmiddagens sammanträde.
Först och främst bär man lagt mig till last, att jag skulle hafva be¬
farat att afsigten med Utskottets förslag skulle vara att söka åstadkomma
en sådan utveckling åt vårt banksystem att derigenom underlättades in¬
rättandet af filialkontor från Riksbanken i landsorterna. Det var verkli¬
gen för mig oväntadt att få höra, att den ärade representanten från Skåne,
som nyss hade ordet, funnit detta mitt antagande vara så besynnerligt och
obefogadt, Såsom jag bestämdt minnes — och jag tror äfven att hela
denna Kammare skall erinra sig det — var det ej för mera än tvänne ple-
nidagar sedan som samme talare i en annan med den nu föreliggande
närbeslägtad fråga, ansåg lämpligt beklaga sig öfver eller åtminstone fann
det vara betänkligt, att man ej städse är redobogen att reservera banko¬
vinsten för bankens egna ändamål, eller just i och för utvecklingen af
dylika filialkontor. Likaså är det icke många dagar sedan en mycket in¬
flytelserik person i Kammaren, äfvenledes från Skåne, yttrade ungefär det¬
samma, eller att det vore eu ganska naturlig sak. att man genom inrät¬
tande af nya lånekontor af Riksbanken sökte möjliggöra en förändring,
som åsyftade indragning åt privatbankerna. Under sådana omständigheter
måste det väl icke vara annat, än eu högst naturlig sak, om jag trott mig
finna afsigten med Utskottets förslag verkligen vara sådan, som jag nyss
antydt. Att icke ett dylikt banksystem kan vara lyckligt, sökte jag äfven
i förmiddags visa, och är ännu af samma mening, ehuru en mycket ut¬
märkt talare sedermera sökt gendrifva mina åsigter. Jag var då ej när¬
varande och kan således nu ej ingå i vederläggning af hans yttrande, men
jag har hört sägas, att hans argumentation gick ut på att jäfva de slut¬
satser hvartill jag i detta ämne kommit. Att emellertid de nuvarande
formerna för vår bankstyrelse ej måtte vara särdeles lämpliga, torde väl
få anses bevisadt till och med endast genom det enkla faktum, att då,
enligt livad af den sista revisionsberättelsen för år 1871 framgår, Riks¬
bankens beh/fllna mist för år 1870 utgjorde 1,351,828 R:dr 25 öre, upp-
gingo för samma år förvaltningskostnaderna till ej mindre än 538,000
R:dr, eller till nära 40 procent af den behållna vinsten. Jag hemställer
till hvar och en, huruvida detta kan sägas vara ett så särdeles ly¬
sande resultat, och om ej detta bättre än något annat resonnement
58
l)en 22 April, e.
in.
— det må nu vara huru vältaligt och skarpsinnigt som helst — vi¬
sar att det ligger något felaktigt till grund för ett sådant system, hvil-
ket man, med all aktning för personerna, svårligen torde kunna be¬
nämna för annat än en slentrianuiessig embetsmannaverksamket, sådan
reglementet föreskrifver, men som saknar den lefvande och lifgifvande
kraft, som af det enskilda intresset framkallas vid behandlingen af dy¬
lika saker. Jag tror till och med, att jag — utan att säga någonting,
som kan vara sårande eller obehörigt — kan hemställa, om det verkligen
icke finnes exempel derpå, att å de ställen, hvarest lånekontor af Riks¬
banken äro förlagda jemte enskilda bankinrättningar, fastän Riksbankens
filialkontor blifvit, enligt allas omdöme, på ett utmärkt sätt förvaltadt,
och fastän kontoret uppställt billigare lånevilkor —- jag tror nemligen att
de meddela iån löpande med eu half procent lägre ränta än de enskilda
bankernas —• det ändock merendels visat sig, att det årliga omsättnings-
beloppet vid Riksbankens lånekontor är vida mindre än vid den enskilda
bankinrättningen, och att följaktligen det förra haft ganska svårt att ut¬
härda en konkurrens med den sednare. Hvad bevisar väl detta förhål¬
lande, om ej sanningen af den sats, som jag uti mitt anförande i förmid¬
dags tog mig friheten framhålla.
Jag öfvergår nu till en annan anmärkning, som blifvit gjord mot min
framställning i förmiddags. Man har nemligen påstått, att det skulle före¬
finnas något slags stridighet mellan mina åsigter i denna sak i år mot dem,
som jag på detta rum uttalat under diskussionen den 22 Mars 1870. Hvar
och en, som det önskar, kan genom att läsa protokollet för den dagen
förvissa sig derom, att jag vid det tillfället yttrade, att jag ansåg eu konso¬
lidering af Riksbanken kunna, såsom orden lyda, “vinnas på det sätt, att
bankovinsten användes antingen till upphandling af silfver, som ökade me¬
talliska valutan i bankens hvalf, eller till uppköp af t. ex. engelska con¬
sols, eller sådana papper, som i händelse af behof lätt och säkert kunde
förvandlas till silfver/' Ännu i denna stund hyser jag fullkomligt samma
öfvertygelse i denna sak. Jag tror äfven att jag i förmiddags särskildt
begagnade det uttryck, att engelska consols, äro de mest •‘kuranta- pap¬
per som finnas, emedan de hafva gällande kurs och äro säljbara på alla
börser i verlden. Men jag yttrade äfven, att våra egna statspapper ställda
i utländskt mynt numera vunnit den stadgade kredit att de kunna under
vanliga förhållanden anses lika användbara till anskaffande af klingande
valuta som engelska consols, samt att jag således ej kunde medgifva, att
man kasserade och uteslöt våra egna statsobligationer från att blifva lig¬
gande såsom realisabla tillgångar, utan böra våra svenska statspapper af
nyssnämnda slag enligt min åsigt hafva samma rättighet och ställning i
detta hänseende, som alla andra effekter, hvilka kunna vexlas och för¬
vandlas till silfver i händelse af behof. Jag har äfven anfört exempel
derpå, att vid kritiska tillfällen våra inhemska statspapper visat sig ega
till och med större motståndskraft vid kurs-fluktuationer, än de flesta Öv¬
riga länders. Man har sagt att denna kursförändring är beroende af den
politiska ställningen. Utan tvifvel är i detta afseende den politiska ställ¬
ningen i främsta rummet afgörande; men just den omständigheten, att
jag anser vår politiska ställning — om den klokt och förståndigt behand¬
las *— vara mera betryggande än kanske något annat lands i Europa för
Den 22 April, e. m.
59
närvarande, gifver mig anledning tro, att våra statspapper kunna och böra
åtnjuta ett stort förtroende i utlandet. I afseende å beständigheten i kurs,
synes mig deremot engelska consols hafva för sig en framtid, som icke är
så alldeles fri från oro och bekymmer. Jag åtminstone har den föreställ¬
ning, att ett oblidt öde ganska lätt kan komma att medföra svåra pröf-
ningar för det stora och mäktiga öriket; och jag erinrade i detta hänse¬
endet redan i förmiddags om den eventualitet som vi för närvarande så
att säga hafva för ögonen, enär det väl åtminstone är ganska tänkbart
och måhända ännu något mer, att en konflikt mellan England och Ame¬
rika kan komma att uppstå. Man har likaså under sednare tider ej så
sällan sett framskymta några anledningar till missliälligheter mellan Eng¬
land och Ryssland. Jag hemställer om verkligen under sådana förhål¬
landen dessa engelska consols, just på grund af osäkerheten i den poli¬
tiska ställningen, ständigt kunna anses vara så lätta att realisera eller
huruvida det icke åtminstone är troligt, att deras kurs kan komma att
få eu mycket känbar inverkan af dylika förvecklingar. Älven de inre för¬
hållandena i England och dess maktställning till Indien gifva skälig an¬
ledning att tro, att man ej så absolut bör anse sig kunna gifva engelska
consols företräde framför andra statspapper. Och för öfrigt, mine Her¬
rar, hvad är det väl, som jag föreslagit och yrkat i afseende å den nu
föredragna första punkten af detta utlåtande? Ingenting annat än att
man, i likhet med Första Kammarens beslut, borde utesluta orden: ‘'En¬
gelska s. k. Consols eller andrahvarjemte jag, för min del, äfven velat
utur Utskottets förslag utesluta ordet: “utländska0. Om nemligen Ut¬
skottets förslag, sådant det nu föreligger, af Riksdagen bifalles, så blefve
det för bankofullmäktige omöjligt att använda bankovinsten eller de me¬
del, som för banken böra reserveras, till inköp af svenska obligationer,
ställda i utländskt mynt. Jag har i det förslag, som jag uppställt, ej ute¬
slutit möjligheten för bankofullmäktige att äfven inköpa utländska stats¬
papper, men jag har ej heller velat betaga dem möjligheten att uppköpa
svenska obligationer. Mitt förslag går sålunda icke ut på något annat, än
att i detta afseende lemna Bankofullmäktige fria händer att, derest de så
Unna lämpligt, använda dessa medel likaväl för uppköp af svenska som
utländska statspapper, och skälet hvarför våra egna obligationer, enligt min
tanke ej böra uteslutas, har jag i förmiddags angifvit, nemligen: att ända¬
målet med obligationernas inköp numera fullt lika väl, och måhända ännu
bättre, tillgodoses genom upphandling af svenska som af utländska stats¬
papper.
Jag har visserligen sedermera gifvit tillkänna, att jag helst skulle
förena mig i det alternativ, sou) derjemte blifvit framstäldt, att de ifråga¬
varande medlen skulle användas på det sätt, att man dermed qvittade
Riksbankens skuld till Riksgälds-kontoret för beträdande af eu del af krigs¬
omkostnaderna för år 1809: men dessa medel skulle ju i allt fall komma
att qvarblifva i Riksbanken, och genom bifall till ett sådant förslag lades
intet hinder i vägen för att medlen kunde användas på det sätt och i
den form, som otvifvelaktigt är den rätta för att förstärka Riksbankens
förmåga att alltid uppfylla sin första pligt, som är att invexla sina sedlar.
Men, mine Herrar, det ligger en stor skilnad mellan att blott reser¬
vera dessa medel för Riksbanken, hvarom första punkten handlar, och att
60
Den 22 April, e. m.
öka grundfonden, hvarom nämnes i den 2:dra punkten, om hvilken, såsom
ännu icke föredragen, jag är förhindrad att nu yttra mig. För min del anser
jag det vara riktigt, att Riksbanken, då omständigheterna sådant medgifva,
behåller sina medel för att reserveras för Bankens egna behof, men jag
anser ock, att, vid sådant förhållande, dessa medel ej böra läggas till grund¬
fonden utan till reservfonden. Om de nemligen qvarstå såsom reserverade me¬
del, kunna de, uti händelse af behof, utan olägenhet för vår kredit, när som
helst användas, ty detta är just ändamålet med en reservfond. Äro deremot
dessa medel eu gång lagda till grundfonden och behof sedermera yppar
sig att tillgripa någon del af densamma, så, ehuru en dylik åtgärd na¬
turligtvis oj kan vidtagas utan skyldighet att så fort som möjligt åter¬
ställa grundfonden till dess förra belopp, är dock detta en operation, som
dels fordrar längre tid, dels menligt inverkar på bankens kredit, emedan
en förminskning af denna fond ej kan verkställas utan att en sådan åt¬
gärd ådrager sig en ganska stor uppmärksamhet. Om derföre de, som
närmare tänkt sig in i denna fråga, vilja taga dessa omständigheter i nog-
grannt öfvervägande, så tror jag, att man ej med skäl skall kunna lägga
mina åsigter i denna sak till last, hvarken någon den ringaste föränder¬
lighet, eller någon oriktighet för öfrigt.
Slutligen har äfven blifvit yttradt, att omständigheterna vid slutet af
Riksdagen 1857 föranledt oss att upptaga ett tvångslån. Jag förstår ej,
hvad det vill säga att nu benämna detta lån för ett tvångslån. Lånet
upptogs för att, i en exempellöst svår finansiel kris, understödja närin-
garne; men ingen menniska tvingades att deraf begagna sig, och staten,
för hvars räkning lånet upptogs, och som derigenom frälste mången en¬
skild från ekonomisk undergång, gjorde derpå ingen förlust, utan tvärtom
vinst, som slutligen kom jernvägsfonden till godo. Jag vet ej heller hvad
denna tilldragelse har att göra med den nu föreliggande frågan, men det
vet jag, att på detta ruin tinnes åtminstone en person, hvars namn står
tecknadt under en skrift, som jag förvarar, och som uttrycker den var¬
maste tacksägelse för de åtgärder, Indika till lättande af den betryckta
ställningen och till förekommande af stora olyckor, vid detta tillfälle af
regeringen vidtogos.
Herr Peter Olsson från Helsingborg: Jag skall icke länge upptaga
Kammarens tid. Den siste högt ärade talaren slutade sitt sednaste yt¬
trande i denna fråga i ganska nära öfverensstämmelse med livad Utskottet
här föreslagit, Skilnaden synes mig bestå blott deruti, att, under det
Utskottet föreslår grundfondens förökande, önskar deremot denne talare
att reservfonden borde förstärkas. Men innan jag närmare fäster mig
vid denna skilnad beder jag få säga några ord med. anledning af hvad
samme talare i början af sitt anförande yttrade, nemligen att jag för
några dagar sedan skulle hafva uttalat den mening, att Riksbankens kon¬
solidering borde ske genom upprättande af flera lånekontor i landsorterna,
Då denna fråga förevar inom Kammaren, vet jag bestämdt att jag ej
yttrade mig. Då deremot frågan om Kongl. Maj:ts proposition angående
förändring af 72 § Regeringsformen härstädes förelåg till afgörande, tog
jag mig friheten nämna, att det efter min uppfattning var ett misstag att
man de sednare åren hade underlåtit att reservera bankovinsten för ban¬
61
Den 22 April, e. m.
kens egna ändamål, emedan man på detta sätt uraktlåtit att göra banken
så solid som önskligt varit, och sålunda äfven försvårat dess utveckling
och verksamhet. Vill man nu tyda detta yttrande derhän, att jag skulle
hafva önskat inrättande af liera lånekontor, så kan jag naturligtvis icke
förhindra en sådan tolkning af mina ord. Min mening var emellertid,
vid detta tillfälle densamma som nu, eller att det, som i främsta rummet
bör ske, är bankens konsolidering eller förstärkande. Det ligger nemligen
i sakens natur, att, om eu bank genom en ändamålsenlig styrelse allt mer
utvecklar sig och dess tillgångar genom förökande af grundfonden för¬
stärkas, och ingen torde vara villigare än denne talare att erkänna för¬
hållandet vara sådant i afseende å vår Riksbank, eu sådan bank måste
allt mera söka utveckla sin rörelse. Något annat har jag ej menat eller
sagt, och jag tror mig kunna påstå detsamma ännu eu gång.
Hvad åter beträffar den politiska sidan af saken, så ber jag att få
instämma i den siste ärade talarens yttrande derutinnan, att denna ställ¬
ning kan mycket lätt förändras, samt på detta sätt äfven kursen på en¬
gelska consols eller andra statspapper undergå betydliga fluktuationer.
Men härvid bör äfven tagas i betraktande, hvad som är lika naturligt och
hvilket den siste ärade talaren helt visst skall medgifva, nemligen, att
eu bankstyrelse, då deri af tidens tecken kan se att sådant är på
tärde, ej lärer underlåta att vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom bankens
säkerhet tillgodoses, på samma gång den drager försorg om att de möj¬
ligen oundvikliga förlusterna ej blifva så synnerligen stora. Så går den
enskilde affärsmannen tillväga och så lärer äfven bankstyrelsen icke un¬
derlåta att handla. Till följd häraf torde äfven den politiska ställningen
icke vara af så afgörande vigt att i och för de förändringar, som på detta
område kunna inträffa, staten bör underlåta att förse sig med ifråga¬
varande utländska statspapper. Det sades äfven, att våra svenska obliga¬
tioner vore bättre, derföre att vår politiska ställning, derest densamma
med omsorg handhafves, är mera betryggad, än de flesta andra europeiska
länders. Detta vill jag icke bestrida. Men huruvida man verkligen ge¬
nom att inköpa svenska obligationer kan förstärka bankens metalliska
valuta eller skaffa silfver från utlandet, synes för mig obegripligt. Det
är ock just med afseende på denna omständighet som Banko-Utskottet
nu föreslagit, att bankovinsten för år 1871 måtte användas till inköp af
engelska consols, emedan dessa under alla omständigheter lätt kunna rea¬
liseras till silfver eller guld.
Såsom jag förut nämnt, yttrade den siste ärade talaren, att skilnaden
mellan hans och Utskottets förslag bestod deruti, att han önskat reserv¬
fondens förökande, under det att deremot Utskottet förordat förstärkande
af Riksbankens grundfond. Utskottet har, såvidt jag kan förstå, verkligen
vetat hvad det sagt, då det föreslagit förstärkning af grundfonden och ej
blott åt reservfonden. Detta Utskottets tillstyrkande har, såsom den ärade
talaren riktigt anmärkte, tillkommit på den grund, att reservfonden när
som helst kan disponeras af staten. Banko-Utskottet har deremot ansett
att grundfondens förökande vore af vigt icke blott derföre, att det vore
angeläget för bankofullmäktige att veta huru stora bankens tillgångar verk¬
ligen äro, utan äfven att dessa vore af en sådan beskaffenhet att de icke
när som helst kunde för statens räkning disponeras af Riksdagen. Endast
62
Den 22 April, e. in.
på sådant sätt kunna bankofullmäktige vidtaga lämpliga åtgärder för för¬
stärkande af den metalliska valutan. Denna åsigt delar äfven jag, emedan
jag i främsta rummet vill att vi skola hafva Riksbankens säkerhet be¬
tryggad. Jag är ock öfvertygad derom, att, derest ett tillskott till statens
inkomster behöfves, ett sådant nog lärer kunna anskaffas -på annat sätt,
än genom att beröfva banken någon del af dess välbehöfiiga tillgångar.
Endast dessa ord har jag nu velat yttra samt ber slutligen få tillägga,
att under förmiddagens sammanträde ej något yrkande blifvit framstäldt
derom, att Riksbankens nu behållna vinst skulle användas till inlösen af
Riksgälds-kontorets obligationer från år 1809, utan att de talare som
under förmiddagens plenum yttrade sig i detta ämne endast förordade
återremiss, på det att Utskottet måtte komma i tillfälle att afgifva nytt
förslag i denna fråga. För min del tror jag det ej vara lämpligt att, så¬
som den siste talaren yrkat, utur Utskottets förslag, jemte de af Första
Kammaren redan uteslutna orden, äfven utstryka ordet: “utländska
emedan, derest ett sådant förslag vunne bifall, vi ej skulle kunna an¬
vända dessa medel till inköp af endast utländska, utan måhända äfven
svenska statspapper, och det är detta, som Utskottet med sitt förslag
velat förebygga.
Jag yrka” fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Propositioner framställdes på de yrkanden,
som förekommit, och blef Utskottets hemställan af Kammaren bitallen med
den förändring, att orden: ‘‘engelska så kallade consols eller andra“ skulle
ur Utskottets förslag utgå.
Punkten ‘i.
Friherre Gripen st cd t: Jag anser mig böra framställa anmärkning
mot den nu föredragna punkten både i afseende på form och sak. För
min del tror jag, att, då fråga är derom att besluta tillökning af Riks¬
bankens grundfond, hvilket ämne tillhör området för den banklag, som
icke kan förändras i annan ordning än vanlig civillag, det är i högsta
grad oformligt att fatta ett sådant beslut utan att ärendet blifvit beredt
på ett sätt, som öfverensstämmer med grundlagens föreskrifter om ändring
af civillag. Visserligen bär Utskottet förklarat, att, om förändring af 4 §
i banklagen skulle anses lämplig, Utskottet icke skall underlåta, att ställa
sig i förbindelse med Lag-Utskottet för att kunna föreslå den lydelse
nämnda § borde erhålla, men detta sätt att först besluta om sjeltva saken
eller att denna lag skall förändras, och sedan låta vederbörande Utskott
föreslå den deraf följande förändrade ordalydelsen vore val icke lämpligt
eller ens lagligt. Då ifrågavarande lagförändring icke kan beslutas på
annat sätt än förändring af civillag, bör val också ärendet beredas i
samma ordning som en sådan förändring.
Af nu påpekade formela skäl anser jag, att ärendet ovilkorligen bör
återremitteras, på det Banko-Utskottet må få tillfälle att i gemenskap
med Lag-Utskottet lagligen bereda detsamma och derefter till Riksdagen
göra framställning i frågan.
Angående sielfva saken har jag redan antydningsvis uttryckt min
Den 22 April, e. nt. ti3
mening under diskussionen om betänkandets första punkt. Jag anser icke
lämpligt att med bankovinsten öka bankens grundfond, utan tror, att denna
vinst borde i form af reserverade medel ställas till bankens disposition.
Således vore jag benägen att, äfven af skäl hemtade från sjelfva ämnet,
yrka ogillande af Utskottets hemställan i förevarande punkt, men derom
bör enligt min tanke icke blifva fråga, förr än ärendet blifvit i laglig
form beredt, och derföre hemställer jag, att Kammaren ville nu besluta
dess återremitterande.
Herr Agardli: Jag vet mycket väl, att många stött sig öfver det
sätt, hvarpå Banko-Utskottet i denna punkt gått till väga; också skulle
jag, om jag funnit minsta anledning till den åsigt, att Utskottet sårat
laga former, nu icke tvekat att motsätta mig Utskottets förslag. Men jag
heder Herrarne helt enkelt läsa, hvad det är, som Utskottet föresla¬
git, Dess hemställan lyder så: -att Riksdagen för sin del måtte be¬
sluta att 2 millioner af Bankens reserverade medel må användas til),
grundfondens ökande". Skulle väl Riksdagen icke hafva rätt att föreslå
användande af Bankens reserverade medel för visst ändamål? Derpå
tillägger Utskottet: “så att den" (grundfonden) “kan höjas till 27 millioner
riksdaler*. Det är blott derpå, att göra ett sådant steg möjligt, som
Utskottets hemställan syftar. Ligger val häri något olagligt? Jag skall
dock icke närmare inlåta mig på denna fråga om lagligheten af den for¬
mela behandlingen, men vill i stället tillåta mig nämna, huru det tillgått
två gånger tillförene, då Bankens grundfond blifvit höjd. Ena gången,
vid 1844—1845 årens riksdag, börjades ärendets behandling på alldeles
samma sätt som nu. I Banko-Utskottets betänkande N:o 29 på sid. 14
läser man följande hemställan: “att Bankens kapital-öfverskott eller grund¬
fond skall, utan beräkning af Bankens bästa egendom och inventarier,
utgöra en summa af 10 millioner R:dr banko, hvadan möjligen inträffande
kapitalförminskning under året af vinsten ersättes “. Omedelbart derefter
tillägges: "kommando, i händelse af bifall härtill, Banko-och Lag-Utskot-
ten att uppgöra och Rikets Ständers pröfning underställa förslag till den
ändring i lagen för Rikets Ständers bank af den 1 Mars 1830, som deraf
blifver eu följd". Denna gång bifölls Banko-Utskottets hemställan och
derefter sammanträdde Banko- ocli Lag-Utskotten och formulerade gemen¬
samt ett förslag till förändring i banklagen, hvilket slutligen blot af Riks¬
dagen godkändt. Vid 1863 års riksdag, då förhöjning af Bankens grund¬
fond andra gången beslöts, hemställde till en början Banko-Utskottet på
samma sätt, att fonden skulle höjas, men i stället att derefter samman¬
träda med Lag-Utskottet framlade Banko-Utskottet på egen hand försla¬
get till den hehöfliga ändringen i banklagen. Detta var, efter min me¬
ning, oriktigt, hvaremot jag anser, att ärendet bort behandlas på samma
sätt, som skett vid 1844—1845 årens riksdag och som Banko-Utskottet
tänkt sig att nu skulle ske. Då vi nu för behandling af frågor så¬
dana som den förevarande hafva före oss gifven den praxis, jag omför-
mält, kan jag icke förstå, att det skulle ligga något farligt deri att fatta
ett sådant preliminärbeslut, som Utskottet föreslagit.
För öfrigt får jag anmärka, att det finnes en annan paragraf, den
■5:te i banklagen, hvars ordalydelse man alls icke tolkat med den stränga
64
Den 22 April, e. m.
formalism, som man vill göra gällande med afseende å 4 §. I berörda
5 § föreskrifves, att för hvarje halfår skall eu öfversigt, som klart och
fullständigt visar vexelbankens ställning, genom Rikets Ständers fullmäk¬
tiges försorg tryckas, samt efter hvarje års bokslut en öfversigt, som visar
Bankens hela ställning. Detta stadgande har emellertid icke ansetts ut¬
göra hinder för att oftare utgifva öfversigter, ja man syndar mot orda¬
lydelsen i denna paragraf till den grad, att man numera utgifver öfver¬
sigter öfver vexelbankens ställning hvarje månad och fullständiga öfver¬
sigter öfver Bankens hela ställning fyra gånger om året. Här har man
således icke tvekat, att gå utöfver föreskriften, uppenbarligen emedan man
ansåg det vara en fördel om man gjorde mera än hvad lagen föreskref
såsom det minimum som borde iakttagas. Men i fråga om 4 § synes man
icke vilja gå in på den tolkning, att grundfondens föreskrifna belopp,
25 millioner riksdaler, betyder minst 25 millioner, hvilken tolkning jag
för min del anser vara den enda rimliga, utan man vill göra gällande,
att banklagen kränkes genom blotta anvisandet af medel till höjning af
bankens grundfond; således att en sådan förändring af banklagen skall
vara af vederbörande Lag-Utskott föreslagen, innan Riksdagen får för sin
del uttala den mening, att grundfonden bör höjas! En sådan formalism
kan jag icke anse annorlunda än som ett onödigt hårklyfveri.
Jag hemställer att Kammaren måtte bifalla Utskottets hemställan i
förevarande punkt.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: I likhet med hvad jag om
första punkten i Utskottets betänkande yttrat, får jag äfven om den nu
förevarande punkten förklara, att den åtminstone i formelt hänseende före¬
faller mig högt besynnerlig.
Om de öfverskott, som uppkommit derigenom, att Riksbankens under
tiden före år 1871 upplupna vinster icke blifvit till sitt fulla belopp
anvisade att för statens allmänna behof ifrån Banken utgå, sammanläggas
med 1871 års vinst, hvars reserverande för Banken Kamrarne hafva ge¬
nom antagande af nyss föredragna punkt beslutat, så eger Banken redan
utöfver grundfonden ett kapitalöfverskott af mera än 2 millioner riksda¬
ler, eller ett sammanlagdt kapitalöfverskott af mera än 27 millioner riks¬
daler, och något nytt beslut härom behöfver således icke fattas. Men i
denna punkt föreslår dock Utskottet Riksdagen att särskildt besluta, att
2 millioner R:dr af det befintliga öfverskottet nu skola disponeras, för
det ändamål att sjelfva grundfonden, om hvilken banklagen säger, att den
skall utgöra 25 millioner riksdaler, må kunna höjas till 27 millioner R:dr.
Då emellertid banklagen icke kan förändras utan genom Kongl. Maj:ts
och Riksdagens båda Kamrars sammanstämmande beslut, så är gifvet, att
den egenskap af större oföränderlighet, än vanliga, endast i bankoregle¬
mentet intagna stadganden, som med banklagen åsyftats att tillförsäkra
den del af Bankens kapitalöfverskott, som i samma lag kallas grundfond,
icke skulle vinnas åt ifrågavarande 2 millioner riksdalers ytterligare kapi¬
talöfverskott på annat sätt än genom båda Kamrarnes beslut om och
Kongl. Maj:ts sanktion af eu förändring till förhöjning af den kapital¬
summa som för grundfonden nu finnes i banklagen bestämd. Der¬
före,
65
Den 22 April, e. m.
före, äfven om Utskottets hemställan i förevarande punkt af Riksdagen
bifölles, men någon förändring i banklagen icke samtidigt skedde, så skulle
verkan deraf vara densamma, som om alldeles intet beslut i ämnet af
Riksdagen fattats. Ty nästa Riksdag vore lika oförhindrad att ensam,
utan Konungens samtycke, fritt disponera öfver dessa 2 millioner riksda¬
ler af Bankens kapitalöfverskott, som om denna Riksdags beslut, att grund¬
fonden med denna summa må kunna ökas, aldrig hade funnits.
.... ,)et. sfnes miS således icke kunna leda till något gagn, att Utskottets
förslag i denna andra punkt godkännes; men jag tror deremot att, omså
sker, rätt svåra formela förvecklingar derigenom kunna uppkomma. An¬
taget nemligen, att sedan Första Kammaren ogillat Utskottets förslag,
Andra Kammaren nu bifölle detsamma, så skulle frågan derom afgöras
genom gemensam votering. I fall dervid Andra Kammarens mening seg¬
lade och Riksdagen således hade beslutat, att Bankens grundfond med
2 millioner riksdaler skulle kunna ökas, egde Banko-Utskottet derefter taga
under pröfning huruvida Utskottet borde sammanträda med Lag-Utskot¬
tet för att uppgöra förslag till den lydelse, som banklagens 4 §, för höjande
af grundfondens förut deri stadgade belopp, borde erhålla; och om då eu
sådan förändring af det sammansatta Utskottet föreslogs, skulle, sedan detta
förslag till Riksdagen inkommit, öfver detta förslag Kamrarne derefter hvar
för sig besluta såsom öfver förslag till ändring i allmänna lagen. Om då
Kamrarne, med vidhållande å ömse sidor af sina förut i ämnet uttalade
meningar, stannade i olika beslut, hade frågan om förändring i bank¬
lagen förfallit, och tvänne mot hvarandra stridande beslut om samma
sak skulle sålunda vid samma riksdag kunna blifva fattade. Häri ligger
eu formel svårighet, som icke torde vara lätt att lösa. Det kunde verk¬
ligen vara intressant att se, huru Banko-Utskottet skulle vilja reda si®
undan densamma, derest Kammaren bifölle Utskottets förslag.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
... ^en Rundgren: föregående talare har visat de svårigheter och
förvecklingar, som kunde uppkomma, i händelse Kammaren nu fattade
beslut i öfverensstämmelse med Banko-Utskottets förslag. För min del
kan jag icke finna några skäl, hvarföre vi onödigtvis skulle inveckla oss
1 svårigheter, då vi ju hafva tillfälle att fullkomligt lagenligt gå så till väga,
att några svårigheter icke möta. Visserligen har den talare, som tog
Banko-Utskottets förslag i försvar, sökt gifva saken det utseende, som
vore Utskottets framställning i högsta grad oskyldig, enär Utskottet
icke. föreslår något annat, än att Riksdagen för sin del måtte besluta, att
2 millioner riksdaler af Bankens reserverade medel må användas till grund¬
fondens ökande. Oskulden skulle således ligga deruti, att man genom bi¬
fall till Utskottets förslag icke skulle besluta förändring i banklagen utan
allenast sätta bankofullmäktige i tillfälle att, derest beslut härom i laga
ordning komme till stånd, anvisa dessa medel till grundfonden. Ser man
emellertid på det stycke i betänkandet, som följer näst efter sjelfva kläm¬
men, så kan man icke undgå att finna, hurusom Utskottet afsett något
annat och mera än hvad den ärade talaren velat angifva. Utskottet sä¬
ger nemligen: “skulle äfven detta förslag vinna Riksdagens godkännande,
Riksd. Prof. 1872. 2 Afd. 4 Band. 5
(,<; Den 22 April, e. m.
så torde derefter Utskottet få taga i öfvervägande, huruvida eu förändring
i 4 § af lagen för Rikets Ständers Bank redan nu kan vara lämplig eller
dermed bör anstå tills grundfonden kan ytterligare höjas». Har icke
Banko-Utskottet härmed uttryckt, att det nu föreslagna höjandet af grund¬
fonden till 27 millioner riksdaler, skulle kunna ske utan förändring i bank¬
lagen, eftersom Utskottet förklarar det vara beroende på ett sednare be¬
slut huruvida en förändring af banklagen redan nu skall anses lämplig
eller dermed bör anstå till dess grundfonden ytterligare kan höjas? I be¬
traktande häraf synes den omförmälda oskulden hos Utskottets förslag
icke vara så stor, som den ärade talaren velat låta påskina, ty då bank¬
lagen uttryckligen säger, att grundfonden skall utgöra 25 millioner riks¬
daler — hvarken högst 25 millioner riksdaler eller minst samma summa —
gå måste man väl erkänna, att man afser en förändring i det af bank¬
lagen härutinnan stadgade förhållande, och vill åstadkomma denna förän¬
dring icke på raka vägen genom att först ändra civillagen, hvartill erfor¬
dras båda Kamrarnes sammanstämmande beslut och Konungens bifall,
utan på en sådan väg, der man genom gemensam votering kan vinna re-
»ultatet.
Ganska anmärkningsvärd är också sista satsen i betänkandet, der Ut-
»kottet yttrar: »för så vidt eu sådan ändring11 — af banklagen — “re¬
dan nu skulle anses lämplig, skall Utskottet icke underlåta att söka sam¬
manträda med Lag-Utskottetu o. s. v. Vid läsning häraf måste man
fråga: huru skall Riksdagen få tillfälle att uttrycka, att den anser eu så¬
dan lagforändring redan nu lämplig? Riksdagen kan väl icke grundlags-
enligt yttra sig i frågan förr än ärendet blifvit beredt af sammansatt
Banko- och Lag-Utskott, Har icke Utskottet i den anförda satsen för¬
utsatt eu behandling af frågan, som skulle afvika från den vigtiga bestäm¬
melsen i våra grundlagar, att Riksdagen icke kan fatta beslut i ett ärende,
utan att detsamma blifvit lagligen beredt? Frågan om ändring i lagen
för Riksbanken kan nemligen icke anses grundlagsenligt beredd derige¬
nom, att endast Banko-Utskottet yttrat sig i frågan.
För min del anser jag derföre, att, så vida man icke redan nu vill
afstå Utskottets hemställan, ärendet åtminstone bör återremitteras för
att kunna blifva föremål för fullt lagenlig behandling. Jag vill icke ingå
i frågan om lämpligheten eller olämpligheten af grundfondens ökande.
Oberoende af alla åsigter härom anser jag det vigtigt, att grundlagens
stadganden om den behandling, som tillkommer ärendet, hållas i helgd,
och detta så mycket mera som, enligt hvad Herr vice Talmannen nyss
ådagalagt, olösliga svårigheter kunde uppstå, derest Kammaren i ärendets
nuvarande skick bifölle Utskottets hemställan.
Herr Agardh: De svårigheter, Herr vice Talmannen påpekade,
hafva icke undgått Utskottet, men frågan är, efter mitt förmenande,
huruvida man, för att undvika svårigheterna, bör afstå från hvad man
anser såsom en rättighet; eller har icke andra Kammaren rätt att fordra
att de 191 representanter, här finnas, vid bestämmandet af denna fråga
få göra. sina röster gällande mot de 126 representanternes i Andra Kam¬
maren? Behandlas frågan såsom en lagfråga, har den ena Kammaren icke
lita 22 April, e. m.
67
större makt äu den andra; men grundlagen säger uttryckligen, att ge¬
mensam votering skall ega rum i bankfrågor; och då här i sjelfva verket
endast är fråga om att besluta, att 2 millioner riksdaler af Bankens re¬
serverade medel skola användas för ett viss ändamål, så synes väl denna
Kammare hafva rätt att fordra det denna fråga såsom bankfråga afgöres
genom gemensam votering. Jag tillåter mig vidare fästa uppmärksam¬
heten derpå, att bestämmandet af ett visst belopp af Bankens reserve¬
rade medel för ett angifvet ändamål — grundfondens höjande till ett
visst belopp — icke nödvändigt förutsätter en genast förestående ändring
af 4 § i banklagen. Denna § innehåller dessutom mera än blott bestäm¬
mandet af en summa; man skulle till och med utan att ändra summan,
kunna med allt skäl föreslå en ändring af dess lydelse. Den är nemli¬
gen så skrifven, att man har svårt att förklara dess innehåll. Den säger
att: ■•Bankens kapitalafver skott dier grundfond“ etc. Hvad menas väl
med Bankens kapitalöfverskott? När jag från allt hvad Banken eger
och har att fordra drager allt hvad Banken är skyldig, blir återstoden
kapitalöfverskottet enligt vanligt språkbruk; men icke är allt detta grund¬
fond. Kapitalöfverskottet utgöres fastmera dels af grundfond, dels af re¬
servfond; alltså måtte väl kapitalöfverskott och grundfond vara två all¬
deles olika begrepp, fastän 4 § icke skiljer dem. Om således denna pa¬
ragraf, utan afseende på grundfondens belopp, verkligen erfordrar eu om¬
redigering, så måste detta vara ett ytterligare stöd för den åsigt, att bank¬
frågan (om grundfondens belopp) och lagfrågan (om paragrafens lydelse)
icke böra sammanblandas. Denna paragraf är för öfrigt icke den enda
i banklagen, som påkallar ändring. 2 § har aldrig varit fullt tillämplig
och är det icke i denna dag. Der står nemligen, att om Bankens sedlar vid
uppvisandet icke inlösas med det belopp, som genom lagen om myntbe¬
stämningen faststäldt hlifvit o. s v.; men sålunda inlösas Bankens sedlar
numera icke, ty de inlösas efter annan grund — efter deras lydelse. Jag
har nyss påpekat att 5 § icke heller efterlefves. Då nu här är fråga
blott om anvisande af medel, hvarigenom summan af grundfonden må
kunna höjas, men andra omständigheter måste tagas i betraktande, då
fråga uppstår om ändring af lagen för Rikets Ständers bank, och man väl
måste skilja emellan ett preliminärbeslut, att afsätta medel, och defini¬
tiva ändringar i lagen, så torde vi nu väl kunna besluta att af Bankens
reserverade medel 2 millioner riksdaler skola afsättas, utan att vi derför
behöfva tala om eu ändring af banklagen. Detta blir eu kommande fråga,
och jag tror icke att vi derom hafva att öfverlägga i afton.
Herr Sjöberg: Den ärade talare, som sednast hade ordet, anförde
åtskilligt, hvilket icke lämpligen torde höra till öfverläggningen rörande
den nu föredragna andra punkten, men deremot syntes han icke rätt
hafva uppfattat Herr vice Talmannens mening, då denne så klart fram¬
höll, huru det skulle komma att gå med konseqvenserna — om jag
så får uttrycka mig - af beslutet, derest Andra Kammaren skulle bi¬
falla Utskottets hemställan i oförändradt skick. Det lärer vara tydligt
och klart, att, om frågan skall blifva föremål för så kallad gemensam
votering, kommer utgången att väga emellan det afslag å Utskottets hem¬
ställan, Första Kammaren redan beslutit, och det bifall, denna Kammare
68
Den 22 April, e. m.
antagligen kommer att gifva till samma hemställan. Vidare liar Harr
vice Talmannen ganska riktigt framhållit, att, då fråga om förändring i
4 § af lagen för Rikets Ständers bank, bör, såsom Utskottet sjelft
förutsatt, behandlas såsom eu lagfråga i enlighet med 87 § Regerings¬
formen, så torde det vara föga sannolikt att Riksdagen skall komma till
det slut i saken, hvilket Banko-Utskottet afsett. och Andra Kammaren,
så vidt man kan sluta af hvad nu under öfverläggningen förekommit,
synes afse, emedan, efter all anledning, Första Kammaren skulle afslå och
Andra Kammaren bifalla deri Sammansatta Lag- och Banko-Utskottets
hemställan, hvilken, enligt hvad uti förevarande utlåtande antydes, kunde
komma att afgifvas för vinnande af den nyss berörda ändringen i bank¬
lagen; och sålunda skulle ju, till följd af Kamrarnes skiljaktiga beslut,
frågan om den förutsatta förändringen i denna lag hafva förfallit.
Jag hemställer derföre, om det icke under sådana förhållanden och
för att bevara formen vore lämpligast att antaga en modifikation af Ut¬
skottets förslag, hvilken äfven varit föremål för öfverläggning i Första
Kammaren och der slutligen blifvit uppställd såsom kontraproposition mot
utslag å Utskottets nu ifrågavarande hemställan. Detta ändringsförslag
har i hufvudsaken samma innehåll som Utskottets hemställan, men en
vidare lagenlig behandling af saken är i det förra förutsatt.
Förslaget har följande lydelse: att Riksdagen måtte förklara, att två
millioner af bankens medel må reserveras för att blifva tillgängliga till
grundfondens ökande, derest beslut derom i grundlagsenlig ordning kan
blifva fattadt.
Detta förslag torde sålunda utan fara kunna antagas, emedan den
grundlagsenliga formen är deri behörigen iakttagen.
Med anledning af de omständigheter, Herr Agardli anförde, och
hvilka han tycktes anse särdeles vigtiga, nemligen att Rikets Ständer två
gånger antagit enahanda förslag, som det af Utskottet framlagda, tillåter
jag mig nämna, att sådana exempel väl icke äro egnade att nu för tiden
tjena oss till föresyn. Åtskilligt gick för sig i den gamla, goda tiden,
hvilket nu icke bör vara för oss efterföljansvärdt.
Om man nu icke ur den finansiela synpunkten, hvilken jag alldeles
icke vidrört, anser frågan af så ••synnerligen" stor vigt, torde dock vara
nödigt att noga hålla på den genom grundlag stadgade formela behand¬
lingen af ett ärende; och jag föreställer mig, att denna uppfattning af
frågan skattas lika högt af Andra Kammaren som af den Första.
Då det af mig framställda förslag, såsom af dess innehåll synes, icke
i hufvudsak skiljer sig från Banko-Utskottets, hemställer jag, om man
icke kunde medgifva en sådan liten förändring af det föreliggande för¬
slaget.
Herr Carlén: Jag ber att få understödja den siste ärade talarens
förslag och jag tror, att man genom att bifalla detsamma går dem till
mötes, som önska en förstärkning af Riksbankens grundfond. Om nem¬
ligen detta förslag går igenom, så synes det mig mera antagligt, att äf¬
ven de, som nu emotsätta sig Utskottets förslag, skola finnas beredvillige
att ingå på den lagförändring, som blir nödig för fondens tillökande,
derest man redan eger medel, särskildt reserverade för sådant ändamål.
Den 22 April, e. m. 69
Så vidt jag kunnat finna, innefattar icke ens Herr Agardhs argumentation
något hinder emot antagande af Herr Sjöbergs förslag, ty äfven den förre
ärade talaren erkände, att Banko-Utskottet borde sammanträda med Lag¬
utskottet för att föreslå den förändrade lydelse, som i 4 § af lagen för
Rikets Ständers bank i sådan händelse borde erhålla. Resultatet blir
detsamma, men genom att antaga Herr Sjöbergs förslag synes det mig
blifva lättare för dem, som önska grundfondens förstärkande, att genom¬
drifva denna önskan, då man på förhand reserverat medel för detta
ändamål.
Herr Gustaf Jonsson: Jag ber att få bemöta Herr vice Tal¬
mannens yttrande med den erinran, att det går mycket väl an att på
det af Utskottet föreslagna sätt öka Riksbankens grundfond. Såsom gam¬
mal ledamot af Banko-Utskottet kan han erinra sig, att sådant förut egt
rum, och har sjelf biträdt dylika beslut. Jag är öfvertygad derom, att,
om Utskottets förslag bifalles, hvar och en skall erkänna, att ifrågava¬
rande medel blifva så att säga mera fastlåsta vid Riksbanken än genom att
lägga dem till reservfonden. Enligt Utskottets förslag blifva medlen mera
afsedda för ett visst ändamål, än som skulle blifva fallet, om de lades till
reservfonden.
Utskottet har icke haft något emot att sammanträda med Lag¬
utskottet för att åvägabringa den förändring i banklagen, som, i händelse
Utskottets förslag går igenom, blifver nödvändig. Jag tillåter mig härvid
besvara, hvad Herr Rundgren anförde, med den erinran, att Utskottet i
sitt förslag endast gifvit en anvisning om det sätt, hvarpå man borde gå
till väga för att komma till målet, och vill Riksdagen icke godkänna detta
sätt, blir detta Riksdagens ensak.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag får erkänna, att jag icke
kunnat fatta, hvari skilnaden skulle ligga emellan Herr Sjöbergs förslag
och Utskottets betänkande i denna punkt, för så vidt densamma tillstyr¬
ker ett beslut om ökande af Riksbankens grundfond. Utskottets förslag
lyder nemligen sålunda: “att Riksdagen må för sin del besluta, att 2
millioner åt Bankens reserverade medel må användas till grundfondens
ökande, så att den kan höjas till 27 millioner riksdaler*'. Utskottet före¬
slår således icke att beslutet skall innefatta, att 2 millioner skola använ¬
das till detta ändamål och att grundfonden i och med detsamma är för¬
höjd till 27 millioner riksdaler. Herr Sjöbergs förslag har följande ly¬
delse : “Att Riksdagen måtte förklara, att 2 millioner riksdaler af Ban¬
kens medel må reserveras för att blifva tillgängliga till grundfondens
ökande, derest beslut derom i grundlagsenlig ordning kan blifva fattadt*'.
I sjelfva saken äro således båda förslagen lika, och den olikhet, som
förefinnes dem emellan, ligger blott i ordställningen. Jag skulle för min
del visst icke motsätta mig bifall till Herr Sjöbergs förslag, i händelse
det antagits af Första Kammaren, men, då så icke är fallet, finner jag
icke något giltigt skäl för att frångå Utskottets förslag och i stället an¬
taga ett förslag, som innehåller samma sak blott med någon ord¬
70 De® 22 April, e. w.
förändring. Jag får således på grand häraf yrka bifall till Utskottets
förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter det att derunder framställda yr¬
kanden blifvit upptagna och propositioner derå gifna, biföll Kammaren
hvad Utskottet hemställt.
Punkten 8,
Bifölls.
§ io.
.Föredrogos och biföllos Konstitutions-Utskottets utlåtanden:
N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 9 § Riksdags¬
ordningen;
N:o 13, i anledning af väckt motion om ändring i 13 § Riksdags¬
ordningen; och
N:o 14, i anledning af väckt motion om ändring i 16 § Riksdags¬
ordningen.
§ 11.
Vid föredragning af Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 15, i
anledning af väckta motioner om ändring i 16 och 18 §§ Riksdags¬
ordningen, anfördes i afseende å
Punkten 1 af
Herr T örnfe It: Mera Talman, mine Herrar! På sidan 9 i nu
föreliggande betänkande yttrar Utskottet: “På kommunerna sjelfva må
det sedermera bero att till ordförande i kommunalstämmorna utse perso¬
ner, hvilka icke genom bristande samvetsgrannhet i uppfyllande af sina
åligganden förhindra valmännen att utöfva sina lagliga rättigheter. Att i
öfrigt kommunalstämmas ordförande, om han låter sådant komma sig till
last, är underkastad laga ansvar, torde framgå af strafflagens 25:te ka¬
pitel'1. Jag får dock härvid erinra, att jag erfarit, att kommunalstämmo-
ordföranden icke. ådömes något ansvar, om han krånglar något i det
fallet.
Efter detta yttrande bifölls punkten.
Punkten 2.
Blef äfvenledes bifallen.
Den 22 April, ». »i.
71
§ 12.
Härefter föredrogos och bitöllos Konstitutions-Utskottets utlåtanden:
N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring af 28 § Riksdags¬
ordningen; och
N:o 17, i anledning af vackt motion om ändring i 88 § Riksdags¬
ordningen.
§ 13.
Föredrogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 18, i anledning åt
väckt motion om ändring i 71 och 73 §§ Riksdags-ordningen.
Härvid yttrade:
Herr Hseggström: Utskottet har nu i föreliggande betänkande af-
eifvit ett svar, såsom mig synes, mindre på min motion än den motion i
samma ämne, som vid 1868 års riksdag väcktes åt Herr Säve, ty då man
genomläser Utskottes motivering, finner man att densamma nästan ord tor
ord är lika med det svar 1868 års Konstitutions-Utskott afgaf på Herr
Säves motion. Herr Säve föreslog, att val af fullmäktige i Riksbanken
och Riksgälds-kontoret endast skulle anställas hvart tredje år, således i
likhet med hvad under de gamla ståndsriksdagarna egde rum. Det af
mig framlagda förslag går dock ut på något helt annat, hvilket synes åt
min motion. Jag har med mitt förslag åsyftat att bevara den stadga och
kontinuitet i förvaltningen af dessa verks angelägenheter, som jag ansei
nödig och Utskottet ej heller gittat förneka. Utskottet yttrar: att, då
Riksdagens ställning till dessa fullmäktige, såsom redan sjelfva namnen
angåfve, vore den en hufvudman intager till sina befullmäktigade ombud
det vore olämpligt att frånträda den princip, “att Riksdagen bör vara i
tillfälle att hvarje gång den sammanträder utöfva den rättighet att åter¬
kalla sin fullmakt som allmän lag tillerkänner hvarje hufvudman11. Jag
tycker för min del det vara principenligt, att de s. k. “ hut vild männen %
svenska folkets ombud, som sjelfva till största antalet hafva sina full¬
makter att utöfva representantkallet ställda på tre år, äfven för sina
fullmäktige böra meddela fullmakter på lika lång tid, och detta Utskot¬
tets argument symes mig således böra hänföras till hvad man plägar kalla
de obotfärdigas förhinder. Jag har hvarken föreslagit att afhända Riks¬
dagen sin rätt att återkalla uppdraget ej heller åsyftat att utsträcka full-
maktstiden utöfver tiden för representanternes i denna Kammare egna
mandat. Det synes mig högst önskligt att i en så invecklad förvaltning
sou: den af Riksbankens angelägenheter bibehålla nödig kontinuitet i sty¬
relsen Jag tillåter mig erinra, att det icke finnes något enskild! bolag,
som icke anser det vara angeläget att bibehålla kontinuitet i bolagets
styrelse, på det att ärendena må gå sin gilla och riktiga gång och sty-
relseledamöterne icke lita på eller göra sig beroende af de underordnade
tjensteman, som de just skola öfvervaka och kontrollera. Vid täta om¬
72
Den 22 April, o. m.
byten af styrelseledamöter måste detta blifva fallet. Då jag i min motion
anfört detta skal och Utskottet behagat alldeles gå förbi detsamma, hem-
tar jag deraf anledning antaga, att Utskottet funnit detta skäl ega full
giltighet, då Utskottet ej inlåtit sig på att bemöta detsamma. För mig
ar detta ett jjgtigt skal och ger mig anledning att yrka afslag på Ut¬
skottets hemställan och bifall till de i min motion föreslagna, stadgande»
att hvila i grundlagsenlig ordning till vidare behandling.
, He[r b ei Nilsson i Espö: Herr Talman! Den ärade motionärens
förslag lyckades ej att erhålla Hägra försvarare inom Utskottet, utan dess
ledamöter voro ense derom, att Riksdagen, som utser fullmäktige i Riks¬
banken och Riksgälds-kontoret, äfven bör ega rättighet att för hvarje
gäng t en sammanträder anställa nytt val af dessa fullmäktige. Beträf-
fande det f den arade motionären både nu och i motionen anförda skäl
för väljande åt ifrågavarande fullmäktige för en längre tid i ändamål att
derigenom bibehålla nödig kontinuitet i förvaltningen al' Riksbankens och
Kiksgalds-kontorets angelägenheter, så ber jag blott att få erinra, att det.
åt dessa sex års erfarenhet visat sig, att icke så stora förändringar i
dessa verks styrelser på en gång egt rum, att någon fara för kontinui-
teten synes vara å färde. Då man af dessa års erfarenhet funnit, att
ifrågavarande embetsverks förvaltning ej lidit något förfång på ett eller
annat satt i följd åt nu gällande stadgande!! om val af fullmäktige, synes
det mig ej vara skäl att vidtaga eu grundlagsändring, som möjligen sedel--
meia kunde befinnas hafva varit mera till skada än till gagn. Man kan
nemligen tänka sig möjligheten deraf, att Riksdagen komme att med sitt
val falla på en person, som icke vore så skicklig, att han kunde för eu
längre tid bibehålla sin plats i dessa verks styrelse. I sådant fall måste
det anses nödvändigt för Riksdagen att kunna ett följande år utesluta eu
sådan person, som ej till belåtenhet fyllt sin plats. Jag anser således
grundlagens nuvarande bestämmelser i detta ämne fullt riktiga och ända¬
målsenliga, och att en ändring derutinnan i den af motionären föreslagna-
riktning hvarken är nödig eller nyttig, hvadan jag hemställer om bifall
till Utskottets förslag.
V Gum sel i us: I motsats till den sednaste ärade talaren och
Konstitutions-Ltskottet anser jag den af Herr Haiggströiii i motionen ut¬
talade och nu närmare utvecklade grundsats fullt riktig och lämplig i
fråga om val af fullmäktige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret. Den
sednaste talaren erinrade, i likhet med Utskottet, att erfarenheten hittills
icke ådagalagt något behof af ändring i de härutinnan gällande bestäm-
melser, och han anmärkte jemväl, att, om eu fullmäktig i dessa verk be-
tinnes sakna den skicklighet, som erfordras för att till belåtenhet full-
gorå sitt åliggande, Riksdagen bär öppet att vid nästa val utesluta honom,
i hvilken händelse nu gällande stadgande om den tid, för hvilken full¬
mäktige väljas, vore att föredraga framför det af motionären afgitiia för-
s ag. Jag skulle icke hafva något att i afseende härå erinra, så vida
nemligen endast skicklighet och lämplighet för ifrågavarande uppdrag
ange oomtvistadt utgöra grunden för fullmäktigs väljande, eller motsatsen
gäfve anledning till hans skiljande. Erfarenheten visar dock, att både
Den 22 April, e. m. 73
inom enskilda samtal och äfven offentligen i tidningarne framträdt den
åsigt, att desse fullmäktige tillsättas mera under inverkan af andra motiv
än med hänsyn till personernes lämplighet för dessa platser. 1 eu här i
hufvudstaden utkommande daglig tidning för den 13 April läser man
exempelvis eu sådan erinran. Deri talas nemligen om, att “den fråga,
som omtvistas“ (nemligen gränserna för svenska folkets sjelfbeskattnings-
rätt), “lärer i dessa dagar komma att genomgå ett af sina stadier i Stats¬
utskottet, då det der skall afgöras, om Utskottet vill tillstyrka mantals-
penningarnes bibehållande eller borttagande genom gemensam votering
eller ejJ, och yttras vidare, efter namngifvaudet af eu af denna Kamma¬
res ledamöter, som är ledamot af Stats-Utskottet och fullmäktig i Riks¬
banken, att “det skall blifva intressant att se, huruvida nu förestående
val till banko- och riksgäldsfullmäktige kommer att i något hänseende ut¬
öfva inflytande på de deri intresserade“. I andra tidningar hafva sam¬
tidigt framkastats den insinuation, att Första Kammarens elektorer skulle
hafva vant betänkte på att, uteslutande af politiska skäl, från fullmäktig¬
skap i Riksbanken utestänga eu annan fullmäktig, mot hvars lämplighet
för den vigtiga plats, lian i Riksbankens styrelse bekläder, icke förnum¬
mits några invändningar. Då sådant tal kan framträda offentligt, synes
det mig vara desto mera i sin ordning att genom ett bifall till en i och
för sig välbetänkt motion tillbakavisa detsamma: och detta är desto lärap-
ligare, som detta tal förekommit i en tidning, hvilken i flera frågor
framstått såsom ett språkrör för denna Kammares majoritet, som på
dessa val har så stort inflytande.
På de af motionären anförda skäl och på grund af hvad jag nu haft
äran andraga, yrkar jag afslag på Utskottets hemställan och bifall till
motionen.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan och dels w, med afslag derå, motionen i ämnet
måtte bifallas. I enlighet med dessa yrkanden framställdes propositioner
och ansåg Herr Talmannen ja öfvervägande för bifall till Utskottets hem¬
ställan. Då emellertid omröstning begärdes, blot följande voteringspropo¬
sition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Konstitutions-Utskottet hemställt i dess utlå¬
tande N:o 18,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be-
slutit att det al Herr Iheggström i motion N:o 205 framställda grund-
lagsändringsförslag skall antagas att hvila till vidare grundlagsenlig be¬
handling.
Röstsedlarne visade 82 ja mot 51 nej, hvadan utlåtandet bifallits.
74
Dfn 28 April, t. in.
§ 14.
Föredrogos och bifölls Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 19, an¬
gående väckt motion om tillägg till 3 § Tryck frihets-förordningen.
§ 15.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets utlåtanden:
K:o 55, i anledning af väckta motioner angående upphörande af
hofveriskyldigheten till kungsgårdar och militieboställen i Skåne; och
N:o 56, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition, angående
upplåtelse af en del utaf bastionen Drottningen jemte kronan tillhörig
mark i Christianstad för anläggning af en vattenledning.
§ 16-
Företogs till afgörande Stats-Utskottets memorial N:o 57, med förslag
till voteringspropositioner, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i
frågor rörande beräkningen af statsverkets inkomster,
I anledning af Utskottets hemställan i
Punkten 1 yttrade:
Friherre Gripenstedt: Jag anser det numera vara af erfarenheten
ådagalagdt, att i en fråga sådan som denna det tjenar till intet att söka
utreda och utveckla ämnet, enär beslutet redan på förhand är fattadt af
den rådande majoriteten. Endast af detta skäl underlåter jag nu att
närmare utveckla grunderna för min mening, att någon gemensam vote¬
ring i anledning af Kamrarnes olika beslut om mantalspenningarne icke
lagligen kan komma i fråga. Jag inskränker mig alltså till att yrka an¬
slag på den i denna punkt föreslagna voteringsproposition.
Herr Ribbing: Då det här är fråga om att tillämpa grundlags-
paragrafer, om hvilkas rätta tolkning olika meningar finnas, så anhåller
jag att få förklara, att jag för min del icke betraktar den förevarande
frågan från någon slags synpunkt af hvad den och den, jag eller någon
annan, må anse i förevarande fall lämpligt och ändamålsenligt, önskvärd!
eller fördelaktigt, likasom att jag icke erkänner giltigheten af dess afgö¬
rande från någon sådan synpunkt eller ett försök till sådant afgörande
ens värdt att upptagas till granskning och bemötande; utan att det enda
giltiga betraktelsesätt, till hvilket jag ock ämnar hålla mig, är helt enkelt
det som utgår från rättslig synpunkt, dervid jag endast vill söka besvara
den frågan: hvad innehåller grundlagen i förevarande fall? Betraktar
jag då Riksdags-ordningen, så finnes deri, hvilket ock allmänt erkännes,
intet spår eller möjlighet till otydlighet eller tvetydighet. Dess 63 § för¬
klarar, att hvad Kamrarne sammanstämmande besluta, det blir Riksda¬
Dest t'i April, t. m
Tf)
gens beslut, och att, om Kamrarne icke blifva i någon fråga om ett be¬
slut ense, då skall frågan anses hafva för den riksdagen förfallit, utom i
de fall, som äro upptagna i 65 §. Bland de fall, hvilka nyssnämnda §
65 upptager, och för hvilkas afgörande den stadgar möjligheten af ett
undantagsförfarande från den i § 68 uppställda allmänna regeln, bland
dessa fall, hvilka, vid olika beslut inom hvardera Kammaren, medelst ge¬
mensam votering skola afgöras, finnes icke frågan om de ordinarie stats¬
inkomsternas afskaffande eller bibehållande. § 65 säger, att, när i fråga
om statsutgifter eller bevillning, eller angående Riksbankens eller Riks-
gäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne
fatta stridiga beslut och dessa icke kunna sammanjemkas, frågan skall
afgöras genom s. k. gemensam votering.
Det frågas nu om från dessa, ur Riksdags-ordningen anförda otvety¬
diga stadganden några afvikande i Regeringsformen låta sig uppvisas, om
sålunda någon slags motsägelse i förevarande fall mellan de båda grund-
lagarne finnes eller kali ådagaläggas. Af den sist citerade § 65 af Riksdags¬
ordningen visar sig, att denna § bestämmer förfarandet med de ären¬
den, hvarom handlas i Regeringsformens 69, 70 och 71 §§, eller att § 65
Riksdags-ordningen sammanfattande föreskrifver behandlingssättet af de
ärenden, om hvilka i Regeringsformen finnes stadgadt i de tre ur denna
nämnda §, likasom å andra sidan dessa tre paragrafer i Regeringsformen
i afseende på deri uppräknade ärendens behandling hänvisa till Riksdags¬
ordningen. Betraktar man nu 69 § Regeringsformen — den enda till nu
förevarande ärende hänförliga, då § 70 handlar om banken, § 71 om
bevillningen — så börjar denna §, som bekant är, sålunda: “Då Stats¬
utskottets förslag rörande antingen statens reglerande eller bevillningen»
derefter lämpade hela belopp “ .. . och stadgar för dessa ärendens afgö¬
rande möjlighet af gemensam votering. Man har i de citerade orden ve¬
lat finna en motsägelse mot det i § 65 Riksdags-ordningen angifna fallet:
statsutgifter, i det man anmärkt, att med det i början af § 69
Regeringsformen förekommande ordet “staten" icke kan förstås allenast
statsutgifterna, emedan ingen stat kan regleras genom endast utgifter utan
dertill hörande inkomster. 1 afseende härpå får jag till en början fästa,
uppmärksamheten på do i paragrafen begagnade ordalag “antingen statens
reglerande eller bevill ningens derefter lämpade hela belopp", af h vilket ut¬
tryck "antingen® — “eller®, såsom motsatser till hvarandra, tydligen framgår
att uttrycken “statens reglerande" och "bevillningens derefter lämpade
hela belopp" här sättas emot hvarandra. Således, oaktadt i staten, för
så vidt man dervid tänker på dess reglerande i sin helhet, otvifvelaktigt
ingår äfven bevillningen, har likväl här bevillningen blifvit ställd i mot¬
sats till statsregleringen, hvaraf följer att i uttrycket staten i den mening
det här begagnats icke innefattas allt hvad dertill egentligen hörer. Om
man alltså borttager bevillningen, hvad återstår då att reglera? Jo, för
det första statsutgifterna; och man bör härvid lägga märke till att begag¬
nandet af ordet stat i bemärkelse af allena utgiftsstat ingalunda är främ¬
mande för Regeringsformen. En annan dess paragraf, som är ganska
nära föregående den 69 §, nemligen § 59, begagnar uttrycket staten i
ovilkorlig betydelse af sammanfattningen af statsutgifterna, det är utgifts¬
stat. Den åberopade paragrafen lyder nemligen sålunda: “I samman-
76
Den 22 April, e. fn.
hårig med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof läte Konungen
för Riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla
hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra.“ Någon skulle
härvid tilläfventyrs vilja framkomma med den invändning att, derföre att
ordet staten bär är skrifvet med stor initialbokstaf, dermed menas civitas,
samhället; men vid efterseende i 1809 års riksdagsprotokoll finner man,
att detta icke är meningen, utan att ordet staten här är liktydigt med
det begrepp man plägar beteckna med uttrycket riksstateu, och då har
detta ord ingen annan betydelse än den af utgiftsstat, ty här talas om
sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie
inkomsterna erfordra —- livilket naturligen ej gäller eller eger någon be¬
tydelse hvad angår inkomststaten. Äfven vid jemförelse af ordalagen i
nyssnämnda § 59 Regeringsformen framgår således att det i § 69 be¬
gagnade ordet stat alltför väl kan stå likbetydande med ordet utgiftsstat.
För att nu vidare afgöra om'betydelsen af det nyssanförda ordet stat
i § 69 är uttömd genom dess bemärkelse af utgiftsstat, eller, om så ej
är, hvad det innefattar mera, måste man emellertid äfven taga i betrak¬
tande hvad som menas med det i 69 § förekommande uttrycket statens
“reglerande.14 Dermed kan man då antingen förstå statens ordnande,
iordningbringande, såsom den närmaste betydelsen af ordet; men man
skulle ock kunna fatta detta uttryck i bemärkelsen af statens bestäm¬
mande, fastställande. Tager jag nu uttrycket statens reglerande i be¬
märkelsen af statens fastställande, hvilket otvifvelaktigt vore det i allo
mest fördelaktiga för deras mening, som anse att 69 § Regeringsformen
äfven innehåller ett stadgande om att genom gemensam votering fast¬
ställa de ordinarie statsinkomsterna, återstår att undersöka och visa hu¬
ruvida detta fastställande, såvidt det afser inkomsterna, sträcker sig till
allt hvad dem rörer, således omfattar äfven afgörandet af om de skola fin¬
nas eller upphöra, ej blott till hvad belopp de skola beräknas. Tager jag
nemligen uttrycket statens reglerande i den andra bemärkelsen af statens
ordnande, så är det sjelfklart att uttrycket stat alltför väl, utom bemär¬
kelsen af utgiftsstat, kan innefatta den af inkomststat beträfiande nemli¬
gen de ordinarie inkomsterna, utan att detta ändå betyder afgörande om
dessa skola finnas, ty ordnande af staten för ordinarie inkomster sker
genom dessas beräkning, men inbegriper ej deras fastställande eller af¬
skaffande.
Om jag deremot, såsom sagdt, antager att uttrycket statens reglerande
har samma betydelse som uttrycket statens fastställande, då torde man
säga och har man sagt måste följa, att äfven fastställandet, afgörandet
om de ordinarie inkomsterna skola finnas eller ej, kan blifva föremål för
gemensam votering. Låfcom oss tillse, huru härmed förhåller sig, låtoiu
oss alltså tillse om, äfven med antagande af ordet reglerande i bemärkelse
af fastställande, detta fastställande hvad de ordinarie inkomsterna angår
innefattar mer eller annat än detsamma som vid “ordnandet*4: deras be¬
räkning. Det är att märka, att i 69 § Regeringsformen sättes, såsom jag
nyss nämnde, såsom eu motsats till “statens reglerande** “bevillningens der¬
efter lämpade hela belopp**, som skall i händelse af Kammarens skiljak¬
tiga beslut genom gemensam votering bestämmas. Men 70 och 71 §§,
d. v. s. de närmaste följande, handla äfven om sådant ärende, som i fråga
77
Den 22 April, e. bj,
om afgörandet hänvisar på föreskriften om gemensam votering. Den förra
åt dessa, eller 70 §, afser frågor om Riksbankens styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter. Den sednare deremot, eller 71 §, innehåller föl¬
jande : "Pa enahanda sätt“ — d. v. s. genom gemensam votering — “for¬
tares jemväl der Kamrarne sig icke förena om grunderna för någon bevill¬
ning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens fördelning till utgörande'*.
Sedan således 69 § förklarat, att bestämmandet af bevillningens hela be¬
lopp kan blifva föremål för gemensam votering, ock endast om sättet att
afgöra detta hela belopp lemna! föreskrift, föreskrifver 71 § att genom
sådan omröstning skola, i händelse Kamrarne icke kunna om beslutet
sig förena, afgöras jemväl frågor om grunderna för någon bevillning,
sättet för deras tillämpning och bevillningens fördelning till utgörande,
Om man nu med det i 69 § förekommande uttrycket “statens reglerande**
vill förstå detsamma som statens fastställande och derunder inbegriper
jemväl bestämmandet af de ordinarie statsinkomsterna, så frågar jag:
hvar tinnes i Grundlagen den som i afseende på afgörandet om de
särskilda ordinarie inkomsterna motsvarar 71 §:s stadgande i fråga om
bevillningen, som således i afseende på särskilda bland dessa ordinarie
inkomster lemnar föreskrifter svarande mot den i nämnda § om bevill¬
ningen lemnade, nemligen rörande grunderna för någon bevillning, sättet
för deras tillämpning och bevillningens fördelning till utgörande? Någon
sådan § tinnes icke. Då något stadgande beträffande de särskilda ordi¬
narie statsinkomsterna i samma afseende som 69 och 71 §§:nas före¬
skrifter rörande bevillningen icke är intaget i Grundlagen, hvar tinnes
det då? Jo, i särskilda lagar för särskilda bland de ordinarie inkom¬
sterna; men särskilda lagar, äfven om de handla om ordinarie statsin¬
komster, åro lika litet eldigt 69 § Regeringsformen som efter 65 § Riksdags¬
ordningen föremål för gemensam votering. Häraf synes mig otvifvel¬
aktigt framgå, att, äfven om man under uttrycket **statens reglerande** i
69 § Regeringsformen intager statens ordinarie inkomster — eller regle¬
randet af den ordinarie inkomststaten — Kamrarnes genom gemensam
rotering vanna beslut i afseende på dessa inkomster ändå icke får eller
enligt Regeringsformen kan sträcka sig längre än till beräkning af in¬
komsternas belopp, men icke till afgörande af grunderna för desamma,
sättet för deras tillämpning eller inkomsternas fördelning till utgörande.
Med dessa otvetydbara stadgandon i Grundlagen öfverensstämmer för öf-
rigt den praxis, som i afseende på statsregleringen hittills gjort sig vid
rrksdagarne gällande. Jag ber i detta fall få citera åtskilliga yttranden
från sistlidna lagtima riksdag, hvilka yttranden uttrycka och visa den
uppfattning, man då gaf statens reglerande hvad angår de ordinarie in¬
komsterna, Likartade yttranden finnas föröfrigt i utlåtanden och skrif-
velser från hvilken föregående Riksdag som helst, jag väljer 1871 års
blott såsom den Rista. I 1871 års riksdagsbeslut heter det i 1 §: “med
utöfning af den enligt Regeringsformens §§ 62 och 64 oss tillkommande
lätt hafva vi pröfvat statsverkets behof och fastställt anslagsbeloppen så-
lunda“ etc. — derefter uppräknas de särskilda hufvudtitlarne — “och der¬
till anvisat:
Statsverkets ordinarie inkomster — -— — — _ ________.
extra inkomster —---------------------« r„ „
78
Den 22 April, c. m.
“I händelse dessa inkomster4, fortsattes i §:n, “ej skulle uppgå till det
belopp de beräknats44 etc. § 9 säger: “I afseende på statsregleringen —
_ — — åberopa vi derom under riksdagens lopp afiåtna skrifvelser,
såsom vore de i detta riksdagsbeslut upptagna, nemligen — —----
och ibland andra under 44t2:o af den 19 Maj om beräkning åt statsver¬
kets inkomster44. Denna skrifvelse, som hav ordningsnummer! 81, börjar
sålunda: “Vid behandlingen af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof har Riksdagen i afseende å beräkningen af
statsverkets inkomster fattat följande beslut44 etc. “Beträffande dernäst
beräkningen af inkomsterna å“ etc., “hvarvid både ordinarie och extra
tullmedel44 etc. Vid denna skrifvelse till Kongl. Maj:t åter hänvisas till:
l:o) Stats-Utskottets Betänkande N:o 41, hvilket betänkande börjar
sålunda: “Utlåtande angående beräkningen af statsverkets inkomster —
— _ _ och Utskottet öfvergå!- till beräkningen af dessa inkomster*
(ordinarie och extra);
2:o) Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 14 “angående beräkningen
af tull-, post-, stämpelpappers- och bränvinsmedlen44, hvari det heter: “se¬
dan Riksdagen fastställt grunderna för samtliga ofvannämnda bevillningar,
får Utskottet jemlikt Riksdags-ordningens § 40 afgifva förslag till beräk¬
ning* etc. Riksdagsbeslutets § 10 äter innehåller: “Vi hafva åtagit osa
en bevillning“ (så och så stor), och i 14 § af samma beslut heter det:
“Vi hafva om bränvinsbevinning beslutat44 etc.
Den praxis, som vid riksdagarne hittills följts, har alltså varit full¬
komligt öfverensstämmande med hvad Regeringsformen och Riksdags¬
ordningen i detta fall innehålla, nemligen att vid statens reglerande är och
har hittills alltid varit fråga om pröfning af utgifterna, beräkning af in¬
komsterna.
Man har vidare i afseende på 69 § Regeringsformen anmärkt, att,
då i fortsättningen af denna § först gifves anvisning att de i början af
§:n uppräknade ärenden skola behandlas, pa sätt i Riksdags-ordningen
stadgas i fråga om Utskottets förslag, slutet åt §:n lyder sålunda: “Fatta
Kamrarue stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola Kamrarne
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stadna!; kom¬
mande den mening, som dervid erhåller de fleste ledamöters af båda Kam¬
rarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut4*. Man
har häri velat so stadgande!! dels för ifrågavarande ärendens “behandling*
i Kamrarne, på hvilket fall man ansett hänvisningen till Riksdagsordnin¬
gens föreskrifter hafva afseende, hvilka föreskrifter stadga gemensam vote¬
ring blott för beslut om utgifter och bevillning och dels om “sättet för¬
fattande af definitivt beslut44, nemligen genom gemensam votering, som alltså
enligt Regeringsformen skulle vara föreskrifven i afseende på det definitiva
afgöraudet af hela statens reglerande, således ock på de ordinarie in¬
komsternas beviljande, och på denna grund sökt finna en motsägelse emel¬
lan Regeringsformen och Riksdags-ordningen, i det den torra skulle, vid
det definitiva afgöraudet utsträcka den gemensamma voteringen längre,
än den sednare. Att få ett “definitivt beslut44 i eu fråga, som icke förut
varit föremål för grundlagsenlig “behandling44, torde dock, såvida Grund¬
lagen hålles i helgd, vara omöjligt; af den sistnämnda, den grundlagsen-
liga behandlingen utgör det definitiva beslutet blott den sista länken,
79
Deri 22 April, e. m.
fallande inom densamma eller framgående såsom resultat ur den, men inga¬
lunda i förhållande till behandlingen fristående; och deraf följer ock, att
de båda passus i (19 § Regeringsformen rörande dels hänvisningen till
Riksdags-ordningens föreskrifter och dels det uttryckliga uttalandet af möj¬
ligheten utaf gemensam votering på intet sätt kunna hänföras till olika
ämnen eller olika afdelningar af samma frågas afgörande. Går man till¬
väga på ett sätt vid behandlingen, nemligen enligt Riksdags-ordningen,
hvilken föreskrifver gemensam votering blott i fråga om statsutgifter och
bevillning m. in., och på ett annat sätt, i strid med 63 § Riksdags¬
ordningen, vid det definitiva beslutets fattande, så skulle intet definitivt be¬
slut blifva ett resultat af den ärendets behandling, som här förut bestäm¬
mes. Detta är dock orimligt, och båda uttrycken måste derföre hänföras
till detsamma, nemligen behandlingen och beslutet såsom delar af samma
sak, men icke olika saker, som kunna hvar för sig efter olika metoder
afgöras. Men hvad som i slutet af g 69 Regeringsformen förekommer,
nemligen ett uttryckligt omnämnande af möjligheten af gemensamma vote¬
ringar, och såtillvida ett upprepande af hvad som står i Riksdags-ordningen,
till hvilken nyss förut hänvisats, har sannolikt i Regeringsformen fått-
plats i ändamål att utgöra eu erinran om grundlagsenligheten i vissa fall
af det förfaringssätt vid besluts fattande, som bildar ett undantag från
den allmänna regeln om båda Kamrarnes likställighet, sålunda ock derom
att blott hvad dt; sammanstämmande besluta blir Riksdagens beslut, och
att frågan i motsatt fall anses hafva förfallit, När nu från denna grund¬
sats, på hvilken hela Riksdags-ordningen och Kamrarnes inbördes ställ¬
ning baserats, icke desto mindre ett undantag finnes, synes det icke ligga
någon orimlighet eller oriktighet deri, att detta undantag omtalas och
erkännes äfven i den första bland grundlagarne, i Regeringsformen, långt
mindre bör ett sådant upprepande dragas och tydas till motsägelse mel¬
lan den och Riksdags-ordningen.
Det är således för min uppfattning tydligt, att det i 69 § Regerings¬
formen förekommande uttrycket statens reglerande — eller' sjelfva den
hufvudpunkt, hvarom striden rörer sig, — icke kan, vid det förhållande
att uttrycken “antingen statens reglerande4* “eller bevillningens derefter
lämpade hela belopp** bär äro ställda i motsats till hvarandra, tydas der¬
hän, att i ordet “staten** ingripes allt hvad till densamma hörer, utan
att detta ord måste stå närmast i bemärkelse af utgift sstat, och att, äfven
med inbegripande deri af ordinarie inkomststat, dennas “reglerande**, äf¬
ven med olika öfversättning af sistnämnda ord, ändå aldrig innefattar
annat eller mer än beräkning af statens ordinarie inkomster.
På grund af såväl Grundlagens bestämmelser, och nemligen icke min¬
dre Regeringsformens än Riksdags-ordningens, som den vid riksdagarne
hittills följda praxis i detta fall, får jag fördenskull för min del vörd¬
samt yrka, att den nu föredragna punkten måtte läggas till hand-
lingarne.
Grefve Pos se: Den högt ärade talare, som först yttrade sig, har
med den säkerhet, som är så lätt förklarlig hos eu länge pröfvad stats¬
man, helt enkelt utan att framlägga skäl yrkat, att förevarande voterings¬
proposition måtte ogillas. Han har uppenbarligen afsett att kasta hela
80
Den 22 April, e. m.
tyngden af sitt personliga anseende i vågskålen, för att med ens afgöra
frågan. Då några skäl icke blifvit af honom framlagda, anser jag mig
ej heller pligtig att bemöta hans anförande, utan ber endast få erinra
honom att vi af hvad som i dag härstädes vid behandling af annat ärende
inträffat böra påminna oss att åsigterna i stora frågor kunna vexla.
Äfven ber jag honom taga i öfvervägande, huruvida han icke sjelf vid
något annat tillfälle just beträffande denna fråga haft eu olika uppfatt¬
ning mot den han nu synes hysa.
Den andre talaren i ordningen har deremot framlagt många och be-
aktansvärda skäl för sin åsigt, och han har gjort detta med den logiska
skärpa, som är honom egen, då han söker bevisa riktigheten af sin upp¬
fattning. Jag vill icke följa hans bevisföring i alla dess detaljer, men
jag ber att få upptaga dess hufvudpunkt, nemligen så vidt den afser 69
§ Regeringsformen och den olikhet som förefinnes mellan detta lagrum
och Riksdags-ordningens bestämmelser.
Jag får öppet förklara, att jag, i likhet med majoriteten inom Stats¬
utskottet, har just med stöd af samma lagrum som han åberopade, eller
69 § Regeringsformen, kommit till en med hans alldeles motsatt slutsats.
Denna § lyder: “Då Stats-Utskottets förslag rörande antingen statens
reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp, eller hvad
till Riksgälds-kontorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderna för
Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning, till pröfning hos Riksdagen
förehafves, gälle hvad angående behandlingen af Utskottets afgifna för¬
slag uti Riksdags-ordningen stadgas“. Dessa ordalag äro alldeles desamma
som i samma paragraf funnos, redan innan representationsreformen genom¬
fördes; men vid detta tillfälle gjordes i samma paragraf ett tillägg af
följande lydelse: “Fatta Kamrarne stridiga beslut, som ej varda samman-
jemkade, skola Kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat“. Det kan väl icke bestridas, att detta tillägg
har afseende på just de ärenden, hvilka i första delen af paragrafen om-
förmälas. Jag är förvissad om att ingen vill bestrida detta påstående,
men deremot bestrider man betydelsen af uttrycket “statens reglerande".
Man påstår nemligen, att dessa ord ej kunna hafva den betydelse, att de
må anses omfatta äfven reglering af ordinarie statsinkomster. Man söker
på hvarjehanda sätt bevisa riktigheten af denna uppfattning, men man
försummar härvid att bevisa — hvad som också lärer vara omöjligt —
att en statsreglering kan uppgöras på annat sätt, än att besluta i afse¬
ende på såväl inkomster som utgifter. Att reglera staten utan att taga
i öfvervägande till hvilka belopp och under hvilka titlar man har att
skaffa sig inkomster, är rent af omöjligt.
Stats-Utskottets majoritet har med denna uppfattning ansett Rege¬
ringsformens föreskrifter vara alldeles tydliga derutinnan, att, då Kam¬
rarne fattat stridiga beslut i afseende å statsinkomsterna — det må vara
ordinarie eller extra — den stridiga uppfattningen skall afgöras medelst
gemensam votering. Att denna åsigt skulle vara oriktig, har man sökt
bevisa genom att framhålla stadgandet i 65 § Riksdags-ordningen; men
för min del har jag icke varit nog lycklig att finna denna bevisning till¬
fredsställande. Det lärer väl också falla sig svårt att leda i bevis, att en
i Regeringsformen
81
Den 22 April, e. m.
i Regeringsformen lemnad föreskrift måste anses sakna betydelse till följd
af ett deremot stridande stadgande i Riksdags-ordningen.
Då denna fråga förra gången var före, yttrades och medgafs från
statsrådsbänken, att Riksdagen egde rätt att afgöra i afseende å ordinarie
statsinkomsternas belopp; och man beliöfver icke heller gå långt för att
praktiskt erfara att Riksdagen, derest olika beslut i detta hänseende inom
Kamrarne fattats, _ anses ega denna rättighet; ty nästa punkt af föreva¬
rande betänkande innehåller en voteringsproposition som rörer beloppet af
andra ordinarie statsinkomster, nemligen jernvägstrafikmedlen, om Indika
Kamrarne stannat i olika beslut. Jag tillåter mig på goda skäl antaga, att
ingen vare sig i denna Kammare eller i Medkammaren lärer komma att
motsätta sig denna frågas afgörande medelst gemensam votering. Medger
man således, att Riksdagen må votera om inkomsttitelns belopp, hvad är
det då man strider om? Naturligtvis endast om sjelfva titeln, men det
förefaller mig temligen ©väsendtligt och af föga betydenhet, vare sig för
den ena eller den andra Kammaren eller för regeringen, att endast
titeln qvarstå!-, då den icke berättigar till disposition af oförminskadt
belopp. Det torde svårligen kunna bestridas att, om man medgifver, att
Riksdagen har rätt votera om sjelfva beloppet, striden icke afser så stora
konstitutionela intressen, som man synes vilja föreställa sig. Derjemte
vågar jag påstå, att för hvar och en, som vill inse och erkänna, att ge¬
nom representationsreformen statsskicket verkligen blifvit ändradt i den
riktningen, att man i längden icke skall kunna förhindra representationen
att i afseende på budgeten utöfva suverän makt, den nuvarande striden
måste förlora betydligt i sina dimensioner. Villigt erkännande att i före¬
varande fall stadgandena i Regeringsformen och Riksdags-ordningen äro,
då de med hvarandra jemföras, minst sagdt otydliga, fordrar jag deremot
å andra sidan af mina motståndare det erkännandet, att giltig anledning
förefinnes till olika uppfattning af det sätt hvarpå dessa stadgande!! rätte¬
ligen böra tolkas. För egen del anhåller jag vördsamt att, i öfverens¬
stämmelse med det tillstyrkande Stats-Utskottet gjort, Kammaren må bi¬
falla förevarande voteringsproposition.
Ilerr Jöns Pehr sson: Jag hade i det längsta betvifla! att någon
skulle vilja uppträda, för att sätta sig emot att denna voteringsproposition
finge gå sin gilla gång, likasom så många andra, hvilka förut blifvit god¬
kända utan ringaste motsägelse, men jag finner mig nu besviken i denna
min förhoppning. Jag vill dock hos dem, som motsätta sig voteringspro-
positionen, fästa uppmärksamheten på huru oklokt det är att beträda en
sådan väg, ty det skulle sedermera kunna inträffa, att majoriteten inom
denna Kammare, då det vore fråga om något anslag, skulle ogilla den
derom afgifna voteringspropositionen, hvaraf följden skulle blifva den, att
hela anslagsfrågan förfölle. Men jag hoppas dock, att det ej skall gå der¬
hän, utan vill tro att hvarje ärende — och sålunda jemväl det föreva¬
rande — skall komma att afgöras på ett riktigt och grundlagsenligt sätt.
Vill man erkänna, att den förevarande voteringspropositionen angår en
skattefråga, och vill man tillerkänna något vitsord åt 57 § Regeringsfor¬
men, som säger: “svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af
Rikad. Prot. 1872. 2 Afd. 4 Band. 6
82
Den 22 April, e. in.
Riksdagen allena'1, så lärer man också nödgas godkänna Utskottets
förevarande hemställan, och låta saken gå sin jemna gång, på det att
densamma må vid voteringsurna!) blifva afgjord. 'Vill man nu undertrycka
majoritetens inom denna Kammare mening, så skall det kanske inträffa,
att man i sinom tid får sådana män att göra med, såväl inom denna
Kammare som inom Medkammaren, att det skall befinnas icke vara så
lätt att få igenom hvad man åstundan.
Jag anhåller om bifall till denna voteringsproposition, och sedan får
man väl se hvad deraf kan komma att följa.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Med afseende å den för¬
bindelse, jag personligen iklädde mig, då nu förevarande vigtiga fråga
förra gången diskuterades på detta rum, skulle det egentligen åligga mig
att nu ingå i den utredning och det bedömande af ämnet i dess helhet,
hvartill jag då förbehöll mig att få återkomma, och som borde komma
att omfatta frågans dubbla inverkan, både å de båda statsmakternas in¬
bördes ställning och å maktförhållandet emellan representationens begge
afdelningar; men jag anser den förbindelse, jag har, att ställa mig de
önskningar till efterrättelse, som Kammaren tyckes hysa, att öfverläggnin-
gen i afton ej må blifva alltför långvarig, böra vara för mig mera bin¬
dande än mitt eget förra åtagande, och jag vill af denna anledning icke
heller företaga den vidlyftiga utredning af hela den föreliggande frågan,
som jag hade tillämnat. Jag kan dock icke underlåta, att nu — sedan
frågan här blifvit bragt på tal, och sedan Stats-Utskottets ärade ordfö¬
rande yttrat sig på det sätt, vi nyss hört — åtminstone i den del, som
nu särskild! är under behandling — eller angående Kamrarnes rätt att
antingen hvar för sig eller genom gemensam omröstning fatta beslut om
upphäfvandet af någon ordinarie statsinkomst — anföra några ord till
försvar för den åsigt, jag tillförene har uttalat.
Ordföranden i Stats-Utskottet fästade sig, då han nyss sökte försvara
Utskottets förslag om anställande af gemensam omröstning öfver Kam¬
rarnes olika beslut angående mantalspenningarnes afskaffande, endast och
allenast vid 69 § Regeringsformen och han ville uteslutande åt detta lag¬
rum tillmäta gällande kraft. Betraktar man nämnda paragraf ensamt i
och för sig, utan att ställa dess innehåll i något samband hvarken med
nästföregående paragrafer i Regeringsformen, eller med motsvarande be¬
stämmelser i Riksdags-ordningen, så kan man möjligen säga, att hvad
densamma nämner om “statens reglerande11 kunde anses omfatta reglerin¬
gen af statsverkets samtliga så väl inkomster som ock utgifter i dess hel¬
het. Men sjelfva paragrafens ordalydelse lägger dock, efter mitt omdöme,
ett bestämdt hinder för eu sådan ensidig uppfattning, ty der står ju ut¬
tryckligen: “Då Stats-Utskottets förslag rörande antingen statens regle¬
rande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp, eller hvad till
Riksgälds-kontorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderna för
Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning, till pröfning hos Riksdagen
förehafves, gälle hvad angående behandlingen af Utskottets afgifna förslag
uti Riksdags-ordningen stadgas. — —I denna Regeringsformens 69 §
är följaktligen med tydliga ord uttryckligen hänvisadt till de bestäm¬
melser, som Riksdags-ordningen i detta afseende innehåller. Efterser man
Den 22 April, e. ra.
83
då, hvilka föreskrifter Riksdags-ordningen härom upptager, så finner man
i dess 63 § följande stadgande: “Hvad Kamrarne sammanstämmande be¬
sluta, det vare Riksdagens beslut. Blifva Kamrarne ej, efter den be¬
handling ofvan är nämnd, om ett beslut ense, skall frågan, utom i de fall
65 § upptager, anses hafva för den Riksdagen förfallit.“ Tillser man
derefter hvad den i nyssnämnda 63 § åberopade 65 § innehåller, så an¬
träffar man följande föreskrift: “När i fråga om statsutgifter eller bevill¬
ning, eller angående Riksbankens eller Riksgälds-kontorets styrelse och
förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga beslut, som
ej uppå vederbörligt Utskotts förslag varda sammanjemkade, skola begge
Kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande — — —“ etc. Genom den hänvisning, som, på sätt
jag nu nämnt, 69 § Regeringsformen gör till Riksdags-ordningen, blir det
ju följaktligen alldeles tydligt, att man för att rätt tillämpa stadgandet i
förstnämnda grundlag måste förfara i enlighet med hvad den sednare
grundlagen i dess 63 och 65 §§ bestämmer; och om man möjligen kunde
anse, att det förefunnes någon tvetydighet i afseende å hvad som i 69 §
Regeringsformen menas med de möjligheten af en olika tydning underka¬
stade orden “statens reglerande", så blir denna tvetydighet dock fullkom¬
ligt undanröjd genom de noggranna bestämmelser om de olika fall då
gemensam omröstning bör anställas, som innehållas i Riksdags-ordnin¬
gen, dit samma paragraf hänvisar. Det är visserligen sann!, att man
vid tolkning åt grundlagen skall hålla sig till ordalydelsen, men man får
dervid icke göra sig skyldig till någon ensidighet, utan man måste, aldra
helst då, med afseende å dem som nu äro i fråga, grundlagen sjelf före-
skrifver att så skall ske, sammanställa och jemföra de särskilda paragra¬
ferna med hvarandra, och i sådant fall torde en hvar böra komma att
inse, att, äfven om än den 69 § Regeringsformen icke är så fullt tydlig,
att icke, på grund af dess innehåll ensamt, Kamrarnes olika beslut i före¬
varande fråga angående mantalspenningarnes upphörande skulle kunna an¬
ses tillhöra de frågor, hvarom gemensamt bör omröstas, dessa beslut dock
omöjligen kunna anses angå de frågor hvarom i 65 § Riksdags-ordningen
särskilt är stadgadt, hvadan de ej heller grundlagsenligen kunna blifva
föremål för gemensam votering mellan Kamrarne.
I sammanhang med det nyss sagda tillåter jag mig äfven anmärka,
att det ofta anförda, i 69 § Regeringsformen förekommande uttrycket
“statens reglerande“ hittills aldrig här blifvit tolkadt så, som man
nu vill göra, då man påstår detsamma betyda det oinskränkta bestäm¬
mandet öfver statens samtliga icke blott utgifter utan ock inkom¬
ster; och att man haft fullgod grund för denna häfdvunna tolkning tror
jag skall bevisas, om man, för att erhålla den säkraste och mest pålitliga
förklaring öfver hvad som lagstiftaren bör anses hafva menat med detta
nu omtvistade uttrycket “statens reglerandesöker upplysning derom i
de urkunder, från hvilka våra nu gällande grundlagar leda sitt ursprung.
Ser man nemligen uti 1809 års Regeringsform och 1810 års Riksdags¬
ordning efter bestämmelserna uti våra ännu gällande grundlagar, sådana de
voro, innan de tid efter annan skedda förändringarne deruti hade genom¬
förts, så återfinner man i motsvarande paragrafer, der de nu förekomma,
samma uttryck “statens reglerande", ty 69 § i Regeringsformen af den 6
84
Den 22 April, e. m.
Juni 1809, som jag, för att icke trötta Herrarne, afhåller mig från att
uppläsa i sin kelhet, lyder ursprungligen i första momentet sålunda:
“Uppstå antingen hos Rikets Ständers plena gemensamt, eller uti något
af Riksstånden betänkligheter att antaga hvad Stats-Utskottet tillstyrkt
uti det, som rörer antingen statens reglerande eller bevillningens derefter
lämpade hela belopp eller, livad till Riksgälds-kontorets utgifter och in¬
komster hörer, eller grunderna för Riksgälds-kontorets styrelse och förvalt¬
ning, då böra de skäl anföras på hvilka sådana betänkligheter sig stödja,
samt meddelas Stats-Utskottet, som derefter tage ärendet under ytter¬
ligare öfvervägande. Paragrafen innehåller derefter bestämmelser om, i
hvilka fall gemensam omröstning borde ske och huruledes dervid skulle
tillgå, och dessa bestämmelser äro, i jemförelse med de nu gällande, sär¬
deles omständliga, likasom ock hela det dåvarande omröstningsmaskineriet
var vida mera inveckladt, än det som numera finnes bestämdt. Skulle man nu
anse, att 69 § Regeringsformen i den af mig meddelade , dåvarande lydelsen
af dess första moment — likasom den kanske ännu ai mången anses vara —
icke var fullt tydlig och klar, hvithet lätt kan förklaras deraf, att denna grund¬
lag, såsom vi veta, sammanskrefs under mycken brådska, så behöfver man, för
att erhålla fullständig förklaring på hvad som kan anses deri vara otydligt, en¬
dast vända sig till och efterse hvad som står i Riksd.ags-ordningen af den 10
Februari 1810, som, då den ej framlades till Ständernas granskning förr
än flera månader efter Regeringsformen och sedan man således hade haft
tillräcklig tid att egna åt densammas mera omsorgsfulla utarbetande, både
kan väntas innehålla och påtagligen innehåller de förtydligande bestäm¬
melser, dem lagstiftarne ansågo vara af behotvet påkallade. Det må der¬
före tillåtas mig att nu angifva innehållet af den 30 § i samma Riksdags¬
ordning, hvilken paragrafs ganska utförliga bestämmelser befinnas utgöra
en lemnad fullständig instruktion för Stats-Utskottet. Paragrafen inne¬
håller nemligen i sin början följande:
“Stats-Utskottet, som skall bestå af tretiosex personer, bör granska,
utreda och till Rikets Ständer uppgifva stats- och riksgälds-verkens till¬
stånd, förvaltning och behof. För detta Utskott läte Konungen uppvisa
statsverkets tillstånd i alla dess delar till inkomster och utgifter, fordrin¬
gar och skulder, äfvensom i händelse, genom traktater med främmande
makter, några medel riket tillflyta, för dem på lika sätt skall redovisas.
Uikaledes läte Konungen till detsammas öfverläggning framställa hvad Sta¬
ten utöfver de vanliga inkomsterna tarfva kan och hvilka behof genom
bevillningar böra fyllas.1*
Här upprepas således, fastän i något annorlunda atfattade or¬
dalag, alldeles detsamma som redan fanns bestämdt i Regeringsformen.
Deruppå följer i paragrafen en längre mellanmening, som talar om den
Stats-Utskottet tillkommande gransknings- och anmärkningsrätt i afseende
å statsverkets räkenskaper och gjorda utbetalningar enligt förut upprättad
stat, hvarefter åter tillägges: “Vidare åligger detta Stats-Utskott att
utröna, pröfva och föreslå det, som till Stats- och Riksgäldsverkens behof
erfordras, sedan nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagne;
likaledes att föreslå beloppet af de summor, hvilka jemlikt 63 § i Rege¬
ringsformen, skola, för särskilda händelser, afsättas, ocli slutligen uppgifva
huru mycket genom bevillning bör utgöras.
85
Den 22 April, e. m.
I denna instruktion omnämnes således, i afseende å Stats-Utskottets
befattning med de ordinarie eller vanliga inkomsterna, alldeles ingenting
annat än att Utskottet — på grund af den framställning som Konungen
då borde göra direkt till Utskottet — skulle granska och utreda deras å
statsverkets tillstånd inverkande belopp, samt öfverlägga om och beräkna
hvad staten utöfver dessa inkomster kunde tarfva, att för behofvens fyl¬
lande genom bevillningar erhålla; och denna del af paragrafen säger an¬
gående statens inkomster och utgifter endast, att Utskottet skulle vara
pligtigt att pröfva, utröna och föreslå hvad som, sedan möjliga indragnin¬
gar och besparingar blifvit gjorda, för stats- och riksgäldsverken kunde
behöfvas, d. v. s. att Utskottet hade att bedöma och bestämma utgifterna
samt att i afseende å inkomsterna derefter föreslå hela det belopp, som,
utöfver de vanliga inkomsterna för de pröfvade allmänna behofvens fyl¬
lande, medelst bevillning borde anskaffas. Sedermera säges i ett följande
särskildt stycke af samma paragraf:
“I händelse hos Rikets Ständers plena gemensamt eller uti något af
Riksstånden betänkligheter uppstå emot antagandet af hvad Utskottet
tillstyrkt uti det som rörer antingen statens reglerande eller bevillningens
derefter lämpade hela belopp, eller hvad till Riksgälds-kontorets in¬
komster och utgifter hörer, eller grunderna för Riksgälds-kontorets sty¬
relse och förvaltning, tillkomme Utskottet den befattning, ledande att
bringa sådana ämnen till slutligt afgörande, hvilken 69 § af Regerings¬
formen, jemte sättet dertill föreskrifter“ och derefter säges i samma stycke
huruledes, då Stånden fattat skiljaktiga beslut, gemensam omröstning i vissa
fall skulle anställas. “Statens reglerande" omnämnes således i den citerade
paragrafen först efteråt, sedan den för Stats-Utskottet gällande instruk¬
tionen, angående hvad Utskottet hade att iakttaga och reglera, i första
delen af paragrafen hade blifvit bestämd; och då genom denna instruk¬
tion Usskottets uppdrag och befogenhet i afseende å de i statsregleringen
ingående ordinarie inkomsterna inskränkte sig till att öfverse och granska
de uppgifter angående dessa inkomster och utgifter, hvarom Kongl. Maj:t
till Utskottet gjort framställning, så är det alldeles tydligt, att lagstiftaren
åsyftat att Stats-Utskottet i afseende å sin tillstyrkan rörande “statens
reglerande11, hvarom 69 § Regeringsformen talar, ej skulle hafva annat
eller mera att göra, än att pröfva och föreslå statsutgifternas belopp och
den fyllnadssumma i sin helhet som genom bevillning behöfde tillskjutas
utöfver de af Kongl. Maj:t uppgifna och af Stats-Utskottet beräknade
ordinarie inkomsterna.
Sedan Utskottet sålunda hade uppgifvit bevillningens hela belopp, och
Rikets ständer deröfver fattat beslut, så återstod att afgöra, på hvad sätt
de särskilda bevillningstitlarne skulle bestämmas, hvilken fråga då känsköts
att behandlas utaf Bevillnings-Utskottet. Men vid afgörandet af dessa
frågor, angående påläggandet eller bibehållandet af de skatter och utgif¬
ter som under namn af bevillning borde utgå, var man så mån om att
skydda hvart och ett särskildt Stånds rättigheter, att vid olika meningar
om grunderna, sättet och fördelningen vid bevillningarnes utgörande
tre Stånd icke kunde omedelbart öfverrösta det fjerde, utan det var, för
den händelse att blott ett enda bland Stånden angående någon bevillnings-
afgift hade fattat skiljaktigt beslut, bestämdt, att gemensam omröstning
86
Den 22 April, e. m.
skulle företagas. Detta var naturligtvis föreskrifvet, på det att icke tre
Stånd, vid bestämmandet af någon utaf Bevillnings-Utskottet, för att gälla
för fem år, föreslagen bevillning, skulle kunna utöfva förtryck på det
fjerde; men då borde väl ock alldeles samma försigtighetsmått hafva an¬
setts nödigt i afseende å påläggandet eller borttagandet af de under myc¬
ket längre tid utgående ordinarie inkomsttitlarne; hvarom dock ingenting
i instruktionen för Stats-Utskottet finnes stadgadt.
Af hvad jag nu haft tillfälle yttra torde obestridligen framgå både
att Stats-Utskottet, enligt lydelsen af 1809 års Regeringsform och 1860
års Riksdags-ordning, i afseende å det förslag till statens reglerande som
Utskottet egde afgifva, icke hade erhållit annan rättighet än att beräkna
statsinkomsterna samt pröfva och föreslå statsutgifterna, och att det var
om Stats-Utskottets sålunda begränsade statsregleringsfÖrslag som, då Stån¬
den derom stannat i olika beslut, gemensam omröstning borde anställas,
äfvensom ock, att den tolkning af de ofta anförda orden, som ända sedan
de begge grundlagar^ började tillämpas — oaktadt tid efter annan
skedda förändringar i andra delar deraf — fortfarande har gjort sig gäl¬
lande, måste anses vara gjord i full öfverensstämmelse med de un¬
der nämnda år stiftade grundlagarnes tydligen rätta mening. Nu kan
väl sägas, att det icke är med hänsyn till de grundlagsbestämmelser
som förut funnits, utan med tillämpning af de stadganden, som innehållas
uti våra år 1865 väsendtligen förändrade, nu gällande grundlagar, som
man bör fatta sitt beslut i den föreliggande frågan; men redan vid bör¬
jan af mitt anförande har jag visat, att de grundlagsbud, som vi för
närvarande hafva att tillämpa, fullt tydligt och bestämdt stadga, att en¬
dast utgörandet af de inkomsttitlar, som grunda sig på åtagen allmän
bevillning, böra kunna blifva föremål för gemensam omröstning emellan
Kamrarne.
Härefter vill jag anmärka, att det väl måste anses hafva varit med
full afsigt, som stiftarne af sednast antagna grundlagar, för betryggandet
af det lugna beståndet utaf vårt utan föregående inre skakningar nyvunna
statsskick, uti grundlagarne inlade sådana bestämmelser, som i allmänhet
och endast med undantag för några få — fast ganska vigtiga — uttryckligen
uppgifna fall försatte hvardera Kammaren med hänseende till dess beslu¬
tanderätt i en fullt sjelfständig ställning. Och då denna de begge Kam-
rarnes, så vidt möjligt af hvarandra oberoende, likställighet måste anses
utgöra en af de hufvudgrunder, hvarpå det nya statsskicket blifvit bygdt,
och då det dessutom icke kan vai’a nyttigt att ett intresse i samhället inom
representationen får en alltför stor öfvervigt, synes det derföre icke vara
rätt att tvärtemot tydliga och klara bestämmelser på andra ställen i begge
grundlagarne samt med afvikande ifrån häfdvunnet, äfven efter den sista
grundlagsändringen tillämpad! bruk, vilja söka tolka 57 och 69 §§ Rege¬
ringsformen på sådant sätt, att icke blott den ena af representationens
begge Kamrar, utan hela den ena statsmakten skulle få vidsträcktare och
mera oinskränkta rättigheter, än lagstiftaren tydligen har åsyftat, och rätt
uppfattad politisk klokhet och omtanken för samhällets säkerhet kan med¬
gifva. Aldraminst skulle jag ock kunnat tro, att den talare, mot hvilken
jag, då jag började mitt anförande, vände mig, nemligen ordföranden i
Stats-Utskottet, skulle vilja göra sig skyldig till en sådan tolkning; ty
Den 22 April, e. m.
87
under de dagar, som närmast föregingo antagandet af det nya represen¬
tativa statsskick som vi nu ega, var denne man eu bland dem, som under
öfverläggningarne å Riddarhuset i de mest bestämda och kraftiga ordalag
påstodo, att det då föreliggande representationsförslaget borde förkastas
derföre att det icke innehöll någon egentlig fullt tryggande garanti mot
att den ena statsmakten, och derigenom också ett stort intresse inom sam¬
hället, skulle kunna tillvälla sig en alltför farlig öfvervigt. När jag be¬
tänker hvad han i sådan syftning vid det tillfället yttrade, så kan det ju
icke annat än högeligen förundra mig att, när det hufvudsakligen i Riksdags¬
ordningens 65 § men äfven på andra ställen i grundlagarne verkli¬
gen finnes inlagda tillfredsställande garantier mot ett sådant missförhål¬
lande, att ett samhällsintresse skulle kunna i egen sak blifva ensamt be¬
stämmande, och dessa garantier måste anses vara af lagstiftaren bestämda
under nogsam insigt om nödvändigheten af deras införande och bibehål¬
lande såsom en af de grundstenar hvarpå det nya statsskicket hvilar, så
förundrar det mig — säger jag — att det just skall vara denne man,
som nu verksamt hjelper till, sätter spaken under stenen, för att få den¬
samma att rulla så mycket hastigare. Jag må bekänna, att jag, som ön¬
skade och ifrigt arbetade för det förändrade statsskickets genomförande,
men dock icke var blind för de faror, som vid öfvergången till det nya
och innan detsamma hunnit stadga sig kunde inträffa, bland det jag fruk
tade, likväl icke väntat att han, hvarom jag nu talar, skulle handla så,~
som han^sedan har gjort och nu gör, utan jag trodde fastheldre, att ha11
och1 andras jemte honom, som förut kämpat för konservativa grundsatsers
tillämpning, äfven sedermera, fastän de ej kunnat hindra den efter deras
åsigt för samhället skadliga representationsförändringen, skulle göra det'
samma, och jag föreställde mig att man från det hållet helt visst skulle
hafva att påräkna ett kraftigt, sannolikt väl behöflig! understöd mot dem,
som från ett annat håll möjligen kunde väntas komma att sträfva, för att
försöka /'bringa det nya statsskicket i en ny, helt annan riktning än den,
som genom ändringen varit åsyftad, och, som jag tror, väl skulle kunna
fortfarande följas, om blott alla samhällets bättre, mera upplysta krafter
dertill ville samverka.
Jag har tecknat upp några ord, med hvilka Grefve Posse vid förut
nämnda tillfälle å Riddarhuset afslutade sitt anförande, men, innan jag
citerar dem, vill jag, för att man må kunna rätt bedöma hans mening
med desamma, nämna, att sedan jag och flere bland de med mig liktän¬
kande, hvilka understödde förslaget, förut under diskussionen hade påta¬
git oss ansvaret för hvad som skulle kunna följa, ifall det då föreliggande
förslaget godkändes, Grefve Posse derefter fritog sig och alla, som hade
lika åsigt med honom, från allt ansvar och sköt detta öfver på dem som
både förordat förslaget, och främst deribland, på den ministére, af hvil¬
ken det hade blifvit framlagdt. Slutorden af hans anförande, hvilka egent¬
ligen voro riktade mot en annan ledamot af Riddarhuset, hvilken var en
bland förslagets kraftigaste försvarare, och hvilken, såsom representant för
Stockholm, numera är ledamot af denna Kammare, lydde sålunda: “I)å
är det endast vi, som förkastat förslaget, hvilka ega denna sorgliga före¬
trädesrätt att med glödande fosterlandskärlek, ännu kämpande om landets
väl eller ve, utbrista: “Icke vi ha härjat fälten, ej hvälft södern upp
88
Den 22 April, e. in.
mot norden, det hör andra makter till". Men dessa samma ord, anser
jag mig, för min del, nu i denna stund ega rätt att, såsom jag ock här¬
igenom gör, vända tillbaka emot den, af hvilken de förra gången utta¬
lades.
Till sist vill jag anmärka, att det nya representationssättet, såsom det
nu befinnes vara ordnadt, har gifvit en stark och förut okänd makt i svenska
folkets hand, synnerligen hvad den del af folket beträffar, som förnäm¬
ligast är representeradt i denna Kammare, och otvifvelaktigt är, att dess
vilja, utan behof af misstydning eller ändring af de nuvarande grundlags-
buden, skall, om än långsammare än många tyckas vilja, så dock säkert
kunna göra sig gällande nästan i hvilken riktning som helst. Det enda,
som skall kunna hindra detta, vore det, att man söker tolka grundlagen
på sådant sätt, att de förändringar, som kunna vidtagas i afseende å en
utvidgning af folkets maktställning, skulle blifva alltför hastigt genom¬
förda; och jag påstår, att de, som söka genomdrifva eu sådan utöfver
grundlagens tydliga mening gående tolkning, icke handla hvarken i sitt
eget partis eller i folkets rätt förstådda intresse; ty man måste i afse¬
ende å reformer, om de skola blifva nyttiga och beståndande, verka var¬
samt och lugnt utan att någonsin försöka öfverskrida de gränser, som
grundlag eller andra gällande lagbud uppdragit. Förfar man annor¬
lunda, såsom på detta rum många gånger förut likasom vid detta till¬
fälle har påyrkats skola ske, så skall man, då man sjelf öfvergifver rättens
fasta grund, otvifvelaktigt snarare förlora än vinna på sådana försök.
Jag tror derföre, att vi verkligen handla klokast, om vi låta denna
onödigtvis framkallade strid förfalla och helt lugnt afstå den nu förelig¬
gande voteringspropositionen, hvilket jag också tror vara det för fädernes¬
landet nyttigaste belutet.
Herr Key: Jag har för min del hvarken att försvara eller att an¬
falla något förflutet från den gamla representationen, och det ansvar, som
skulle kunna drabba mig personligen, ifall denna nya representation kan
anses hafva gått för fort i någon riktning, är ganska ringa. Jag har icke
haft någon direkt andel i representationsreformens genomförande, och hvad
jag såsom folkrepresentant uträttat inskränker sig till de sex år, som se¬
dan dess förflutit.
Det oaktadt skulle jag verkligen kunna hysa fruktan för att den sista
ärade talarens varmhjertade farhågor möjligen kunde ega någon befogen¬
het, och allvarsamt börja tänka på hvad vår frid tillhörer, derest jag ej,
under denna korta tid af sex år, redan hunnit bevittna flera skådespel,
af alldeles likartad beskaffenhet som detta, vid hvilka man på detta rum
hört talas om, huruledes maktställningen emellan regering och representa¬
tion blifvit förskräckligt förändrad, och huruledes det nya samhällsskicket
skakas i sina fogningar och skyndar sin upplösning till mötes. Allt detta
befarade man, för några år sedan, för en sådan obetydlighets skull som
t. ex. ett durchmarschkostnads-anslag på — såsom jag vill minnas —
10,000 R:dr, ehuru man icke nu vill låtsa derom. När frågan om han¬
dels- och sjöfartsfonden var före, uttalade man likaså de mest kolossala far¬
hågor; men just den omständigheten, att dessa farhågor sedan dess alldeles
icke bekräftats och besannats, ingifrer mig nu det största lugn och den mest
89
Död 22 April, e. m.
grundade anledning att hoppas att man efter ytterligare sex år skall för¬
undra sig öfver och gerna vilja hafva förgätit att den nu förevarande
frågan kunnat tillmätas en så samhällsförstörande betydelse, som man här
i afton söker gifva densamma.
Man har länge offentligen diskuterat detta ämne, och i spetsen för
den mening, som ansett, att ett sådant beslut, som Stats-Utskottet fattat
i frågan, skulle utgöra eu grundlagsöfverträdelse, har stått en rättslära
man, hvilken ord af mången ansetts förtjena vitsord — en man som
förut vant akademie-professor och som numera bekläder en hög embets-
ställning. En annan rättslärd akademisk man, som tillika är ledamot af
Medkammaren, lärer der i dag hafva förfäktat samma åsigt, men att han
icke alltid omfattat den meningen eller att han åtminstone varit mycket
tveksam, derför har jag funnit bevis i ett uti Upsala tryckt arbete, hvithet
han — såsom jag tror — för att erhålla professionen i statsrätt vid uni¬
versitetet i nämnda stad utgifvit.
1 detta arbete siiges det: “Huruvida den oinskränkta rätt, som till¬
kommer Ständerna i afseende på utgifternas bestämning, jemväl finnes för
dem i afseende på statsinkomsternas reglering, derom hafva meningarne i
anseende till saknad af tydliga grundlagsbestämmelser härutinnan länge
vant och äro ännu delade. Tvisten angår nemligen Ständernas rättighet
öfver de ordinarie inkomsterna.“ Vidare tilläggas på ett annat ställe:
“uppgifna båda tolkningssätt framkallar jemväl 62 § Regeringsformen,
hvilken föreskrifver hvad Ständerna hafva 'att iakttaga vid beviljandet af
skatt. Den stadgar i afseende på inkomsternas bestämmande, att sedan
statsverkets behof blifvit af Stats-Utskottet uppgifna och af Riksens Stän¬
der prof vada, ega Ständerna att en deremot svarande bevillning sig åtaga,
Omfånget af Ständernas rätt, enligt denna paragraf, beror på, huru om¬
fattande den pröfning af statsverkets behof får blifva, som skall föregå
bevillningens åtagande. Denna pröfning innefattar, hvad statsinkomsterna
angår, i första rummet bestämning af det belopp, hvartill de ordinarie in¬
komsterna böra beräknas, och sedermera huru mycket dessutom skall ge¬
nom bevillningar fyllas. Frågan blir nu, huruvida Ständerna vid de ordi¬
narie inkomsternas beräkning äro oförhindrade att jemväl göra indrag¬
ningar eller förändringar dermed, eller om Ständernas ifrågavarande pröf-
ningsrätt endast sträcker sig till kontroll öfver deras riktiga uppbärande
samt beräkning af deras belopp. De, som äro af den förstnämnda åsigteu,
kunna såsom skäl härför åberopa, att intet grundlagsstadgande förbjuder
denna utsträckning af Ständernas pröfningsrätt, samt att denna åsigt
hystes af 1809 års grundlagsstiftare sjelf ve. " Samme rättslärde yttrar på
ett tredje ställe i samma arbete: “Beskattningsrätten i folkets hand, huru
fri den än må vara, kan således ej innebära någon våda för ett samhälle.
Äro dess angelägenheter ledda af eu god regering, har det alltid visat sig,
att folket rikligen anslagit medel till statsbehofven. Skulle åter samhälls¬
föreningen användas ^ till medel att tillfredsställa de enskilda intressena
hos eu viss person eller klass, utgör denna rätt eu motståndskraft hos
folket, som bevarar samhället“. Häraf torde man finna, att åsigterna hos
rättslärde ex professo både äro och hafva varit ganska olika.
Man har här citerat en mängd särskilda grundlagsparagrafer, och
jag vill derföre icke besvära med att uppläsa särdeles många sådana.
Dock må jag påpeka, att 57 § Regeringsformen, som talar om, att svenska
90
Den 22 April, e. m.
folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena, derefter
innehåller: “Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig be¬
skatta, bestämmes genom kommunallagarna, hvilka af Konungen och Riks¬
dagen gemensamt stiftas.11 Och vidare säges i 80 § Regeringsformen:
“Krigsmakten till häst och fot så väl som båtsmanshållet af rotering och
indelning förblifver vid de med landet och städerna upprättade kontrakter
och indelningsverk, hvilka till deras hufvudgrunder skola orubbade vara,
intill dess Konungen och Riksdagen finna nödigt någon ändring deruti
samfäldt att göra; kunnande ingen ny eller tillökad rotering, utan genom
Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut, tillkomma.11 Man torde
lägga märke till dessa begge grundlagsparagrafer, hvilka hvar för sig, i
skilda fall, göra inskränkningar i Riksdagens rättigheter; men hvar finnes
väl den grundlagsparagraf, som lika otvetydigt inskränker Riksdagens dispo¬
sitionsrätt beträffande de ordinarie inkomsterna?
Nu har visserligen 65 § Riksdags-ordningen här åberopats såsom be¬
vis att Stats-Utskottets förevarande hemställan icke skulle vara grundlags¬
enlig, och till vederläggning af detta bevis har man från andra sidan åter
framhållit 69 § Regeringsformen. Fråga upptår då, hvilkendera af dessa
båda paragrafer må anses böra i detta fall gälla framför den andra? Jag
erkänner att 65 § Riksdags-ordningen kan i viss mån gifva anledning till
motsatt tolkning mot den som Stats-Utskottet gjort; men, som sagdt är,
man bör sammanställa de begge paragraferna och tillse hvilkendera är
den mest vigtiga; och för sådant ändamål må man bemärka hvad den
85 § Regeringsformen innehåller, nemligen följande: “Såsom grundlagar
skola anses: denna Regeringsform, samt den Riksdags-ordning, den Suc¬
cessionsordning, och den Tryckfrihetsförordning, hvilka, i öfverensstämmelse
med de grundsatser, som i denna Regeringsform bestämmas, Riksdagen
och Konungen gemensamt fastställa.*1
Vill man ändå hafva ytterligare bevis för den mening, jag söker göra
gällande, och som, enligt min uppfattning, finnes uttryckt i 69 § Rege¬
ringsformen, der det talas om “statens reglerande11, och hvartill onekligen
måste förnuftigtvis höra äfven statens inkomster, så ber jag, att äfven¬
ledes, liksom Herr vice Talmannen, få åberopa en urkund, men som icke
tillhör det statsskick, som är förflutet, utan just det, i hvilket vi nu lefva.
Den förekommer nemligen i ett till Kongl. Maj:ts proposition till 1862—
1863 års Riksdag angående representationsreformen fogadt statsrådsproto¬
koll, som inneller följande diktamen af dåvarande Justitie-statsministern,
med hvilken samtliga öfriga Statsråden instämt: “Den väsendtligaste om¬
ständighet, hvaruti förslaget i nämnda hänseenden afviker från gällande
Riksdags-ordning är afskaffande! af de med representationens rätt nu be¬
slutande Förstärkta Utskotten, hvilka temligen allmänt anses såsom ett af
vårt riksdagsmaskineris största lyten. I stället är såsom regel stadgadt
att båda Kamrarnes bifall erfordras för att åstadkomma ett Riksdagens
beslut. De få frågor som ansetts ej böra förfalla genom den ena Kam¬
marens afslag, nemligen de som angå statsreglering och bevillning — (mär¬
ken, mina Herrar, detta betydelsefulla lilla och, statsreglering och bevill¬
ning) — samt Bankens och Riksgälds-kontorets förvaltning skola, derest
Kamrarne ej kunna om ett beslut sig förena, afgöras förmedelst omröst¬
ning i båda Kamrarne emellan de olika meningarne, då den mening, som
Den 22 April, e. m.
91
erhåller de flesta sammanräknade rösterna, blifver Riksdagens beslut. Enär
Andra Kammaren, derest regeln konseqvent vidhållits äfven för beskatt-
ningsfrågor, skulle, likasom de flesta andra länders representationer, ensam
bestämt utgången i alla de fall, då den beviljat mindre än Första Kam¬
maren, så är sammanräkningen af båda Kamrarnes röster en åt Första
Kammaren medgifven förmån, som kan vara af ett afgörande inflytande,
så ofta dess majoritet är mera kompakt, än Andra Kammarens. “ Månne
man icke af detta statsrådsprotokoll, vid framläggandet af det representa¬
tionsförslag som numera är vår grundlag, skall finna att regeringen då
tänkte sig beskattningsrätten mera enligt nuvarande Stats-Utskotts upp¬
fattning än enligt dess motståndares?
Men, rnine Herrar, hvad som i detta fall utgör hufvudsaken, det är
egentligen icke huruvida detta förslag är grundlagsenligt eller icke, utan
hufvudsaken är — om man får vara fullt uppriktig — en helt annan.
Den består nemligen deri, att man i denna fråga tycker sig se ett bevis
på att den nya representationen vill gå för hastigt framåt och kasta sig
in på en samhällsvådlig riktning, att den vill våldsamt rycka till sig mak¬
ten, behålla den ensam, samt använda den för ensidiga intressen. Det
tillkommer icke mig eller någon att uttala en bestämd förmodan, att icke
en sådan uppfattning lian komma att besannas, men hvad jag vågar för¬
klara, det är att hvad som hittills under den nya representationen före¬
fallit, icke berättigar till denna farhåga. Härjemte må det tillåtas mig
anmärka, att det synes vara särdeles oegentligt och besynnerligt, att då
vi ega obestridd rätt att neka tusentals riksdaler till extra ordinarie in¬
komster, vi dock icke skulle hafva befogenhet att bestämma om hundratals
riksdaler ordinarie inkomster. Vi skulle kunna komma att rösta gemensamt
med Medkammaren om utgifterna till den första hufvudtiteln, men an¬
gående mantalspenningarne hafva vi ingen sådan rösträtt! Vi skulle
kunna på de gemensamma voteringarnes väg sätta ned eller alldeles bort¬
taga anslaget till den indelta arméns löner, och derigenom med ens göra
hela indelningsverket till en omöjlighet i fall vi ville tillgripa denna ytter¬
lighet, och vi skulle ju kunna, genom att förvägra anslag till det nöd¬
vändigaste behof, gorå hela statsregleringen om intet, eller åtminstone
hvarje förändring i densamma. Sådant står i vår makt; men hafva vi
väl begagnat oss af denna makt på sådant sätt? må de förflutna åren
svara härpå. Och, när vi nu hafva denna sjelfbeskattningsrätt, hvarföre
skall man då, såsom om vi vore samhällets fiender, söka att misstroget
neka oss den rättighet, hvarom nu är fråga? Att vilja sätta Andra
Kammaren under ett slags förmynderskap, som den genom en begräns¬
ning af. de extra ordinarie utgifterna kan när som helst kasta ifrån sig,
synes mig icke vara statsklokt eller välbetänkt, och äro vi väl mindre in¬
tresserade än Regering och Medkammare af samhällets utveckling och
lycka?
I de gamla statsorganismerna ansåg man nödigt att regeringen skulle
utöfva förmynderskap öfver representationen, hvilket förmynderskap för¬
anleddes af misstro och grundades på makt, men i de nya statsskicken —
och Sverige har nu ett sådant — måste hvarje allmän angelägenhet ute-
92 Den 22 April, e m.
slutande fotas på öfverenskommelse och förtroende mellan statsmak¬
terna.
På grund af hvad jag nu haft äran yttra, anhåller jag om bifall till
Stats-Utskottets förevarande hemställan.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Många gånger i mitt lif har jag
känt saknad och ofta ledsnad deröfver, att jag icke kommit i åtnjutande
af en bättre uppfostran med åtföljande allmän bildning, men jag må er¬
känna, att på sednare tider har denna saknad, denna ledsnad i viss mån
försvunnit eller förlorat i styrka; jag har flera än en gång sett, att äfven
den största kunskap, den största lärdom kan missbrukas. En sådan er¬
farenhet har jag nyss gjort, då jag hörde en lärd professor från Upsala
använ da hela sin lärdom, hela sin förmåga för att läsa i grundlagen hvad
der icke står att läsa. Jag tackade min Gud, för det jag icke var så
lärd som han, ty onekligen kan det icke vara rätt att använda sina gåf-
vor, sin uppfostran på ett sådant sätt. Den lärde mannen kunde icke
frångå, att 69 § Eegeringsformen innehölle, att stridiga beslut Kamrarne
emellan i fråga om statens reglering skulle afgöras genom gemensam vo¬
tering; men hvad som med statens reglerande förstås, det begreppet
vände han hit och dit, upp och ned på mångahanda sätt. Huru han
sjelf vill reglera sina affärer, utan att reglera sina inkomster och sina
utgifter till belopp som lämpa sig efter hvarandra, förstår jag sannerligen
icke; all annan reglering, än reglerandet af både inkomster och utgifter,
skulle, tror jag, blifva bra oregelbunden, vare sig för den enskilde eller
för staten. Han höll sig särdeles vid 65 § Riksdags-ordningen och ville,
derföre att der icke omtalas att gemensam votering skall anställas i frå¬
gor rörande statens reglerande, af paragrafen draga den slutsatsen, att
sådan votering, hvad statens ordinarie inkomster angår, är förbjuden,
detta äfven af det skäl, att 69 § Regeringsformen innehåller, att “då
Stats-Utskottets förslag rörande antingen statens reglerande eller etc. till
pröfning hos Riksdagen förehafves, galle hvad angående behandlingen af
Utskottets afgifna förslag uti Riksdags-ordningen stadgas.“ Läser man nu
denna 65 § i Riksdags-ordningen, som man här vändt upp och ned på,
så finner man visserligen att der stadgas någonting om riksdagsärendenas
behandling, som icke finnes uti Regeringsformen, men det bör ej heller
finnas der, utan står ganska nödvändigt och ganska följdriktigt i Riksdags¬
ordningen. Det heter der: “För att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den afiagda sedeln
ouppbruten genast förstöras. “ Sätter jag in detta stadgande i 69 § Re¬
geringsformen, så ser jag deraf huru den preliminära behandlingen
skall försiggå; och det är denna behandling, som omtalas i 65 §
Riksdags-ordningen. Sedan, i slutet af 69 § Regeringsformen, står: “Fatta
Kamrarne stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola Kamrarne
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda
Kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut1', d.
v. s. sedan ärendet först blifvit behandladt på det sätt i Riksdagsordningen
Den 22 April, e. m.
93
föreskrifves, skall det definitiva afgörandet ske såsom här i denna
paragraf af Regeringsformen är stadgadt, genom gemensam omröstning
mellan båda Kamrarne. Grundlagens ord äro i det afseendet så tydliga
och klara, att det verkligen måste vara en förvånande lärdom, som skall kunna
reducera sig till någon annan slutsats, jag åtminstone kan icke fatta huru
det är möjligt. Regeringsformen säger, att Stats-Utskottets förslag an¬
gående statens reglerande skall behandlas så, som uti Riksdags-ordningen
är föreskrifvet; Riksdags-ordningen säger, huru denna behandling skall
tillgå, hvarefter det i Regeringsformen heter att, om Kamrarne fatta stri¬
diga beslut, gemensam omröstning skall anställas, då den mening, som
erhåller de flesta rösterna, skall gälla som Riksdagens beslut.
Till följd af denna min uppfattning yrkar jag bifall till den af Ut¬
skottet föreslagna voteringspropositionen, och vill, i händelse detta ej
skulle blifva Kammarens beslut, önska mina motståndare en god sömn på
sill vid så sen timma vunna seger.
Herr Dufwa: Jag har redan en gång förut under denna riksdag,
då frågan om mantalspenuingarnes afskaffande första gången förevar till
behandling i denna Kammare, haft tillfälle yttra mig derom, huruvida, i
händelse Kamrarne komme att fatta olika beslut, frågan borde genom
gemensam omröstning definitvt afgöras eller skulle anses hafva förfallit.
Jag sade då, och jag upprepar det, att, om man skall bedöma denna
fråga ensamt efter ordalagen i Riksdags-ordningen, der det i §§ 68 och
65 stadgas att gemensam votering endast får ske i fråga om statsutgifter
eller bevillning samt Riksbankens och Riksgälds-kontorets angelägenheter
och att alla andra frågor skola förfalla, då Kamrarne ej kunnat, efter
den behandling, som i § 63 föreskrifves, blifva om beslutet ense, gemen¬
sam omröstning i nu förevarande fall ej vore i grundlagen tillåten. Fä¬
ster man sig vid frågans bedömande endast och allenast vid dessa tvänne
paragrafer i Riksdags-ordningen, är frågan således tydlig och klar: deras
åsigt, som för upphäfvande af en ordinarie skatt anse begge Kamrarnes
bifall erforderligt, är den enda riktiga. Men det finnes eu annan lika
tydlig och klar paragraf i grundlagen, hvilken anhängarne af denna me¬
ning ej synas vilja komma ihåg, den 85 § Regeringsformen, som uttryck¬
ligen förklarar att “såsom grundlagar skola anses: denna Regeringsform
----hvilka i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i denna
Regeringsform bestämmas, Riksdagen och Konungen gemensamt fastställa".
Om således i Regeringsformen finnas andra stadgande!! än i Riksdags¬
ordningen eller sådana, som i något afseende äro stridande mot dessa
sednare, böra enligt grundlagens uttryckliga föreskrift i denna paragraf,
de förra hafva företrädet för de sednare, ej tvärtom. Nu finnes ett så¬
dant stadgande i 69 § Regeringsformen, som föreskrifver, att om Kam-
rerne stanna uti olika beslut angående statens reglerande etc., så skall
gemensam votering ega rum. Här står icke statens utgifter, utan statens
reglerande. Och att det sednare är någonting annat och mera än endast
bestämmandet om statsutgifterna, det torde icke behöfva bevisas; staten
kan lika litet som den enskilde reglera sina affärer med endast utgifter,
dertill fordras äfven inkomster. Man har emellertid här i afton från åt¬
skilliga håll gjort försök att vända bort detta stadgande; några af dem
Den 22 April, e. in.
91
hafva redan af andra talare blifvit besvarade, några skall jag anhålla att
få upptaga till bemötande.
Representanten från Upsala åberopade såsom stöd för sin mening,
att det i nämnda paragraf af Regeringsformen står:--44antingen sta¬
tens reglerande eller“ — —, hvilket skulle betyda, att statens reglerande
icke fick innefatta någonting rörande bevillningen eller de ordinarie stats¬
inkomsterna, utan endast statsutgifterna; den omständigheten att här
står “antingen — — — eller — - -“ skulle gälla såsom grund för den
märkvärdiga slutledningen, att statens reglerande, emot hvad det i och för
sig betyder, här skulle vara detsamma som statens utgifter. Om tycke
och smak bör man ej disputera, är visserligen en gammal regel, som äf¬
ven kan tillämpas på språkfrågor då det gäller betydelsen af två sådana
ord som “antingen14 och “ellerFör min del kan jag dock ej finna att
icke, enligt vanligt språkbruk åtminstone, genom dessa partiklar äfven
kunna sammanbindas saker, utaf hvilka den ena ej utgör motsatsen till
den andra, utan tvärtom innefattar honom. Må det tillåtas mig att härpå
anföra ett exempel, som, om det också icke håller sig inom lagstilen, dock
ej torde sakna all tillämplighet. Om eu person säger till en annan: ‘‘an¬
tingen plånboken eller pengarne!41 så betyder det väl antingen alltihop,
plånboken och pengarne, eller endast pengarne, men icke plånboken
ensam utan pengarne. Påståendet att genom dessa ord, “antingen44 och
“eller44, “statens reglerande41 blifvit af lagstiftaren ställd såsom motsats till
“bevillningens belopp44, att det förra ordet derföre här ej får, trots dess egen
tydliga betydelse, innefatta det sednare — det påståendet är, i min tanke,
ej hållbart.
Representanten från Upsala yttrade vidare, att 59 § Regeringsformen
skulle bevisa, att med staten i grundlagen icke skulle förstås annat än
utgifter; dermed menades, yttrade han, ingenting annat än statens utgifter4.
Paragrafen, sådan den nu är redigerad, lyder: “I sammanhang med--—
rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan utöfver de
ordinarie inkomsterna erfordra.44 Före 1865 stod i stället för “erfordra44
“tarfva44. Sätter man nu in hvilketdera ordet som helst i satsen, så blir
meningen, efter vanligt språkbruk åtminstone, att staten erfordrar eller
tarfvar de ordinarie inkomsterna och derutöfver bevillning, och i så fäll
måste dessa inkomster äfven ingå i staten och i dess reglerande. Ännu
tydligare kan detta läsas i 64 § Regeringsformen, som uttryckligen inne¬
håller, att “såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster, som — —
extraordinarie utlagor eller bevillningar — — — vare under Konungens
disposition att till de af Riksdagen pröfvade behof och efter den upp¬
rättade staten anordnas.44 Ingen kan väl neka, att med “staten44 i denna
paragraf förstås äfven de ordinarie statsinkomsterna. Till samma slutsats
leder äfven 62 § Regeringsformen, der det uttryckligen är öfverlemnadt
åt Riksdagen att bestämma, “huru särskilda summor skola till särskilda
ändamål användas, och dessa summor under bestämda hufvudtitlar uti
Rilcsstaten anslå.44 Eller månne det är utgifter, som anslås, är det icke
just medel till utgifter, således inkomstbelopp? Att ordet “riksstat44 här
betecknar samma begrepp som ordet “stat44, i 64 § kan väl ej heller förne¬
kas, då uti grundlagen ej talas om någon annan stat än rikets.
Det fästes af samme talare en synnerlig vigt vid, att uti 71 § Re¬
e. in.
95
Den 22 April,
geringsformen val förekommer ett stadgande om huru förfaras skall, då
Kamrarne stanna i olika beslut i afseende på grunderna för någon bevill¬
ning otc., men ej i afseende på de ordinarie inkomsterna, och det frå¬
gades med mycken ifver: hvar finnes ett sådant stadgande om gemensam
votering, då Kamrarne rörande dessa inkomster fattat stridiga beslut?
Och utaf detta, af den omständigheten att något sådant stadgande rö¬
rande dem icke funnes, skulle följa att Riksdagen icke både samma rätt
öfver dem som öfver de extra ordinarie inkomsterna. Det finnes dock
uti 57 § Regeringsformen en föreskrift, som säger att “Svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena och, för så vidt
det gäller så kallade ordinarie skatter, lärer § 69 Regeringsformen till¬
fyllest stadga om gemensam votering. Är åter fråga om sådana ordinarie
inkomster, som danaarf, revisionsskilling och dylikt, bvilka bero på lag¬
stiftningsrätten, så gälla grundlagens stadganden, huru med lagstiftningen
skall förfaras.
Samme representant ingick sedermera i eu vidlyftig framställning af
de ordalag, som begagnas uti Riksdagens, fordom Riksens Ständers, skri¬
velser till Kong! Maj:t och riksdagsbeslut, i bvilka det, efter hvad anför¬
des, talas om att Riksdagen bos Kongl. Maj:t anmäler sin beräkning af
statsverkets inkomster, ordinarie såväl som bevillning och dylikt, medan
det beter att Riksdagen pröfvat utgifterna. Men för Riksdagen, som van¬
ligtvis icke om de ordinarie inkomsterna fattar något annat beslut än
huru de skola beräknas, lärer det vara svårt att om dem anmäla något
annat än beräkningen, och då samma ordalag begagnas om bevillningen,
torde detta ej bevisa mycket. För öfrig t utgör väl icke Riksdagens kans¬
listil något för Riksdagen bestämmande, hvaraf dess rättigheter äro i
minsta mån beroende. Att på detta siitt, af dyhka skrifvelsers lydelse,
i grundlagen insmuggla eu tolkning som man vill af ett eller annat skäl
hafva dit, skulle verkligen, om det lyckades, vara ganska behändigt. Ett
annat försök i den riktningen och på samma gång ett talande bevis på
huru långt man på den vägen kan komma, hafva vi nyligen sett, då en be¬
kant rättslärd och f. d. akademisk lärare velat bevisa sitt påstående, att
de ordinarie skatterna ej kunna utan Konungens bifall uppbäfvas, bland
annat dermed att dessa skatter skulle kallas “ständigt. Men “ordinarie*4
betyder icke “ständig44, och grundlagen kallar ej heller de ordinarie
skatterna “ständiga44 utan, der ordet “ordinarie** ej förekommer, hafva de
kallats “vanliga**, men i kanslistilen bar benämningen “ständiga*4 inkommit.
Häraf synes emellertid, huru vådligt det är att låta dylika oriktiga ut¬
tryck passera oanmärkta så länge, till dess de vunnit en viss häfd. Våra
lärde bygga då på dem grundlagstolkningar, som ej hafva något stöd i
grundlagen, såsom representanten för Upsala nyss gjorde med kanslisti¬
len, likasom skulle denna vara bestämmande för rätta tydningen af grund¬
lagen.
Representanten från Upsala ingick slutligen i en tolkning af 69 §
Regeringsformen, jemförd med 63 och 65 §§ Riksdags-ordningen, och på¬
stod, att det vore alldeles orimligt att det kunde finnas särskilda stadgan¬
den för den preliminära behandlingen af vissa skattefrågor, och särskilda
för det definitiva afgörandet. För min del anser jag detta alldeles icke
orimligt; men säkert är i alla fall att denna skilnad i grundlagen före¬
96
Den 22 April, e. in.
finnes. Regeringsformens 69 § föreskrifver uttryckligen, representanten
från Upsala må derom säga hvad han vill, att då Kamrarne i fråga om
statens reglerande stannat i olika beslut, gemensam omröstning skall an¬
ställas.
Sammanlägger man allt detta, så lärer det väl ej kunna nekas, att
statens reglerande är någonting helt annat än endast bestämmandet af
statens utgifter och extra ordinarie inkomster; dit måste höra såväl be¬
stämmandet af statsinkomsterna i dess helhet, de ordinarie ej mindre än
de extra ordinarie, som statsutgifterna.
Jag vill icke gerna längre uppehålla Kammaren, men jag kan dock
ej underlåta att upptaga till bemötande åtminstone en sak af hvad Herr
vice Talmannen nyss behagade yttra. Han klagade öfver att man under
det nya statsskicket så våldsamt ville drifva fram allting. Jag ber då
att få fråga, om det är någon våldsamhet, att man vill att detta statsskick
må få gälla sådant det bjöds svenska folket, då det för detta folk fram¬
lades och af detsamma accepterades. Jag vill i det afseendet åberopa
hvad representanten för södra Tjust nyss uppläste ur motiven för det
Kongl. representationsförslaget vid 1862—1863 årens riksdag. Der talas
icke om gemensam votering endast i fråga om statsutgifter och bevill¬
ning, utan der säges att då Kamrarne besluta olika om statsreglering och
bevillning, så skall frågan afgöras genom gemensam omröstning. Ytter¬
ligare erkännes det, att det äfven hos oss, såsom i andra länder, egent¬
ligen borde tillhöra Andra Kammaren att ensam besluta i dessa frågor
— om statens utgifter och inkomster — men att det vore ett medgif¬
vande åt Första Kammaren att låta denna deltaga i deras afgörande.
Men detta medgifvande skall nu förvandlas till ett veto, hvarigenom man
vill hindra Andra Kammaren att få hafva ens den del i beskattnings¬
rätten, som då bibehölls åt densamma. Går man vidare till hvad dåva¬
rande Konstitutions-Utskottet i sitt till Riksdagen afgifna memorial rö¬
rande den af Kongl. Maj:t föreslagna representationsförändringen yttrar
angående beskattning, så läser man der (memorialet N:o 12, sid. 7) föl¬
jande ord: “Derest båda Kamrarnes beslut ej sammanstämma, skall, en¬
ligt det nya förslaget, frågan förfalla, så framt den ej rörer statsreglering
eller bevillning eller Bankens och Riksgälds-kontorets förvaltning, då den
afgöres medelst omröstning i båda Kamrarne, och den mening, som er¬
håller de flesta sammanräknade rösterna, blifver Riksdagens beslut. Då,
efter den nuvarande folkmängden, Första Kammarens ledamöter skulle
blifva 119 och den Andras 180, komme visserligen denna sednare att i
dylika frågor erhålla betydande öfvervigt, hvilket dock, hvad beskattnings-
och penningefrågor i allmänhet beträffar, har sin förklaring deri, att denna
Kammare representerar flertalet af de skattdragande---“■ Så accep¬
terades förslaget utaf den Riksdag, som då hade att pröfva det; nu kal¬
las det för våldsamhet, att man vill att, sex år efter det förslaget blifvit
lag, det skall få gälla sådant som det bjöds, sådant som det mottogs.
Jag vill icke vidare förlänga diskussionen, utan anhåller endast om
bifall till den af Stats-Utskottet framlagda propositionen.
Grefve Sparre: Jag vill icke inlåta mig i något bedömande af,
om
Don 22 April, e. m. 97
om det efter den nya representationens införande i politiskt afseende sätt
för fort eller för långsamt framåt — den saken hör, i min tanke, ej hit;
hvad som nu bör tagas i betraktande är endast: hvad är i denna fråga
ratt? Och i det afseendet är jag till någon del af olika mening med
den siste talaren. Saken iir visserligen icke — jag medgifver det gerna
—- vare sig i afseende på beloppet eller ens i allmänhet, ur ekonomisk
eller nnansiel synpunkt betraktad, af någon ofantlig vigt, men den är
det desto mera såsom grundlagstolkningsfråga. Under enskilda samtal
de sednare dagarne har jag många gånger hört den frågan framkastas:
hvarför gör man så mycket väsen af den här frågan? mantalspenningarne
aro ju 1 jemförelse med andra statens inkomster endast en obetydlighet?
Det är sannt, de äro det, alla de ordinarie inkomsterna äro numera, då
staten i öfrigt har stigit så enormt, af mycket mindre betydelse än förr-
men, beloppet må vara större eller mindre, hufvudsaken är hvad som bi¬
rätt, hvad som är grundlagens mening med den skilnad den gör mellan
de ordinarie och de extra ordinarie statsinkomsterna; summans storlek
boi ej 1 ringaste män här tagas i betraktande. Den proportion denna
inkomsttitel intager i förhållande till statens inkomster i öfrigt har för
mig åtminstone icke det minsta att betyda; hvad jag vill är endast att
man skall tolka grundlagen sådan den är, efter dess lydelse och anda,
fragan må gälla stort eller smått.
S,„A1! dämpning af grundlag är, i min tanke, eu ytterst kinkig sak,
såtillvida nemligen som den skall af representationen sjelf i dess helhet
anställas. Vi se i allmänhet — och häri ligger faran för alla lagstif-
tande församlingar, vår ej mindre än utlandets — att åt det håll man
vill, åt det hållet försöker man ock tolka sina grundlagar, och som den
lagstiftande församlingen vanligtvis är sin egen domare, kan misstanke
om partiskhet i det afseendet möjligen uppstå. Ur denna synpunkt be-
traktadt, måste derföre tradition, prejudikat, föregående exempel vara af
vigt; och jag kan på den grund ej underlåta att fästa afseende vid, huru
man hittills sett saken, huru den varit betraktad under de sextio år vi lef-
vat 1 detta nya statsskick — ty jag vill ej erkänna, att hela vårt stats¬
skick väsendtligen förändrades genom representations-förändringen 1865,
jag påminner mig ganska vill att den man, hilken äran af reformen före-
trädesvis plägar tillskrifvas, flerfaldiga gånger offentligen uttalade, att för¬
hållandet mellan Konungen och representationen icke vore afsedt att ge¬
nom den nya Riksdags-ordningen förändras. Om så är, om meningen en¬
dast varit att förändra sjelfva representationen, ej dess ställning i för¬
hållande till regeringen, så är det ej rätt att nu tala om folkets suve-
raJia^rt1Öfyer beskattningen med mera; representationens rättigheter
i förhånande till regeringen äro icke andra eller större nu, än de voro
+• ne.i^ ^6n - S‘l ar. ^ va^ ocbs^ alldeles otvifvelaktigt, att, ända
i! iir S°m ar’ orcbnarie statsinkomsterna ansetts vara af den
beskaffenhet, att de endast genom Konungens och Riksdagens samman¬
stämmande beslut kunna förändras. Häremot har den siste talaren an¬
fört, att 57 § Regeringsformen skulle innehålla, att beskattningen vore
representationens ensak. Men det står icke så i denna §; det står:
“Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena**.
Riksd. Prut. 1872. 2 A fri. 4 Band. 7
98
Dun 22 April, e. m.
Och Herrarne ha hört, huru deu person som författat denna grundlag
sjelf tolkat dessa ord; han har tolkat dem så, att dermed afsågs, att be¬
skattningen ej skulle kunna utöfvas på provinslandtdagar. Men, äfven
denna tolkning oafsedd, innefattar _ §:n, sådan den lyder, såvidt jag för¬
står, ingenting annat än rättighet för Riksdagen att pålägga nya skatter,
ej att upphäfva eller borttaga de gamla, åtminstone de ordinarie. Att
alla förändringar i äfven de ordinarie skatterna skulle _ ligga ensamt i
representationens hand, detta står ej i §:n; der står, enligt min uppfatt¬
ning, icke någonting annat än att representationen ensam egen att på¬
lägga skatter. Men, har man sagt, den omständigheten bevisar ingen¬
ting, ty så länge representationen har rätt att uppgöra statsregleringen,
innefattas häri äfven rätten att nedsätta eller upphäfva de ordinarie skat¬
terna. Tv, huru skulle det väl vara möjligt att upprätta eu statsregle¬
ring utan att jemväl bestämma öfver inkomsterna? Jo, det är ganska
möjligt; det sker på det sättet, att det finnes vissa inkomster, de ordi¬
narie skatterna, hvilka staten under alla förhållanden anser som sin egen¬
dom, men hvad som de-rutöfver erfordras, detta eget- representationen att
bestämma. Och de ordinarie inkomsterna betraktades vid grundlagens
stiftande ur denna synpunkt såsom en statens egendom, hvilken lika litet
som statens öfriga egendom kunde utan Konungens och representationens
bifall staten afhändas. 59 §:n Regeringsformen säger derföre också:
“I sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillgång och behof läte
Konungen för Riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom be-
villningar fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra".
Just derföre att dessa ordinarie inkomster betraktades såsom statens
egendom, skulle representationen bestämma hvad som utöfver dem erfor¬
dras för statsutgifternas bestridande.
Eu talare har såsom stöd för den motsatta åsigten omförmält stad¬
gandet i 80 § Regeringsformen: “Krigsmakten till häst och fot så val
som båtsmanshållet af rotering och indelning förblifva vid de med landet
och städerna upprättade kontrakt och indelningsverk, hvilka till deras
liufvudgrundel1 skola orubbade vara, intill dess Konungen och Riksdagen
finna nödigt någon ändring deruti samfäldt att gorå" etc. Men med detta
roterings- och indelningsverk var förhållandet vid grundlagens stiftande
alldeles detsamma som med de ordinarie statsinkomsterna; det betraktades
såsom statens egendom, och här, just i denna 80 §, finner jag ett ytter¬
ligare stöd för min åsigt, att de ordinarie skatterna ej utan Konungens
och Riksdagens gemensamma bifall kunna förändras.
Orden “statens reglerande" i 09 § Regeringsformen låta sig således,
i min tanke, fullkomligt väl förenas med den tolkning jag anser för rik¬
tig. För öfrigt vill jag icke inlåta mig i något svaromål eller bemötande
af hvad här förut blifvit från motsatta sidan yttradt; jag har fullkomlig
aktning för hvars och ens öfvertygelse, och jag tror att detta är repre¬
sentantens skyldighet, man må från vissa håll huru mycket som helst
söka att göra frågan till en partifråga.
Jag vill icke trötta Herrarne med något längre yttrande i ämnet.
Jag slutar med att upprepa hvad jag nyss sade: det är för eu represen¬
tantförsamling af yttersta vigt att icke onödigtvis gå ifrån tradition och
gammal häfd: att icke nu tolka den grundlag, efter hvilken vi lefva, i
99
Den 22 April, e. m.
motsats till hvad den under 60 år förut alltid tolkats; och på denna
grund yrkar jag, i öfverensstämmelse med den praxis, som hittills vid
tolkandet af nu ifrågavarande grundlagsstadganden blifvit följd, för min
del afslag å Stats-Utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades slutad. Efter att hafva upptagit de yr¬
kanden, . som derunder blifvit framställda dels på bifall till den af Ut¬
skottet i förevarande puukt föreslagna voteringsproposition och dels på
afslag å densamma, fortsatte Herr Talmannen:
“På grund åt den klara och oförtydbara lydelsen af 63 och 65 §§
Riksdagsordningen, anser jag mig, utan afseende på den tolkning man
velat gifva åt ett i sig sjelf kanske mångtydigt uttryck i 69 § Regerings¬
formen, vara förhindrad att i denna fråga, som enligt min uppfattning
redan är fallen genom Kamrarnes skiljaktiga beslut, framställa proposi¬
tion å bifall till det förslag, som Stats-Utskottet i denna punkt af¬
gift. ■■
1 anledning af denna Herr Talmannens proposition begärdet ordet af
Herr Grefve Posse, som anförde: Jag liar nyss tillåtit mig att så
vidt jag förmådde häfda den uppfattning af frågan, som inom Stats-
Utskottet gjort sig _ gällande och i livilka jag för min del har deltagit,
nemligen den uppfattningen, att voteringsproposition bort framställas.
Med anledning häraf beklagar jag rätt djupt, att denna uppfattning icke
kunnat af vår ärade Talman delas. Emellertid tillåter jag mig säga, att
den aktning och det förtroende, som Herr Talmannen under en tid flera år af
den tid lian ledt våra öfverläggningar i så rikt mått förvärfvat sig, sanno¬
likt skall föranleda dertill, att Kammaren icke vill i grundlagsenlig ord¬
ning vädja mot hans uppfattning. Det ber jag likväl att få tillägga, att
jag för min del bibehåller den åsigt jag redan uttalat. Då emellertid
äfven Första Kammarens Talman, efter hvad jag hört, uti samma fråga
vägrat proposition och denna åtgärd blifvit af Kammaren godkänd, så är
det klart, att, huru än utfallet här skulle blifva, frågan om voterings-
propositionens godkännande i alla händelser vore förfallen. Vid sådant
förhållande kan intet annat praktiskt resultat för tillfället vinnas än det
som redan vunnits, eller att inom denna Kammare temligen allmänt utta¬
lats, att i fragan gemensam votering bort ega rum. På sakens nuvarande
ståndpunkt vill jag lör min enskilda del hemställa, att Kammaren måtte
låta saken vid Herr Talmannens framställning bero.
Vidare yttrade:
Herr Key: Äfven jag vill förklara, att jag icke kan frångå min
åsigt, att det varit både med grundlagens anda och form mest öfverens¬
stämmande att vi fått votera om mantalspenningarne, lika fritt som det
utan invändning kan tillåtas, att gemensam votering egen rum öfver den.
andra punkten i samma stats-utskottsmemorial, rörande jernvägstrafik-
medlen, hvilka, äfven de, äro en ordinarie inkomsttitel; och likväl utan
100
Den it April, e. m.
att frångå min åsigt i detta fall, må äfven för mig med denna frågas
afgörande anstå, då jag i likhet med Grefve Posse måste erkänna, att
något praktiskt resultat utaf en votering här om denna propositions-
vägrans berättigande icke nu skulle kunna vinnas, utan att den tvärtom,
genom hänskjutande till Konstitutions-Utskottet, skulle ytterligare öka det
oväder, som under sex års tid så att säga hängt i luften, nemligen an¬
gående det förbiseende, den lucka, som finnes uti vår grundlag, om huru
skall förfaras, då Kammare stannar mot Kammare i olika beslut om
gemensam votering skall ega rum eller icke.
Dessutom får jag öppet bekänna, att jag lifligt och personligt på¬
verkas utaf känslor af djup högaktning och tacksamhet för det oveldiga
och frisinnade sätt, hvarpå Herr Talmannen från första början lotsat
denna Kammares förhandlingar säkert framåt, och fullgjort detta under
alla dessa betydelsefulla första sex år af vårt nya statsskick. Påverkad
af dessa skäl och af dessa känslor får jag för min del förklara, att äfven
jag vill låta vid Herr Talmannens propositionsvägran för denna gången
bero, oaktadt jag inom mig är fortfarande orubbligt öfvertygad att jag i
min uppfattning haft rätt.
Herr Jöns Pehrssou: Det kan minst falla mig in att vilja söka
inverka på någons öfvertygelse i ett så grannlaga ärende som detta, men
då jag för ingen del kan finna riktigheten utaf det påståendet, som här
är framstäldt, så, ehuru jag gerna medgifver, att något praktiskt resultat
utaf en votering nu icke står att vinna, så tror jag likväl, om jag än
kanske blir ensam om denna tanke, att det är så godt att först som sist
få utrönt, på hvad sätt eu sådan brist i grundlagen, om sådan finnes,
må kunna afhjelpas. Jag säger detta icke derföre, att jag är osäker om
utgången inom Konstitutions-Utskottet, och jag vet att frågan icke der¬
igenom skulle lösas, utan derföre att jag i dag har förut hört uttalas,
att ljuset blifvit utsläckt och att hoppet försvunnit att få rättvisa i ett
annat, och jag tror att det vore så godt att nu snart lika väl som sedan
få bekräftelse härpå, att det icke är möjligt att få någon skattejemkning.
Detta är det skäl som föranleder mig att begära votering i frågan om
Talmannens rätt att vägra proposition, i enlighet med hvad Öl § Riksdags¬
ordningen föreskrifver, ty vi kunna då visa svenska folket hvad kloc¬
kan är slagen och att det icke längre har något hopp att vänta i afse¬
ende å skattenedsättningar eller rättvisare fördelning. På grund af hvad
jag sålunda anfört, vågar jag hos Herr Talmannen anhålla om proposi¬
tion om votering, för att på detta sätt möjligen kunna få frågan hän¬
visad till Konstitutions-Utskottet.
Herr Dufwa: Vi hafva nyss förut hört en propositionsvägran å
detta utskottsbetänkande. Frågan, huruvida en sådan vägran att fram¬
ställa proposition å bifall till hvad ett Utskott föreslagit iir tillbörlig och
grundlagsenlig, har förr i tiden varit föremål för Konstitutions-Utskottets
handläggning, och det har två gånger förklarats, att hvad grundlagen
innehåller om rättigheten att vägra proposition på väckt fråga icke kan
tillämpas, då det gäller ett utskottsbetänkande, och derefter har, så vidt
jag kunnat få reda härpå, denna tillämpning af grundlagen gällt och
Den 22 April, e. m.
101
blifvit följd. Då striden denna riksdag började om rätta tillämpningen
af beskar,tningsstadgandena uti svenska folkets grundlag, fanns det en
punkt, der motståndet kunde söka skydd för att bestrida hvad man med
grundlagens rätt trodde sig kunna fordra. Det var, att det fanns eu
föregående praxis, hvilken talade mot hvad man yrkade. Vi hafva nu
hört, huru ledigt eu stadgad praxis för grundlagstolkning från det gamla
statsskicket kastas öfver ända. Hvad innebär detta? Det innebär, att
äfven å deras sida, som icke hylla de åsigter, flertalet af denna Kam¬
mare, såsom svenska folkets ombud, trott sig böra söka att göra gällande,
erkänner man nu, att eu gammal praxis är någonting utan all betydelse.
I det motstånd, i den, som det kan synas, motgång, som nyss träffat
våra sträfvanden, ligger således snarare eu framgång, i det den undan-
rödjer det enda hinder, som kunde mot oss uppställas, och den bör der¬
före vara för oss en uppmuntran att fortfarande kämpa för att hvad
grundlagen innehåller må blifva fullt erkändt och må kunna tillämpas i
all sin kraft. Vi böra således ur denna synpunkt icke vara missnöjda
med hvad som inträffat, ty om vi också icke omedelbart vunnit det mål
vi stridt för, hafva vi dock väckt tanken på och visat hvad som är sven¬
ska folkets rätt. \ i stå nu emellertid på den punkt då Riksdagen nal¬
kas sitt slut, och då våra uppdrag snart äro ändade, och vi torde icke
höra lemna ur sigte, huru sjeliva sakens ställning för närvarande verk¬
ligen är. Lyckades vi ock bringa frågan under gemensam votering, så
veta vi mycket väl, att hvad vi tvistat om, mantalspenningarnes fortfa¬
rande eller icke, ingalunda vinnes ur den synpunkt vi kämpa för; vi
veta vidare att, vid den ytterligare pröfning, till hvilken vi nu kunna
hänskjuta ärendet, detsamma möjligen kan komma att afgöras genom nå¬
gon röstöfvervigt, men att det också lätteligen händer, att allt kommer
att bero af en lottkastning. År det oss värdigt att nu i sista stund låta
svenska folkets dyrbara rättigheter sättas på ännu en lottkastning? Låt
vara, att den i sjelfva verket icke afgör så mycket. Handla vi icke rät¬
tare, om vi helt enkelt til! protokollet uttala vår mening, att det ifråga¬
varande förfarandet, enligt vår tanke, icke är grundlagsenlig!, att vi icke
gilla hvad som skett, ehuru vi nu låta dervid bero, och att vi lemna i
svenska folkets händer hvad som vidare i denna sak bör åtgöras. Är
det så, att hvad vi trott vara rätt endast är vår enskilda mening
och att den icke vinner anklang hos folket, hvad betyder det väl då, att denna
mening icke fått göra sig gällande? Men är det åter så, att sjelfva folket
verkligen känner sig nog myndigt att begagna sina lagliga rättigheter, att
vilja komma i åtnjutande af den frihet, den sjelfständighet, som det en¬
ligt lagen egen och som samslägtade folk kunnat, utan fara för samhälls¬
ordningen, utöfva; om det har tröttnat att höra upprepas det ständiga
talet, att nian icke åt detta folk eller dess representanter kan anförtro
några rättigheter, utan att samhällsskicket rubbas i sina grundvalar, har
folket tröttnat att höra detta, vill det låta grundlagens bud gälla, vill det
sjelf taga hand om sina rättigheter och vill det hålla på sin sjelfständig¬
het — då sänder det snart eller sednare till riksdagen representanter,
som, bättre och kraftigare än det lyckats oss, förmå göra dess lagliga rätt
gällande, och segern blir då icke oviss, om den också icke nu står lör
dörren. Jag hemställer derföre till alla dem af denna Kammares leda¬
102
Den 22 April, e. m.
möter, hvilka delat mina åsigter i denna fråga, om det icke är oss mest
värdigt att endast till protokollet uttala vår skiljaktiga mening, och att
sålunda ställa Kammarens pluralitets uttalanden mot hvad nyss försiggått,
och att härvid nu låta bero. Jag anhåller således, att, äfven om det
nyss gjorda yrkandet om sakens hänskjutande till Konstitutions-Utskottet
skulle fullföljas, Kammaren icke måtte häruti instämma, utan låta saken
bero och lemna den åt framtidens dom.
Herr Ola Jönsson: Då en ledamot i Kammaren, om jag hört rätt,
yrkat votering för att få ärendet förvisadt till Konstitutions-Utskottet, så
tillåter jag mig fästa den ärade talarens uppmärksamhet derpå, att, efter
hvad som till Kammarens kunskap kommit, har Talmannen i Första Kam¬
maren äfven vägrat proposition på bifall till Stats-Utskottets hemställan,
och då Första Kammaren gillat denna sin Talmans propositionsvägran,
kan detta Första Kammarens beslut omöjligen blifva föremål för Konstitu-
tions-Utskottets behandling, hvarföre således, utan afseeende på hvad
Konstitutions-Utskottet skulle komma att besluta i afseende på andra
Kammaren, frågan under alla omständigheter är förfallen. Vid sådana
förhållanden vill jag bedja den värde talaren återtaga sitt yrkande, emedan
det omöjligt kan leda till något praktiskt resultat.
Herr Talmannen har vägrat proposition på grund af stadgandena i
63 och 65 §§ Riksdags-ordningen. Jag får förklara, att jag för min del
har en annan uppfattning utaf samma paragrafers mening, men vill dock
låta nöja mig med hvad som skett, ehuru jag vill till protokollet hafva
uttryckt, att iag icke kan godkänna den åsigt, som sålunda gjort sig
gällande.
Herr Magnus Jonsson: Jag har begärt ordet för att tillkänna¬
gifva, det jag inlägger min protest mot den vägrade propositionen.
Herr Jonas Jonasson: Jag vill blott tillkännagifva, att jag fort¬
farande hyser samma åsigt som jag uttalade, då denna fråga första gån¬
gen behandlades i denna Kammare, och att jag till alla delar instämmer
med Herr DufSva.
Herr Carl Ifvarsson: Jag vill lika litet som de föregående ta¬
lar ne hafva frågan hänvisad till Konstitutions-Utskottet, men då jag bi¬
dragit till uppsättande af denna voteringsproposition, hvilken nu icke
kunnat blifva föremål för Kammarens beslut, och jag icke under öfver-
läggningen här i Kammaren blifvit öfvertygad om att jag haft orätt, så
vill jag blott till protokollet hafva reserverat mig, så att jag icke må
anses hafva öfvergifvit den ståndpunkt jag förut uttalat mig intaga. Jag
vill således visserligen instämma med dem som yrka, att man måtte låta
vid den vägrade propositionen bero, men utan att egentligen godkänna
densamma; och detta gör jag derföre, att, äfven om man skulle under
närvarande förhållande votera härom, jag icke liar hopp om att dermed
någonting faktiskt vunnes.
Den 22 April, e. m.
103
Herr Hörn feld t: Jag får endast anmäla, att jag till alla delar
instämmer uti hvad Herr Dufwa \ttrat.
Herr Olof Fredrik Pettersson: På de skäl och grunder, som af
föregående talare anförts, får äfven jag inlägga min protest mot den af
Talmannen framställda propositionsvägran.
Herr Rytander: Jag har ansett Utskottet hafva full befogenhet
att framställa voteringsproposition i afseende å mantalspenningar^, men
vill icke nu begära votering för att få saken förvisad till Konstitutions¬
utskottet; jag kan dock emellertid icke underlåta att inlägga min reserva¬
tion mot den framställda propositionsvägran.
Herr Mankell: Jag anhåller att få protestera mot den vägran
Herr Talmannen gjort i afseende å voteringen om mantalspenningarne,
såsom i min tanke icke med grundlagen öfverensstämmande.
Herr Östman: Jag anser, att denna fråga bort på annat sätt be¬
handlas, och att det varit riktigast att låta Konstitutions-Utskottet slita
tvisten, men sedan saken nu genom Första Kammarens åtgärd kan anses
förfallen, vill jag icke göra något yrkande, utan inlägger endast min re¬
servation mot Herr Talmannens framställning.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Äfven jag får uttala mitt ogillande
af Talmannens propositionsvägran, men vill icke yrka votering för att der¬
igenom få saken till Konstitutions-Utskottet, då genom Första Kammarens
försorg frågan vid denna Riksdag ändå ej kan bringas till det resultat
vi önska.
Herr Jöns Pehrsson: Då jag märker att jag måhända skulle
blifva ensam med mitt nej i valurnan, så skall jag gerna afstå från mitt
yrkande om votering, dock under anhållan att få till protokollet förklara,
att jag orubbadt fasthåller den öfvertygelsen, att saken är af den beskaf¬
fenhet, att proposition enligt grundlagen icke bort förvägras.
Jag afstår emellertid nu från mitt yrkande om votering.
Herr Johan Jönsson: Jag får äfven inlägga min protest mot Herr
Talmannens propositionsvägran.
Innan denna öfverläggning vidare fortsattes, ville Herr Talmannen,
med anledning af de yttranden, som förekommit rörande grundlagsenlig¬
heten af Herr Talmannens förfarande, hafva erinrat om innehållet af 61 §
Riksdags-ordningen, enligt hvilken en propositionsvägrans stridighet eller en¬
lighet med grundlagen hörde under bedömande af Konstitutions-Utskottet,
dit ärendet, för sådant ändamål komme att förvisas, derest af Kammaren
så yrkades.
104
Ben 22 April
c. in.
Derefter lemnades ordet åt:
Herr Nils Larson: Jag ber att få till protokollet tillkännagifva,,
att jag icke kan dela Herr Talmannens uppfattning af denna sak, men
att jag, uteslutande med hänsyn till den ställning, hvari frågan genom
Första Kammarens beslut kommit, vill låta vid Talmannens afgifna för¬
klarande bero.
Herr Grumtellus: Jag tillåter mig uttala min förundran öfver
hvad här försiggår. Sedan denna fråga genom mycken strid blifvit brin¬
gad till den punkt, der hon nu befinner sig — sedan denna Kammares
Talman förklarat sig vägra proposition, hafva flere af Kammarens leda¬
möter, hvilka förut kraftigt verkat att drifva saken dithän, uppstått för
att i varma och vältaliga anföranden på det bevekligaste uppmana Kam¬
maren att icke gå längre i konseqvenser, icke låta Konstitutions-Utskottet
få taga frågan vidare om hand, och detta, utom af andra skäl, främst
och hufvudsakligast af hänsyn till Herr Talmannens person, som man icke
vill förorsaka obehag. Och med godkännande deraf, att saken ej bör hän-
skjutas till Konstitutions-Utskottet, hafva sedan, förmodligen af samma
hänsyn för Talmannen, en mängd talare uppstått för att uttala sina ogil-
landen af talmansåtgärden.
För min del finner jag allt detta så besynnerligt, att jag anser mig.
ega anledning att nedlägga min reservation emot denna episod.
Herr Lund q vis t: Jag instämmer uti det yttrande Herr Dufwa
sednast afgaf.
Herr Gunnar Eriksson: Med anledning af Herr Talmannens
propositionsvägran, anhåller jag att få anmäla min reservation deremot
och instämmer i öfrigt uti det yttrande Herr Dufwa afgifvit angående
denna propositionsvägran.
Herr Lars Pehr sson: Jag anhåller att få anmäla min protest i
anledning af Herr Talmannens vägran att framställa proposition.
Herr O. Wikström: Jag anhåller att få anmäla min reservation
mot Herr Talmannens vägran att framställa proposition.
Herr Lyttkens: I den förmodan att frågan skulle komma atthän-
skjutas till Konstitutions-Utskottet, bär jag icke förut begärt ordet för att
yttra min mening. Då det likväl synes, som om Kammaren ämnar låta
bero vid den vägran af proposition, Herr Talmannen afgifvit, utan att
drifva saken till Konstitutions-Utskottets afgörande, anhåller jag att få
uti protokollet intaget, det jag i hufvudsaken instämmer med Herr Dufwa.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: I anledning af Herr Talmannens
hänvisning till och åberopande af 61 § Riksdags-ordningen, vill jag åbe¬
ropa stadgandet i första punkten af 52 § af samma grundlag, hvilken har
följande lydelse: “Vid Kammares sammanträde eger hvarje dess ledamot
Den 22 April, e. in.
105
rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under
öfverläggning komma, och om lagligheten af allt, som inom Kammaren sig
tilldrager". På grund af detta grundlagsstadgande, som gifver mig rätt
att tala och utlåta mig om lagligheten af allt som inom Kammaren sig till¬
drager, anser jag mig hafva rätt att uttala mitt omdöme öfver Herr Tal¬
mannens propositionsvägran, och detta är ett ogillande omdöme.
Herr Piss Olof Larsson: Jag instämmer med Herr Gu nimbus
och får för min del tillstå, att den diskussion, som uppstått sedan Tal¬
mannen förklarat öfverläggningen slutad, på det högsta öfverraskat mig.
Det ser nästan ut som om de talare, hvilka förut yrkat bifall till Utskot¬
tets förslag, äro rädda för följderna af detta förslag eller, med andra ord,
de tyckas sjelfva vara öfvertygade om, att de haft orätt, eftersom de ej
våga hänskjuta saken till Konstitutiqns-Utskottet. För min del är jag
ingalunda rådd för att öfverlemna frågan till Konstitutions-Utskottet för
att få den löst, ty jag är öfvertygad om, att jag haft rätt uti min upp¬
fattning af föreliggande ärende, såväl inom Stats-Utskottet, som ock under
aftonens diskussion.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag anhåller att få i protokollet ned¬
lägga min reservation till följd af Herr Talmannens vägran att framställa
proposition och vill dervid låta saken bero.
Herr Rydberg: Jag har endast önskat tillkännagifva, att jag in¬
stämmer med Herr Lyttkens,
Herr Hjelm: Jag ber att få instämma med Herr Dufwa.
Herr Johannes Andersson i Knarrevik: Äfven jag anhåller att
få anmäla min reservation mot Herr Talmannens propositionsvägran.
Herr Johan Erik Johansson: Jag instämmer med Herr Dufwa,
synnerligast som jag inom Stats-Utskottet delat hans åsigt i frågan.
Herr Magnus Svensson: Jag instämmer med Herr Dufwa.
Herr Rundgren: Då det vill synas, som om meningen är att god¬
känna Herr Talmannens vägran att framställa proposition, men ingen ta¬
lare uppträda för att yrka godkännande härå, och det således skulle taga
sig besynnerligt ut, att sedan alla, som yttrat sig, ogillat Herr Talmannens
propositionsvägran, Kammarens beslut likväl blefve ett godkännande af
densamma; så ber jag att få befria Kammaren från denna besynnerlighet
genom att förklara, det jag för min del yrkar på godkännande af Tal¬
mannens propositionsvägran.
Herr Gun nar sson: Jag anhåller att få nedlägga min reservation
mot Herr Talmannens vägran att framställa proposition och instämmer för
öfrigt uti hvad Herr Dufwa anfört.
106
Den 22 April, e. m.
Herr Carl Isak Bengtsson: Jag vill till protokollet anmäla, att
jag till alla delar instämmer med Herr Dufwa.
Herr Christen Assar sson: Jag vill endast anhålla att få anmäla,
det jag instämmer uti Herr Dufwas ogillande, i anledning af den propo¬
sitionsvägran, Kammarens Talman nyss afgaf.
Herr Uhr: Jag har önskat få tillkännagifva, att jag instämmer med
Herr Gumadius.
Herr Ola Lasson: Då så många af' Kammarens ledamöter angifvit
sin uppfattning utaf Herr Talmannens vägran att framställa proposition,
anhåller jag för min del att få tillkännagifva, det jag instämmer med Herr
Sven Nilsson från Osterslöf.
Herr Jöns Andersson: Äfven jag ber att få uttala mitt ogillande
af den vägran å proposition, Kammarens Talman afgifvit och vill för öf-
rigt gifva tillkänna, att jag instämmer med Herr Dufwa.
Herr Törnfelt: Med all aktning för den gjorda propositionsvägran,
nödgas jag dock, på grund af olika uppfattning med afseende å tolkningen
af grundlagens föreskrifter, anmäla min reservation, ehuru jag icke vill gå
längre.
Herr O. B. Olsson: Jag instämmer till alla delar med Herr Dufwa.
Öfverläggningen rörande Herr Talmannens propositionsvägran förkla¬
rades slutad. Då Herr Jöns Pehrsson derunder återtagit den af honom
först framställda begäran om votering, återstod endast yrkandet, att Kam¬
maren vid Herr Talmannens propositionsvägran måtte låta bero. Hem
Talmannen delgaf Kammaren denna sin uppfattning och gjordes deremot
icke någon erinran; men då, omedelbart derefter, begäran hördes fram¬
ställas om votering, förklarade Herr Talmannen att sådan skulle ega rum
och omröstningsproposition alltså uppsättas.
Herr Nils Larsson begärde då ordet oeh yttrade: Herr Talman!
Mine Herrar! Då Herr Jöns Pehrsson afstått från sitt yrkande att frå¬
gan skulle hänskjutas till Konstitutions-Utskottets bedömande och jag icke
hört någon annan framställa dylikt yrkande, men deremot att Herr Rund¬
gren yrkat godkännande af Herr Talmannens propositionsvägran, anser jag
att sistnämnda yrkande bör utgöra kontraproposition i den nu begärda
voteringen.
Vidare yttrade:
Herr Öar lön: Här har icke blifvit framstäldt yrkande på frågans
hänskjutande till Konstitutions-Utskottet af någon annan ledamot i Kärn-
t
107
Den 22 April. e. m.
maren än Herr Jöns Pehrssou, som likväl sedermera återtagit sitt yrkande
i berörda afseende. Då vi nu höra ett rop på votering, måste omröst¬
ningen — om den skall företagas — gälla någonting annat än frågans
hänskjutande till Konstitutions-Utskottet, eller något af de yrkanden, som
derjemte blifvit framställda, ty nu, sedan öfverläggningen förklarats slutad,
lärer det vara för sent att framkomma med uya yrkanden. De enda
under diskussionen framställda yrkanden äro — utom Iierr Jöns Pehrs-
sons redan återtagna — dels gillande af Herr Talmannens propositions¬
vägran och dels att låta dervid bero. Men då den talare — Herr Rund¬
gren — som yrkade gillande af Herr Talmannens vägran att gifva pro¬
position, icke sjelf påyrkat votering och väl icke håller på sin mening,
samt det rop på votering, som hördes, icke torde afse bifall till Herr
Rundgrens åsigt, så finnes ju ingenting att votera om, enär alla äro ense
att låta vid propositionsvägran bero. Fortsättes emellertid begäran om
votering, så måste den, så vidt jag kan förstå, gälla antingen rent bifall
till Herr Talmannens vägran eller att låta dervid bero.
Derpå anförde:
Herr Carl Johansson: I egenskap af representant trodde jag mig
hafva rätt att med hemtadt stöd utaf 60 § Riksdagsordningen begära
votering, som jag fortfarande påyrkar. Och är det min åsigt att frågan
bör till Konstitutions-Utskottet öfverlemnas.
Enligt Herr Carl Johanssons yrkande skulle alltså omröstning nu
företagas. För densammas anställande justerades och anslogs följande om-
röstningsproposition:
Den, som låter bero vid Herr Talmannens vägran att gifva proposi¬
tion på bifall till den i första punkten af Stats-Utskottets memorial N:o
57 föreslagna voteringsproposition,
röstar ja;
Den, det ej vill.
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren förklarat sig påyrka den proposition, som
Herr Talmannen sålunda vägrat framställa.
Voteringen utföll med 97 ja mot 57 nej. Härmed hade alltså Kam¬
maren beslutit att låta bero vid Herr Talmannens propositionsvägran; och
förklarades, till följd af denna voteringens utgång, den i förevarande me¬
morials första punkt föreslagna omröstningsproposition hafva blifvit af
Kammaren afslagen.
Punkten 2.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
108
Den 22 April, e. in.
§ 17.
Herr Bengt Bengtsson erhöll ledighet från riksdagsgöromåien under
14 dagar från den 30 i denna månad.
§ 18-
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till Riks¬
dagens underdåniga skrivelser:
N:o 22, angående val af fullmäktige i Riksbanken;
N:o 23, angående val af fullmäktige i Riksgäld s-kontoret, och
N:o 30, angående utarrendering af enkesäten i Halland och Bohus län;
och dels till Riksdagens förordnanden:
N:o 24, för fullmäktige i Riksbanken;
N:o 25, för suppleanter till fullmäktige i Riksbanken;
N:o 26, för fullmäktige i Riksgälds-kontoret;
N:o 27, för suppleanter till fullmäktige i Riksgälds-kontoret;
N:o 28, för styrelseledamöter vid Lånekontoren i Göteborg, Malmö
och Wisby; samt
N:o 29, för suppleanter till styrelseledamöter vid Lånekontoren i Gö¬
teborg, Malmö och Wisby.
§ 19-
Till bordläggning anmäldes:
Protokollsutdrag från Första Kammaren N:o 142, med återlemnande
af ärendet angående väckt fråga om skyldighet för innehafvare af sådan
statens egendom å landet, för hvilken bevillning efter andra artikeln ej
erlägges, att utgifva fyllnadsbidrag till folkskolelärares aflöning i förhål¬
lande till egendomens taxeringsvärde; äfvensom
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 12 (i samlingen N:o 32), angående väckt fråga om rättighet för
vissa församlingar i Skåne, Halland och Blekinge att uppbära den till
klockaren nu utgående helgonskyld; och
N:o 13 (i samlingen N:o 33), rörande väckt fråga om upphörande af
expeditionslösen i vissa fall.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle, i syfte af ytterligare bord¬
läggning, sättas främst på den lista, som komme att upprättas för före¬
dragningen i nästa sammanträde.
Den 24 April, f. m.
§ 20.
109
Med undantag af det ärende, som här ofvan i 16 § finnes omför-
mäldt, justerades i öfrigt protokollsutdrag rörande de beslut, som Kam¬
maren i detta, sammanträde fattat.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 12 på natten.
In fidem
H. Husberg.
Onsdagen den 24 April.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad äfvensom förut icke
justeradt protokollsutdrag för den 22 dennes.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda, Första Kammarens proto¬
kollsutdrag N:o 142 samt Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts ut¬
låtanden Näs 12 och 13 (i samlingen Näs 32 och 33.)
§ 3.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets memorial:
N:o ^58, rörande Kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, angående beviljande af vissa förmåner för en¬
skilda jernvägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna medel utfö¬
ras ; och
N:o o9, om anvisande af de i Regeringsformens 63 8 föreskrifna kre-
ditivsummor.
§ 4.
Vid föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 60, angående
väckta motioner om anslag till folkhögskolor, uppstod öfverläggning, hvar¬
under yttrade: