16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 60.
det Riksdagen ville besluta ett tillägg till Kong!. Förord¬
ningen den 16 Februari 1864, om nya strafflagens in¬
förande, af följande lydelse:
Den, hvilken, utan att förut hafva varit dömd till an¬
svar för brott, som medför förlust af medborgligt förtroende,
blifvit häktad, på grund af sådan angifvelse derför någon
häktas må, men i det slutliga utslaget från angifvelsen fri-
kändts, må af allmänna medel tilläggas skälig ersättning,
som dock ej får understiga Två Riksdaler för hvarje dag som
han hållits häktad, med rättighet för Staten att af vederbö¬
rande ersättningsbeloppet återsöka.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 23 Januari 1872.
Ola Jönsson.
tf :o 60.
Af Herr Ola JÖHSS011i Derom att Kongl. Förordningen den 14 Maj
1805, rörande klander af annans åtkomst till fast egendom,
icke måtte retroaktivt tillämpas.
Det har städse, såväl inom teorien som lagskipningen, antagits att så¬
dana lagar, som angå rättigheters förvärfvande, icke i allmänhet ega retroaktiv
verkan.
Denna grundsats hvilar på det, såsom mig synes, fullgiltiga skälet, att
personer, som inrättat sina handlingar i öfverensstämmelse med gällande lag,
icke
Motioner i Andra Kammaren, N:o 60.
17
icke derföre att nya lagar stiftas böra drabbas af någon skada, såvida ej lag¬
stiftaren uti bestämda ordalag uttalat, att den nya lagen skall ega tillbakaver-
kande kraft.
Förut har man i Sverige strängt tillämpat denna grundsats. Sålunda
blef t. ex. efter utfärdandet af 1845 års förordning, angående den lika giftorätten,
till undvikande af allt missförstånd, i särskild Kungörelse den 6 Oktober 1848
stadgadt, att någon rubbning genom samma lag icke skett i makars rättigheter
och skyldigheter i bo uti de äktenskap, hvilka äro ingångna förr än berörda
författning blifvit till efterlefnad kungjord.
Emellertid har denna princip, i följd af den utgång, som ett nyligen i
Högsta Domstolen afgjordt mål erhållit, blifvit rubbad.
Förhållandena i denna rättegång äro i korthet följande. Ett mål an-
hängiggjordes år 1865 vid ep Häradsrätt i Skåne, angående eganderätten till
ett hemman. Det visade sig under målets behandling att kärandernas förfäder
alltifrån år 1664 besutit omstämda hemman, derå de nämnda år samt åren
1700 och 1747 erhållit fastebref samt att de icke genom någon handling af-
händt sig eganderätten. Svaranden kunde ej ådagalägga, att han eller någon
af hans fångesman lagligen förvärfvat sig eganderätten af kärandernas förfäder.
Häradsrätten ogillade icke destomindre käromålet på grund deraf att den i
Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805 stadgade tid för talans anställande ej
blifvit iakttagen. Hofrätten ansåg deremot samma Kongl. Förklaring icke ega
tillämpning i detta mål och dömde svaranden att till käranderna afträda hem¬
manet. Högsta Domstolen upphäfde Hofrättens dom och ogillade käromålet
hufvudsakligen på de skäl, som legat till grund för Häradsrättens beslut, nem¬
ligen att efter en af kärandernas förfäders år 1783 timade död, någon af hans
arfvingar eller rättsinnehafvare ej förrän år 1865 fört talan om klander å
svarandens eller hans fångesmäns åtkomst å berörda hemman. Från detta
beslut var likväl en af Högsta Domstolens ledamöter skiljaktig och instämde
hufvudsakligen i Hofrättens dom.
Således hafva i detta mål käranderna förlorat eganderätten till ett
hemman, hvilket i omkring 200 år egts och besutits af deras förfäder, hvilka
aldrig till svarandens fångesman afstått eganderätten, och har svar-anden endast
kunnat åberopa ett efter en af hans fångesman år 1778 upprättadt arfskifte, om
hvars tillkomst kärandernas förfäder antagligen aldrig egt kännedom, samt kä¬
randerna sjelfva troligen först under rättegången fått reda på; men såsom
ofvan nämndt är, alldenstund hvarken käranderna eller deras förfäder, inom 20
år efter året 1783, d. v. s. 1803, fullgjort hvad som stadgades i en lag, hvilken
först utkom år 1805, hafva de blifvit dömde eganderätten till ifrågavarande
hemman förlustige; och detta oaktadt, innan denna lag, gifven af en
Bill. till RiJcsd. Prof. 1872. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 5 Häft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 60.
envåldsregent utan Riksdagens hörande, utkom, 10 Kap. 1 § Jorda-balken stad¬
gade att om någon olagligen tillegnade sig annans fastighet vore sådant ogildt,
äfven om uppbud och fasta derå kommit; hvadan alltså någon viss tid för
sådan talans anställande icke var före år 1805 stadgad.
Det låter tänka sig att Högsta Domstolen äfven tolkat 1805 års förord¬
ning på det sätt, att talan bort anställas inom 20 år efter det denna lag utkom,
d. v. s. år 1825, men äfven eu sådan tolkning torde strida emot förut i theori
och praxis antagna grunder.
Skulle dst skäl, hvarpå Högsta Domstolen i nu nämnda fall förnäm¬
ligast grundat sin dom, betraktas som prejudikat, så måste härigenom en svår
kränkning tillfogas den moraliska känslan. På sådant sätt vore det en gång
för alla afskuret för efterkommande efter de personer, hvilka innan 1805 års
förordning utkom blifvit på olagligt sätt afhända eganderätten till sin jord,
att genom domstolarnes medverkan återvinna densamma, och sålunda vore
alla de orättvisor af denna art, hvilka under det föregående seklet egde rum,
efter hvad till och med en ledamot af Högsta Domstolen i flera utgifna skrifter
tydligen antydt, numera oåtkomliga.
I anledning af dessa skäl finner jag mig manad att härmed föreslå,
att eu så lydande lag må utfärdas:
Hvad genom Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805
blifvit stadgadt, angående tid för den, som klander å annans
åtkomst till fast egendom anställa vill, skall icke ega tillämp¬
ning på de rättsförhållanden, hvilka uppkommit innan
nämnda förordning blef till efterrättelse kungjord.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 25 Januari 1872.
Ola Jonsson.